Kungl. Maj:is proposition nr 228.
i
Nr 228.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
kungörelse om ändring i vissa delar av brandstadgan
den 15 juni 1923; given Stockholms slott den 26
februari 1932.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse örn ändring i vissa
delar av hrandstadgan den 15 juni 1923 (nr 173); och har Kungl. Maj:t för
avsikt att, efter mottagandet av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen
av samma förslag och meddela det beslut, som därav föranledes.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ola Jeppsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 190 Käft. (Nr 228.) b57 82 1
2
Kungl. Majis proposition nr 228.
Förslag
tili
kungörelse om ändring i vissa delar av brandstadgan den 15 jani 1923
(nr 173).
Härigenom förordnas, att 16 § 2 morn., 17 och 18 §§ samt 43 § 5 mom. i
brandstadgan den 15 juni 1923 skola erhålla följande ändrade lydelse:
16 §.
2 mom. För varje sotningsdistrikt skall finnas en yrkesutbildad skorstensfejare,
som i enlighet med vad nedan sägs godkänts såsom skorstensfejare för
distriktet.
17 §.
För att vinna godkännande såsom skorstensfejare för sotningsdistrikt fordras
att hava uppnått 25 års ålder samt hava antingen med godkända kunskapsbetyg
genomgått statsunderstödd fackskola för utbildande av skorstensfejare
eller ock minst 5 år med goda vitsord arbetat i yrket.
18 §.
Då skorstensfejare för sotningsdistrikt erfordras, skall kungörelse därom
införas i allmänna tidningarna med tillkännagivande av den tid, inom vilken
den som önskar vinna godkännande såsom skorstensfejare för distriktet har att
ansöka därom. Efter ansökningstidens utgång utfärdar den i 4 § avsedda myndighet
för den av de sökande, som prövas vara lämpligast, bevis, att han godkänts
såsom skorstensfejare för distriktet.
Finner nämnda myndighet skorstensfejaren icke vidare vara lämplig, må
godkännandet återkallas.
43 §.
5 mom. Uraktlåter skorstensfejare, vad honom enligt denna stadga, brandordning
eller reglemente åligger, straffes, där ej förseelsen anses föranleda till
varning eller återkallelse av meddelat godkännande såsom skorstensfejare för
sotningsdistrikt, med böter från och med 5 till och med 500 kronor.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1932.
Kungl. Maj:ta proposition nr 228.
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 26 februari 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet, statsrådet
Larsson, anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson:
Chefen för socialdepartementet har hos mig hemställt om vidtagande av
åtgärd för åvägabringande av vissa ändringar i brandstadgans bestämmelser
rörande skorstensfejare i syfte att bereda väg för en annan praxis än den nu
tillämpade rörande skorstensfejar ställning i olycksfallsförsäkringshänseende.
Med hänsyn till det sålunda angivna syftet med författningsändringen och då
ärendet, intill dess det bragts i slutligt skick, handlagts inom socialdepartementet,
torde det vara lämpligast, att chefen för nämnda departement lämnar
en redogörelse för vad i ärendet förekommit och därvid tillkännagiver sin ståndpunkt
i frågan.
Chefen för socialdepartementet anför härefter:
Till en början anhåller jag få erinra örn vissa bestämmelser, som här äro av
intresse. Enligt 1 § i lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i
arbete är envar arbetare, där ej i lagen annorlunda stadgas, försäkrad för skada
till följd av olycksfall i arbetet. I 2 § av samma lag stadgas vidare, bland
annat, att med arbetare förstås envar, som mot avlöning användes till arbete
för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig
företagare. Med arbetsgivare åter förstås envar, för vilkens räkning
sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står någon tredje
person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets
utförande.
Brandstadgan den 15 juni 1923 föreskriver i 1 §, att det åligger varje stad
att i enlighet med bestämmelserna i stadgan vidmakthålla ett brandväsen, som
kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand.
Enligt 10 § 1 mom. skall allmän brandsyn äga rum en gång årligen och särskild
brandsyn hållas, när brandchefen så påfordrar. Brandsyn förrättas, enligt
10 § 2 morn., av en nämnd, bestående av brandchefen, skorstensfejaren och
stadsarkitekten. I 5 kap. meddelas bestämmelser angående sotning. Av dessa
må här återgivas följande:
16 §.
