Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
1
Nr 203.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående viss lindring i
betalningsskyldigheten för statslån till Skara—Timmersdala
nya järnvägsaktiebolag; given Stockholms slott
den 11 mars 1932.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ola Jeppsson.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 mars 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Departementschefen, statsrådet Jeppsson anför:
Till Kungl. Maj:ts prövning föreligga framställningar om inskränkande av
trafiken å den Skara—Timmersdala nya järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägen
från Skara till Timmersdala samt örn viss lindring i betalningsskyldigheten
för bolagets statslån m. m.
Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. lil käft. (Nr 208.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 803.
Innan jag ingår härpå, torde jag få erinra om följande.
Järnvägen Skara—Timmersdala har en längd av 26 kilometer och en spårvidd
av 0891 meter. I sin slutpunkt i Timmersdala äger järnvägen icke förbindelse
med annan järnväg. Å järnvägen beviljades den 29 november 1906
koncession, vilken den 14 juni 1907 överläts å Skara—Timmersdala järnvägsaktiebolag.
För järnvägsanläggningen beviljades den 28 september 1907 ett
statslån å 352 500 kronor. Då varken räntor eller amorteringar å lånet kunde
gäldas, växte bolagets skuld efter hand, så att skuldsumman i slutet av år
1920 uppgick till över 560 000 kronor. Sedan bolaget försatts i konkurs, inropades
järnvägen vid exekutiv auktion i november 1920 för statsverkets räkning
för en köpesumma av 408 000 kronor, varefter järnvägen förvaltades och
driften därå ombestyrdes av järnvägsstyrelsen, som för ändamålet förhyrde
rullande materiel från .Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag.
I proposition nr 177 framlade Kungl. Majit för 1924 års riksdag förslag örn
försäljning till Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag av Skara—Timmersdala
järnväg för ett belopp av 125 000 kronor samt på vissa villkor i övrigt,
däribland det att bolaget för köpeskillingen skulle erhålla statslån mot
säkerhet av inteckning i järnvägen. Köpeskillingen motsvarade det värde, vartill
en av fullmäktige i riksgäldskontoret och nämnda bolag gemensamt tillsatt
värderingsnämnd uppskattat banan. Propositionen avslogs av riksdagen
(skrivelse nr 203). Med anledning av väckta motioner anhöll emellertid riksdagen
om utredning rörande möjligheterna för staten att i sin ägo fortfarande
bibehålla järnvägen.
Sedan den av riksdagen begärda utredningen verkställts, framlades för 1925
års riksdag åter proposition, nr 47, i ämnet. I propositionen framhölls med
anledning av i förenämnda motioner gjorda uttalanden, hurusom berörda utredning
oförtydbart givit vid handen, att Skara—Timmersdala järnvägs införande
såsom en del av en framtida sydlig fortsättning av inlandsbanan samt ombyggnad
till normalspårig komme att medföra mycket stora förluster för staten
samt att banan även i sitt dåvarande skick icke inom överskådlig framtid syntes
få något som helst affärsvärde i statens ägo utan fastmer komme att kräva
årliga tillskott av andra statsmedel. I propositionen föreslogs därför ånyo
försäljning av banan till Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag till samma
pris och på i övrigt huvudsakligen samma villkor som år 1924, dock med
tillägg, att staten skulle äga framdeles inlösa järnvägen till dess bokförda
värde.
Propositionen blev av riksdagen bifallen (skrivelse nr 172).
Genom brev den 18 juni 1925 godkände Kungl. Majit ett i enlighet med
riksdagens berörda beslut upprättat avtal angående försäljning av Skara—
Timmersdala järnväg till Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag samt
beviljade bolaget rättighet att till allmänt begagnande mot avgift upplåta ifrågavarande
järnväg under i tillämpliga delar de villkor och förbehåll, som stadgats
i den år 1906 beviljade koncessionen, dock att beträffande statens inlösningsrätt
skulle gälla följande:
Kungl. May.is proposition nr SOS.
