Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
1
Nr 201.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till lindring
av fraktkostnader för kalk samt inrättande av en kalkbrukslånefond;
given Stockholms slott den 11 mars 1932.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokollet över jcmdbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 11 mars 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och handelsdepartementen
anför chefen för .jordbruksdepartementet, statsrådet
von Stockenström:
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att,
i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd,
för budgetåret 1932/1933 beräkna dels under nionde huvudtiteln
(punkten 88) till lindring av fraktkostnader för kalk m. in. ett extra förBihang
till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 169 hafi. (Nr 261.)
1
2
Kungl. Majlis proposition Nr 201.
slagsanslag av 250,000 kronor, dels ock under utgifter för kapitalökning
(bil. 5, punkten 15) såsom kapital för kalkbrukslånefonden ett reservationsanslag
av 800,000 kronor.
Jag anhåller nu att få för Kungl. Majit ånyo anmäla dessa anslagsärenden
och vad därmed sammanhänger.
Till en början må erinras, att riksdagen frän och med 1908 årligen anvisat
anslag för lindring av fraktkostnader för kalk, kalkstensmjöl och
märgel för jordbrukets behov. Anslagen, som tidigare till beloppen väsentligt
växlat, hava för ett vart av budgetåren 1926/1932 uppförts med
600,000 kronor såsom förslagsanslag. Gällande bestämmelser för anslagets
användning äro, i huvudsaklig anslutning till beslut av 1930 års riksdag
(prop. nr 270; R. skr. nr 394), intagna i Kungl. Majlis brev till järnvägsstyrelsen
den 19 december 1930 (Sv. förf.-saml. nr 436) angående
statsbidrag till fraktavgifter för kalk m. m. för jordbrukets behov.
Vidare må erinras örn vissa av riksdagen begärda utredningar rörande
kalkfrågan.
I skrivelse den 31 maj 1924, nr 228, anhöll riksdagen, i anledning a\
motionen 1:109, att Kungl. Maj:t ville föranstalta örn utredning på vad
sätt de i landets olika delar befintliga kalktillgångar skulle kunna på
bästa sätt tillgodogöras det svenska jordbruket samt örn framläggande
för riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning.
Av nyssnämnda motion framgår, att utredningens syfte borde
vara att skaffa material till belysande av den utav riksdagen ofta behandlade
frågan angående lindring av kalkfrakterna; och borde därför närmare
undersökas, i vad mån befintliga kalkförekomster inom olika delar
av landet kunde utnyttjas för traktens behov av jordbrukskalk för undvikande
av genom fraktlindring framkallad onödigt lång kalktransport.
Den 13 juni 1924 anbefallde Kungl. Majit lantbruksstyrelsen att i samråd
med Sveriges geologiska undersökning verkställa den i förenämnda
riksdagsskrivelse oinförmälda utredningen och därmed ävensom med det
förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning, inkomma till
Kungl. Majit. Vidare uppdrog Kungl. Majit den 8 augusti 1930 åt lantbruksstyrelsen
att verkställa, bland annat, en av riksdagen i skrivelse den
5 juni 1930, nr 394, begärd utredning, huruvida och på vad sätt statens
medverkan erfordrades för att kalkfyndigheterna vid Högdal och vid
Masugnsbyn med fördel för såväl jordbruket som det allmänna skulle
kunna tillgodoföras lantbruket. Slutligen anbefallde Kungl. Majit den
5 juni 1931 lantbruksstyrelsen att, under beaktande av vad därom anförts
i riksdagens skrivelse den 30 maj 1931. nr 317, avariva yttrande med förslag
rörande frågan, huruvida statsbidrag för kalkfrakter i fortsättningen
borde beräknas jämväl å banavgifter.
Efter verkställande av de jämlikt Kungl. Majits nyssnämnda beslut anbefallda
utredningarna, hava lantbruksstyrelsen och Sveriges geologiska
undersökning i ett den 9 november 1931 dagtecknat, till jordbruksdeparte
-
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
mentet den 13 januari 1932 ingivet utlåtande framlagt resultatet av utredningsarbetet
samt tillika framstam lörslag dels rörande ändrade grunder
i avseende å statsbidrag till lindring av fraktkostnader för kalkningsmedel
samt anvisande av anslag för ändamålet lör budgetåret
1932/1933, dels örn inrättandet av en tond, benämnd statens kalkbrukslånefond,
lör utlämnande av lån till utlörande av anläggningar för kalkl örekomsters
utnyttjande för tillgodoseende av jordbrukets kalkbehov, dels
ock örn utförande av vissa fortsatta utredningar i kalkfrågan. Vid utlåtandet
är fogad en av kartor och diagram åtföljd omfattande redogörelse
för en inom Sveriges geologiska undersökning verkställd utredning
rörande det svenska jordbrukets kalkförsörjning.
Ämbetsverkens utlåtande den 9 november 1932 torde såsom bilaga fogas
till detta protokoll.
Över ifrågavarande utlåtande hava infordrade yttranden avgivits den
8 februari 1932 av statskontoret, den 11 februari 1932 av järnvägsstyrelsen
och den 24 februari 1932 av kommerskollegium, som överlämnat av kollegium
inhämtade yttranden från Sveriges industriförbund och Sveriges
kemiska industrikontor. Vidare har Svenska järnvägsföreningen i skrivelse
den 23 februari 1932 yttrat sig i anledning av lantbruksstyrelsens
och geologiska undersökningens förslag.
Ytterligare må i detta sammanhang anmälas, att Dämmans kalkbruk
och aktiebolaget Kinnekulle kalk i gemensam skrivelse den 2 november
1931 gjort framställning örn att statsbidrag måtte utgå även för omlastnings-
och täckningskostnader vid kalktransporter. Häröver har lantbruksstyrelsen
den 11 november 1931 avgivit infordrat utlåtande samt
därvid under hänvisning till sitt förenämnda utlåtande den 9 november
1931 avstyrkt sistberörda framställning.
Slutligen har Stockholms rederiförening den 8 februari 1932 gjort framställning
örn fraktlindring vid transport sjöledes av kalk och konstgödsel,
över vilken framställning lantbruksstyrelsen den 15 samma månad
yttrat sig.
Jag torde först få närmare beröra den del av ärendet, som avser frågan
örn statsbidrag till lindring av kalkfrakter.
I. Statsbidrag till lindring'' av kalkfrakter.
Körande innebörden av nu gällande, i Kungl. Majlis förenämnda brev
den 19 december 1930 (nr 436) intagna bestämmelser för beräkning av
statsbidrag till fraktkostnader för kalk, kalkstensmjöl och märgel för
jordbrukets behov må framhållas följande.
Statsbidrag kan utgå vid transporter å statens eller enskilda järnvägar
samt å statens antomobillinje Övertorneå—Pajala, vilken därvid betrak
-
Oällande
bestämmelser.
4
Kungl. Majda proposition Nr 201.
tas såsom eu del av statens järnvägars linjer. Statsbidraget beräknas alltid
på en iraktsats, som gäller för vagnslast örn minst 10 ton. Detta beräkningssätt
tillämpas även vid en mindre viktmängd, kalk än 10 ton,
dock måste sändningens vikt uppgå till minst 5 ton. Understiger sändningens
vikt 5 ton, utgår alltså intet statsbidrag. Vidare utgår statsbidrag
endast beträffande fraktbelopp, som överstiger 50 öre för 100 kilogram.
Då tariff 13 i statens järnvägars taxa (den tariff enligt vilken kalk
i 10-tonslaster fraktbelägges) är 50 öre vid en väglängd av 120 kilometer,
utgår således statsbidrag vid transport å statens järnvägar endast i
det fall, att transportvägen överstiger 120 kilometer. Statsbidraget, som
vid 125 kilometer utgör 1 öre för 100 kilogram, utgår sedan efter en med
avståndet stigande skala, så att bidraget vid exempelvis 200 kilometer
uppgår till 13 öre och vid 300 kilometer till 26 öre. Bruttofrakt, statsbidrag
och nettofrakt (d. v. s. frakten enligt tariff 13 minus statsbidraget)
för några fritt valda avstånd i statens järnvägars egen trafik framgå av
följande uppgifter.
Väglängd Bruttofrakl Statsbidrag Nettofrakt
(kilometer) (öre för 100 kilogram)
120 ...................... |
..................... 50 |
— |
50 |
125 ....................... |
.................... 51 |
1 |
50 |
140 ....................... |
.................... 55 |
3 |
52 |
160 ....................... |
..................... 60 |
7 |
53 |
200 ....................... |
..................... 69 |
13 |
56 |
250 ....................... |
..................... 80 |
20 |
60 |
300 ....................... |
..................... 90 |
26 |
64 |
400 ....................... |
..................... 108 |
37 |
71 |
600 ...................... |
..................... 144 |
58 |
86 |
800 ....................... |
..................... 180 |
79 |
101 |
1,000 ....................... |
..................... 216 |
100 |
116 |
1,500 ....................... |
.................... 306 |
152 |
154 |
2,000 ....................... |
..................... 396 |
205 |
191 |
Da transporten framgår över mer än en järnväg, ökas frakten med en
övergångsavgift av 8 öre för varje övergång mellan två järnvägar, men
samtidigt ökas också statsbidraget med samma belopp, varför nettofrakten
blir densamma, som örn transporten berört blott en järnväg. För ett
avstånd av exempelvis 200 kilometer i samtrafik mellan två banor är frakten
69 + 8 = 77 öre och statsbidraget (jämför föregående tablå) 13 -f- 8
= 21 öre, varför nettofrakten i detta fall blir 56 öre eller densamma som
vid transport 200 kilometer å statens järnvägar. Vissa enskilda järnvägar
få emellertid i samtrafik, utöver samtrafiksfrakten, uttaga en extra
avgift, benämnd banavgift, vilken utgår med olika belopp för skilda järnvägar.
Tidigare fick statsbidraget inbegripa även dessa banavgifter, men
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201. 5
enligt nu gällande bestämmelser får blott halva banavgiftsbeloppet ingå
i statsbidraget. Örn således i det nyss anförda exemplet den ena järnvägen
bar en banavgift av t. ex. 10 öre, blir bruttofrakten 69 + 8 + 10 =
87 öre och statsbidraget 13 -f 8 -{- 5 = 26 öre, varför nettofrakten i detta
fall blir 63 öre eller 5 öre högre än örn transporten uteslutande berört
statens järnvägar. I nu ifrågavarande fall blir emellertid statsbidraget
vid samtrafik 26 öre mot allenast 13 öre, örn transporten uteslutande berört
statens järnvägar. Vid sidan av tariffen liggande särskilda avgifter
för omlastning, vagnars införande å hamn- eller sidospår o. d. få icke
tagas i beräkning vid statsbidragets bestämmande.
För kalktransporter inom de fyra nordligaste länen gäller viss bestämmelse
örn maximering av nettofrakten. Sålunda skall i fråga om transport
från station belägen inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands
och Jämtlands län till station inom något av nämnda län statsbidraget,
beräknat på förut angivet sätt, utgå med så stort belopp, att den fraktkostnad,
som trafikanten skulle få betala vid fraktens debitering enligt
tariff 13, efter avdrag av statsbidraget, icke understiger 50 öre för 100
kilogram och ej heller överstiger 65 öre för 100 kilogram.
I avseende å ordningen för statsbidrags erhållande gäller i huvudsak
följande, önskar mottagare av en sändning av ifrågavarande slag komma
i åtnjutande av fraktlindring på grund av statsbidrag, skall han å
formulär, som tillhandahålles å mottagningsstationen, uppgiva socknens
och gårdens namn, egendomens åkerareal och transporterad myckenhet
kalk samt på heder och samvete intyga, att varan är avsedd att användas
till kalkning av hans jord, varvid ändamålet, vartill varan skall användas
(till kalkning av träda, till nyodling å fastmarks- eller mossjord,
till hagmarkslörbättring eller dylikt), skall närmare angivas. Denna
handling skall uppvisas för hushållningssällskapets ombud i vederbörande
socken eller för kommunalnämndens ordförande för att av nämnda ombud,
respektive ordförande, förses med intyg, att jordbrukaren enligt intygsgivarens
åsikt är berättigad att erhålla fraktlindring för varumängden
i fråga samt att de lämnade uppgifterna, såvitt känt, äro riktiga. Den
sålunda påtecknade handlingen skall därefter avlämnas till mottagningsstationen
för utbekommande av statsbidraget. Är mottagaren en förening
eller hava förutom mottagaren jämväl andra jordbrukare del i sändningen,
skola nyss angivna uppgifter avgivas för varje konsument, varjämte
skall intygas, att varan är avsedd att användas till kalkning av jord,
brukad av de namngivna personerna. Avdrag för statsbidragets belopp
skall, därest järnvägsstyrelsen icke för visst fall annorlunda föreskriver,
göras vid fraktens betalande å vederbörande järnvägsstation.
Såsom närmare framgår av lantbruksstyrélsens och Sveriges geologiska
under sök tihl g s utlåtande i ämnet hava ämbetsverken, efter att hava
redogjort för jordbrukets kalkbehov och nuvarande kalkförbrukning samt
Lantbruksstyrelsen
och
Sveriges geologiska
undersökning.
(i
Kungl, Muj:ts proposition Nr 201.
iör kalkproduktionen oell avsättningsförhållandena för kaik, undersöKt
\ cixningama av de liittills avT statsmedel utgående kalkimktlindringarna.
Ämbetsverken liava därvid gjort gällande, att genom ifrågavarande
bidiagsvensamhet åstadkommits en avsevärd förskjutning av gränserna
för olika kalkproducenters naturliga avsättningsområden samt skapats
möjligheter till ökad produktion för vissa kalkproducenter pä andra producenters
bekostnad. Vidare linna ämbetsverken det genom utredningen
vara påvisat, att mer än hälften av de under de senare åren till fraktlindring
utanordnade statsbidragen tagits i anspråk för andra syften än
dem, som föranlett statsmakternas beslut, samt att jordbrukets kalkbehov
lionie vid ett rationellt utnyttjande av landets kalkförekomster kunna
tillgodoses utan anlitande av järnvägstransporter i den omfattning, som
skett. Sammanfattningsvis hava ämbetsverken härutinnan anfört, att
det genom utredningen torde fa anses klart ådagalagt, att nuvarande bestämmelser
örn kalkfrakt lindring varken ur statsiinansiell eller jordbrukets
synpunkt verka på ett tillfredsställande sätt, att, då produktionskostnaderna
iör jordbrukskalk under olika förhållanden ej vore avsevärt olika,
jordbrukets behov av kalk, under förutsättning att kalkproducenterna tilllämpade
en lojal prissättning, borde kunna tillgodoses genom ett avsevärt
mindre statsbidrag, att inom landets olika delar förefunnes betydande, ur
jordbrukets synpunkt fullt användbara, outnyttjade kalkiörekomster,
samt att, därest dessa förekomster i tillräcklig omfattning utnyttjades,
behovet av anslag till kalkfraktlindring skulle kunna inskränkas till ett
avsevärt mindre belopp.
Ämbetsverken hava härefter övervägt de åtgärder, som från det allmännas
sida borde vidtagas för att underlätta jordbrukets kalkförsörjning.
Dylika åtgärder kunde inriktas antingen på att fortfarande genom
fraktlindring bidraga till förbilligande av jordbrukskalken, i den mån
sådant kunde anses erforderligt, eller på att underlätta tillgodogörandet
av kalkförekomsterna i landets olika delar i syfte att såmedelst utan
alltför betungande frakter säkerställa tillgång på i prisavseende konkurrenskraftig
jordbrukskalk eller ock pä dessa båda vägar samtidigt.
A ad angar frågan örn fraktlindringen hava ämbetsverken —• med hänsyn
till att den nuvarande ordningen föranlett utnyttjande av statsmedel
för helt andra syften, än som därmed avsetts, och medfört en till synes
fullkomligt onödig transport av kalk långa sträckor samt synts hava
motverkat kalkproduktionens rationella utveckling —- övervägt frågan,
huruvida icke kalkfraktlindringsbidrag för framtiden borde alldeles indragas.
De olägenheter, som en sådan åtgärd skulle vålla vissa, örn också
jämförelsevis få jordbrukare, hava emellertid synts ämbetsverken vara
av den betydelse, att de icke för närvarande velat förorda sådan åtgärd.
Emellertid hade det synts ämbetsverken vara klart, att bidragen borde
kunna ställas på avskrivning för att, när produktionen av jordbrukskalk
natt önskad allsidig utveckling, begränsas till ett minimum. Nödvändigt
Kungl. Maj.ts proposition Nr 201. 1
syntes dock vara, att bidragen för framtiden utginge efter sådana grunder,
att statsmedel icke anlitades i större utsträckning, an som oundgängligen
vore med hänsyn till jordbrukets intressen nödvändig, och att detta
skedde på sådant sätt, att intresset för ett rationellt utnyttjande av kalkförekomsterna
i landets olika delar icke motverkades.
För dessa syften hava ämbetsverken till en början föreslagit, att frakt- r*ng8bidrag
lindringen mätte tillmätas i förhållande till den mängd ren kalk (CaO), bör ^
magnesia inräknat, som befraktningen avser. Då fraktkostnaderna per procent aT {
enhet ren kalk ställde sig större, ju lågprocentigare kalkningsmedlet vore, sändningen ininnebure
nämligen en iraktlindring, sådan som den hittillsvarande, utan » kalk
hänsyn till kalkhalten en nackdel ur statsfinansiell synpunkt, emedan bidragets
storlek stege med sjunkande kalkhult. Även ur jordbrukets synpunkt
vore det betänkligt att såsom hittills skett gynna, transporter och
produktion av lågprocentig vara i konkurrensen med högprocentig kalk.
Därest i offerter, noteringar och fakturor priset per ton CaO vid mottagarens
järnvägsstation angåves, skulle det icke såsom nu vara möjligt att
dölja ett högt pris på ren kalk med ett lågt pris per ion kalknmgsmedel.
Upplysning örn det verkliga kalkpriset vid köp av kalk med fraktlindringsbidrag
syntes lätt att genomföra genom en bestämmelse, att priset
per ton CaO vid mottagningsstationen skulle angivas på den köpsedel,
som skulle insändas till järnvägsstyrelsen för erhållande av fraktbidrag.
Härigenom linge köparen av kalkningsmedel garanti för värdet av den
vara, han arhölle. Då det emellertid icke kunde förutsättas, att samtliga
jordbrukare ägde kännedom örn marknadsläget, förutsätter förslaget även
tillskapandet av en effektiv notering på ren kalk fritt barnvagn vid ett antal
representativa stationer. Denna notering borde med lämpliga mellanrum
kungöras i ortspressen. Viss kontroll borde anordnas däsöver,
att säljarnas garanti förpliktelser i fråga örn kalkhalten fullgjordes. Kostnaderna
för denna kontroll hava ämbetsverken uppskattat till ungefäi
1,800 kronor för år och ansett böra utgå ur förslagsanslaget till kalkfraktlindring.
Ämbetsverken hava vidare uttalat, att för uppnående av en skalig differentiering
av den verkligen erlagda fraktkostnaden jämväl 10 procent
av den fraktkostnad, som tariffenligt belöpte sig på den rena kalken,
borde betalas av befraktaren och fraktlindringen sålunda utgå beträffande
00 procent av den frakt, som livi öp te sig på den rena kalken.
Ämbetsverken hava vidare framhållit, att landet borde med hänsyn
till kalktillgångar och kalkningsbehov uppdelas i fyra naturliga produk- vissa produktions-
och avsättnings-områden, nämligen 1) Skåne. 2) Götaland i övrigt
jämte Värmland, 3) Svealand med undantag av Värmland ävensom Gävle- områden,
borgs län samt 4) de fyra nordligaste länen. Något behov av fraktlindring
för transporter från det ena till det andra av dessa områden syntes i regel
icke föreligga. Värmland hade dock behov av att kunna fylla sitt behov
8
Kunni. Maj:ts proposition Nr 201.
av jordbrukskalk antingen från Västergötland eller fran Närke. De fyra
nordligaste länen intoge nied hänsyn till kalkfrågan en särställning, och
statsmakterna hade genom vissa åtgärder sökt underlätta tillförseln av
kalk till dessa läns jordbrukare och stimulera den lokala kalkproduktionen
därstädes.
I ändamål att få till stånd viss distriktsindelning i avseende å kalktransporter
hava ämbetsverken förordat en bestämmelse av innebörd, att
kalkfraktlindring icke må utgå beträffande transport av kalk från Götaland
till konsumtionsort inom Svealand, med undantag dock för Värmland,
samt dels Gävleborgs län.
Beträffande de fyra nordligaste länen hava ämbetsverken framhållit,
att därstädes för närvarande funnes allenast ett fåtal kalkproducenter"
vilkas produktionskapacitet dock syntes kunna tillfredsställa kalkbehovet
mom orten. Enligt ämbetsverkens mening gällde det att få till stånd en
sådan överenskommelse med dessa kalkbruk angående priset å jordbrukskalk
i Norrland, att konkurrensen från sydligare kalkproduktionscentra
förhindrades.
bör^ef åtgå å . -^-mketsverken hava häreftet behandlat frågan, huruvida fraktlindring
banavgifter, i fortsättningen borde utgå även å banavgifter. Därvid har anförts, att
frakt1- d? enskikla järnvägarna tidigare torde hava saknat rätt att vid befraktväg
inom 120 av jordbrukskalk uttaga sådana avgifter som de nuvarande lian■rinktionsort™''
avgifterna- Först på senare tider och till följd av de ekonomiska svårigheter,
vari de enskilda järnvägarna råkat, skulle sådan rätt hava medgivits,
ett medgivande som, enligt ämbetsverkens förmenande, i praktiken
kunnat utnyttjas endast till följd därav, att dessa banavgifter i regel
kommit att täckas av statsbidrag till kalkfraktlindring. Ur statsfinansiell
* synpunkt syntes fraktlindringshidrag helst böra borttagas å såväl
banavgifter som övergångsavgifter. Därigenom skulle varje möjlighet
att i illojal konkurrens utnyttja statsbidraget vara utesluten och kalkkonsumenterna
vara hänvisade till sina naturliga produktionsområden.
Ämbetsverken, som i detta sammanhang ansett sig hava att taga hänsyn
till förhållandena på området uteslutande ur jordbruks- och statsfinansiell
synpunkt, skulle icke tvekat att föreslå en sådan förenkling av kalkfraktlindringsfrågan,
därest icke därigenom vissa betydande jordbruksorter,
framför allt inom Småland och Dalsland, vilka vore helt och hållet
hänvisade till enskilda hanor i hemorten, skulle komma att allt för hårt
belastas. Det hade därför synts ämbetsverken önskvärt att finna en form,
som skapade största möjliga rättvisa jämväl åt de ur kalkförsörjningssynpunkt
illa belägna jordbruken, utan att därigenom möjlighet öppnades
för kalkbruk att genom utnyttjande av fraktlindring göra intrång
på andras naturliga avsättningsområden. En sådan form hade ämbetsverken
ansett sig finna i ett system, som toge hänsyn icke endast till
fraktkostnaden utan jämväl beaktade, i vad män denna kostnad folie inom.