1 mom. I brandordningen skall införas bestämmelse om det antal distrikt,
varl stad skall i och för sotnings verkställande indelas; och skall därvid tillika
angivas de särskilda distriktens gränser.
Bestämmelser
i ämnet.
Lagen om försäkring
för
olycksfall i
arbete.
Brandstadgan.
Utredningen
i ärendet.
Svenska stadsförbundets
styrelse.
4 Kungl. Majlis proposition nr 228.
2 morn.'' För varje sotningsdistrikt skall finnas anställd en yrkesutbildad
skorstensfejare.
17 §.
För att vinna anställning såsom skorstensfejare fordras att hava uppnått
25 års ålder samt hava antingen med godkända kunskapsbetyg genomgått statsunderstödd
fackskola för utbildande av skorstensfejare eller ock minst 5 år
med goda vitsord arbetat i yrket.
18 §-
Da skorstensfejarbefattning är ledig, skall kungörelse därom införas i allmänna
tidningarna. Efter ansökningstidens utgång utfärdar den i 4 § avsedda
myndighet förordnande för den av de sökande, som prövas vara lämpligast.
Finner nämnda myndighet skorstensfejaren icke vidare vara lämplig för
befattningen, må han därifrån entledigas.
19 §.
1 moni. Skorstensfejare åligger att själv eller genom hos honom anställda
biträden utföra all inom hans distrikt erforderlig sotning; och må dylikt arbete
ej utföras av annan, så framt icke i fråga örn till fabrik eller annan anläggning
hörande, fristående skorsten med rökgångar och kanaler den i 4 § avsedda
myndighet efter brandchefens hörande därtill giver tillstånd.
43 §.
5 morn. Uraktlåter skorstensfejare, vad honom enligt denna stadga, brandordning
eller reglemente åligger, straffes, där ej förseelsen anses föranleda till
varning eller avsättning, med böter från och med 5 till och med 500 kronor.
I skrivelse den 11 september 1929 har styrelsen för svenska stadsförbundet
anfört:
Styrelsen för svenska stadsförbundet tillåter sig härmed fästa Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på den praxis, som på sista tiden utbildat sig rörande kommunernas
ansvarighet för olycksfallsersättning åt i kommunerna verksamma
skorstensfejare och deras arbetare. Den uppfattning, som i detta avseende
hävdats av riksförsäkringsanstalten och godkänts av försäkringsrådet, har nämligen
på ett sätt, som knappast torde stå i överensstämmelse med lagstiftarens
avsikt, ålagt kommunerna nya och omfattande förpliktelser. Till frågans belysande
tillåter sig styrelsen anföra följande.
T 2 § av lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete lämnas
en definition på begreppet »arbetare» och angives där som arbetare enligt lagens
mening »envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan
att i förhållande till honom vara att anse som självständig företagare». Från
denna huvudregel uppställas sedermera i författningen åtskilliga undantag.
På riksförsäkringsanstalten ankommer det att bedöma, örn en person enligt
ifrågavarande lag är att betrakta såsom arbetare eller »företagare». Med avseende
å skorstensfejare har riksförsäkringsanstalten på senare tiden upprepade
gånger i föreliggande fall förklarat, att viss kommun vore att anse som arbetsgivare
för den i kommunen verksamme skorstensfejaren och genom honom
sysselsatta arbetare. Denna ståndpunkt har efter i några fall anförda besvär
också godkänts av försäkringsrådet. Ansvaret för olycksfallsersättningen har
således principiellt överförts från skorstensfejaren själv till kommunen.
Av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet har i respektive handlingar
ingen motivering lämnats för denna tolkning, som på kommunalt håll väckt
mycken och naturlig uppmärksamhet. Man torde emellertid knappast misstaga
sig, örn man utgår ifrån, att vederbörande myndigheter ansett sig kunna hämta
Kungl May.ts proposition nr 228.
