Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 m. m.: given Stockholms slott den 16 mars 1932.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Man:t härmed föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

dels lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

dels förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379),

dels ock förordning med instruktion för värdering av skogsmark och
växande skog vid taxering av fastighet.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Felix Hamrin.

Hiliana lill riksdagens protokoll 193?

I stind. ISO haft

/.Yr MO.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att kommunalskattelagen den 28 september 1928
samt anvisningarna till samma lag skola i nedan angivna delar hava följande
ändrade lydelse ävensom att till anvisningarna till 10 § i samma
lag skall fogas en ny punkt betecknad 6 av nedan angivna lydelse:

2 $.

Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal inkomstskatt.

Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig:

för jordbruksfastighet: fem skatteören för varje etthundra kronor av
fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje etthundra kronor
av fastighetens tomt- och industrivärde samt fyra skatteören för varje
etthundra kronor av fastighetens skogs värde;

för annan---fastighetens taxeringsvärde.

Såsom underlag —■;--beskattningsbar inkomst.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.

9 $.

Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, åsättas
till, det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens
pris (allmänna saluvärdet).

Område, som utgöres av skogsmark och växande skog, skall upptagas
till det värde, det kan anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet
skogsbruk. Kan området eller del därav anses betinga ett högre allmänt
saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller till industriellt eller likartat
ändamål än vid användning för skogsbruk, skall dock området eller
delen upptagas till allmänna saluvärdet.

Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan
beräknas utgå.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

2 mom. Nya taxeringsvärden skola åsättas i stället för de vid den allmänna
fastighetstaxeringen bestämda, därest under löpande taxeringsperiod -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

sådant förhållande inträffat, att taxeringsenhet hör uppdelas i flera
taxeringsenheter eller flera taxeringsenheter böra sammanslås till en,

eller ändring i fastighets beskattningsnatur inträtt,

eller fastighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skattepliktig,

eller fastighets värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik
anledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning så
minskats, att förändringen föranleder en minskning av taxeringsvärdet
med minst en femtedel,

■ eller fortsatt bebyggelse skett å fastighet, som vid den tidpunkt, näst
föregående taxering avsett, ej varit färdigbyggd,

eller fastighets värde eljest genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts,
att därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel.

Taxering, som i detta mom. avses, skall, med iakttagande av de ändringar
i avseende å fastigheten, som ägt rum sedan den tidpunkt, det senast
åsätta taxeringsvärdet avsett, ske efter det allmänna prisläge och de
uppskattningsgrunder i övrigt, som tillämpats vid den närmast föregående
allmänna fastighetstaxeringen. Föranledes taxeringen därav, att fastighet,
som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skattepliktig,
skall fullständig ny värdering av fastigheten ske med hänsyn till berörda
prisläge. i :

32 %.

2 mom. Har livränta utgått —--intäkt räknas:

a) örn livräntan utgått på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter
erlagts på grund av tjänst eller vilken tagits annorledes än mot engångspremie,
försåvitt livräntetagaren under beskattningsåret fyllt högst 21 år:

livräntans hela belopp med avdrag av 600 kronor;

b) örn livräntan---hela belopp;

c) om livräntan eljest utgått på grund av pensionsförsäkring annorledes
än mot engångspremie:

livräntans hela belopp; samt

d) örn livräntan---försäkringsavtalets ingående.

Allmänna pensionsförsäkringen anses ej innefatta försäkring mot engångspremie.

45 $.

Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara beskattad
till ett belopp motsvarande, i fråga örn jordbruksfastighet, 5 procent
av jordbruksvärdet och tomt- och industrivärdet samt 4 procent av
pkogsvärdet och, i fråga örn annan fastighet, 5 procent av taxeringsvärdet.
Vid beräkning---fastighetsskatt beskattats.

Rätt till---lägenheten belöper.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Har fastighet---- ägt fastigheten.

Avdraget skall —--gällande taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

2 morn. I hemortskommunen---njuta avdrag:

1) för periodiskt---eller uppfostran;

2) för avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt övrig pensionsförsäkring,
som ej avses i 33 §, därest avgiften erlagts för den skattskyldige
själv eller, i förekommande fall, för hans make eller hans omyndiga barn,
dock ej örn avgiften erlagts till ränte- och kapitalförsäkringsanstalt eller
på grund av försäkring mot engångspremie; samt

3) för premier---även för sin make och sina omyndiga barn be talt

för — — — här ovan.

Därest skattskyldig--- ■— nämnda tid.

Avdrag, som--- -— sålunda uppburits.

50 §.

2 mom. För fysisk person —--överskjuter ortsavdraget.

Återstår efter tillämpning av föregående stycke för skattskyldig, vil
kens hemortskommun tillhör ortsgrupp I eller II och ej utgör stad, av
den taxerade inkomsten högst 500 kronor, skall denna ytterligare minskas
med 20 kronor.

Finnes skattskyldigs — --- 700 kronor.

Vad härefter---beskattningsbar inkomst.

Anvisningar
till 8 §.

2. Emellertid måste---äga rum.

I sådant--— utgör taxeringsenhet.

Detsamma gäller, örn del av fastighet upplåtits till annan för självständigt,
mera stadigvarande nyttjande. I enlighet härmed bör exempelvis
torp, även torp för skogsarbetare o. dyl., därå jordbruket av torpinnehavaren
bedrives som självständig näring och väsentligen med egna inventarier,
särskilt taxeras. Örn däremot innehavet av torpet väsentligen är
att anse såsom bostadsförmån eller såsom en del av den ersättning, som
tillkommer torparen för åtagen arbetsskyldighet till huvudfastigheten,
bör torpet icke behandlas såsom särskild taxeringsenhet. Är upplåtelsen
—--särskild taxeringsenhet.

Vidare skall--— — understöd, m. m.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

till 9 §.

1. Med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås
det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten,
örn den tänkes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom
kan antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fastighetens
beskaffenhet lämpligt utnyttjande, utan avräkning för gäld
eller för kapitalvärdet av skyldighet att utgiva undantag eller av annan
privaträttslig förpliktelse, vilken ej är hänförlig till servitut eller annat
liknande förhållande.

Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid faktiskt betalts för
en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck för det
allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen kan hava påverkats
av särskilda förhållanden, såsom släktskap, affektionsvärde o. dyl., kan
densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda motsvarar
det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av vid tiden för försäljningen
rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden, av
särskilt tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av
ett obetänksamt ingånget avtal m. m. dylikt. Först örn ett något så när
tillräckligt antal olika försäljningar föreligga, örn vilka anledning ej finnes
antaga, att ovidkommande omständigheter inverkat å prisbildningen,
kan ur dem dragas en tillförlitlig slutsats angående det allmänna saluvärdet.
Detta värde är sålunda att förstå såsom ett normalt värde i handel
och vandel, icke såsom beloppet av en i visst fall för en viss fastighet
faktiskt betald köpeskilling.

Vid sidan av faktiskt betalda köpeskillingar — vilkas betydelse såsom
uppskattningsgrund dock ingalunda må underskattas — måste vid taxeringen
beaktas andra förhållanden, som kunna tjäna till ledning för bedömande
av allmänna saluvärdet å en fastighet, såsom fastighetens avkastning,
brandförsäkringsvärde å byggnader m. m. Särskilt vad angår
jordbruksfastighet böra till ledning vid taxeringen gälla de enhetsvärden,
som föreslagits i den ordning, taxeringsförordningen närmare omförmäler.
Allmänna saluvärdet bör sålunda framgå såsom resultat av ett övervägande
av olika beträffande fastighetsvärdena i allmänhet och särskilt
värdet å den ifrågavarande fastigheten kända förhållanden.

Det må anmärkas, att ali mark regelmässigt har något, örn ock stundom
obetydligt saluvärde. Ej ens s. k. impediment, vartill mossar, myrar,
kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark med ingen eller ringa avkastningsförmåga
ur skoglig synpunkt äro hänförliga, kan i regel anses vara
helt värdelöst, då det kan tänkas äga användbarhet ur andra synpunkter.

2. Vid värdesättning av jordbruksfastighet till den del den ej utgöres
iw skogsmark och växande skog skall noga beaktas, örn och i vilken omfattning
ökning eller minskning av det värde, sorn erhålles vid tillämp -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

ning av de för fastigheter av motsvarande storlek i orten antagna enhetspriser
eller andra allmänna taxeringsgrunder, bör äga rum till följd av
förhållanden, vilka äro för den fastigheten säregna, såsom:

fastighetens läge samt mer eller mindre goda eller dåliga avsättningsoch
användningsförhållanden;

ägornas inbördes läge och därav föranledda mer än, vanligt goda eller
svåra brukningsförhållanden samt om fastigheten är i synnerligt god hävd
eller vanhävdad och förfallen;

åbyggnadernas beskaffenhet, örn de skilja sig från i orten för fastighe:
ter av motsvarande storlek vanligt medelbestånd, d. v. s. örn å fastigheten
finnes förnämligare bostadsbyggnad eller eljest ovanligt goda åbyggnader
eller örn åbyggnaderna äro olämpliga, förfallna eller otillräckliga;: .

mera betydande trädgårdsanläggning eller bestånd av växande träd å
åker eller äng;

särskilda naturtillgångar eller liknande förmåner, som kunna finnas å
fastigheten, såsom vattenfall, torvmosse, ej inmutnings bara fyndigheter»
möjlighet till jakt, fiskevatten o. dyl.,-forså vitt samma naturtillgång eller
förmån ej är av beskaffenhet att, efter ty under 8 § sägs, böra särskilt
taxeras;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastig?
heten;

förekomsten av sådana ovan ej omförmälda förhållanden, som avses i
punkt 5 här nedan;
med mera sådant.

Jämväl vid värdesättning av annan fastighet skall hänsyn tagas till för
varje fastighet säregna förhållanden, såsom:

fastighetens läge med därav följande större eller mindre möjligheter i
fråga örn dess utnyttjande, exempelvis för tomt i stad: örn inskränkningar
gälla i rätten till dess bebyggande, örn den ligger i stadens affärscentrum
eller i yttre område, örn den ligger vid huvudgata eller bigata, örn den är
hörntomt eller mellantomt o. s. v.; för industrifastighet, upplagsplats,
stenbrott, grustäkt o. dyl.: örn den äger bättre eller sämre tillgång till erforderliga
kommunikationer, o. s. v.; •

markens naturliga beskaffenhet och därav följande större eller mindre
lämplighet för ett förmånligt tillgodogörande, exempelvis örn tomtmark
företer synnerligen goda eller dåliga grundläggningsförhållanden, om
stenbrott, grustäkt o. dyl. för sitt utnyttjande erbjuder större eller mindre
av naturförhållandena förorsakade svårigheter, o. s. v.;

förekomsten av plantering, trädgårdsanläggning eller dyl., som kan göra
fastigheten särskilt begärlig;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigr
heten;

med mera sådant.

Vid värdesättningen måste alltid fasthållas, att det, alldeles oavsett

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 220. 7

vilken metod som användes för denna, alltid är allmänna saluvärdet, som
skall vara avgörande för taxeringen. En riktig tillämpning av de här
stadgade reglerna bör således ej kunna medföra ett sådant resultat, som
att en tomt med tillhörande åbyggnad, taxerad som annan fastighet, erhåller
högre taxeringsvärde än ett annat i närheten liggande lika värdefullt
område med liknande åbyggnad, vilket taxerats såsom jordbruksfastighet,
allenast på den grund att beträffande den senare fastigheten
värdesättningen skett på grundval av de i punkt 1 här ovan angivna enhetsvärden.

3. Taxering av vattenfall med tillhörande byggnader torde endast undantagsvis
kunna ske med ledning av faktiskt erlagda köpeskillingar.

Outbyggt vattenfall uppskattas till värdet på normal lågvatteneffekt
enligt för orten gällande pris på vattenkraft, under hänsyntagande till
den tid, som beräknas förflyta, tills fallet blir utbyggt, regleringsmöjligheter
vid fallet, förhållanden som inverka på kostnaderna för fallets utbyggande
såsom fallhöjd, fallets långsträckthet och grundförhållanden,
avstånd från järnvägsstation och huvudsaklig kraltavsättningsort, kostnader
för andel i regleringsdamm m. m.

Normal lågvatteneffekt beräknas efter bruttofallhöjden vid normalt lågvattenstånd
och normal lågvattenmängd. Vattenmängd, som måste avstås
till samfärdsel och andra behov, medräknas ej.

Outbyggt vattenfall, som ej kan tillgodogöras tillsammans med annat
vattenfall, kan anses sakna självständigt värde, örn dess fallhöjd understiger
en meter. Vattenfall, som ej kan förväntas bliva utbyggt inom överskådlig
framtid, kan jämväl anses sakna särskilt värde.

Värdet av kraftverk kan uppskattas med utgångspunkt från den avkastning,
som med hänsyn till den för anläggningen naturliga kundkretsen
bör normalt kunna påräknas från en dylik anläggning, samt normala omkostnader
för verkets årliga drift under beaktande av anläggningens påräkneliga
varaktighetstid.

Där tillfredsställande uppgifter för bedömande av de i det föregående
angivna förhållandena ej stå till förfogande, ma vid taxering av kraftverk
följande värderingsmetod komma till användning.

Vattenfallet såsom sådant uppskattas, såsom örn det vore outbyggt oell
skulle omedelbart utbyggas.

Den mark å land, som tages i anspråk för anläggningen med bostadshus,
upptages till skäligt värde.

Värdet å i kraftverk ingående byggnader, däri inbegripna fasta maskiner,
uppskattas särskilt för byggnadsarbeten, jämväl bostadshus, särskilt
för turbinutrustning och särskilt för elektrisk utrustning med utgångspunkt
från den faktiska anskaffningskostnaden, omräknad till värdet
vid den tidpunkt taxeringen avser under hänsyntagande till prisändringar,
som ägt rum sedan de tidpunkter, då anskaffningen skett, och er
forderlig avskrivning. Vid uppskattning av avskrivningens storlek

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

beaktas, att för större anläggningar vanligen kan beräknas en längre
varaktighetstid än för mindre sådana.

Avdrag får vid uppskattningen ske för skyldighet att leverera ersättningskraft,
grundad på vattenlagen; rättighet att utfå dylik kraft skall,
i den mån rättigheten kan utnyttjas av den fastighet, varmed den är förenad,
tagas i betraktande vid dess taxering.

För uppskattning av värdet å kvarnar, sågar och liknande smärre anläggningar
torde, i den mån ej annan värderingsgrund står till buds, sist
omförmälda värderingsmetod i tillämpliga delar kunna komma till användning.

Regleringsdamm uppskattas med hänsyn till dels för densamma i anspråk
tagen mark, dels dammbyggnaden. Dammbyggnad uppskattas på
sätt ovan sagts örn till kraftverk hörande byggnad. I kostnaden för byggnaden
inräknas kostnad för rensningar intill dammen ovan- och nedanför
densamma. Värdet av de vattenfallsfastigheter, som bidragit till regleringsdammen,
minskas i stället med belopp, svarande mot deras andel i
dammanläggningen.

4. För jordbruksfastighet till den del den utgöres av skogsmark och
därå växande skog skola gälla följande uppskattningsgrunder, vilka närmare
utvecklas i särskild instruktion för värdering av skogsmark och
växande skog.

Dylik fastighet skall, försåvitt ej beträffande densamma eller del därav
förekomsten av mervärde, som i punkt 5 här nedan avses, till annat föranleder,
upptagas efter det värde, den kan anses äga vid ett efter rationella
grunder bedrivet skogsbruk. Åtskillnad göres vid uppskattuingen
mellan skogsmark, växande skog och särskild förmån å skogsmarken.

Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga
(skogsmarkens avkastningsvärde).

Såsom skogsmark skall därvid upptagas all icke odlad mark, som, vare
sig den vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda
för skogsproduktion. Till skogsmark hänföres således även ljungmark
och annan dylik mark, som av ålder ligger skoglös, såframt den kan anses
lämpa sig för skogsproduktion. Är å skogbeväxt hagmark (betesmark)
betestillgången det väsentliga och skogsproduktionen av underordnad
betydelse, skall marken likväl taxeras såsom skogsmark, såvida icke
densamma är att betrakta såsom kultiverad betesäng. Med kultiverad betesäng
förstås sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak
foderproducerande men ej sällan något trädbevuxen betesmark, som
för betets förbättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås sådana
åtgärder som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frösådd
med mera. Såsom skogsmark skall ej heller upptagas sådan skoglös
eller ej sällan något trädbevuxen ängsmark, som, ehuru den visserligen
kan användas för skogsproduktion, i främsta rummet disponeras för foderproduktion
genom bete eller slåtter samt med god hushållning även

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

bör därtill .invändas (naturlig betes- eller slåtteräng), ehuru den ej är
föremål för egentliga kulturåtgärder.

Till skogsmark hänföras icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och
annan dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma
vattenförhållanden, näringsbrist eller de lösa jordlagrens ringa djup är
av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke kan påräknas.
Sådan marks värde skall medräknas vid värdesättning av fastigheten
i övrigt.

Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas genom värdering
i penningar av den årliga virkesavkastning, som anses kunna erhållas
under antagande att marken vore beväxt med ett tillfredsställande
samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång).

Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter per
hektar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet).
Värdet i penningar av den sålunda uppskattade normala årsavkastningen
beräknas efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot (rotvärde) enligt
de pris, som i genomsnitt varit å orten gällande för de sortiment, varav
dylik normal virkesavkastning anses sammansatt, under viss tidsperiod,
som bestämmes i instruktionen för värdering av skogsmark och växande
skog.

Från värdet av den enligt sålunda angivna grunder beräknade avkastningen
skall avdragas en tredjedel för kostnader för skogens vård, förvaltning,
bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning,
skogsindelning, skatter m. m. För skyddssliog eller annan därmed
jämförlig skog, som på grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra
naturförhållanden måste skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens
vård och underhåll av en osedvanligt stor del av den alstrade avkastningen,
må avdraget för kostnader efter prövning i varje särskilt fall och
med angivande av skälen höjas, dock ej till mer än hälften av den beräknade
normala avkastningen. Det sålunda reducerade värdet anses utgöra
nettovärdet på ett års normal avkastning per hektar skogsmark.

Skogsmarkens avkastningsvärde per hektar anses utgöra så många gånger
nettovärdet på ett års normala avkastning, som bestämmes i instruktionen
för värdering av skogsmark och växande skog.

Växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt till densamma upplåtits
eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt
befinner sig, och den avkastning i penningar (värdeavkastning), som för
framtiden därur kan uttagas under förutsättning av en rationellt driven
hushållning. Därest skogen innehåller ett sådant på behöriga åldrar fördelat
virkesförråd, att den beräknade normala avkastningen genast kan
uthålligt uttagas, och sålunda normal skogstillgång förefinnes, sättes värdet
till det antal gånger nettovärdet på ett års normala avkastning, som
bestämmes i ovannämnda instruktion. Avviker skogstillgftngen från det

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

normala, fastställes den växande skogens värde med hänsyn till skogstillgångens
förhållande till normal sådan (relativ skogstillgång).

Belastas skogsområde av servitut eller liknande rättighet, kan därav
föranledas nedsättning av den växande skogens värde, och bör sådan nedsättning
särskilt angivas.

Särskild förmån å skogsmarken, såsom skogsbete, möjlighet till jakt,
byggnad å skogen, i den mån ej densamma bör anses inbegripen i sådant
normalt byggnadsbestånd å taxeringsenheten, som inräknas i de för inägorna
tillämpade enhetsvärden, servitutsrätt e. dyl., skall uppskattas för
sig med skäligt belopp. Härvid skall alltid iakttagas, att uppskattning
sker till det värde förmånen har för den taxeringsenhet, varom fråga är.
Örn rationellt skogsbruk bedrives å skogsmarken, må betesvärde åsät^as
endast så framt betet plägar utnyttjas. Därest å skogsmark, varå rationellt
skogsbruk ej bedrives, bete ej plägar utnyttjas, torde detta i regel
visa, att betet för ifrågavarande fastighet har så obetydligt värde, att anledning
att särskilt uppskatta detsamma saknas. Skogshärbärgen och
andra dylika, oftast mera tillfälliga byggnader åsättas intet särskilt värr
de, utan anses deras värde ingå i skogsmarkens värde.

Har på grund av förhållande, som angives i punkt 5 här nedan, område,
som utgöres av skogsmark och växande skog, helt eller delvis ett
sådant mervärde, som i sagda punkt omförmäles, skall området till den
del det äger ett dylikt mervärde uppskattas till allmänna saluvärdet. Att
därjämte för åsättande av särskilda redovisningsvärden enligt 10 § skogsmarkens
avkastningsvärde och den växande skogens värde å dylikt område
skola enligt här ovan angivna grunder uppskattas tillsammans med
motsvarande värden å övrig skogsmark och växande skog å taxeringsenheten,
framgår av anvisningarna till 10 §.

5. Jordbruksfastighet eller del därav kan stundom äga ett högre allmänt
saluvärde än örn den skulle användas endast för jordbruk med binäringar
eller skogsbruk på den grund, att den inom överskådlig framtid
lämpligen kan användas såsom tomtmark eller för industriellt eller likartat
ändamål.

Ett dylikt högre värde förefinnes i allmänhet blott å sådan jordbruksfastighet,
å vilken finnes vattenfall, brytvärdig fyndighet, torvmosse e.
dyl. eller som är belägen i närheten av större stad eller i tillväxt varande
industri-, järnvägs- eller annat tätare bebyggt samhälle. Men även
närbelägenhet till gruv- eller vattenkraftsanläggning, badortsanläggning
eller annat sådant företag kan medföra, att i fastighetens allmänna saluvärde
ingår ett mervärde av ifrågavarande art; i den mån utvecklingen
å en dylik ort fortskrider, behöver närbelägen därför lämpad mark tagas
i anspråk för nya bostäder, industriella anläggningar m. m.

Vid uppskattning av värdet å fastighet, varom nu är fråga, bör iakttagas,
att detta merendels är beroende av utvecklingens hastighet och
att hänsyn härtill måste tagas. Därest exempelvis ett område kan exploa -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

teras såsom tomtmark, är det möjligt, att någon eller några tomter kunna
omedelbart avyttras efter visst å-pris, medan däremot övriga tomter kunna
först successivt försäljas och exploateringen kan väntas bliva slutförd
först efter så lång tid, att något mervärde för tomtändamål knappast kan
anses ännu tillkomma alla delar av området, utan att det dock är möjligt
att avgöra, i vilken ordning de särskilda delarna kunna komma att
tagas i anspråk såsom tomtmark. Vid bestämmande av det pris, som en
förståndig köpare skulle vilja erlägga för ett dylikt område, måste denne
göra sin kalkyl så, att de vid olika tidpunkter påräkneliga försäljningsvärdena
diskonteras till nutidsvärden, därvid hänsyn tages jämväl till
exploateringens osäkerhet och andra dylika omständigheter. Tillbörlig
hänsyn måste därjämte tagas till å ena sidan den avkastning, som kan
erhållas från fastigheten, innan försäljningen för tomtändamål kan väntas
äga rum, å andra sidan kostnader för exploatering m. m.

Beträffande i jordbruksfastighet ingående område, som utgöres av
skogsmark och växande skog, tages hänsyn till mervärde, varom här ovan
sagts, allenast om och i den mån området eller del därav verkligen kan
anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark
eller industriellt eller likartat ändamål än vid användning för skogsbruk
samt örn förstnämnda värde tillika överstiger det enligt punkt 4
här ovan uppskattade värdet på området eller delen därav. I den mån
detta ej är fallet verkställes uppskattningen allenast efter de särskilda
grunder, som gälla enligt punkt 4 här ovan.

6. Örn två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i skilda kommuner,
skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava utgjort gemensam
taxeringsenhet, bör taxeringen verkställas, som örn detta varit
förhållandet och det i enlighet med föreskriften i tredje punkten sista
stycket av anvisningarna till 8 § skolat angivas, huru stor del av taxeringsvärdet
som belöpt å vad som faller inom varje särskild kommun.

7. Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå med
det belopp, vartill räntan uppgått enligt markegång för året näst före
taxeringsåret; dock att, där räntan i enlighet med 14 § i kungörelsen den
11 maj 1855 utgår efter medelmarkegångspris, detta senare bör läggas till
grund för beräknande av räntans belopp.

till 10 §.

1. Det i -------åsätta taxeringsvärdet.

2. Vid angivande av jordbruksvärde har man att utgå ifrån att fastigheten
i fråga användes till jordbruk med binäringar eller skogsbruk.
Med denna förutsättning skall såsom jordbruksvärde upptagas värdet av
fastighetens hela ägoområde i åker, tomt- och trädgårdsmark, äng, skogsmark
— dock utan att värdet av därå växande skog medräknas — övrig
mark såsom vägar, mossar, myrar, kärr m. m., samt till fastigheten hö -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

rande vattentäckt område, ävensom värdet av jordägaren tillhöriga mangårds-
och driftbyggnader, såsom bostadsbyggnad för ägare eller brukare
med tillhörande s. k. ekonomibyggnader, samt byggnader uppförda för
ägares eller brukares bekvämlighet och trevnad, såsom lusthus, bad- och
båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga o. dyl., förvaltar- eller inspektorsbyggnad,
drängstuga, statare- eller stattorpsbyggnader, stall, ladugård,
ladu- och logbyggnader, smedja o. dyl., bostäder för skogsförvaltare, skogvaktare
eller annan skogspersonal samt för skogsarbetare, ävensom byggnader,
avsedda för sådan verksamhet, som är att hänföra till jordbrukets
binäringar.

Örn dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren, skall värdet å dem
likaledes utföras såsom jordbruksvärde.

Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och
särskilt angivas skogsmarkens avkastningsvärde för all i taxeringsenheten
ingående dylik mark, beräknat enligt de i punkt 4 av anvisningarna
till 9 § angivna grunder. I vederbörande taxeringslängd skall särskilt
antecknas dels värde å bete på skogsmark, beräknat enligt de i punkt 4
av anvisningarna till 9 § angivna grunder, dels värde å övriga i jordbruksvärde
ingående särskilda förmåner, såsom byggnader, i den mån ej
hänsyn till desamma tagits vid tillämpning av enhetsvärden eller eljest
gällande allmänna taxeringsgrunder, eller särskilda naturtillgångar, vartill
särskild hänsyn tagits vid taxeringen, m. m.

3. Såsom skogsvård,e utföres värdet av den växande skogen å ali i fastigheten
ingående skogsmark, uppskattat enligt de grunder, som angivas
i punkt 4 av anvisningarna till 9 §.

4. Tomt- och industrivärde redovisas i fall, då på grund av att jordbruksfastighet
kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar
eller skogsbruk ett särskilt värde tillkommer densamma utöver
jordbruks- och skogsvärde, och utföres med det belopp, som utgör skillnaden
mellan å ena sidan det enligt 9 § åsätta totala taxeringsvärdet och
å andra sidan jordbruks- och skogsvärde.

Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa
delar av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge
och storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Befinnes fastighet
till särskilda områden hava olika tomt- och industrivärden, skall likaledes
sådant i längden angivas.

5. Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet skall tagas hänsyn
till — -— — såsom parkvärde.

6. Ingår i taxeringsvärdet särskilt värde å vattenfall, skall detta värde
i taxeringslängden antecknas. Skyldighet att leverera ersättningskraft
avräknas å byggnadernas värde, andel i regleringsdamm å vattenfallets
värde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

till 31 $.

1. Med pension förstås dels pension, som utgår på grund av föregående
t jiinstef erhållande, dels ock belopp, som utgår på grund av pensionsförsäkring.

Till pensionsförsäkring hänföres:

1) sådan livränteförsäkring, enligt vilken livsvarig livränta skall börja
utgå vid viss ålder (ålderspension) eller vid varaktig arbetsoförmåga (invalidpension)
;

2) livränteförsäkring, vilken är att anse som änke- eller pupillförsäkring
(familjepension), dock, försåvitt fråga är örn pension till änka, allenast
örn livräntan är livsvarig; samt

3) försäkring, vilken utgör en kombination av livränteförsäkring som i

1) eller 2) sägs och kapitalförsäkring, i följande fall:

a) därest med livränteförsäkring kombinerats kapitalförsäkring å
belopp sammanlagt ej överstigande livräntans dubbla årsbelopp, skolande
härvid i fråga örn änke- och pupillförsäkring såsom årsbelopp anses den
årliga pension, som tillförsäkrats enbart änka;

b) därest vid försäkring av ålderspension avtalats, att pensionen skall
utgå ett visst garanterat antal år, oberoende av om den försäkrade efter
uppnådd pensionsålder avlider innan det garanterade antalet år uppnåtts;

c) därest vid försäkring, varom i b) sägs, pensionsåldern är högst 70 år
och, för den händelse dödsfall inträffar före pensionsåldern, ett högst med
ålderspensionen lika årsbelopp skall utgå under ett garanterat antal år;
eller

d) därest livsvarig livränta till förmån för efterlevande änka eller barn
skall, oavsett förmånstagarens dödsfall, utgå under ett garanterat antal år
efter försörjarens död.

Under 3 b), c) eller d) här ovan omförmäld försäkring skall dock icke,
försåvitt den ej tillika uppfyller villkoren enligt 3 a), anses såsom pen
sionsförsäkring, med mindre det garanterade antalet år är högst tjugu och
det i avtalet stadgats, att rätt till återköp eller belåning av försäkringen
ej skall föreligga och ej heller rätt till sådan förändring av utbetalningssättet,
att försäkringen upphör att vara av sådan art, som ovan i denna
anvisning sägs.

Utgör i annat fall än här ovan sagts försäkring en kombination av livränta-
och kapitalförsäkring, skall försäkringen anses uppdelad på en kapitalförsäkring
och en livränteförsäkring.

Olycksfallsförsäkring räknas icke såsom pensionsförsäkring.

Med livsvariga livräntor avses sådana livräntor, som upphöra att utgå
först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifta.

2. Såsom periodiskt--— stiftelses inkomst.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

till 32 §.

9. Såsom livränta anses, förutom egentlig livränta, övriga på grund av
pensionsförsäkring utfallande försäkringsbelopp, jämväl sådana belopp,
som på grund av försäkringsavtalet utbetalas vid återköp eller premieåterbetalning
vid dödsfall. Ändras försäkringsavtal så, att pensionsförsäkring
helt eller delvis övergår till kapitalförsäkring, skola mot kapitalförsäkringen
svarande premiereserv och övriga tillgodohavanden vid tidpunkten
för ändringen anses såsom på grund av försäkringen utbetalt
belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933; dock skall densamma redan
dessförinnan lända till efterrättelse, såvitt angår allmän fastighetstaxering
år 1933.

Vid tillämpning av denna lag skall iakttagas, att avdrag enligt 45 §
kommunalskattelagen, såvitt det belöper å tid före den 1 januari 1933,
skall beträffande jordbruksfastighets jordbruksvärde utgöra 3 procent av
nämnda värde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 17 § 1 morn., 33 §, 35 § 1 morn., 59 § 1 morn.,
122 § 2 mom. samt 145 § 5, 6, 7 och 8 mom. taxeringsförordningen den 28
september 1928 skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse: -

17 $.

1 morn. Till ledning---sådan innehavare.

Allmän fastighetsdeklaration---och skogen samt, beträffande fas tighet,

därå vattenfall finnes, uppgifter örn normal lågvatteneffekt, anläggningsår
och anskaffningskostnader.

Är jordbruksfastighet---Kungl. Maj:t.

Till ledning---under b) sägs;

d) av försäkringsanstalt:

1 uppgift för envar, som under nästföregående år åtnjutit livränta eller
eljest erhållit belopp på grund av pensionsförsäkring hos anstalten, angående
sålunda utbetalt belopp.

e) av den---är känd.

Beträffande pension---hans nationalitet.

35 §.

1 mom. I särskilda---beloppets fördelning;

c) av styrelse---angiven tidpunkt; samt

d) av styrelse för försäkringsanstalt:

uppgift för namngiven skattskyldig rörande arten av uppgiven personförsäkring
hos anstalten samt beloppet av premien för försäkringen.

59 §.

1 mom. Senast den---därefter lämpas.

För sådana---att avgiva, beträffande fastigheter i skilda storleks grupper

föreslå vissa värden---för taxeringen.

Till ledning---landsbygd bestyrkta avskrifter av protokollet.

122 $.

2 morn. Omedelbart efter---anses påkalla.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Vid övriga besvär har länsstyrelsen att foga såväl utdrag av taxerings
längd och beskattningsnämndernas protokoll, såvitt den överklagade taxe
ringsfrågan angår, som ock de till nämnderna i frågan ingivna handlin
garna ävensom, där fråga är örn taxering av fastighet, utdrag av taxeringslängd
beträffande närmast föregående taxering av fastigheten. Länsstyrelsen
har---efter taxeringsåret.

145 §.

ö mom. Till gäldande — ---annorlunda stadgas. 1 förslag av läns styrelsen,

som nu sagts, skola för en var däri avsedd person angivas de
grunder, som av länsstyrelsen tillämpats vid beräkningen av ersättning till
denne. Kungl. Majit äger utfärda särskilda föreskrifter rörande disposi
tionen av medel för ändamål, som nu sagts.

6 mom. Angående de--— ordning utbetalas. Utdrag av protokollet,

såvitt angår ersättningar enligt 5 morn., tillika med länsstyrelsens förslagtill
dylika ersättningar skall därefter före november månads utgång genom
länsstyrelsens försorg insändas till finansdepartementet.

7 morn. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller undersökning
gottgörelse, som — med iakttagande av de särskilda föreskrif
ter rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Maj:t må finna
nödigt meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige
biträtt den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna ombudet
hos samma nämnd, av Kungl. Majit. Uppgift rörande de jämlikt detta
moment åt olika personer utbetalda ersättningsbeloppen, avseende tiden
från den 1 november föregående år till oktober månads utgång, skall samtidigt
med uppgifter enligt 6 mom. av länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.

8 mom. De personer — ---med nämnden,

äga att för inställelsen åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt rese- och traktamentsklass II D i allmänna resereglemente!, dock
att, utan hinder av vad i resereglementet må finnas stadgat däremot stridande,
traktamentsersättning för dygn, varunder sammanträde ägt rum,
skall utgå med sexton kronor för den, som är bosatt å annan ort än sam
manträdesorten, och med tolv kronor för den, som är bosatt å sammanträdesorten,
oavsett huru stor del av dygnet tagits i anspråk för resa eller
förrättning.

Ersättning efter----i taxeringsfrågor.

Denna förordning träder i kraft, såvitt angår 17 $ 1 mom., 59 § 1 morn..
122 § 2 mom. och 145 § 5, 6, 7 och 8 morn., den 1 juli 1932, samt, såvitt angår
33 § och 35 § 1 morn., den 1 januari 1933.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

Förslag

till

förordning nied instruktion för värdering av skogsmark och
växande skog vid taxering av fastighet.

Härigenom förordnas, att vid taxering av fastighet skall jämte de föreskrifter,
som meddelas i kommunalskattelagen, tillämpas följande

Instruktion för värdering av skogsmark och växande skog.

1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark och växande skog.

Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga

på sätt i punkterna 4, 5 och 6 närmare angives (skogsmarkens avkastningsvärde).
Växande skog skall värdesättas med hänsyn till dess faktiska
värdeavkastning enligt punkt 7 (skogsvärdet).

A. Skogsmark.

2. Såsom skogsmark skall upptagas all icke odlad mark, som, vare
sig den vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda
för skogsproduktion. Till skogsmark hänföres således även ljungmark och
annan dylik mark, som av ålder ligger skoglös, såframt den kan anses
lämpa sig för skogsproduktion. Är ä skogbeväxt hagmark (betesmark)
betestillgången det väsentliga och skogsproduktionen av underordnad betydelse,
skall marken likväl taxeras såsom skogsmark, såvida icke densamma
är att betrakta såsom kultiverad betesäng. Med kultiverad betesäng
förstås sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak
foderproducerande men ej sällan något trädbevuxen betesmark, som
för betets förbättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås
sådana åtgärder som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frösådd
med mera. Såsom skogsmark skall ej heller upptagas sådan skoglös
eller ej sällan något trädbevuxen ängsmark, som, ehuru den visserligen
kan användas för skogsproduktion, i främsta rummet disponeras för foderproduktion
genom bete eller slåtter samt med god hushållning även bör
därtill användas (naturlig betes- eller slåtteräng), ehuru den ej är föremål
för egentliga kulturåtgärder.

Till skogsmark räknas icke s. k. impediment, vartill hänföras mossar,
myrar, kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark, som på grund av
klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden, näringsbrist
eller de lösa jordlagrens ringa djup är av den beskaffenhet, att någon
egentlig skogsproduktion där icke kan påräknas.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 186 haft. (Nr 220J 2

AUmämsa
värderimgsgrund*t.

Begreppet

skogsmark.

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Avtal skogsmark.

Bonit et.

Värdet av sådan mark ävensom, i förekommande fall, av bete å skogsmark
skall inräknas i värdet av fastigheten i övrigt.

3. Arealen skogsmark beräknas, vad angår statens och andra allmänna
skogar, efter därom av domänstyrelsen meddelade eller eljest tillgängliga
officiella uppgifter; vad angår enskilda skogar under ordnad hushållning
med tillgängliga och tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar,
efter uppgifter i dessa; samt, vad angår övriga skogar, med ledning av
uppgifter från jordregistret, ekonomiska kartverk eller andra offentliga
handlingar, så ock efter ingivna deklarationer och andra upplysningar,
som kunna införskaffas.

4. Skogsmarkens normala virkesavkastningsförmåga (boniteten) skall
beräknas efter den årliga virkesavkastning, uppskattad i kubikmeter per
hektar, som anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder bedrivet
skogsbruk och under antagande, att marken vore beväxt med ett tillfredsställande
samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal
skogstillgång). Boniteten är således icke beroende av att den för viss tid
uttagbara virkesavkastningen är vare sig högre än normalt, på grund av
att skogen är mer än vanligt väl sluten eller innehåller relativt stor tillgång
på moget virke, eller lägre än normalt, på grund av att skogen är
utglesnad eller utgöres av övervägande ungskog, utan boniteten bestämmes
av den uthålliga årliga virkesavkastning, skogsmarken skulle lämna,
örn skogstillgången under rationell skötsel vore normal. Såsom sådan
normal virkesavkastning är att anse exempelvis den, som i medeltal
uppnås på sådana större skogsbruk, där det väl sörjes för såväl återväxt
som beståndsvård, och där det finnes ett väl slutet och på behöriga åldrar
väl fördelat virkesförråd.

Boniteten skall bestämmas efter den virkesproducerande förmågan
utan hänsyn till föreliggande möjlighet eller sätt för virkesavkastningens
utnyttjande. Vidare är att märka, att boniteten skall vara genomsnittlig
och således skall för skogsmarken i dess helhet avvägas med hänsyn
till dess i olika delar skiftande producerande förmåga.

Vid bestämning av boniteten skall hela den normala årliga virkesavkastningen
uppskattas i kubikmeter per hektar och avse virke i rått tillstånd,
mätt i verklig kubikmassa fast mått på bark, d. v. s. den virkeskvantitet,
som erhålles, då virket mätes på rot efter noggranna s. k. massatabeller.
Boniteten angives som en för hela taxeringsenheten i fråga
gällande medelbonitet. Finnas för skogen tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar,
angivande skogsmarkens olika boniteter eller innehållande
andra uppgifter, varav medelboniteten kan bedömas, sker uppskattningen
med ledning därav. Saknas bonitetsuppgifter, uppskattas boniteten
med ledning av vad som är känt eller kan utrönas örn skogsmarken i fråga,
jämfört med medelboniteten å trakten i övrigt.

Den uppskattade boniteten jämkas till den av bonitetsklasserna i tabell

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

I, som ligger närmast. Bonitet, som uppskattas högre än den högsta i
tabellen angivna bonitetsklassen, jämkas till närmaste hela tal.

5. För värdering i penningar av den sålunda uppskattade normala virkesavkastningen
beräknas virkets nettovärde per kubikmeter å rot (rotvärde)
enligt de pris, som under åren 1927—1931 på grund av prissättning
nämnda år i genomsnitt varit å orten gällande för de sortiment, varav
dylik normal virkesavkastning anses sammansatt (normal sortimentssammansättning).
I de särskilda anvisningar, som jämlikt 59 § taxeringsförordningen
skola fastställas för varje län eller område av län, bestämmes,
vad som för länets eller områdets vidkommande skall anses såsom normal
sortimentssammansättning.

Finnes för skogen ordnad bokföring tillgänglig, må densamma kunna
läggas till grund för prissättningen under förutsättning, att de bokföl da
priserna varit av normal beskaffenhet och sålunda för liknande förhållanden
representativa. I de fall, där virke försålts å rot, erhållas de för
prissättningen behövliga medeltalen direkt för vart och ett av de nämnda
åren, under förutsättning att det å rot försålda virket har den sålunda
fastställda sortimentssammansättningen och ett för skogen genomsnittligt
avsättningsläge. Eljest kunna de erhållna priserna ej direkt användas
som taxeringsunderlag utan måste jämkas. Så t. ex. inträffar ofia,
att endast den grövsta och värdefullaste skogen sålts å rot, medan småvirket
använts till husbehov, såsom vanligt är i jordbruksbygder, eller
kvarlämnats i skogen, såsom sker i vissa trakter med otillfredsställande
avsättningsförhållanden. Men även örn dylika extrema fall ej föreligga,
inträffar, att den årliga virkesavkastningen å en skog visst år är sammansatt
av onormala mängder grovt eller klent virke, eller att avverkning
skett på särskilt långa eller korta körvägar med mera, och kunna
även i dylika fall jämkningar i de erhållna priserna bliva nödvändiga.

Ä sådana skogar med ordnad bokföring, där virket försäljes i upparbetat
skick, skola från bruttopriserna avdragas alla direkta avverkningsoch
transportkostnader, såsom kostnader för huggning, körning, flottning
eller annan transport till den plats, för vilken bruttopriserna gälla, direkt
arbetsledning, avmätning och intumning, tillfälliga kojbyggnader, vintervägar
och lastplatser, skogsaccis- och skogsvårdsavgifter samt olycksfalls-
och försäkringsavgifter i den mån de äro direkt hänförliga till
drivningsarbetet. Därvid är att märka, att såsom avdragsgilla kostnader
skola godkännas allenast sådana, som äro representativa för skogens
genomsnittliga avsättningsförhållanden och som icke äro beroende av avverkningarnas
förläggning eller virkesförrådets anhopning i sämre eller
bättre avsättningslägen.

Vid rotvärdets bestämmande enligt den normala sortimentssammansättningen
skall iakttagas, att brukliga handelsmått, t. ex. toppmätt massa
inom bark för timmer, löst mått för brännved etc., måste omräknas till
verklig kubikmassa fast mått på bark. För varje sortiment och klass av

Roévärde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

ekonomiskt likvärdiga sortiment skall rotvärdet utrönas för vart oell ett
av de år, som skola läggas till grund för beräkningen, samt medeltal för
dessa årsvärden uträknas. Ur medeltalen bestämmes rotvärdet för samtliga
sortiment enligt den fastställda normala sortimentssammansättningen
på sätt framgår av följande uträkning, vilken allenast utgör ett exempel:

Sortimentsklass:

I: timmer .......................... 35 % å 8 kronor per kubikmeter kronor 2: 8o

II: sulfitved och l:a björkved
................................ 20 X »6 » » » » 1:20

III: sulfatved, props och l:a

barrved........................ 20 % » 4 » » » » 0:8 o

IV: kolved, industribränsle

och diverse virke .... 25 % » 1 » » » » 0: 25

Rotvärde per kubikmeter kronor 5: 05.

Det bör beaktas, att den normala sortimentssammansättningen skall
avse hela virkesavkastningen, oberoende av huruvida viss del av denna
icke vinner avsättning. Skulle sålunda å viss trakt virke, i exemplet här
ovan hänfört till fjärde sortimentsklassen, ej vara avsättningsbart, bör
i exemplet detta utföras med värdet 0, då medelpriset blir endast 4 kronor
80 öre per kubikmeter. Motsvarande gäller tydligen även, då försäljning
skett på rot men virke under viss brösthöjdsdimension ej kunnat vinna
avsättning, ehuru dess kubikmassa ingår i den för skogen beräknade årliga
virkesavkastningen.

Saknas ordnad bokföring för skogen, eller hava för det genomsnittliga
prisläget representativa virkesförsäljningar ej förekommit, eller anses
de bokförda priserna icke kunna läggas till grund för beräkningen, uppskattas
rotvärdet med ledning av medelpriset för orten efter en med hänsyn
till skogens läge och skogsmarkens normala virkesavkastningsförmåga
beräknad, till såväl kvantitet som sammansättning normal virkesavkastning.
Vid uppskattningen skall medelpriset enligt förenämnda
särskilda anvisningar jämkas med hänsyn till att sämre mark producerar
ej blott kvantitativt mindre virke utan även mindre värdefulla sortiment
ävensom till utdrivningens större eller mindre svårigheter i fråga
örn körvägar, flottningsförhållanden m. m. dylikt, som inverkar å virkets
rot värde.

Vid uppskattning efter nu angivna grunder finnes alltså möjlighet att
taga hänsyn till varje särskild skogs läge i förhållande till avsättningsort
och annat, som inverkar på virkesvärdet. Vid enahanda bonitet och avsättningsläge
skall samma rotvärde åsättas den normala virkesavkastningen,
även örn skogsbruk i olika syften bedrives med olika omloppstider.
Avvikelser från den omloppstid, som kan anses motsvara den för
orten normala sortimentssammansättningen, inverka visserligen på den
verkliga virkesavkastningens sammansättning och värde, men skall hän -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

syn till dessa avvikelser tagas vid beräkningen av växande skogens värde
enligt punkt 7.

Det enligt det föregående bestämda rotvärdet jämkas till den av prisklasserna
i tabell I, som ligger närmast.

6. Den enligt punkt 4 bestämda normala årliga virkesavkastningen
per bektar skogsmark multipliceras med det enligt punkt 5 beräknade rotvärdet.
Från den värdeavkastning, som därvid framkommer, skall avdragas
en tredjedel för kostnader för skogens vård, förvaltning, bevakning, vägoch
byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning, skatter,
m. m. För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av
gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i
skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt
stor del av avkastningens värde, må avdraget för kostnader efter prövning
i varje särskilt fall oell med angivande av skälen höjas, dock ej till
mer än hälften av den beräknade normala värdeavkastningen. Det sålunda
reducerade värdet anses utgöra nettovärdet på ett års normal avkastning
per hektar skogsmark.

Skogsmarkens värde per hektar (skogsmarkens avkastningsvärde) skall
utgöra tre och en halv gånger nettovärdet på ett års normal avkastning.

Till underlättande av värdeberäkningen hänvisas till tabell I, som vid
avdrag för kostnader med en tredjedel angiver skogsmarkens värde per
hektar vid förekommande kombinationer mellan bonitets- oell rotvärdesklasser.
Vid avdrag för kostnader med mera än en tredjedel kan tabell
I icke användas, utan särskild värdeberäkning måste göras.

B. Växande skog.

7. Växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt till densamma
upplåtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt
befinner sig, och den värdeavkastning, som för framtiden därur
kan uttagas under förutsättning av en rationellt driven hushållning.
Därest skogen innehåller ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd,
att den beräknade normala värdeavkastningen genast kan uthålligt
uttagas, och sålunda normal skogstillgång förefinnes, sättes värdet å
den växande skogen (skogsvärdet) till sexton och en halv gånger nettovärdet
på den normala årliga värdeavkastningen. I fråga örn denna värdeberäkning
hänvisas till tabell I, som jämväl angiver skogsvärdet per
hektar vid normal skogstillgång för samma kombinationer, som upptagits
i fråga örn skogsmarkens avkastningsvärde.

Emellertid är den växande skogens slutenhet, sammansättning i åldersklasser
och beskaffenhet i övrigt vanligen sådan, att den faktiska skogstillgången
betingar ett från det normala mer eller mindre avvikande
skogsvärde. Detta värde i förhållande till det normala utgör den relativa
skogstillgången, som betecknas med tal, uttryckta i tiondelar. Talet

Skogsmarkens
avkastningsvärde.

Skogsvärde
och relativ
skogstillgång■

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

för relativa, skogstillgången är således l.o, om skogsvärdet överensstämmer
med det normala. Relativ skogstillgång 0.9, O.s, 0.7 o. s. v. innebär, att
det förhanden varande virkesförrådet, såsom i utglesnade eller vanskötta
skogar med allmän virkesbrist eller i välskötta skogar med brist på moget
virke, icke medgiver normal värdeavkastning. Är detta fallet, skall
skogsvärdet sättas i motsvarande mån lägre. På samma sätt innebär
relativ skogstillgång l.i, 1.2, 1.3 o. s. v., att skogsbeståndet till följd av
mer än vanligt stor slutenhet eller jämförelsevis god tillgång på moget
virke under viss tid kan medgiva större avverkning eller uttagande av
värdefullare dimensioner än som för normal värdeavkastning kan beräknas.
varför skogsvärdet i samma mån sättes högre. Den erforderliga
jämkningen av de i tabell I angivna skogsvärdena vid normal skogstillgång
sker med stöd av de kända avvikelser, skogens virkesförråd och
dettas sammansättning med avseende på åldrar och mogenhetsklasser
samt grövre och klenare dimensioner uppvisar vid jämförelse med förrådet
å en normalt sammansatt skog och skogens därav beroende förmåga
att giva en mot åsatt bonitet och rotvärde svarande framtida värdeavkastning.

För att underlätta bedömandet av relativa skogstillgången bär upprättats
bifogade tabell II, vilken för olika boniteter och omloppstider utvisar
den storlek för ett normalt sammansatt och slutet virkesförråd, som
motsvarar relativa skogstillgången l.o.

Tabellens användning framgår av följande exempel. I en viss landsända
förutsattes enligt vad som framgår av de särskilda anvisningarna
jämlikt 59 § taxeringsförordningen 100-årig omloppstid vara lämplig med
hänsyn till förekommande bonitet och avsättningsförhållanden med mera.
Om en skog innehåller virke i normal ålders- och dimensionsfördelning
och skogsmarkens bonitet är 2.5, skall virkesförrådet således uppgå till
83 kubikmeter per hektar, för att relativa skogstillgången skall vara l.o.
Om skogen på grund av allmän gleshet innehåller allenast 50 kubikmeter
i genomsnitt per hektar, men i övrigt beträffande ålders- och dimensionsfördelning
kan betraktas som normal, är relativa skogstillgången 5%3
eller 0.6 av det normala.

Det skall uppmärksammas, att det förhandenvarande totala virkesförrådet
— vari skall ingå jämväl virke av mindre dimensioner än den
minsta uppskattade — utan hänsyn till att viss del av dess avkastning
måhända icke är avsättningsbar eller utnyttjas för husbehov, skall ligga
till grund för jämförelse med det normala virkesförrådet.

Då normal ålders- och dimensionsfördelning oftast ej är för handen,
måste den enligt nyssnämnda regel funna relativa skogstillgången vanligen
jämkas ytterligare, nämligen uppåt, örn förrådet är sammansatt aväldre
bestånd eller grövre virke än normalt, och nedåt, örn de äldre åldersklasserna
saknas eller bestånden äro sammansatta av övervägande klena
dimensioner.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Å skogar, för vilka tillförlitliga detaljerade hushållningsplaner finnas,
och för vilka tillförlitliga översikter kunna erhållas över de växlingar i
den framtida skörden, som av nämnda orsaker äro att vänta, kan skogens
bruttovärde erhållas på så sätt, att dessa avkastningar värderas i penningar
och hela skogsbrukets till nutiden diskonterade avkastning därefter
uträknas efter 5 procents räntefot. Efter avdrag dels med en tredjedel
för omkostnader, dels också för skogsmarkens avkastningsvärde, som
ju uppskattas efter andra grunder, erhålles den växande skogens fristående
värde.

Endast undantagsvis lärer relativa skogstillgången kunna sättas lägre
än 0.2.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1932 och skall första gången,
tillämpas i avseende å 1933 års allmänna fastighetstaxering.

Tab. I, utvisande skogsmarkens samt den växande skogens värde per hektar vid olika bonlteter och rotvärden.

övre raden angiver markvärde, undre raden angiver skogsvärde.

Virkesavkast- ningens genom snittliga rot-! värde per kbm Kronor I"		Marken! normal	a virkesavkastningsförmåga per hektai	i kbm. fast mått	(bon	11 e t)
0.50	0.7 6	1.00	1.25	1.60	j 1.75	2.00	2.25	2.50	2.75	3.oo	3.50	4.00	\| 4.50	1 5.oo	5.50	\| 6.00	6.50	1 7,00	\| 7.50	j 8.00
Markvärde s^mt skogsvård	e vid normal	skogstillgäng (relativ skoestillgång l.o), kronor per hektar
0.50...........	■ 1 0	1 1 4 6	5	£ 8	£ 10	! £ 11	1 3 a 12 14	»1 4 15j 17	1 1 i 4; E '' 19\ 22	5; fi 25 \ 26	1 6\| 7 30j 3ö	1 \| 8 8 36, 38	t 41	9 44
0.75............	i i i	1 6	1 2 6	10	a 12	a 14	17	18	1 4 21	2c	1 2å	fi! 7 291 33	-8 37	! 9 41	1C 4t	11 50	11 54	! 12 68	13 62	14 66
1.00............	i 6	2 6	11	14	17	19	22	25	fi 28	fi 30	33	8 9 39, 44	11 50	12 55	ia 61	14 66	15 72	16 77	18 83	19 88
1.25............	1 7	10	3 14	17	21	24	fi 28	31	34	38	41	10 48	12 55	13 62	15 66	16 76	18 83	19 89	20 96	22 103	23 ilo
1.50............	2 8	12	17	21	25	29	33	37	9 41	10 45	11 50	12 58	14 66	16 74	18 83	19 91	21 89	23 107	25 116	26 124	28 132
1.75 ...........	10	3 14	19	24	fi 29	34	39	9 43	1 r 48	11 53	12 58	14 67	16 77	18 87	20 96	22 106	25 116	27 125	29 135	31 144	33 154
2.oo............	11	17	5 22	K 28	33	39	9 44	II 50	19 55	13 61	14 66	Ifi 77	19 88	21 99	23 ilo	26 121	28 132	30 143	33 154	35	87 176
2.25............	3 12	4 19	5 25	7 31	8 37	9 43	ii 50	19 56	13 62	14 68	16 74	18 87	21 99	24 lil	26 124	29 136	32 149	34 161	37 173	39 186	49 198
2.50............	3i	4	fi	7	9	10	12	13	lii	16	18	20	23	26	29	32	35	38	41	44	47
2.75............	14	21	28	34	41	48	55	62	69	76	83	96	110	124	138	161	166	179	193	206	220
8	5	fi	8	10	11	13	14	16	18	19	92	26	29	32	35	39	42	45	48	51
8.oo............	15	23	30	38	45	53	61	68	76	83	91	106	121	136	151	166	182	197	212	227	242
	5	7	9	11	12	11	13	18	19	21	25	28	32	35	89	42	46	49	53	56
3.26............	17	2b	33	41	50	58	66	74	83	91	99	116	132	14S	16ö\|	182	198	216	231	248	264
4	o	8	9	11	13	16	17	19	21	23	27	no	34	38 [	49	46	49	53!	57	61
3.60............	lo	27	36	45	64	63	72	80	89	98	107	125	143	161	179	187	215	232	25o\	268	286
4	«	8	10	19	14	Ifi	1«	20	22	26	29	33	37	411	45	49	53	57	61	65
	19	29	39	48	68	67	77	87	96	106	116	135	154	173	m	212,	231	2S0	270	289	308

Kungl. Majus proposition Nr 220.

Tab. I (forts.), utvisande skogsmarkens samt den växande skogens värde per hektar vid olika bonitetcr och rotvärden.

Övre raden angiver markvärde, undre raden angiver skogsvärde.

Virkesavkast -

Mar ken 8 normala virkesavkastningsfärmåga per hektar i kim. fast mått (bonitet)

ningens genom-snittliga rot-värde per kbm. Kronor	0.60	0.75	1.00	1.2 5	1.50	1.76	2.oo	2.25	2.50	2.76	3.oo	3.50	4.oo	4.50	j 5.oo	5.6 0	6.oo	6.50	j 7.oo	7.50	8.00
		Markvärde samt skogsvärde vid normal skogslillgång (relativ skogstillgång 1.0), kronor per hektar
3.76............	4	7	9	11	13	1 15 18 20	22	24	26	31	35 i 391 44	4*	5.3	57	1 61	I	70
	21	SJ! 41	52	62	72	83; 93	J03 JJ3	424 444	4651 486	206	337	248	268i 289	309	330
4.00 . ... .....	6	7	9	12	14	16	19	21	23	26	28	33	37	42	47	51	56	61 65	70	75
	22	33	44	55	66	77	88	99	JJO	121	132	154	176	198	330	342	364	286 308	330	352
4.26...........	6	7	10	12	15	17	20	22	25	27	30	35	40	45	50	55	60	64	69	74	79
	23	36	47	58	70	82	94	105	117	129	JJO	164	187	210	334	257	281	304	337	351	374
4.60............	F.	8	11	13	16	18	21	24	26	29	.32	37	42	47	53	58	6.3	68	74	79	84
	26	37	50	62	74	87	99	lil	424	436	149	173	198	333! 348	372	297	322 347	371	396
4.76............	6	8	11	14	17	19	22	9o	28	30	33	38	44	50	55	61	67	72	78	83	89
	26	39	52	65	78	91	105	lis	131	144	157	183	309	335	261	287	314	340	366	392	4J8
5.oo............	6	9	12	15	18	20	23	26	29	3‘->	35	41	47	53	58	64	70	76	82	88	93
	28	41	55	69	83	96	JJO	124	138	151	165	193	330	348	375	303	330	358	385	413	440
5.25............	6	9	12	15	18	21	25	28	31	34	37	43	49	55	61	67	74	80	86	92	98
	29	43	58	72	87	101	116	130	144	159	173	202	231	260	389	3J8	347	375	404	433	462
5.50............	H	10	13	lfi	19	22	26	29	32	35	.39	45	51	58	64	71	77	83	90	96	103
	30	46	Öl	76	91	106	121	136	151	J66	182	212	242	373	303	333	363	393	424	454	484
5.75............	7	]0	13	17	20	23	27	30	34	37	40	47	54	60	67	74	81	87	94	101	107
	32	47	63	79	95	JJ/	127	442	158	174	190	221	253	385	316	548	380	411	443	474	506
6.oo............	7	11	14	18	21	25	28	32	35	39	42	49	56	63	70	77	84	91	98	105	112
	33	50	66	83	99	116	J32	149	165	182	198	231	304	397	330	363	396	429	462	495	528;
6.50............	8	11	15	19	23	27	30	31	39	42	46	53	61	68	76	83	91	99	106	114	121
	36	54	72	89	107	125	143	161	179	197	215	350	286	333	358	393	429	465	50J	536	572
7.oo...........	P	12	. 16	20		29	33	37	41	45	49	57	65	74	82	90	98	106	114	123	131
	39	58	77	96	ne	135	154	173	J93	3/3	231	370	308	347	385	424	462\|	501	539	578	6J6
7.50............	9	13	18	22	26	31	35	39	44	48	53	61	70	79	88	96	105	114	123	131	140
	41	62	83	103	124	144	165	/86	206	337	248	389	330	37J	413	464	495	536	578	6191	660

INi

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Tab. I (forts.), utvisande skogsmarkens samt den växande skogens värde per hektar vid olika bonlteter och rotvärden.

Övre raden angiver markvärde, undre raden angiver skogsvärde. aft

Virkesavkast-		Markens normala virkesavkastni	ngsförmåga per hektar	i kbm. fast mått	(b o n i t e t)

anittliga rot-	0.50	0.76	1.00	1.26	1.60	1.75	2.oo	2.2 6	2.60	2.76	3.oo	3.60	4.oo	4.50	5.00	5.60	6,oo	6.50	7.00	7.50	8.oo


Kronor			Markvärde samt skogävärde vid	normal skogstillgång (relativ skogslillgång l.n), kronor per hektar
8.00 .........	9	14	1 19 28	28	33	37	\| 42 47	61	56	65	75	84	93	1 103; 112	121	131	140	1 149
	44	66	88	Ilo \| 132 154	176	198	220	242	264	308	352	306	440	484	528	572	676	660	704
9.00 ........	11	16	21	26	32	37	42	47	53	58	63	74	84	95	105	116	126	137	147	158	168
	50	74	99	124	149	173	708	223	248	272	207	347	396	446	405	545	504	644	603	743	702
lO.oo .........	12	18	23	29	35	41	47	53	58	64	70	82	93	105	117	128	140	152	163	175	187
	55	83	110	138	165	193	220	248	275	303	330	385	440	405	550	605	660	715	770	825	880
11.00 .......	13	19	26	32	39	48	51	58	64	71	77	90	103	116	128	141	154	167	ISO	193	205
	61	91	121	151	182	272	242	272	303	333	363	424	484	545	605	666	726	787	847	008	068
12.oo .........	14	21	28	35	42	49	56	63	70	77	84	98	112	126	140	154	168	182	196	2)0	224,
	66	99	132	165	198	237	264	207	330	363	306	462	528	504	660	726	702	858	924	000	1066
13.oo .........	15	23	30	38	46	53	61	68	76	83	91	106	121	137	152	167	182	197	212	228	243
	72 107	143	179	215	250	286	322	358	303	420	507	672	644	775	787	858	030	7 007	7 073	7 744
14.oo .........	16i 25	33	41	49	57	65	74	82	90	98	114	131	147	] 68	180	196	212	229	245	261
	77	116	154	193	237	270	308	347	385	424	462	530	676	603	770	847	924	7 007	7 078	1155	7 232
15.00 .........	18	26	35	44	53	61	70	79	88	96	105	123	140	158	175	193	210	228	245	263	280
	83	124	m	206	248	289	330	377	473	454	405	578	660	743	825	908	000	1073	1155	7 238	1320
16.oo .........	19	28	37	47	56	65	75	84	93	103	112	131	149	168	187	205	224	243	261	280	299
	88	132	176	220	264	308	352	396	440	484	528	676	704	702	880	968	7 056	7 744	7 232	7 320	1408
17.00 .........	20	30	40	50	60	69	79	89	99	109	119	139	159	179	198	218	238	258	278	298	317
	94	140	187	234	281	327	374	42/	468	574	567	655	748	842	035	7 020	7 722	7 2/6	7 300	1403	7 406
I8.00 .........	21	32	42	58	63	74	84	95	105	116	126	147	168	189	210	231	252	273	294	315	336;
	99	149	198	248	297	347	396	446	405	545	504	603	702	807	000	7 080	7 788	7 287	7 386	1486	7 584\|
19.00 .........	22	33	44	55	67	78	89	100	lil	122	133	155	177	200	222	244	266	288	310	333	355!
	105	15 7	209	261	374	366	478	470	523	675	627	732	836	047	1045	7 750	7 254	7 350	7 463	1568	7 672\|
20.00 .........	23	35	47	58	70	82	93	105	117	128	140	163	187	2''0	233	257	280	303	327	3" 0	373 i
	ilo	165	220	276	330	385	440	406	650	606	660	770	880	000	lion	1210	1320	7 4301 7 540	1650	7 760

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Tab. II, utvisande storleken av ett normalt sammansatt och slutet vlrkesförråd för olika boniteter

och omloppstider.

Virkesavkastning per hektar i kubikmeter (bonitet)

lopps- tid år 1	till- 1 „ . „ Tht 1 0-n0	0.75 1.00	1.2 5	1.50	1.75	2.oo	2.25	2.60	2.75	3.oo	3.60	4.oo	4.5 0	5.oo	5.50	6.oo	6.50	7.oo	7.50	8.00
O/ A				Normalt virkesför	råd	per	hektar i	kubikmeter					:
60	5.0 10	15	20	25	30	35	40	45	50	55	60	70	80	90	100	ilo	120	130	140	150	160
80	3.7 14	20	27	34	41	47	54	61	68	74	81	95	108	122	135	149	162	176	189	203	216
100	3.0 ■ 17	25	33	42	60	58	67	75	83	92	100	117	133	150	167	183	200	217	233	250	267
120	2.i 21	31	42	52	63	73	83	94	104	115	125	146	167	188	208	229	250	271	292	—	—
140	2.0 25	38	50	63	75	83	100	113	125	138	150	175	200	225	250	275	300			—	—
160	1.7 ! 29	44	59	74	88	103	118	132	147	162	176	206	235	265	294		~		—	—	—

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Tab. lil. Exempel på hj&lptabell vid fastighetstaxering av skogar 1 N. N. taxerlngsdistrikt år 1933.

Virkesavkast-ningens genom-snittliga rotvärde per kbm. Kronor		Markens normala virkesavkastningsförmåga per hektar fast mätt (bonitet)	kubikmeter		II ;l	\| \| 1 Anvis ningar
0.60	0.76	l.oo	1.25	1.50	j 1.76	\| 2.oo	j 2.26	2.60	2.76	3.00	3.50	4.00	\|\|
Markva	rde samt skogsvärde vid normal skogstillgång, kronor per hektar
4.oo ..................	6	7	9	12	1 14		19	21	23	26	28	33	37	Markvärde	\
	22	33	44	65	66	77	88	99	110	121	132	154	176	Skogsvärde	1
4.25 ..................	5	7	10	12	15	17	20	29	25	27	30	35	40	Markvärde	'' Dåliga avsättningsförhållan-
	23	35	47	58	70	82	94	105	117	129	140	764	187	Skogsvärde	> den, dyra avverknings- och I transportförhållanden.
	5	8	11	18	16	18	21	24	26	29	32	37	42	Markvärde
	25	37	50	62	74	87	99	lil	124	Z36	149	773	198	Skogsvärde	1 :
4.76 ..................	6	8	11	14	17	19	22	25	28	30	33	39	44	Markvärde
	26	39	62	65	78	91	105	118	131	144	157	183	203	Skogsvärde	i
6.oo ................	6	9	12	15	18	20	23	26	29	32	35	41	47	Markvärde
	28	41	65	69	83	96	110	124	138	15/	165	193	220	Skogsvärde
5.25 ..................	6	9	12	15	18	21	25	28	31	34	37	43	49	Markvärde
	29	43	58	72	87	101	116	130	144	763	173	202	237	Skogsvärde	Medelgoda avsättnings- och
5.öo ..................	6	10	13	16	19	22	23	29	32	35	39	45	51	Markvärde	transportförhållanden.
	30	45	61	76	91	106	121	136	151	166	182	272	242	Skogsvärde
5.7 5 ..................	7	10	13	17	20	23	27	30	34	37	40	47	54	Markvärde
	32	47	63	79	95	lil	127	142	158	774	190	227	253	Skogsvärde
6.oo ..................	7	11	14	18	21	25	28	32	35	39	42	49	56	Markvärde
	33	50	66	83	99	116	132	149	165	182	198	231	•264	Skogsvärde
6.60 ..................	8	11	15	19	23	27	30	34	38	42	46	53	61	Markvärde
	36	54	72	89	107	125	143	161	179	737	215	250	286	Skogsvärde
7.oo ................	8	12	16	20	25	29	33	37	41	45	49	57	65	Markvärde
	39	58	77 i	96	116	135	154	173	193	372	231	270	308 \	Skogsvärde	Goda eller utmärkta avsätt-
7.60 ..................	9	13	18	22	26	31 1	35	8»	44	48	5.3	fil	70	Markvärde	nings- och transportför-
	47	62	83	103	124	144	165	186	206	227	248	283	330	Skogsvärde 1
8.oo ..................	9	14	19	23	28	33 \|	37	42	47	51	53	65	75	Markvärde
	44	66	88	110	132	154 i	176	198	220	242	264 1	sos	352	Skogsvärde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Exempel.

Ett hemman innehåller enligt taxeringslängden, bland annat, 30 hektar
skogsmark. Med hänsyn till skogens normala virkesavkastningsförmåga
och belägenhet hava rotvärdesiffran 5 kronor per kubikmeter och bonitetsiffran
3 kubikmeter per hektar ansetts kunna användas, vadan skogsmarksvärdet
(skogsmarkens avkastningsvärde) per hektar enligt hjälptabellen
(tab. III) beräknas till 35 kronor och således skogsmarksvärdet å
hela arealen till 1,050 kronor. Den relativa skogstillgången anses motsvara

0.8 av normal skogstillgång. Då enligt hjälptabellen virkesvärdet per hektar
utgör 165 kronor, blir alltså den faktiska skogstillgångens värde per
hektar 165 X 0.8 = 132.0 kronor eller således sammanlagt för hela arealen
3,960 kronor. Hemmanet uppskattas alltså med hänsyn till skogsmarken
och växande skogen till respektive 1,050 och 3,960 kronor eller sammanlagt
5,010 kronor. I taxeringslängdens anmärkningskolumn antecknas siffrorna
5; 3; 0.8.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Bans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 16 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför
chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin:

Härmed får jag för Kungl. Maj:t anmäla frågan örn vissa ändringar i
gällande skattelagstiftning. Dessa avse i första rummet en sänkning av det
vid den kommunala beskattningen gällande repartitionstalet för jordbruksfastighets
jordbruksvärde. Av det förhållandet, att laglikmätig! allmän
fastighetstaxering med början innevarande år skall verkställas år 1933,
följer, att en förordning med instruktion rörande värdering av skogsmark
och växande skog bör dessförinnan fastställas. De erfarenheter, som vunnits
från 1928 års allmänna fastighetstaxering, torde föranleda ytterligare
vissa modifikationer i gällande bestämmelser örn fastighetstaxering. Mest
betydelsefull är i sådant avseende frågan örn taxering av vatten fallsfastigheter.
Spörsmålet örn beskattning av inkomst på grund av pensionsförsäkring
har gjorts till föremål för en framställning från vissa försäkringsföretag,
och jag anhåller att i det följande få upptaga jämväl detta till
behandling. Härtill komma några mera speciella frågor, som synts vara
av beskaffenhet att nu böra föranleda förslag till riksdagen.

(tältande
bettämmelser
arn Tepartitxunstal
vid
ten kommunala
beskattrmagen
m. m.

Repartitionstalet för jordbruksfastighet.

Gällande repartitionstal för den kommunala beskattningen äro fastställda
genom kommunalskattelagens 2 §. I denna stadgas följande:

»Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal inkomstskatt.

Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig:

för jordbruksfastighet: sex skatteören för varje etthundra kronor av
fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje etthundra kronor
av fastighetens tomt- och industrivärde samt fyra skatteören för varje
etthundra kronor av fastighetens skogsvärde;

för annan fastighet: fem skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens
taxeringsvärde.

Såsom underlag för kommunal inkomstskatt påföres skattskyldig ett
skatteöre för varje krona beskattningsbar inkomst.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.»

Enligt 45 § kommunalskattelagen skall vid beräkning av inkomst av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

fastighet eller rörelse, vari fastighet använts, avdrag ske nied belopp,
motsvarande, i fråga om jordbruksfastighet, 6 proeent av jordbruksvärdet,
5 procent av tomt- och industrivärdet samt 4 procent av skogsvärdet och,
i fråga örn annan fastighet, 5 procent av taxeringsvärdet.

De nu omnämnda repartitionstalen, som närmast avse beskattningen till
de borgerliga och kyrkliga priniärkommunerna, bliva automatiskt gällande
jämväl för landstingsbeskattningen och vissa specialkommuners, framför
allt tingslagens, beskattning. Däremot gälla för vägbeskattningen särskilda
repartitionstal, vilka framgå av väglagens bestämmelser örn s. k. vägfyrk.
Grunderna för vägfyrkens bestämmande avses ej i detta sammanhang,
ehuru det förslag, jag kommer att framlägga, ej är betydelselöst
för vägbeskattningen.

En historisk redogörelse rörande tillkomsten av repartitionstalet thos för
jordbruksfastighet och O.os för annan fastighet, utarbetad av 1930 års
kommunalskatteberednings sekreterare, t. f. assessorn E. Thore, Ilar av beredningen
med dess i det följande berörda skrivelse den 31 oktober 1931 till
mig överlämnats. Då denna redogörelse tillika med skrivelsen torde få
såsom bilaga fogas vid dagens statsrådsprotokoll, vill jag nöja mig med
att här hänvisa till densamma, tillika påpekande, att en kort sammanfattning
därav återgivits i beredningens skrivelse (se bilaga till Kungl.
Maj:ts proposition sid. 4—6, 17, 18).

Rörande de förslag till ändringar i dessa tal, som sedermera framställts,
och i anledning därav föranledda åtgärder torde däremot en redogörelse
här böra lämnas, i huvudsak anslutande sig till den redogörelse, som återfinnes
i 1930 års bevillningsutskotts betänkande nr 36. I

I anledning av en av 1897 års riksdag till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse
tillsattes den 15 oktober 1897 en kommitté med uppdrag att verkställa
utredning särskilt av frågan örn den kommunala beskattningen.
Kommitténs betänkande avgavs den 18 maj 1900 och innehöll förslag till
omläggning av såväl den direkta beskattningen till staten som den kommunala
beskattningen. Vad den senare beskattningen angår, innebar
förslaget i princip dess ordnande såsom en inkomstbeskattning. I fråga
örn beskattningen av fast egendom ville dock kommittén för kommunalbeskattningens
vidkommande icke låta fastighetsägarna under alla förhållanden
undslippa med skatteplikt enbart för nettoinkomsten. Med avseende
å den starka skuldsättning, varav särskilt jordbruksfastigheterna
trycktes, kunde nämligen befaras, att en beskattning av nettoinkomsten
av jordbruksfastighet skulle inom ett stort antal kommuner giva alltför
ringa utbyte och således åstadkomma alltför våldsamma rubbningar i den
fördelning av den kommunala skattebördan, som med då gällande beskatt
ningsgrunder var rådande. För undvikande härav anordnades fastighetsägarnas
kommunala beskattning såsom en till sitt minimum garanterad
inkomstskatt, vilket minimum således ovillkorligen och under

Tillkomsten
av gällande
repartitionstal
och tidigare
förslag
till ändringar
i desamma.

1897 års
kommunalskattekommitté.

Sakkunnigförslag
och
1920 års
riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

alla omständigheter kunde av kommunen påräknas. Fastighetsägare
alades nämligen i lörsta hand beskattning lör en beräknad inkomst av fem
procent å fastighetens taxeringsvärde och därjämte för den behållna inkomsten,
i den mån denna vid taxeringen utrönts överstiga nämnda procentsats.
Skattetekniskt framträdde denna anordning i kommitténs förslag
under formen av en kombinerad fastighets- och inkomstskatt, därvid
från vad som skäilo såsom inkomst taxeras medgavs avdrag med fem procent
av fastighetens taxeringsvärde. Det överskott, som efter detta avdrag
skulle bliva föremål för taxering såsom för inkomst, likställdes med
annan inkomst härutinnan, att skattefrihet eller skattelindring skulle inträda
allt efter som beloppet folie inom de inkomstgrupper, vilka skulle
komma i åtnjutande av sådan.

Såsom motiv för förslaget, att garantien skulle avse fem procent av
jordbruksfastighetens taxeringsvärde, anförde kommittén följande:

»Mellan den ställning, som enligt kommitténs förslag herodes ägare
e ler innehavare av jordbruksfastighet, och den ställning, de för närvarande
intaga i fråga örn kommunal skattskyldighet, framträder sålunda
den skillnad att, medan skattefoten för närvarande för såväl skuldsatte
s?.m, i ° sku ''c sa o Jordbrukare utgör 6 procent av det åsätta taxeringsvärdet,
varemot någon därutöver gående skattskyldighet för den inkomst,
som av jordbruket härflyter, icke äger rum, innebär förslaget en
generell sänkning av skattefoten med 1 procent, men ställer å andra sidan
lor kommunen i utsikt att få ali den behållna inkomst, som egendomen
hunnar, vederbörligen beskattad. Kommittén håller före, att i flertalet
kommuner jordbrukets andel i kommunalbeskattningen härigenom icke
kommer att i det hela väsentligen ändras, men att däremot en icke oansenhg
del av jordbruksbeskattningen på denna väg kommer att överföras
fran de mera gäldbundne till de mindre eller icke alls skuldsatte jordbroKarna.

i av försteget är att all fastighet kunnat i avseende å

skattskyldighet likställas. För jordbruksfastighet, för annan fastighet
pa landet samt för fastighet i stad blir den kommunala skattefoten samma
fern procent av taxeringsvärdet, likasom ock skyldigheten lika att
därutöver erlägga skatt för belopp, varmed nettoinkomsten av fastigheten
överskjuter dennas gentemot kommunen garanterade avkastning.»

Kommittéförslaget, som avstyrktes av, bland andra, kammarrätten, föranledde
emellertid icke någon lagstiftning.

Under det påföljande reformarbetet beträffande kommunalbeskattningen
inriktade man sig i synnerhet på möjligheten att vid sidan av en beskattning
av inkomst införa en fristående objektbeskattning av fastigheter.
Till en dylik lösning av frågan syftade bland annat Kungl. Maj:ts
proposition nr 191 år 1920. Sistnämnda års riksdag anhöll i den skrivelse
till Kungl. Maj:t, däri meddelades, att nämnda proposition ej vunnit riksdagens
bifall, örn förnyad prövning av kommunalskattefrågan. I 1920
ars riksdags andra särskilda utskotts utlåtande nr 1, vilket av riksdagen
åberopades, anfördes gentemot propositionens förslag örn en fristående
objektbeskattning, bland annat, följande:

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 220.

»Att en viss objektbeskattning i kommunerna kan vara behövlig och
berättigad vid sidan av skatt på personlig inkomst, lärer icke kunna
principiellt bestridas, så mycket mindre som redan vår nuvarande beskattning
av jordbruksfastighet och annan fastighet utgör en form av
dylik objektbeskattning. Men utskottet vill understryka, att, därest en
objektskatt skall kunna motiveras genom den särskilda skattekraft, som
innehavet av ett visst objekt anses medföra, så måste också frågan, huruvida
en sådan skatteform bör användas och huru skatten i så fall bör avvägas,
avgöras genom en prövning av denna skattekraft, vilken prövning
i realiteten uppenbarligen måste ske enligt principen örn skatt efter förmåga.
»

Det direkta resultatet av 1920 års riksdagsbeslut var emellertid framför
allt det så kallade kommunalskatteprovisoriet, vilket bland annat
innebar ett införande av det av 1897 års kommunalskattekommitté föreslagna
»garantiskattesystemet», med den olikhet dock i förhållande till
nämnda kommittéförslag, att beträffande jordbruksfastighet garantien
skulle avse 6 procent å taxeringsvärdet. Denna lösning av problemet
låg så till vida nära till hands, att ändringen i förhållande till
förut gällande bestämmelser inskränkte sig till att taga till beskattning
den del av inkomst av jordbruksfastighet, varmed denna inkomst överstege
6 procent av taxeringsvärdet. En samtidigt vidtagen mycket betydelsefull
ändring var införandet av de skattefria orts- och familjeavdragen,
vilka visserligen å ena sidan inskränkte betydelsen av nyss antydda
reform därigenom, att den beskattningsbara inkomsten av jordbruksfastighet
på grund av nämnda avdrag nedbringades, men å andra
sidan genom att för övriga inkomsttagare bortskära en mycket stor del
av deras inkomster från beskattning kom att föranleda en betydande relativ
förskjutning av skattebördan över på jordbrukarna.

Även den påföljande tidens utredningsarbete i kommunalskattefrägan
kännetecknas av konkurrensen mellan ett system med fristående objektskatter
och garantiskattesystemet. Majoriteten inom 1921 års kommunalskattekommitté
föreslog ett system med fristående objektskatter å
fastigheter (fastighetsskatt) och näringsföretag (näringsskatt), det s. k.
A-förslaget, medan två reservanter i kommittén, herrar Eune och Sederholm,
förordade bibehållande i huvudsak såsom definitivt av 1920 års
kommunalskatteprovisorium, därvid garantien för jordbruksfastighets
jordbruksvärde tänktes utgöra 6 procent av taxeringsvärdet, det s. k.
C-förslaget.

Till denna reservation anknöt i huvudsak 1927 ars proposition nr 102
med förslag till kommunalskattelag, vilket förslag i stort sett följdes vid
192S års lagstiftning rörande kommunalbeskattningen.

Körande repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde vid
en garantibeskattning gjordes intet särskilt uttalande i 1927 års proposition.

Bihang till riksdagens protokoll 193?. 1 sami. 186 haft. (Nr Vitt.) •''!

1921 år»
kommunalskattekommitté.

1927 årm
riksdag.

1928 års
riksdag.

Prop. nr 213
&r 1928.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

I åtskilliga motioner vid 1927 års riksdag föreslogs däremot nedsättning
av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde. I vissa motioner
föreslogs, att detta skulle bestämmas till O.oö, medan i andra motioner
yrkades, att repartitionstalet för all fastighet skulle bestämmas till

0.94. Motionerna avstyrktes av första särskilda utskottet i dess utlåtande,
nr 1, därvid anfördes:

»Procenttalet 6 har emellertid vunnit hävd såsom grund för utmätandet
av jordbruksfastigheternas andel i kommunernas skattebörda, före provisoriet
såsom grund för jordbrukets ackordsskatt till det allmänna och
under provisoriet såsom mätare av dess garanti i förhållande till kommunen.
Varken i kommunalskattekommitténs förslag eller i de däröver
avgivna remissvaren har från något håll förekommit anmärkning mot
delta repartitionstal. Vid sådant förhållande har utskottet ansett att,
även om nämnda repartitionstal understundom kan innebära en viss hårdhet
i beskattningshänseende för jordbruksfastighet i förhållande till annan
fastighet, status quo i kommunernas intresse bör bibehållas.»

I olika reservationer hemställdes, att repartitionstalet för jordbruksvärde
skulle bestämmas till O.us. Riksdagens beslut innebar emellertid
avslag i huvudsak å Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag m. m.

När förslag till kommunalskattelag m. m. enligt i huvudsak samma
grunder som år 1927 ånyo förelädes riksdagen år 1928 i proposition nr
213, hade däremot frågan om repartitionstalet gjorts till föremål för särskild
utredning. I dylikt avseende hade undersökning skett beträffande
dels 35 landskommuner representerande olika typer dels 53 utpräglade
jordbruks- och skogskommuner rörande olika alternativ i fråga örn repartitionstal
för jordbruksvärde och skogsvärde m. m. Föredragande departementschefen
motiverade nu utförligt, varför förslaget till kommunalskattelag
bibehöll repartitionstalet 0.06. Denna motivering torde böra
här i huvudsak återgivas. Efter att hava redogjort för den verkställda
statistiska undersökningen anförde departementschefen:

»När jag för Kungl. Majit anmälde frågan örn framläggande av 1927
års förslag, i kommunalskattefrågan, ansåg jag mig sakna anledning att
närmare ingå på en motivering av repartitionstalet (hus för jordbruksfastighets
jordbruksvärde. Sedan 1900 års kommittébetänkande avgivits,
hade mig veterligen intet önskemål örn lägre repartitionstal givits tillkänna,
förrän propositionen i kommunalskattefrågan låg på riksdagens
bord. De reservanter inom kommunalskattekommittén, som förordat bibehållande
av garantiskattesystemet, hade utgått från repartitionstalet

0.06, och under kommunalskattekommitténs arbete hade såväl kommittémajoriteten
som nämnda reservanter inriktat sig på att få till stånd ett
system, vilket, frånsett den avsedda lättnaden för skogen, ej skulle åstadkomma
någon väsentlig ändring i redan bestående fördelning av skattebördan
mellan å ena sidan jordbrukarna, å andra sidan övriga skattskyldiga.
Jag anförde ock själv såsom ett särskilt skäl för garantiskattesystemets
bibehållande, att ett system med fristående objektskatter å
fastigheter kunde väntas på sina håll åstadkomma väsentliga, ehuru ej

Kungl. Maj:ls proposition Nr 220.

avsedda förskjutningar av skattebördan, och att en dylik förskjutning i
detta sammanhang helst borde undvikas. Jag yttrade, bland annat, följande: ’Det

torde vara sannolikt, att repartitionstal, som för vissa kommuner
och under vissa konjunkturer icke medföra nämnvärd förskjutning av
skattebördan trän en grupp till en annan, kunna för andra kommuner
eller under andra konjunkturer ställa sig annorlunda. En övergång från
det nuvarande systemet med hävdvunna repartitionstal till ett nytt system
med oprövade sådana kan icke minst av denna anledning befaras
giva upphov till upprepade ändringar i repartitionstalen eller åtminstone
till ofta återkommande försök därtill. Härav orsakade växlingar
i skattetrycket eller stadigvarande ovisshet beträffande detsamma skulle
otvivelaktigt verka störande, särskilt på näringslivet. Att övergå till
ett system med fristående objektskatter å fastighet ter sig sålunda alltför
mycket som ett steg ut i det ovissa, vilket med säkerhet ej skulle
medföra endast gynnsamma verkningar. Under alla förhållanden synes
det mig ovedersägligt, att reservanterna, herrar Rune och Sederholm,
liksom åtskilliga andra av dem, som förordat C-förslaget. haft rätt. när
de gjort gällande, att A-förslaget ej i samma grad som C-förslaget tillgodosåge
garantisynpunkten, om vars beaktande dock alla äro ense.’

Ävenledes uttalade jag, att satsen ''gamla skatter äro goda skatter’ hade
sin obestridliga sanningskärna såtillvida, att det ekonomiska livet anpassat
sig efter de sedan gammalt förefintliga skatterna, och att man därför
ej borde omstöpa dem i nya former, såvida icke det dels vore uppenbart,
att det nya medförde väsentliga fördelar, men dels ock vore tydligt,
att det nya ej skulle medföra betydande olägenheter i viktiga punkter.

Innebörden av det sålunda anförda var väsentligen den, att ett garantiskattesystem
med repartitionstalet 0.n6 för jordbruksvärde ur garantisynpunkt
erbjöde påtagliga fördelar framför ett fristående objektskattesystem
med repartitionstalet O.m för samma värde. Därav följer emellertid
givetvis icke. att ej repartitionstalet 0.n5 för jordbruksfastighet skulle
kunna med bibehållande av garantiskattesystemet godkännas, ehuruväl
den motivering, som åberopats för detta system, efter en dylik ändring
ej skulle äga samma styrka som vid repartitionstalets bibehållande vid 0.ii6.

I en under sistförflutna riksdag vid utskottets utlåtande fogad reservation
till förmån för repartitionstalet O.05 för jordbruksvärde åberopades
bland annat den ställning, som intagits av 1897 års kommunalskattekommitté.
I det av denna kommitté avgivna betänkandet framhölls, att av den
beräknade inkomst av 6 procent å taxeringsvärdet, efter vilken kommunalskatten
för jordbruksfastighet alltid, oavsett inkomsten, utginge, 5
procent ansetts såsom ränta å egendomens kapitalvärde och 1 procent såsom
dels ränta å det i jordbruket nedlagda driftkapital, dels avkastning
av brukarens arbetskraft. Huruvida egendomen vöre''skuldsatt eller skuldfri,
om driftkapitalet vore rikligt eller otillräckligt, om brukningen
skedde med vinst eller förlust, lämnades härvid alldeles obeaktat. Att
råda bot för en dylik obillighet kunde enklast ske genom att införa en ren
inkomstbeskattning. Kommittén hade emellertid ej vågat borttaga den
redan befintliga skattegarantien men bade sänkt skattefofen i avseende å
jordbruksfastighetens ovillkorliga skattskyldighet i syfte att, så långt
kommittén ansett sådant med en varsam övergång och med den kommunala
hushållningens betryggande förenligt, bereda skattelindring på sådana
håll. där i följd av starkare skuldsättning eller annan orsak den

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

förutvarande jordbruksbeskattningen känts alltför tryckande. Kommittén
höll före, att i flertalet kommuner jordbrukets andel i kommunalbeskattningen
genom den av kommittén ifrågasatta ändringen icke komme att i
det hela väsentligen ändras, men att däremot en icke oansenlig del av
jordbruksbeskattningen på denna väg komme att överföras från de mera
gäldbundna till de mindre eller icke alls skuldsatta jordbrukarna. En
annan fördel med förslaget vore, att all fastighet kunnat i avseende å
skattskyldighet likställas.

För egen del kan jag i huvudsak biträda de synpunkter, som sålunda
kommit till uttryck. En likställighet av all fastighet vore utan tvivel
högst önskvärd, och det vore även en obestridlig iördel, örn de skuldsatta
jordbrukarna kunde erhålla den lättnad, som en sänkning av repartitionstalen
för jordbruksfastighet skulle betyda. Detta gäller dock endast så
länge någon näringsskatt ej finnes införd. Skulle en sådan skatt, som
träffar lösa inventarier i kommunen, komma till stånd, torde följdriktigheten
kräva, att de inventarier, som användas i jordbruksnäring, likställas
med inventarier i andra näringsföretag, vilket kan föranleda antingen,
såsom 1921 års kommunalskattekommitté föreslagit, näringsskatt
även å jordbruket, eller, såsom förutsattes i 1920 års kungl, förslag, såsom
ersättning för skatt å inventarierna ett högre repartitionstal för jordbruksfastighet
än för annan fastighet. Då även fastigheter, som nyttjas i
näringsföretagen, deltaga i garantien, synes nyssnämnda resonemang
svårt att vederlägga.

Det förtjänar emellertid att observeras, att, såvitt man kan döma av
motiveringen, åstadkommande av likställighet mellan all fastighet ej var
det primära skäl, som föranledde 1897 års kommitté att gå in för ifrågavarande
lägre repartitionstal. utan att anledningen härtill synes ha varit
en önskan att hjälpa de gäldbundna jordbrukarna. Då den ifrågasatta
ändringen ej syntes försätta kommunerna i något sämre läge än förut,
kunde ett dylikt steg tagas. En gynnsam verkan härav skulle bli likställighet
i avseende å all fastighet.

Även 1897 års kommitté, som representerade en synnerligen mångsidig
erfarenhet, fäste uppenbarligen synnerlig vikt vid att en säker skattegaranti
skulle stå kommunerna till buds och ingen försämring för dessa inträda.
Det är också sannolikt, att 1900 års förslag ej skulle mediört en
dylik försämring. Den till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten
av jordbruksfastighet — d. v. s. inkomsten utan procentavdrag
— lärer, försåvitt de kalkyler, som ligga till grund för beräkning av inkomst-
och förmögenhetsskatten vid de årliga budgetberäkningarna, äro
riktiga, numera genomsnittligt kunna uppskattas till ungefär 7 procent
av taxeringsvärdet och torde väl ej hava varit så mycket lägre på den
tiden. Örn, såsom förhållandet var enligt 1900 års förslag, ej så synnerligen
stor del härav skulle medtagas genom skattefria avdrag eller skattelindring,
är det mycket antagligt, att såsom kommunalt beskattningsbar
inkomst skulle, efter ett procentavdrag av 5 procent å taxeringsvärdet,
enligt samma förslag återstått att beskatta minst 1 procent av detta värde
och sålunda kompensation vunnits för den bortfallna fastighetsskatten.
Annorlunda ställa sig förhållandena i nuvarande läge. En sänkning av
repartitionstalen för jordbruksfastighet måste nu enligt sakens natur föranleda
en sänkning av det kommunala beskattningsunderlaget, vars betydelse
framgår av den förut meddelade statistiken, till vilken jag strax
återkommer. Men det är också sannolikt, att en minskning av detta un -

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 220.

derian varit att förutse i nuvarande stund, även om endast 6 procent på
taxeringsvärdet men ingen inkomst hittills hade beskattats och den inkomst,
som överstiger vederbörlig procent på taxeringsvärdet, hade tagits
till beskattning först nu i samband med en sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. Ty numera bortfaller genom skattefria avdrag en
så stor del av den kommunalt taxerade inkomsten, att den beskattningsbara
inkomst, som skulle ersätta den bortfallande objektskatten, skulle bliva
väsentligt lägre än enligt 1900 ars förslag. Rörande de förutsättningar,
som lågo till grund för 1900 års förslag, må även framhållas, att de kommunala
utdebiteringarna då voro i genomsnitt mycket lägre än nu, vaiför
nödvändigheten av varsamhet nu är större än då.

Av stor betydelse vid ställningstagandet till förevarande fråga måste
det givetvis vara, örn ett tillgodoseende av kravet på jämställdhet mellan
jordbrukarna och andra med avseende a skattebelastning ovillkorligen
måste anses leda därhän, att beskattningsunderlaget för jordbruksfastighet
sänkes ned i nivå med skatteunderlaget för annan fastighet. For min
del finner jag visserligen skäl tala för en dylik sänkning men anser dock,
att frågan kan ses ur något olika synpunkter. Det förhåller sig nämligen
så, att den genomsnittliga inkomsten av jordbruksfastighet, såsom jag
nyss framhållit, torde uppgå till cirka 7 procent av taxeringsvärdet, medan
den i fråga om annan fastighet ligger högst väsentligt lägre — hur
mycket lägre är svårt att bedöma, men det kan med utgångspunkt från
nyssnämnda kalkyler vid de årliga budgetberäkningarna med rätt stor
sannolikhet antagas, att inkomsten av annan fastighet i genomsnitt icke
uppgår till 2 ‘/2 procent av taxeringsvärdet. Då häri ingår fastighet, som
användes i rörelse, vilken fastighet i allmänhet torde avkasta 5 procent
på taxeringsvärdet, lämnar övrig fastighet av annan fastighets natur antagligen
endast mellan 1 och 2 procent i avkastning till sina ägare. Förklaringen
till den stora skillnaden mellan berörda siffror är väl att finna
däri, att i avkastningssiffran för jordbruksfastighet inkluderas även avkastningen
å jordbrukets inventarier samt särskilt beträffande smärre
fastigheter i betydande grad inkomst av arbete, nedlagt å fastigheterna.
Även det förhållandet, att under annan fastighet inbegripes ett stort antal
mycket högt intecknade stadsfastigheter, torde väl bidraga till att inkomsten
för ägarna beträffande annan fastighet blir så avsevärt mycket
lägre än beträffande jordbruksfastighet. Betraktar man nu garantiskattesystemet
så. att man av fastigheterna begär en garanti, som för olika
slag av fastigheter utmätes med hänsynstagande i viss män till den inkomst,
som i genomsnitt kan beräknas, synes det såtillvida ganska rimligt,
att jordbruksfastigheter också garantera mera än annan fastighet.
Därjämte torde man ej kunna alldeles bortse ifrån att man pa fastighetsmarknaden
givetvis alltid tager hänsyn till den omkostnad, som skatten
utgör, varför den sedan länge bestående skatten redan tagit sig uttryck i
en sänkning av fastighetsvärdena, medan en sänkning av skatten nu skulle
taga sig uttryck i en höjning av värdena till förmån allenast för dem,
som för dagen äga fastigheterna, men utan någon fördel för dem, som i
framtiden förvärva samma fastigheter.

Icke förty håller jag före, att det, örn hänsyn till kommunernas ekonomi
tilläto det, kundo ifrågasättas att, sedan beskattning av garantien överskjutande
inkomst numera genomförts, ju förr dess hellre åvägabringa
likställighet i garantiskatteunderlaget för båda slagen av fastighet, då
därigenom en på sina håll befintlig känsla av ojämn behandling skulle
avlägsnas. I detta avseende märkes emellertid följande.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Departementschefen meddelade härefter en sammanställning av vissa
uppgifter ur den verkställda statistiska utredningen och ansåg sig kunna
fastslå, att de ökningar av utdebiteringsprocenten, som i stora delar av
riket säkerligen skulle bliva följden av en sänkning av repartitionstalet
för jordbruksvärdet från thos till (hus, vore mycket avsevärda. Den väsentliga
ökning i beskattningen, som sålunda lcomme att träffa icke-jordbru
kare, skulle ej betyda en lika stor lättnad för jordbrukarna. I två undersökta
Gotlandskommuner skulle exempelvis uppstå en ökning av skattebördan
för icke-jordbrukare med cirka 15 procent, medan den genomsnittliga
lättnaden för jordbrukarna ej skulle uppgå till mer än 1 å 2 procent av
skattebördan. I de undersökta 88 kommunerna skulle 65.25 procent av
hela skattebördan åvila ägarna av jordbruksfastighet, örn repartitionstalet
vore 0.06, medan, örn repartitionstalet utgjorde thos, nämnda fastig
hetsägares andel av hela skattebördan skulle sjunka till 64.26 procent. Departementschefen
yttrade i anslutning till dessa siffror:

»Det är å andra sidan klart, att i kommuner, där jordbruksfastigheten
betyder en relativt mycket ringa del av beskattningslöremålen, förhållandet
skall Wiva ett annat. De sänkta repartitionstalen betyda där en helt
liten höjning av utdebiteringsprocenten men däremot givetvis en sänkning
av beskattningsunderlaget för de jordbrukare, som komma under
de sex procenten på taxeringsvärdet, varför lättnaden för jordbrukarna i
för dessa synnerligen gynnsamma fall torde kunna uppgå till cirka 15
procent av skattebördan. För de jordbrukare, som komma över de 6 procenten
på taxeringsvärdet, d. v. s. i allmänhet smärre jordbrukare, vilka
nedlagt ett stort personligt arbete på sina fastigheter, torde däremot re
partitionstalets sänkning i en del fall kunna komma att medföra en höjning
av skatten, nämligen örn de redan nu kunnat i huvudsak utnyttja
de skattefria avdragen. Sänkningen skulle alltså icke blott i ett betydande
antal fall för andra skattskyldiga än större jordbrukare medföra
en ansenlig ökning av skattebördan, vilken därjämte samtidigt av andra
anledningar stegras för många, utan också i synnerligen olika grad, beroende
på de skilda kommunernas tillgång på andra beskattningsföremål
än jordbruksfastighet, medföra lättnad för de fastighetsägare, som överhuvudtaget
få del av lättnaden.»

Departementschefen anförde vidare, att de olägenheter, som skulle bliva
en följd av repartitionstalets sänkning från O.og till O.05, knappast kunde
bringas ur världen på skatteutjämningens väg. Departementschefen vore
av den uppfattningen, att skatteutjämningsgrunderna erfordrade översyn.
örn förslaget örn sänkning av repartitionstalet genomfördes.

Sammanfattningsvis anförde departementschefen:

# »Det nu sagda torde ådagalägga, att frågan örn en sänkning av repar
titionstalet för jordbruksfastighet är rätt komplicerad. Vissa jämställig
hetskrav tala för repartitionstalet O.05 för jordbruksvärde, men samma
jämställighetskrav tala med nästan ännu större styrka för att den växande
skogen ej blir sämre ställd än jordbruksfastighet i övrigt, ty jordbruket
avkastar genomsnittligt vida mer än skogsbruket och bör följaktligen
snarare kunna bära en starkare garanti. Sagda jämställighetskrav kunna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

vidare ej anses ovedersägliga, då jordbruksfastigheten pä grund av sin
större avkastning kan bära en starkare garanti än annan fastighet. De
verkningar, som en sänkning av repartitionstalet skulle medföra, skulle

även med det minst genomgripande alternativet---bliva betydande

och, bland annat, nödvändiggöra en ändring av grunderna för skatteutjämningen.
De svårigheter, som skulle uppstå för kommunerna genom
minskningen av deras beskattningsunderlag, skulle i många fall bliva mycket
kännbara oell av en helt annan storleksordning än exempelvis de, som
föranledde kommunalskatteutskottet att avstyrka förslaget örn överflyttning
av den kommunala progressivskattens kommunandel till landstingen,
desto större på den grund, att det här gäller i synnerhet alla kommuner
med hög utdebitering, medan förslaget rörande progressivskatten rörde
nästan endast kommuner med relativt låg utdebitering. Då den i och för
sig avsevärda överflyttning av skattebördan till andra skattskyldiga än
ägare av jordbruksfastighet, som inom många kommuner skulle uppkomma
genom sänkt garantiskatt å såväl skog som jordbruksvärde, skulle drabba
dessa skattskyldiga ungefär samtidigt med i samma riktning verkande
ofta lägre skogsvärde och ändrade bestämmelser örn skogsaccisen och
vägskatten, har jag i sålunda angivna omständigheter funnit bärande skäl
att ej nu förorda, det Kungl. Maj:t framlägger förslag till riksdagen örn
lägre repartitionstal för jordbruksvärde.»

Körande de i Kungl. Maj:ts proposition föreslagna repartitionstalen Motioner 1928.
framlades ändringsförslag i skilda motioner med yrkande dels om repartitionstalet
O.05 för jordbruksfastighets jordbruksvärde, dels örn repartitionstalet
O.055 för samma värde. Vidare yrkades i en motion, att repartitionstalet
för jordbruksfastighets jordbruksvärde skulle bestämmas till O.05
och för skogsvärde till O.03.

I de motioner, däri påyrkades repartitionstalet O.05 för jordbruksvärde,
framhölls i huvudsak, att rättvisa för jordbrukarna ej vunnes utan en
dylik sänkning. I den motion, däri yrkades fastställande av repartitionstalet
O.03 för skogsvärde, utvecklades liknande synpunkter beträffande förhållandet
mellan jordbruksvärde och skogsvärde. Repartitionstalet O.055
för jordbruksvärde åter motiverades därmed, att en allmän anslutning av
kommunalskattereformens vänner till nämnda repartitionstal syntes öppna
den enda säkert framkomliga vägen till frågans lösning.

Särskilda utskottet tillstyrkte i förevarande avseende bifall till proposivonen.
Utskottet anförde härom: 1928.

»Utskottet måste för sin del anse, att föredragande departementschefen
anfört starka skäl för de i propositionen framlagda repartitionstalen.

Några tillräckligt vägande skäl gentemot denna argumentering hava ej
framlagts. Framför allt vill utskottet hänvisa till de företagna provtaxeringarna.
Utskottet delar departementschefens uppfattning, att läget
för åtskilliga kommuner skulle bliva mycket bekymmersamt genom repartitionstalets
sänkning. Gentemot förslaget att sänka repartitionstalet
endast för jordbruksvärde till O.05 men behålla repartitionstalet för skogsvärde
vid O.04 med en accis svarande mot en fastighetsskatt å skogsvärde
enligt repartitionstalet O.02 kan dessutom alltid invändas, att den orättvisa,
som nu förmenas ligga i olikheten i repartitionstal för jordbruksvärde och

Utrednings uppdrag 1929.

1930 års
riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

annan fastighet, endast överflyttas till förhållandet mellan jordbruks- och
skogsvärde. Anledningen till att ej av motionärerna steget tagits fullt ut
lärer val också vara att finna i farhågor för kommunernas ekonomi. Utskottet
finner liknande farhågor utgöra ett vägande skäl att icke heller
förorda den ifrågasatta sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde.
»

Utskottet föreslog emellertid tillika, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville, med beaktande av vad utskottet
därom anfört, föranstalta örn vissa utredningar, syftande till en
mera genomgripande ändring av grunderna för statsbidragen åt kommunerna
samt för den kommunala beskattningen.

I tvänne reservationer inom utskottet yrkades, att repartitionstalet för
jordbruksvärde skulle bestämmas till O.05.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Riksdagens hemställan örn utredning av frågan örn ändrade grunder
för statsbidragen till kommunerna föranledde tillsättande den 18 oktober
1929 av den s. k. skatteutjämningsberedningen. Det syntes dåvarande chefen
för finansdepartementet lämpligt att, innan de av riksdagen berörda
frågorna örn beskattningsgrunderna foges under närmare övervägande,
avvakta de preliminära resultaten av utredningen i övriga delar.

I olika motioner yrkades vid 1930 års riksdag sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighets jordbruksvärde till thos.

I sin motivering hänvisade motionärerna till 1928 års reservationer och
underströ^ vissa synpunkter, såsom den överflyttning av skattebördan
på jordbrukarna, som skett ar 1920, och förhållanden som sedermera verkat
till ökning av denna börda, jordbrukets svårartade läge m. m. Rörande
det förhållandet, att sänkning av repartitionstalet föresloges allenast
för jordbruksvärde men ej för skogsvärde, yttrades, under hänvisning
till vissa uttalanden i berörda vid 1928 års riksdag avgivna reservationer,
i tvänne likalydande motioner i

»Vi instämma med förenämnda reservanter i 1928 års kommunalskatteutskott
därutinnan, att en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet
rätteligen borde åtföljas av en sänkning antingen av repartitionstalet
för skogsvärde eller av skogsaccisen. Vi stanna emellertid för
närvarande vid samma slut som reservanterna den gången gjorde dels
med hänsyn till skogskommunernas speciella ekonomiska struktur, dels
med hänsyn därtill att sättet för skogsbeskattningens utformning i en
kombinerad fastighetsskatt och skogsaccis gör orättvisan mindre påfallande
och kännbar, dels ock därför att det ej synes lämpligt att nu föreslå
ändring annat än i den punkt, där övermäktiga förhållanden gjort reformbehovet
särskilt trängande.»

Bevillningsutskottet yttrade i betänkande nr 36 i anledning av motionerna
följande!

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

»Den lämnade redogörelsen visar, att på kommunalbeskattningens område
kvarstå åtskilliga spörsmål, som kräva sin lösning. Den genomiörda
kommunalskattereiormen har ej tilliört kommunerna några betydelsefulla
nya beskattningslöremål utan har snarare inriktats på att borttaga en påtaglig
överlelastning av vissa beskattningslöremål och_ framför allt skogen.
Följden härav har, då någon motsvarande minskning av de kommunala
utgifterna i allmänhet ej kommit till stånd, blivit den, att de kommunala
utdebiteringssatserna på många håll visat en tendens till ökning.
Det synes obestridligt, att läget för de skattskyldiga synnerligast i många
landskommuner på grund av det höga skattetrycket är i hög grad bekymmersamt,
och att det nuvarande skatteutjämningsförfarandet endast i begränsad
mån förmår upphjälpa detta läge. Icke minst bekymmersamt
måste läget framstå för de jordbrukare, som på grund av skuldsättning
eller andra förhållanden förvärva ringa eller ingen inkomst. Örn tillika,
såsom synes vara fallet, den olika garantiprocenten för jordbruksfastighet
och för annan fastighet — alldeles oavsett örn denna formella olikhet motsvaras
av en reell skillnad eller ej — på många håll betraktas såsom
oskälig, så skärpes härigenom än mer känslan av orättvisa. En ändrad
fördelning på rikets innebyggare av kostnaderna för vissa kommunala uppgifter
är också enligt utskottets förmenande ofrånkomlig, och det är utskottets
förhoppning, att den igångsatta utredningen i dylikt avseende
skall föra till resultat, så snart som det med denna uppgifts vidlyftighet
låter sig göra. Det torde även få medgivas, att ett slutligt ställningstagande
till sådana frågor som exempelvis omfattningen av den garanti,
som skall åvila vissa beskattningsföremål, svårligen kan tänkas, förrän
behovet av en garanti kan prövas mot bakgrunden av kommunernas framtida
utgiftsbehov.

Utskottet anser emellertid behovet av en jämnare fördelning av kommunernas
skattebörda vara så trängande, att man tor inrikta sig på att
så snart som möjligt företaga sådana reformer, som kunna befinnas ligga
i utvecklingens riktning, även innan det slutliga ställningstagandet kan
äga rum. Men därjämte är det av vikt, att arbetet så bedrives, att så
mycket som möjligt av utredningen på skatteregleringens område föreligger
färdigt, när förslag rörande skatteutjämningen kan framläggas.
Det synes med andra ord önskvärt, att utredningsarbetet beträffande de
olika spörsmålen i möjligaste mån bedrives parallellt.

Vad särskilt beträffar den i föreliggande motioner behandlade frågan
örn en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde, så har inom utskottet
uttalats sympatier för principiell likställighet med annan fastighet.
Men man har å andra sidan hänvisat till att det ej vore lämpligt att
nu upptaga detta spörsmål isolerat, då det sammanhängde med andra
frågor, exempelvis den ännu ej slutgiltigt avgjorda frågan om en näringsskatt
å rörelse i allmänhet, vilken kunde tänkas böra omfatta inventarier
för olika slag av näringsidkare, samt frågan örn det gällande skatteutjämningsförfarandets
omfattning och tillgång på medel lör dylikt ändamål.
Vidare har framhållits, att ett bifall till motionen endast skulle överflytta
den ojämnhet, som må anses föreligga mellan jordbruksvärde och annan
fastighet, till förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde. Det har
likaledes anlörts, att i vissa kommuner skattetrycket vore så utomordentligt
hart, att man ej utan att noga klarlägga konsekvenserna i olika avseenden
kunde våga företaga någon sådan ändring i den hävdvunna skattefördelningen,
som skulle ytterligare sänka skattekronornas antal. Utskot -

Kungl. Marits proposition Nr 220.

tet har ej kunnat undgå att taga intryck av dessa skäl och anser därför,
att berörda spörsmål bör särskilt undersökas i samband med den utredning,
som ifrågasatts av 1928 års riksdag.»

Utskottet fann, att dessa spörsmål vore av den betydenhet och omfattning,
att deras snara upptagande måste anses önskvärt, och hemställde,
att riksdagen ville i anledning av berörda motioner i skrivelse hos Kungl.
Majit, bland annat, framhålla önskvärdheten av att de i 1928 års förut
berörda riksdagsskrivelse omförmälda utredningar i vad dessa avsåge
själva beskattningsgrunderna måtte utföras med den skyndsamhet, som
med hänsyn till uppgifternas natur och omfattning vore möjlig
Riksdagen biföll bevillningsutskottets betänkande.

Na föreliggande
ändringsförslag.

1930 års
kommunalskatteberedning.

Åt särskilda sakkunniga, som sedermera antogo benämningen »1930 års
kommunalskatteberedning», uppdrogs att verkställa de av riksdagen sålunda
ifrågasatta utredningarna i kommunalskattefrågan.

Med föranledande, bland annat, av de i 1930 års bevillningsutskotts betänkande
gjorda uttalandena örn repartitionstalen för jordbruksfastighet
anhöll 1930 års kommunalskatteberedning i skrivelse den 1 november 1930
hos chefen för finansdepartementet, att denne måtte utverka Kungl. Majits
bemyndigande för beredningen att verkställa undersökning rörande förskjutningen
av den kommunala skattebördan mellan olika slag av beskattningsföremål
dels vid en sänkning enbart av repartitionstalet för jordbruksfastighets
jordbruksvärde från 0.06 till O.05 dels ock vid en dylik sänkning
av samma repartitionstal tillika med en sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighets skogsvärde från O.04 till O.03, i båda fallen förenad
med motsvarande ändring beträffande det enligt 45 § kommunalskattelagen
medgivna avdraget för vad som beskattats genom fastighetsskatt (procentavdraget).
Undersökningen föreslogs skola särskilt avse 110 av beredningen
utvalda kommuner samt gälla 1930 års taxeringar och de kommunalutskylder,
som uttaxerats på grundval därav.

Genom beslut den 7 november 1930 uppdrog Kungl. Majit åt beredningens
ledamöter kammarrättsrådet C. Kuylenstierna och numera landskamreraren
A. Lundevall samt dess sekreterare att verkställa undersökning
rörande fördelningen av den kommunala skattebördan mellan olika slag
av beskattningsföremål, varjämte chefen för finansdepartementet genom
beslut samma dag bestämde, att den statistiska bearbetning av deklarationsmaterial,
som för undersökningens verkställande funnes erforderlig,
skulle avse de av beredningen föreslagna 110 kommunerna.

Med en den 31 oktober 1931 dagtecknad skrivelse har utredning i angivna
avseende av kommunalskatteberedningen överlämnats till chefen för
finansdepartementet tillika med förut omförmälda, av beredningens sekreterare
utarbetade historik samt en redogörelse för viktigare resultat av
utredningen och uttalanden örn de slutsatser, vartill utredningen kunde
föranleda, dock utan tillkännagivande av viss mening, huruvida den ifrå -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

gasatta reformen borde äga rum eller ej. Yttrandet, vilket ingår i statens
off. utredn. 1931:31, torde tillika med de vid dess avlåtande inom beredningen
avgivna särskilda yttranden få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet
(bilaga till Kungl. Maj:ts proposition, sid. 3).

Då den av beredningen överlämnade statistiska utredningen för belysande
av den förevarande frågan var synnerligen vidlyftig, uppdrog jag åt
Kuylenstierna att utarbeta en sammanfattning av densamma. Jämväl
denna sammanfattning torde få intagas i bilaga vid statsrådsprotokollet
(bilaga till Kungl. Maj:ts proposition, sid. 35).

Inom finansdepartementet utarbetades därefter ett utkast till lag örn
ändrad lydelse av 2 och 45 §§ samt 50 § 2 mom. kommunalskattelagnn den
28 september 1928 (nr 370). Ändringarna i 2 och 45 §§ avsågo sänkning
av repartitionstalet för jordbruksvärde till O.os, medan till 50 §, vilken avser
de vid den kommunala beskattningen gällande ortsavdragen, skulle i anslutning
till ett inom kommunalskatteberedningen ifrågasatt alternativ fogas
en bestämmelse av det innehåll, att, därest efter tillämpning av gällande
bestämmelser om ortsavdrag för skattskyldig, vilkens kommun tillhörde
ortsgrupp I eller II, av den taxerade inkomsten återstode högst 500 kronor,
denna skulle ytterligare minskas med 20 kronor. Örn detta inhämtades
yttranden från myndigheter och sammanslutningar ävensom från 1930
års kommunalskatteberedning, och borde i yttrandena angivas, huruvida
och i vad mån skattefria avdrag av det slag, som i utkastet omförmäldes,
ansåges böra medgivas. Vid remissen voro fogade dels kommunalskatteberedningens
yttrande jämte den av beredningen överlämnade historiken,
dels förut omförmälda sammanfattning av den statistiska undersökningen,
dels ock en inom departementet utarbetad promemoria. I promemorian anfördes,
bland annat:

»Såsom av 1930 års ovan citerade betänkande av bevillningsutskottet
framgår, hade inom utskottet uttalats sympatier för principiell likställighet
mellan repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde och
repartitionstalet för annan fastighet. Å andra sidan hade emellertid inom
utskottet hänvisats till att det av olika skäl ej vore lämpligt att då upptaga
berörda spörsmål isolerat, skäl som föranledde utskottet att uttala
önskemålet örn den särskilda undersökning av frågan, som nu ägt rum.
Det hade sålunda inom utskottet framhållits, att berörda spörsmål sammanhängde
med exempelvis den ej ännu slutgiltigt avgjorda frågan örn en
näringsskatt i allmänhet, vilken kunde tänkas omfatta inventarier, för
olika slag av näringsidkare, samt frågan örn det gällande skatteutjämningsförlarandets
omfattning och tillgång på medel för dylikt ändamål.
I det förra avseendet har kommunalskatteberedningen uttalat allenast, att
beredningen självfallet komme att vid det definitiva ställningstagandet
till de olika spörsmål, som folie inom beredningens uppdrag, för sin del
anse sig fullt obunden av huruvida repartitionstalen för jordbruksfastighet
nu bibohölles eller ändrades. Beträffande förslagets inverkan på
skatteutjämningsförlarandet har beredningen på grundval av den sta -

Inom finansdepartementet

utarbetat
utkast.