Kungl. Majda proposition Nr 201. K
produktions- eller konsumtionsområdets rayon. Till den torra rayonen
borde bänlöras de enskilda järnvägar, som lillie inom de 120 kilometers,
fraktväg, som låge närmast avsändningsstationen.
Såsom allmän regel liava ämbetsverken därför föreslagit, att — utöver
gällande sandra!ikstaxa — inga extra avgifter, som belöpa sig på de närmast
produktionsorten liggande 120 kilometer fraktväg, må medräknas
vid utmätande av statlig fraktlindring. Alla fraktavgifter, utom överförings-
och omlastningsavgifter, men med inberäknande av sådana banavgifter,
vilka belöpa sig på fraktväg, liggande utom nyss angiven gräns,
skulle inräknas bland de kostnader, för vilka fraktlindring må utgå. Att
låta statsbidrag utgå jämväl för omlastningsavgift, vilken avgift icke
ingår i samtrafikstaxan, hava ämbetsverken icke ansett sig kunna förorda.
Ämbetsverken hava vidare framhållit såsom ett önskemål, att kalkbefraktning
så vitt möjligt skedde i fulla vagnslaster, då befraktning kunde
ske enligt tarin 14. Enligt vad ämbetsverken inhämtat hos järnvägsstyrelsen
mötte emellertid en obligatorisk användning av denna tariff vid
statsbidragets beräknande vissa tekniska svårigheter. Ämbetsverken
hava därför föreslagit, att frakten liksom hittills beräknades efter tariff 13,
men att fraktgränsen för statsbidrags utgående, nu 50 öre per 100 kilogram,
av statsfinansiella skäl sattes till 60 öre per 100 kilogram, ett belopp
som närmast motsvarade en lägsta fraktgräns av 50 öre vid befraktning
enligt tariff 14.
Efter att hava siffermässigt belyst verkningarna av do sålunda föreslagna
ändringarna, hava ämbetsverken verkställt en överslagsberäkning
rörande de kostnader, som en kalkfraktlindring enligt förslaget
skulle komma att medföra, slutande å 272,000 kronor. Detta belopp bär
av ämbetsverken betecknats såsom varande snarare för högt än för lågt,
varför beloppet avrundats till 250,000 kronor.
I avseende å frågan örn kalkfraktlindringar utmynnar ämbetsverkens
utlåtande i hemställan, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att till
lindring av fraktkostnaderna vid transport å järnväg samt å statens
automobillinje i norra Tornedalen av kalkningsmedel för jordbrukets
behov m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med av ämbetsverken föreslagna
grunder anvisa för budgetåret 1932 1933 ett extra förslagsanslag
av 250,000 kronor, med rätt för Kungl. Majit att därav bevilja ersättning
för undersökning i kontrollsyfte av kalkhalten i saluhallen vara.
Jag övergår nu att redogöra för det huvudsakliga innehållet i de i
ärendet avgivna yttrandena, i vad de angå frågan örn kalkfraktlindring.
Statskontoi''et har anfört, att då de av lantbruksstyrelsen och Sveriges
geologiska undersökning nu föreslagna grunderna för fraktlindringar
syntes ägnade att råda bot för de missförhållanden, som vidlådde det
Befraktningsgränsen
för
fraktlind ringsutgående
bör
höjas från 50
till 60 öre
per 100 kg.
Erforderligt
anslagsbelopp
m. m.
Yttranden.
Statskontoret.
Sveriges industriförbund.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
nuvarande systemet, utan att jordbrukarnas utgifter för kalk bleve alltför
betungande, statskontoret ansett sig för sin del böra tillstyrka genomförandet
av de föreslagna grunderna. Vad anslagsberäkningen anginge
syntes den av de båda ämbetsverken antagna utgångspunkten —
att kalkförbrukningen inom olika delar av landet stöde i likformig relation
till det beräknade kalkningsbehovet — göra beräkningen tämligen
oviss, men då någon tillförlitligare beräkningsgrund för närvarande icke
stöde till buds, hade statskontoret intet att erinra mot att förslaget även
i denna del godtoges, intill dess förutsättningar för en tillförlitligare beräkning
kunde föreligga.
Av de utav kommerskollegium överlämnade yttrandena från Sveriges
industriförbund och Sveriges kemiska industrikontor inhämtas
bland annat följande.
Sveriges industriförbund har framhållit, att en strävan att genom rationellt
utnyttjande av förefintliga kalkförekomster och genom omläggning
av grunderna för statsbidragets utgående förhindra oekonomiska
transporter självfallet borde på allt sätt understödjas. Uppenbart vore
dock, att uppkomsten av ny kalkproduktion borde vara helt och hållet
avhängig av att kalken kunde framställas till konkurrensmässiga priser.
Härutinnan hade lantbruksstyrelsen och geologiska undersökningen
varit anmärkningsvärt optimistiska.
De framlagda förslagen utginge nämligen från förutsättningen, att
produktionskostnaderna per ton ren kalk vore i stort sett desamma vid
olika produktionsformer. Någon bevisföring hade emellertid icke presterats
för riktigheten av denna utgångspunkt, och det material, som lämnats
för bedömandet av denna för förslaget centrala fråga, förefölle
alltför knapphändigt. Förbundet hade från ett företag, som framställde
både alunskifferbränd och schaktugnsbränd kalk, införskaffat produktionskostnadsuppgifter,
vilka gåve vid handen, att kostnaden per kilogram
ren kalk för den alunskiffer brända endast vore ungefär 72 procent
av kostnaden för den schaktugnsbrända vid en kalkhalt av i förra
fallet 75 procent och i senare fallet 85 procent. Skillnaden i produktionskostnaden
berodde huvudsakligen på att schaktugnsbränningen för att
arbeta billigt måste bedrivas kontinuerligt, vilket svårligen läte sig göra
vid ett företag, som framställde jordbrukskalk, enär å ena sidan leveranserna
ej vore jämnt fördelade under året utan huvudsakligen förlagda
till två tämligen korta säsonger, samt å andra sidan lagring av kalk
ej kunde ifrågakomma. Härtill komme, att anläggningskostnaderna för
en schaktugn Amre mycket stora i förhållande till de relativt. låga utgifterna
för anskaffning av en ren fältugn.
Problemet örn mesans användning för kalkframställning i större skala
vore, så vitt förbundet hade sig bekant, ännu ej ekonomiskt löst. Icke
heller vore frågan örn tilUerkning av kalkstensmjöl till konkurrensdugliga
priser ännu tillfredsställande klargjord utan föremål för utredningar.
Ämbetsverken hade anfört, att utförda försök ådagalagt, att kalken
hade samma verkan, vare sig den tillfördes jorden i form av bränd kalk
eller såsom karbonat, under förutsättning att samma mängd ren kalk
komme till användning. Enligt Arnd som framhållits för förbundet från
11
Kungl. Majda proposition Nr 201.
kalkbrukshåll, hade man emellertid inom jordbrukskretsar en helt annan
uppfattning, nämligen att på styvare och kallare jordar samt på odlingar,
varest förmultningen behövde påskyndas, bränd kalk vore lämpligast,
medan ä lättare och varmare jordar, särskilt sandjordar, kolsyrad
kalk vore att föredraga.
Av det anförda syntes enligt förbundets mening framgå, att ämbetsverkens
förslag i förevarande del byggde på förutsättningar, som dels
icke kunde anses förefintliga, dels vore föremål för fortsatta undersökningar.
Att med stöd av dylikt ofullständigt material förorda en genomgripande
omläggning av en sedan många år bestående ordning i
fråga örn kalkproduktion och kalkförsörjning, kunde icke vara tillrådligt.
Förbundet kunde för den skull för närvarande icke tillstyrka ämbetsverkens
föreliggande förslag.
Vad särskilt beträffade de ifrågasatta ändringarna i principerna för
fraktlindring hade visserligen, enligt vad förbundet kunnat finna, enskilda
järnvägar i vissa fall medgivit kalkbruk rabatter, som icke gått
till förbrukarna, men torde de utbetalta beloppen sedermera i mycket
stor utsträckning hava tillgodoförts konsumenterna i form av prisnedsättningar.
Det borde icke vara förenat med några s\Tårigheter att, örn
så ansåges lämpligt, träffa underliandsuppgörelser med närmast avsedda
enskilda järnvägar om sättet för eventuella framtida fraktrabatters
utbetalning. Dylika uppgörelser torde för övrigt redan vara träffade
med Anssa enskilda järnvägar.
Förslaget att fraktlindring endast skulle komma i fråga för banavgifter,
som belöpte sig på sträckor över 120 kilometer, torde komma att
för järnvägarna medföra ökat arbete och besvär ATid fastställande av
fraktbidragen utan att någon verklig lösning av problemet erhölles. Förbundet
ställde sig avvisande till förslaget även i denna del.
Enligt förbundets uppfattning torde det kunna ifrågasättas, huruvida
det vore möjligt att fullständigt kunna förhindra oekonomiska
transporter med mindre fraktlindringsbeloppen gjordes beroende endast
av transportaA7ståndet och att följaktligen hail- och övergångsavgifter
icke ersattes med medel från statsbidraget. En dylik omläggning skulle
emellertid medföra en avgjord försämring i frakthänseende för sådana
jordbrukare, som för sina kalktransporter vore beroende av mer än en
järnväg. Ifrågavarande olägenhet skulle dock kunna i A7iss utsträckning
bortelimineras genom att den nedre gränsen för statsbidragens utgående
något sänktes, exempel\Tis till 80 kilometer. Den fraktgräns, vid
vilken fraktlindring började inträda, skulle i så fall komma att ligga
vid 42 och 50 öre för transporter ÖA''er respektive en och tvä järnvägar.
Lämpligt torde vara, att även en maximigräns (ej över 800 kilometer)
fastställdes för statsbidragets utgående i syfte att förhindra alltför
langa transportvägar. Ändrades principerna för fraktrabatternas utgående
i enlighet härmed torde lika Adil som vid en ändring enligt ämbetsverkens
förslag statsbidraget kunna avsevärt nedsättas.
Förslaget att fraktlindringsbidragen endast skulle utgå för ren kalk i
sändningen torde av praktiska skäl icke kunna genomföras. Kalkhalten
kunde inom samma kalkbrott variera högst avsevärt, varför varje
sändning mäste analyseras, örn garanti på kalkens renhetsgrad skulle
kunna utfärdas. Härför skulle erfordras anställandet av en analystagare
vid praktiskt taget varje kalkbrott, vilket skulle ställa, sig alltför kostsamt
för såväl kalkbruk som jordbrukare. Möjligt vore, att ämbets-ver
-
12
Kungl. Majlis proposition Nr 201.
Sveriges
kemiska indu•
trikolor.
Kommers
kollegium.
ken endast avsett, att en genomsnittshalt för de olika kalkbrotten skulle
efter verkställda prov fastställas. Ett dylikt system syntes emellertid
icke säkerställa det avsedda ändamålet och icke bjuda nämnvärda fördelar
i jämförelse med nuvarande förhållanden, men däremot komplicera
och försvåra fraktberäkningen, varför industriförbundet ej heller
funne en sådan lösning tilltalande.
Sveriges kemiska industrikontor har ansett det föreslagna systemet om
fraktlindringens beroende av halten utav ren kalk vara så opraktiskt
och dyrbart, att det icke kunde anses genomförbart. En analys av kalken
genom provtagning vid ugn eller å järnvägsvagn skulle åsamka en
så billig vara som kalk alltför stora extra kostnader. Att åsätta de olika
kalkbrotten en viss medelkalkhalt inom tämligen vida gränser innebure
inga fördelar emot nuvarande försäljningssysteni men däremot uppenbara
nackdelar därigenom, att fraktberäkningen avsevärt komplicerades.
— I avseende å frågan örn förändrade grunder för statsbidragens utgående
har Sveriges kemiska industrikontor anslutit sig till den av Sveriges
industriförbund framförda uppfattningen.
För egen del har kommerskollegium anfört i huvudsak följande.
Ehuru de förslagsställande ämbetsverken icke varit i tillfälle att framlägga
en fullt avslutad undersökning av jordbrukets kalkförsörjningsfråga,
torde den framställning de givit av föreliggande spörsmål vara
övertygande i så måtto, att det nuvarande subventionssystemet för kalkningskostnadernas
minskning genom fraktlindring medelst statsanslag
synbarligen vore moget för en förändring, innebärande nedskrivning avanslaget
till väsentligt lägre belopp. Tanken att för jordbrukets betjänande
med kalk taga i anspråk lokala kalkförekomster i sådan utsträckning,
att beredningen av jordbrukskalk ej som nu i väsentlig grad förbehölles
åt ett fåtal centralt belägna kalkförekomster, vilkas leveranser till
avlägsna delar av vårt land möjliggjordes genom statsunderstöd, innebure
en rationalisering av- naturtillgångarnas användning, som i och för
sig måsta anses berättigad. Kommerskollegium hade därför i princip
icke något att erinra mot en utveckling i den riktning, sagda förslag angåve.
Det nya system, som skulle träda i stället för hittills tillämpade grunder
för fraktlindringen, vore icke i detalj utformat. Emellertid innefattade
det redan i befintligt skick vissa moment, som syntes ägnade att ingiva betänklighet.
Bland de grundläggande förutsättningar, som angåves såsom utgångspunkter
för beräkningen, inginge sålunda det antagandet, att produktionskostnaderna
per ton ren kalk under olika produktionsformer i stort
sett kunde anses lika stora. Industriförbundet hade anfört en avvikande
mening härom, under åberopande av vissa faktiska omständigheter, som
syntes ställa saken i en annan dager. Även kollegium funne sagda antagande
icke förenligt med erfarenheten, åtminstone vid sådan intermittent
drift, som framställningen av jordbrukskalk måste räkna med.
Vidare vore det tänkt, att fraktlindringen endast skulle gälla för varje
sändnings halt av ren kalk (CaO) och att vuss kontroll häröver skulle anordnas.
Kollegium trodde för sin del, att en sådan bestämmelse skulle
i hög grad komplicera hela understödsförfarandet och visa sig ytterst besvärande
för alla parter.
Kunni. Maj:ts proposition Nr 201. 13
Ehuru det icke för kollegium varit möjligt att fullt överblicka de praktiska
konsekvenserna av den ifrågasatta reformen, förefolie det påtagligt,
att såväl kalkleveranser som kalktransporter skulle komma att undergå
en genomgripande omläggning, som icke kunde undgå att starkt
beröra de delar av näringslivet, vilka vore engagerade i hithörande verksamhet.
Kollegium tilläte sig därför erinra, att under nu rådande krisläge
varje mera betydande rubbning inom produktion och transportväsen
lätt kunde medföra ekonomiska och sociala verkningar, som i väsentlig
grad motverkade den fördel för det allmänna, en anslagsbesparing i
och för sig medförde.
Vad nu anförts, rubbade visserligen icke kollega uppfattning, att reformförslaget
till sin grundidé syftade åt rätt håll. Ej heller torde de
omnämnda svårigheterna kräva vidhållande till alla delar av hittills tilllämpade
produktions- och transportförhållanden samt därtill anknutna
fraktlindringsförfarande för jordbrukskalk. Men kollegium funne, ur
synpunkten av de intressen kollegium närmast hade att företräda i denna
fråga, nämligen industriens och handelns, starka skäl tala för en ordning,
som möjliggjorde en mjukare övergång från det rådande systemet
till ett mera rationellt och för statsverket mindre dyrbart. Det torde för
övrigt icke vara osannolikt, att ett alltför hastigt systemskifte på detta
område i själva verket skulle visa sig mindre fördelaktigt även för avnämarna
av jordbrukskalk.
I fråga örn sättet att anordna en tillräcklig smidig övergångsform saknade
kollegium tillräckliga hållpunkter för ett mera preciserat förslag och
hade ej heller under den korta tid, som stått till förfogande för remissens
besvarande, kunnat utföra den kompletterande undersökning, som härför
varit erforderlig. Emellertid ville kollegium ifrågasätta, huruvida icke
en antaglig lösning skulle, åtminstone för nästkommande budgetår, kun
na bestå däri, att tills vidare de fyra nordligaste länen avskiljdes som ett
särskilt produktionsområde och jordbruket inom detsamma skyddades
mot oskälig prisförhöjning å kalk genom en överenskommelse med därvarande
producenter av jordbrukskalk. Enligt lantbruksstyrelsens och
geologiska undersökningens uttalade uppfattning vore dessa producenter
redan nu i stånd att leverera sagda landsändas behov av sådan kalk. Sedan
erfarenhet vunnits örn resultatet av en sådan partiell reform, kunde
tiden vara inne att gå vidare steg för steg.
Kollegium vore givetvis icke i tillfälle att beräkna med vilket belopp
det extra förslagsanslaget för kalkfraktlindring med utgångspunkt från
kollegii förslag borde upptagas i riksstaten för nästkommande budgetår,
men föreställde sig, att i så fall en förstärkning av det ursprungligen
tänkta beloppet. 250,000 kronor, måste ske. Därvid torde dock böra bemärkas,
att enligt uppgift av järnvägsstyrelsen för år 1931 utbetalats
fraktlindring för kalktransporter med 538,000 kronor, alltså avsevärt
mindre än för budgetåret 1931/1932 beräknade 600,000 kronor, och att med
hänsyn till det skärpta krisläget inom jordbruksnäringen anledning tol -de vara att förutse en fortsatt inskränkning av jordbrukarnas kalkinköp
och därmed en ytterligare minskning av sagda utgiftspost i riksstaten,
även utan ändring av fraktlindringssystemet.
Järnvägsstyrelsen har granskat lantbruksstyrelsens och geologiska undersökningens
förslag närmast ur taxeteknisk synpunkt samt anfört i
huvudsak följande.
•lärnvägrt
styrolaen.
14
Kanyl. Maj:ts proposition Nr ''''01.
Dea frakt, som järnvägarna debiterade för jordbrukskalk, kunde efter
tillkomsten av bestämmelserna rörande fraktbidrag av statsmedel sägas
var avsedd att betalas till en del av respektive mottagare och till en del
av statsverket. Fraktlättnaden vore alltså avsedd att tillgodokomma uteslutande
vederbörande konsumenter. Emellertid hade de båda ämbetsverken
i sin skrivelse framhållit, att statsbidraget i dess nuvarande form
fått tjäna andra syften, än vad med detsamma egentligen avsetts, i det
att banavgifternas inräkning i statsbidraget med deras halva belopp möjliggjort
för vissa banor (ämbetsverken hade närmast tagit sikte på kalkjärnvägarna
i Västergötland) att tillgodoföra kalkbruken det i statsbidraget
innehållna banavgiftsbeloppet. Med anledning härav finge järnvägsstyrelsen
erinra, att styrelsen i en skrivelse den 10 oktober 1931 till
chefen för kommunikationsdepartementet rörande en framställning örn
slopande av banavgifterna för sändningar av jordbrukskalk meddelat,
att de kalkbruken sålunda tillgodoförda banavgiftsbeloppen i viss utsträckning
av bruken överlämnats till respektive mottagare, och att
nämnda belopp således, örn också indirekt, dock kommit jordbruket tillgodo.
Då emellertid förfaringssättet icke medgåve någon kontroll över
att vederbörande belopp verkligen bomme konsumenterna tillgodo, hade
så gott som alla de västgötska kalkjärnvägarna träffat en sådan anordning,
att den del av dessa järnvägars banavgifter, som inginge i statsbidraget,
av ifrågavarande järnvägar restituerades direkt till mottagaren
vid fraktens erläggande. Kvar stöde dock givetvis alltid det förhållande,
att banavgifternas (örn också blott till 50 procent) inräkning i statsbidraget
möjliggjorde, att längre bort belägna kalkbruk kunde genom en relativt
ringa sänkning av priset slå ut närmare konsumenten belägna kalkbruk
med påföljd, att statsanslaget bleve hårdare beskattat än eljest varit
nödvändigt.
Det syntes dock styrelsen, som örn ämbetsverken i någon män överskattat
banavgifternas betydelse för konkurrensen bruken emellan. Under år
1931 hade nämligen i statsbidrag utbetalts 538,000 kronor, därav 61,000
kronor för transporter i statens järnvägars egen trafik och 477,000 kronor
i övrig trafik (d. v. s. i enskilda järnvägars lokala trafik och i samtrafik
mellan enskilda järnvägar inbördes samt mellan enskilda banor och
statens järnvägar). Av sistnämnda stimma belöpte sig 95,000 kronor eller
20 procent på banavgifter. Då den viktmängd, för vilken dessa banavgifter
beräknats, uppgått till 96,000 ton, hade således det hanavgiftsbelopp,
som ingått i statsbidraget, i medeltal belöpt sig till 1 krona per ton.
Enär nu en del av denna banavgift fallit på den mottagande järnvägen,
hade således den del, som av avsändningsbanorna kunnat restitueras till
kalkbruken, i medeltal icke uppgått till 1 krona per ton. Någon större
inverkan på konkurrensförhållandena syntes därför banavgifterna i regel
icke kunna hava.
Ämbetsverken ifrågasatte nu och även 1931 års riksdag hade ifrågasatt,
att banavgifterna helt och hållet skulle undantagas från statsbidraget.
Emellertid hade ämbetsverken funnit, att en dylik åtgärd skulle i allt
för hög grad öka jordbrukets kalkfrakter, varför ämbetsverken här gått
en medelväg och föreslagit, att de banavgifter, som folie på den närmast
avsändningsstationen liggande delen av transportsträckan, icke till
någon del skulle inräknas i statsbidraget, men att däremot de banavgifter,
som folie på den återstående delen av transportsträckan, skulle till fullt
belopp inräknas. Som gräns hade valts avståndet 120 kilometer, antag
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
15
ligen därför att detta avstånd utgjorde minimiavståndet för statsbidraget
å statens järnvägar för närvarande. Örn emellertid enligt ämbetsverkens
lörslag minimiirakten höjdes från 50 till 60 öre, bleve iöljden,
att statsbidraget i statens järnvägars egen trafik komme att utgå först
för transporter över en större våglängd än 160 kilometer. Det kunde
ifrågasättas, huruvida icke detta förhållande borde föranleda en ändring
i den föreslagna avståndsgränsen. En större inverkan på anslagsbeloppets
storlek kunde emellertid berörda klyvning av det för en viss
transportsträcka debiterade banavgiftsbeloppet icke få. Visserligen skulle
därigenom avsändningsbanornas banavgifter i många fall försvinna ur
statsbidraget, men i stället komme i ungefär lika mångå fall de mottagande
järnvägarnas banavgifter att med hela sitt belopp inräknas i statsbidraget.