5
ett stöd för sin uppfattning i föreskriften i § 18 av gällande brandstadga, att
brandstyrelse eller däremot svarande myndighet skall, efter det skorstensfejarbefattning
ledigannonserats, »utfärda förordnande för den av de sökande, som
prövas vara lämpligast». I anledning av denna kungörelse torde man inom riksförsäkringsanstalten
ansett sig kunna betrakta skorstensfejaren som en kommunalanställd,
som utför arbete för kommunens räkning. Att förordnandet
genom en kommunal myndighet icke i och för sig utan vidare konstituerar någon
»anställning» hos kommunen torde emellertid få anses ligga i öppen dag.
Om en kommunal handels- och sjöfartsnämnd t. ex. förordnar notarius publicus,
torde ingen därför betrakta denne tjänsteman såsom anställd hos kommunen
i fråga. Förordnandet innefattar här auktorisation, icke anställning i vanlig
mening. Vill man bedöma ställningen till kommunen, torde man också med
nödvändighet få taga hänsyn till andra faktorer, såsom frågan om för vems
räkning arbetet utföres och av vem det betalas. Vad särskilt skorstensfejaren
angår, synes ingen tvekan kunna råda därom, att brandstadgan med förordnandet
avsett auktorisation, ej verklig anställning. Hade det förhållit sig så,
att lagstiftningen lagt själva ansvaret för sotningen på kommunen, som genom
kommunalt anställd skorstensfejare haft att utföra och svara för sotningen,
hade man kunnat tala örn en verklig kommunalanställning för skorstensfejaren.
Men så ligga som bekant de faktiska förhållandena icke till. I brandstadga
och brandordning stipuleras, att sotning skall ske med vissa intervaller.
Skorstensfejaren har — med vissa eventuella undantag — monopol på detta
arbete. Han och icke kommunen har ansvaret för försummelser. Med den ställning
och det ansvar, skorstensfejaren fått, är det rimligt, att man velat hava
hans kompetens prövad av en offentlig myndighet. Då en kommunal myndighet
skall finnas, som har att handlägga brandväsendet berörande ärenden, har
denna myndighet naturligt nog fått till uppgift också att »förordna» skorstensfejaren.
En liknande, låt vara i allmän författning ej påbjuden, kompetensprövning
utöva kommunerna också med avseende på entreprenörer för gas-,
vatten- och elektricitetsledningar. Ett konsekvent fullföljande av den uppfattning,
riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet gjort gällande beträffande
kommuns ansvar för. skorstensfejarens och hans arbetares olycksfallsersättning,
skulle leda in absurdum.
Den uppfattning av skorstensfejarens ställning, som ovan angivits, finner
också ett stöd i förarbetena till den nu gällande brandstadgan. T den s. k.
brandskyddskommissionens förslag till brandstadga framhålles (s. 112), att
polismyndigheten tidigare antagit skorstensfejare och att detta varit naturligt,
»då det icke fanns någon kommunal delegation för brandväsendet». Här nu
emellertid kommissionen föreslog en sådan (»brandnämnd»), som i sin verksamhet
kunde väntas omsluta allt, som tillhör samhällets brandväsen och brandskydd,
syntes det lämpligt, att denna övertoge också bestyret nied skorstensfejarens
tillsättande. Av detta uttalande synes_ tydligt framgå, att det icke
varit avsikten att giva skorstensfejaren en ny ställning i förhållande till kommunen
utan endast att lägga kompetensprövningen i lämpligaste händer. I
propositionen göres ingen anmärkning mot brandskyddskommissionens förslag
på denna punkt. En formell ändring gjordes blott därutinnan att »brandnämnden»
utbyttes mot uttrycket »den i § 4 avsedda myndighet» (brandstyrelse
eller annan myndighet, som handlägger ärenden rörande brandväsendet), och
vederbörande utskott och riksdag gjorde på denna punkt inga uttalanden. Skulle
man vilja söka konstruera fram en förändring av skorstensfejarens allmänna
ställning till kommunen efter tillkomsten av 1923 års brandstadga, kan man
således så långt ifrån hämta ett stöd i förarbetena, att dessa tvärtom mycket
tydligt påvisa, att någon sådan förändring icke avsetts.