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

tistiska utredningen uttalat, att de i gällande lagstiftning meddelade grunderna
för anskaffning av medel för skatteutjämningsbidrag syntes kunna
bereda tillgång till tillräckligt stort belopp för de ökade understöd, som
bleve en följd av repartitionstalens sänkning. Det hade vidare inom bevillningsutskottet
framhållits, att ett bifall till förslaget örn sänkning av
repartitionstalet för jordbruksvärde endast skulle överflytta den ojämnhet,
som finge anses föreligga mellan jordbruksvärde och annan fastighet, till
förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde. Även kommunalskatteberedningen
anser, att sänkning av repartitionstalet jämväl för skogsvärde
vore den följdriktiga utvecklingen av vad man åsyftat, men framhåller,
dels att, örn man sammanställde olika slag av skatter, även landstingsskatt
m. m., å skogsvärde efter repartitionstalet O.04 och gällande
skogsaccis, man ej kunde våga det påståendet, att dessa i den praktiska
tillämpningen representerade exakt repartitionstalet O.os för skogsvärde,
dels att det nog kunde göras gällande att i praktiken övergången från
repartitionstalet 0.06 tili O.m för skogsvärde snarast tett sig som ett frångående
av principen om repartitionstalet O.ns för jordbruksfastighet, då
den nya skogsaccisens ställning i systemet ej uppfattats i enlighet med
dess verkliga syfte utan denna ansetts som en fortsättning av den gamla
skogsaccisen. Det hade likaledes inom bevillningsutskottet anförts, att
i vissa kommuner skattetrycket vore så utomordentligt hårt, att man ej
utan att noga klarlägga konsekvenserna i olika avseenden kunde
våga företaga någon sådan ändring i den hävdvunna skattefördelningen,
som skulle ytterligare sänka skattekronornas antal. I dylikt avseende
har den verkställda undersökningen varit särskilt ingående. De
mest utpräglade siffrorna angivas i den text, som åtföljer tabellerna, samt
även i ovan omförmälda tryckta sammandrag rörande den statistiska undersökningen.
På grundval av den nu verkställda utredningen och en
jämförelse mellan denna utredning och en tidigare utredning, som jämväl
avsett att belysa frågan, huruvida en sänkning av repartitionstalet

0.06 till O.os för jordbruksvärde skulle vara möjlig, uttalar kommunalskatteberedningen,
att det högre repartitionstalet O.oo för jordbruksvärde icke
synes vara ur garantisynpunkt erforderligt.

Den utredning, som nu föreligger, synes följaktligen giva vid handen,
att de skäl, som inom 1930 års bevillningsutskott förebragts mot förslaget
att då företaga en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde från
0.06 till O.os, vid närmare granskning befunnits äga allenast begränsad
räckvidd eller kunna betecknas såsom mindre bärande.

Inom finansdepartementet har därför utarbetats utkast till lagtext avseende
dylik sänkning av repartitionstalet i syfte att utgöra underlag
för inhämtande av yttranden från olika myndigheter och sammanslutningar
rörande lämpligheten att genom!öra den ifrågasatta sänkningen av
repartitionstalet för jordbruksvärde.

Det bör beaktas, att inom kommunalskatteberedningen jämväl undersökts,
huruvida ej utväg kunde finnas att utan ändring av systemet för
ortsavdragen åstadkomma sådan sänkning av beskattningsunderlaget för
de minsta inkomsttagarna, att för dem sänkningen av repartitionstalet för
jordbruksfastighet skulle i huvudsak neutraliseras, och att utväg anvisats,
huru detta syfte skulle kunna ernås genom medgivande av extra avdrag
åt de minsta inkomsttagarna i ortsgrupperna I och II. Utkastet till lagtext
ger en anvisning om huru detta uppslag skulle kunna lagtekniskt
genomföras. Utkastet ansluter sig till kommunalskatteberedningens al -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

ternativ h), vilket synes närmast åstadkomma den ifrågasatta kompensationen
utan att medföra överkompensation.»

Ur de över berörda utkast avgivna yttranden må här återgivas följande.

Kommunalskatteberedningens utlåtande är av följande lydelse:

»I den skrivelse den 31 oktober 1931 till statsrådet och chefen för finansdepartementet,
med vilken beredningen överlämnade den verkställda
utredningen rörande verkningarna av alternativa förslag till sänkning
av repartitionstalen för jordbruksfastighet m. m., yttrade beredningen,
bland annat, att berörda utredning syntes innebära tillräckligt material
för bedömande av frågan örn de verkningar sålunda alternativt
ifrågasatta ändringar av repartitionstalen skulle mediöra. Utredningen
ansågs, såvitt angår vid de undersökta alternativen inträdande, förskjutningar
av skattebördan, utvisa, att alternativ I i intet fall gjorde
några påfallande höga utslag, utan verkade relativt jämnt, under det att
vid alternativ II förskjutningen i skattebördan kunde bliva betydande.
Beredningen uttalade, att de företagna utredningarna icke syntes giva
vid handen, att repartitionstalet O.og för jordbruksfastighets jordbruksvärde
skulle vara ur garantisynpunkt erforderligt.

Åtskilliga och ofta upprepade skäl tala för att en ändring av repartitionstalen
för jordbruksfastighet vidtages. Hedan i förenämnda skrivelse
har beredningen omnämnt den förskjutning i skattebördan till förmån
för de skuldsatta jordbrukarna, som uppstår genom en ändring av berörda
repartitionstal, en förmån, som överhuvudtaget skulle tillkomma de
jordbrukare, vilkas fastigheter företedde en låg räntabilitet. De företagna
undersökningarna utvisa, att den lättnad i skattebördan, som vid en
sänkning av repartitionstalen uppkommer för vissa skattskyldiga, icke i
den utsträckning, man tidigare stundom befarat, motsvaras av skatteökning
för ägarna av de minsta fastigheterna. En utbredd .uppfattning lärer
ock förefinnas, att olikheten i repartitionstalen för jordbruksfastighet
och annan fastighet innebär en orättvisa.

Då frågan örn repartitionstalen för jordbruksfastighet förevar vid 1928
års riksdag, åberopades som skäl mot.att vid nämnda riksdag besluta
ändring av desamma, att en dylik ändring skulle inträda i samband med
omgestaltningar i fråga örn beskattningen, vilka i likhet med en sänkning
av repartitionstalen medförde en övervältring av skattebördan från
ägare och brukare av jordbruksfastighet till andra skattskyldiga. I denna
riktning hade den år 1927 företagna ändringen beträffande vägskattens
utgörande verkat. På samma sätt skulle den med. 1928 års kommunalskattelag
vidtagna omläggningen av skogsbeskattningen, liksom den
sänkning av taxeringsvärdena, som i vissa delar av landet väntades inträda,
åstadkomma en förskjutning av skattebördan. Numera.äro förhållandena
så tillvida annorlunda, som en ändring av repartitionstalen
för jordbruksfastighet framstår som en isolerad reform på kommunalbeskattningens
område. Såsom i omförmälda skrivelse framhölls, har man
däremot vid den enligt kommunalskattelagens bestämmelser år 1933 inträffande
allmänna fastighetstaxeringen att i viss utsträckning räkna
med en sänkning av taxeringsvärdena. Det förhållandet, att vid nästa
allmänna fastighetstaxering taxeringsvärdena kunna befaras nedgå, bär
emellertid beredningen, efter övervägande av föreliggande omständigheter

Avgivna

yttranden.

Kommunal skattebered ningen.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

— och med beaktande framför allt av numera vunna erfarenheter rörande
sannolikheten av att nuvarande, mycket kraltiga lågkonjunktur för
jordbruket ej kommer att bliva snart övergående — icke ansett böra
hindra, att en ändring av repartitionstalen för jordbruksfastighet vidtages.

På grund av vad nu anförts vill beredningen för sin del förorda, att
repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde sänkes från 0.06
till 0.05. Däremot har beredningen icke funnit skäl tillstyrka inom beredningen
ifrågasatt sänkning jämväl av repartitionstalet å skogsvärde. Bestämmande
lör beredningen hava därvid varit de förhållanden, som i ämnet
berörts uti beredningens omförmälda skrivelse.

I berörda skrivelse ifrågasattes, med hänsyn till de omständigheter varunder
de nuvarande skattefria avdragen blivit till sin storlek bestämda,
huruvida ej utväg kunde finnas att utan ändring av systemet för ortsavdragen
åstadkomma sådan sänkning av beskattningsunderlaget för de
minsta inkomsttagarna, att för dem sänkningen av repartitionstalet för
jordbruksvärde skulle i huvudsak neutraliseras. Detta resultat kunde ernås
på det sätt, att för de inkomsttagare, som hade den lägsta inkomsten,
den beskattningsbara delen därav minskades med visst belopp; och lät
beredningen undersöka verkningarna av olika förslag till avdrag i berörda
hänseende. Beredningen finner det rimligt, att genom dylika avdrag
berörda inkomsttagare erhålla viss kompensation för den ökning
av skattebördan, sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde för
dem medför. Emot vad härutinnan enligt den remitterade lagtexten föreslagits
kan visserligen anmärkas, att de alternativa möjligheter, som behandlats
i beredningens förenämnda skrivelse, angiva medeltal och att
det alternativ, vartill lagtexten ansluter sig, därför icke i varje särskilt
fall skulle medföra full kompensation för de skattskyldiga, varom är
fråga. Det har i anledning därav inom beredningen ifrågasatts ett för
dem mera fördelaktigt alternativ. Men då detta å andra sidan skulle medföra,
att ytterligare ett antal skattskyldiga bleve överkompenserade, har
beredningen ansett sig kunna även i denna del tillstyrka vad i sagda lagtext
föreslagits.

Lagtextens utformning i övrigt föranleder ingen erinran från beredningens
sida.»

Särskilda yttranden hava avgivits av vissa av beredningens ledamöter.

Herr Sederholm yttrar:

»Jag är i så måtto från majoriteten skiljaktig, att jag anser sänkningen
av repartitionstalet för jordbruksvärde från 0.06 till O.05 jämte den
ändring av bestämmelserna rörande de skattefria avdragen, vilken i den
remitterade lagtexten föreslagits, böra förenas med en nedsättning av repartitionstalet
för skogsvärde från 0.04 till O.03.

Till motivering härför får jag anföra följande.

Enligt vad i beredningens skrivelse den 31 oktober 1931 till statsrådet
och chefen för finansdepartementet framhölls, utgör repartitionstalet för
jordbruksfastighet i princip 0.06. I fråga örn skogsbeskattningen har denna
princip vunnit tillämpning på det sätt, att dels repartitionstalet för
skogsvärde bestämts till O.04 dels genom den nuvarande skogsaccisen
lagts en skatt på avverkningen, vilken skatt avsetts skola kompensera
skillnaden i repartitionstal mellan jordbruksvärde och skogsvärde. I
sakens natur ligger givetvis att skogsaccisen ej så kunnat utformas, att
den alldeles exakt uppfyller detta sitt ändamål. Samtidigt med att skogs -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

beskattningen år 1928 erhöll berörda gestaltning avskaffades den gamla
skogsaccisen. Enligt vad förarbetena till kommunalskattelagen utvisa
var anledningen härtill, att beträdande beskattningen av skogsbruk en
överbelastning förelåg i förhållande till andra motsvarande beskattningslöremål
samt att de skäl, som på sin tid anförts lör införandet av den
gamla skogsaccisen, bortfallit. Borttagandet av skogsaccisen i dess tidigare
utlormning sammanhängde sålunda med en strävan att åstadkomma
likformighet i beskattningen av jordbruk och skogsbruk.

Örn, som beredningsmajoriteten anser, en ändring av repartitionstalen
för jordbruksfastighet bör avse allenast jordbruksvärdet, skulle angivna
likformighet i beskattningen av dylik fastighet upphöra. Berörda likformighet
bör emellertid bortfalla blott örn särskilda skäl därtill äro för
handen. Dylika föreligga enligt min mening icke. Hänsynen till de
skuldsatta jordbrukarna och övriga jordbrukare, vilkas fastigheter lämna
låg avkastning, inskränker sig icke till att ha betydelse i fråga örn
sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde, utan talar jämväl
för en nedsättning av repartitionstalet för skogsvärde. En ändring blott
i avseende å jordbruksvärdet länder till fördel endast för ägare och brukare
av jordbruksfastighet, varå i huvudsak jordbruk bedrives. Icke
blott för jordbruket utan även för skogsbruket är emellertid det ekonomiska
läget sådant, att en lindring av den kommunala beskattningen är
motiverad. I händelse allenast repartitionstalet för jordbruksvärde sänkes,
kan i stället för en sådan lindring en ökning av skogsbrukets skattebörda
bliva för handen. Anmärkas kan, att de skattenedsättningar, som
enligt de verkställda utredningarna visat sig inträda på grund av sänkningen
av repartitionstalet för skogsvärde, jämväl avsett ägare av småbruk
och mindre hemman.

Den förskjutning av skattebördan, en ändring tillika av repartitionstalet
för skogsvärde medför för löntagare m. il., är enligt min mening
icke sådan, att i anledning av densamma sänkning av berörda repartitionstal
icke bör vidtagas. Enligt beräkningar, vid vilka hänsyn tagits
till den lindring av skattetrycket skatteutjämningsbidragen åvägabringa
men ej till ändringen av antalet inkomstskattekronor i följd av minskade
procentavdrag, utgör den ökning av utdebiteringssatsen, som en nedsättning
av repartitionstalet för skogsvärde medför, för 98.3 procent av rikets
landskommuner 0.2» kronor eller därunder och för endast 17 kommuner
över 0.5U kronor. Beaktas ändringen rörande antalet inkomstskattekronor,
bliva förskjutningarna givetvis ännu mindre. Det är att märka, att om
inkomsttagarna med lägsta beskattningsbara inkomsten erhålla viss
kompensation för den ökning av skattebördan, som nedsättningen av repartitionstalet
för jordbruksvärde för dem skulle medföra, man — på
grund av ändringar i kommunalskattelagen — för nämnda skattskyldigas
vidkommande endast i begränsad omfattning har att räkna med annan
ökning av skattebördan, än den av ändringen av repartitionstalet för
skogsvärde föranledda. Därest i enstaka fall någon mera anmärkningsvärd
förskjutning uppkommer, bör densamma kompenseras genom extra
skatteutjämningsbidrag.

Mot att nu företaga en sänkning av repartitionstalet för skogsvärde
kan ej åberopas, att så sent som år 1928 skogsbruket erhållit skattelättnad,
nämligen i följd av den gamla skogsaccisens bortfallande. De skäl,
som föranledde borttagandet av nämnda accis, inskränka sig, en -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

list vad av det ovanstående framgår, till att ha betydelse blott i avseende
å den dåvarande gestaltningen av skogsbeskattningen.»

Herr Bergman anför:

»Då utredningen otvetydigt visar, att verkan av den isolerade åtgärd,
som den föreslagna ändringen av repartitionstalet innebär, dels blir i
det hela obetydlig, dels även ojämn, såväl i avseende på förmånen för
jordbrukarna som i avseende på motsvarande belastning av andra skattebetalare,
bade det enligt min övertygelse varit önskvärt, om detta problem
fått upptagas till lösning först i samband med det mera omfattande
komplex av frågor rörande den kommunala beskattningen, som beredningen
har att behandla, men som ännu ej kan fullständigt överblickas.
Då emellertid beredningen nu blivit ålagd att avgiva särskilt utlåtande
rörande utarbetat utkast till lag örn sänkning av repartitionstalet för
jordbruksfastighet, har jag ej velat motsätta mig förslaget, därest vid
överflyttningen till andra skattdragande de minsta inkomsttagarna befrias
i enlighet med beredningsmajoritetens förslag.»

Herr Kuylenstierna uttalar:

»Jag anser, att den ifrågasatta sänkningen av repartitionstalet för jordbruksfastighets
jordbruksvärde från 0-w till O.05 utan större olägenhet kan
genomiöras. Vad angår de ifrågasatta extra skattefria avdragen synas desamma
närmast verka som en noggrant avvägd skala på ett grovt tillyxat
instrument, varför det svårligen kan påstås, att skatten efter dessa avdrag
är rättvisare än skatten utan dessa avdrag. Tillika te sig samma avdrag
såsom en partiell återgång till det avdragssystem, som av sakliga
skäl övergavs år 1920, och såsom en utbyggnad på det gällande systemet,
vilken gör intryck av provisorium. Ur lag- och skatteteknisk synpunkt
förefalla därför dessa avdrag föga tilltalande. Då det emellertid ej heller
tordo kunna påvisas, att skattesystemet med ifrågavarande avdrag
kommer att verka orättvisare än gällande grunder och då avdragen torde
vara enkla att tekniskt tillämpa, vill jag ej avstyrka införandet av dylika
avdrag, därest sådana av skäl, som falla utanför bedömandet från
skattesystematiska utgångspunkter, skulle anses önskvärda. Att härvid
gå längre än som erfordras för att de minsta inkomsttagarna skola i de
olika kommunerna erhålla huvudsaklig kompensation för den skatteökning,
som blir en följd av sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde,
förefaller, då försiktighet vid medgivande av skattefria avdrag
enligt min mening alltid bör iakttagas, ej påkallat. Att sträcka sig längre
än till alternativ h) synes ej tillrådligt.»

Herr Sköld yttrar:

»Vid den enligt kommunalskattelagens bestämmelser år 1933 inträffande
allmänna fastighetstaxeringen torde man hava att räkna med sänkning
av taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter. Härav kunna föranledas
långt gående höjningar av utdebiteringssatserna i en mängd landskommuner.
Det synes under sådana omständigheter mindre välbetänkt
att genomföra en nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighet,
vilken nedsättning ävenledes åstadkommer höjd utdebitering särskilt i
landskommunerna, samtidigt med att verkningarna av ovannämnda
fastighetstaxering komma att göra sig märkbara. Jag kan på grund
diirutav ej nu förorda en nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Skulle emellertid, på sätt kommunalska tteberedningens majoritet förofdar,
repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde i alla fall
komma att sänkas till O.05, bör ett särskilt avdrag på sätt i den föreliggande
lagtexten förutsättes medgivas för att för de minsta inkomsttagariias
del kompensera den genom repartitionstalete förändring inträdande höjda
utdebiteringen. Vidkommande storleken av ett dylikt avdrag kan det
visserligen synas, som örn i beredningens skrivelse till herr statsrådet och
ohefen för finansdepartementet den 31 oktober detta år angivna medeltalssiffror
för tio kommuner utvisa, att dylik kompensation skulle vinnas
genom ett avdrag i de båda lägsta ortsgrupperna av 20 kronor åt inkomsttagare
med en till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst
av högst 500 kronor. Enligt mitt förmenande kan emellertid nämnda
medeltalsberäkning icke läggas till grund för ett ståndpunktstagande
i denna fråga. De i beräkningen ingående kommunerna representera
nämligen olika typer av kommuner. Men vid beräkningen av medeltalet
har ingen vägning av siffrorna skett med hänsyn till förekomsten
och betydelsen inom landet av kommuner av de olika typerna.

Det torde ligga i sakens natur, att en nedsättning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet måste komma att i allmänhet innebära en större
skatteövervältning å de mindre inkomsttagarna i kommuner, där det till
kommunens förfogande stående beskattningsunderlaget till större delen
härrör från jordbruket, än i kommuner med övervägande andra skatteobjekt.
Vid en nedsättning av allenast repartitionstalet för jordbruksvärde
men ej för skogsvärde komma de mindre inkomsttagarna dessutom
att drabbas hårdare i kommuner med obetydliga skogstillgångar än
i mera utpräglade skogskommuner.

Till vilken typ de i undersökningen medtagna kommunerna höra framgår
av följande tablå:

Kommun	Allmän kommunalskatt härrör från:	Jordbruksfastigheternas taxe-ringsvärden bestå av
jordbruk o/ /O	andra inkomst-källor %	annat än skogsvärde %	skogsvärde %
Litslena ............................	70	30	80	20
Järstad ..............................	07	33	95	5
Lyngby ..............................	00	40	99.7	O.a
Hålanda..............................	65	35	75	25
Bottnaryd...........................	70	30	54	46
Ådalsliden...........................	55	45	51	49
Ramsjö ..............................	55	45	30	70
Norra Vram ........................	27	73	94	6
Varv .................................	28	72	95	5
Hamnäs ..............................	24	70	55	45

Utav förenämnda kommuner kunna endast Litslena, Järstad, Lyngby
och Hålanda betraktas såsom rena jordbrukskommuner. Hålanda torde
dock icke kunna betraktas såsom mera utpräglad jordbrukskommun, enär

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. ISO hafi. fNr 220.)

Kung}. Maj:ts proposition Nr 220.

dels skogsvärdet utgör en fjärdedel av jordbruksfastigheternas taxeringsvärde
och dels 35 procent av allmänna kommunalskatten betalas av andra
än jordbrukare. Å andra sidan saknar Lyngby så gott som alldeles skogstillgångar.
Bottnaryd, Ådalsliden och Ramsjö äro utpräglade skogskommuner,
medan Norra Vram, Varv och Ramnäs äro industrikommuner.

Av tabell 4 a) å sid. 57 i den till beredningens ovan åberopade skrivelse
fogade utredningen rörande verkningarna av vissa förslag till ändrade
repartitionstal för jordbruksfastighet m. m. framgår, att kompensation
åt inkomsttagare med högst 500 kronor till kommunal inkomstskatt beskattningsbar
inkomst skulle ernås vid en nedsättning av repartitionstalet
för jordbruksvärde från 0.06 till O.oö med ett avdrag i Litslena och
Järstad av 30, i Lyngby av 40 och övriga kommuner av 20 kronor. I jordbrukskommuner,
där kompensation mest erfordras, skulle sålunda i allmänhet
dylik icke vinnas med det av beredningens majoritet föreslagna
avdraget. Att en beräkning av medeltalet för förenämnda tio kommuner
angiver ett avdrag av 20 kronor som tillräckligt, är såsom ovan antytts
missvisande, enär jordbrukskommunerna erhållit alldeles för liten plats
i beräkningen. De fyra jordbrukskommunerna representera nämligen
endast 20 procent av den i kommunerna utdebiterade kommunalskatten,
medan de sex skogs- och industrikommunerna representera 80 procent
därav.

Enligt mitt förmenande bör vid avdragets fixerande hänsynen till de
mindre inkomsttagarna i de utpräglade jordbrukskommunerna vara utslagsgivande.
Härigenom skulle visserligen motsvarande inkomsttagare i
övriga kommuner bliva i någon mån överkompenserade. Men dels bliva
överhuvudtaget rubbningarna i utdebiteringen ganska ringa i dessa senare
kommuner och dels blir belastningen av övriga skattskyldiga relativt
obetydlig, medan lättnaden för jordbrukarna blir förhållandevis stor.
Någon olägenhet av att de minsta inkomsttagarna i dessa kommuner erhålla
en obetydlig överkompensation torde därför icke uppkomma I de
mera utpräglade jordbrukskommunerna åstadkommer däremot en nedsättning
av repartitionstalet för jordbruksvärde en starkare övervältning
av skatten på de mindre inkomsttagarna, varför i dessa fall full kompensation
åt nämnda inkomsttagare måste betraktas såsom synnerligen önskvärd.
Det synes mig icke motiverat, att de mindre inkomsttagarna i jordbrukskommunerna
förvägras kompensation därför att i så fall motsvarande
inkomsttagare i andra kommuner tilläventyrs skulle erhålla någon
icke avsedd skattelättnad.

Såsom ovan anförts, skulle de mindre inkomsttagarna i Litslena och
Järstad ernå kompensation vid ett avdrag på 30 kronor, medan avdraget
skulle för samma ändamåls vinnande i Lyngby behöva sättas till 40 kronor.
Vid bedömande av frågan, vilketdera avdraget man bör välja, torde
hänsyn böra tagas till huruvida den ena eller andra av förenämnda kommuner
kunna anses representativa för de egentliga jordbrukskommunerna.
Någon utredning av detta spörsmål har icke skett. Men viss ledning
torde kunna vinnas genom en sammanställning av vissa siffror rörande
av beredningen undersökta kommuner i Götaland. Örn man betraktar alla
kommuner, i vilka minst 60 procent av kommunalskatten, skogsaccisen inberäknad,
betalas av jordbrukare och högst 30 procent av jordbruksfastighets
taxeringsvärde består av skogsväxt, för rena jordbrukskommuner.
äro av 60 undersökta kommuner 28 att räkna till denna kategori.
Antager man vidare, att i jordbrukskommuner, där jordbruksfastighets

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

taxeringsvärde till högst 15 procent består av skogsvärde, övervältningen
kommer att vid en nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde
bliva särdeles tyngande för de mindre inkomsttagarna, höra av förenämnda
28 kommuner icke mindre än 20 till sistnämnda typ. Det synes därför
finnas stor anledning att antaga, att i ett betydande antal kommuner
å landets slättbygder full kompensation åt de mindre inkomsttagarna för
nedsättningen av ovannämnda repartitionstal icke kan ernås med mindre
avdrag än 40 kronor. Säkert torde vara att även med ett dylikt avdrag
i alla fall en mängd av de sämst situerade komma att erhålla förhöjd
skatt genom den ifrågasatta reformen.

Enligt min mening bör därför, örn nedsättning av repartitionstalet för
jordbruksvärde från O.oe till thos skall ske, denna lagändring förbindas med
införande av ett avdrag av minst den storlek, som innefattas i det i den
vid beredningens skrivelse den 31 oktober detta år till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet fogade utredningen upptagna alternativet
d).»

Rörande övriga inkomna yttranden må anmärkas följande.

Vad först angår repartitionstalet för jordbruksvärde, liava kammarrätten,
Överståthållarämbetet, tjugu länsstyrelser, styrelsen för svenska
landskommunernas förbund och styrelsen för svenska stadsförbundet
mer eller mindre uttryckligen tillstyrkt förslaget om ändring därav
eller förklarat sig icke vilja motsätta sig detsamma. Länsstyrelsen i
Stockholms län avråder därvid bestämt från förslagets genomförande
utan medgivande av sådana extra skattefria avdrag, som angivits i det
remitterade utkastet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser sig böra tillstyrka
förslaget endast under förutsättning att 1933 års allmänna fastighetstaxering
uppskjutes och att en eventuell nedsättning blir tillfällig
och gällande endast intill dess ny fastighetstaxering äger rum.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att det icke syntes tillrådligt
att för närvarande vidtaga någon ändring uti de vid kommunalbeskattningen
gällande repartitionstalen. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län avstyrker förslaget till nedsättning av nämnda repartitionstal.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser sig icke av den förebragta utredningen
kunna bilda sig någon riktig föreställning örn verkningarna av den ifrågasatta
sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde, varför länsstyrelsen
icke finner sig för närvarande kunna uttala sig varken för eller
emot densamma, utan hemställer, att, därest på grund av utredningen
berörda repartitionstal kommer att nedsättas, den därav föranledda ändringen
i kommunalskattelagen erhåller endast provisorisk karaktär. Länsstyrelsen
i Gotlands län förklarar — med åberopande bland annat att, då
å länets landsbygd flertalet skattskyldiga utgjordes av mindre hemmansägare,
följden av sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde syntes
bliva ett alltför starkt överskjutande av skattebördan på det fåtal löntagare,
som funnes i landskommunerna — att länsstyrelsen ställ ie sig
synnerligen tveksam gentemot förslaget, men att länsstyrelsen, därest förslaget
kunde anses vara för landet i dess helhet lämpligt, dock ej ville mot -

Kammarrätten,
länsstyrelserna

ra. fl.

(Repartitionstalet
för jord
trnksyärde.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

sätta sig detsamma. Svenska landstingsförbundets styrelse Ilar med hänsyn
till de olika uppfattningar och synpunkter, som varit rådande inom styrelsen
i förevarande fråga, ansett riktigast att allenast i korthet framlägga
dessa uppfattningar och synpunkter men att i övrigt helt avstå från
att för egen del avgiva något utlåtande för eller emot det föreliggande
förslaget. Två ledamöter i styrelsen för svenska landskommunernas förbund
anse sig ej kunna tillstyrka sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde.

De omständigheter, som i de avgivna yttrandena vanligast åberopats
som skäl för nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde, har
varit den rådande depressionen inom jordbruket ävensom det förhållandet
att, såvitt den föreliggande utredningen utvisade, den i anledning av
repartitionstalets sänkning inträdande förskjutningen av skattebördan i
allmänhet vore mindre betydande. I åtskilliga yttranden har pointerats
kommunalskatteberedningens uttalande, att repartitionstalet O.og för jordbruksvärde
icke syntes vara ur garantisynpunkt erforderligt.

Ur de avgivna yttrandena må återgivas följande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

»Uppenbart är, att några allmängiltiga resultat av de föreslagna lagändringarna
icke kunna i förväg fastställas, enär desamma givetvis komma
att bliva beroende av konjunkturväxlingarna. Vad som däremot med
största sannolikhet kan förutsägas är, att lagändringarna äro ägnade att
under tider av dåliga jordbrukskonjunkturer i någon mån lätta skattetrycket
för jordbrukarna. Detta resultat måste enligt länsstyrelsens mening
ur den materiella rättvisans synpunkt anses eftersträvansvärt. Länsstyrelsen
anser sig därför icke böra avstyrka förslagets genomförande.
Väl kan det möjligen sättas i fråga, huruvida en nedsättning av det garanterade
skatteunderlaget bör äga runi, då antagas kan, att ett avsevärt
antal skattekronor gå förlorade genom att många jordbrukares verkliga
årsresultat icke komma fram på deklarationerna, bland annat på grund
av bristande insikt örn dessas rätta avfattande och svårigheten att inom
den tid, som står beskattningsnämnderna till buds, utöva effektiv kontroll
å uppgifterna. Den omständigheten, att taxeringsapparaten, då det
gäller fastställande av inkomst av jordbruk, i praktiken alltjämt icke
fungerar så tillfredsställande, som vid utfärdande av gällande föreskrifter
i ämnet avsetts, anser emellertid länsstyrelsen icke böra få inverka
på frågan örn garantiskatteavdragets beräknande.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar:

»Beträffande den nu ifrågasatta sänkningen av repartitionstalet för
jordbruksfastighets jordbruksvärde från 0.06 till O.os, vilken åtgärd skulle
medföra likställighet i fråga örn repartitionstalet för jordbruksvärde med
annan fastighet, får länsstyrelsen förklara sig för sin del principiellt
godkänna en dylik likställighet. Genom den av kommunalskatteberedningen
verkställda utredningen hava ej heller framkommit några bestämda
skäl för att vid fastighetsbeskattningen skulle krävas en högre garanti
av jordbruksfastighet än av annan fastighet. Beredningen har fastmer,
på grundvalen av den nu gjorda utredningen, jämförd med en tidigare
utredning i samma fråga, i detta avseende uttalat, att repartitionstalet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

0.06 för jordbruksvärde icke syntes vara ur garantisynpunkt erforderligt.
De av beredningen verkställda undersökningarna utvisa den förskjutning
av skattebördan, som för olika grupper av skattskyldiga skulle uppkomma
genom en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde från 0.06
till 0.05. Av undersökningarna synes framgå, att denna sänkning ej skulle
medföra några särskilt större förskjutningar liksom ock, att ändringen
skulle verka jämförelsevis jämnt. Länsstyrelsen har fördenskull ej kunnat
finna, att den gjorda utredningen, med hänsyn till verkningarna av en
sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde från 0.06 till O.o», visat
annat resultat, än att en sådan sänkning bör anses möjlig.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har gjort, bland annat, följande
uttalande:

»Då man söker taga ståndpunkt till den nu förevarande frågan örn
sänkning av garantiprocenttalet för jordbruksfastighet, talar jordbrukarnas,
särskilt de hårt skuldsattas, nuvarande betryckta läge för vidtagande
av en åtgärd, varigenom skattetrycket skulle i någon mån lättas.
Mot förslaget talar — förutom att beredningen icke ansett sig kunna eller
vilja göra ett bestämt uttalande örn lämpligheten eller olämpligheten av
den ifrågasatta förändringen — att de nu rådande ekonomiska krisförhållandena
hårt drabba även andra grupper av skattskyldiga än jordbrukarna.
Särskilt i detta län, där skattetrycket i flertalet landskommuner
är synnerligen högt — av länets 88 kommuner nödgas sålunda 60 detta år
begära skatteutjämningsbidrag — skulle den av repartitionstalets förändring
föranledda sänkning av skattekronornas antal i många fall ytterligare
skärpa skattetrycket för övriga inkomsttagare, och även för jordbrukarna
skulle den ifrågasatta reformen på grund härav sannolikt bliva
av ringa gagn. Tidpunkten för genomförande av ett förslag i nn ifrågasatt
riktning synes därför knappast lämplig.»

Länsstyrelsen i Värmlands län anför:

»Resultatet av skatteberedningens undersökningar bekräftas genom av
länsstyrelsen nu gjorda preliminära undersökningar rörande Väse, Sunne,
Dalby och Södra Finnskoga socknar.1 Inom Väse kommun skulle sålunda
vid minskat repartitionstal på jordbruksvärde inträda sådan förskjutning
i den kommunala utdebiteringen, att den nuvarande uttaxeringen
skulle höjas från 10 kronor till 10 kronor 39 öre per skattekrona. Skulle
samtidigt extra skatteavdrag medgivas, på sätt departementets förslag
angiver, skulle uttaxeringen höjas till 10 kronor 54 öre per skattekrona.
Fråndrages emellertid ökat skatteutjämningsbidrag, skulle den verkliga
höjningen i utdebiteringen bliva cirka 20 öre per skattekrona. — —_ —
I Sunne socken skulle bliva likartat resultat. Däremot synas förskjutningarna
i de skogrika älvdalssocknarna Dalby och Södra Finnskoga
Idiva mindre betydande. Givet är, att från landstingens och kommunernas
sida förslag av här ifrågavarande art äro under nuvarande förhållanden
ovälkomna, även örn därigenom landstingens och kommunernas
ekonomi icke väsentligt rubbas. Såväl landstinget som kommunerna
kunna för närvarande räkna med, att icke blott skatteunderlaget
minskas. De få också räkna med att de skattekronor, som försvinna, varit
mera säkra än inkomstskattekronorna. Ökade avskrivningar kunna

1''nclersökningarna avse ars taxeringar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

sålunda vara att förvänta. Oaktat vad sålunda angivits lär emellertid,
på satt riksdagen i sin skrivelse i ämnet anfört, en förnyad omprövning
av repartitionstalen böra äga rum. Därvid synes den nu ifrågavarande
sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde kunna anses såsom
en av jordbrukets nuvarande läge motiverad provisorisk åtgärd i syfte
att mildra jordbrukarnas skattesvårigheter.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar:

»Att procenttalet 6 lagts såsom grund för utmätande av den garanti,
som bör åvila fastighets jordbruksvärde, torde säkerligen bero på att
nämnda procenttal vunnit en viss hävd. Det torde emellertid icke kunna
bestridas, att nämnda repartitionstal innebär en viss hårdhet i beskattningshänseende
för jordbruksfastighet i förhållande till annan fastighet
och att, sedan beskattning av garantien överskjutande inkomst numera
genomförts, likställighet i fråga örn garantiskatteunderlaget för båda slagen
av fastighet ju förr dess hellre bör åvägabringas, varigenom känslan
av ojämn behandling skulle avlägsnas. Den nu föreliggande utredningen
synes också hava givit vid handen, att repartitionstalet 6 för jordbruksvärde
icke skulle vara ur garantisynpunkt erforderligt. Örn sålunda redan
under normala konjunkturer jämställighetskravet varit väl grundat,
synes detsamma med hänsyn till nu rådande depression inom jordbruksnäringen
snarast böra vinna beaktande. Då vidare den förskjutning av
skattebördan, som förslaget måste medföra, icke, såvitt framgår av den
till grund för förslaget liggande utredningen, är av sådan betydelse, att
därigenom skulle åstadkommas någon större orättvisa mot övriga skattskyldiga,
får länsstyrelsen tillstyrka förslaget i vad det avser sänkning
av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde från 6 till
5 procent..

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, bland annat, att reformen,
som i och för sig utgjorde en ganska genomgripande ändring av sedan
länge bestående förhållanden, reellt sett saknade nämnvärd betydelse.

För bedömande av det reellt berättigade i en sänkning av repartitionstalet
för jordbruksvärde lämnade den verkställda utredningen icke någon
ledning, då man icke hade någon möjlighet att bilda sig en uppfattning,
huruvida jordbruksfastigheternas garantiskatt vore för hög eller icke.
Att döma av vissa uppgifter i 1928 års kommunalskatteproposition rörande
den genomsnittliga inkomsten av jordbruksfastighet och annan fastighet
syntes ett jämställande av garantien på jordbruksfastighet och annan
fastighet icke vara betingad av faktiska förhållanden och syntes det
vara än mindre riktigt att öka skattebördan för annan fastighet.

I svenska landstingsförbundets utlåtande omförmäles, att vissa ledamöter
av förbundsstyrelsen — under uttalande av åtskilliga andra skäl för
nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde — starkt understrukit
det nuvarande betryckta läget för jordbrukarna, som på grund av
skuldsättning och andra förhållanden av sitt yrke förvärvade ringa eller
ingen inkomst. Andra ledamöter hade däremot vid behandlingen av ärendet
framhållit, hurusom man, även örn man ansåge kravet på en lindring
i jordbrukarnas skatteprestanda principiellt berättigat, måste ställa sig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

synnerligen betänksam mot att under nuvarande ovissa och svävande konjunkturer
för så gott som samtliga samhällsklasser genomföra ett förslag,
ägnat att medföra en förskjutning av skattetrycket från vissa kategorier
av skattdragare till andra. Visserligen bleve de nu ifrågasatta
förskjutningarna av skattetrycket i det stora hela icke så avsevärda, men
de kunde inom vissa kommuner och för vissa skattedragare få en synnerligen
stor räckvidd. En rubbning av bestämmelserna örn skattefria avdrag
måste anses som en fråga av synnerlig vikt och man måste ställa
sig betänksam mot att nu till avgörande framlägga denna fråga. Vid
bedömande av reformens verkningar måste ihågkommas, att dessa verkningar
torde komma, att bliva avsevärt större än vad i kommunalskatteberedningens
utlåtande beräknats, detta med hänsyn till den år 1933 förestående
allmänna fastighetstaxeringen. Resultaten av de på beskattningsväsendets
och närliggande områden pågående utredningsarbetena, framför
allt i fråga örn bolagsbeskattningen och skatteutjämningen borde beaktas
vid ett slutligt avgörande av frågan örn repartitionstalen. Ett avgörande
nu av denna fråga torde sålunda under alla förhållanden allenast
kunna få karaktären av provisorium. Ifrågavarande ledamöter yttra vidare,
bland annat, följande:

»Vad särskilt angår de av kommunalskatteberedningen i dess tryckta
utlåtande beräknade maximala förskjutningarna av landstingens utdebiteringssatser,
som den föreslagna sänkningen av repartitionstalet för
jordbruksvärde skulle medföra, måste man från landstingshåll fästa sig
vid att dessa förskjutningar både enligt alternativ I och enligt alternativ
II skulle bliva relativt betydande i bland annat vissa norlandslän
— Jämtlands och Västerbottens — där landstingsskatten redan är synnerligen
hög, samt i Gotlands län, vars landstingsförvaltning för närvarande
har att kämpa mot rätt avsevärda ekonomiska svårigheter. Inför
dessa siffror torde man knappast kunna värja sig från den uppfattningen,
att frågan örn en sänkning av repartitionstalen för jordbruksfastighet
bör ses i samband jämväl med frågan örn en skatteutjämning
landstingen emellan.»

Styrelsens för svenska stadsförbundet yttrande är av i huvudsak följande
innehåll:

»Styrelsen anser sig för sin del icke böra avstyrka vare sig förslaget
till sänkning av repartitionstalet eller de föreslagna extra skattefria avdragen.
För städernas taxeringsresultat är, som framgår av den officiella
statistiken, ett på föreslaget sätt förändrat repartitionstal för jordbruksvärdet
av relativt ringa betydelse. För de till stadsförbundet anslutna
municipalsamhällena torde förändringen därvidlag måhända vara
av en något väsentligare innebörd. Vad stadssamhällenas egna skatteunderlag
angår, synas de föreslagna ändringarna i stort sett dock ej
vara ägnade att väcka större betänkligheter. Den nedsättning av antalet
skattekronor, omläggningen kan väntas medföra för landsbygdens del,
måste däremot självfallet få som konsekvens en ökad skattetyngd för
städernas innevånare. Härigenom kommer reformen också i viss räck -

fiiepartitionstalet
för skogsvärde.
)

56 Kungl. Majds proposition Nr 220.

vidd att mera avsevärt beröra även städernas befolkning. Styrelsen anser
sig emellertid sakna anledning att närmare ingå på hithörande spörsmål
av mera rikspolitisk natur.»

Vissa länsstyrelser hava uttalat sig rörande det i koinmunalskatteberedningens
betänkande omförmälda alternativ II, innefattande förutom
nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde från 0.06 till O.os jämväl
sänkning av repartitionstalet för skogsvärde från O.04 till O.03. Länsstyrelsen
i Stockholms län anför, att man vid förslagets utarbetande uppenbarligen
velat undvika den större förskjutning av skattebördan mellan
olika kategorier av skattskyldiga, som alternativ II skulle innebära.
De praktiska skäl, som föranlett detta ståndpunktstagande, vore tvivelsutan
berättigade, men länsstyrelsen måste anse beklagligt, att förslaget
innebure ett ganska viktigt avsteg från skattesystemets principer. Länsstyrelsen
i Kronobergs län yttrar, att länsstyrelsen helst såge, att man,
såsom följdriktigt vore, läte sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde
följas av en sänkning av repartitionstalet för skogsvärde.
Jämväl länsstyrelsen i Hallands län anser att även beträffande sistnämnda
repartitionstal nedsättning bör ske. Länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings
och Älvsborgs län avstyrka däremot, att ändring vidtages rörande
repartitionstalet för skogsvärde.

I en inkommen skrift rörande nästa allmänna fastighetstaxering
har handelskammaren i Gävle jämväl berört frågan örn repartitionstalet
för skogsvärde. Handelskammaren anför, att enligt handelskammarens
förmenande redan i och för sig synnerligen starka skäl förelåge
för en sänkning av nämnda repartitionstal, ävensom att beslut örn enbart
sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde skulle innebära en svår
orättvisa gentemot alla ägare av sådan jordbruksfastighet, där skogsvärdet
utgjorde en mera betydande del. Handelskammaren fortsätter:

»Ägarna av dylik fastighet hava uppenbarligen till långt ringare eller
ingen del kunnat tillgodogöra sig den fördel, som statsmakterna genom en
reglering av spannmålspriserna förskaffat vissa ägare eller brukare av
jordbruksfastighet. Och resultatet av en lagändring skulle kunna komma
att öka skattebördan för ägare av fastigheter med mera betydande
skogsvärde icke blott därigenom, att en större del av de kommunala utskylderna
komma att uttagas på skattekronor för skogsvärde, utan även
därigenom, att en höjning av den kommunala utdebiteringen, vilken i
flera fall blir följden, också orsakar en höjning av skogsaccisen. Vidare
bör det framhållas, att då man som skäl för en sänkning av repartitionstalet
för jordbruksvärde anfört, att de skuldsatta jordägarna borde beredas
lättnad, man väl bör betänka, att de ägare av mera utpräglade skogsfastigheter,
som belånat dessa, i allmänhet torde hava att räkna med
jämförelsevis högre räntesatser, då mer eller mindre renodlade skogsfastigheter
torde betraktas såsom mera riskfyllda hypotek, något som torde
framgå exempelvis av bestämmelsen i 25 § lagen den 29 juni 1923 om
sparbanker.»

Kunell. Maj:ts proposition Nr 220.

Den ändring av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen, som ifrågasatts i (Jämkning av

• .. . . t (Ig stätterna

det remitterade utkastet, tillstyrkes eller lamnas utan erinran av eiva avdragen.)
länsstyrelser och svenska landskommunernas förbund. Svenska stadsförbundet
har, enligt vad förut angivits, ansett sig icke böra avstyrka de
föreslagna extra skattefria avdragen.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som enligt vad ovan nämnts bestämt
avrått från genomförande av en ändring av repartitionstalen för jordbruksfastighet
utan medgivande av i utkastet upptagna skattefria avdrag,
anför i fråga örn nämnda avdrag ytterligare följande:

»Även vid sådan jämkning, som införandet av dessa avdrag måste anses
innebära, lärer få befaras, att förskjutningen av skattetrycket i många
enskilda fall skulle bliva kännbart för redan nu svaga skattebetalare.

Just bland de kategorier av skattskyldiga, som skulle hava att vidkännas
ökade skattebördor vid förslagets genomförande, återfinnas för övrigt
de flesta restskyldiga, vilket förhållande i längden måste medföra, att de
ordentliga skattebetalarna mer än för närvarande finge bidraga till täckande
av debiterade men icke influtna belopp. Även den mera allmänna
sänkning av taxeringsvärdena å jordbruksfastighet, som man med hänsyn
till nuvarande ekonomiska depression måste räkna med, skulle givetvis
verka ogynnsamt för de kategorier av skattskyldiga, till vilka en del
av skattebördan skulle överskjutas. Visserligen får man, såsom kommunalskatteberedningen
antyder, antaga, att vid en större sänkning av taxeringsvärdena
för jordbruksfastighet de i stället tillkommande inkomstskattekronorna
skulle stiga, men det är långt ifrån säkert, att denna
ökning skulle motsvara taxeringsvärdenas nedgång.»

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, bland annat, att den icke hade
något att erinra emot en skattelindring åt de minsta inkomsttagarna i
den ringa omfattning som åsyftades, helst som en skattelindring för
dessa, oberoende av en nedsättning av skatteprocenten för jordbruksvärdet,
nog kunde anses påkallad.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar, att av inom länsstyrelsen gjorda beräkningar
syntes framgå, att den förhöjning av skattebördan, som genom
det föreslagna avdraget uppkomme för skattskyldiga med beskattningsbar
inkomst av över 500 kronor, torde komma att stanna vid cirka 25 procent
av ökningen vid alternativ I. Icke heller denna förhöjning kunde
anses vara särdeles stor, men lindringen kunde däremot för skattskyldiga
med beskattningsbar inkomst av högst 500 kronor bliva av betydelse.

Kammarrätten och sju länsstyrelser förklara sig icke kunna förorda,
att extra skattefria avdrag medgivas.

Kammarrätten anför i förevarande avseende i huvudsak följande:

Kammarrätten har icke funnit tillräckliga skäl vara anförda för ändring
av 50 § kommunalskattelagen i enlighet med det remitterade utkastet.
Den statistik rörande verkningarna å olika grupper av skattskyldiga
av en sådan ändring, som föreligger i tabell 4 b i kommunalskatteberedningens
utlåtande, och vad beredningen i det avlämnade betänkandet
anfört till stöd för förslaget har icke kunnat övertyga kammarrätten
därom att ifrågavarande lagändring skulle medföra bättre och rättvisare

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

fördelning av skatten inom kommunen. Den lindring i skattskyldigheten,
som för vissa grupper av kommunens medlemmar skulle bliva en
följd av förslaget, skulle för övrigt icke bliva av mera avsevärd betydelse
för den enskilde skattskyldige; och den ytterligare komplikation av
taxeringsförfarandet, som förändringen onekligen skulle medföra, bör enligt
kammarrättens mening undvikas.

Presidenten i kammarrätten har emellertid ansett, att det remitterade
utkastet, även i vad det anginge ändringen av 50 § kommunalskattelagen,
borde lämnas utan erinran.

I allmänhet liava de länsstyrelser, som motsatt sig införande av extra
skattefria avdrag, åberopat att den nedsättning av skattebördan, avdragen
medförde för vissa inkomsttagare, blott gällde ringa belopp ävensom
att avdragen förorsakade en icke önskvärd ökning av taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det syntes vara svårt att
inskränka en eventuell utvidgning av de skattefria avdragen till. ortsgrupperna
I. och II, samt fortsätter:

»I ett icke så obetydligt antal landskommuner, tillhörande ortsgrupp
lil, särskilt i Norrland, torde beskattningen av jordbruksfastigheterna
hava så stor betydelse att, därest utvidgning av de skattefria avdragen
överhuvud skall göras, det skulle framstå som en orättvisa mot svaga
skattedragare att utesluta de i dessa kommuner bosatta från de nya avdragen.
Men en avdragsökning för grupperna, exempelvis med — efter
övriga avdrag — taxerad inkomst å högst 500 kronor, synes, därest man
kan draga några slutsatser av de publicerade sammandragstabeilerna,
medföra en ganska allvarlig skärpning för vissa närmast ovanför liggande
inkomstgrupper. Särskilt torde detta gälla en del löntagare, vilkas
inkomst vid taxeringen i allmänhet kan mycket exakt beräknas och således
redan härigenom i jämförelse med andra grupper blir relativt
kännbart beskattad. Verkningarna härav kunna dock icke bedömas med
säkerhet. Det synes emellertid ej uteslutet, att höjningen av de skattefria
avdragen kan medföra icke avsedda eller icke önskvärda förskjutningar.
»

Jämväl länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att även örn de
egentliga jordbrukskommunerna i regel kunde hänföras till ortsgrupperna
I och II, så funnes dock jordbrukskommuner under ortsgrupp III med
skattskyldiga, vilka med fog kunde göra anspråk på ifrågavarande extra
avdrag. Så vore, vad Kopparbergs län beträffade, förhållandet exempelvis
med Särna och Idre socknar. Länsstyrelsen påpekar dessutom, att
till den kategori skattskyldiga, vilkas beskattningsbara inkomst uppginge
till högst 500 kronor, också torde komma att räknas jordbrukare, som vöre
ägare till större jordbruksfastigheter, ävensom att dessa fastighetsägare
väl ej rättvisligen borde hänföras till kategorien ekonomisk sämst ställda.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, bland annat, att de extra skattefria
avdragen komme att medföra en alldeles opåkallad skatteminskning
för ett stort antal skattskyldiga, nämligen i sådana kommuner, där på
grund av jordbruksfastighets ringa förekomst sänkningen av repartitionstalet
för jordbruksvärde ej alls eller föga påverkade utdebiteringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Överståthållarämbetet och sex länsstyrelser framställa erinringar mot
förslaget till ändring av de skattefria avdragen utan att bestämt vare
sig av- eller tillstyrka detsamma.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför sålunda:

»Vidkommande frågan huruvida sådana skattskyldiga inom ortsgrupperna
I och II, vilkas beskattningsbara inkomster icke överstigit 500 kronor,
böra tillerkännas extra skattefria avdrag från de belopp, som återstå,
sedan de skattefria avdragen enligt nuvarande regler ägt rum, ställer
sig länsstyrelsen tveksam. Örn, såsom länsstyrelsen håller före, kravet
på nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde
är välgrundat och de verkställda utredningarna icke givit vid handen,
att det högre repartitionstalet för jordbruksvärdet ur garantisynpunkt
är erforderligt, skulle någon kompensation för skatteförskjutning icke
böra ifrågakomma. Då emellertid den förskjutning av skattebördan, som
skulle bliva en följd av sänkningen av här ifrågakomna repartitionstal,
i inånga jordbrukskommuner skulle komma att drabba bland andra minare
löntagare ävensom i många fall ägarna av de minsta jordbruksfastigheterna,
som kunna fullt utnyttja sina procentavdrag, anser länsstyrelsen
billighetsskäl tala för att viss jämkning av de skattefria avdragen åvägabringas.
Emot det i sådant avseende uppgjorda förslaget har länsstyrelsen
intet att erinra.»

De hörda myndigheterna ifrågasätta icke att, därest särskilda skattefria
avdrag för smärre inkomsttagare medgivas, avdragen skola bestämmas
annorlunda än i utkastet angivits. Vissa ledamöter av styrelsen för
svenska landstingsförbundet uttala, att för att få åsyftad verkan de extra
skattefria avdragen borde göras kraftigare än vad i utkastet ifrågasatts.

Frågan om sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet framfördes
såsom ett aktuellt skattespörsmål vid riksdagsbehandlingen av 1927
års förslag till kommunalskattelag. Den uppbars, synes det mig, mindre
av logiskt utformade skäl än av en allmän känsla, att jordbruksnäringen
vore kommunalt överbeskattad och detta i högre grad än
som kunde anses ur kommunernas synpunkt nödvändigt, samt att det
lägre repartitionstalet för annan fastighet komma denna överbeskattning
att framstå såsom särskilt obillig. Ej heller de från skattesystemets principer
hämtade skäl, som anfördes mot repartitionstalens sänkning, kunde
sägas klart leda till det högre repartitionstalets bibehållande. Visserligen
syntes de sistnämnda skälen övervägande, men det blev dock ej dessa, som
till sist kommo att bliva avgörande för att ej ändring vidtogs beträffande
repartitionstalet. Åtskilliga reformer voro då ifrågasatta, som skulle
medföra en viss övervältning av skattebördan fran ägarna och brukarna
av jordbruksfastighet till övriga skattskyldiga. Framför allt de ändrade
grunderna för beskattningen av växande skog samt de ändrade repartitionstalen
för vägbeskattningen skulle komma, att verka i sådan riktning.
Att samtidigt företaga en sänkning av repartitionstalet för jordbruks -

Departements*

chefm

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

värde, vars verkan knappast kunde överskådas, och som ej kunde av
andra skäl anses ovillkorligen påkallad, ansågs ej tillrådligt. Den tid,
som förgick efter det förslaget till kommunalskattelag avslagits av 1927
års riksdag och till dess ny proposition i ämnet framlades vid 1928 års
riksdag, utnyttjades, bland annat, till undersökningar örn verkningarna
av de ifrågasatta ändringarna i repartitionstal. Denna utredning utvisade
för vissa kommuners vidkommande en rätt betydande ökning av
skattebördan för andra än jordbrukare, medan den genomsnittliga lättnaden
för dessa senare i samma kommuner ej kunde betecknas såsom synnerligen
avsevärd. Det framgick, att i 88 undersökta landskommuner den
genomsnittliga lättnaden för jordbrukarna ej kunde uppskattas till mer
än i runt tal 1 ''A procent av deras förutvarande skattebörda. Frågans relativa
obetydlighet för jordbrukarna i allmänhet i förening med det förhållandet,
att en viss, ej alltid så liten ökning av övriga skattskyldigas
skattebörda skulle bliva en följd av andra reformer, torde hava varit
det viktigaste skälet för att vid 1928 års riksdag det högre repartitionstalet
blev bibehållet.

Under de följande åren blev emellertid jordbrukets läge alltmer försämrat,
och det artade sig till en svårartad jordbrukskris. Redan vid 1930
års riksdag såg man sig nödsakad att genomföra ett omfattande program
till jordbruksnäringens understöd. Även frågan örn sänkning av repar -titionstalet för jordbruksfastighet gjordes till föremål för riksdagens
prövning, och, säkerligen under intryck av jordbrukets allmänna läge och
den särskilt höga beskattning, som det gällande repartitionstalet medförde
för skuldsatta jordbrukare, hade stämningen nu blivit sådan, att
bevillningsutskottets av riksdagen bifallna betänkande kom att giva uttryck
åt de sympatier, som inom utskottet uttalats för likställighet mellan
jordbruksfastighet och annan fastighet, och att riksdagen underströk
önskvärdheten av en skyndsam specialutredning rörande en sänkning av
repartitionstalet för jordbruksvärde till O.05. Utredningen blev också
inom kort igångsatt inom 1930 års kommunalskatteberedning, och dess
resultat föreligger i den skrivelse, till vilken i det föregående hänvisats.

Beredningens utredning lärer kunna anses giva en god belysning av
huru en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde
och alternativt även för dess skogsvärde skulle verkat, örn den
tillämpats å det års förhållanden, undersökningen avsett, d. v. s. 1930 års
taxeringar och de kommunala utgifts- och inkomststaterna för år 1931.
Undersökningen har skett i tre etapper. För rikets samtliga landskommuner
har undersökts verkan av de olika förslagen till sänkning
av repartitionstal under förutsättning av oförändrat s. k. procentavdrag,
d. v. s. örn inkomsten blir oförändrad. I själva verket betyder
ju en sänkning av repartitionstalet en minskning även av procentavdraget
och således en viss ökning av inkomsten, varför denna
undersökning utvisar en större förskjutning av skattetrycket än den som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

i verkligheten skulle kommit att inträffa. Undersökningen har givetvis
sitt värde däri, att den utvisar de yttersta gränser, inom vilka reformen
sagda år skulle kunnat verka, och följaktligen ådagalägger, att större
risker än de som framgå av denna undersökning ej varit att räkna med.
För 110 utvalda landskommuner hava de faktiska verkningarna blivit belysta,
d. v. s. inkomsten med ändrat procentavdrag har för varje skattskyldig
uträknats, och förskjutningen har angivits med utgångspunkt
från den omtaxering, som sålunda ägt rum. Denna undersökning har
emellertid ej avsett att i detalj belysa förhållandena i de olika kommunerna
utan har begränsats till att meddela uppgifter för större befolkningsgrupper
inom dessa. Bland de 110 kommunerna befinna sig åtskilliga
av de kommuner, för vilka vid den första undersökningen de mest
utpräglade förskjutningarna kommit till synes, och härigenom erliålles
en allmän föreställning örn i vad mån den första undersökningens resultat
kunna antagas beteckna ett kraftigare utslag än som i verkligheten
skulle blivit en följd av reformen. För 10 utvalda landskommuner (av de
110) har slutligen gjorts en mycket ingående undersökning rörande verkningarna
på olika befolkningsgrupper av repartitionstalens ändringar.
En jämförelse har här gjorts även rörande reformens betydelse för jordbrukare
med fastigheter av olika storlek, för inkomsttagare med olika
inkomst o. s. v. Hänsyn har i möjligaste mån tagits till dels de utdebiteringssatser,
som upptagits i respektive kommuners stater, dels dem som
återstå, sedan understöd av skatteutjämningsunderstöd tillgodokommit
vederbörande skattskyldiga.

Att här redogöra för dessa undersökningars resultat synes ej erforderligt,
då en var kan taga del av dem i bilagan till statsrådsprotokollet
(sid. 6—17, 35—59). Vissa resultat av utredningen synas mig dock särskilt
beaktansvärda och skola här framhållas.

Av de 110 kommunerna, vilka i allmänhet hava hög utdebitering, förete
med det alternativ, som innebär sänkning av repartitionstalet allenast
för jordbruksvärde (alt. I), endast två kommuner, nämligen Silte i Gotlands
län och Gödestad i Hallands län, en ökning av skattebördan för andra
än jordbrukare med en tiondel eller mer (11.07 respektive 11.44 procent).
I Silte betyder detta utan skatteutjämning en höjning av utdebiteringssatsen
från 16.sn till 18.66 kronor per skattekrona och efter skatteutjämning
en höjning från 13.34 till 14.44 kronor per skattekrona. Enligt det
alternativ åter, som tillika sänker repartitionstalet för skogsgärde
från 0.04 till ö.ns (alt. II), uppstår en ökning för andra än ägare och arrendatorer
av jordbruksfastighet med minst en tiondel av skattebördan i 11
av de 110 kommunerna. Storleksordningen av ökningen kan ungefär jämföras
med den, som vid alternativ I inträder i de två nyssnämnda kommunerna.
Den största procentuella ökningen inträder med alternativ II i
Storsjö i Jämtlands län med 16.0.3 procent av skattebördan. Av specialundersökningen
beträffande 10 kommuner inhämtas, bland annat, att nästan ge -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

nomgående en skattelättnad inträder för alla storleksgrupper av fastigheter,
ett ganska beaktansvärt förhållande, då man förut haft anledning
antaga, att innehavarna av de mindre jordbruksfastigheterna snarare
skulle få vidkännas skatteökning än skattesänkning, enär deras inkomst
i relativt stor utsträckning härrör av det nedlagda arbetet. En
skatteökning för nämnda fastighetsinnehavare inträffar visserligen i några
fall men synes vad angår de undersökta kommunerna snarare vara undantag
än regel. Skattelättnaden för jordbrukarklassen varierar väsentligt;
i genomsnitt är den mera betydande för de större fastigheterna än för
de mindre. I vissa fall blir skattelättnaden ej så obetydlig; siffror överstigande
en tiondel återfinnas mångenstädes i vederbörande tabell (se bil»
sid. 50—51), och siffror finnas, som närma sig 16 procent samt vid alternativ
II för rena skogsfastigheter än högre tal. Den sammanlagda skatteminskning,
som vid alternativ I skulle uppstå för jordbrukarna, torde enligt beredningen
vid alternativ I kunna väntas understiga 2 miljoner kronor, och
den ytterligare minskningen vid alternativ II har beräknats komma att understiga
3/i miljoner kronor. Med samma belopp skulle skattebördan för
andra än innehavarna av jordbruksfastighet kunna tänkas höjd, därest
ingen del av jämkningen motvägdes av skatteutjämningsbidrag. Beredningen
har för övrigt uttalat, att de i nu gällande lagstiftning angivna
grunderna för anskaffning av medel för skatteutjämningsbidrag synas
kunna bereda tillräckligt stort belopp för de ökade understöden, örn jämväl
dessa skolat utgå efter gällande grunder.

Vad angår beredningens slutsatser örn den gjorda utredningen skall
jag tillåta mig återgiva ett uttalande i den skrivelse, med vilken beredningen
överlämnade sin verkställda utredning.

»Vidare», yttrar beredningen, »bör beaktas den förskjutning i skattebördan
till förmån för de skuldsatta jordbrukarna, som uppstår genom
sänkning av repartitionstalen för jordbruksfastighet. Att vinna en sådan
har av dem, som förordat en dylik sänkning, anförts såsom ett av de
främsta motiven för densamma. Det är uppenbart, att under en dålig
konjunktur för jordbruket de skuldsatta jordbrukarna hava det sämsta
läget, och det må därför anses naturligt, att just för närvarande dessas
i beskattningsavseende missgynnade ställning kommer i förgrunden såsom
ett skäl för ändring av gällande beskattningsgrunder. Å andra sidan
bör påpekas, att just den omständigheten att vid dålig jordbrukskonjunktur
en särskilt kraftig garanti erfordras för att ej övriga inkomsttagare
skola få för höga skatter åberopats som ett skäl för gällande garantiskattesystem
med repartitionstalet 0.06. Den verkställda statistiska
utredningen giver viss belysning i dylikt hänseende, då den avser ett
för jordbruket jämförelsevis svagt inkomstår, nämligen 1929. Jämföres
utredningen rörande detta års förhållanden med den utredning, som i
1928 års proposition nr 213 redovisas rörande 1925 års deklarationer av
1924 års inkomster, så lärer knappast kunna påstås, att den förra pekar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

nämnvärt annorlunda än den senare. Ett studium av specialsiffrorna
giva snarast vid handen, att förskjutningarna i olika riktningar ställa
sig ungefär enahanda. Nu nämnda utredningar synas icke giva vid
handen, att repartitionstalet O.og för jordbruksfastighets jordbruksvärde
skulle vara ur garantisynpunkt erforderlig.»

Beredningen, vars majoritet uppenbarligen ej ansett det ingå i beredningens
uppdrag att vid undersökningens överlämnande göra något uttalande
örn huruvida den ifrågasatta reformen borde genomföras eller ej,
men som sedermera erhållit remiss å denna fråga, har tillstyrkt en sänkning
av repartitionstalet för jordbruksvärde till O.os. Av de ledamöter av
beredningen, som uttalat skiljaktig mening, bar blott en avstyrkt reformen,
därvid såsom skäl åberopande att reformen skulle komma att verka
samtidigt med en på grund av nästa allmänna fastighetstaxering förutsedd
sänkning av taxeringsvärdena. Till frågans sammankoppling med
förslaget örn viss modifikation av de skattefria avdragen återkommer
jag i det följande.

De i anledning av remiss å det inom finansdepartementet utarbetade
utkastet till lagändringar rörande sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde
till O.05 avgivna yttrandena synas för övrigt bekräfta, att numera
en ganska allmän uppfattning förefinnes örn denna reforms önskvärdhet.

Örn det med fog kunde anses, att läget från 1928 till 1930 undergått en viss
förändring i sådan riktning, att starkare skäl sistnämnda år befunnos
föreligga för sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde, så torde det
kunna göras gällande, att under tiden från 1930 till innevarande år läget
än mer förskjutits i dylik riktning. Jordbrukets betryck bar visat sig mer
långvarigt och mer svårartat, än man för två år sedan baft anledning att
antaga, och de skuldsatta jordbrukarnas ställning bar jämväl blivit svårare.
Örn den skattegaranti, som jordbruksnäringen fått uppbära, tillförne
ej synts orimlig, ej minst med hänsyn därtill, att en dålig konjunktur
för jordbruket kunde antagas bliva till tiden jämförelsevis begränsad
och att de goda och de dåliga åren kunde beräknas uppväga varandra,
så bar detta antagande nu visat sig ej vara hållbart. Man måste
räkna med att även en mycket långvarig lågkonjunktur kan förekomma
och bestämma repartitionstalen för garantiskatten med hänsyn
därtill. Även en jämförelsevis obetydlig minskning av den årliga skatteomkostnaden
måste därför anses vara av värde och böra komma till stånd,
örn ej starkt talande rättfärdighets- eller andra liknande skäl kunna anföras
emot densamma. Jag vill ej förringa räckvidden av dessa skäl,
utan är fortfarande liksom tidigare av den meningen, att dylika skäl av
ej ringa betydelse kunna anföras. Att här upprepa dessa skäl synes mig
ej erforderligt. 3930 års kommunalskatteberedning har om dem gjort
vissa uttalanden, vilka ej hindrat beredningen att biträda förslaget om

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

repartitionstalets sänkning. För egen del ställer jag mig på samma
ståndpunkt, ty såsom i och för sig avgörande har den ur skattesystemets
principiella grunder hämtade bevisföringen ej hittills betraktats och bör
ej heller så anses i fortsättningen. De praktiska skälen för en reform
hava nu fått ökad styrka, och denna omständighet hör enligt mitt förmenande
tillmätas den största betydelsen.

Men ännu i ett avseende har läget ändrats. Det kan nämligen numera,
till skillnad från tidigare, anses utrett, att under ett svagt år för jordbruket
ej garantibehovet är så starkt som man tidigare synes ha föreställt
sig. 1928 års utredning grundade sig på siffror från det jämförelsevis
goda inkomståret 1924, medan den nu verkställda utredningen avsett
lågkonjunkturåret 1929 och dess inkomstförhållanden. Den sistnämnda
utredningen har utmynnat i kommunalskatteberedningens förut
återgivna uttalande, att repartitionstalet O.oe för jordbruksvärde ej kan
anses ur garantisynpunkt erforderligt. För min del finner jag, att den
ökning av skattebördan, som kommer till stånd för löntagarna, ej kan
betraktas såsom genomgående obetydlig, men vill dock instämma i detta
beredningens uttalande; ökningen är ej av den storleksordning, att den
kan sägas innebära ett avgörande skäl för bibehållande av repartitionstalet
0.06.

Någon annan reform i avseende å beskattningsgrunderna av beskaffenhet
att, liksom fallet var år 1928, samtidigt verka sänkande på beskattningsunderlaget
för jordbruksfastighet, är nu ej ifrågasatt. Att samtidigt
en sänkning av taxeringsvärdena kan väntas inträffa på flertalet
platser, är en annan fråga, som jag kommer att beröra i det följande.
Här vill jag framhålla, att repartitionstalets sänkning synes mig beteckna
den primära frågan och spörsmålet örn eventuellt uppskov med fastighetstaxeringen
den sekundära, och att den förra sålunda hör avgöras utan
hänsyn till den senare. Det vore enligt mitt förmenande mindre lyckligt
att först med bibehållande av gällande repartitionstal verkställa ny fastighetstaxering
och därefter fatta beslut örn repartitionstalens sänkning.
Det kan nämligen med stöd av tidigare erfarenheter befaras, att olikheten
i repartitionstal för jordbruksfastighet och för annan fastighet på sina
håll skulle kunna föranleda en tendens att värdesätta jordbruksfastigheter
lägre än som eljest skulle bliva fallet. Det är sålunda att anse som en
fördel, att beslutet örn repartitionstalets sänkning föregår omtaxeringen.

Att det här ej gäller en fråga med vittomfattande ekonomiska konsekvenser,
lärer med ganska stor tydlighet framgå av det förut anförda.
Kommunalskatteberedningens kalkyl har givit det resultatet, att den
sammanlagda förskjutningen vid alternativ I ej torde uppgå till 2 miljoner
kronor. Senare företagna beräkningar hava givit grund för antagandet,
att denna siffra kommer att rätt väsentligt underskridas. Hela
reformen är sålunda ej av större allmän räckvidd. Det kan möjligen
visa sig önskvärt att i något fall mildra övergången genom extra bidrag
av skatteutjämningsmedel. De ekonomiska följderna för staten av dy -

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

lika bidrag kunna anses obetydliga, liksom det av kommunalskatteberedningens
kalkyler synes framgå, att de gällande grunderna för anskaffning
av medel till skatteutjämningsunderstöd skulle giva rum åf den ökning
av dessa understöd, som blir en följd av repartitionstalets nedsättning.
Jag vill emellertid ej fördölja, att det av andra anledningar,
bland annat den väntade nedgången av taxeringsvärdena, kan visa sig
nödvändigt att ett påföljande år taga under övervägande, huruvida ej
ytterligare medel måste anskaffas för skatteutjämning. Att repartitionstalets
sänkning kommer att verka till höjning av det sålunda erforderliga
beloppet, är givet. Då det blir först nästa års taxering, som härvid kommer
att i olika avseenden utöva sin inverkan, är det ej möjligt att nu mera
ingående bedöma denna fråga.

Det har i en reservation inom kommunalskatteberedningen av dess ordförande
och i vissa yttranden föreslagits, att även en sänkning av repartitionstalet
för skogsvärde skulle äga rum från O.04 till O.03. Hade det
kunnat påvisas och för allmänna medvetandet framstått såsom klart, att
den skogsaccis, som för närvarande uttages och som avser att utfylla skillnaden
mellan jordbruksvärdets och skogsvärdets repartitionstal, exakt
fyller detta ändamål, hade det måhända varit svårt att avvisa detta förslag
såsom en konsekvens av sänkningen beträffande jordbruksvärde.
Så är emellertid ej förhållandet. Skogsaccis utgår ej för husbehovsvirke
i allmänhet och ej till landsting. Skattesatsen för skogsaccisen är lägre
än som i 1927 och 1928 års propositioner förutsattes och lägre än enligt
1928 års utskottsförslag. Olika omständigheter tala sålunda för att skogsaccisen
är lågt beräknad. Kravet på nedsättning av repartitionstalet för
skogsvärde har ej heller upptagits i flertalet av de avgivna yttrandena.
Då tillika ett förslag i denna riktning synes till sina verkningar mera
oberäkneligt, kan jag ej tillstyrka detsamma.

Jag stannar därför vid att förorda sänkning av repartitionstalet för
jordbruksvärde från O.06 till O.05.

Förslaget rörande repartitionstalets sänkning har i den förda diskussionen
sammankopplats med ett förslag till sådan modifikation av de skattefria
avdragen, att för de minsta inkomsttagarna i stort sett ej någon
skatteökning skulle behöva uppkomma såsom en följd av repartitionstalets
sänkning för jordbruksvärde. Förslaget är ur vissa synpunkter,
bland annat de skattetekniska, mindre tilltalande. Då förslaget vunnit
understöd hos åtskilliga av de hörda myndigheterna samt av kommunalskatteberedningen
och dess tillämpning i praktiken ej synes i regel vålla
synnerliga svårigheter, har jag emellertid ej velat motsätta mig detsamma,
dock med den modifikation att det ej kommer att avse det femtiotal
städer, som är att hänföra till ortsgrupperna I och IT. För en dylik inskränkning
åberopar jag det skäl, som föranlett att ändring ej ifrågasatts
för de tre högsta ortsgrupperna, nämligen att repartitionstalets sänkning
där ytterst obetydligt påverkar utdebiteringssatsen, och atc änd Bihang

lill riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 180 höft. (Nr 220.)

Ifrågasatt
uppskov med
taxeringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220

ringen ej bör göras mera vittgående än som följer av de givna förutsättningarna.
Motsvarande torde gälla beträffande alla städer. Dessa representera
ju ett ganska stort antal skattskyldiga, många med mindre beskattningsbar
inkomst än 500 kronor, och att ej medtaga städerna innebär
därför en fördel med hänsyn till taxeringsarbetet. Att ett förslag sådant
som det ifrågasatta ej kan erhålla en alltför noggrann avvägning,
ligger i sakens natur.

Vad avdragens storlek beträffar ansluter jag mig till det lägsta av de
angivna alternativen. Med undantag för en reservant inom kommunalskatteberedningen
och tvänne ledamöter av svenska landstingsförbundets
styrelse har ingen av dem, som yttrat sig i frågan, tillstyrkt högre
extra avdrag. I några av de avgivna yttrandena har man direkt uttalat
sig emot högre avdrag. Det är sannolikt att, såsom nämnde reservant inom
kommunalskatteberedningen framhållit, de lägre avdragen ej alldeles genomgående
skola bereda den avsedda kompensationen. Att huvudsaklig
kompensation skall genom dessa avdrag komma till stånd för de mindre
inkomsttagarna, förefaller mig emellertid tämligen visst, och att nu i berörda
avseende gå längre än att detta resultat vinnes synes mig ej erforderligt.

Allmän fastighetstaxering år 1933.

I det yttrande med förslag till instruktion för värdering av skogsmark
och växande skog vid allmän fastighetstaxering år 1933, som domänstyrelsen
enligt vad jag kommer att sedermera närmare utveckla avgivit,
har styrelsen ansett sig böra framhålla, att, bland annat, svårigheterna
att under nuvarande förhållanden lämna förslag till prissättning av virkesavkastningen
samt att fixera kapitaliseringsfaktorn gjorde, att styrelsen
för sin del vore tveksam, örn med nuvarande förutsättningar en helt
ny fastighetstaxering lämpligen borde genomföras år 1933.

Jämväl i åtskilliga yttranden rörande domänstyrelsens berörda förslag
ävensom i ett par av de utlåtanden, som avgivits över det i det föregående
omnämnda, inom finansdepartementet utarbetade utkastet med förslag örn
ändrat repartitionstal för jordbruksvärde, har frågan örn uppskov med
nästa allmänna fastighetstaxering berörts. Länsstyrelserna i Uppsala,
Göteborgs och Bohus samt Örebro län hava sålunda hemställt, att frågan
örn dylikt uppskov göres till föremål för utredning. Länsstyrelserna i
Östergötlands, Skaraborgs, Jämtlands och Norrbottens län hava ställt sig
tveksamma rörande lämpligheten av att nästa allmänna fastighetstaxering
äger rum å föreskriven tid, medan länsstyrelserna i Västmanlands
och Västerbottens län obetingat uttalat sig för ett uppskov. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län finner ett uppskov icke tilltalande.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

»På grund av svårigheten att under nuvarande osäkra konjunkturer
trävarumarknaden bedöma prisnivån för skogseffekter under den närmast
kommande iemårsperioden Ilar domänstyrelsen ställt sig tveksam
rörande lämpligheten av att allmän fastighetstaxering genomföres år
1933. Skulle denna taxering uppskjutas, bleve det möjligt att beräkna
värdet av virkesavkastningen med ledning av virkesprisen även under
år 1932, varigenom ett mera lämpligt underlag för taxeringen vunnes,
utan att principen örn kontinuiteten i årsmedeltalen bleve bruten. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande delar denna domänstyrelsens uppfattning.
Det på grund av allmänt kända förhållanden synnerligen tryckta
läget å trävarumarknaden har för den skogsproducerande norra delen av
detta län blivit ännu mera försämrat genom de skador, som de senaste
veckornas svåra snöstormar vållat å den växande skogen. Enligt preliminära
beräkningar hava stormarna övergått ett område av cirka 165,000
hektar och slagit omkull omkring 1.6 miljoner kubikmeter skog, varav
inom länet något mer än hälften. Det kan befaras, att försäljningen av
dessa betydande virkespartier kommer att hårt pressa den redan tryckta
marknaden med verkningar flera år framåt. Dessa verkningar komma
emellertid icke till synes i 1931 års priser utan först i dem, som sättas år
1932. Uppskjutes den allmänna fastighetstaxeringen ett år, kan hänsyn
tagas till dem. Även beträffande jordbruksegendomarna torde svårighet
möta att under förhandenvarande situation sätta taxeringsvärden,
som svara mot de verkliga saluvärdena. Fastighetsmarknaden är ytterst
tryckt, och frivilliga försäljningar förekomma knappast. Vid de exekutiva
auktioner, som under året förrättats av länsstyrelsen, hava icke i
något fall uppträtt andra spekulanter än inteckningshavare, och köpeskillingarna
torde utan undantag hava varit rent nominella. Att av dem
draga slutsatser angående det allmänna saluvärdet är icke möjligt. Överhuvud
vållar den allmänna osäkerheten inom det ekonomiska livet stor
ovisshet örn fastigheternas verkliga värde under den närmaste framtiden.
Under dessa förhållanden kan det befaras, att en allmän fastighetstaxering
med början hösten 1932 skall bliva behäftad med sakliga brister, och
det är icke uteslutet, att fastighetsvärdena därvid komma att nedgå avsevärt
— på grund av det allmänna missmodet hos jordbruksnäringens
utövare måhända i större utsträckning än som betingas av egendomarnas
verkliga saluvärde. Skulle detta bliva fallet, kunna svåra följder inträffa.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande tänker härvid mindre på
de omkastningar i skattebördan från jordbrukarna på andra grupper av
skattskyldiga, som därav bleve en följd, än på de rubbningar i kreditförhållanden,
som diirvid skulle uppstå. Genom sänkning av jordbruksfastigheternas
taxeringsvärden nedgår belåningsgränsen för därav berörda
fastigheter, varav följer, att sparbanker och andra penningförvaltande
verk eller kassor, som idka fastighetsbelåning, måste minska sin
utlåning och kräva avbetalning å redan beviljade lån. Härav skulle kunna
uppkomma en penningkris, vars verkningar i första hand skulle gå
ut över de ekonomiskt svaga jordbrukarna men antagligen sträcka sig
ännu vidare. Redan nu förefinnes i stor omfattning betalningssvårigliet
för den av jordbruket beroende befolkningen, vilket förhållande belyses
därav, att antalet lagsökningar och exekutiva fastighetsförsäljningar
märkbart ökats under detta år. Att, såsom på vissa håll förordats, förebygga
en skärpning av jordbrukets kreditsvårigheter genom att (ika belåningsgränsen
eller införa ett moratorium, vare sig genom föreskrift i all -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

män författning eller på annat sätt, är icke tillrådligt, bland annat på
grund av den rubbning i landets allmänna kredit, som en dylik åtgärd
sannolikt skulle medföra. Däremot skulle det säkerligen medföra cn avsevärd
lättnad för jordbrukarna, örn nuvarande höga räntesatser på andra
lån mot inteckning än hypotekslån kunde nedbringas. I det läge, som
sålunda är för handen, finner sig Eders Kungl. Marits befallningshavande
därför böra förorda, att till prövning upptages frågan, huruvida icke
nästkommande allmänna fastighetstaxering lämpligen bör uppskjutas, och
att därvid nu framförda synpunkter varda beaktade.»

Länsstyrelsen i Skaraborgs län hyser, med hänvisning huvudsakligast
till jordbrukets kreditförhållanden, betänkligheter mot att nästa allmänna
fastighetstaxering företages år 1933.

Länsstyrelsen i Västmanlands län gör följande uttalande:

»Vad angår den av kungl, domänstyrelsen väckta frågan örn anstånd
på visst sätt med verkställande av den fastighetstaxering, som enligt författningen
skall ske år 1933, har befallningshavanden redan tidigare under
hösten övervägt en framställning till Eders Kungl. Majit örn uppskov
i sådant avseende. Då befallningshavanden emellertid under hand
erfarit, att Eders Kungl. Majit övervägde den frågan, ansåg befallningsliavanden
framställning i sådant syfte från befallningshavanden överflödig.
Befallningshavanden vill emellertid såsom sin mening framhålla,
att ett uppskov med fastighetstaxeringen torde vara nödvändigt En ny
fastighetstaxering nu skulle med all säkerhet medföra sänkta taxeringsvärden
och en sådan åtgärd kunde komma att medföra icke önskvärda
konsekvenser beträffande jordbrukets kreditförhållanden. Enligt befallningshavandens
mening äro taxeringsvärdena i detta län icke så höga,
att det skulle medföra någon större olägenhet att behålla dem oförändrade
i ett eller annat år utöver nu löpande taxeringsperiod och vad den

ökade skattebördan beträffar---torde den i de flesta fall uppvägas

av förmånen att få behålla primärkrediterna orubbade, särskilt örn. såsom
föreslagits, garantiprocenten kommer att nedsättas. Befallningshavanden
anser därför, att ett uppskov med fastighetstaxeringen icke behöver
eller ens bör förbindas med någon rätt till justering av 1928 års värden.
Skulle en sådan justering ske generellt, bleve de olägenheter, befallningshavanden
velat undvika, framträdande och skulle den ske endast efter
framställning, bleve ojämnheterna i taxeringsvärdena allt för stora, enär
i så fall endast sådana jordägare, som vore oberoende av kreditförhållandena,
komme att begära nedsättning.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att ett uppskov, under
vilket de nuvarande fastighetsvärdena komme att bibehållas, kunde tänkas
medföra en alltför hård beskattning av åtminstone jordbruksvärde.
De olägenheter, som från vissa håll framhållits i fråga örn jordbrukskrediten,
syntes länsstyrelsen knappast utgöra motiv för ett uppskov.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhåller i yttrande
över domänstyrelsens förslag till ny skogsvärderingsinstruktion, att, örn
genomförande av ett uppskov möjligen skulle innebära någon fördel för
skogsinnehavaren, så skulle det verka i motsatt riktning beträffande ägaren
av jordbruk. Styrelsen fortsätten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

»1928 års fastighetstaxeringar skedde vid en tidpunkt nied höga värden
på jordbruksegendomar, varav följde så höga taxeringsvärden, att de nu
icke anses motsvaras av dagspriserna. Skulle den fastighetstaxering, som
enligt kommunalskattelagen skall äga rum år 1933, framflyttas till 1934,
komme jordbrukarna att ytterligare ett år få sina skatter grundade på
1928 års taxeringsvärden. Detta synes icke vara lämpligt; de fastställda
taxeringsperioderna böra vidhållas och icke rubbas av hänsyn till vad som
för den ena eller andra näringsgrenen eller gruppen av skattskyldige kan
synas för tillfället gynnsamt».

En ledamot av styrelsen yttrade emellertid, att tanken på ett uppskjutande
av nästa allmänna fastighetstaxering icke syntes böra utan vidare
avvisas.

Handelskammaren i Gävle hemställer i förut omförmälda skrift, att
nästa allmänna fastighetstaxering måtte uppskjutas till år 1934. Handelskammaren
framhåller, att det ekonomiska livet för närvarande är
synnerligen känsligt, liksom den kommande utvecklingen oviss, och hänför
sig handelskammaren därvid speciellt till förhållandena på virkesmarknaden.
Av stor vikt vid bedömande av förevarande frågor vore valutaspörsmålet.
TJr en synpunkt skulle måhända en allmän fastighetstaxering
för de skogsägande företagen vara till fördel, nämligen därutinnan,
att de ojämnheter, som enligt en allmänt utbredd uppfattning förelåge
mellan taxeringen av bolagsskog och skog i bondeägo, kunde undanröjas.
Den av byråcheferna Höijer och Lindeberg företagna undersökningen
rörande utfallet av 1928 års allmänna fastighetstaxering — denna
undersökning finnes intagen i statens off. utredn. 1931 (nr 35) — utvisade,
att dylika ojämnheter förelåge beträffande arealredovisning och bonitetsbestämning.
När en fastighetstaxering komme att ske, syntes sådana åtgärder
dock böra vidtagas, att den uppenbara orättvisa, som på många
ställen vore tillfinnandes i fråga örn taxeringen av bolagsskog, jämfört
med bondeskog, i möjligaste mån förhindrades.

Smålands och Blekinge handelskammare har på grund av de av Gävle
handelskammare anförda skäl instämt uti sistnämnda handelskammares
berörda framställning.

Uppskov med 1933 års allmänna fastighetstaxering har, såsom av det
föregående framgår, förordats eller ifrågasatts från flera håll. Jag har
ock haft under övervägande, huruvida tillräckliga skäl för dylikt uppskov
kunde anses föreligga, men stannat vid den uppfattningen, att så ej
kan anses vara fallet.

Lagen förutsätter omtaxering vart femte år, och det torde med hänsyn
därtill kunna anses vara ett berättigat intresse för såväl de skattskyldiga
som kommuner m. fl. att få taxeringsvärdena omprövade efter fem års
förlopp. Framför allt måste detta anses vara händelsen, örn en mera väsentlig
värdeändring ägt rum. Att så varit fallet under innevarande femårsperiod,
torde vara onekligt. Härav följer enligt min uppfattning, att.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

om ej särskilt starka skäl kulina åberopas mot en allmän omtaxering år
1933, så finnes ej tillräcklig anledning till sådan lagändring, som föranleder
uppskov. Såsom ett skäl emot omtaxering torde visserligen kunna
anföras, att skattelättnad, i alla fall kommer vederbörande till godo genom
repartitionstalets sänkning. Men denna skattelättnad kommer endast
en viss kategori fastighetsägare till godo, under det att för övriga
fastighetsägare repartitionstalets sänkning verkar till höjning av skatten,
varför för dessas vidkommande en omprövning av taxeringsvärdet
är desto mer berättigad. Taxeringsvärdet utövar vidare sin verkan på
förmögenhetsbeskattningen, och det kan ej anses vara rimligt, att vederbörande
skola fortsätta att betala förmögenhetsskatt för belopp, som ej
motsvaras av en tillgång av samma värde.

Såsom skäl emot en allmän omtaxering vid lagenlig tidpunkt hava jämväl
framställts farhågor för fastighetskrediten. Jag har noga prövat denna
fråga och kommit till den uppfattningen, att några farhågor för uppsägning
av krediter på grund av sänkta taxeringsvärden knappast behöva hysas.
Det lärer för kreditinrättningarna vara ett starkt intresse att örn möjligt
undvika tvångsrealisationer. Vad kreditinrättningarna själva angår, är
det tydligt, att deras säkerheter ej försämras genom sänkning av taxeringsvärdena.
Det är i regel blott vid utlåningstillfället, som taxeringsvärdet
eller en del därav är bindande för kreditens storlek. Sparbankernas inlåningsrätt
är i viss mån beroende av taxeringsvärdena, men den därom
gällande bestämmelsen träder i full kraft först efter utgången av år 1939.
Att däremot beviljande av nya fastighetskrediter kan komma att försvåras
genom taxeringsvärdenas sänkning lärer vara obestridligt. Mycket
stor betydelse bör dock ej tillmätas denna synpunkt, då flertalet
kreditinrättningar väsentligen grunda sin utlåning på självständiga
värderingar. Då det lärer få antagas, att den i olika avseenden fastställda,
vid viss del av taxeringsvärdet bundna belåningsgränsen förutsätter,
att taxeringsvärdena skola överensstämma med de riktiga värdena,
ligger för övrigt i berörda omständighet ej ett skäl emot utan ett
skäl för omtaxering. Att slutligen vissa kreditinrättningar bruka tillämpa
olika räntesatser för olika procentuella andelar av taxeringsvärdet, är ett
förhållande, som, därest sakliga skäl därför föreligga, lärer kunna omregleras
i de särskilda fallen.

Ett vid ett förstahandsbetraktande av det föreliggande spörsmålet talande
skäl emot omtaxering år 1933 skulle väl ligga däri, att denna taxering
måste erbjuda stora svårigheter på grund av att en i verkligheten fri
marknad för försäljningar av jordbruksfastighet mångenstädes knappast
finnes, och att det måste bliva svårt att fastställa såväl »allmänna saluvärdet»
på jordbruksfastighet i allmänhet som »avkastningsvärdet» på
skogsmark och växande skog. Det torde emellertid kunna antagas, att
fastighetsvärdenas nivå i stort ändrats tämligen likformigt inom i huvudsak
likartade större områden, och att en mera brett lagd undersökning av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

fastighetsprisernas förändringar skall kunna giva underlag för en ganska
tillförlitlig fastighetsvärdering. De vid 1928 års allmänna fastighetstaxering
fastställda värdena komma härvid givetvis att utgöra en nödvändig
utgångspunkt. Uppenbarligen får ej taxering försiggå såsom en kritiklös
likformig procentuell nedsättning av de gamla värdena. Befintliga ojämnheter
måste såvitt möjligt undanröjas, och möjligen måste differentiering
göras mellan fastigheter av olika storleksgrupper, då värdena antagligen
ej ändrats likformigt för dem alla. Det är nu min avsikt att åvägabringa
en utredning rörande fastighetsförsäljningarna i riket under de senaste
åren, vilken bör föreligga i tillräckligt god tid innan det egentliga taxeringsarbetet
i höst tager sin början. En dylik utredning bör kunna
underlätta och förbilliga taxeringsförfarandet och i betydande grad
bidraga till taxeringens jämnhet. Det förefaller sannolikt, att en dylik
utredning, vilken givetvis bör i möjligaste mån särskilja sådana fastighetsförsäljningar,
som synas hava karaktär av faktiska tvångsrealisationer,
så ock försäljningar till släktingar och anhöriga, ej skall giva till resultat
en så stark nedgång av jordbruksfastigheternas värden, som stundom
kommit till synes vid tvångsförsäljningar, men att en sänkning av
dessa värden dock är att i allmänhet förutse. Säkerligen kommer förberörda
av byråchefen E. Höijer och e. byråchefen E. Lindeberg verkställda
utredning rörande utfallet av 1928 års taxering att jämväl utgöra ett
värdefullt taxeringsmaterial. Vad angår annan fastighet synas för riket i
allmänhet värdena i stor utsträckning kunna väntas bliva i huvudsak oförändrade.
Vad slutligen skogsmark och växande skog beträffar, så föreligger
för statsmakterna ett i viss mån svårare avgörande, som jag återkommer
till i det följande. Det gäller vid denna taxering att fastställa
»avkastningsvärden», som endast i viss utsträckning följa de verkliga saluvärdena
och vilkas nivå ej kan antagas vara underkastad alltför starka
fluktuationer. Det är emellertid ej sannolikt, att ett dylikt avgörande av
statsmakterna ett följande år kommer att ställa sig nämnvärt lättare än nu,
varför jag i denna svårighet ej ser tillräcklig anledning till uppskov. Sedan
nämnda nivå av statsmakterna fastställts, kommer skogstaxeringen knappast
att innevarande år ställa sig svårare än vid något annat tillfälle. Även
vad angår annan fastighet än skogsfastighet må det för övrigt ifrågasättas,
örn taxeringen kan väntas bli lättare, örn ett års uppskov beslutes.
Uppskov för längre tid än ett år förefaller, i varje fall för ögonblicket,
uteslutet.

Slutligen vill jag än en gång understryka vad jag förut vid behandling
av frågan örn repartitionstalets ändring uttalat, att det måste anses vara av
vikt, att denna av mig såsom under de närmaste åren ofrånkomlig ansedda
ändring beslutes innan den allmänna fastighetstaxeringen äger rum,
då likställigheten i berörda avseende mellan jordbruksfastighet och annan
fastighet lärer vara av särskilt värde vid taxeringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220

Värdering av skogsmark och växande skog.

danande Under det att grundläggande för taxeringen av fastighet i allmänhet

grunder for , . , . ,, .... , ,

taxering av vara det s. k. »allmänna saluvärdet», skola skogsmark och växande

skogsmark och skog upptagas till det värde, som de kunna anses äga vid ett efter ratiovaxan
e s og. nej]a grun(jer bedrivet skogsbruk.

Huvudgrunderna för den speciella skogstaxeringsmetoden angivas i
punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen och utvecklas närmare
i särskild instruktion för värdering av skogsmark och växande skog.
Dylik instruktion är fastställd att gälla tillsvidare, men det har uttryckligen
förutsatts, att ny instruktion skall fastställas före varje allmän fastighetstaxering.

Framför allt betydelsefulla för ifrågavarande taxering äro följande faktorer:
bonitet, virkespris, avdrag för allmänna omkostnader, kapitaliseringsprocent
samt — beträffande växande skog — relativ skogstillgång.
Ett års normala avkastning per hektar skogsmark erhålles genom att multiplicera
virkespriset med bonitetssiffran och göra avdrag för allmänna
förvaltningsomkostnader. Värdet på ett hektar skogsmark med normal
skogstillgång erhålles genom att kapitalisera den normala årliga avkastningen
efter visst procenttal. Vid 1928 års allmänna fastighetstaxering var
kapitaliseringsprocenten 5 och värdet på ett hektar skogsmark med normal
skogstillgång följaktligen 20 gånger den normala årliga avkastningen.
Härav ansågos 3 V2 gånger den normala årliga avkastningens värde alltid
representera skogsmarkens värde, resten, d. v. s. 16 7» gånger den normala
årliga avkastningen, den växande skogens värde. Avviker skogstillgången
från den normala, i det att den »relativa skogstillgången» är större eller
mindre än 1, fastställes den växande skogens värde till motsvarande del
av normalskogens värde. Var relativa skogstillgången t. ex. 0.5, upptogs sålunda
vid 1928 års taxering den växande skogens värde till 0.5 gånger 16 */2
årsavkastningar.

Av de sålunda på skogstaxeringen inverkande faktorerna fastställas
boniteten och relativa skogstillgången vid själva taxeringen, och taxeringsbestämmelserna
inskränka sig till att giva föreskrifter örn hur härvid
skall tillgå. Avdraget för allmänna förvaltningsomkostnader har angivits
i lagen till, utom i vissa undantagsfall, en fjärdedel av den siffra,
som erhålles genom att multiplicera virkespriset med bonitetssiffran.
Variabla faktorer äro följaktligen enligt lagen virkespriset och kapitaliseringsfaktorn.
Hörande virkespriset finnes stadgat, att detta bestämmes
efter virkets nettovärde å rot enligt de pris, som för liknande sortiment i
genomsnitt varit i orten gällande under viss tidsperiod, vilken bestämmes
i förberörda instruktion. Vad kapitaliseringsfaktorn beträffar stadgas i
kommunalskattelagen allenast, att denna jämväl bestämmes i instruktionen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Att här närmare redogöra för kommunalskattelagens och skogsvärderingsinstruktionens
bestämmelser torde knappast vara nödvändigt. Ej
heller har jag funnit erforderligt att i detta sammanhang särskilt omnämna
de speciella föreskrifter, som finnas meddelade örn hänsyntagande
till skogsbete och dylikt. Till frågan härom återkommer jag i det följande.

Genom ämbetsskrivelse den 12 maj 1931 anmodades domänstyrelsen att
till finansdepartementet inkomma med yttrande rörande vilka ändringar
i gällande instruktion för värdering av skogsmark och växande skog styrelsen
kunde finna påkallade med hänsyn till dess tillämpning vid allmän
fastighetstaxering år 1933. Efter att hava inhämtat yttranden från samtliga
Överjägmästare, vissa jägmästare och skogstaxator^ centralrådet för
skogs vårdsstyrelsernas förbund samt Sveriges skogsägareförbund avgav
domänstyrelsen i en den 8 november 1931 dagtecknad skrivelse förslag i
berörda avseende. Denna skrivelse -— som torde få intagas bland bilagorna
till dagens statsrådsprotokoll (bil. 2) —■ utställdes till yttrande av
myndigheter och sammanslutningar. För huvudsakliga innehållet av
dessa yttranden torde jag få redogöra under de särskilda punkter yttrandena
beröra.

Yad angår beräknande av den normala årliga virkesavkastningens rotvärde,
gäller såsom nyss nämnts, enligt anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen,
att virkets nettovärde å rot beräknas enligt de pris, som för
liknande sortiment i genomsnitt varit i orten gällande under viss tidsperiod.
Vid 1928 års taxering lågo de fem åren 1922—1926 till grund för
prissättningen.

Domänstyrelsen omnämner i motiveringen till förslaget, bland annat,
vissa uttalanden, som gjorts i yttrandena från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund och från Sveriges skogsägareförbund.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund hade framhållit, att
under senaste tid samtliga råvarupriser hastigt sjunkit ävensom att detta
prisfall, särskilt under förfluten del av år 1931 (centralrådets yttrande är
avgivet i september 1931), kommit att i mycket hög grad drabba skogens
produkter.

Detta universella prisfall hade nått sådana dimensioner, att det, även
örn en återhämtning förr eller senare måste inträffa, säkerligen måste
resultera i en prisnivå, som för lång tid framåt komme att väsentligt
understiga närmast föregående läge. Centralrådet holle för sannolikt, att
de virkespriser, som exempelvis gällde under åren 1927—1930, komme att
sakna tillämpning under instundande fastighetstaxeringsperiod. Det torde
därför ej låta sig göra att utan vidare hinda rotvärdesberäkningarna
för 1933 års fastighetstaxering vid prismedeltal för åren 1927—1931.
Ett sådant förfarande skulle nämligen med största sannolikhet komma att
ur skattesynpunkt oskäligt betunga ägarna av skogsfastigheter i förhållande
till andra skattskyldiga. För att detta ej måtte ske, torde man enligt
centralrådet endera kunna välja en annan tidsperiod till grund för

Domänstyrelsens
förslag
till instruktion
samt yttranden
däröver.

Rotvärde.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

virkets prissättande eller ock hålla frågan öppen så långt som möjligt
genom att i instruktionen bestämma, att exempelvis prismedeltalen för
åren 1927—1931 skulle tjäna till ledning vid taxeringen, men att, örn förhållandena
därtill gåve anledning, det skulle uppdragas åt viss myndighet
eller särskild nämnd att bestämma örn de ändringar i sagda prismedeltal,
som kunde erfordras för att taxeringen med hänsyn till kommande årens
prisläge skulle bliva så rättvis som möjligt. Centralrådet holle före, att
av dessa båda alternativ det senaste vore att föredraga, då man därigenom
finge bättre möjligheter att bedöma den sannolika framtida utvecklingen
på virkesmarknaden.

Sveriges skogsägareförbund hade däremot yrkat, att medeltalet av de
under åren 1929—1931 satta prisen skulle vara grundläggande för prissättningen.
Förbundet hade framhållit, att ett prismedeltal, avseende åren
1927—1931, skulle få till följd att i rotvärdet invägdes de fyra goda åren
1927—1931 och endast ett år, nämligen år 1931, med markerad sänkning.
En på dylika grunder genomförd taxering komme att leda till fullständigt
felaktiga taxeringsvärden och därigenom till ett oskäligt betungande
av skogsbruket.

Domänstyrelsens förslag till ny skogsvärderingsinstruktion innehåller
bestämmelse, att rotvärdet skall beräknas enligt de pris, som blivit satta
under åren 1927—1931. Rörande de synpunkter, som legat till grund för
detta domänstyrelsens förslag, får jag i huvudsak hänvisa till styrelsens
utlåtande. I detta sammanhang vill jag dock erinra, att förslaget framställts
under förutsättning att en — enligt styrelsens förmenande — fullt
berättigad höjning göres beträffande avdraget för förvaltningskostnader
och att ingen sänkning sker av kapitaliseringsprocenten.

De virkespriser, som från och med år 1922 i medeltal för hela riket
erhållits för virke sålt å rot från statens skogar, äro enligt domänstyrel -

sen följande: år	1922 .........................	...................... 5.5	kronor
»	1923 ........................	...................... 5.8	»
	1924 ........................	...................... 4.4
»	1925 .........................	...................... 4.5	»
»	1926 .......................	..................... 5.2
»	1927.........................	...................... 6.7	»
»	1928 .......................	..................... 5.8	»
	1929 ........................	...................... 5.7	»
»	1930 .......................	...................... 4.8	» (preliminär)
»	1931	...................... ?	»

Domänstyrelsen anför rörande denna sifferserie, att, även örn 1931 års
rotvärde skulle avsevärt understiga värdet för år 1930, av serien att döma,
ett medeltal för perioden 1927—1931 knappast torde komma att giva
lägre resultat än medeltalet för perioden 1922—1926, som varit 5.i kronor.
Sistnämnda siffra erhölles som medeltal för perioden 1927—1931, örn 1931
års rotvärde skulle nedgå ända till 2.5 kronor.

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Frågan om vilken tidsperiod skall ligga till grund vid beräkningen av
rotvärdet har livligt uppmärksammats i de avgivna yttrandena.

Domänstyrelsens förslag, att vid rotvärdets beräknande prismedeltalet
för åren 1927—1931 skall ligga till grund, har uttryckligen biträtts av länsstyrelserna
i Kristianstads, Malmöhus, Gävleborgs, Västernorrlands och
Västerbottens län samt lämnats utan gensaga av åtta länsstyrelser ävensom
av styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Jämväl kammarrätten
tillstyrker förslaget. Huvudskälet för de myndigheter, som
anslutit sig till domänstyrelsens ifrågavarande förslag, har varit, att de
år, som skola ligga till grund för rotvärdets bestämmande, böra bilda en
obruten serie. Av, bland andra, kammarrätten har framhållits sambandet
mellan förevarande spörsmål och frågorna örn storleken av avdraget för
förvaltningskostnader med mera och av kapitaliseringsprocenten.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings och Västmanlands län
förorda åter det av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund framlagda
förslaget. Landskamreraren i Södermanlands län har dock i särskilt
uttalad mening anslutit sig till domänstyrelsens förslag.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Älvsborgs och
Norrbottens län anse i likhet med Sveriges skogsägareförbund, att rotvärdet
bör beräknas efter ett medeltal för åren 1929—1931.

Jämväl andra grunder för rotvärdets beräknande hava ifrågasatts. Länsstyrelsen
i Uppsala län anför, att ett medeltal, avseende åren 1927—1931, antagligen
gåve ett något för högt medelvärde och att möjligen bättre ledning
kunde erhållas av priserna under perioden 1924—1931. Skulle emellertid medelpriset
för åren 1927—1931 godtagas, borde enligt länsstyrelsens mening
det framkomna medelvärdet minskas med visst procenttal, som bestämdes
vid sammanträde enligt 59 § taxeringsförordningen efter bedömande av
då rådande situation å trävarumarknaden, och införas i de särskilda anvisningar,
som vid sådant sammanträde skulle fastställas. Länsstyrelsen
i Östergötlands län'' yttrar, att de nu rådande konjunkturerna snarast torde
tala för en medeltalsberäkning på grundval av allenast 1929—1931 års priser,
men att, örn en prissättning efter dessa grunder förmenades vara alltför
mycket inställd på det aktuella läget, en sådan jämkning i medeltalsberäkningen
kunde göras, att densamma baserades på årsserien 1928—1931,
vilket i varje fall syntes mera tillrådligt än domänstyrelsens förslag. Oavsett
vilken årsserie som valdes borde instruktionen så avfattas, att det
tydligt framginge, att serieårens prissättningar icke skulle vara enbart
vägledande, utan att en verklig medeltalsberäkning skulle äga rum. Länsstyrelsen
i Gotlands län åberopar ett yttrande av vederbörande länsjägmästare,
vari föreslås att medelprisläget för åren 1927—1932 lägges till
grund för taxeringen.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län uttala sig
ej direkt örn vilken tidpunkt bör väljas, men ifrågasätta uppskov med den
allmänna fastighetstaxeringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Till belysning av frågans innebörd må ur de avlämnade utlåtandena
återgivas ytterligare följande.

Överståthållarämbetet anför:

»Ur principiell synpunkt och med tillämpning av i kommunalskattelagen
anvisade grunder för värdering av skogsmark och växande skog är
intet att erinra mot detta förslag. Däremot synes det ur praktisk synpunkt
betänkligt, att, medan jordbruksvärdena, vilka vid taxering skola
upptagas efter salupris, omedelbart påverkas av de sänkta priserna å jordbruk,
de sjunkande prisen å skogsprodukter endast i ringa utsträckning
skulle komma att påverka skogsvärdena. Det är till och med icke osannolikt,
att förslagets bestämmelser skulle föranleda att skogsvärdena höjas.
Detta synes desto mera betänkligt ur skattefördelningssynpunkt, örn såsom
tidigare föreslagits repartitionstalet för jordbruk sänkes med en enhet,
medan repartitionstalet för skogsmark bibehålies oförändrat. Den ojämnhet,
som under tider av hastigt förändrade priser måste uppkomma till
följd av att skilda principer gälla vid värdering av jordbruk och skogsmark,
bör därför enligt överståtliållarämbetets mening föranleda en viss
modifikation av förslaget och föreslår Överståthållarämbetet därför, att
rotpriserna vid nästkommande fastighetstaxering bestämmas efter de under
treårsperioden 1929—1931 gällande.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner ej anledning motsätta sig vad
domänstyrelsen föreslagit rörande de år, som skola ligga till grund för
prismedeltalet.

Länsstyrelsen funne dock de grunder för skogstaxeringen, som domänstyrelsens
förslag till ny skogsinstruktion innebure, ej tillfyllest för ett
nedbringande av skogsfastigheternas taxeringsvärden till den nivå, som
skäligen betingades av de virkespriser, som nu gällde och för den kommande
taxeringsperioden sannolikt komme att gälla. Då länsstyrelsen
funne starka skäl tala för att såvitt möjligt de år, som skulle ligga till
grund för rotvärdets beräknande vid fastighetstaxeringen, bildade en
sluten serie, kunde länsstyrelsen ej förorda annat tillvägagångssätt än det
av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund föreslagna.

Landskamreraren i länet anförde emellertid, bland annat, följande:

»Lika litet som det vid uppåtgående konjunktur lärer ifrågasättas att
tillämpa ett rotvärde överstigande det, som föreskrivet medeltal utvisar,
lika litet anser jag, att ett — låt vara starkt framträdande — prisfall utgör
tillräckligt skäl att frångå det eljest föreskrivna medeltalet. Det
synes mig också, som skulle erfarenheten ha visat, att grundläggande
värdefaktorer vid taxeringen i stor utsträckning fastställas på sådant sätt,
att i vanliga fall taxeringen snarare blir för låg än tvärtom, och då därtill
kommer, att domänstyrelsen föreslagit så väl höjt avdrag för förvaltningskostnader
m. m. som ock bibehållande av den tidigare, jämförelsevis
höga kapitaliseringsprocenten, finner jag åtminstone ganska sannolikt, att
verklig övertaxering i större utsträckning ej lärer vara att befara med
rotvärde enligt 1927—1931 års medeltal. Skulle dock läget verkligen befinnas
sådant, att det eljest ifrågakommande femårsmedeltalet icke skulle
kunna komma till användning utan verklig fara för övertaxering, anser
jag lämpligare att låta med ny skogstaxering anstå under ett år, på sätt
domänstyrelsen ifrågasatt. Att uppdraga åt viss myndighet eller särskild

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

nämnd att bestämma örn de ändringar i 1927—1931 års prismedeltal, som
kunna erfordras, för att taxeringen med hänsyn till de närmaste årens
prisläge skall bliva så rättvis som möjligt, torde svårligen kunna göras
utan äventyrande av den objektivitet, som ovillkorligen måste fordras till
grund för ett sådant bestämmande.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner självklart, att perioden 1927—1931
bör ligga till grund för rotvärdesberäkningen och att någon begränsning
av perioden till färre antal år icke bör ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, bland annat, att medelvärdet för
åren 1926—1931 såsom ledande till orimligt resultat måste förkastas samt
att även ett medelvärde för fyraårsperioden 1927—1931 torde komma att
leda till för hög taxering.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län omnämner, att skogsvårdsstyrelsen i länet
ansett sådana omständigheter nu föreligga, att till grund för rotvärdesheräkningarna
vid nästkommande fastighetstaxering icke borde läggas
de genomsnittspris, som blivit satta under åren 1927—1931. Länsstyrelsen
uttalar emellertid, att då de skäl, som domänstyrelsen anfört för förslaget
att de år, som skola ligga till grund för rotvärdets bestämmande, böra
bilda en sluten serie, torde vara bärande, länsstyrelsen ansåge sig icke
kunna ansluta sig till det av skogsvårdsstyrelsen förordade förslaget,
att prismedeltalen för åren 1929—1931 skulle läggas till grund för rotvärdesberäkningarna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, att den hittills tillämpade
principen att de år, vilkas priser skola normera rotvärdet, skulle bilda en
sluten serie, syntes icke böra uppgivas. Den trygghet och rättvisa, som
ett sådant medelmarkegångsförfarande otvivelaktigt innebure, vägde enligt
länsstyrelsens förmenande tyngre än den för övrigt nog så bestickande
fördelen av att utvälja vissa år, som vid tidpunkten för fastställande av
en instruktion kunde te sig lämpliga att räkna med.

Det avdrag för förvaltningskostnader m. m., som bör göras för att komma
fram till nettovärdet på den normala årliga virkesavkastningen, utgör,
såsom förut omförmälts, för närvarande 25 procent av det belopp,
som erhålles genom att multiplicera bonitetssiffran med rotvärdet.

Domänstyrelsen framhåller i sitt yttrande, att redan år 1921, då nuvarande
principer för värdering av skogsmark och växande skog hlivit fastställda,
från skogligt håll påpekats, att avdraget för allmänna omkostnader
med 25 procent vore för lågt och snarare borde sättas till 33 procent.
Att avdraget år 1927 icke höjts torde enligt styrelsen åtminstone
delvis hava berott på att detta värdemoment i fastighetstaxeringen beaktats
vid valet av kapitaliseringsprocent. Under de år, som därefter
förflutit, hade tendensen mot de allmänna kostnadernas större andel av
skogens rånetto skärpts, så att styrelsen numera ansåge det nödvändigt,
att avdraget för nämnda kostnader skedde med en tredjedel i stället för

Avdrag; för
förvaltningskostnader.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

en fjärdedel. Styrelsen ville därvid framhålla, att för större skogsbruk
dessa kostnader i själva verket utgjort mer än en tredjedel av skogens
rånetto.

I enlighet med vad domänstyrelsen sålunda anfört innehåller styrelsens
förslag till skogsinstruktion bestämmelse, att från det beräknade värdet å
den normala årliga virkesavkastningen skall avdragas en tredjedel för
kostnader av nu ifrågavarande art.

Domänstyrelsens förslag till höjning av avdraget för förvaltningskostnader
har av flertalet av de hörda myndigheterna uttryckligen biträtts
eller lämnats utan anmärkning. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår
emellertid, att avdraget för förvaltningskostnader bibehålies oförändrat.
Länsstyrelserna i Blekinge, Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens
län ifrågasätta riktigheten av förslaget utan att direkt avstyrka detsamma.
Därvid har, bland annat, framförts tanken på olika stora avdrag
för olika grupper av skogsägare.

Ur de avgivna yttrandena må återgivas följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

_ »Beträffande kostnadsavdraget finner länsstyrelsen däremot tvivelaktigt,
. huruvida höjning av avdraget under nuvarande förhållanden är tillrådlig.
Domänstyrelsen anmärker, att redan vid förevarande spörsmåls
behandling år 1927 fråga uppstått örn höjning av avdraget, men att denna
fråga då fått falla, enär detta värdemoment beaktades vid valet av kapitaliseringsprocent.
Frågans samband med valet av kapitaliseringsprocent
torde även innevarande år vara av stor betydelse. I detta hänseende
får länsstyrelsen såsom sin åsikt framhålla, att läget närmast synes motivera
en nedsättning av kapitaliseringsprocenten. Örn avkastningen å
långsiktiga kapitalplaceringar i skog, såsom nu är fallet, får antagas
komma att varaktigt nedgå, innebär nämligen detta, att skogsägarna för
framtiden nödgas åtnöja sig med en låg kapitaliseringsprocent. De valutapolitiska
förhållanden, som åstadkommit nu gällande höga låneräntor,
torde icke böra tillmätas för stor vikt, utan man bör vara berättigad
fasthålla vid att den fallande prisnivån måste äga den största betydelsen
för kapitaliseringsprocenten. Ränteläget torde likväl mana till försiktighet
och länsstyrelsen vill för sin del icke nu föreslå någon ändring av
kapitaliseringsprocenten, men det anförda finner länsstyrelsen böra tagas
i beaktande vid bedömandet av kostnadsavdraget. De åberopade förhållandena
få anses tala emot att en höjning av detta avdrag företages.
— Ett mera reellt skäl emot den ifrågasatta höjningen av kostnadsavdraget
synes vara, att å de så kallade bondskogarna, där rationellt skogsbruk
icke bedrives, avsevärt mindre kostnader förekomma; i allt fall uppgå
dessa kostnader i regel till lägre tal än 25 procent.»