Det statsunderstöd till jordbruksnäringen, som nu under en följd av år
utgått i form av bidrag till kalkfrakterna, bade vållat järnvägarna mycket
extra arbete och besvär i form av invecklade fraktberäkningar samt
särskild redovisning och kontroll. Då detta understöd egentligen vöre
en järnvägarna ovidkommande sak, kunde det själas rimligt, att systemet,
med statsbidrag till fraktlindring gåves så enkla former, att järnvägarnas
extra arbete med dessa statsbidrag bleve så litet betungande som
möjligt. Detta kunde emellertid icke sägas vara fallet med det nu föreslagna
systemet. Förfaringssättet enligt detta bleve nämligen det följande:
Statsbidrag
utginge endast beträffande den del av frakten, som överstege
60 öre (för närvarande 50 öre), men icke på bela denna del utan
blott på den del, som kvarstode efter avdrag av de banavgifter, som belöpte
sig på den eller de järnvägar, vilka till bela sin sträckning folie
inom 120 kilometer från avsändningsstationen. Själva statsbidraget skulle
sedan utgöra vissa procent, olika för olika kalksorter, av 90 procent av
det statsbidragsberättigade beloppet. Förfaringssättet omfattade således
två moment: 1) uträkning av det statsbidragsberättigade fraktbeloppet,
2) uträkning av själva statsbidraget.
Styrelsen ville först taga det första momentet i betraktande. Här gällde
det för mottagningsstationen att taga reda på, bur stort banavgiftsbelopp,
som folie på de närmast avsändningsstationen liggande 120 kilometerna.
Detta vore ett arbete, för vars utförande stationen saknade ett
lätt tillgängligt material, varför detta arbete erbjöde vissa svårigheter.
Visserligen kunde avsändningsstationen med större lätthet utföra detta
arbete, men dess resultat borde kontrolleras av mottagningsstationen. Då,
såsom styrelsen redan framhållit, banavgifternas betydelse i statsbidragshänseende
åtskilligt överskattats, och då det nuvarande systemet och
det föreslagna beträffande banavgifternas andel i statsbidraget i stort
sett vore likvärdiga, syntes det styrelsen lämpligare att bibehålla det nuvarande
sjTstemet, enligt vilket 50 procent av det å hela transportsträckan
utgående banavgiftsbeloppet ingingo i statsbidraget, I varje fall måste
styrelsen avstyrka det av ämbetsverken föreslagna sättet för statsbidragets
fördelning på de olika järnvägarna, enär detta fördelningssätt ej
skulle komma att verka rättvist.
Beträffande det andra av förenämnda moment, nämligen själva statsbidragets
uträknande, sedan det statsbidragsberättigade beloppet blivit
fastställt, finge styrelsen framhålla följande:
Statsbidraget skulle enligt förslaget utgå med olika belopp alltefter va -
16 Kungl. Majlis proposition Nr 201.
rans halt av ren kalk och dessutom icke beräknas på hela det statsbidragsberättigade
beloppet utan blott på 90 procent därav. Detta betydde, altför
kalk, som holle 70 procent ren sådan, statsbidraget skulle utgöra 70
procent av 90 procent av det statsbidragsberättigade beloppet. För en
kalksort med 90 procent ren kalk bleve motsvarande statsbidrag 90 procent
av 90 procent av det statsbidragsberättigade beloppet o. s. v. För
att stationerna skulle kunna komma till rätta med dessa uträkningar erfordrades
gärna en särskild tabell, som emellertid kunde upprättas inom
järnvägsstyrelsen. I denna tabell borde dock, då de i utlåtandet angivna
procenttalen 70 procent och 90 procent CaO endast vore exempel och
kalklialten kunde variera betydligt mellan 60 procent och 90 procent, för
undvikande av alltför stor vidlyftighet endast hela 5-tal procentsatser
införas, sålunda 60, 65, 70, 75 etc, procent. Den verkliga kalkhalten torde
därvid i erforderliga fall böra avrundas nedåt.
Då i förslagsskrivelsen såsom en tänkt möjlighet angåves ett undantagande
från statsbidraget icke blott av banavgifterna i dessas helhet
utan även av övergångsavgifterna och då denna tanke syntes bottna i en
missuppfattning av sistnämnda avgifters karaktär, tilläte styrelsen vidare
framhålla följande:
Övergångsavgifterna vore icke avgifter, som uttoges särskilt av de enskilda
järnvägarna eller helt tillf olle dessa. De vore integrerande delar
av den ordinarie samtrafiksfrakten och fördelades mellan de olika järnvägarna
tillsammans med frakten, varför en del av dessa avgifter till -folie statens järnvägar, då dessa deltoge i transporten. Ifrågavarande
avgifter vore för övrigt endast avsedda att täcka de extra kostnader, som
en samtrafikstransport förorsakade de deltagande järnvägarna på grund
av vagnarnas överförande å övergångsstationerna från den ena järnvägen
lill den andra. De skäl, som kunde tala för banavgifternas slopande,
förelåge därför icke beträffande övergångsavgifterna.
Även örn styrelsen för sin del biträdde ämbetsverkens uppfattning, att
statsbidraget till fraktbetalning för jordbrukskalk så småningom borde
borttagas, syntes det dock styrelsen, att detta borttagande icke borde ske
på sätt ämbetsverken tänkt sig, d. v. s. genom att som ett steg på den
vägen låta i en framtid såväl banavgifter som övergångsavgifter undantagas
från statsbidraget, ty därigenom komma de jordbrukare, som vöre
nödsakade använda sig av samtrafikstransporter — och dessa utgjorde
huvudparten av landets jordbrukare — att drabbas av en betydlig fraktförliöjning,
under det att do jordbrukare, som kunde använda sig av enbart
statens järnvägar, fortfarande skulle få åtnjuta de lägre frakterna.
Enligt förslaget skulle statsbidrag i regel icke utgå för transporter
från det ena produktionsområdet till det andra utan endast för transporter
inom de respektive områdena. Vissa undantag skulle dock medgivas,
nämligen för transporter från Skåne till övriga Götaland samt från västgötabruken
till Värmland. Ehuru icke direkt utsagt, syntes det, som örn
ämbetsverken tänkt sig respektive länsgränser som gränser mellan de
olika områdena, exempelvis Kristianstads läns norra gräns som gräns
mellan Skåne och övriga Götaland. Ur järnvägssynpunkt sett vore emellertid
detta rätt opraktiskt och skulle nödvändiggöra upprättandet av en
särskild tabell, angivande inom vilka län de olika järnvägsstationerna
vore belägna. Ur järnvägens synpunkt vore det därför bättre, att gränserna
droges utmed vissa järnvägslinjer, exempelvis mellan Skåne och
•övriga Götaland utmed järnvägslinjen Sölvesborg—Älmhult—Hässleholm
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
17
—Markaryd—Veinge. Gränsen mellan Svealand och Götaland kunde förslagsvis
dragas utefter linjen Åhy—Katrineholm—Laxå—Kristinehamn
—Mora. Härigenom bomme bland annat Värmland att erhålla statsbidrag
för kalk från Västergötland. Som gräns mot Norrland kunde ifrågasättas
linjen Söderhamn—Bollnäs—Orsa—Mora—Älvdalen. Vad beträffade
de stationer, som läge å själva gränslinjerna, så kunde mottagarna
vid dessa stationer givas rätt till statsbidrag för kalksändningar från
håda de angränsande områdena. Någon större inverkan på transporterna
och statsbidragets storlek torde den nu angivna ändringen av områdesgränserna
icke kunna få.
I anslutning till vad styrelsen nu anfört beträffande begränsningen i
anseende till produktionsområden kunde styrelsen icke underlåta att framhålla
den betydande inkomstminskning, som ett genomförande av ämbetsverkens
förslag i denna del komme att tillskynda vissa järnvägar, särskilt
kalkbanorna i Västergötland, samt de vid dem belägna kalkbruken.
Denna inkomstminskning komme måhända att äventyra såväl nämnda
kalkbanors ekonomiska stabilitet som vederbörande kalkbruks existens.
Vad slutligen beträffade anslagsbeloppets föreslagna storlek, 250,000
kronor, kunde järnvägsstyrelsen här icke göra något uttalande redan
på grund av den kalktransporternas betydande omläggning, som skulle
bliva en följd av den föreslagna produktionsområdesindelningen.
Svenska järnvägsföreningen har anfört huvudsakligen följande.
I ämbetsverkens utredning anfördes, att de enskilda järnvägarna i
Västergötland skulle utnyttja medgiven banavgift till fraktrestitution
åt vid järnvägarna belägna kalkbruk och att lantbruksstyrelsen skulle
föreslagit, att banavgift icke skulle av järnväg få uttagas för kalktransport.
Föreningen ville först framhålla, att den i ämbetsverkens utredning
lämnade uppgiften örn fraktrestitutioner till kalkbruken vore oriktig,
ity att de fraktrestitutioner, som lämnades av Västergötland—Göteborgs,
Lidköping—Skara—Stenstorps, Skara—Timmerdala, Hjo—Stenstorps,
Tidaholms och Skövde—Axvalls järnvägar, icke tillf olle kalkbruken
utan godsemottagaren, såsom framginge av statens järnvägars författningssamling,
särtryck nr 223 a. Lantbruksstyrelsens förslag att banavgift
icke skulle få utgå för kalktransport tydde på bristande kännedom
örn motivet för banavgift. Den banavgift, som Kungl. Majit tillerkänt
en järnväg, vore erforderlig för att järnvägen skulle erhålla behövliga
inkomster och vore givetvis i främsta rummet behövlig för sådant gods,
som transporterades i de lägsta tarifferna, såsom t. ex. kalk.
Kungl. Majit hade medgivit alla järnvägar att göra fraktnedsättningar
på sin fastställda godstaxa i egen trafik och i samtrafik, och dylika
fraktnedsättningar lämnades givetvis icke i annat fall än att järnväg
an så ge sig nödsakad därtill för att bibehålla en gammal trafik eller för
att söka skaffa sig ökad trafik. Svenska järnvägsföreningen ville kraftigt
avstyrka lantbruksstyrelsens förslag att borttaga banavgift för kalktransport.
Vad föreningen dessutom och med bestämdhet villo framhålla vore, att
de enskilda järnvägarna i Västergötland skulle komma att lida en väsentlig
trafikminskning, örn förslaget genomfördes. Till belysande av kalktransporternas
betydelse för Västgötabanorna kunde nämnas, att vikten
å i samtrafik under år 1931 transporterad jordbrukskalk uppgått till å
Västergötland—Göteborgs järnvägar 18,945, å Lidköping—Skara—Stens
Bihang
till riksdagens protokoll 19.12. 1 saini. 109 hafi. (Nr 201) 2
Svenska
järnvägs
föreningen.
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
torps järnväg 11,971, å Skara—Timmersdala järnväg 8,801 samt å Hjo—■
Stentorps järnväg till cirka 14,000 ton ock beräknades inkomsterna härför,
sedan av järnvägarna medgivna rabatter avdragits, till minst cirka
68,000, 31,000, 9,500 och 36,000 kronor respektive.
Givet vore, att en minskad fraktlindring enligt förslaget skulle föranleda
till, att mottagarens realfrakt för sändningar från kalkbruken vid
de enskilda järnvägarna i Västergötland, jämförd med frakten från kalkbruk
vid statens järnvägar eller inom annat produktionsområde, skulle
komma att ställa sig så ofördelaktigt, att transporter från de förstnämnda
bruken praktiskt taget komme att omöjliggöras. Enligt Västgötabrukens
utredning skulle dessa kalkbruk komma att förlora cirka 63 procent
av sin marknad, därest ämbetsverkens förslag bleve verklighet, och detta
komme i sin tur att minska Västgötabanornas trafik i oerhörd grad. Då
dessa banors vagnslasttrafik av kalk i samtrafik uppginge till för Västergötland—Göteborgs
järnväg 14 procent, Lidköping—Skara—Stenstorps
järnväg 36 procent, Skara—Timmersdala järnväg 58 procent av bela
vagnslasttrafiken, så framginge det tydligt, vilken stor skada och förlust
sagda järnvägar skulle komma att lida. Det torde även böra framhållas,
att den avsevärda del av järnvägarnas vagnpark, som utgjordes av kalkvagnar,
bleve till väsentlig del värdelös.
Ämbetsverkens förslag att fraktlindring ej skulle tillämpas, där ej frakten
uppginge till 6 kronor per ton i stället för nuvarande 5 kronor per
ton, innebure ju ett direkt fördyrande av kalkfrakten för de flesta jordbrukare
med 1 krona per ton. I nuvarande för lantbruket så brydsamma
tider torde en dylik åtgärd vara mindre välbetänkt. Givetvis komme den
icke att verka stimulerande till ökad förbrukning samt därmed följande
ökade transporter å såväl statens som enskilda järnvägar, utan komme
den tvärtom att föranleda ytterligare stagnation i produktion, konsumtion
och transport av jordbrukskalk.
Föreningen tilläte sig framhålla, att de föreslagna bestämmelserna för
statsbidrags utgående först vid transportlängdens överstigande av 120
kilometer samt att bidraget skulle hänföra sig endast till 90 procent av
ren kalk skulle komma att vålla ökat arbete under många svårigheter och
oreda för de järnvägsstationer, som skulle uträkna frakten, och finge föreningen
i detta avseende liksom i allt det övriga, som järnvägsstyrelsen
anfört i sitt utlåtande i ärendet den 11 februari 1932, till fullo instämma
i sagda utlåtande.
Då ett realiserande av ämbetsverkens förslag skulle utom andra väsentliga
olägenheter få en ruinerande inverkan på Västgötabanornas redan
nu svaga ekonomi, finge svenska järnvägsföreningen hemställa, att sagda
förslag icke måtte vinna Kungl. Maj:ts bifall, utan att nu gällande bestämmelser
angående statsbidrag för jordbrukskalk måtte oförändrade få
tillämpas även under tiden från och med den 1 juli 1932 och tillsvidare.
Frågan om I sin förenämnda skrivelse den 8 februari 1932 har Stockholms rederifrakthndrmg
förening framhållit, att vid transport å statens eller enskilda järnvägar
«a/| tTCXTlSDOTL
sjöledes av a v kalk och konstgödselmedel utbetalades statsbidrag till fraktkostnaderkaik.
na tili betydande belopp. Statsbidragen hade fått en, såsom föreningen
förmodade, icke avsedd verkan, nämligen att till transport järnvägsledes
överflyttats godspartier, som eljest skolat transporteras sjöledes, antingen
hela sträckan från avsändaren av varan till mottagaren eller ock större
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
eller mindre del av denna sträcka. Överflyttningarna hade inom vissa
delar av landet uppgivits beröra en betydande del av konsumtionen av
dessa varor och hade bland dem, som arbetade inom sjöfarten, väckt en
icke ringa uppmärksamhet. Därest jordbruket befunnes alltjämt böra
stödjas genom statsbidrag till fraktkostnaderna för kalk m. m., borde,
enligt föreningens förmenande, dylikt bidrag på enahanda villkor som
vid järnvägstransport få utgå såväl vid transporter sjöledes som vid kombinerade
transporter per fartyg och järnväg.
Lantbruksstyrelsen har avstyrkt denna framställning samt därvid anfört
bland annat följande.
Med hänsyn till varierande tariffer och transporterade kalkmängder
förelåge stora, måhända oöverkomliga svårigheter att för sjötransport
av kalk finna ett i praktiken användbart fraktlindringssystem. Lantbruksstyrelsen
ville även erinra örn sitt och Sveriges geologiska undersöknings
i skrivelse den 9 november 1931 framlagda förslag örn äskande
av anslag hos riksdagen till lindring av fraktkostnader för kalkningsmedel
m. m. Enligt detta förslag skulle landet indelas i kalkbefraktningsområden,
och fraktlindring utgå allenast å fraktavgifter, överstigande 6
kronor per ton. Med de till följd av konkurrensmöjligheterna i allmänhet
tämligen korta avstånden för transport sjöledes inom nämnda områden
torde fraktavgiften endast sällan överstiga sagda minimibelopp, såvitt
transporten icke fortsattes på järnväg. Med hänsyn till de omlastningskostnader,
som härvid vore ofrånkomliga, torde dock dylik kombinerad
båt- och järnvägstransport av kalk förekomma blott i begränsad
omfattning. Sålunda förekomme enligt vad lantbruksstyrelsen hade sig
bekant vid transport av kalk t. ex. från Öland i allmänhet omlastning
ej till järnväg utan direkt till lastbil, Under sådana förhållanden syntes
ifrågavarande fraktlindringssystem, även örn detsamma kunde genomföras,
icke bliva av någon större betydelse för sjötransporter.
Det av lantbruksstyrelsen och Sveriges geologiska undersökning, efter
långvariga och ingående utredningar rörande jordbrukets kalkfråga, nu
framlagda betänkandet giver ett starkt intryck av att statens hittillsvarande
understödsverksamliet i avseende å kalkfrakter icke i allo varit ändamålsenlig
samt att grundad anledning föreligger till revision av bestämmelserna
för denna verksamhet. Ämbetsverken hava gått så långt,
att de ansett det nuvarande systemet, varigenom oekonomiska och onödigt
långa kalktransporter tillkommit på grund av fraktlindringsbestämmelserna,
hava motverkat kalkproduktionens och kalkförsörjningens rationella
utveckling. De nuvarande bestämmelserna för kalkfraktslindring,’
vilka givetvis tillkommit uteslutande i syfte att förbilliga jordbrukets
kalkningsmedel, uppgivas hava medfört, att de för ändamålet anvisade
statsanslagen till mycket stor del kommit att tillgodose helt andra syften
än det av statsmakterna avsedda. De av ämbetsverken till missförhållandenas
undanröjande framlagda förslagen hava mött motstånd från håll.
som stå vissa enskilda järnvägar nära, ävensom från industrikretsar.
Sålunda har givits uttryck för den mening, att ett frångående, på sätt
Departements
chefen.
20
Kungl. May.ts proposition Nr 201.
ämbetsverken ifrågasatt, av det nuvarande systemet för kalkfraktlindring
skulle till stor del gå ut över vissa enskilda järnvägar ock kalkbruk,
särskilt de inom Västergötland belägna, samt därigenom även över de
vid dessa företag sysselsatta arbetarna.
För egen del finner jag vad i ärendet förekommit utvisa, att ett bibehållande
i oförändrat skick av nuvarande grunder för statsbidrag till
lindring av kalkfrakter varken ur jordbrukets eller statsfinansiell synpunkt
kan anses försvarligt. En ändring i den riktning, som ämbetsverken
tänkt sig, synes mig i stort sett vara ägnad att befrämja ett mera rationellt
utnyttjande av landets kalkproduktion utan åsidosättande av
jordbrukets berättigade intressen samt med väsentliga besparingar för
statsverket. Att en omläggning i enlighet med ämbetsverkens förslag
skulle komma att ogynnsamt inverka på kalkproduktionen särskilt i Västergötland
och med denna industri förbundna olika intressen synes emellertid
vara sannolikt. Då den nuvarande ordningen i avseende å produktionen
och avsättningen av jordbrukskalk till icke oväsentlig del torde hava
uppkommit såsom en följd av det hittillsvarande fraktlindringssystemet
samt då det under rådande tidsförhållanden och icke minst med hänsyn till
arbetstillfällenas bevarande måste vara ett allmänt intresse att i möjligaste
mån förebygga nedgång i redan existerande näringsföretags drift,
har jag, ehuru jag funnit ämbetsverkens förslag i princip vara riktigt,
stannat för att på sätt jag strax skall angiva förorda en något mjukare
övergång, än ämbetsverken tänkt sig.
Då jag nu övergår till förslagets detaljer, vill jag först uppehålla mig
vid frågan, huruvida och i vad mån fraktlindring i fortsättningen bör
utgå även å banavgifter. Denna fråga har under flera år tilldragit sig
stor uppmärksamhet. Medan statsbidrag tidigare utgick till täckning
av hela banavgiften, med påföljd att åtskilliga enskilda järnvägar
genom lämnande av fraktrestitution till närliggande kalkbruk möjliggjorde
för dem att öka sin omsättning, vidtogs vid 1930 års riksdag den ändring,
att statsbidrag skulle utgå endast å hälften av förekommande banavgifter.
Denna åtgärd angavs vara början till avskrivning av det indirekta
stöd, som dittills genom statsbidraget lämnats en del på grund av
sitt läge mindre konkurrenskraftiga kalkbruk, samt betecknades vara ägnad
att befordra övergången till en naturligare fördelning av kalkomsättningen.
Emellertid ifrågasatte redan 1931 års riksdag, huruvida icke
statsbidrag å banavgifter borde helt bortfalla.
Lantbruksstyrelsens och geologiska undersökningens nu förevarande
förslag innebär i detta hänseende, att banavgifter, som belöpa sig på de
närmast produktionsorten liggande 120 kilometer fraktväg, icke få medräknas
vid utmätande av statsbidrag till fraktlindring. Banavgifter, som
belöpa sig på fraktväg, liggande utom nyss angivna gräns, skall däremot
enligt förslaget helt inräknas bland de fraktkostnader, för vilka fraktlind
-
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
ring må utgå. Såsom järnvägsstyrelsen antytt skulle emellertid dylik
uppdelning vålla vissa, dock ej oöverkomliga svårigheter vid beräknandet
av statsbidraget.
För egen del anser jag det vara mest rationellt och tillika enklast, att
statsbidrag för täckande av banavgifter belt borttages. Skulle man, på
sätt ämbetsverken föreslagit, icke utgiva statsbidrag för banavgifter å
den närmast produktionsorten liggande väglängden men väl täcka dylika
avgifter å ändsträckan, torde detta komma att för de enskilda järnvägar,
som ligga närmast kalkbruken och äro mest beroende av kalktransporterna,
framstå såsom mindre rättvist. Ur jordbrukets synpunkt torde
ett borttagande helt av statsbidrag å banavgifter i stort sett icke medföra
några större olägenheter. För statskassan innebär det av mig förordade
förslaget uppenbara fördelar. Då härtill kommer, att härigenom
borde ernås en bestående och slutlig lösning av den segslitna tvistefrågan
örn fraktlindring för banavgifter, vill jag alltså tillstyrka, att statsbidrag
icke hädanefter må utgå å banavgifter.
Mot ämbetsverkens förslag, att fraktgränsen för statsbidrags utgående,
nu 50 öre för 100 kilogram, skall höjas till 60 öre för 100 kilogram har
jag intet att erinra.
Lantbruksstyrelsens och geologiska undersökningens förslag, att statsbidraget
skall tillmätas i förhållande till den mängd ren kalk (CaO), magnesia
inräknat, som innehålles i den befraktade mängden kalkningsmedel,
torde grunda sig på en principiellt riktig tanke. Varken ur jordbrukets
eller statsfinansiell synpunkt kan det vara lämpligt, att transport och avsättning
av ett parti kalkningsmedel med stor halt av föroreningar understödes
med statsbidrag till samma belopp som ett lika stort parti
högprocentig vara. Jag skulle därför ej hava tvekat att helt tillstyrka
ämbetsverkens förslag, att statsbidrag skulle utgå endast för den i sändningen
ingående rena kalken samt blott med 90 procent härav, örn icke
från flera håll i de uti ärendet avgivna yttrandena häremot framställts
erinringar av den art, att jag ej kunnat undgå att taga hänsyn till dem.