6
Kungl. Maj-.ts proposition nr 228.
Bedömer man skorstensfejarens förhållande till kommunen med utgångspunkt
från avlöningsförhållandena skall man snart finna, att mycket olikartade
avlöningsmetoder kommit till användning i städerna. I en stad (Mjölby)
har såväl skorstensfejaren som hans arbetare anställts av staden. Man torde
för detta enda fall sålunda kunna tala om en verklig kommunal anställning för
både mästare oell arbetare. I några andra städer, såsom Jönköping, Karlstad
och .Södertälje, finnas av staden anställda och avlönade sotare, som äro skyldiga
att verkställa all obligatorisk sotning mot avlöning och som hava skyldighet
att antaga nödiga biträden. Beträffande dessa senare uppställer staden
stundom vissa fordringar. Men de avlönas och anställas av skorstensfejaren.
För sotning utöver den obligatoriska äga skorstensfejarna i dessa fall uppbära
särskild ersättning. Exempel finnas också därpå, att skorstensfejaren äger för
viss fastställd lön utföra visst arbete men i övrigt uppbära ersättning efter
taxa. På några håll uppföras i inkomststaten avgifter för sotning efter taxa
med visst beräknat belopp, som i utgiftsstaten har sin fullständiga motsvarighet
i avlöningsbelopp till sotaren. På något håll uttagas avgifterna för sotningen
också på kommunaldebetsedeln. Några städer hava beviljat pensioner
åt skorstensfejare eller hans efterlevande och det förekommer också, att
skorstensfejare försäkrats i pensionskassa både för egen och familjepension. Å
andra sidan har det också hänt, att änka fått driva verksamheten under ett
år efter sin mans frånfälle. Mannen har således betraktats såsom näringsidkare.
I de ojämförligt flesta fallen synes skorstensfejaren emellertid hava sin betalning
efter taxa utan att på något sätt ha med kommunen att göra i avlöningshänseende
i annan mån än att denna ersätter kostnaden för sotning i stadens
egna fastigheter, deltagande i brandsyn etc.
Ovan lämnade summariska översikt torde visa, att förhållandena äro så
skiftande att en generell lösning av frågan om skorstensfejarens oljmksfallsersättning
icke låter sig genomföras. Inom riksförsäkringsanstalten synes man
icke taga hänsyn till de .skiftande förhållandena. Ännu orimligare synes vara
att låta olycksfallsersättningen för fackets arbetare bedömas så, att den alltid
influeras av mästarens ställning. Om än mästaren någon gång kan vara att
betrakta såsom kommunalanställd, är detta som ovan påvisats i regel icke fallet
med arbetaren.
Av rent sociala skäl torde i föreliggande fall ett överförande av ansvaret
för arbetarnas olycksfallsförsäkring på kommunerna ej heller vara påkallat.
Skorstensfejarnas inkomster av sotningen torde över lag vara sådana, att dessa
arbetsgivare utan svårighet böra kunna bära de kostnader, som följa av en för
deras arbetare nödig olycksfallsförsäkring. Arbetarna borde således icke behöva
befara, att deras ersättningsfråga skulle komma i ett sämre läge, om ansvaret
alltjämt får vila på arbetsgivarna,
För städerna har nu påtalade praxis självfallet vittgående konsekvenser.
De största av dem stå i allmänhet självrisk. Riskerna komma således i dessa
fall att betydligt ökas då skorstensfejarna och deras arbetare ju utöva ett
farofyllt arbete. Med ett fastslående av den uppfattningen, att skorstensfejarna
och deras arbetare äro kommunalanställda, torde följa krav från vederbörande
på en verklig dylik anställning med därav följande pensionering m. m. Frågan
örn sotningsväsendets kommunalisering står visserligen här och var i städerna
på dagordningen. Men allt synes tala för att de besvärliga problem, som därvidlag
möta, få ingående skärskådas utan hänsyn till ovidkommande synpunkter.