3
»Svenska statsverket är berättigat att, närhelst statsverket så påfordrar, inlösa
järnvägen för ett belopp, motsvarande dess enligt vederbörliga räkenskaper
bokförda värde. Detta värde må dock icke överstiga den köpeskilling, som
enligt av Kungl. Majit den 18 juni 1925 godkänt avtal skall utgå för järnvägen,
jämte å järnvägen efter den 1 juli 1925 nedlagda kostnader för behövliga
utvidgnings- och förbättringsarbeten med behöriga avdrag för den värdeminskning,
järnvägen kan hava undergått genom slitning, annan yttre inverkan,
ålder eller uraktlåtet underhåll. Tvist rörande den närmare tillämpningen
av vad sålunda stadgats skall hänskjutas till fem gode män, av vilka
Kungl. Majit utser två och koncessionshavaren två, varefter de fyra sålunda
valda tillkalla den femte.»
Därefter avlämnade bolaget till riksgäldskontoret en den 1 juli 1925 dagtecknad
skuldförbindelse å köpeskillingsbeloppet, 125 000 kronor, vilken förbindelse
samma år intecknades i järnvägen Skara—Timmersdala med bästa förmånsrätt.
Genom köpekontrakt den 20 december 1926 försålde Västergötland—Göteborgs
järnvägsaktiebolag järnvägen för en köpesumma av 125 000 kronor till
ett nytt bolag, Skara—Timmersdala nya järnvägsaktiebolag, och i samband
därmed utarrenderades järnvägen genom kontrakt samma dag till förstnämnda
bolag från och med den 1 januari 1927. Enligt detta arrendekontrakt skulle
Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag såsom arrendeavgift för nästföregående
kalenderår erlägga skillnaden mellan järnvägens bruttoinkomster
och driftkostnader för samma år; därest driftkostnaden något år överstege bruttoinkomsterna,
skulle skillnaden bäras av Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag.
Överenskommelsen skulle upphöra att gälla tidigast tre månader
efter från någondera sidan skedd uppsägning. Uppsägning finge ej avse annan
tidpunkt än årsskifte.
Jämlikt Kungl. Majits resolution den 22 februari 1929 har den för järnvägen
meddelade koncessionen med däri gjord ändring överlåtits å Skara—Timmersdala
nya järnvägsaktiebolag, varjämte på grund av föreskrifter i sagda
resolution sistnämnda bolag övertagit betalningsansvaret för det i järnvägen
intecknade statslånet å 125 000 kronor med ränta samt Västergötland—Göteborgs
järnvägsaktiebolag ingått borgen för sagda statslåns behöriga förräntande
och återgäldande.
Enligt vad som meddelats från riksgäldskontoret hava de föreskrivna annuiteterna
å lånet behörigen inbetalts, så att av lånebeloppet återstår oguldet ett
belopp av 121 599 kronor 5 öre jämte från och med den 1 juli 1931 upplupen
ränta.
I en till Kungl. Maj :t ingiven skrift den 25 januari 1932 har Skara—Timmersdala
nya järnvägsaktiebolag anfört följande:
Alltsedan Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag från och med den
1 juli 1925 övertagit trafikeringen av Skara—Timmersdala järnväg hade förlust
å driften av järnvägen ifråga uppstått, vilken driftförlust framginge av
följande uppställning:
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 208.
Ar Kronor
1925 V7—S1/i2 ............... 22 120: 09
1926 19 löij 05
1927 ................... 5 035:31
1928 ................... 13 725:50
1929 ................... 6 815:81
1930 ....._ ■ ■ ........... 11347:61
Summa för åren 1925—1930 78 225: 37
Häri inginge icke räntor och avskrivningar.
Enligt driftrapporten för Skara—Timmersdala järnväg för tiden januarioktober
1931 förelåge å rörelsen en förlust å cirka 30 000 kronor, och förlusten
beräknades vid arets slut hava ytterligare så ökats, att den komme att uppgå
till cirka 40 000 kronor. Ej heller i dessa belopp vore medräknade räntor
eller avskrivningar, vilka för året belöpte sig till cirka 14 000 kronor; den
verkliga förlusten måste sålunda beräknas till cirka 54 000 kronor. På grund
av dessa stora förluster vid drivandet av Skara—Timmersdala järnväg bade
Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag uppsagt förenämnda trafikeringsavtal
av den 20 december 1926.