Sålunda har av såväl Sveriges kemiska industrikontor och Sveriges industriförbund
som kommerskollegium, vilka alla torde besitta sakkunskap
i här berörda avseende, gjorts gällande, att de för den föreslagna bestämmelsens
tillämpning nödvändiga analyserna vid kalktillverkningen och
kalktransporterna skulle vålla sådana kostnader samt bliva av den betungande
art, att förslaget av dessa anledningar betecknats såsom praktiskt
taget ogenomförbart. Det är givetvis icke lätt att här göra ett bestämt
uttalande i denna fråga. Men då jämväl järnvägsstyrelsen funnit
förslaget i denna del ägnat att komplicera den redan förut ganska invecklade
proceduren för fraktlindringsbidragens uträknande, har jag ansett
mig icke kunna för närvarande förorda, att lantbruksstyrelsens och
22
Kungl. Marits proposition Nr 201.
geologiska undersökningens förslag i förevarande del oförändrat lägges till
grund för beslut i ämnet.
Ett steg i den riktning, ämbetsverken tänkt sig, synes mig emellertid
redan nu kunna och böra tagas. Av utredningen i ärendet framgår, att
man i avseende å kalkningsmedlens balt av ren kalk torde kunna särskilja
huvudsakligen två olika kvaliteter, nämligen — i stort sett — dels
västgöta- och närkekalken samt i regel annan fältugnbränd kalk, dels
ock schaktugnbränd kalk. Halten av ren kalk angives av lantbruksstyrelsen
och geologiska undersökningen i genomsnitt utgöra ungefär 70
procent i förra fallet och omkring 90 procent i senare fallet. Från andra
håll, såsom bland annat i industriförbundets yttrande, uppgives skillnaden
vara mindre, i det alunskifferbränd kalk skulle hålla nära 75 och
schaktugnbränd kalk omkring 85 procent ren kalk. Det synes mig för
närvarande böra vara tillfyllest att beträffande fraktlindringsbidragets
utgående med hänsyn till mängden ren kalk verkställa en tudelning i anslutning
till de sålunda förekommande huvudtyperna på så sätt, att kalkningsmedel
med förslagsvis mindre än 80 procent ren kalk, magnesia inräknat,
hänföras till en grupp (lågprocentiga kalkningsmedel) samt kalkningsmedel
med förslagsvis 80 procent ren kalk eller däröver hänföras
till den andra gruppen (högprocentiga kalkningsmedel). En dylik uppdelning
bör i praktiken kunna lätt verkställas och tarvar givetvis i allmänhet
intet särskilt analysarbete från kalkbrukens sida. Genom den av mig
sålunda förordade tudelningen uppnås visserligen icke till fullo det av
lantbruksstyrelsen och geologiska undersökningen avsedda syftet, men
åtgärden synes mig dock vara en lämplig början till inslåendet på den
väg, ämbetsverken anvisat.
Vad angår storleken av det statsbidrag, som bör utgå beträffande transport
av en var de båda typerna av kalkningsmedel, vill jag, i viss anslutning
till ämbetsverkens förslag, förorda, att fraktlindringsbidraget beräknas,
då fråga är örn lågprocentiga kalkningsmedel, efter 70 procent
samt, då fråga är örn högprocentiga kalkningsmedel, efter 85 procent av
den fraktkostnad, som enligt i övrigt gällande grunder får tagas i betraktande
vid fraktlindringens bestämmande.
Vad härefter angår ämbetsverkens förslag örn viss uppdelning av landet
i olika distrikt, varemellan kalktransporter med åtnjutande av statsbidrag
i regel ej skulle få ske, anser jag, att med genomförandet av detta
förslag bör något anstå, tills verkningarna av de utav mig i övrigt förordade
ändringarna kunna överblickas. Genom förslagen örn borttagande
av statsbidrag å banavgifter och bidragets utgående i visst förhållande
till kalkhalten ävensom det förslag till inrättande av en kalkbrukslånefond,
jag strax skall framlägga, synes mig bliva sörjt för, att de kalkbruk, som
till förfång för annan kalkproduktion och med utnyttjande av statsanslaget
kunnat bedriva stark konkurrens utanför sina naturliga avsättningsom
-
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
råden, få sina möjligheter i dylikt hänseende så beskurna, att den ifrågasatta
distriktsindelningen icke redan nu lämpligen behöver vidtagas.
Betäffande förenämnda framställning att statens ifrågavarande bidragsverksamhet
skulle utvidgas att avse även sjötransporter är jag icke beredd
att härom nu framställa något förslag.
Vad slutligen angår det belopp, vartill statsanslaget till lindring av
kalkfrakter bör upptagas för nästkommande budgetår, möter det givetvis
svårigheter att verkställa några säkrare beräkningar. Ämbetsverken hava
funnit, att ett genomförande av de utav dem föreslagna ändrade grunderna
skulle möjliggöra anslagets nedbringande till 250,000 kronor. Ehuru
det av mig nu förordade förslaget i vissa delar avviker från ämbetsverkens
förslag — avvikelser som verka både i den ena och den andra
riktningen — finner jag mig emellertid, bland annat i betraktande av den
minskning i anslagets belastning, som förmärkts under det senast gångna
året, sakna anledning att ifrågasätta annat anslagsbelopp, än det av ämbetsverken
föreslagna. Anslaget, som liksom hittills bör hava förslagsanslags
natur, synes alltså för budgetåret 1932/1933 böra uppföras till belopp
av 250,000 kronor.
Därest riksdagen godtager de av mig föreslagna ändrade grunderna för
anslagets användning, torde det få ankomma på Kungl. Majit att i huvudsaklig
överensstämmelse härmed utfärda förnyade bestämmelser i ämnet.
II. Kalkbrukslånefonden.
Lantbruksstyrelsen och Sveriges geologiska undersökning hava i sitt förberörda
utlåtande den 9 november 1931 anfört i huvudsak följande rörande
inrättandet av en kalkbrukslånefond.
Därest, såsom ämbetsverken förutsatt, statens omkostnader för fraktlindring
för jordbrukskalk efterhand skulle kunna minskas för att eventuellt
slutligen alldeles upphöra, vore det emellertid oundgängligt, att befintliga,
utnyttjningsbara kalkförekomster i landets olika delar komme till användning.
Det torde vara både ett jordbruks- och statsintresse, att åtgärder i
syfte att utnyttja sådana fyndigheter underlättades. Då anläggningar för
tillgodogörande av sådana fyndigheter krävde avsevärda kapital, syntes
det ligga närmast till hands, att statsverket genom tillhandahållande av
lånemedel till skälig ränta underlättade den erforderliga kapitalanskaffningen.
Som skälig ränta ville ämbetsverken i detta fall föreslå den ränta,
som tillämpades vid lån från statens mejerilånefond eller 4a/2 procent.
Lån från en sådan fond borde enligt ämbetsverkens förmenande kunna
utgå för alla slag av anläggningar i syfte att tillgodogöra för lantbrukets
behov förefintliga kalkförekomster, således jämväl mesaförekomster, ävensom
till utbyggande av förefintlig, i förhållande till producents försäljningsområde
otillräcklig anläggning.
Bestämmelserna angående lån från fonden syntes med hänsyn till lånens
allmänna betydelse i huvudsak böra överensstämma med föreskrifterna
angående lån från mejerilånefonden. Dylika lån, som syntes böra beviljas
av Kungl. Majit, borde emellertid kunna utgå såväl till kooperativ sam
-
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
manslutning bland, lantmännen som till bolag eller enskild företagare,
som vöre villig att underkasta sig av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser.
Sistnämnda villkor syntes böra föreskrivas med hänsyn till önskvärdheten
av att statsmedel endast utnyttjades för anläggningar, vilkas ägare
vore villiga att medarbeta vid fullföljandet av det allmännas planer för
en rationell kalkförsörjning av jordbruket.
Någon verklig beräkning av den omfattning, vari en sådan fond skulle
komma att tagas i anspråk, vore givetvis omöjlig att verkställa. Enligt
ämbetsverkens bedömande borde emellertid för budgetåret 1932/1933 för
ändamålet avsättas högst 1,000,000 kronor.
Av de yttranden, som avgivits i ärendet, inhämtas bland annat följande.
Statskontoret har ifrågasatt, huruvida icke den föreslagna räntesatsen
4.5 procent under förhanden varande förhållanden vore väl låg, men örn
en så låg räntesats ansåges nödvändig för vinnandet av det med fonden avsedda
ändamålet, ville statskontoret dock icke motsätta sig förslaget i denna
del. Det syntes vidare lämpligt, att föreskrifterna rörande lån ur mejerilånefonden
i tillämpliga delar toges till förebild vid utarbetandet av
bestämmelserna för den nya fonden. Statskontoret ansåge sig emellertid
beträffande säkerheten för ur fonden beviljade lån böra framhålla
angelägenheten av att, därest inteckning i vederbörande anläggning vore
avsedd att kunna godkännas såsom säkerhet för lånesumman, bestämmelse
härom meddelades, då det syntes sannolikt, att statskontoret eljest svårligen
skulle kunna godtaga en dylik säkerhet.
Beträffande avsättningen till fonden för budgetåret 1932/1933 finge statskontoret
framhålla, att någon reducering av det föreslagna beloppet,
1.000.000 kronor, syntes påkallad särskilt med hänsyn till att under nu rådande
tryckta ekonomiska förhållanden igångsättandet av nya och utvidgandet
av gamla industriella företag torde kunna förväntas äga ruin i
mindre utsträckning än under mera normala förhållanden. I varje fall
torde avsättningen ifråga ej böra överstiga det i statsverkspropositionen
för innevarande år för ändamålet beräknade beloppet, 800 000 kronor.
Därest det skulle befinnas önskligt, att fondens förvaltning uppdroges
åt statskontoret, vore ämbetsverket berett emottaga uppdraget ifråga.
Sveriges kemiska industrikontor har avstyrkt åtgärder från statens sida
för uppmuntrande av nya produktionsföretag på området. Kalkbränning
vore för närvarande icke någon nämnvärt lönande produktion. Någon ny
kalkproduktion kunde för närvarande icke byggas på mesans utnyttjande.
Inrättandet av en kalkbrukslånefond avstyrktes.
Sveriges industriförbund bär bestämt avrått från upprättandet av en
kalkbrukslånefond. Emot en dylik åtgärd talade bland annat de stora ekonomiska
riskerna i att för närvarande investera kapital i en rad nya kalkbruk.
Ämbetsverken förutsatte visserligen, att användningen av kaik skulle
kunna väsentligt utökas, men icke heller på denna punkt förefunnes några
säkra utgångspunkter. Ämbetsverkens förslag att stimulera till ny kalkproduktion
har förbundet alltså ansett ej böra genomföras.
Kommerskollegium har ansett, att vid den långsammare avveckling av
statens understöd för fraktlindring av kalkfrakter, som kollegium förordat.
med inrättandet av en kalkbrukslånefond kunde tillsvidare anstå.
Under tiden uppstående aktuellt behov av statsmedel för befrämjande av
nya kalkbruks tillkomst syntes kollegium kunna tillgodoses medelst användande
av industrilånefonden.
Kungl. Martts proposition Nr 201. 25
För egen del kan jag även beträffande frågan om inrättandet av en kalkbrukslånefond
i stort sett ansluta mig till vad lantbruksstyrelsen och geologiska
undersökningen med instämmande i huvudsak av statskontoret föreslagit.
Det synes mig nämligen angeläget, att de möjligheter till kalkproduktion,
som finnas i olika delar av landet, bliva utnyttjade för tillgodoseende
i görligaste mån av traktens behov av jordbrukskalk. Genom
dylik utveckling förebyggas oekonomiska kalktransporter. För min del
anser jag emellertid, att brådstörtade åtgärder i berörda hänseende icke
böra vidtagas, utan bör allenast en successiv och på bärig drift grundad
uppkomst av nya företag understödjas. En av staten stödd verksamhet på
området torde följaktligen böra igångsättas med stor försiktighet och till
en början blott i begränsad omfattning. Den av mig sålunda nu intagna
ståndpunkten sammanfaller med vad jag förut i avseende å grunderna för
fraktlindringsbidrag vid kalktransporter uttalat, nämligen att en övergång
från den nuvarande ordningen å kalkfrågans område bör ske under något
mjukare form, än vad lantbruksstyrelsen och geologiska undersökningen
ifrågasatt.
I avseende å villkoren för lån från den föreslagna kalkbrukslånefonden
finner jag ej anledning till annan erinran mot ämbetsverkens förslag, än
att räntan å lån från fonden torde böra bestämmas till 5 procent. Såsom
säkerhet för lånen torde böra kunna få godtagas inteckning med bästa förmånsrätt
i vederbörande fastighet. Fonden torde böra förvaltas av statskontoret.
Det kapitalbelopp, som torde böra anvisas för fondens bildande, synes
med hänsyn till de av mig nyss anförda allmänna synpunkterna samt ovissheten
örn det påräkneliga lånebehovet böra begränsas till 400,000 kronor.
III. Vissa ifrågasatta ytterligare utredningar i kalkfrågan.
Lantbruksstyrelsen och Sveriges geologiska undersökning hava i sitt
meraberörda utlåtande slutligen hemställt, att Kungl. Majit måfte uppdraga
dels åt centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet att
verkställa fullständig utredning angående lönsamheten av åkerjordens
kalkning under olika förhållanden, dels ock åt ingenjörsvetenskapsakademien
att verkställa undersökning rörande lämpligaste sättet för ekonomiskt
tillgodogörande av mesaförekomster för jordbrukets kalkbehov.
För egen del finner jag det visserligen vara av stort värde, att utredningar
i de hänseenden, ämbetsverken sålunda angivit, verkställas. Det
är emellertid att märka, att olika avsnitt av kalkfrågan under en lång följd
av år gjorts till föremål för så omfattande utredningar, att tvekan möjligen
kan råda örn lämpligheten att redan nu upptaga nya, örn än så viktiga
delar av denna fråga till förnyade utredningar. Innan ståndpunkt tages
Departements
chefen.
Departements
chefen.
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
till berörda utredningskrav, torde i allt fall yttranden böra inhämtas av
centra]anstaltens styrelse och av ingenjörsvetenskapsakademien. Sedan
åsyftade yttranden föreligga, torde denna del av ärendet få ånyo anmälas
för Kungl. Majit.
Under åberopande av det anförda hemställer jag nu, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen
1) att till lindring av fraktkostnaderna för kalk m. m. anvisa för budgetåret
1932/1933 under nionde huvudtiteln ett extra förslagsanslag av 250,000
kronor; ävensom
2) att
dels besluta, att en fond, benämnd statens kalkbrukslånefond, skall inrättas,
från vilken lån må utlämnas till utförande av anläggning för kalkförekomsts
utnyttjande i syfte att tillgodose jordbrukets kalkbehov,
dels medgiva, att lån ur sagda fond må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående tillstyrkt förslag,
dels ock såsom kapital för statens kalkbrukslånefond anvisa för budgetåret
1932/1933 under utgifter för kapitalökning, statens utlåningsfonder,
ett reservationsanslag av 400,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
27
Lantbruksstyrelsen och Sveriges geologiska
undersökning, angående proposition
till riksdagen om anslag till
lindring av iraktkostnaderna för kalkningsmedel
m. m.
Ink. till jordbruksdepartementet
den 13 januari 1932.
Bilaga.
Till Konungen.
I skrivelse den 31 maj 1924, nr 228, anhöll riksdagen i anledning av en
inom riksdagen väckt motion, 1:109, att Kungl. Majit ville föranstalta örn
utredning, på vad sätt de i landets olika delar befintliga kalktillgångarna
skulle kunna på bästa sätt tillgodogöras det svenska jordbruket samt örn
framläggande för riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen
kunde giva anledning.
Genom beslut den 13 juni 1924 anbefalldes därefter lantbruksstyrelsen att
i samråd med Sveriges geologiska undersökning verkställa nämnda utredning
och därmed ävensom med det förslag i ämnet, vartill utredningen
kunde giva anledning, inkomma till Kungl. Majit
Vidare bar Kungl. Majit genom beslut den 5 juni 1931 anbefallt lantbruksstyrelsen,
att — under beaktande av vad 1931 års riksdag anfort, i
skrivelse nr 317 angående anslag till bidrag till fraktkostnaderna vid
transport å järnväg samt å statens automobillinje i norra Tornedalen av
kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets behov — i samband med
anslagsäskande för budgetåret 1932/1933 angående statsbidrag till fraktavgifter
för kalk m. m. avgiva yttrande med förslag rörande frågan, huruvida
nämnda statsbidrag i fortsättningen borde beräknas jämväl å banavgifter.
Vid samråd mellan lantbruksstyrelsen och Sveriges geologiska undersökning
har befunnits, att huvuddelen av den anbefallda utredningen lämpligen
borde utföras inom sistnämnda ämbetsverk; och hava ämbetsverken
enats örn att i ärendet gemensamt anföra följande.
En närmare precisering av innebörden utav förstnämnda, ämbetsverken
lämnade uppdrag återfinnes i omförmälda, av ledamoten av riksdagens
första kammare And. Pers avgivna motion örn utredning angående tillgodogörande
av landets kalktillgångar. Av motionen framgår, att utredningens
syfte borde vara att skaffa material till belysande av den utav riksdagen
ofta behandlade frågan angående lindring av kalkfrakterna; och borde
därför närmare undersökas, i vad mån befintliga kalkförekomster inom
olika delar av landet kunde utnyttjas för traktens behov av jordbrukskalk
för undvikande av genom fraktlindring framkallad onödigt lång kalktransport.
Syftet med utredningen skulle sålunda, såsom ämbetsverken fattat frågan,
vara att undersöka, i vad mån och på vad sätt möjlighet föreligger att
minska statsverkets betungande utgifter för fraktlindring för kalk m. m.,
utan att jordbrukets intresse att äga tillgång till kalk i tillräcklig mängd
och till skäligt pris därigenom äventyrades.
Härvid hava ämbetsverken ansett sig nödsakade att till undersökning utredningens
upptaga jordbrukets kalkfråga i hela dess vidd och således undersöka dels omfattning.
behovet av kalk för jordbruksändamål, fördelat på olika områden, dels pro
-
Tryckning av
geologiska
undersökningens
utredning.
Redogörelse
för geologiska
undersökningens
utredning.
Jordbrukets
kalkbehov.
28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
duktionen av kalk i olika former och produktionskostnaderna därför jämte
de naturliga avsättningsområdena för olika kalkproduktionscentra, dels
verkningarna av de hittills av statsmedel utgående kalkfraktlindringarna
och dels förefintligheten av för brytning och tillgodogörande lämpliga
kalkförekomster och kalkfyndigheter.
Ifrågavarande undersökningar, som äga intimt samband med varandra,
hava såsom ovan antytts, ansetts böra utföras inom Sveriges geologiska
undersökning och i första hand uppdragits åt statsgeologen S. Johansson
och geologen J. Eklund.
I syfte att möjliggöra en jämförelse av produktionskostnaderna för kalk
i olika former har under utredningens gång befunnits önskvärt att bringa
till stånd en närmare utredning av kostnaderna för tillverkning av kalkstensmjöl.
Då den härför erforderliga sakkunskapen saknas inom ämbetsverken,
ställde Kungl. Majit genom beslut den 24 oktober 1930 till geologiska
undersökningens förfogande ett belopp av 5,000 kronor till bestridande
av kostnaderna för undersökningen, vars verkställande uppdrogs åt
professorn vid tekniska högskolan G. Bring och bergsingenjören E. Rothelius.
De för utredningen erforderliga undersökningarna äro emellertid
ännu icke fullt avslutade.
Resultatet av den inom geologiska undersökningen vei’kställda utredningen
— bortsett från nyssnämnda produktionskostnadsundersökning — föreligger
nu i form av en omfattande utredning rörande det svenska jordbrukets
kalkförsörjning, åtföljd av diagram och kartor, vilken utredning härmed
överlämnas.
Utredningen har krävt ett betydande arbete. Särskilt den noggranna
inventeringen av landets kalkförekomster har varit av så tidsödande natur,
att den långa tid, utredningen tagit i anspråk, därav får sin naturliga förklaring.
Enligt ämbetsverkens förmenande föreligger emellertid härmed
en allsidig belysning av landets kalkförhållanden och en utredning av bestående
värde av stort intresse för såväl jordbrukets idkare som kalkindustrien.
Ämbetsverken förutsätta därför att densamma, sedan den fullständigats
med resultaten av förenämnda produktionskostnadsundersökning
beträffande kalkmjöl, genom statsverkets försorg tryckes och sålunda
bringas till allmänhetens kännedom.
Innan ämbetsverken övergå till en närmare undersökning av de åtgärder,
som från statsmakternas sida skäligen böra vidtagas med anledning av
föreliggande utrednings resultat, anse sig ämbetsverken böra i största korthet
redogöra för densamma.
Såsom redan anförts, har det ansetts önskvärt, att spörsmålet örn jordbrukets
verkliga behov av kalk, i den mån så ske kunde, bleve klarlagt.
En verklig, på undersökning grundad inventering av åkerjordarnas kalkbehov
är ett arbete av så vittutseende omfattning, att en sådan icke nu
kunde komma ifråga. Ämbetsverken anse sig emellertid böra framhålla
betydelsen därav, att en sådan inventering efterhand kommer till stånd.
Föreliggande uppskattning av jordbrukets kalkbehov grundar sig på
resultaten av vissa noggranna lokalundersökningar på området. Med ledning
av sålunda vunna undersökningsresultat och kännedomen örn jordarterna
i landets olika delar har uppskattningen i övrigt verkställts. Ehuru
approximativ torde dock denna uppskattning vara av grundläggande betydelse
för bedömandet av föreliggande fråga.
29
Rimpi. Maj:ts proposition Nr 201.
Vid. undersökningarna kar det av vissa skäl ansetts lämpligt att behandla
landets fastmarksjordar och torvjordar var för sig. Resultatet utgöres
dels av tvenne kalkbeliovskartor — en för lastmarkerna och en för torvmarkerna
(kartorna I och II) — varå med särskild beteckning angivits det
större eller mindre kalkbehovet hos respektive jordarter inom olika delar
av landet, dels av en på grund av dessa kartor å karta III gjord sammanställning
av det sammanlagda kalkbehovet i landets olika delar, dels ock
av tabell III, som sammanställer den beräknade erforderliga kalkmängden
länsvis. Slutsumman av åkerjordens årliga kalkbehov uppgår till 628,000
ton ren kalk (CaO), varav 571,000 ton för fastmarkerna och 57,000 ton för
torvmarkerna. Anmärkas bör emellertid, att vid dessa beräkningar hänsyn
icke tagits till betesvallars och trädgårdars kalkbehov, för vars beräknande
varje underlag saknas.