Det synes icke kunna ifrågasättas att åstadkomma en rättelse i nu påtalade
praxis genom ändring av olycksfallslagens 2 §. Lagens definition å »arbetare»
torde skäligen få förutsättas vara rätt vid. Ej heller torde det kunna undvikas,
att riksförsäkringsanstalten och i sista hand försäkringsrådet få en viss
frihet att pröva uppkommande fall. Nu påtalade praxis synes som sagt hämta
Kungl. Majus proposition nr 228. 7
sitt, låt vara särdeles formella, stöd i en tolkning av brandstadgans bestämmelser
örn skorstensfejare. Det torde därför närmast kunna ifrågasättas en
omformulering av bestämmelserna i brandstadgan rörande skorstensfejares allmänna
ställning så, att av dessa än tydligare framginge, att brandstyrelsens
förordnande av skorstensfejare i och för sig konstituerar någon kommunal anställning.
Med hänvisning till, vad styrelsen sålunda tillåtit sig anföra, vågar styrelsen
hemställa, att Kungl. Maj:t ville ägna nu berörda spörsmål sin uppmärksamhet
och vidtaga de åtgärder, som kunna anses bäst ägnade att undanröja här påtalade
missförhållanden.
över framställningen inhämtades yttrande av riksförsäkringsanstalten, som
i utlåtande den 28 november 1929 anförde:
Såsom i den remitterade framställningen framhålles, har vid tillämpningen
av olycksfallsförsäkringslagen praxis utvecklat sig i den riktningen, att såväl
de av kommunerna anställda skorstensfejarna som dessas biträden betraktas
såsom arbetare i förhållande till kommunerna såsom arbetsgivare.
Beträffande skorstensfejarna har härvid deras i brandstadgan angivna allmänna
ställning i förhållande till kommunerna varit för riksförsäkringsanstalten
avgörande. Den omständigheten, att, såsom i framställningen påpekas, formen
för skorstensfejarnas avlönande är mycket skiftande inom olika kommuner, har
således icke ansetts motivera någon åtskillnad i nu förevarande avseende.
Vad angår skorstensfejarnas biträden har riksförsäkringsanstalten av eljest
inom den sociala olycksfallsförsäkringsverksamheten tillämpade principer ansett
följa, att då skorstensfejarna behandlas såsom arbetare i förhållande till
kommunerna såsom arbetsgivare, kommunerna äro att betrakta såsom arbetsgivare
jämväl för biträdena.
I intet av de fall, där förevarande spörsmål på grund av besvär över riksförsäkringsanstaltens
beslut varit föremål för försäkringsrådets prövning, har
rådet ändrat överklagade beslutet. De av rådet hittills avgjorda målen hava
emellertid endast avsett sådana fall, där skorstensfejare!! själv deltagit i sotningsarbetet.
Däremot äro vissa fall, där så ej varit förhållandet, alltjämt beroende
på rådets prövning.
Betydelsen av den av svenska stadsförbundet väckta frågan är givetvis i
viss mån avhängig av den slutliga utgången av sistnämnda mål. Denna utgång
måste ock — därest Kungl. Majit skulle finna tillräckliga skäl föreligga för
tillgodoseende av det med stadsförbundets framställning avsedda syftet —
bliva avgörande vid bedömandet av vilka åtgärder överhuvud kunna i sådant
hänseende ifrågakomma.
I skrivelse till riksförsäkringsanstalten den 20 februari 1931 anförde försäkringsrådet
bland annat:
Hos försäkringsrådet hava av Stockholms stad m. fl. kommuner ävensom
av andra anförts besvär över beslut av riksförsäkringsanstalten, enligt vilka
anstalten funnit ifrågavarande kommuner vara att anse såsom arbetsgivare enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete för .skorstensfejare och av dem
anställda arbetare.
Vid prövning av förevarande besvär har försäkringsrådet funnit följande
grunder böra tillämpas vid bedömande av hithörande fall:
Vederbörande kommun bör anses såsom arbetsgivare för skorstensfejare i
avseende å sådant arbete, som skorstensfejaren har att personligen utföra.
Vad åter beträffar annat arbete, som skorstensfejaren på grund av för kommunen
gällande bestämmelser har att utföra, är skorstensfejaren att anse så
-
Riksför
säkringsan
stalten.