Bolaget bade full anledning antaga, att den trafikminskning, som föranlett
den katastrofartade nedgången i bolagets inkomster, icke kunde väntas bliva
hävd och att trafiken icke skulle återkomma i sådan utsträckning, att inkomsterna
ej allt förmycket understege utgifterna. Då redan alla hittills möjliga
åtgärder till utgifternas begränsning vidtagits, syntes man icke heller kunna
beräkna, att på dylikt sätt ett bättre resultat skulle kunna uppnås. Det återstode
då för bolaget intet annat än bandelens slopande som allmän trafikled.
För att emellertid icke de trafikanter, vilka haft och fortfarande, ehuru nu i
synnerligen begränsad omfattning, hade det lämpligast att utlasta sina massgodssändningar,
kalk, direkt järnvägsledes från lastplatserna utefter Skara—
Timmersdala järnväg, omedelbart skulle bliva berövade denna möjlighet, hade
bolaget för avsikt att, sedan banan efter erhållet tillstånd av Kungl. Maj:t
upphört att trafikeras i allmän trafik, där tillsvidare driva s. k. bispårstrafik.
Det vore jämväl bolagets avsikt att till komplettering av denna bispårstrafik
och för att tillgodose orternas behov av kommunikationsmedel inrätta automobiltrafik
för såväl person- som godsbefordran å sträckan Skara—Axevalla
hed—Skärv—Hemningstorp—Flämslätt—Lerdala—Karlsfors—Melldala—Timmersdala
samt eventuellt å de till järnvägens nuvarande trafikplatser vid Bråneke,
Istrum, Hemningstorp och Lerdala från stora landsvägen ledande sidovägarna,
å dessa sistnämnda under förutsättning att det av bolaget befunnes
lämpligt att vid nyssnämnda platser anställa agenter för allmänhetens betjänande
vid expediering av godsförsändelser å bispåret eller bolagets automobillinje.
Beträffande denna automobiltrafik hänvisades till bilagd avskrift av
därutinnan till länsstyrelsen i Skaraborgs län ingiven framställning.
Då den ifrågasatta bispårstrafiken icke komme att få sådan omfattning, att
inkomsterna av densamma komme att täcka kostnaderna för spårets underhåll
samt övriga driftkostnader, måste bolaget för spårets bibehållande och drivandet
av bispårstrafiken förutsätta bifall till nyssnämnda ansökan örn tillstånd
till automobiltrafik. Bolaget ifrågasatte jämväl till möjliggörande av spårets
bevarande efterskänkande av de räntor, som under tiden för bispårets trafikering
belöpte sig å av staten i samband med banans övertagande beviljade
lån. Härom bade bolaget tillsammans med Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag
i skrivelse till riksgäldskontoret gjort särskild framställning.
Under förutsättning att bolaget bleve i tillfälle att för bispårstrafik tills -
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
5
vidare behålla spåret komme denna trafik att, till driftkostnadernas begränsning,
utföras endast vissa dagar och att även i övrigt helt anpassas efter trafikens
omfattning. Lastplatserna utefter spåret bleve icke bemannade i annan
mån än som av bolaget funnes lämpligt, och all expedition komme att ske genom
Skara station. För att icke utefter banan boende kalkproducenter i avseende
på fraktberäkningarna skulle bliva sämre ställda än övriga, borde för kalksändningar,
som från lastplatserna försändes via Skara, direkta samtrafikstariffer
dock fortfarande få tillämpas.
Förslag till instruktion för trafikens besörjande komme att avgivas till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.
Bolaget hade uppsagt alla i bolagets tjänst anställda befattningshavare till
den 1 september 1932.
På grund av det anförda har bolaget anhållit att bliva befriat från skyldigheten
att tills vidare fullgöra koncessionsvillkoren beträffande Skara—Timmersdala
järnväg med undantag av de åligganden, som kunde anses erforderliga
för drivande av bispårstrafik med bibehållande av direkta samtrafikstariffer
för vagnslastsändningar av kalk.