Till jämförelse må anföras, att jordbrukets årliga behov av ren kalk av
de s. k. konstgödselsakkunniga i betänkande den 10 mars 1921 angående det
svenska jordbrukets kalkfråga uppskattningsvis beräknats till 570,000 ton
och av jordbruksavdelningen vid statens centralanstalt för försöksväsendet
på jordbruksområdet till 547,000 ton.
Av en undersökning utav jordbrukets årliga kalkförbrukning under tiden
1900—1929 — vars resultat grafiskt klarlägges å till utredningen fogad
fig''. II — framgår, att förbrukningen endast utgör en bråkdel av det beräknade
behovet. Så uppgick förbrukningen 1900 till endast cirka 60,000
ton för att under åren 1916 och 1917 stiga till 260.000 ton. Sedan denna tid
bär jordbrukets kalkförbrukning efterhand nedgått och kan för 1929 beräknas
till knappt 170,000 ton.
De betydande växlingarna ifråga örn jordbrukets kalkförbrukning
synas i första hand vara beroende av konjunkturläget på jordbruksområdet.
Till belysande härav hava de årliga relationerna mellan de två för
jordbrukets ekonomi viktigaste faktorerna —- skördevärdet och arbetskostnaderna
— sammanställts och med ledning därav å nämnda grafiska
framställning inlagts jämväl en konjunkturindex. Den sålunda åstadkomna
indexen angiver i huvuddrag jordbrukets ekonomiska läge vid olika
tidpunkter. Emellertid måste det erkännas, att detta läge icke till fullo
markeras, då hänsyn icke kunnat tagas till alla de ekonomiska faktorer,
som härutinnan äro grundläggande. Av sammanställningen framgår
emellertid tydligt, att toppförbrukningen av kalk sammanfaller med det
jordbruksekonomiska höjdläget under kristiden. Givet är, att växlingarna
inom kalkförbrukningen för jordbruksändamål måste tillskrivas jämväl
andra faktorer än det allmänna konjunkturläget på jordbrukets område.
Den starka stigningen i förbrukningen av jordbrukskalk, som ägde
rum i början av 1900-talet, sammanhänger tydligen med den då med iver
bedrivna upplysningsverksamheten ifråga örn kalkens betydelse för jordbruket
samt de åtgärder från det allmännas sida, som vidtagits för att underlätta
jordbrukets kalkförsörjning, speciellt genom kalkfraktlindring.
Det allmänna konjunkturläget kan dock icke helt tillskrivas den starka
nedgång i kalkförbrukningen, som under de senare åren ägt rum. Skulle
så vara fallet, borde samma företeelse framträda jämväl ifråga örn förbrukningen
av konstgödsel. Detta är emellertid ingalunda händelsen. Av
i ovannämnda grafiska framställning inlagda kurvor över förbrukningen
av de olika slagen utav konstgödselmedel framgår, att denna under de senare
åren i stället för att nedgå ständigt stigit. Särskilt i ögonen fallan
-
Jordbrukets
kalk för brukning.
30
Kalkproduktionens
olika
former.
Kalkföre
komsterna.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
de är detta ifråga om förbrukningen av kvävehaltiga gödselmedel. Delvis
måste detta förhållande jämväl tillskrivas ekonomiska faktorer, då konstgödseln
på ett helt annat sätt än kalken drabbats av den allmänna prisnedgången
efter högkonjunkturläget. Under det att konstgödselprisen
numera nedgått till och i vissa fall understiga dem, som rådde före 1914,
är nämligen priset på kalk fortfarande ungefär dubbelt så högt som då.
I viss mån torde emellertid utvecklingen på detta område sammanhänga
därmed, att konstgödselfrågan under senare tiden blivit föremål för alltmer
ökat intresse från deras sida, som handhava jordbruksförsök och jordbruksupplysningsverksamhet.
Intresset för jordbrukets kalkfråga synes
under senare tid hava i högre grad ägnats metoderna för fastställandet av
kalkningsbehovet än kalkens betydelse i jordbruksproduktionen. Å vissa
håll har till och med på senare tiden gjorts gällande, att kalkens betydelse
såsom ekonomisk produktionsfaktor överskattats, att konstgödsel i ekonomiskt
avseende spelar den avgörande rollen vid produktionen, samt att
således en ökad användning av konstgödsel ofta i betydligt högre grad bidrager
till att sänka produktionskostnaderna än en ökad kalktillförsel.
Under utredningens gång har således kunnat konstateras, att frågan örn
kalkens användning i jordbruksproduktionens tjänst bör ytterligare klarläggas.
Särskilt synas omfattande och allsidiga försök böra anställas i
syfte att utröna kalkningens ekonomiska lönsamhet under olika förhållanden.
Det torde icke få anses uteslutet, att en fortgående undersökning av den
svenska jordens relativa kalkbehov och kalkningens lönsamhet under olika
förhållanden kan föranleda en revidering av det vid föreliggande utredning
konstaterade behovet av jordbrukskalk.
Efter det att jordbrukets kalkbehov, i den mån sådant kunnat ske, belysts,
har under utredningens gång till granskning upptagits frågan örn
produktionen av kalk i dess olika för jordbruksändamål användbara
former.
Därvid har till en början konstaterats, att utförda försök ådagalagt, att
kalken har samma verkan, vare sig den tillföres jorden i form av fri bas
(bränd kalk) eller bunden vid kolsyra (karbonat), under förutsättning att
samma mängd ren kalk (CaO) kommer till användning. En förutsättning för
att den kolsyrade kalken skall hava full kalkningsverkan är emellertid, att
den tillföres jorden i finfördelad form. Kalk bunden vid svavelsyra (gips)
-— en form som i viss utsträckning förekommer hos den med alunskiffer
brända kalken -— är däremot ur jordbrukssynpunkt jämförelsevis värdelös.
En med kalken likvärdig verkan äger emellertid den i kalk med dolomitiskt
ursprung förekommande magnesian.
För jordbrukets kalkförsörjning tillgängliga förekomster utgöras i första
hand av kalkrika bergarter (silurisk kalksten, urkalksten, krita m. fl.)
samt den vid sulfatfabrikerna såsom avfall förefintliga mesan, ett kalkslam,
som erhålles i form utav avfall vid cellulosafabriker, som arbeta enligt
den s. k. sulfatmetoden. Såsom kalkningsmedel kunna emellertid omnämnas
jämväl slamkalk (en avfallsprodukt från sockerbruken), märgel
och skalgruset. Dessa sistnämnda kalkningsmedel med låg halt av ren
kalk äro emellertid endast av lokal betydelse och kunna i detta sammanhang
lämnas ur räkningen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
31
Kalkstensfyndigheterna måste för att kunna tillgodogöras antingen genom
bränning förvandlas till bränd kalk eller finmalas.
För tillverkning av bränd kalk för jordbruksändamål har av gammalt använts
silurisk kalksten, där denna kunnat brännas med anlitande av den
med kalkstenen samlagrade alunskiffern såsom bränsle. På grund av detta
förhållande hava de stora produktionscentra för jordbrukskalk i Västergötland
och Närke uppstått. Den siluriska kalkstenen på dessa orter är
emellertid jämförelsevis oren, varför sålunda framställd jordbrukskalk enligt
för geologiska undersökningen tillgängligt material i genomsnitt icke
kan beräknas innehålla mera än cirka 70 procent ren kalk. Denna produktionsforms
överlägsenhet vid framställning av billig jordbrukskalk har
emellertid i och med arbetskraftens fördyring och fallande kolpriser alltmer
rubbats.
Tekniken på kalkbränningens område har också efterhand förbättrats,
särskilt ifråga örn schaktugnar för kalkbränning med kol eller andra vanliga
bränsleslag. Härigenom har såväl produktionen per arbetare ökats
som besparingar i bränslekostnaderna uppstått. Det torde därför kunna
sägas, att den schaktningsbrända kalken under rådande förhållanden drager
ungefär samma produktionskostnader som den alunskifferbrända, per
ton ren kalk räknat. Härtill bidrager i hög grad det förhållandet, att
schaktugnen kan förläggas till kalkfyndigheter, där kalkstenen är betydligt
renare än silurkalkstenen. Den här framställda jordbrukskalken blir
därför betydligt mera högprocentig, ofta med en halt ren kalk av 90 procent
eller däröver. Erinras bör i detta sammanhang, att den högprocentiga
kalken jämväl i befraktningshänseende ställer sig gynnsammare för
förbrukaren.
Tillverkningen av kalkstensmjöl — en form av jordbrukskalk, som för
närvarande produceras särskilt av kritkalksten — torde, enligt vad som
av hittills föreliggande uppgifter synes framgå, i kostnad per producerad
ton ren kalk ställa sig ungefär lika med kalkbränningen. Denna fråga är
emellertid, som redan anförts, föremål för fortsatt utredning, en utredning,
som avser att klarlägga produktionskostnaderna för fullgott kalkstensmjöl
vid användning av olika slag utav råmaterial. Avsikten därmed
är att utröna, huruvida genom rationella metoder vid tillverkning av kalkstensmjöl
tillgodogörandet av kalkförekomsterna kan förbilligas. Kalkstensmjöl
med dess jämförelsevis låga halt av ren kalk kommer dock alltid
att ur befraktningssynpunkt ställa sig ogynnsammare för förbrukaren,
varför detsamma torde kunna komma till användning endast inom en mindre
rayon kring produktionsorten.
På senare tiden har den kalkförekomst, som förefinnes i avfallet från
sulfatfabrikerna — den s. k. mesan — tilldragit sig allt större uppmärksamhet,
ehuru den hittills endast i obetydlig omfattning utnyttjats inom
jordbruket. Verkställda försök hava emellertid till fullo ådagalagt, att
den i mesan förefintliga kalken ur jordbrukssynpunkt är jämställd med
jordbrukskalk i andra former.
Mesan förekommer inom vissa delar av landet, framför allt i det norrländska
kustlandet och Värmland, där naturliga kalkfyndigheter äro sällsynta.
Ett tillgodogörande av denna ansenliga kalktillgång skulle därför
vara av stor betydelse för jordbrukets kalkförsörjning. Mesan är i rått
tillstånd rik på fuktighet och därför ur såväl befraktnings- som spridningssynpunkt
mindre tjänlig för jordbruksändamål. Dess användning i
oförarbetat skick kan därför tydligen endast få rent lokal betydelse. Me
-
Kalktillverkning
och
produktionskostnader.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
Frakt- och
avsättningsförhållanden.
san torde emellertid kunna tillgodogöras för användning i större omfattning
dels genom lufttorkning, varvid en spridningsbar produkt med en
halt av cirka 33 procent ren kalk kan utvinnas, dels genom artificiell torkning
till ett vattenfritt pulver med en halt av cirka 50 procent ren kalk,
dels ock genom bränning, varvid uppstår en produkt, som är jämförlig med
vanlig bränd kalk. Tydligt är, att frågan örn lämpligaste sättet för mesans
beredning för jordbruksändamål kräver närmare utredning. Frågan torde
vara av ett visst intresse jämväl för den industri, som skulle draga fördel
av ett ekonomiskt utnyttjande av en nu värdelös avfallsprodukt. På grund
av utförda försök och kända förhållanden torde det kunna förutsättas, att
en artificiell behandling av mesan i syfte att göra den tjänlig såsom jordbrukskalk
icke kommer att ställa sig dyrare per ton ren kalk än produktionen
av sådan kalk på annat sätt. Vid utredningens verkställande har
under sådana förhållanden hänsyn tagits jämväl till mesaförekomsterna.
Såsom av det anförda framgår, kunna produktionskostnaderna per ton
ren kalk under olika produktionsformer i stort sett anses lika stora. Detta
förhållande har i betydlig grad förenklat utredningen.
Tyngdpunkten av utredningen har således kunnat läggas på en undersökning
av fraktförhållandena och de på grund därav naturliga avsättningsförhållandena
för kalk från olika kalkproduktionscentra. Å karta
III återfinnes resultatet av nämnda undersökning. Kartan är uppgjord
under förutsättning, att ingen fraktlindring med anlitande av statsmedel
förekommer och att landets kalkförekomster i lämplig omfattning komma
till utnyttjande. Vid valet av produktionscentra, vartill de olika producenterna
böra hänvisas, har fraktkostnaden såväl på järnväg som sjö- och
landsväg beräknats per ton ren kalk. En överblick av resultatet utav undersökningen
giver tydligt vid handen, att vid ett rationellt utnyttjande
av landets kalkförekomster, jordbrukets kalkbehov bör kunna tillgodoses
utan anlitande av järnvägsfrakter i den omfattning, som nu sker.
På kartan har, förutom de naturliga kalkproduktionsområdena, genom
särskilda beteckningar angivits varje landsdels läge med hänsyn
till kalkfrakter. Därvid har en uppdelning skett efter fyra grader, nämligen,
orter, dit kalkfrakten per ton ren kalk understiger 10 kronor, där
denna uppgår till 10—14 kronor, 14—18 kronor eller överstiger sistnämnda
siffra. Siffran 10 kronor per ton ren kalk motsvarar cirka 7 kronor
per ton västgötakalk och torde få anses lämpligt avvägd i förhållande
till gällande grunder för kalkfraktslindring.
Redan en hastig blick på ifrågavarande karta visar, att vid ett rationellt
utnyttjande av landets kalkfyndigheter kalkfrakterna spela en
jämförelsevis mindre roll. Den absolut största delen av jordbrukets
kalkbehov faller inom sådana områden, där kalkfraktkostnaden icke behöver
överstiga 10 kronor per ton ren kalk. Närmare uträknat skulle
jordbrukets kalkbehov med hänsyn till fraktkostnaderna per ton ren
kalk fördela sig på följande sätt:
Ton ren |
Procent av det |
|
beräknade kalkbehovet |
||
Fraktkostnad under 10 kronor |
.............. 522,000 |
83.i |
» mellan 10 — 14 kronor ............. |
............... 90,000 |
14.3 |
» » 14—18 » .............. |
............... 15,000 |
2.4 |
» över 18 » .............. |
............... 1,000 |
0.2. |
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
Närmaste programpunkt vid utredningen har gällt en undersökning av
kalkfraktlindringens verkningar. Vid. fullföljande av denna del utav
utredningen hava bestämmelserna rörande kalkfraktlindring, sådana dessa
gälla efter 1930 års riksdags beslut i ämnet, tjänat som utgångspunkt.
Kalkfraktlindringarnas verkningar med hänsyn till kalkproduktionen
bär härvid först blivit föremål för omprövning. Genom att undersöka,
vilken inverkan ifråga örn de olika produktionscentras avsättningsområden,
som ett införande av gällande kalkfraktlindringar skulle få, därest
kalkproduktionen vore ordnad på sätt som förutsatts vid den beräkning
av avsättningsområdena, som förut omförmälts och som framgår
av karta III, vinnes en klar uppfattning, huru dessa lindringar i praktiken
verka. Eesultatet av undersökningen framgår av den utredningen
bifogade kartan IV. Denna visar i flera fall en avsevärd förskjutning
av gränserna för avsättningen och därmed möjlighet till ökad produktion
för vissa kalkproducenter på andra producenters bekostnad. Närmare
belysas dessa förhållanden siffermässigt genom tabell V i utredningen.
Särskilt ölandskalkbruken få genom fraktlindringarna sin produktion
beskuren med över 40 procent, under det att jämtlandskalkbruken
få sin produktionsmöjlighet ungefär fördubblad.
Då kalkfraktlindringarna, sådana dessa för närvarande äro fastställ
da, även vid det här förutsatta rationella utnyttjandet av landets kalkförekomster
få ett sådant inflytande, synes det ligga i öppen dag, att, så
som kalkproduktionen för närvarande är ordnad, fraktlindringarnas in
verkan på de olika produktionsorternas avsättningsmöjligheter äro avsevärt
större.
En granskning av fraktlindringarnas verkningar ur jordbrukets synpunkt
giver ett synnerligen starkt belägg för denna uppfattning. I syfte
att klarlägga frågan örn kalkfraktlindringarnas betydelse ur jordbrukssynpunkt
har undersökts, i vad mån kalkfraktlindringarna enligt
gällande grunder skulle bidraga till att förbilliga kalken för landets jordbrukare
under förutsättning av ett rationellt utnyttjande av kalkförekomsterna.
Resultatet av undersökningen visar, att under sådana förhållanden
endast ifråga örn en femtedel av all kalk, som det svenska jordbruket
konsumerar, fraktlindring skulle behöva förekomma, motsvarande vid nuvarande
förbrukning av 170,000 ton ren kalk en mängd av 34,000 ton kalk
eller cirka 50,000 ton kalkningsmedel, beräknat efter 70-procentig vara.
Fraktlindringarna skulle vidare enligt utredningen medföra ett förbilligande
av kalken för jordbruket med sammanlagt 86,000 kronor, vilket sålunda
skulle utgöra jordbrukets totala vinst av fraktlindringarna. Vid
en förbrukning av jordbrukskalk i hela den utsträckning, som ovan beräknats
utgöra jordbrukets kalkbehov, skulle jordbrukets vinst uppgå
till 258,000 kronor. Dessa belopp sammanfalla emellertid av naturliga
skäl icke med de belopp, vartill kalkfraktlindringarna skulle uppgå.
Fraktsträckorna för kalk påverkas nämligen genom fraktlindringarna
på grund av förskjutningarna i do olika produktionsorternas avsättningsområden.
Enligt tabell VII skulle omkostnaderna för fraktlindring uppgå
lill respektive 115,700 kronor vid nuvarande kalkförbrukning och
347,000 kronor vid förbrukning i den utsträckning, som med hänsyn till
jordbrukets kalkbehov vore önskvärd.
För en detaljerad undersökning av i vad män frakti indringsbidrage
under nu rådande förhållanden verkligen kommit jordbruket till godo elBihang
till riksdagens protokoll 19''I2. 1 sami. tolt hafi. (Nr ''201J 3
Kalkfraktlindringens
verkningar.
34
Slutsatser.
Behov av
ytterligare
utredning.
Kungl. Maj.-ts proposition Nr 201.
ler belopp detta bort uppgå, därest befraktningarna skett på ett
ur jordbrukets och statsfinansernas synpunkter ändamålsenligt sätt, saknas
erforderligt underlag. Av föreliggande utredning kunna emellertid
ganska bestämda slutsatser, särskilt med avseende på den senare frågan,
dragas.
Den rationalisering av kalkförekomsternas tillgodogörande, som sålunda
förutsatts, innebär dels ett utnyttjande av mesaförekomsterna,
dels ett upptagande av några nya fyndigheter eller utbyggande av redan
förefintliga sådana. Förändringarnas verkningar äro emellertid icke av
sådan omfattning, att do icke kunna överblickas. Tillgodogörandet av
mesaförekomsterna kan således enligt utredningen tämligen säkert beräknas
medföra en minskning av kalkfraktlindringskostnaderna enligt
nuvarande grunder med cirka 80,000 kronor och förändringarna av produktionen
i övrigt hava uppskattningsvis beräknats medföra ytterliga
re dylik minskning till belopp, som i varje fall understiger 100,000 kronor.
Sammanslås dessa belopp med den ovan beräknade fraktlindringskostnaden
av 115,000 kronor, erliålles en summa av 250,000 å 300,000 kronor,
vartill fraktlindringarna bort uppgå, därest de nuvarande produktionsorterna
på ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt kommit
till utnyttjande. Mer än hälften av de under senare åren till fraktlindring
utanordnade statsbidragen hava således tydligen tagits i anspråk
för andra syften än dem, som föranlett statsmakternas beslut.
Kalkfraktlindringens kanske största betydelse har varit att under tider,
då kalkproduktionen var begränsad till ett fåtal platser, verka prisreglerande.
I och med den rationalisering, som på senare tid skett på
kalktillverkningsindustrins område, i det att ny produktion med konkurrenskraftig
tillverkning kommit till stånd, har emellertid denna betydelse
blivit väsentligt mindre.
Utredningens senare del utgöres av en beskrivning av Sveriges kalkförekomster
och kalkfyndigheter samt åtföljes av belysande karta däröver.
Av den sålunda refererade utredningen torde få anses klart ådagalagt,
att nuvarande bestämmelser örn kalkfraktlindring varken ur statsfinansiell
eller jordbrukssynpunkt verka på ett tillfredsställande sätt;
att. då produktionskostnaderna för jordbrukskalk under olika förhålladen
ej äro avsevärt olika, jordbrukets behov av kalk, under förutsättning
att kalkproducenterna tillämpa en lojal prissättning, borde kunna
tillgodoses genom ett avsevärt mindre statsbidrag;
att inom landets olika delar förefinnas betydande, ur jordbrukets synpunkt
fullt användbara, outnyttjade kalkförekomster; samt
att, därest dessa förekomster i tillräcklig omfattning utnyttjas, behovet
av anslag till kalkfraktlindring skulle kunna inskränkas till ett avsevärt
mindre belopp.
Vidare har under utredningens gång befunnits, att jordbrukets kalkfråga
bör bliva föremål för vidare undersökning ur såväl jordbruks- som
produktionssynpunkt. Särskilt hava följande spörsmål ansetts tarva
närmare utredning:
jordbrukets behov av kalk — för klarläggande härav erfordras bland
annat närmare inventering av åkerjordarnas reaktionsförhållanden;
kalkningens lönsamhet under olika förhållanden; samt
vilka metoder, som lämpligen böra komma till användning för tillgodogörandet
av kalkmesan vid landets sulfatcellulosafabriker.
35
Kungl. May.ts proposition Nr SOL
Då ämbetsverken nu övergå till en undersökning av de åtgärder, vartill
den verkställda utredningen kan anses föranleda från det allmännas
sida i syfte att underlätta jordbrukets kalkförsörjning, har det synts
ligga i öppen dag, att dylika åtgärder i lörsta hand kunna inriktas antingen
på att fortfarande genom fraktlindring bidraga till förbilligande
av jordbrukskarl!, i den mån sådant kan anses erforderligt, eller på att
underlätta tillgodogörandet av kalkförekomsterna i landets olika delar
i syfte att såmedelst utan alltför betungande frakter säkerställa tillgång
på i prisavseende konkurrenskraftig jordbrukskalk eller på dessa håda
åtgärder samtidigt.