Försäkringsrådet
angående
grunderna för
bedömandet
av hithörande
fall.
8
Stadsförbundets
direktör.
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
som självständig företagare och arbetsgivare för av honom anställda arbetare,
därest skorstensfejaren regelmässigt själv icke personligen deltager i detta
arbetes utförande å arbetsplatserna. Deltager han däremot i arbetets utförande
på sätt som angivits, är vederbörande kommun att anse såsom arbetsgivare för
såväl skorstensfejaren själv som av honom anställda arbetare.
Då enligt vad handlingarna utvisa riksförsäkringsanstalten vid fattande av
överklagade besluten icke tillämpat nu angivna riktlinjer har försäkringsrådet
funnit skäligt att visa målen för ny behandling åter till riksförsäkringsanstalten.
Direktören för svenska stadsförbundet Henning Karlson anförde sedermera
i skrivelse den 25 juni 1931 till chefen för socialdepartementet efter erinran örn
vad i ärendet förekommit:
Det kan visserligen vara sant, att frågan numera fått en något begränsad
räckvidd, då skorstensfejaren i de större eller i vart fall i de största städerna
icke torde själv deltaga i arbetet. Men det torde icke kunna sägas, att den av
försäkringsrådet verkställda klyvningen kan anses rationell eller ens försvarlig
ur kommunal synpunkt. Det skulle för framtiden tydligen bliva de mindre
samhällena, för vilka premier i regel torde vara relativt kännbarast, som finge
erlägga sådana, medan de större med sina rikligare resurser skulle slippa undan.
Örn man betänker, att skorstensfejarens ställning till sin kommun i båda kategorierna
av samhällen är densamma, måste uppdelningen förefalla ur kommunal
synpunkt minst sagt svårförståelig. Inom kommunerna måste man alltjämt
vidhålla, att kommunens ställning som eventuell arbetsgivare till
skorstensfejaren måste bedömas ur synpunkten av tjänsteavtals befintlighet
eller obefintlighet och icke av den omständigheten, örn rörelsen har nått den
omfattning, att skorstensfejaren finner sig ej behöva personligen deltaga i
arbetet. Alltjämt skulle med den nu gjorda uppdelningen dock kvarstå, att
kommuner skulle betala olycksfallsersättning till personer, som icke äro anställda
i dess tjänst och som utföra sitt arbete för enskilda kommunmedlemmars
räkning. Man kan i städerna ej heller se bort ifrån de konsekvenser, nu hävdade
principer kunna föra med sig på andra områden. Av kommunala myndigheter
antagas entreprenörer t. ex. för utförande av ledningsarbeten för gas-, vattenoch
elektricitetsverk ävensom för renhållning. Särskilt renhållningsentreprenörer,
som ju måste anlitas för en obligatorisk renhållning, synas hava en med
skorstensfejaren ganska jämförlig ställning. Skola begreppen »arbetsgivare»
och »arbetare» bestämmas enligt -— som riksförsäkringsanstalten uttryckt
saken — »eljest inom den sociala olycksfallsförsäkringsverksamheten tilllämpade
principer» och utan varje hänsyn till vederbörandes tjänsteställning
inom respektive kommun, öppna sig här perspektiv, som måste te sig skrämmande
nog för kommunerna.
Stadsförbundets styrelse har utgått ifrån, att en ändring av brandstadgan
skulle vara den lämpligaste lösningen. Riksförsäkringsanstalten har också förklarat
i sitt yttrande över framställningen, att skorstensfejarnas i brandstadgan
angivna allmänna ställning i förhållande till kommunerna varit avgörande för
anstalten. Örn än ur försäkringsrådets beslut något stöd för riksförsäkringsanstaltens
uppfattning på denna punkt icke torde kunna utläsas, vill det dock
synas som örn en ändring av brandstadgan, varigenom fastsloges, att skorstensfejarens
förordnande genom kommunal myndighet icke utan vidare innebure,
att staden kunde anses vara hans arbetsgivare, skulle vara den effektiva lösningen.