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar:

»Vad angår förslaget, att medgivna kostnadsavdraget för skogens vård
och förvaltning m. m. skulle höjas från V4 till */s av årliga virkesavkastningen,
vilken höjning delvis motiveras av de sjunkande virkespriserna,
synes länsstyrelsen detta förslag knappast kunna anses vara en lycklig
lösning, då redan nu för flertalet skogar, där rationell skogsskötsel ej

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

förekommer, det hittillsvarande kostnadsavdraget ostridigt är för högt,
och kan i detta fall ej någon åtskillnad göras mellan olika slags skogar,
bör ingen ändring ske härutinnan. Skulle det låga prisläget under de
närmaste åren fortvara, synes det länsstyrelsen lämpligare, att ändring
framdeles finge ske genom framflyttning av de år, vilkas pris skulle läggas
till grund för beräkning av egendomarnas skogsvärden. Den procentuella
nedsättning av skogsvärdena, som härav skulle bliva en följd,
torde böra av Kungl. Majit efter vederbörandes hörande fastställas, varefter
ändringen kunde rent matematiskt vidtagas av de årliga taxeringsnämnderna.
»

Länsstyrelsen i Örebro län gör följande uttalande:

»Enligt förslaget skall från den enligt angivna grunder bestämda normala
årliga virkesavkastningen avdragas en tredjedel för kostnader för
skogens vård, förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogsodling,
skyddsdikning, skogsindelning, skatter med mera. Vid 1928 års
fastighetstaxering skedde avdrag för nämnda kostnader med en fjärdedel.
Huruvida avdragets storlek är rätt avvägd är svårt att avgöra. Så
mycket lärer dock kunna sägas, att, örn ett avdrag med en fjärdedel var
befogat år 1928, är det för lågt år 1933 ävensom att en höjning av avdraget
i överensstämmelse med domänstyrelsens förslag är väJ motiverad i
fråga örn kronans och andra större skogsbruk, där i synnerhet förvaltningskostnaderna
uppgå till avsevärda belopp. Något olika torde förhållandena
ställa sig vid mindre skogsbruk, vilka i allmänhet betungas
allenast av kostnader för skogsdikning, skogsodling och skatter. Då emellertid
avdraget för kostnaderna ifråga bör utgå efter lika grunder för alla
skogsägare och någon mera allmängiltig grund än den av domänstyrelsen
föreslagna icke lärer kunna utfinnas, anser sig länsstyrelsen icke böra
framställa någon erinran emot domänstyrelsens förslag i denna del.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län åberopar ett yttrande av skogsvårdsstyrelsen
i länet, vari bland annat anfördes, att nuvarande avdrag vore väl
knappt för större skogar med ordnad förvaltning men för högt beträffande
skogar med mindre än 1,000 hektar. Avdragen borde törhända i stället
vara 30 procent respektive 15 å 20 procent.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att då de kostnader, varför domänstyrelsen
ifrågasatt avdrag med en tredjedel av värdeavkastningen,
allenast torde förekomma vid en del större skogsbruk, länsstyrelsen ville
ifrågasätta örn det kunde anses skäligt och rättvist, att avdrag av denna
omfattning borde medgivas vid skogsbruk av alla storlekar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar, bland annat, följande:

Vad beträffade avdraget för kostnader för skogens vård och förvaltning
m. m., så finge väl anses vara obestridligt, att dessa kostnader, vad de
stora bolagsskogarna och kronoparkerna anginge, uppginge till minst en
tredjedel av den årliga virkesavkastningens värde men i fråga örn det
stora flertalet av de s. k. bondskogarna, där någon egentlig skötsel av skogen
i regel ej förekomme, torde denna kostnad ej ens kunna beräknas till
en fjärdedel. Då det ej syntes vara möjligt att beräkna denna kostnad
olika för olika slag av skogar, kunde det ifrågasättas, huruvida den av
domänstyrelsen föreslagna höjningen kunde anses vara av förhållandena
påkallad.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kapitalise ringsprocent.

Handelskammaren i Gävle har i sin här förut omförmälda skrift
velat betona riktigheten av att avdraget för förvaltningskostnader höjdes
från 25 procent till 33 1ja procent. Vid möte inför handelskammaren, därvid
representanter för samtliga mera betydande skogsägande företag
inom handelskammarens verksamhetsområde närvarit, hade från samtliga
närvarande framhållits, att ifrågavarande kostnader mer än väl uppginge
till 33 V3 procent av rotvärdet, ävensom att avdraget för allmänna
omkostnader torde höra sättas procentuellt högre vid de lägre rotvärden,
man syntes böra räkna med vid en kommande fastighetstaxering.

Vad angår den vid skogstaxeringen tillämpliga kapitaliseringsfaktorn
har domänstyrelsen ansett, att 5 procent borde under nuvarande förhållanden
alltjämt vara en i dylikt avseende lämplig siffra. Rörande de skäl,
som härvidlag varit bestämmande för domänstyrelsen, hänvisas till styrelsens
yttrande.

Kapitaliseringsfaktorn har uttryckligen berörts endast i ett fåtal yttranden.
Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kristianstads och Västerbottens
län biträda domänstyrelsens förslag. Länsstyrelsen i Malmöhus
län förmenar, att siffran 5 redan från början utgjort en för hög kapitaliseringsprocent,
vilket förhållande bestyrktes av domänstyrelsens utredning,
som gåve vid handen, att förhållandena under de sista åren riktigare
hade betingat en kapitaliseringsprocent av 4.5. Det vore därför
enligt länsstyrelsens åsikt klokt att nu stanna vid denna procentsiffra

Kammarrätten anför:

»Kammarrätten delar domänstyrelsens uppfattning örn det berättigade
i en viss sänkning av nu gällande taxeringsvärden. Såvitt föreliggande
material för frågans bedömande utvisar, torde knappast någon sänkning
vara att påräkna såsom direkt följd av att medeltalet av priserna
under åren 1927—1931 lägges till grund för bestämmandet av rotvärdet.
En sådan sänkning skulle emellertid, på sätt förut antytts, kunna vinnas
genom höjning av kapitaliseringsprocenten.

Kammarrätten saknar givetvis möjlighet att uttala sig örn det sannolika
ränteläget under den 5-årsperiod, varom här är fråga. Trots medeltalet
av räntan för åren 1927—1931 torde det med hänsyn till såväl det nuvarande
höga ränteläget — 6 procent vid 1931 års utgång — som osäkerheten
på området för framtiden dock enligt kammarrättens mening vara
uteslutet att bestämma den nu ifrågavarande kapitaliseringsprocenten
lägre än 5 procent. Örn man skall stanna vid denna räntesats eller eventuellt
höja kapitaliseringsprocenten till 5.5 procent, är vanskligt att uttala
sig örn.---- Under erinran örn den i det föregående framhållna möj ligheten

att genom höjning av kapitaliseringsprocenten reglera värdena,
anser sig dock kammarrätten böra, med hänsyn till det nuvarande höga
ränteläget, ifrågasätta, örn icke en höjning av kapitaliseringsprocenten
till 5.5 procent bör vidtagas.

En alltför kraftig sänkning av taxeringsvärdena, i vad skogsvärdet
angår, måste dock framkalla en viss tvekan med hänsyn därtill, att repartitionstalet
för skogsvärdet är lägre än för jordbruksvärdet. Vid sådant
förhållande synes kapitaliseringsfaktorn, som vid en kapitaliserings -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

procent av 5.5 procent blir 18.18, kunna dels av bekvämlighetsskäl avrundas
till 18.2 dels ock så lördelas, att markens värde uppskattas till
3.2 årsavkastningar och. skogens värde till 15 årsavkastningar.»

Eedan i det föregående har jag framhållit, att den allmänna nivå, som Departement»
kommer att vid 1933 års fastighetstaxering bliva gällande för skogsmark
och växande skog, blir beroende av vissa beslut av statsmakterna. Av
dessa skola nämligen bestämmas dels de år, vilkas virkespriser skola
vara grundläggande för taxeringen, dels den kapitaliseringsprocent, som
därvid skall tillämpas. I konsekvens med den metod, som förut kommit
till användning, har nu domänstyrelsen föreslagit, att virkesprisen för de
fem år, som förflutit före det år, då taxeringen tager sin början, skola bestämma
taxeringsvärdena. Medelprisen för år 1931 äro ännu ej kända men
kunna väntas bliva mycket låga. Det oaktat har domänstyrelsen antagit,
att årsserien 1927—1931 knappast skulle representera ett lägre medeltal
än den år 1928 tillämpade årsserien 1922—1926. Domänstyrelsen har jämväl
tänkt sig fortsatt tillämpning av den år 1928 tillämpade kapitaliseringsprocenten
5. Med dessa utgångspunkter borde taxeringsvärdena vid
1933 års taxering bliva i stort sett oförändrade. Domänstyrelsen har emellertid
nu upptagit ett gammalt från skogsmannahåll framställt önskemål,
att omkostnadsavdraget skulle höjas från en fjärdedel till en tredjedel.
Detta skulle, örn de båda övriga faktorerna resultera i oförändrade
värden, betyda en genomsnittlig nedsättning av taxeringsnivån med
ungefär 11 procent.

I de avgivna yttrandena hava rätt skiftande meningar uttalats om
dessa olika faktorer, men så gott som genomgående har man anslutit sig
till någon linje, som givit lägre värden än de nu gällande. Röster hava
ej saknats för ett sådant bestämmande av på taxeringen inverkande faktorer,
att resultatet skulle bliva en kraftigare nedsättning av taxeringsvärdena
än domänstyrelsen föreslagit. En tillämpning av årsserien 1929
—1931 års virkespriser synes sålunda, örn övriga faktorer lämnas oförändrade,
komma att medföra ungefär 20 procents nedsättning av värdena.
Kombineras denna nedsättning med en höjning av omkostnadsavdraget
till en tredjedel, så skulle den totala nedsättningen av taxeringsvärdena
antagligen belöpa sig till inemot 30 procent, o. s. v. Kammarrätten har
godtagit domänstyrelsens förslag beträffande omkostnadsavdraget och,
med tvekan, ifrågasatt en höjning av kapitaliseringsprocenten till 5.5.

Detta skulle tillsammans betyda en nedsättning av taxeringsvärdena med
troligen inemot 20 procent. Länsstyrelsen i Malmöhus län har å andra
sidan givit ett förslag, som synes medföra i stort sett oförändrade
värden, i det länsstyrelsen godtagit domänstyrelsens förslag till årsserie
och omkostnadsavdrag men föreslagit sänkning av kapitaliseringsprocenten
till 4.5.

Den för skogsmark och växande skog gällande särskilda metoden åsyfBihang
till riksdagens protokoll 1!)32. 1 sami. ISO hafi. (Nr 220.) Ii

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 220.

tar, såsom jag förut framhållit, att fastställa »det värde, som de kumla anses
äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk». Det bar tidigare
framhållits (prop. 102/1927, sid. 490), att man med denna metod
syftar till att —■ visserligen schablonmässigt — få fram värden, som skäligen
kunna anses motsvara skogens saluvärde under de närmaste åren
under förutsättning av skogens fortsatta användning för uthålligt skogsbruk.
Man har sålunda att ställa sig frågan, hurudan kalkyl en köpare,
som har för avsikt att fortsätta med rationellt skogsbruk, plägar göra.
Han måste därvid uppenbarligen göra klart för sig, att det gäller en affär
på lång sikt. Han räknar sålunda med ej blott årsavkastningen under
de närmaste åren utan den sannolika årsavkastningen under en överskådlig
framtid. Säkerligen kalkylerar han ej heller med räntefoten för
kortfristiga placeringar utan med den ränta, han kan väntas erhålla på
lång sikt. Om köpet sker under en högkonjunktur eller en lågkonjunk
tur, bör i och för sig föga påverka denna del av kalkylen. Vederbörande
har strängt taget ingen anledning att komma till annat resultat vid det
ena tillfället än vid det andra men har sannolikt benägenhet för större
optimism vid högkonjunktur. Ävenledes måste det givetvis påverka hans
pris, örn lågkonjunktur eller högkonjunktur förutses under de allra närmaste
åren, i så måtto nämligen, att det uppenbarligen ställer sig fördelaktigare,
örn de närmaste årens värden väntas bli höga och de påföljande
årens låga, än örn ordningen blir den motsatta. Att dessutom en mer eller
mindre knapp kapitaltillgång utövar sin verkan på efterfrågans storlek,
är tydligt, men just därför att det gäller långtidsplaceringar blir ej heller
verkan av denna faktor så stark, som örn det gäller mera kortfristiga sådana.
Allt detta sammanlagt innebär, att saluvärdet på skogsmark och
växande skog under förutsättning av dess fortsatta användning för rationellt
skogsbruk visserligen fluktuerar men — vid oförändrat penningvärde
— inom jämförelsevis trånga gränser och mindre än de faktiska
saluvärdena, vilka lätt röna inverkan av möjligheten att omedelbart göra
ett mer eller mindre betydande kapitaluttag ur skogen. Örn det exempelvis
skulle kunna påvisas, att de faktiska saluvärdena för växande skog
sedan ingången av år 1928 nedgått med 25 procent, får detta följaktligen
ej tagas till intäkt för ett påstående, att taxeringsvärdena böra sänkas
i samma proportion. Taxeringsvärdena på skogen böra förete en jämnare
kurva än de faktiska saluvärdena.

Ett mer eller mindre medvetet anläggande av ett betraktelsesätt ungefär
liknande det jag nu gjort mig till tolk för kan väl antagas hava föranlett
många av de hörda myndigheterna m. fl. att giva sin anslutning
till olika förslag, som kunna väntas resultera i en nedsättning av taxeringsvärdena
med i runt tal 10 procent. Ett dylikt förslag förefaller mig
också från förut angivna synpunkter tillfredsställande. Särskilt vill jag
framhålla, att det knappast synes vara anledning gå längre än domänstyrelsen
föreslagit och som ganska allmänt tillstyrkts. Jag vill dock uttryck -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

ligen betona, att denna nedsättning gäller de allmänna grunderna och är
allenast genomsnittlig. Förhållandena i olika delar av landet komma säkerligen
att visa sig variera något. Dessutom torde på vissa håll rättelser
av förelupna fel, framför allt vid bestämmande av den relativa skogstillgången,
komma att i praktiken föranleda avvikelser från genomsnittsnivån.
Därpå tyder den Höijer—Lindebergska utredningen.

Örn såsom utgångspunkt antages, att de genomsnittliga värderingsgrunderna
skola nedsättas med omkring en tiondel, så återstår att fastställa,
på vilken väg detta resultat skall uppnås. Jag kan ej anse, att valet
härutinnan bör tillmätas alltför stor vikt. Det är uppenbart, att ej
vare sig årsserien 1927—1931 eller 1929—1931 eller någon annan årsserie,
vilka ju alla syfta på tidigare priser, kunna sägas innefatta en tillförlitlig
prognos rörande de värden, som kunna påräknas i framtiden under
en lång följd av år. Genom jämkning av kapitaliseringsfaktorn kan man
med vilken serie som helst uppnå i huvudsak samma slutliga taxeringsresultat.
Att jag för min del förordar årsserien 1927—1931 får följaktligen
främst tillskrivas det förhållandet, att denna serie, såsom domänstyrelsen
framhållit, erbjuder ett tillförlitligare statistiskt material än den kortare
serien och eliminerar mera tillfälliga faktorer, som kunna i olika landsändar
tillfälligtvis ha satt sin prägel på prissättningen. Den serie, som tager
vid, där serien från närmast föregående taxering slutat, förefaller givetvis
även i och för sig mindre godtycklig än varje annan serie; denna omständighet
synes mig dock ej alldeles så betydelsefull, som den kanske kan
synas vara, då tillfälle till alla variationer finnes beträffande kapitaliseringsfaktorn.
Hade man i förevarande avseende nöjt sig med den mindre
serien, hade det måhända visat sig nödvändigt att, i ungefärlig anslutning
till vad, bland annat, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund ifrågasatt,
genom något särskilt organ pröva, huruvida de siffror, som erliölles
för varje län, på grund av särskilda omständigheter på ett uppenbarligen
tillfälligt sätt bröte sig ut ur den allmänna ramen. Med den längre serien
synes man kunna undvika att tillgripa en dylik föga tilltalande anordning.

Det anses, såsom redan framhållits, sannolikt, att årsserien 1927—1931
skall resultera uti ungefär samma genomsnittliga rotvärde som det år
1928 tillämpade. Med detta förhållande såsom utgångspunkt vill det förefalla,
som örn den ifrågasatta genomsnittliga nedsättningen av värderingsgrunderna
skulle kunna vinnas antingen på den av domänstyrelsen
föreslagna vägen genom ökning av förvaltningskostnadsavdraget till en
tredjedel eller genom att sänka kapitaliseringsfaktorn från 20 till 18, motsvarande
en höjning av kapitaliseringsprocenten från 5 till något mer
än 5.5, eller genom en kombination av båda dessa faktorer, ehuru med andra
belopp. Det har ej påvisats, att den nu tillämpade siffran för omkostnadsavdraget
är under normala förhållanden genomsnittligt för låg, örn
hänsyn tages även till skogar i enskild ägo. Denna siffra fastställes ej i
instruktionen utan är inskriven i själva lagen, varför den ej bör ändras

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

från gång till annan. Att jag icke förty ansluter mig till förslaget är på
den grund, att de virkespriser, som ligga till grund för prisbildningen och
därmed för taxeringen, i liuvudsak hänföra sig till statens och bolagens försäljningar
och inköp, samt att det ligger nära till hands att vid dylikt förhållande
taga större hänsyn även till dessas allmänna omkostnader. Det
förefaller, som örn det nuvarande omkostnadsavdraget på sina håll betraktades
som en orättvisa. Att, såsom ifrågasatts, göra olika stora avdrag
för privatpersoners och andras skogar kan ej ifrågakomma, därest man
ej kan göra gällande, att den förra kategorien är mer värd än den senare.
Detta är givetvis ej förhållandet.

Till de övriga frågor, som domänstyrelsen behandlat i sitt nu ifrågavarande
yttrande, skall jag återkomma i det följande.

Taxering av vattenfallsfastighet.

Sakkunnig- Med stöd av Kungl. Maj:ts givna bemyndigande tillkallade jag den
uppdrag. 25 januari 1932 vattenrättsingenjören vid Österbygdens vattendomstol
Eichard Smedberg att såsom sakkunnig inom departementet biträda vid
där pågående överarbetning i vissa delar av gällande bestämmelser angående
fastighetstaxering, såvitt denna överarbetning anginge strömfalls-
och liknande fastigheter.

Med hänvisning till berörda uppdrag har Smedberg överlämnat en den
20 februari detta år dagtecknad promemoria med utkast till vissa ändringar
i kommunalskattelagen m. m.

I nämnda promemoria anför Smedberg följande:

»Grundtanken i det härvid fogade utkastet till vissa ändringar i kommunalskattelagen
m. m. har varit att bringa skatte- och vattenlagarna i
överensstämmelse med varandra. Bägge taga sikte på affärsmässigheten
och kräva likartade ekonomiska beräkningar, varför det ligger nära
till hands att försöka tillämpa vattenlagens teknisk-ekonomiska data på
taxeringen.

Vid bestämmande av fastighetsvärdet ligger det nära till hands att
utgå från fastighetens räntabilitet. Det förekommer emellertid, att rörelsen
går med förlust, i synnerhet för bygdekraftverk, tillkomna under
krisperioden 1916—1921. Dessa hava emellertid ändock ett visst fastighetsvärde,
då de äro av allmännyttig karaktär och medföra indirekta
fördelar för trakten. En annan och större typ av kraftverk, beträffande
vilken det synes bereda svårigheter att åstadkomma en för fastighetsvärderingen
lämplig avkastningsberäkning, äro de anläggningar, som utgöra
delar av industrier. Här blir frågan örn storleken av vattenfallsfastighetens
avkastning ofta närmast en intern bokföringsfråga. Slutligen
hava vi den ganska stora gruppen av kraftverksägare, vilka icke i
sina deklarationer meddela tillräckliga uppgifter för verkställande av
en pålitlig affärsberäkning. De försök, som gjorts att grunda taxeringen
på uppgifter örn avkastningen, hava i regel misslyckats, då de grundats
på för många och osäkra förmodanden. Särskilt antagandena örn energi -

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

produktionens storlek och kraftpriset hava därvid visat sig så godtyckliga,
att resultatet blivit oriktigt.

Det har därför i praktiken visat sig nödvändigt att vanligen följa en
annan, mera schablonartad taxeringsmetod. Denna har, vid sidan av
huvudgrunderna för en avkastningsberäkning, kommit till uttryck i det
bifogade utkastet till lagändringar. Vissa för densamma grundläggande
detaljfrågor skola belysas i det följande.

En vattenfallsfastighet kan hava 2 huvudvärden, markvärde och byggnadsvärde.

Det förstnämnda uppdelas i

fallvärde = värdet av själva strömfallet med tillhörande strandremsa
(VL 1 kap. 1 §) och

utmålsvärde = värdet av det markområde, som erfordras för anläggningen
med bostadshus (VL 2 kap. 16 §).

Byggnadsvärdet omfattar alla byggnadsarbeten i vatten och på land.

Det är av vikt att alltjämt hålla isär dessa 3 begrepp, oavsett om fallet
är tillgodogjort eller icke. I ett outbyggt fall har man endast fallvärde
men i ett utbyggt både fall-, utmåls- och byggnadsvärde.

Vad ett outbyggt vattenfall angår påverkas taxeringen dels av fallhöjden
och vattenmängden, tillsammans i stort sett representerande effekten,
dels av kraftpriset. Det torde böra framhållas, att de distinktioner,
som göras i det följande, ej inverka på den genomsnittliga taxeringsnivån,
då mot en lägre effekt med längre varaktighet alltid korresponderar
ett i motsvarande mån högre kraftpris per enhet.

Fallhöjden har i hos kammarrätten överklagade mål vanligen antagits
utgöra medelfallhöjdens bruttovärde, medan man samtidigt ifråga örn
vattenmängden oftast hänfört sig till 9-månadersvattenmängden. Effekten
blir därigenom något minskad, då medelfallhöjden i allmänhet är
lägre än 9-månadersfallhöjden, vilken är ett statistiskt begrepp, som endast
undantagsvis kan konstateras i naturen. Lågvattenfallhöjden är däremot
en lättfattlig och tillgänglig företeelse, som hänför sig till vattenlagen
och därför bör läggas till grund för taxeringen.

Vid några tillfällen har man räknat med netto- i stället för brutlofallhöjd.
Då emellertid den förstnämnda sammanhänger med teknisk-ekonomiska
förhållanden vid utbyggnaden, vilka medföra, att man icke siffermässigt
kan påvisa någon lagbundenhet mellan netto- och bruttovärden,
bör man räkna med de senare värdena.

Ett ytterligare skäl för en sådan uppfattning ligger i det förhållandet,
att fallets effekt bör uppskattas lika, vare sig fallet är tillgodogjort eller
icke.

Slutligen må framhållas, att vid damm sättes normalt lågvattenstånd
— sänkningsgräns. Regleringshöjden ovanför hör till regleringsvolymen.

Den lägsta fallhöjd, som ur teknisk synpunkt kan ifrågakomma, torde
vara en meter.

Vattenmängden har vid fallvärdering i regel angivits med 9-månaders
varaktighet, men undantagsvis hava åtskilliga andra begrepp hävdats.
Att så skett beror på vattenfallskommitténs ståndpunktstagande 1903, då
densamma hade att välja mellan riksdagens medel vattenmängd och kommitténs
lågvattenmängd. Någon övertygande motivering framfördes
icke, och den vedertagna 9-månadersvattenmängden har också med fog
kritiserats under taxeringen. Begreppet i fråga är sålunda riitt svåruppfattat,
oell dess fastställande kräver en betydlig statistisk bearbetning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Ett skäl för dess bibehållande vore naturligtvis, om densamma ungefär
motsvarade . utbyggnadsvattenmängden (turbinernas vattenförbrukning)
eller stöde i något regelbundet förhållande till densamma. Detta har
emellertid under den moderna, snart 40-åriga vattenkraftutvecklingen ytterst
sällan inträffat.

Den nya vattenlagen, som började tillämpas 1 januari 1919 och som sålunda
i snart 13 år verkat normaliserande på vattendragsekonomien, hänför
sig snart sagt genomgående till den normala lågvattenmängden (VL
1 kap. 5 §, 2 kap. 10 §, 4 kap. 1—3, 5, 8—9 §§, 11 kap. 95 § och 14 kap. 1 §
m. fl.). Betydelsen av denna vattenföring förstås av alla och densamma
är lätt åtkomlig ur räknesynpunkt. Alla skäl tala sålunda för dess godkännande
även inom skattelagstiftningen. Mot detta kan invändas, att
allmänheten vid kraftvärdering vant sig vid 9-månadersbegreppet, varför
möjligen en felaktig ekonomisk uppskattning skulle kunna bliva följden
av en övergång från det ena till det andra vattenmängdsbegreppet. Framhållas
må emellertid, att värdet å vattenkraften är så omstritt och litet
utrett, att man överhuvud ännu ej har någon klar ståndpunkt i denna
fråga. Härtill kommer, att tillräckligt hydrografiskt material finnes för
bedömande av den förändring av kraftpriset, som bör ske i samband med
lågvattenbegreppets införande.

Vattenmängden, som avses för ett kraftverk, kan vid isfritt vatten undergå
minskning med hänsyn till samfärdseln såsom far- och flottled
samt fiskvägar (VL 1 kap. 5—13 §§, 5 kap. 4 §, 6 kap. 5 §, 9 kap. 47, 50 §§).
Undantagsvis måste man även taga hänsyn till avståendet året runt av
vatten till fabriker, samhällen etc.

Effekten, som utgör produkten av faktorerna fallhöjd och vattenmängd
m. m., uttryckes sålunda som normal lågvatteneffekt (VL 2 kap. 10 §, 4
kap. 1—3, 5, 9 §§, 11 kap. 27, 95 §§). Vid dess förvandling till turbin- eller
elektriska hästkrafter — vilken är erforderlig, då kraftpriset plägar angivas
för dylika mått — märkes, att verkningsgraden å maskineriet alltjämt
förbättras och detta så kraftigt, att man kan ifrågasätta lämpligheten
av att för turbiner längre angiva det 75-procent-värde, som ingår i
den allmänt vedertagna effektformeln.

Vid fallvärdets beräkning har man att utgå från gängse priser : bygden,
men för åstadkommande av jämnhet i taxeringen blir det nog nödvändigt
att härleda vissa normalvärden. Dessa böra sedan justeras efter
vissa grunder, av vilka utbyggnadstiden torde vara den viktigaste. Vattenlagens
uppfattning är, att man ej kan överblicka utvecklingen mera
än 40 år framåt (VL 4 kap. 5, 9 §§), varför fall, som ej kunna förväntas
utbyggda inom denna tidrymd, måste anses värdelösa. Normal utbyggnadstid
för olika områden torde kunna angivas med ledning av utvecklingen
hittills. En annan omständighet av betydelse är reglering smöjligheten,
såväl sjöreglering som korttidsreglering vid kraftverken. '' Utbyggnads
för hållandena inverka även, främst fallhöjden, vidare klimat-, grundläggnings-
och bostadsförhållanden m. m. Slutligen har man att taga
hänsyn till avstånd till järnvägsstation (landsvägsfrakterna) och den huvudsakliga
kraftavsättningsorten, vilket torde gälla hela landet och ej
enbart Norrland, såsom hittills ofta gjorts gällande.

Vad angår utbyggd vattenkraft bör för fallvärdets värdering i tillämpliga
delar samma metod komma till användning som beträffande outbvaut
vattenfall.

Beträffande byggnadsvärdet bör för var och en av kraftverkets 3 hu -

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

vuddelar (byggnadsarbeten, turbin- och elektrisk utrustning) särskilt utredas
anläggningskostnader och värdeminskning. Man torde bland teknici
vara tämligen ense rörande de normer, som därvid böra begagnas.

Vad angår värdering av utbyggd vattenkraft bör särskilt framhållas
betydelsen av den index, som skall tillämpas, när det gäller att överföra
den faktiska anskaffningskostnaden till ett nuvärde. Denna index kan
nämligen ej grundas enbart på partipriserna, i synnerhet som partiprisindex
till vida övervägande del utgöres av varuslag, som ej angå kraftverken.
Ännu viktigare är emellertid, att arbetslönerna vid ett vattenkraftföretag
äro utslagsgivande, och som indices för dessa (byggnads-,
mekaniska och elektriska verkstadsarbetare) efter år 1923 skilja sig från
materialprisernas, måste en särskild kraftverksindex åstadkommas. Utredning
rörande den lämpliga avvägningen av denna index pågår.

Ersättningskraften legaliserades i den nya vattenlagen (2 kap. 5—7,
23 §§, 9 kap. 13—45 §§) på så sätt, att vid tvångsinlösen av strömfall
den fastighet, varmed rätten till tillgodogörandet förenades, ålades absolut
skyldighet att för all framtid tillhandahålla visst med hänsyn till
uttagningskostnaden reducerat kraftbelopp å den fastighet, som berövades
strömfall. Likartade köpeavtal tillkommo även före 1919 och det är
icke bekant, att överenskommelserna svikits. Dylik kraft måste betraktas
som byggnadsvärde, vilket avdrages från den tjänande fastighetens
värde och tillägges den härskande. Det har emellertid visat sig, att mindre
jordbruk ej kunnat tillgodogöra sig det kraftbelopp, som sålunda ställts
till deras förfogande, varför det är skäligt, att för dessa medgives hänsynstagande
till dylikt förhållande. Detta bör ej medföra någon rubbning
i ersättningsgivarens avdrag, ty han kan när som helst tvingas att
leverera fullt kraftbelopp. Återköper han tillsvidare en del kraft, kommer
hänsyn att tagas därtill vid bedömandet av köpt energi i övrigt.

Någon hänsyn till bygdekraft (VL 4 kap. 1—4 §§) torde ej behöva tagas,
då denna ej innebär ett avstående av kraft utan huvudsakligen har prisreglerande
betydelse.

Slutligen böra sjöregleringarna omnämnas i vissa avseenden. Markvärdet
är av underordnad betydelse, byggnadsvärdet huvudsaken. Föreskrift
synes böra införas, att vid bestämmande av byggnadsvärdet hänsyn
skall tagas till allt arbete, även rensningar, som stå i samband med dammen.

Rättsförhållandet ordnas genom vattenlagens 3 kap. 1—25 §§ (tvångsdelaktighet)
eller 3 kap. 26—28 §§ (frivillig anslutning). De strömfallsfastigheter
(härskande), som sålunda bidraga till regleringsdammen (tjänande),
böra erhålla avdrag i fallvärdet, motsvarande deras kostnadsandel
i dammen. Denna andel är beräknad enligt fallhöjd, varvid dock
en mindre justering kan hava ägt rum med hänsyn till utbyggnadsvattenmängd,
nederbördsområdets tillväxt, avstånd från regleringsdammen och
mellanliggande regleringsmöjligheter.

Det blankettryck, som användes vid fastighetstaxering, tager icke särskilt
hänsyn till strömfallsfastigheterna, varför ett speciellt deklarationsformulär
synes böra upprättas, vilket anpassar sig efter de säregna förhållandena
beträffande ifrågavarande fastigheter. Förslag till dylikt
formulär har ännu ej utarbetats.

Till belysande av denna frågas räckvidd må meddelas följande approximativa
uppgifter rörande antalet av ifrågavarande fastigheter:

Kungl. Martts proposition Nr 220.

st.

kraftverk om mer än 100 hkr....................................... 1,300

kvarnar och sågar ................................................ 2,000

outbyggda, byggnadsvärdiga fall ................................ 1,700

Summa fastigheter 5,000.

Taxeringsvärdet av dessa fastigheter torde uppgå till minst 500,000.000
kronor.»

Det vid promemorian fogade utkastet till ändringar i kommunalskattelagen
m. m. var av följande lydelse:

i> Kommunalskattelagen.

Anvisningar till 9 §.

(ny punkt)

4. Taxering av vattenfall med tillhörande byggnader torde endast undantagsvis
kunna ske med ledning av faktiskt erlagda köpeskillingar.

Outbyggt vattenfall kan anses sakna särskilt värde, örn dess fallhöjd
understiger en meter eller detsamma ej kan förväntas bliva utbyggt inom
40 år.

Såsom värde å outbyggt vattenfall upptages värdet på normal lågvatteneffekt
hos fallet, uppskattat enligt för bygden gällande pris på vattenkraft,
under hänsynstagande till den tid, som beräknas förflyta, tills fallet
blir utbyggt, regleringsmöjligheter, kostnader för på vattenfallets utbyggande
inverkande förhållanden såsom fallhöjd o. dyl., avstånd från
järnvägsstation och huvudsaklig kraftavsättningsort, kostnader för andel
i regleringsdamm m. m.

Normal lågvatteneffekt beräknas efter bruttofallhöjden vid normalt
lågvattenstånd och normal lågvattenmängd. Med normalt lågvattenstånd
ovan damm förstås sänkningsgränsen.

Värdet av kraftverk kan uppskattas med utgångspunkt från den avkastning,
som med hänsyn till den för anläggningen naturliga kundkretsen
bör normalt kunna påräknas från en dylik anläggning.

Vid uppskattning av denna avkastning bör beaktas, att ett bättre utnyttjande
av anläggningen kan påräknas i mån som energiproduktionen
jämnare fördelas på olika tider av året, under tillvaratagande av förefintliga
regleringsmöjligheter och tillgång till reservkraft genom reservmaskineri
eller samdrift med annat kraftverk e. dyl. För att få fram
nettoavkastningen avdragas normala omkostnader, kostnad för erforderlig
personal, underhåll o. dyl. Det kapitaliserade beloppet av nettoavkastningen
kan anses motsvara värdet på en nybyggd anläggning. Från
detta värde bör följaktligen göras avdrag för den värdeminskning, som
åkommit anläggningen på grund av dess ålder.

Där tillfredsställande uppgifter för bedömande av de i det föregående
angivna förhållandena ej stå till förfogande, må vid taxering av kraftverk
följande värderingsmetod komma till användning.

Vattenfallet såsom sådant uppskattas, såsom örn det vore outbyggt,
med iakttagande av att den vattenmängd, som måste avstås till samfärdsel
och andra behov, ej medräknas. Till det sålunda erhållna värdet lägges
skäligt värde å utmål, d. v. s, den mark å land, som tages i anspråk
för anläggningen med bostadshus.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Värdet å i kraftverk ingående byggnader, däri inbegripna fasta maskiner,
uppskattas särskilt för byggnadsarbeten, särskilt för turbinutrustning
och särskilt för elektrisk utrustning (ej transformatorer) med utgångspunkt
från den faktiska anskaffningskostnaden, omräknad till nuvärde
under hänsynstagande till kostnadernas ändringar sedan de tidpunkter,
då anskaffningen ägt rum, oell erforderliga avskrivningar. Vid
uppskattning av avskrivningens storlek beaktas, att för större anläggningar
vanligen kan beräknas en längre varaktighetstid än för mindre. I
byggnadsvärdet inräknas ej värdet av broöverbyggnad, som ej tillhör
kraftverket, ej heller av kraftledningar.

Avdrag får vid uppskattningen ske för skyldighet att leverera ersättningskraft,
grundad på vattenlagen eller på sådant avtal, som binder
denna skyldighet vid ifrågavarande fastighet och viss mottagande fastighet;
rättigheten att utfå dylik kraft skall i den mån den kan utnyttjas av
sistnämnda fastighet tagas i betraktande vid dess taxering.

För uppskattning av värdet å kvarnar, sågar och liknande smärre anläggningar
torde, i den mån ej annan värderingsgrund står till buds, sistnämnda
värderingsmetod i tillämpliga delar kunna komma till användning.

Reglering sdamm uppskattas med hänsyn till dels för densamma i anspråk
tagen mark, dels dammbyggnaden. Dammbyggnad uppskattas på
sätt om till kraftverk hörande byggnad ovan sagts. I kostnaden för byggnaden
inräknas kostnad för rensningar intill dammen ovan- och nedanför
densamma. Värdet av de vattenfallsfastigheter, som bidragit till regJeringsdammen,
minskas i stället med belopp svarande mot deras andel i
dammanläggningen.

Örn fastighet, som i denna punkt avses, ligger i två kommuner, skall,
örn kommungränsen går i vattendraget, vattenfallets värde delas lika på
de båda kommunerna, såvida ej på grund av förhållande, som avses i 1
kap. 2 § andra stycket vattenlagen, större rätt till vattnet tillkommer den
ena stranden. Värdet på tvärdamm delas jämväl lika på båda kommunerna,
under det att värdet på leddamm hänföres till den strand och kommun,
vartill den ansluter. I övrigt sker uppskattningen med hänsyn till
läget. Går kommungränsen tvärsöver vattendraget, uppdelas värdet
jämväl nied hänsyn till läget.

Anvisningar till 10 §.

(ny punkt)

6. Ingår i taxeringsvärdet särskilt värde å vattenfall, skall detta värde
i taxeringslängden antecknas. Vad angår utbyggt vattenfall skola härvid
såsom skilda värden angivas dels värdet å fallet jämte utmålet (beträffande
annan fastighet ingående i markvärde) dels värdet å alla byggnader.
Skyldighet att leverera ersättningskraft avräknas å byggnadernas
värde, andel i regleringsdamm å vattenfallets värde.

Taxering sförordningen.

17 § 1 mom.

Till ledning---— innehavare.

Allmän fastighetsdeklaration---och skogen samt, beträffande fas tighet,

därå vattenfall finnes, uppgifter som erfordras för taxering av
vattenfallet jämte tillhörande byggnader.

Är jordbruksfastighet-----Kungl. Majit.»

Remiss.

Huvud principer.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

över berörda promemoria och utkast hava i anledning av remiss yttranden
avgivits av länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Hallands,
Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, kammarrätten, vattenfallsstyrelsen
samt svenska vattenkraftföreningen.

De hörda länsstyrelserna hava i allmänhet icke haft något att erinra
mot de av Smedberg föreslagna huvudprinciperna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, att det torde vara oomtvistligt,
att behov av detaljerade anvisningar rörande grunderna för taxering
av vattenfall och kraftstationer m. m. förelåge. Det föreliggande
förslaget anknöte såvitt möjligt till bestämmelserna i gällande vattenlag,
vilket syntes fullt riktigt.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar:

»Erfarenheten från föregående taxeringar giver vid handen, att taxeringen
av vattenfall endast i undantagsfall kan ske med ledning av faktiskt
erlagda köpeskillingar, utan måste beskattningsnämnderna använda
sig av hjälpmetoder. Att därvid låta uppskattningen av de utbyggda
vattenfallen, i utkastet kallade kraftverken, ske med utgångspunkt från
avkastningen måste bliva i hög grad vanskligt och ställer otvivelaktigt
alltför stora fordringar på beskattningsnämnderna.

Vida enklare och möjligare måste enligt länsstyrelsens mening den taxering
bliva, som mera direkt grundar sig å värdet i orten å vattenfallet,
det vill säga naturkraften, samt å kostnaden för fallets utbyggande. Inom
Värmlands län äro för övrigt så gott som alla utbyggda vattenfall att
hänföra till delar av större industrier. Deras värden ingå sålunda i ett
större helt. På vad en förståndig köpare vill betala för en industrifastighet
torde huvudsakligen inverka anläggningskostnaden, inbegripet
kostnaden för markförvärv, anläggningens ålder och dylika omständigheter.
Härpå grundas väl också i allmänhet industrifastighetens värde
och icke på fastighetens avkastning. Uppskattningsmetoden för kraftverket
synes böra vara i huvudsak densamma.»

Länsstyrelsen i Örebro län anför, efter att hava framställt ett par anmärkningar
rörande de föreslagna bestämmelserna örn taxering av outbyggda
vattenfall, att ehuru antalet av dylika fall torde avsevärt överstiga
antalet utbyggda sådana, frågan örn de sistnämndas taxering med
hänsyn till det större värde de representerade torde hava den största betydelsen.
Frågan örn taxeringen av de utbyggda vattenfallen, vilken
också vore mera komplicerad, syntes, såvitt länsstyrelsen kunde bedöma,
genom det framlagda förslaget hava fått en god lösning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar:

»Värderingen av obebyggda vattenfall och vattenkraftanläggningar
med tillhörande ledningsnät torde tillhöra det mest svårbedömda i taxeringsarbetet.
Den snabba tekniska utvecklingen på området har medfört
krav på allt större enheter inom såväl kraftproduktion som kraftfördelning
med därav följande relativt korta avskrivningsperioder. I konkurrensen
med bränslekraft har vattenkraften visserligen i stort sett häv -

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

dat sin plats, men gränserna för användningen inom olika områden ändras
alltjämt oell avsättningsförhållandena äro svåra att på lång sikt bedöma.
Olikheter i regleringsmöjligheter, samdrift mellan kraftverk på
allt större avstånd samt med reservmaskineri etc. komplicera ytterligare
värderingsfrågan.

Härmed följer att anvisningar för taxeringsåtgärder beträffande vattenfallsfastigheter
med tillbehör måste bliva tämligen svävande och allmänt
hållna. Detta belyses bland annat av den i förslaget upptagna anvisningen
att ett kraftverks avkastning skall bedömas med hänsyn till den naturliga
kundkrets, som för anläggningen normalt bör kunna påräknas.
Här ställes en taxeringsmyndighet ofta inför en mycket vansklig uppgift.

Allt efter omständigheterna kan man emellertid behöva anlita de i förslaget
angivna utvägarna att söka ledning i faktiska köpeskillingar, i kalkyler
över sannolik varaktig räntabilitet samt i normalt handelsvärde å
vattenfall av olika typer och belägenhet med tillägg av verkliga byggnadskostnader.
Sistnämnda metod måste dock brukas med urskiljning, då
det ofta kan inträffa, att en byggnadskostnad icke medför ett motsvarande
fastighetsvärde.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför, att länsstyrelsen intet funnit
att erinra mot den värderingsmetod, som föreslagits, under förutsättning
att alla erforderliga uppgifter kunde införskaffas och tillhandahållas
skattemyndigheterna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar:

»Förutsatt att de teknisk-ekonomiska synpunkter, som enligt den vid
remissen fogade P. M. böra anläggas på taxeringen av vattenfall, äro riktiga,
något som länsstyrelsen icke tilltror sig kunna bedöma, synes intet
vara att erinra mot de föreslagna ändringarna i skatteförfattningarna.
Länsstyrelsen anser sig emellertid böra framhålla, att taxeringsmyndigheterna
vid den taxering, varom är fråga, måste komma att röra sig med
åtskilliga ganska osäkra faktorer, varför avsevärda svårigheter torde möta
att ernå ett riktigt resultat.»

Vattenfallsstyrelsen yttrar:

»Till en början vill styrelsen framhålla, att styrelsen ej kan ansluta
sig till en del av de uttalanden, som gjorts i motiveringen till förslaget.
Styrelsen har dock i det följande inskränkt sig till en kritik av det rent
principiella i promemorian.

Smedberg har såsom huvudgrund för beräkningen av ett kraftverks
taxeringsvärde föreslagit fastighetens räntabilitet. Han har emellertid
framhållit, att de försök, som gjorts att grunda taxeringen på uppgifter
örn avkastningen, i regel misslyckats, varför det i praktiken visat sig nödvändigt
att vanligen följa en annan metod.

Redan vad Smedberg sålunda anfört, talar klart för att metoden icke
bör komma till användning. Dessutom kan ifrågasättas, huruvida metoden
överhuvudtaget är riktig och örn den står i överensstämmelse med
kommunalskattelagens principer för taxering av industrifastigheter. Det
är väl snarast rörelsens af färsvärde, man kommer fram till genom att kapitalisera
avkastningen. Om av två bredvid varandra liggande lika stora
och lika beskaffade skofabriker den ena lämnar 10 procent och den
andra 6 procent avkastning på investerat kapital, så kan man näppeligen

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

påstå, att den ena fabriksbyggnaden därför är värdefullare än den andra.
Det är möjligt, att en köpare är villig att betala mera för den ena än för
den andra byggnaden, men detta beror på att rörelsens affärsvärde är
större i det ena än i det andra fallet. Det synes vara mer i överensstämmelse
med lagstiftarens mening, att den större avkastningen kommer till
synes vid inkomsttaxeringen.

Den av Smedberg i andra hand föreslagna uppskattningsmetoden äger
obestridliga fördelar. Den är relativt lätt att tillämpa. Man rör sig, såvitt
angår byggnaderna, med kontrollerbara fakta, och de värden, som
framkomma vid beräkningen, äro objektiva. Visserligen kan förekomma,
att man icke känner anläggningskostnaderna. I dylika fall torde fråga oftast
vara om kraftverk, som förvärvats genom köp, och man torde då
kunna erhålla en utgångspunkt för värderingen genom att antaga, att
köpeskillingen motsvarar anläggningskostnaden vid tiden för köpet. Även
örn man skulle sakna varje direkt underlag för uppskattning av anläggningskostnaderna,
kunna dessa nöjaktigt beräknas genom värdering av
byggnader m. m. I fråga örn vattenkraftens värdering vidlåder visserligen
en olägenhet metoden, i det att det icke är lätt att angiva ett fixt värde
å hästkraften utan måste detta i varje fall uppskattas med eller utan ledning
av uppställda normalvärden. Detta oaktat bör denna metod obetingat
föredragas framför någon annan.»

Svenska vattenkraftföreningen anför, efter att hava hänvisat till en på
föreningens föranstaltande år 1929 publicerad utredning rörande fastighetstaxering
av kraftverk m. m., i huvudsak följande:

»Vattenrättsingenjören Smedberg har visserligen i förslaget uppställt
en huvudregel, som överensstämmer med den i 1929 års utredning
såsom riktig angivna principen, i det att han föreslagit, att taxeringsvärde
å kraftverk skall kunna uppskattas med utgångspunkt från
den avkastning, som med hänsyn till den för anläggningen naturliga kundkretsen
bör normalt kunna påräknas från en dylik anläggning. Denna
formulering syftar uppenbarligen till samma resultat, som i 1929 års utredning
angivits såsom riktigt, nämligen att kraftverkets räntabilitetsvärde
eller avkastningsvärde skall utgöra det rätta taxeringsvärdet, Alrvid
dock icke skall räknas med den särskilda avkastning, som kraftverket
kan giva i den vid taxeringstillfället rådande ägarens hand, utan med
den avkastning, som bör kunna under alla förhållanden beräknas. Den
här angivna satsen grundas på den i lag fastslagna principen, att taxeringsvärde
bör åsättas till det belopp, som prövas utgöra fastighetens
värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet), d. \r. s. det belopp, som en
förståndig köpare kan antagas Aulja betala för egendomen.

Förslaget innehåller emellertid särskilda anvisningar för det fall, att
tillfredsställande uppgifter för bedömande av avkastningsvärdet ej skulle
stå till förfogande. För sådana tänkta undantagsfall stadgar förslaget,
att vattenfallet bör uppskattas särskilt för sig, som örn det vore outbyggt,
och att värdet å byggnaderna bör uppskattas med utgångspunkt från den
faktiska anskaffningskostnaden (nedan användes termen ''anläggningskostnader’),
omräknad till nuvärde. Denna regel står i bestämd motsats
till förenämnda i lag fastslagna princip. Det är nämligen ingalunda sällsynt,
att ett kraftverks allmänna saluvärde (vilket uppenbarligen måste
grundas på framtida avkastningsvärdet) ligger under anläggningskostnaderna,
även örn dessa omräknas till nuvärde. Ett dylikt förhållande

Kunni. Maj:ts proposition Nr 220.

kari bero av olika anledningar. Verket kan vara anlagt under en kristid,
då behovet av elektrisk kraft i orten varit särskilt starkt och ett högt pris
på kraften därför kunnat betingas. Senare inträffade omständigheter,
såsom ändrade konjunkturer eller tillkomst av konkurrens med andra
kraftkällor, kunna hava undanröjt möjligheten att betinga högt kraftpris.
Det finnes ock exempel på, att anläggningar felkalkylerats (kanske på
grund av oväntade svårigheter vid byggnadsarbetet e. dyl.), så att de visat
sig icke kunna lämna någon nettobehållning, även örn ränta icke räknas
på själva strömfallets värde. I dylika fall skulle visserligen enligt
förslaget själva strömfallet, såsom riktigt är, icke åsättas något värde
alls, men trots detta skulle ensamt anläggningskostnaderna kunna bliva
ett för högt taxeringsvärde å kraftverket.

Den i förslaget intagna supplementsregeln, mot vilken förestående anmärkningar
riktats, skulle för övrigt antagligen komma att leda till oriktiga
resultat icke blott i de tänkta fall, då avkastningsvärde icke skulle
kunna beräknas, utan även i andra, i det att taxeringsmyndigheterna säkerligen
skulle lockas att tillämpa supplementsregeln i fall, då huvudregeln
skulle kunna utan egentlig svårighet användas.

Vattenkrafttföreningen hemställer fördenskull, att de sjunde, åttonde
och nionde styckena av förslaget må utgå, och anser detta så mycket hellre
möjligt, som den i dessa stycken givna regeln torde vara obehövlig.
Enighet synes nämligen råda därom, att vid beräkning av kraftverks avkastningsvärde
eller saluvärde till utgångspunkt icke bör tagas respektive
kraftverks bruttoavkastning under för tillfället rådande förhållanden,
utan den normalavkastning, som kan beräknas, oavsett tillfällig användning
av kraften etc. En dylik bruttoavkastning böra taxeringsmyndigheterna,
enär kännedom örn genomsnittligt gällande kraftpris
utan svårighet kan erhållas, kunna utröna med ledning av uppgifter angående
kraftverkets leveransförmåga och belägenhet. Taxeringsmyndigheterna
torde ock på sätt redan i viss utsträckning skett kunna inhämta
erforderliga upplysningar av tekniska experter. För att få fram
den beräknade nettoavkastning, som hör läggas till grund för respektive
kraftverks taxering, erfordras visserligen därjämte uppgifter angående
anläggningskostnaderna för detsamma, vilkas storlek inverka minskande
på avkastningsvärdet. Men uppgift härom är enligt förslaget ändock
erforderlig för utrönande av strömfallets värde, vilket per kraftenhet är
mindre ju högre anläggningskostnaden är. Det hör således i alla fall vara
möjligt för taxeringsmyndigheterna att åsätta kraftverk ett så att säga
standardavkastningsvärde, till vilket taxeringsvärdet hör fastställas.»

Kammarrätten anför:

»Vattenfall taxeras antingen såsom en integrerande del av en jordbruksfastighet
och är då outbyggt eller utbyggt och använt allenast för eget
jordbruk eller skogsbruk eller också såsom annan fastighet, i vilken händelse
det är utbyggt och använt för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk
eller outbyggt.

Kommunalskattelagens 9 § och anvisningen därtill innehålla icke någon
särskild bestämmelse i fråga om taxering av vattenfall. Allenast säges i
denna anvisning, punkt 2, att, vad jordbruksfastighet angår, hänsyn skall
tagas till vattenfall såsom särskild naturtillgång. Till grund för uppskattning
av vattenfalls värde skall alltså läggas ortens pris (allmänna saluvärdet),
på sätt detta begrepp i anvisningen närmare belyses. Obestrid -

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

ligt är emellertid, att vattenfall, såväl outbyggda som utbyggda, förete så
många olikheter i förhållande till fastigheter i övrigt, att de i anvisningen
innehållna bestämmelserna i endast ringa utsträckning kunna få en mera
omedelbar tillämpning å vattenfallsfastigheter. I sådant avseende behöver
man allenast erinra örn det faktum, att det som konstituerar
värdet å ett vattenfall ej är ett konkret föremål utan
den kraft, som det framrinnande vattnet representerar, och att
kraftens värde är beroende av en mångfald förhållanden, vilkas
rätta bedömande fordrar teknisk sakkunskap. Därtill kommer, att
vid ett utbyggt vattenfall värdebedömningen ytterligare kompliceras på
grund av att nya fastighetsdelar uppstått genom byggnader och maskinerier,
vilka tillsammans med vattenfallet bilda en enhet, ett kraftverk.
Givet är således, att det såväl för de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna
skulle vara av stort värde, örn det läte sig göra att i anvisningen
till 9 § kommunalskattelagen angiva några vägledande metoder för taxeringen.
A andra sidan äro de faktorer, som öva inverkan på värdesättningen
av ett outbyggt vattenfall och ett kraftverk, såsom framgår av det
ovan sagda, av en så invecklad natur, att det kan ifrågasättas, huruvida
det är möjligt att i den lättillgängliga och överskådliga form, som en anvisning
givetvis bör äga, meddela upplysningar örn lämpliga tillvägagångssätt
vid taxeringen, utan att de bestämmelser, som sålunda kunna
komma att meddelas, allenast öka de svårigheter, som redan föreligga att
beträffande nyssnämnda slag av fastigheter ernå ett gott taxeringsresultat.
»

Kammarrätten yttrar vidare:

»I åtskilliga av kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning avgjorda
besvärsmål angående taxering av vattenfall år 1928 har åberopats ett av
svenska vattenkraftföreningen i dess publikationer för år 1929 förordat
förfarande för värdesättning av outbyggda vattenfall, därvid värdesättningen
skett med utgångspunkt från 9-månaders vattenmängd och turbinhästkraft
enligt vad nedanstående tablå utvisar.

i övre Norrland
i nedre Norrland
i Dalälven

Kapitalvärde per 9-månaders turbin-	Tid, inom vil-ken i medeltal	Avrundat nuvärde
hästkraft vid tiden	utbyggnad	efter 6 % räntefot
för utbyggnaden	kan väntas	per hkr	per kW
...... 30 kr.	40 år	3 kr.	4 kr.
...... 60 »	25 »	14 »	19 >
.... 100 »	12 »	50 »	68 »
;e ... 120 »	10 »	67 »	91 ».

Vattenfallsstyrelsen har vid beräkningen av värdet år 1928 å de under
vattenfallsstyrelsens förvaltning ställda vattenfallsfastigheterna använt
en tablå av samma innehåll med allenast den skillnaden, att ''nuvärdet*
avrundats efter en räntefot av 5 procent.

.Det förfarande, som i det nu remitterade förslaget anvisas såsom lämplig
metod för taxering av outbyggda vattenfall, bygger å samma grunder
som dem, åt vilka ovannämnda tablå givit uttryck, med undantag av, att
icke 9-månaderseffekten utan lågvatteneffekten tagits till utgångspunkt,
samt att frågan, huruvida effekten skall beräknas i naturhästkrafter eller
turbinhästkrafter, lämnats öppen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Vid en granskning av förslaget i nu förevarande del kan nian ej undgå
att särskilt bemärka, att man i fråga örn den viktigaste faktorn för värdesättningen,
kraitpriset, allenast hänvisas till att det skall utgöra det för
bygden gällande. Något sådant pris torde emellertid svårligen kunna sägas
utan vidare vara att tillgå. De i ovannämnda tablå intagna pris torde
närmast återspegla uppfattningen inom fackkretsar örn vad som för olika
delar av landet varit att vid fastighetstaxeringen år 1928 anse såsom skäliga
pris. För att den föreslagna anvisningen skall få någon mera påtaglig
praktisk betydelse, torde alltså vara nödvändigt att, såsom jämväl promemorieförfattaren
synes hava tänkt, en på teknisk-kommersiell sakkunskap
grundad utredning verkställes angående kraftprisen för olika landsändar
samt att med stöd därav en särskild tablå utarbetas. En sådan
tablå bör i särskild ordning fastställas att tjäna till ledning vid taxeringen.

En annan utväg vore möjligen att vidtaga sådan ändring av 59 § taxeringsförordningen,
att vederbörande länsstyrelse finge i uppdrag att i enlighet
med grunder, som av utav Kungl. Majit förordnad sakkunnig utarbetats,
uppgöra förslag till pristablå för länet, vilken tablå skulle vid det
i paragrafen omförmälda sammanträdet fastställas. Att i sådant fall särskild
sakkunnig skulle av Kungl. Majit förordnas, beror därpå, att örn anlitandet
av sakkunnig för utarbetandet av grunderna för pristablåns uppställning
bleve varje länsstyrelses ensak, säkerligen vitt skiftande system
härutinnan skulle komma i tillämpning. Den nu antydda utvägen synes
kammarrätten icke böra anlitas, ty fastställandet av själva de belopp, som
enligt tablån skulle utgöra normalpris, skulle ju ske vid sammanträdet enligt
ovannämnda paragraf i taxeringsförordningen, och då jämväl vid
denna prissättning många olika synpunkter kunna anläggas, kunde den
med hänsyn till nyttan av tablån så nödvändiga enhetligheten komma att
äventyras.

Kammarrätten får alltså hemställa, att, på sätt kammarrätten i första
hand ifrågasatt, en för hela riket avsedd tablå utarbetas, till vilken hänvisning
bör lämnas i anvisningen. Sker så, synes kammarrätten anvisningen,
såvitt outbyggt vattenfall angår, kunna bliva av stort värde för
vinnande av ett gott taxeringsresultat och jämnhet i taxeringen. Under
angiven förutsättning får kammarrätten alltså tillstyrka meddelandet av
bestämmelser i anvisningsväg av i huvudsak det innehåll, som av Smedberg
föreslagits.

Vad härefter angår uppskattningen av värdet å kraftverk, upptager förslaget
till anvisning två alternativa metoder.

I första rummet har satts metoden att beräkna avkastningen av kraftverket
i dess helhet d. v. s. vattenfall med tillhörande byggnader och genom
kapitalisering av avkastningen efter lämplig procent få fram ett antagligt
saluvärde. Den andra metoden åter avser en beräkning av vattenfallet
för sig och tillhörande byggnader för sig, och skulle i sistnämnda fall
byggnaderna upptagas till den faktiska anskaffningskostnaden, omräknad
till nuvärde med erforderliga avskrivningar.

Vad nu elen förstnämnda metoden beträffar, bär promemorieförfattaren
själv hiöl! invändningar mot densamma att göra, och det är uppenbart,
att han ställer sig tveksam till lämpligheten av att annat än i undantagsfall
en sådan metod följes. Kammarrätten biträder de av promemorieförfattaren
framförda invändningarna. I do av kammarrätten handlagda
fastighetstaxeringsmål, i vilka denna metod varit under diskussion, hava

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

dess svagheter blivit starkt belysta, i följd varav metoden halt iöga framgång.
Dess känslighet för minsta rubbning av grundsiiirorna är särskilt
pålailande. Sa har t. ex. en sänkning av ett till 3 öre beräknat kraftpris
med Vio öre visat sig tillräcklig att nedbringa ett taxeringsvärde tran
38(J,00U kronor till jämnt hälften. Att denna metod oaktat sina brister
upptagits i föreliggande förslag beror säkerligen därpa, att densamma,
teoretiskt sett, är kanske den riktigaste. Då emellertid metoden, såsom
ovan är visat, i praktiken blir ytterst svårhanterlig och jämväl otilliörlitlig,
synes det kammarrätten olämpligt att betunga anvisningen med
bestämmelser i ämnet, vilka ej kunna undgå att bliva av en viss vidlyftighet.
Kammarrätten får alltså bestämt avstyrka införandet i anvisningen
till 9 § kommunalskattelagen av bestämmelser örn en på beräkning
av avkastningen av ett kraftverk grundad värdering. Härmed har
kammarrätten självfallet ej velat säga, att icke metoden i vissa lall, där
möjlighet att erhålla tillförlitligt material att bygga på förefinnes, kan
få prövas; och i sädant syfte kanske kunde tagas i övervägande, huruvida
icke den särskilda deklaration rörande fastighet med vattenfall, som
är avsedd att komma till användning, borde giva anvisning å meddelandet
av vissa fakta och förhållanden av betydelse för beräkningen av
avkastningen av ett kraftverk, vilken beräkning i varje fall såsom kontrollfaktor
kan få betydelse.

Vad härefter angår den andra föreslagna metoden, som grundar sig på
ett vattenialls råkraftsvärde och anläggningarnas nuvärde, utgör visserligen
icke heller den någon garanti för ernåendet av ett riktigt taxeringsresultat,
därtill äro ju beräkningsgrunderna alltför grova och i vissa fall
jämväl osäkra. I sistnämnda avseende framträder skarpt vikten av att
tillgäng tinnes till en särskilt för kraftverk lämpad prisindex för omvandling
av anskaffningskostnaden till nuvärde ävensom att priset å råkraften
och procentsatsen för avskrivningar bliva ändamålsenligt avvägda. Å
andra sidan måste erkännas, att metodens enkla och klara linjer samt, vad
byggnaderna angår, jämförelsevis säkra utgångspunkter, verka till dess
fördel. Metoden har i ett avsevärt antal å kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning
handlagda mål förelegat till bedömande och därvid
visat sig kunna tillmätas ett betydande värde såsom bidragande till ernåendet
av en riktig värdesättning. Emellertid uppmärksammades redan vid
ifrågavarande måls avgörande, att den index, som följdes vid anläggningskostnadernas
omvandling till nuvärde, icke var så fullständig och särskilt
för kraftverk avpassad, som lämpligt vore. Skall därför nu i anvisningens
form givas en viss hemul åt metoden, torde vara nödvändigt
dels att. såsom också i promemorian förutsattes skola ske, frågan örn utarbetandet
av en särskild kraftverksindex tages i övervägande, dels ock
att i anvisningen klart frånsäges, att omräkningen av anskaffningskostnaden
till nuvärde skall ske enligt index, som kommer att i särskild ordning
fastställas. Under nyssnämnda båda förutsättningar anser sig kammarrätten
ej böra motsätta sig, att till vägledning i de fall, då säkrare
material ej finnes att bygga på, såsom erlagda köpeskillingar, fullt tillförlitliga
avkastningsberäkningar m. m., såsom lämpligt tillvägagångssätt
vid värdesättning av kraftverk förordas en beräkning av vattenfallets råkraftsvärde
och anläggningarnas nuvärde i huvudsaklig överensstämmelse
i övrigt med de i förslaget angivna grunder. Åt vem utarbetandet av index
och dess fastställande bör uppdragas, anser sig kammarrätten sakna
anledning ingå på. Allenast det torde i sammanhang härmed böra sägas.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 220.

att då på grund av att under löpande taxeringsperiod nya kraftverk byggas
eller gamla omändras samt av sådan anledning nytaxering kan komma
att under perioden äga rum, för kostnadernas beräkning efter förhållandena
vid periodens början ny index bör fastställas varje år.»

Kammarrättens utlåtande är ej enhälligt. Tvänne ledamöter hava
nämligen uttalat i huvudsak följande:

Reservanterna funne sig icke övertygade örn att ett verkligt behov av
särskilda anvisningar för taxering av vattenfallsfastigheter förelåge. Det
relativt obetydliga antalet besvärsmål hos kammarrätten angående taxering
år 1928 av dylika fastigheter syntes icke tyda på förefintligheten av
ett dylikt behov. Därest alltjämt det allmänna saluvärdet skulle ligga till
grund för taxeringsvärde även å vattenfallsfastighet, syntes det icke möjligt
att ur anvisningarna utesluta hänvisningen till att kraftverk kunde
uppskattas med utgångspunkt från normal avkastning. Denna metod borde
nämligen teoretiskt utgöra den, som säkrast ledde fram till det allmänna
saluvärdet. Å andra sidan vore den metoden behäftad med sådana brister
att den praktiskt icke ledde till det åsyftade målet. Detta mål syntes
icke heller med visshet kunna nås genom uppskattning av råkraftvärde
och nuvärde hos krattverksbyggnader elter anläggningskostnaderna. Skulle
sistnämnda metod läggas till grund, syntes den böra lagiästas i en lorm,
som lagtekniskt motsvarade den särskilda formen lör taxering av skogsmark
och växande skog. I så fall skulle den för uppskattning av råkraftvärdet
erforderliga tablån fastställas av Kungl. Majit och riksdagen. Metoden
krävde emellertid lör att komma till användning i fråga om kraitverksbyggnader
med nödvändighet utarbetandet av en särskild index. Det
vore emellertid icke utrett, att det allmänna hade så stort intresse av en
dylik index, att staten borde påtaga sig det besvär och de kostnader, som
bleve förenade med ett årligt utarbetande därav. Det kunde jämväl befaras,
att anspråk kunde komma att resas från andra industrier än vattenkraftsindustrien
örn utarbetande på oiliciell väg av en index, som kunde
äga vitsord, då det gällde beräkning av värdet å dessa industrier tillhöriga
fastigheter. . ... .

Det syntes emellertid icke lyckligt att på här angivet sätt schablonisera
taxeringslörlarandet på ett visst område och binda iastighetsbeskattningsnämnderna.
Dessa ägde mången gång inom sig personer med rik
praktisk erfarenhet i fråga örn värdering av fastigheter, även industrifastigheter.
...

Kammarrätten hade helst bort helt avstyrka det remitterade lorslaget
eller i varje fall icke tillstyrka andra anvisningar än i fråga om uppskattning
av råkraftvärdet hos vattenfall, men då i av reservanterna skisserad
form.

Rörande behovet av särskilda bestämmelser om taxering av vattenfallsfastigheter
synes mig knappast någon större tvekan kunna råda. Vid tidigare
taxeringar har i sådant avseende stor villrådighet förefunnits, och
taxeringsresultaten hava blivit synnerligen ojämna. De hörda myndigheterna
hava också nästan undantagslöst vitsordat detta behov. Det är
visserligen sant, att kammarrättens praxis rörande ifrågavarande taxeringar
skulle kunna väntas bidraga till en jämnare uppskattning i framtiden.
önskvärt synes emellertid vara, att ett sådant uppgiftsmaterial

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. ISO hafi. (Nr 220)

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

kommer att redan från början stå till beskattningsnämndernas förfogande,
att taxeringsarbetet genomgående kommer att inriktas på en rationell
värdering, samt att lagstiftningen inrättas därefter. Ej minst gäller det
sagda de outbyggda vattenfallen, som hittills torde hava blivit ytterst
ojämnt värderade.

Erfarenheten har emellertid visat, att vid kammarrättens prövning jämväl
av mål angående taxering av kraftverk ett tillfredsställande uppgiftsmaterial
för taxering enligt den metod, som i brist på vägledande försäljningspris
må synas som den naturligaste, nämligen med utgångspunkt
från den normala avkastningen, ytterst sällan förelegat. Man har i stället
varit nödsakad verkställa värderingen efter vissa schablonmässiga grunder,
i det man dels uppskattat fallets värde med hänsyn till effekt och utbyggnadskostnad,
dels därtill lagt, förutom värde på eventuellt utmål, den
faktiska kostnaden för byggnader m. m., omvärderad till nuvärde och
minskad med hänsyn till slitning och ålder. Det kan emot denna metod anmärkas
— och har emot den anmärkts — att den i vissa fall kan befaras
leda till mindre riktiga resultat; detta kan sammanhänga exempelvis därmed,
att ett utbyggt vattenfall, som det numera ej skulle löna sig att utbygga
och som sålunda kan anses i verkligheten vara i sig självt värdelöst,
enligt uppskattningsmetoden alltid åsättes något värde. Då det emellertid
torde förhålla sig så, att sagda eller liknande förhållanden äro mycket
ovanliga och den schablonmässiga metoden i stort sett kan anses verka
med tillräcklig noggrannhet, måste den enligt mitt förmenande anses
vara av betydande praktiskt värde. Trots svenska vattenkraftföreningens
motsatta uppfattning tvekar jag fördenskull ej att förorda det av den
sakkunnige i det remitterade utkastet framlagda förslaget rörande denna
taxeringsmetods upptagande i lagstiftningen. Förslaget har också i denna
del i huvudsak tillstyrkts av alla de hörda myndigheterna Jag
finner kammarrättens påpekande örn den starka inverkan, som vid avkastningsberäkningen
kan följa av en mycket ringa prisskillnad, värt
särskilt beaktande. En dylik beräkning fordrar uppenbarligen mycket
tillförlitliga grunduppgifter. Då det synes mig vara av vikt, att den
mera schablonmässiga uppskattningsmetoden utformas å deklarationsformulär,
och förutsättningar därför knappast kunna anses föreligga, om
ej densamma blivit lagfäst, synes detta vara tillräckligt skäl för ett dylikt
lagfästande.

Vattenfallsstyrelsen har ställt sig på alldeles motsatt ståndpunkt mot
svenska vattenkraftföreningen och påyrkat, att den nyss antydda s. k.
»anläggningskostnadsmetoden» skulle bliva ensam gällande. Kammarrätten
har i viss mån yttrat sig i liknande riktning men har dock ej ansett
sig kunna förorda, att en avkastningsberäkning skulle vara helt utesluten,
ehuru den knappast borde antydas i lagtexten. Då det förefaller mig obestridligt,
att en fullt korrekt avkastningsberäkning knappast kan frånkän -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22u.

nas vitsord såsom uppskattningsgrund, synes det mig ej överensstämmande
med eljest erkända taxeringsnormer att bestrida dess principiella giltighet.
Men är detta fallet, så synes det vara av vikt att i lagtexten giva
en antydan örn dess innebörd för att inskärpa, att fråga är örn normal avkastning
och normal omkostnad m. m. Då det otvivelaktigt ofta torde vara
svårt att i praktiken komma till rätta med dessa värden, visar det, att det
merendels torde vara klokt att från, början inställa sig på en riktig taxering
enligt den andra metoden. Redan ur kontrollsynpunkt torde det vara
lämpligt att alltid infordra för tillämpning av denna senare metod erforderliga
uppgifter. Vad däremot en uppskattning med utgående från
den påräkneliga avkastningen angår, förefaller det mig, som örn den svaga
antydan som i det remitterade utkastet lämnats örn metodens utformning
— bortsett från vad nyss sagts örn att hänsyn skall tagas till normala förhållanden
— är alltför knapphändig för att kunna tillerkännas något
egentligt värde. Det må tillkomma vederbörande att fortfarande som hittills
själva verkställa i dylikt avseende erforderliga kalkyler. Genom denna
och vissa andra strykningar vinnes också en önskvärd förkortning av
anvisningarna.

Det utmärkande för den »anläggningskostnadsmetod», som jag föreställer
mig kommer att i praktiken få den största användningen, är, dels att
en självständig uppskattning sker av vattenfallet med utgångspunkt från
dess effekt värderad till gällande priser, den kostnad det nu skulle draga
att utbygga detsamma m. m., dels att därtill lägges den faktiska utbyggnadskostnaden,
omräknad till nuvärde. I det förra avseendet erfordras
kännedom örn en del faktorer, såsom vattenmängd, fallhöjd etc., vilka
variera under olika delar av året, så ock örn kraftpriser och dylikt. Det är
nödvändigt att beträffande vattenmängd, fallhöjd m. m. bestämma sig
för vissa normalbegrepp, och jag vill redan nu betona önskvärdheten av
att här i möjligaste mån ansluta sig till vattenlagens begreppsbestämningar.
Vad angår kraftpriser och dylikt synes det önskvärt att, såsom kammarrätten
föreslagit, utarbeta normaltabeller. Att göra dessa bindande
synes mig däremot knappast lämpligt, och jag finner det ej pakallat att i
anvisningarna direkt hänvisa till dylika tabeller. Både för att erhålla ett
jämnare resultat och för att i längden erhålla kostnadsbesparing anser
jag det klokt att, såvitt möjligt, för vattenfalls taxering erforderliga uppgifter
utarbetas centralt och sedan ställas till taxeringsmyndigheternas
förfogande. Ej minst gäller detta den för byggnadernas uppskattning
Synnerligen viktiga faktor, som betecknas av det indextal, vilket skall
tillämpas för att förvandla den faktiska anläggningskostnaden till ett nuvärde.
Hittills uträknade indextal hava i sådant avseende ej ansetts tillfredsställande.
Att få fram ett riktigt indextal för kraftverksbyggnader
torde få anses utgöra ett betydelsefullt inoment av förberedelserna til1
nästa allmänna taxering av vatten fallsfastigheter.

loa

Lagtextens

uppställning.

Värdet på
Outbyggt
vattenfall.

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 220.

Kammarrätten har ifrågasatt annan lydelse än den, sorn återfinnes i
utkastet, beträffande det inledande stycket i förevarande punkt av anvisningarna.
Då denna formulering närmast föranledes av kammarrättens
förslag att utesluta punkten örn beräkning efter avkastningsvärdet,
finner jag ej anledning frångå den lydelse, som återfinnes i utkastet.

Från ett par håll bar jämväl ifrågasatts annan ordningsföljd av de olika
stycken, som i förevarande punkt av anvisningarna förekomma. En
närmare undersökning av denna möjlighet har emellertid visat, att den i
utkastet följda uppställningen i huvudsak bättre än andra framlagda förslag
åskådliggör de synpunkter, som ligga till grund för ifrågavarande
fastigheters taxering. Vissa omflyttningar av de olika styckena har jag
emellertid funnit lämpligen böra vidtagas.

I utkastet har föreslagits, att till grund för taxeringen av outbyggda
vattenfall skall i anslutning till vattenlagens värderingsregler tagas »normal
lågvatteneffekt».

Länsstyrelsen i Värmlands län omnämner, att vid verkställda taxeringar
av vattenfall inom länet vattenmängden vid fallvärdering i regel
torde hava angivits med 9-månaders efiekten. Den övergång till
taxering efter normal lågvatteneffekt, som i utkastet förordades, torde
under sådana förhållanden sannolikt komma att åtminstone vid den första
taxeringen nödvändiggöra, att beskattningsnämnderna bereddes tillgång
till sakkunnig hjälp.

Vattenfallsstyrelsen anför i förevarande avseende:

»Smedberg har till grund för värderingen av vattenfall lagt normal lågvatteneffekt,
beräknad efter bruttofallhöjden vid normalt lågvattenstånd
och normal lågvattenmängd. Vid köp av vattenfall har hittills så gott
som undantagslöst beräkningen av fallets värde skett med utgångspunkt
från 9-månaders vattenmängd, och man torde nog få antaga, att vattenfallsköpen
fortfarande komma att baseras på 9-månaders vattenmängd
eller snarare sådan av 75 procent varaktighet. Smedberg har icke framfört
några fördelar, som övertygat vattenfallsstyrelsen, att den av honom
föreslagna metoden skulle vara att föredraga framför hittills tillämpad
praxis. Den omständigheten, att metoden skulle ansluta sig till vattenlagen,
torde icke lora vara avgörande.

Emellertid har man numera frångått begreppet 9-månaders vattenmängd,
och i stället övergått till begreppet vattenmängd med 75 procent
varaktighet. Dessa båda vattenmängder skilja sig dock icke från varandra
i sådan grad, att skiljaktigheten har någon egentlig betydelse i
taxeringsavseende. Vattenfallsstyrelsen får alltså föreslå, att grunden
för värdering av vattenfall skall vara bruttofallhöiden vid normal medelvattenyta
och vattenmängden med 75 procent varaktighet under längsta
tillämpliga observationsperiod.»

Svenska vattenkraftföreningen yttrar:

»Vattenkraftföreningen ställer sig tveksam till tanken att taga lågvatteneffekten
till utgångspunkt i stället för som hittills allmänt brukats

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

nio månaders effekten. Detta skulle medföra, att hittills kända eller
uppskattade pris per hästkraft eller kilowatt icke kunna utan omrakning
tillämpas. Taxeringsmyndigheterna torde få svårt att verkställa
dylik omräkning. Eventuellt torde en anvisning örn efter vilka grunder
en dylik omräkning bör ske kunna införas i anvisningarna.»

Kammarrätten gör följande uttalande:

»I vad mån övergången till normal lågvatteneffekt från 9-månaderseffekt,
som tidigare i allmänhet legat till grund för taxeringarna av nu
ifrågavarande slag, kan föranleda några svårigheter beträffande kraftens
värdesättning, saknar kammarrätten kompetens att bedöma Så vitt
av den remitterade promemorian framgår, är så ej fallet, och synes under
sådana omständigheter förändringen ej kunna ur taxeringssynpunkt
medföra någon nämnvärd olägenhet.»

Beträffande hänsyntagande vid värderingen till skyldighet för fallägaren
att avstå vattenmängd för samfärdsel m. m. hava jämväl gjorts vissa
uttalanden.

Svenska vattenkraftföreningen anför, att vid bestämmande av värde
å outbyggda strömfall den vattenmängd, som kunde anses behövlig för
samfärdsel, särskilt flottning, och andra behov, borde avräknas.

Kammarrätten uttalar rörande nämnda bestämmelse:

»Den mindre vattenmängd än den faktiskt förefintliga, varmed sålunda
ansetts skäligt att i vissa fall räkna, synes enligt promemorian
hänföra sig till vissa vattenrättsliga förhållanden såsom kungsådra, farled,
flottled och fiskvägar. I fråga härom vill nu kammarrätten framhålla,
att omständigheter av berörda art givetvis kunna inverka jämväl
på värdet av outbyggda vattenfall och att förty bestämmelser härom, i
den mån de anses erforderliga, böra hava sin plats i stycket 3. Dessutom
behöver ej en vattenfallsägares skyldighet att till exempel på
grund av förefintligheten av kungsådra avstå viss vattenmängd nödvändigtvis
vara tagen i anspråk för att inverka sänkande på fallvärdet.
Redan förefintligheten av kungsådran har den inverkan. Att sålunda
på förhand beräkna, att viss vattenmängd måste för samfärdsel eller
andra behov avstås, är i de flesta fall ytterst vanskligt. Enligt kammarrättens
mening bör denna fråga lämpligen lösas på sådant sätt, att allenast
en hänvisning till jämväl ifrågavarande förhållanden såsom inverkande
på fallvärdet göres i stycket 3.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att det förefölle som örn bestämningen
av »normalt lågvattenstånd ovan damm» till »sänkningsgränsen»
vore umbärlig. För do flesta torde begreppet »normalt lågvattenstånd»
vara mera begripligt än begreppet »sänkningsgränsen». I

I utkastet har ifrågasatts ett påpekande därav, att outbyggt vattenfall
kunde anses sakna självständigt värde, bland annat då detsamma ej kunde
förväntas bliva utbyggt inom 40 år. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att
möjligen en sådan regel vore att föredraga, att outbyggt vattenfall finge
anses sakna särskilt värde, örn detsamma icke kunde förväntas bliva ut -

102

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 220.

byggt under den fastighetstaxeringsperiod, som toge sin början under
taxeringsåret. En bestämmelse, som krävde hänsyn till en tidrymd av 40
år framåt, saknade praktiskt taget betydelse för taxeringen, då i vår tid
sällan sådana förhållanden förelåge, som gjorde det möjligt att med någon
grad av visshet beräkna utvecklingen under så lång tid framåt.

0ep“- EnliSt min uppfattning föreligga starka skäl att vid taxering av outbyggda
vattenfall i möjligaste mån anknyta till vattenlagens värderingsregler.

I piaxis lärer man hittills i allmänhet hava grundat taxeringen på
en effekt, baserad på niomånadersvattenmängd och medelfallhöjd, och
svenska vattenkraftföreningen bär ansett skäl ej föreligga att övergiva
denna beräkningsgrund. Vattenfallsstyrelsen har åter föreslagit
övergång till »sjuttiofemprocentsvattenmängd» och medelfallhöjd, ett effektbegrepp,
som något skiljer sig från det i praxis tillämpade. Vattenlagen
bj gger däremot på lågvatteneffekten, d. v. s. normal lågvattenmängd
och motsvarande fallhöjd. Jag vill i denna punkt ansluta mig till det i utkastet
framlagda förslaget att följa vattenlagens nu under en längre tid
av vattendomstolarna prövade uppskattningsgrund. Denna förutsätter
ett annat och högre pris per hästkraft än den eljest vanligast förekommande
beräkningen enligt »niomanaderseffekten», men en omräkning lär
utan svårighet kunna företagas, och jag förutsätter i likhet med kammarrätten,
att material för bedömande av denna fråga liksom av andra på
taxeringen inverkande spörsmål skall ställas till beskattningsnämndernas
förfogande. Att fastställande av lågvattenmängden i praktiken erbjuder
mindre svårigheter än bestämmande av niomånadersvattenmängden,
vilken kräver viss statistisk beräkning, torde vara uppenbart. Jag vill
understryka vad som i den remitterade promemorian framhållits, att här
är fråga allenast örn olika metoder att komma till de riktiga värdena, och
att värdenas storlek blir i huvudsak lika, vilkendera metoden som än väljes.
Risken för missförstånd och villrådighet föranleder emellertid, att endast
den ena metoden bör följas.

I vissa av de avgivna yttrandena gjorda påpekanden hava föranlett
formell omarbetning av de stycken, som avse värdering av outbyggda
vattenfall. Att vattenmängd, som måst© avstås till samfärdsel och andra
behov, bör avräknas vid värdering ej blott av utbyggda utan även av
outbyggda vattenfall, föranleder flyttning av den i sådant avseende i utkastet
föreslagna bestämmelsen.

Länsstyrelsens i Örebro län framhållande av att den föreslagna 40-åriga
utbyggnadstiden vore för lång föranleder mig att i stället införa uttrycket
»inom överskådlig framtid», vilken bestämning i praktiken vanligen torde
betyda en väsentligt kortare tidsperiod.

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

103

Hörande den föreslagna bestämmelsen, att vid uppskattning av värdet v**"* ~
av kraftverk med utgångspunkt från den påräkneliga avkastningen bland Ugt avkast.
annat »tillgång till reservkraft genom reservmaskineri eller samdrift med ning^netode».
annat kraftverk e. dyl.» skall tagas i beräkning, uttalar svenska vattenkraftföreningen
följande:

»Missförstånd torde ock kunna orsakas av föreskriften i sjätte stycket,
att hänsyn skall tagas till ''tillgång till reservkraft genom reservmaskineri
eller samdrift med annat kraftverk’. Det ar givet, att örn reservmaskineri
finnes i det kraftverk, vilkets taxering är i fråga, sa att reservmaskineriet
ingår i samma fastighet, hänsyn därtill bor tågås vid b
räkning av avkastningsvärdet. Men örn reservmaskineriet ar förlagt pa
annan fastighet, bör den avkastning, som reservmaskmeriet ger, visserligen
inverka på den fastighetens taxeringsvärde men icke på kraltveikets
taxeringsvärde. Örn reservkraft erhålles genom samdrift med anna
kraftverk, synes detta icke böra inverka på någotdera kraftverkets taxeringsvärde.
Vartdera kraftverket är vid fastighetstaxeringen att behandla
som ett fristående objekt. Örn den tillfälliga agaren lyckas att
genom köp av reservkraft e. dyl. bättre tillvarataga en. fastighets mojligheter,
så bör detta icke inverka på fastighetens taxeringsvärde. Det
är därför önskligt, att orden ''och tillgång till reservkraft genom reservmaskineri
eller samdrift med annat kraftverk o. dyl. antingen uteslutas
eller ersättas med t. ex. ''i kraftverket befintligt reservmaskineri.»

Svenska vattenkraftföreningens uttalande, att hänsyn vid taxering en- Oeparteman»-ligt avkastningsmetoden ej borde tagas till möjlighet att erhålla reservkraft,
reservmaskineri utom fastigheten etc., kan jag ej biträda. Det ar
ej de befintliga kontrakten eller de befintliga maskinerna i och för sig,
som föranleda ett högre allmänt saluvärde, utan den omständigheten, att
en köpare av kraftverket ofta måste räkna med möjligheten att på skäliga
villkor erhålla reservkraft såsom en på inköpspriset mycket väsentligt
inverkande faktor. Här föreligger i viss mån en analogi med den omständigheten,
att läget i förhållande till andra fastigheter ofta Ilar stor betydelse
för fastighetstaxering. Med den allmänna avfattning jag föreslår
av punkten örn avkastningsvärdets beräkning komma emellertid
ifrågavarande bestämmelser att bortfalla.

Vattenfallsstyrelsen har rörande de stycken i det remitterade utkastet, Vä,
som avse den mera schablonmässiga s. k. »anläggningskostnadsmetoden» hgt anldgg
anfört, bland annat, följande. Uttrycket »nuvärde» borde utbytas mot
»vid taxeringsårets ingång». Påpekandet att broöverbyggnad, som ej tillhör
kraftverket, ej skall inräknas i byggnadsvärdet, syntes vara överflödigt
och kunna verka missvisande. Om bestämmelse att i byggnadsvärdet
ej skall inräknas kraftledningar skulle införas i lagen, syntes den ej hava

sin plats i 9 §.

Kammarrätten anför:

»Att använda ordet utmål synes ej nödvändigt och kan möjligen förän
leda missförstånd. Då det i förevarande anvisning är fråga om grunder
för bestämmandet av det totala taxeringsvärdet och ej delvardena, synes

104

Departementschefen.

Ersättning k -kraft.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

bestämmelsen angående uppskattningen av värdet av den mark å land,
som tages i anspråk för kraftverksanläggningen med bostadshus, böra,
utan att sammanställas med vatteniallsvärdet, upptagas i ett nytt stycke.

Den ifrågasatta tredelningen av värderingen av byggnaderna sammanhänger
med de olika procentsatser för avskrivningar och möjligen även
de olika indextal för anskaffningskostnadens reducering, som kunna visa
sig böra gälla lör byggnader, turbinutrustning och elektrisk utrustning,
och synes med hänsyn härtill någon invändning mot den sålunda ifrågasatta
specialicenngen ej böra göras, även örn kammarrätten ej kan underlåta
att framhålla de ytterligare besvärligheter vid taxeringen, varje ny
specialisering måste medföra. För att understryka, att jämväl bostadsbyggnader
avses i detta stycke,_ synes böra utsägas, att det gäller bestämmandet
av värdet å samtliga i en kraftverksanläggning ingående bygg
nader.

Beträffande omfattningen av.begreppet anskaffningskostnad skulle vidare
kunna ifrågasättas, huruvida icke — då metoden ytterst bygger på
det antagandet, att de kostnader, ett kraftverks iordningställande dragit,
vid en försäljning av kraftverket under oförändrad prisnivå böra kunna
bliva betäckta — även sådana kostnader som de, vilka måste bestridas för
markskador, rensningar och dylikt, böra inräknas i anskaffningskostnaden.
Härvid bör emellertid bemärkas, att dessa kostnader för markskador m. m.
åtminstone i viss män svara emot ett högre värde å råkraften hos själva
vattenfallet och således ej bliva lämnade helt obeaktade. Då emellertid
ett riktigt avvägande av den betydelse i taxeringsavseende nu berörda
förhållanden äga, tarvar ett närmare inträngande i en hel del tekniska
frågor, vill kammarrätten föreslå, att 9 stycket gives sådan formulering,
att berörda förhållanden få bedömas från fall till fall.

Parentesen ’ej transformatorér’ bör uteslutas. Visserligen hava transformatorer
i regel, då tvist härom rått, av kammarrätten och regeringsrätten
förklarats ej utgöra fast egendom, men därmed torde ej vara sagt,
att förhållandena aldrig kunna vara sådana, att transformatorer böra betraktas
såsom fast egendom. Efter ordet ''kraftverket’ i sista meningen
^®r, ^läSS Efter sista ordet i samma stycke bör tilläggas ''som framdragiis
över annan än den för kraftverket använda marken’.»

De av vattenfallsstyrelsen och kammarrätten sålunda gjorda anmärkningarna
giva mig anledning att föreslå vissa ändringar i den i utkastet
föreslagna formuleringen. Vid det förhållande att jag föreslår borttagande
av den i och för sig riktiga men föga betydelsefulla bestämmelsen
rörande broöverbyggnad och kraftledningar, föranleder kammarrättens beträffande
denna punkt givna ändringsförslag ingen särskild åtgärd. Den
närmare innebörden av vad som skall inbegripas i »anskaffningskostnaden»
synes få överlämnas åt praxis att bestämma.

Kammarrätten anför rörande det stycke av de föreslagna anvisningarna,
vari avhandlas ersättningskraftens inverkan på taxeringsvärdet, följande:

»Bestämmelserna i detta stycke hänföra sig till förhållanden, som
grunda sig dels på vissa av vattendomstol meddelade beslut i fråga örn
ersättning för förlorad vattenkraft dels ock på vissa rörande samma fråga

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

ingångna avtal, som ej av domstol fastställts. I sistnämnda avseende bär
nämligen före den nya vattenlagens ikraftträdande förekommit, att en
fastighetsägare, som ägde del i vattenfall, lör detsammas utbyggande nödgats
inköpa andra fastighetsägares andelar i fallet, därvid i köpekontrakt
härom bestämts, att säljaren skulle, förutom köpeskilling till angivet be"
lopp, utan ersättning erhålla rätt till viss mängd elektrisk krall att levereras
å viss plats och att sistnämnda förmån skulle i or ali iiamtid tillkomma
säljaren och efterträdare i äganderätten till säljarens . fastighet.
Sedan vederbörande taxeringsnämnder vid taxering av vissa jordbruksfastigheter,
vilkas ägare ägde dylik rätt till s. k. fri elektrisk kraft, jamte
det nämnderna efter vanliga grunder uppskattat jordbruksfastighetens
värde, till detsamma lagt det på visst sätt beräknade kapitalvärdet a den
elektriska kraft, fastighetsägaren kostnadsfritt erhölle, så har tragen, huruvida
berörda elektriska kraft vore att anse såsom sådan servitutsliknande
rättighet, vars värde jämlikt 2 punkten i anvisningen till 9 $ kommunalskattelagen
borde vid fastighetstaxeringen beaktas, genom besvär
av vederbörande fastighetsägare bragts under kammarrättens provning.
Kammarrättens majoritet har därvid ej gjort ändring i beskattningsnamndernas
beslut. Två ledamöter voro skiljaktiga och funno ovannämnda ratt
till elektrisk kraft icke kunna anses i beskattningsavseende hänforlig till

Den av kammarrättens majoritet intagna ståndpunkten innebär, att den
ifrågavarande rättigheten till elektrisk kraft på grund av sin med servitut
likartade natur är att anse såsom i sig själv utgörande fast egendom.
Minoriteten, som anser, att rättigheten ej äger servitutsliknande karaktär,
måste på grund härav komma till den slutsatsen, att rättigheten är los
egendom.

Då jämlikt 9 kap. 17 § vattenlagen rättighet till kraftbelopp, som på
grund av bestämmelserna i samma lag utgår såsom ersättning för förlorad
vattenkraft, skall vara förenad med den fastighet, till vilken vattenkraften
hört eller ock rättigheten i laga ordning överflyttats, synas särskilda bestämmelser
i taxeringsväg ej erforderliga i fråga örn rättighet till dylikt
kraftbelopp.

Vidkommande åter sådan rättighet till kraftbelopp, varom avtal träffats,
att densamma skall tillkomma ägaren av viss fastighet eller, dennes
efterträdare i äganderätten till fastigheten utan att avtalet blivit i
domstolsväg fastställt, får kammarrätten meddela, att de ovannämnda utslag,
varigenom denna rättighet av kammarrätten förklarats, utgöra fast
egendom, ännu ej vunnit laga kraft. Under sådana omständigheter förefaller
det kammarrätten mindre lämpligt, att det redan nu meddelas bestämmelser
i ämnet. För övrigt vill kammarrätten framhålla, att bestämmelser
i nu förevarande avseende böra givas en utförligare avfattning.än
promemorieföriattaren tänkt sig, enär det avtal, varom här kan bliva
fråga, måste till såväl form som innehåll närmare angivas.»

Vad angår behandlingen av ersättningskraft anser jag, oavsett vilken
tolkning kan komma att givas åt gällande lag genom utslag av högsta
instans, lämpligt att ej låta hänsyn därtill tagas vid taxeringen, försåvitt
fråga är om ersättningskraft, som blivit allenast genom avtal bestämd.
Är åter fråga om ersättningskraft, som utgår på grund av vattenlagens
föreskrift, lärer denna, såsom jämväl kammarrätten förmenat, böra hän -

Departementa

chefen.

Kvarnar och
‘lågar m. m.

Departements chefen.

106 Kungl. Marits proposition Nr 220.

föras till fast egendom. Jag tror det vara av ett visst värde, att denna
lagens mening kommer till uttryck i lagtexten.

I fråga örn den i utkastet upptagna föreskriften rörande värdesättning
av kvarnar, sågar och liknande smärre anläggningar uttalar kammarrätten: »Med

den negativa ståndpunkt kammarrätten intagit till den så kallade
avkastningsmetoden, vad angår värdesättning av kraftverk, följer,
att kammarrätten anser bestämmelserna i 11 stycket obehövliga. I detta
sammanhang vill emellertid kammarrätten beröra följande i förslaget ej
beaktade förhållande.

Å jordbruksfastigheter finnas ofta kvarnar, sågar och andra mindre
kraftverk, som användas för det egna jordbruket eller skogsbruket (se 7 §
kommunalskattelagen med anvisning punkt 3 och 5 samt anvisning till
21 § punkt 2 styckena 2 och 5) och som förty skola taxeras tillsammans
med fastigheten i övrigt såsom en taxeringsenhet (jordbruksfastighet).
För dylika mindre kraftverk lämpar sig ej ens den av kammarrätten villkorligt
förordade uppskattningsmetoden, åtminstone vad byggnaderna angår,
ty det är fråga, örn ej denna metod, på grund av dess hänsynstagande
till byggnadernas anskaffningskostnad, skulle leda till ett mot reglerna
för taxering av jordbruksfastighet stridande resultat. Alltså synes det
kammarrätten, att den nu föreslagna punkt 4 i anvisningen till 9 § kommunalskattelagen
bör begränsas till att avse kraftverk, som taxeras såsom
annan fastighet, och vattenfall, vare sig det, outbyggt, taxeras såsom
annan fastighet eller dess värde uppskattas såsom naturtillgång för att
taxeras i samband med jordbruksfastighet, därvid jämväl vattenfallet kan
vara för jordbruks- eller skogsbruksändamål utbyggt. Detta innebär alltså
allenast, att i sistnämnda fall byggnaderna till vattenfallet — som kan
vara av den storleksordning, att en utbyggnad för självständig industriell
drift kan ifrågakomma — icke skola uppskattas såsom tillbehör till
vattenfallet utan såsom till jordbruket hörande åbyggnader. Den sålunda
ifrågasatta begränsningen synes kammarrätten lämpligen böra ske genom
den definition å bland annat kraftverk, vilken kammarrätten tänkt sig
skola införas i slutet av denna punkt och som således bör såsom kraftverk
beteckna allenast sådana, på visst sätt i övrigt beskaffade anläggningar,
som böra upptagas såsom annan fastighet. I sammanhang härmed synes
punkten 2 i anvisningen fordra en komplettering härutinnan, att dels i avseende
å uppskattningen av vattenfalls värde såsom särskild naturtillgång
hänvisas till bestämmelserna i punkt 4 dels ock föreskrift meddelas
därom att, därest vattenfallet är utbyggt för jordbruks- eller skogsdrift,
nämnda bestämmelser ej skola tillämpas å de vattenfallet tillhörande
byggnaderna, vilka uppskattas i sammanhang med jordbruksfastigheten
i övrigt. »

Med den ståndpunkt jag intagit till frågan örn avkastningsmetodens användning
bortfaller det av kammarrätten anförda skälet för uteslutande
av bestämmelsen örn kvarnar och sågar. Mot vad kammarrätten anfört
örn kvarnar och sågar å jordbruksfastighet har jag ej anledning till annan
erinran än att enligt den lydelse som föreslagits åt stadgandet sådan taxeringsmetod,
som följer av lagens övriga bestämmelser, givetvis bör i dylikt

107

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

fall tillämpas. Stadgandet är och synes böra vara sä allmänt hållet som
möjligt för att ej försvåra en praktisk lagtillämpning. ’

I fråga om värdering av regleringsdamm uttalar länsstyrelsen i Gävleborgs
län:

»Att regleringsdammar och dylikt värderas efter mark- och byggnads''
värde utan försök till beräkning av räntabilitet och avkastning synes ändamålsenligt.
Anmärkas bör att rensningar i samband med regleringsföretag,
t. ex. vid gemensam reglering av tvänne sjöar, stundom företagas icke
»intill’, utan på betydande avstånd från regleringsdammen. Bland kostna
der upptagas icke heller de ofta mycket betydande skadeersättningarna
för dämning eller avsänkning, skyddsarbeten m. m., vilket ur skatteteknisk
synpunkt måhända är riktigt ur formell, men knappast ur saklig synpunkt.
För de delägande vattenfallsfastigheterna, vilkas kapitalvärden be»
räknas efter reglerad krafttillgång och därför skola minskas med andelen
i regleringskostnader, finnes i varje fall ingen anledning att därvid göra
skillnad mellan olika slag av faktiska regleringskostnader. Då regleringsdammen
och vattenfallsfastigheterna ofta ligga i skilda kommuner, innebär
förslaget eventuellt också en ur kommunernas synpunkt tvivelaktig
omflyttning av fastighetsvärdena.»

Vattenfallsstyrelsen anför i förevarande avseende:

»Smedberg har i sin promemoria icke närmare ingått pä frågan örn beräkning
av värdet av sjöregleringar. Han har endast föreslagit, att från
det genom regleringen ökade markvärdet skall dragas värdet av regleringsdammen.
Vattenfallsstyrelsen har uppfattat detta så, att Smedberg velat
överlåta åt praxis att närmare utforma de linjer, efter vilka värderingen
av vinsten av sådan reglering bör ske. Vattenfallsstyrelsen anser, att det
skulle medföra stora svårigheter att här införa närmare bestämmelser och
att denna fråga kan överlämnas tili taxeringsmyndigheternas bedömande
från fall till fall. Emellertid synes böra i anvisningarna intagas en be»
stämmelse örn att hänsyn skall vid taxeringen tagas till förefintlig sjöreglering.
Från det värde man härvid kommer till skall, såsom Smedberg
föreslagit, dragas taxeringsvärdet av regleringsdammen.»

Svenska vattenkraft föreningen yttrar:

»I tolfte stycket av utkastet är föreslaget, att i kostnaden för regleringsdamm
skall inräknas ''kostnad för rensningar intill dammen ovan- och
nedanför densamma’. Den ståndpunkt, som förfäktas i 1929 års utredning,
synes riktigare. Rensningar böra icke ingå i byggnadskostnaden, såframt
de icke varit erforderliga för byggnadens grundläggning. Rensningar, som
utföras av annan anledning, böra lika litet när det är fråga om regleringsdammar
som ifråga om andra byggnader inverka på byggnadens
taxeringsvärde.

Det citerade uttrycket synes därför böra utbytas mot t. ex. ''kostnad för
rensningar, erforderliga för dammens grundläggning’.»

Kammarrätten anför:

»I fråga örn taxering av regleringsdamm har rätt stor tvekan. Sålunda
har gjorts gällande, att, då det är regleringsdammens tillvaro, som åstadkommer
en ökning av det uttagbara kraftbeloppet i ett vattendrag, värdet
av denna ökning, regleringsvinsten, bör fästas vid dammen. Häremot har

Regltrings

damm.

108

D«partement6-

eheJen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

framhållits, att regleringsvinsten icke kommer till synes vid dammen utan
först vid de nedanför dammen liggande vattenfallen, där regleringsvinsten
ingår såsom en integrerande del av det uttagbara kraftbelopp, respektive
vattenfall efter regleringen representerar, och att på den grund taxeringen
bör ske av de särskilda vattenfallen efter detta kraftbelopp och oberoende
av, att storleken av detsamma hänför sig till en sjöreglering. Enligt sistnämnda
åsikt kommer givetvis icke något värde att återstå för taxering av
dammen, som således skulle förbli otaxerad. En förmedlande ställning
mellan dessa båda meningar intager en av kammarrätten i en del fastighetstaxeringsmål
tillämpad metod. Kammarrätten har nämligen i sådana fall,
då fråga varit örn en med stöd av bestämmelserna i vattenlagen genomförd
sjöreglering med tvångsdelaktighet — i vilket fall alla strömfall, för vilka
en ifrågasatt vattenregleriug medför båtnad, i avseende å sjöregleringens
genomförande utgör en samfällighet — betraktat varje särskilt strömfall
och den på strömfallet belöpande andelen i dammen såsom en enhet, vars
värde uppskattats med hänsyn till fallets värde efter regleringen. Därefter
har beräknats värdet av andelen i dammen, vilken senare uppskattats såsom
en särskild taxeringsenhet med allenast byggnadsvärde (med byggnadskostnaderna
såsom grund och oberoende av regleringsvinstens storlek); och
har denna beräkning av värdet av strömfallets andel i dammen skett efter
förhållandet mellan strömfallets fallhöjd och sammanlagda fallhöjderna av
de strömfall, som fått nytta av regleringen, varefter värdet av strömfallets
andel i dammen avräknats vid strömfallets taxering. De i 12 stycket intagna
bestämmelserna rörande taxering av regleringsdamm hänföra sig i
huvudsak till det sist omförmälda tillvägagångssättet.

Då otvivelaktigt frånvaron av vägledande upplysningar angående sättet
för taxering av regleringsdamm haft till följd en stor ojämnhet i beskattningen
i förhållandet såväl mellan vattenfallsiigare som mellan kommuner,
synes det kammarrätten välbetänkt, att bestämmelser i ämnet meddelas!
Vad innehållet, av dessa bestämmelser angår, kan väl mot förslaget i denna
del anmärkas, att det är svårt att finna en fullt hållbar teoretisk grund
för samma förslag, men å andra sidan måste sägas, att någon annan väg
än den förslaget anvisar näppeligen kan väljas, utan att ur skattesynpunkt
berättigade intressen av vikt trädas för nära. Kammarrätten får alltså
biträda förslaget, så vitt regleringsdammen angår. Vidkommande härefter
avdraget från värdet å vattenfallsfastighet, som röner båtnad av regleringsföretaget,
har enligt förslaget rätten till dylikt avdrag begränsats till sådan
fastighet, som bidragit till kostnaderna för regleringsdammen. Härvidlag
anser emellertid kammarrätten det kunna ifrågasättas, huruvida det kan
vara riktigt att uppskatta fastighet, vars ägare ej bidragit till kostnaderna
för dammen, till sitt efter den faktiskt förefintliga krafteffekten beräknade
julla varde, då fastighetens ägare jämlikt 3 kap. 6 § vattenlagen icke äger
rätt att begagna sig av den genom regleringen nyvunna krafteffekten utan
att gälda ifrågavarande kostnader. Huru i berörda avseende lämpligen
bör förfaras, torde vara svårt att genom några generella bestämmelser
reglera, och synes det därför lämpligast att åtminstone tillsvidare och till
dess större erfarenhet å detta område vunnits allenast stadga, att värdet
av de vatten fallsfastigheter, som röna båtnad av den vattenreglering, dammen
åvägabringar, skall minskas med skäligt belopp.»

Beträffande värdering av regleringsdamm finner jag den praxis, som tilllämpats
av kammarrätten, böra lagfästas.

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Vad angår avdrag vid taxering av vattenfallsfastigheter nedanför regleringsdamm
för viss del av regleringsdammens värde, så kan det vara tveksamt,
om dylikt avdrag skall åtnjutas för samtliga vattenfallsfastigheter,
som hava båtnad av dammen, eller allenast för dem, som bidragit till regleringsdammen.
Vilkendera utvägen man väljer synes ej ha slör praktisk
betydelse ur annan synpunkt än med hänsyn till svårigheten vid tillämpningen
av den ena eller andra metoden. Det förefaller mig uppenbarligen
mycket enklare att här välja det senare alternativet, vilket bygger på en
klar andels beräkning, under det att den förra metoden skulle kunna giva
anledning till tvis tigheter och visst godtycke.

Rörande de i utkastet föreslagna bestämmelserna om fördelning av taxeringsvärde
i fråga örn vattenfallsfastighet å kommungräns, uttalar kammarrätten
följande:

»Bestämmelser i det syfte, som här avses, synas kammarrätten icke erforderliga.
I fråga örn vattnet är väl utan vidare klart, att, därest större rätt
till vattnet tillkommer den ena stranden och gränsen mellan två kommuner
går i vattendraget, vattenfallets värde ej beräknas lika för bägge kommunerna
utan fördelas i förhållande till storleken av den rätt till vattnet, vardera
stranden äger. Vad byggnader i vattnet beträffar bör i nu ifrågavarande
avseende för dem gälla samma regler som för byggnader i allmänhet,
nämligen att de skola taxeras inom den kommun, dit den mark,
som är oundgängligen nödvändig såsom underlag för byggnaden, i taxeringsavseende
hör, så att, örn denna mark är delad mellan två kommuner, jämväl
byggnadens värde måste fördelas mellan kommunerna. Härtill kommer,
att erfarenheterna från fastighetstaxeringsmålens behandling i kammarrätten
ej ådagalägga något behov av att genom särskilda bestämmelser reglera
hithörande förhållanden.»

Mot kammarrättens avstyrkande anser jag mig ej kunna förorda någon
annan regel örn byggnadsvärdets fördelning på olika kommuner beträffande
anläggningar å kommungränser, än den som innefattas i gällande rätt. Vid
dylikt förhållande synes anledning saknas att upptaga någon särskild bestämmelse
örn anläggningar å kommungränser.

Rörande den föreslagna ändringen i punkt 6 av anvisningarna till 10 §,
avseende redovisning av delvärden å vattenfall m. m., anför kammarrätten,
bland annat:

»Andra meningen synes helt överflödig. På grund av innehållet i första
meningen kommer nämligen för ett utbyggt vattenfall att föreligea en uppdelning
av dess värde i 3 delar, vattenfallets värde, markvärde i övrigt
(= totala markvärdet, minskat med vattenfallets värde) och byggnadsvärde.»

Kammarrättens sålunda framlagda ändringsförslag anser jag mig kunna
biträda.

Kraftverk»-anläggningar
ä kammangränser.

Departements chefen.

Redovisning
av delvärden
å vaitenfallsfastighet.

Departements chefen.

Innehållet a
deklaration
beträffande
vattenfallsfastighet.

Departements

chefen.

(rättande
huvudgrunder
flir
beskattning
av inkomst på
grund av livförsäkring.

Framställning
från vissa
försäkringsbolag.

HO Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Beträffande utkastets ändringsförslag i fråga cm 17 § 1 mom. taxeribgsförordningen
anför kammarrätten:

»Det synes kammarrätten kunna ifrågasättas, örn ej paragrafen borde
nämna ett par av de för taxering av vattenfallsfastigheter viktigaste uppi
lysningarna, nämligen normal lågvatteneffekt och byggnaders anskaffningskostnad.
Tillägget skulle då få exempelvis följande formulering: ''samt beträffande
fastighet, dära vattenfall tinnes, örn normal lågvatteneffekt, byggnaders
anskaffningskostnad samt övriga för taxering av vattenfallet jämte
tillhörande byggnader erforderliga uppgifter’.»

Aven för det fall,'' då vederbörande för taxering av kraftverk påyrkar
tillämpning av avkastningsmetoden och i sådant avseende meddelar tillfredsställande
uppgifter, Anner jag det ur kontrollsynpunkt önskvärt, att i fastighetsdeklaration
sådana uppgifter meddelas, som erfordras för taxering enligt
den mera schablonmässiga anläggningskostnadsmetoden. Omformulering
synes böra ske av förevarande paragraf i huvudsaklig anslutning till kammarrättens
förslag. Att fastställa deklarationsformulär för taxering av
vattenfall lärer ankomma på Kungl. Majit.

Beskattning av inkomst på grund av pensionsförsäkring.

Beskattning av inkomst på grund av livförsäkringsavtal kan försiggå
i endera av två huvudformer, nämligen antingen bos försäkringsanstalten
i försäkringstagarnas ställe, såsom fallet är vid kapitalförsäkring, eller
hos försäkringstagarna själva, såsom fallet är vid livränteförsäkring. I
förra fallet får i princip ej avdrag äga rum för erlagda försäkringspremier,
dock att ett konventionellt avdrag å högst 200 kronor medgivits, och beskattas
ej utfallande försäkringsbelopp. Vid livränteförsäkring åter äro
två alternativ tänkbara, nämligen antingen att avdrag medgives för hela
premien, i vilket fall hela den utfallande livräntan beskattas, eller att avdrag
— med undantag för konventionellt sådant — ej medgives för premien,
i vilket fall den utfallande livräntan beskattas blott med reducerat belopp.
Det förra är förhållandet med sådan livränteförsäkring, som i huvudsak
är att betrakta som pensionering, det senare åter med livränta mot engångspremie,
d. v. s. vad som i dagligt tal brukar benämnas »inköpt» livränta
e. dyl. Mellan de båda huvudformerna kunna emellertid uppstå
gränsfall, vilkas inordnande under den ena eller andra kategorien stundom
kan vålla tvekan, i den mån ej specialregler givits för desamma.

Hos Kungl. Majit anhöllo nu vissa försäkringsbolag i en till finansdepartementet
den 24 november 1931 inkommen skrift örn visst »förtydligande»
av skattelagarna. Efter att hava framhållit den skillnad, som
enligt skattelagarna upprätthölles mellan kapitalförsäkring och pensionsförsäkring,
yttrade bolagen följande:

Kungl. Majlis proposition Nr 220. lil

»Med hänsyn till den åtskillnad, sorn sålunda enligt nu gällande skattesystem
föreligger mellan pensionsförsäkring och kapitalförsäkring, måste
det anses synnerligen önskvärt, att gränslinjen mellan de två försäkringsformerna
är ur saklig synpunkt lämplig och härjämte fullt klar.

Under det senaste decenniet har pensioneringstanken för såväl anställda
som enskilda blivit alltmer aktuell, och de svenska livförsäkringsbolagen
hava genom lämplig anpassning av sina försäkringsformer sökt tillfredsställa
förelintliga behov. Vissa försäkringsbolag hava sålunda utarbetat
pensionsförsäkringsformer, som skilja sig från de tidigare förekommande
formerna endast därigenom, att ett visst antal räntor eller pensionsbelopp
under alla förhållanden garanteras utgå. Dessa försäkringsformer
torde hittills av skattemyndigheterna i regel hava godkänts såsom
pensionsförsäkringar. Något utslag av högre skattemyndighet beträffande
frågan örn sådana försäkringsformers behandling som pensionsförsäkringar
förefinnes emellertid icke.

Undertecknade försäkringsbolag förmena, att det måste betraktas såsom
synnerligen önskvärt, att någon tvekan icke må föreligga beträffande
vad som ur skattesynpunkt bör förstås med pensionsförsäkring, och hemställa
därför, att ett förtydligande av kommunalskattelagen på denna
punkt måtte ske. Något skäl att vid ett sådant förtydligande intaga annan
ståndpunkt än den, som enligt vad ovan sagts intagits av skattemyndigheterna
vid tolkning av gällande lag, synes icke förefinnas.»

För säkring sinspektionen anbefalldes att över berörda framställning avgiva
yttrande och inkom i en den 15 februari 1932 dagtecknad skrivelse med
sådant.

Inspektionen har till en början mera i detalj redogjort för gällande bestämmelser
rörande livräntas beskattning och i sådant avseende anfört:

»Beskattningen av pensioner regleras för närvarande huvudsakligen av
bestämmelser i kommunalskattelagen, vilka — i vad de avse pensioner
utgående på grund av försäkring — bygga på begreppet pensionsförsäkring.
Med pensionsförsäkring avses enligt anvisningarna till deklarationsformuläret
dels försäkring, enligt vilken livränta skall börja utgå vid
viss ålder eller vid iråkad varaktig arbetsoförmåga, dels änke- och pupillförsäkring,
men däremot ej olycksfallsförsäkring. Kombineras dylik livränta
med kapitalförsäkring och lyder kapitalförsäkringen å belopp
sammanlagt ej överstigande vare sig livränteförsäkringens dubbla årsbelopp
eller 4,000 kronor, betraktas kapitalförsäkringen som pensionsförsäkring,
örn försäkringen tagits på grund av tjänst, samt även i andra fall
under den ytterligare förutsättningen att försäkringen tagits annorledes
än mot engångspremie oell att livräntan är livsvarig eller avser pupillpension.
Med försäkring mot engångspremie skall förstås försäkring,
där enligt försäkringsavtalet hela premien skall erläggas på en gång eller
erläggas i olika poster inom en tid av högst fem år från dagen för försäkringsavtalets
ingående. Med livsvariga livräntor avses sådana livräntor,
som upphöra att utgå först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid
dödsfall eller omgifte.

Sedan det sålunda angivits, vad som skall betraktas som pensionsförsäkring
till skillnad från kapitalförsäkring otc., stadgas i huvudsak följande
angående själva beskattningen. Därest pensionsförsäkring tagits
på grund av tjänst, är den av arbetsgivaren respektive löntagaren erlagda

Yttrande och
förslag av för
säkringsinspektionen.

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

premien helt oell hållet avdragsgill, för den förre i regel under inkomst
av rörelse, för den senare under inkomst av tjänst; det utfallande pensionsbeloppet
beskattas helt och hållet, dock att vid pupilllörsäkring ett
särskilt avdrag å 600 kronor är medgivet. Därest försäkringen avser livsvarig
livränta, icke är tagen på grund av tjänst och premien icke är engångspremie,
gäller samma regel, endast med den ändringen att avdraget
för premien sker under allmänna avdrag. Därest pensionsförsäkringen
däremot — utan att hava tagits på grund av tjänst — tecknats mot engångspremie
eller avser icke livsvarig livränta annan än pupillpension,
är premien, liksom allmänt gäller i fråga om kapitaliörsäkring, avdragsgill
intill ett belopp av 200 kronor (maximeringen avser den sammanlagda
premien för kapitalförsäkring, pensionslörsäkring mot engångspremie,
olycksfallsförsäkring m. m.). I sistnämnda fall beskattas den utfallande
pensionen på grundval av ett reducerat belopp, för vars beräkning regler
finnas angivna i 32 § i kommunalskattelagen. Belopp utfallande på grund
av kapitalförsäkring inkomstbeskattas ej; däremot erlägger försäkringsgivaren,
örn denne är ett svenskt försäkringsbolag, s. k. ränteskatt för den
beräknade ränteinkomst för året, som förutsättes vid beräkning av premie-
och premieåterbäringsreserver.

Beträffande andra fall av kombinerad kapital- och ränteförsäkring än
det ovan särskilt nämnda äro icke några bestämmelser meddelade angående
vad som skall förstås med pensionsförsäkring.»

Försäkringsinspektionen meddelar vidare, att inspektionen för bedömande
av den fråga remissen avser från de olika livförsäkringsbolagen
begärt och erhållit uppgift å de olika slag av pensionsförsäkring samt
blandad kapital- och pensionsförsäkring, som representerades av bolagens
nu i kraft varande försäkringsbestånd. Härom yttras följande:

»I det följande redovisas de av bolagen angivna olika försäkringsformerna,
vare sig dessa uttryckligen angivits såsom pensionsförsäkring eller
icke, indelade med hänsyn till de vid premieberäkningen tillämpade beräkningsgrunderna
i tre grupper: ränteförsäkring, blandad kapital- och
ränteförsäkring samt ren kapitalförsäkring.