I den i bolagets skrift omförmälda framställningen till länsstyrelsen i Skaraborgs
län örn tillstånd till drivande av automobiltrafik har bolaget ytterligare
anfört:
Att den redan förut så begränsade trafiken undergått en så katastrofartad
nedgång berodde framför allt därpå, att den allt mer tilltagande automobiltrafiken
berövat järnvägen en mycket väsentlig del av person- och godstrafiken.
Därjämte berodde nedgången också på att det godsslag, kalk, som förr i jämförelsevis
stor omfattning transporterats å järnvägen och utgjorde dess största inkomstkälla,
under år 1931 förekommit endast i ringa omfattning. Förklaringen
till att kalktransporterna så avtagit vore att söka dels däri, att den nya samtrafiksförordning,
som trätt i kraft, försvårat eller omöjliggjort kalkens leverans
från vid smalspåriga banor belägna kalkbruk, dels ock i den allmänna depressionens
inverkan på efterfrågan å kalk. Det vore järnvägsförvaltningens uppfattning
att, även om med depressionens upphörande någon bättring i angivna
förhållande kunde förväntas, kalkleveranserna från de vid Skara—Timmersdala
järnväg belägna kalkbruken dock icke kunde beräknas få någon betydande omfattning.
Den ifrågasatta bispårstrafiken skulle bedrivas så, att med växellokomotiv
från Skara godsvagnar skulle allt efter förevarande behov utföras till och avhämtas
från lastplatser utefter banlinjen. All expediering av dessa vagnslaster
skulle ske genom Skara station, då eventuellt icke några bemannade trafikplatser
utefter linjen skulle finnas. På så vis kvarstode dock en möjlighet för befolkningen
att få sina sändningar i vagnslaster direkt expedierade från och till
de gamla trafikplatserna utan annan olägenhet än den något mindre bekväma
expedieringen genom Skara station, varförutom försändning icke dagligen kunde
påräknas.
Den av bolaget ifrågasatta automobiltrafiken å stora landsvägen, som löpte
närmast järnvägen och längs nied densamma, skulle bestå i, förutom vanlig
omnibustrafik, befordran av post samt annat förekommande gods, som ej transporterades
å bispåret. Det skulle då bliva för allmänheten möjligt att mera
reguljärt få sina såväl vagnslast- som styckegodssändningar expedierade i direkt
samtrafik med järnvägen över Skara. Med dylik anordning holle bolaget
före, att allmänheten skulle kunna bliva på bästa sätt betjänad, enär vid tider,
då godsrörelsen vore ringa och i följd därav transporter å bispåret icke anord
-
6 Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
nades, allmänheten kunde få sina godstransporter ombesörjda medelst bolagets
automobillinjer.
Ett bibehållande av banan som bispår vore förenat med icke ringa kostnader
för underhållet, även örn detta underhåll bleve mycket mindre än örn banan trafikerades
såsom hittills. Bolaget tvivlade på att den inkomst, som med transporterna
å spåret kunde uppstå, bleve tillräcklig för täckandet av dessa utgifter.
Det vore därför avsikten att medelst automobiltrafiken söka få rörelsen
i dess helhet så pass omfattande, att den kunde löna sig. Att behålla banan som
bispår utan den ifrågasatta automobiltrafiken syntes uteslutet. Bolaget kunde
givetvis icke med ett eventuellt tillstånd till automobiltrafik förbinda sig att
för framtiden eller ens för viss tid framåt behålla banan som bispår, utan detta
måste bliva helt beroende av den blivande trafikens omfattning.
I bolagets likaledes omnämnda framställning till riksgäldskontoret örn efterskänkande
av vissa räntor å ifrågavarande statslån har meddelats att, då Skara
—-Timmersdala nya järnvägsaktiebolag saknade medel till inköp av för automobiltrafiken
erforderlig materiel och icke kunde påtaga sig risken vare sig för bispårstrafiken
eller automobiltrafiken, Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag,
som stöde i borgen för sagda statslån, förklarade sig villigt tillhandahålla
förstnämnda bolag materiel och medel för denna trafiks igångsättande och
uppehållande tills vidare, därest det allmänna hade intresse av bispårstrafikens
uppehållande.