Det torde nämligen få anses uteslutet, att i olycksfallsersättningslagen
införa någon sådan tolkning av begreppet »arbetare», att nu påtalade praxis
därmed omöjliggjordes. Så länge icke genom brandstadgan något direkt hinder
för nu praktiserade tolkning tillskapas, torde en ändrad praxis från försäkringsrådets
sida knappast vara att vänta. Som framställningen från stadsför
-
9
Kungl. Majus proposition nr 228.
bundets styrelse utvisar, har styrelsen emellertid endast tillåtit sig peka på en
efter dess mening framkomlig väg. Skulle en närmare utredning av spörsmålet
visa en annan och lämpligare lösning, torde man från städernas sida med tillfredsställelse
hälsa denna, blott man når målet med framställningen — brytande
av den nuvarande enligt stadsförvaltningarnas mening ohållbara praxis.
Efter remiss avgav därefter försäkringsrådet den 23 oktober 1931 utlåtande, Föreäkringsdäri
försäkringsrådet yttrade: rådet angående
Förevarande framställningar avse i huvudsak vidtagande av sådan lagstift- faS''
ningsåtgärd, att även de skorstensfejare, vilka regelmässigt deltaga i arbetets ningar.
utförande på arbetsplatserna, i allmänhet skulle bliva att enligt olyeksfallsförsäkringslagen
anse som självständiga företagare och icke — såsom för närvarande
ansetts vara fallet — såsom arbetare i förhållande till kommunerna
såsom arbetsgivare. Örn en dylik förändring bleve genomförd, skulle därav
följa, dels att dylika skorstensfejare icke för egen del skulle kunna komma i
åtnjutande av den sociala olycksfallsförsäkringens förmåner dels ock att de
själva finge erlägga olycksfallsförsäkringspremier för sina biträden.
Den nuvarande ståndpunkten, att såsom kommunens arbetare anse de
skorstensfejare, som regelmässigt deltaga i arbetets utförande å arbetsplatserna,
har fattats med hänsyn till den ställning som skorstensf ejarna enligt nuvarande
lagstiftning och under nuvarande förhållanden i övrigt intaga i förhållande
till kommunerna samt i enlighet med de principer som i allmänhet
tillämpas inom den sociala olycksfallsförsäkringen. Örn en förändring i enlighet
med de remitterade framställningarna anses böra åstadkommas, erfordras,
att en verklig förändring i skorstensfejarnas ställning genomföres. Försäkringsrådet
anser emellertid, att nuvarande lagbestämmelser med därav följande
tillämpning medföra en i stort sett tillfredsställande lösning av frågan örn
skorstensfejarnas och deras biträdens ställning enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Frågan är icke heller, såsom även av stadsförbundets direktör uttalats, av
större ekonomisk betydelse för kommunerna. Örn för övrigt en kommun vid
bestämmandet av taxa eller avlöningsförmåner för skorstensfejare oriktigt utgått
från den förutsättningen, att skorstensfejaren och hans biträden icke varit
att enligt olycksfallsförsäkringslagen anse som kommunens arbetare, synes
något hinder icke föreligga för kommunen att vid lämpligt tillfälle företaga
den jämkning i taxan eller avlöningsförmånerna, som av denna anledning må
anses befogad.
På grund av vad sålunda anförts får försäkringsrådet hemställa, att förevarande
framställningar icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd.
Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, har försäkringsrådets upp- chefen för
fattning, att skorstensfejare, vilka själva regelmässigt deltaga i sotningen, äro •ocialdeparteatt
anse såsom arbetare och kommunerna såsom arbetsgivare för såväl dem menUt
som deras biträden, allmänt i städerna funnits oläglig ur skilda synpunkter.
Mindre vikt torde därvid hava lagts på den omständigheten, att städerna själva
få stå kostnaderna för försäkringen. Även örn dessa såsom försäkringskostnader
betraktade i vissa fall icke äro obetydliga, torde detta förhållande likväl
för städerna såtillvida vara av jämförelsevis underordnad betydelse, som anordningar
utan större svårighet i regel torde kunna träffas, varigenom gottgörelse
kan erhållas för kostnaderna. Större vikt lära städerna tillmäta den
omständigheten, att nu ifrågavarande praxis skulle kunna utöva ett enligt
Bihang till riksdagens protokoll 1232. 1 sami. lf)0 haft. (Nr 228.) 557 M 2
Chefen för
kommunikationsdepartementet.