Vid övervägande av frågan örn fraktlindring för jordbrukskalk har, såsom
av vad redan anförts framgår, befunnits, att kalkfraktlindring enligt
hittills tillämpade grunder icke under numera rådande förhållanden
kan anses ändamålsenligt ordnad. Såsom dessa fraktlindringsbidrag nu
utgå, möjliggöra de ett utnyttjande av statsmedel för helt andra syften,
än som därmed avsetts, och medföra en till synes fullkomligt onödig
transport av kalk ofta på långa sträckor, framför allt över sträckor med
talrika övergångar och höga banavgifter. Genom fraktlindringens starka
inverkan på dylika befraktningar kan det ifrågasättas, huruvida åtgärden
icke motverkat kalkproduktionens rationella utveckling, därigenom
att den möjliggjort en konkurrens, som hindrat upptagande av kalkproduktion
på nya platser.
Därigenom att fraktlindringen beräknas lika, oberoende av det befraktade
kalkningsmedlets kalkhalt, synes den vidare hava bidragit att gynna
producenterna av lågprocentig vara i konkurrensen med producenter
av högprocentig kalk. Ur jordbrukets synpunkt måste detta anses betänkligt.
Då härtill kommer, att den jordbrukande allmänheten i regel
torde i allt för ringa grad beakta olika kalkningsmedels olika värde, föreligger
anledning till det antagandet, att i många fall jordbrukarna vid
sina kalkinköp icke tillvaratagit eller ens varit i stånd att tillvarataga
sina egna ekonomiska intressen, det vill säga icke inköpt de kalkningsmedel,
som med hänsyn till fraktförhållanden, kalkhalt och pris varit per
enhet ren kalk billigast. Då fraktkostnaderna per enhet ren kalk alltid måste
ställa sig större, ju lågprocentigare kalkningsmedlet är, innebär ur
statsfinansiell synpunkt en fraktlindring utan hänsyn till kalkhalten i
kalkningsmedlet alltid en nackdel, emedan bidragets storlek måste stiga
med sjunkande kalkhalt.
Ämbetsverken hava med hänsyn till de svårigheter, som synts föreligga,
övervägt frågan, huruvida icke kalkfraktlindringsbidrag för framtiden
må kunna alldeles indragas. De olägenheter, som en sådan åtgärd
skulle vålla vissa, örn också jämförelsevis få jordbrukare, hava emellertid
synts av den betydelse, att ämbetsverken icke för närvarande velat
förorda en sådan åtgärd. Emellertid synes det ämbetsverken vara klart,
att bidragen böra kunna ställas på avskrivning, för att, när produktionen
av jordbrukskalk nått den allsidiga utveckling, ovan refererade utredning
angivit såsom önskvärd och möjlig, örn också icke helt indragas
dock begränsas till ett minimum. Nödvändigt synes dock vara, att kalkfraktlindringsbidragen
för framtiden utgå efter sådana grunder, att
.statsmedel icke anlitas i större utsträckning än som oundgängligen armed
hänsyn till jordbrukets intressen nödvändig, och att detta sker på
sådant sätt, att intresset för ett rationellt utnyttjande av kalkförekomsterna.
i landets olika delar icke motverkas.
Olika åtgärder
för tillgodoseende
av
jordbrukets
kalkbehov.
Frakt
lindring.
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
För tillfredsställande av dessa syften synes det nödvändigt, att sådana
bestämmelser utfärdas för kalkfraktlindringsbidrag, att fraktlindringen
tillmätes i förhållande till den mängd ren kalk, magnesia inräknat,
som bef ränningen avser. Givet är, att, därest dessa synpunkter skola
kunna tillgodoses, bidraget icke, såsom för närvarande är fallet, kan utgå
enbart i relation till erlagd frakt utan måste tillmätas i förhållande till
i varje särskilt fall betraktad mängd ren kalk. Någon svårighet för beräkning
av bidragets storlek torde härvid icke möta, under förutsättning
att visst procenttal kan fastställas, efter vilket kalkhalten skall beräknas
för de från olika produktionsorter levererade kalkningsmedel. En
förutsättning för att så skall kunna ske är, att vederbörande producent,
som önskar komma i åtnjutande av fraktlindring vid transport av levererade
kalkningsmedel, garanterar viss kalkhult i produkten. Ett genomförande
av en sådan ordning skulle, förutom den fördel detta skulle innebära
vid ett rationaliserande av bestämmelserna angående kalkfraktlindringsbidragets
utnyttjande jämväl ur jordbrukets synpunkt medföra
betydande fördelar, i det att varje köpare av kalkningsmedel ägde garanti
för värdet av den vara, han erhåller.
Från jordbrukets synpunkt är den kalk fördelaktigast, vars pris per
ton ren kalk hos konsumenten är lägst. Genom att konsumenten erhåller
upplysning örn kalkningsmedlets kalkhult, blir det honom möjligt att uträkna
kostnaden pr ton CaO och jämföra olika anbud. Den nuvarande
prissättningen är sådan, att de liögprocentiga bruken i de flesta fall rätta
sig efter alunskifferbrukens priser och underbjuda dessa något för att
erhålla leveranserna inom sitt eget naturliga avsättningsområde. Att de
det oaktat ej alltid få leverera kalk beror därpå, att konsumenterna till
följd av bristande kännedom örn kalkhalterna föranledas att välja den
skenbart billiga kalken. Härigenom uppkomma oekonomiska leveranser
av långväga, lågvärdig kalk.
Anledningen till de flesta för jordbruken oekonomiska kalkinköpen,
som i många fall medfört onödigt långa frakter, anse ämbetsverken bero
på bristande kännedom örn prisbildningen på kalkmarknaden. Örn jordbrukaren
kände de olika brukens pris per ton ren kalk vid mottagningsstationen,
skulle han säkerligen inköpa sin kalk från det för honom billigaste
bruket. Därest i offerter, noteringar och fakturor priset per ton
CaO vid mottagarens järnvägsstation angåves, skulle det icke såsom nu
vara möjligt att dölja ett högt pris på ren kalk med ett lågt pris per ton
kalkningsmedel.
Upplysning örn det verkliga kalkpriset vid köp av kalk med fraktlindringsbidrag
synes lätt att genomföra genom en bestämmelse, att priset
per ton CaO vid mottagningsstation skall angivas på den köpsedel, som
skall insändas till järnvägsstyrelsen för erhållande av fraktbidrag.
Då det emellertid icke kan förutsättas, att samtliga jordbrukare äga
kännedom om marknadsläget, förutsätter förslaget även tillskapandet av
en effektiv notering på ren kalk fritt banvagn vid ett antal representativa
stationer. Denna notering borde med lämpliga mellanrum kungöras
i ortspressen. Även noteringen kan fastställas med hjälp av köpsedlarna.
Önskvärt vore även, att CaO-priset vid konsumentens järnvägsstation
angåves i alla offerter. Exempel saknas icke, att åtgärder av liknande
art föreslagits i andra länder. Ämbetsverken vilja i detta hänseende erinra,
att i Danmark kalkfraktlindring endast utgår för vara, som levereras
av producent, som efter avgivna garantier ifråga om varans värde
Kungl. Maj:ts propositioyi Nr 201 37
och pris medgivits rätt att leverera fraktlindringsberättigad vara. Åtgärden
skulle också, enligt ämbetsverkens förmenande, stå i full överensstämmelse
med de åtgärder, som från statsmakternas sida vidtagits
genom införandet av deklarationsplikt med viss garantiskyldighet ifråga
örn utsädesvaror av frö. I likhet med vad sorn är fallet ifråga örn utsädesvaror,
torde en åtgärd av här föreslagen art kräva anordnandet av
viss kontroll över att åtagna garantiförpliktelser ifråga örn kalkhalten
verkligen också fullgöras. Till detta spörsmål återkomma emellertid
ämbetsverken senare.
Det ovan angivna systemet med uppgivande av kalkningsmedlens kalkhalt
såsom villköl- för utbetalande av fraktlindring skulle medföra möjlighet
att låta fraktlindring utgå endast per ton fraktad ren kalk, varigenom
risken för staten att subventionera oekonomiska frakter ytterligare
skulle minskas.
I här nedan föreslaget system för fraktlindring har liksom i det hittillsvarande
den principen tillämpats, att staten skulle lindra den frakt,
som överstiger ett visst minimibelopp, dock endast den del av fraktbeloppet,
som motsvarar kalkningsmedlets innehåll av ren kalk. Sålunda bör
köparen betala, förutom en viss minimifrakt, all frakt som beräknas falla
på den i kalkningsmedlet ingående »oarten» (föroreningen) och vidare
någon del av den frakt, som kommer på den rena kalkens fraktkostnad.
Köparens uppmärksamhet skulle därigenom eftertryckligt fästas på betydelsen
av kalkningsmedlets kvalitet.
Var sedan gränsen för fraktbidragets inträdande (minimigränsen) skall
sättas, beror givetvis på, i vilken utsträckning staten anser kalkbefraktning
böra understödjas. Den hittills följda principen har varit att giva
understöd i de fall, då kalken på grund av lång frakt, talrika övergångar
eller höga banavgifter skulle ställa sig allt för dyr för jordbrukaren.
Vid utarbetande av ett system, varefter fraktlindring bör utgå, synas
två huvudprinciper böra fasthållas. För det första, att kalken skall förbilligas
för jordbrukarna inom de områden, där den på grund av höga
fraktkostnader skulle ställa sig allt för dyrbar. Den andra principen är,
att brukens avsättningsområden utan fraktlindring så vitt möjligt bibehållas.
I sistnämnda avseende har nuvarande fraktlindringssystem verkat
synnerligen ofördelaktigt, i det staten lätt utgiva onödigt stora belopp
för att nå därmed avsett syfte, billig kalk åt jordbrukarna.
För att kunna uppställa ett bättre system måste de olika förhållandena
vid kalkdistributionen inom olika delar av landet noga vägas mot varandra.
Det kan myckt väl inträffa, att ett system, som skulle passa väl
inom ett område, inom ett annat skulle visa sig olämpligt genom att antingen
avsevärt fördyra kalken eller åsamka staten för stora utlägg.
Man mäste därför analysera läget på kalkmarknaden inom olika områden
och i det konkreta fallet pröva, huru olika fraktlindringssystem
skulle verka.
Till en början anse sig ämbetsverken böra undersöka det nuvarande
fraktlindringssystemets inverkan på distributionen av västgötakalk i Anssa
konkreta fall.
Fall 1. Kalk fraktas till Lessebo järnvägsstation i Småland dels från
Torbjörntorp vid statens järnvägar, dels från ett bruk på Kinnekulle,
alltså ett bruk på längre avstånd och inom ett system av enskilda järnvägar.
Fraktkostnaden med och utan fraktlindring i de båda fallen undersökes.
Horm fOr
kalkfraktlindring.
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
, n ta,bel !rar1 deuria bråkning utförd. Av nämnda tabell framgår, att
kalk fran Torbjörntorp i frakt utan statsbidrag kostar konsumenten 9
kronor 80 ore per ton, under det frakten från Haggården kostar 16 kroma
6° ore. Frakten ar alltså i det senare fallet 6 kronor 80 öre dyrare.
Med nuvarande fraktlindring får konsumenten betala 6 kronor 10 öre för
trakten fran Torbjörntorp, det vill säga ban bar fått 3 kronor 70 öre i
statsbidrag. För kalken från Haggården får han nu betala 8 kronor 60
ore i frakt och har lått 8 kronor i bidrag. Den stora ursprungliga skillnaden
i fraktkostnad mellan kalk från Torbjörntorp och Haggården 6
kronor 80 ore, har genom fraktlindringen sjunkit till 2 kronor 50 öre
Därigenom uppstår tydligen möjlighet för bruk vid Haggården att i Lessebo
konkurrera med Torbjörntorp. Bruket vid Haggården behöver en
däst bjuda under Torbjörntorp med 2 kronor 50 öre per ton. och detta torde
Juta sig gora, då fraktnedsättning i de flesta fall torde kunna
erila lias pa de narmaste korta, smalspåriga järnvägssträckorna med deras
talrika overgangsaygifter och höga banavgifter. I detta fall hava
västgöta banorna erhållit 2 kronor 70 öre i statsbidrag. Därmed kunna
(le genom fraktnedsättning understödja Haggården för att möjliggöra befraktning.
Staten asamkas därigenom en utgift, som med 4 kronor 30
ore överstiger den strängt taget nödvändiga. Härtill kommer, att Torbjorntorp
forlorar leveranser inom sitt naturliga avsättningsområde
, ljes ett annat exempel från ett dyrområde västerut, exempelvis
tran Billingsfors i Dalsland, och antages, att en jordbrukare i Billingsfors
har att välja pa kalk från bruk vid Gössäter, Kinnekleva på Kinnekulle elier
Torbjörntorp, i Falbygden, visar en utsträckning av fraktkostnaderna
annu större möjlighet att utnyttja statsbidraget i icke önskad riktning än i
det torsta fallet. Tabell 3 upptager fraktkostnaderna utan och nied statsbidrag.
Utan statsbidrag belöper sig fraktkostnaden för 1 ton kalk från
Kinnekleva till 15 kronor 70 öre, men från Gössäter och Torbjörntorp till
reskeptive 11 kronor och 10 kronor 60 öre. Kinnekleva kail sålunda icke
komma i truga som leverantör per järnväg till Billingsfors. Den naturliga
leverantören är Torbjörntorp, därnäst Gössäter. Med den nuvarande
fraktlindringen ställer sig förhållandet annorlunda. Redan då kalken
från Kinnekleva kommit till Lidköping eller efter en fraktad sträcka
av endast 18 kilometer börjar fraktlindring utgå, och vid Billingsfors är
fraktkostnaden på kalk från Kinnekleva lindrad med ända till 7 kronor
30 öre per ton, så att frakten uppgår till endast 8 kronor 40 öre mot
15 kronor 70 öre utan fraktlindring. Gössäterkalken beredes en fraktlindring
av 3 kronor 90 öre och Torbjörntorpkalken 4 kronor 35 öre. Med
fraktlind r i n gsb id ra g belöpa sig fraktkostnaderna för konsumenten i dessa
senare fall till respektive 7 kronor 10 öre och 6 kronor 25 öre. Skillnaden
mellan li aktkostnaderna fran Kinnekleva och Torbjörntorp reduceras
alltså till 2 kronor 15 öre. Då de samlade statsbidragen i övergångs-
och banavgifter till de närmast bruket liggande järnvägarna
uppgå till 3 kronor 35 öre, synes möjlighet föreligga för järnvägarna att
med anlitande av statsbidraget sänka fraktkostnaderna för Kinneklevabruket,
sa att detta kan konkurrera med Torbjörntorp. Härigenom har
■staten orsakats en onyttig merutgift på 2 kronor 95 öre.
Huvudorsakerna till dessa missförhållanden synas vara att söka däruti,
att kalkfraktlindringarna, frånsett det förhållandet, att vid senaste regleringen
av bidragen halva lianavgifterna frånräknats, beräknats på erlagd
frakt utan hänsyn till den sträcka, befraktningen avser. Harige
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
39
nom bär fraktlindring kommit att utgå även vid befraktning ä banor,
liggande nära produktionsorten. Vid en rationell reglering av fraktlindringsbidragen
synes det nödvändigt att så avväga bestämmelserna,
att respektive kalkförbrukare, för så vitt så ske kan, utan att kalken i
allt för hög grad fördyras, hänvisas till sin naturliga produktionsort
för kalk.
Eu granskning av den inom geologiska undersökningen verkställda ut- Naturligaproredningen
giver vid banden, att inom landet fyra större produktionsom- dukHo™- och
raden kunna särskiljas, nämligen: områden.
1) Skåne,
2) Götaland,
3) Svealand, med undantag för Värmland, samt Gävleborgs län,
4) de fyra nordligaste länen.
Skåne är med hänsyn till kalktillgäng så väl rustat, att någon fraktlindring
för kalk genom statens hjälp för tillförsel till ort inom detta
landskap från utanför liggande produktionsort icke torde vara av behovet
påkallad.
Götaland hyser inom sig de synnerligen välbelägna kalkproduktionscentra
i Väster- och Östergötland samt torde därför i fråga örn kalk få
anses vara som helhet betraktad självförsörjande. Statsbidrag för kalkfraktlindring
från produktionsort inom andra delar av landet synes därför
icke vara av behovet påkallat.
Svealand utgör tillsammans med Gävleborgs län likaledes ett natur
ligt produktionsområde för kalk. Inom detta område förekommer produktion
dels av lågprocentig, billig alu nskifferkalk, dels av högprocentig
urkalk. Någon transport av kalk från Götaland för att fylla jordbrukets
kalkbehov inom bär ifrågavarande område synes icke vara behövlig
i sådan utsträckning, att bidrag för ändamålet bör utgå av statsmedel.
Ett undantag utgör emellertid Värmland. Detta landskap har
endast närmast sin östra gräns några kalkförekomster och är för fyllande
av sitt behov av jordbrukskallc huvudsakligen hänvisat till Närke eller
Västergötland. Någon begränsning till ettdera av dessa landskap synes
knappast skäligen kunna göras. Örn, såsom ämbetsverken finna lämpligt,
sådana bestämmelser utfärdas, att kalkfraktlindringsbidrag icke må
utgå för frakt av kalk från Götaland till konsumtionsort inom Svealand
och Gävleborgs län, bör således undaptag göras i fråga örn Värmland.
De fyra nordligaste länen utgöra med hänsyn till kalkfrågan en del av
landet för sig. Genom särskilda åtgärder bär det allmänna söht att i
möjligaste mån underlätta tillförseln av kalk till dessa läns jordbruksidkare.
Särskilt hava åtgärder vidtagits i syfte att stimulera den lokala
kalkproduktionen.
Såsom framgår av föreliggande utredning, är denna del av landet ingalunda
fattig på kalkförekomster. Det gäller endast att på ett ändamålsenligt
sätt tillgodogöra dessa. Hittills hava, trots de åtgärder, som vidtagits
från statens sida, betydande mängder kalk med anlitande ay statens
fraktlindringsbidrag fraktats söderifrån till dessa orter. För att
få Norrlands kalkfråga ordnad, synes det ämbetsverken vara nödvändigt,
att det allmänna genom lämplig fraktpolitik och jämväl på annat sätt
stöder do norrländska kalkproducenterna samt uppmuntrar tillgodogörandet
av ännu icke utnyttjade kalkförekomster i denna del av landet.
Förhållandena på kalkmarknaden i de sydligare delarna av landet ha -
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
va tydligen hittills verkat reglerande på kalkpriset i Norrland. Att utan
vidare genom andrad kalkfraktlindringspolitik utestänga kalken från de
hetsve Produ^tlonsoentra mom landets sydligare delar skulle enligt ämbetsverkens
förmenande vara att utsätta det norrländska jordbruket för
fara att exploateras av kalkproducenterna i Norrland. Emellertid svnes
ienom avLT 011 lösaing av denna *>rde kunna ernL
h.‘aa a o a'' t‘, 1 . kristragan med nu förefintliga kalkproducenter inom
ifrågavarande del av landet. Inom de fyra nordligaste länen finnes för
närvarande ett fatal kalkproducenter, vilkas produktionskapacitet dock
ide kunna tillfredsställa kalkbehovet inom orten. Överenskommelse
iaed dessa kalkbruk borde kunna träffas örn tillämpande av sådant kalklin
f aff?n llg h0Jrimg av kalkkostnaden för jordbruket icke kom
me
till stand. Redan nu konkurrera de norrländska braken framgångsrikt
med producenter från Södra Sverige på kalkmarknaden i Norrland
Enligt ämbetsverkens förmenande gäller det alltså att träffa en sådan
överenskommelse örn priset å jordbruksar inom Norrland, att konkurrens
tran sydligare kalkproduktionscentra skulle förhindras
Inom geologiska undersökningen har gjorts en överslagsberäkning angående
det kalkpris, som under rådande förhållanden borde anses ur denna
synpunkt skäligt Såsom utgångspunkt bär därvid tagits priset å kalk
^Västergötland, vilket enligt 1930 års statistik fritt respektive bruk försaijningskostnader
oberäknade, utgjorde 1 krona 8 öre per hektoliter'' Den
rar^noT-i119 natlT varierande vikten per hektoliter har här beräknats
till 100 kilogram och halten CaO till 70 procent.
Undersökningen visar följande resultat:
Pris per 1,000 kilogram CaO vid västgötabruk (Torbjörntorp) kronor 15- 40
Nettofrakt enligt tariff 14 per 1,000 kilogram CaO Torbjörntorp-Bräcke
......................................................
1,000 kilogram CaO från Torbjörntorps bruk kosta sålunda i
Bräcke ...................................................
Frakt per 1,000 kilogram CaO .Mattmar-Bräcke .
Mattmars pris fritt bruket vid konkurrens per ton CaO
11: 85
27: 25
5:-22:25,
motsvarande ett pius av cirka 20 kronor per 1,000 kilogram nittioprocentig
varm ler ton CfiO utgör således prisskillnaden mellan norrlandskalken
och vastgotakalken å produktionsorten 6 kronor 85 öre eller i lamt tal 7
kronor.
Skulle mot förmodan någon överenskommelse angående kalkprisen i
ovre Norrland icke kunna träffas, beräkna ämbetsverken kostnaderna för
u.?Pr^, kallande av konkurrens på Norrland genom tillförande av kalk
söderifrån uppgå till 10,000—20.000 kronor årligen i form av ökade kalkfraktlmdringsbidrag.
Som sagt avser det i statistiken redovisade priset för s. k. västgötakalk
priset a produktionsorten utan hänsyn till försäljningskostnader och därmed
förenade rabatter. Enlig! vad ämbetsverken inhämtat spela dessa
»mellanhandskostnäder» ur kalkkonsumenternas synpunkt en betydande
roll. lill belysande härav kan anföras, att under år 1930 Mattmars kalkbruk
i konkurrens med västgötakalken tillämpade ett bruttopris per ton
nittioprocentig kalk av 29 kronor fritt banvagn braket. I detta pris hava
inberäknats alla försäljningskostnader och rabatter till mellanhänder
och köpare.
Kungl. Majlis proposition Kr 201.
41
Därest elen av ämbetsverken med hänsyn till jordbrukets kalkförsörjning
föreslagna distriktsindelningen kommer till ständ, medför detta givetvis
en avsevärd inskränkning av den transport på statens bekostnad,
som hittills ägt rum. Då ämbetsverken emellertid med hänsyn till förhållandena
inom de olika distrikten finna det ur jordbrukets synpunkt erforderligt,
att staten fortfarande träder emellan och genom fraktlindring
underlättar kalkanskaffning till särskilt ogynnsamt belägna jordbruksfaktor,
har det synts nödvändigt att undersöka, vilka åtgärder, som kunna
på detta område vidtagas, utan att statsverket alltför mycket betungas.
De svårigheter, som möta vid prövning av här förevarande frågor, sammanhänga
så gott som uteslutande därmed, att kostnaderna för befraktning
av kalk ställa sig så olika, allt efter som de i större eller mindre grad
beröra enskilda järnvägar. Vid samtrafik mellan statens och enskilda
järnvägar tillkomma — utöver den i förhållande till den befraktade vägsträckan
gällande samtrafiktaxan — särskilda, de enskilda järnvägarna
tillkommande extra frakttillägg av olika slag, nämligen banavgifter och
övergångsavgifter. Vid övergång från smalspårig till bredspårig järnväg
eller tvärtom kommer härtill omlastningsavgift. Dessa avgifter spela en
betydande roll för fraktkostnaden för kalk.