Över bolagets framställning örn järnvägstrafikens inskränkande har länsstyrelsen
i Skaraborgs län den 23 februari 1932 avgivit utlåtande. Länsstyrelsen
har därvid överlämnat utdrag av protokoll, hållet vid allmänt sammanträde inför
länsstyrelsen den 22 i samma månad, ävensom vid detta sammanträde avgivna
skriftliga yttranden i ärendet från Skara stad samt Bergs, Lerdala, Båstads
och Timmersdala kommuner. Enligt vad handlingarna utvisa gjorde sig
vid sammanträdet den meningen enhälligt gällande, att uppehållande av järnvägsdriften
med dagliga tågförbindelser vore av behovet påkallat.
Länsstyrelsen bär meddelat, att av de kommuner, som beröras av järnvägen,
Timmersdala, Lerdala, Berg och Istrum ännu icke inbetalt de lån,
dessa kommuner nödgats upptaga för betalning av de aktier, kommunerna
tecknat i det ursprungligen bildade aktiebolaget för anläggandet och
drivandet av ifrågavarande järnväg. Å dessa lån återstode sålunda enligt
länsstyrelsen meddelad uppgift ännu oguldna för Timmersdala kommun ett belopp
av 12 724 kronor 33 öre att slutamorteras år 1950, för Lerdala kommun
19 887 kronor 79 öre att slutamorteras år 1949, för Bergs kommun 18 533 kronor
att slutamorteras 1948 och för Istrums kommun 11 219 kronor att slutbetalas
1948. Vidare har upplysts, att av det lån, som Skara stad upptagit för
tecknande av aktier för 90 000 kronor i det tidigare järnvägsbolaget, återstode
60 222 kronor att slutamorteras år 1950.
För egen del har länsstyrelsen anfört, att det icke kunde anses med rättvisa
och billighet överensstämmande, att kommunerna redan innan de guldit nyssberörda
lån skulle gå miste örn förmånen av daglig järnvägsförbindelse, som de avsett
att förskaffa sig genom upptagandet av omförmälda lån. På grund därav
och med hänsyn jämväl därtill, att bolaget icke iklätt sig någon som helst ga
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
7
ian ti för fortsatt uppehållande för framtiden av vare sig den ifrågasatta bispårstrafiken
å järnvägen eller den tilltänkta linjetrafiken med automobil, avstyrkte
länsstyrelsen för det närvarande bifall till ansökningen.
Sedermera hava infordrade yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 27 februari 1932, av fullmäktige i riksgäldskontoret den 3 mars
1932 och av järnvägsstyrelsen den 11 mars 1932.
Väg- och vattenbi/ggnadsstyreisen har anfört följande:
Då, såsom bolagets framställning visar och allmän järnvägsstatistik bekräftar,
järnvägen under en följd av år gått med ren driftförlust, lärer den regelbundna
trafikens upphörande icke kunna förhindras.
Vid den förenklade trafik: för allmänhetens räkning, varom nu är fråga, torde
den ursprungliga koncessionen böra upphävas och för järnvägen endast bibehållas
sådana bestämmelser, som beröra säkerheten, varjämte bestämmelser
måste utfärdas i sådana saker, till vilka det är nödvändigt att taga ställning,
såsom angående taxa och trafikstadga. I dylikt avseende får styrelsen erinra
örn1 Kungl. Majits resolution den 9 november 1922, varigenom en ytterst förenklad
koncession meddelades för järnvägen Lindfors—Bosjön; och får vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i anslutning därtill hemställa örn upphävande av
den för järnvägen Skara—Timmersdala den 29 november 1906 meddelade koncessionen
och föreslå följande föreskrifter:
1) Järnvägsanläggningen med därtill hörande telegraf- och telefoninrättningar
skall åtnjuta samma skydd, som enligt 19 kapitlet 11, 12, 13 och 22 §§
strafflagen tillkommer dylika av staten utförda anläggningar. Det åligger
länsstyrelsen i Skaraborgs län att behörigen inom länet kungöra detta beslut
angående fridlysning av järnvägsanläggningen.