I. Ren ränteförsäkring.

Vid premieberäkningen tillämpas helt och hållet respektive bolags av
Konungen stadfästa beräkningsgrunder för livränte- eller överlevelseränteförsäkring
(eventuellt samtidig tillämpning av beräkningsgrunderna för
invaliditetsförsäkring). Följande former redovisas.

1) Genast börjande livränta.

2) Uppskjuten livränta, i vissa fall kombinerad med invaliditetsränta
utgående temporärt intill pensionsåldern, därest varaktig arbetsoförmåga
inträffar före denna.

3) överlevelseränta (= familjepension; förmånstagare individuellt eller
kollektivt angiven).

Forn varianter förekomma vid var och en av dessa tre former temporära
räntor och räntor med ett eller annat slag av premieåterbetalning vid dödsfall.

I vissa fall finnas av Konungen fastställda speciella beräkningsgrunder
för pensionsförsäkring av befattningshavare hos bolaget.

II. Blandad kapital- och ränteförsäkring.

Vid premieberäkningen tillämpas samtidigt beräkningsgrunder för
ränteförsäkring (livränte-, överlevelseränte- eller invaliditetsränteiörsäk -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. Ilo

ring) och beräkningsgrunder för kapitalförsäkring för dödsfall. Följande
former märkas.

1) Inkomstpensionsförsäkring utgörande en kombination av inkomstförsäkring
[redogörelse angående inkomstförsäkring lämnad nedan under
lil 1)J med försäkring av uppskjuten livränta eller uppskjuten överlevelseränta.
Följande typer förekomma.

A. Försäkring till förmån för efterlevande.

''Pensionen’ börjar utgå först vid den försäkrades död och utbetalas så
länge förmånstagaren lever, dock minst under 20 år.

B. Försäkring avsedd att bereda egenpension samt i viss utsträckning
även pension åt efterlevande.

''Pensionen’ börjar utgå, då den försäkrade uppnår viss ålder (pensionsåldern)
eller vid dödsfall dessförinnan. Uppnås pensionsåldern, utbetalas
pensionen, så länge den försäkrade lever, dock minst under t. ex. 20 år,
varvid, örn dödsfall inträffar under dessa 20 år, resterande garanterade räntor
utbetalas till de efterlevande såsom förmånstagare. Inträffar dödsfall
före pensionsåldern, utgår pensionen till de efterlevande såsom förmånstagare
under 20 års tid.

Försäkring av detta slag kan även avtalas så, att pensionen till efterlevande
utgår så länge viss, vid försäkringens tecknande namngiven förmånstagare
lever, dock minst under 20 år. Detta kan ske antingen med
tillämpning av en tilläggspremie svarande mot den tillfogade uppskjutna
överlevelseräntan eller oek i fråga örn dödsfall före pensionsåldern, utan
premieförhöjning på det sätt att pensionsbeloppet minskas så mycket,
olika för olika dödsåldrar, som erfordras för att täcka kostnadsökningen
pä grund av pensionsntbetalningens fortsättande efter de 20 årens slut.

För båda typerna A. och B. gäller numera i stor utsträckning, att försäkringarna
icke få belånas, återköpas eller till utbetalningssättet förändras
(''pensionsvillkor’). Härjämte förekomma emellertid, särskilt i
fråga örn tidigare avslutade försäkringar, fall, där inkomstförsäkringsdelen
kan återköpas oell belånas samt även till utbetalningssättet förändras.

Ett bolag har uppgivit, att vid ifrågavarande försäkringsform alltid två
försäkringsbrev utfärdas, ett för inkomstförsäkringsdelen och ett för ränteförsäkringsdelen,
ehuru pensionsvillkor i vissa fall gälla även i fråga örn
förstnämnda del.

2) Kapitalpensionsförsäkring konstruerad pä följande sätt, Kapitalet
utbetalas med viss del exempelvis en tiondedel årligen under 10 år med
början vid viss uppnådd ålder. Efter tioårsperiodens slut fortsätter en
livsvarig livränta å ett belopp lika med det under perioden utbetalda årsbeloppet.
Avlider den försäkrade före, respektive under tioårsperioden, utfaller
pä en gång hela kapitalbeloppet, respektive så stor del av kapitalet,
sorn återstår vid dödsfallet.

ö) Vanlig blandad liv- och kapitalförsäkring kombinerad med en livsvarig
livränta, vilken börjar utgå vid kapitalutbetalningsåldern.

4) Vanlig blandad liv- och kapitalförsäkring i kombination med en in
validitetsränta, vilken utgår temporärt intill kapitalutbetalningsåldern,
därest varaktig arbetsoförmåga inträffar föro denna.

Utöver de ovan angivna formerna av blandad kapital- och livränteförsäk
ring hava av bolagen redovisats ett fåtal andra, vilka ej numera drivas
•eller vilka i varje fall torde förekomma endast i obetydlig utsträckning.

lil. Ren kapitalförsäkring.

Bihang till riksdagens protokoll 19.13. I nami. ISO hafi- (Sr Tid.) s

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Vissa bolag hava redovisat försäkringsformer, där premieberäkniugen
helt och hållet byggt på beräkningsgrunderna för kapitalförsäkring för
dödsfall. Följande former märkas:

1) Inkomstförsäkring.

Denna är utformad som en modifikation av vanlig blandad liv- och kapitalförsäkring
(eventuellt livstidsförsäkring) på det sätt, att kapitalet,
såväl när försäkringsiallet avser dödsfall som när det avser uppnådd ålder,
utbetalas med fördelning på ett visst antal år; alla utbetalningar äro,
när försäkringsfallet en gång inträffat, ovillkorliga. Denna försäkring
har försäkringstekniskt sett karaktären av en kapitalförsäkring för dödsfall
och torde därför, åtminstone tidigare, i allmänhet hava medfört rätt
till återköp och förskott. Emellertid lära numera i vissa fall tillämpas
försäkringsvillkor av pensionsvillkors natur. Följande lydelse av dylikt
villkor har angivits av ett bolag; ''Sorn särskilt villkor för denna försäkring
gäller, att försäkringen icke kan belånas, återköpas eller med avseende
på utbetalningssättet ändras. På grund härav kan utbetalning av
försäkringen icke ske annat än i form av månatliga pensionsbelopp i enlighet
med vad ovan i detta försäkringsbrev angivits.’

2) Blandad liv- och kapitalförsäkring, i fråga örn vilken stadgas, att den
försäkrade vid uppnående av kapitalutbetalningsåldern har rätt att välja
mellan att få kapitalet på en gång eller i form av en årlig livränta. Väljes
livränta, betraktas det till utbetalning förfallna kapitalet som engångspremie
för en genast börjande livränta beräknad enligt då gällande grunder.
Före kapitalutbetalningsåldern finnes återköps- och fribrevsrätt.

3) S. k. donationsförsäkring (försäkring med bestämd utbetalningstor •
min) i kombination med en tidränta, vilken utgår intill tidpunkten för
kapitalutbetalningen, därest dödsfall inträffat före denna tidpunkt. Rätt
till återköp och fribrev synes i regel ej förekomma.»

Inspektionen yttrar härefter följande:

»Vad beträffar typerna under I äro dessa redan enligt nu gällande bestämmelser
att hänföra till pensionsförsäkring, dock med undantag för
I 3) i de fall, då förmånstagaren är annan än hustru och barn. Någon
ändring i fråga örn nu gällande bestämmelser synes icke erforderlig beträffande
dessa former.

Typerna under lil torde i praxis hava behandlats såsom kapitalförsäkring,
i varje fall då det gällt försäkring, som icke tagits på grund av tjänst.
På grund av dessa typers konstruktion synas de för övrigt böra behandlas
som kapital försäkringar, även där pensionsvillkor införts.

Är innebörden av nu gällande bestämmelser alltså klar i fråga örn de
rena typerna under I och lil, möter det däremot otvivelaktigt svårigheter
att tillämpa dem å de blandade typerna under II, utom för det specialfall
av kombinerad kapital- och livränteförsäkring, varom bestämmelser äro
meddelade i anvisning 1 till 31 § i kommunalskattelagen. Bestämmelserna
för sistnämnda fall synas vara tillkomna med utgångspunkt från principen,
att en kombinerad kapital- och livränteförsäkring, vilken för försäkringstagaren
måste te sig som en pensionsförsäkring, även vid beskattningen
såvitt möjligt bör i sin helhet behandlas som dylik försäkring. Försäkringsinspektionen
finner för sin del, att denna princip, så långt möjligt
är, bör läggas till grund vid lösningen av skattefrågan för de kombinerade
försäkringarna. En annan tänkbar lösning vore visserligen, att
kombinerad försäkring vid beskattningen genomgående ansågcs uppdelad
på en kapitalförsäkring och en livränteförsäkring, men inspektionen anser

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2X0.

■sig icke böra förorda denna linje, då den torde komma att leda till alltför
stora komplikationer.

Avgörandet av frågan, huruvida en kombinerad försäkring skall anses
som pensionsförsäkring, bör givetvis ej gärna ske från fall till fall utan
torde böra grunda sig på vissa i lag lastställda regler.

Vad först beträffar typen II 1), som torde vara den mest betydelsefulla
av de kombinerade lörsäkringarna, har densamma, därest pensionsvillkor
avtalats, från försäkringstagarens synpunkt sett onekligen karaktären av
en pensionsförsäkring. Med hänsyn härtill synes denna kombination likaväl
som den vid tillkomsten av nuvarande bestämmelser beaktade typen av
blandad kapital- och livränteförsäkring helt och hållet kunna behandlas
som pensionsförsäkring. Härigenom skulle bland annat uppnås en betydlig
förenkling vid bestämmelsernas tillämpning. Utöver kravet på peusionsvillkor
torde emellertid vissa andra fordringar böra vara uppfyllda,
för att det såvitt möjligt skall förhindras att försäkringen tecknas i syfte
att kringgå de olika för fysisk person gällande beskattningsreglerna.

De i det följande föreslagna fordringarna innebära, att premien till väsentlig
del skall kunna anses motsvara en pension av ren livräntetyp. Älderspensionsförsäkring
av denna typ synes sålunda alltid böra vara livsvarig;
lamiljepensionsförsäkring konstruerad uteslutande som inkomstförsäkring
synes böra räknas som kapitalförsäkring, örn den ej är kombinerad
mod en ålderspensionsförsäkring å minst samma belopp samt med pensionsåldern
högst 70 år; pensionsbeloppet synes ej böra vara garanterat
längre tid än 20 år. Pensionsvillkoren böra innehålla, att försäkringen enligt
avtalet ej må återköpas eller belånas samt ej heller så till utbetalningssättet
förändras, att den upphör att vara pensionsförsäkring av i
kommunalskattelagen definierad, art. Skulle bolaget, där alldeles särskilda
skäl äro för handen, i undantagsfall ändock ex gratia återköpa försäkringen,
bör återköpsvärdet självfallet beskattas som pension. Skulle
under samma förhållanden överenskommas örn rätt till belåning av försäkringen
eller till sådan ändring av utbetalningssättet, att försäkringen
kan upphöra att vara pensionsförsäkring, bör försäkringen anses hava
övergått till kapitalförsäkring och dess premiereserv såväl som försäkringstagarens
övriga tillgodohavanden på grund av försäkringen beskattas
som en pension, utbetald vid tillfället för överenskommelsen. Härav torde,
förutom ändringar i kommunalskattelagen, böra följa vissa ändringar i
taxeringsförordningen och deklarationsformuläret. Samma uppfattning
angående försäkringens karaktär av kapitalförsäkring eller pensionsförsäkring,
som tillämpas vid försäkringsbeloppets beskattning, torde även
böra tillämpas vid den s. k. räntebeskattningen hos försäkringsgivaren i
de fall, då denne är ett svenskt försäkringsbolag.

Beträffande typerna II 3) och II 4) äro dessa redan behandlade i nu gill -lande bestämmelser. Inspektionen anser sig i fråga örn dessas beskattning
icke böra ifrågasätta annan ändring än att 4,000-kronorsgränsen slopas.
Någon rationell grund för bibehållande av denna gräns torde knappast
kunna åberopas. Anser man, att en kombination mellan en vanlig
uppskjuten livränta och en kapitalförsäkring motsvarande livräntans
dubbla belopp är önskvärd, torde icke linnas någon anledning att genom
skattebestämmelser lägga hinder i vägen för att denna försäkringsform utsträckes
till att omfatta även pensionsbelopp över 2,000 kronor. Härtill
kommer, att en dylik ändring ii ven innebär en viss förenkling.

För de fall, där de till II I), TT 3) och TT 4) hörande typerna enligt ovan

116

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

föreslagna regler icke liro att anse som pensionsförsäkring, ävensom för
övriga tänkbara kombinationer, synes en mera schablonmässig behandling
motiverad. Försäkringsinspektionen har haft två olika alternativ under
övervägande, vilka båda skulle medföra en följdriktig beskattning, nämligen
dels att betrakta dem som kapitalförsäkringar, dels att betrakta dem
som livränteförsäkringar mot engångspremier. Då det förstnämnda alternativet
leder till enklare regler och även innebär förenklingar i tillämpningen,
har inspektionen ansett sig böra förorda detta.

De ändringar i kommunalskattelagen, som i anslutning till det ovan an
förda bliva erforderliga, hava återgivits i en särskild bilaga. Härvid har
ovan gjorts den redaktionella ändringen i lagbestämmelserna* att den nu
i anvisningarna till 31 § meddelade huvuddefinitionen på begreppet pension
flyttats från anvisningen till själva paragrafen och härvid samtidigt
omformulerats så, att begreppet pension uttryckligen avser varje belopp
utgående på grund av pensionsförsäkring, alltså även återköpsbelopp,
premieåterbetalning vid dödsfall, premieåterbäring och vinst samt — därest
försäkringen ändras till kapitalförsäkring — premiereserven och försäkringstagarens
övriga tillgodohavanden hos-bolaget på grund av försäkringen
vid tidpunkten för ändringen. Definitionen på begreppet pensions
försäkring Ilar samtidigt införts i anvisningen till 31 § med i stort sett
samma formulering som nu i deklarationsformuläret. Dock har för er
hållande av enklare formuleringar i de olika hithörande bestämmelserna
den ändringen gjorts, att från begreppet pensionsförsäkring uteslutits försäkring
av andra icke livsvariga livräntor än pupillpensioner; någon ändring
i sak kan härigenom icke uppkomma annat än för det teoretiskt möjliga
men i praktiken troligen aldrig förekommande fallet, att en sålunda
utesluten icke livsvarig livränta tagits på grund av tjänst.»

Försäkringsinspektionens förslag till ändringar i kommunalskattelagen
är av följande lydelse:

»I 31 § tillfogas följande:

/Med pension förstås dels pension, som utgår på grund av föregående
tjänsteförhållande, dels ock belopp, som utgår på grund av pensionsförsäkring’.

Anvisning 1 till 31 § erhåller följande ändrade lydelse:

1. Med pensionsförsäkring förstås sådan försäkring, enligt vilken liv
ränta skall utgå från viss ålder (ålderspension) eller vid varaktig arbets
oförmåga (invalidpension) eller till efterlevande på grund av änke- eller
pupillförsäkring (familjepension); som pensionsförsäkring räknas icke
olycksfallsförsäkring, ej heller försäkring av icke livsvarig livränta annan
jin pupillpension.

A. Kapitalförsäkring kombinerad med försäkring av sådan livränta, som
i föregående stycke sägs, skall betraktas som pensionsförsäkring, därest
kapitalförsäkringen lyder å belopp sammanlagt ej överstigande livräntans
dubbla årsbelopp. Vid änke- och pupillförsäkring skall härvid som års
belopp anses den årliga pension, som tillförsäkrats enbart änka.

B. Lyder kapitalförsäkringen å belopp sammanlagt överstigande livräntans
dubbla årsbelopp, gäller följande:

a) Har vid försäkring av ålderspension avtalats, att pensionen skall utgå
ett visst garanterat antal år därest den försäkrade uppnår pensionsålderm
oberoende av örn han sedermera avlider, innan fullt antal år uppnåtts, betraktas
försäkringen i sin helhet som pensionsförsäkring.

117

KungL Maj:ta proposition Nr 220.

b) År pensionsåldern vid tinder a) omförmäld försäkring högst 70 år,

behandlas som pensionsförsäkring med ålderspensionsförsäkringen kombinerad
försäkring av belopp som — därest dödsfall inträffar före pensionsåldern
— utgår under ett garanterat antal år med ett årsbelopp högst lika
med ålderspensionen. ...

c) Som pensionsförsäkring räknas försäkring av livsvarig ränta till förmån
för efterlevande änka eller barn, även örn utbetalningen skall fortgå
under ett garanterat antal år efter försörjarens död.

För att under punkt a), b) oell c) omförmälda försäkringsformer skola
anses som pensionsförsäkring gäller att det garanterade antalet år ej överstiger
20 samt att försäkringen enligt avtalet ej må återköpas eller belånas
samt ej heller så till utbetalningssättet förändras, att den upphör att vara
försäkring av sådan art, som ovan i denna anvisning sägs.

Är kapitalförsäkring kombinerad med ränteförsäkring i annat fall än
ovan under A eller B sägs, skall försäkringen i sin helhet betraktas
såsom kapitalförsäkring.

32 § 2 morn. erhåller i nedan angivna delar följande ändrade lydelse:

2 mom. Har livränta--— intäkt räknas:

a) ----

b) ---

c) örn livräntan eljest utgått på grund av pensionsförsäkring, dock ej på
grund av försäkring mot engångspremie;

livräntans hela belopp; samt

d) ---

Örn livränta----beräknat belopp.

Har livränta----beräknat belopp.

Med försäkring ---— försäkringsavtalets ingående.

Anvisning 9 till 32 § erhåller följande ändrade lydelse:

9. Vid tillämpning av 32 § räknas, som livräntor, utöver vänliga livräntor,
även andra belopp utgående på grund av pensionsförsäkring, alltså
även återköpsbelopp. premieåterbetalning vid dödsfall, premieåterbäring
och vinst samt — därest försäkringen ändras till kapitalförsäkring —
premiereserven och försäkringstagarens övriga tillgodohavanden hos försäkringsanstalten
på grund av försäkringen vid tidpunkten för ändringen.
Med livsvariga livräntor avses sådana livräntor, som upphöra att utgå
först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifte.

46 § 2 inom. 2) erhåller följande ändrade lydelse:

2) för avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt övrig i anvisning
1 till 31 § angiven pensionsförsäkring, som ej avses i 33 §, dock ej örn avgiften
erlagts till ränte- och kapitalförsäkringsanstalt eller på grund av
försäkring mot engångspremie; samt-)

Över försäkringsinspektionens förslag inhämtades yttranden från vissa
länsstyrelser samt från kammarrätten, så oek från svenska försäkringsföreningen
oell svenska livförsäkringsbolags direktörsförening.

Efter ett påpekande rörande den lagtekniska anordningen av ifrågavarande
bestämmelser uttalar Överståthållarämbetet sitt tillstyrkande av
4,000-kronorsgränsens borttagande samt anför därefter:

»Emellertid anser Överståthållarämbetet icke uteslutet att en kombinerad
försäkring i andra fall i beskattningsavseende uppdelas på en kapitalförsäkring
och en livränteförsäkring. Hetta tillämpades ------av nästla

Yttranden
över försäkringsinspektionens
förslag.

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

det års prövningsnämnd vid bedömande av avdragsrätten för försäkringspremier.
I varje fall synes dock såsom villkor för att en kapitalförsäkring
må hänföras till pensionsförsäkring uppställas att densamma icke får återköpas,
belånas eller till utbetalningssättet förändras. För erhållande av
kontroll att såsom avgifter lör pensionsförsäkring icke fråndrages premier,
som avse kapitalförsäkring, ifrågasätter Överståthållarämbetet att skyldighet
införes för försäkringsanstalter att lämna vederbörande taxeringsnämnd
uppgift å erlagda sådana avgifter, då de överstiga visst belopp.

I samband med förevarande förslag till lindring i kommunalskattelagen
tillåter sig Överståthållarämbetet föreslå att, enär anledning till medgivande
vid pupillförsäkring av skattefrihet för ett belopp av 600 kronor
uppgifvits vara sociala skäl, sadan skattefrihet modgives endast för minderårig
livräntetagare.

. Slutligen må i detta sammanhang framhållas att olika meningar gjort
sig gällande örn och i vad mån avdrågsrätt vid taxeringen är medgiven
för frivilliga avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen och finner
Överståthållarämbetet önskligt att tydligare bestämmelser meddelas härom.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län vitsordar, att lagstiftningen på ifrågavarande
område vållat vissa svårigheter i tillämpningen, och bär ingen
principiell erinran mot försäkringsinspektionens förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län bär ej funnit något att erinra mot försäkringsinspektionens
ifrågavarande förslag. Med hänsyn till de många olika
typer och kombinationer av försäkringar, sorn redan funnes och ytterligare
framgent kunde uppstå, har länsstyrelsen framhållit önskvärdheten av att
i taxeringsförordningen intoges bestämmelser örn att försäkringsanstalterna
i de uppgifter till ledning vid taxeringen, som det ålåge dem att avgiva,
lämnade sådana meddelanden, att på grund av desamma kunde avgöras,
vilket slag av försäkring som avsåges.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län förklarar sig sakna anledning
att närmare ingå på sin uppfattning om innebörden av gällande bestämmelser
rörande vissa slag av de försäkringar, som örn förmäldes i försäkringsinspektionens
utlåtande, och fortsätter:

»Genom nämnda utlåtande är Eders Kungl. Maj:ts betällningshavände
å andra sidan övertygad örn att lämpligaste vägen för enhetlig hellandLug
avr alla de olika försäkringsformer, som förekomma mellan pensions
försäkring och kapitalförsäkring, är den av försäkringsinspektionen förordade.
Genom de föreslagna ändringarna i kommunalskattelagen torde
såväl. skatteplikten som avdragsrätten bliva normerad så, att de fall,
som hittills varit, tveksamma, nu klart hänförts till jiensionsförsäkring.
På taxeringstekniskt sett denna lösning är fördelaktig och någon erinring
däremot icke heller synes böra framställas från andra synpunkter,
vill Eders Kungl Majda befallningshavande i sak tillstyrka sådan
ändring i kommunalskattelagen, som föreslagits.»

Länsstyrelsen går härefter in på ifrågavarande spörsmåls förhållande
till taxeringsförfarandet och yttrar härom, bland annat:

..»Det torde emellertid få antagas, att taxeringsnämnderna jämväl efter
föreslagna förtydligandena komma att ställas inför deklarationer, däri
begäres avdrag för pensionsförsäkringspremier till stort belopp _ de

119

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

uppgå ofta till ett eller annat tusental kronor — och där det hädanefter
som hittills visar sig svårt att av deklaranten erhålla tillfredsställande
npplysningar, som göra det möjligt att riktigt bedöma försäkringens natur*
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har därför funnit sig böra föreslå,
att deklarant, som begär avdrag för pensionsförsäkringspremier, skall
vid deklarationen medelst intyg — i original eller bestyrkt avskrift
från försäkringsbolaget styrka, att försäkringen är av sådan natur, att
den enligt skattelagen får betraktas som pensionsförsäkring, föreskrift
därom torde kunna intagas i deklarationsformuläret på samma satt som
det för närvarande bringar vederbörande att uppgiva försäkrings nummer
och bolags namn vid yrkat avdrag för försäkringspremier i allmänhet.
»

Länsstyrelsen i Örebro lön anför i huvudsak:

»Kommunalskattelagens bestämmelser i fråga örn taxering ay pension
— livränta och örn avdrag för avgifter på grund av pensionsförsäkring
hava visat sig vara mycket svårtillämpliga såväl för de skattskyldiga
som för taxeringsmyndigheterna. Orsaken härtill är att söka mindre
i bristande klarhet i gällande författningsföreskrifter än i dessa föreskrifters
otillräcklighet gent emot den mängd nya försäkringsformer, som

under senare åren tillkommit. . . ,, ,

Främst rörande dessa försäkringsformers ställning i skattesystemet
äro, På sätt de sökande försäkringsbolagen framhålla, förtydligande föreskrifter
erforderliga. Huru sådana föreskrifter skola utformas, är i väsentlig
grad beroende av försäkringstekniska synpunkter. Att så är förhållandet
gör den föreliggande frågan mera invecklad. Genom de av
försäkringsinspektionen i dess yttrande den 15 februari 1932 framställda
förslagen har utan tvivel en viss klarhet vunnits i rent_ teoretiskt hänseende
Huruvida föreslagna stadgandena vid det praktiska taxenngsarbetet
äro ägnade att giva ledning för bedömande av frågan, till vilken
kategori — pensions- eller kapitalförsäkring — en viss försäkring ar att
hänföra, synes länsstyrelsen vara mycket tveksamt. Det är nämligen
att märka, att fullständiga uppgifter rörande försäkringens natur endast
i undantagsfall äro för taxeringsmyndigheterna kända. _ 1 rån de skattskyldigas
sida är i allmänhet ingen klarläggande utredning att påräkna,
då även de sakna nödiga förutsättningar att bedöma, till vilken kategori
deras försäkring är att hänföra. Väl föreligger den möjligheten att införskaffa
försäkringsbreven och av dem söka inhämta för taxeringen erforderliga
uppgifter. Det har emellertid visat sig, att icke ens dessa alltid
äro till fyllest, främst måhända av det skälet, att innebörden av de
försäkringstekniska termerna, som användas, för lekmannen är oklar.
Härmed sammanhänger svårigheten att i en kort lagtext lämna sa tydliga
och allomfattande föreskrifter, att med ledning endast av dessa kan
avgöras, till vilken kategori en vis-s försäkringsform ar att hänföra. Ett
sådant förtydligande, som sökandena avse, skulle väl säkrast vinnas genom
att, i likhet med försäkringsinspektionen söka utröna alla de olika
försäkringsformer, som finnas vid en given tidpunkt, och tran tall till tall
mod ledning av försäkringsvillkoren bestämma, till vilken kategori en
var av dessa försäkringsformer skulle anses höra. Ett dylikt förfarande
lärer dock icke kunna komma i fråga och skulle även för taxeringsarbetet
vara tämligen onyttigt, därest icke tillfredsställande, för taxeringsmyndigheterna
tillgängliga uppgifter rörande försäkringens natur kunna
erhållas.

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Man lärer därför hädanefter såsom hittills fä inskränka sig till att i
författningen meddela huvudgrunderna lör reglering av hithörande frågor.
Såsom sådana synas de av försäkringsinspektionen framställda förslagen
i stort sett kunna godkännas, då därigenom så tydligt som det
överhuvud taget lärer vara möjligt klarlägges skillnaden emellan pensionsförsäkring
och kapitalförsäkring. För taxeringsarbetet mäste emellertid
enligt länsstyrelsens mening därtill komma ett stadgande, varigenom
möjlighet beredes till erhållande av uppgifter, varav framgår, huruvida
viss försäkring är att hänföra till den ena eller andra formen. Härutinnan
torde försäkringsanstalterna, som enligt 33 § taxeringsförordningen
hava sig alagd viss uppgiftsskyldighet rörande livränta, kunna
bidraga med värdefulla upplysningar, vilka böra lämnas i samband med
förenämnda uppgifter eller, örn det gäller försäkring, betria lande vilken
uppgiftsskyldighet anses icke föreligga, på anfordran av taxeringsnämndsordfdrande
eller landskamrerare.

Kammarrätten anför:

»Kammarrätten finner det visserligen betänkligt att med nya invecklade
bestämmelser utbygga skattelagstiftningen på försäkringsområdet,
innan ännu någon stadgad praxis hunnit utbilda sig beträffande tillämpningen
av ens några av de gällande föreskrifterna. Då det emellertid
å ena sidan framhållits, att rådande oklarhet rörande innebörden av nuvarande
bestämmelser, särskilt vad angår deras tillämplighet å kombinerad
kapital- och livränteförsäkring, medför olägenheter såväl i försäkr
ingsån städernas rörelse som ock i taxeringshänseende för försäkringstagarna,
och det å andra sidan från försäkringsinspektionens sida uttalats
farhåga för komplikationer, därest man vid beskattning uppdelade
dylika kombinerade försäkringar pa en livränteförsäkring och en kapitalförsäkring,
vill kammarrätten likväl icke motsätta sig lagändringar
i den gjorda framställningens syfte.

Kammarrätten utgår härvid ifrån, att de av försäkringsinspektionen
befarade komplikationerna måste sägas fordra, att man övergiver tanken
på ett uppdelnings förfarande av nyss antydd art. I saknad av närmare
kännedom rörande dessa komplikationers natur kan kammarrätten
beträffande desamma icke uttala någon självständig uppfattning.

Vidare måste antagas, att man skall kunna räkna med att de nya bestämmelserna
skola så beaktas av försäkringsanstalterna, att de kombinerade
försäkringstyperna för framtiden erhålla sådan utformning, att
deras hänförande till det ena eller andra huvudslaget av försäkring kan
någorlunda lätt bedömas av beskattningsmyndigheterna.

Under angivna förutsättningar får kammarrätten — som i likhet med
försäkringsinspektionen anser, att någon reell grund för bibehållande av
4,000-kronorsgränsen enligt 31 § kommunalskattelagen i dess nuvarande
lydelse icke föreligger, och som givetvis, i saknad av sakkunskap beträffande
försäkringstekniska frågor, icke är i tillfälle att bedöma, huruvida
den av försäkringsinspektionen i övrigt föreslagna gränsen mellan
pensions- och kapitalförsäkringar är den mest lämpliga —• ansluta sig
till den av inspektionen förordade lösningen av hithörande spörsmål.

Emot de av försäkringsinspektionen uppgjorda förslagen till ändring
av vissa bestämmelser i kommunalskattelagen anser sig kammarrätten
dock böra göra följande erinringar.

Kammarrätten vill först ifrågasätta, örn icke definitionen av begreppet
pension fortfarande bör hava sin plats i punkt 1 av anvisningarna till

121

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

31 saint finner det önskvärt att åt förklaringen av vad som menas med
pensionsförsäkring gives en något tydligaro aviattning än den som
föreslagits av försäkringsinspektionen. Därjämte oell då samma förklaring
rör sig med begreppet ''livsvariga livräntor’ föreslår kammarrätten,
att till samma anvisningspunkt överflyttas den bestämmelse örn vad som
med livsvariga livräntor avses, vilken för närvarande inrymmes i punkt
9 av anvisningarna till 32 §.

Enligt försäkringsinspektionens förslag skulle ur sistnämnda paragraf
uteslutas det stycke, som nu lyder sålunda: ''Såsom skattepliktig intäkt
räknas jämväl vinstandel och premieåterbäring, som försäkringstagare
fått från försäkringsanstalt uppbära på grund av avtal örn livränteförsäkring,
därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring.
Uteslutningen torde vara föranledd av den utvidgning, som föreslagits
beträffande punkt 9 i anvisningarna till paragrafen. Härvid bar emellertid
— förutom det att överlevelse- oell invalidränteförsäkring icke omnämnas
i anvisningarna — en annan, förmodligen ej avsedd ändring i
sakligt hänseende ägt rum. Kammarrätten vill därför föreslå, att det
nr själva paragrafen uteslutna stycket bibeliålles, och att i stället för
den föreslagna anvisningspunkten 9 omedelbart efter det citerade stycket
införes i huvudstadgandet ett nytt stycke av förslagsvis följande lydelse:
''Sorn livränta räknas, utöver själva livräntan, övriga på grund av
pensionsförsäkring utgående belopp, alltså även återköpsbelopp, premieåterbetalning
vid dödsfall samt — därest försäkringen ändras till kapitalförsäkring
— premiereserven och försäkringstagarens övriga tillgodohavanden
hos försäkringsanstalten på grund av försäkringen vid tidpunk
ten lör ändringen, dock icke vinstandel och premieåterbäring.’

Sistnämnda inskränkning har tillkommit för att tydligt utmärka, att
vinstandel och premieåterbäring alltid skola i sin helhet utgöra skattepliktig
intäkt,

I enlighet härmed bör punkt 9 av anvisningarna utgå.

Såsom försäkringsinspektionen i sitt yttrande också framhållit, böra
de nya reglerna, förutom ändringarna i kommunalskattelagen, jämväl
medföra vissa ändringar i taxeringsförordningen och deklarationsformu läret.

I fråga örn taxeringsförordningen torde det vara 33 §, som härmed
åsyftas.

Närmast synes den i d) av berörda paragraf meddelade föreskriften om
försäkringsanstalts uppgiftsskyldighet i fråga örn livränta böra fullständigas
sålunda, att i livränta inbegripes jämväl sådant på grund av pensionsförsäkring
utgående belopp, som avses i det av kammarrätten föreslagna
nya stycket i 32 § 2 mom. kommunalskattelagen, varjämte för sådan
anstalt bör stadgas uppgiftsplikt rörande under nästföregående år
skedd ändring av pensionsförsäkring till kapitalförsäkring. —• Det synes
emellertid därjämte kunna ifrågasättas, huruvida icke i samma paragraf
borde inrymmas ett stadgande av mera allmän innebörd om skyldighet
för försäkringsanstalt att i fall, där försäkringstagare i deklaration
begärt avdrag för avgift till pensionsförsäkring och ytterligare upplysningar
angående försäkringsavtalets natur och premiebeloppets storlek
av vederbörande beskattningsmyndighet anses erforderliga, på därom
av myndigheten framställd begäran lämna dylika upplysningar.

I samband med ändring av 33 § taxeringsförordningen bör vidare i
fråga om avdraget för avgift till pensionsförsäkring under punkt ä bland

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

allmänna avdrag i deklarationsformuläret inflyta en föreskrift motsvarande
den, som redan finnes under punkt 6 bland samma avdrag, nämligen
att för varje försäkring anstalt, numret på brev oell beloppet skola
uppgivas. Såväl lämpligheten att genom en dylik upplysning för beskattningsmyndigheterna
underlätta förbindelsen med vederbörande försäkringsanstalt
som oek de synpunkter av delvis psykologisk natur, som
givit anledning till stadgandet under punkt 6, motivera en dylik anordning.

Slutligen kraver en redaktionell ändring av anvisningarna till deklarationsformuläret,
så att punkt 52, i vad den avser pensionsförsäkring,
erhåller en avfattning i överensstämmelse med den nya definitionen av
pensionsförsäkring.»

En ledamot i kammarrätten har varit skiljaktig och ansett skäl för
saklig ändring i gällande bestämmelser icke föreligga.

Svenska försäkrings/öreningen har genom sin sakkunnigenämnd avgivit
följande yttrande:

_ »Nämnden, som helt kan ansluta sig till grundtankarna i det i forsak -ringsinspektionens utlåtande innefattade förslaget och i huvudsak även
till förslagets detaljer, vill i ärendet framhålla följande synpunkter.

Vårt nuvarande skattesystem av år 1928 innebär principiellt, jämfört
med _ tidigare, utan tvivel ett betydande steg framåt i fråga örn livförsäkringens
behandling ur beskattningssynpunkt. Den uppdelning, som
numera skett mellan två huvudgrupper — å ena sidan kapitalförsäkringen,
å andra sidan pensionsförsäkringen — med principiellt helt olika
behandling ur skattesynpunkt, innebär med hänsyn till försäkringstagarna
icke blott en förenkling utan även ett försök att giva dessa var för
sig samhällsgagnande former för ålders- och familjeförsörjning en ur
skattesynpunkt rationell behandling.

Emellertid har erfarenheten efter tillkomsten av värt nuvarande skattesystem
givit vid handen, att de fall, där livränteförsäkring och kapitalförsäkring
kombinerats, berett vissa svårigheter ur skattesynpunkt.

Redan vid systemets tillkomst gjorde man en viss typ av kombinationer
till föremål för en särskild behandling. Sålunda bestämdes i anvisning 1
till 31 § av kommunalskattelagen, att med livränta kombinerad kapitalförsäkring
av viss absolut och relativt begränsad storlek skulle betraktas
som pensionsförsäkring och utfallande kapitalbelopp alltså som pension
(livränta). Avsikten med stadgandet var självfallet icke den att
bryta mot den för hela beskattningssystemet grundläggande tanken, att
olika former av försäkring skola bliva relativt lika beskattade. Meningen
var fastmer att smidigt anpassa skattesystemet till försäkringsväsendet,
sådant det utvecklat sig, och sålunda uppnå förenkling. Redan
då hade det nämligen inom den kollektiva pensionsförsäkringen blivit
vanligt att kombinera pensionsförsäkringar nied kapitalbelopp av mindre
storlek. Just med hänsyn till den omständigheten, att vid de i praxis
vanliga kombinationerna pensionsförsäkringen dock var den väsentliga,
ansåg man sig kunna genom nämnda bestämmelse i enkelhetens intresse
stadga, att den jämförelsevis obetydliga kapitalförsäkringen skulle, även
den, behandlas såsom pensionsförsäkring.

Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att, då det gällt att tillgodose
enskilda personers behov av ålders- och familjepension, man icke
lämpligen kunnat gå samma vägar som dem. vilka hittills i vårt land va -

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

rit vanliga i fråga om kollektiv personalpensionering. Man Ilar visserligen
sökt fylla även detta behov genom olika kombinationer mellan kapital!
örsäkring och livränteförsäkring. Men kombinationerna hava valts
annorlunda. Det är till detta förhållande, som försäkringsinspektionens
förslag tar hänsyn. Förslaget innebär sålunda intet principiellt nytt vid
jämförelse med nn gällande skattesystem och giver icke heller en ur skattesynpunkt
mera gynnad ställning åt någon särskild försäkringstyp. Förslaget
innebär endast, att — i enkelhetens intresse — ytterligare vissa kombinationer
mellan pensions- och kapitalförsäkring, som visat sig ur ovanberörda
synpunkt ändamålsenliga, skola i sin helhet betraktas såsom
pensionsförsäkring. Då de av inspektionen föreslagna bestämmelserna
angående de kombinerade försäkringar, som skulle komma att hänföras
till pensionsförsäkringsgruppen, taga sikte på vissa numera vanliga försäkringsformer,
synas bestämmelserna ändamålsenliga och kunna, av
nämnden tillstyrkas.

Med avseende å inspektionens förslag, att icke-livsvarig livränta, med
undantag för pupillpension, ej räknas som pensionsförsäkring, vill nämnden
emellertid framhålla, att genom nämnda stadgande vissa livräntor,
som ur skattesynpunkt borde behandlas såsom pensionsförsäkringar, icke
komma att höra dit. Nämnden avser härmed det fall, att en pension för
visst begränsat antal år tages i omedelbar anslutning till en samma person
tillförsäkrad livsvarig pension. Då dessa två pensioner tydligen tillsammans
bilda en livsvarig pension, bör uppenbarligen även den först
avsedda pensionen i beskattningshänseende behandlas lika med en livsvarig
pension.

Nämnden anser sig emellertid böra mot inspektionens förslag göra en
erinran, som dock måhända kan anses vara av mera principiell än praktisk
natur.

Visserligen kommer, därest förslaget blir lag, flertalet av de kombinerade
pensions- och kapitalförsäkringar, som livförsäkringsbolagen meddela,
för framtiden att hänföras till pensionsförsäkringsgruppen. Man
torde dock böra räkna med, att även framdeles en del kombinationer förekomma,
vilka icke höra till de i förslaget angivna pensionsförsäkringarna.
Enligt inspektionens förslag skulle-dessa kombinationer i beskattningsavseende
behandlas enligt reglerna för kapitalförsäkringar.

Det låter sig icke göra att på förhand angiva verkan av en sådan lagregel.
Så mycket synes emellertid klart att det av inspektionen såsom en
nyhet i lagen föreslagna systemet skulle lämna viss möjlighet till val.
Genom en sakligt kanske betydelselös ändring beträffande en försäkring,
som principiellt i huvudsak utgör en pensionsförsäkring, skulle denna bliva
ur skattesynpunkt behandlad som kapitalförsäkring.

Det nuvarande skattesystemet avser tydligen att i stort sett belasta de
olika formerna av livförsäkring lika ur beskattningssynpunkt. Men folden
enskilde försäkringstagaren kan det i ett fall vara gynnsammare att
få sin försäkring betraktad såsom kapitalförsäkring, medan han i ett annat
fall kommer undan med lägre skatt, därest försäkringen i stället blir
behandlad enligt reglerna för pensionsförsäkring. En lagbestämmelse,
som tillåter den enskilde att själv välja mellan de iva huvudsystemen,
kan missbrukas. Den kan dessutom möjligen påverka utvecklingen inom
försäkringsväsendet i en riktning, som nr andra synpunkter icke är
gynnsam.

Under åberopande av det sålunda anförda anser nämnden det önskvärt.

Departements chefen.

124 Kungl. Muj:ts proposition Nr 220.

att en sadan utformning gives åt lagen, att den icke inbjuder till val i
ifrågavarande avseende.»

Svenska livförsäkringsbolags direktörsföremng har avgivit ett utlåtande
av samma innehåll som svenska försäkringsföreningens yttrande.

Ilen reform rörande beskattning av försäkringar och av försäkringsanstalter,
som kom till stånd år 1928, vilar i verkligheten på vissa enkla
huvudprinciper, vilkas riktighet också synes hava vunnit ganska allmänt
erkännande, ett förhållande, varom bland annat de nu avgivna yttrandena
bära visst vittnesbörd. Det är emellertid obestridligt, att, när dessa
huvudprinciper utformats i detalj, de resulterat i rätt invecklade bestämmelser.
Framfor allt i sådana fall, där olika försäkringsformer kombinerats
med varandra, hava svårigheter uppstått vid den praktiska tilllämpningen.
Att såvitt möjligt undanröja dessa svårigheter är ett allmänt
intresse.

Det vill av vad i det föreliggande ärendet förekommit synas, som örn
den gällande lagstiftningens skiljelinje mellan pensionsförsäkringar och
kapitalförsäkringar ej anses klar i fråga örn vissa kombinerade försäkringar
— olika försäkringstekniska betraktelsesätt kunna stundom anläggas
beträffande identiska försäkringskombinationer — och i varje fall
ej praktisk. Uppdragandet av en såvitt möjligt klar skiljelinje synes mig
därför vara behövligt.

Nu föreligger i sådant avseende ett förslag, som i alla de avgivna yttrandena
i huvudsak tillstyrkts. Vissa kombinerade typer skola anses såsom
pensionsförsäkringar, andra som kapitalförsäkringar. Rörande förslagets
lämplighet i sistnämnda avseende hava dock de hörda representanterna
för försäkringsväsendet av principiella skäl uttalat tvekan. Vid
sådant förhållande finner jag det riktigt att upptaga förslaget i den förra
betydelsefulla delen men ej i den senare, för närvarande mindre viktiga.
Det hör enligt min mening ej möta större betänkligheter att förklara,
att vissa konkret angivna kombinerade typer äro att anse såsom
pensionsförsäkring. I dylikt avseende hava i förslaget i viss mån
restriktiva regler tillämpats. Däremot synes det mig ägnat att väcka
betänkligheter att utan en mer djupgående undersökning förordna, att
alla övriga kombinationer äro att hänföra till kapitalförsäkring. Naturligare
förefaller det att tills vidare behandla andra kombinationer än de
särskilt angivna såsom uppdelade på respektive försäkringsformer.
Förekommande dylika fall torde för närvarande vara så fåtaliga, att hänsyn
till möjligen uppkommande svårigheter ej nu synes utgöra ett tillräckligt
vägande skäl för en annan ståndpunkt. Kommer sedermera ett
praktiskt behov av förenkling att yppa sig, står ju möjligheten öppen att
med hänsyn därtill söka utfinna lämpliga regler.

De bestämmelser örn pensionsförsäkring, som jag enligt det nyss sagda
förordar, återverka även på gällande bestämmelser om gåvoskatt. T sista

125

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

stycket av 35 § i förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt
för gåva stadgas nämligen viss skattefrihet för livränta, som avses i 32 § 2
mom. a)—c) kommunalskattelagen. Ur saklig synpunkt lärer intet vara
att invända mot att denna skattefrihet kommer att något utökas på grund
av att i sistnämnda lagrum pensionsförsäkringens omfattning något vidgas.
Att även härutinnan en viss förenkling följer av ändringen, må antecknas
såsom en fördel.

Jag anser mig böra framhålla, att det åtminstone för närvarande ej
synes förefinnas något särskilt intresse för det allmänna att ur beskattningssynpunkt
inpressa olika försäkringar under den ena eller den andra
kategorien. Någon olikhet i beskattningens storlek i ena och andra fallet
har ej åsyftats; örn dylik förekommer, är den beroende på sådana omständigheter
som progression, skattefria avdrag och dylikt, alltså omständigheter
som ligga vid sidan av de nu ifrågavarande. Något skatteprivilegium
för den ena eller andra formen föreligger ej. Ur anförda
synpunkter finnes alltså intet hinder att för ifrågavarande lagstiftnings
anordnande anlägga den grundsatsen, att beskattningen bör på
lämpligt sätt anpassas efter de försäkringsformer, som arbeta sig fram, och
ej tvärtom. Beskattningen bör med andra ord ej av principiella hänsyn
läggas på ett sådant sätt, att den försvårar praktiska försäkringsformer.

I flertalet utlåtanden har framhållits vikten av att taxeringsförfarandet
så inrättas, att de nya reglernas tillämpning underlättas så mycket
som möjligt. Jag delar denna uppfattning. För närvarande synes mig i
sådant avseende böra bestämmas, att försäkringsanstalt skall vara skyldig
att efter anmaning lämna uppgift för viss namngiven skattskyldig
rörande arten av angiven personförsäkring hos anstalten samt beloppet av
premien för försäkringen. Då dylik uppgift har tili syfte, bland annat, att
konstatera just huruvida viss försäkring är pensionsförsäkring eller ej, synes
mig ej uppgiftsplikten lämpligen böra inskränkas till blott pensionsförsäkring
utan avse även annan personförsäkring. Vid begäran örn avdrag
för försäkringspremier skall redan nu i deklarationen meddelas viss
specifikation rörande försäkringen. Kontroll å dylik uppgift kan svårligen
vinnas utan rätt för taxeringsmyndigheten, som nu ifrågasatts. Någon
större olägenhet för försäkringsanstalterna lärer en sådan anordning ej
medföra. Försäkringsbeskattningens tillämpning förutsätter samarbete
mellan försäkringsanstalterna och beskattningsmyndigheterna. Det är
möjligt, att det kommer att visa sig vara till båda parternas fördel, att
detta samarbete i framtiden ytterligare utvecklas.

Till vissa detaljspörsmål, som sammanhänga med den föreliggande frågan,
återkommer jag i den speciella motiveringen.

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Promemoria
med fttrslag
till lag and-.
ringar.

Departements chefen.

Specialmotivering.

förutom de ändringar i skattelagstiftningen, som föranledas av förut berörda
omständigheter, föreslår jag vissa andra ändringar, som delvis äro
en följd av den utformning, som föreslagits för den nya instruktionen för
värdering av skogsmark och växande skog, och delvis hänföra sig till
andra förhållanden, vilka synts mig böra särskilt beaktas vid stundande
allmänna fastighetstaxering. Med hänsyn därtill att allmänna fastighetstaxeringar
äga rum med fem års mellanrum, och att de därvid fastställda
taxeringsvärdena äro grundläggande för flera års beskattning, ligger det
särskild vikt vid att de bestämmelser, som ligga till grund för dessa taxeringar,
äro så klart utformade, att ojämnheter och olikformigheter i tilllämpniugen
såvitt möjligt undvikas. Av olika omständigheter har det
framgått, att gällande lagbestämmelser i dylikt avseende ej varit fullt tillfredsställande.
På mitt uppdrag har därför av kammarrättsrådet Kuylenstierna
utarbetats en promemoria med utkast (i det följande benämnt det
remitterade utkastet) till sådana lagändringar, i huvudsak förtydliganden,
som kunde vara av omständigheterna påkallade. Över denna promemoria,
vilken, kompletterad med gällande författningstext i de delar utkastet
avser, torde få intagas bland bilagorna till dagens statsrådsprotokoll (bil.
3), hava yttranden inhämtats från länsstyrelserna och kammarrätten. Av
länsstyrelsen i Västmanlands län hava alla ändringar avstyrkts, medan
länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat tvekan örn behovet av ändringar
i allmänhet, övriga länsstyrelser och kammarrätten hava tillstyrkt eller
ej haft något att i huvudsak erinra mot det remitterade utkastet. Till
vad som yttrats rörande olika detaljer återkommer jag i det följande. I

I själva verket förhåller det sig så, att åtskilliga av de ändringar, som
ifrågasatts, äro en ofrånkomlig följd av det förslag till skogsvärderingsinstruktion,
som förut av länsstyrelserna i allmänhet lämnats utan erinran.
Andra ändringar äro, som jag redan påpekat, i huvudsak förtydliganden
av vad som redan gäller. Behovet därav har emellertid i rätt hög
grad bekräftats genom yttrandena. Det visar sig nämligen, att även hos
de hörda myndigheterna i viktiga punkter råda olika uppfattningar örn
hur lagen nu bör tolkas; det har till och med förekommit, att i punkter,
beträffande vilka en myndighet ansett en viss tolknings riktighet uppenbar,
en annan myndighet kan hava uttalat en helt annan uppfattning.
Ehuru jag anser det av vikt, att minsta möjliga avsteg göras från gällande
lagstiftning, har jag fördenskull funnit ett verkligt behov föreligga
av vissa ändringar i skattelagarnas lydelse.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

127

Kommunalskattelagen.

2 §.

Dea sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde,
som jag i det föregående förordat, föranleder ändrad formulering av
2 %.

8 § med anvisningar.

I anvisningarna till 8 § har i det remitterade utkastet ifrågasatts sådan
omformulering, att det gjorts tydligt, att torp för skogsarbetare o. dyl.
skola liksom andra torp utgöra särskilda taxeringsenheter, om de äro sär
skilda brukningsenheter. Ändringen, som motiverats med i dylikt avseende
tillämpad olika praxis, har av flertalet hörda myndigheter tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett änd
ring onödig. Länsstyrelsen i Örebro län anför:

»Att självständigt torp å skogsmark huvudsakligen upplåten till skogsarbetare
eller dylika torde icke förekomma i sådan utsträckning, att ett
särskilt omnämnande av fallet kan anses påkallat. Det kan också sättas
i fråga, örn tillägget ''även torp för skogsarbetare o. dyl.’ är alldeles lämpligt,
då det kan komma att innebära viss motsägelse till föreskriften i
samma stycke, att, örn innehavet av torpet väsentligen är att anse såsom
en del av den ersättning, som tillkommer torparen för åtagen arbetsskyldighet
till huvudfastigheten, torpet icke bör behandlas såsom särskild
taxeringsenhet.

Örn någon ändring av föreskrifterna i denna paragraf anses böra ifrågakomma,
synas starkare skäl tala för, att sist återgivna föreskrift finge
utgå, då den står i strid med huvudregeln, att den s. k. kamerala enheten
skall vara bestämmande såsom taxeringsenhet. Detta är i synnerhet fallet,
där, såsom numera över allt torde hava skett, jordregister är upprättat och
torpet finnes däri upptaget under särskild beteckning. Enligt första
punkten i anvisningarna till 8 § skall nämligen jordregistret följas vid
taxeringsenheternas bestämmande.»

Då erfarenheten lärer visa, att förtydligande i förevarande punkt är
behövligt, och tillräcklig grund att, såsom av länsstyrelsen i Örebro län
blivit ifrågasatt, stadga ett avsteg från den eljest i realiteten örn också ej
formellt gällande huvudregeln om brukningsenheten såsom taxeringsenhet
ej synes föreligga, tillstyrker jag det i det remitterade utkastet framlagda
förslaget till omformulering av anvisningarna till 8 §.

Jag vill här erinra, att 1928 års riksdag hos Kungl. Majit hemställde örn
utredning rörande frågan örn förvärvskällornas omfattning vid beskattning
av inkomst av jordbruksfastighet, samt att i samband därmed uttalades
en önskan (särskilda utskottets utlåtande nr 1, sid. 47), att, då det vore
möjligt att denna utrednings resultat kunde påverka bestämmelserna örn

Torp för
skogsarbetare
i vissa fall
särskild taxeringsenhet.

Departements chefen.

Hemställan i
riksdagens
skrivelse nr
344 år 1938.

Departements

chefen.

Punkt l av
anvisningarna.

Allmänna

saluvärdet.

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

taxeringsenheternas omfattning, detta resultat borde föreligga i god tid
före nästa allmänna fastighetstaxering. Att verkställa dylik utredning
har uppdra gits åt 1930 års kommunalskatteberedning. Beredningen har
med skrivelse den 11 december 1931 till chefen för finansdepartementet
överlämnat den verkställda utredningen och därvid på anförda skäl, under
framhållande att beredningen vid fullföljande av sitt uppdrag komme
att ägna fortsatt uppmärksamhet åt ifrågavarande spörsmål, för sin del
förordat, att riksdagens skrivelse i berörda punkt ej måtte föranleda nå
gon Kungl. Maj:ts vidare särskilda åtgärd.

Beredningen har jämväl undersökt det redan av 1928 års riksdag berörda
uppslaget att på ett eller annat sätt beträffande inkomst av jordbruksfastighet
binda förvärvskällans omfattning vid taxeringsenheten
men funnit detta uppslag ogenomförbart. Över kommunalskatteberedningens
utredning hava yttranden inhämtats från sex länsstyrelser samt
från kammarrätten. Samtliga dessa myndigheter hava instämt i den uppfattning,
varåt kommunalskatteberedningen givit uttryck.

Vad sålunda i anledning av riksdagens berörda skrivelse i här angivna
punkt förekommit har jag ansett mig böra i förevarande sammanhang omförmäla.

9 § med anvisningar.

9 § kommunalskattelagen innehåller de grundläggande bestämmelserna
rörande taxeringen. Såväl i själva lagtexten som i anvisningarna hava
i det remitterade utkastet ifrågasatts vissa ändringar. Bland annat har
föreslagits en allmän inledande punkt, avsedd att underlätta ifrågavarande
anvisningars läsning. Då densamma i ett par yttranden förklarats onödig
och jag i vissa andra avseenden föreslår förtydliganden, som torde kunna
i viss mån ersätta anvisningspunkten, Ilar jag här ej upptagit den.

Till punkt 1 har i det remitterade utkastet föreslagits ett såsom förtydligande
avsett tillägg för att klargöra vad som i vissa fall skall förstås
med »allmänna saluvärdet» å en fastighet (punkt 2 av anv. enl. utkastet).
Det har nämligen uttalats, att vid dess bestämmande avräkning ej skall
ske »för gäld eller för kapitalvärdet av annan privaträttslig förpliktelse,
vilken ej är grundad på servitut eller annat liknande förhållande». Rörande
motiveringen får jag hänvisa till promemorian.

Särskilda yttranden rörande denna punkt hava avgivits allenast av
länsstyrelsen i Uppsala län samt av kammarrätten.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

»Mot förslaget att i anvisningar till 9 § punkt 2 införa ett påpekande
att vid värdesättningen hänsyn ej må tagas till gäld eller annan privaträttslig
förpliktelse, vilken ej är grundad på servitut eller annat liknande
förhållande, synes annat icke vara att erinra än att denna grundsats torde
vara självklar. Måhända kan påpekandet vara till nytta, och Eders

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

129

Kungl. Maj:ts befallningshavande vill därför ej motsätta sig detsamma.
Därigenom förebygges den missuppfattningen, att avräkning må ske för
odlingslån eller för rätt till skogsavverkning på grund av upplåtelse, varom
yrkande lärer hava förekommit i taxeringsmål.»

Kammarrätten anför:

»Kammarrätten är fullt ense med Kuylenstierna därutinnan, att vid
bedömandet av allmänna saluvärdet avräkning icke får göras för andra
privaträttsliga förpliktelser än sådana, som äro grundade på servitut eller
annat liknande förhållande, således icke för t. ex. kapitalvärdet av undan
tagsförmåner och dylikt. De utslag i mål rörande hithörande spörsmål,
vilka meddelats av kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning, hava
jämväl varit grundade på en dylik uppfattning.

En bestämmelse av det innehåll, som föreslagits i utkastet, är således
åtminstone för kammarrättens del obehövlig. Även om den skulle vara
av värde för de skattskyldiga och beskattningsnämnderna, bör den i varje
fall icke erhålla den avfattning, som ifrågasatts i utkastet. Gränsen mellan
privaträttsliga och offentligrättsliga förpliktelser är icke under alla
förhållanden självfallen. Sålunda torde det exempelvis kunna bliva föremål
för olika meningar, huruvida ett på en viss fastighet vilande avdikningslån
är att hänföra till privaträttslig eller offentligrättslig förpliktelse.
I varje fall kan man icke förutsätta, att den juridiska distinktionen
mellan ifrågavarande båda begrepp alltid skall stå fullt klar för be
skattningsnämnderna. Därtill kommer att det måste anses ligga mycket
nära till hands att ur en bestämmelse av nyss angiven avfattning e contrario
draga den slutsats, att avräkning får göras för alla offentligrätts
liga förpliktelser. Enligt kammarrättens mening är detta dock icke förhållandet.
Exempelvis torde vissa tomtören vara att hänföra till offentligrättsliga
förpliktelser, men någon rätt att avräkna värdet därav vid
bedömandet av allmänna saluvärdet lärer icke föreligga. Av här anförda
skäl får kammarrätten för sin del avstyrka det föreslagna tillägget.

Måhända skulle ett tillägg till ifrågavarande stycke av sådan förklarande
art, som avsetts i promemorian — örn en närmare förklaring av
styckets innebörd överhuvudtaget anses erforderlig — kunna avfattas ungefär
så, att ’det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja be
tala för fastigheten’, förklaras avse icke blott kontant betalning utan även
kapitalvärdet av de säljarens förpliktelser, som vidlåda fastigheten även
i köparens hand, i den män de icke öro grundade på servitut eller annat
liknande förhållande. Härigenom borde det vara tydligt utsagt, att gäld,
även avdikningslån, obetalda å fastigheten vilande skatter samt kapitalvärdet
av undantagsförmåner och tomtören m. m., i den mån fastigheten
även i köparens hand svarar därför, utgör köpeskilling och förty icke får
avräknas vid bedömandet av allmänna saluvärdet. Kammarrätten är
emellertid icke för det närvarande beredd att påstå, att ens en sådan förklaring
vore under alla förhållanden fullt hållbar, och vågar fördenskull
icke tillstyrka en bestämmelse av nyss antydda innehåll.»

Missuppfattningar av den art, man velat genom det nu ifrågavarande
förtydligande tillägget förekomma, lära ej vara alltför ovanliga. Del
lärer cj sällan hava förmenats, att förekomsten av avdikningslån, skyldighet
att utgiva undantag, ett oförmånligt kontrakt rörande utarrendering.
Bihang till riksdagens protokoll 19.32. 1 sami. ISO höft. (Nr 220.) !i

(Departe mentschefen.

)

Enhetsprii.

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

ett likviderat skogsavverkningskontrakt e. dyl. borde minska fastighetens
taxeringsvärde. Ej ens kammarrättens praxis lärer vara i alla nu angivna
punkter fullt klar. Behov av förtydligande måste därför enligt min uppfattning
anses föreligga. Frågan är emellertid, huruvida det remitterade
utkastet givit ett riktigt och lämpligt uttryck åt denna grundsats. Kammarrätten
anmärker, att viss frestelse kan föreligga för slut e contrario,
att avräkning skall få göras för alla offentligrättsliga förpliktelser. Anledning
till en dylik farhåga synes knappast föreligga. Det är nämligen
tydligt, att, när det i anvisningspunkten talas örn »det belopp, som en förståndig
köpare kan antagas vilja betala för fastigheten», sådana skatter,
som inverka på sagda belopp, redan genom detta uttryck blivit beaktade.
Att därutöver avdrag skulle få göras för t. ex. kapitalvärdet på
allmän kommunalskatt lärer väl knappast kunna på allvar ifrågasättas
på grund av uttrycket »privaträttslig förpliktelse». Huruvida kammarrättens
allmänt hållna uttalande, att avräkning skulle få ske för skyldighet
att utgiva tomtören, är under alla omständigheter hållbart, må
lämnas därhän; frågan härom är så obetydlig, att den lärer kunna överlämnas
åt rättspraxis. Att e contrario draga någon slutsats i denna punkt
synes i ingen mån påkallat. Uttalandet bör följaktligen endast avse privaträttslig
förpliktelse. Emellertid kan jag ej frånkänna kammarrättens
anmärkning rörande svårigheten för beskattningsnämnderna att avgöra
vad som skall förstås med »privaträttslig förpliktelse» ett visst fog. Att
helt avvara detta uttryck synes svårt, men genom att anföra undantagsförmån
såsom ett exempel på dylik förpliktelse torde dock stadgandet få
praktiskt värde för taxeringen, utan att några olägenheter av detsamma
skola behöva riskeras.

Beträffande punkt 1 av anvisningarna till 9 § har för övrigt i det remitterade
utkastet föreslagits viss ändring i uppställningen. Förslaget i
denna punkt har ej varit föremål för annan erinran, än att länsstyrelsen
i Älvsborgs län ansett att bestämmelsen örn de faktiska köpeskillingarnas
betydelse vid taxeringen i viss mån försvagats.

Körande reglerna örn åsättande av enhetspris, vilka i kommunalskattelagen
hava sitt egentliga uttryck i förevarande punkt men som tillika återfinnas
i 59 § taxeringsförordningen, har i det remitterade utkastet viss omformulering
skett, företrädesvis i berörda paragraf av taxeringsförordningen.
Det har nämligen uttalats, att dessa enhetspris böra vara olika
för olika storleksgrupper fastigheter. Ändringen betecknas i den remitterade
promemorian såsom betydelsefull och har föranlett uttalanden av
åtskilliga av de hörda myndigheterna.

De rörande denna punkt avgivna yttrandena torde böra här tämligen
fullständigt återgivas, då de ur olika synpunkter belysa förhållanden,
som äro av beskaffenhet att böra inverka på taxeringen.

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

»I sammanhang med frågan om allmänna saluvärdet har promemorieförlattaren
funnit anledning beröra spörsmålet örn åsättande av å-pris för
jordbruksfastighet, oell har han därvid ansett nödvändigt att i författningstexten
införes ett uttalande av innehåll, att olika enhetsvärden böra
åsättas för olika storleksgrupper av jordbruksfastigheter. . Den uppfattning,
som ligger till grund för detta förslag, lorde vara riktig: det må omnämnas,
att dylika grunder genomgående tillämpades vid senaste allmänna
fastighetstaxering här i länet. Huruvida genom det föreslagna förfaringssättet
överblick över taxeringsresultatet kan vinnas med anspråk på önskvärd
tillförlitlighet kan likväl ifrågasättas. Såsom framgår av den Höijer—Lindekergska
utredningen har icke ens inom Stockholms län, där
ovannämnda skillnad mellan enhetsvärdena för olika storleksgrupper av
fastigheter iakttagits vid taxeringen, en tillräckligt tillförlitlig jämförelsegrund
för bedömande av jordbruksfastigheternas taxeringsvärden knappast
erhållits, enär en del av jordbruksvärdet icke kunnat redovisas på annat
sätt än i kolumnen för särskilda förmåner. Jämförelsen mellan de redovisade
åkervärdena blir vid detta förhållande icke av den betydelse för
bedömande av taxeringsresultat, som man skulle velat uppnå. De förtydliganden
av anvisningarna i vad de avse värdet å särskilda förmåner, som
nu föreslås och som innefattas i punkt 3 av anvisningarna till 9 §, föranleda
i oell för sig icke någon anmärkning — desamma torde tvärtom i åtskilliga
avseenden vara till nytta för taxeringsmännen — men länsstyrelsen
måste konstatera, att genom desamma undanröjas icke de betydande
olägenheter vid granskningen av taxeringsutfallet, som föreligga genom
förekomsten av delvärdet »särskilda förmåner». Detta gäller framför
allt sådant mervärde, som hänför sig till fastighetens läge och åbyggnadernas
beskaffenhet, vilka omständigheter särskilt i detta län med dess av
huvudstadens närhet föranledda säregna förhållanden i avsevärd grad inverka
på taxeringsvärdena. Otvivelaktigt torde vara, att det är i hög
grad önskvärt, att de svårigheter för bedömandet av taxeringsresultatet,
som den nuvarande redovisningen av värdet för särskilda förmåner medför,
örn möjligt reduceras. Länsstyrelsen vill i sådant syfte föreslå, att
E-längdens kolumn för särskilda förmåners värde uppdelas icke blott såsom
promemorieförfattaren synes hava förutsatt mellan mervärde å inägojorden
och dylikt värde å skogsmarken utan även att mervärdet å inägojorden
uppdelas i två kolumner, den ena avseende sådant mervärde,
som hänför sig till belägenhet och åbyggnader, och den andra till sådant
mervärde, som betingas av övriga särskilda förmåner. Den ökning av beredningsnämndernas
arbete, som härigenom skulle uppstå, kan givetvis
föranleda betänkligheter, men de fördelar, som skulle vinnas genom detta
redovisningssätt, torde få anses mer än uppväga det ökade arbetet.»

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att den föreslagna formuleringen
beträffande enhetsvärdena syntes alltför kategorisk.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har betecknat ändringen i 59 § taxeringsförordningen
såsom mycket betydelsefull. Erfarenheten från tvänne
allmänna fastighetstaxeringar, vid vilka dylik metod tillämpats, föranledde
länsstyrelsen att obetingat tillstyrka förslaget i denna punkt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förmenar, att förslaget örn högre å-pris
å inägomark till smärre fastigheter innebure ett icke i allo lyckligt av -

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

steg från principen om jordens avkastningsförmåga såsom grundläggande
för prissättningen. Det kanske förtjänade att tagas under övervägande,
huruvida icke metoden med särskilt mervärde vore mera rationell
såsom regulator av de smärre fastigheternas värden. Örn denna senare
metod användes likformigt, syntes, såsom förslagsställaren själv antytt,
intet vara att erinra mot densamma.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

»Länsstyrelsen biträder den i förslaget framförda synpunkten örn den
stora betydelse, åsättande av å-priser äger vid uppskattning av jordbruksfastighet.
Då emellertid förslaget förordar meddelande i lag av
föreskrift örn fastigheternas indelning i olika storhetsgrupper vid åsättandet
av enhetsvärden, vill länsstyrelsen framhålla vådan av en alltför
långt gående differentiering. En sådan komme lätteligen att verka klavbindande
å beskattningsnämnderna och således försvåra den individuella
bedömningen. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att den
vid senaste allmänna fastighetstaxeringen inom länet verkställda klassificeringen
av jordbruksfastigheter i trenne grupper ----visat sig en kel

i tillämpning och lämnat erforderlig frihet för beskattningsnämnderna
vid värdesättning i varje enskilt fall.»

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar:

»I promemorian erinras örn betydelsen vid fastighetstaxeringen av de
s. k. enhetsvärdena. Enligt den föreslagna formuleringen härutinnan
av 2 punkten i anvisningarna heter det, på tal örn taxeringsgrunder vid
sidan av betalda köpeskillingar, att ''särskilt vad angår jordbruksfastighet
skola till ledning vid taxeringen gälla de enhetsvärden, som föreslagits
i den ordning taxeringsförordningen närmare omförmäler’. Detta
är ju ett starkare uttryck än motsvarande i nu gällande punkt 1 av anvisningarna
till § 9, där det, efter antydan örn att taxeringsmyndigheten
har att taga hänsyn jämväl till andra förhållanden än köpesummor heter:
’I detta hänseende hänvisas taxeringsmyndigheten till de enhetsvärden,
vilka kunna hava föreslagits etc.’ I promemorian anföres också
--- —: ''meningen är att enhetspriserna med en något starkare differentiering
än tillförne skola bliva ett mera användbart hjälpmedel för
taxeringen än de måhända hittills på sina håll varit’. Emellertid framhålles
den för var och en, som sysslat med fastighetstaxeringen, välkända
svårigheten att med hjälp av enhetsvärden komma fram till en rättvis
taxering av bebyggda, mindre jordbruksfastigheter. Det antydes också,
att man i praktiken varit hänvisad till att bland särskilda för
måner inrangera mervärdet å byggnaderna, men framhålles, att denna
praxis icke varit enhetlig och att i alla händelser ojämnheter uppstått
vid taxeringen och att svårigheter vållats vid redovisningen av de skilda
taxeringsvärdena. Förslaget går nu härutinnan ut på åstadkommande
av skilda skalor för enhetsvärdena, så att värdet per arealenhet kunde
höjas i avseende å de mindre fastigheterna. Redan nu lärer ju på en del
håll förekomma en viss differentiering härutinnan. Vad detta län angår
har det visat sig stöta på mycket stora svårigheter att ens rättvisligen
avväga enhetsvärdena för länets skilda delar. Att inom samma
trakt komma fram till skilda skalor för jord i olika storhetsgrader skulle
säkerligen möta betydande motstånd och vålla väsentliga besvärligheter
och olägenheter i tillämpningen. Knappast vore det heller att vänta, att

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

vad do små, men välbebyggda fastigheterna anginge, ens en långt gående
värdesförhöjning per arealenhet kunde bringa upp värdet i skäligt
belopp. Det synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandp i stället vara
att förorda, att den redan, åtminstone här, rådande praxis att, för uppnående
av det insedda saluvärdet, redovisa särskilt mervärde å byggnader
bliver lagfäst och att härför erforderliga tydliga tillämpningsföreskrifter
lämnas. Försåvitt icke hänsynen i motsatt riktning till särskilda
värdeskalor för de större fastigheterna motiverade nu föreslagen jämkning
i ordalagen uti 59 § i taxeringsförordningen om tillkomsten av enhetsvärden
borde sålunda vid nuvarande föreskrifter kunna få bero.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar följande:

»Det tordo enligt länsstyrelsens förmenande kunna dragas i tvivelsmål,
huruvida föreskrift om att vid åsättande av enhetsvärden uppdela
fastigheterna i olika storhetsgrupper kan anses vara av behovet påkallad.
Länsstyrelsen föreställer sig nämligen att det skulle ''vara tillfyllest,
om icke rent av mera ändamålsenligt, att — såsom väl också i allmänhet
plägat ske — vid de allmänna sammanträden, som hållas jämlikt § 59
taxeringsförordningen, av landskamreraren gjordes ett generellt påpekande
att, under i övrigt lika förhållanden, enhetsvärdet bör vara högre
för en mindre än för en större fastighet. En så långt gående differentiering
som den i förslaget åsyftade torde kunna föranleda till att beskattningsnämndema
känna sig väl mycket bundna eller att med andra
ord ett allt för litet spelrum lämnas för en mera individuell bedömning.»

Länsstyrelsen i Alvsborgs lein anser, att intrycket av att den nuvarande
ordalydelsen beträffande den faktiska köpeskillingens betydelse gjorts
svagare förstärkes genom den ändrade lydelsen beträffande enbetsvärdena.
Härom yttrar länsstyrelsen:

»Det kan därför vara fara värt, att enhetsvärdena helt uttränga de
faktiskt erlagda köpeskillingarna såsom grund för bestämmande av allmänna
saluvärdet. Och att på fullt objektiva grunder fastställa enhetsvärden,
som verkligen svara mot allmänna saluvärdet, är ingalunda lätt.
Däremot blir taxeringen lätt att verkställa nied enhetsvärden som huvudsaklig
norm. Den blir också ’jämn och enhetlig’ på det sättet, att lika
stora fastigheter i regel bliva åsätta samma taxeringsvärden. I verkligheten
kunna emellertid två i närheten av varandra belägna lika stora
fastigheter vara vitt skilda i fråga örn allmänt saluvärde. Detta framkommer
i och med de faktiskt erlagda köpeskillingarna, inför vilka beskattningsnämnden
mäste stanna och söka utreda orsakerna till att tvåtill
synes lika fastigheter betingar mycket olika köpeskillingar. Det visar
sig kanske då, att de båda fastigheterna i ena eller andra avseendet
förete betydande olikheter, och på grund härav åsättas de också olika
taxeringsvärden. Vid en taxering enligt enhetsvärdon bleve de båda
fastigheterna troligen lika taxerade.»

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:

»Vad därefter gäller frågan om å-pris för jordbruksfastighet delar
länsstyrelsen den uppfattning, som uttalas i promemorian. A-prisen liro
ett gott hjälpmedel till kontroll av taxeringen. Man får dock icke för
bise, att metoden med å-priser kan menligt påverka iaxeringsutfallet.
Skenbart erbjuder det. icke någon större svårighet att utfinna ett enhets -

134 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

värde för inagojorden, men en felbedömning ligger nära till hands på
grund av det inbördes sammanhanget mellan en fastighets inägojord,
skog och skogsmark. Inägojord å ena och skogsmark och skog å andra
sidan skola uppskattas efter särskilda metoder: inägojorden efter saluvärdet
och skogsmarken med därå växande skog efter ett enligt rationella
grunder bedrivet skogsbruk. Vid fastställande av enhetsvärden å
inägojorden bär man alltså att bortse från värdet av skogsmarken jämte
den växande skogen och beräkna ett särskilt värde å återstoden: inägojord
med åbyggnader. Det är här svårigheterna möta, i det underlag
för en sådan delvärdering merendels saknas. Försäljning av enbart inägojord
förekommer sällan under sådana omständigheter, att salusumman
kan anses vara representativ för det ändamål, varom fråga är. Härmed
sammanhänger det kända förhållandet, att inägorna till en fastighet
med god skogstillgång äga ett högre värde per enhet än å en fastighet
av i övrigt likartad beskaffenhet men med mindre god eller skövlad
skog. På grund av detta inbördes sammanhang emellan inägojord och
skogsmark (med skog) är det svårt att erhålla en hållbar värdering av
den förra utan att samtidigt taga hänsyn till den senare. Svårigheterna
ökas därigenom, att enhetsvärdet skall innefatta värdet å åbyggnaderna.
Man har skäl antaga, att det vore till fördel, örn byggnadsvärdet även
vid jordbruksfastighet finge komma till synes såsom ett delvärde av taxeringsvärdet.
Det skulle i sådant fall endast gälla fastställande av ett
enhetsvärde allenast å själva jorden, men då jorden, på detta sätt särskilt
för sig uppskattad, komme i ett förhållandevis lågt värde, skulle en felbedömning
icke bliva av så stor betydelse som vid taxeringen enligt nu gällande
bestämmelser härutinnan. Det kan tillika antagas, att den med rätta
såsom betydelsefull betecknade frågan örn olika å-pris för inägojord vid
stora och små fastigheter skulle få en riktigare lösning, örn byggnadsvärdet
uppskattades särskilt för sig.

Med vad ovan anförts angående enlietspris har länsstyrelsen icke velat
ifrågasätta dessas betydelse vid fastighetstaxeringen utan endast betona
deras begränsade användbarhet. Det bör framhållas, att dessa enhetspris
ej utan vidare få läggas till grund för taxeringen, utan att för
värjo fastighet därjämte måste tagas i betraktande förhållanden, som
äro för den fastigheten säregna. Förslag till föreskrift härom har också
i promemorian intagits under punkt 3 av anvisningarna till 9 §. I
anslutning till vad ovan anförts vill länsstyrelsen föreslå, att till de under
punkt 3 angivna skäl för ökning eller minskning av ett enligt enketsprismetoden
erhållet värde lägges ännu ett, så utformat: ''till egendomen
hörande bättre eller sämre skogstillgång’.

Den ökning eller minskning, som på de i punkt 3 angivna skäl vidtages,
torde lämpligen böra redovisas uti särskilda kolumner i längden
över de av beredningsnämnden följda grunderna vid taxeringen.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar:

»Fastställandet av å-pris för jordbruksfastighet möter ofta mycket
stora svårigheter inom detta län, där brukningsdelar örn 1 å 2 hektar äro
vanliga. Dessa fastigheter äro fullt bebyggda med mangårdsbyggnader,
som i storlek motsvara den å fastigheten bosatta familjens, icke jordbrukets
behov och storlek. Å-priset per hektar blir antingen mycket högt
eller också är en del av åbyggnaderna att anse såsom överbyggnad,
d. v. s. en särskild förmån, enär mangårdsbyggnaden i själva verket är
behövlig för fastighetsägarens familj.

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

I vissa trakter av länet betalas för prima åkerjord, belägen i själva
byn, från 1,000 till 2,000 kronor per hektar utan åbyggnader. Så belägna
åkerskiften byta ofta ägare, vadan det verkliga saluvärdet med stor visshet
kan fastställas. Själva gården med åbyggnader byter däremot sällan
ägare. Örn till dessa värdefulla åkerskiften lägges åbyggnadernas värde,
kommer å-priset ofta att vida överstiga 2,000 kronor per hektar. Dessa
förhållanden fresta taxeringsmyndigheterna att hänföra någon del av
byggnaderna till ''övriga förmåner’.

Emellertid är det uppenbarligen lagens mening, att åbyggnaderna skola
inräknas i å-priset per hektar och ehuru bestämmelserna härom äro
svåra att tillämpa i stora delar av detta län måste självfallet så likväl
ske. Man bör dock under sådana förhållanden icke förvåna sig över att
å-prisen för åkerjorden komma att bliva onormalt höga i vissa trakter
av länet jämförda med å-prisen i andra trakter av samma län och särskilt
med å-prisen i angränsande län.»

De ändringar, som i det remitterade utkastet blivit ifrågasatta betra!- (Departefande
de s. k. enhetsprisens bestämmande, syfta i verkligheten till att i mentsohef«n.>
någon mån motverka en alltför summarisk användning av dylika enlletspris.
Enhetsvärden, som ej taga någon hänsyn till de olikheter, som förefinnas
mellan olika storleksgrupper av fastigheter, kunna exempelvis lätteligen
föranleda ett oriktigt taxeringsresultat. Ett påpekande i lagtexten
av berörda olikheter har därför föreslagits och synes vara av värde. Detta
har uttryckligen vitsordats i ett flertal yttranden. Do i lagtexten valda
ordalagen nödvändiggöra ej en alltför långt gående differentiering mellan
olika grupper. Äro fastigheterna i viss trakt väsentligen hänförliga till
storleksgrupper, för vilka förhållandena äro i huvudsak ensartade, blir
naturligtvis behovet av differentiering mindre.

Man har i flera yttranden framhållit, att enhetsvärdenas betydelse ej får
överdrivas. Jag vill kraftigt understryka riktigheten av dessa uttalanden.
Enhetspriserna äro närmast till för att få fram den allmänna taxeringsnivån,
men inom varje grupp böra särskilda förhållanden noga beaktas.

Detta’f ramhälls ju också framför allt i punkt 2 av anvisningarna med
mycken styrka. Jag tror, att särskild anledning finnes att beakta åbjggnadernas
beskaffenhet, ty det råder intet tvivel örn att denna, med nuvarande
höga hyggnadskostnader säkerligen mera än förr, i betydande
grad påverkar saluvärdena. Att mer än som i förslaget skett betona
detta förhållande synes svårt; i de allmänna anvisningar rörande taxeringen,
som komma att meddelas i varje län, kan förhållandet påpekas.
Motsvarande gäller örn vissa andra omständigheter, som berörts i yttrandena.
Det förhåller sig exempelvis otvivelaktigt så, som länsstyrelsen i
örebro län påpekat, att förefintligheten av en större eller mindre skogstillgång,
ej minst med hänsyn till möjligheten att fylla behovet av husbehovsvirke,
påverkar även inägornas värde. Hänsyn härtill kan och
bör väl i regel tagas redan vid bestämmandet av olika storleksgrupper.

Att, i lagtexten giva ett lämpligt uttryck åt härmed sammanhängande

136

Yård«t av
impediment.

(Departe mentschefen).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

ganska komplicerade förhållanden synes mig emellertid så svårt, att jag
ej föreslår ändring i dylikt syfte. Länsstyrelsens i Älvsborgs län uttalande,
att köpeskillingarnas betydelse i det remitterade utkastet försvagats,
föranleder mig att föreslå en viss mindre jämkning, i det ordet »ej» utbytes
mot det nu förekommande starkare »ingalunda».

Huru olika omständigheter, som föranleda avvikelse från tillämpade
enhetsvärden, böra komma till uttryck i den särskilda längd, som omförmäles
i 62 § 4 mom. taxeringsår ordningen, skall i annat sammanhang
tagas under övervägande.

I det remitterade utkastet har ifrågasatts intagande av ett uttalande i
sista stycket av punkt 1 i anvisningarna till 9 § (punkt 2 enligt utkastet),
att ej s. k. impediment kan anses helt värdelöst, men att dess värde dock
vanligen torde vara lägre än värdet på sämsta skogsmark.

Domänstyrelsen hade i sin skrivelse med förslag till skogsvärderingsmstruktion
ifrågasatt en bestämmelse, att impediment skulle uppskattas
till lägre värden än det lägsta enligt skogsvärderingsinstruktionen förekommande
värdet på skogsmark. I ett par yttranden hade detta förslag
berörts. Bland annat hade ifrågasatts, att bestämmelserna örn värdering
av impediment måtte slopas.

Länsstyrelsen i Uppsala län har i sitt yttrande över den remitterade promemorian
ansett den där givna formuleringen av denna punkt alltför
kategorisk. Det förekomme icke sällan, att impediment å skogsmark
så långt ifrån hade något saluvärde, att snarare motsatsen förelåge,
i det att impedimenten försvårade skogsbruket och därför verkade nedsättande
å skogsmarkens värde. Någon avräkning för de hinder, impedimenten
sålunda orsakade, skedde ej. Det förefölle då mindre lämpligt
att så ovillkorligt som i förslaget skett angiva, att impediment icke kunde
anses helt värdelöst.

Kammarrätten har i anslutning till domänstyrelsens förslag till skogsvardermgsinstruktion
föreslagit annan lydelse på stadgandet om jämförelse
med annan skogsmark.

Örn jag än ej kan instämma i länsstyrelsens i Uppsala län uttalande
örn ett snarast negativt värde på vissa impediment, enär hänsyn till det
hinder dessa förorsaka enligt min uppfattning tages vid taxeringen av
övriga ägor, vilkas läge ju alltid inverkar på värdesättningen, anser
Dag en viss uppmjukning av det i den remitterade promemorian föreslagna
stadgandet önskvärd. Den av kammarrätten framställda anmärkningen rörande
jämförelsen med värdet på skogsmark synes avse att skogsvärderingsmstruktionens
regler örn värdesättning av skogsmark skulle äga betydelse
för åsättande av värde på impediment. Då emellertid impediment
skall värderas till allmänna saluvärdet, anser jag en jämförelse med skogs -

137

Kungl. Majda proposition Nr 220.

markens avkastningsvärde ej önskvärd. Stadgandet i sistberörda punkt
synes kunna utan större olägenhet helt utgå.

I det remitterade utkastet hava föreslagits vissa smärre, i all huvudsak
redaktionella ändringar i punkt 2 av anvisningarna till 9 § (punkt 3
enligt utkastet). I samband med frågan örn enhetsvärdena under föregående
punkt har jag berört ett par hithörande frågor.

Kammarrätten har nu ansett, att bland de förhållanden, som skola påverka
värdesättning av jordbruksfastighet till den del den ej utgöres av
skogsmark och växande skog, synes böra upptagas förekomsten av växande
träd å annan mark än skogsmark, vilka skola till sitt fulla värde medräknas
i taxeringsvärdet, samt att bland de förhållanden, som skola
påverka värdesättning av annan fastighet, synes böra upptagas förekomsten
av växande träd eller annan plantering. Det i punkt 5 av det
remitterade utkastet upptagna stadgandet i motsvarande avseende borde
i stället utgå.

Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har vänt sig mot bestämmelserna
i punkt 5 under förmenande, att stadgandet kunde fattas som en föreskrift,
att exempelvis fruktträd skulle uppskattas till sitt virkesvärde.

Tillägg i förevarande punkt av anvisningarna i det syfte kammarrätten
föreslagit synes böra göras. De av länsstyrelsen i Uppsala län framhållna
synpunkterna torde härigenom bliva tillgodosedda.

De i det remitterade utkastet för övrigt föreslagna ändringarna finner
jag böra iakttagas.

Rörande frågan örn taxering av vattenfall hänvisas till den i det föregående
meddelade motiveringen.

Punkterna 4 och 5 av anvisningarna (punkterna 5 och 6 enligt utkastet)
behandla egentligen i huvudsak helt skilda frågor, den förra värdesättning
av skogsmark och växande skog, den senare förekomsten av sådant
mervärde, som föranledes av jordbruksfastighets användbarhet för tomteller
industriändamål. I vissa avseenden påverkar emellertid den senare
punktens utformning den formulering, som bör givas åt den förra, varför
jag här behandlar dem i ett sammanhang med början vid frågan om mervärde
för tomt- och industriändamål. I

I den vid det remitterade utkastet fogade promemorian hava Tämligen
ingående behandlats de skäl, som föranlett överflyttning från anvisningarna
vid 10 § till anvisningarna vid 9 § av de regler, som gälla åsättande av
särskilt mervärde för tomt- och industriändamål. Att berörda bestämmelser
böra hava sin plats i anvisningarna till 9 § följer givetvis först och
främst därav, att de äro specialregler för att i vissa särskilda fall nå fram
till det allmänna saluvärde, sorn är grundläggande för taxering av all

Punkt 2 av
anvisningarna.

Departements chefen.

Punkt 3 av
anvisningarna.

Punkterna 4
och 5 av anvisningarna.

Mervärde för
tomt- och industriändamål

å jordbruksfastighet.

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

annan fastighet än skogsmark och växande skog. Det har ansetts, att nu
gällande regler om tomt- och industrivärde tillämpats mycket ojämnt, och
att de därför måste närmare utvecklas. Detta har skett i punkt 6 av det
remitterade utkastet, varest det, bland annat, meddelats exempel på de
synpunkter, som höra anläggas i berörda fall.

Förslaget i berörda punkt har varit föremål för särskilda uttalanden
i ett flertal yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker berörda ändringar och meddelar,
att de principer, som innefattades i utkastet, i stort sett följts i länet.
I allmänhet syntes de svårigheter, som på sina håll visat sig förenade
med beräknande av tomt- och industrivärde, lättast undvikas, örn man
noga fasthölle vid att detta värde utgjorde ett redovisningsvärde, och
att taxeringsvärdet, på sätt i promemorian betonats, borde upptagas till
det belopp, som en förståndig köpare kunde antagas vilja betala för fastigheten.
Länsstyrelsen har tillika i formellt avseende framhållit, att
med hänsyn till nutidens kommunikationstekniska utveckling med järnvägssamhällen
borde likställas vissa andra samhällsbildningar, som saknade
tillgång till järnväg.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att en oriktig lagtillämpning av
beskattningsnämnderna knappast berodde på otydlighet i gällande författningstext.
Belysande synpunkter kunde på enklare sätt än genom lagändring
bringas till nämndernas kännedom.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

»Den nu gällande fastighetstaxeringslagstiftningen har i vissa fall
ställt beskattningsnämnderna inför spörsmål, som de icke alltid kunnat
bemästra. Sålunda har taxeringen av jordbruksfastighet, belägen i närheten
av större samhällen, vållat vissa svårigheter. Väl hava de åsätta
taxeringsvärdena, såvitt erfarenheter från detta län givit vid handen, i
stort sett nöjaktigt överensstämt med de allmänna saluvärdena, men därvid
kan i ett distrikt en betydande del av ett taxeringsvärde hava redovisats
som tomt- och industri värde, under det att i ett annat distrikt ett
fall, där förutsättningarna varit enahanda, så behandlats, att intet torntoch
industrivärde åsatts men enhetspriserna satts motsvarande högre.
Kunde en dylik ojämnhet i taxeringsmetoderna förekommas genom lättfattliga
och koncisa, städse användbara anvisningar örn, under vilka förutsättningar
tomt- och industrivärde skall åsättas, vore det synnerligen
önskvärt, och har länsstyrelsen därför velat beröra detta förhållande, ehuru
länsstyrelsen är medveten örn, att ett utformande av allmängiltiga regler
i detta ämne torde möta vissa vanskligheter. De bestämmelser, föreliggande
utkast på detta område upptager, lära icke vara ägnade att till
fullo undanrödja ovan berörda praktiska tillämpningssvårigheter.»

Länsstyrelsen i Kronobergs län har förmenat, att enligt anvisningarna
syntes förutsättas beräkningar, som föreiölle synnerligen vanskliga och
mången gång skulle avhålla beskattningsmyndighet från upptagande av
värde av ifrågavarande slag, där detta eljest vore befogat. Framför allt
syntes sådant vara att befara, örn meningen vore. att dylika beräkningar
skulle behöva framläggas i besvärsmål.

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ansett berörda ändringar ägnade att
bringa mera reda i värderingen. Det vore ägnat att väcka tillfredsställelse,
att genom ändringarna en viss moderation anbefallts ifråga örn hänsyn
vid värderingen till mera avlägset liggande möjligheter, bland annat
till tomtförsäljningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller risken av att alltför detaljera
de bestämmelser skulle föranleda till ett schablonmässigt förfarande.
Därest normerande bestämmelser i den riktning, som nu ifrågasatts, ansåges
böra utfärdas, syntes det böra tagas under övervägande, örn de ej
borde givas sådan form och införas på sådan plats, att de komme att avse
även annan fastighet, såsom obebyggda tomtkomplex o. dyl.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat tvivel, att beskattningsnämnderna
i större utsträckning skulle komma att anlita det anvisade krångliga
beräkningssättet. Antagligen komme de i regel att liksom hittills
beräkna mervärdet mera på känn.

Länsstyrelsen i Örebro län anför:

»I motiveringen till denna paragraf behandlas först, och mycket ingående,
frågan örn åsättande av särskilt tomt- och industrivärde, ehuru spörsmålet
härom angives i sig självt vara mera en andrahandsfråga. Länsstyrelsen
delar författarens härutinnan uttalade mening. Det torde såsom
ett allmänt omdöme kunna göras gällande, att förfarandet vid 1928
års fastighetstaxering beträffande tomt- och industrivärden ej slog väl
ut. Det uppgives, att ändringsprocenten i mål i kammarrätten rörande
dylika frågor varit påfallande stor samt att ändringen i regel gått ut
på sänkning av de åsätta värdena. Anledningen härtill är enligt länsstyrelsens
mening mindre lagens föreskrifter i ämnet än den tillämpning,
dessa föreskrifter erhållit vid taxeringen. Man har allt för mycket tagit
hänsyn till exploateringsmöjligheter, som i verkligheten icke förelegat.

Genom de nu föreslagna ändringarna synas klarare riktlinjer vara givna.
Det torde dock kunna ifrågasättas, örn icke skäl föreligga att gå
ännu ett steg längre och giva bestämmelserna en sådan innebörd, att för
åsättande av särskilt tomt- och industrivärde skall fordras icke blott att
ett sådant värde kan inom överskådlig framtid beräknas uppstå utan
även att värdet på något sätt kommit till uttryck eller åtminstone att förberedande
åtgärder av jordägaren vidtagits för ett områdes exploatering
för ifrågavarande ändamål. Enligt 10 § kommunalskattelagen förstås
med industri värde det värde, som fastigheten eller del därav äger utöver
jordbruksvärdet och skogsvärdet på grund därav, att till fastigheten hörande
mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar
eller skogsbruk. Denna definition är för vid, då enligt densamma
snart sagt vilket mera välbeläget område som helst kan antagas hava
eller få tomt- och industrivärde. Det högre värde, som ett väl beläget
område givetvis bar, bör i första band komma till uttryck på annat sätt,
exempelvis, beträffande inägojorden, i högre enhetsvärden. För åsättande
därutöver av tomt- och industrivärde synas starkare skäl böra föreligga
än de, som nu gälla. Sannolikhetsskäl för en utveckling i viss riktning
synes i denna fråga hava tillmätts för stor betydelse och häri ligger
enligt länsstyrelsens mening först och främst orsaken till den felaktiga
taxeringen år 1928 i ifrågavarande avseende.

Även det nu föreliggande förslaget synes allt för mycket bygga på

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

dylika sannolikhetsskäl. Det torde icke vara tvivel underkastat, att ett
fastare grepp på denna fråga och även ett mera rättvist resultat skulle
vinnas, om såsom förutsättning för åsättande av särskilt tomt- och industrivärde
stadgades, att jordägaren skulle genom vidtagande av vissa
åtgärder, exempelvis upprättande för visst område av plankarta för tomtupplåtelser,
hava givit uttryck för förefintligheten enligt egen åsikt av
visst särskilt värde eller att andra, av jordägaren oberoende förhållanden
tillkommit, som med någon grad av visshet kunna beräknas skapa
dylikt värde.

Betydelsen av frågan om tomt- och industrivärde synes i någon mån
hava överskattats. Det förhåller sig ju så, att, där område exploaterats
för bebyggelse och bebyggts, de nytillkomna fastigheterna skola taxeras
var för sig. I den mån större områden av stamfastigheten frånskiljas,
kan åtminstone uppstå fråga örn nedsättning av taxeringsvärdet å stamfastigheten.
Merendels förfares för övrigt numera så, att ett område, som
blivit eller kan beräknas bliva föremål för utnyttjande för visst, för stamfastigheten
främmande ändamål, avstyckas och förvandlas till särskild
fastighet, som såsom en från stamfastigheten skild taxeringsenhet åsättes
särskilt taxeringsvärde. Det tomt- och industrivärde, som kan förefinnas,
kommer då till uttryck i högre taxeringsvärde å det avstyckade området,
varå taxeringsvärde kan åsättas jämväl under löpande taxeringsperiod.

Enligt såväl nu gällande som i promemorian föreslagna bestämmelser
skall, därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa
delar av en fastighet, iakttagas, att sådan del eller sådana delar till läge
och storlek angivas i taxeringslängden. Denna föreskrift har visat sig
vara svår att följa, då ett iakttagande av densamma förutsätter antingen
verkställande å ort och ställe av undersökningar och mätningar, vilka
svårligen kunna av beskattningsnämnderna medhinnas eller utföras, eller
oek så ingående kännedom i detalj om förhållandena, som endast i undantagsfall
kan beräknas föreligga inom beskattningsnämnderna. Såvitt
länsstyrelsen kan förstå, skulle dylika svårigheter i hög grad undanröjas
genom en utformning av grunderna för åsättande av tomt- och industrivärde
efter de riktlinjer, som ovan ifrågasatts. Det är för länsstyrelsen
icke främmande, att emot dessa den invändningen kan göras, att genom
deras tillämpning område, som under en femårsperiod får särskilt värde,
undgår taxering. Invändningen är dock enligt länsstyrelsens mening icke
bärande. Örn nämligen ett område under femårsperioden erhåller ökat
värde i den omfattning, att skäl uppstår för åsättande av särskilt tomtoch
industrivärde, lärer nu gällande bestämmelser icke lägga hinder i vägen
för, att dylikt värde även under nu löpande fastighetstaxeringsperiod
äsättes.

På grund av vad ovan under detta lagrum anförts vill länsstyrelsen
ifrågasätta örn icke orden ''inom överskådlig framtid’ i punkt 6 av anvisningarna
till 9 § lämpligen böra ersättas med en föreskrift av innehåll,
att tomt- och industrivärde kan åsättas jordbruksfastighet på den grund,
att den inom tid, som i allmänhet icke bör överstiga fastighetstaxeringsperioden,
kan användas såsom tomtmark eller för industriellt eller dylikt
ändamål. Till förhållanden, som inträffa efter densammas utgång, bör
hänsyn tagas först vid en kommande fastighetstaxering.»

Länsstyrelsen i Värmlands län har förmenat, att en oriktig uppvärdering
på grund av osäkra exploateringsmöjligheter sannolikt skulle be -

141

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

gränsas, om taxeringsmyndigheterna finge sig ålagt att vid åsättande av
''tomt- och industrivärde närmare angiva det område, detta mervärde avsåge,
och efter vilka grunder det bestämts. En diskontering till nutidsvärden
av påräkneliga framtida värden skulle sannolikt ställa för stora
krav på beskattningsnämnderna. Vad en förståndig köpare skulle vilja
eller böra betala för en jordbruksfastighet med hänsyn till dess exploateringsmöjligheter
borde kunna mera direkt beräknas.

Liknande synpunkter hava anförts av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Kammarrätten anför:

»Nu gällande bestämmelser örn tomt- och industrivärde äro enligt kammarrättens
uppfattning föga tillfredsställande. Såvitt å kammarrättens
fastighetstaxeringsavdelning vunna erfarenheter giva vid handen, hava
sagda bestämmelser fått en alltför vidsträckt tillämpning, varjämte åsätta
tomt- och industrivärden, där sådana värden överhuvudtaget ansetts förefinnas,
mången gång av beskattningsnämnderna uppskattats till alltför
höga belopp. Det är därför av vikt, att sådana bestämmelser meddelas,
som äro ägnade att begränsa åsättandet av tomt- och industrivärden.

De---föreslagna bestämmelserna synas i stort sett ägnade att be främja

ett riktigare bedömande än hittills av förekomsten av tomt- och industrivärde
och en riktigare uppskattning av förefintligt sådant värde. Enligt
utkastet skall åsättande av tomt- och industrivärde vara beroende bland
annat av att vederbörande jordbruksfastighet ''inom överskådlig framtid’
lämpligen kan användas såsom tomtmark eller för industriellt eller dylikt
ändamål. Det är enligt kammarrättens mening icke möjligt att fastslå
en fixerad tidsperiod, inom vilken ett dylikt användande skall tänkas ifrågakomma.
Att en fastighetstaxeringsperiod eller fem år är för kort,
torde å ena sidan vara uppenbart. Å andra sidan får icke tidsperioden
anses sträcka sig hur långt som helst. Fråga är, örn icke den tidsbegränsning,
som är avsedd att ligga i uttrycket ''inom överskådlig framtid’
är alltför vag och måhända ägnad att i alltför hög grad utsträcka
tidsperioden i fråga. Då kammarrätten emellertid icke är i tillfälle föreslå
någon bättre och mera distinkt formulering, återstår för kammarrättens
del endast att välja mellan det föreslagna uttrycket och att utesluta
detsamma. Kammarrätten finner för sin del, örn ock med tvekan, den
senare utvägen vara att föredraga.»

En reservant inom kammarrätten har ansett uttrycket »inom överskådlig
framtid» böra bibehållas.

Det i den remitterade promemorian anförda och i kammarrättens utlåtande
bekräftade förhållandet, att de gällande reglerna om tomt- och industrivärde
i stor utsträckning föranlett åsättande av alltför höga taxeringsvärden,
gör det enligt mitt förmenande önskvärt med tydligare
bestämmelser härutinnan. Önskvärd klarhet och reda rörande ifrågavarande
och därmed sammanhängande förhållanden lära svårligen kunna
vinnas utan lagändring. I flera utlåtanden framhålles fördelen av en sådan
större klarhet.

I de särskilda uttalandena från hörda myndigheter har jag särskilt
uppmärksammat farhågorna för att bestämmelserna skulle bliva för

(Departe mentschefen.

)

Mervärde för
tomt- och induötriändamål

i skogsmark.

142 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

svåra att tillämpa. Det är också sannolikt, att dessa farhågor skulle
visa sig berättigade, därest det verkligen krävdes, att en noggrann kalkyl
med diskontering av framtidsvärden till nutida värden skulle företagas
av beskattningsnämnderna. Något sådant lärer ej bava varit av promemorieförfattaren
åsyftat. Den omnämnda metoden anföres blott såsom
ett exempel. Den omständigheten att anvisningarna på sina håll
uppfattats annorlunda synes mig emellertid utgöra tillräckligt skäl att
företaga omformulering. Denna synes lämpligen kunna åstadkommas på
det sätt, att tankegången uttryckligen bänföres till den förståndige köparens
kalkyl. Att beskattningsnämnderna för sitt bedömande skola erhålla
viss ledning av det anförda exemplet, även örn de ej i detalj göra motsvarande
kalkyl, förefaller troligt. Det har ej saknats röster för än mera restriktiva
regler än de sålunda ifrågasatta. Jag kan ej ansluta mig till dessa,
då det enligt min mening genomgående måste noga fasthållas, att bär
blott gäller en metod för att få fram det »allmänna saluvärdet». De nya
reglerna böra ej föranleda för låga värden, vilka givetvis äro lika litet
lämpliga som för höga sådana.

Det torde, såsom länsstyrelsen i Malmöhus län påpekat, förhålla sig så,
att samma spörsmål, som möter beträffande åsättande av mervärde för
tomt- och industriändamål å jordbruksfastighet, också stundom äger betydelse
i fråga örn annan fastighet. Särskilda stadganden därom beträffande
annan fastighet synas dock mindre nödvändiga, isynnerhet som det
torde ligga i sakens natur, att i förekommande fall ledning kan vinnas
av reglerna örn jordbruksfastighet.

Vissa smärre formella jämkningar i nu ifrågavarande bestämmelser
torde ej erfordra särskild motivering. I

I det remitterade utkastet har föreslagits, bland annat, att hänsyn till
mervärde för tomt- och industriändamål å skogsmark och växande skog
skulle tagas allenast örn och i den mån fastigheten kunde anses betinga ett
högre saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller till industriellt eller
likartat ändamål än vid användning för skogsbruk. Örn detta vore fallet,
skulle skogsmarken och den växande skogen eller den del därav, som
ett dylikt mervärde tillkomme, upptagas till allmänna saluvärdet; i annat
fall skulle de värdesättas endast enligt den särskilda skogsvärderingsmetoden.
I den vid utkastet fogade promemorian har en tämligen utförlig
motivering förebragts för detta förslag.

I de avgivna yttrandena har förslaget i förevarande avseende i allmänhet
lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Stockholms län har nttryckligen förklarat sig kunna
tillstyrka förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför i huvudsak:

»Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning har i promemorian
icke tillräckligt beaktats, att mervärdet väsentligen hänför sig
allenast till marken och att hänsyn till den växande skogen i detta sam -

143

Kungl. Majda proposition Nr 220.

manhang bör tagas endast i den mån skogen har ett bestående värde för
markens utnyttjande för tomt- eller industriändamål. De växande trädens
saluvärde såsom virke kan icke anses innefatta något mervärde, som
i detta hänseende bör tagas i betraktande. Med utgångspunkt härifrån
synas reglerna för åsättande av tomt- och industrivärde å skogsmark
allenast behöva innefatta, att mervärdet skall utgöra skillnaden mellan
å ena sidan saluvärdet å marken, tänkt såsom utnyttjad för tomt- eller
industriändamål, utan hänsyn till det befintliga virkesförrådet, och å
andra sidan skogsmarksvärdet, samt att härtill må läggas värdet å förmånen
av träden, bevarade såsom prydnad — alltså parkvärde — i den
mån detta värde överstiger skogsvärdet. Däremot synes i detta sammanhang
intet som helst avseende böra fästas vid det förhållandet, att träden
vid avverkning måhända skulle befinnas hava större sammanlagt
rotvärde än som motsvarar skogsvärdet.---»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför:

»I det föreliggande förslaget har införts bestämmelser, som bland annat
avse att reglera taxeringen av jordbruksfastighets mervärde på grund
av dess läge i närheten av större stad eller i tillväxt varande industrieller
järn vägssamhälle. En riktig taxering av sådant mervärde å skogsmark
erbjuder utan tvivel vissa svårigheter, enär sådan mark enligt gällande
skogsuppskattningsmetod eljest icke åsättes taxering efter allmänna
saluvärdet. Vad förslaget uppenbarligen avser att klargöra är, att
hela saluvärdet å sådant område icke utan vidare kan tilläggas det enligt
skogsuppskattningsmetoden funna värdet. De föreslagna bestämmelserna
äro emellertid så avfattade, att detta ingalunda tydligt lramgår, och
motiveringen, som ju för övrigt icke kommer att bifogas lagtexten, synes
länsstyrelsen knappast ägnad att göra frågans innebörd tydligare.
Skall någon vinst av förslagets genomförande uppstå, tarvar det därför
enligt länsstyrelsens mening väsentlig omarbetning. Givetvis har tiden
för yttrandets avgivande varit alltför kort för att utforma ett helt nytt
förslag, som bättre än det föreliggande uttrycker vad som avses Men
länsstyrelsen anser sig ändock böra göra en antydan örn ett sätt att med
enklare bestämmelser komma till rätta med problemet i praktiken. På
grund härav tillåter sig länsstyrelsen framlägga ett exakt exempel på
huru enligt länsstyrelsens åsikt taxeringen bör utföras. Vad en taxeringsnämnd
uppenbarligen först har att göra, är att fastslå ett dylikt områdes
läge och gränser samt uppskatta dess saluvärde under förutsättning att
tomtförsäljning kan äga rum. Vid denna uppskattning åsättes området
ett värde av exempelvis 5,000 kronor. Fastigheten uppskattas därefter i
sin helhet, inbegripet tomtområdet, efter eljest gällande grunder till ett
jordbruksvärde av 30,000 kronor och ett skogsvärde av 20,000 kronor eller
tillhopa 50,000 kronor. Orsaken till att man nu icke för att finna totala
taxeringsvärdet får till taxeringsvärdet 50,000 kronor lägga tomt- och
industrivärdet 5,C00 kronor och taxera fastigheten till 55,000 kronor är
givetvis den att den såsom tomtområde värderade arealen även ingår
med visst värde i taxeringsvärdet 50,000 kronor. För att finna det mervärde
tomtområdet i verkligheten har måste man alltså från de 5,000 kronorna
draga det värde, varmed området ingår i hela fastighetens taxeringsvärde
50,000 kronor. Återstoden blir då det värde, som skall tillläggas
såsom tomt- och industrivärde. Ett dylikt taxeringsförfarande
är i praktiken enkelt och leder till samma resultat, som förslaget avser
att åstadkomma. Det bör måhända härvid framhållas, att man icke ge -

144 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

norn ett sadant förfaringssätt får fram i vad mån områdets värde såsom
tomtmark överstiger värdet, örn samma område försåldes för omedelbar
realisation av växande skog. Men denna omständighet, som synbarligen
spelat stor roll vid utredningen, har såvitt länsstyrelsen kan finna icke
någon praktisk betydelse av det skäl att området överhuvudtaget icke
kan sägas hava mervärde för tomt- och industriändamål, örn det förmånligare
kan exploateras för skogsbruk. Men anser man det nödvändigt att
framhålla denna omständighet, är det lätt att på enkelt sätt giva uttryck
därför i lagtexten. Skulle den tankegång, som här ovan uttalats, icke vinna
beaktande, anser sig länsstyrelsen under alla förhållanden böra betona,
att formuleringen av sista stycket i punkt 6 av anvisningarna till
§ 9 måste ändras, så att tvekan örn dess innebörd icke kan uppstå. Möjligt
är att det i så fall vore tillräckligt att utbyta orden ''allenast i den
mån fastigheten verkligen kan anses betinga ett högre allmänt saluvärde
vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller liknande ändamål
än vid användning för skogsbruk samt örn förstnämnda värde tillika överstiger
det enligt punkt 5 bär ovan uppskattade värdet å skogsmark och
växande skog’ mot denna bestämmelse ''allenast i den mån sagda del verkligen
kan anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till
tomtmark eller industriellt eller liknande ändamål än vid försäljning för
skogsbruk samt örn förstnämnda värde tillika överstiger det taxeringsvärde,
som skulle åsättas området efter i punkt 5 angivna grunder för
taxering av skogsmark och växande skog''..

Kammarrätten anför rörande förevarande punkt:

»Enligt kammarrättens mening torde det vara mycket sällsynt, att
skogsmark med skog, som överhuvudtaget betingar ett allmänt saluvärde
vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller likartat ändamål,
äger ett allmänt saluvärde vid användning för skogsbruk, som överstiger
det förra saluvärdet. Det kan ur den synpunkten synas likgiltigt, örn det
för åsättande av tomt- och industrivärde fordras, att saluvärdet vid utnyttjande
till tomtmark eller industriellt eller likartat ändamål skall
överstiga fastighetens saluvärde vid användning för skogsbruk eller ej.
Emellertid synes konsekvensen fordra, att ifrågavarande bestämmelser
så avfattas att, örn man — på sätt utkastet gör — förklarar, att tomtoch
industrivärdet skall utgöra skillnaden mellan fastighetens saluvärde
vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller likartat ändamål och
det enligt punkt 5 uppskattade värdet på skogsmark och växande skog
och icke skillnaden mellan nyssnämnda saluvärde och saluvärdet vid användning
för skogsbruk, detta skall vara förhållandet alldeles oavsett
örn saluvärdet vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller likartat
ändamål överstiger eller icke överstiger saluvärdet vid användning
för skogsbruk. Det synes därjämte kammarrätten föga lämpligt att i
visst örn också enstaka avseende låta saluvärdet å skogsmark och skog
spela någon roll i beskattningsavseende. Något sådant måste vid det förhållande,
att det regelmässigt icke är saluvärdet utan ett på visst sätt
uppskattat avkastningsvärde, som har betydelse vid fastställandet av
taxeringsvärde å skogsmark och skog, verka förvirrande. Det måste för
övrigt anses oriktigt att jämföra saluvärdet vid utnyttjande till tomtmark
eller industriellt eller likartat ändamål med det enligt punkt 5
uppskattade värdet å skogsmark och växande skog, om däri skall anses
inbegripet värdet av särskild förmån å skogsmarken, enär sistnämnda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 145

värde icke skall ingå i skogsmarkens värde utan i det egentliga jordbruksvärdet.

Kammarrätten, får vid här angivna förhållanden bestämt avstyrka förslaget
i nu ifrågavarande del och hemställa, att tomt- och industrivärde
förklaras skola åsättas jordbruksfastighet, örn och i den mån fastighetens
saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller likartat
ändamål överstiger det värde, som fastigheten kan anses äga vid
ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk, d. v. s. vid uppskattning
enligt punkt 5 utan hänsyn tagen till värdet av särskild förmån å skogsmarken.
»

De anmärkningar, som från ett par håll framställts mot det remitterade
utkastets principer i nu förevarande punkt, förefalla mig ej tillräckligt
bärande. Det må också framhållas, att de förslag, som framlagts av
länsstyrelsen i Uppsala län och kammarrätten, väsentligen skilja sig från
varandra.

Det synes mig vara en naturlig tankegång att först konstatera, huruvida
viss skogsmark med växande skog besitter ett mervärde för tomtoch
industriändamål eller om den ej gör det, och att efter svaret på denna
fråga rätta valet mellan de två metoder för taxering, som finnas att välja
på: uppskattning till allmänna saluvärdet och värdesättning enligt den
särskilda skogsvärderingsmetoden. Befinnes det mera lönande att använda
skogsmarken och den växande skogen för tomt- och industriändamål än
för skogsbruk, så förefinnes ett mervärde för dylikt ändamål, eljest ej.
Men denna fråga — örn det är mera lönande att använda området för tomtoch
industriändamål än för skogsbruk — kan ej bedömas genom en jämförelse
mellan saluvärdet under förutsättning av användning för tomtoch
industriändamål och ett schablonmässigt uppskattat avkastningsvärde
på skogen, utan den måste bedömas med hänsyn till det faktiska värdet
i båda avseendena, d. v. s. de faktiska saluvärdena under förutsättning av
användning för tomt- och industriändamål eller användning för skogsbruk.
Just dessa värden och inga andra giva uttryck för örn det verkligen
är lönande att använda området för tomt- och industriändamål. Då sistnämnda
fråga enligt mitt förmenande måste i vissa fall besvaras, synes
sagda jämförelse ofrånkomlig. Att bedömandet i praktiken nästan undantagslöst
kan göras utan några ingående kalkyler — såsom i det av
länsstyrelsen i Västernorrlands län anförda exemplet —är en annan omständighet,
som ej får undanskymma den principiella frågan. Kammarrättens
förslag att mervärde för tomt- och industriändamål skall anses
föreligga i alla sådana fall, där saluvärdet under förutsättning av användning
för dylikt ändamål överstiger det enligt skogsvärderingsmetoden
uppskattade värdet, förutsätter i själva verket, att sådant mervärde skall
kunna åsättas även i sådana fall, där det ej lönar sig att använda området
för tomt- och industriändamål, utan där fortsatt användning för skogsbruk
är både lämplig och sannolik. Förslaget leder även därhän, att
skogsområde i dylika fall skall åsättas ett värde, som är varken det allliihang
till riksdagens protokoll t!)■!?. 1 soini. ISO haft. (Nr ‘220.)

(Departe mentschefen.

)

146

Särskilda förmåner
å skogsmark.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

manna saluvärdet — ty detta kan ej vara mer än ett — eller värdet enligt
skogstaxeringsmetoden utan ett värde, som saknar allt reellt underlag. En
dylik ståndpunkt synes strida mot de eljest vedertagna principerna
för fastighetstaxeringen och kan knappast finna stöd i gällande
rätt. Det är ej min mening att frånkänna kammarrättens bevisföring
en viss följdriktighet. Där, såsom i förevarande avseende är fallet,
två skilda taxeringsmetoder så att säga möta varandra, synes det mig
emellertid vara av vikt att fasthålla vid det mest väsentliga och för övrigt
se saken ur praktisk synpunkt. Såsom ur sådana synpunkter mest lämpligt
måste jag anse förslaget att först bedöma, huruvida det lönar sig att
använda området för tomt- och industriändamål, och att därefter, örn detta
anses vara fallet, taxera till allmänna saluvärdet, men i motsatt fall verkställa
uppskattningen enligt den särskilda skogsvärderingsmetoden.

Länsstyrelsens i Uppsala län förslag innebär, att uppskattning skall
ske av området såsom kalmark, vartill lägges eventuellt värde ur prydnadssynpunkt
av växande träd. En dylik metod att nå fram till allmänna
saluvärdet, örn ock stundom tänkbar, förefaller för vanliga fall föga
naturlig, då framför allt användbarheten för tomt- och industriändamål
ofta är beroende just av trädbeståndet och en värdering av området såsom
kalmark då måste anses betydelselös.