De s. k. övergångsavgifterna eller de gamla ordinarie banavgifterna
hava städse inräknats bland de fraktavgifter, varå fraktlindring finge beräknas.
Jämväl banavgifterna -— förr benämnda extra banavgifter —
hava, sålänge dylika avgifter- fått uttagas vid befraktning av jordbrukskalk,
varit föremål för fraktlindring. 1930 års riksdag beslutade emellertid,
att fraktlindring finge utgå endast å halva banavgifterna. Som redan
anförts, har 1931 års riksdag ifrågasatt borttagandet av rätten till
fraktlindring jämväl å den återstående delen av banavgifterna.
Om ämbetsverken icke äro oriktigt underrättade, saknade de enskilda
järnvägarna tidigare rätt att vid befraktning av jordbrukskalk uttaga
extra banavgifter. Först på senare tider och till följd av de ekonomiska
svårigheter, vari de enskilda järnvägarna råkat, torde sådan rätt
hava medgivits, ett medgivande, som i praktiken kunnat utnyttjas endast
till följd därav, att dessa banavgifter i regel kommit att täckas av statsbidrag
till kalkfraktlindring.
I skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet hava Hj. Nilsson
m. fl. -— under framhållande, att de enskilda järnvägarna i Västergötland
utnyttjade medgiven banavgift genom, fraktrestitution åt vid
dessa järnvägar belägna kalkbruk, varigenom en illojal konkurrens möjliggjordes
— hemställt, att de enskilda järnvägarnas rätt att uttaga banavgifter
vid transport av kalk måtte helt indragas. Av handlingarna i
ärendet framgår, att länsstyrelsen i Mariestad är av samma uppfattning.
Lantbruksstyrelsen, som denna dag i ärendet avgivit infordrat yttrande,
har däri aniört, att då ifrågavarande banavgifter tydligen av de järnvägar,
för vilka de skulle spela största rollen, icke användes för avsett ändamål,
rätten att uttaga dessa avgifter borde indragas.
Ämbetsverken finna, att en indragning av rätten att uttaga dessa banavgifter
ur jordbrukets synpunkt skulle vara i hög grad önskvärd. Därigenom
skulle lättnad vinnas vid kalktransport jämväl pä kortare avstånd,
samtidigt som frågan örn statsbidrag till dessa banavgifter bragtes ur
världen.
. Omlastningskostnaderna hava aldrig ingått bland de fraktkostnader,
Ämbets
verkens
förslag.
42 Kungl. Martts proposition Nr 201.
varå fraktlindring kunnat utgå. Framställningar i syfte att sä måtte ske,
hava emellertid vid olika tidpunkter gjorts. Så föreligger för närvarande
en hos jordbruksdepartementet gjord framställning härom från Dammans
kalkbruk och aktiebolaget Kinnekulle kalk, en framställning, varöver lantbruksstyrelsen
genom särskild remiss anbefallts att avgiva yttrande.
Ur kalkbefraktningssynpunkt spela alla dessa extra fraktkostnader givetvis
en viktig roll. Så som kalkfraktlindringarna för närvarande utgå, hava
de ur jordbrukssynpunkt med undantag för omlastningsavgifterna mindre
intresse, då de i huvudsak täckas av statsmedel. Ur statsekonomisk synpunkt
är deras roll däremot så mycket mera betydelsefull. Det ur statsfinansiell
synpunkt enklaste sättet att lösa frågan vore givetvis att taga
steget fullt ut och borttaga alla fraktlindringsbidrag på extra fraktavgifter,
således icke blott, såsom av riksdagen ifrågasatts, på de s. k. banavgifterna,
utan jämväl på övergångsavgifterna. Genom en sådan åtgärd
skulle givetvis varje möjlighet att i illojal konkurrens utnyttja statsbidraget
vara utesluten och kalkkonsumenterna vara hänvisade till sina
naturliga produktionsområden. Ämbetsverken, som i detta sammanhang
anse sig hava att taga hänsyn till förhållandena pä området uteslutande
ur jordbruks- och statsfinansiell synpunkt, skulle icke tveka att föreslå
en sådan förenkling av kalkfraktlindringsfrågan, därest icke därigenom
vissa betydande jordbruksorter, framför allt inom Småland och Dalsland,
vilka äro helt och hållet hänvisade till enskilda banor i hemorten, skulle
komma att allt för hårt belastas. Det har därför synts ämbetsverken önskvärt
att finna en form, som skapar största möjliga rättvisa jämväl åt de ur
kalkförsörjningssynpunkt illa belägna jordbruken, utan att därigenom
möjlighet öppnas för kalkbruk att genom utnyttjande av fraktlindring göra
intrång på andras naturliga avsättningsområden. En sådan form hava
ämbetsverken ansett sig finna i ett system, som tager hänsyn icke endast
till fraktkostnaden utan jämväl beaktar, i vad mån denna kostnad faller
inom produktions- eller konsumtionsområdets rayon. Ämbetsverken hava
därvid ansett sig till den förra rayonen böra hänföra de enskilda järnvägar,
som falla inom de 120 kilometers fraktväg, som ligga närmast avsändningsstationen.
En sådan skulle i hög grad medverka till ett bibehållande
av kalkbrukens naturliga avsättningsområden.
Såsom allmän regel vilja ämbetsverken föreslå, att — utöver gällande
samtrafikstaxa -— inga extra avgifter, som belöpa sig på de närmast produktionsorten
liggande 120 kilometer fraktväg, må medräknas vid utmätande
av statlig fraktlindring. Alla fraktavgifter, utom överförings- och omlastningsavgifter,
men med inberäknande av sådana banavgifter, vilka belöpa
sig på fraktväg, liggande utom ovan angiven gräns, skulle inräknas
bland de kostnader, för vilka fraktlindring må utgå. Att låta statsbidrag
utgå jämväl för omlastningsavgift, vilken avgift icke ingår i samtralikstaxan,
möter enligt uppgift från järnvägsstyrelsen synnerligen stora praktiska
svårigheter, varför ämbetsverken icke anse sig kunna föreslå en dylik
åtgärd.
För närvarande är den befraktningsgräns, under vilken statsbidrag icke
får utgå, bestämd till 5 kronor per ton kalkningsmedel, beräknat efter tariff
13. Enligt ämbetsverkens förmenande är det visserligen ur statlig
synpunkt önskvärt, att kalkbefraktning så vitt möjligt skor i fulla vagnslaster,
då befraktning kan ske efter tariff 14. Enligt vad ämbetsverken inhämtat
hos järnvägsstyrelsen möter emellertid en obligatorisk användning
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
av clemia tariff vissa tekniska svårigheter. Ämbetsverken vilja därför
föreslå, att frakten liksom hittills beräknas efter tariff 13, men att fraktgränsen
för statsbidrags utgående med hänsyn till statsfinansiella synpunkter
sättes till 6 kronor, ett belopp som närmast motsvarar en lägsta
fraktgräns av 5 kronor vid befraktning enligt tariff 14.
Nu utgående fraktlindringsbidrag växa progressivt efter särskild, av
Kungl. Majit fastställd skala. Såsom redan framhållits finna ämbetsverken
det med hänsyn till nödvändigheten, att den lågprocentiga kalken
icke på statens bekostnad beredes en privilegierad ställning, nödvändigt,
att fraktlindringsbidrag beräknas endast på den del av frakten, som avser
ren kalk (CaO). För lågprocentig kalk kommer detta att medföra en i stort
sett skälig anpassning av fraktkostnaden efter fraktvägen. Emellertid
synas starka skäl tala för, att ytterligare endel av fraktkostnaden må falla
på befraktaren. Ämbetsverken hava efter noggrann prövning kommit till
den uppfattningen, att, för uppnående av en skälig differentiering av den
verkligen erlagda fraktkostnaden, jämväl 10 procent av den fraktkostnad,
som tariffenligt belöper sig på den rena kalken, bör betalas av befraktaren
och fraktlindringen sålunda utgå med 90 procent av den frakt, som belö^
per sig på den rena kalken.
Ett sådant system för fraktlindringens utgående bör enligt ämbetsverkens
förmenande i praktiken ställa sig jämförelsevis enkelt. Vid frakt av
t. ex. ett kalkningsmedel med en balt av 70 procent CaO skulle fraktlindringen
utgå med 70 procent av 90 procent eller 63 procent av den fraktkostnad,
varmed frakten överstiger den lägsta fraktgräns, vid vilken fraktlindringsbidrag
utgår. Vid befraktning av ett kalkningsmedel med en
halt av 90 procent CaO skulle fraktlindringen utgå med 90 procent av 90
procent eller 81 procent av samma fraktkostnad. Av bilagda fig. I, varå
verkningarna av det nu föreslagna systemet, jämfört med det nu tillämpade,
klargjorts medelst kurvor, torde framgå, att för den sjuttioprocentiga
kalken (västgötakalk) det förra systemet till sina verkningar nära ansluter
sig till det senare. För dem åter, som använda mera högprocentiga kalkningsmedel,
medför det nu föreslagna systemet, såsom kurvorna jämväl angiva,
givna fördelar, om man frånser den särställning, som under senaste
tiden gällt ifråga örn kalkbefraktning inom Norrland, en särställning som
enligt ämbetsverkens förmenande skulle upphöra i och med genomförandet
av den ovan föreslagna uppdelningen av landet i särskilda kalkdistrikt.
Redan förut hava ämbetsverken i korthet berört verkningarna av det
system för fraktlindring, som här framförts. För att närmare belysa frågan
bar inom geologiska undersökningen uppgjorts en del tabeller med
utgångspunkt från såväl gällande som ovan föreslagna bestämmelser med
en lägsta fraktgräns av 6 kronor per ton, men i övrigt med tillämpning av
tariff 13.
Till en början bar bär en jämförelse gjorts vid befraktning å statens
järnvägar, det vill säga, vid tillämpning av enbart gällande samtrafikstaxa.
Jämförelsen göres enklast genom en grafisk framställning, fig. I,
som utvisar dels den totala fraklkostnaden på olika distanser, dels ock
fraktbeloppets storlek med fraktlindring (konsumentens frakt) efter det
nuvarande och efter det föreslagna systemet. Kostnaderna vid befrakt
ning av två kalksorter, nämligen med en balt av 70 procent respektive 90
procent ren kalk. äro illustrerade. Kostnaden är beräknad per ton ren
kalk (CaO).
Jämförelse
mellan de
olika fraktlindringssystemena
verkningar.
44
Kungl. Marits proposition Nr 201.
Efter det nuvarande systemet börjar fraktlindringen vid en minimifrakt
av 5 kronor enligt tariff 13. För 70 procent vara har köparen då betalt
7 kronor 14 öre per ton CaO, och för 90 procent vara 5 kronor 56 öre. Vid
dessa belopp börjar fraktlindring utgå och konsumentens fraktutlägg för
vidare befraktning framgå av de blå kurvorna.
Enligt det föreslagna systemet är minimifrakten föreslagen till 6 kronor
enligt tariff 13, vilket motsvarar 8 kronor 57 öre per ton CaO för 70 procent
vara och 6 kronor 67 öre 90 procent. Här vidtager fraktlindring och
konsumentens frakt per ton CaO framgår av de röda kurvorna.
För att illustrera de mera invecklade förhållanden, som inträda, då övergångar
till olika järnvägar förekomma, synes det lämpligt att utvälja konkreta
fall.
Fall 1. Örn kalk antages fraktad till Lessebo från Haggården på Kinnekulle
och från Torbjörntorp å Falbygden och konsumentens frakt vid olika
punkter å sträckan uträknas för de båda systemen, framgår resultatet av
beräkningen utav tab. 2.
Såsom synes bär konsumentens fraktkostnad ökats i Lessebo för Torbjörntorp
med 1 krona 30 öre per ton kalkningsmedel men för Kinnekullekalken
från Haggården med 3 kronor 30 öre. Konkurrensmöjligheterna för
Kinnekulle hava blivit försämrade i förhållande till det nuvarande systemet.
De naturliga avsättningsförhållandena hava återställts.
Fall 2. Örn kalk antages fraktad till Billingsfors i Dalsland från Falbygden
och Kinnekulle, är motsvarande beräkning framställd i tab. 4.
Enligt det nuvarande systemet är frakten från Torbjörntorp billigast.
Den är något dyrare från Gössäter och Kinneklevakalken hava fått ett så
avsevärt statsbidrag, att den icke blir mer än omkring 2 kronor dyrare än
Torbjörntorpkalken i frakt. Med det föreslagna systemet bliva Torbjörntorpkalk
och Gössäterkalk ungefär jämställda, men Kinneklevakalken har
blivit så dyr, att den ej är konkurrensduglig.
Fall 3. Som tredje fall har valts ett dyrområde i Östergötland. Förutsättning
är, att kalk från olika bruk fraktats till Västervik. De antagna
bruken äro: Torbjörntorp, Borghamn, Doverstorp och Vreta kloster. I tab.
5 är fraktkostnaden Titan och med fraktlindring enligt nuvarande system
uträknad. Tab. 6 upptager en jämförelse av frakten mellan det nuvarande
systemet och det föreslagna.
Av förstnämnda tabell framgår, att utan fraktlindring, örn däri angiven
frakt uträknas per ton CaO, vilket i detta exempel är riktigast, då halten
ren kalk är olika för respektive bruk. Doverstorpkalken är den billigaste
i Västervik. Torbjörntorpkalken kan över huvud taget icke ifrågakomma,
emedan fraktkostnaden ställer sig nära dubbelt så dyr.
Med fraktlindring enligt det nuvarande systemet är fortfarande Doverstorpkalken
billigast, men den stora skillnaden av cirka 8 kronor mellan
Torbjörntorpkalk och Doverstorpkalk reduceras till knappast 4 kronor.
Kalk från Vreta kloster och Borghamn blir jämnställd, under det att utan
fraktlindring en skillnad på 1 krona 20 öre föreligger.
En jämförelse mellan det nuvarande och det föreslagna systemet utvisar,
att fraktkostnaden enligt det senare systemet blir något större eller
omkring 50 öre för Doverstorpkalk och omkring 1 krona 10 öre för Torbjörntorpkalk.
Fraktkostnaderna enligt det föreslagna systemet stå emellertod
i en bättre relation till kostnaderna utan fraktlindring än enligt det
nu gällande systemet.
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
En exakt beräkning av de kostnader, som en kalkfraktlindring enligt
ovan framlagda förslag skulle komma att medföra, är av lätt insedda skäl
icke möjlig att utföra.
Inom geologiska undersökningen Ilar dock en överslagsberäkning verkställts,
grundad på det antagandet, att kalkförbrukningen inom olika delar
av landet står i likformig relation till det beräknade kalkningsbekovet.
Efter en uppskattning av de mängder kalk, som inom varje område kunna
beräknas bliva fraktade från mera avlägset belägna produktionsorter
(fraktlindrad kalk), och sådan, som hämtats från mera närbelägna produktionsorter,
har följande beräkning angående statens sannolika utgifter för
kalkfraktlindring uppgjorts:
För västgötakalk, fraktad till:
Västergötland........................
Dalsland-Bohuslän................
Halland ................................
Jönköpings län
Kronobergs » ................
Blekinge » ................
Kalmar » ................
Östergötlands » ................
Värmlands » ................
För skånsk kalk
» östgötakalk............................
» kalk från bruk i Svealand
» jämtlandskalk
kronor 8,000
» 31,000
» 17,000
» 9,000
» 23,000
» 8,000
» 30,000
» 12,000
» 30,000 kronor 168,000
................ » 4,000
........................ » 2,000
........................ » 40,000
......................... » 58,000
Summa kronor 272,000.
Vissa av dessa siffror torde vara väl låga, andra åter väl höga; slutsumman
torde snarare vara för hög än för låg. En noggrannare beräkning
skulle tvivelsutan hava kunnat utföras med ledning av järnvägarnas
uppgifter örn transporten av jordbrukskalk till de enskilda stationerna.
En bearbetning av hela detta material skulle emellertid säkerligen hava
blivit särdeles tidsödande och resultatet därav knappast motsvarat det
därmed förenade arbetet.
Givet är, att med nu föreslagen beräkningsgrund för fraktlindringsbidrag
en del av de förbrukare utav jordbrukskalk, som nu erhålla fraktlindringsbidrag,
icke vidare skulle komma i åtnjutande därav. Skall en
avskrivning och reglering av fraktlindringsbidragen kunna genomföras,
är detta emellertid oundvikligt. Ur allmän jordbruksekonomisk synpunkt
innebär det föreslagna förfaringssättet den stora fördelen, att priset å
jordbrukskalk ingenstädes skulle komma att ställa sig abnormt högt.
För en fullständig jämförelse mellan det nuvarande och det föreslagna
systemets verkningar är det icke enbart tillräckligt att såsom i det föregående
jämföra statsutgifterna och fraktkostnaderna, utan hänsyn måste
även tagas till jordbrukets merutgifter på grund av kalkprisets sannolika
förändringar.
Den genomsnittsfördyring, som det föreslagna systemet kan väntas medföra,
torde kunna uppskattas till omkring 1 krona per ton CaO, huvudsakligen
beroende på ökad fraktkostnad. Anmärkningsvärt undantag utgör
västra Sverige, där fördyringen sannolikt skulle komma att uppgå till 2
kronor. T Skåne åter, där nuvarande bestämmelser örn kalkfraktlindring
Erforderligt
statsanslag.
Garanti av
kalkhalt och
kontroll däröver.
46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
icke inverka på kalkpriset, är det föga troligt, att någon som helst förändring
skulle komma att inträffa.
Den direkta fraktökningen för .jordbruket genom det minskade statsbidraget
har beräknats till cirka 90,000 kronor. Skulle vissa bruk, särskilt
mellansvenska, böja sina kalkpris på grund av ändrade konkurrensförhållanden,
kan jordbruket härigenom komma att få vidkännas en ytterligare
fördyring med omkring 20,000 kronor.
Då det statsanslag, som vid genomförande av det föreslagna systemet
skulle erfordras, eller omkring 272,000 kronor, beräknats i överkant, anse
ämbetsverken, att beloppet lämpligen kan bestämmas till 250,000 kronor.
På grund av sin natur lärer anslaget i likhet med vad som nu är fallet,
böra anvisas i form av extra förslagsanslag.
Anmärkas må, att vid ifrågavarande beräkningar jämväl banavgifter,
som falla utom 120 kilometersgränsen medtagits. Skulle, såsom ovan ifrågasatts,
järnvägarnas rätt att för jordbrukskalk uttaga banavgifter bortfalla,
bomme detta att medföra en avsevärd inskränkning av anslagsbehovet.
Såsom redan anförts innebär bär föreliggande förslag en viss avskrivning
av systemet med fraktlindringsbidrag, bland annat genom förhöjning
i den lägsta fraktgränsen för fraktlindringsbidrags utgående. Ämbetsverken
hava övervägt lämpligheten av att med hänsyn till den nuvarande
statsfinansiella situationen och den sparsamhet, som med anledning därav
anbefallts, föreslå en ytterligare förhöjning av denna lägsta fraktgräns.
Skulle denna gräns höjas med ytterligare 50 öre eller till 6 kronor
50 öre per ton CaO, skulle detta enligt av geologiska undersökningen gjorda
beräkningar möjliggöra en sänkning av det erforderliga anslagsbeloppet
med 100,000 kronor, varigenom sålunda endast cirka 150,000 kronor
skulle erfordras. Med hänsyn till jordbrukets allmänna tryckta läge hava
ämbetsverken dock icke nu velat föreslå en sådan ytterligare begränsning.
Såsom ett betydelsefullt led i det av ämbetsverken ovan framlagda förslaget
ingår, att vederbörande kalkproducenter skulle åtaga sig vissa garantier
ifråga örn kalkhalten i levererade kalkningsmedel, samt att uppfyllandet
av sålunda åtagna förpliktelser skulle underkastas kontroll. Deli
för en sådan kontroll från det allmännas sida erforderliga provtagningen
av levererad jordbrukskalk, synes -— på sätt som sker ifråga örn kontrollen
över efterlevnaden av bestämmelserna ifråga örn utsädesvara av frö
— kunna uppdragas åt hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter eller
vandringsrättare. Ämbetsverken förutsätta, att hushållningssällskapen
beredvilligt skola ställa sina tjänstemän till förfogande för ändamålet,
då dessas arbete med ifrågavarande provtagning synes bliva av ringa
omfattning och i allmänhet kunna utövas i samband med i tjänsten företagna
resor i annat syfte. Dylik provtagning borde emellertid kunna verkställas
jämväl genom den kemiska kontrollanstalt, som skulle hava att undersöka
de tagna proven, det vill säga de statsunderstödda kemiska stationerna
och kemisk växtbiologiska anstalten i Luleå.
Å statsverket torde ifråga örn förevarande kontroll endast ankomma att
i analogi med vad som är fallet med vissa andra liknande kontrollåtgärder
—• exempelvis ostkontrollen — ersätta kostnaderna för verkställandet
av de kemiska undersökningarna. Kostnaderna härför synas icke behöva
bliva betydande. Antalet producenter av jordbrukskalk torde icke överstiga
ett sextiotal. Om varje producents produkter beräknas bliva prov
-
47
Kungl. May.ts proposition Nr 201.
tagna ett tiotal gånger årligen, skulle hela antalet analyser, för vilka staten
hade att gälda kostnaden, uppgå till 600. Då ersättningen torde
kunna fastställas till det belopp för varje undersökt prov, som taxeenligt
skall utgå, eller 3 kronor, skulle hela kostnaden icke behöva uppgå till
mer än cirka 1,800 kronor. Något särskilt belopp för detta ändamål synes
ämbetsverken knappast behöva äskas, utan endast medgivande för Kungl.
Maj:t böra av riksdagen utverkas, att i män av behov jämväl för detta
ändamål anlita anslaget till kalkfraktlindring.
Säljare av kalk, för vilken fraktlindring skulle kunna utgå enligt förestående
förslag, bör åläggas att tillställa vederbörande järnvägsstation en
enligt fastställt formulär upprättad följdsedel, undertecknad av såväl säljare
som köpare och innehållande uppgift bland annat angående såväl
kalkningsmedlets kalkhalt som pris per ton ren kalk. Förslag till formulär
för sådan följdsedel bifogas (bil. 7). Vederbörande järnvägsstation
skulle hava att insända respektive loljdsedlar till järnvägsstyrelsen, genom
vars förmedling lantbruksstyrelsen eller annan lämplig myndighet
bör få del av de angivna prisuppgifterna. Med ledning härav skulle utarbetas
en lokal prisstatistik, som skulle genom vederbörande hushållningssällskap
undan för undan offentliggöras.