2) Järnvägen skall vara underkastad uppsikt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
3) Kungl. Majit förbehåller Sig att, därest Kungl. Majit därtill finner skäl,
meddela bestämmelser med avseende å järnvägens taxa.
4) Jämvägstrafikstadgan dea 12 juni 1925 skall icke vara för järnvägen
gällande.
5) Kungörelsen den 23 maj 1924 angående varningsmärken och säkerhetsanordningar
m. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg skall
vara för järnvägen gällande, så framt icke tågen vid i denna kungörelse avsedda
korsningar stanna omedelbart före korsningen.
6) Järnvägen får ej utgöra hinder för framdragande av andra kommunikationsleder,
som kunna komma att anläggas, eller andra allmännyttiga inrättningar,
utan skall järnvägens ägare härutinnan vara underkastad de bestämmelser,
som Kungl. Majit kan finna nödigt av sådan anledning meddela.
7) .Svenska staten äger, därest så erfordras, att utefter järnvägen, utan ersättning
till dennas ägare, _ anlägga och begagna telegraf- och telefonledning
med därtill hörande inrättningar.
8) Det åligger koncessionshavaren att lämna väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och järnvägsstyrelsen alla de upplysningar angående järnvägen och dess
trafikerande, som kunna äskas av bemälda styrelser.
9) Det åligger koncessionshavaren föranstalta, att ett efter järnvägens förhållanden
lämpat förslag till tjänstgöringsreglemente inlämnas till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, som efter prövning av förslaget har att fastställa dylikt
^reglemente med iakttagande, att däri inflyta alla sådana bestämmelser
i ^fråga örn säkerhets- och försiktighetsmått vid handhavandet av bantågens
gång, som kunna finnas erforderliga för trafikens betryggande.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
10) Förevarande koncession må icke överlåtas på, annan utan Kungl. Maj:ts
samtycke.
11) I fråga örn tolkningen av denna koncession är koncessionshavaren underkastad
Kungl. Maj:ts avgörande.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört:
Med instämmande i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uttalande rörande den
regelbundna trafikens upphörande vilja fullmäktige framhålla att, därest den
föreliggande framställningen från Skara—Timmersdala nya jämvägsaktiebolag
ej skulle vinna Kungl. Maj:ts bifall, det torde kunna antagas, att driften
å järnvägen i fråga efter bolagets konkurs och exekutiv försäljning av järnvägen
inom kort kommer att helt nedläggas och järnvägens tillhörigheter försäljas.
Vid sådant förhållande synes den ifrågasatta omläggningen av trafiken
till s. k. bispårstrafik jämte automobiltrafik för såväl person- som godsbefordran
böra vara godtagbar för ortsbefolkningen.
Framställningen örn befrielse från skyldigheten att erlägga ränta å det
Skara—Timmersdala nya järnvägsaktiebolag beviljade statslånet under hela
den tid bispårstrafiken kunde komma att utövas kunna fullmäktige ej tillstyrka.
Då emellertid en del kostnader torde föranledas av berörda trafikomläggning,
därest densamma skulle komma till stånd, synes det skäligt, att någon lättnad
i betalningsskyldigheten för lånet medgives, och vilja fullmäktige i sådant avseende
föreslå befrielse från skyldighet att erlägga de räntor å lånet, som förfalla
under åren 1932—1934, varemot de under samma år förfallande amorteringsbeloppen
böra i vanlig ordning erläggas, så att någon rubbning ej sker i
amorteringsplanen för lånet.
I de nya föreskrifter, som i stället för den år 1906 meddelade koncessionen
å Skara-—Timmersdala järnväg jämlikt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
skulle utfärdas för järnvägen i händelse av bifall till den till Kungl.
Majit ingivna framställningen, torde böra intagas det stadgande örn statens
rätt att inlösa järnvägen, som meddelades av Kungl. Majit den 18 juni 1925
i brev till fullmäktige angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg
m. m.