10 Kungl. Majus proposition nr 228.
deras mening ovidkommande inflytande å spörsmålet örn skorstensfejaryrkets
och måhända även andra därmed jämförliga yrkens ställning i förhållande till
kommunerna.
För egen del har jag vid övervägande av de olika på frågan inverkande örn
ständigheterna ansett mig böra biträda städernas ståndpunkt örn önskvärd
heten av att en ändring komme till stånd i praxis. Därvid lärer det, såsom
stadsförbundets styrelse anfört, icke nu kunna komma i fråga att vidtaga någon
ändring av definitionerna i 2 § i olycksfallsförsäkringslagen å arbetare och
arbetsgivare. Ej heller torde 1 § i brandstadgan angående skyldighet för stad
att vidmakthålla ett brandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk
på trygghet mot skada av brand, böra undergå ändring. Däremot synes mig
ej hinder böra möta att ändra de bestämmelser i brandstadgan, som med fog
torde kunna anses innebära stöd för uppfattningen, att skorstensfejare äro hos
kommunerna anställda. Jag syftar härvid på bestämmelserna i 16 § 2 morn.,
att för varje sotningsdistrikt skall finnas »anställd» en skorstensfejare; i 17 §,
att vissa villkor skola vara uppfyllda för att en person skall vinna »anställning»
såsom skorstensfejare; i 18 §, att »skorstensfejarbefattning» skall
kungöras ledig, att »förordnande» å befattning skall utfärdas av den kommunala
brandmyndigheten och att denna myndighet må »entlediga» skorstensfejaren;
samt i 43 § 5 morn., att skorstensfejare straffas med böter för försummelse,
där ej förseelsen anses föranleda till varning eller »avsättning». I verkligheten
äro dessa skorstensfejare, frånsett undantagsfall, icke anställda i vanlig
mening hos kommunerna utan torde väsentligen böra, såsom stadsförbundets
styrelse gjort gällande, anses som auktoriserade yrkesutövare. Huruvida en
omredigering av stadgandena så, att desamma ej vidare lämna stöd för uppfattningen
örn skorstensfejare såsom i vanlig mening anställda hos kommunen,
skall vara tillräcklig för tillgodoseende av städernas önskemål undandrager
sig visserligen ett mera säkert bedömande. Emellertid torde det vara befogat
utgå ifrån, att den nuvarande avfattningen av dessa bestämmelser utgjort ett
icke oviktigt stöd för den ståndpunkt, försäkringsrådet intagit i frågan. I allt
fall torde angivna utväg såsom erbjudande den minst genomgripande förändringen
böra anlitas, innan längre gående åtgärder vidtagas.
I enlighet med det anförda har jag låtit upprätta ett förslag till ändring
av förutnämnda bestämmelser i brandstadgan. Då emellertid ärenden rörande
brandväsendet tillhöra kommunikationsdepartementets handläggning, har jag
på sätt chefen för detta departement redan nämnt, hos honom hemställt örn
vidtagande av åtgärd för genomförande av ändringarna samt för sådant ändamål
överlämnat ärendet jämte omförmälda förslag.
Härefter anför chefen för kommunikationsdepartementet:
För min del biträder jag den uppfattning i fråga om skorstensfejares olycksfallsförsäkring,
varåt chefen för socialdepartementet nu givit uttryck. Emot
förslaget till ändringar i brandstadgan har jag icke något att erinra ur de
synpunkter, som jag närmast har att företräda, över förslaget torde riksdagens
yttrande böra inhämtas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
11
Chefen för kommunikationsdepartementet uppläser härefter det sålunda föreliggande
förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av brandstadgan
den 15 juni 1923 (nr 173) samt hemställer,
att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens yttrande
över förslaget, med förklarande att Kungl. Majit vill, efter
mottagande av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen
av samma förslag och meddela det beslut, som därav föranledes.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet!
F. Wessberg.