Det vill synas, som örn varje metod, vilken går ut pä att först fastställa
det redovisningsvärde, som benämnes tomt- och industrivärde, och att erhålla
totala taxeringsvärdet genom att lägga detta värde till ett annorledes
uppskattat värde för jordbruksändamål eller skogsbruk, vore olämp
lig. Nuvarande utformning av hithörande regler med huvudvikten
lagd å anvisningarna till 10 § frestar lätt till ett dylikt förfaringssätt. Den
ifrågasatta ändringen i systematiskt avseende med överflyttning av huvudvikten
till 9 § och dess anvisningar avser just att betona, att det totala
allmänna saluvärdet först skall fastställas, och att tomt- och industrivärdets
storlek blir en ren redovisningsfråga.

Den tankegång, åt vilken jag nu givit uttryck, synes i huvudsak rätt
väl stämma med den, som kommit till uttryck i länsstyrelsens i Västernorrlands
län uttalande. Detta hänför sig till det fall, att allenast viss del
av en fastighet har mervärde för tomt- och industriändamål. Uttalandet
har emellertid i verkligheten betydelse ej blott för det fall, där fråga är
om skogsområde, utan även för andra fall, av mig i det föregående be
rörda, där mervärde för tomt- och industriändamål finnes å allenast en del
av en fastighet. Den omständigheten, att det remitterade utkastet ej givit
tillräckligt klart uttryck åt detta fall, har föranlett ett uttalande jämväl
av länsstyrelsen i Uppsala län och synes mig böra föranleda viss omformulering.

I det remitterade utkastet hava föreslagits vissa bestämmelser örn behandling
av särskilda förmåner å skogsmark, såsom skogsbete, byggnad å
skogsmark o. s. v. Rövande det närmare innehållet i dessa bestämmelser

147

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

i allmänhet tillåter jag mig hänvisa till utkastet och den därvid fogade
promemorian. Vissa av de berörda förhållandena hava emellertid varit
föremål för uttalanden i ett flertal yttranden, och jag skall här behandla
dessa frågor.

Gällande bestämmelser om värdering av bete å skogsmark återfinnas
i 9 § kommunalskattelagen och anvisningarna till densamma samt i 2 punkten
av skogsvärderingsinstruktionen.

I 9 § kommunalskattelagen anmärkes, att örn å skogsmark, utöver det
värde, skogsmark och växande skog kunna anses äga vid ett efter rationella
grunder bedrivet skogsbruk, finnes betesvärde, som ägaren kan tillgodogöra
sig, hänsyn vid uppskattningen skall tagas därtill.

I anvisningarna till berörda paragraf stadgas, bland annat, följande:

»Finnes å skogsmark bete, skall värdet därå tilläggas markens värde
såsom skogsproducerande; dock skall beträffande skogsmark, därå rationellt
skogsbruk bedrives, dylikt värde beräknas allenast för så vitt betet
plägar utnyttjas. Betesvärdet beräknas särskilt för sig till den storlek,
som kan ernås utan att intrång på rationellt skogsbruk göres. Kan på
grund av betets utnyttjande skogen ej lämna den avkastning, som förutsatts
vid bestämmande av värdet å skogsmarken såsom skogsproducerande,
skall betesvärdet sättas så mycket lägre än det verkliga, att totalsumman
ej blir högre än den skulle blivit, örn skogsmarken såsom skogsproducerande
värderats med hänsyn till den avkastning, marken faktiskt
lämnar.»

I punkt 2 av skogsvärderingsinstruktionen förefinnes en liknande bestämmelse.

Domänstyrelsen har i förutnämnda skrivelse med förslag till ny skogsvärderingsinstruktion
berört vissa uttalanden av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund och Sveriges skogsägareförbund rörande värdering
av bete å skogsmark.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund hade anfört i huvudsak
följande:

Å skogsmark, därå rationellt skogsbruk bedreves, kunde ej förekomma
särskilt betesvärde. Härvid förutsatte centralrådet givetvis, att förekommande,
mera betydande områden av verklig betesmark frånskilts vid arealredovisningen.
Hade skogsmarken ur skogsproduktiv synpunkt åsatts
riktigt taxeringsvärde (riktig bonitet etc.), så borde nämligen, där bete förekomme,
detta kunna förutsättas göra minst den skada å skogsväxten, som
motsvarades av betesvärdet i och för sig. För att ett särskilt betesvärde
å skogsmark skulle kunna upptagas, borde därför skogsmarkens värde ur
skogsproduktiv synpunkt sänkas minst med det belopp, som motsvarade
det kapitaliserade betesvärdet. Skatteresultatet borde i båda fallen bliva
detsamma. Centralrådet ansåge emellertid, att det vore avgjort att föredraga,
att skogsmarksvärdet upptoges till sitt rätta värde ur skogsavkastningssynpunkt,
samtidigt som särskilt betesvärde ej beräknades, då ett
annat förfarande jämväl kunde anses olämpligt för ett befrämjande av
skogsvårdsintresset. En särskild beskattning av skogens betesvärde kunde
nämligen ge sken av berättigande åt denna form av markens nyttiggö -

148

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

rande, vilken ej läte sig väl förenas med den propaganda för skogens fredande
för betning, som nu, icke minst från skogsvårdsstyrelsehåll, livligt
utövades.

Sveriges skogsägareförbund hade uttalat, att förbundet funne bestäm
melserna örn värdering av bete å skogsmark synnerligen olämpliga samt
därjämte obehövliga. Bestämmelserna hade tillämpats i mycket ringa
utsträckning, och med hänsyn till skatteunderlagets storlek vore de hittills
åsätta betesvärdena helt betydelselösa för kommunerna. Härtill komme,
att berörda föreskrifter med hänsyn till skogsvårdsintresset och propagan
dan för dettas höjande vore direkt skadliga. Det kunde icke vara lämpligt
att genom en särskild beskattning av skogens betesvärde officiellt
sanktionera skogsbetet såsom en synnerligen vällovlig form för markens
nyttiggörande.

Domänstyrelsens förslag till skogsinstruktion innehåller ej annan bestämmelse
örn värdering av skogsbete än ett omnämnande av att i förekommande
fall värdet av bete å skogsmark skall medräknas vid värdesättning
av fastigheten i övrigt. Styrelsen uttalar, att föreskrifter örn
åsättande av betesvärde på skogsmark lämpligare borde givas i anvisningarna
till 9 § kommunalskattelagen. Tillika förklarar styrelsen, att
enligt styrelsens åsikt nuvarande bestämmelser rörande betets värde å
skogsmark borde i viss mån ändras. Det vore till fördel, örn betet, då
det utnyttjades vid rationellt skogsbruk eller i övrigt förekomme, uppskattades
efter likformiga grunder. Hittillsvarande bestämmelser rörande
de närmare grunderna för värdering av bete å skogsmark, därå
rationell skötsel bedreves, borde emellertid bortfalla, enär desamma vore
synnerligen svåra att tillämpa samt skälig hänsyn till det intrång, betet
förorsakade, borde tagas vid beräknande av den relativa skogstillgången.
Det verkliga betesvärdet skulle i varje fall särskiljas för att i dess helhet
tilläggas taxeringsvärdet av fastigheten i övrigt. Domänstyrelsen förutsatte
dock, att närmare föreskrifter rörande värdering av bete komme
att meddelas i de särskilda anvisningar, som jämlikt 59 § taxeringsförordningen
skulle givas för varje särskilt län.

Domänstyrelsens förslag, att föreskrifter örn värdesättning av bete ej
skola inrymmas i skogsinstruktionen, har ej mötts av gensaga i något av
de avgivna yttrandena. Däremot hava skilda åsikter gjort sig gällande
rörande frågan örn och efter vilka grunder värdering av bete bör ske.

Tvänne länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus
län, hava förordat bibehållande av nuvarande bestämmelse, att värdet
av bete å skogsmark skall inräknas i skogsmarksvärdet. Sistnämnda
länsstyrelse kunde icke finna, att några som helst skäl att vidtaga ändring
härutinnan av gällande föreskrifter förelåge, och hänvisade länsstyrelsen
därvid till att betestillgången mycket ofta utgjorde det väsentliga
värdet av skogsmarken.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, under åberopande av ena -

149

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

handa motivering som centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,
att bete å skogsmark under rationell skötsel, varå betet utnyttjas, ej borde
värdesättas, utan att dylik skogsmark borde värderas under förutsättning,
att markens skogsprodukt^ förmåga ej bleve genom betning nedsatt.
Jämväl länsstyrelsen i Västmanlands län ansluter sig till centralrådets
förslag.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och Gävleborgs
län anse, att bete å skogsmark ej borde värderas, och. länsstyrelserna i
Östergötlands och örebro län ifrågasätta riktigheten av att skogsbete
värdesattes. Berörda länsstyrelser framhålla, att värderingen ay skogsbete!
mötte praktiska svårigheter, liksom att betesvärdet hade ringa betydelse
för kommunernas skatteunderlag. Även uttalas tvivel, huruvida,
i betraktande av den skada betet utövade på skogsbruket, detsamma
verkligen hade något värde. En och annan länsstyrelse betonar därjämte,
att det med hänsyn till propagandan för rationell skogsvård vore
olämpligt att värdera bete å skogsmark.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län åberopar, bland annat, följande yttrande
av en taxeringsnämndsordförande i länet:

»Frågan örn betesvärdet har ringa betydelse för taxeringsvärdets storlek;
däremot har den ganska stor betydelse för taxeringsår betets bedrivande.
Det är ej så lätt att få fram en norm för detta värdes beräknande.
Vidare äro betesförhållandena ofta mycket olika på gårdar, där man skulle
hava anledning tro, att likformighet häruti radde. Sockenombuden hava
oftast mycket ofullständig kännedom härom. Betets värdesättning betraktas
av de flesta som en dubbeltaxering. Då marken i vanlig ordning
taxerats som skogsmark, anse de betets värdering som en förnyad taxering
av marken. Mycken tid förspilles i nämnderna på diskussioner härom.
Frågan örn betets värdering har ingen nämnvärd betydelse för taxeringsvärdets
storlek men är ett betydande irritationsmoment i taxeringsarbetet
och försvårar detta i onödan. Bestämmelserna örn särskild värdering
av bete å skogsmark höra utgå.»

Domänstyrelsens förslag har uttryckligen förordats av länsstyrelserna
i Uppsala och Jömköpings län samt lämnats utan erinran av hittills ej
omnämnda länsstyrelser.

Lantbruksstyrelsen har instämt i ett från svenska betes- och vallföreningen
infordrat yttrande.

Föreningen anför, bland annat, att den viktigaste principen vore att
värdera skogsmarken efter den avkastning den ger och dot värde den har,
beräknat efter totalavkastningen, såväl skogs- som betesavkastning. Föreningen
ansåge, att betet å skog under rationell skötsel borde värdesättas
utan de avdrag, som i gällande instruktion angåves. Vidare borde även beträffande
skog, där rationellt skogsbruk icke bodreves, betet åsättas värde
endast i dea mån det utnyttjades. Det vore enligt föreningens mening
lämpligt att utfärda mera detaljerade bestämmelser örn hur betesvärdet
skulle uppskattas. Föreningen föresloge i detta avseende vissa värderingsg
rån der, utgående från det antal djur, beräknat i nÖtkreatursenheter, som
betade på skogen.

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kammarrätten uttalar, bland annat, följande:

Bete å skogsmark syntes icke kunna inverka pä markens varaktiga
avkastningsförmåga utan blott på den faktiska avkastningen. Rotvärde
och bonitet hänförde sig till normala förhållanden vid rationellt skogsbruk.
Örn och i den mån de normala förhållandena vore rubbade, korrigeiades
det värderingsresultat i avseende å skogsvärdet, som framkomma
vid en direkt tillämpning av den vid instruktionen fogade tabell I genom
påverkan av den relativa skogstillgången. Örn betet utnyttjades, komme
således dess verkningar till synes vid bestämmandet av den relativa skogsån
QgeV enligt härför gällande principer, utan att den på detta sätt erhållna
relativa skogstillgången behövde särskilt justeras med hänsyn till
betets inverkan. Emellertid kunde man vid taxering av en skogsfastighet
näppeligen bortse från det ekonomiska värde som ett utnyttjande av betet
å skogsmarken medförde. Värdet av sadant bete vore dock icke någonting,
som ägde sammanhang med värdet å skogsmarken såsom skogsproducerande
utan med fastighetens egentliga jordbruksvärde. Vid 1928 års taxering
torde för övrigt på grund av deklarationsformulärets uppställning
värdet å skogsbete i allmänhet hava inräknats i det egentliga jordbruksvärdet.
Kammarrätten ville emellertid ifrågasätta, örn skäl förelåge att
beskatta bete å skogsmark, därå rationellt skogsbruk icke bedreves, för det
lall att betet icke utnyttjades. Grunden till att outnyttjat bete å skogsmark
under rationell skötsel icke värderades vore den, att det antagits att
bete, som en fastighetsägare icke plägade utnyttja, hade föga eller intet
varde. Det remitterade förslaget byggde på den uppfattningen, att verkningarna
av att visst skogsbete icke utnyttjades i beskattningsavseende
komme till synes vid skogsbeskattningen i siffran för den relativa skogstillgången.
Vid sådant förhållande ville det förefalla kammarrätten, som
om bete, som icke utnyttjades, skulle i lika grad sakna egentligt jordbruksvärde,
vare sig rationellt skogsbruk bedreves å den ifrågavarande skogsmarken
eller icke Enligt vad domänstyrelsen upplyst torde det ock höra
till undantagen, att bete å skogsmark, därå rationellt skogsbruk icke be
dreves, taxerades, örn det icke utnyttjades. I

I det remitterade utkastet har beträffande värdering av skogsbete ifrågasatts
följande. Örn rationellt skogsbruk bedrives å skogsmarken, må betesvärde
åsättas endast så framt betet plägar utnyttjas. Därest å skogsmark,
varå- rationellt skogsbruk ej bedrives, bete ej plägar utnyttjas torde
detta i regel visa, att betet för ifrågavarande fastighet har så obetydligt
värde, att anledning att särskilt uppskatta detsamma saknas. Vidare
har i utkastet föreslagits, att i vederbörande taxeringslängd skall särskilt
antecknas det sålunda beräknade värdet å bete på skogsmark. Rörande
motiveringen hänvisar jag till promemorian. Den ifrågasatta
regeln om värdering av bete å skogsmark, därå rationellt skogsbruk ej
bedrives, betecknas i promemorian såsom en medelväg mellan de eljest
intagna ståndpunkterna.

Förslaget i denna del, som lämnats utan erinran av flertalet länsstyrelser,
har av länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrkts. Länsstyrelserna i
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Gotlands län åberopa sina
här förut omförmälda uttalanden i anledning av domänstyrelsens för -

151

Kungl, Maj:ts proposition Nr 220.

slag till skogsvärderingsinstruktion. Länsstyrelsen i Malmöhus län åberopar
jämväl sitt tidigare yttrande men finnér, att med den föreslagna
nya lydelsen de tidigare betänkligheterna mot domanstyrelsens förslag
i viss mån förringats. . ,

Jämväl kammarrätten åberopar sitt tidigare utlåtande i frågan och
ville därtill endast foga, att »rationellt skogsbruk» icke torde vara ett
sådant klart begrepp, att det i förekommande fall icke kunde föreligga
någon tvekan, huruvida rationellt skogsbruk bedreves å skogsmarken
eller ej. På grund av såväl teoretiska som praktiska skäl vidhölle kammarrätten,
ehuru frågan icke vöre av någon större räckvidd, bestämt sin
förut i ämnet uttalade mening.

Beträffande byggnad å skogsmark har i det remitterade utkastet föreslagits.
att sådan skall såsom särskild förmån å skogsmark uppskattas
för sig med skäligt belopp, i den mån ej densamma bör anses inbegripen
i sådant normalt byggnadsbestånd å taxeringsenheten, som inräknas i
de för inägorna tillämpade enhetsvärdena. Tillika föreslås, i anvisningar
till 10 §, att bland annat dylik förmån skall antecknas i vederbörande

taxeringslängd.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför härom:

»Vid senaste allmänna fastighetstaxering torde på många håll hänsyn
icke hava tagits till förefintligheten av bostäder för den med skogsbruket
sysselsatta personalen, såsom skogsförvaltare, skogvaktare och skogsarbetare,
i det att man förmenar, att dessa byggnader utan vidare skola
inräknas i värdet å skogsmarken och den växande skogen. Denna uppfattning
torde icke vara riktig, enär vid sådant förhållande ingen skillnad
skulle framträda mellan två alldeles lika skogar, den ena med tillgång
till dvlika bostäder och den andra utan sådana. Det — — — införda
påpekandet av att dylika_ bostäder skola medräknas i jordbruksvärdet
synes därför vara behövligt.»

Kammarrätten upplyser, att de i förevarande avseende föreslagna reglerna
överensstämde med den praxis, som tillämpats å kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning.

Vad i det remitterade utkastet föreslagits beträffande behandling av
särskilda förmåner å skogsmark synes med undantag för betesförmån ej
behöva föranleda något särskilt uttalande från min sida. Jag biträder utkastet
i dessa delar.

Frågan om behandling av skogsbetet har föranlett mycken diskussion.
Från vissa håll har föreslagits, att värde av bete å skogsmark aldrig skulle
särskilt värdesättas. Bland annat har man därvid åberopat, att betets värdering
skulle kunna befaras motarbeta den propaganda, som bedrives för
skogens fredande från betning. Mig förefaller det, som örn verkan borde
vara den rakt motsatta; det blir nämligen lägre skatt, örn betet ej utnytt
jas än om det utnyttjas. Någon anledning att befara för höga värden på

(Departe mentschefen.

152

Den formella
anordningen
av reglerna
om värdering
av skogsmark
och växande
skog m. m.

9 § x lagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

grund av värdering av utnyttjat bete lärer knappast förefinnas. När bete
utnyttjas, anser jag det följaktligen böra uppskattas.

Ben mycket obetydliga frågan om behandlingen av ej utnyttjad betestöimån
å mark, varå rationellt skogsbruk ej bedrives, synes mig lämpligen
kunna besvaras på det sätt som skett i det remitterade utkastet. Om betesformån
å dylik mark ej plägar utnyttjas, torde det sällan ifrågakomma,
att värde skall åsättas densamma. Med hänsyn till vad från ett par båll
anförts örn dylik förmåns i enstaka fall rätt betydande värde kan jag
å andra sidan ej finna det riktigt att avstå från uppskattning därav i
fall, där underlåtenhet att utnyttja detsamma uppenbarligen ej är beroende
vare sig av hänsyn till skogsbruket eller annan rationell grund.

Att eventuellt värde å skogsmark ej skall inräknas i det särskilt redovisade
skogsmarksvärdet, har tillstyrkts av det övervägande flertalet av de hörda
myndigheterna. Örn blott dess värde redovisas särskilt i taxeringslängden,
så synes från olika synpunkter knappast någon mera vägande invändning
kunna framställas mot detta förslag. Då betesvärdet hänför
sig till område å marken, som ej värdesättes till allmänna saluvärdet, synes
det å andra sidan ej möjligt att upptaga föreskrift örn dess värdering
under punkt 2 av anvisningarna till 9 §.

Att, såsom domänstyrelsen föreslagit, borttaga den nu gällande särskilda
regeln örn skogsbetets värdering föranleder ingen erinran från min sida.

Kammarrätten har framställt vissa ändringsförslag beträffande uppställning
och formulering av reglerna örn värdesättning av skogsmark
och växande skog.

I vissa avseenden äga dessa förslag nära samband med det av
kammarrätten framlagda förslaget örn åsättande av ett särskilt mervärde
för tomt- och industriändamål å skogsmark och växande skog.
I den mån så är fallet har jag ej haft anledning upptaga desså
förslag. I andra avseenden åter hava de av kammarrätten framlagda
uppslagen föranlett omformulering. Vad framför allt angår ett förslag,
att det stycke i anvisningarna till 9 i som behandlar särskilda förmåner
å skogsmark, skulle utbrytas till en särskild anvisningspunkt, har
detta synts mig svårgenomförbart med hänsyn till innehållet av sista
stycket i punkt 4 av anvisningarna, vilket måste syfta tillbaka även på
särskilda förmåners värde.

Vad slutligen angår avfattningen av 9 § i själva lagen, har, bland annat,
av länsstyrelsen i Uppsala län framställts anmärkning mot bristande
tydlighet föi det fall, att blott viss del av skogsområde har mervärde för
tomt- och industriändamål. Härav föranledes viss omformulering.

Kammarrätten har föreslagit införande av termen »skogsavkastningsvärde»
såsom beteckning på det värde, som skogsmark och växande skog
kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. Avsikten
synes härvid hava varit, att värde å skogsbete och annan särskild
förmån å skogsmarken ej skulle inbegripas under berörda uttryck.

133

Kungl. Majda proposition Nr 220.

Då värdet av särskild förmån måste anses ingå i det värde, som tillkommer
skogsmarken oell den växande skogen vid ett efter rationella grunder
bedrivet skogsbruk, har jag ej kunnat upptaga detta kammarrättens förslag.
Att jag däremot funnit det angivna uppslaget kunna tillämpas på
det sätt, att skogsmarkens värde enligt den särskilda avkastningsberäkningen
benämnes »skogsmarkens avkastningsvärde» framgår av anvisningarna.

Lagrummet har för övrigt i anledning av ett par framställda anmärkningar
förtydligats.

10 §.

De ändringsförslag, som gjorts i anvisningarna till 10 §, äga i huvudsak
sammanhang nied spörsmål, som av mig behandlats i samband med anvisningarna
till 9 §, och torde ej behöva ytterligare motiveras. Bortfallande
av den i utkastet till anvisningar vid 9 § upptagna punkt 1 medför, att
ändring ej erfordras i punkt 1 av anvisningarna till 10 §.

Börande punkt 6, vilken berör fastigheter med vattenfall, hänvisas till
den särskilda avdelning, vari frågan örn vattenfalls taxering behandlats.

12 $.

Såsom anledning till omtaxering av fastighet under löpande taxeringsperiod
hava i det remitterade utkastet upptagits två nya fall, nämligen dels
att fastighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skattepliktig,
dels att fortsatt bebyggelse skett å fastighet, som vid den tidpunkt,
näst föregående taxering avsett, ej varit färdigbyggd. Tillika har föreslagits,
att taxering under löpande taxeringsperiod skall ske med hänsyn
till alla ändringar i avseende å fastigheten, som ägt rum sedan den tidpunkt,
det senast åsätta taxeringsvärdet avsett, men efter det allmänna
prisläge, som legat till grund för den närmast föregående allmänna fastighetstaxeringen,
medan enligt gällande bestämmelser omtaxeringen allenast
angives skola verkställas med hänsyn till berörda allmänna prisläge.
Föranledes taxeringen därav att fastighet, som förut varit undantagen
från skatteplikt, blivit skattepliktig, skall enligt förslaget fullständig nyvärdering
av fastigheten ske med hänsyn till berörda prisläge.

Rörande motiveringen till dessa ändringsförslag får jag hänvisa till promemorian.

1 samband med denna paragraf bar Överståthållarämbetet berört stadganden
i vissa andra lagrum, som ej torde böra behandlas i förevarande
sammanhang. Ämbetet bar ansett bestämmelsen att fastighetstaxeringen
skall bestämmas efter det allmänna prisläget vid femårsperiodens början
ej kunna tillämpas i praktiken, enär det vore omöjligt att beträffande nybyggda
fastigheter bortse från ändringar i fråga örn tomtpriser och byggnadskostnader.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

Departements chefen.

Redovis ningsvärden.

Omtaxering
under löpande
taxeringsperiod.

Yttranden.

154

Kungl. Majda proposition Nr 220.

»Lämpligheten av att upptaga den omständigheten, att fastighet, som
förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skattepliktig, såsom anledning
till omtaxering under löpande taxeringsperiod kan ifrågasättas. Det
anförda motivet, att värdesättning å skattefria fastigheter icke alltid sker
med tillbörlig noggrannhet, kan knappast anses vägande; med samma fog
skulle omtaxering även av andra fastigheter, vilkas värdesättning av en
eller annan anledning befunnits hava skett mindre tillfredsställande, kunna
påkallas, men detta kan uppenbarligen ej tillåtas. Det föreslagna stadgandet
täcker ej heller det fall, att endast en del av den skattefria fastigheten
blivit skattepliktig; oklart är örn i sådan händelse hela fastigheten
eller blott den del, som blivit skattepliktig, skall omtaxeras. Stadgandet
i fråga liksom även sista punkten av andra stycket synes böra utgå.

Den föreslagna nya lydelsen av första punkten av andra stycket förän
leder ej annan erinran än att den knappast återger tankegången i den anförda
motiveringen i vad avser exemplet med det starkt höjda skogsvärdet.
Motiveringen tyder på att ändring av den relativa skogstillgången
ej hör ske i höjande riktning och att ändring i sänkande riktning skall
ifrågakomma endast i mån av skedd skogsavverkning. Ett tydligare uttryck
för denna som det vill synas fullt riktiga tankegång synes önskvärt.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län har funnit, att formuleringen av
första meningen i andra stycket ej fullt svarade mot vad därmed åsyftats.
Lämpligare syntes vara att, örn någon ändring kunde anses nödvändig,
föreskriften erhölle t. ex. denna lydelse: »taxering, som i detta mom. avses,
skall, med iakttagande av alla de ändringar, som beträffande fastigheten
ägt rum sedan den tidpunkt, det senast åsätta taxeringsvärdet avsett, ske
efter det allmänna prisläge och de grunder i övrigt, som tillämpats vid
den närmast föregående allmänna fastighetstaxeringen».

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, bland annat, att
det lämpligen syntes beträffande byggnad under uppförande böra i fastighetstaxeringslängdens
anteckningskolumn angivas, att det åsätta värdet
avsåge fastigheten i ej fullbordat skick.

Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, örn ej redan gällande bestäm
melser gåve rum för omtaxering av fastighet, när densamma blivit färdigbyggd.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett ytterligare uppmjukning
av 12 § kommunalskattelagen önskvärd i sådan riktning, att prövningsnämnden
skulle vara oförhindrad att vidtaga ändring av taxeringsvärde
även i andra fall än som i paragrafen utsagts, nämligen då sådant äska
des av fastighetens ägare och prövningsnämnden funne ändring vara för
fastighetens ägare av synnerlig betydelse.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att de föreslagna tilläggen till
12 § syntes vara av behovet påkallade, och hade ingen erinran mot deras
avfattning.

Kammarrätten anför rörande ifrågavarande punkt:

»Enligt utkastet har rätten till omtaxering av fastighet under fastighetstaxeringsperiod
utsträckts till två nya fall, nämligen att fastighet,
som förut varit undantagen frän skatteplikt, blivit skattepliktig samt att

155

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 220.

fortsatt bebyggelse skett å fastighet, som vid den tidpunkt, näst föregående
taxering avsett, ej varit färdigbyggd. Häremot har kammarrätten icke
funnit anledning till erinran.

I sammanhang härmed har föreslagits, att omtaxering av fastighet under
fastighetstaxeringsperiod skall ske med hänsyn till alla ändringar i
avseende å fastigheten, som ägt rum sedan den tidpunkt, det senast åsätta
taxeringsvärdet avsett, men efter det allmänna prisläge, som legat till
grund för den närmast föregående allmänna fastighetstaxeringen. Örn
däremot taxeringen föranledes därav, att fastighet, som förut varit undantagen
från skatteplikt, blivit skattepliktig, skall fullständig nyvärdering
av fastigheten ske med hänsyn till berörda prisläge.

Enligt av Kuylenstierna i promemorian gjort‘uttalande skulle med så
formulerade bestämmelser en viss rörelsefrihet förefinnas för beskattningsmyndigheterna
att vidtaga även andra jämkningar än sådana som föranledas
av ändringar i avseende å fastigheten, som ägt rum sedan den tidpunkt,
det senast åsätta taxeringsvärdet avsett.

Kammarrätten har svårt att ansluta sig till Kuylenstiernas sålunda uttalade
uppfattning. Därest föreskrift meddelas därom, att omtaxering
skall ske med hänsyn till de ändringar i avseende å fastigheten, som ägt
rum efter viss tidpunkt, synes det vara berättigat att därav e contrario
sluta till att hänsyn icke skall tagas till andra omständigheter, i all synnerhet
som samma stadgande innefattar bestämmelse därom, att vid av
viss anledning företagen omtaxering fullständig nyvärdering skall äga
rum. Enligt kammarrättens mening kail således den med stadgandet avsedda
effekten icke nås genom den i utkastet föreslagna formuleringen.

En annan och än viktigare sak är, att enligt kammarrättens uppfattning
vid en omtaxering det är i överensstämmelse med den materiella rättens
krav, att hänsyn tages till alla omständigheter, som kunna tjäna till ledning
för utrönande av de verkliga värdena.

Kammarrätten har vid ett föregående tillfälle uttalat sig i enahanda
riktning (se proposition nr 191 år 1920, sid. 416), varvid dåvarande chefen
för finansdepartementet förklarat sig i huvudsak ansluta sig till kammarrättens
mening, låt vara att departementschefen därjämte uttalat, att vid
en ny värdering hänsyn skulle tagas till alla de förändringar, som inträtt
i fråga örn fastigheterna. Departementschefen har därvid icke i vidare
mån tagit avstånd från vad kammarrätten uttalat än att enligt hans me
ning hänsyn icke borde tagas till värdeökning eller värdeminskning, som
härrörde av förändringar i det allmänna prisläget.

Enligt uttalande i promemorian har det föreslagna stadgandet örn att
vid omtaxering hänsyn skall tagas till vissa förhållanden tillkommit i anledning
av visst fall. Med det åsyftade fallet förhöll det sig på följande
sätt. År 1928 taxerades en skog inklusive 2 lägenheter till 341,100 kronor,
varvid rotvärdet beräknades till 3 kronor per kubikmeter, siffran för bo
niteten till 2.7.-, och siffran för den relativa skogstillgängen till 0.4. Under
år 1929 såldes fastigheten utom de två lägenheterna för 875,000 kronor.
Någon avverkning hade icke ägt rum. Det hade således inträffat sådant
förhållande, att taxeringsenheten borde uppdelas i två taxeringsenheter,
vadan omtaxering enligt 12 § skulle äga rum. 1 anledning därav faxe
rade vederbörande taxeringsnämnd år 1930 dels de tvä lägenheterna såsom
en taxeringsenhet och dels skogen såsom en taxeringsenhet, den senare
med taxeringsvärde av 591,600 kronor, varvid rotvärdet och sif!''
rån för boniteten lämnades orubbade vid 3, respektive 2.7.r>, men siffran

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Departements chefen.

för den relativa skogstillgången bestämdes till 1, sedan det konstaterats,
att skogen innehöll ett virkesförråd, som betydligt översteg det
normala. Vederbörande länsprövningsnämnd ändrade taxeringen och
åsatte dels de två lägenheterna ett taxeringsvärde av 2,500 kronor och
dels skogen ett taxeringsvärde av 338,600 kronor, vilka håda värden
tillhopa motsvarade 1928 års taxeringsvärde, 341,100 kronor. Kammarrätten
har på besvär av vederbörande kommun, med ändring av länsprövningsnämndens
beslut, fastställt taxeringsnämndens beslut. Kammarrätten
har därvid låtit sig ledas av den uppfattningen, att när den
omtaxering, som lagligen skulle äga rum, beredde kammarrätten tillfälle
att jämväl rätta ett uppenbart fel i avseende å taxeringen, borde detta
icke underlåtas. I det ifrågavarande fallet resulterade det av kammarrätten
tillämpade förfaringssättet i en hårdare beskattning. En annan
gång kan tillämpningen av enahanda förfaringssätt verka till lindring i
beskattningen.

Enligt kammarrättens mening är det i promemorian åsyftade fall, som
förekommit, så långt ifrån att böra föranleda en lagändring i den riktning,
som promemorian med utkast till lagändring anger, att fallet tvärtom
är ägnat att belysa värdet av att vid en omtaxering av fastighet under
fastighetstaxeringsperiod en fullständig nyvärdering skall ske med
hänsyn tagen till det allmänna prisläge, som legat till grund för den närmast
föregående allmänna fastighetstaxeringen.

Det synes kammarrätten vara av värde, att en bestämmelse i sådan riktning
meddelas, och detta desto hellre, som det ofta visat sig, att beskattningsnämnderna
leva kvar i den oriktiga men från en äldre lagstiftning
härrörande föreställningen (se länsprövningsnämndens beslut i det nyss
refererade fallet), att därest omtaxering äger rum av den anledning, att
taxeringsenhet uppdelats i flera taxeringsenheter, summan av de nya taxeringsenheternas
taxeringsvärden skall motsvara taxeringsvärdet å den
odelade taxeringsenheten.»

Vad angår de i det remitterade utkastet föreslagna grunderna för omtaxering
under löpande femårsperiod biträder jag detta förslag. Det är visserligen
sant, att skattefri fastighet varit föremål för taxering vid taxeringsperiodens
början, men de intressemotsatser, som vid åsättande av
värde å skattepliktig fastighet utgöra en viss garanti för värdenas riktighet,
hava beträffande skattefri fastighet ej fått göra sig gällande. Denna
synpunkt äger dock större betydelse blott örn fastighet från början varit
helt skattefri. Har detta ej varit fallet, synes anledning till omtaxering
saknas. Vad angår byggnad, som, medan den varit under uppförande,
blivit taxerad, finner jag det tvivelaktigt, att, såsom länsstyrelsen i örebro
län ansett möjligt, gällande rätt skulle medge omtaxering, såvitt värdeökningen
ej uppgår till den stadgade femtedelen. Till ytterligare uppmjukningar
av ifrågavarande stadganden finner jag ej anledning.

Frågan, örn vid omtaxering under löpande taxeringsperiod fel, som förelupit
vid den allmänna taxeringen, skall kunna rättas mot vederbörande
skattskyldiges bestridande, har av kammarrätten besvarats på det sätt,
att den materiella rättvisan krävde en dylik rättelse. I samtliga övriga
yttranden bär utkastets ståndpunkt i detta avseende uttryckligen biträtts

157

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

eller lämnats utan erinran. Det synes mig också, att, örn det överhuvudtaget
skall anses ligga någon mening i att taxeringsvärden bliva lagakraftvunna
och gällande under en femårsperiod utan att annorledes än på grund
av ändringar omtaxering skall äga rum, så bör denna verkan också
sträcka sig så långt, att vad som en gång bestämts ej skall upprivas.
Kammarrättens uppfattning borde väl följdriktigt leda därhän, att det ur
materiell synpunkt vore önskvärt, att förelupna fel rättades örn och när
de upptäcktes. En dylik ståndpunkt synes ej överensstämma med allmänt
vedertagen uppfattning. Därest av ovidkommande anledning — t. ex. örn
avskiljande från en stor fastighet av ett mindre område föranleder uppdelning
av taxeringsenheten — den gamla taxeringen måste rubbas, bör
detta ej tagas till intäkt för annan rubbning än som föranledes av ändringen.
Detta betyder givetvis ej, att de nya taxeringsenheternas sammanlagda
värde måste bliva lika med den gamla taxeringsenhetens värde,
även örn detta kan antagas ofta bliva fallet. Värdenas summa kan mycket
väl bliva en annan än det gamla värdet. Jag anser emellertid i likhet med
vissa av de hörda myndigheterna, att utkastet ej givit ett fullt lyckligt
uttryck åt den tankegång som legat bakom detsamma, utan finner en formulering
i huvudsaklig anslutning till den som föreslagits av länsstyrelsen
i Södermanlands län vara att föredraga. Att mera i detalj angiva,
huru omtaxering bör äga rum, synes ej möjligt eller lämpligt. Det väsentliga
synes vara att få fram den allmänna grundsatsen, att taxeringen bör
ske efter i stort sett samma grunder som den allmänna taxeringen. Att
beträffande fastighet, som övergått från skattefri till skattepliktig, fullständig
omtaxering bör äga runi efter den gamla prisnivån, synes böra
följa därav, att beträffande dylik fastighet olika omständigheter ofta blivit
mindre noggrant prövade vid den allmänna taxeringen.

31 och 32

De ändringar, som föreslås i anvisningarna till 31 § samt i 32 § med
anvisningar, hava i huvudsak motiverats i den allmänna avdelning, som
avser beskattning av inkomst på grund av pensionsförsäkring. Jag har
också i det sammanhanget redogjort för inkomna yttranden.

Lagtexten har uppställts på i viss mån annat sätt än som föreslagits av
försäkringsinspektionen. Någon ändring i 31 § finner jag exempelvis ej
erforderlig, utan anser jag definitionen på »pension» böra intagas i anvisningarna.
Någon närmare redogörelse för den ändrade uppställningen
torde jag för övrigt ej behöva lämna.

Försäkringsanstalternas sammanslutningar hava berört vissa kombinationer
av livsvarig och icke livsvarig livränta. Huruvida dylik kombination
skall anses såsom pensionsförsäkring — vilket åtminstone i vissa fall
synes möjligt — torde böra bedömas med hänsyn till de i det särskilda
fallet föreliggande omständigheter.

Begreppet »pupillförsäkring» synes böra erhålla en sådan innebörd, att

Pensions försäkring.

158

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 220.

pupillförsäkring kan avse även personer som uppnått myndig ålder Huruvida
detta är fallet enligt gällande rätt, är ett spörsmål, som jag saknar
anledning besvara. Överståthållarämbetet har i denna punkt hemställt
örn viss ändring. Jag finner det för min del uppenbart, att den
extra skattefrihet för ett belopp av 600 kronor, som medgives vid livränta
på grund av pupillförsäkring, ej bör gälla längre än till dess vederbörande
uppnått myndig ålder. Med den bestämning av pupillförsäkringen
jag nyss berört följer vid denna ståndpunkt, att 32 § 2 mom. a) bör
omformuleras.

Med kammarrätten instämmer jag däri, att det stycke, som avser vinstandel
och premieåterbäring, bör bibehållas. Något tillägg till samma
stycke anser jag däremot ej behövligt utan föredrager att i stället upptaga
en punkt 9 i anvisningarna på sätt försäkringsinspektionen föreslagit,
men i en lydelse, som närmare ansluter sig till den av kammarrätten
ifrågasatta. Bland annat utesluter den ej en sådan tolkning som kammarrätten
anslutit sig till beträffande behandlingen av vinstandel och premieåterbäring,
därest denna tolkning eljest skulle finnas vara riktig.

Vidare föreslås i anledning av den otydlighet, som av Överståthållarämbetet
påvisas beträffande allmän pensionsförsäkring, ett uttryckligt
stadgande i 32 § 2 morn., att allmänna pensionsförsäkringen ej anses innefatta
försäkring mot engångspremie. Med ett sådant stadgande blir det
ej behövligt att göra ändring i 46 § 2 mom. 2) såvitt angår allmänna pensionsförsäkringen.

45 i

Den ändring, som föreslås i 45 §, är en följd av det ändrade repartitionstalet
för jordbruksvärde och torde ej erfordra särskild motivering.

46 §.

De ändringar, som föreslås i 46 § 2 morn., äro i främsta rummet en följd
av den ändrade definitionen på pensionsförsäkring. Jag tillåter mig i
detta sammanhang jämväl hänvisa till vad jag i samband med 31 och
32 §4 yttrat om allmänna pensionsförsäkringen.

46 § 2 mom. 2) avser enligt sin gällande ordalydelse jämväl avgift för
pupillpensionering och bör enligt sakens natur avse även pensionering av
make. Detta synes böra uttryckligen stadgas. I konsekvens därmed föreslås
ändring jämväl i 2 mom. 3).

50 §.

Den i 50 § föreslagna ändringen har av mig behandlats i den allmänna
motiveringen rörande repartitionstalet för jordbruksfastighet.

Tid för ikraftträdandet.

Vad angår tiden för ikraftträdandet beträffande repartitionstal och procentavdrag
hade förslag intagits i den av mig förut omförmälda, inom

159

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

finansdepartementet utarbetade promemorian rörande ändrad lydelse av
2 och 45 §§ samt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och i däröver avgivna
yttranden lämnats utan erinran.

Någon särskild motivering för ifrågavarande bestämmelse synes ej behövlig.

T axeringsf örordningen.

17 $.

Ändringen i 17 § taxeringsförordningen har motiverats i den allmänna
avdelningen rörande taxering av vattenfall.

33 §.

Ändringen i 33 § taxeringsförordningen motiveras av vad jag anfört beträffande
31 och 32 §§ kommunalskattelagen.

35 §.

Rörande innebörden av ändringen i 35 § 1 mom. får jag hänvisa till vad
jag i den allmänna motiveringen anfört rörande beskattning av pensionsförsäkring.

59 %.

Ändringen i 59 § har motiverats i samband med frågan örn enhetspriser
vid taxering av jordbruksfastighet i samband med anvisningarna till
9 § kommunalskattelagen.

122 § 2 mom.

Vid behandling av besvär i kammarrätten rörande fastighetstaxering
lärer i ett stort antal mål hava erfordrats uppgift å nästföregående års
taxeringsvärde, specificerat å olika redovisningsvärden. Dylika uppgifter
hava i de flesta fall måst av föredraganden infordras genom särskilda
skrivelser. För undvikande av den härmed förenade omgången föreslår jag
införande av en bestämmelse, att länsstyrelse vid översändande av besvär
rörande fastighetstaxering har att medsända, bland annat, utdrag av
taxeringslängd rörande jämväl nästföregående års taxering.

145 %.

Rörande kostnader för prövningsnämndens arbete och ersättning åt sakkunnig
innehåller 145 § taxeringsförordningen följande bestämmelser:

»5 mom. Till gäldande av de av fastighetsprövningsnämnds, länsprövningsnämnds
eller Stockholms stads prövningsnämnds arbeten föranledda
utgifter, såsom gottgörelse åt tjänsteman, som jämlikt 16 § 2 mom. förordnats
att för vissa fall fullgöra landskamrerarens åligganden, ersättning
för biträde åt landskamrerare vid förberedande göromål, arvode för

Utgifter för
pr Ödling 8-nämndernas
arbete. Ersättningar
åt
sakkunniga.

Gällande bestämmelser.

Inom finansdepartementet

utarbetad promemoria.

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

protokoll- och längdföringen, nödiga tryckningskostnader samt gottgörelse
för uppassning hos nämnden, må vederbörande nämnd efter förslag av
länsstyrelsen använda erforderligt belopp, såvitt ej nedan annorlunda
stadgas.

C> mom. Angående de av fastighetsprövningsnämnd eller av prövningsnämnd
enligt 4 och 5 mom. beviljade beloppen och dessas fördelning bör
särskilt utdrag av nämndens protokoll avlåtas till länsstyrelsen, varefter
beloppen i vanlig ordning utbetalas.

7 moni. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller undersökning
gottgörelse, som bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige
biträtt den mellankommunala prövningsnämnden oller allmänna
ombudet hos samma nämnd, av Kungl. Majit.»

I en inom finansdepartementet utarbetad promemoria rörande vissa i
dessa moment behandlade spörsmål anfördes, bland annat, följande:

»Vid anmälan under sjunde huvudtiteln i årets statsverksproposition
av anslaget till kostnader för årlig taxering’ uttalade chefen för finansdepartementet,
att man, för att minska medelsåtgången å anslaget, syntes
kunna ifrågasätta vissa åtgärder i syfte att begränsa de utgifter, vilkas
bestämmande ankommer på prövningsnämnderna.

För riksdagens revisorers räkning införskaffades hösten år 1930 från
länsstyrelserna i riket uppgifter rörande de ersättningar, som under budgetåret
1929/1930 utgått till länsstyrelserna och fögderiförvaltningens
tjänstemän för arbete i taxeringsnämnder och prövningsnämnder. De på
grundval av detta material gjorda iakttagelserna funno sig revisorerna
(i punkt 20 av deras berättelse rörande budgetåret 1929/1930) böra bringa
till riksdagens kännedom, och 1931 års riksdag hemställde i anledning
därav i skrivelse nr 346, punkt 4, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
rörande ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet, närmast
med hänsyn till användningen av den personal, som för detta ändamål årligen
behövde tagas i anspråk. Denna punkt i riksdagsskrivelsen har av
Kungl. Majit överlämnats till statens organisationsnämnd för yttrande.

I materialet ingår, bland annat, uppgift örn ersättningar, som på grund
av bestämmelsen i 5 mom. taxeringsförordningen under budgetåret 1929/
1930 utgått till tjänstemän inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningen.
Av de meddelade uppgifterna, vilka sedermera genom finansdepartementets
försorg i viss mån kompletterats, synes framgå såsom sannolikt, att
grunderna för ersättningarnas bestämmande i förhållandet de olika länen
emellan ej varit likartade. Då det ur olika synpunkter är av värde, att
mera detaljerade uppgifter rörande sättet för sagda ersättningars beräkning
hädanefter stå till förfogande dels för vederbörande nämnd vid dess
beslut örn ersättning, dels för Kungl. Majit vid prövningen av anslagsbehovet
för påföljande år, synes i berörda 5 mom. av ifrågavarande paragraf
lämpligen böra stadgas, att i det förslag, som av länsstyrelsen skall avlämnas
till fastighetsprövningsnämnd eller prövningsnämnd rörande för
ersättningen erforderligt belopp, skola angivas de grunder, som av länsstyrelsen
tillämpats vid ersättningarnas beräkning. Tillika synes i 6 mom.
böra stadgas, att prövningsnämnds beslut om ifrågavarande ersättningar
skall före november månads utgång — alltså i tid före prövningen av
anslagsbehovet för nästa budgetår — genom protokollsutdrag tillställas
finansdepartementet tillika med avskrift av länsstyrelsens förslag i äm -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

1G1

net. På detta sätt erhåller prövningsnämndeii möjlighet att vid ifrågavarande
ersättningars bestämmande mera ingående pröva de föreslagna
beloppen och komma fortlöpande redogörelser angående medlens användning
att stå till finansdepartementets förfogande.

Att nn meddela bestämmelser rörande grunderna för ifrågavarande ersättningars
beräkning låter sig svårligen göra; förhållandena i olika län
ställa sig sannolikt så olika, att fullt ensartade beräkningsgrunder knappast
torde visa sig lämpliga. Det lärer emellertid vara uppenbart att, därest
en ökad erfarenhet rörande de grunder som tillämpats i olika län giver
■vid handen, att ersättningarnas storlek på något håll tarvar granskning,
möjlighet bör stå till buds för Kungl. Maj:t att i anledning därav vidtaga
särskilda åtgärder. Dylika eventuella åtgärder böra givetvis ej göras mera
ingripande än som kan linnas förenligt med taxeringsarbetets effektivitet.
Möjligen kan man tänka sig en anordning liknande den som för närvarande
tillämpas beträffande expensmedel till ämbetsverken, enligt vilken
vederbörande äger i första hand förfoga över visst högsta belopp, medan
beslut om beviljande av ytterligare belopp ankommer på Kungl. Majit.
Stadgande, som medgiver Kungl. Majit att träffa dylika särskilda anordningar,
synes böra införas i 5 mom.

I konsekvens med det anförda synas vissa ändringar böra vidtagas jämväl
i 7 mom. Anlitande av sakkunniga är tvivelsutan en utväg av stort
värde för taxeringsarbetet. Det vill emellertid synas, som örn ej minst
för de allmänna fastighetstaxeringarnas vidkommande en föreskrift örn
rätt för Kungl. Majit att utfärda föreskrifter angående dispositionen av
medel för ersättningar åt sakkunniga skulle kunna bliva av värde. Redan
nu äger Kungl. Majit meddela särskilda bestämmelser rörande grunderna
för vissa ersättningsbelopp, som falla under nämnda moment, nämligen
på grund av föreskriften i 14 § 2 mom. taxeringsförordningen när det gäller
att träffa förhandsavtal med vissa sakkunniga. Någon rubbning av
sistnämnda bestämmelse synes emellertid knappast erforderlig eller önskvärd,
då denna delvis faller utanför den fråga, det för närvarande gäller
(jfr 29 § i förordningen med särskilda föreskrifter rörande taxeringsförfarandet).
Jämväl beträffande ersättningar, varom här är fråga, synes
föreskrift önskvärd, att uppgifter örn utbetalade belopp skola insändas till
finansdepartementet. Utan dylika uppgifter lärer ett bedömande av frågan
örn ifrågavarande ersättningars lämpliga avvägning ej vara möjligt.

Uppenbart är, att ändringar av den art, varom här är fråga, ej äro ägnade
att föregripa den utredning, som av 1931 års riksdag begärts i dess
i det föregående omnämnda skrivelse nr 34G.»

Vid promemorian fanns fogat ett utkast till ändrad lydelse av 145 § 5,
G och 7 mom. taxeringsförordningen. I utkastet föreslogs, att berörda stadgauden
skulle erhålla följande avfattning!

»5 moni. Till gäldande---annorlunda stadgas. 1 förslag av läns styrelsen,

som nu sagts, skola för en var däri avsedd person angivas de
grunder, som av länsstyrelsen tillämpats vid beräkningen av ersättning
till denne. Kungl. Majit äger utfärda särskilda föreskrifter rörande dispositionen
av medel för ändamål, som nu sagts.

6 morn. Angående de----ordning utbetalas. Utdrag av protokollet,

såvitt angår ersättningar enligt 5 morn., tillika med länsstyrelsens förslag
till dylika ersättningar skall därefter före november månads utgång genom
länsstyrelsens försorg insändas till finansdepartementet.

nilian/) till riksdagens protokoll 1 sami. ISO hafi, fXr

Yttranden.

162 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

7 mom. Sakkunnig erhåller---gottgörelse, som — med iakttagande?

av de särskilda föreskrifter rörande disposition av medel för ändamålet
Kungl. Majit må finna nödigt meddela — bestämmes — — — Kungli
Majit. Uppgift rörande de jämlikt detta moment åt olika personer utbetalda
ersättningsbelopp skall samtidigt med uppgifter enligt 6 mom. av
länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.»

Utlåtanden över berörda promemoria bava inhämtats från Överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser samt kammarrätten. Förslaget har belt
biträtts eller i huvudsak lämnats utan erinran av nitton länsstyrelser och
kammarrätten, därvid i ett par fall viss komplettering av bestämmelserna
ifrågasatts. Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Jönköpings,
Älvsborgs, Örebro och Västerbottens län bava ansett sig kunna endast
delvis ansluta sig till förslaget eller oek, utan att likväl direkt avstyrka
detsamma, framställt erinringar. Länsstyrelsen i Stockholms län
uttalar, att, med hänsyn bland annat därtill att varken länsstyrelserna,
som upprättade förslag till ifrågavarande ersättningar, eller prövningsnämnderna,
som meddelade beslut angående desamma, med fog kunde
påstås bava missbrukat sin ställning härutinnan, länsstyrelsen ansåge anledning
icke föreligga att tillstyrka en författningsändring, som kunde
befaras leda till ett försämrat taxeringsresultat.

Rörande de avgivna utlåtandena må ytterligare anmärkas följande.

Överståthållarämbetet anför, att vad anginge enligt 145 § 5 mom. utbetald
ersättning för biträde vid förberedande göromål åt kamreraren, det
torde vara bart när omöjligt att för varje person angiva de grunder, som
av ämbetet tillämpats vid beräkning av ersättning till denne, i följd varav
ämbetet icke kunde biträda förslaget till sådan ändring av 145 § 5 morn.,
att skyldighet i berörda avseende stadgades. Ansåges missbruk rörande
nämnda ersättningar förekomma, syntes lämpligt, att Kungl. Majit anvisade
visst belopp, som icke utan nytt beslut finge överskridas, att utgå som
gottgörelse för biträde åt landskamrerare vid förberedande göromål.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att länsstyrelsen icke bade
något att i princip erinra mot reglerande föreskrifter på ifrågavarande
område, men att det syntes sannolikt, att- de föreslagna ändringarna icke
kunde bliva av något synnerligt värde för de syften, som man avsett att
genom desamma tjäna. Det torde nämligen vara vanskligt att av uppgifterna
örn grunderna för ersättningarna draga några slutsatser, på vilka
allmängiltiga regleringsnormer kunde byggas. Länsstyrelsen framhåller
jämväl, att en mera betydande minskning av arvodena för granskningsarbete
av kvalificerad art kunde inverka ogynnsamt på granskningsarbetets
effektivitet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att uppgifter, tillräckligt uttömmande
att läggas till grund för ett bedömande av de tillerkända arvodenas
skälighet, enligt länsstyrelsens förmenande icke lämpligen borde och
ej heller kunde för varje fall avgivas. Däremot hade länsstyrelsen intet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 163

att erinra mot att uppgifter om utbetalade arvoden insändes till finansdepartementet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför, att länsstyrelsen för sin del
funne synnerligen önskvärt, om de uppgifter angående grunderna för ifrågavarande
ersättningar, som länsstyrelsen enligt de nu ifrågasatta föreskrifterna
skulle avgiva, kunde leda till meddelande av enhetliga bestämmelser
i detta avseende, i den mån sådant vore möjligt. Då de föreslagna
ändringarna även i övrigt syntes önskvärda, bade länsstyrelsen för sin
del icke något att erinra mot desamma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, bland annat, att hittills
i de förslag, som avlämnats till prövningsnämnden, angivits de olika slag
av arbete, som utförts av däri upptagen person. Det innebure icke någon
svårighet att utöka denna uppgift för en var med upplysningar örn
använd tid och omfattningen av det utförda arbetet. Vida betänkligare
och svårare syntes däremot vara att i ett dylikt offentligt förslag angiva
sådana ersättningsgrunder, som hänförde sig till personliga kvalifikationer.
Det kunde därför ifrågasättas, huruvida det icke kunde vara lämpligt,
att de så att säga mera personliga omdömena, där de inverkat till
höjning eller sänkning av ett normalarvode, finge lämnas till prövningsnämnden
i en underhandspromemoria, vilken icke skulle intagas i protokollet.
Denna promemoria skulle med protokollsutdraget översändas till
finansdepartementet.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län uttalar som totalomdöme örn det föreliggande
förslaget, att länsstyrelsen visserligen icke hade något att erinra
emot att enhetliga direktiv utarbetades för beräkning av ersättning för
sådant arbete av rent mekanisk beskaffenhet, för vilket gottgörelse skäligen
kunde utgå efter arbetstid eller arbetskvantum och varigenom man
möjligen också kunde komma fram till ett »visst högsta belopp» i årlig
ersättning för dylikt arbete, men att länsstyrelsen — och detta i det allmännas
eget ekonomiska intresse — icke kunde tillråda sådana författningsändringar,
som kunde leda till ett beskärande av länsstyrelsens befogenhet
att, i samråd med prövningsnämnden, giva åt det årliga granskningsarbetet
den omfattning eller specialisering, vartill vunnen erfarenhet
eller yppade förhållanden kunde föranleda.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att därstädes tillämpats det förfarandet,
att länsstyrelsens ersättningsförslag av vederbörande föredragande
å landskontoret muntligen motiverats, men att det givetvis i och
för sig intet hinder mötte, att denna motivering skedde skriftligen. Länsstyrelsen
ville emellertid framhålla, att ersättningarna i fråga i vissa avseenden
icke rimligtvis borde utgå efter arbetets kvantitet. Länsstyrelsen
uttalar jämväl, att förhållandena i ett och samma län kunde så växla från
det ena året till det andra, att det kunde tänkas lända till men för resultatet
av taxeringsarbetet, därest do medel, prövningsnämnden ägde förfoga
över, på förhand begränsades. Då det emellertid vore önskvärt och

Departements chefen.

164 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

lämpligt, att möjlighet förefunnes att hålla de i förslaget ifrågakomma
ersättningarna för taxeringsarbetet inom skäliga gränser, hade länsstyrelsen
intet att erinra mot detsamma.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att i 7 mom. möjligen borde angivas
den tid, för vilken däri omförmäld uppgift skulle lämnas. Ersättningarna
till sakkunniga plägade visserligen till större delen bestämmas
i anslutning till länsprövningsnämndens sammanträden, men kunde även
annorledes dylika ersättningar komma att av länsstyrelsen utbetalas.

Länsstyrelsen i örebro län håller före, att de i promemorian föreslagna
ändringarna av taxeringsförordningen borde avse allenast de arbeten,
beträffande vilka enhetliga grunder för ersättningarnas bestämmande
kunde komma till tillämpning. Dylika grunder kunde enligt länsstyrelsen
ifrågakomma för den tekniska granskningen av taxeringarna ävensom
för arbetet med handlingarnas fullständigande, verkställande av utskrifter
etc. Beträffande granskningen av innehållet i deklarationer m. m. liksom,
örn än i mindre grad, beträffande arbetet med protokollföringen, läte
det sig svårligen göra att uppställa andra normer för ersättningen än de,
som vore beroende av de för detta arbetes utförande individuella förutsättningarna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har intet att erinra mot de i promemorian
framställda förslagen, men ifrågasätter, örn icke förslagets syfte
kunde nås genom cirkulär från Kungl. Maj:t i angiven riktning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner ett genomförande av förslaget
örn åläggande för länsstyrelse att i fråga örn ersättningar enligt 5 mom.
för en var person angiva de grunder, som av länsstyrelsen tillämpats vid
beräkningen av ersättningen, mindre lyckligt. Med hänsyn till de olika
faktorer, till vilka vid beloppens utmätande måste tagas hänsyn, vore den
ifrågasatta redogörelsen av mindre värde. Om syftet med den föreslagna
bestämmelsen, att Kungl. Majit skulle äga utfärda särskilda föreskrifter
rörande dispositionen av medel för de ändamål, som nu vore i fråga, vore,
att prövningsnämnderna och länsstyrelserna skulle sättas på inknappning
i fråga örn ersättningsbeloppen, kunde effektiviteten av det för det allmänna
så betydelsefulla arbete, det här rörde sig örn, äventyras. I

I berörda, inom finansdepartementet utarbetade promemoria har uttalats,
att det ur olika synpunkter vore av värde, att mera detaljerade uppgifter
rörande sättet för beräkningen av i 145 § 5 mom. taxeringsförordningen
omförmälda ersättningar stöde till förfogande såväl för vederbörande
nämnd vid dess beslut örn ersättning som för Kungl. Majit vid
prövningen av anslagsbehovet för påföljande år. I promemorian har jämväl
framhållits värdet av en bestämmelse örn rätt för Kungl. Majit att utfärda
föreskrifter angående dispositionen av medel för ersättningar åt
sakkunniga liksom önskvärdheten av att uppgifter örn utbetalade belopp
insändas till finansdepartementet. Det förslag, som i ifrågavarande av -

165

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

seenden uppgjorts, har av det stora flertalet av de hörda myndigheterna
lämnats utan erinran. Från en del håll har likväl anförts, att, med
hänsyn till att vid beräknande av ersättning särskilt för arbete av mera
kvalificerad art avseende måste fästas vid mera personliga faktorer,
det i vissa fall kunde bliva förenat med svårighetci'' att angiva de giunder,
som vore bestämmande för ersättningarnas storlek. Jag har svart att föreställa
mig, att svårigheterna här skulle hilva nämnvärt större än där det
gäller andra från statsverket utgående ersättningar. I några yttranden
hava uttalats farhågor för att de åtgärder, som i anledning av uppgifternas
granskning kunde komma att av Kungl. Majit vidtagas, skulle kunna äventyra
taxeringsförfarandets effektivitet. I sakens natur torde dock ligga,
och det har jämväl i promemorian förutsatts, att, därest anledning att utfärda
särskilda föreskrifter visar sig föreligga, åtgärder ej komma att
ifrågasättas, som kunna befaras medföra en dylik verkan. I anledning av
länsstyrelsens i Värmlands län påpekande föreslår jag viss komplettering
av 7 mom.

I en till Kungl. Majit ställd, den 7 februari 1931 dagtecknad skrivelse
anförde riksräkenskapsverket följande!

»Enligt 145 § 8 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 äga åtskilliga
personer, som inkallats till vissa av taxeringsarbetet föranledda
sammanträden, att för inställelsen åtnjuta, örn de äro bosatta å annan
ort än sammanträdesorten, traktamentsersättning under såväl sammanträdes-
som resedagar med 16 kronor örn dagen och övrig resekostnadsersättning
enligt vad som på grund av allmänna resereglemente! utgår till
nämndeman samt, örn de äro bosatta å sammanträdesorten, traktamentsersättning
med 12 kronor örn dagen. ....

Resereglementets föreskrifter om uppdelning av traktanientsersättningen
uti dag- och nattraktamenten samt örn traktamentets nedsättning vid förrättning,
som omfattar högst 6 timmar, gälla sålunda icke härvidlag, ej
heller skei'' någon reducering av traktamentet för det fall att förrättningsmannen
på statens bekostnad innehar sovplats å järnväg eller fartyg.

Huru avsaknaden av dylika bestämmelser verkar, framgår av följande
exempel, hämtat ur Norrbottens läns räkenskaper för februari 1930.

En taxeringsnämndsordförande bosatt i Kiruna har kallats att lördagen
den 8 februari 1930 klockan 11 förmiddagen inställa sig hos länsstyrelsen
i Luleå. På grund härav har han i överensstämmelse med ovan berörda
föreskrift uppburit ersättning enligt följande beräkning:

februari Tåg Kiruna (kl. 23) — Luleå (kl. 8.4 2)1

» » Luleå (kl. 21.02) — Kiruna ( » 6.5o))

2 st. sovvagnsbiljetter ....................................................

Dagtraktamenten för d. 7, 8 och 9 februari å kronor 16: — I

krono)'' 38: 25

■> 20: —

» 48: —

kronor 106:25.

I stort sett har alltså endast en arbetsdag åtgått för resor oell sammanträde,
men icke förty har förrättningsmannen ägt rätt till 3 dagtraktamenten.
Därest å resan skolat tillämpas allmänna.resereglementets regler rö -

Resekostnadsoch
traktamentser
sättningar.

Framst ällning
från riksräkenskapsverket.

166

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

rando traktamentsberäkning, kade förrättningsmannen kunnat uppbära
en sammanlagd traktamentsersättning av allenast (5 + 10 + 5 =) 20
kronor.

Då för närvarande föreligger fråga om ändring av taxeringsförordningen
i sammanhang med väckt förslag örn ändrad tid för uppbörd av kronoskatten,
har riksräkenskapsverket med stöd av § 1 morn. 2 i ämbetsverkets
instruktion (1927: 280) ansett sig böra fästa Kungl. Martts uppmärksamhet
å förkerörda, enligt riksräkenskapsverkets mening olämpliga och
llän resereglementets grunder alltför avvikande bestämmelse i taxeringsforordmngen.
»

Över berörda framställning hava yttranden inhämtats från vissa länsstyrelser
samt från statskontoret.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förordar, att ersättning till ifrågavarande
personer utgår dels i form av resekostnads- och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet dels med ett dagarvode för förrättningsdag
till skäligt belopp.

Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker det förslag, som i riksräkenskapsverkets
framställning avses. Det (biri relaterade fallet torde enligt
länsstyielsens mening vara sa gott som enastående. De ersättningar i form
av traktamenten, som för närvarande utginge, vore ingalunda för höga.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att riksräkenskapsverkets förslag
innebure att personer, som vore bosatta å sammanträdesorten, icke
skulle åtnjuta ersättning för sin inställelse. Länsstyrelsen ansåge, att
traktamentsersättning under resdag kunde bestämmas i enlighet med allmänna
resereglementet, varemot gottgörelse för den eller de dagar, förrättning
eller sammanträde påginge, kunde utgå i form av arvode’ lika
för samtliga deltagare. Länsstyrelsen ville sålunda föreslå, att deltagare
i sammanträde, varom här vore fråga, skulle, oavsett bostadsorten, åtnjuta
ett arvode av tolv kronor örn dagen, men att, därest inställelsen till förrättningen
vore förbunden med resa, ersättning skulle utgå enligt resereglementet,
därvid som lämplig beräkningsgrund ifrågasattes klass II E.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår, att ifrågavarande personer skola
aga att för inställelsen åtnjuta arvode med tolv kronor för sammanträdesdag
samt, därest de äro bosatta å annan ost än sammanträdesorten,
därutöver resekostnads- och traktamentsersättning under såväl sammanträdes-
som resedagar enligt klass II E i allmänna resereglementet.

Jämväl länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, om icke det
förevarande spöismalet bör lösas sa, att i 8 mom. omförmälda personer berättigas
dels till reseersättning enligt allmänna resereglementet dels ock
till särskilt lämpligt avvägt arvode för sammanträdesdag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att nu gällande bestämmelser böra
bibehållas i vad angår traktamentsersättning under sammanträdesdagar.
För resa till och från sammanträdesorten syntes ersättning böra utgå enligt
bestämmelserna i allmänna resereglementet och beräknas enligt reseklass
II och traktamentsklass D.

167

Kungl. Martts proposition Nr 220.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att, därest ändring av ifrågavarande
bestämmelser ansåges påkallade av besparingshänsyn, länsstyrelsen
funne billigheten tala för att den ersättning av 12 kronor, som nu utginge
till å sammanträdesorten bosatt person, likställdes med traktamente
för dag, medan ersättning för natt bestämdes till 7 kronor, och borde
därjämte såsom riksräkenskapsverket föreslagit resereglementets bestämmelser
örn nedsättning av traktamentet vid förrättning, som omfattade
högst 6 timmar, och örn reducering av traktamentet för det fall, att förrätt -ningsmannen på statens bekostnad innehade sovplats å järnväg eller fartyg,
göras tillämpliga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län Ilar intet att erinra emot att ifrågavarande
stadgande hringas i närmare överensstämmelse med resereglementet.
Resekostnadsersättningen borde därvid utgå enligt klass II, medan
traktamentsersättningen syntes böra bestämmas efter klass C eller D. Personer,
som vore bosatta å sammanträdesorten, borde tillerkännas rätt till
dagtraktamente enligt samma klass som övriga, då de ju ofta ej vore statens
tjänstemän och sålunda borde hava någon ersättning för den tid, de
måste offra på dessa ej sällan flera dagar i sträck varande sammanträden.
Med traktamentsklass I) innebure för dem länsstyrelsens förslag ej
annan ändring, än att, örn sammanträdet räckte högst 6 timmar, traktamentet
nedsattes till halva beloppet.

Statskontoret anför:

»Statskontoret ansluter sig i huvudsak till riksräkenskapsverkets uppfattning,
att nu gällande ersättningsbestämmelser i 145 § 8 morn. taxeringsförordningen
måste anses mindre lämpliga och under vissa förutsättningar
ägnade att lämna enligt nämnda paragraf till särskilda sammanträden
inkallade personer onödigt hög gottgörelse. Statskontoret måste
för sin del finna, att resereglementets bestämmelser även i nu nämnda fall
böra lända till efterrättelse, dock att traktamentsersättningen skäligen
bör fastställas på sådant sätt, att i varje fall för person, bosatt å annan
ort än sammanträdesorten, komma att utgå lägst 16 kronor samt för person,
bosatt å sammanträdesorten, liksom nu lägst 12 kronor.» I

I likhet med flera av de hörda myndigheterna linner jag de nuvarande
bestämmelserna i 145 § 8 morn. vara mindre tillfredsställande med hänsyn
därtill, att i vissa fall ersättningen kan bliva onödigt hög, beroende på
att traktamentsersättning för resedygn utgår till sitt fulla belopp ändå att
mindre del av dygnet använts för resa. Jag har därför ansett mig höra
förorda jämkning av nämnda bestämmelser därhän, att för dygn, varunder
sammanträde icke äger rum — för vilket dygn traktamentet nu utgör 16
kronor, motsvarande traktamentsklassen D i allmänna resereglementet —
reglementets bestämmelser örn uppdelning av traktamentsersättning i dagoch
nattraktamente, reducering av traktamente vid resa av kortare varaktighet
m. m. Idiva tillämpliga. För dygn, varunder sammanträde äger
rum, skall däremot som hittills traktamentsersättning utgå med 16 kronor

Departements chefen.

168

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

för den, som är bosatt å annan ort än sammanträdesorten, och med 12 kronor
för den, som är bosatt å nämnda ort, varjämte resekostnadsersättning:
skall i likhet med vad för närvarande är fallet åtnjutas enligt klass II.

Förordning nied instruktion för värdering av skogsmark och

växande skog.

instruktio- Gällando lydelse av skogsväraeringsinstruktionen tordo få intagas i
iande Mikali- nr 2 såsom parallelltext till domänstyrelsens förslag.

vmnahkatte- Såsom jag tidigare angående anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen
anfört, har domänstyrelsen i sitt förslag till skogsvärderingsinstruktion
uteslutit föreskrifterna örn åsättande av betesvärde å skogsmark.
Allenast en kort hänvisning av innehåll, att värdet av bete å
skogsmark, liksom jämväl värdet av övrig mark, skall medräknas vid.
värdesättning av fastigheten i övrigt, har upptagits.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter nu, huruvida skogsvård
deringsinstruktionen lämpligen borde innehålla och upprepa sådana stadgande^
som redan funnes intagna i kommunalskattelagen och dess anvisningar,
eller örn det ej vore tillräckligt, att instruktionen innehölle allenast
de närmare föreskrifter, som därutöver vore erforderliga men sorn
ansetts ej lämpligen böra i lagen och dess anvisningar medtagas.

Kammarrätten har däremot ifrågasatt, att värderingsgrunderna för skogen
skulle i huvudsak avföras ur kommunalskattelagen och behållas allenast
i instruktionen.

Departements- Vad först kammarrättens förslag i denna punkt angår kan jag hänvisa
ehefen. till den promemoria örn vissa ändringar i kommunalskattelagen, vilken
torde få intagas såsom bilaga 3 till dagens statsrådsprotokoll. Av där
antydda skäl anser jag kammarrättens förslag ej böra genomföras.

I likhet med länsstyrelsen i Södermanlands län finner jag det däremot
kunna diskuteras, örn skogsvärderingsinstruktionen bör upptaga föreskrifter,
som redan meddelats i kommunalskattelagen. Det torde emellertid
vara en fördel vid instruktionens praktiska utnyttjande, örn densamma
innehåller bestämmelser exempelvis örn vad som är att hänföra till skogsmark
och vad som icke skall räknas dit. För underlättande av författningarnas
tillämplighet böra nämnda föreskrifter erhålla en formulering,
som nära ansluter sig till motsvarande stadganden i kommunalskattelagen.

Punkt 2.

Stogtvwrkens Bestämmelserna örn vad som är att hänföra till skogsmark och till
omfattning. »övrig mark» hava av domänstyrelsen anslutits till den lydelse, som givitsåt
motsvarande del av lagens anvisningar.

169

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, att instruktionens nuvarande föreskrifter
rörande vad som vore att till skogsmark hänföra och vad som
icke skulle dit medräknas, vore att föredraga framför domänstyrelsens
förslag.

Jag har biträtt domänstyrelsens förslag rörande ifrågavarande punkt.
Emellertid har jag icke i förevarande sammanhang funnit lämpligt
upptaga det såsom teknisk term mindre tilltalande uttrycket »övrig mark».
Ett par andra redaktionella ändringar, för vilka jag icke här torde behöva
redogöra, hava därjämte av mig vidtagits.

Punkt 3.

Domänstyrelsen har föreslagit, att det i punkt 3 av gällande instruktion
förekommande ordet »hushållningsplaner» skall utbytas mot ordet
»skogsuppskattningshandlingar». Sådana handlingar upprättades nämligen
numera ofta utan att åtföljas av hushållningsplan, men kunde ändock
vara användbara för fastighetstaxeringsändamål.

Punkten har avfattats i enlighet med domänstyrelsens förslag.

Punkt 4.

Domänstyrelsen har under punkt 4 upptagit de delar av bestämmelserna
i punkt 2 av nuvarande instruktion, som behandla skogens normala
virkesavkastningsförmåga. Därjämte har domänstyrelsen såsom onödigt
uteslutit det i hittillsvarande instruktion intagna exemplet örn bonitetens
bestämning ur tillväxtsiffror för normalt sammansatt skog. Domänstyrelsens
förslag till lydelse av ifrågavarande punkt innebär tillika en del
omformuleringar av gällande föreskrifter.

Domänstyrelsen omnämner, att i vissa till styrelsen avgivna yttranden
ifrågasatts införande av bonitetsklasserna 3.25, 3.75 och 4.25. Styrelsen uttalar
dock, att vad styrelsen i detta avseende anfört vid förslaget till
nuvarande instruktion fortfarande ägde giltighet, och att ytterligare bonitetsklasser
icke syntes vara av förhållandena påkallade.

Bestämmelserna rörande uppskattningen av boniteten hava uppmärksammats
i några av de avgivna yttrandena.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att de nuvarande bestämmelserna
örn skogsmarkens virkesavkastningsförmåga gå ve klarare uttryck för
ifrågavarande spörsmål än de föreskrifter, som nu föresloges av domänstyrelsen.

Länsstyrelsen i Värmlands län åberopar ett yttrande av en av länsprövningsnämndens
skogssakkunniga, vari framhållits önskvärdheten av
att tabell I upptoge jämväl bonitetsklasserna 3.25, 3.75 och 4.25. Länsstyrelsen
anför, att för länets slcogstaxering en sådan ändring i instruktionen
skulle hava stor betydelse och medföra större rättvisa vid avvägandet
av värdena do olika skogsområdena emellan.

Departements chefen.

Areal skogsmark.

Bonitet -

Departements chefen.

Motvärde.

170 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kammarrätten uttalar, att genom sammanförande av de i punkterna 2
och 4 i nuvarande instruktion befintliga föreskrifterna rörande boniteten
enligt kammarrättens mening vunnits ökad klarhet och reda i uppställningen.
Beträffande domänstyrelsens förslag till lydelse av ifrågavarande
punkt föreslår emellertid kammarrätten viss omformulering,
nämligen för såvitt angår punktens sista stycke.

Domänstyrelsens förslag till nu gällande instruktion upptog på sin tid
ifråga örn bonitetsklasserna ej mindre intervaller än O.so kubikmeter. I
yttranden över förslaget ifrågasattes redan då införande av ytterligare
bonitetsklasser. Vederbörande departementschef anförde, bland annat,
att det beträffande skogar med tillförlitlig hushållningsplan vore klart
att bättre resultat måste uppnås, örn tabellen upptoge boniteter med smärre
intervaller än de av domänstyrelsen föreslagna, men att, vad övriga
skogar beträffade, vitsord måste givas åt ett styrelsens uttalande örn
omöjligheten att verkställa en noggrannare bonitering än med intervaller
örn O.50 kubikmeter. Under uttalande, att det uppenbarligen ej vore
lämpligt att fastställa skilda tabeller för skogar med ordnad hushållningsplan
och skogar utan sådan, ävensom att taxeringsresultatet beträffande
skogar av det senare slaget ej med smärre intervaller än de
gällande kunde väntas undergå försämring, föreslog departementschefen
att, såvitt anginge en bonitet av t. o. m. 3, intervallerna mellan bonitetsklasserna
skulle utgöra O.25 kubikmeter. Tabell I kom också att bliva uppställd
enligt departementschefens förslag.

Då departementschefen ej ansett de smärre intervallerna böra avse en
högre bonitet än 3, torde han hava uppmärksammat, att det är svårare
att inom trånga gränser bestämma boniteten vid en högre avkastningsförmåga
hos skogsmarken än vid en lägre, liksom lian jämväl torde ha beaktat,
att vid en hög bonitet de smärre intervallerna hava en relativt mindre
betydelse för taxeringsvärdets storlek än vid en lägre bonitet. Dessa synpunkter
synas mig fortfarande bärande, och anser jag mig icke böra förorda
någon ändring i avseende å den nuvarande uppdelningen i bonitetsklasser.
I anledning av vad kammarrätten anfört har omformulering
skett av sista stycket i punkten enligt domänstyrelsens lydelse, varjämte
vissa andra redaktionella ändringar vidtagits.

Punkt 5.

Förutom vad angår den tidsperiod, vars virkespriser skola ligga till
grund för rotvärdets bestämmande, har domänstyrelsen beträffande punkt
5 föreslagit åtskilliga ändringar. Dessa ändringar innebära såväl sakliga
nyheter som omredigering av gällande stadganden. I syfte att undvika
inträffade missuppfattningar hava sålunda bestämmelserna rörande de
pris, varå rotvärdet skall basera sig, preciserats att avse de priser, som
blivit satta under de år som skola läggas till grund för beräkningen, oav -

171

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

sett om virket eventuellt levererats senare. Vidare har framhävts, att med
rotvärdet avses det rotvärde, som erhållits genom prissättning av de för
normal virkesavkastning utfallande sortimenten. Den normala sortimentssammansättningen
har föreslagits skola bestämmas i de särskilda
anvisningar, som jämlikt 59 § taxeringsförordningen komma att bliva
fastställda för varje särskilt län eller område av län. Förtydliganden
beträffande reglerna för rotvärdets beräknande ur bruttopriserna för upphugget
virke hava företagits, bland annat med specifikation av avdragsgilla
kostnader. I fråga örn medelprisets uträkning hava i det i punkten
upptagna exemplet fyra sortimentsklasser angivits i stället för enligt
nuvarande instruktion tre. För de fall, då rotvärdet bestämmes efter ortens
medelpris, har föreslagits, att av bonitetsväxlingar betingade jämkningar
i detta pris skola ske enligt de särskilda anvisningarna för varje
län. Beträffande berörda och andra ändringsförslag får jag för övrigt
hänvisa till domänstyrelsens skrivelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att uttrycket »enligt do pris, som
blivit satta under åren 1927—1931» syntes länsstyrelsen mindre lyckligt
valt och att det för undvikande av missförstånd borde utbytas mot »enligt
de pris, som gällt under åren 1927—1931».

I ett av länsstyrelsen i Gävleborgs län infordrat yttrande från skogsvardsstyrelsen
i länet förordas, ined hänvisning till bestämmelser i lagen
örn skogsaccis, ett par detaljändringar. Sålunda föreslås, att ordet
»orten» i punktens första stycke ersättes med »avverkningsorten» och
vidare att i tredje stycket omförmäkla bruttopriser skola förklaras avse
de bruttopriser, »som gälla ä det närmast belägna ställe (vattendrag,
järnvägsstation eller dylikt), dit virket föres och där virkespriser sättas
eller eljest bestämda priser å virke betalas».

Enligt den Höijer-Lindebergska utredningen hade vid 1928 års fastighetstaxering
rotvärdet visserligen i regel blivit tillfredsställande uppskattat,
men betydande olikformigheter hade dock förelegat, i huvudsak
på grund av att instruktionens bestämmelser örn rotvärdets anknytning
till den normala virkesavkastningens sortimentssammansättning samt
den rätta innebörden av medelpriset för orten icke tillräckligt uppmärksammats.
För åstadkommande av en rättvis uppskattning av rotvärdet har
nu domänstyrelsen, på sätt jag i korthet angivit, föreslagit vissa tilllägg
och omformuleringar beträffande ifrågavarande punkt. Av dessa
ändringsförslag vill jag såsom särskilt betydelsefullt framhålla det som
innebär att den normala sortimentssammansättningen skall bestämmas i de
siirskilda anvisningar, som jämlikt 59 § taxeringsförordningen komma att
utfärdas för varje län eller del därav. Frånsett att ett par anmärkningar
av huvudsakligen formell karaktär blivit gjorda hava domänstyrelsens
ifrågavarande ändringsförslag av samtliga hörda myndigheter lämnats
utan erinran, och finner jag mig böra i huvudsak förorda domänstyrelsens

Departements chefen.

172

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

förslag till lydelse av ifrågavarande punkt. Skogsvårdsstyrelsens i Gävleborgs
län berörda uttalande föranleder mig att erinra därom, att medan,
taxeringen till skogsaccis alltid hänför sig till viss avverkning, så icke är
fallet beträffande fastighetstaxeringen, ävensom att tredje stycket i punkten
avser att, såvitt angår skogar med ordnad bokföring, ange en metod
för rotvärdets beräknande med utgångspunkt från de faktiska priser, som
erhållits vid försäljning av virke i upparbetat skick från skogen ifråga.

Punkt 6.

Skogsmarkens Frågan örn storleken av avdraget för allmänna förvaltningsomkostnader
Värde 9S'' m< m* oc^ av kapitaliseringsprocenten har tidigare berörts. Förutom den
ändring, som betingas av höjningen av nämnda avdrag till en tredjedel,
har domänstyrelsen föreslagit viss omgruppering av hittillsvarande bestämmelser
liksom omformulering av desamma i vissa avseenden.

Domänstyrelsen har rörande punkt 6 uttalat, att styrelsen övervägt infogandet
under denna punkt av en bestämmelse därom, att när till exempel
boniteten uppskattats till 2.so och rotvärdet till 4.90, jämkning borde
ske till närmaste klass uppåt för den ena faktorn och nedåt för den andra.
En anvisning härom i instrirktionen vore enligt domänstyrelsen möjligen
berättigad. Styrelsen uttalar emellertid, att styrelsen förutsatte, att nu
påpekade förhållande, liksom i övrigt de olika värdefaktorernas beroende
av varandra, tillbörligt beaktades i de särskilda anvisningarna jämlikt
59 § taxeringsförordningen. Kammarrätten uttalar, att enligt kammarrättens
mening en dylik bestämmelse skulle bidraga till vinnande av
jämlikhet och rättvisa, ävensom att bestämmelsen lämpligen syntes böra
meddelas i skogsinstruktionen genom ett stadgande av innehåll, att rotvärdet
skulle kunna jämkas i motsatt riktning mot boniteten, och föreslog
kammarrätten i anledning därav att sista stycket i punkt 5 av förslaget
skulle erhålla följande avfattning:

»Det uppskattade rotvärdet jämkas till någon i tabell I angiven rotvär
desklass, antingen till den rot värdesklass, som ligger närmast, eller,
örn så finnes icke böra ske med hänsyn till den riktning, i vilken den
uppskattade boniteten jämkats, i motsatt riktning mot den, i vilken boniteten,
enligt vad i punkt 4 sägs, blivit jämkad. Eotvärde, som uppskattas
högre än den högsta i tabellen angivna rotvärdesklassen, jämkas till närmaste
hela tal.»

»•partements- En förutsättning för att jämkning av bonitet eller rotvärde till annan
•teren. klass än den närmaste i tabell I upptagna skulle kunna få ske synes mig
vara, att rotvärde eller bonitet äro i det speciella fallet så noggrant beräknade,
att med säkerhet ett riktigare resultat skulle erhållas, än örn
jämkning sker till närmast liggande bonitets- eller rotvärdesklass. Detta
torde endast i ett fåtal fall vara förhållandet, varför en dylik bestämmelse
skulle bliva av ringa betydelse. Det synes dessutom innebära en komplicering
av taxeringsförfarandet, om närmare bestämmelser skulle be -

173

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

hova givas rörande de förutsättningar, under vilka en jämkning till annan
klass än den närmaste kunde företagas. Jag har därför ansett, att
dylika föreskrifter icke böra meddelas.

Viss formell justering av domänstyrelsens förslag till lydelse av ifrågavarande
punkt har av mig vidtagits.

Punkt 7.

Beträffande punkt 7 Ilar domänstyrelsen företagit vissa omredigeringar
i avsikt att förtydliga innebörden av begreppet relativ skogstillgång och
mera framhäva dess värdebetonade karaktär. Därvid har styrelsen föreslagit,
bland annat, bestämmelse därom, att med hänsyn till det förhållandet,
att skogsvärdet i allmänhet kunde beräknas icke understiga fyra
normala årliga värdeavkastningar, relativa skogstillgången endast undantagsvis
finge sättas.lägre än 0.2. I flera till styrelsen avgivna yttranden
hade framhållits som ett önskemål, att sådana föreskrifter lämnades
för den relativa skogstillgångens bestämning, att taxeringsmyndigheterna
finge ett fastare grepp på denna mången gång svårbestämbara faktor.
Styrelsen har emellertid uttalat, att vid övervägande av föreliggande
förhållanden och då tillräckliga utredningar och undersökningar, utvisande
olika omständigheters rent siffermässiga inverkan på storleken
a.v relativa skogstillgången, icke förelåge, styrelsen ansåge nuvarande mera
allmänt hållna föreskrifter, med de ändringar styrelsen föreslagit, allt
fortfarande böra tillämpas. Styrelsen förutsatte emellertid, att vid uppskattningen
av, bland annat, relativa skogstillgången taxeringsutfallet
vid 1928 års allmänna fastighetstaxering skulle tillbörligen beaktas, samt
att skoglig sakkunskap i tillfredsställande utsträckning skulle komma att
av taxeringsmyndigheterna anlitas.

Reglerna rörande den relativa skogstillgångens bestämmande hava berörts
i åtskilliga av de avgivna yttrandena. I allmänhet har därvid framhållits,
att svårigheter i fråga örn beräknande av den relativa skogstillgången
inställt sig vid det praktiska taxeringsarbetet. På sina håll har
ifrågasatts införandet av någon mera schablonartad metod för relativa
skogstillgångens bestämmande. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför,
att, då det ofta torde inträffa, att faktiska skogstillgången å en fastighet
till följd av stor tillgång å moget virke vore mångdubbelt större än som
motsvarade normal skogstillgång vid jämn åldersfördelning, det syntes
länsstyrelsen önskvärt, att något utförligare anvisningar lämnades angående
bestämmandet av relativa skogstillgången i dylika fall, eventuellt
med angivande av maximisiffra. Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar,
att det vore av värde, om i de särskilda anvisningarna jämlikt 59 §
taxeringsförordningen klargjordes det sammanhang, som rådde nelian
värdebestämningsfaktororna bonitet och relativ skogstillgång. Länsstyrelsen
i Örebro län uttalar, att, då vid 1928 års fastighetstaxering kubik -

Växande

skof.

174

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Departements chefen.

måssan av skogen i stor utsträckning torde lagts till grund för beräkningav
den relativa skogstillgången, samt detta oriktiga förfaringssätt läge
nära till hands på grund av dess lätthet vid tillämpningen, dess upprepande
borde förhindras genom meddelande av förtydligande föreskrifter.

I ett par yttranden har understrukits domänstyrelsens uttalande, att
skoglig sakkunskap i tillfredsställande utsträckning bör av taxeringsmyndigheterna
anlitas. Samma fråga hade tidigare uppmärksammats i
den av Höijer och Lindeberg verkställda utredningen. Länsstyrelsen i
Stockholms län förordar ett av länsjägmästaren i länet framfört förslag,
att skogssakkunnig skall av berednings- eller fastighetstaxeringsnämnd
tillkallas, så snart landskamreraren därom förordnar, och att den skogssakkunnige
ålägges reservationsplikt, då hans synpunkter icke vunnit beaktande.
Kammarrätten anser det emellertid knappast tillrådligt att meddela
en bindande föreskrift, att skoglig sakkunskap ovillkorligen skall finnas
tillgänglig i varje beskattningsnämnd. Det torde, uttalar kammarrätten,
vara tillräckligt, att landskamrerarnas uppmärksamhet fästes på behovet
därav, varefter det vore möjligt för landskamrerarna att vid sammanträden
enligt 59 § taxeringsförordningen för vederbörande beskattningsnämndsordförando
framhålla vikten av att dessa vid förefallande
behov påkallade erforderligt biträde av skogssakkunnig person.

I den Höijer-Lindebergska utredningen uttalas, att den relativa skogstillgången
vid 1928 års allmänna fastighetstaxering mångenstädes icke blivit
tillfredsställande uppskattad, beroende främst på bristande kännedom
örn virkesförrådets storlek och sammansättning samt därjämte felaktig
tolkning eller åsidosättande av instruktionens bestämmelser. Vad 1933 års
fastighetstaxering angår, så torde emellertid nämnda undersökning inne-1
hålla ett värdefullt material för åstadkommande av en jämnare uppskattning
av den relativa skogstillgången. Samma syfte hava de av domänstyrelsen
föreslagna omredigeringarna beträffande ifrågavarande punkt avsetts
skola tjäna. Domänstyrelsens förslag har av de hörda myndigheterna
i allmänhet lämnats utan erinran, och finner jag mig böra i huvudsak
förorda detsamma. Från några håll har framförts tanken på mera detaljerade
föreskrifter rörande den relativa skogstillgångens beräknande.
Med hänsyn till domänstyrelsens uttalande, att tillräckliga utredningar
och undersökningar i ifrågavarande avseende icke förelåge, har jag emellertid
icke ansett tillrådligt att nu i instruktionen upptaga dylika detaljerade
bestämmelser. I likhet med domänstyrelsen utgår jag härvid från
det förhållandet, att för beräknande av, bland annat, relativ skogstillgång
enhetligt instruerad skoglig sakkunskap kommer att stå taxeringsmyndigheterna
till buds, utan att jag dock funnit skäl biträda det av länsjägmästaren
i Stockholms län framförda förslaget, att skogssakkunnig skall, då
landskamreraren därom förordnar, tillkallas av berednings- eller fastighetstaxeringsnämnd.
och tillika åläggas viss reservationsplikt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 175

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom finansdepartementet
utarbetade förslag till

dels lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

dels förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379),

dels ock förordning med instruktion för värdering av skogsmark och
växande skog vid taxering av fastighet,

samt hemställer, att dessa förslag måtte i proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kron prinsenRegenten
bifalla, och skall till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Hjalmar Ekengren.

Bilaga till I^ungl. Majlis proposition,

REPARATIONS T ALEN
FÖR JORDRRUKSFASTIGHET

UTLÅTANDE

AVGIVET AV

1930 ÅRS KOMMUN ALSE ATTEBEREDNING M.

STOCKHOLM 1931

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet.

I den skrivelse, nr 340, av 1930 års riksdag, som närmast föranlett tillsättandet
av 1930 års kommunalskatteberedning, framhölls önskvärdheten
av att vissa av 1928 års riksdag i skrivelse nr 344 påkallade utredningar
rörande den kommunala beskattningen måtte utföras med den
skyndsamhet, som med hänsyn till uppgifternas natur och omfattning
vore möjlig, och åberopade riksdagen härvid bevillningsutskottets utlåtande
nr 36. I detta förordade utskottet, att det i motioner vid riksdagen
väckta spörsmålet örn sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets
jordbruksvärde från 0-oo till 0''os borde särskilt undersökas i samband
med den utredning, varom 1928 års riksdag gjort framställning.

Med föranledande, bland annat, härav, anhöll beredningen i skrivelse
den 1 november 1930 till Herr Statsrådet, att Herr Statsrådet måtte utverka
Kungl. Maj:ts bemyndigande för beredningen att verkställa undersökning
rörande förskjutningen av den kommunala skattebördan mellan olika
slag av beskattningsföremål dels vid en sänkning enbart av repartitionstalet
för jordbruksfastighets jordbruksvärde från 0-o6 till 0-o5 dels ock
vid en dylik sänkning av samma repartitionstal tillika med en sänkning
av repartitionstalet för jordbruksfastighets skogsvärde från 0''04 till 0’03,
i båda fallen förenad med motsvarande ändring beträffande det enligt
45 § kommunalskattelagen medgivna avdraget för vad som beskattats genom
fastighetsskatt (procentavdraget). Undersökningen föreslogs skola
särskilt avse 110 av beredningen utvalda kommuner samt gälla 1930 års
taxeringar och de koinmunalutskylder, som uttaxerats på grundval
därav.

I anledning av berörda skrivelse uppdrog Kungl. Majit genom beslut
den 7 november 1930 åt beredningens ledamöter Kuylenstierna och Lundevall
samt dess sekreterare att verkställa undersökning rörande fördelningen
av den kommunala skattebördan mellan olika slag av beskattningsföremål,
varjämte Herr Statsrådet genom beslut samma dag bestämde,
att den statistiska bearbetning av deklarationsmaterial, som för undersökningens
verkställande funnes erforderlig, skulle avse de av beredningen
föreslagna 110 kommunerna.

Beredningen har låtit företaga jämväl andra statistiska undersökningar.
Av förenämnda tre personer har utarbetats redogörelse för undersökningar
rörande verkningarna av förslag till ändrade bestämmelser örn
repartitionstalen för jordbruksfastighet och till jämkning av de skattefria
avdragen vid den kommunala beskattningen.

Därjämte har beredningens sekreterare utarbetat en historik rörande
repartitionstalen för fastighet vid kommunalbeskattningen.

Historik. Av nämnda historik inhämtas, bland annat, följande.

Då med 1843 års sockenstämmoförordning för första gången vidtogs en
mera utförlig reglering av den kommunala bidragsskyldigheten, föreskrevs,
att kommunalutskylder skulle utgöras för hemman å landet efter
mantalet, för fastighet i stad efter taxeringsvärdet samt i övrigt efter
bevillningen enligt bevillningsförordningens andra artikel (bevillning av
lön, egendom, rörelse m. m.). Vid bestämmande av fyrktalen förutsattes,
att de två förstnämnda slagen av beskattningsföremål skulle bliva i viss
mån starkare belastade än inkomst. Denna merbelastning, som i vederbörande
riksdagsskrivelse motiverades därmed, »att sådana de kommunala
angelägenheterna hittills visat sig, måste de anses huvudsakligen
och allmännast, särdeles å landet, vara förenade med innehavandet av
fastighet», anknöt, vad angår hemman å landet, till den ställning, mantalet
av ålder intagit i avseende å de kommunala angelägenheterna.

De år 1862 utfärdade kommunalförfattningarna bröto emellertid med
grundsatsen, att hemman på landet och fastighet i stad borde i högre
grad än andra beskattningsföremål bidraga till de kommunala utskylderna.
Grundvalen för utskylder till primärkommuner och landsting blev
principiellt bevillningen. Enligt förordningen örn kommunalstyrelse på
landet skulle visserligen, vad hemmanen sinsemellan beträffade, kommunalutskylderna
utgöras i förhållande till mantalet, men det samlade hemmantalet
i kommunen skulle uppbära lika stor bråkdel av kommunalskatterna
som av kommunens hela bevillning. Förarbetena till nämnda förordning
samt förordningen örn kommunalstyrelse i stad giva vid handen,
att man ansett de skäl, som i fråga örn primärkommunerna kunde föranleda
vidgad bidragsskyldighet av fastighet, hava vunnit behörigt beaktande
genom förefintligheten av bestämmelser, att, i händelse i lag eller
allmän författning särskilda grunder för utgörandet av kommunalutskyl -

der funnes föreskrivna, dessa grunder skulle lända till efterrättelse. Bevillningen
utgick vid denna tid på grundval av 1861 års bevillningsförordning.
Förordningen, som innebar en omläggning av bevillningen,
föreskrev att bevillningsavgift skulle erläggas för jordbruksfastighet med
tre öre och för all annan fastighet med fem öre för 100 rdr av uppskattningsvärdet
samt för inkomst av kapital och arbete med 1 % av inkomsten.
I den av beredningens sekreterare utarbetade historiken hava
berörts anledningarna till att bevillningen av jordbruksfastighet ej blev
högre än den angivna, därvid bland annat vidrörts den betydelse, som i
förevarande avseende må hava tillkommit grundskatterna.

1862 års bestämmelser, vilka, vad förhållandena å landet beträffade,
torde hava medfört en icke obetydlig förskjutning av det kommunala
skattetrycket till nackdel för, bland andra, löntagarna, undergingo emellertid
ändringar redan år 1863. Ändringarna, som blott avsågo förordningen
örn kommunalstyrelse på landet, inneburo, dels att kommunalutskyIdema
skulle hemmanen emellan fördelas icke efter mantalet utan efter taxeringsvärdet,
dels ock att jordbruksfastighet, evad den var i mantal satt
eller ej, skulle i förhållande till bevillningen skatta dubbelt mot andra
beskattningsföremål. Enligt ständernas beslut skulle nämligen jordbruksfastighet
påföras en fyrk för 5 öre bevillning samt andra beskattningsföremål
en fyrk för 10 öre bevillning. Initiativet till denna ökning av
jordbruksfastighets skattebörda togs genom några motioner i prästeståndet,
i vilka påtalades den förskjutning av det kommunala skattetrycket,
som i följd av 1862 års bestämmelser ägt rum till löntagarnas nackdel.
Till stöd för yrkandena örn en ändrad fördelning av detta skattetryck
framdrogos olika argument. Yrkandena rönte i viss mån tillmötesgående
från bondeståndets sida. Fyrktalet var nämligen grundval icke blott
för skattskyldigheten utan även för rösträtten, och samma bestämmelser,
som till jordbrukarnas fördel åstadkommit en förskjutning av det
kommunala skattetrycket, hade också till deras nackdel medfört en rubbning
av maktförhållandena inom kommunerna. Av debatten i bondeståndet
framgår klart, vilken betydelse man där fäste vid sistnämnda omständighet.
Sammanhanget mellan skattskyldighet och rösträtt kom till
uttryck i vederbörande riksdagsskrivelse, då som motivering för den antagna
fyrktalssättningen åberopades: »Med avseende därå, att ägaren av
den fasta jorden måste anses äga mera intresse för kommunens framtid,
än ägaren av annan fastighet, löntagare eller rörelseidkare, bör även den
förre i förhållande till de senare vidkännas en större andel i kommunalskatterna
ävensom äga högre rösträtt vid kommunalfrågornas behandling;
och enligt ständernas förmenande skulle förhållandet 5 till 10 närmast
motsvara, vad billighet och riittvisa i detta fall krävde».

1863 års bestämmelser inneburo, att jordbruksfastighets taxeringsvärde
skulle i förhållande till inkomst deltaga i utskylderna till kommunerna
på landet i proportionen 0''og till 1, d. v. s. att repartitionstalet för jord -

Statistiska

undersök ningar.

Ökning av utdebiteringen

per skattekrona
i landskommunerna

vid alternativa
förslag
om ändring
av repartitionstalen.

bruksfastighet skulle, vad nämnda utskylder angår, utgöra (boo. I fråga
om bevillningen tillädes jordbruksfastighet detta repartitionstal först år
1892, då i samband med avskrivning av grundskatter och rustnings- och
roteringsbesvär bevillningsavgiften för dylik fastighet höjdes från 3 till
6 öre per 100 kr. taxeringsvärde. Enligt vad vederbörande departementschef
uttalade, förefanns för landskommunernas del ingen anledning
att till följd av denna ändring av bevillningen rubba det gamla förhållandet
mellan jordbruksfastighet och övriga beskattningsföremål. Höjningen
av bevillningen av jordbruksfastighet föranledde däremot en motsvarande
höjning av de utskylder, som utgjordes till landsting eller i
stad för jordbruksfastighet.

Repartitionstalet för sådan fastighet undergick därpå ändring först
genom 1928 års kommunalskattelag, vilken föreskrev, att repartitionstalet
för jordbruksvärde skulle utgöra 0*06, för tomt- och industrivärde 0*05 samt
för skogsvärde 0*04.

Genom 1928 års kommunalskattelag fastställdes även de vid kommu -nalbeskattningen gällande skattefria avdragen till sin nuvarande storlek.
Frågan örn storleken av nämnda avdrag har, enligt vad framgår av de
direktiv, Herr Statsrådet lämnat för beredningens arbete, ansetts äga
visst samband med frågan örn repartitionstalen. Rörande den tidigare
utvecklingen av berörda avdrag tillåter sig beredningen hänvisa, förutom
till riksdagstrycket från 1927 och 1928 års riksdagar, till den historiska
redogörelse, som återfinnes i 1921 års kommunalskattekommittés betänkande,
del I, å sid. 180 ff.

Vid de statistiska undersökningarna rörande verkningarna av ifrågasatta
ändringar av repartitionstalen för jordbruksfastighet har såsom
alternativ I betecknats nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde
från 0*06 till 0*os samt såsom alternativ II nedsättning av repartitionstalet
för jordbruksvärde från 0*06 till 0*os och av repartitionstalet för skogsvärde
från 0*04 till 0*03; allt i förening med motsvarande ändringar beträffande
procentavdraget. Samtliga undersökningar hava gällt 1930 års taxeringar
och utskylder, som uttaxerats på grundval därav.

De statistiska undersökningarna hava i första hand avsett att klarlägga
vid berörda alternativ inträdande förskjutningar av utdebiteringssatserna
i landskommunerna (inkl. köpingar) för allmän kommunalskatt.
Härvid har man gått fram på två vägar.

Dels har för envar av samtliga landskommuner beräknats den utdebiteringssats,
som skulle bliva för handen, i händelse avseende allenast
gjordes vid den vid alternativen inträdande minskningen av antalet fastighetsskattekronor
och icke vid den ökning av antalet inkomstskattekronor,
som i verkligheten inträder såsom en följd av ändringen rörande rätten
till procentavdrag. Totala antalet skattekronor för varje kommun

har sålunda minskats för beräknande av utdebiteringssatsen vid alternativ
I med V» av antalet fastighetsskattekronor för jordbruksvärde och
för beräknande av utdebiteringssatsen vid alternativ II ytterligare med
V« av antalet fastighetsskattekronor för skogsvärde. Av berörda undersökning
framgår den högsta förskjutning (i undersökningsredogörelsen
benämnd maximal förskjutning) som — med utgångspunkt från 1930 års
taxering — utdebiteringen per skattekrona i varje kommun kan undergå
vid ifrågavarande alternativ.

Därjämte har för de 110 särskilt utvalda kommunerna, representerande
rikets samtliga län, förskjutningen av utdebiteringssatsen undersökts
med hänsyn jämväl tagen till den ökning av antalet inkomstskattekronor,
som enligt vad nyss framhållits blir en följd av procentavdragens minskning.
För dessa kommuner har sålunda den verkliga förskjutningen beräknats
i stället för den maximala. Då den förstnämnda undersökningen
(maximalundersökningen) omfattar jämväl berörda 110 kommuner, erbjuder
en sammanställning av de båda undersökningarna ett särskilt
intresse. Härvid framgår nämligen, huru i nämnda kommuner — bland
vilka några uppvisa de högsta maximala förskjutningarna enligt den
samtliga kommuner omfattande undersökningen — den verkliga förskjutningen
förhåller sig till den maximala. Såmedelst erhålles någon ledning
för bedömande i allmänhet av i vad mån de maximala förskjutningarna
behöva reduceras för att motsvara de verkliga, och sammanställningen
blir sålunda av betydelse även vid avgörande av maximalundersökningens
värde. Det ligger emellertid i öppen dag, att man blott
med största försiktighet kan draga slutsatser från en kommun till annan
eller andra kommuner angående i vilken omfattning bortfallande fastighetsskattekronor
ersättas av nytillkommande inkomstskattekronor. Förutsättningen
för att vid något av alternativen dylik ersättning skall erhållas
är beträffande den enskilde skattskyldige den, att nettointäkten
av jordbruksfastighet, för vilken han utgör fastighetsskatt och åtnjuter
procentavdrag, överskjuter procentavdraget vid respektive alternativ.
Ur sikte får ej heller lämnas de skattefria avdragens inverkan; nämnda
avdrag kunna helt eller delvis konsumera den ökning av den taxerade
inkomsten, som kan inträda vid alternativen. Förhållandet mellan nettointäkt
och procentavdrag är avhängigt av bland annat fastighetens storlek,
brukningsform (eget bruk eller arrende), förekomst av skogsavverkning
m. m. I fråga örn de skattefria avdragens påverkan är förefintligheten
av biinkomster av betydelse.

Undersökningarna rörande ändringarna av utdebiteringarna till allmän
kommunalskatt per skattekrona hava avsett dels de utdebiteringssatser,
som — utan hänsyn till möjligen förekommande understöd av slcatteutjämningsmedel
— upptagits i kommunernas stater, dels de utdebiteringssatser,
som återstå efter avdrag av dylika understöd. För beräknande
av förskjutningarna i sistnämnda utdebiteringssatser har, i fråga

om de kommuner, som innevarande år erhållit understöd av skatteutjämningsmedel,
uträknats, huru stora understöden skulle bliva, i händelse
skatteunderlaget underginge den minskning, som beräknats inträda
vid alternativen. Vid nämnda uträkningar har dock omräkning skett
blott av de enligt vederbörliga skalor uträknade understöden, under det
att de belopp, som därutöver tilldelats kommunerna, förutsatts förbliva
oförändrade. Därefter har för nämnda kommuner uträknats den utdebitering
per skattekrona, som vid gällande repartitionstal och vid repartitionstalen
enligt alternativ I och alternativ II skulle uppstå, om det belopp,
som antagits motsvara utdebiteringsbehovet av allmän kommunalskatt,
minskades med beloppet av understöd av skatteutjämningsmedel.
Då berörda beräkningar måst begränsas till att gälla vissa kommuner
samt vid desamma icke kunnat beaktas alla ändringar i fråga örn understödens
storlek, äro de resultat, som erhållits, blott ungefärliga.

Vid nu berörda undersökningar har hänsyn ej tagits till skogsaccisens
inverkan på utdebiteringssatserna. Anmärkas bör emellertid, att då skattesatsen
för skogsaccisen är beroende av utdebiteringen per skattekrona
till allmän kommunalskatt under vissa förflutna år, en av ändrade repartitionstal
föranledd höjning av utdebiteringssatsen för sistnämnda skatt
medför en höjning jämväl av den framtida skattesatsen för skogsaccisen.
Men en stegring av skogsaccisen betyder, att det belopp, som behöver
utdebiteras genom allmän kommunalskatt, blir mindre. Ökningen av
skattesatsen för skogsaccisen orsakar sålunda i sin tur en sänkning av
utdebiteringssatsen för allmänna kommunalskatten. Vid bedömande av
de beräknade förskjutningarna får avseende göras vid denna sänkning.

Alternativ i. Enligt maximalundersökningen, vid vilken ju förutsatts, att vid alternativen
bortfallande fastighetsskattekronor icke bliva till någon del ersatta
av nytillkommande inkomstskattekronor, inträda vid alternativ I
följande förskjutningar i de utdebiteringssatser rörande allmän kommunalskatt,
som upptagits i landskommunernas stater. Utdebiteringen per
skattekrona ökas för 1 519 kommuner eller 62-8 % av samtliga med 0''öo kr.
eller därunder, för 754 kommuner eller 31-2 % av samtliga med O-si kr.—
1 kr., för 118 kommuner eller 4-9 % av samtliga med l-oi kr.—l-so kr. samt
för 17 kommuner eller 0-7 % av samtliga med lvu kr. eller däröver. Största
förskjutningen, för Silte kommun i Gotlands län (utdeb. 16-so kr.), uppgår
till 2-17 kr. För 10 kommuner, som sakna jordbruksvärde, inträder icke
någon ökning. I medeltal uppkommer för samtliga landskommuner en
ökning av 0-45 kr.;1 för landskommunerna i Götaland är siffran något högre
(0*50 kr.), men i fråga örn Svealand och Norrland lägre (0’35 kr. respektive
0-34 kr.). Högsta genomsnittliga ökningarna förete Gotlands, Skaraborgs

Utgörande liksom samtliga ilråga örn förskjutningarna av utdebiteringssatserna omnämnda
medeltal ovägt tal, d. v. s. hänsyn har icke tagits till olikheter rörande skatteunderlagets
storlek.

och Hallands län. En undantagsställning intar Kopparbergs län nied
synnerligen låg genomsnittlig ökning.

Den förskjutning, i kronor oell öre räknad, som utdebiteringen per skattekrona
undergår vid alternativ I, blir större ju högre utdebiteringssatsen
är och ju större andel av samtliga skattekronor i kommunen skattekronorna
för jordbruksvärde utgöra. En fördelning av kommunerna efter
dels utdebiteringssatsens höjd dels förskjutningens storlek utvisar
också, att för kommuner med högre utdebitering i allmänhet inträder
större ökning än för kommuner med lägre utdebitering. Av 239 kommuner
med utdebitering per skattekrona av högst 5 kr. förete sålunda endast
4 ökning med mer än (Ho kr., medan i fråga örn de 41 kommuner,
för vilka utdebiteringen är större än 15 kr., ökningen överstiger i 39 fall
0*5o kr. och i 22 fall 1 kr.

Angives vid alternativ I inträdande maximal ökning av utdebiteringen
per skattekrona i procent av samma utdebitering, övar däremot storleken
av nämnda utdebitering icke inflytande på storleken av berörda procentuella
ökning. Denna utgör för 1120 landskommuner högst 5 %, för
1133 kommuner 5*oi—10 %, för 135 kommuner 10*oi—12 % samt för 20
kommuner 12*oi % eller däröver. Största ökningen företer Kemmarlövs
kommun i Malmöhus län (utdeb. 7 kr.) med 13 %. Genomsnittliga ökningen
för samtliga landskommuner utgör 5*38 %. Jämväl den procentuella
ökningen är i genomsnitt större för kommunerna i Götaland än för kommunerna
i Svealand och Norrland. För Norrbottens län med dess höga
utdebiteringssatser är den procentuella ökningen väsentligt mindre utpräglad
än den i kronor och öre uttryckta.

Tages hänsyn till den lindring av skattetrycket, som understöden av
skatteutjämningsmedel medföra, bliva ökningarna givetvis mindre.
Därest vid bestämmande av utdebiteringsbehovet nämnda understöd frånräknas,
utgör den maximala ökningen för 1859 landskommuner eller 76*u
% av hela antalet högst 0*50 kr., för 538 kommuner eller 22*2 % av samtliga
0*5i kr.—1 kr. samt för 11 kommuner eller 0*5 % av samtliga Toi kr. eller
däröver. Största ökningen l*4i kr. inträffar för Skarstads kommun i Skaraborgs
län (utdeb. 11 kr.). Genomsnittliga ökningen enligt nu ifrågavarande
beräkningar är 0*35 kr.

I procent räknad utgör ökningen för 1368 kommuner 5 % eller därunder,
för 954 kommuner 5*oi—10 % samt för 86 kommuner 10*oi % eller
däröver. Remmarlövs kommun har icke erhållit understöd av skatteutjämningsmedel,
varför siffran 13 % icke antagits på grund av skatteutjämningen
undergå reducering. I genomsnitt uppgår ökningen till 4*72 %.

De angivna förskjutningarna hava, som nämnts, beräknats uppkomma
under förutsättning, att ändring ej sker i fråga örn inkomstskattekronornas
antal. I verkligheten bliva därför förskjutningarna mindre utpräglade.
För bedömande av i vad mån berörda förskjutningar kunna antagas
bliva motsvarade av verkliga har för do 110 utvalda kommunerna

undersökts förhållandet mellan vid alternativ I tillkommande inkomstskattekronor
och vid samma alternativ bortfallande fastighetsskattekronor.
Det procenttal, som uttrycker angivna förhållande, varierar för
nämnda kommuner från 0-66 (Storsjö, Jämtlands län) till 65-62 (Sandvik,
Jönköpings län) samt utgör i genomsnitt för samtliga kommunerna 23-33.
Sistnämnda siffra betyder, att i fråga örn berörda kommuner den maximala
ökningen av utdebiteringssatsen reduceras med i genomsnitt ungefär
23 %. Kommunerna i Norrland uppvisa ett högre medeltal än kommunerna
i Svealand och Götaland. En tendens till lägre siffror för de
kommuner, däri skatteunderlaget till övervägande del utgöres av jordbruksvärde,
synes kunna urskiljas.

Alternativ il. I fråga örn alternativ II uppvisar maximalundersökningen n erianna mnda
ändringar av de utdebiteringssatser för allmän kommunalskatt, som
upptagits i landskommunernas stater. I 1152 kommuner eller 47-6 % av
hela antalet inträder ökning av högst 0-50 kr. per skattekrona, i 996 kommuner
eller 41-2 % ökning av 0-5i kr.—1 kr., i 219 kommuner eller 9-i %
ökning av l-oi kr.—l-so kr. samt i 41 kommuner eller 1-7 % ökning över
l-so kr. För 10 kommuner uppstår icke någon ökning. Förskjutningen
blir större ju högre utdebiteringssatsen är och ju större del bortfallande
skattekronor för jordbruksvärde och skogsvärde utgöra av samtliga skattekronor.
Största ökningen företer Storsjö kommun i Jämtlands län
(utdeb. 20-67 kr.) med 3-51 kr. (jfr nedan), följd av två kommuner med ökning
av resp. 2-45 kr. och 2-31 kr. Genomsnittliga ökningen för samtliga
landskommuner är 0''5G kr. För Svealand är medeltalet 0-48 kr., för Götaland
0-58 kr. samt för Norrland 0-58 kr. De olika landsdelarna av riket äro
alltså i fråga örn storleken av berörda ökning mera jämställda än vid alternativ
I. Även i andra avseenden innebär alternativ II en utjämning
av vid alternativ I föreliggande olikheter länen emellan i fråga örn storleken
av genomsnittlig ökning. Exempelvis för Värmlands län samt —
i någon mån — för Jönköpings och Kronobergs län ligga sålunda ökningarna
vid alternativ II mera i nivå med riksmedeltalet för samma alternativ
än vad fallet är i fråga örn ökningarna vid alternativ I och riksmedeltalet
för detta alternativ. Å andra sidan medför alternativ II för
Jämtlands och Norrbottens län en markerat hög genomsnittssiffra i fråga
örn ökningens storlek. De största genomsnittliga ökningarna vid alternativ
II inträffa för Gotlands, Norrbottens, Jämtlands, Skaraborgs och
Hallands län.

Uttryckt i procent av utdebiteringen per skattekrona utgör maximalökningen
för 698 landskommuner högst 5 %, för 1393 kommuner 5-oi—
10 %, för 256 kommuner 10-oi—12 % samt för 61 kommuner 12-oi % eller
däröver. Största ökningen har Storsjö kommun med 16-98 %>. I genomsnitt
för samtliga landskommuner inträder en ökning av 6-67 %.

Enligt de beräkningar, vid vilka hänsyn tagits till sänkningen av utdebiteringen
per skattekrona genom understöd av skatteutjämningsmedel,

utgör maximala ökningen för 1 469 landskommuner eller 60-8 % av samtliga
0*50 kr. eller därunder, för 905 kommuner eller 37*4 % av samtliga 0*5i kr.—

1 kr., för 32 kommuner eller 1-3 % av samtliga l*oi kr.—1*50 kr. samt för

2 kommuner eller 0*i % av samtliga över l-50 kr. Genomsnittliga ökningen
utgör 0''44 kr. Jämväl enligt nämnda beräkningar inträffar största ökningen,
1-74 kr., för Storsjö kommun. För, bland andra, denna kommun har
förskjutningen av utdebiteringssatsen undersökts med hänsyn jämväl tagen
till uppkommande förändring av antalet inkomstskattekronor. Beaktas
denna ändring, som för Storsjö är mycket obetydlig, utgör ökningen
1*73 kr. eller 12*76 % (vid alternativ I utgör ökningen under motsvarande
förutsättningar 0*64 kr. eller 4*72 %).