Järnvägsstyrelsen har yttrat i huvudsak följande:
Under den tid, 1 mars 1921—30 juni 1925, då banan Skara-—Timmersdala
förvaltades av järnvägsstyrelsen, erhölls tack vare kraftig nedpressning av
utgifterna samt vissa gynnsamma omständigheter ett bokfört driftöverskott
å cirka 7 000 kronor. Utgifterna innefattade emellertid ingen avsättning till
fömyelsefond, och förenämnda bokförda driftöverskott motsvarade i själva verket
endast en mindre del av den värdeminskning — beräknad till cirka 30.000
kronor — som banans anläggningar under samma tid undergått.
För övrigt förelågo redan vid denna tid mycket starka tecken på, att utvecklingen
inom transportväsendet skulle få ogynnsamma följder för järnvägarna.
Som orsak till de bättre förhållanden, som ansågos kunna förväntas
under Västergötland—Göteborgs järnvägs trafikering, angavs i första
hand de väsentligt minskade kostnader, som kunde inträda för en järnväg,
vilken finge trafikeras med Västergötlands—Göteborgs järnvägs egen rullande
materiel i direkt förbindelse med dess större järnvägsnät.
Förväntningarna på minskning genom samförvaltning av järnvägens driftkostnader
synas hava till fullo infriats. Enligt uppgifter i publikationen allmän
järnvägsstatistik hava nämligen sagda kostnader nedgått från cirka 127 000
kronor år 1924 till 79 000 kronor år 1930. Under samma tid har emellertid
Kungl. Majsts proposition nr 203.
9
ställningen för de smärre enskilda järnvägarna i allmänhet blivit avsevärt
svårare, i det att under trycket från bilkonkurrensen trafik och trafikinkomster
snabbt minskats, och förevarande järnväg bildar i det hänseendet intet
undantag i gynnsam riktning, såsom följande siffror visa.
År 1924 |
År 1930 |
||
Antal resande....... |
... 1 000 tal |
2172 |
15''56 |
Personkilometer...... |
. . . miljoner |
348''2 |
316''6 |
Persontrafik: inkomst . . . |
. . . kronor |
22 528 |
15 576 |
Ton gods ......... |
. . . 1000 tal |
26''21 |
14T6 |
Tonkilometer....... |
. . . miljoner |
556''5 |
333-0 |
Godstrafik: inkomst .... |
. . . kronor |
92 066 |
46 149 |
Summa trafikinkomster . . |
. . . kronor |
116 221 |
63 465 |
Järnvägen har också under hela den tid densamma varit i |
bolagets ägo år |
för år gått med ren driftförlust, för åren 1926—1930 i medeltal uppgående
till omkring 10 000 kronor årligen. För år 1931 är av naturliga skäl inkomstgivningen
ännu mycket ogynnsammare. Att resultatet för den närmare framtiden
skulle bliva bättre än för sistnämnda 5-årsperiod synes ej finnas något
skäl antaga.
Föreliggande uppgifter visa alltså enligt järnvägsstyrelsens mening otvetydigt,
att, sedan numera gällande arrendeavtal blivit av Västergötland—Göteborgs
järnvägsaktiebolag uppsagt, någon möjlighet att med rimliga uppoffringar
förhindra den regelbundna trafikens upphörande icke lärer förefinnas.
En trafikering såsom självständig järnväg skulle nämligen enligt tidigare
erfarenheter med säkerhet bliva ännu mycket dyrbarare. Skulle den föreliggande
framställningen ej vinna Kungl. Maj:ts bifall, torde följaktligen det
sannolika vara, att driften å järnvägen efter bolagets konkurs kommer att
helt nedläggas samt järnvägens tillhörigheter försäljas.
Vid sådant förhållande torde banans nedrustning till ett bispår, på sätt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen närmare angivit, få anses konstituera det
för såväl ortsbefolkningen som anslutande järnvägar minst ogynnsamma av
nu möjliga alternativ. Järnvägsstyrelsen får följaktligen för sin del tillstyrka,
att förevarande järnvägs koncessionsbestämmelser omvandlas jämlikt föreliggande
förslag av nämnda styrelse med av fullmäktige i riksgäldskontoret begärt
tillägg.
Driften av Skara—Timmersdala järnväg medförde alltifrån första räkenskapsåret
(1910) förlust, och redan år 1920 nödgades staten övertaga banan.
Under den tid, 1 mars 1921—30 juni 1925, då banan förvaltades av järnvägsstyrelsen,
erhölls ett obetydligt driftöverskott. Utgifterna omfattade emellertid
ingen avsättning till förnyelsefond, vadan rörelsen också under dessa år i
vefkligheten var förlustbringande. Även sedan staten år 1925 försålt banan,
har rörelsen gått med förlust, under nästlidet år till avsevärt ökat belopp. Orsakerna
härtill hava uppgivits vara att finna främst i konkurrensen från den
alltmer växande motorfordonstrafiken men även däri, att de för järnvägens ekonomi
viktiga kalktransporterna på senaste tiden av skilda orsaker i betydande
grad minskats. Att det oaktat räntor och amorteringar å det från och med
den 1 juli 1925 till 125 000 kronor nedskrivna statslånet hittills i behörig ordning
erlagts beror på att Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag, sorn
Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. lil häft. (Nr SOS.) 2
Departe
mentschefen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
arrenderar Skara—Timmersdala järnväg, iklätt sig borgen för berörda skyldigheters
fullgörande. På grund av de stora driftsförlusterna har bolaget nu
uppsagt arrendeavtalet. Då järnvägens ägare, Skara—Timmersdala nya järnvägsaktiebolag,
icke har egen rullande materiel och ej heller har möjlighet att
skaffa sådan samt ett förstatligande, såsom redan vid tidigare behandling av
denna järnvägs angelägenheter klarlagts, ej torde ifrågakomma, lärer banans
bestånd och utnyttjande vara beroende av samverkan från Västergötland—Göteborgs
järnvägsaktiebolags sida. Sedan sistnämnda bolag, på sätt av det föregående
framgår, förklarat sig villigt att tillhandahålla erforderlig materiel
samt penningmedel, har Skara—Timmersdajabolaget framlagt en plan att för
trafikbehovets tillgodoseende åtminstone försöksvis omlägga rörelsen så, att
järnvägen endast skulle användas såsom bispår för transport i mån av behov
av tyngre massgods, under det att för befordran av personer och lättare gods
skulle anordnas automobiltrafik, vilket enligt bolagets uppgift tillika vore en
nödvändig förutsättning för att erhålla inkomster till mötande av den förlust,
som antoges komma att uppstå även vid en på angivet sätt begränsad järnvägstrafik.
Ytterligare en förutsättning för att planen skulle bliva ekonomiskt
genomförbar vore, enligt vad bolaget anfört, att ränta å statslånet för ifrågavarande
järnväg icke skulle behöva erläggas.
Frågan om tillstånd att inrätta automobiltrafik till ersättande av jämvägsbefordran
av personer och lättare gods är ännu beroende på länsstyrelsens prövning.
Vidkommande förslaget att på angivet sätt införa en förenklad trafik
å banan synes i det uppkomna läget någon befogad erinran mot detsamma
knappast kunna göras. Jag är därför beredd att, därest den uppgjorda planen
visar sig kunna genomföras, tillstyrka Kungl. Maj :t att besluta örn sådan förenkling
av sagda trafik. Ehuruväl förutsättningarna i övrigt för genomförandet
av ifrågavarande plan alltså ännu icke föreligga fullt klara, anser jag dock
lämpligt att till underlättande av en lösning av detta trafikspörsmål frågan örn
befrielse från skyldighet att erlägga ränta å statslånet för järnvägen nu upptages
till behandling. Jag ansluter mig till riksgäldskontorets uppfattning härutinnan
och vill således tillstyrka att, därest berörda trafikomläggning kommer
till stånd, lindring i betalningsskyldigheten för statslånet beredes i form
av befrielse från skyldighet att erlägga de räntor å lånet, som förfalla under
åren 1932—1934. Amorteringen av statslånets kapitalbelopp skulle däremot
planenligt fortgå.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att lindring i betalningsskyldigheten för Skara—Timmersdala
nya järnvägsaktiebolags statslån må beviljas på sätt och
under förutsättning, som i statsrådsprotokollet förordats.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
11
Regenten lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas ''
till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.