Den procentuella ökningen uppgår för 903 kommuner till högst 5 %, för
1330 kommuner till 5*oi— 10 % samt för 175 kommuner 10*oi % eller däröver.
Genomsnittliga ökningen utgör 5*85 %.

Beträffande de särskilt undersökta 110 kommunerna återkomma vid alternativ
II bortfallande fastighetsskattekronor för jordbruksvärde och
skogsvärde i genomsnitt till 30*22 % i form av inkomstskattekronor. Jämväl
här föreligger högsta siffran, 83*12 %, för Sandviks kommun och lägsta,
0*47 %, för Storsjö kommun.

En jämförelse mellan utdebiteringssatserna vid alternativ I och utdebiteringssatserna
vid alternativ II utvisar bland annat följande.

I fråga örn 194 landskommuner, som sakna skogsvärde, medför alternativ
II icke någon förskjutning av utdebiteringssatsen vid alternativ I. Under
förutsättning att förändring icke inträder i avseende å antalet inkomstskattekronor,
uppkommer vid alternativ II i förhållande till alternativ I
ökning av de i landskommunernas stater upptagna utdebiteringssatserna
med högst 0*io kr. för 1338 landskommuner eller 55*3 % av hela antalet, med
0*ii kr.—0*25 kr. för 600 kommuner eller 24*8 % av samtliga, med 0*26 kr.—
0*5o kr. för 244 kommuner eller 10*i % av samtliga, med 0*5i kr.—l*n kr.
för 41 kommuner eller 1*7 % av samtliga samt med 2*21 kr. för en kommun
(Storsjö). I genomsnitt för samtliga landskommuner utgör förskjutningen
0*n kr. För landskommunerna i Norrland utgör genomsnittliga ökningen
0*24 kr., medan medeltalen i fråga örn Svealand och Götaland äro respektive
0*13 kr. och 0*08 kr. Största genomsnittliga ökningarna inträda för Jämtlands,
Norrbottens och Värmlands län. De lägsta medeltalen uppvisa
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs
län. Då ifrågavarande förskjutning tenderar att bliva större, ju förhållandevis
flera skattekronorna för skogsvärde äro, blir den mera utpräglad
i skogrika kommuner och landsdelar.

Sättes berörda, vid alternativ II inträdande ytterligare förskjutning av
den år 1930 fastställda utdebiteringen per skattekrona i relation till nämnda
utdebitering, utgör förskjutningen för 1129 kommuner högst 1 %, för
825 kommuner l*m—3 %, för 216 kommuner 3*oi—5 % samt för 54 kommuner
över 5 %. Genomsnittssiffran är 1*29 %.

Alternativ II
jämfört med
alternativ I.

Skattebördans
förskjutning
i vissa landskommuner

mellan olika
grupper av
skattskyldiga
vid alternativa
förslag
örn ändring
av repartitionstalen.

Undersökning
beträffande
110 kommuner.

Tages åter hänsyn till den lindring av skattetrycket, som skatteutjämningen
medför, har ökningen beräknats utgöra för 1483 kommuner eller
(il*3 % av samtliga högst 0*io kr., för 580 kommuner eller 24 % av samtliga
Om kr.—0*25 kr., för 144 kommuner eller 6 % av samtliga 0*26 kr.—0*50 kr.
samt för 17 kommuner eller 0*7 % av samtliga 0*5i kr. eller däröver Storsjö
kommun har jämväl enligt nu ifrågavarande beräkningar största ökningen
med 1*09 kr. Genomsnittliga förskjutningen är 0*09 kr.

Den procentuella ökningen utgör för 1247 kommuner högst 1 %, för 774
kommuner Toi—3 %, för 163 kommuner 3*oi—5 % samt för 40 kommuner
över 5 %. Genomsnittliga ökningen är l*i3 %.

För de särskilt undersökta kommunerna återkomma av de skattekronor
för skogsvärde, som bortfalla vid alternativ II, i genomsnitt 45*09 % i form
av inkomstskattekronor.

Förskjutningarna av utdebiteringssatsen giva ett uttryck för de förändringar
av skattebördan, som vid de olika alternativen uppstå för de skattskyldiga
som icke utgöra fastighetsskatt för jordbruksfastighet eller åtnjuta
procentavdrag för dylik fastighet. Den procentuella förskjutningen
av utdebiteringssatsen motsvarar i fråga örn nämnda kategori skattskyldiga
den ökning av den allmänna kommunalskattens belopp, tagen i pro
cent av samma belopp, som vid alternativen inträder. Beträffande åter de
skattskyldiga, som utgöra fastighetsskatt för jordbruksfastighet eller åtnjuta
procentavdrag för sådan fastighet, är en ändring av utdebiteringssatsen
icke utan vidare signifikativ för en ändring av skattebördan, då
ju i fråga örn dessa skattskyldiga hänsyn även måste tagas till ändringen
av antalet skattekronoi*. Beträffande de av beredningen utvalda 110 kommunerna
bar undersökts, i vad mån vid ifrågavarande alternativ ändring
av skattebördan inträder å ena sidan för ägare och arrendatorer av jordbruksfastighet
och å andra sidan för övriga skattskyldiga. I skattebördan
för ägare och arrendatorer av jordbruksfastighet bar därvid inräknats den
skogsaccis, som utdebiterats på grundval av 1930 års virkestaxering. Hänsyn
har icke tagits till understöden av skatteutjämningsmedel. Den minskning
eller ökning av skattebördan, som kan inträda vid alternativen, har
uttryckts i procent av samma skattebörda. I de angivna kommunerna varierar
den lättnad av skattebördan, som uppkommer för ägare och arrendatorer
av jordbruksfastighet, från 0*29 % till 9*78 % vid alternativ I och från
0*45 % till 11*07 % vid alternativ II. Den häremot svarande ökningen av
skattebördan för »övriga skattskyldiga» d. v. s. de i ifrågavarande avseende
jämställda grupperna av ägare av annan fastighet och andra skattskyldiga,
växlar vid alternativ I från 0*8i % till 11*44 %, och vid alternativ II
från 1*62 % till 16*93 %. I genomsnitt för samtliga kommuner utgör lättnaden
för jordbrukargruppen 2*84 % respektive 3*83 % och ökningen för »övriga
skattskyldiga» 3*87 % respektive 5*23 %. Skattebördan för jordbrukargruppen
utgör vid gällande repartitionstal genomsnittligen 57*67 % av den

samlade skattebördan. Tillämpas de funna medeltalen i de utvalda 110
landskommunerna på rikets samtliga landskommuner, d. v. s. antages det,
att av skattebördan i samtliga landskommuner 57-67 % komma på ägare och
brukare av jordbruksfastighet samt att vid de båda alternativen skattebördan
för nämnda skattskyldiga undergår en genomsnittlig minskningav
2-84 % respektive 3-83 %, så inträder, eftersom totalbeloppet av allmän
kommunalskatt och skogsaceis i landskommunerna utgör cirka 120 milj.
kr., för ifrågavarande skattskyldiga en skattelättnad av cirka 2 milj. kr.
vid alternativ I och av ytterligare cirka 3U milj. kr. vid alternativ II. Det
kan emellertid antagas, att de verkliga siffrorna bliva lägre än de sålunda
kalkylerade.

En mera detaljerad undersökning rörande skattebördans fördelning och
vid alternativen inträdande förskjutningar av densamma har företagits
beträffande 10 kommuner. Dessa kommuner äro: Litslena i Uppsala län,
Järstad i Östergötlands län, Bottnaryd i Jönköpings län, Norra Vram och
Lyngby i Malmöhus län, Hålanda i Älvsborgs län, Varv i Skaraborgs län,
Ramnäs i Västmanlands län, Ramsjö i Gävleborgs län samt Ådalsliden i
Västernorrlands län. Av de angivna kommunerna äro Litslena, Järstad,
Lyngby och Hålanda utpräglade jordbrukskommuner samt Norra Vram
och Varv blandade jordbruks- och industrikommuner. I Bottnaryd, Ramsjö
och Ådalsliden är skogsvärdet jämförelsevis betydande; i Ramnäs utgöra
några industriföretag viktiga beskattningsföremål.

Vid ifrågavarande undersökning hava särskilts dels ägare och arrendatorer
av jordbruksfastighet, dels ägare av annan fastighet, dels övriga
skattskyldiga, men envar av dessa huvudgrupper har blivit föremål fölen
långt gående fördelning. Inom den förstnämnda gruppen hava sålunda
urskilts ägare av jordbruksfastighet, som själva bruka sin fastighet, ägare
av utarrenderad fastighet samt arrendatorer. Ägare av utarrenderad fastighet
och arrendatorer hava åter fördelats med hänsyn till örn fastighetsskatt
för jordbruksfastighet blivit av dem utgjord eller ej. Samtliga undergrupper
för ägare och arrendatorer av jordbruksfastighet hava uppdelats
efter storleken av åkerarealen å respektive fastighet. Inom grupperna
»ägare av annan fastighet» och »övriga skattskyldiga» hava löntagare
och rörelseidkare redovisats särskilt, varjämte i fråga örn nämnda grupper
fördelning av de skattskyldiga ägt rum med hänsyn till storleken av
till allmän kommunalskatt taxerad inkomst.

För varje grupp har, bland annat, beräknats de procentuella förskjutningar,
som skattebördan av allmän kommunalskatt och skogsaceis blir
underkastad vid alternativ I och alternativ II. Jämväl har angivits de absoluta
skattebeloppen vid gällande repartitionstal och repartitionstalen
vid berörda alternativ.

Vissa tabeller hava uppgjorts för belysande av individuella fall.

Undersökningen utvisar i fråga om alternativ I, bland annat, följande.
Gruppen »ägare och arrendatorer av jordbruksfastighet» — tagen i sin hel -

Spec ial un d ersökning''
beträffande
10
kommuner.

het — erhåller i samtliga granskade kommuner lättnad av skattebördan,
vilken lättnad varierar från hot till 9-87 % och i genomsnitt för samtliga 10
kommuner utgör 3-2 %. Sistnämnda siffra innebär, att för ifrågavarande
skattskyldiga en skattelindring av i medeltal 5''92 kr. uppstår. Lättnaden
är något större, eller 3m %, för undergruppen »ägare av jordbruksfastighet
med fastigheten under eget bruk». Anmärkningsvärt är, att för ägare
av fastighet med åkerareal av t. o. m. 2 hektar minskning av skattebördan
mestadels uppstår. I genomsnitt inträder för ifrågavarande fastighetsägare
en lättnad av 3-5 %, motsvarande en skattenedsättning av i medeltal
1''40 kr.1 Jämväl för övriga klasser av skattskyldiga inom nämnda grupp
lättas skattebördan, och lättnaden blir i allmänhet större ju större fastighetens
åkerareal är. Utgör denna 2u—10 hektar, uppgår skattelindringen
i genomsnitt till 3-8 % eller 3mo kr. per skattskyldig; överskjuter arealen
10 men ej 30 hektar blir lättnaden 5’4 % eller per skattskyldig ll''9i kr.
Ägare av fastighet med åkerareal av över 100 hektar erhålla en lättnad
av i medeltal 8m %, innebärande för envar en skattenedsättning av c:a 29 kr.
För arrendatorer, som utgöra fastighetsskatt, uppkommer en tämligen stor
lindring av skattebördan, nämligen med 9-3 %. De ägare av jordbruksfastighet,
som ej äro skattskyldiga för sina respektive fastigheter, erhålla
däremot en med 6m % ökad skattebörda. Utgöres åter fastighetsskatten för
den utarrenderade fastigheten av ägaren, inträder för denne en lättnad
av i genomsnitt 5-3 %, medan arrendatorn får underkasta sig en skatteökning
av 1*8 %.

I fråga örn andra skattskyldiga än ägare och brukare av fastighet ökas
skattebördan med i genomsnitt 3m %, eller 2u7 kr. per skattskyldig. Ökningen
varierar för de undersökta kommunerna från 0-86 % till 9-75 %.
För 1949 löntagare med taxerad inkomst av 1500 kr. eller därunder utgör
skatteökningen i medeltal 1-27 kr.

I de undersökta 10 kommunerna medför alternativ II vid jämförelse med
alternativ I en minskning av skattebördan för gruppen »ägare och arrendatorer
av jordbruksfastighet». Skattebördan enligt gällande repartitionstal
lättas nämligen vid förstnämnda alternativ med i genomsnitt 4m %,
eller 8m9 kr. per skattskyldig. Alternativ II innebär i förhållande till alternativ
I i allmänhet icke någon fördel för ägare av icke utarrenderade
jordbruksfastigheter med åkerareal t. o. m. 2 hektar, då skogstillgången
på dessa fastigheter mestadels är ringa. Vid jämförelse med skattebördan
enligt gällande repartitionstal medför alternativ II dock en lättnad
av i genomsnitt 2m %. Arrendatorer, vare sig de erlägga fastighetsskatt
eller ej, få likaledes i allmänhet högre skattebörda vid alternativ II än vid
alternativ I. Däremot är, såvitt de undersökta kommunerna angår, förstnämnda
alternativ i allmänhet i viss män fördelaktigt för hemmansägare
och ägare av större bruk. I fråga örn skogsfastigheter kan detta alternativ

1 För tre kommuner inträder dock genomsnittligen ökning.

förorsaka en betydlig skattenedsättning. Som exempel på verkningarna
av alternativ II kan anföras, att, medan för tolv skogsbolag i Ådalslidens
kommun skattebördan sjunker från 28 620 kr. vid alternativ I till 28 427
kr. vid alternativ II eller med 193 kr., så uppkommer för 4 dylika bolag i
Ramsjö kommun en minskning från 20 941 kr. till 19 321 kr. eller med
1620 kr. I sistnämnda kommun ökas samtidigt skattebördan för 319 löntagare
med taxerad inkomst av 1500 kr. eller därunder med tillhopa 786
kr., eller 2-46 kr. per person. Olikheten i bolagens ställning har, bland annat,
sin grund i avverkningsförhållandena.

Vid alternativ II undergår den skattebörda, som i ifrågavarande kommuner
enligt gällande repartitionstal åvilar andra än ägare och brukare
av fastighet, en ökning av i genomsnitt 4-6 % eller 3-20 kr. per skattskyldig.

Inom beredningen hava jämväl i fråga örn de 10 specialgranskade kommunerna
undersökts verkningarna av alternativ I i förening med viss
jämkning av de skattefria avdragen. Sänkningen av repartitionstalet för
jordbruksvärde har därvid kombinerats med åtta alternativa förslag, betecknade
a)—h), till ändring av nämnda avdrag.1 Ändringarna hava inneburit,
att skattskyldiga, vilkas beskattningsbara inkomster icke överstigit
visst lägre belopp, tillerkänts extra skattefria avdrag från de belopp, som
återstå sedan de skattefria avdragen enligt nuvarande regler ägt rum.
Dessa extra avdrag hava följaktligen icke blivit föremål för s. k. bankning.

Vid undersökningen har hänsyn blott tagits till den skattebörda, som
representeras av allmän kommunalskatt. Skogsaccisen har följaktligen ej
medräknats, vilket torde observeras vid jämförelse med i det föregående
angivna siffror.

Av undersökningen framgår, bland annat, följande.

Medan beträffande ifrågavarande 10 kommuner medelutdebiteringen enligt
1930 års utdebiteringssatser är 11-43 kr. och vid alternativ I 12-03 kr.,
varierar den vid angivna jämkningar av de skattefria avdragen från 12-59
kr. (a) till 12-20 kr. (h). Gruppen »ägare och arrendatorer av jordbruks -

Verkningarna
av sänkning
av reparations!
alet för
jordbruksfastighets

jordbruksvärde
från
0''06 till 0 06
i förening
med vissa
jämkningar av
de skattefria
avdragen.

1 Förslagen innebära:

Till allmän kommunalskatt beskattnings-bar inkomst, vid vilken extra skattefria avdrag tillkomma Kronor		Extra	avdrag
Ortsgrupp I	Ortsgrupp II
Grundavdrag Kronor	Familje- avdrag Kronor	Grundavdrag Kronor	Familje- avdrag Kronor
a) högst 1 000	40	20	20	20
b) » oOO	40	20	20	20
c) » 1 000	40	—	20	_
d) » 500	40	—	20	—
ej » 1000	30	—	20	—
f) » 500	30	—	20	—
g) » l 000	20	—	20	—
h) » 500	20	—	20	—

Avkastning av
jordbruksfastighet
och
annan fastighet.

Municipal utskylder.

fastighet» erhåller vid berörda jämkningar i genomsnitt fortfarande lättnad
av skattebördan, ehuru skattelindringen blir mindre än vid enbart
nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde. Vid alternativ I utan
jämkning av de skattefria avdragen utgör nämligen lättnaden i medeltal
3''5 %>, medan den varierar från 1*3 % vid a) till 2-8 % vid b). För ägare
av icke utarrenderade fastigheter med åkerareal av t. o. m. 2 hektar utgör
skattenedsättningen, därest de skattefria avdragen ej jämkas, 3-5 %, men,
örn dylik jämkning sker, 9-3 % vid a) och 4-6 % vid b). Är fastighetsarealen
2u—10 hektar, uppgår utan jämkning av avdragen lättnaden till
4-i %, varemot vid jämkning av desamma skattelindringen växlar från

3- 6 % till 3 %; överskjuter arealen 10 men ej 30 hektar är, utan jämkning
av avdragen, skattenedsättningen 5-8 %>, medan den vid a) utgör 2-7 %
och vid h) 4''7 %. För ägare av fastighet med åkerareal av över 100 hektar
utgör lättnaden 8-7 %, i händelse avdragen ej jämkas, men vid a)—h)

4- 7—7-4 %.

Andra skattskyldiga än ägare och brukare av fastighet erhålla vid alternativ
I utan jämkning av de skattefria avdragen en skatteökning av
3u % medan, örn jämkning äger rum, ökningen växlar från 0''2 %(a) till
2u % (h). Beträffande löntagare med taxerad inkomst av högst 1500 kr.
uppkommer vid enbart sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde en
ökning av skattebördan med 3-7 %, varemot, örn jämkning sker av avdragen,
skattelindring inträder, utgörande vid a) 7 % och vid h) 0''5 %. I
fråga örn löntagare med taxerad inkomst örn 3 010 kr.—6 000 kr. utgör ökningen
vid enbart sänkning av repartitionstalet 3-3 %, vid a) Ti % och
vid h) 4-3 %.

För tio landskommuner har undersökning vidtagits rörande avkastningen
av jordbruksfastighet och annan fastighet. Ifrågavarande kommuner,
representerande olika typer, äro: Litslena i Uppsala län, Järstad i Östergötlands
län, Bottnaryd i Jönköpings län, Furuby i Kronobergs län, Ysane
i Blekinge län, Norra Vram och Lyngby i Malmöhus län, Hålanda i Älvsborgs
län, Varv i Skaraborgs län och Ramnäs i Västmanlands län. Enligt
undersökningen uppgår i genomsnitt för ifrågavarande kommuner
nettointäkten av jordbruksfastighet till 6-g % av taxeringsvärdet. Högsta
siffran utvisar Ysane kommun med 9-4 % och lägsta Norra Vram med
3-i %. Nettointäkten av annan fastighet utgör däremot i medeltal 2-6 %
av taxeringsvärdet och varierar från 4-5 % i Ramnäs kommun till 0''2 %
i Norra Vrams och Varvs kommuner.

Utdebiteringssatserna för municipalsamhällena hava jämväl varit föremål
för beaktande. Förskjutning av berörda utdebiteringssatser inträder
emellertid allenast för några få samhällen, och ökningen överstiger i intet
fall (kol kr.

Även beträffande landstingen hava beräkningar företagits rörande de Landstingsförskjutningar
i utdebiteringssatserna som uppkomma vid alternativen. utskylderAntages
det att bortfallande fastigbetsskattekronor icke till någon del
återkomma i form av inkomstskattekronor, utgör förskjutningen i genomsnitt
för samtliga landsting vid alternativ I O-oi kr. och vid alternativ II
0*06 kr. Vid förstnämnda alternativ inträder största förskjutningen, Hot
kr., för Gotlands och Malmöhus län och lägsta O-oi kr. för Stockholms län.

Vid alternativ II har Jämtlands län största ökningen med 0-i2 kr. och
Stockholms län alltfort den lägsta med 0-o2 kr.

Vad vägbeskattningen angår komma de ändrade repartitionstalen för fas- vägskatt.
tighet ej att medföra någon ändring av beskattningsunderlaget i vad detta
utgöres av vägfyrk för fastighet. Genom procentavdragens minskning
uppstår däremot någon ökning av beskattningen av jordbrukets inkomster.

Att uträkna den förskjutning av skattebördan över på jordbruksfastigheternas
ägare, som härav blir en följd, har beredningen ansett innebära en

1 förhållande till frågans ringa betydelse alltför vidlyftig uppgift.

Vid ovan angivna undersökningar rörande skatteutjämningsunderstö- ^orkd^li9t
den hava beräkningar företagits rörande sammanlagda beloppet av dy- Skatteutjämlika
understöd vid alternativ I och vid alternativ II. Enligt nämnda ningsmedel.
beräkningar, vilkas värde är begränsat bland annat därigenom, att desamma
dels allenast avsett de landskommuner som innevarande år erhållit
dylikt understöd, dels hänfört sig till utdebiteringssatserna enligt maximalundersökningen,
skulle det erforderliga bidraget av skatteutjämningsmedel
för nämnda kommuner utgöra vid alternativ I 6 052 661 kr. och
vid alternativ II 6 201185 kr. Innevarande år har i understöd av skatteutjämningsmedel
till landskommunerna utdelats 5 638 460 kr.

På grundval av de verkställda utredningarna har beredningen till Beredningen,
granskning upptagit vissa synpunkter, som åberopats i den tidigare förda
diskussionen rörande repartitionstalen för jordbruksfastighet.

Söker man i historisk belysning klarlägga grunden till de gamla repartitionstalen
0''06 för jordbruksfastighet och 0‘05 för annan fastighet, vilka
ännu bestå — avvikelserna beträffande skogsvärde samt tomt- och industrivärde
innebära i verkligheten ej ett frångående av dessa repartitionstal
utan en tillämpning av dem i särskilda fall i annan form än den
eljest vedertagna — så finner man, att denna grund är ganska oklar.

Repartitionstalen för bevillningen och repartitionstalen fört kommin
nalskatten hava sålunda var sin särskilda historia.

Vad bevillningen angår tillkom repartitionstalet 0-oo i utbyte mot repartitionstalet
0’03 i samband med grundskatternas avskrivning. Men går
man än längre tillbaka, till tiden för tillkomsten av repartitionstalet 0-ra,
så förefaller det, som örn grundskatternas befintlighet spelat en jäm 2

— 3127 0 7.

förelsevis underordnad roll vid dess bestämmande. Man utgick i det
kommittébetänkande, som låg till grund för diskussionen vid 1859—60
års riksdag, när denna fråga förevar, från likställighet för jordbruksfastighet
och annan fastighet med repartitionstalet 0*o4 för bådadera. Då
det antogs, att annan fastighet i genomsnitt avkastade minst 5 % på
taxeringsvärdena, höjde nian emellertid vid riksdagen repartitionstalet
för annan fastighet till 0*or>. Vad åter jordbruksfastighet angår väntade
man i anledning av andra lagändringar en kraftig uppgång av taxeringsvärdena
— vilken också kom till stånd — och detta i förening med några
mera obestämda överväganden örn jordbruksfastighetens gäldbundenhet
och dess avkastning i förhållande till annan fastighet synes hava varit
anledningen till att repartitionstalet för jordbruksfastighet sänktes till
0-03, låt vara att förekomsten av grundskatterna möjligen varit en bidragande
orsak till denna sänkning.

I fråga om kommunalskatten var den gamla av intresseprincipen motiverade
ståndpunkten, att all fastighetsinkomst skulle deltaga dubbelt
mot annan inkomst. När repartitionstalen 0*03 respektive 0''as fastställdes
för bevillningen, tänkte man sig däremot likställighet för den kommunala
beskattningen med bevillningen, vilken antogs svara mot inkomsten. Men
detta genom 1862 års kommunalförordningar kungjorda beslut förorsakade
så betydande omkastningar i den kommunala skattebördan ute i
landet, att redan år 1863 efter motioner inom prästeståndet, under förnyat
åberopande av intresseprincipen, siffran för jordbruksfastighet fördubblades,
medan siffran för annan fastighet lämnades oförändrad. Detta
skedde visserligen genom tre stånds beslut gentemot bondeståndet, men
sistnämnda stånd biträdde dock ett förslag örn att siffran 0*03 skulle
höjas till 0*05, varigenom beträffande kommunalskatten likställighet för
all fastighet skulle ernås. Att ändringen ej mötte starkare motstånd än
som skedde måste tillskrivas den kommunala rösträttens anknytning till
fyrktalssättningen, som förorsakade att med intresset att hålla skattetrycket
nere konkurrerade intresset örn det kommunala inflytandet.

Beredningen finner det ej möjligt att av denna utveckling, vilken
uppenbarligen delvis varit ett resultat av politiska maktförhållanden och
kompromisser, utläsa någon fast grundval för de gällande repartitionstalen.
De skäl, som på sin tid motiverade de nuvarande repartitionstalens
tillkomst, synas sålunda ej vare sig kräva repartitionstalens bibehållande
eller kunna med nämnvärd styrka åberopas för ändring av desamma.

Den på beredningens föranstaltande verkställda statistiska utredningen
synes innebära ett tillräckligt material för bedömande av frågan örn de
verkningar alternativt ifrågasatta ändringar av repartitionstalen skulle
medföra. Att hela spörsmålets räckvidd ej bör skattas alltför högt, framgår
med all önskvärd tydlighet därav, att den sammanlagda skatteminskning,
som skulle uppstå för jordbrukarna, vid alternativ T torde kunna
väntas understiga 2 milj. kr., och att den ytterligare minskningen vid al -

ternativ II torde komma att understiga s/4 milj. kr. Med samma belopp
skulle skattebördan för andra än innehavarna av jordbruksfastighet kunna
tänkas höjd, därest ingen del av ökningen motvägdes av skatteutjämningsbidrag.
Detta hindrar ej, att i enskilda fall ändringen kan komma
att avse från de skattskyldigas synpunkt ej ringa belopp. I kommuner,
där jordbruksfastigheterna representera en mindre del av beskattningsföremålen,
kan skattelättnaden för dessas innehavare i vissa fall närma
sig en sjättedel, medan i kommuner, där jordbruksfastigheterna påtagligen
dominera, skatteökningen för övriga beskattningsföremål skulle kunna
tänkas bliva betydligt större. I praktiken visar det sig emellertid —
härom bär den gjorda undersökningen vittnesbörd — att vid alternativ
I i intet fall ändringen gör några påfallande höga utslag utan verkar
relativt jämnt, under det att vid alternativ II förskjutningen kail bliva
betydande. Storsjö i Jämtland utgör i dylikt avseende ett beaktansvärt
exempel. Verkningarna av de olika förslagen komma givetvis att mildras
genom skatteutjämningsbidragen, därest de för dylika bidrag gällande
skalor ej sänkas. De i nu gällande lagstiftning meddelade grunderna
för anskaffning av medel för dylika bidrag synas för övrigt kunna bereda
tillgång till tillräckligt stort belopp för de ökade understöden.

Det ligger i sakens natur, att de ifrågasatta ändringarna skola åstadkomma
förskjutningar i skattebördan, dels mellan ägare av jordbruksfastighet
å ena sidan och övriga skattskyldiga å andra sidan dels mellan
jordbrukarna inbördes. Dylika förskjutningar skulle i själva verket vara
ändringarnas syftemål. Att skatten skulle ökas för, bland andra, mindre
löntagare, ligger även i sakens natur. Det var ock att vänta, vad den verkställda
utredningen bekräftat, att för ägarna av de minsta jordbruksfastigheterna
stundom ett liknande resultat skulle uppstå, då ofta för dem
den i fastighetsbeskattningen liggande garantin ej behöver tågås i anspråk,
enär vederbörande kunna fullt utnyttja sina procentavdrag.

Beredningen har emellertid tänkt sig, att mot en ändring av repartitionstalen
kan göras den invändningen, att kommunalskattesystemet alett
odelbart helt, och att visst samband finnes mellan repartitionstalen för
jordbruksfastighet och ortsavdragen. Dessa sistnämnda skulle med andra
ord hava fastställts från den utgångspunkten att repartitionstalet för
jordbruksvärde vore Oo föregående framgår, undersökt, huruvida ej utväg kunde finnas att utan
ändring av systemet för ortsavdragen åstadkomma sådan sänkning av
beskattningsunderlaget för de minsta inkomsttagarna, att för dem sänkningen
av repartitionstalet för jordbruksfastighet skulle i huvudsak neutraliseras.
Ett dylikt resultat skulle enklast kunna ernås på det sätt, att
för de inkomsttagare, som lia den minsta beskattningsbara inkomsten,
denna ytterligare minskas med visst för alla lika belopp. Den komplikation,
som härav skulle uppstå i själva taxeringsförfarandet, är obetydlig.
De undersökningar beredningen företagit örn verkningarna av

vissa olika förslag ådagalägga detta. Då jordbruksfastigheten representerar
en mera avsevärd del av beskattningsunderlaget blott i kommuner
inom ortsgrupperna I och II, skulle ändringen kunna inskränkas att
gälla blott dessa ortsgrupper.

Såsom nyss antytts, skulle sänkningen av repartitionstalen för jordbruksfastighet
medföra viss förskjutning i beskattningen även mellan
ägarna av jordbruksfastighet inbördes. Här bör först beaktas skillnaden
mellan alternativ I och alternativ II. Antages det förra, kommer de
på1 skogsvärdet belöpande skattekronornas antal att förbli oförändrat,
och resultatet blir för dessa en ökning av skatten, vilken logiskt sett är
omotiverad, då alternativ II innebär den följdriktiga utvecklingen av
vad man åsyftat. För närvarande har vårt skattesystem, såsom nyss anförts,
i princip repartitionstalet 0*06 för jordbruksfastighet och repartitionstalet
0*os för annan fastighet. Alternativ I innebär (örn skogsaccisen
medräknas) repartitionstalet 0*06 för skogsvärde och repartitionstalet 0*05
för alla övriga värden, och alternativ II innebär (under samma förutsättning)
repartitionstalet O05 för alla värden. Det kan nu sägas, att, örn
man sammanställer olika slag av skatter, även landstingsskatt m. m. å
skogsvärde efter repartitionstalet 0*04 och gällande skogsaccis, man ej
kan våga det påståendet, att dessa i den praktiska tillämpningen representera
exakt repartitionstalet 0*06 för skogsvärde. Vidare kan det nog
göras gällande, att i praktiken övergången från repartitionstalet 0*06 till
0*04 för skogsvärde snarast tedde sig som ett frångående av principen örn
repartitionstalet 0*06 för jordbruksfastighet, då den nya skogsaccisens
ställning i systemet ej uppfattades i enlighet med dess verkliga syfte utan
denna ansågs som en fortsättning av den gamla skogsaccisen. Dessa förhållanden
ändra emellertid intet i den principiella frågeställningen.

Vidare bör beaktas den förskjutning i skattebördan till förmån för de
skuldsatta jordbrukarna, som uppstår genom sänkning av repartitionstalen
för jordbruksfastighet. Att vinna en sådan har av dem, som förordat
en dylik sänkning, anförts såsom ett av de främsta motiven för densamma.
Det är uppenbart, att under en dålig konjunktur för jordbruket
de skuldsatta jordbrukarna hava det sämsta läget, och det må därför
anses naturligt, att just för närvarande dessas i beskattningsavseende
missgynnade ställning kommer i förgrunden såsom ett skäl för ändring
av gällande beskattningsgrunder. Å andra sidan bör påpekas, att just
den omständigheten att vid dålig jordbrukskonjunktur en särskilt kraftig
garanti erfordras för att ej övriga inkomsttagare skola få för höga
skatter åberopats som ett skäl för gällande garantiskattesystem med repartitionstalet
0*06. Den verkställda statistiska utredningen giver viss
belysning i dylikt hänseende, då den avser ett för jordbruket jämförelsevis
svagt inkomstår, nämligen 1929. Jämföres utredningen rörande detta
års förhållanden med den utredning, som i 1928 års proposition nr 213
redovisas rörande 1925 års deklarationer av 1924 års inkomster, så lärer

knappast kunna påstås, att den förra pekar nämnvärt annorlunda än den
senare. Ett studium av specialsiffrorna giva snarast vid handen, att
förskjutningarna i olika riktningar ställa sig ungefär enahanda. Nu
nämnda utredningar synas icke giva vid handen, att repartitionstalet 0''06
för jordbruksfastighets jordbruksvärde skulle vara ur garantisynpunkt
erforderligt.

I vad mån 1933 års allmänna fastighetstaxering, vilken tager sin början
år 1932, kan komma att i och för sig åstadkomma en förskjutning av den
nuvarande skattefördelningen, ligger givetvis utanför beredningens bedömande.
Med; all sannolikhet komma taxeringsvärdena på sina håll
att sänkas, men möjligt är, att en mera betydande sänkning ej kommer
att bliva genomgående, då fastighetstaxeringen lärer lida av viss ojämnhet,
och en utjämning vid nästa taxering bör eftersträvas. Möjligen kan
den av byråcheferna Höijer och Lindeberg verkställda utredningen rörande
utfallet av 1928 års allmänna fastighetstaxering, vars resultat inom
kort lärer vara att förvänta, giva någon ledning för bedömande av fastighetsvärdenas
läge i de län, som förete särskilt höga kommunala utdebiteringssatser
och för vilka den ifrågasatta ändringen av repartitionstalen
sålunda kan väntas få relativt större betydelse. Det bör härvid ej förbises,
att vid en större sänkning av taxeringsvärdena för jordbruksfastighet
de i stället tillkommande inkomstskattekronorna kunna väntas bliva
flera.

Till belysning av frågan örn det rätta förhållandet mellan repartitionstalen
för jordbruksfastighet och för annan fastighet hava stundom anförts
siffror rörande den avkastning, som dessa olika slag av fastighet
genomsnittligt bereda sina ägare. De nu gjorda undersökningarna hava
i inskränkt omfattning berört denna fråga och motsäga ej antagandet,
att denna avkastning i förhållande till taxeringsvärdena är genomsnittligt
större för jordbruksfastighet än för annan fastighet. Detta förhållande
måste enligt vad jämväl tidigare framhållits till stor del anses bero
därpå, att i inkomsten från de förra i betydande grad inneslutes avkastningen
av jordägarens personliga arbete. Just sistnämnda förhållande
kunde visserligen synas visa, att jordbruksfastighet skulle kunna tåla en
starkare garanti, i det att den i beskattningen av annan fastighet inkluderade
objektbeskattningen trots det lägre repartitionstalet i verkligheten
vore större än den som innefattades i beskattningen av jordbruksfastighet.
Men en dylik bevisföring vore ej bärande. De anförda siffrorna
beteckna endast ett integrerande moment i ett större orsakssammanhang,
nämligen huru de olika skatterna i verkligheten komma att
träffa dem som till sist få bära skatterna. Härutinnan ställa sig förhållandena
beträffande jordbruksfastighet och annan fastighet så olika,
att man ej av avkastningssiffrorna kan draga några direkta slutsatser.
Skatterna å annan fastighet framför allt i städerna anses nämligen kunna
till stor del läggas in i hyrorna från denna och därigenom komma att i

betydande utsträckning bäras av hyresgästerna. Ilin motsvarande övervältning
av skatterna å jordbruksfastighet anses i regel ej vara möjlig,
då priserna på jordbrukets och skogsbrukets produkter normalt bestämmas
av priserna på världsmarknaden. Att mera i detalj utveckla detta
och därmed sammanhängande spörsmål har beredningen ansett innebära
en i förhållande till de resultat, som skulle kunna vinnas, alltför kompliserad
uppgift. Med det senast anförda har beredningen dock velat understryka,
att de åberopade siffrorna måste användas med mycken försiktighet.

Beredningen kommer självfallet att vid det definitiva ställningstagandet
till de olika spörsmål, som falla inom beredningens uppdrag, för sin
del anse sig fullt obunden av huruvida repartitionstalen för jordbruksfastighet
nu bibehållas eller ändras.

De lagändringar, som ifrågasatta ändringar med avseende på repartitionstal
och avdrag skulle medföra, torde beröra endast 2, 45 och 50 §§
kommunalskattelagen, varjämte ett övergångsstadgande torde bliva erforderligt.

Under åberopande av det här ovan anförda får beredningen för den
åtgärd, vartill Herr Statsrådet må finna anledning, överlämna

dels förenämnda utredning rörande verkningarna av alternativa förslag
till sänkning av repartitionstalen för jordbruksfastighet m. m.1

dels oek den av beredningens sekreterare avfattade historiken rörande
repartitionstalen för fastighet vid kommunalbeskattningen.

Beredningen får tillika bifoga särskilda yttranden avgivna av dels
herrar Lyberg, Olsson och Sederholm dels herr Sköld.

Stockholm den 31 oktober 1931.

För 1930 års kommunalskatteberedning
G. SEDERHOLM

Eric Thore.

1 Ej befordrad till trycket. Förkortad redogörelse rörande undersökningen återfinnes å
sid. 35 ff.

Särskilda yttranden:

av herrar Lyberg, Olsson och Sederholm:

Då tillräckligt material för bedömande av spörsmålet örn ändrat repartitionstal
för jordbruksfastighet numera föreligger, hava vi, med hänsyn
till frågans beskaffenhet, ansett, att beredningen bort nu jämväl ingå
i prövning av och för sin del intaga ståndpunkt till berörda fråga.

av herr Sköld:

Ehuru jag ansett, att anledning saknats att nu företaga en särskild
utredning rörande sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet
och att denna utredning i stället bort hava företagits som ett led i beredningens
utredning i dess helhet, förklarar jag mig kunna biträda beredningens
beslut örn utredningsresultatets framläggande.

Historik rörande repartitionstalen för fastighet vid kommunal

beskattningen.

En mera utförlig reglering av den kommunala bidragsskyldigheten
vidtogs för första gången genom 1843 års sockenstämmoförordning. Förordningen
gällde bela riket utom Stockkolms stad.

Sockenstämmoförordningen fotade kommunalutskylderna formellt å
rösträtten. I 10 § av förordningen stadgades nämligen, att alla avgifter,
varom sockenstämma beslutade, skulle utgå efter den bestämda grunden
för rösträtt å sockenstämma, såvida ej särskilt därom blivit stadgat
eller särskild överenskommelse därom träffad.

I 5 § gåvos regler angående rösträtten: »Rättighet att deltaga uti sockenstämmas
överläggningar och beslut tillkommer en var ägare eller
innehavare av skattlagd fastighet, samt arrendator eller brukare därav,
såvida ägaren icke bor inom församlingen, eller i annat fall sig denna
rättighet icke i kontraktet förbehållit, och därjämte alla andra socknens
invånare, som innehava fabrik eller annat särskilt bebyggt verk och inrättning,
samt dem, som njuta lön, driva hantverk eller idka annan näring»
och därför erlägga visst minimum av bevillning. Rösträtten beräknades
efter hemmantalet, där sådant fanns åsatt, i annat fall efter
den bevillning, som erlades till staten på grund av bevillningsförordningens
II artikel (avgift av lön, egendom och rörelse m. m.). Hemmantalet
ställdes i relation till bevillningen på så sätt, att man för 10 rdrs
bevillning röstade lika som för V* mantal o. s. v. För fastighet i stad
röstades emellertid efter fastighetsvärdet, därvid ett värde av 2 000 rdr
svarade mot 10 rdrs bevillning.

Bevillning efter bevillningsförordningens II artikel utgjordes vid denna
tid bland annat av ämbets- och tjänstemän med 3 % av lönen (utöver ett
visst minimibelopp), av näringsidkare i städerna med 5 % av inkomsten
samt för fastighet å landet och i stad med 2 rdr för 1000 rdrs taxeringsvärde.

Sockenstämmoförordningens bestämmelser innebära, att grunden för
utskylderna utgjorde för hemman på landet hemmantalet, för fastighet i
stad taxeringsvärdet och i andra fall bevillningen ävensom att en viss merbelastning
Indes å de två förstnämnda slagen av beskattningsföremål.
Vid 1840—41 års riksdag, då sockenstämmoförordningen förevar till
behandling, hade vederbörande utskott föreslagit, att för samtliga beskattningsföremål
bevillningen skulle utgöra grundvalen, men att, i förhållande
till bevillningen fastighet skulle beskattas dubbelt mot lön och
rörelse m. m. Utskottet anmärkte bland annat, att då föremålen för de kommunala
utgifterna måste i allmänhet anses till sin art vara enahanda med
dem, varför statsbidragen utgingo, utskottet icke kunde tveka, att den
såsom rättsenlig erkända grunden för statsbidragens fördelning (d. v. s.

1843 år8
sockenstämmoförordning.

bevillningen) även mäste anses rättsenlig vid, frågan örn utgifter för
kommunala behov. Utskottet fortsatte: »Vid tillämpningen av en sådan
beräkningsgrund bör likväl tagas i betraktande det ostridigt övervägande
intresset för de kommunala angelägenheterna, som måste anses vara
förenat med innehavandet av fastighet, i jämförelse med det, man kan
förutsätta hos den, som endast tillfälligtvis, såsom tjänsteman eller näringsidkare
är lästad vid ett samhälle, där han mången gång endast för
en kort tid uppehåller sig. Det torde föga vara tänkbart att kunna fullkomligt
noggrant efter detta intresse avmäta bidragen till de kommunala
behoven, men för ett närmande därtill synas bidragen av fastigheterna
åtminstone böra beräknas dubbelt högre än av lön och rörelse.»

Utskottets förslag väckte opposition huvudsakligen däri, att hemmansägarna
skulle skatta (och rösta) efter bevillningen. Man åberopade, att
hemmantalet sedan gammalt utgjort grund för kommunal delaktighet,
ävensom den ojämnhet i taxeringsvärdena, som var för handen. Resultatet
blev ju också, att mantalet bibehölls som delalctighetsgrund. Av
riksdagshandlingarna framgår icke närmare, vilka beräkningar som
legat till grund för den antagna relationen mellan mantal och bevillning,
vilken relation ju nödvändigtvis måste i viss mån vara godtycklig. Det
utsäges emellertid icke, att meningen med densamma varit, att hemman
på landet skulle belastas vare sig hårdare eller lindrigare än utskottet
avsett. I fråga örn det antagna förhållandet mellan bevillning och fastighetsvärde
i stad synes icke heller någon närmare motivering kunna återfinnas.
Att principen örn hårdare beskattning av fastighet låg till grund
för bestämmelserna, uttrycktes med tydlighet i riksdagsskrivelsen, varuti
det i överensstämmelse med den av utskottet utvecklade tankegången
bland annat heter, att det icke bör förbises, »att, sådana de kommunala angelägenheterna
hittills visat sig, måste de anses huvudsakligen och allmännast,
särdeles å landet vara förenade med innehavandet av fastighet».
»För dem», fortsätter skrivelsen, »som därförutan vistas inom ett
samhälle, är verkan av de anstalter, som vidtagas, beroende av vistelsens
mer eller mindre långvarighet och därigenom, i många fall, snart
övergående. Dessa anstalter kunna således icke för dem vara av samma
vikt som för fastighetsinnehavarna, vilka därvid måste taga i betraktande
ett för framtiden varaktigt bestående förhållande.» Därför ansåge
rikets ständer fastigheterna böra fortfarande utgöra den huvudsakliga
grunden för delaktighet i de kommunala angelägenheterna. I övrigt
skulle denna delaktighet avmätas efter vars och ens bärgningsvillkor och
förmåga att förvärva samt bero av bevillningstaxeringen i ett förhållande
till fastigheterna, därvid skulle iakttagas »den övervikt, som rikets
ständer ansett dessa böra tillerkännas».

Som ett omdöme örn de antagna bestämmelserna har Hydin1 anfört,
att då ett hemman (1 mantal) på denna tid kunde per medium skattas
till 5 000 rdr taxeringsvärde, därför erlades 10 rdr i bevillning, så ingick
det i kommunalskatt till ett belopp, som var fyra gånger större än
av annan inkomst (10 rörs bevillning av annan inkomst motsvarade ju 1/t
mantal) och svarade stadsfastigheten för 2 Vs gånger så stor kommunalskatt
i förhållande till bevillningen som inkomstbevillningen (för stadsfastighet
med exempelvis 2 000 rdrs taxeringsvärde, motsvarande vid

1 Reservationer vid skatteregleringskoinmitténs underdåniga utlåtande och förslag angående
skatteförhållandena i riket, Sthlm 1882; sid. 325.

kommunalbeskattningen eu bevillning av 10 rdr, utgjordes ju bevillning
med 4 rdr). Då emellertid skäl förefinnas till det antagande, att jordbruksiastigheterna
voro, kanske rätt avsevärt, undertaxerade och följaktligen
bevillningen av desamma för låg, förelåg i fråga örn kommunalbeskattningen
måhända i realiteten icke en sådan merbelastning av hemmanen,
som Rydin angivit. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att
principen att man för fastighet skulle, i förhållande till bevillningen,
skatta mera än för annan inkomst, på sina håll i debatten vann gillande
ur den synpunkten, att, medan inkomsten av lön alltid beräknades efter
ett kontrollabelt belopp, så vore fast egendom alltid taxerad lägre
än som svarade mot den verkliga behållningen.

Samtidigt med ständernas beslut angående sockenstämmoförordningen
överlämnades till Kungl. Maj:t en skrivelse angående förändringar
i fattigvårdslagstiftningen, däri föreslogs, att det särskilda tillskott, som
utöver personliga avgifter och andra tillgängliga medel erfordrades för
fattigvårdsutgifterna, skulle utgå efter den i 5 § sockenstämmoförordningen
stadgade grund. Den i anledning av skrivelsen år 1847 utfärdade
fattigvårdsförordningen innehöll en motsvarande bestämmelse.

Vad folkskoleväsendet angår, gällde enligt 1842 års folkskolestadga, att
sedan vissa personliga avgifter tagits i beräkning för bekostande av folkskollärares
avlöning, övriga utgifter för folkskolan skulle utgöras efter
allmänna bevillningens art. II. Folkskolebyggnad skulle däremot bekostas
genom bidrag efter samma grunder som för kyrkobyggnad (d. v. s.
efter hemmantalet; dagsverken efter matlag). Berörda föreskrifter upphävdes
icke av sockenstämmoförordningen.

Ändring i 1843 års sockenstämmoförordning skedde 1857, därigenom att
1U mantal bestämdes svara mot ett bevillningsbelopp av 8 rdr samt i stad
ett fastighetsvärde av 4 000 rdr mot ett bevillningsbelopp av 8 rdr o. s. v.
Orsaken till denna ändring låg i den nedsättning av allmänna bevillningen,
som ägt rum år 1855. Enligt den nämnda år utfärdade bevillningsförordningen
skulle bevillning utgå av ämbets- och tjänstemän (utöver
ett visst minimibelopp) med 1 % och av näringsidkare etc. i städer
med 2 V-> % av inkomsten samt för fastighet i stad och på landet med 1
rdr för 1000 rörs taxeringsvärde. Då sålunda bevillningen för lön och
rörelse sänktes, skulle, under antagande för kommunalbeskattningens del
av oförändrad relation mellan hemmantal och fastighetsvärde å ena sidan
samt bevillning å den andra, följden bliva en ökad belastning av
hemmanen och stadsfastigheterna. Saken påtalades vid 1856—58 års
riksdag i ett par motioner i prästeståndet. Den ändring i relationen, som
vidtogs, kompenserade icke, vad hemmanen angår, den av de angivna
ändringarna i bevillningsförordningen till hemmansägarnas disfavör
uppkommande förskjutningen av den kommunala skattebördan. Vid
riksdagen framställdes förslag om att bevillningen helt skulle utgöra
grund för kommunalutskylderna, vilka förslag emellertid avböjdes av
vederbörande utskott under åberopande av bland annat, att innehavaren av
jord å landet eller fastighet i stad i sin berörda egenskap vore närmare och
med starkare band än de flesta andra medlemmar av en kommun fästad
vid samma kommun, samt att de av kommunen fattade beslut ofta kunde
inverka lill framtida ökning eller minskning i fastigheternas värde.
Örn fastighetsägaren härigenom bibehöllo jämförelsevis större rösträtt
lin församlingens övriga medlemmar och följaktligen även i större mån

Ändring år
1857 i sockenst
ämmoförordningen.

1862 års
kommunalförfattningar.

än de måste bidraga till de gemensamma utgifterna, syntes detsamma
utskottet ej sakna billighet eller vara utan gagn för samhället.

Förordningarna 1862 örn kommunalstyrelse pä landet och i stad bröto
med den tidigare gällande grundsatsen, att hemman på landet och fastighet
i stad principiellt borde i högre grad än andra beskattningsföremål
bidraga till de kommunala utgifterna. Enligt förordningen örn kommunalstyrelse
på landet skulle kommunalutskylderna utgöras för hemman
efter mantalet samt för övriga beskattningsföremål efter bevillningen,
därvid det samlade hemmantalet i kommunen skulle uppbära lika andel
av komunalskatterna som av hela bevillningen i socknen. Bestämmelserna
utformades så, att kommunalutskylderna skulle utgå efter fyrktal,
och åsattes varje helt mantal 100 fyrkar, varjämte hundradelen av
hela bevillningen av i mantal satt jord, delad med summan av kommunens
förmedlade mantal utgjorde det bevillningsbelopp, för vilket en
fyrk borde åsättas övriga beskattningsföremål. — Av stadgandena följer,
att hemman i samma kommun och med lika mantal utgjorde lika höga
kommunalutskylder.

I städerna skulle utskylderna utgöras efter bevillningen. I såväl stad
som land bibehölls sambandet mellan utskylder och rösträtt.

Nu berörda bestämmelser återfinnas, ehuru med vissa formella avvikelser,
i det förslag till kommunalförordningar, som av särskilt tillsatta
kommitterade avlämnades vid 1859—60 års riksdag. I sin motivering till
bestämmelserna framställa de kommitterade icke någon direkt kritik av
principen örn fastigheternas merbelastning. Kommitterade gå så tillväga,
att, sedan en redogörelse för den historiska utvecklingen lämnats,
diskuteras möjligheten av att låta bevillningen utgöra grund för kommunalbeskattningen,
därvid påpekas en del mindre tillfredsställande förhållanden
rörande bevillningen, men i allt fall anses, att då ingen annan
lämplig måttstock för kommunalutskyldernas utgörande vore tillfinnandes
och särskild kommunal taxering icke vore önskvärd, bevillningen
liksom tvingade sig till användning. Hemmanen sinsemellan skulle dock
mantalet avmäta delaktigheten. Det tillfogas slutligen, att det inom
kommunerna på landsbygden gåves förhållanden, som icke tilläte oinskränkt
tillämpning av de allmänna grunderna för uttaxering av kommunalutskylder,
nämligen de avgifter, som åsyftade befordrandet av
ändamål, varav nyttan och frukten egentligen tillfölle ägarna och brukarna
av jorden. Kommitterade hänvisa emellertid härvid till bland annat föreskriften
i (senare) 60 §, att i händelse i lag eller allmän författning stadgats,
att kommunalutskylder endast skulle utgå av vissa beskattningsföremål
eller att för deltagande i sådan utskyld andra grunder skulle följas
etc., detta skulle lända till efterrättelse. —• Av en viss betydelse förde
kommitterades ståndpunkt har måhända varit den grundåskådning,
som — i annat sammanhang — i betänkandet uttryckts så, att kommunerna
vore att betrakta som integrerande delar av statsförvaltningens organism
och att de gemensamma ändamål, för vilka de inom sig arbetade,
måste tillika anses vara statsändamål. Den kompletterande hänvisningen
till stadgandet i 60 § torde kunna tydas så, att de skäl, som kunde
föranleda vidgad bidragsskyldighet av fastighet, vunnit behörigt beaktande
genom förefintligheten av denna paragraf.

Kommitterades förslag godtogs av vederbörande riksdagsutskott. Utskottet
anmärkte bland annat, att svaret å frågan huruvida genom förslå -

get det förra förhållandet i avseende å bidragsskyldighet och röstvärde emellan
innehavarna av den i mantal satta jorden och kommunens övriga medlemmar
blivit i allmänhet rubbat, berodde på hur högt eller lågt man
kunde sätta ett mantals taxeringsvärde överhuvudtaget. Då emellertid
enligt utskottets mening mantalets taxeringsvärde icke kunde sättas så
högt, att relationen mellan jordbruksfastigheterna och andra beskattningsföremål
bleve densamma som förut, så följde därav, att de kommitterades
förslag för den mantalssatta jordens innehavare medförde en ej
obetydlig nedsättning av deras förra såväl skattskyldighet som röstvärde.
Skulle, fortsatte utskottet, detta förhållande anses böra föranleda till
någon jämkning, så torde dock, enligt utskottets tanke, icke vara skäl
att därför rubba vad de kommitterade föreslagit, utan borde den rättelse,
som tilläventyrs kunde finnas nödig, lämpligast sökas genom någon ändring
av bevillningsförordningen och i synnerhet dess föreskrifter örn fast egendoms
uppskattning. Det finge icke heller, anmärkte utskottet slutligen,
lämnas oanmärkt, att den av de kommitterade sålunda föreslagna grund
för kommunalutskyldernas fördelning icke vore ämnad att ovillkorligen
lända till efterrättelse i alla förekommande fall utan endast i allmänhet,
d. v. s. då icke lag eller förordning uttryckligen stadgade en annan grund
eller ock en sådan särskild grund av kommunen själv bestämdes.

Vid samma riksdag var fråga jämväl örn revision av bevillningsförordningen
och utfärdades år 1861 ny sådan. Enligt 1861 års förordning
utgjordes bevillning för inkomst av kapital och arbete med 1 % samt för
jordbruksfastighet med tre öre och för all annan fastighet med fem öre
för 100 rdr av uppskattningsvärdet. Samtidigt med den sålunda vidtagna
nedsättningen av fastigketsbevillningen gåvos emellertid ändrade
föreskrifter rörande taxeringsförfarandet, i följd varav taxeringsvärdena
på jordbruksfastighet stego mångdubbelt (från cirka 400 miljoner rdr år
1857 till cirka l-s miljarder rdr år 1862).

Den totala bevillningen av jordbruksfastighet ökades från år 1861 till
år 1862, då den nya bevillningsförordningens bestämmelser kommo i tilllämpning,
med cirka 20 %. I övrigt höll sig bevillningen tämligen konstant.
1862 års bestämmelser torde hava inneburit, vad landsbygden beträffar,
en ej så obetydlig förskjutning av det kommunala skattetrycket till nackdel
för andra än dem, som utgjorde kommunalutskylder för jordbruksfastighet.

Redan år 1863 vidtogos emellertid ändringar i bestämmelserna rörande
den kommunala skattskyldigheten, nämligen för såvitt fråga var örn förhållandena
på landet. Dessa ändringar inneburo dels att bevillningen
skulle utgöra yttersta grundval för kommunalutskylderna dels ock att
jordbruksfastighet, evad den var i mantal satt eller ej, skulle, i förhållande
till bevillningen, skatta dubbelt mot andra beskattningsföremål. Antalet
fyrkar beräknades så, att för jordbruksfastighet en fyrk påfördes
för 5 öre bevillning samt för andra beskattningsföremål en fyrk för 10
öro bevillning.

Med vad sålunda föreskrevs bröts med den gamla principen, att delaktigheten
i kommunen skulle hemmanen sinsemellan bero av mantalet.
Grunden till ändringen var givetvis den omständigheten, att samma mantal
svarade mot fastigheter av i realiteten högst olika valör.

1863 års regler betydde dessutom, som antytts, en ändrad fördelning
av den kommunala skattebördan. Upprinnelsen till denna ändring låg

Ändring år
1863 x K. F.
örn kommunalstyrelse
på
landet.

betecknande nog i några motioner i prästeståndet. I desamma påtalades
den förskjutning av skattetrycket, som i följd av 1862 års bestämmelser
ägt rum till löntagarens nackdel. I en motion yrkades, att då fattigvårdsavgifterna
voro de, som i allmänhet mest tyngde på kommunens utgiftsstat,
samt denna fattigvårdstunga härledde sig huvudsakligen från dea
med jordbruket och vid fabrikerna sysselsatta befolkningen och endast i
ringa mån från tjänstemäns och kapitalisters hushåll, 6 % av fastighets
taxeringsvärde skulle vid kommunalheskattningen anses som behållen
inkomst. I en annan motion hemställdes, att för jordbruksfastighet
en fyrk skulle åsättas för 10 öre bevillning samt för andra beskattningsföremål
en fyrk för 20 öre bevillning. Till stöd för den sålunda i förhållande
till bevillningen dubbelt hårdare belastningen av jordbruksfastighet
än av andra beskattningsföremål åberopade motionären sockenstämmoförordningens
bestämmelser. Motionären uttalade örn dessa, att i desamma
låg rättvisa och billighet, både därför, att hemmansägarens skatt till
staten blott till ringa del utgick efter bevillningen, vadan hans utskylder
till kommunen borde till en del beräknas efter hans andra onera, och därför
att han såsom ägare av den fasta jorden och således mera intresserad av
kommunala angelägenheter borde vidkännas en högre andel i kommunalskatterna
och äga högre rösträtt vid kommunalfrågornas behandling.

Det är intressant att iakttaga, huru ur andra synpunkter dessa yrkanden
rönte tillmötesgående från bondeståndets sida. Fyrktalet var ju
nämligen grund även för rösträtten och samma bestämmelser, som till
jordbrukarnas fördel åstadkommit en förskjutning av det kommunala
skattetrycket, hade också till deras nackdel medfört en rubbning av maktförhållandena
inom kommunen. Av debatten i bondeståndet framgår
klart, vilken betydelse man fäste vid sistnämnda omständighet. En talare
yttrade sålunda, att bland de mest framstående olägenheterna med de nuvarande
bestämmelserna vore utan tvivel den, att de som ägde rösträtt
efter annan beskattningsgrund än i mantal satt jord, erhållit så stor övervikt
och inflytande vid frågornas avgörande, att de kunde helt och hållet
överflygla alla jordbrukarna; och att de ej alltid oegennyttigt komme att
begagna denna sin makt utan säkerligen komme att missbruka densamma
kunde väl tagas för en nästan avgjord sak. En representant för Västerbotten
omnämnde det missnöje, som uppkommit i hans ort därav att bruksoch
sågverksägare överröstade alla övriga innebyggare inom kommunerna
och helt och hållet handlade i sina egna intressen.

Det är sannolikt, att det var dessa synpunkter — jämte måhända faran,
att ett för bönderna allt för oförmånligt förslag skulle vinna de övriga
ståndens bifall — som föranledde en ledamot av bondeståndet att i motsättning
till i vederbörande utskott framställa yrkanden örn än större belastning
av jordbruksfastighet, föreslå utskottet den av detsamma förordade
linjen, att jordbruksfastighet skulle påföras en fyrk för 6 öre bevillning
samt andra beskattningsföremål en fyrk för 10 öre bevillning. Utskottet
yttrade bl. a.: »Med avseende därå, att ägaren av den fasta jorden
måste anses äga mera intresse för kommunens framtid, än ägare av annan
fastighet, löntagare eller rörelseidkare, bör även dan förre i förhållande
till de senare vidkännas en större andel i kommunalskatterna ävensom
äga högre rösträtt vid kommunalfrågornas behandling; och enligt utskottets
förmenande skulle förhållandet av 6 till 10 närmast motsvara vad
billighet och rättvisa i detta fall krävde; så att jordbruksfastighet, utan
avseende å mantalssättning, komme att påföras 1 fyrk för 6 öre hevid -

ning oell därunder samt annan fastighet, frälseränta och varje annat beskattningsföremål
1 fyrk för 10 öre bevillning och därunder».

Av riksdagsbehandlingen framgår ej klart den närmare grunden till den
proportion mellan belastningen av jordbruksfastighet och andra beskattningsföremål,
vid vilken utskottet stannat. Yttranden i debatten tyda
emellertid på att, därest några teoretiska överväganden legat bakom vad
måhända blott var en kompromiss, de gått i den riktningen, att avkastningen
av jordbruksfastighet skulle vid kommunalbeskattningen beräknas
som örn den utgjorde 5 %. — Räknade man med denna avkastning, hade
man att för 3 öre bevillning av jordbruksfastighet sätta samina fyrktal som
för 5 öre bevillning av andra beskattningsföremål eller 1h fyrk, m. a. o. 1
fyrk för (i öre bevillning av jordbruksfastighet.

Utskottets förslag vann emellertid icke ständernas bifall. Prästeståndet,
varmed adeln och borgareståndet sedermera instämde, beslöt nämligen
att för jordbruksfastighet räkna en fyrk för 5 öre bevillning. I förstnämnda
stånd förefanns en kraftig opinion för än hårdare belastning av dylik
fastighet. Som skäl för den angivna fyrktalssättningen åberopade man
i stånden bland annat bestämmelserna i 1843 års sockenstämmoförordning,
enligt vilka kommunalutskylderna skulle i förhållande till bevillningen vara
dubbelt så stora för fastighet som för andra beskattningsföremål (jfr ovan),
ävensom den större lätthet vid uträknandet densamma medförde. Åtskilligt
meningsutbyte rörande storleken av avkastningen av jordbruksfastighet
förekom i debatterna. — Bondeståndet godtog utskottets förslag.

I riksdagsskrivelsen återfinnas bland annat de ovan citerade raderna ur
utskottets utlåtande med den ändring i siffrorna, som riksdagens beslut
föranledde.

lie särskilda tillskotten för fattigvården grundades fortfarande på kommunalutskylderna.
Beträffande de tillskott till folkskoleväsendet, som utöver
personella avgifter och statsbidrag etc. erfordrades, föreskrevs år
1876, att de skulle sammanskjutas efter de grunder, som gällde för kommunalutskylders
utgörande.

Med 1863 års bestämmelser hade fastslagits, att jordbruksfastighet skulle
i förhållande till inkomst bidraga till de kommunala utgifterna i proportionen
0*06 till 1, d. v. s. att repartitionstalet för jordbruksfastighet skulle
utgöra 0*06. I fråga örn bevillningen infördes detta repartitionstal för jordbruksfastighet
först år 1892, då bevillningsavgiften för dylik fastighet
höjdes från 3 öre till 6 öre per 100 rörs uppskattningsvärde. För belysande
av innebörden av 1863 års beslut synes något närmare böra beröras
denna höjning av jordbruksfastighetsbevillningen.

Berörda höjning företogs i sammanhang med avskrivning av grundskatter
jämte rustnings- och roteringsbesvär samt omorganisation av
lorsvarsväsendet. Redan i en riksdagsskrivelse år 1873 i anledning av
gjorda framställningar angående grundskatternas avskrivande — till
grund för vilken skrivelse låg den s. k. kompromissen år 1873 rörande
grundskatte- och försvarsfrågorna — hade en avskrivning av grundskatterna
satts i samband med en höjning av bevillningen för jordbruksfastighet,
och samma ståndpunkt hade intagits av skatteregleringskommittén
och kungl, propositioner rörande grundskatte- och försvarsfrågorna. I den
vid 1892 års urtima riksdag avlämnade proposition, som närmast låg till
grund för ilen ifrågavarande ändringen av fastighetsbevillningen, an -

Tillskott till
fattigvård och,
folkskola.

1863 års
beslut i belysning
av år
1892 vidtagen
höjning av
bevillningen
för jordbruksfastighet.

förde vederbörande departementschef, sedan han anmärkt, att bevillningen
av fast egendom utgick för jordbruksfastighet med 3 öre och för annan
fastighet med 5 öre för 100 kr. av taxeringsvärdet, till motivering för höjning
av förstnämnda bevillningsavgift till 6 öre, att det redan av 1873 års
riksdag uttalats och därefter alltid ansetts som en given följd av grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbesvärens avskrivande, att den
undantagsställning, jordbruksfastighet sålunda dittills intagit, borde upphöra
i sammanhang med avskrivningen och nämnda slag av fastighet
följaktligen åsättas bevillning efter de för all annan fastighet gällande
grunder. Departementschefen anförde vidare, att det påpekats som en
väsentlig brist i bevillningslagstiftningen, att man, då man beskattat jordbruksfastigheten,
ansett sig på samma gång beskatta själva jordbruksrörelsen,
därvid förbiseende, att denna rörelse eller näring för sitt bedrivande
förutsatte icke blott själva fastigheten, utan ett visst driftkapital
i inventarier, kreatur m. m. och ett betydligt tillskott av arbete. Departementschefen
uttalade vidare, att han ansåg det givet att, då jordbruksnäringen
befriades från den av ålder å densamma vilande särskilda beskattning,
sagda näring borde i fråga örn bevillning till staten likställas
med andra näringar och att därför den skattefrihet, som dittills åtnjutits
för avkastningen av det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete
även borde upphöra. — Av den föreslagna bevillningsavgiften för 100 rörs
fastighetsvärde för jordbruksfastighet ansåg departementschefen 1 öre betyda
skatt för avkastningen av i jordbruksrörelsen nedlagt kapital och
arbete.

Departementschefen utgick alltså i sin motivering därifrån, att den bevillning
för jordbruksfastighet, uppgående till 3 öre per 100 rdrs uppskattningsvärde,
som 1861 års bevillningsförordning föreskrev, innebar skattefrihet
för avkastningen av det i själva jordbruksrörelsen nedlagda kapital
och arbete. Vidare innehöll departementschefens anförande en antydan
örn, vad andra uttryckligen uttalat, att den sålunda förhandenvarande
undantagsställningen för jordbruksfastighet berodde på tillvaron av
grundskatter och andra å jordbruket vilande besvär. Hyste man denna
åsikt örn orsaken till den olika bevillningen för jordbruksfastighet och
annan fastighet, låg nära till hands att anse grunden till den högre belastningen
av jordbruksfastighet i fråga örn kommunalutskylderna vara
den att, ehuruväl jordbruksfastighet borde av hänsyn till de grundskatter
m. m., varmed den vore belastad, deltaga i utgörande av bevillningen till
staten i lägre grad än andra beskattningsföremål, något sådant skäl för enlägre
beskattning av jordbruksfastighet icke ägde rum inom kommunen,
där inga grundskatter funnos.

Utan att därmed avses att giva ett slutligt omdöme örn innebörden av
den angivna fastiglietsbevillningen av 3 öre per 100 rdrs värde må i fråga
örn grundskatternas inverkan till antagandet av denna bevillningsavgift
påpekas, bl. a., följande. Den s. k. bevillningskommittén, vars utlåtande
låg till grund för 1861 års bevillningsförordning —- örn än kommittén
föreslog en bevillning för all fastighet av 4 öre per 100 rdrs uppskattningsvärde
— uppställde som princip, att bevillningen borde utgå med 1 %
av behållna inkomsten. Beträffande inkomst av fast egendom anmärkte
kommittén, att för denna skulle rätteligen lika avgift tagas av behållna
inkomsten. Men, fortsatte kommittén, i anseende därtill, att de flesta fastighetsägare
icke begagnade sådan bokföring, att deras behållna avkomst
ens av dem själva med säkerhet kunde beräknas, antog kommittén, liksom

dittills skett, dea behållna avkomsten i allmänhet vara 4 % av det
uppskattade verkliga eller gångbara värdet. I enlighet härmed föreslogs
bevillningen av (ali) fast egendom till 4 öre per 100 rörs taxeringsvärde.
Vederbörande riksdagsutskott vid 1859—60 års riksdag, som ansåg att den
nya bevillningsförordningen skulle upptaga en fastighetsbevillning av 3
respektive 5 öre, åberopade i fråga örn bevillningen av jordbruksfastighet,
att det synts utskottet lämpligast, att årliga avkomsten av jordbruksfastighet
icke antoges till högre belopp än 3 % av det uppskattade värdet.

Bland de skäl, som av utskottet anfördes för antagande av denna avkastning,
angavs icke förekomsten av grundskatterna.1 Debatten i stånden
utvisar, att den föreslagna revisionen av fastighetstaxeringsförfarandet
och därav väntad höjning av jordbruksfastigheternas taxeringsvärden inverkat
till den låga bevillningen av dylik fastighet, Förefintligheten av
grundskatterna framfördes i stånden av en eller annan förespråkare för
jordbruket som argument, men spelade i debatten icke någon förhärskande
roll.

I samband med grundskatternas avskrivande år 1892 höjdes som nämnts Ändring i
bevillningen av jordbruksfastighet från 3 till 6 öre för 100 kr. uppskatt- fyrktalsberäkningsvärde.
Enligt vad departementschefen uttalade, förefanns emellertid ",”|ggdr
för landskommunernas del ingen anledning att till följd ''av ändringen
rubba det gamla förhållandet mellan jordbruksfastighet och övriga
beskattningsföremål. Då dock den ändrade bevillningen av jordbruksfastighet
medförde, att fyrktalet kunde beräknas lika för alla beskattningsföremål,
bestämdes, att i fråga örn varje dylikt en fyrk skulle räknas folio
öre bevillning.

1892 års beslut innebar en ändring jämväl beträffande beskattningen i
stad av jordbruksfastighet samt i fråga örn beskattningen av jordbruksfastighet
med hänsyn till landstingen. I berörda avseenden hade utskylder
för jordbruksfastighet utgått efter bevillningen för dylik fastighet, d. v. s.
efter repartitionstalet 0-03, vilken siffra nu på grund av höjningen av bevillningen
ändrades till O-oe.

I fråga örn utvecklingen av landstingsbeskattningen hänvisas f. ö. till
Kommunalförfattningssakkunnigas betänkande IV, sid. 164 ff. 1 * 3

1 Ur utskottets motivering må anföras följande: = Hittills hava jordbruksfastigheter ansetts
i allmänhet avkasta 4 procent, och med nuvarande låga taxeringsvärden har en sådan
beräkning visserligen icke varit för hög. Men då det måste antagas att taxeringsvärdena
hädanefter skola komma att betydligt stiga, bär en jämkning i inkomstberäkningen
ansetts påkallad, för att vid bevillningens utgörande bereda något avdrag för de kostnader,
som med jordbruksnäringens bedrivande äro förenade, eller för det däri nedlagda förlagskapital.
— — — Ett annat skäl, som synes tala därför, att avkastningen av jordegendom
icke bör beräknas allt för högt, kan hämtas från den omständigheten, att dylik egendom i
allmänhet förvärvas mindre i beräkning att å köpeskillingen erhålla en hög ränta, än för
att av en redan förvärvad förmögenhet med trygghet kunna påräkna cn stadigvarande örn
än måttligare inkomst- Med en tilltagande folkmängd bliva ock de mindre jordpossessionerna.
vilka sammanräknade utgöra största jordrymden mer och mer eftersökta och vid deras
inköp fästas ofta ännu mindre avseende vid den avkastning, de lämna, då köparens behov
och önskan att förvärva egen bostad härvid huvudsakligen bestämma försäljningspriset.

För städernas invånare är däremot behovet av egen gård icke på långt när så allmänt, som
för landets. Tillfällen att mot hyra få bebo annans egendom i stad saknas i allmänhet
icke. I följd härav rättar sig ock köpeskillingen för stadsfastighet i allmänhet mera efter
den avkastning sådan egendom lämnar. Av alla dessa skäl Ilar det synts utskottet lämpligast,
att årliga avkomsten av jordbruksfastighet icke antages till högre belopp än .1 procent
av det uppskattade värdet; inen att för annan fastighet, i avseende varpå nu antydda förhållanden
icke inträffa, densamma antages till f» procent av uppskattningsvärdet.»

3 — .".12 70 7.

Nya regler
år 1909.

Fyrktalsberäkningen upphävdes år 1909. Nämnda år stadgades, att
kommunalutskylder skulle av en var skattskyldig utgöras i förhållande till
hans inkomst, beräknad för jordbruksfastighet till 6 kr. och för annan
fastighet till 5 kr. för varje fulla 100 kr. av taxeringsvärdet, samt i
fråga örn inkomst av kapital och arbete till det beskattningsbara belopp,
för vilket bevillning skulle erläggas till staten.

Stockholm den 31 oktober 1931.

Eric Thore.

Utredning rörande verkningarna av vissa förslag till ändrade
repartitionstal för jordbruksfastighet m. m.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 7 november 1930 bar av undertecknad
jämte landskamrerare!! A. Lundevall och t. f. assessorn E. Thore
företagits utredning rörande verkningarna av dels en sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighets jordbruksvärde från 0''Ofi till 0''05 (alternativ
I) dels ock en dylik sänkning av samma repartitionstal tillika med
sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets skogsvärde från do-t
till 0-03 (alternativ II), i båda fallen förenad med motsvarande ändring
beträffande det enligt 45 § kommunalskattelagen medgivna avdraget från
inkomsten för vad som beskattats genom fastighetsskatt (procentavdraget).
Utredningen har innefattat undersökning jämväl av verkningarna av en
nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde till O05 i förening med
viss jämkning av de skattefria avdragen. Samtliga undersökningar hava
avsett 1930 års taxeringar och de kommunalutskylder, som uttaxerats på
grundval därav. Denna utredning, innefattande, förutom redogörelse för
densamma, 17 delvis rätt omfattande tabeller, har av 1930 års kommunalskatteberedning
jämte skrivelse den 31 oktober 1931 överlämnats till statsrådet
och chefen för finansdepartementet. Departementschefen har åt mig
uppdragit att — för att underlätta utredningens utnyttjande — utarbeta
en förkortad redogörelse rörande densamma, med tabeller upptagande
det väsentligaste av undersökningens resultat och med en kortfattad kommentar,
vilken emellertid i regel ej behövde medtaga sådana uppgifter,
som återfinnas i kommunalskatteberedningens förenämnda skrivelse. Till
följd härav har nedanstående redogörelse av mig utarbetats under samarbete
med assessor Thore.

Förskjutning
av utdebiteringssatserna

för landskommunerna
vid
alternativa
förslag om
ändring av
repartitionstalen
för
jordbruksfastighet.

Vid utredningen hava undersökts de förskjutningar, som utdebiteringssatserna
för landskommunerna (inkl. köpingar) bliva underkastade vid berörda
alternativ. Undersökning härom har verkställts efter två olika linjer.
För samtliga landskommuner i riket har undersökts huru stor förskjutning
skulle uppstå, därest repartitionstalen för jordbruksfastighet sänktes i enlighet
med de angivna alternativen, utan att någon ökning inträdde i inkomstskattekronornas
antal på grund av ändrade procentavdrag (maximal
förskjutning). Denna utredning (maximalundersökningen) åsyftar att visa
de gränser, inom vilka en sänkning av repartitionstalen skulle komma att
verka — längre gående förskjutningar än de såmedelst beräknade skulle
för berörda år ej varit att befara. Beträffande 110 utvalda landskommuner,
för vilka deklarationsmaterialet varit tillgängligt, hava förskjutningarna
av utdebiteringssatsema undersökts med hänsyn jämväl tagen
till den ökning av antalet inkomstskattekronor, som blir en följd av den
med fastighetsskattekronornas sänkning inträdande minskningen av det
s. k. procentavdraget. Här är alltså fråga örn de faktiska verkningarna

av ändrade repartitionstal. Undersökningarna kava avsett förskjutningarna
dels i de utdebiteringssatser, som utan avseende å möjligen förekommande
understöd av skatteutjämningsmedel fastställts för landskommunerna,
dels i de utdebiteringssatser, som skulle varit gällande, örn dylika
understöd upptagits i kommunernas stater som inkomst. Utdebiringen
för både den borgerliga och kyrkliga kommunen bar medräknats.

Alternativ i. Tabell 1 åskådliggör, bland annat, de maximala förskjutningarna i kronor
vid alternativ I enligt de beräkningar, vid vilka hänsyn ej tagits till
skatteutjämningsbidragen. De 17 kommuner, för vilka enligt berörda undersökning
ökningen överskjuter 1t.o kr., äro följande:1

Kommun	Län	Utdeb. per skattekrona vid gäll. l-ep.-tal kr.	Maximal ök-ning vid alt. 1 kr.	Maximal ökning vid alt. I enl. de beräkningar, vid vilka hänsyn ta-gits till skatteut-jämningsbidragen kr.
	Gotlands	16-80	2"17 (1-86) 2-08	1-29 (1-10) 0-93
	19-50
	Kalmar Skaraborgs	16-80	1-98 (1''07) 1‘81 1-76	1-05 (0-58) 095 0-79
Falköpings östra ländsk.......	14- 05 15- 80
	Kalmar Skaraborgs Älvsborgs	17-50	1-73	0-89
	13-80	1-69	0"90
	14-to	1 65	0-7 7
	15-60	1*61	0-85
	Östergötlands Skaraborgs Kalmar Göteb. o. Bohus Skaraborgs Norrbottens	12-4-2	1-58	1-07
	13-20	1-58	0*83
	15-oo	1‘56	0-81
	14-00	1-56 (1-37) 1-56	0-78 (0-5 7) 0-79
	14-20
	40-35	1-55 (1-34) 1-58	0-39 (0-38) 0-7 9
	14-oo
Fröjel..............................	»	14-62	1-5 2	0-73

De maximala förskjutningar i kronor, som skulle uppstå vid alternativ I,
därest förekommande understöd av skatteutjämningsmedel upptagits som
inkomst i kommunernas stater, framgå av följande sammanställning.

År 1930 fastställd utdebiteringssats (utan skatteut-jämning)	Antal kommuner, för vilka vid alt. I uppstår maximal ökning av utdebiteringen per skattekrona med	Summa kommu- ner
0	T. o. m. o-io kr.	011 — 0-2 5 kr.	0-26— 0*5 0 kr.	0-51 — 075 kr.	07 6 — 100 kr.	1*01 — 1-50 kr.	1*51 — 2-00 kr.	Över 2 kr.
T. o. m. 5 kr. ...	2	91	82	60	4		—	-	__	239
5-01—10 » ...	8	198	410	738	343	76	i	—	—	1774
10-01—15 » ...	—	9	67	182	81	17	8		—	364
1501— » ...	—	-	6	16	12	5	2		—	41
	10	298	565	996	440	98	11	—		2 418

Tages hänsyn till skatteutjämningsbidragen, inträffa de största maximala
förskjutningarna i följande kommuner:1

1 För de kommuner, beträffande vilka förskjutningarna av utdebiteringssatserna undersökts
jämväl med hänsyn tagen till ändring av antalet inkomstskattekronor, Ilar den ökning, som
sålunda beräknats uppstå, anmärkts inom parentes.

Kommun	Län	Beräkningar utan hänsyn till skatteutjämningsbidragen	Beräkningar med hänsyn till skatteutjämningsbidragen
TJtdeb. per skattekrona vid gäll. rep.-tal kr.	Maximal ökning vid alt. I kr.	^er-a Maximal ökning skal etrona vid vid R,t T gall. rep.-tal j kr. i kr.
Skarstad .........	Skaraborgs	11-00	1-41	11-00 i 1-41
Hörsne med Bara	Gotlands	11-40	1-84	11-40 \| 1-84
Silte ...............		16-80	2-17 (1-86)	13-84 \| 1-29 (1-10)
Högstena.........	Skaraborgs	11-00	1-23 (1-08)	11-00 J 1-23 (POS)
Ityd ...............	»	14-oo	114	14-oo 1 1-14
Hamra ............	Gotlands	11-00	lii	11-00 \| l-ii

Medelökningen för samtliga landskommuner utgör enligt de beräkningar,
som taga hänsyn till skatteutjämningsbidragen, (Hö kr. Motsvarande
siffror äro i fråga örn Svealand 0-29 kr., Götaland Ouo kr. och Norrland 0-2i
kr. De största ökningarna förete Gotlands län (0''54 kr.), Skaraborgs län
(0-49 kr.) och Hallands län (0-46 kr.). Västerbottens län utvisar minsta genomsnittliga
ökningen eller Ous kr.

De maximala procentuella förskjutningar av utdebiteringssatserna, som
uppstå vid alternativ I, åskådliggöras av följande sammanställning. (De
med vanlig stilsort återgivna siffrorna utvisa förskjutningar enligt de beräkningar,
vid vilka hänsyn icke tagits till skatteutjämningsbidragen, medan
siffrorna med kursiv stil angiva med hänsyn till nämnda bidrag beräknade
förskjutningar.)

Antal kommuner, lör vilka vid alt. I uppstår maximal procentuell
	ökning av utdebiteringen per skattekrona med		Summa kom-
0	T. 0. m. 5 %	5-01—IO %	10-01—12 %	Över 12 %	muner
10	1 120	1 133	135	20	2 418
10	1368	954	76	10	2418

Enligt de beräkningar, som ej tagit hänsyn till understöden av skatteutjämningsmedel,
uppgår den procentuella ökningen i medeltal för samtliga
landskommuner till fras %. Genomsnittssiffran är i fråga örn Svealand
4-18 %, Götaland 6-n % och Norrland 3-is %. Största ökningen har
Remmarlövs kommun (utdeb. 7 kr.) i Malmöhus län med 13 %.

Tages åter hänsyn till berörda skatteutjämningsunderstöd, utgör medelökningen
för samtliga landskommuner 4''72 %. Jämväl enligt nu ifrågavarande
beräkningar har Remmarlövs kommun största ökningen med 13 %.

Rörande resultatet vid alternativ I av den mera ingående undersökning,
som verkställts beträffande 110 utvalda landskommuner och som enligt det
föregående för dessa kommuners vidkommande — till skillnad från maximalundersökningen
— ger en bild av den verkliga, betydelsen av den ifrågasatta
sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde, hänvisas till
tabell 2. Kol. 8 i tabellen angiver i fråga örn nämnda kommuner förhållandet
mellan tillkommande inkomstskattekronor och bortfallande fastighetsskattekronor
vid berörda alternativ.

Tabell 1 ger jämväl en bild av de maximala ökningar i kronor av ut- Alternativ 11.
debiteringssatserna, som uppstå vid alternativ II enligt de beräkningar,

vid vilka hänsyn ej tagits till skatteutjänmingsbidragen. De största maximala
förskjutningarna inträffa i följande kommuner:1

Kommun	L ä n	TJtdeb. per skattekrona vid gäll. rep.-tal kr.	Maximal ök-ning vid alt. 1 kr.	Maximal ök-ning vid alt. II kr.	Maximal ökning vid alt. II enl. de beräkningar, vid vilka hänsyn ta-gits till skatteut-j ämningsbidragen kr.
Storsjö .....................	Jämtlands	20-6 7	1-30 (1-29)	351 (35 o)	1-74 (1-78)
Silte ..........................	Gotlands	16so	2-17 (1-86)	2-43 (2-09)	1-44 (1-23)
Sproge .....................	»	liljo	2-03	2''31	1*06
Fröjel ........................	>	14-62	1*52	1-95	0-94
Sandby .....................	Kalmar	16-80	1-93 (1*07)	1*93 (1-07)	1''05 (0-53)
Nedertorneå ...............	Norrbottens	40-85	1-53 (1-84)	1‘90 (1-60	0-48 (0-40)
'' Ottravad ....................	Skaraborgs	1 5*30	1*7 6	1-89	0-85
Norrlanda..................	Gotlands	13-80	1-8 t (1-07)	1-87 (1-46)	lil (0-86)
Vallstena .................	»	15-60	1*61	1-86	0-98
Karl Gustav ...............	Älvsborgs	18-to	1-46 (1-28)	1-86 (1-59)	0-88 (0"70) .
Falköpings östra ländsk.	Skaraborgs	14’05	1*81	1*81	0-93
Sanne........................	Göt.o. Bohus	14-90	1-36 (1-37)	1-80 (1-60)	0-84 (0-68)
Krogsered ..................	Hallands	15-oo	1-10 (0-84)	1''7G (1-81)	0-83 (0-63)
Hyringa.....................	Skaraborgs	13-80	1-69	1-76	0-94
Angarn .....................	Stockholms	18-20	1*42	1*75	0-88
Hede ........................	Göt.o. Bohus	12*50	1-41	1*7 o	0''92

Nedanstående sammanställning åskådliggör de maximala förskjutningar1
i kronor, som uppkomma vid alternativ II enligt de beräkningar, vid vilka
hänsyn tagits till understöden av skatteutjämningsmedel.

År 1930 fastställd utdebiteringssats (utan skatteut-jämning)	Antal kommuner, lör vilka vid alt. II uppstår maximal ökning av utdebiteringen per skattekrona med	Summa kommu- ner
IT. o. m. 0 0*10 kr.	011 — 0-25 kr.	0-26—[ 0-51 — 0''ö0 \| 0-75 kr. kr.	0-76 — l-oo kr.	101 — 150 kr.	1-51 — 2-00 kr.	Över 2 kr.
T. o. m. 5 kr. ...	2 i 72	81	77 7					239
5-oi—10 » ...	8 141	246	675 1 534	153	17	—	—	1 774
10-01—15 » ...	- I ®	21	139 152	34	12	1	—	364
15-01— » ...		4	8 i 16	9	3	1	—	41
	10 218	352	899 709	196	32	2	—	2 418

Enligt sistnämnda beräkningar inträffa de största maximala ökningarna
för följande kommuner:1

Kommun	Län	Beräkningar utan hänsyn till skatteutjänmingsbidragen	Beräkningar med hänsyn till skatteutjänmingsbidragen
Utdeb. per skattekrona vid gäll. rep.-tal kr.	Maximal ökning vid alt. II kr.	Utdeb. per skattekrona vid gäll. rep.-tal kr.	Maximal ökning vid alt. IL kr.
Storsjö ............	Jämtlands	20-6 7	351 (350)	13*55	1-74 (1-73)
Hörsne med Bara	Gotlands	11-40	1-58	11-40	1-58
Silte ..............	»	16-80	2-45 (2-09)	13-34	1-44 (1-28)
Hyd ...............	Skaraborgs	14-oo	1-44	14oo	1’44
Skarstad .........	»	11-00	1*42	11-00	1*4 2
Sillerud .........	Värmlands	10*50	1-26	10-50	1-26
Högstena.........	Skaraborgs	ll-oo	aT o •M	ll-oo	1-28 (10S)
Bogen ............	Värmlands	9-90	1-19 (0-89)	9-90	1-19 (0.-8 9)

1 Se not å sid. 2.

Tages hänsyn till skatteutjänmingsbidiagen, utgör ökningen i medeltal
för samtliga landskommuner 0''4i kr. Genomsnittssiffran är i fråga örn
Svealand 0-39 kr., Götaland 0-4? kr. oell Norrland 0-37 kr. De största medeltalen
förete Gotlands län (0-64 kr.), Skaraborgs län (0''55 kr.), Östergötlands
län (O-öi kr.), Hallands län (0*50 kr.) oell Jämtlands län (0-49 kr.). Lägsta
siffran utvisar Västerbottens län med en medelökning av 0-28 kr.

De procentuella förskjutningarna vid alternativ II i förhållande till utdebiteringssatsen
vid gällande repartitionstal framgå av följande sammanställning.
(Siffror nied vanlig stilsort utvisa förskjutningar enligt
beräkningar, vid vilka hänsyn ej tagits till skatteutjämningsbidragen;
siffror med kursiv stil angiva med hänsyn till nämnda bidrag beräknade
förskjutningar.)

Antal kommuner, för vilka vid alt. II uppstår maximal procentuell	1
1	ökning av utdebiteringen per	skattekrona med		Summa kom-
i	T. o. m. 5 %		i		muner
0	501 —10 %	'' 10-01 — 12 % j	Över 12 %
10	698	1 393	256	61	; 2 418
10	903	1330	ui	31	2418

Tages ej hänsyn till understöden av skatteutjämningsmedel, företer Storsjö
kommun (utdeb. 20-67 kr.) i Jämtlands län största maximala ökningen
med 16-98 % J därnäst följer Norra Ny kommun (utdeb. 6-so kr.) i Värmlands
län med 14-85 %. 15 kommuner utvisa ökning med över 13 %. I
medeltal för samtliga landskommuner uppkommer en ökning av 6‘67 %.^ I
genomsnitt uppgår ökningen beträffande Svealand till 5-77 %, Götaland 7*13
% och Norrland 5-58 %.

Enligt de beräkningar, vid vilka hänsyn tagits till skatteutjämningsbidragen,
inträffar största maximala ökningen, 14-85 %, för Norra Ny kommun.
7 kommuner förete ökning över 13 %. Genomsnittliga ökningen
är 5-85 %.

I fråga örn resultatet vid alternativ II av den till 110 kommuner begränsade
undersökningen hänvisas till tabell 2. Kol. 9 i tabellen anger
i fråga örn berörda kommuner förhållandet mellan tillkommande inkomstskattekronor
och bortfallande fastigbetsskattekronor (för jordbruksvärde
och skogsvärde) vid nämnda alternativ.

Nedanstående sammanställning åskådliggör storleken av de maximala
ökningar i kronor av utdebiteringen per skattekrona, som tillkomma vid
alternativ II i jämförelse med alternativ I. (De med vanlig stilsort återgivna
siffrorna utvisa förskjutningarna utan hänsyn till skatteutjämningsbidragen,
medan siffrorna med kursiv stil angiva med hänsyn till nämnda
bidrag beräknade förskjutningar.) _

Antal 0	kommunei T. o. m. 1 0*10 kr.	, för vilka vid alt. H av utdebiteringen	i jämförelse med per skattekrona	alt. 1 tillkommer ökning med	Summa kommu- ner
0*11— 1 O’ 25 \| kr.	0-26— \| 0-61— i 0-50 j 0-75 kr. kr.	OTC,— 1-00 kr.	l-Oi- \| 1-51- j öyel. 1-50 2-00 J , kr. ! kr.
194	1 338 1	600	244	35	4	2 1 — 1	2 418
194	1483 \|	r,so	144	14	2	7	2418
1 Tages hänsyn	till uppkommande	ökning	av antalet inkomstskattekronor, bli	■ förskjut-

ningen 16*98%.

Alternativ II
jämfört med
alternativ I.

Enligt de beräkningar, vid vilka hänsyn ej tagits till skatteutjämningsbidragen,
har vid alternativ II i jämförelse med alternativ I Storsjö kommun
i Jämtlands län största maximala ökningen med 2-21 kr 1 och Linsälls
kommun (utdeb. 13-22 kr.) i samma län den näst största med l*u kr.
Storsjö kommun har jämväl den största procentuella ökningen, nämligen
med 10-69 %, 8 kommuner förete ökning med över 8 %. Medeltalet för
samtliga landskommuner är 0-n kr. Genomsnittsökningen är ifråga örn
Svealand 0-i3 kr., Götaland 0-ns kr. och Norrland 0-24 kr.

Tages hänsyn till understöden av skatteutjämningsmedel, utgör största
maximala ökningen vid alternativ II i jämförelse med alternativ I l-w
kr., inträffande för Storsjö kommun. Näst största ökningen har Bogens
kommun (utdeb. 9-90 kr.) i Värmlands län med ()•% kr.2 Procentuellt sett
företer vid ifrågavarande jämförelse Norra Ny kommun i Värmlands
län största maximala ökningen med 10-59 %. 7 kommuner utvisa ökning
med över 8 %. Genomsnittliga maximala ökningen för samtliga
landskommuner är 0-09 kr. Medeltalet är beträffande Svealand (ho kr.,
Götaland 0-o: kr. och Norrland 0"ifi kr.

Skattebö^ans De förskjutningar av skattebördan, som alternativen medföra för olika
vissa lands- grupper av skattskyldiga, hava undersökts dels beträffande de 110 utvalda
kommuner landskommunerna dels, mera detaljerat, för 10 av dessa kommuner.
mellan olika I fråga örn var och en av de 110 kommunerna har företagits en fördelgrupper
av liing av de skattskyldiga på två huvudgrupper, nämligen »ägare och arren^vidliierna-
datorer av jordbruksfastighet» och »övriga skattskyldiga» samt utrönts
tiva förslag de Procentuella förskjutningar, som skattebördan för dessa grupper underom
sänkning går vid ifrågavarande alternativ (se tabell 2, kol. 10—19). Till skattebo
reparti- bördan för »ägare och arrendatorer av jordbruksfastighet» har jämväl
Uonstalen för räknats beloppet av den skogsaccis, som i respektive kommuner utdebiteJfastighet.
ra^ pa grundval av 1930 års virkestaxering.

Undersöknin För gruPPen »ägare och arrendatorer av jordbruksfastighet» inträdande
beträffande^” !attnad av skattebördan bill- större ju mindre andel av hela skattebördan
ilo koni- i kommunen uppbäres av nämnda skattskyldiga och ju större minskningen
Binner. av antalet skattekronor för gruppen är. Den procentuella ökningen av
skattebördan för »övriga skattskyldiga» motsvarar exakt den procentuella
förskjutningen av utdebiteringssatsen. Berörda ökning blir större ju
större andel bortfallande fastighetsskattekronor utgöra av samtliga skattekronor
i kommunen och ju färre bortfallande skattekronor återkomma i
form av inkomstskattekronor.

En av ändrade repartitionstal föranledd höjning av skatteutjämningsbidragen
medför en ytterligare lättnad för gruppen »ägare och arrendatorer
av jordbruksfastighet» och en minskning av skattestegringen för
övriga skattskyldiga». Medan den efter avräknande av nämnda bidrag
uppkommande skatteökningen för sistnämnda grupp framgår av tabell 2
kol. 5—7, har den av angivna grund ytterligare tillkommande skattelättnaden
för »ägare och arrendatorer av jordbruksfastighet» icke varit
föremål för närmare undersökning.

Undersökning Den mera detaljerade undersökningen rörande förskjutningarna av
beträffande io skattebördan mellan olika skattskyldiga har avsett följande kommuner:

kommuner.--

1 Ökningen av antalet inkomstskattekronor är så obetydlig, att den verkliga förskjutningen
för Storsjö blir lika med den maximala.

2 Med hänsyn tagen till uppkommande ändring av antalet inkomstskattekronor utgör förskjutningen
för Bogen 0'' v 1 kr.

Litslena i Uppsala län (Trögds härad), Järstad i Östergötlands län (Göstrings
härad), Bottnaryd i Jönköpings län (Mo härad), Norra Vram (Luggude
härad) och Lyngby (Bara härad) i Malmöhus län, Hålanda i Älvsborgs
län (Ale härad), Varv i Skaraborgs län (Vartofta härad), Ramnäs i Västmanlands
län (Snevringe härad), Ramsjö i Gävleborgs län (Västra Hälsinglands
domsagas tingslag) och Ådalsliden i Västernorrlands län (Ramsele
och Resele tingslag).

För belysande av ifrågavarande 10 kommuners allmänna karaktär sammanställas
här nedan uppgifter örn ortsgrupp, folkmängd och beskattningsföremål.

Kommun	Orts- grupp	Folk- mängd 1 jan. 1930	Fastighetsskattepliktig jordbruks-fastighet år 1930	Tax.-	År 1930 till kom-munal ink. skatt-beskatt-ningsbar inkomst kr.	Till skogsaceis år 1930 taxerat rotvärde kr.
Areal	Taxeringsvärde	annan fastig-het år 1930 tusental kr.
Åker bär	Skogs- mark har	Jord- bruks- värde tusental kr.	Skogs- värde tusental kr.	Summa tusental kr.
Litslena ......	I	968	2 771-c	2 732-5	2 392-0	602-6	2 994-6	185-4	nono	28 600
Järstad ......	I	385	654-8	271-5	811-6	39-9	851-5	37-8	39 270	—
Bottnarj-d ■■■	1	1003	1 083-7	8 347-7	1 376-5	1 187-6	2 565-1	150-9	178 020	109 190
Norra Vram	I	1867	1 719-2	1 600-2	2 553-8	168-6	2 721-9	1 340-7	493 680	25 410
Lyngby .....	I	912	1 589-8	20-o	2 511-6	5* ö	25171	206-8	114 880	—
Hålanda ......	I	917	842-0	4 335-e	1 085-0	359-6	1 445’6	99-s	71020	38 280
Varv ........	I	534	426-0	393-4	453-6	242	477-7	351-1	64 780	270
Ramnäs ......	l	2 504	1 784-8	14 841-5	1 779-2	1 486-8	3 265-5	2 335-8	957 270	141 920
Ramsjö ......	11	1819	604-o	61 388-0	2 063-5	4 788-5	6 852-0	241-s	313 050	298 870
Ådalsliden ...	1	2 776	1 233-8	38 228-s	2 346-8	2 254-5	4 600-8	1 191-7	532 020	367 900

Vid ifrågavarande undersökning hava de skattskyldiga i berörda kommuner
fördelats i ett stort antal grupper. Gruppindelningen framgår av
tabell 3 a och tabell 3 b, vari de viktigaste undersökningsresultaten sammanställts.
Vid gruppindelningen hava följts mera reella än formella
grunder, så att exempelvis en löntagare, som jämväl ägt en mindre jordbruksfastighet,
hänförts till löntagare o. s. v.

Tabell 3 a utvisar för envar av de redovisade grupperna antal skattskyldiga
(vartill räknats samtliga ägare och brukare av fastighet samt övriga
som i kommunen påförts beskattningsbar inkomst) ävensom procentuell
förskjutning av skattebördan vid alternativ I och alternativ II. I
skattebördan för ägare av fastighet har — förutom allmän kommunalskatt
-— inräknats skogsaceis, avseende å fastigheten avverkat virke, även
örn annan person är att anse som avverkare.

Tabell 3 b upptager summasiffror och genomsnittssiffror för samtliga
nu ifrågavarande kommuner. För de förekommande grupperna har angivits
antal skattskyldiga, antal brukningsdelar i fråga örn jordbruksfastighet,
arealuppgifter rörande dylik fastighet hämtade från 1928 års fastighetstaxeringslängder,
taxeringsvärden å jordbruksfastighet och annan
fastighet samt beskattningsbar inkomst enligt 1930 års taxering, till skogsåns
taxerat rotvärde enligt samma års virkestaxering, procentuell andel
i skattebördan (allmän kommunalskatt och skogsaceis) vid gällande repartitionstal,
alternativ I och alternativ II, procentuella förskjutningar av

Förskjutning
av utdebitering
ssatsema
för municip alsamhällen
och
landstingsområden
vid alternativa
förslag
orri ändring
av repartitionstalen

för jordbruksfastighet.

Utredning
rörande verkningarna
av
ändrade
repartitionstal
för jordbruksfastighet

i förening
med viss
jämkning av
de skattefria
avdragen.

skattebördan vid nämnda alternativ samt slutligen skattebördan i kronor
vid gällande repartitionstal och vid ifrågavarande alternativ. — I kol.
4—8 av berörda tabell anmärkta uppgifter rörande jordbruksfastighet
gälla, där vederbörande dels äga dels arrendera jordbruksfastighet, all den
jordbruksfastighet i kommunen, som de skattskyldiga i respektive grupp
äga eller arrendera.

I en särskild tabell — tabell 3 c —• hava angivits verkningarna av repar -titionstalens sänkning för vissa enskilda skattskyldiga. De anförda exemplen
få ej anses giva en bild av förhållandena i respektive kommuner i dess
helhet, då de representerade typerna kunna ingå i en förhållandevis helt
annan omfattning i kommunerna än i exempelsamlingen.

Jämväl i fråga örn municipalsamhällena hava de maximala förskjutningarna
av utdebiteringssatserna varit föremål för undersökning. De
ändringar, som ifrågavarande alternativ medföra i fråga örn nämnda utdebiteringssatser,
äro synnerligen obetydliga. Inom 60 av rikets 206 municipalsamhällen
finnes icke jordbruksfastighet. I 7 andra samhällen har
utdebitering av municipalutskylder år 1930 icke förekommit. I övrigt inträder
ökning allenast vid alternativ I för 7 och vid alternativ II för 8
municipalsamhällen; i intet fall överstiger denna ökning 0*oi kr.

Även beträffande landstingen hava de maximala förskjutningarna av utdebiteringssatserna
undersökts. Förskjutningarna framgå av följande
tabell.

i Landstingsområden

Stockholms läns

I Uppsala »

I Södermanlands »

| Östergötlands »

Jönköpings »

Kronobergs »

Kalmar läns norra
» » södra

Gotlands läns

Blekinge »

Kristianstads »

Malmöhus »

Hallands »

Göteb. o. Bohus

Utdeb. per skatte-krona vid gällande rep.-tal kr.	Ökning av ut-debiteringen	Landstingsområden	Utdeb. per skatte-krona vid gällande rep.-tal kr.	Ökning av ut-debiteringen
Alt. I kr.	Alt. II kr.	Alt. I kr.	Alt. 11 kr.
1-85	0-01	002	Älvsborgs	läns	1-90	0-08	0''0 4
2''10	0*03	0*04	Skaraborgs	»	2-10	0oo	0*07
1''90	0''08	0’04	Värmlands		2*40	0''04	0*07
2*20	0*05	0*0 7	Örebro	51	2-08	003	004
2''io	0.0 4	0*05	Västmanlands	»	2*oo	0*03	0*04
2-oo	004	0''0 7	Kopparbergs	»	2io	003	0*0 6
2*35	0*05		Gävleborgs		2-oo	0-03	0*05
2-50	0*05	0''06	Västernorrlands	»	2''84	0 03	0*05
2-4 7	0*07	0''08	Jämtlands	»	3*os	0*06	0*12
2-54	0*0 3	0''04	Västerbottens	»	3-28	0''0«	0*11
2io	0-oc	0*07	Norrbottens	»	3'' 16	0-08	0*05
2-2 0	0*07	0*07
2-io	0*05	0''0G	Medeltal för samtliga
175	0-0 3	0-03	landstingsområden	•2-28	0 04	0 Ofi

Beträffande de 10 kommuner, för vilka vid de i det föregående omnämnda
alternativen uppkommande förskjutningar av skattebördan för
olika grupper av skattskyldiga varit föremål för närmare undersökning,
har jämväl undersökts, vilka verkningar en ändring enligt alternativ I
av repartitionstalen för jordbruksfastighet skulle medföra, därest nämnda
ändring kombinerades med viss jämkning av de skattefria avdragen. Inalles
hava i anslutning till inom kommunalskatteberedningen uttalade
önskemål åtta olika förslag, betecknade a)—h), rörande dylik jämkning
varit föremål för undersökning. De föreslagna jämkningarna innebära,

att skattskyldiga, vilkas beskattningsbara inkomst icke överstiger visst
lägre belopp, skola, sedan de skattefria avdragen enligt kommunalskattelagens
nuvarande regler å dem tillämpats, tillerkännas extra avdrag
(som alltså icke äro föremål för s. k. »bankning»). Avdragen hava antagits
ifrågakomma blott beträffande kommuner i ortsgrupperna I och II. De
olika förslagen till jämkning skilja sig från varandra dels i fråga örn det
belopp av beskattningsbar inkomst, som skulle utgöra gräns uppåt för
avdragens åtnjutande, dels rörande avdragens storlek.

Berörda förslag rörande jämkning vid alternativ I av de skattefria avdragen
framgå närmare av följande tablå.

	Ortsgrupp I	Ortsgrupp II
Till allmän kommunalskatt be-skattningsbar inkomst, vid vilken extra avdrag till-komma	Extra av-drag kr.	Tillkommande extra avdrag tor hustru och varje harn kr.	Extra av-drag kr.	Tillkommande extra avdrag för hustru och varje barn kr.
a) högst 1 000 kr. .....................	40	20	20	20
b) » 500 » .....................	40	20	20	20
c) > 1 000 » .....................	40	—	20	—
d) » 500 » .....................	40	-	20	—
e) » 1 000 » .....................	30	-	20	—
f) » 500 » .....................	30	—	20	-
g) » 1 000 » .....................	20	—	20
h) » 500 » .....................	20	—	20	—

Förenas alternativ I på sätt nu angivits med jämkning av de skattefria
avdragen, blir utdebiteringen per skattekrona uppenbarligen större än vid
alternativ I utan jämkning av avdragen. Skillnaden blir enligt sakens
natur i allmänhet störst enligt a) och minst enligt h). Den i förhållande
till alternativ I utan jämkning av avdragen tillkommande ökningen av
utdebiteringssatsen varierar vid a) från 0*22 (Kamnäs) till T29 kr. (Varv)
och vid h) från 0-os kr. (Ramnäs) till O32 kr. (Varv). I medeltal för ifrågavarande
10 kommuner utgör utdebiteringssatsen vid gällande grunder 11*4:5
kr., vid alternativ I utan jämkning av de skattefria avdragen 12*03 kr. samt
vid a)—h) 12*39 kr.—12*20 kr.

I övrigt hänvisas rörande verkningarna av en sänkning av repartitionstalet
för jordbruksvärde i förening med jämkning av de skattefria avdragen
till tabellerna 4 a och 4 b.

Tabell 4 a upptager i fråga örn envar av berörda kommuner och för olika
grupper av skattskyldiga beloppet av allmän kommunalskatt (skogsaccis
ej inräknad) vid gällande repartitionstal, vid alternativ I utan jämkning av
de skattefria avdragen och vid alternativ I i förening med dylik jämkning.
De skattskyldiga hava uppdelats på »ägare och arrendatorer av
jordbruksfastighet», »ägare av annan fastighet» och »övriga skattskyldiga»,
d. V. s. huvudgrupperna enligt den i tabellerna 3 a och 3 b berörda
undersökningen för ifrågavarande 10 kommuner. Under de tal, som angiva
beloppet av allmän kommunalskatt för gruppen »övriga skattskyldiga», hava
med kursiv stil anmärkts sammanlagda beloppen av allmän kommunalskatt
för i nämnda grupp ingående löntagare med taxerad inkomst av
högst 1 500 kr.

Tabell 4 b upptager för de 10 kommunerna tillhopa en mera detaljerad
fördelning av de skattskyldiga. Tabellen angiver för varje upptagen grupp
beloppet av allmän kommunalskatt vid gällande repartitionstal, vid alternativ
I utan jämkning av de skattefria avdragen och vid alternativ I i
förening med dylik jämkning enligt olika förslag ävensom procenttal, belysande
vid nämnda förslag uppkommande förskjutningar av skattebördan.

Stockholm i november 1931.

Carl W. U. Kuylenstierna.

Tabell 1. Förskjutningarna av utdebiterlngssatserna för allmän kommunalskatt 1 rikets landskommuner vid minskning av
antalet fastighetsskattekronor för jordbruksfastighet utan ändring av antalet inkomstskattekronor.

Län	Antal	kommuner, lör vilka vid alt. I uppstår ökning av utdebiteringen per skattekrona med	Antal kommuner, för vilka vid alt. II uppstår ökning av utdebiteringen per skattekrona med	ökning i medeltal
o	° m o o g • •	9 o bS .J Cn ^ t* 1 1	9 o Ss - i	9 o s i Ef I	T o Ss tr i	t h* O g	bS ^ i i	C: r* ^ bS	GQ P B B p	o	° H 1—* • O o Ef B	9 o bS * Oi Ef 1	9 o Ss rf 1	9 S s PC 1	r o o * 0 Oi .5" 1	"7 t-4 s i Ef 1	9 O ® er T	C« EfS	Ul P B 3 fia	u5-	fia '' r < 8H P-
Ef 1	Ef !	kronor 1
i	•2	8	4	5	6	7	8	9	10	il	12	18	14	15	lö	17	18	19	20	21	22	23 i
Stockholms ...................		i	28	27	26	18	7	5			112	i	22	25	22	20	n	9	2	_	112	0-84	0É44''
Uppsala ........................		—	7	14	33	20	10	2	—	—	86	—	5	8	32	18	18	5	—	_	86	0’44	0''54!
Södermanlands .............		—	11	17	38	16	4	3	—	—	89	—	8	11	23	33	7	6	1		89	0''40	0-51
Östergötlands ................		—	12	17	41	47	17	11	i	—	146	—	7	13	26	57	25	17	1	—	146	0-64	0"G 4
Jönköpings ...................		—	15	31	59	21	2	—	—	—	128	—	9	20	35	47	12	n	—	—	128	0''8 2	0-43!
Kronobergs ...................			13	23	31	17	2	1	—	—	87	—	10	13	27	20	14	3	—	—	87	0-32	0"4Sj
Kalmar.........................		2	10	15	42	13	13	9	3	—	107	2	7	8	26	30	20	9	5	—	107	0"6 1	062
Gotlands ......................		_	5	7	21	27	20	7	3	2	92	—	3	7	13	27	15	18	7	2	92	0-C7	0-80,
Blekinge ......................		—	2	9	12	8	2	3	—	—	36	—	1	8	10	8	4	4	1	—	36	0-4 6	0-67
Kristianstads ................		—	10	32	52	37	13	1	—	—	145	—	9	31	45	41	14	5	—	—	145	0*42	0''46
Malmöhus ...................		—	16	37	99	59	23	3	—	—	237	—	16	35	99	58	26	3	—	—	237	0-44	0-4 5
Hallands ......................		—	5	10	18	25	17	11	—	—	86	—	4	10	15	24	16	16	1	—	86	0 61	0-6 7
Göteborgs och Bohus .... i Älvsborgs......................		4	13	13	22	16	11	7	1	—	87	4	13	12	19	17	12	7	3	—	87	0-4 7	0-51
	—	27	29	70	48	29	15	1	—	219	—	23	25	48	52	42	23	6	—	219	0-BO	0-59
Skaraborgs ..................		—	14	21	64	81	45	32	5	—	262	—	13	14	55	70	56	48	6	—	262	0''64	0-71
Värmlands ...................		—	16	30	23	13	4	3	—	_	89	—	11	9	19	17	18	13	2	—	89	0-8 4	0*60
i Örebro .........................		—	14	19	19	7	2	—	—	—	61	—	9	11	23	14	2	2	—	—	61	0-29	0"89
Västmanlands ................		—	10	9	29	14	4	—	—	—	66	—	7	9	20	19	10	1	—	—	66	0.8 S	0-47
Kopparbergs ................		2	12	27	11	—	—	—	—	—	52	2	6	11	25	6	2	—	—	—	52	0-17	iO-si
		1	11	15	17	6	3	_	_	_	53	1	8	7	13	14	6	4	—	—	Ö5	0-28	0''4 7
Västernorrlands .............			10	21	22	9	1	—	—	—	63		8	8	20	12	8	7	—	—	63	0-29	0’4 9
Jämtlands ...................		—	G	19	19	8	4	4	—	—	60	—	1	7	12	18	11	8	2	1	60	0-89	0-73
Västerbottens ................			4	14	9	2	1	—	—	—	30	—	4	3	9	11	3	—	—	—	3C	0'' 2 6	0*46
Norrbottens ................		—	2	2	11	6	2	1	1	—	25	—	2	—	5	7	4	6	1	—	25	0-19	0*77
För samtliga landskommuner	10	278	458	788	518	286	118	15	2	2 418	10	206	305	641	640	356	219	38	3	2 418	0-45	0 66
därav för Svealand.......		3	98	143	179	88	31	13	_	_	555	3	68	84	164	127	68	36	5	—	555	\|0-85	0-4 8
» » Götaland.......		6	142	244	531	399	194	100	14	2	1 632	6	115	196	418	451	256	158	30	2	1632	0-50	0-S 8
» » Norrland.......		1	33	71	78	31	11	5	1	—	231	1	23	25	59	62	32	25	3	1	231	034	0-58
Utdeb. per skattekrona	enl.																				239
gäll. rep.-tal: T. o. m. 5	kr.	2	91	82	60	4	—	—	—	—	239	2	72	81	77	7	—	—	—	—		i
5-01—10	»	8	181	384	647	427	127	20	—	—	1 774	8	133	216	540	576	251	50	—	—	1774
10-01—15	»	—	1	11	80	78	101	83	10	—	364	—	1	8	22	56	99	155	23	—	364
15-01—	»	—		1	1	9	8	15	5	2	41	—	—	—	2	7	6	14	15	3	41
För samtliga landskommuner	10	273	458	788	518	236	118	15	2	2418	10	206	305	641	640	356	219	38	3	2418

Tabell 2. Verkningarna av ändrade reparation stal för Jordbruksfastighet i 110 utvalda landskommuner.

Län och kommun	Före skatteutjäm-ning	Efter skatteutjäm-ning	Tillkommande Inkomstsk.-kr. i proc. av bort-fallande fasti g-hetsskattekr.	Procentuell andel ai skattebördan	totala	Procentuell förskjutning av skattebördan (-f- = ökning; — — minskning)
Gäll. utdeb. per skatte- krona kr.	Ök-ning vid alt. 1 kr.	Ök-ning vid alt. 11 kr.	Gäll. utdeb. per skatte- krona kr.	Ök-ning vid alt. 1 kr.	Ök-ning vid alt. 11 kr.	Vid alt. 1 %	Vid alt. Il %	Gäll. grunder	Alt. 1	Alt. 11	Alt. 1	Alt	II
Äg. 0. arr. av jord-bruks-fast.	Öv- riga	Äg. 0. arr. av jor-bruks-fast.	Öv- riga	Äg. 0. arr. av Jord-bruks-fast.	Öv- riga	Ag. 0. arr. av jord-bruks-fast.	Öv- riga	Äg. 0. arr. av jord-bruks-fast.	Öv- riga
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	18	14	15	16	17	18	19
Stockholms län.
Ununge .....................	15''40	0''04	0-91	11''98	0-21	0-34	3-2 7	4-40	36*4 8	63*57	33-8 0	66*20	32-40	67-eo	— 7-22	+	4-16	— 11-07	+ 6-84
Gottröra.....................	13-7 2	0-88	lil	11-08	0-48	0-on	13-16	13-08	58-4 6	41-55	55-7 8	44-2 2	55*0 9	44-91	— 4*57	+	6-41	— 5-75	-f 8-osi
Östuna .....................	17-oo	1*21	1-66	13-24	0-4 6	0"G4	2-86	5-68	57-6 2	42-8 8	54-60	45-4 0	53-7 3	46-27	— 5-24	+	7-12	— 6-7 5	4- 9-tb
Sånga........................	4-80	0-io	011	4-80	O-io	0-11	4-94	4-6 7	20-6 7	79-38	19-09	80-91	18-91	81-09	— 7''61	+	2-08	— 8-51	+ 2-2 9
Uppsala län.
Håbo-Tibble ...............	8-50	0-63	0-71	8-50	0''53	0-71	10-65	10-14	62-12	37-88	59-78	40-22	58-9 5	41-05	— 3-7 7	+	6-24	— 5*10	+ 8-35
Litslena.....................	7-95	0-63	0-81	7-95	0-63	0-81	9-99	9-06	74-17	25-88	72-12	27-88	71-52	28-48	— 2-76	+	7-92	— 3-5 7	4-10*19
Arnö ........................	12-20	0''91	1-30	10-05	0-46	0-G4	3-7 9	3-os	64-4 0	35-6 0	61-75	38-2 5	60-6 2	39-38	— 4*11	+	7-42	— 5-8 7	+ 10-6 0
Dalby........................	14-90	0-6 7	0-78	10-24	0-28	0-81	33*28	33-oo	67*56	32-4 4	66-09	33-91	65-97	34-0 3	— 2-18	+	4*50	— 2-85	+ 4-90
llasbokil.....................	7-70	0*2 0	0-30	7-70	0*2 0	0*30	48 08	57-08	72-46	27-54	71-73	28-2 7	71-37	28-68	- 1-01	+	2-60	— 1-50	+ 3-90
Södermanlands län.
Bergshammar...............	13-80	0-72	0-83	11-11	O-30	0-41	28-2 3	28-84	53-3 9	46-61	50-95	49-05	50*59	49-41	— 4*67	+	5*22	— 5*24	+ 6-01
Hölö ........................	lO-oo	0-42	0-4 7	8-77	0-24	0-2 7	5-4 4	8-9 9	4198	58-02	39-64	60*4 6	39-24	60-7 6	— 5-81	+	4-20	- 6*53	+ 4-70
Taxinge .....................	8-oo	0-22	0-81	8-oo	0-2 2	0-81	42-26	49-51	60-89	39-11	59-81	40-19	59-3 8	40-62	— 1-77	+	2-76	— 2-48	+ 3-S8
ltåby-Kekarne ............	11-26	0-92	1-16	9-39	0-43	0-56	7-73	9-86	64-05	35-95	61-11	38-89	60-33	39-6 7	— 4*5 9	+	8-18	— 5''81	+ 10-31
Lerbo........................	16-40	1-20	1-50	11-46	0-58	0''G7	6-69	7-26	59-22	40-7 8	56-2 8	43-7 7	55*60	44-50	— 5-ob	+	7-32	— 6"28	-f- 9*15
Östergötlands län.
Börrum .....................	12oo	0-86	1-36	10-03	0-46	0-72	5-51	4-70	71-51	28-49	69-47	30*53	68-30	31-70	— 2-85		7*17	— 4-4 9	+ 11-25
Gårdeby.....................	13-oo	1''07	1-28	10-20	0-54	0''6 2	9-38	11-12	67-67	32-33	65-01	34-99	64-ei	85-89	— 393	f	8-2 8	— 4-62	+ 9-46
Lillkyrka ..................		0-4 5	0''46	5*25	0''4 6	0*4 G	19-30	19-12	69-62	30-3 8	67-00	33*00	66-97	33-os	— 3-76	+	8-57	— 3*81	+ 8-76
Järstad .....................	12-00	lil	1*17	9-44	0-51	0*54	4-19	4-8 5	67*63	32-8 7	64-6 8	35-37	64-4 7	35-68	— 4-4-1	+	9-25	— 4-0 7	+ 9-75
Svinhult.....................	6-oo	0-13	0-2 7	6-oo	018	0-27	23-9 6	36-8 5	80-13	19-87	79-69	20-31	79''28	20-7 7	— 055	+	2''17	— 1*12	-f- 4*50
Jönköpings län.
		0-26	0-86	5*40	0''2 6	0-35	5-41	5-76	50*63	49-37	48-2 3	51-77	47-4 2	52-58	— 4-74	+	4-82	— 6-84	+ 6-48
Bottnaryd ..................	8-90	0-25	0"4 0	8-90	0-26	0*4 0	37*05	48-98	73-94	26-oe	73-2 0	26-80	72-81	27-19	— l-oo	+	2-81	— 1*58	+ 4-50
Sandvik .....................	7-50	0-io	0-15	7-50	0-io	0-16	65-62	83-12	81-41	18-69	81-17	18-ss	8104	18*96	— 0-2 9	+	1’33	— 0-45	+ 2-oo
Kävsjö .....................	9-76	0-84	0-46	8-98	0-2 t	0-28	29-98	33-29	55"90	44-10	54-38	45-62	53-88	46-17	— 273	+	3-49	— 3''70	+ 4-72
Kronobergs län.
Furuby .....................	8-30	0''25	0-59	8-30	0-2 6	059	35-11	32-7 9	71-02	28-98	70-14	29-86	68-97	31-08	- 1-24	+	3-oi	— 2-89	+ 7-11
Uråsa........................	12-70	0-53	0*5 7	11-73	0-37	O"40	47-18	49-41	67-34	32-66	65-9 8	34-02	65-8 9	34-11	— 2-02	+	4*17	— 2-15	+ 4-4 9
Södra Ljunga...............	9-35	0*55	0''07	9-36	0*5 5	0''67	25-7 6	25-91	61-27	38* 7 3	59-00	41-00	58-19	41-51	- 3-71	+	5*8 8	— 4*54	4- 7*17
Annerstad ..................		0-4 9	0-74	8*30	0-28	0-41	18-75	16-81	63-89	36-61	61-51	38-4 6	60-so	39-40	— 2-92	+	5-0 5	— 4-tol-f 7-63

1	2	3 !	4	5	6	7	8	y	10	’n	12	13	14	15		16		17		18		19
Kalmar lan.																						1
Rumskulla..................	8-oo	0-15	0-29	7*94	O-n	0''2 2	42-70	53-17	77-16	22-84	76-74	23-26	76-32	23-08	—	0-54	+	1-86	—	1-09	+	3-63;
Kristvalla ..................	lO-oo	0-41	0-61	8-69	0-24	0-34	28-4 7	35-02	70-48	29-57	69-21	30-7 9	68-63	31-87	—	1*78	+	4-io	—	2-50	+	6-10
S:t Sigfrid ..................	14-70	0-94	1" 2 G	11-04	0-43	0-57	14-99	15-27	65''45	34-55	63''2 o	36-75	62-49	37-51	—	3*3 6	+	6*3 9	—	4-52	+	8-6 71
Sandby .....................	16-80	1-07	1*07	12-85	0-53	0-53	41-85	41-86	72-69	27-31	70-96	29-05	70-95	29-05	—	2-39	+	6*37		2-39	+	6*3 7 j
Gotlands län.
Hall ........................	13-74	07 9	1-33	10-96	0.42	0-7 0	8-42	10-63	62’ 9 3	37-07	60-80	39-20	59-34	40-6 6	—	3-88	+	5*7 6	—	5*7 0	+	9*6 81
Hangvar ..................	14-60	0-7 7	1''04	11-67	0-41	0-56	1-86	1-95	47-48	52-52	44-71	55*2 9	43-7 4	56-26	—	5-88	4-	5-27	—	7-88	+	7-1 2j
Gothem .....................	sröö	0-65	0É88	9-oo	0-65	0-88	9-82	12-71	69-7 6	30.21	67*58	32-42	66-7 9	33-21	—	3-13	+	7-2 2	—	4-26	+	9-78
Norrlanda ..................	13-ao	1-07	1 -40	11-58	0''G2	0''86	17-35	19-68	82-5 7	17-48	81-17	18*83	80-65	19-3 6	—	170	-1-	805	_	2-33	+ 10-98
Träkumla ..................	18-ts	O-so	0-91	14-20	0-46	0-51	39-41	39-86	61-24	38-76	59*54	40-ic	59-29	40-71	—	2-78	4*	4-40	—	319	+	0*01
Stenkumla..................	6-82	0-31	0-36	6-82	0-31	0-86	42-84	44-17	66-6 2	33-88	65-11	34-89	64-85	35-15	—	2-27	+	4*55	—	2-66	4-	5-29
Silte ........................	16-80	1-86	2-09	13-34	1*10	123	12-39	13-2 2	78-85	21-16	76-51	23-4 9	76-28	23-7 7	—	2-97	4-11-07	—	3-32	-f-12*44 j
Hablingbo .................. Blekinge län.	9-oo	0-7 6	0-88	9-oo	0-76	0-88	21-27	23-30	69-so	30-11	67-3 7	32-63	6713	32-8 7		3-61	+	8-44		3-95	+	9-2 2
Torhamn ..................	20''5 0	0-82	0"84	13-38	0-3 7	0-88	3618	37-18	51-72	48-28	49-7 9	50-21	49-7 0	50-30	—	3*73	+	4-oti	—	3-91	+	4-10]
Edestad .....................	9-oo	0''4 9	0-54	8-76	0*36	0-40	6-to	15-17	42-2 9	57-71	39-12	60-88	38-85	61-15	—	7-60	+	5-44	—	8-13	+	6-oo
Öljehult.....................	20-oo	0-95	1-38	12-67	0-43	0-68	13-36	16-05	47-73	52-27	45-21	54-7 6	44-13	55*8 7	—	5-22	+	4-75	—	7*54	+	6-90;
Ysane.......................	7-40	0-16	0-17	7-09	o-u	0-12	60-21	60 7 7	54-63	45-3 7	53-63	46-87	53-62	46-38	—	1-83	+	2-16	—	1-85	+	230
Kristianstads län.
Ingelstorp ..................	9''oo	0-68	0-68	8-7 5	0-50	0''50	15-81	15-84	61-25	38-76	58-33	41-67	58-33	41-67	—	4-77	+	7*06	—	4-7 7	+	7*56j
Vä...........................	8-30	0*4 0	0-40	7-80	0-2 7	0-2 7	24-3 7	24-57	52-57	47-48	50-30	49-70	50*2 9	49-71	—	4-32	+	4-82	—	4-34	+	4-82!
Emislöv....................	10''oo	0‘45	0-51	8-9 5	0-2 8	0''32	12-02	14-38	39-04	60o6	37-25	62-7 5	36-86	63*14	—	6-74	+	4-60	—	7*71	+	5-lo
Matteröd ..................	12-45	0-78	0''9 0	10-7 2	0-43	0-50	12-12	11-80	51''8ö	48-16	48-si	51-16	48-3 7	51-63	—	5-81	+	6-27	—	6-71	+	7-23;
Malmöhus län.																8*65
Jonstorp ..................	4''50	0''2 0	0''2 0	4-50	0-2 0	0-2 0	10-88	10-82	36*54	66-46	30-6 4	69-36	30-63	69-3 7	—	+	4-4 4	—	8’68	+	444
Norra Vram ...............	11-50	0-3 9	0''42	9''5 9	0-2 0	0-21	7-17	6-7 2	29-so	70''50	27-10	72-90	26-93	73-07	—	8-14	+	3-39	—	8-71	+	3-6 5
Lyngby .....................	14*50	1-43	1*43	10-83	0*7 0	0-70	1-59	1-59	60-91	39 09	57-07	42-93	57-06	42-94	—	6-30	+	9-86	—	6-32	+	9-86
Fru Alstad ...............	7-90	0-75	0-7 5	7-90	0-75	0-7 5	8''70	8-70	69-25	30-76	66*35	33-65	66-35	33-66	—	4-19	+	9-49	—	4-19	+	9-4 9
Dalköpinge..................	6-60	0-36	0-3 C	660	0''86	0-36	32-22	32-22	59-5 8	40-42	57-41	42-59	57-ti	42-59	—	3-64	+	0*46	—	3-64	+	5*45
Önnarp .....................	10-00	0*9 0	0''9 0	8-66	O-öo	0''50	5-61	5*51	70-14	29-86	66-03	33-9 7	66-03	33-97	—	5-86	+	9-00	—	5-80	+	9-oo
Björka ................ ...	14-70	1''08	1-26	12-15	0*62	0-71	10-11	13-80	55-3 6	44-66	52-0 7	47-98	51-58	48-47	—	5''98	+	7-35	—	6-90	+	8-57
Norra Rörum ........... Hallands län.	6-oo	0-21	0-28	6-oo	0*21	0-2 8	34-2 5	45-70	49-83	50-17	48-11	51-89	47-91	52*09		3-45	+	3-50		3-85	+	3-83
Tönnersjö ..................	9-60	0’8ö	0-96	8-co	0*54	0"61	9-75	14-41	67 71	32-29	64-85	35-15	64-48	35-52	—	4-2-2	+	8-85	—	5-11	-f 10*oo
Krogsered ..................	16-oo	0''84	1*31	10-79	0-40	0-63	22-68	23-61	68-43	31-57	66(56	33-34	65-67	34-38	—	2-69	+	5-60	—	4-08	+	8-73
Hunnestad..................	8-20	0-7 2	0-7 2	8-20	0-7 2	0-7 2	10-08	10-14	58-29	41-71	54-63	45-3 7	54*6 3	45-87	—	6-28	+	8-78	—	6-28	+	8-78
Gödestad ..................	9-70	1-11	lil	8-98	0"7 0	0" 7 0	6-80	6-79	73-64	26-86	70-62	29-38	70-6 2	29-88	—	4io	+ 11-44	—	4-10	+ 11-44
Landa....................... Göteborgs och Bohus län.	11-50	09 9	0-99	9-44	0-49	049	10-00	9-50	54''4 6	45*54	50-51	49-46	50-54	49-46		7-20	+	8-61		7*2 0	+	8‘Cl
Kareby .....................	12-02	1-04	1-05	10-2 0	0-56	0-56	17-81	17-34	65-8 7	34-18	62-91	37-09	62-88	37-12	—	4-4 9	+	8-66	—	4-54	+	8-74
Ödsmål .....................	11-56	0-78	0-78	9-3 5	0-35	0-8 7	15-oo	14-78	51-18	48-8 2	48-10	51''90	47-89	52-11	—	6-02	+	6-31	—	6-48	+	6-75

Tabell 2 (torts.). Verkningarna av ändrade repartitlonstal för Jordbruksfastighet i 110 utvalda landskommuner.

Län oell kommun	Före skatteutjäm-ning	Efter skatteutjäm-ning	Tillkommande inkomst-k.-kr. i proc. av bort-fallande fastig-hetsskatt^^.	Procentuell andel av totala skattebördan	Procentuell förskjutning av Rkattebördan (-f = ökning; — = minskning)
Gäll. utdeb. per ska i te-krona kr.	Ök-ning vid alt. I kr.	Ök-ning vid alt. 11 kr.	Gäll. utdeb. per skatte- krona kr.	Ök-ning vid alt. I kr.	Ök-ning vid alt. II kr.	Vid alt. 1 %	Vid alt. II %	Gäll. grunder	Alt. 1	Alt. 11	Alt. I	Alt. II
Äg. 0. arr. av jord-bruks-fast.	Öv- riga	Äg. 0. arr. av Jord-bruks-fast.	Öv- riga	Äg. 0. arr. av jord-bruks-fast..	Öv- riga	Äg. 0. arr. av jord-bruks-fast.	Öv- riga	Äg. 0 arr. av jord-bruks-fast.	Öv- riga
1	i 2	8	4	5	6	7	8	9	10	11	.12	13	i 14	16	16	17	18	19
Sanne......................	14-90	1-87	1*60	10-6 7	0-57	0-68	4-17	4-18	71-91	28-0 9	69-12	30-88	68-08	31-82	— 3-88	+ 9-16	— 4-49	■f 10*74!
Bottna ....................	12-62	0-59	0*61	9-87	0-28	0-29	16-81	16-82	53-18	46-87	50-94	49-oc	50-87	49-18	— 4-12	+ 4-68	— 4-2 5	4- 4-83
Älvsborgs län.
Ho...........................	10-oo	0-42	0-69	8-82	0-26	042	25-26	20*99	56-40	43-60	54-5 7	45-4 8	53-8 9	46-ei	— 3-24	+ 4-20	— 5*84	4- 6-90
Hålanda ..................		093	1''04	10-44	0-4 4	0-48	7-47	22-7 7	69-46	30*64	67*35	32-66	67-10	32-90	— 3-04	+ 6-79	— 3-40	4- 7-69
Ornunga ..................	8-60	0*52	0-57	8-co	0-52	0-67	35-66	34-9 2	72-4 8	27-67	70-76	29-24	70-61	29-39	— 2-31	4- 6-06	— 2-51	4- 6-74
Karl Gustav ...............	18-10	1-28	1-59	12-14	0-57	0*70	11-48	13-18	58-08	41-92	55-12	44-88	54-89	45-01	— 5-10	+ 7-07	— 6-3 5	4- 8-78
Älekulla ..................	12-90	0-80	0''91	10-46	0-39	0-46	17-96	22-06	62-70	37-80	60-88	39-62	60-0 7	39-98	— 3-70	+ 6-20	— 4*19	4- 7-05
Skaraborgs län.
Särestad.....................	14-05	0-5 9	0-69	10-94	0-31	0-81	55-6 6	55-76	73-7 6	26-24	72-6 7	27-8 8	72-65	27-86	— 1*48	-f 4-20	— 1*50	4- 4-20,
Gillstad ....................	11-80	0-78	0*81	9-56	0-3 7	0-39	21-05	21-47	63-91	36-09	61-G2	38-8 8	61-37	38-68	— 3-68	+ 6-85	— 3-97	4- 7-04
Varv ........................	16-oo	0-66	0-68	11-70	0-31	0-32	4-86	5-08	29-86	70-66	26-48	73-52	26-88	73-67	— 9-78	-i- 4-0 6	— 10-26	4- 4-25
Högstena ..................	11-00	1-08	1-08	ll-oo	1‘08	1-08	11-37	11-53	71-99	28-01	69-25	30-7 5	69-2 4	30-76	— 3-si	4- 9-82	— 3-82	4- 9*82\|
Tived........................	7-50	0-84	0*48	7-5 0	0-34	0-48	33-4 9	56-81	75-88	24-12	74-7 s	25-22	74-51	25-49	— 1-45	+ 4-63	— 1*81	+ G*7 0
Värmlands län.
Ölme ........................	13-60	0-88	1-09	10-88	0-4 2	0-61	16-0 7	15-7 7	61-77	38-28	59-29	40-71	58-69	41-81	— 4-oi	+ 6-47	— 4-99	4- 8-01
Huggenäs .................	13-04	0-88	l-oi	10-98	0*47	0-64	32-66	32 04	75-87	24''is	74-2 2	25-7 b	74oo	26-oo	— 2-17	-f- 6*75	— 2-46	4- 7-76
Östervallskog...............	7-oo	0-14	0-84	7-oo	0-14	0-84	36-10	31-29	70-40	29-60	69-81	30-19	68-90	31-04	— 0-84	-j- 2-oo	— 2''05-}- 4*06!
Hogen........................	9-90	0-18	0-89	9-90	0-18	0*89	23-90	23-17	65-85	34-06	64-78	35-2 7	62-2 4	87*7 6	— 0-95	4- 1-82	— 4-76*4- 8-99:
Östmark ..................	10-80	0*20	0-60	9-09	0*0 9	0-2 4	45-u	50-78	65''4 7	34-58	64-86	35-16	63-88	36-12	— 0-96	+ 1-86	— 2-48''-j- 4''63
Örebro län.
Kil...........................	6-50	0-25	0’82	6''50	0*25	0-82	34-28	35''lö	61-90	38-04	60-4 8	39-6 2	60-10	39-90	— 2-39	+ 3-86	— 3-ool4- 4-92!
Norrbyås ..................	9-co	0''60	0-68	9-47	0''3 8	0-85	24-48	24-71	53-86	46-16	51-46	48-64	51-30	48-70	— 4-44	+ 5-21	— 4" 7 j	4- 5''ö2i
Kräklinge ..................	9-oo	0-67	0-71	9-oo	0-67	0-71	13-87	15-06	63-58	36-4 7	60-83	39-17	60''6 8	39-8 2	— 4-26	+ 7-44	-- 44q 4- 789;
Viker........................	8-oo	0-15	0-8 8	7*6 0	0-io	0*28	14-44	10-69	33-7 2	66''2 8	32-4 7	67-53	30-97	69-08	— 3*71	-1- 1-88	— 8-ie	4- 4-13
Västmanlands län.
Medåker....................	8''oo	0-51	0-63	8-oo	0-61	0-68	19-48	18-02	61-52	38-48	59-oc	40-94	58-61	41-49	— 4-oo	-f 6-38	— 4*89! -4— 7-8S
Karanäs .....................	7-40	0*0 6	0-12	7-40	0-06	0-12	40*64	41-07	25-97	74-03	25-83	74-6 7	24-so	75-20	— 2-47	4- 0-81	— 4*51	4- 1-02
Kungsåra ..................	9-42	0*43	0-52	8-98	0*29	0-84	15-22	17-78	61-03	38-9 7	59-2 6	40-7 4	58-87	4 lis:	— 2-90	4- 4-66	— 3-5 4	4- 5-6 2
Frösthult ..................	12-50	0*72	0-78	10-8 5	0*3 7	0-4 0	15-88	16-18	50-71	4929	47-87	52-18	47-66	52-36	— 5"60'' -{- 5*76	— 6-03	4- 6-2 4 i

812707

1 10

1 12

1 14

Kopparbergs län.

51-63

Aspeboda ..................

7*70

0*29

0*44

7-70

0-29

0*44

19-29

17-98

51*17

48*83

49*83

50''67

48-37

—

3*6 0

8*7 7

—

5*47

5*7 1

Silvberg.....................

7-50

0*14

O-l ti

7*50

0*14

0*16

19*55

53-20

38*4 8

61*52

37*88

62''G7

37-11

62-89

—

3*0 7

1-87

—

3*56

2*13

Malingsbo .................

8*5'')

0-2 7

0*00

8-50

0*2 7

0*00

3*82

35-96

77*52

22*48

76-81

23*19

75-95

24-0 5

—

0.92

8" 18

—

2-08

7*06

Yåmhus.....................

6-oo

0*12

0*24

6*oo

0*12

0*24

38-20

41-19

78-13

21*87

77*69

22*31

77-2 5

22-75

—

0*56

2-oo

—

1*13

4*oo

Gävleborgs län.

51-44

49-16

4*8 5

4*86

5*65

Arsunda.....................

6''90

0*30

0*39

6*90

0*30

0*39

15-90

26-94

53-4 5

46*55

48*5 6

50*8 5

—

8*7 6

—

Trönö .....................

14''50

0*44

0*58

12*04

0*2 G

0*33

28-88

37-85

6104

38*96

59-86

40*14

59*4 9

40*51

—

1*93

3*08

—

2-54

4*oo

Ramsjö .....................

8-38

0*27

0*97

8*38

0*27

0*97

3-4 9

2*69

58-82

41-18

57*50

42*50

54*08

45-97

—

2*2 5

3*2 2

—

8*14

+ 11*58

Ilsbo ........................

1315

0*07

0*70

Krös

0*35

0*3 7

28*04

37-54

56*05

43-95

53*81

46*19

63-7 8

46-2 7

—

4*oo

5*io

—

4*14

5*32

Västernorrlands län.

2*99

Ljustorp.....................

18*40

0*4 9

0*94

11-27

0*24

0"4 t>

28-08

26-24

61*77

38-28

60*0 2

39-38

59-5 7

40-4 3

—

!*8C

—

3*56

5*78

Sånga........................

14" i o

0*41

0*69

9-0 8

0-17

0*30

28-gg

32-41

61*08

38-9 7

59*89

40-11

59-18

40-8 7

—

1*87

2*90

—

3-11

4-88

Ådals-Liden ..............

14oo

0*2 6

0-41

10-70

0*13

0*21

36*95

48-88

58*2 9

41-71

57*68

42-47

57’OG

42-94

—

1*30

1*88

—

2*11

2*9 3

Bodum ....................

9*40

0*11

0*24

8-93

0*09

0*18

58-49

71-68

68-63

31-87

68*2 5

31-75

67-84

32-16

—

0*5 5

1*17

—

1*15

2*56

Jämtlands län.

5*54

5*06

Näs ........................

13-oo

0-72

0*96

10-05

0*33

0*46

13*72

18-08

59*07

40-9 8

56*80

43-20

56-08

43-92

—

3*84

—

7*31

Aspås........................

KLOO

0*53

0*83

8-02

0-2 7

0*42

11*82

15-53

74-53

25-4 7

73-19

26*81

72-41

27-59

—

1*80

5*30

—

2*84

8*80

Marby ....................

16*30

1"01

1*17

10-97

0*52

0*60

6*31

7-18

73-67

26-48

71*98

28-07

i7l*67

28-88

—

2*23

6-2 0

—

2*58

7*18

Storsjö .....................

20*0 7

1*2 9

3*5 0

13-55

0*G4

1*78

0*60

0-47

76-30

23-7 0

74*83

25*17

72-30

27-70

—

1*98

6*24

—

5*2 4

+ 16*98

Västerbottens län.

1*76

3*oo

2*17

Lövånger ..................

10*oo

0*30

0*37

8-1 9

0*10

0*12

46*72

47-49

63-0 2

36-98

61*91

38*09

61-65

38-85

—

3*7 0

Malå ........................

8*oo

0*15

0*25

7-67

0*06

0*08

43*2 4

60-13

77-08

22-9 7

76*61

23*89

76-30

23-7 0

—

0*5 5

1*88

—

0*95

3*18

Tärna........................

13*80

0*81

0*80

11*26

0*35

0*3 G

8*38

8-1S

47-7 7

52-2 8

44-69

55*31

44-52

55-48

—

6*45

5*87

—

6*80

6-23!

Fredrika ..................

5-80

0*oo

0*16

5*80

0''OG

0*16

60*05

70-29

70-11

29-89

69-80

30-2 0

69*2 8

30-7 2

—

0*4 4

1*08

—

1*18

2*71;

Norrbottens län.

1*25

0-99

2*03

12*80

O-lo

0*20

10*10

0*08

0-14

58*2 4

67*29

66-7 8

33-2 7

66*33

33-6 7

66-07

33-98

—

0*60

—

Nedertorneå ...............

40*85

1-84

1*00

12*00

0*38

0*40

13*10

14*95

44-70

55-30

42*8 G

57-14

42-50

57-60

—

4*12

3*82

—

4*92

3-97

Tärendö.....................

17-70

0-2 7

0*40

12*05

0*13

0-28

52*06

65*80

76-95

23-05

76*60

23-4 0

76-35

23*65

—

0-45

1*52

—

0-7 8

2*5o;

Medeltal för samtliga före-

nämnda kommuner ......

23*33

30*2 2

57*67

42-38

56*03

43-97

55-46

44*54

—

2*84

3*8 7

—

3-83

5-22

Medeltal för kommuner inom

Svealand ..................

20-84

26*07

51*94

48*06

50-21

49-79

49-52

50*48

—

3*38

3*oo

—

4*66

5-04

Medeltal för kommuner inom

Götaland ..................

19-98

23*88

57*86

42*16

00*5 9

44-41

55-2 6

44*7 4

—

3*91

5*36

—

4*48

6*14

Medeltal för kommuner inom

Norrland ..................

32-61

41*75

63*62

36*3 8

62-og

37-34

62-01

37*99

—

1*51

2*64

—

2*58 +

4*43

Tabell 3 a. Verkningarna å olika grupper skattskyldiga av ändrade repartitionstal tär jordbruks -

Grupp	Litslena	Järstad	Bottnaryd	Norra Vram
Ant. skåttek.	Procentuell förskjutning	Ant. skåttek.	Procentuell förskjutning	Ant. skattsk.	Procentuell förskjutning	Ant. skattsk.	Procentuell förskjutning
Alt. I	Alt. II	Alt. I	Alt. II	Alt. I	Alt. II	Alt. I	Alt. II
I. Ägare och arrendatorer av jord-
bruksfastighet.
a. Äg. med fastigh. under eget bruk.
Åkerareal — 2 har.........	2	+ 1-31	+ 3-47	6	+ 0-93	+	1-38	9	—	6*85	—	5*31	i	—	13-48	- 13-79
* 21— 10 » .........	22	+ 0-06	+ 1-66	8	— 564		5’o0	80	—	3-64	—	416	3	—	11-69	— 12-30
» 101— 30 » .........	22	- 4-54	— 3*03	4	- 8-60	—	8-82	8	—	47 7	—	5*28	3	—	13-61	- 13-78
» 30''1— 50 » .........	11	— 5-87	— 4-38	1	— 8-38	—	8''S8	1	—	5-78	—	6-96	—		—	—
» 50-1 — 100 » .........	11	— 7*55	— 6-85	1	- 8-18	—	8-98	—		—		—	—		—	—
» 100.1— » .........	4	— 8''B9	- 8-74	—	—		—	—		—		—	—		—	—
Skogsomr. o. div. omr. utan åker	4	4" 3*48	— 10-98	1	— 1-96		12-10	—		—		—	1	—	3-22	- 18*84
Sammanlagt för a	76	3''7 4	— 549S	21	— 7''36	-	7 ss	98	-	3-93	-	4-61	8	-	12-4 6	— 1369
b. Äg. med fastigh. utarr.
1. Äg., som ej erlägga fastigh.-skatt	30	+ 7-n	+ 9-97	14	+ 9-23	+	9-71	18	+	1*62	+	0*04	6	+	3-41	+ 3*38
2. Äg., som erlägga fastigh.-skatt	—	—	—	1	— 7''94	—	9-10	1	+	2-35	+	3-78	—		—	—
Sammanlagt för b	30	+ 7-71	+ 9" 9 7	15	+ 7''86	+	8''30	19	+	1-79	+	Oss	6	+	3-41	+ 3''3S
c. Arrendatorer.
1. Arr., sorn erlägga fastigh.-skatt
Åkerareal —2 har......	—	—	—	1	4" 3*58	+	4-04	—		—		—	22	—	11-97	-11*84
» 2''1—10 > ......	7	1*95	— 0-38	1	— 8-97	—	8-57	20	—	6-88	—	6-09	29	—	10*4 8	— 10*32
» 10-1— 30 » ......	ii	- 6-82	— 5*27	7	— 4-08	—	4-65	14	—	9-03	—	11-26	20	—	13-16	-13*04
» 30-1 — 50 s> ......	7	— 9-27	- 8''5S	—	—		—	2	—	14-29	—	12*98	3	—	7*54	— 7*32
» 50 1 — 100 » ......	5	— 9-12	— 8-61	2	-8-3 7	—	8-88	—		—		—	2	—	3-7 9	— 3*66
» 100-1— » ......	—	—	—	1	— 8-98	—	8-58	—		—		—	3	—	13-83	— 13*62
Sammanlagt	30	— 8-os	— 7-io	12	— 694	—	7-19	36	—	8-48		9*68	79	—	10-54	— 10-36
2. Arr., som ej erlägga fastigh.-sk.	—	—	—	1	+ 9-28	+	9-71	1	+	2-86	+	4-48	—		—
Sammanlagt för c	30	— 803	— 7 io	13	— 6 78	—	7 02	37	—	8''36	—	9'' 63	79	-	10 64	— 10-36
d. Till gr. I hänförliga, som an-
setts ej böra inordnas i förest.
grupper.	4	+ 7 ss	+ 8 96	—	—		—	11	+	1-68	+	Ilo	4	—	4''78	— 678
Sammanlagt för I	140	-3 23	- 4-16	49	- 4 60	-	4 74	165	—	1 04	-	1-66	97	—	8-28	— 8 92
därav Fys. pers.......................	136	— 4-38	— 3-26	47	— 4-76	-	4-9 5	161	—	2''24	—	3*26	95	-	8’41	— 9-07
Stat, kommun o. dyl........	4	4" 3*7 6	- 9-46	2	4* 6*54	+	4*47	3	+	2-58	+	3-95	2	+	3-41	4- 3-6C


Aktiebolag.....................	—	—	—	—	—		—	1	—	3-cb	—	13-82	—		—	—
II. Äg. av annan fastighet, tills.....	42	-1- 7-93	+ 10-24	21	+ 9 23	+	9 71	39	+	2 68	+	4 25	14	+	2 27	+ 2-52
därav Fys. pers.........................	41	+ 7-93	+ 10-24	20	+ 9-28	+	9-71	37	+	2-66	+	4-22	10	+	3-20	4" 3*45
varav lönt. m. högst 1 500 kr.	10	+ 7-93	+ 10-2 4	5	+ 9''23	+	9-71	5	+	2-80	+	4-4 8	—		—	—
Stat, kommun o. dyl..........	1	+ 7-93	+ 10-24	—	—		—	—		—		—	1	+	3-4 1	4" 366
Föreningar m. m...............	—	—	—	1	+ 9-23	+	9-71	—		—		—	1	+	3-41	+ 3*66
Aktiebolag........................	—	—	—	—	—		—	o	+	2''80	+	4-48	2	+	1-99	+ 2*24
lil. Övriga skattskyldiga.
a. Löntagare.
Tax. inkomst —1 500 kr.	157	+ 7-93	+ 10-24	52	+ 9-23	+	9-7 1	129	4-	2-8 C	4-	4-48	211	+	3-3 7	+ 3-62
1 510 — 3 000 >	7	+ 7-93	+ 10-24	3	+ 9“23	+	9-71	8	-i-	2-86	+	4*48	222	+	3-34	4“ 3''59
3 010 — 6 000 »	3	+ 7*91	+ 10-22	2	+ 9-23	+	9-71	4	+	2*78	+	4''40	22	+	3-41	4“ 3*66
över 6 000 »													5	+	3-41	+ 3-66
Sammanlagt för a	167	4- 7"93	+ 10 24	57	+ 9 33	+	9-71	141	+	2 84	+	4-4 7	460	+	3-3 6	4- 3''si
b. Rörelseidkare.
Tar. inkomst —1 500 kr	4	+ 7-93	+ 10-24	5	+ 9-23	+	9-71	8	+	2-86	+	4-48	4	+	341	4“ 3*66
1 510—3 000 »	'' 1	+ 7-93	+ 10-24	—	—		—	1	+	2-86	+	4-48	1	+	3*41	+ 3-66
3 010—6 000 »
över G 000 »	1	+ 7-70	+ 9-99	—	—		—	—		—			—		—	—
Sammanlagt för b	6	+ 7-80	4* 10'' 05	5	+ 9''23	+	9-71	9	+	2-80	+	4-48	'' 5	+	3-41	4“ 3‘6 6
c. Andra än löntagare och rörelseidk.
Tax. inkomst —1 500 kr.	5	+ 7-93	+ 10-24	2	+ 9-23	+	9-71	8	+	2*86	+	4-48	3	+	3-41	4“ 3*66
1 510—3 000 »	—	—	—	—	—		—	1	+	2-sc	+	4-48	2	+	3-4 1	+ 3*66
3 010—6 000 »													1	+	3-41	+ 3-66
över 6 000 v
Sammanlagt för c	6	+ 7-93	+ 10-34	2	+ 9''23	+	9-71	9	+	2-86	+	4''48	6	+	3 41	+ 3-66
Sammanlagt för III	178	+ 7-91	+ 10 21	64	+ 9-23	+	9 71	159	+	2''84	+	4 47	471	+	3 36	+ 8ei
därav Aktiebolag........................	1\|+ 7-93	+ 10-24	—	—		—	—		—		_	—		—	—

fastighet kommunvis i 10 utvalda landskommuner. (+ = ökning, — — minskning av nuv. skatt.)

	Lyngby ,[		Hålanda		Varv	K a m n ä s	Ramsjö	Ådalsliden
Ant. skattsk,	Procentuell förskjutning	Ant. skattsk.	Procentuell förskjutning	> s» p	Procentuell förskjutning	Ant. skattsk.	Procentuell förskjutning	Ant. skattsk.	Procentuell förskjutning	Ant. skattsk.	Procentuell förskjutning
Alt. 1	Alt.il	Alt. I	Alt. TI	Alt. 1	Alt. 11	Alt. 1	Alt. 11	Alt. I	Alt. 11	Alt. I	Alt. 11
30	-0-75	- 0*72	12		10*29		10*67	1	4 4*06	+ 4*28	1	— 15*96	— 15-37	12		0-76	+ 7-82	101	— 4*32	-3-86
46	— 6-ei	— 6-69	74	—	5*41	—	6*7 0	8	— 7*03	— 6*88	24	- 2*7 2	— 3-36	45	—	2-89	— 1-27	132	-3-11	— 4*76
32	— 7*65	— 7*83	4	—	6*72	—	7*28	4	- 11*21	- 11*02	13	- 6*0 7	— 8*24	2	—	2-99	— 3''84	12	— 1-99	- 3 49
3	— 8’06	— 8*64	—		—		—	—	—	—	1	— 8*oo	— 7-63	—		—	—	1	- 1*62	— 2*6 9
2	— 8-46	— 8*44	—		—		—	1	— 12*7 2	- 13*as	2	— 13*80	- 14-88	—		—	—	—	—	—
4	~ 8''46	- 8*44	1	+	1*79		16*7 0	2	- 3*92	- 17*79	3	- 0*15	- 3-oi	1	-	0-9 2	- 9*4 1	14	+ 1-62	4- 2*59
lil	— 6''97	— 7 ''oo	91	-	5''so	-	7* 03	16	— 9''ss	— 10 50	44	- 4 79	— 6 43	60	—	1-54	— 6 31	260	- 2-39	— 3 38
17		+ 9*8 7	4	+	6-80	+	7*02	4	+ 3*94	+ 4*28	4	+ 0*7 9	4- 1*48	—		—	—	—	—	—
1	— 8''4C	— 8*44	—		—		—		—	—	3	— 9*99	— 12-28	3	—	6*6 5	- 10-98	3	— 2*6 5	— 3*61
K*. Oo	+ 4 19	+ 4''21	4	+	6 so	-9	7* 62	4	+ 394	+ 4''2 s	7	— 5*4 7	6''51	3	—	6''66	— 10 98	3	— 2''66	— 3''61
											1	-11-00	— 17-32			_	_	_	_	_
2	— 8''46	— 8*44	25	-	8*49	-	8*51	—	—	—	25	- 6"2 5	— 6-98	—		—	—	2	— 0-24	+ 1-08
10	— 8''46	— 8*44	6	~	7*10	—	6*38	1	-13-06	-13-21	18	— 5*4 2	— 5-92	—		—	—	—	—	—
1	— 8-13	-8*11	—		—		—	3	- 13*18	-13-15	1	- 14-32	- 16-17	—		—	—	—	—	—
2	— 8-4 6	— 8*44	—		—		—	1	- 13*28	- 13-10	1	-12-3 2	-17-18	—		—	—	—	—	—
1	— 8''46	— 8*44	1		11*00		10*32	—	—	—	1	-15-76	-15-44	—		—	—	—	—	—
16	-- 8*42	— 8-41	32	—	9*43	—	8*97	5	- 13*20	-13-14	47	— 8*3 5	— 9*18	—		—	—	2	— 0-2 4	+ 1*08
2	- 7-70	- 7*68			—		—	—	—	—	17	+ 0-86	4- 1*58	53	+	3-19	+ 11-62	51	+ 1-88	+ 2-94
18	— 8 40	— 8 38	32	-	9 43	—	8*97	O	— 13''20	-1314	64	— 6 61	- 7 u	53	+	3 19	+ 11''62	53	+ 1''63	+ 2 80
2	— 7 ''16	-7-21	3	+	3 26	+	3 89		_	_	5	— Osi	— 3 32	4	-	2-90	— 1037	15	4* 0 14	- 0''46
155	-6 53	— 6 55	130	-	3*26	-	3 60	25	- 9 87	- 10 08	120	- 244	— 4-40	120	—	2 23	- 8 io	831	- 1-29	— 2 08
150	— 6''57	— 6-5S	126	—	3*30	—	3*61	21	- 11*36	- 11*47	112	- 6*22	- 7-17	113	-	1-32	+ 1-98	315	— 2-26	— 3*14
3	— 8-45	— 8*48	4	+	3*75	—	7*22	4	+ 3*37	+ 2*25	3	- 1*74	— 1*82	3	—	1-03	— 9-39	2	— 3-84	-2-91
								_	_	_	_	—	—	—		—	—	1	+ 1*77	+ 2-83
2	-2''01	— 1*99	_		_		—	—	—	—	5	— 0*84	— 3-62	4	-	2-90	- 1037	13	+ 0-22	-0-46
56	"i" 9 57	+ 9 59	41	+	0 80	+	7*02	38	f 3 55	+ 345	75	4 0 86 4 1*58	68	-9	8 21	+ 11 02	134	+ 178	+ 2 88
53		4 9*55	40	+	6*80	+	7*6 2	34	+ 4*06	+ 4*28	68	+ 0*86	4" 1''68	62	+	3-21	+ 11-62	128	+ 1*75	+ 2-85
21		+ 9*87	6	+	6*80	+	7*62	9	+ 4*06	+ 4*28	7	+ 0*86	+ 1*68	27	+	3-21	+ 11-62	40	+ 1*76	+ 2-83
1	+ 9*35	+ 9*87	_		_		_	1	+ 4*06	+ 4*2 8	1	+ 0*86	4* 1*58	—		—	—	1	+ 1-88	+ 2-94
1		+ 9-87	_		_		_	2	+ 4*06	+ 4*28	4	+ 0*86	+ 1-58	4	+	3-21	+ 11-62	4	+ 1*88	+ 2-94
1	4- 9*8 B	+ 9*8 7	1	+	6*80	+	7*62	i	+ 2*86	+ 2*31	2	+ 0*86	4 1*58	2	+	3-21	+ 11-62	1	+ 1-88	+ 2-9 4
163	+ 9*79	+ 9*82	103	+	6*54	+	7*3 5	90	+ 4*03	4" 4*2 5	414	+ 0*86	4- 1*58	319	+	3-18	4 11*58	311	+ 1-83	+ 2-9 4
8	4-9*85	+ 9*87	10	+	6*80	+	7*62	18	+ 4*06	+ 4*28	254	+ 0*86	4 1*58	66,+	3-2 1	+ 11-62	63	+ 1-88	+ 2-94
6		+ 9*87	2	+	6*80	+	7*62	1	+ 4*06	+ 4*28	33	+ 0*86	4 1*58	15 +	3-21	+ 11-02	13	+ 1-83	+ 2-94
i	+ 9*86	+ 9*8 7	—		—		—	—	—	—	11	+ 0*86	4- 1*58	—		—	—	1	4" 1*83	+ 2-94
178	4" 9''82	+ 9 84	115	+	6 68	+	7*49	109	+ 405	+ 4''26	712	+ Oss	+ 1''58	400	+	3 19	+ 11''60	388	+ 1-83	+ 2-94
''■ 9	+ 8*50	+ 8*52	3	+	4*85	+	5*52	3	+ 4*0 6	+ 4*2 8	14	4" 0*86	4" 1*58	3	+	3-2 1	+ 11-6 2	13	+ 1-83	+ 2*94
1	4-9-47		1	+	6*80	+	7-6 2	_	—	—	8	+ 0*86	4 1*58	5	+	3-n	4" 11*51	2	+ 1*88	+ 2-94
			]	+		+	7-62	_	_	_	_	—	—	2	+	3-21	+ 11-62	2	+ 1-88	+ 2-94
											3	+ 0*86	4 1*58			—	—	3	+ 1*83	+ 2*94 \|
10	+ 8-7/	+ 8''7 2	5	-4	6''36	+	714	3	4" 4. 0b	4 4 28	25	+ 0 86	+ 7äS	10	+	317	+ 11-67	20	+ 1''83	+ 294
3	4- 9*85	+ 9*87	8	+	4*7 6	+	5*4 4	3	+ 4*06	+ 4-28	3	+ 0*86	4 1*58	7	+	3-21	4- 11*62	19	+ 1*88	+ 2-94
i	4-9-86	+ 9*87			—		—	—	—	_	_	—	_	1	+	3-21	+ 1 1*62	5	+ 1*88	+ 2*94
4	4- 9''88	+ 9 87	S	+	4'' 76	+	6 44	.4	+ 4''0	,+ 4 28	3	4- 0 86	+ 158	8	1+	3 21	+ 11 62	24	+ 1''83	+ 2 94
lita	+ 9 25	+ 9 77	,128	+	ilse	+	7 30	115+ 4 05	+ 4*21	740	+ 0*80 + 1-58	418 +	3 l fl	+ lloo	432	+ 1-80	+ 2 94
—	—				—		—		1 -	1 —		—	1 -	il -		—	—	1 31+1-88	+ 2*94

Tabell 3 b. Verkningarna å olika grupper skattskyldiga av ändrade repartitionstal för jord -

			Jord	bruks	fast	i g h e	t
	Antal skatt- skyl- diga	Antal	Areal	Taxeringsvärden
Grupp	bruk- nings- delar	Åker Ilar	Skogs- mark bär	Jord- bruks- värde tusental kr.	Skogs- val^ tusental kr.	Summa tax.- värde tusental kr.
I. Ägare och arrendatorer av jordbruksfastighet. a. Ägare vied fastigheten under eget bruk.
Åkerareal — 2 Ilar............ ..............	175	175	229-7	553 2	416-1	22*1	438-2
» 2''1— 10 » .........................	442	435	2 378''	12 991-9	3 246-5	1 120-6	4 367 1
» 10-1— 30 » ...........................	104	98	1 655-9	7 403-9	2 220-5	573-9	2 795-4
» 30 1— 50 » ...........................	18	18	724-0	1 592-2	720-9	86’0	806-9
» 50-1 — 100 » ...........................	17	15	1 042-8	698-7	919-6	58-4	978-0
» 100-1— t ...........................	4	2	350''o	129-0	253’0	31-4	284-4
Sl^ogsomr. och diverse områden utan åker.........	31	31	22-3	16 234-6	456’0	1 949-5	2 405-5
Sammanlagt för a	791	7 74	6 402o	39 603 b	82326	3841-9	12075 b
b. Ägare med fastigheten utarrenderad.
1. Äg., som ej erlägga fastigh.-skatt ...............	97	91	2 383-s»	1 881-7	2 614-2	210-3	2 824-5
2. Äg., som erlägga fastigh.-skatt ..................	12	12	147-1	877-s	209-1	96-7	305-8
Sammanlagt för ö	109	103	2531o	2 759''b	2823 3	307-0	31303
c. Arrendatorer. 1. Arr., som erlägga fastigh.-skatt ............... Åkerareal — 2 har ........................
24	24	34-9	16-9	76''9	l-l	78"o
» 2*1-10 » .....................	lil	lil	639-2	637-9	677-6	55’1	732-7
» 10-1— 30 » ........................	87	83	1 396-0	1099-1	1 609-6	122-0	1 731-5
» 30 1— 50 » .....................	17	16	626-e	215-0	679-3	22-9	702-2
» 50-1 — 100 » ........................	13	13	840-5	259"9	899-6	40-8	940-4
> 1001— » ........................	7	7	1 005''2	18-7	1 041-8	1*0	1 043-4
Sammanlagt	259	254	4 542-4	2 247-6	4 984-7	243 5	5 228-2
2. Ari-., som ej erlägga fastigh.-skatt ......	125	125	681-7	935-9	702-3	81-o	783-3
Sammanlagt för c d. Till grupp I hänförliga, som ansetts ej böra in-	381	379	5 224-1	3183-4	5 687 0	324-b	6 011b
ordnas i förestående grupper.................... Sammanlagt för I därav Fys. pers........................................ Stat, kommun o. dyl............................ Föreningar m. in................................ Aktiebolag.........................................	48 1332 1 276 30 25	47	3677 s	8S959- 6	6085-9	6 7539 12839-s. \ \
II. Ägare av annan fastighet, sammanlagt............	528	11	218-8	154 6	261 4	134	274''S
därav Fvs. pers...........................................	493	9	16-i	43-5	23-6	2-o	25*6
varav löntag. med tax. ink. högst 1 500 kr.	130	2	—	4*5	0-9	0-3	1-2;
Stat, kommun o. dyl. ..........................	6	—	—	—	_		_
Föreningar m. m................... ...........	17	—	—	—	_	_
Aktiebolag .......................................	12	2	202-7	111-1	237-8	lil	249-2I
III. Övriga skattskyldiga. a. Löntagare.
Tax. inkomst —1 500 kr.........................	1 949	7	10-8	8-2	34-5	0-2	34-7
1 510—3 000 » ........................	659	6	12-o	14-9	29-o	1*7	30*7
3 010—6 000 » ........................	101	2	4*o	—	4*1	o-i	4-2
över 6 000 » .......................	18	—	—	_	_	_	_
Sammanlagt för a	2 727	15	26-s	23-1	67-6	2-0	696
b. Rörelseidkare.
Tax. inkomst —1 500 kr........................	66	3	5*0	18-7	lii	0’2	12-5 j
1 510—3 000 » .......................	20	2	2-o	—	2-9	_	2-9]
3 010—6 000 » ........................	5	—	—	—	-	_
över 6 000 » ........................	7	—	22-s	4*0	18-7	0-4	19-1
Sammanlagt för b c. Andra än löntagare och rörelseidkare.	98	0	29s	22 7	32-7	0-6	34- 3
Tax. inkomst — 1 500 kr ........................	61	3	0-2	7*o	3-4	0-2	3‘6i
1 510—3 000 » ........................	10	—	_		_	_	_ 1
3 010—6 000 » ........................	1	—	_	__	_	_	_ 1
över 6 000 » ........................	—	—	_	_	_	_	_ !
» Sammanlagt för c	72	3	02	To	3 4	0-2	3''6
6ammanlagt för III	2 897	23	56’8,	52 8	103<	2-8\|	107 5!
därav Aktiebolag..........................................	4	—	—	- 1	__ i	- I	—
Totalsumma	4 757		12 709 lilSä 159 1 17 372 5 19 917 3	28 201-8''

bruksfastighet i 10 utvalda landskommuner. Sammanställning för samtliga kommuner.

Annan fastighet, tax.- värde tusental kr.	Beskatt-ningsbar ink. (vid gällande rep.-tal) kr.	Skogsaccis-i pliktigt rotvärde å veder!), fastigheter kr.	Procentuell andel av totala skattebördan	Procentuell forskjutn. av skattebördan (-}- = ökn.; — = minskn.)	Totala skattebördan (Allmän k Örnum* lialskatt och skogsaccis) i kronor
Gällande ! grunder \| 0/ /o	Alt. I O/ /o	Alt. II '' 0/ j /o	Alt. I o/ yo	Alt. 11 %	Gällande grunder kr.	Alt. I kr.	Alt. 11 kr.
8" o	20 560	3 560	1''39	1-34	1*35		3’48		2-61	7 050	6 805	6 866
77-4	100 870	100 990	8*65	8-3 2	8''24	—	3''S3	—	4‘7C	43 847	42168	41 760
69-1	18 060	57 220	4''BO	4"26	4-23	—	5*4 4	—	6-07	22 826	21 585	21 441
47''5	2 280	16 880	1-14	ros	1-07	—	5*33	—	5*52	5 761	5 454	5 443
	450	2 270	ris	1’0 4	1*04	—	9-06	—	9''0i	5 816	5 289	5 292
__	_	730	0*2 G	0’2 4	0*24	—	8''69	—	8*74	1 322	1208	1206
1-6	37 280	125 060	3" l i)	3-21	3*02	+	0''54	—	5*50	16 190	16 278	15 299
203 e	185 500	306 710	20 28	19 49	19''19	—	3oi	—	5*36	102 812	98 787	97307
17i	62 080	6 610	1‘34	1*43	1*44	_L	6*04	+	7*19	6 804	7 256	7 293
Wo	3 790	2 090	0-45	0''43	0’4 2	—	5*30	—	6*4 4	2 284	2163	2 137
31i	65 870	8 700	1-79	lss	1*86	+	364	+	3'' 7 6	9 088	9 419	9 430
	580		0-12	0-tl	O-ii		11-46		11-46	602	533	533
1-3	7 990	-''	1-07	0''9 8	0*9 9	—	7*78	—	7*59	5 412	4 991	5 001
__	6160	_	2-2 7	2’06	2*05	—	9-22	—	9’4 0	11 495	10 435	10 415
_	1410	_	0''Oä	0*85	0’85	—	9*98	—	9-80	4 798	4 319	4 328
_	8 540	_	1*42	1*32	1''82	—	7*40	—	7''43	7 212	6 678	6 676
_	_	_	1*48	1*30	1*81	—	11-85	—	11-53	7 486	6 599	6 623
1-2	24 680	_	7*31	6*6 2	6-63	—	9''32	—	9*2 7	37 005	33 555	33 576
6*3	34 490	—	0*69	0-71	07 3	+	1-84	+	5*90	3 526	3 591	3 734
7-å	59170	—	8 oo	7 33	7 ''38	—	8 3 6	—	7 90	40 531	37146	37310
5121	268210	694 560	18 41	18 2 B	17-79	_	0-87	—	3 41	93414	92605	90 227
7542	578 7501009970	48-48	46-93	46 20		3-21	—	4-Jl	245 845	237 957	234 274
			31-ös	3014	30-04		4*57	—	4-88	160 120	152 796	152 302 i
			3* 6 6	3''69	3* 5 2	+	0-84	—	3*97	18 578	18 734	17 840 i
			0-oo	0-oo	Ooo	I +	1*7 7	4*	2-83	7	7	7 \|
			13-24	13-1 o	12-64	—	1-07		4-49	67 140	66 420	64125 I
5 386 1	290 870	270	lisö	Hot	12-05	+	2-69	+	3 90	58 793	60 372	61083
15317	224 580	—	6*29	6*4 9	6*59	+	3-37	+	5*03	31 819	32 891	33 420
239-7	25 830	_	0-85	0-88	0-90		4*13	+	6-4 4	4 287	4 464	4 563
850-6	—	_	1*14	1*17	1-18	+	2-12	+	3-16	5 794	5 917	5 977
230-2	15 610	—	0-49	0*50	0-51	! +	3-io	+	4-so	2 480	2 557	2 599
2 773-6	50 680	270	3-6 8	3-7 5	3*77	+	1-64	+	2-07	18 700	19 007	19 087
_	634 220		13-22	13-71	13-9 6	+	3* 7 0	+	5*52	67 058	69 538	70 760
\| _	717 530	—	14-28	14*66	14-84	+	2-68	+	4-0.1	72 411	74 349	75 313
1 _	290 910	—	5-8 2	6-oi	6''10	+	3-81	+	4-88	29 504	30 482	30 928
1 _	167 870	—	2-99	3* 0 5	3-07	+	2-23	+	2-80	15 128	15 466	15 560
i —	1 810 530	—	36 3i	37 43	37 97	+	3 u	+	4''60	184101	189 835	192561
	40 960	_	0*5G	0-58	0o9	+	1''40	+	5*3 G	2 816	2 940	2 967
_	32 330	—	037	0-39	O''40	+	3*4 7	+	6-00	1 900	1 966	2 014
_	21 020	—	0-43	0-4 4	0''4 6	+	3*1 G	+	5*7 7	2 185	2 254	2 311
_	69 830	200	1*97	1''40	1*41	+	1-87	4-	2-98	6 966	7 096	7 170
—	164 110	200	2 73	281	286	+	2 81	.I	4 29	13 867	14 256	14 462
	18 870	_	04 7	0''4 9	0-19	+	3-87	+	4-9 2	2 377	2 469	2 494 .
—	14 200	—	0i!4	0-36	0-36	+	3*0 4	4*	4-19	1 741	1 794	1 814
	2 910	—	0*0 7	O0 7	0*0 7	+	3-41	+	3*60	335	346	317
	35 980!	0 8S	0-92	0 92	-i-	3 BO	+	4 B 4	4 453	4 609	4 655
• _	2 010 650 200	39 02	41-18	41 J5	-i-	3 io	+	4 57	202 421	208 700	211 67H
	26 230!	3* 1 5	323	3-2 6	+	1''99	+	3-0 7	3 620	3 692	3 731
6140 a	2 880 270 1 010 410	100 00	100 o o	100 oo					597 059	507 029	507 035

Tabell 3 c. Verkningarna 1 avseende på enskilda skattskyldiga av olika förslag rörande
sänkning av repartitionstalen för Jordbruksfastighet.

	Civil-	Äger	eller brukar jordbruksfastighet	Äger annan fastig- het, tax.-	Till kommu-nal inkomst-skatt	Allmän kom-munalskatt
Yrke lii. m.	stånd, antal barn	Areal, har	Jord-	Skogs-	Summa tax.- värde kr.	taxe- rad	be- skatt-	Gäl- lande	Alt. 1 kr.	Alt. II kr.
	Åker	Skogs- mark	värde kr.	värde kr.	värde kr.	in- komst kr.	bär in-komst kr.	grun- der kr.
1	2	8	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13
Litslena. Uppsala län. (Ortsgrupp I.) Hemmansägare............	g i	i		4 000		4 000		1 710	720	76	82	84
j Hemmansägare............	g 1	3	—	5 600	400	6 000	—	—	—	28	25	26
1 Hemmansägare............	g	10	—	10 200	—	10 200	—	_	—	49	44	45
Hemmansägare............	g 2	3-6	—	3 600	—	3 600	—	1510	340	44	46	47
Hemmansägare............	g 1	19	—	15 200	—	15 200	—	730	30	75	75	76
Stärbhus ..................	—	13''6	15	12 800	2 900	15 700	—	_	_	70	65	75
Hemmansägare............	g 3	46	24	35 000	3 500	38 500	—	2150	680	232	251	255
Hemmansägare...........	g	39	—	27 900	—	27 900	—	940	220	151	159	162
Hemmansägare............	g	60	—	40 200	—	40 200	—	1 170	420	225	243	248
j Hemmansägare............	g 3	57	—	46 000	—	46 000	—	_	—	219	197	201
! Hemmansägare (fastig-heten utan-. Arrend. \| erlägger fastigh .-skatt)	g	16-7	6	15 200	700	15 900		740	120	10	10	11
j Egendomsägare (fastig-heten utan-. Arrend, criägger fastigh.-skatt)		51	24	40 600	2 800	43 400		2 060	2 060	164	177	180
Arrendator (erlägg. fas-tigh.-skatt) ...............	g	8	—	6 500		6 500				31	28	28
Arrendator (erlägg. fas-tigh.-skatt)...............	0	16 7	8	15 900	1300	17 200		670	160	93	99	102
Arrendator (erlägg. fas-tigh.-skatt)...............	g 2	16 7	6	15 200	700	15 900				75	68	68
Arrendator (erlägg. fas-tigh.-skatt) ...............	g 1	195	4	15 800	500	16 300				77	70	71
Arrendator (erlägg. fas-tigh.-skatt)...............	g 3	51	24	40 600	2 800	43 400				203	184	185
Prost .......................	O	—	—	—	—	—	20 000	8 520	8 010	716	773	789
Stenhuggare ...............	g	—	—	—	—	—	3 300	3 310	2 560i	217	234	239
F. d. banvakt ............	g	—	—	—	—	—	1000	1440	690	59	63	65
Dräng........................	o	—	—		—	—	—	700	190	15	16	17
Banarbetare ...............	g 5	—	—	—	—	—	—	1500	100	8	9	9
Kvarnarbetare ............	g 2	—	—	—	—	—	—	1870	880	70	76	77
Statdräng ..................	g 4	—	—	—	—	—	—	1200	30	2	3	3
Statdräng ..................	0	—	—	—	—	—	—	1 200	690	55	59	60
Statdräng ..................	o	—	—	—	—	—	—	800	290	23	25	25
Lyngby. Malmöhus län. (Ortsgrupp I.) Småbrukare ... . .........	g	2		2 800		2 800		1 430	680	123	134	134
Småbrukare ...............	g	1-5	—	2 500	—	2 500	—	—	—	22	20	20
Småbrukare ...............	g	9	—	7000	—	7 000	—	—	—	61	56	56
F. d. arbetare ............	g	1	—	2 000	—	2 000	—	780	140	38	40	40
Hemmansägare............	g 2	9	—	9 000	—	9 000	—	—	—	78	72	72
Hemmansägare............	g 3	9	—	8100	—	8100	—	1820	180	97	100	100
Hemmansägare............	0	14	—	28 000	—	28 000	2 000	—	—	244	223	223
Hemmansägare...........	g 1	12	—	11400	—	11 400	—	—	—	99	97	97
Hemmansägare............	g	27-5	—	18 000	—	18 000	—	—	—	157	143	143

Tabell 3 c. (forts.) Verkningarna i avseende p& enskilda skattskyldiga av olika förslag
rörande sänkning av repartitlonstalen för Jordbruksfastighet.

Yrke m. m.	Civil- stånd, antal barn	Äger eller brukar jordbrukslastigbet	Äger annan fastig- het, tax.- värde kr.	Till kommu-nal inkomst-skatt	Allmän kom-munalskatt
Areal, bar	Jord- bruks- värde kr.	Skogs- värde kr.	Summa tax.- värde kr.	taxe- rad in- komst kr.	be-skatt-nings-bar in-komst kr.	Gäl- lande grun- der kr.	Alt. 1 kr.	Alt. TI kr.
Åker	Skogs- mark
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	1 ]	12	13
Hemmansägare............	g i	47		68 000		68 000				592	542	542
Hemmansägare............	O	76	—	76 700	—	76 700	—	—	—	667	611	611
Stärbhus (Arrend, erläg-
ger lastigh.-skatt)......	—	25	—	56 000	—	56 000	—	1 400	1400	203	223	223
Arrendator (erlägg. las-
tigh.-skatt)...............	O	8-5	—	19 400	—	19 400	—	—	—	169	155	155
Arrendator (erlägg. fas-
tigh.-skatt)...............	g	14-5	—	39 000	—	39 000	—	—	—	340	311	311
Arrendator (erlägg. fas-
tigh.-skatt)...............	g	35	—	64 000	—	64 000	—	650	70	567	521	521
Arrendator (erlägg. las-
tigh.-skatt)...............	g 4	112	—	142 200	—	142 200	—	—	—	1237	1 133	1 133
Handlande..................	0	—	—	—	—	—	3 000	2 750	2 240	347	381	381
Arbetare.....................	ä	—	—	—	—	—	1 600	920	410	71	78	78
Hemmadotter ............	o	—	—	—	—	—	—	850	340	49	54	54
Snickare ..................	g i	—	—	—	—	—	—	1240	290	42	46	46
Lertäktsarbetare .........	g ^	—	—	—	—	—	—	1 290	230	33	37	37
Tegelarbetare ............	g3	—	—	—	—	—	—	1520	270	39	43	43
Statdräng ..................	g3	—	—	—	—	—	—	1320	170	25	27	27
Tjänarinna..................	o	—	—	—	—	—	—	820	310	45	49	49
Stationsinspektor.........	g	—	—	—	—	—	—	3 020	2 270	329	362	362
Statdräng ..................	g	—	—	—	—	—	—	1200	450	65	72	72
Ramsjö. Gävleborgs län.
(Ortsgrupp II.)
Torpare.....................	g 2	1	—	2 000	—	2 000	—	1410	270	33	33	36
Snickare.....................	g	2	—	3 300	—	3 300	—	830	140	28	28	30
Hemmansägare............	O	8	10	6 800	1200	8 000	—	1070	500	80	82	88
Torpare.....................	g 2	3	—	6 000	—	6 000	—	—	—	30	26	28
Hemmansägare............	O	10	26	9 700	4 300	14 000	—	2 440	1870	220	227	245
Hemmansägare............	g	5	80	13100	14 900	28 000	—	—	—	116	108	103
Hemmansägare............	ä	8	17	7 000	1000	8 000	—	—	—	39	34	36
Hemmansägare............	g	9	17	12 900	2100	15 000	—	1440	630	125	129	139
Hemmansägare............	g4	4	100	6 200	10 800	17 000	—	1 300	60	72	69	65
Hemmansägare............	o	9''5	225	13 600	17 800	31400	—	1 550	980	210	205	205
Arrendator (last.-äg. ut-
gör lastigh.-skatt)......	g6	8	—	5 700	- •	5 700	—	2 030	260	22	23	24
Arbetare (tastigh.-äg. ut-
gör lastigh.-skatt)......	g i	1	—	2 000	—	2 000	—	1 590	540	45	47	50
Arrendator (lastigh.-äg.
utgör lastigh.-skatt)..	g	10	—	11000	—	11 000	—	2 050	1 240	104	107	116
Aktiebolag ...............		46	0 567	188 900	430 900	619 800	—	—	—	2 394	2 308	2 092
Fjärdingsman ............	g		—	—	—	—	5 000	1930	1 120	115	119	128
Bagare ....................	ä	—	—	—	—	—	—	2 010	1 440	121	125	135
Skollärare ..................	g 2	—	—	—	—	—		5 210	3 920	328	339	367
Banvakt.....................	g 2	—	—	—	—	—		2 920	1 630	137	141	152
Skogsarbetare ............	O	—	—	—	—	—	—	1 100	530	44	46	50
Skogsarbetare ............	o	—	—	—	—	—	—	700	160	13	14	15
Dräng.................. .....	g 1	—	—	—	—	—	—	1100	200	17	17	19
Arbetare.....................	g 3	—	—	—	—	—	—	1400	190	16	16	18
Skomakare..................	o	—	—	—	—	—	—	1000	430	36	37	40

Tabell 4 a. Verkningarna & olika grupper av skattskyldiga av ändrat repartitionstal
lör Jordbruksvärde i förening nied jämkning av skattefria avdrag kommunvis i 10 utvalda
landskommuner.

Kommun

Allmän kommunalskatt, kronor

Gällande

grunder

Alt. I

(utan
jämkning
av de
skattefria
avdragen)

2 | 3

7 | 8 | 9

Ägare och arrendatorer au jordbruksfastighet.

Litslena ........	16 40t	}\| 15854	16 35''	16 351! 16 251	16 2361 16 151	16 14£	16 05E	16 045
Järstad..........	1 7 405	!j 7 066	7 34l	7 327\| 7 266	7 25C	7 21r	7 207	7 167	7 159
Bottnaryd .....	I 19 905	19 654	20 001	19 943 19 99c	19 964	19 92C	19 882	19 826	19 800
Norra Vram ..	22 501	20 586	21 219	20 926! 20 939	20 784	20 84t	20 729	20 761	20 675
Lyngby...........	23 89 S	22 341	23 058	22 992 22 966	22 894	22 812	22 761	22 646	22 617[
Hålanda ........	13 889	13 398	13 826	13 799! 13 791	13 771	13 69fc	13 674	13 591	13 585
Varv..............	4 958	4 469	4 761	4 684 4 661	4 618	4 612	4 580	4 562	4 541
Ramnäs .........	21 808	21 197	21 479	21 308; 21 447	21 325	21 406	21 299	21 337	21 274
Ramsjö............	29 328	28 555	29 001	28 901 28 856	28 759	28 856	28 759	28 856	28 759
Ådalsliden ......	63 500	62 581	63 658	63 508 63 561	63 408	63 321	63 173	63 065	62 965j
Summa kr.	223 589 215 701	220 705	219 739 219 733	219 009	218 840	218 212	217 864	217 420
				Ägare av annan fastighet.
Litslena .........	1 716	1852	1850	1852	1860	1 859	1 857	1 859	1 857	1 856
Järstad............	991	1 084	1092	1 094	1 102	1 103	1 098	1 099	1 093	1 094
Bottnaryd ......	2 203	2 261	2 265	2 261	2 275	2 275	2 272	2 271	2 268	2 267
Norra Vram ...	10 373	10 607	10 949	10 799	10 807	10 726	10 757	10 694	10 708	10 663
Lyngby............	3 016	3 305	3 240	3 253	3 292	3 298	3 297	3 301	3 298	3 309
Halanda .........	1 011	1080	1075	1072	1091	1088	1089	1 086	1 085	1 085
Varv...............	5 241	5 427	5 664	5 654	5 603	5 586	5 558	5 545	5 513	5 504
Ramnäs .........	15 727	15 854	16 216	16 073	16115	16 012	16 066	15 978	15 996	15 944
Ramsjö............	3 809	3 931	3 914	3 898	3 943	3 929	3 943	3 929	3 943	3 999
Ådalsliden ......	14 696	14 961	15 004	15 043	15 062	15 078	15 044	15 047	15 014	15 016
Summa kr.	58 783	60 362	61 269	60 999	61150	60 954	60 981	60 809	60 775	60 660
				Övriga skattskyldig	a.
	(Kursiverade	siffror utvisa skattebelopp för löntagare med taxerad inkomst av
				högst 1 500 kronor.)
Litslena .........	5 192	5 604	5 093	5 109	5 199	5 209	5 299	5 309	5 402	5 407
	3 lös	3 405	2855	2865	2962	2969	3072	3 079	3186	3189
Järstad............	2 651	2 895	2 608	2 622	2 673	2 688	2 727	2 740	2 785	2 792
	1422	1554	1253	1256	1325	1 330	1382	1387	1441	1443
Bottnaryd ......	6 274	6 449	6 112	6 163	6 097	6 145	6 192	6 222	6 277	6 297
	3593	3 694\	3346	3366	3327	3354	3424	3441	3514	3525
Norra Vram ...	49 861	51 531j	50 568	51 039	51 021	51 250	51 153	51 310	51 282	51 371
	10 049	10 386	9 441	9 621	9 560	9 778	9 768	9 928	9 977	10 079
Lyngby............	13 049	14 323	13 657	13 728	13 701	13 768	13 854	13 906	14011	14 04
	7 070	7 763	6 937	7 027	6 980	7 069	7173	7 239	7 371	7 416
Halanda .........	6 424	6 844	6 418	6 456	6 438	6 468	6 540	6 558	6 <142	6 (558
	2459	2 620	2110	2122	2119	2133	2241	2250	2 368	2376
Varv...............1	7 488	7 791	7 263	7 347	7 421	7 484	7 518	7 56.3	7 610	1 639
	4 080	4 245	3 693	3 743	3825	3873	3934	3969	4 040	4 062
Ramnäs .........	54 185	54 624	54 006	54 323	54 121	54 386	54 304	54 464 [	54 41 ä	54 543
	13092	13198''	12110	12 496	12209	12589	12471	12746	12 717	12904
Ramsjö............	20 539	21 197	20 764	20 890	20 902	20 986	20 902	20 9861	20 902	20 986
Ådalsliden ......	9412	9 712	9158	9 268	9 305	9 421	9 305	9 421	9 305	9 421
36 754	37 438	36 319	36 421	36 335	36 480	36 624	36 712	36 8941	36 950
	12725	12961	11445	11 623	11512	11 705	11 880	12018	12244	12 334
Summa kr.	202 417	208 696	202 808	204 Olis	203 908	204 864	205 113	205 770 206 220	20668»
	07058	09538	02348	03387	63 m 1	04 22l\	04 650	05 478	60104	00 749
5 — 819 707,

Tabell 4 b. Verkningarna å olika grupper av skattskyldiga av ändrat repartitionstal för

Sammanställning för

upp

ån tal katt-skyl-diga		A 1 1	män k o m m	anais	katt,
Gällande grunder	Alt. I I (utan jämkning av de skattefria avdragen)	a)	b) 1		d)
175	6 963	6 718	6 313	6 418i	6 545	6 594
442	41 396	39 717	39 972	39 916	40148	40 093
104	21 468	20 227	20 886	20 808	20 750	20 681
18	5 354	5 047	5 244	5 220	5 196	5177
17	5 772	5 245	5 485	5 461	5 421	5 402
4	1307	1 193	1245	1242	1 232	1229
3r	13 838	13 926	14 425	14 333	14 242	14177
791	96 098	92073	93570	93398	93534	93353
97	6 660	7 112	7 298	7 296	7 242	7 241
12	2 234	2113	2 190	2177	2 167	2 157
109	8 894	9 225	fl 488	9 473	9 409	9398
24	602	533	526	519	529	525
lil	5 412	4 991	4 951	4 909	4 989	4 965
87	11495	10 435	10 708	10 643	10 643	10 602
17	4 798	4 319	4 516	4 470	4 451	4 423
13	7 212	6 678	6 973	6 910	6 881	6 841
7	7 486	6 599	6 866	6 806	6 787	6 751
259	37 005	33 555	34 540	34 257	34 280	34107
125	3 526	3 591	3150	3 274	3 442	3 489
384	40531	37146	37690	37531	37 722	37 596
48	78066	77 257	79 957	79 337	79 068	78 662
1332	223 589	215 701	220 705	219 739	219733	219 009
528 58 783	60 362	61 269	60 999	61150	60 954
130	4 287	4 464	3 890	3 936	4 180	4 210
1 949	67 058	69 538	62 348	63 387	63124	64 221
659	72 411	74 349	74 065	74 827	74 943	75 103
101	29 504	30 482	31 599	31 306	31 226	31 040
18	15128	15 466	15 979	15 797	15 804	15 690
2727	184101	189 835	183991	185 317	185 097	186 054
66	2 816	2 940	2 678	2 715	2 775	2 808
2C	1 900	1 966	1960	1962	1 986	1986
5	2185	2 254	2 340	2 325	2 314	2 303
7	6 962	7 092	7 346	7 279	7 267	7 224
91	1386c	14 251	14 324	14 281	14 341	14 321
61	2 377	2 461	2 279	2 298	2 281	2 310
1C	1 741	1794	1856	1849	1835	1829
	335	346	i 358	353	353	350
7l	? 4 45,	4 60	4 49c	4 500	4 461	4 489
2 8»''	202 41''	208 696	202 808	204 098	203 908	204 864

I. Ägare o. arrendatorer av jordbr.-fastighet.

a. Ägare med fastigh. under eget bruk.

Åkerareal — 2 har.................. |

2-1— 10 » ..................

10-1— 30 » ..................

30 1— 50 » ..................

50''1—100 i> ..................

100-1— » ...................

Skogsområden o. div. områden utan åker j
Sammanlagt för a ''

b. Ägare med fastigheten utarrenderad. \

1. Ägare, som ej erlägga fastighetsskatt j

2. Ägare, som erlägga fastighetsskatt... |

Sammanlagt för b

c. Arrendatorer.

1. Arrendatorer, som erl. fastighetsskatt, j

Åkerareal — 2 har...............j

2-1— 10 » ...............

10-1— 30 » ............... |

30-1— 50 » ...............j

50-1—100 » ...............!

100-1— » j

Sammanlagt

2. Arrendat, som ej erl1. fastighetsskatt j

Sammanlagt för c

d. Till grupp I hänförliga, som ansetts !
ej böra inordnas i förestående grupper

Sammanlagt för I

II. Ägare av annan fastighet, sammanlagt

varav löntag. med tax. ink. av högst 1500kr.

lil. Övriga skattskyldiga.

a. Löntagare.

Tax. inkomst —1 500 kr..........

1 510—3 000 » .........

3 010—6 000 » .........

6 010— » .........

Sammanlagt för a

b. Sörelseidkare.

Tax. inkomst —1 500 kr..........

1 510—3 000 » .........

3 010—6 000 » .........

6 010— .» .........

Sammanlagt för b

c. Andra än löntagare och rörelseidkare.

Tax. inkomst —1 500 kr. .........

1 510—3 000 » .........

3 010—6 000 » .........

6 010— » .........

Sammmanlagt för c

Sammanlagt för lil |

jordbruksvärde i förening med jämkning av skattefria avdrag i 10 utvalda landskommuner.

samtliga kommuner.

krone	r				Allmän kommunalskatt	procent av nuvarande		1 1
1 e)	f)	g) 1	h)	Gäll. grun- der	Alt. I (utan Jämkning av det skattefria avdragen)	a)	b)	o)	d)	e)	f)	g)	h)
6 579	6 614	6 619	6 645	100	96-48	90-06	92-17	94-oo	94-7 0	94-4 9	94-9 9	95*06	1 95-4 3
40 044	39 988	39 932	39 894	100	95-94	96-43	96-42	96-99	96-8 6	96-7 8	96-00	96-4 0	96-87
20 625	20 567	20 488	20 452	100	94-2 2	97-29	96-93	96-gg	96-83	96-0 7	95-80	95-44	95-27
5 161	5 147	5123	5 112	100	94-27	97-95	97-60	97*05	96-69	96-40	96-13	95-69	95-48
5 378	5 366	5 333	5 324	100	90-8 7	95-oa	94-61	93-92	93*59	93-17	92-97	92-39	92-24
1222	1221	1 213	1211	100	91-28	95-26	95-08	94-26	94-08	93-50	93-42	92-81	92-65
14187	14 129	14126	14 080	100	100-C4	104-2 4	103-68	102-9 2	102-4 5	102-62	10210	102-08	101-75
93196	93032	92834	92 718	100	95''xi	97-37	97-19	97-3.2	97-14	96 98	96''si	96- oo	96-48
7 213	7 212	7 176	7 176	100	106-7 9	109-68	109-6 6	108-7 4	108-7 2	108-30	108-2 9	107-76	107-76
2156	2145	2143	2 137	100	94-s 8	98-03	97-46	97-oo	96-66	96-51	96-02	95-93	95-66
9 369	9 357	9 319	9 313	100	103-72	106-68	106-51	105-79	105-67	105-34	105-21	104-78	104-71
529	527	530	528	100	87-64	87-38	86-21	87-87	87-21	87-87	87-54	88-04	87*< 1
4 990	4 971	4 990	4 976	100	92-22	91-48	90-71	92-19	91-74	92-2 0	91-85	92-2 0	91-94
10 593	10 560	10 640	10 516	100	90-78	93-16	92*59	92-5 9	92-22	92-15	91-S7	91-69	91-48
4 416	4 396	4 383	4 370	100	90-0 2	94-12	93-10	92-7 7	92-18	92-04	91-62	91-36	91-08
6 831	6 802	6 779	6 758	100	92‘60	96-69	95-81	95-41	94-86	94-7 2	94-32	94-00	93-7 0
6 742	6 713	6 694	6 675	100	88-15	91-72	90-92	90-6 6	90-18	90-oe	89-6 7	89-42	89-17
34101	33 969	33 916	33 823	100	90-68	93-34	92-57	92-6 4	92-17	92-15	91-80	91-66	91-40
3 466	3 503	3 497	3 525	100	101-84	89-34	92-86	97-6 2	98-95	98-so	99-85	99-18	99-9 7
37 567	37472	37 413	37 348	100	91-05	92-99	92-r,o	93-0 7	92-76	92- o 9	92 45	9231	9215
78 708	78 351	78298	78041	IVO	98-96	102-42	101-63	101-28	100-76	100- 82	100 3 7	100’30	99-9 7
218 840	218 212	217 864	217 420	100	96 47	98 71	98-28	98 28	97-95	97-88	97-60	97 44	97-2 4
60 981 60 809	60 775	60 660	100	102-69	104 23	103-7 7	104-03	103 09	103 7 4	103 45	103 39	10319
j 4 245	4 267	4 310	4 323	100	104-18	90-7 4	91-81	97-51	98-2 0	99-02	99-53	100-54	100-84
, 64 650	65 478	66 164	66 749	100	103-7 0	92-9 8	94-53	94-18	95-7 7	96-41	97-6 4	98-6 7	99-54
74 839	74 922	74 693	74 747	100	102-08	102-2 8	103-84	103*50	103-7 2	1038 5	103-47	103-16	103-23
31063	30 910	30 883	30 778	100	103-81	107-io	106-11	105-84	105-21	105-28	104-7 7	104-6 7	104-82
15 729	15 636	15 641	15 581	100	102-23	105-03	104-4 2	104-47	103-7 2	103-9 7	103-86	103-39	102-99
186 281	186 946	187 381	187855	100	10317	99-94	100'' 66	loos 4	101 06	101-18	loiss	101-78	102 04
2 816	2 842	2 857	2 872	100	104-40	95-10	96-41	98-6 5	99-72	100''00	100-92	101-46	101-99
1 983	1 982	1 979	1 978	100	103-4 7	103-16	103-26	104-68	104-58	104''8 7	104-82	104-10	104-11
2 301	2 292	2 287	2 281	100	103-16	107-0 9	106-41	105-9 0	105-40	105-81	104-90	104-6 7	104-89
7 227	7 191	7 181	7 158	100	101-87	105-62	104-56	104-8 8	103-76	103-81	103-29	103-15	102-82
14 327	14 307	14 304	14 289	100	102-81	103 33	103‘ 02	1034 6	10330	103.15	103 20	103-18	103-07
2 328	2 347	2 371	2 386	100	103-8 7	95-88	96-08	95-96	97-18	97-94	98-7 4	99-7 5	100-38
l 826	1 821	1 815	1 812	100	103-04	106-61	106-20	105-40	105-0 5	104-88	104-00	104-2 6	104-08
351	349	349	347	100	108’2 8	106-8 7	105-87	105-8 7	104-48	104-7 8	104-18	104-18	103-6 8
4 505	4 517	4 535	4 545	100	103-50	100-9O	101-06	100''3 6	100-81	101-17	101-4 4	1 101-84	1020 7
205 113 205 770	200 220	206 689	100	103 10	100 10	100-88	10074	101-81	101-88	101 00	101 88	102-11

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet........................... 3

Historik rörande repartitionstalen för fastighet vid kommunalbeskattningen 25

Utredning rörande verkningarna av vissa förslag till ändrade repartitionstal
för jordbruksfastighet m. m............................................................................. 35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Bilaga 2.

Till herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Genom finansdepartementets ämbetsskrivelse den 12 maj 1931 har domänstyrelsen
anmodats inkomma med yttrande rörande vilka ändringar
i nu gällande instruktion jämlikt förordningen den 27 juni 1927 (nr 309)
för värdering av skogsmark och växande skog styrelsen kunde finna påkallade
med hänsyn till dess tillämpning vid allmän fastighetstaxering
år 1933.

Med anledning härav får domänstyrelsen, som i ärendet inhämtat här
bilagda yttranden1 från samtliga Överjägmästare, vissa jägmästare och
skogstaxator^ centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt
Sveriges skogsägareförbund — ävensom tagit del av den jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 26 oktober 1928 av särskilda sakkunniga inom finansdepartementet
utarbetade redogörelsen rörande taxeringsutfallet för skogsmark
och växande skog m. m. — vördsamt anföra följande.

De principer, som äro grundläggande för värdering av skogsmark och
växande skog enligt den för 1928 års allmänna fastighetstaxering gällande
instruktionen, given i nämnda förordning den 27 juni 1927, beröras i
allt väsentligt icke av de ändringar i instruktionen, som styrelsen anser
böra nu ifrågasättas. Dessa avse huvudsakligen dels ändrad formulering
i anslutning till texten i anvisningarna till § 9 kommunalskattelagen, dels
vissa övriga, av förhållandena påkallade förtydliganden eller ändringar.
Då taxeringen av »övrig mark» i vissa avseenden står i nära samband
med värderingen av skogsmark och växande skog, har styrelsen även
framlagt vissa synpunkter rörande uppskattningen av detta ägoslag. Styrelsen
anser sig dock böra redan nu framhålla att, bland annat, svårigheterna
att under nuvarande förhållanden lämna förslag till prissättning
av virkesavkastningen samt att fixera kapitaliseringsfaktorn göra, att
styrelsen för sin del är tveksam, örn med nuvarande förutsättningar en
helt ny fastighetstaxering lämpligen bör genomföras år 1933. Till dessa
frågor återkommer styrelsen i det följande.

Domänstyrelsen har till förslaget till instruktion för skogsmark och
växande skog angivit motivering till av styrelsen ifrågasatta ändringar
eller tillägg, ävensom påpekat därav betingade förändringar i kommunalskattelagen.
Understrukna delar av texten i förslaget utmärka ifrågasatta
ändringar.2

1 Ej här avtryckta.

2 I trycket återgivna med kursiv stil. Kör jämförelse har i denna bilaga såsom parallelltext
intagits jämväl gällande instruktion, ehuru densamma ej finnes intagen i domänstyrelscns
skrivelse.

Bihang lill riksdagens protokoll 1932. 1 sami. ISO haft. (Nr 220.) inlaga. ii

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

1927 års

instruktion för värdering av skogsmark och växande skog.

1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark oell växande skog.

A. Skogsmark.

2. Skogsmark skall värdesättas efter arealen av till skogsbol^ duglig
mark och. dennas normala avkastningsförmåga.

I arealen inräknas icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan
dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma
vattenförhållanden, näringsbrist hos marken eller de lösa jordlagrens
ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion
där icke kan påräknas. Sådan marks eventuella värde skall medräknas
vid värdesättning av fastigheten i övrigt.

Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas efter den
årliga .avkastning, som anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder
bedrivet skogsbruk och under antagande att marken vore beväxt
med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd
(normal skogst ingång). Vid uppskattningen av markens normala avkastningsförmåga
tages alltså ej hänsyn till örn normal skogstillgång
därå faktiskt föreligger eller ej. Är skogsbeståndet mer än vanligt val
slutet eller innehåller det relativt stor tillgång på moget virke, kommer
den avkastning, som under närmaste tiden faktiskt kan uttagas, att överstiga
det genomsnittliga och i längden uttagbara beloppet. Är åter skogen
utglesnad eller vanskött, kommer den avkastning, som under lång
tid framåt kan uttagas, att understiga den normala, som bör kunna påräknas
i framtiden!, då skogen kommit i ett ur skoglig synpunkt tillfredsställande
skick. Vid beräkningen av den normala avkastningen är vidare
att märka, att den skall vara genomsnittlig och således icke får
grundas allenast å vissa mindre arealer av skogsmarken, därå tilläventyrs
särskilt god eller särskilt dålig växtlighet förefinnes, utan skall
gälla skogskomplexet i dess helhet. I enlighet med vad nu sagts är såsom
normal avkastning att anse exempelvis den, som i medeltal uppnås
på sådana större skogsbruk, där det väl sörjes för såväl återväxt som beståndsvård
och där det finnes ett väl slutet och på behöriga åldrar val
fördelat virkesförråd.

Till avkastningen skall räknas jämväl virke, som användes till husbehov,
d. v. s. sådant, som åtgår till hus- och vägbyggnad, vedbrand, stängsel
med mera dylikt. Bomler ing skall ske efter den virkesproducerande
förmågan utan hänsyn till försäljningsmöjligheten.

Finnes å skogsmark, därå rationellt skogsbruk bedrives, bete, skall-värdet
därå tilläggas markens värde såsom skogsproducerande, såframt betet
plägar utnyttjas. Betesvärdet upptages särskilt för sig till den storlek,
som kan ernås utan att intrång på det rationella skogsbruket göres.
Kan på grund av betets utnyttjande skogen ej lämna den avkastning, som
förutsatts vid bestämmande av värdet å skogsmarken såsom skogsprodu -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Domänstyrelsens förslag.

Förslag

till

instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän
fastighetstaxering år 1933.

1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark och växande skog.

A. Skogsmark.

2. Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga.
(Se punkterna i, 5 och 6.)

Såsom skogsmark skall därvid upptagas all icke odlad mark, som, vare
sig den vid tillfället är skogbärande eller icke, är lämplig att använda för
skogsproduktion. Till skogsmark hauf öres således även ljungmark och
annan dylik mark, som, av ålder ligger skoglös, såframt den kan anses
lämpa sig för skogsproduktion. Är å skogbeväxt hagmark (betesmark)
betestillgången det väsentliga och skogsproduktionen av underordnad betydelse,
skall marken likväl taxeras såsom skogsmark, såvida icke densamma,
är att betrakta såsom kultiverad betesäng. Med kultiverad betesäng
förstås sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak foderproducerande
men icke sällan något trädbevuxen betesmark, vilken för
betets förbättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås sådana
åtgärder som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frösådd
med mera. Såsom skogsmark skall ej heller upptagas sådan skoglös
ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas för skogsproduktion,
i främsta rummet disponeras för foderproduktion genom bete eller slåtter
samt med god hushållning även bör därtill användas (naturlig betescller
slåtteräng), ehuru den ej är föremål för egentliga kulturåtgärder.

Till skogsmark räknas icke s. k. impediment eller »övrig mark», vartill
hänföras mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark, som
på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden,
näringsbrist eller de lösa jordlagrens ringa djup är av den beskaffenhet,
att någon egentlig skogsproduktion där icke kan påräknas.

Värdet av »övrig mark» ävensom, i förekommande fall, av bete å skogsmark
skall medräknas vid värdesättning av fastigheten i övrigt.

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

cerande, skall betesvärdet sättas så mycket lägre än det verkliga, att totalsumman
ej blir högre än den skulle blivit, örn skogsmarken såsom skogsproducerande
värderats med hänsyn till den avkastning, marken taktiskt
lämnar.

Även örn å skogbeväxt hagmark eller betesmark betestillgången är det
väsentliga och skogsproduktionen är av underordnad betydelse, skall
marken likväl taxeras såsom skogsmark, varefter betesvärdet tillägges,
för såvida icke ifrågavarande hagmark eller betesmark är att betrakta
såsom betesvall under ordnad skötsel. I senare fallet skall marken taxeras
såsom betesvall, varvid, örn växande träd finnas på densamma, dessa
skola särskilt uppskattas till sitt fulla värde. Till betesvall under ordnad
skötsel räknas hagmark eller betesmark, örn å densamma för betets
förbättrande vidtagas särskilda åtgärder för röjning, dikning, planering,
kalkning och grundgödsling av marken ävensom för fröanskaffning och
stängseluppsättning, i den mån nämnda åtgärder erfordras för ändamålet.
Sådan betesmark, som ej är skogbevuxen och ej heller att anse såsom
betesvall, taxeras ej såsom skogsmark utan såsom »annan betesmark».

Ljungmark och annan utmark, som av ålder ligger skoglös, skall upptagas
såsom skogsmark, såframt den kan anses lämpa sig för skogsproduktion.

3. Arealen av till skogsbörd duglig mark beräknas, vad angår statens
och andra allmänna skogar, efter därom av domänstyrelsen meddelade
eller eljest tillgängliga officiella uppgifter; vad angår enskilda skogar
under ordnad hushållning med tillgängliga och tillförlitliga hushållningsplaner,
efter uppgifter i hushållningsplanerna; samt, vad angår övriga
skogar, med ledning av uppgifter från jordregistret, ekonomiska kartverk
eller andra offentliga handlingar, så ock efter ingivna deklarationer
och andra upplysningar, som kunna införskaffas.

4. Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter per
hektar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet).
Uppskattningen skall avse virke i rått tillstånd på bark samt i verklig
kubikmassa och fast mått, d. v. s. den virkeskvantitet, som erhålles, då
virket mätes på rot efter noggranna s. k. massatabeller. Boniteten
angives såsom en för hela skogen i fråga gällande medelbonitet. Pinnes
för skogen tillförlitlig liushållningsplan, angivande skogsmarkens olika
boniteter eller innehållande andra uppgifter, varav markens normala produktionsförmåga
kan bedömas, sker uppskattningen av medelboniteten
med ledning därav. Saknas dylika uppgifter, uppskattas produktionsförmågan
med ledning av vad som är känt eller kan utrönas örn skogsmarken
i fråga, jämfört med medelboniteten å trakten i övrigt. Den uppskattade
boniteten infogas i någon av de i tabell I upptagna bonitetsklasserna. Är
boniteten så hög, att den ej kan infogas i någon av de i tabellen angivna
bonitetsklasserna, skall uppskattning ske efter den verkliga boniteten.
jämkad till närmaste hela tal.

I vissa fall, där tillförlitliga sammandrag finnas över kubikmassa och
tillväxt i olika åldersklasser, kan markens genomsnittliga produktionsförmåga
lätt uträknas, under förutsättning att beståndens slutenhet i genomsnitt
är typisk för ett välskött större skogsbruk. För 100-årig omloppstid
ger följande exempel upplysning örn beräkningens allmänna gång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Domänstijrelsens förslag.

3. Arealen skogsmark beräknas, vad angår statens och andra allmänna
skogar, efter därom av domänstyrelsen meddelade eller eljest tillgängliga
officiella uppgifter; vad angår enskilda skogar under ordnad hushållning
med tillgängliga och tillförlitliga skogsuppskattningshandlingur, elter
uppgifter i dessa; samt, vad angår övriga skogar, med ledning av uppgifter
från jordregistret, ekonomiska kartverk eller andra offentliga handlingar,
så ock efter ingivna deklarationer och andra upplysningar, som
kunna införskaffas.

4. Skogsmarkens normala ihrfresavkastningsförmåga (boniteten) skall
beräknas efter den årliga nir/cesavkastning, som anses kunna erhållas vid
ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk och under antagande, att
marken vore beväxt med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat
virkesförråd (normal skogstillgång). Boniteringen får således icke
göras beroende av att den för viss tid uttagbara virkesavkastningen är
vare sig högre än normalt, på grund av att skogen är mer än vanligt väl
sluten eller innehåller relativt stor tillgång på moget virke, eUtr lägre
än normalt på grund av att skogen är utglesnad eller utgöres av övervägande
ungskog, utan boniteten bestämmes av den uthålliga årliga virkesavkastning,
skogsmarken lämnar, sedan skog stillgången under rationell
skötsel blivit normal. Såsom sådan normal virkesavkastning är att
anse exempelvis den, som i medeltal uppnås på sådana större skogsbruk,
där det väl sörjes för såväl återväxt som beståndsvård, och där det finnes
ett väl slutet och på behöriga åldrar väl fördelat virkesförråd.

Bonitering skall ske efter den virkesproducerande förmågan utan hänsyn
till föreliggande möjlighet eller sätt för virkcsavkmtnihgens utnyttjande.
Vidare är att märka, att boniteten skall vara genomsnittlig och
således skall för skogsmarken i dess helhet avvägas med hänsyn till dess
i olika delar skiftande producerande förmåga.

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

Åldersklass .Medelkubikmassa Tillväxt Tillväxt i kbm.

(20-årig) per hektar procent per år per 20 år

I ................................ 10 10.0 l.o 20

IT ............................... 60 7.4 4.4 88

III ............................... 120 3.8 4.6 92

IV ............................. 175 2.3 4.o 80

V ................................ 200 1.6 3.2 64

Summa för 100 år 344

Tilläggas 5 år för kalmarkstid, blir den genomsnittliga årliga produk 344 tionsförmågan

å dylik skog ; = 3.3 kubikmeter per liektar.

10a

Det bör observeras, att, örn t. ex. å dylik skog enbart finnes III åldersklassen
och skogen följaktligen för närvarande uppvisar en löpande tillväxt
av 4.g kubikmeter per hektar, bonitering dock icke skall ske efter
denna tillfälliga siffra, utan efter vad som under en hel omloppstid i genomsnitt
kan uppnås eller 3.3 kubikmeter. På samma sätt få låga tillväxter
å glesa eller överåriga skogar ej föranleda bonitering efter skogens nuvarande
abnorma tillstånd.

5. Värdet i penningar av den sålunda uppskattade normala avkastningen
beräknas efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot enligt de pris,
som för liknande sortiment under åren 1922—1926 i genomsnitt varit å orten
gällande. Finnes för skogen i fråga ordnad bokföring tillgänglig, må
densamma kunna läggas till grund för prissättningen, under förutsättning
att de bokförda prisen varit av ordinär beskaffenhet och sålunda för liknande
förhållanden representativa. Saknas ordnad bokföring för skogen
eller hava för det genomsnittliga prisläget representativa virkesförsäljningar
ej förekommit .eller anses de bokförda prisen icke kunna läggas till
grund för beräkningen, uppskattas rotvärdet med ledning av medelpriset
för orten efter en med hänsyn till skogens läge och produktionsförmåga
beräknad, till såväl kvantitet som sammansättning normal avkastning.
Det funna värdet jämkas till den av prisklasserna å tabell I, som ligger
närmast. Vid uppskattningen skall givetvis tillbörlig hänsyn tagas till
att sämre mark producerar ej blott kvantitativt mindre virke utan även
kvalitativt sämre och mindre värdefulla sortiment ävensom till utdrivningens
större eller mindre svårigheter i fråga örn körvägar, flottningsförliållanden
m. m. dylikt, som inverkar å virkets rotvärde. Vid en uppskattning
efter nu angivna grunder finnes alltså möjlighet att taga hänsyn
till varje särskild skogs läge i förhållande till avsättningsort och annat,
som inverkar å virkesvärdet.

I de fall, där ordnad bokföring finnes, erhållas de för prissättningen behövliga
medeltalen enklast örn virket försålts å rot. Så sker i stor utsträckning
på de allmänna skogarna. Men, även örn rotförsäljning förekommit,
kunna de erhållna priserna ej alltid utan jämkning användas
som taxeringsunderlag. Så t. ex. kan inträffa, att endast den grövsta och
värdefullaste skogen sålts å rot, medan småvirket använts till husbehov,
såsom vanligt är i jordbruksbygderna, eller kvarlämnats i skogen, såsom
sker i vissa trakter med otillfredsställande avsättningsförhållanden. Men
även örn dylika extrema fall ej föreligga, kan det inträffa, att å viss egendom
årsavkastningen, åtminstone vissa år, kan vara sammansatt av onormala
mängder grovt eller klent virke eller att avverkning skett på sär -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220. 6/

Domänstyrelsens förslöf).

Vid bestämning av boniteten skall hela den normala örliga virkcsavkastningen
uppskattas i kubikmeter per hektar och avse virke i ratt tillstånd,
mätt i verklig kubikmassa tast mått på bark, d. v. s. den virkeskvantitet,
som erhålles, då virket mates på rot efter noggranna s. k. massatabeller.
Finnas för skogen tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar,
angivande skogsmarkens olika boniteter eller innehållande andra uppgifter,
varav markens normala v i rkesavkastn i /»^förmåga kail bedömas,siter
uppskattningen av medelboniteten med ledning därav. Saknas bonitetsuppgifter,
uppskattas virkesavkastvingsförmågan med ledning av vad
som är känt eller kan utrönas örn skogsmarken i fråga, jämfört med medelboniteten
å trakten i övrigt.

Den uppskattade boniteten infogas i någon av de i tabell I upptagna
bonitetsklasserna. Är boniteten högre än någon av de i tabellen angivna
bonitetsklasserna, skall den vid uppskattningen jämkas till närmaste
bela tal.

5. För den sålunda uppskattade normala air/resavkastningen beräknas
nettovärdet per kubikmeter (rotvärdet) enligt de pris, som blivit satta under
åren 1927—1931 och i genomsnitt varit å orten gällande för de sortiment,
varav dylik: normal virkesavkastning anses sammansatt. Såsom
normal sortimentssammansättning skall anses dan, som i särskilda anvisningar
jämlikt 58 § taxeringsförordningen kan Wiva fastställd för län
elior område av län.

Finnes för skogen ordnad bokföring tillgänglig, må densamma kunna
läggas till grund för prissättningen under förutsättning, att de bokförda
prisen varit av normal beskaffenhet och sålunda för liknande förhållanden
representativa. 1 de falk, där virke försålts å rot, erhålles de för prissättningen
behövliga medeltalen direkt för vart och ett av de nämnda åren,
under förutsättning att det å rot försålda virket har den sålunda fastställda
sortimentssammansättningen och ett för skogen genomsnittligt avsättningsläge.
Eljest kunna de erhållna priserna ej direkt användas som
taxeringsunderlag utan måste jämkas. Så. t. ex. inträffar ofta, att endast
don grövsta och värdefullaste skogen sålts å rot, medan smavirket använts
till husbehov, såsom vanligt är i jordbruksbygder, eller kvarlämnats
i skogen, såsom sker i vissa trakter med otillfredsställande avsättningsförhållanden.
Alon även örn dylika extrema fall ej föreligga, inträffar,
att den årliga virkesavkastningen å en skog visst år är sammansatt
av onormala mängder grovt eller klent virke, eller att avverkning
skett på särskilt långa eller korta körvägar med mera, oell kunna även i
dylika fall jämkningar i de erhållna priserna bliva nödvändiga.

Å sådana skogar med ordnad bokföring, där virket försäljes i upparbetat
skick, skola från bruttopriserna avdragas alla direkta avverkningsoch
transportkostnader, såsom kostnader för huggning, körning, flottningetter
annan transport till den plats, för vilken bruttopriserna gälla — direkt
arbetsledning, avmätning och intumning, tillfälliga kojbyggnader,
vintervägar och lastplatser, skogsaeds- och skogsvårdsavgifter samt
olycksfalls- och försäkringsavgifter i den mån de äro direkt hänförliga
till drivningsarbetet. Därvid är att märka, att de avdragsgilla kostnader -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

skilt långa eller korta körvägar m. m., och kunna även i dylika fall jämkningar
i de erhållna prisen ofta bliva nödvändiga.

Å skogar med ordnad bokföring, där virket försäljes i upparbetat skick,
mäste man vid prissättningen dels avdraga alla direkta avverknings- och
transportkostnader, dels omföra det sålunda erhållna rotvärdet att gälla
verklig massa, fast mått på bark, i stället för t. ex. toppmätt massa inom
bark, enligt vilken senare mätning timmer ofta säljes. Örn avkastningens
sammansättning är känd, bör för varje sortiment rotvärdet utrönas för
Vaij av ar’ som skola läggas till grund för beräkningen, samt

medeltal för dessa årsvärden uträknas. Uträkning av totala avverkningens
medelpris sker enligt metod, som framgår av följande exempel:

45 procent timmer å 10 kronor per kubikmeter.............. kronor 4: 50

35 » pappersved å 7 kronor per kubikmeter .......... » 2: 45

20 » småved å 3 kronor per kubikmeter .............. » 0- 60

Medelpris per kubikmeter kronor 7: 55.

''Ull!f- V1SS tr^kt..s“a/eden ej vara avsättningsbar, bör i exemplet detta
ZJuZ Ut!°raS var<*et då medelpriset blir endast 6 kronor 95 öre per
Pet[a .galler tydiigen även då försäljning skett på rot, men
lrke under viss brosthojdsdimension ej kan vinna avsättning, ehuru dess
.Kubikmassa ingar i den för skogen beräknade årliga virkesavkastningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Domänstyrelsens förslag.

na skola vara representativa för skogens genomsnittliga av sättning sförhållanden
och icke göras beroende av avverkningarnas förläggning eller
virkesförrådets anhopning i sämre eller bättre av sättning slägen. Det sålunda
erhållna rotvärdet skall avse verklig kubikmassa fast mått på bark,
till vilket måttslag brukliga handelsmått, t. ex. toppmätt massa inom
bark för timmer, löst mått för brännved etc., skola omräknas. För varje
sortiment och klass av ekonomiskt likvärdiga sortiment skall rotvärdet utrönas
för vart och ett av de år som, enligt vad ovan angivits, skola läggas
till grund för beräkningen, samt medeltal för dessa årsvärden uträknas.
Ur medeltalen bestämmes rotvärdet för samtliga sortiment enligt den fastställda
normala sortimentssammansättningen på sätt framgår av följande,
vilket allenast utgör ett exempel på utfallet av olika sortiment och
dessas gruppering:

Sortimentsklass

I: timmer..................................................	35 X	ä	8 kr.	per	kbm.	kr.	2:80
II: sulfitved och l:a björkved................	20 X	»	6 »	»	»	»	1: 20
III: sulfatved, grops och l:a barrved ... IV: kolved, indusiribränsle och diverse	20 X	»	4 >	»	»	»	0: 80
virke ................................................	25 %	»	1 »	»	»	»	0: 25

Rotvärde per kubikmeter kr. 5:05-

Det bör beaktas, att den normala sortimentssammansättningen skall avse
hela värk esa v k as tuln gen, oberoende av huruvida viss del av denna
icke vinner avsättning. Skulle sålunda å viss trakt virke, i exemplet härovan
hänfört till fjärde sortimentsklassen, ej vara avsättningsbart, bör i
exemplet detta utföras med värdet 0, då medelpriset blir endast 4 kronor
80 öre per kubikmeter. Detta gäller tydligen även, då försäljning skett på
rot, men virke under viss brösthöjdsdimension ej kunnat vinna avsättning,
ehuru dess kubikmassa ingår i den för skogen beräknade årliga virkesavkastningen.

Saknas ordnad bokföring för skogen, eller hava för det genomsnittliga
prisläget representativa virkesförsäljningar ej förekommit, eller anses de
bokförda priserna icke kunna läggas till grund för beräkningen, uppskattas
rotvärdet med ledning av medelpriset för orten efter en med hänsyn
till skogens läge och virkesavkastningsiörmhga, beräknad, till såväl kvantitet
som sammansättning normal v i rkes avkastning. Vid uppskattningen
skall medelpriset enligt förenämnda särskilda anvisningar jämkas med
hänsyn till att sämre mark producerar ej blott kvantitativt mindre virke
utan även mindre värdefulla sortiment ävensom till utdrivningens större
eller mindre svårigheter i fråga om körvägar, flottningsförhållanden
m. m. dylikt, som inverkar å virkets rotvärde.

Vid en uppskattning efter nu angivna grunder finnes alltså möjlighet
att taga hänsyn till varje särskild skogs läge i förhållande till avsättningsort
och annat, som inverkar på virkesvärdet. Vid enahanda bonilet
och avsättningsläge skall samma rotvärde åsättas den normala virkesavkastningen,
även om skogsbruk i olika, syften bedrives med olika omloppstider.
Avvikelser från den omloppstid, som kan anses motsvara den för
orten normala sortimentssammansättningen, inverka visserligen på den
verkliga virkesavkastningens sammansättning och värde, men skall hält -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

6. l>’rån värdet av den enligt ovan angivna grunder beräknade avkastningen
skall avdragas en fjärdedel för kostnader för skogens vård, förvaltning,
bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning,
skogsindelning, skatter m. m. Vad därefter återstår Rigges till grund
för värdesättningen å skogsmarken sålunda, att markvärdet per hektar
sättes till tre och en halv gånger den reducerade årsavkastningen. Till
underlättande av värdeberäkningen hänvisas till tabell I, som angiver
markvärdet per hektar vid de olika kombinationer mellan bonitetsklass
och virkespris, som kunna antagas förekomma vid de i punkterna 4 och 5
angivna uppskattningar.

För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av
gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas
i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt
stor del av den alstrade avkastningen, må avdraget för kostnader
efter prövning i varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas,
dock ej till mer än hälften av den beräknade normala avkastningen. I
sådant fall kan icke tabellen användas, utan särskild värdeberäkning
måste göras.

B. Växande skog.

7. Växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt till densamma
upplåtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt
befinner sig, och den avkastning, som för framtiden därur kan uttagas
under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest
skogen innehåller ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd, att
den beräknade normala avkastningen genast kan uthålligt uttagas, och
sålunda normal skogstillgång förefinnes, sättes värdet å den växande skogen
till sexton och en halv gånger den enligt punkt 6 reducerade årsavkastningen.
I fråga örn denna värdeberäkning hänvisas till tabell I, som
jämväl angiver den växande skogens värde per hektar vid normal skogstillgång
för samma, kombinationer, som upptagits i fråga örn markvärdet.
Emellertid avviker skogstillgången ofta från det normala måttet. Antingen
kan den virkesavkastning, som rationellt bör uttagas ur det förhandenvarande
virkesförrådet, understiga den normala, såsom förhållandet
är vid utglesnade eller vanskötta skogar med allmän virkesbrist
eller vid välskötta skogar med brist å moget virke. Där så är fallet, skall
det för normal skogstillgång angivna skogsvärdet jämkas nedåt till 0.?,
0.8, 0." o. s. v. av det normala (relativ skogstillgång). Eller ock kan skogsbeståndet
till följd av mer än vanligt god slutenhet eller av jämförelsevis
stor tillgång på moget virke tidvis medgiva större avverkning eller
uttagandet av dyrbarare dimensioner än som för normal avkastning bör
beräknas. I sådant fall jämkas sko^svärdet uppåt till l.i, 1.2, 1.3 o. s. v.
av det normala (relativ skogstillgång). Jämkningen sker med stöd av de
kända avvikelser, skogens virkesförråd uppvisar vid jämförelse med förrådet
å en normalt sammansatt skog av grövre och klenare sortiment och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Domänsty Tehrm förslag,
syn till dessa avvikelser tågås vid beräkningen av växande skogens värde
enligt punkt 7.

Det enligt det. föregående bestämda rotvärdet jämkas till den av prisklasserna
i tabell I, som ligger närmast.

6. Den enligt punkt 4 bestämda normala årliga virkesavkastningen
värderas efter det enligt punkt 5 beräknade rotvärdet. Från den värdeavkastning,
som därvid framkommer, skall avdragas en tredjedel för
kostnader för skogens vård, förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll,
skogsodling, skyddsdikning, skogs indelning, skatter m. m. För
skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av gällande
lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i skyddssyfte
med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt stor
del av avkastningens värde må avdraget för kostnader efter prövning i
varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej till mer än
hälften av deli beräknade normala wirdeavkastningen. Det sålunda reducerade
värdet anses utgöra nettovärdet på ett års normal avkastning
per hektar skogsmark.

Skogsmarkens värde per hektar skall utgöra tre och en halv gånger
nettovärdet på ett års normal avkastning.

Vid ett avdrag för kostnader med en tredjedel hänvisas till underlättande
av värdeberäkningen till tabell I, som angiver skogsmarkens värde
per hektar vid förekommande kombinationer mellan bonitets- och rotvärdesklasser.

Vid avdrag för kostnader med mera än en tredjedel kan tabell t icke användas,
utan särskild värdeberäkning måste göras.

B. Växande skog.

7. Växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt till densamma
upplåtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt
befinner sig, och den uärefoavkastning, som för framtiden därur kan
uttagas under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen
innehåller ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd, att den
beräknade normala vä rde& vk as t n i n gen genast kan uthålligt uttagas och
sålunda normal skogstillgång förefinnes, sättes värdet å den växande
skogen (skogsvärdet) till sexton oell en halv gånger den enligt punkt 6
reducerade normala årliga vä edea vk as tn i n ge n. I fråga örn denna värdeberälming
hänvisas till tabell I, som jämväl angiver den växande skogens
värde per hektar vid normal skogstillgång för samma kombinationer, som
upptagits i fråga örn skogsmarkens värde.

Emellertid, förekommer ofta, att den växande skogens slutenhet, sammansättning
i åldersklasser och beskaffenhet i övrigt är sådan, att. den
fal diska skogstillgången betingar ett från det normala iner eller mindra
avvikande skogsvärde. Detta värde i förhållande till det normala utgör
den s. k. relativa skogstillgången, som betecknas med tal, uttryckta i tiondelar.
Talet för relativa, skogstillgången är således l.o, örn skogsvärdet
överensstämmer med det normala. Relativ skogstillgång Os, O.s, 0.7 o. s. v.
innebär, ali det förhandenvarande virkesförrådet, såsom i. utglesnade eller
vanskötta skogar med allmän virkesbrist eller i välskötta skogar med
brist på moget virke, icke medgiver normal, värdeavkastning, varför skogsvärdet
i samma mån sättes lägre. På samma sätt innebär relativ skogstillgång
1.1, 1.2, 1.2 o. s. v., att skogsbeståndet till följd av mer än vanligt
stor slutenhet eller jämförelsevis stor tillgång på moget virke under viss

Kungl. Maj:Is proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

skogens därav beroende förmåga att giva en mot den åsätta boniteten
och det åsätta normala rotvärdet svarande framtida avkastning.

För att underlätta bedömandet av när å en skog förefinnes normal
skogstillgång, har upprättats bifogade tabell II, sorn, med utgångspunkt
från dels den omloppstid, vilken anses vara den för orten lämpliga, dels
den marken åsätta boniteten, angiver för erforderliga kombinationer den
virkesmassa per hektar, som bör å skogen förefinnas för att virkesförrådet
skall anses vara av normal storlek. Är ett dylikt virkesförråd jämväl
av tillfredsställande sammansättning med avseende på åldrar och sortimentsförekomst
m. m., föreligger normal skogstillgång (relativa skogstillgången
= 1).

Tabell II vilar på följande grunder. Det behövliga virkesförrådets
storlek beror på tillväxtenergien, vilken i sin tur nära sammanhänger
med skogens ålder. Örn i en viss landsända skogen mera allmänt anses
avverkningsmogen vid t. ex. 100 år, bör en skog, där uthålligt skogsbruk
skall bedrivas, innehålla virke av alla åldrar från 1 till 100 år i någorlunda
jämn blandning. En dylik skog visar en tillväxt i massa av omkring
3 procent av virkesförrådets massa. För att kunna ur skogen uttaga
en årlig avkastning av t. ex. 2.5 kubikmeter per hektar, fordras sålunda
ett stående virkesförråd på 83 kubikmeter per hektar, emedan 3
procent på 83^ kubikmeter ger 2.5 kubikmeter i skörd. Örn nu en skog å
dylik mark på grund av allmän gleshet innehåller allenast 50 kubikmeter
i genomsnitt per hektar, men i övrigt beträffande ålders- och sortimentsfördelning
kan betraktas som normal, är dess relativa skogstillgång 50/S3
eller 0.6 av det normala. Därvid förutsättes, som sagt, att ålders- och
sortimentsfördelningen å skogen är att betrakta såsom normal, med andra
ord att den kan tänkas med den använda driftsformen för framtiden lämna_
en jämn, d. v. s. under längre tid uthålligt lika stor avverkning.

Är däremot denna normala ålders- och sortimentsfördelning rubbad
och måste därför averkningen för framtiden väntas bliva ojämn och
sammansatt av ovanligt klena eller ovanligt grova sortiment, så måste
den enligt ovanstående regel funna relativa skogstillgången jämkas ytterligare,
nämligen uppåt, örn förrådet är sammansatt av äldre bestånd eller
grövre virke än normalt, och nedåt, örn de äldre åldersklasserna saknas
eller bestånden äro sammansatta av övervägande klena dimensioner.

Å skogar, för vilka tillförlitliga detaljerade lmshållningsplaner finnas,
och för vilka tillförlitliga översikter kunna erhållas över de växlingar
i den framtida skörden, som av nämnda orsaker äro att vänta,
kunna därvid dessa avkastningar värderas i penningar och kan därefter
hela skogsbrukets till nutiden diskonterade avkastning uträknas efter
5 procent räntefot. Efter avdrag dels av 25 procent för omkostnnder dels
också för själva markvärdet, som ju värderas efter andra grunder, erhålles
den växande skogens fristående värde. Detta värde jämföres med värdet
vid normal avverkning (1(5.5 gånger normalavkastningen), och erhålles
härvid den relativa skogstillgången.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Domänstyrclsens förslag.

lid kan medgiva större avverkning eller uttagande av värdefullare dimensioner
än som för normal färdeavkastning kan beräknas, varför skogsvärdet
i samma mån sättes högre. Den erforderliga jämkningen av de i tabell
I angivna skogsvärdena vid normal skogstiUgång sker med stöd av
de kända avvikelser, skogens virkesförråd och dettas sammansättning med
avseende på åldrar och mogenhet sklasser samt grövre och klenare dimensioner
uppvisar vid jämförelse med förrådet å en normalt sammansatt
skog och skogens därav beroende förmåga att giva en mot åsatt bonitet
och rotvärde svarande framtida värdeavkastning.

För att underlätta bedömandet av relativa skogstiUgången, bär upprättats
bifogade tabell II, vilken för olika boniteter och omloppstider utvisar,
den storlek för ett normalt sammansatt och slutet virkesförråd, som motsvarar
relativa skogstiUgången l.o.

Tabellens användning framgår av följande. I en viss landsända förutsattes
— enligt de särskilda anvisningarna jämlikt 58 § taxeringsförordningen
— 100-årig omloppstid vara lämplig med hänsyn till förekom/mande
bonitet och avsättningsförhållanden med meia. Om en skog innehåller
virke i normal ålders- och dimensionsfördelning och skogsmarkens bonitet
är 2.5, skall virkesförrådet således uppgå till 83 kubikmeter per hektar,
för att relativa skogstiUgången skall vara l.o. Örn skogen på grund av
allmän gleshet innehåller allenast 50 kubikmeter i genomsnitt per hektar,
men i övrigt beträffande ålders- och dimensionsiördeluing kan betraktas
som normal, är relativa skogstiUgången 5%3 eller O.c av det normala.

Det skall uppmärksammas, att det förhandenvarande totala virkesförrådet
— varl skall ingå virke under minsta uppskattade dimension —
utan hänsyn till att viss del av dess avkastning måhända icke är avsättningsbar
eller utnyttjas för husbehov, skall ligga till grund för jämförelse
med det normala virkesförrådet.

Då normal ålders- och dimenstonsfördelning oftast ej är för handen,
niåste den enligt nyssnämnda regel funna relativa skogstiUgången vanligen
jämkas ytterligare, nämligen uppåt, om förrådet är sammansatt
av äldre bestånd eller grövre virke än normalt, och nedåt, örn de äldre åldersklasserna
saknas eller bestånden äro sammansatta av övervägande
klena dimensioner.

Å skogar, för vilka tillförlitliga detaljerade hushållningsplaner finnas,
och för vilka tillförlitliga översikter kunna erhållas över de växlingar i
den framtida skörden, som av nämnda orsaker äro att vänta, kan skogens
bruttovärde erhållas på så sätt, att dessa avkastningar värderas i penningar
och bela skogsbrukets till nutiden diskonterade avkastning därefter
uträknas efter 5 procents räntefot. Efter avdrag dels med en tredjedel
för omkostnader, dels också för själva markvärdet, som ju värderas
efter andra grunder, erhålles den växande skogens fristående värde.

Med hänsyn till det förhållandet, att skogsvärdet i allmänhet kan beräknas
icke understiga 4 normala årliga, värdeavkastningar, må relativa
skogstiUgången endast undantagsvis sättas lägre än 0.2.

Tabell I, utvisande markens samt den växande skogens värde per hektar
för olika boniteter och rotvärden}

Tabellen ej återgiven i domänstyrclsens skrivelse.

Foris.

74

Kungl. Maurts proposition Nr 220.

Domänstyreisens förslag, (forts, från sid. 73.)

Tabell II, utvisande storleken av ett normalt sammansatt oell slutet
virkesförråd för olika boniteter och omloppstider1.

Exempel på hjälptabell vid fastighetstaxering av skogar i N. N. taxeringsdistrikt
år 19331.

Motiv

till domänstyrelsens förslag om ändringar i instruktionen för värdering
av skogsmark och växande skog vid allmän fastighetstaxering är 1933.

Vid punkt 2.

Texten har anslutits till den lydelse, som givits motsvarande del av
punkt 4 i anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen.

Till skillnad från såväl nämnda anvisningar som nuvarande instruktion
har i domänstyrelsens förslag föreskrifterna örn åsättande av betesvärde
å skogsmark uteslutits. Domänstyrelsen håller före, att dessa föreskrifter
lämpligare böra givas i punkt 1 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen.
Åsättande av sådant värde synes nämligen taxeringstekniskt
böra ske i samband med värdesättningen av fastigheten i övrigt.
Detta innebär ett fullständigare åtskiljande mellan värderingen av
skogsmark och växande skog och fastigheten i övrigt. I samband därmed
anser styrelsen, att nuvarande bestämmelser rörande betets värde å
skogsmark böra i viss mån ändras.

I det förslag till nuvarande instruktion, som styrelsen avgav den 22
december 1926, hade styrelsen anledning att närmare beröra frågan örn
betestillgångens värdering. Den principiella ståndpunkt, som styrelsen
därvid företrädde, nämligen att skogsbete! bör bliva föremål för taxering
efter vissa angivna grunder, har i huvudsak kommit till uttryck i
nuvarande instruktionens bestämmelser, som i dessa delar erhållit följande
utformning.

Finnes---lämnar.

Även örn —---»annan betesmark».

I punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen äro intagna
till innebörden samma bestämmelser.

I yttranden från, bland annat, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund har framkommit såsom önskemål, att betesvärde å skogsmark
under rationell skötsel icke må åsättas. Sveriges skogsägareförbund har
ansett, att bestämmelserna örn betesvärde å skogsmark måtte helt utgå.
Domänstyrelsen saknar dock anledning att frångå sin tidigare ståndpunkt,
att där betet å sådan skogsmark utnyttjas —■ låt vara att det upplåtes av
andra än skogsvårdshänsyn — detsamma bör anses hava ett visst värde.

1 Tabellen ej återgiven i domänstyrelsen® skrivelse.

Kungl. Majlis proposition Nr 220. 75

Nuvarande bestämmelser örn skogsbetets värdering innebära, att betet
å skogsmark under rationell skötsel värderas endast då det utnyttjas,
medan betet å skogsmark, där rationellt skogsbruk icke bedrives, eller
å sådan skogbeväxt hagmark eller betesmark, som taxeras som skogsmark,
värderas, även örn detsamma icke utnyttjas, vilket dock torde
höra till undantagen. Vidare skall tillägget för bete a skogsmark under
rationell skötsel icke ske med fulla värdet, örn betet förorsakar inträng
ä skogsbruket, vilket givetvis är regel. Sådan skogsmark eller såsom
skogsmark taxerad hagmark eller betesmark, där rationellt skogsbruk
icke kan anses bedrivas, skall däremot åsättas värde såsom skogsmark
jämte fullt betesvärde. Sistnämnda, i regel oekonomiskt skötta marker,
bliva således hårdare taxerade i här berörda avseenden.

Domänstyrelsen är visserligen av den uppfattningen, att en sådan differentiering
i uppskattningen av betets värde har en viss skogspedagogisk
betydelse. Det torde dock vara till fördel, om betet, då det utnyttjas
vid rationellt skogsbruk eller i övrigt förekommer, uppskattas efter
likformiga grunder. En tillämpning av nuvarande bestämmelser härom
måste beträffande skogsmark under rationell skötsel vara för taxeringsmyndigheterna
synnerligen svår. Sedan marken värderats såsom skogsmark
efter bonitet och rotvärde, skall bestämmas, i vad mån det erhållna
markvärdet kan vara beroende av skogs- eller betestillgång med hänsyn
till det växlande intrång, betet förorsakar. Utgångspunkten för ett sådant
bedömande torde vara svår att finna. I själva verket torde värdet
av det intrång, betet förorsakar, och varmed verkliga betesvärdet skulle
minskas, böra komma till synes genom minskad faktisk värdeavkastning
från skogen och således lägre relativ skogstillgång och skogsvärde. Under
sådan förutsättning skulle skälig hänsyn härtill snarare böra tagas
vid beräknande av relativa skogstillgången, samt det verkliga betesvärdet
i varje läll särskiljas för att i dess helhet tilläggas taxeringsvärdet
av fastigheten i övrigt. Regeln skulle alltså vara den, att alla inflytelser
med avseende på markens utnyttjande för skogsbruk regleras genom relativa
skogstillgången samt att betesvärde skall tilläggas vid taxering av
fastigheten i övrigt, men åsättas för skogsmark under rationell skötsel
endast, såframt betet plägar utnyttjas.

Även örn således betestillgången enligt nu föreslagna grundel- anses
böra värderas, förutsätter domänstyrelsen, att värdet av skogsbete bör
vara synnerligen ringa, per hektar räknat, och att de särskilda anvisningar,
som jämlikt 58 § taxeringsförordningen skola givas för varje län,
komma att innehålla sådana uppgifter till ledning för taxeringsarbetet,
att betesvärdet å skogsmark under rationell skötsel, där sådant värde
skall åsättas, skäligen begränsas. Särskild hänsyn bör därvid tagas till
med betesgången förenade kostnader för hägnad till skydd för skogsåterväxten
och andra kostnader, förorsakade av betesdjurens skadegörelser i
olika avseenden. Styrelsens ändringsförslag i denna detalj bör betraktas
ur rent taxeringsteknisk synpunkt och bör givetvis medföra samma totalvärde
av skogs- och betestillgång, som erhålles vid en riktig tillämpning
av nuvarande bestämmelser. För sådan skogsmark eller såsom
skogsmark taxerad hagmark eller betesmark, där rationellt skogsbruk
icke kan anses bedrivas, synes det eventuella tillägget för betesvärde genom
liknande anvisningar lidra begränsas, varvid det totala värdet av
växande skog oell bete icke i något fall bör tillåtas överstiga värdet av
växande skog. därest normal skogstillgång skulle hava förelegat.

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Vid punkt 3.

Ordet »hushållningsplaner» föreslås att utbytas mot ordet »skogsuppskattningshandlingar».
Sådana handlingar upprättas numera ofta utan
att åtföljas av kushållningsplan men torde ändock, örn de fylla anspråken
på tillförlitlighet, vara användbara för fastighetstaxeringsändamål, även
örn de icke alltid torde kunna givas samma vitsord som hushållningsplaner.
Dylika uppskattningshandlingars värde ur bevissynpunkt är givetvis
större, örn de icke upprättats särskilt för deklaration till fastighetstaxering.

Vid punkt 4.

Under denna punkt har domänstyrelsen ansett lämpligt inordna de delar
av bestämmelserna i nuvarande instruktions punkt 2, som beröra skogens
normala virkesavkastningsförmåga. För bonitetsbestämning har föreslagits
ordet mr/cesavkastning i stället för enbart avkastning. Förutom smärre
omredigeringar i övrigt har det i nuvarande föreskrifter intagna exemplet
örn bonitetens bestämning ur tillväxtsiffror för normalt sammansatt
skog med därtill hörande text föreslagits att utgå, då exemplifieringen
i fråga i det praktiska taxeringsarbetet endast sällan torde hava kunnat
utnyttjas och därför knappast lärer försvara sin plats i instruktionen.

I vissa till styrelsen avgivna yttranden har ifrågasatts någon utökning
av bonitetsklasserna, så att tabell I till instruktionen skulle upptaga
jämväl bonitetsklasserna 3.25, 3.75 och 4.25. Styrelsen anser dock, att vad
styrelsen härom anfört vid förslaget till nuvarande instruktion fortfarande
äger giltighet, samt att ytterligare bonitetsklasser icke synas vara
av förhållandena påkallade.

Vid punkt 5.

Genom den av domänstyrelsen föreslagna formuleringen i början av
denna punkt komma dess bestämmelser att avse enbart rotvärdet (per
kubikmeter) i stället för att, som i nuvarande punkt 5, även nämna
värdeuppskattningen av den normala virkesavkastningen.

I flera av till styrelsen avgivna yttranden har påpekats, att örn vid beräkning
av rotvärdet femårsperioden 1927—1931 skulle läggas till grund,
tillräcklig hänsyn icke bleve tagen till prisfallet under den redan år 1930
märkbara allmänna depressionen på virkesmarknaden, vilken skulle komma
att sträcka sina verkningar framåt i tiden för de år, 1933 års taxeringsvärden
skola gälla. Med nuvarande läge på virkes- och penningmarknaden
torde det vara omöjligt att nu bedöma, huru prisförhållandena
för virke för nämnda år komma att gestalta sig. De virkespriser, som
från och med år 1922 i medeltal för hela riket erhållits för virke sålt å
rot från statens skogar, vilka i detta fall torde kunna tjäna till viss ledning,
äro följande:

1922 ....................

.................... 5.5

1923 ....................

..................... 5.8

1924 ...................

.................... 4.4

1925 ....................

.................... 4.5

1926 ....................

.................... 5.2

1927 ....................

..................... 6.7

1928 ...................

.................... 5.8

1929 ....................

..................... 5.7

1930 ...................

.................... 4.8

1931

kronor

»

»

»

»

»

»

»

»

(preliminär)

77

Kungl. Majus proposition Nr 220.

Även om 1931 års rotvärde skulle avsevärt understiga värdet tor år 1930
torde, av denna serie att döma, ett medeltal för perioden 1927—1931 knappast
giva lägre resultat än medeltalet för perioden 1922—1926, som var
5.i kronor (sistnämnda siffra erhålles som medeltal för perioden 1927
—1931, örn 1931 års rotvärde skulle nedgå ända till 2.5 kronor). På
sådana grunder erhållna taxeringsvärden skulle icke, med oiöränörade
avdrag för förvaltningskostnader m. m. och oförändrad kapitaliseringsprocent,
återspegla den sänkning i värdet på skogsfastigheter, som faktiskt
förekommit. I till styrelsen ingivna yttranden har även framhållits,
att det nu inträffade prisfallet borde i högre grad få inverka på det medelpris,
som skulle ligga till grund lör taxeringen. Så har t. ex. Sveriges
skogsägareförbund föreslagit, att perioden 1929—1931 skulle gälla. Centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund föreslår, att frågan hålles
öppen så länge som möjligt genom att i instruktionen bestämma, att t. ex.
prismedeltalen för åren 1927—1931 skola tjäna till ledning vid taxeringen,
men att. örn förhållandena därtill giva anledning, det skall uppdragas åt
viss myndighet eller särskild nämnd att bestämma örn de ändringar i sagda
prismedeltal, som kunna erfordras, för att taxeringen med hänsyn till
de närmast kommande årens prisläge skall bli så rättvis som möjligt.
Centralrådet, som utförligt motiverat sina uttalanden i föreliggande
fråga, framhåller vikten av att i brytningstider av allvarlig och vittomfattande
karaktär hänsyn tages till att fastighetsägarna ej må komma
vare sig att oskäligt betungas eller att favoriseras i förhållande till övriga
skattebetalare.

Ur principiell synpunkt och sett på lång sikt är det, såsom centralrådet
även framhåller, av vikt, att do år, som ligga till grund för rotvärdets
bestämmande vid fastighetstaxeringar, bilda en sluten serie. Endast härigenom
kan varje förekommen prisfluktuation komma till inflytande vid
värdesättningen. Den subjektiva grund för prissättningen, som uteslutande
av ett eller annat år medför, skulle härigenom bliva eliminerad.

Örn priset t. ex. skulle bestämmas för perioden 1929—1931, som skogsägareförbundet
föreslagit, varigenom innevarande års låga priser i högre
grad skulle inverka på medelpriset, torde detsamma visserligen giva
lägre taxeringsvärden. På grund av den ovissa prisutvecklingen synes
emellertid för närvarande icke möjligt att bedöma, i vad mån de efter
åren 1929—1931 såsom grund erhållna rotvärdena skola vara särskilt
berättigade som grund för värdesättningen. Sent statistiskt är också
ett medeltal av tre års värden mindre representativt. Medeltalet för
en femårsperiod kail i regel synas lämpligt, ehuru intet talar emot,
att något längre perioder stundom tagas. Ehuru domänstyrelsen anser
sig i princip böra förorda slutna serier för årsmedeltalen, skulle dock
detta — då prissättningen med 1927—1931 års priser bomme att grundas
på fyra förhållandevis normala år men endast ett depressionsår — för
ägare av skogsfastigheter medföra en såväl absolut som i förhållande till
övriga skattskyldiga procentuellt ökad skattebörda, oaktat skogsbruksfastigheterna
kanske mer än do flesta drabbats av krisen. En sådan
pressning av skogsbruket, som på så sätt till betydande del finge garantera
kommunernas fasta skatteinkomst, skulle icke heller leda till den
sparsamhet i den offentliga hushållningen, som är ofrånkomlig. Det är
härvid av ringa betydelse, att en reglering med gottgörelso för skogsbruksfastigheter
genom mera skäligt avvägda taxeringsvärden skulle
sko med kommande taxeringsperioder.

Fallang till riksdagens protokoll 1932. I sami. 186 haft. (Nr 220.) Hilana. 7

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Styrelsen anser sig sålunda icke kunna förorda vare sig'' att vissa år
efter mer eller mindre subjektiva grunder uteslutas eller att en ifrågasatt
jämkning å 1927—1931 års priser enligt centralrådets förslag vidtages,
Örn priserna för år 1932 medtagas, torde möjligen ett medelpris, avvägt
för sexårsperioden 1927—1932, giva ett mera lämpligt underlag för taxeringen,
utan att principen örn kontinuiteten i årsmedeltalen brytes. Detta
skulle innebära, att fastighetstaxeringen, så som styrelsen tidigare ifrågasatt,
bleve uppskjuten till år 1934.

Det bör emellertid uppmärksammas, att frågan örn rotvärdets beräknande
jämväl bör ses tillsammans med frågan örn kapitaliseringsproeenten
och i viss mån med storleken av avdraget för förvaltningskostnader
m. m. I detta avseende hänvisas till vad styrelsen anfört i motiven vid
punkt 6. Då styrelsens uppdrag innebär förslag under förutsättning av
allmän fastighetstaxering år 1933, har styrelsen i punkt 5 föreslagit, att
rotvärdet skall beräknas med åren 1927—1931 som grund, varvid styrelsen
förutsätter, att en i övrigt fullt berättigad höjning göres beträffande
nämnda avdrag för förvaltningskostnader, samt att ingen sänkning sker
av kapitaliseringsprocenten.

Enligt nuvarande instruktionen skall rotvärdet baseras på »de pris,
som för liknande sortiment under åren 1922—1926 i genomsnitt varit å orten
gällande». För att undvika inträffade missuppfattningar synes bestämmelsen
böra dels preciseras att avse de priser, som blivit satta under
de år, som skola läggas till grund för beräkningen, oavsett att virket eventuellt
levererats senare, dels framhäva, att med rotvärdet avses det rotvärde,
som erhålles genom prissättning av de för normal virkesavkastning
utfallande sortimenten.

Den normala sortimentssammansättningen har av styrelsen föreslagits att
bestämmas i de särskilda anvisningar, som jämlikt 58 § taxeringsförordningen
kunna bliva fastställda för län eller område av län. Granskningen
av taxeringsutfallet vid 1928 års allmänna fastighetstaxering har nämligen
visat, att en dylik länsvis schablonisering av taxeringsförfarandet,
i de län detta genomförts vid 1928 års fastighetstaxering, bidragit till
jämnhet i taxeringen, varför en ny instruktion synes böra innehålla bestämmelser
i sådant syfte. Styrelsen anser, att en sålunda fastställd normal
sortimentssammansättning bör vara normerande. Detta skulle medföra,
att för skogar med ordnad bokföring, dennas uppgifter bleve till ledning,
vad rotvärdet beträffar, endast för de för olika dimensioner eller sortiment
gällande priser, som ur bokföringen kunna härledas.

På grund av inträffade missuppfattningar har ytterligare betonats, att
de vid försäljning å rot faktiskt erhållna rotpriserna i regel icke utan
jämkningar kulina användas vid rotvärdets beräknande för normala virkesavkastningen.

Reglerna för rotvärdets beräknande ur bruttopriserna för upphugget
virke hava förtydligats, bland annat, med specifikation av avdragsgilla
kostnader.

Beträffande medelprisets uträkning hava i exemplet — i stället för nuvarande
instruktions tre sortimentsklasser — fyra sortimentsklasser angivits.
Detta betingas av att i allmänhet högne priser uppnås för sulfitved
och lia björkved än för sulfatved, props och prima barrved. Där denna
skillnad är obetydlig, kunna givetvis de av styrelsen föreslagna sortimentsklasserna
II och III sammanslås.

Påpekandet, att den normala sortimentssammansättningen skall avse

79

Kungl. Murds proposition Nr 220.

hela virkesavkastningen, oavsett dess möjligheter till avsättning, har
gjorts för att förebygga, att t. ex. för Norrland, där virke av lövträd eller
virke under viss dimension i stora delar icke vinner avsättning, sorti -mentssammansättningen beräknas endast för det avsättningsbara virket,
vilket förekommit vid 1928 års fastighetstaxering och, där så skett, i prim
cip bör hava medfört något för höga rotvärden.

För de fall, då rotvärdet icke bestämmes efter uppgifter från ordnad
bokföring utan enligt ortens medelpris, har föreslagits, att de jämkningar
i detta pris, som kunna betingas av bonitetsväxlingar, skola ske enligt de
särskilda anvisningarna för varje län. Därvid synas bonitetsväxlingarnas
inflytande på sortimentssammansättningen böra begränsas, då de för
kommun eller taxeringsdistrikt i regel icke böra vara av den storlek, att
rotvärdet på den grund bör avsevärt justeras. Styrelsen förutsätter
sålunda, att jämkning i medelpriset med hänsyn till Adisentligt bättre
eller sämre bonitet lin för orten i genomsnitt icke som regel bör göras
större än till närmaste prisklass uppåt eller nedåt från medelpriset.

Det tillägg, som gjorts örn rotvärdets uppskattning vid olika omloppstider
men i övrigt likartade förhållanden, motiveras därav, att samma
bonitet och avsättningsläge bör taxeras till samma markvärde oavsett den
omloppstid, en viss ägare kan finna med sin fördel förenligt att använda.

Vid punkt 6.

Det väsentliga ändringsförslaget i denna punkt berör avdraget för förvaltningskostnader
m. fl. dylika allmänna kostnader. Redan år 1921.
då nuvarande principer för värdering av skogsmark och växande skog
blevo fastställda, påpekades från skogligt håll, att avdraget för allmän
na kostnader’ med endast 25 procent vore för lågt och snarare borde sättas
till 33 procent. Vid samma frågas behandling år 1927 hade styrelsen
anledning att i allt väsentligt instämma i ett uttalande av professorn
Tor Jonson, i vilket betonades, att de allmänna kostnaderna under en period
av fallande virkespriser icke kunde minskas i samma mån. Att avdraget
i fråga då icke höjdes, torde åtminstone delvis hava berott på att
detta värdemoment i fastighetstaxeringen beaktades vid valet av kapitaliseringsprooent.
Under de år, som därefter förflutit, har tendensen
mot de allmänna kostnadernas större andel av skogens rånetto skärpts,
så att styrelsen numera anser det nödvändigt att föreslå en sådan ändringav
värderingsgrunderna, att avdraget för nämnda kostnader sker med en
tredjedel i stället för en fjärdedel. Styrelsen får därvid framhålla, alt för
större skogsbruk dessa kostnader i själva verket utgjort mer än en tredjedel
av skogens rånetto. För skyddsskogar synes avdraget möjligen kunna
bibehållas till högst hälften.

I övrigt innebära styrelsens ändringar i denna punkt endast omgruppe
ringar eller förtydliganden. Styrelsen föreslår alltså, att skogsmarkens
värde fortfarande bestämmes till tre och en halv gånger nettovärdet på
ett års normal avkastning, samt att kapitaliseringsproeenten bibehålies
vid 5 procent. Styrelsen har därvid utgått från en högre förräntningsprocent
än den, som motiveras av senare årens räntesatser i allmänna
marknaden, bestämda av riksbankens officiella diskonto för 3 månaders
växlar, vilket framgår av följande sammanställning:

	Kungl. Maj:ts proposition Nr	220.
	Vid utgången	X medeltal
	av är	för år
1925......	........................... 4 ''/a procent	5.17 procent
1926 .....	............................ 4 »	4.5 0 »
1927......	............................ 4 »	4.15 »
1928 .....	............................ 4 V -> *	4.o i »
1929......	............................ 5	4.7 4 »
1930......	............................ 3 V. *	3.72 »

lindel'' innevarande år hava diskontosatserna avsevärt höjts främst på
grund av valutapolitiska iörhållanden. Även om de föregående årens
medeltal tyda på att 4 lA procent skulle vara en lämplig kapitaliseringsfaktor,
synes den under året inträffade starka höjningen i räntesatserna
kunna motivera en högre procent. Med hänsyn dessutom till vad styrelsen
anfört i fråga örn rotvärdet och det höjda avdraget för förvaltningskostnader
m. m., vilket bidrager till det utan tvivel vid riktig taxering
berättigade i sänkta taxeringvärden, anser därför styrelsen, att 5 procent
bör fortfarande vara en under nuvarande förhållanden lämplig kapitaliseringsprocent.

Utöver föreslagna ändringar har styrelsen haft i övervägande att under
denna punkt beträffande bestämningen av produkten av bonitet och
rotvärde föreslå ett tillägg, vars innebörd styrelsen dock anser vara värd
att här omnämna. Det har nämligen visat sig, att örn tillförlitliga bestämningar
av dessa båda faktorer leda till exempelvis bonitet 2.90 och rotvärde
4.90, taxering enligt reglerna för jämkning till närmaste klasser i
tabell I sker efter bonitet 3.oo och rotvärde 5.oo. Då emellertid produkten
av faktorerna i fråga och icke vardera faktorn för sig är avgörande för
ett rättvist taxeringsvärde borde i ett dylikt fall jämkning ske till närmaste
klass uppåt för den ena faktorn och nedåt för den andra, d. v. s.
till antingen bonitet 2.7» och rotvärde 5.oo eller bonitet 3.oo och rotvärde
4.75, vilka sistnämnda klasser i det valda exemplet giva det bästa resultatet.
En anvisning härom i instruktionen vore möjligen berättigad. Styrelsen
förutsätter dock, att nu påpekade förhållande, liksom i övrigt de
olika värdefaktorernas beroende av varandra, tillbörligt beaktas i de särskilda
anvisningarna jämlikt 58 § taxeringsförordningen.

Vid punkt 7.

Omredigeringen av denna punkt har i huvudsak avsett att förtydliga
innebörden av begreppet relativ skogstillgång och mera framhäva dess
väraebetonade karaktär.

Det tillägg, som gjorts rörande beräknandet av relativa skogstillgången
ur totala virkesförrådet, örn icke alla dimensioner uppskattats eller om
viss del av normala virkesavkastningen icke är avsättningsbar eller utnyttjas
för husbehov, torde vara ägnat att motverka en under sådana
förhållanden lätt förklarlig tendens till underskattning av denna värdefaktor.
I detta sammanhang anser sig styrelsen även böra nämna, att be,-fintligheten av torrskog givetvis kan förtjäna beaktas vid bestämmande
av relativa skogstillgången, även örn särskilt påpekande därom i instruktionen
icke har ansetts behövligt.

Beträffande relativa skogstillgången visar taxeringsutfallet vid 1928
års fastighetstaxering en allmän tendens till underskattning. Det har
med anledning härav synts styrelsen lämpligt att söka begränsa de mest

81

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

uppenbara felen i uppskattningen av denna värdefaktor med hänsyn till
de skogliga förhållandena, där skogsull gängen är synnerligen ringa. Därvid
skulle kunna tagas till utgångspunkt, att vid uppställande av reglerna
för värdeminskningsavdrag vid avyttring av skog i samband med
marken enligt 22 § kommunalskattelagen ett avdrag tor fyra normala
årsavkastningars värde närmast baserats på uppgifter från skogssakkunnigt
håll, av innebörd att enligt gällande skogsvårdslagar endast i rena
undantagsfall virkesmängden å en fastighet kan beräknas någonsin komma
att understiga fyra normala årsavkastningar och för skyddsskogsoanråden
sex normala årsavkastningar, sedan skogen nått den storlek, att
egentliga avverkningar kunde ifrågakomma. Med tillämpning härav synes
lägsta relativa skogstillgång, praktiskt taget, böra sättas till 0.2, även
örn undantag i enstaka fall kunna förekomma vid alltför stor förekomst
av kalmark eller plantskog.

I flera avgivna yttranden har framhållits som ett önskemal, att sådana
föreskrifter lämnas för relativa skogstillgångens bestämning, att taxeringsmyndigheterna
finge ett fastare grepp på denna mången gång svårbestämbara
värdefaktor. Taxeringsutiallet vid 1928 års fastighetstaxering
visar icke minst behovet av en bättre uppskattning av relativa skogstillgången.
Vid bedömande av möjligheterna för en god uppskattning bör
väl dock förutsättas, att där tillförlitliga skogsuppskattningskandlingar
finnas, material härför alltid är tillgängligt för taxeringsmyndigheterna.
Ofta torde den uppfattningen örn relativa skogstillgångens storlek, sådan
uppskattning ger, bliva avgörande för en jämförande bedömning, i de fall
skogsuppskattningskandlingar icke föreligga. Felmöjligheterna vid sadan
jämförelse böra vara mindre än där även jämförelsematerial saknas,
vilket dock mera sällan torde vara fallet. För sistnämnda förhållanden
kunna knappast mera detaljerade anvisningar giva bättre ledning, möjligen
kan ett mera schablonmässigt förfaringssätt da vara att tillråda.
Vid övervägande av alla de förhållanden, som inverka pa bestämningen
av denna värdefaktor och då tillräckliga utredningar och undersökningar
härom icke föreligga, utvisande olika förhållandens rent siffermässiga
inverkan på storleken av relativa skogstillgången, anser styrelsen nuvarande
mera allmänt hållna föreskrifter, med de ändringar styrelsen föreslagit,
allt fortfarande böra tillämpas. Därvid förutsätter styrelsen, icke
blott vid uppskattningen av relativa skogstillgången, utan även övriga
värdefaktorer, att taxeringsutiallet vid 1928 års allmänna fastighetstaxering
skall tjäna till mera allmän ledning för taxeringsarbetet, samt att
skoglig sakkunskap i tillfredsställande utsträckning kommer att av taxeringsmyndigheterna
anlitas.

liven tueli i; erforderlig omräkning av tabell I samt den exemplifierade
hjälp t abell en till följd av den föreslagna höjningen i avdraget för förvaltningskostnader
m. m. har icke verkställts.

I anslutning till vad domänstyrelsen i det föregående föreslagit, skulle
betesvärdes åsättando å skogsmark endast omnämnas i instruktionen och
i punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen, men själva bestämmelserna
härför överflyttas till punkt 1 av anvisningarna, till 9 $
kommunalskattelagen. Därigenom skulle nämnda punkter i nedannämnda
delar erhålla följande ändrade lydelse:

Punkt 4, fjärde och femic styckena.

»Till —-----påräknas.

Värdet; av kultiverad betesäng, naturlig betes- eller sluttoräng samt im -

82

Kanyl. Majda proposition Nr 220.

peel irnea t, ävensom, i förekommande fall, bete å skogsmark skall medräknas
vid värdesättning av fastigheten i övrigt.»

Punkt 1, tredje stycket.

»Härmed----förringad. Men-----lämpas. Därför----

värdesättningen. I--— byggnader m. m. Härvid skall beaktas, att

betestillgång, förutom å kultiverad betesäng eller naturlig ibetes- eller
slåtteräng, skall värderas, där sådan kan tillgodogöras från skogsmark.
Örn rationellt skogsbruk bedrives å skogsmarken, skall med hänsyn härtill
skäligt betesvärdo åsättas endast, så framt betet plägar utnyttjas.
Å kultiverad betesäng eller naturlig betes- eller slåtteräng eventuellt
förekommande växande träd skola särskilt uppskattas till sitt fulla värde.
Därjämte må----synpunkter. Taxeringsvärdet------förhål landen.

»

I slutet av nyssnämnda punkt har fastslagits, att även impediment
(»övrig mark») regelmässigt har något, större eller mindre värde på grund
av dess användbarhet ur andra än skogliga synpunkter. Ehuru värdesättningen
av impediment endast omnämnes i instruktionen för värdering
av skogsmark och växande skog, anser styrelsen, som nämnts, att grunderna
för impedimentens värdesättning i detta sammanhang förtjäna
uppmärksammas. Enligt utredning av do sakkunniga för granskning av
taxeringsutfallet vid 1928 års fastighetstaxering hava impedimenten åsatts
värdo efter mycket växlande grunder. På mångå håll har impediment,
oavsett här berörda bestämmelse, icke värderats, förmodligen beroende
på att sådan mark av taxeringsmyndigheterna ansetts värdelös, men å
andra sidan har förekommit, att relativt höga värden åsatts impediment,
t. o. m. i nivå med skogsmarkens värde.

Förenämnda anvisning till 9 § kommunalskattelagen bör inbjuda till en
försiktig värdering av impediment. Det kan ifrågasättas, om icke grunderna
för värdering av skogsmark skulle kunna vara till viss ledning vid
bestämmande av värde å impediment. Det bör nämligen beaktas, att
markvärdena för skogsmark enligt tabell I till instruktionen, anses ''icke
understiga saluvärdena för skogsmark. Då impediment skall uppskattas
efter saluvärde och sådan mark — frånsett eventuellt förefintlig skogstillgång,
som mångenstädes ofta torde sakna värde, samt grus- eller mosstäckt,
slåtter eller bete o. d., vars värde kan särskilt tagas i betraktande
— måste anses hava lägre saluvärde än sämsta förekommande skogsmark,
bör dess värde i varje fall understiga det markvärde per hektar, som i tabell
I till instruktionen angivits för bonitetsklass O.so och för skogen åsatt
rotvärdesldass. För styrelsen synes en sådan begränsning av värdesättningen
och anknytning av densamma till skogsmarkens värdering på nu
ifrågasatt sätt böra giva en viss stadga åt taxeringen och åtminstone motverka
en icke önskvärd överskattning av sådan mindrevärdig mark. Möjligen
kan bestämmelse härom befinnas lämplig för iakttagande vid 1933
års fastighetstaxering. Styrelsen förutsätter i varje fall, att även frågan
örn enhetliga värderingsgrunder för impediment kommer att beaktas vid
ett eventuellt möte med Iandskamrerarna med flera och i de särskilda an
visningarna för varje län jämlikt 58 § taxeringsförordningen.

Stockholm den 8 november 1931.

G. KUYLENSTIERNA.

Sten Collinder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

83

Bilaga 3.

P. M.

med utkast till vissa ändringar i kominunalskattelagen m. m. i
anledning av förestående allmänna fastighetstaxering.

Då det ansetts önskvärt att i och för den allmänna fastighetstaxering,
sorn, med början innevarande år, laglikmätigt skall äga rum år 1933, i
lagstiftningen tillgodogöra sig vunna erfarenheter från föregående allmänna
fastighetstaxering för vinnande i möjligaste mån av jämnhet och
likformighet i taxeringen, har statsrådet och chefen för finansdepartementet
åt mig uppdragit att avgiva förslag till sådana ändringar i_ skattelagstiftningen,
som i dylikt avseende kunde finnas påkallade. Till fullgörande
härav har jag, under samarbete med sekreteraren i 1930 års kom
munalskattebereilning t. f. assessorn E. Thore och efter samråd med åtskilliga
personer utarbetat denna promemoria.

Till en början får jag erinra, dels att frågan örn bestämmelser rörande
taxering av vattenfall och liknande fastigheter är föremål för särskild
beredning, dels att förslag till instruktion lör värdering av skogsmark
och växande skog vid allmän fastighetstaxering år 1933 uppgjorts av domänstyrelsen
och varit föremål för vederbörlig remiss. Frågan örn taxering
av vattenfall skall därför ej här behandlas, och spörsmålet örn värdering
av skogsmark och växande skog kommer att här beröras blott i den
mån därav betingas ändringar, som för sammanhangets skull i la gtek -niskt avseende visat sig önskvärda. Förslag till jämkningar beträffande
själva taxeringsförfarandet innefattas ej i det föreliggande förslaget,
utan skall frågan därom göras till föremål för särskild behandling. Blott
en av de materiella bestämmelserna betingad ändring i taxeringsförordningen
ifrågasättes i nu förevarande sammanhang.

Det huvudsakliga materialet för bedömande av i vad män lagändringar
kunde anses önskvärda har erhållits fran den utredning rörande utfallet
av 1928 års allmänna fastighetstaxering, som av byråchefen E. Höijer och
e. byråchefen E. Lindeberg på offentligt uppdrag blivit verkställd (Statens
off. utredn. 1931:35), samt vid konferenser med ledamöter, jämväl s. k.
särskilda ledamöter, och föredragande å kammarrättens avdelning för
fastighetstaxeringsmål. Vissa spörsmål, vilkas betydelse tidigare kommit
till min kännedom, hava även givit anledning till överväganden, i vad
mån lagändringar kunde anses erforderliga.

Do olika frågorna skola här upptagas i anslutning till vederbörande
paragrafer i kommunalskattelagen.

5 §.

Vid kammarrättens och regeringsrättens prövning av frågor örn skatte
plikt för olika slag av fastigheter har det helt naturligt visat sig, att åtskilliga
svårbedömbara fall förelegat. Då det emellertid torde vara omöjligt
att åt 5 § kommunalskattelagen giva en avfattning, som utesluter
tvivelaktiga gränsfall, och alltså prejudicerande avgöranden av regeringsrätten
under alla förhållanden måste utgöra vägledning vid lagrummets
tillämpning, samt då slutligen värdet av redan meddelade prejudikat
starkt förringas, örn befintliga formuleringar ändras, har jag trott det

84

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

rara lämpligast att undvika ändringar i ifrågavarande lagrum. Några
ej avsedda obilliga resultat av de gällande lagbestämmelserna hava ej
kommit till min kännedom.

Anvisningar till 8 §.

-En viss ojämnhet vid bestämmande av taxeringsenheter lärer hava förekommit
beträffande å skogsmark belägna torp, i det att på sina håll till
gemensam taxeringsenhet sammanslagits torp, vilka varit upplåtna till
olika personer för självständigt brukande. Motiveringen lärer hava varit
att söka däri, att innehållet av gällande arrendeavtal ej nödvändiggjort
kännedom örn huru stor skatt belöpte på de olika torpen. Då det ej kan
vara lämpligt att på olika håll tillämpa olika förfaringssätt, föreslås i
anvisningarna till 8 § en obetydlig ändring, varav direkt framgår, att
torp å skogen ej skola behandlas annorlunda än andra torp.

9 § med anvisningar.

9 §, som avser själva taxeringsmetoden, kan sägas vara den mest centrala
av alla de lagrum, som avse fastighetstaxering, och det är också beträffande
denna paragraf, som de mest betydelsefulla ändringarna nu
föreslås. Såsom särskilt viktiga torde få betraktas frågorna örn metoden
för åsättande av å-priser för jordbruksfastighet och reglerna om åsättande
av tomt- och industrivärde. Då den förstnämnda frågan ej synes medföra
större lagändringar men det sistnämnda spörsmålet, ehuru i sig
självt måhända mera en andrahandsfråga, leder till omprövning, huruvida
de för taxeringen grundläggande huvudprinciperna erhållit en följdriktig
utformning i lagtexten, skall detta senare här först behandlas.

Kammarrättens behandling av frågor rörande tomt- och industrivärde
lär hava givit det intrycket, att bestämmelserna härom i stor utsträckning
ej riktigt uppfattats. Åndringsprocenten i mål rörande dylika frågor har
varit påfallande stor; i regel har ändringen gått ut på sänkning av de
åsätta värdena. Anledningen härtill har väl snarast varit den, att osäkra
exploateringsmöjligheter i allt för hög grad antagits verka till stegring
av de allmänna saluvärdena, eller att man räknat med en omedelbar eller
jämförelsevis snabb exploatering i. fall. då en sådan med sannolikhet kan
väntas taga mycket lång tid.

9 § och dess anvisningar innehålla för närvarande praktiskt taget inga
andra regler örn värdering av jordbruksfastigheter, som kunna anses äga
ett mervärde på grund av deras användbarhet för tomt- och industriändamål
oell dylikt, än i punkt 2 av anvisningarna ett påpekande, att vid
taxeringen hänsyn skall tagas till »förekomsten av sådana förhållanden,
som enligt 19 § föranleda därtill, att en del av taxeringsvärdet bör redovisas
såsom tomt- och industrivärde» samt i punkt 4 av anvisningarna ett
motsvarande påpekande. I anvisningarna till 10 § — som ju rätteligen
endast avser att reglera, i vad mån det enligt 9 § åsätta totalvärdet skall
redovisas i särskilda delvärden, men eljest ej avser att meddela några
materiella värderingsgrunder — angivas däremot en del förhållanden,
som medföra, att en jordbruksfastighet bör åsättas tomt- och industrivärde.
Genom den formulering, som givits åt anvisningarna i berörda del,
har emellertid indirekt givits vissa värderingsregler. Det är nämligen
uppenbart, att i den mån de förhållanden, som föranleda åsättande av
tomt- och industrivärde, äro sådana, att de kunna äga betydelse för själva
värderingen, de också skola tillämpas i avseende å denna.

85

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

Då det nu gäller att närmare utforma grunderna för taxeringen i sådana
fall, då ett mervärde för tomt- och industriändamål finnes, synes
det oegentligt att iniöra dessa i anvisningarna till 10 §, där de logiskt
ej höra hemma. En oriktig systematik kan knappast anses ägnad att
befordra reda i taxeringsarbetet. Det riktiga synes nu vara att införa
alla bestämmelser av materiell innebörd i 9 § och dess anvisningar och
följaktligen dit överföra även vissa av de bestämmelser, som nu ha sin
plats i anvisningarna till 10 §. Beträffande innehållet i de nya anvisningarna
rörande mervärde, som nyss sagts — vilka synas böra införas
såsom en särskild punkt — torde det vara i huvudsak tillräckligt att
hänvisa till det vid denna p. m. fogade utkastet till lagtext. Det må
dock anses vara på sin plats att något närmare beröra ett vanligt förekommande
fall, nämligen att ett område, som tills vidare användes för
.jordbruk, exploateras för tomtändamål. Det är möjligt, att en tomt å
exempelvis 1,000 kvadratmeter kan omedelbart säljas för 2,000 kronor,
d. v. s. 2 kronor per kvadratmeter, och det kan finnas stora
utsikter att mycket snart sälja t. ex. ett 10-tal tomter för samma å-pris.
Vilka delar av området, som kunna först säljas för detta pris, är oklart;
man vet endast, att det gäller de mera välbelägna delarna. Därefter
kan med sannolikhet påräknas, att ytterligare några tomter skola kunna
säljas örn ett år, ännu en eller annan örn två år o. s. v. Även mindre
välbelägna tomter kunna småningom beräknas bliva avyttrade, men antagligen
för lägre pris; och ju längre tid som kan väntas förflyta till
försäljningen, desto osäkrare blir vanligen kalkylen; örn exploateringen
beräknas taga ett större antal år, blir måhända osäkerhetsmomentet så
utpräglat, att en förståndig köpare skulle lämna exploateringen i denna
del utanför sina kalkyler. I fråga örn en exploatering förefinnes alltid
mer eller mindre av spekulationsmoment, och detta moment får ej förbises
vid taxeringen. En person, som inköper en fastighet för att exploatera
densamma räknar visserligen med vissa vinstutsikter och uppskattar
i sådant avseende troligen både den utveckling han finner sannolik
och den utveckling han under lyckligaste förhållanden finner möjlig.
Men han gör säkerligen också en annan kalkyl, nämligen vilken utveckling
som med särskilt hög grad av sannolikhet kan påräknas och vilket
pris han följaktligen kan betala med tämlig visshet örn att affären skall
gå ihop utan vare sig vinst eller förlust. En förståndig köpare betalar
antagligen ej stort mer än sistnämnda pris, såvitt ej särskilt lysande
vinstutsikter to sig såsom möjliga och medföra den verkan, att även
den förståndige köparen skulle vara villig betala ett påtagligt speknlationspris
för området. Det sistnämnda torde dock höra till det mindre
vanliga. Det riktigaste synes därför vara att vid taxeringen utgå från den
utveckling, som vid områdets utnyttjande för tomt- eller industriändamål
skulle med verklig sannolikhet kunna påräknas. Värdet under förutsättning
av en dylik utveckling erhålles genom en kalkyl, enligt vilken
vid senare års försäljningar påräkneliga värden diskonteras lil! nutidsvärden,
varjämte tillägges nuvärdet på den avkastning, som fastigheten
vid förhandenvarande användning kan väntas tills vidare inbringa,
men avdragas påräkneliga omkostnader. Till det sålunda erhållna
värdet kan under vissa förhållanden läggas ett visst belopp pä grund
av särskilt gynnsamma spekulationsutsikter, som skulle kunna antagas
påverka även den förståndigt^ köparen. Örn man genomgående håller
fast vid utgångspunkten för hela detta resonemang, nämligen att såsom

st»

K luigi. Martts proposition Nr 220.

taxeringsvärde bör åsättas det värde, som en förståndig'' köpare kunde
antagas vilja betala för fastigheten, bör en riktig'' taxering'' av ifrågavarande
fastigheter ej erbjuda synnerliga svårigheter. Förevarande bestämmelsers
införande i anvisningarna till 9 § innebär på sätt och vis
ett understrykande av denna synpunkt, under det att den nuvarande
placeringen av stadgandena. örn tomt- och industrivärde kan hava bidragit
till en föreställning, att tomt- och industrivärde vore något, som så
att säga folie utanför den vanliga taxeringen.

En fråga, som stundom diskuterats och som enligt gällande lagstiftning
knappast kan anses vara klart besvarad, gäller i vilka fall fastighet
till den del den utgöres av skogsmark och växande skog bör åsättas
tomt- och industrivärde samt metoden för dylikt värdes beräknande. Att
här föreligger ett särspörsmål i avseende å skogsmark och växande skog
beror på den för dylik fastighet gällando taxeringsmetoden. Skogsmark
och växande skog skola värderas efter en metod, som ger till resultat ett
schahlonartat avkastningsvärde, vilket i vissa fall kan sammanfalla med
allmänna saluvärdet men säkerligen ej alltid gör det, beroende bland annat
därpå, att även en förståndig skogsspekulant kan låta sig ledas av
påräknade goda konjunkturer i framtiden, eller därpå, att den gällande
schablonen i avseende å beräknande av omkostnadsavdrag och dylikt ej
har motsvarighet i verkligheten i det särskilda fallet. Likaså har möjligheten
att omedelbart tillgodogöra sig en värdefull virkestillgång ansetts
skapa ett bogro allmänt saluvärde än avkastningsvärdet, vilket förutsätter
ett uthålligt skogsbruk.

Där ett dylikt högre allmänt saluvärde vid användning för skogsbruk
förekommer, bör ej avkastningsvärdet utan nämnda saluvärde kunna
anses avgörande för örn skogsbrukets bedrivande å fastigheten är ekonomiskt
berättigat. Användning för tomt- och industriändamål torde
följaktligen allmänt sett höra anses ifrågakomma först i den mån den
kan anses betyda ett högre allmänt saluvärde än saluvärdet under förutsättning
av fortsatt användning för skogsbruk. Denna huvudprincip
tarvar emellertid i vissa speciella avseenden en närmare granskning.

Om allmänna saluvärdet å en skogsfastighet under förliandenvarande
användning är högre än det värde, fastigheten skulle äga vid användning
till tomt- eller industriändamål, men det enligt skogstaxeringsmetoden
åsätta värdet lägre än värdet vid fastighetens användning för
tomt- eller industriändamål, inställer sig frågan: bör ej fastigheten i dy
likt fall värderas till det allmänna saluvärde, den skulle äga vid användning
för tomt- eller industriändamål i stället för till det lägre värde den
erhåller enligt skogs v ä r d er i n gsm e t ode n ? Svaret på frågan är ingalunda
självklart, och jag skall avstå från att söka giva ett svar å densamma
med hänsyn till gällande lag. Den största jämnheten i taxeringsresultaten
skulle måhända vinnas, örn man i dylikt fall alltid utginge från
användningen för tomt- och industriändamål och läte värdet bestämmas
till det med hänsyn därtill beräknade allmänna saluvärdet. Man kan
nämligen med visst fog göra gällande, att, örn gränsen mellan de båda
värderingsmetoderna droges på detta sätt, dessa skulle såvitt möjligt
smidigt anpassa sig efter varandra och plötsliga språng undvikas. Men
mot metoden kan också göras invändningar. Man kan naturligtvis anföra,
att, örn en skogsmark med skog värderas efter skogsvärderingsmetoden,
det vore egendomligt, örn en annan alldeles likadan skog med mot
svarande avsättningsmöjligheter, å vilken även i fortsättningen skogs -

Kungl. Maj:t» proposition Nr 220. 87

bruk bör bedrivas, skulle värderas högre allenast pä den grund ali densamma
under vissa i verkligheten icke föreliggande förutsättningar med
fördel kunnat användas på annat sätt. Den grundtanke, som ligger bakom
skogsvärderingsmetoden, nämligen vinnande av en likformig behandling
av växande skog och skogsmark, som användes för skogsbruk, lärer
i själva verket snarast leda till att uppskatta även ifrågavarande fastigheter
allenast såsom skogs!''asdiglieter. Dessutom kan det ifrågasättas, örn
ej den sistnämnda metoden i praktiken kommer att verka mest tilltalande.
Det lärer väl nämligen i verkligheten vanligen komma att tillgå så, att
man i stort sett utan vidare kalkyler kan göra klart för sig, att den eller
den skogen med sannolikhet kommer att bibehållas såsom sådan, och att
ur allmänna ekonomiska synpunkter detta kan anses naturligt och riktigt.
Är detta fallet, saknar man med denna metod anledning att verkställa
uppskattning av några som helst andra vården än värdet enligt
den särskilda skogstaxeringsmetoden. Det torde tillika finnas anledning
antaga, att hela frågans ekonomiska betydelse är ringa.

Det torde undantagsvis jämväl kunna förekomma, att beträffande
mark, varå skogsbruk bedrives, en kalkyl rörande värdet under förutsättning
av dess användning för tomt- och industriändamål ger ett högre
värde än saluvärdet under förutsättning av dess fortsatta användning
för skogsbruk, men att det antagna avkastningsvärdet ger ett högre re
sultat än båda dessa värden. Fallet torde emellertid få anses sä opraktiskt,
att det ej behöver föranleda mer eller mindre komplicerade lagbestämmelser.
Så snart antingen saluvärdet under förutsättning av fortsatt
skogsbruk eller det beräknade avkastningsvärdet vid dylik användning
är högre än saluvärdet vid användning för tomt- eller industriändamål,
''synes man i lagen höra utgå ifrån att sistnämnda användning är
utesluten.

Har man sålunda avskilt de fall, där man förutsätter, att skogsmark
allt fortfarande kommer att användas för skogsbruk, så återstår det fall.
att det anses vara lönande att använda en skogsmark för tomt- och indu
striändamål. Spörsmålet om taxeringsvärdets storlek i detta fall synes
lämpligen böra besvaras med utgångspunkt från frågan: skall tomt- och
industrivärde utföras a) med det belopp, som utgör skillnaden mellan å
ena sidan allmänna saluvärdet för tomt- och industriändamål, å andra
sidan saluvärdet under förutsättning av fastighetens fortsatta användning
för skogsbruk, eller b) med det belopp, som utgör skillnaden mellan
å ena sidan allmänna saluvärdet för tomt- och industriändamål och å
andra sidan det enligt skogstaxeringsmetoden åsätta särskilda värdet?
Enligt den förra metoden blir skogsområdets totala taxeringsvärde det
enligt skogstaxeringsmetoden uppskattade värdet med tillägg av det
belopp, som utgör skillnaden mellan de båda saluvärdena. Enligt den
andra metoden åter blir det faktiska allmänna saluvärdet, d. v. s. under
förutsättning av områdets användning för tomt- och industriändamål,
taxeringsvärde. Den förra utvägen innebär i visst avseende en kompromiss
mellan de båda uppskattningsmetoderna för å ena sidan skogen, å
andra sidan övrig fastighet och verkar följaktligen till en i viss man
mjuk övergång från den ena till den andra. Men man kan också säga.
att i och med det att man är klar med att fastigheten lämpligen bör
nyttjas för annat ändamål än för skogsbruk, bortfalla också förutsättningarna
för tillämpning av den särskilda skogsvärderingsmetoden. Utvägen
att låta hela det faktiska allmänna saluvärdet, bil taxeringsvärde

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

torde sålunda vara mest följdriktig. Dessutom undgår man med detta
alternativ att i varje lall söka uppskatta det hypotetiska saluvärdet vid
fortsatt användning av fastigheten lör skogsbruk, vilket vore nödvändigt,
om man skulle uppskatta skillnaden mellan de båda förutsatta saluvärdena.
Ett fel vidlåder dock det senare alternativet, enligt vilket tomt- och
industrivärde kommer att utföras med skillnaden mellan totala saluvärdet
och värdet enligt skogsvärderingsmetoden, nämligen att en alltför stor del
av saluvärdet kan komma att träffas av det högre repartitionstal, som gäller
för tomt- och industrivärde än för växande skog. Men denna oegentlighet
har säkert mycket ringa praktisk betydelse, varför man utan vidare
lärer kunna bortse från densamma. Berörda alternativ erbjuder den stora
fördelen av praktisk enkelhet och förefaller väl för det allmänna tänkandet
naturligast. Jag har därför utformat förslaget till lagtext enligt detta
alternativ.

Med den lösning av frågan örn förhållandet mellan fastighets värde enligt
skogstaxeringsmetoden och dess tomt- och industrivärde, jag nu ifrågasatt,
inskränkes betydelsen av spörsmålet örn dess saluvärde under förutsättning
av fortsatt skogsbruk till bedömandet av frågan, huruvida
framtida användning för tomt- och industriändamål kan anses lämplig
eller ej. Då denna fråga, såsom ovan anförts, i regel torde kunna besvaras
utan särskild kalkyl, vill det förefalla, som örn den ifrågasatta lösningen
måste anses i det hela mera praktisk än de lösningar, som i vissa fall skulle
nödvändiggöra en exakt uppskattning av saluvärdet under förutsättning
av fastighetens fortsatta användning för skogsbruk.

Nu måste givetvis anvisningarna till 9 § även i övrigt så utformas, att
bestämmelserna örn nyssberörda mervärde kan på ett lämpligt sätt/appliceras
å dem. Detta synes lämpligast kunna gå för sig på det sätt, att de
olika bestämmelserna i anvisningarna till 9 § klart hänföras till skilda
områden å marken, av vilka vissa skola värderas till allmänna saluvärdet,
andra enligt skogsvärderingsmetoden. I huvudsak förefinnes denna
indelningsgrund redan nu, men det förefaller, som örn exempelvis
vissa punkter i nuvarande punkt 2 av anvisningarna måste analogivis
tillämpas beträffande skogsmark och växande skog. Förtydliganden kunna
ske utan någon större omarbetning av det hela. Det synes lämpligt’
att omedelbart inrikta läsaren på den för anvisningarnas uppställning
sålunda genomförda principen och därför inleda anvisningarna med en
särskild punkt, som framhåller detta och även betonar den sidan av förhållandet
mellan 9 och 10 §§, att delvärdena enligt sistnämnda lagrum ej
hänföras till särskilda områden å marken; härigenom gives även en antydan
örn att någon direkt korrespondens mellan de båda lagrummens anvisningspunkter
ej förefinnes.

Principen för anvisningarnas uppställning skulle enligt förslaget —•
i huvudsaklig anslutning till vad som redan gäller — bliva följande.
Punkt 1 innefattar nyssberörda i n 1 ed n in ms st a d gand e. Punkterna 2—4
hänföra sig till värdering av fastighet, till den del den ej utgöres av
skogsmark och växande skog; punkt 2 innehåller mera allmänna regler,
punkt 3 mera speciella sådana. Punkt 4 förutsattes skola innefatta de
regler örn taxering av vattenfall, som utarbetas i särskild ordning. Punkt
5 innehåller föreskrifter örn värdering av jordbruksfastighet, till den del
den utgöres av skogsmark och växande skog, med specialbestämmelse rörande
sådant område, som äger mervärde för tomt- och industriändamål.
Punkt fi meddelar bestämmelser örn mervärde för tomt- och indo sirianda -

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

mål, gemensamma för all jordbruksfastighet, även skogsmark. Återstående
punkter innehålla specialregler; punkt 7 motsvarar gällande punkt

3. Nuvarande punkt 6 av anvisningarna överflyttas till punkt 2 av anvisningarna
till 10 §. I det löljande skola förekommande olika frågor behandlas
i anslutning till respektive punkter.

Punkt 2 motsvarar nuvarande punkt 1. Till första stycket i denna
punkt föreslås ett tillägg av principiell betydelse, avsett att utveckla vad
som redan nu torde få anses vara gällande rätt. Allmänna saluvärdet
infördes såsom klart erkänd uppslcattningsnorm genom 1921 års förordning
örn allmän fastighetstaxering år 1922. Redan dessförinnan ansågs
saluvärdet böra vara grundläggande för taxeringen, men begreppets innebörd
var dock måhända tidigare annorlunda än nu. Det synes sålunda
under en tidigare period hava förutsatts, att man för bestämmande av
vad som kunde anses utgöra saluvärde skulle utgå från fastighetens avkastning
och därifrån göra vissa avdrag. Rörande vilka avdrag i dylikt
avseende voro tillåtna sökte man i viss mån analogi i de regler, som gällde
örn inkomst. Den uppfattningen gjorde sig bland annat gällande, att avdrag
ej finge ske för kommunalskatt (Davidson, Kommentar till bevillningsförordningen,
sid. 31). Det torde vara uppenbart, att dylika regler
ej numera äro tillämpliga. Med allmänna saluvärdet förstås det värde
en förståndig köpare kan antagas vilja betala. Att påräkneliga skatter
äga betydelse för bestämmande av detta pris, torde ej vara föremål för
tvekan —• fastighetsprisen äro jämförelsevis högre i kommuner med låg
kommunalskatt än i kommuner med hög kommunalskatt. Någon särskild
kalkyl beträffande skatteavdrag och dylikt torde följaktligen i allmänhet
ej erfordras. Vad skogen angår ingår avdrag för »skatter» i det allmänna
omkostnadsavdraget utan att det preciserats eller behövt preciseras örn
vilka skatter det är fråga. Däremot synes det vara av viss vikt att i princip
fastslå, att avdrag för gäld och dylikt ej får äga rum, och att motsvarande
gäller i fråga örn kapitalvärdet å sådana förpliktelser som skyldighet
att utgiva undantag och dylikt. Vissa härmed sammanhängande förhållanden
hava vid tillämpningen givit anledning till tvekan. Fråga är
härvid örn omständigheter, som utöva inflytande på den faktiska prissättningen
å fastighet, men beträffande vilka osäkert kan vara, huruvida
de böra beaktas vid bestämmande av allmänna saluvärdet. Örn en fastighet
utgör tjänande fastighet i fråga örn ett servitut, bör enligt redan nu
gällande uttryckliga bestämmelser avdrag få ske för värdet därå. Detta
sammanhänger med att servitutet är en vid den tjänande fastigheten
häftande rättighet, som medräknas vid den härskande fastighetens taxering.
Denna ömsesidighet synes vara skäl att beakta. Den finnes tillstädes
även i fråga örn ett sådant institut som frälseränta, vilken taxeras
såsom fastighet men föranleder minskning av taxeringsvärdet hos den
fastighet, varifrån förmånen utgår. Vad servitut angår, likställes därmed
»annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigheten». Även
här lärer fråga vara örn fastigheter såsom sådana vidhäftande rättigheter
eller skyldigheter, vartill hänsyn tages genom tillägg vid den ena
fastighetens taxering och, eventuellt, genom avdrag vid den andra fastighetens
taxering; värdet av andra rättigheter får ej avdragas. En restriktiv
tillämpning synes här böra äga rum, och det torde vara uppenbart, att
— bortsett från frälseränta och dylikt — vad som framstår såsom skyldighet
för en fastighetsägare men såsom en rättighet för en enskild person,
vilken som helst, ej bör tagas i betraktande. Att förekomsten av skatter,

90

Kanyl. Maj:ts ''proposition Nr 220.

vilka ingen enskild ägare kan komma ifrån, minska fastighetens värde i
varje enskild ägares hand, torde däremot vara ofrånkomligt. Den omformulering,
som valts för första stycket av ifrågavarande punkt 2, är
avsedd att giva ett allmänt hållet uttryck för den tankegång, som här
framkommit.

Förhållandet mellan andra och tredje styckena i förevarande anvisningspunkt
synes ej alldeles klart. Tredje stycket lärer i själva verket
till viss del innefatta i huvudsak en — förmodligen i pedagogiskt syfte
given — upprepning av viss del av innehållet i andra stycket. Stycket
synes därför i viss mån kunna förkortas och i samband därmed synes
viss redaktionell omskrivning böra ske, därvid viss del utsöndras till ett
fjärde stycke. Någon närmare motivering härför synes knappast erforderlig.

I detta sammanhang synes emellertid böra något närmare beröras frågan
örn åsättande av å-pris för jordbruksfastighet. Värderingen med utgångspunkt
från dylika priser har numera kommit i förgrunden. Bland
annat skall den s. k. särskilda längden, som omförmäles i 62 § taxerings
förordningen, innehålla en redovisning av tillämpade taxeringsgrunder
med hänsyn till dylika enhetsvärden. Det lärer nu vara uppenbart, att
dessa enhetsvärden, då de innefatta även normalt byggnadsbestånd, höra
vara olika för större och mindre fastigheter. Beträffande de mindre
fastigheterna beteckna åbyggnaderna en proportionsvis större del av totalvärdet,
vilket betyder, att å-priset per hektar inägomark bör vara
högre för små fastigheter än för stora. Tillika föreligger oftast en starkare
efterfrågan beträffande mindre fastigheter än beträffande större sådana.
Den omständigheten, att man för fastigheter av skilda storleks
grupper ej föreslagit olika serier av enhetspris, har också vid sista allmänna
fastighetstaxering haft den påföljd, att särskilt mervärde å byggnad
till do smärre fastigheterna måst redovisas såsom särskild förmån.
Hade denna metod likformigt använts över hela riket, hade måhända ej
så mycket varit att säga örn densamma. Som det nu är, försvåras kontrollen
å taxeringsutfallet och bedömandet av taxeringens jämnhet, och
det kan möjligen befaras, att taxeringen blivit mindre jämn än den eljest
skulle kunnat bliva. Det torde allenast erfordras en antydan i lagstiftningen
örn det lämpliga tillvägagångssättet för att erhålla en inriktning
av taxeringsarbetet i de olika länen efter en mera enhetlig metod än hittills.
I dylikt hänseende bör emellertid ändringen särskilt komma till
stånd i 59 § taxeringsförordningen genom ett uttalande, att olika enhetsvärden
böra åsättas för olika storleksgrupper av jordbruksfastigheter.

Denna formellt mycket obetydliga ändring torde få tillmätas en i realiteten
rätt betydande vikt. Behovet av densamma lärer bestyrkas dels av
den Höijer-Lindebergska utredningen, dels av erfarenheterna från kammarrättens
arbete. Det är det nu berörda förhållandet, som åsyftats här
ovan i första stycket av motiveringen till förevarande punkt i anvisningarna
till kommunalskattelagen, när frågan örn metoden för åsättande av
å-priser för jordbruksfastighet betecknats såsom särskilt viktig. Den ordning,
i vilken ifrågavarande enhetspris föreslås, torde utgöra en garanti
för att några överdrifter åt ena eller andra hållet ej skola behöva befaras.
Meningen är, att enhetspriserna med en något starkare differentiering än
tillförne skola bliva ett mera användbart hjälpmedel för taxeringen än de
måhända hittills på sina håll varit.

Framhållandet i slutet av fjärde stycket av impediments värde i all -

Kungl. Maj:ts proposition Kr 220.

91

mänhet anknyter till ett förslag av kammarrätten i dess yttrande över
domänstyrelsens förslag till skogsvärderingsinstruktion. Irapediments
värde är givetvis vanligen obetydligt; att detta kommer till uttryck, synes
på sin plats. Emellertid bör observeras, att undantagsvis impediment
kan ha relativt högt värde, bland annat för tomt- och industriändamål
och dylikt.

Vad punkt 3 (motsvarande nuvarande punkt 2) angår ifrågasättes sadan
omformulering, som gör det tydligt, att fastighet till den del den e,i
utgöres av skogsmark och växande skog åsyftas i denna punkt. Beträffande
åbyggnader gives en antydan örn att de särförhållanden, som beröras,
avse en jämförelse med andra fastigheter i samma storleksgrupp, ett
fullföljande av den tankegång, som utvecklats här ovan, men uppenbarligen
i sak allenast ett förtydligande av Arnd som redan nu finnes stadgat.

Bland naturtillgångar omnämnas för närvarande även »jaktmarker».
Då detta uttryck i och för sig ofta innefattar även skogen å en fastighet
men fråga bär endast är örn jakt å annat område än skogsmark, har uttrycket
utbytts mot det mera neutrala »möjlighet till jakt».

Beträffande punkt 5 (motsvarande nuvarande punkt 4) hava vissa ändringar
skett i anslutning till domänstyrelsens förut omförmälda förslag
till instruktion för värdering av skogsmark och växande skog, delvis be
rörda även i yttranden över desamma.

Punkten inledes med ett stycke, vari framhålles, dels att densamma avser
värdering av all skogsmark och därå växande skog, dels att värderingsreglerna
närmare utvecklas i särskild instruktion. Därefter behandlas
såsom tvänne olika kategorier å ena sidan skogsmark och skog, som ej
har mervärde för tomt- och industriändamål och beträffande vilken följaktligen
skogsvärderingsmetoden skall vara bestämmande för taxeringsvärdet,
å andra sidan sådan skogsmark oell skog, som på grund av förekomsten
av dylikt mervärde skall taxeras till allmänna saluvärdet.

Beträffande den förra kategorien angives, att vid taxeringen åtskillnad
göres mellan skogsmark, växande skog och särskild förmån ä skogsmarken.
Detta sammanhänger med det av domänstyrelsen framförda och
bland annat av kammarrätten tillstyrkta förslaget, att såsom skogsmarks
värde i taxeringslängden skall redovisas allenast det efter den speciella
avkastningsmetoden beräknade värdet, medan värdet av exempelvis betes
förmån å skogen ej skall dit hänföras. Att härigenom en riktigare redovisning
av fastigheterna med hänsyn till skogsbruket å desamma erhålles
synes oförnekligt; likaså är det tydligt, att kontrollen å taxeringsutfal
let kan bli mera tillfredsställande vid en dylik begränsning av skogsmarks
värdet. Röster hava emellertid ej saknats för att bete å skogsmark borde
taxeras såsom ingående i dess värde. Det förefaller, som skulle olika intressen
här bli tillgodosedda genom en föreskrift, att bete å skogsmark
alltid skall specifikt redovisas i taxeringslängden i dess anteckningsko
hunn. Den tekniska svårigheten med ett dylikt förfarande torde vara
obetydlig; i själva verket torde detsamma i viss utsträckning tillämpats
redan vid förra allmänna fastighetstaxeringen. Det sålunda ifrågasatta
angivandet av skogsbete liksom av övriga särskilda förmåner bör komma
till uttryck på annat ställe i anvisningarna (se punkt 2 av anvisningarna
till 10 §); frågan har emellertid berörts i detta sammanhang därför att
sättet för dess besvarande är i viss mån avgörande för uppställningen av
nu förevarande punkt av anvisningarna.

Kammarrätten har i sitt berörda utlåtande ifrågasatt, att det huvud -

92

Kungl. Majus proposition Nr 220.

sakliga av do beträffande värdering av skogsmark och. växande skog
meddelade särskilda bestämmelserna skulle borttagas ur anvisningarna
och medtagas allenast i skogsvärderingsinstruktionen. Med hänsyn till
det uttalande, som gjordes av vederbörande departementschef, när förslag
avgavs rörande de nuvarande bestämmelserna (prop. 213/1928, sid. 247),
har jag ej ansett mig böra i nu förevarande utkast upptaga detta förslag,
utan förutsätter, att detta kommer att bliva föremål för fortsatt vederbörlig
prövning inom finansdepartementet; utkastet har följaktligen anknutits
till gällande bestämmelser.

Vad värdering av skogsmark angår har i anslutning till förut antydd
tankegång bestämmelsen örn skogsbete överflyttats till bestämmelserna
örn särskilda förmåner å skogsmarken. Övriga ändringar beträffande såväl
skogsmark som växande skog äro i huvudsak redaktionella. Avsikten
har ej varit att här taga ställning till storleken av det av domänstyrelsen
framförda förslaget till ändrade grunder för beräkning av det s. k.
omkostnadsavdraget.

Vad angår servitut å skog, kan detta stundom innefatta rätt för viss
fastighet att tillgodogöra sig växande skog å en annan fastighet (yxbördsrätter
och dylikt). I dylikt fall måste avdrag häriör ske från skogsvärdet.
Att detta kan bliva fallet, har ansetts böra särskilt framhållas.

Bestämmelserna örn särskilda förmåner å skogen giva anledning till följande
påpekanden. I allmänhet bör erinras, att värdet av dessa förmåner
bör beräknas med hänsyn till deras användbarhet just för den taxeringsenhet,
varom fråga är. Det kan sålunda exempelvis göras gällande, att
förmånen av skogsbete är en förmån för inägorna och följaktligen egentligen
har sitt värde i samband med dessa. Detta bör ihågkommas vid värderingen,
då det kan tänkas påverka taxeringsresultatet.

Vad just skogsbete angår, har frågan därom varit rätt mycket diskuterad.
Domänstyrelsen har föreslagit, att de nuvarande rätt svårbegripliga
bestämmelserna örn värdering av skogsbete skola utgå- Förslaget
har tillstyrkts av bland annat kammarrätten, och föreliggande utkast
är utformat i enlighet med denna ståndpunkt. Det har rått olika uppfattningar
örn i vilka fall skogsbete skulle värderas. Att såvitt angår
skogsmark, därå rationellt skogsbruk bedrives, betesvärde skall åsättas
endast örn betet plägar utnyttjas, är ingen nyhet. Vad angår skogsmark,
där rationellt skogsbruk ej bedrives, har domänstyrelsen ej ifrågasatt ändring
i gällande bestämmelse, att värdering skall ske, försåvitt betet har
något värde. Kammarrätten har däremot förmenat, att värde å bete beträffande
all skogsmark borde åsättas allenast försåvitt betet plägar utnyttjas.
Fördelen med sistnämnda förslag skulle, såvitt jag kan finna,
företrädesvis ligga däri, att man undgår den stundom säkerligen vanskliga
uppgiften att bedöma, huruvida rationellt skogsbruk bedrives å en
skogsmark elier ej. Den nuvarande regeln, enligt vilken beträffande
skogsmark, å vilken rationellt skogsbruk bedrives, uppskattning av bete
skall ske allenast örn betet plägar utnyttjas, är i verkligheten en legal
presumtionsregel; det förutsattes, att just för skogsbrukets skull något
bete ej bör utnyttjas och följaktligen ej bär något särskilt värde. Denna
presumtion får ej motbevisas. Det synes nu såsom en medelväg mellan de
olika ståndpunkterna kunna ifrågasättas, att man uppställer motsvarande
presumtionsregel beträffande annan skogsmark men med den olikheten,
att presumtionen i detta fall kan motbevisas. I sådana fall, där vederbörande
kan med något fog göra gällande, att betet för skogens skull

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

93

ej utnyttjas, torde väl nied en dylik regel praktiskt taget aldrig taxering
kunna ifrågakomma, och betydelsen av frågan, huruvida rationellt skogsbruk
bedrives eller ej, reduceras till ett minimum. Kan vederbörande påvisa,
att betesfrågan är ordnad på annat mera rationellt sätt, torde åsättande
av värde för bete å skogsmarken knappast heller kunna ifrågakomma,
då skogsbete! för ifrågavarande taxeringsenhet torde vara i huvudsak
utan värde. Däremot skulle med denna regel tillfälle finnas att åsätta
värde för bete i sådana fall, då underlåtenhet att utnyttja detsamma uppenbarligen
vore att hänföra till oförstånd eller försumlighet hos ägaren.
Det kan till förmån för en värdering i dylikt fall anföras, att det
ej finneg någon anledning att åsätta olika värden å två alldeles likadana
fastigheter, av vilka den ena rationellt utnyttjas, den andra ej. Betydelsen
av hela den fråga, som här föreligger, torde emellertid ej böra överskattas.

Vad angår byggnad å skogen, kan det givetvis förekomma att dylik,
eventuellt med tillhörande större eller mindre jordområde, uppskattas
såsom särskild taxeringsenhet. Detta fall behöver ej här beröras. Ej heller
är här fråga örn det fall, då byggnad för skogen är belägen annorstädes
än å skogsmark. Man torde emellertid också kunna tänka sig det fall,
att byggnad bör anses belägen å skogsmark av så obetydlig areal, att anledning
knappast finnes att undantaga densamma från skogsmarken. Så
torde särskilt kunna vara fället med skogshärbärgen och dylika, oftast
mera tillfälliga byggnader. Dessa torde emellertid merendels vara av
den obetydlighet, att de knappast kunna anses äga något värde utöver det
som tillkommer skogsmarken. Men det kan också förefinnas byggnader
av något större betydenhet, vilkas förekomst måste anses medföra ett högre
värde för en skog än för en annan, där dylika byggnader saknas. Att
hänsyn vid taxeringen tages till dylik byggnad, måste anses vara i sin
ordning. Men det bör beaktas, att de enhetsvärden, som tillämpas vid bestämmande
av värdet å jord, som nyttjas för jordbruk, innefatta normala
åbyggnader till fastigheten, även örn dessa i mindre omfattning nyttjas
för till fastigheten hörande skog. Skulle nu en byggnad, som måste anses
ingå i sådana normala åbyggander, vara belägen å skogsmark, finnes
ingen anledning att behandla den annorlunda än örn den vore belägen
å inägorna. Att angiva någon regel örn i vilka fall detta skall anses
vara händelsen låter sig ej göra, då alla möjliga övergångsformer finnas.
En antydan örn att hänsyn till värdet av byggnad å skogsmark kan hava
tagits vid tillämpning av enhetsprisen synes dock vara på sin plats.

Frågan om jakträtt har redan förut berörts. Servitut till förmån för
skogsmark torde ej vara synnerligen vanligt, men kan dock tänkas förekomma.
S. k. mulbetesservitut kan i regel ej betecknas såsom en förmån
för skogsmark. Att det däremot kan vila å skogsmark, är en annan fråga.
I dylikt fall verkar det till minskning av värdet å betesrätt men minskar
ej själva skogsmarkens värde. Att så bör bli fallet torde få anses så självklart,
att förhållandet ej behöver särskilt omnämnas i lagtexten.

Det fäll, att fastighet till den del den utgöres av skogsmark och växande
skog äger särskilt mervärde för tomt- och industriändamål, har behandlats
i det föregående. I sista stycket av punkt 5 behandlas detta fall. Det
har ansetts böra särskilt erinras, att uppskattning enligt skogsvärderingsmetoden
bör ske även av skogsmark och växande skog med ifrågavarande
mervärde.

Bihang lill riksdagens protokoll I9.V>. I sand. 1X6 höft. (Sr 220.> Bilaga. S

94 Kungl. Maj:ts proposition Kr 220.

Beträffande punkt 6 har i det föregående anförts huvudsaklig motive ring.

Vad slutligen 9 § i själva lagen angår, torde motiveringen för dess omformulering
framgå av det föregående. Det torde endast böra påpekas,
att den omständigheten, att bete m. m. å skogsmark stundom åsättas särskilt
värde, ej synes behöva särskilt omnämnas, då den torde få anses beteckna
ett moment i den uppskattningsmetod, som gäller för skogsmark
och växande skog med utgångspunkt från dess nyttjande för rationellt
skogsbruk.

Anvisningar till 10 §.

Den omformulering, som föreslås av anvisningarna till 10 §, torde få.
anses i huvudsak motiverad i det föregående. Vissa redaktionella ändringar,
som synas böra företagas, när stadgandet ändå är föremål för omredigering
ur andra synpunkter, torde ej erfordra särskild motivering.
Det synes dock böra erinras, att hit överförts innehållet i nuvarande punkt
6 av anvisningarna till 9 §, och framhållas, att vissa ytterligare bestämmelser
örn redovisning i taxeringslängden av särskilda förmåner meddelats.
Någon särskild motivering för dessa bestämmelser synas ej erforderliga.

12 §.

Omtaxering under löpande taxeringsperiod medgives som bekant endast
då mera avsevärda förändringar ägt rum i avseende å viss fastighet. Från
kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning har inhämtats, att fall förekommit,
då stark anledning till omtaxering synts föreligga men lagstiftningen
ej medgivit sådan. Detta har föranlett förslag till vissa ändringar
i 12 §.

Därest fastighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit
skattepliktig, bär detta enligt äldre praxis ansetts få föranleda omtaxering.
Örn detta går för sig enligt gällande rätt, är i varje fall mycket tvivelaktigt.
Då det torde vara onekligt, att de värden, som upptagits i den
skattefria längden, mestadels äro ur olika synpunkter mindre noggrant
övervägda än övriga taxeringsvärden, lärer hänsyn till den materiella
rättvisan kräva, att dylikt förhållande får föranleda omtaxering.

Örn en fastighet är till något mer än fem sjättedelar färdig vid den
tidpunkt, som blir avgörande för allmän fastighetstaxering, men först
därefter göres fullt färdig, blir enligt nuvarande bestämmelser det en
gång åsätta värdet regelrätt gällande för hela taxeringsperioden. Ett dylikt
resultat är knappast lämpligt. Såsom anledning till omtaxering föreslås
_ fördenskull den omständigheten att fortsatt bebyggelse skett å en
fastighet, som vid den tidpunkt, näst föregående taxering avsett, ej varit
färdigbyggd.

Spörsmålet, i vilka avseenden omvärdering, varom nu är fråga, bör få
äga rum, har tidigare varit föremål för överväganden. I 1920 års proposition
nr 191 behandlas det jämförelsevis ingående (sid. 409 ff.). Departementschefen
framhöll där, att hänsyn borde tagas till alla de förändringar,
som inträtt i fråga örn en fastighet, men däremot ej till ändringar
i fråga örn prisläget. Nu har det fall förekommit, att beträffande
skogsfastighet, från vilken i samband med försäljning urskilts viss obetydlig
del och som på grund av ändringen i fråga örn taxeringsenhet skolat
omtaxeras, omtaxeringen föranlett ungefär en fördubbling av det ur -

95

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

sprungliga taxeringsvärdet beroende på en väsentlig ökning av den antagna
siffran för relativ skogstillgång. Detta kan knappast stå i god
överensstämmelse med den grundtanke, som ligger bakom förevarande
lagrum och som kommit till uttryck bland annat i bestämmelsen örn
prisnivån. Sådan omformulering föreslås därför av sista stycket i 12 §
2 morn., att omtaxeringen skall ske med hänsyn till förekomna ändringar
i avseende å fastigheten. Att införa ett direkt förbud mot andra jämkningar
har knappast ansetts påkallat. En viss rörelsefrihet synes vara
motiverad. Örn emellertid lagrummets egentliga syfte kommer till bättre
uttryck än hittills i lagtexten, bör en tolkning, som utesluter ett sådant
resultat som det antydda, vara möjlig. Vad angår fastighet, som övergår
från skattefri till skattepliktig, synes fullständig omvärdering böra
företagas. Införande av uttryckligt stadgande härom torde giva anledning
till att e contrario sluta till en mera begränsad omvärdering enligt
förra punkten i ifrågavarande stycke.

Stockholm den 15 februari 1932.

Carl W. U. Kuylenstierna.

96

Kungl. Martts ''proposition Nr 220.
Gällande lydelse.

Gällande lydelse av de lagrum sorn. avses i de å omstående sidor angivna

ändringsförslag }

Kommunalskattelagen.

Anvisningar till 8 §.

2. Emellertid ----äga rum.

I sådant---taxeringsenhet.

Detsamma gäller, örn del av fastighet upplåtits till annan för självständigt,
mera stadigvarande nyttjande. I enlighet härmed bör exempelvis
torp, därå jordbruket av torpinnehavaren bedrives som självständig näring
och väsentligen med egna inventarier, särskilt taxeras. Örn däremot
innehavet av torpet väsentligen är att anse såsom en del av den ersättning,
som tillkommer torparen för åtagen arhetsskyldighet till huvudfastigheten,
bör torpet icke behandlas såsom särskild taxeringsenhet. År
upplåtelsen av tillfällig art, så att det upplåtna området kan förväntas
inom kortare tid komma att i brukningsavseende återförenas med den fastighet,
varifrån upplåtelsen skett, föreligger ej anledning att åsätta området
särskilt taxeringsvärde. Ej heller medför upplåtelse av sådant
mindre område som till exempel lott i en s. k. koloniträdgård, att det upplåtna
området skall anses såsom särskild taxeringsenhet.

Vidare skall---understöd, m. m.

3. ---

4. ---

6.---

9 §.

Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, åsättas
till det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens
pris (allmänna saluvärdet).

Skogsmark och växande skog skola upptagas till det värde, som de
kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. Finnes
å skogsmark därutöver betesvärde, som ägaren kan tillgodogöra sig,
eller tomt- och industrivärde, varom i 10 § förmäles, skall vid uppskattningen
hänsyn tagas jämväl därtill.

Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan beräknas
utgå.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar till 9 §.

1. Med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås
det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten,
örn den tänkes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom

1 Denna text linnes ej intagen i Kuvlenstiernas promemoria men införes här för erhållande
av jämförelse.

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

I utkastet föreslagen lydelse.

97

Utkast till ändringar i lagtexten.

Kommunalskattelagen.
Anvisningar till 8 §.

1.---

2. Emellertid---äga rum.

I sådant —--taxeringsenhet.

Detsamma gäller---hör exempelvis torp, även torp för skogsarbetare
o. dyl., därå jordbruket---särskilt taxeras. Örn däremot inne havet

av torpet väsentligen är att anse såsom bostadsförmån eller såsom
en del av den — — — taxeringsenhet.

Vidare skall---understöd, m. m.

3. ---

4. ---

5. ---

6. ---

7.---

9 §.

Taxeringsvärde---saluvärdet).

Till den del jordbruksfastighet utgöres av skogsmark och växande skog
skall den upptagas till det värde, som den kan anses äga vid ett efter rationella
grunder bedrivet skogsbruk, försåvitt den ej kan anses betinga
ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller till industriellt
eller likartat ändamål än vid användning för skogsbruk.

Frälseränta —- — — utgå.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar till 9 §.

1. 9 § med anvisningar avser att meddela bestämmelser för uppskattning
av taxeringsvärdet i dess helhet för viss taxeringsenhet med utgångspunkt,
såvitt fråga är om jordbruksfastighet, från förhållandena

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

kail antagas vara att påräkna, ock köpt för ett med hänsyn till fastighetens
beskaffenhet lämpligt utnyttjande.

Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid faktiskt betalts för
en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck för det
allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen kan hava påverkats
av särskilda förhållanden, såsom släktskap, affektionsvärde o. dyl., kan
densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda motsvarar
det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av vid tiden för försäljningen
rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden, av särskilt
tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av ett
obetänksamt ingånget avtal m. m. dyl. Först örn ett något så när tillräckligt
antal olika försäljningar föreligga, örn vilka anledning ej finnes
antaga, att ovidkommande omständigheter inverkat å prisbildningen, kan
ur dem dragas en tillförlitlig slutsats angående det allmänna saluvärdet.
Detta värde är sålunda att förstå såsom ett normalt värde i handel och
vandel, icke såsom beloppet av en i visst fall för en viss fastighet faktiskt
betald köpeskilling.

Härmed är emellertid faktiskt betald köpeskillings betydelse såsom
uppskattningsgrund för det allmänna saluvärdet ingalunda förringad.
Men sådan köpeskilling kan och bör underkastas undersökning, örn den
må anses avvika från det normala värdet i handel och vandel; och där så
är fallet, bör taxeringsvärdet därefter lämpas. Därför måste taxeringsmyndigheten
vid taxeringsvärdets åsättande taga hänsyn jämväl till
andra förhållanden, som kunna tjäna till ledning vid värdesättningen.
I detta hänseende hänvisas taxeringsmyndigheten till de enhet sv är den,
som kunna hava föreslagits i den ordning, som i taxeringsförordningen
närmare omförmäles, samt till fastighetens avkastning och andra kända
förhållanden, som kunna tjäna till ledning för bedömande av dess allmänna
saluvärde, såsom brandförsäkringsvärde å byggnader m. m. Härvid
må ihågkommas, att även s. k. impediment, vartill hänföras mossar,
myrar, berg och annan dylik mark med ringa avkastningsförmåga ur
skoglig synpunkt, regelmässigt har något, större eller mindre, värde på
grund av dess användbarhet ur andra synpunkter. Taxeringsvärdet bör
framgå såsom resultat av ett övervägande av samtliga berörda förhållanden.

2. Vid värdesättningen skall noga beaktas, örn och i vilken omfattning
ökning eller minskning i värdet för viss fastighet i förhållande till andra
fastigheter i orten bör äga rum till följd av förhållanden, som äro för
den fastigheten säregna, såsom

beträffande jordbruksfastighet:

fastighetens storlek och läge samt mer eller mindre goda eller dåliga
avsättnings- och användningsförhållanden;

ägornas inbördes läge och därav föranledda mer än vanligt goda eller
svåra brukningsförhållanden samt örn fastigheten är i synnerligt god
hävd eller vanhävdad och förfallen;

åbyggnadernas beskaffenhet, örn de skilja sig från i orten vanligt medelbestånd,
d. v. s. örn å fastigheten finnes förnämligare bostadsbyggnad
eller eljest ovanligt goda åbyggnader eller örn åbyggnaderna äro olämpliga,
förfallna eller otillräckliga;

särskilda naturtillgångar eller förmåner, som kunna finnas å fastigheten,
såsom vattenfall, torvmosse, ej inmutningsbara fyndigheter, jaktmar -

99

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

I utkastet föreslagen lydelse.
beträffande i taxeringsenheten ingående olika områden på marken, under
det att i 10 § givna föreskrifter örn det totala taxeringsvärdets redovisning
i olika delvärden ej alltid hänföra sig till skilda sådana områden.

2. Med fastighets---lämpligt utnyttjande, utan avräkning för

gäld eller för kapitalvärdet av annan privaträttslig förpliktelse, vilken
ej är grundad på servitut eller annat maian de förhållande.

Härav följer---betald köpeskilling.

Vid sidan av faktiskt betalda köpeskillingar — vilkas betydelse såsom
uppskattningsgrund dock ej måt underskattas — måste vid taxeringen beaktas
andra förhållanden, som kunna tjäna till ledning för bedömande av
allmänna saluvärdet å en fastighet, såsom fastighetens avkastning, brandförsäkringsvärde
å byggnader m. m. Särskilt vad angår jordbruksfastighet
skola till ledning vid taxeringen gälla de enhetsvärden, som föreslagits
i den ordning, taxeringsförordningen närmare omförmäler. Allmänna
saluvärdet bör sålunda framgå såsom resultat av ett övervägande av
olika beträffande fastighetsvärdena i allmänhet och särskilt värdet å den
ifrågavarande fastigheten kända förhållanden.

Det må anmärkas, att all mark regelmässigt har något, örn ock stundom
obetydligt saluvärde. Ej ens s. k. impediment, vartill hänföras mossar,
myrar, berg och annan dylik mark med ingen eller ringa avkastningsförmåga
ur skoglig synpunkt, kan anses vara helt värdelöst, då det kan
tänkas äga användbarhet ur andra synpunkter; dess värde torde dock
vanligen vara lägre än värdet på sämsta skogsmark.

3. Vid värdesättning av jordbruksfastighet till den del den ej utgöres
av skogsmark och växande skog skall noga beaktas, örn och i vilken omfattning
ökning eller minskning av det värde, som erhålles vid tillämpning
av de för fastigheter av motsvarande storlek i orten antagna enhetspriser
eller andra allmänna taxeringsgrunder, bör äga rum till följd av
förhållanden som äro för den fastigheten säregna, såsom:

fastighetens läge samt mer eller mindre--- — förfallen;

åbyggnadernas beskaffenhet, örn de skilja sig från i orten för fastigheter
av motsvarande storlek vanligt medelbestånd, d. v. s.--— otill räckliga; särskilda

naturtillgångar eller dylika förmåner---ej inmutnings bara

fyndigheter, möjlighet till jakt, fiskevatten---taxeras;

servitut---fastigheten;

förekomsten av sådana ovan ej omförmälda förhållanden, som avses i
punkt 6 här nedan:
med mera sådant.

10(1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

ker, fiskevatten o. dyl., försåvitt samma naturtillgång eller förmån ej är
av beskaffenhet att, efter ty under 8 § sägs, böra särskilt taxeras;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigheten;
^

förekomsten av sådana förhållanden, som enligt 10 § föranleda därtill,
att en del av taxeringsvärdet bör redovisas såsom tomt- och industrivärde;

med mera sådant;

beträffande annan fastighet:

fastighetens läge med därav följande större eller mindre möjligheter i
fråga örn dess utnyttjande, exempelvis för tomt i stad: örn inskränkningar
gälla i rätten till dess bebyggande, örn den ligger i stadens affärscentrum
eller i yttre område, örn den ligger vid huvudgata eller bigata,
örn den är hörntomt eller mellantomt o. s. v.; för industrifastighet, upplagsplats,
stenbrott, grustäkt o. dyl.: örn den äger bättre eller sämre tillgång
till erforderliga kommunikationer, o. s. v.;

markens naturliga beskaffenhet och därav följande större eller mindre
lämplighet för ett förmånligt tillgodogörande, exempelvis örn tomtmark
företer synnerligen goda eller dåliga grundläggningsförhållanden, örn vattenfall,
stenbrott, grustäkt o. dyl. för sitt utnyttjande erbjuder större eller
mindre av naturförhållandena förorsakade svårigheter, o. s. v.;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigheten; med

mera sådant.

Vid värdesättningen måste emellertid alltid fasthållas, att det, alldeles
oavsett vilken metod som användes för denna — örn man bortser från
skogen — alltid är allmänna saluvärdet, som skall vara avgörande för
taxeringen. En riktig tillämpning av de här stadgade reglerna bör således
ej kunna medföra ett sådant resultat, som att en tomt med tillhörande
åbyggnad, taxerad som annan fastighet, erhåller högre taxeringsvärde
än ett annat i närheten liggande lika värdefullt område med liknande
åbyggnad, vilket taxerats såsom jordbruksfastighet, allenast på den grund
att beträffande den senare fastigheten värdesättningen skett på grundval
av de i punkt 1 här ovan angivna enhetsvärden.

3. Örn två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i skilda kommuner,
skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava utgjort
gemensam taxeringsenhet, bör taxeringen verkställas, som örn detta varit
förhållandet och det i enlighet med föreskriften i tredje punkten sista
stycket av anvisningarna till 8 § skolat angivas, huru stor del av taxeringsvärdet
som belöpt å vad som faller inom varje särskild kommun.

4. Vad nu sagts örn fastighets uppskattning gäller icke skogsmark och
därå växande skog. Dessa skola upptagas efter de värden, de kunna anses
äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk.

Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga.

Såsom skogsmark skall därvid upptagas all icke odlad mark, som, vare
sig den vid tillfället är skogbärande eller icke, är lämplig att använda för
skogsproduktion. Till skogsmark hänföres således även ljungmark och annan
dylik mark, som av ålder ligger skoglös, såframt den kan anses lämpa
sig för skogsproduktion. Är å skogbeväxt hagmark (betesmark) betestillgången
det väsentliga och skogsproduktionen av underordnad betydelse,
skall marken likväl taxeras såsom skogsmark, såvida icke densamma är
att betrakta såsom kultiverad betesäng. Med kultiverad betesäng förstås

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

101

I utkastet föreslagen lydelse.

Jämväl vid värdesättning av annan fastighet skall hänsyn tagas till
för varje fastighet säregna förhållanden, såsom:

fastighetens läge---med mera sådant.

Vid värdesättningen måste alltid fasthållas, att det, alldeles oavsett vilken
metod som användes för denna, alltid är allmänna---angivna

enhetsvärden.

4. (Här införas anvisningar rörande taxering av vattenfall.)

5. För jordbruksfastighet till den del den utgöres av skogsmark och
därå växande skog skola gälla följande uppskattningsgrnnder, vilka närmare
ntvecklas i särskild instruktion för värdering av skogsmark och
växande skog.

Dylik fastighet skall, försåvitt ej beträffande densamma eller del därav
förekomsten av mervärde, som i 6 punkten här nedan avses, till annat
föranleder, upptagas efter det värde, den kan anses äga vid ett efter rationella
grunder bedrivet skogsbruk. Åtskillnad göres vid uppskattningen
mellan skogsmark, växande skog och särskild förmån å skogsmarken.

Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga.

Såsom skogsmark---kulturåtgärder.

Till skogsmark---påräknas. Sådan marks värde---i övrigt.

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak foderproducerande
men icke sällan något trädbevuxen betesmark, vilken för betets förbättrande
är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås sådana åtgärder
som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frösådd med mera.
Såsom skogsmark skall ej heller upptagas sådan skoglös ängsmark, som,
ehuru den visserligen kan användas för skogsproduktion, i främsta rummet
disponeras för foderproduktion genom bete eller slåtter samt med
god hushållning även bör därtill användas (naturlig betes- eller slåtteräng),
ehuru den ej är föremål för egentliga kulturåtgärder.

Till skogsmark hänföras icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och
annan dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma
vattenförhållanden, näringsbrist hos marken eller de lösa jordlagrens
ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion
där icke kan påräknas. Sådan marks eventuella värde skall medräknas
vid värdesättning av fastigheten i övrigt.

Finnes å skogsmark bete, skall värdet därå tilläggas markens värde såsom
skogsproducerande; dock skall beträffande skogsmark, därå rationellt
skogsbruk bedrives, dylikt värde beräknas allenast försåvitt betet plägar
utnyttjas. Betesvärdet beräknas särskilt för sig till den storlek, som kan
ernås utan att intrång på rationellt skogsbruk göres. Kan på grund av
betets utnyttjande skogen ej lämna den avkastning, som förutsatts vid
bestämmande av värdet å skogsmarken såsom skogsproducerande, skall
betesvärdet sättas så mycket lägre än det verkliga, att totalsumman ej
blir högre än den skulle blivit, örn skogsmarken såsom skogsproducerande
värderats med hänsyn till den avkastning, marken faktiskt lämnar.

Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas efter den
årliga avkastning, som anses kunna erhållas under antagande att marken
vore beväxt med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat
virkesförråd (normal skogstillgång).

Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter per
hektar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet).
Värdet i penningar av den sålunda uppskattade normala årsavkastningen
beräknas efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot enligt de pris.
som för liknande sortiment i genomsnitt varit i orten gällande under viss
tidsperiod, som bestämmes i särskild instruktion för värdering av skogsmark
och växande skog.

Från värdet av den enligt sålunda angivna grunder beräknade avkastningen
skall avdragas en fjärdedel för kostnader för skogens vård, förvaltning,
bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning,
skogsindelning, skatter m. m. För skyddsskog eller annan därmed
jämförlig skog, som på grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra
naturförhållanden måste skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens
vård och underhåll av en osedvanligt stor del av den alstrade avkastningen.
må avdraget för kostnader efter prövning i varje särskilt fall och
med angivande av skälen höjas, dock ej till mer än hälften av den beräknade
normala avkastningen. Det sålunda reducerade värdet anses utgöra
nettovärdet på ett års normal avkastning per hektar skogsmark.

Skogsmarkens värde per hektar anses utgöra så många gånger nettovärdet
på ett års normala avkastning, som bestämmes i instruktionen för
värdering av skogsmark och växande skog.

Växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt till densamma upp -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

103

I utkastet föreslagen lydelse.

Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas genom värdering
i penningar av den årliga virkesavkastning, som---(normal

skogstillgång).

Den normala---virkets nettovärde per kubikmeter å rot (rot värde)

enligt de pris, som i genomsnitt varit å orten gällande för de sortiment,
varav dylik normal virkesavkastning anses sammansatt, under viss
tidsperiod, som bestämmes i instruktionen för värdering av skogsmark
och växande skog.

Från värdet---hektar skogsmark.

Skogsmarkens värde---växande skog.

Växande skog---befinner sig, och den avkastning i penningar,

som---(relativ skogstillgång).

Finnas å annan till jordbruksfastighet hörande mark än skogsmark
växande träd, skola dessa ej ingå i värdet av den växande skogen utan
till sitt fulla värde medräknas vid bestämmande av värdet å fastigheten
i övrigt.

Belastas skogsområde av servitut eller liknande rättighet, kan därav
föranledas nedsättning av den växande skogens värde, och bör sådan nedsättning
särskilt angivas.

Särskild förmån å skogsmarken, såsom skogsbete, möjlighet till jakt,
byggnad å skogen, i den mån ej densamma bör anses inbegripen i sådant
normalt byggnadsbestånd å taxeringsenheten, som inräknas i de för inägorna
tillämpade enhetsvärden, servitutsrätt e. dyl. skall uppskattas för
sig med skäligt belopp. Härvid skall alltid iakttagas, att uppskattning
sker till det värde förmånen har för den taxeringsenhet, varom fråga är.
Örn rationellt skogsbruk bedrives å skogsmarken, må betesvärde åsättas
endast så framt betet plägar utnyttjas. Därest å skogsmark, varå rationellt
skogsbruk ej bedrives, bete ej plägar utnyttjas, torde detta i regel
visa, att betet för ifrågavarande fastighet har så obetydligt värde, att
anledning att särskilt uppskatta detsamma saknas. Skogshärbärgen och
andra dylika, oftast mera tillfälliga byggnader åsättas intet särskilt värde,
utan anses deras värde ingå i skogsmarkens värde.

Har på grund av förhållande, som angives i 6 punkten här nedan, jordbruksfastighet,
i den mån densamma utgöres av skogsmark och växande
skog, helt eller delvis ett sådant mervärde, som i sagda punkt omförmäles,
skall fastigheten till den del den äger ett dylikt mervärde uppskattas till
allmänna saluvärdet. Att därjämte för åsättande av särskilda redovisningsvärden
enligt 10 § uppskattning enligt här ovan angivna grunder av
skogsmark och växande skog å dylikt område tillsamman med övrig
skogsmark och växande skog i taxeringsenheten bör äga rum, framgår
av anvisningarna till 10 §.

104

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

låtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt
befinner sig, och den avkastning, som för framtiden därur kan uttagas
under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen
innehåller ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd, att den
beräknade normala avkastningen genast kan uthålligt uttagas och sålunda
normal skogstillgång förefinnes, sättes värdet till det antal gånger nettovärdet
på ett års normala avkastning, som bestämmes i ovannämnda instruktion.
Avviker skogstillgången från det normala, fastställes den växande
skogens värde till den bråkdel av det på nyss angivet sätt erhållna
värdet, som skogstillgången utgör av normal sådan (relativ skogstillgång).

Närmare föreskrifter rörande värdering av skogsmark och växande
skog meddelas i förenämnda instruktion.

Har på grund av förhållande, som omförmäles i punkt 4 av anvisningarna
till 10 §, skogsmark med därå växande skog ett högre saluvärde än
värdet vid användning till skogsbruk och bete, skall detta medföra motsvarande
höjning av taxeringsvärdet.

Finnas å annan till jordbruksfastighet hörande mark än skogsmark växande
träd, skola dessa medräknas vid bestämmande av fastighetens jordbruksvärde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.
I utkastet föreslagen lydelse.

105

6. Jordbruksfastighet kan stundom äga ett högre allmänt saluvärde än
örn den skulle användas endast för jordbruk med binäringar eller skogsbruk
på den grund, att den inom överskådlig framtid lämpligen kan användas
såsom tomtmark eller för industriellt eller dylikt ändamål.

Ett dylikt högre värde förefinnes i allmänhet blott å sådan jordbruksfastighet,
å vilken finnes vattenfall, brytvärdig fyndighet, torvmosse eiler
dylikt eller som är belägen i närheten av större stad eller i tillväxt
varande industri- eller järnvägssamhälle. Men även närbelägenhet till
gruv- eller vattenkraftsanläggning, badortsanläggning eller annat sådant
företag kan medföra, att i fastighetens allmänna saluvärde ingår ett mervärde
av ifrågavarande art; i den mån utvecklingen å en dylik ort fortskrider,
behöver närbelägen därför lämpad mark tagas i anspråk för nya
bostäder, industriella anläggningar m. m.

Vid uppskattning av värdet å fastighet, varom nu är fråga, bör iakttagas,
att detta merendels är beroende av utvecklingens hastighet och att
hänsyn härtill måste tagas. Därest exempelvis ett område kan exploateras
såsom tomtmark, är det möjligt, att någon eller några tomter kunna
omedelbart avyttras efter visst å-pris, medan däremot övriga tomter
kunna först successivt försäljas och exploateringen kan väntas bliva slutförd
först efter så lång tid, att något mervärde för tomtändamål knappast
kan anses ännu tillkomma alla delar av området, utan att det dock är
möjligt att avgöra, i vilken ordning de särskilda delarna kunna komma
att tagas i anspråk såsom tomtmark. I dylikt fall bör värdet beräknas
för hela området på sådant sätt, att de vid olika tidpunkter påräkneliga
försäljningsvärdena diskonteras till nutidsvärden, därvid hänsyn ta ges
jämväl till exploateringens osäkerhet och andra sådana omständigheter,
som kunna påverka det pris en förståndig köpare skulle vilja erlägga för
området. Tillbörlig hänsyn bör härvid tagas även till å ena sidan den
avkastning, som kan erhållas från fastigheten, innan försäljningen för
tomtändamål kan väntas äga rum, å andra sidan kostnader för exploatering
m. m.

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.
Gällande lydelse.

5. Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå med
det belopp, vartill räntan uppgått enligt markegång för året näst före
taxeringsåret; dock att, där räntan i enlighet med 14 § i kungörelsen den
11 maj 1855 utgår efter medelmarkegångspris, detta senare bör Jäggas
till grund för beräknande av räntans belopp.

6. Har vid uppskattning av fastighet hänsyn tagits till förekomsten
av andra naturtillgångar än träd, skall dessas beräknade värde i vederbörande
taxeringslängd antecknas.

Anvisningar till 10 §.

1. Det i enlighet med bestämmelserna i 9 § åsätta taxeringsvärdet skall
jämlikt 10 § redovisas i särskilda värden. På sätt framgår av 11 § skola
dessa särskilda redovisningsvärden utföras i jämna hundratal kronor, och
får därför vid redovisningsvärdenas bestämmande ske den jämkning, som
erfordras för att de skola jämnt motsvara det åsätta taxeringsvärdet.

2. Vid angivande av jordbruksvärde har vederbörande beskattningsmyndighet
att utgå ifrån att fastigheten i fråga användes till jordbruk
med binäringar eller skogsbruk. Med denna förutsättning skall såsom
jordbruksvärde upptagas värdet av fastighetens hela ägoområde i åker,
tomt- och trädgårdsmark, äng, skogsmark — dock utan att värdet å växande
skog medräknas — övrig mark såsom vägar, mossar, myrar, kärr
m. m., samt till fastigheten hörande vattentäckt område, ävensom värdet
av jordägaren tillhöriga mangårds- och driftbyggnader, såsom bostadsbyggnad
för ägare eller brukare med tillhörande s. k. ekonomibyggnader,
samt byggnader, uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet och
trevnad, såsom lusthus, bad- och båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga

o. dyl-, förvaltar- eller inspektorsbyggnad, drängstuga, statare- eller stattorpsbyggnader,
bostad för skogvaktare och annan skogspersonal, stall,
ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja o. dyl., ävensom byggnader, avsedda
för sådan verksamhet, som är att hänföra till jordbrukets binäringar.

Örn dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren, skall värdet å dem
likaledes utföras såsom jordbruksvärde.

3. Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och
särskilt angivas värdet av skogsmark (jfr punkt 4 av anvisningarna till
9 §).

4. Tomt- och industrivärde utgör det värde, som tillkommer jordbruksfastighet
utöver jordbruksvärde och skogsvärde på grund därav, att den
kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller
skogsbruk, såsom för bostadsbyggnader, industriella anläggningar o. dyl.,
och således har étt högre saluvärde, än örn den skulle användas endast
för jordbruk med binäringar eller skogsbruk. Den ökning av taxerings -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

107

I utkastet föreslagen lydelse.

Beträffande jordbruksfastighet till den del densamma utgöres av skogsmark
och därå växande skog tages hänsyn till mervärde, varom här ovan
sagts, allenast örn och i den mån fastigheten verkligen kan anses betinga
ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt
eller likartat ändamål än vid användning för skogsbruk samt örn
förstnämnda värde tillika överstiger det enligt punkt 5 här ovan uppskattade
värdet på skogsmark och växande skog. I den mån detta ej är
fallet verkställes uppskattningen allenast efter de särskilda grunder, som
gälla för värdering av skogsmark och växande skog.

7. Örn två---(= nuv. punkt 3)---särskild kommun.

8. Vid uppskattning---(= nuv. punkt 5)---belopp.

Anvisningar till 10 §.

1. Det i--— särskilda värden (jfr punkt 1 av anvisningarna till

9 §). På sätt---taxeringsvärdet.

2. Vid angivande av jordbruksvärde har man att utgå ifrån---

dock utan att värdet av därå växande skog medräknas--— statare eller

stattorpsbyggnader, stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja
och dylikt, bostäder för skogsförvaltare, skogvaktare eller annan skogspersonal
samt för skogsarbetare, ävensom---binäringar.

Örn —• — — jordbruksvärde.

Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och
särskilt angivas värdet å all skogsmark, beräknat enligt de i punkt 5 av
anvisningarna till 9 § angivna grunder. I vederbörande taxeringslängd
skall särskilt antecknas dels värde å bete på skogsmark, beräknat enligt
de i punkt 5 av anvisningarna till 9 § angivna grunder, dels värde å övriga
i jordbruksvärde ingående särskilda förmåner, såsom byggnader, i
den mån ej hänsyn till desamma tagits vid tillämpning av enhetsvärden
eller eljest gällande allmänna taxeringsgrunder, eller särskilda naturtillgångar,
vartill särskild hänsyn tagits vid taxeringen, m. m.

3. Såsom skogsvärde utföres värdet av den växande skogen å fastigheten,
uppskattat enligt de grunder, som angivas i punkt 5 av anvisningarna
till 9 §.

4. Tomt- och industrivärde redovisas i fall, då på grund av att jordbruksfastighet
kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med
binäringar eller skogsbruk ett särskilt värde tillkommer densamma utöver
jordbruks- och skogsvärde, och utföres med det belopp, som utgör
skillnaden mellan å ena sidan det enligt 9 § åsätta totala taxeringsvärdet
och å andra sidan jordbruks- och skogsvärde.

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

värdet, som detta högre saluvärde medför, skall särskilt redovisas såsom
tomt- och industrivärde.

Tomt- och industrivärde förefinnes i regel mera allmänt blott å sådana
jordbruksfastigheter, som äro belägna i närheten av större städer eller i
tillväxt varande industri- och järnvägssamhällen. Men även närbelägenhet
till gruv- och vattenkraftsanläggningar, badortsanläggningar och
andra sådana företag kan medföra, att i taxeringsvärdet ingår ett mervärde
av ifrågavarande art; i den mån utvecklingen å en dylik ort fortskrider,
behöver närbelägen därför lämpad mark tagas i anspråk för nya
bostäder, industriella anläggningar m. m. Där en sådan utveckling framträtt,
har merendels den mark, som kan antagas komma att därvid bliva
föremål för användning, utöver jordbruksvärdet ett värde, vars storlek
är beroende av utvecklingens hastighet m. m.; detta värde bör särskilt
för sig angivas. Understundom kan ock vattenfall eller brytvärdig fyndighet
å fastigheten hava grundlagt ett liknande mervärde, som jämväl
bör upptagas såsom tomt- och industrivärde, där ej naturtillgången i fråga
är av beskaffenhet att böra taxeras såsom annan fastighet.

Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa delar
av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge och
storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Befinnes fastighet till
särskilda områden hava olika tomt- och industrivärden, skall likaledes
sådant i längden angivas.

5. Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet har taxeringsmyndigheten
att taga hänsyn till de ovan i anvisningarna till 9 § angivna
förhållanden.

Är å annan fastighet mark och byggnad i samme ägares hand, skall
byggnadsvärdet utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan fastighetens
allmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet jämte eventuellt
parkvärde.

Parkvärde förekommer endast undantagsvis. I allmänhet lärer å fastighet,
som skall såsom annan fastighet taxeras, mera sällan förekomma
växande träd eller anläggning, som ej är att hänföra till byggnad, av den
betydenhet, att fastighetens värde i allmänna marknaden därigenom i någon
väsentligare grad påverkas. Men örn å fastigheten finnes trädbestånd
eller till byggnad ej hänförlig anläggning, exempelvis en mera avsevärd
trädgård eller park, och denna förmån kan anses i avsevärd mån
inverka på fastighetens allmänna saluvärde, bör värdet å sådan förmån
särskilt redovisas såsom parkvärde.

12 §.

1 mom. Allmän uppskattning av fastighets värde (allmän fastighetstaxering)
skall ske vart femte år. De vid sådan uppskattning fastställda
värdena må ej ändras förrän vid nästa allmänna fastighetstaxering, där
ej annat föranledes av stadgandena i 2 mom.

2 menn. Nya taxeringsvärden skola åsättas i stället för de vid den allmänna
fastighetstaxeringen bestämda, därest under löpande taxeringsperiod sådant

förhållande inträffat, att taxeringsenhet bör uppdelas i flera
taxeringsenheter eller flera taxeringsenheter böra sammanslås till en,

eller ändring i fastighets beskattningsnatur inträtt,

eller fastighets värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik an -

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

I utkastet föreslagen lydelse.

Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa
delar av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge
och storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Befinnes fastighet
till särskilda områden hava olika tomt- och industrivärden, skall likaledes
sådant i längden angivas.

5. Vid uppskattning--

---såsom parkvärde.

— annan fastighet skall tagas hänsyn

12 $.

1 mom. Allmän---2 mom.

2 mom. Nya taxeringsvärden —--beskattningsnatur inträtt,

eller fastighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit
skattepliktig,

eller fastighets värde genom eldsvåda---minskning av taxerings värdet

med minst en femtedel,

eller fortsatt bebyggelse skett å fastighet, som vid den tidpunkt, nästföregående
taxering avsett, ej varit färdigbyggd,

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 186 haft. (Nr 220.) Bilaga. 9

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Gällande lydelse.

ledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning så
minskats, att förändringen föranleder en minskning av taxeringsvärdet
med minst en femtedel,

eller fastighets värde genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts, att
därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel.

Taxering, som i detta mom. avses, skall verkställas med hänsyn till det
allmänna prisläge, som legat till grund för den närmast föregående allmänna
fastighetstaxeringen.

TaxeringsfHärdningen.

59 $.

1 mom. Senast---skog.

Vid---lämpas.

För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med
avseende å ägoslag och jordens beskaffenhet anses vara väsentligen likartade,
böra de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den
redogörelse, landskamreraren enligt vad nyss är sagt har att avgiva, föreslå
vissa värden för ytenhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och
brukningsförhållanden under förutsättning av normalt byggnadsbestånd,
vilka enhetsvärden må tjäna till ledning vid taxeringen av jordbruksfastigheter.
Jämväl i fråga örn annan fastighet bör, i den mån så anses erforderligt,
överenskommas örn enhetliga grunder för taxeringen.

Till---erforderliga.

Vid---protokollet.

2 mom. Skulle---tillämpning.

3 mom. Sedan---protokollet.

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

I utkastet föreslagen lydelse.

eller fastighets värde —--en femtedel.

Taxering, som i detta mom. avses, skall ske med hänsyn till alla ändringar
i avseende å fastigheten, som ägt rum sedan den tidpunkt, det
senast åsätta taxeringsvärdet avsett, men efter det allmänna prisläge,
som legat till grund för den närmast föregående allmänna fastighetstaxeringen.
Föranledes taxeringen därav att fastighet, som förut varit
undantagen från skatteplikt, blivit skattepliktig, skall fullständig nyvärdering
av fastigheten ske med hänsyn till berörda prisläge.

Taxeringsf förordningen.

59 §.

1 mom. Senast —• —• — skog.

Vid---lämpas.

För —--har att avgiva, beträffande fastigheter i skilda storleks grupper

föreslå vissa värden-----taxeringen.

Till —• —• — erforderliga.

Vid---protokollet.

2 mom. Skulle---tillämpning.

3 mom. Sedan---protokollet.

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen................................................................ 1

Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370) ................................................................... 2

Förslag till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379) ............................................................ 15

Förslag till förordning med instruktion för värdering av skogsmark och
växande skog vid taxering av fastighet .................................................... 17

Statsrådsprotokollet............................................................................................ 30

Repartitionstalet för jordbruksfastighet............................................................ 30

Allmän fastighetstaxering år 1933 ............................................................... 66

Värdering av skogsmark och växande skog ................................................ 72

Taxering av vattenfallsfastighet .................................................................... 84

Beskattning av inkomst på grund av pensionsförsäkring ............................ 110

Specialmotivering ............................................................................................... 126

Kommunalskattelagen ................................................................................... 127

Taxeringsförordningen .................................................................................... 159

Förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog 168

Bilagor.

Bilaga till Kungl. Maj:ts proposition.

Repartitionstalen för jordbruksfastighet

Utlåtande avgivet av 1930 års kommunalskatteberedning ........................... 3

Historik rörande repartitionstalen för fastighet vid kommunalbeskattningen 25
Utredning rörande verkningarna av vissa förslag till ändrade repartitionstal
för jordbruksfastighet m. m..................................................................... 35

Bilaga 2.

Domänstyrelsens utlåtande den 8 november 1931 med förslag till
instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän
fastighetstaxering år 1933 ............................................................ 61

Bilaga 3.

P. M. med utkast till vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.
i anledning av förestående allmänna fastighetstaxering .................... 83

820749. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.

1922 ....................	.................... 5.5
1923 ....................	..................... 5.8
1924 ...................	.................... 4.4
1925 ....................	.................... 4.5
1926 ....................	.................... 5.2
1927 ....................	..................... 6.7
1928 ...................	.................... 5.8
1929 ....................	..................... 5.7
1930 ...................	.................... 4.8
1931