Därest, såsom ämbetsverken i det föregående förutsatt, statens omkostnader
för fraktlindring för jordbrukskalk efterhand skola kunna minskas
för att eventuellt slutligen alldeles upphöra, är det emellertid, såsom av
det ovan anförda torde framgå, oundgängligt, att befintliga, utnyttjningsbara
kalkförekomster i landets olika delar komma till användning. Det
torde vara både ett jordbruks- och statsintresse, att åtgärder i syfte att
utnyttja sådana fyndigheter underlättas. Då anläggningar för tillgodogörande
av sådana fyndigheter kräva avsevärda kapital, synes det ligga
närmast till hands, att statsverket genom tillhandahållande av lånemedel
till skälig ränta underlättar den erforderliga kapitalanskaffningen. Som
skälig ränta vilja ämbetsverken i detta fall föreslå den ränta, som tillämpas
vid lån från statens mejerilånefond eller 4 1I„ procent.
Lån från en sådan fond bör enligt ämbetsverkens förmenande kunna
utgå för alla slag av anläggningar i syfte att tillgodogöra för lantbrukets
behov förefintliga kalkförekomster, således jämväl mesaförekomster, ävensom
till utbyggande av förefintlig, i förhållande till producents försäljningsområde
otillräcklig anläggning.
Bestämmelserna angående lån från fonden synas ämbetsverken med
hänsyn till lånens allmänna betydelse i huvudsak böra överensstämma
med föreskrifterna angående lån från mejerilånefonden. Dylika lån, som
synas böra beviljas av Kungl. Maj:t, böra emellertid kunna utgå såväl till
kooperativ sammanslutning bland lantmännen som till bolag eller enskild
företagare, som är villig att underkasta sig av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser.
Sistnämnda villkor synes böra föreskrivas med hänsyn till
önskvärdheten av att statsmedel endast utnyttjas för anläggningar, vilkas
ägare äro villiga att medarbeta vid fullföljandet av det allmännas planer
för en rationell kalkförsörjning av jordbruket.
Någon verklig beräkning av den omfattning, vari en sådan fond — som
synes böra benämnas statens kalkbruk släne fond -— skulle komma att tagas
i anspråk, är givetvis omöjlig att verkställa. Enligt ämbetsverkens
bedömande bör emellertid för budgetåret 1932/1933 för ändamålet avsättas
högst 1.000.000 kronor.
Kalkbruks
Idne/ond.
Ifrågasatta
ytterligare
utredningar.
48 Kungl. Majus proposition Nr 201.
I det föregående hava ämbetsverken redan framhållit, att vissa frågor,
som beröra jordbrukets kalkiörsörjning, tarva ytterligare utredning.
Sålunda bar framhållits behovet av en mera omfattande inventering av
den svenska åkerjordens reaktionslörhållanden i sylte att möjliggöra en
rationellare kalkning. Helst borde enligt ämbetsverkens förmenande all
svensk åkerjord underkastas en systematisk undersökning i förevarande
avseende. En sådan skulle emellertid kräva årtionden och medföra så betydande
kostnader, att ämbetsverken i detta sammanhang och under nuvarande
förhållanden måste inskränka sig till att påvisa önskvärdheten
därav.
Av örn möjligt ännu större ekonomisk betydelse synes en utredning av
lönsamheten utav åkerjordens kalkning under olika lörhållanden vara.
Av vad redan aniörts och ytterligare iramgår av den inom geologiska undersökningen
verkställda utredningen, torde vara ådagalagt, att denna
fråga icke kan anses tilliredsställande löst, utan tarvar noggrann, på omfattande
försök grundad utredning. Enligt ämbetsverkens förmenande
lärer det närmast böra ankomma på centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet att verkställa en sådan utredning, ävensom att, därest
utredningen icke kan verkställas med anlitande av anstaltens ordinarie
anslag, utverka särskilt anslag för ändamålet.
Med hänsyn till den betydande roll, mesaförekomsterna kunna komma
att spela lör jordbrukets kalkiörsörjning, synes, såsom redan aniörts, en
utredning angående lämpligaste sättet lör dessa lörekomsters tillgodogörande
nödvändig. Denna fråga är av mera rent teknisk än jordbrukstek -nisk art. Den sakkunskap, en sådan utredning kräver, torde enligt ämbetsverkens
förmenande närmast falla inom ingenjörsvetenskapsakademiens
verksamhetsområde. Ämbetsverken hava sig emellertid icke bekant, vilka
ekonomiska möjligheter, som tilläventyrs stå akademien till buds för
utförande av en dylik utredning. Uteslutet synes icke vara, att den industri,
som möjligen skulle draga ekenomisk fördel av mesans tillgodogörande,
nämligen sulfatindustrin, kunde hava intresse av att ekonomiskt
stödja en undersökning av denna art. Skulle emellertid ingenjörsvetenskapsakademien
erhålla uppdrag att verkställa den här ifrågasatta utredningen,
torde det givetvis ankomma på akademien att undersöka de ekonomiska
förutsättningarna för dess genomförande och, därest så skulle visa
sig erforderligt, göra framställning örn erforderliga medel.
I anslutning till vad sålunda aniörts och — för lantbruksstyrelsen del
— under hänvisning till styrelsens skrivelse den 31 augusti 1931 till Kungl.
Majit angående anslagsäskanden hos 1932 års riksdag, punkterna 55 och
81, få ämbetsverken hemställa, att Kungl. Majit täcktes
dels föreslå riksdagen
att till lindring av fraktkostnaderna vid transport å järnväg samt å
statens automobillinje i norra Tornedalen av kalkningsmedel för jordbrukets
behov m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med ovan anförda grunder
anvisa för budgetåret 1932/1933 ett extra förslagsanslag av 250,000 kronor,
med rätt för Kungl. Majit att därav bevilja ersättning för undersökning
i kontrollsyfte av kalkhalten i saluhållen vara,
att besluta, att en fond, benämnd statens kalkbrukslånefond, skall inrättas,
från vilken fond lån må utlämnas till ekonomisk förening, bolag
eller enskild företagare till utförande av anläggningar för kalkförekomsters
utnyttjande i syfte att tillgodose jordbrukets kalkbehov.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
49
stt medgiva, att lån ur statens kalkbrukslånefond må utlämnas i huvud
säl lig överensstämmelse med ovan angivna grunder, samt
att såsom kapital för statens kalkbrukslånefond anvisa å riksstaten för
bu Igetåret 1932/1933 bland utgifter för kapitalökning under rubrik stater
s utlåningsfonder ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor,
dels uppdraga åt centralanstalten för försöksväsendet på jordbrukson! -råc et att verkställa fullständig utredning angående lönsamheten av åkerjor
iens kalkning under olika förhållanden,
o?h dels uppdraga åt ingenjörsvetenskapsakademien att verkställa un
dersökning rörande lämpligaste sättet för ekonomiskt tillgodogörande av
mesaförekomster för jordbrukets kalkbehov. v
Handlingarna i ärendet bifogas.
Stockholm den 9 november 1931.
Underdånigst
för lantbruksstyrelsen:
Erik Insulander.
för Sveriges geologiska undersökning:
Axel Gavelin.
Elis Bjurstedt.
Simon Johansson
Georg von Zweigbergk.
. I.
Bihang till riksdagens protokoll 1932 1 sami 169 haft (Nr 201.)
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
Tabell 1. Avgifter1 lör transport av
i - (.) '' :1 «J . : : |
Längd i km. |
Avgifter i kr./ton |
|||||
Kalkbruk , y .1: J |
: i.; ;) "i. ■, Järnivägssträcka , a::" : ■ i■ • v ’!■; |
Ägare (jvab eller staten) |
Spår- vidd m. |
ifråga- va- rande sträcka |
tillhopa med före- gående sträckor |
ban- avgift |
avgift för |
Haggår- den |
Haggården — Kinne-malma |
Malma— Kinnekulle |
0.600 |
2 |
2 |
— |
'' |
(Malma—Skara) |
Västerg.—Göteborgs |
0.891 |
23 |
25 |
1.00 |
0 50 |
|
(Skara)—Stenstorp |
Lidköping—Skara— |
0.891 |
28 |
53 |
2.20 |
0.50 |
|
(Stenstorp)—Alvesta |
Staten |
1.485 |
214 |
267 |
2.2 0 |
1.00 |
|
(Alvesta)—Växjö |
Växjö—Alvesta |
1.485 |
18 |
285 |
2.2 0 |
1.00 |
|
(Växjö) — Lessebo |
Karlskrona—V äx jö |
1.485 |
34 |
319 |
2.20 |
1.00 |
|
:: Haggården^ Lessebo |
'' |
319 |
2.20 |
1.00 |
|||
Tornbjörn torp |
Tornbjobntörp^ Fal-köping |
Staten |
1.48b |
''••''7 198 |
7 |
_ |
|
(Falköping) -Alvesta |
;* » |
1.435 |
205. |
— |
|||
(Alvesta) — Växjö'' |
Växjö—Alvesta |
1.485 |
18 |
223 |
— |
- |
|
(Växjö)—Lessebo |
Karlskrona — Växjö |
1.486 |
34 |
257 |
— |
||
Tornbjörnlorp—Les-sebo |
— |
hyiLi |
•'' y, ry). • |
■257 |
1 '' .. |
1 Kumulativ beräkning. — 5 Silfran inom parentesen anger det statsbidrag, som skulle
Tabell 2. Fraktbidrag av statsmedel i kr/ton enligt
I Kalkbruk |
Järnyägsst.räcKa |
Längd i |
Banavgift |
Avgift |
Totalfrakt utan statsbidrag |
Stats- bidrag enligt nuvarande system |
Haggården |
Haggården—Kinnemalma |
2 |
_ |
_ |
1.60 |
_ |
1 |
(Malma)—Skara |
25 |
1.00 |
0.50 |
4.40 |
1 (1.30) |
(Skara) — Stenstorp |
53 |
1.20 |
— |
7.50 |
12.10(2.70) |
|
(Stenstorp) — Alvesta |
267 |
— |
0.6 0 |
14.oo |
5.80 |
|
(Alvesta!— Växjö |
285 |
— |
— |
15.20 |
6.80 |
|
(Växjö)—Lessebo |
319 |
— |
— |
16.60 |
8.oo |
|
Haggården—Lassebo |
319 |
2.20 |
1.00 |
16.60 |
8.oo |
|
Tornbjörnlorp |
Tornbjörntorp—Falköp. |
7 |
— |
— |
1.60 |
— |
(Falköping)—Alvesta |
205 |
— |
— |
7.20 |
1.50 |
|
(Alvesta)—Växjö |
223 |
— |
— |
8.40 |
2.60 |
|
(Växjö)—Lessebo |
257 |
— |
— |
9.80 |
3.70 |
|
Tornbjörntorp—Lassebo |
257 • |
— |
— |
9.80 |
3.70 |
’ Siffran inom parentes anger det statsbidrag, som skulle utgå om frakten uppgått till
fraktlindrad avgift.
^ \\\* \''<* V\b.i! .lii''i VVV\ \t> Vo *u;\ UlS
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201
51
kalk på järnväg till Lessebo från
enligt gällande taxor |
Statsbidrag i |
kr./ton till |
Konsumentens frakt-avgift i kr./ton |
||||||
summa |
frakt enligt tariff 13 |
summa av- gifter |
ban- avgift |
avgift vid |
summa ban- och |
frakt- avgift |
Summa stats- bidrag |
utan stats-bidrag |
med stats- bidrag |
_ |
1.00 |
1.60 |
— |
— |
— |
1.60 |
— |
||
1.60 |
2.»o |
4.4 0 |
*(0.60) |
s(0.80) |
*(1.30) |
*(1.30) |
4.40 |
||
2.70 |
4.80 |
7.5o |
*(1.10) |
2(1.60) |
2.10 2 (2.7 0) |
2.io 2 (2.70) |
7.50 |
5.40 j |
|
3.20 |
10.80 |
14.oo |
1.10 |
2.40 |
3.50 |
2.80 |
5.80 |
14.00 |
8.20 |
3.20 |
12.oo |
15.2 0 |
1.10 |
3.20 |
4.80 |
2.6 0 |
6.80 |
15.2 0 |
8.4 0 |
3.2 0 |
13.40 |
16.60 |
1.10 |
4.oo |
5.io |
2.90 |
8.oo |
16.00 |
8.6 0 |
3.20 |
13-40 |
16.60 |
1.10 |
4.oo |
S.io |
2.90 |
8.oo |
16-60 |
8.60 |
- |
1.60 |
1.60 |
— |
— |
~ |
— |
— |
1.60 |
- |
_ |
7.2 0 |
7.20 |
_ |
4_ |
_ |
1.50 |
1.50 |
7.20 |
5.70 j |
— |
8.40 |
8.40 |
— |
O.so |
0.80 |
1.80 |
2.6 0 |
8.40 |
5.80 ! |
— |
9.80 |
9.80 |
— |
1.60 |
1.60 |
2.10 |
3.70 |
9.80 |
6.io 1 |
— |
9.80 |
9.80 |
— |
1.60 |
1.60 |
2.io |
3.70 |
9.80 |
6.io |
utgått, om kalken transporterats tor statsbidrags utgående stadgad minimisträcka.
olika system vid kalktransport till Lessebo från
Statsbidrag enligt nya systemet |
Konsumentens fraktavgift |
|||||||||
leke fraktlindrade avgifter |
Frakt- lind- rad avgift2 |
Kalk-medlets |
Frakt- |
Sats- |
med |
med |
||||
transport- och övergångs- avgifter |
ban- avgift |
omlast- nings- avgift |
summa |
lindrad |
bidrag |
utan |
statsbi-drag enl. |
statsbi-drag enl. systemet |
||
1.60 |
. ^ . . - > : |
1.60 |
70 |
1.60 |
_ |
|||||
2.90 |
1.00 |
0.50 |
4.4 0 |
— |
70 |
— |
-- |
4.40 |
— |
— |
4.80 |
2.20 |
0.50 |
7.50 |
— |
70 |
— |
— |
7.50 |
5.40 |
— |
6.oo |
2.20 |
1.00 |
9.2 0 |
4.S0 |
70 |
3.36 |
3.02 |
14.00 |
8.2 0 |
10.98 |
6.oo |
2.20 |
1.00 |
9.20 |
6.oo |
70 |
4.20 |
3.78 |
15.20 |
8.40 |
11.42 |
6.oo |
2.20 |
1.00 |
9.20 |
7.40 |
70 |
5.18 |
4.66 |
16.60 |
8.60 |
11.94 |
6.oo |
2.20 |
1.00 |
9.20 |
7.40 |
70 |
5.1 s |
4.66 |
16.60 |
8.60 |
11.94 |
1.60 |
_ |
_ |
1.60 |
_ |
70 |
— |
— |
1.60 |
— |
— |
6.oo |
— |
6.oo (3.80) |
1.20 |
70 |
0.84 |
0.7 5 |
7.20 |
5.7 0 |
6.45 |
|
6.oo |
— |
6.oo (3.80) |
2.4 0 |
70 |
1.68 |
1.56 |
8.40 |
5.80 |
6.8 5 |
|
6.oo |
— |
— |
6.oo (3.80) |
3.80 |
70 |
2.66 |
2.8 9 |
9.80 |
6.io |
7.41 |
6.oo |
— |
6.oo (3.80\ |
3.80 |
70 |
2. ss |
2.39 |
9.80 |
6.io |
7.41 |
studgat minimibelopp. — '' Kraktlindrad fraktavgift = totalfrakt utan statsbidrag minus icke
52
Kungl. Moj:ts proposition Nr 201.
Tabell 3. Avgifter1 för transport av kalk
Längd i km. |
Avgifter i kr./ton |
||||||
Kalkbruk |
Järnv ägssträck a |
Ågare jvab. eller staten) |
Spår- vidd m. |
ifrå- gava- rande sträcka |
tillhopa med före- gående sträckor |
ban- avgift |
avgift för |
Kinnekleva |
Kinnekleva—Källby |
Lidköpings stad |
0.8 91 |
9 |
9 |
1.50 |
|
(Källby)—Lidköping |
Vestergötl.— Göteb. |
0.891 |
9 |
18 |
2.50 |
— |
|
(Lidk.)—Håkantorp |
Lidköpings stad |
0.8 91 |
28 |
46 |
3.50 |
— |
|
(Håkantorp)—Öxne-red |
Uddev.— Vänersb.— |
1.435 |
-11 |
87 |
4.oo |
0.50 |
|
(Öxnered)—Mellerud |
Bergslagernas jv. |
1.435 |
41 |
128 |
4.oo |
0.60 |
|
(Mellerud)—Billings-fors |
Dal—Västra Värm-land |
1.435 |
38 |
166 |
5.oo |
0.50 |
|
Kinnekulle—Billings-fors |
— |
— |
— |
166 |
5.oo |
0.60 |
|
Gössäter |
Gössäter—Troll-hättan |
V Östergötl.—Göte-borg |
0.891 |
110 |
ilo |
1.00 |
|
(Trollhättan)—Melle-rud |
Bergslagernas jv. |
1.485 |
51 |
161 |
1.00 |
0.50 |
|
(Mellerud)—Billings-fors |
Dal—Västra Värm-land |
1.435 |
38 |
199 |
2.oo |
0.50 |
|
Gössäter —Billings-fors |
— |
- : |
— |
199 |
2.oo |
0.60 |
|
T orbjör ri-torp |
Torbjörntorp" Herr-ljunga |
Staten |
1.435 |
41 |
41 |
— |
|
(Herrlj.)—Öxnered |
Uddev.—Vänersb.— |
1.485 |
69 |
ilo |
0.50 |
||
(Öxnered) - Mellerud |
Bergslagernas jv. |
1.485 |
41 |
151 |
0.50 |
||
- ; j |
(Mellerud)—Billings-fors |
Dal—Västra Värm-land |
1.435 |
38 |
189 |
1.50 |
~ j |
Torbjörn!. — Billings-fors |
— |
; ~ |
189 |
1.60 |
~ | |
1 Kumulativ beräkning. — * Siffran inom parentesen anger det statsbidrag, som skulle
)
Kungl, Majlis proposition Nr 201.
53
på järnväg till Billingsfors från
enligt gällande taxor |
Statsbidrag |
i kr./ton |
Summa stats- bidrag |
Konsumentens frakt-avgift i kr /ton |
|||||
summa |
■ frakt |
summa av- gifter |
ban- avgift |
avgift vid |
summa ban- och |
frakt- avgift |
utan stats- bidrag • |
med stats- bidrag |
|
1.50 |
1.60 |
3.io |
2 (0.7 5) |
7(0.7 5) |
_ |
7(0.7 5) |
3.io |
1_L |
|
2.60 |
2.70 |
5.2 0 |
2(1.25) |
7(0.8 0) |
2 (2.05) |
— |
*v2.05) |
5.20 |
— |
3.50 |
4.60 |
8.oo |
7(1.75) |
7(1.60) |
ä(3.8 5) |
— |
(3.10 3.85) |
8.oo |
4.90 |
4.50 |
6.60 |
11.10 |
2.oo |
2 40 |
4.40 |
— |
4.40 |
11.10 |
6.7 0 |
4.50 |
8.60 |
13.oo |
2.oo |
3.20 |
5.2 0 |
0.20 |
5.40 |
13.oo |
7.60 |
5.50 |
10.20 |
15.70 |
2.50 |
4.00 |
6.50 |
0.80 |
7.80 |
15.7 0 |
8.40 |
5.60 |
10-20 |
15.70 |
2.50 |
4.oo |
6-60 |
0-so |
7.30 |
15.70 |
8-40 |
1.00 |
4.80 |
5.80 |
0.50 |
— |
0.50 |
0.50 |
5.80 |
5.80 |
|
1.60 |
6.90 |
8.40 |
O.öo |
0.8O |
1.80 |
0.80 |
2.io |
8.40 |
6.80 |
2.50 |
8.50 |
11.00 |
1.00 |
1.60 |
2.60 |
1.80 |
3.90 |
11.00 |
7.10 |
2.60 |
8.50 |
11-00 |
1.00 |
1.60 |
2.60 |
1.30 |
3.90 |
11.00 |
7.io |
—J |
2.80 |
2.80 |
i .ii:; 1.1 ;i , ni a |
. i V J:i |
i : 2.80 -■ |
U.-; _ |
|||
0.50 |
5.60 |
6.io |
7(0.2 6) |
7(0.80) |
7(1.05) |
— |
1.007(1.05) |
6.10 |
5.io |
0.60 |
7.50 |
8.oo |
0.2 5 |
1.60 |
1.85 |
0.6 0 |
2.45 |
8.oo |
5.65 |
1.50 |
9.io |
10.60 |
0.75 |
2.40 |
3.15 |
1.20 |
4.85 |
10.60 |
6.25 |
1.50 |
9.io |
10.60 |
0.76 |
2.40 |
3.16 |
1.20 |
4.36 |
10.60 |
6.26 |
utgått, om kalken transporterats för statsbidrags utgående stadgad minimisträcka.
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
Tabell 4. Fraktbidrag av statsmedel i kr./tou enligt olika
Kalkbruk |
■lär » vägs.st räcka • |
Längd i |
Banavgift |
Avgift för |
Total- frakt utan stats- bidrag |
Stats-bidrag |
Kinnekleva |
Kinnekleva—Källby |
9 |
1.50 |
3.io |
1 (0.76) |
|
Källby) —Lidköping |
18 |
1.00 |
— |
5.20 |
1 (2.06) |
|
(Lidköping!—Håkantorp |
46 |
1.00 |
— |
8.oo |
3.io1(3.S5) |
|
(H åkantorp)—Öxnered |
87 |
0.60 |
0.50 |
11.10 |
4.40 |
|
(Öxnered''—Mellerud |
128 |
— |
— |
13.oo |
5.40 |
|
(Mellerud)—Billingsfors |
166 |
1.00 |
— |
15.10 |
7.30 |
|
Kinnekleva—Billingsfors |
166 |
6.oo |
Oso |
15.70 |
7.so |
|
Gössäter |
Gössäter—Trollhättan |
110 |
1.00 |
_ |
5.80 |
0.60 |
i Trollhättan)— Mellerud |
161 |
— |
0.6 0 |
8.40 |
2.io |
|
(Mellerud) — Billingsfors |
199 |
1.00 |
— |
11.00 |
3.90 |
|
Gössäte i—Billingsfors |
199 |
2.oo |
Oso |
11.00 |
3.so |
|
Torbjörntorp |
T orbjörntorp—H err ljunga |
41 |
_ |
_ |
2.80 |
_ |
Herrljunga)—Öxnered |
ilo |
O.so |
— |
6.io |
l.00*(1.05) |
|
(Öxnered» —k llund |
151 |
— |
— |
8.oo |
2.46 |
|
(Mellerud) —Billingsf ors |
189 |
1.00 |
— |
10.60 |
4.86 |
|
\ |
Torbjörntorp—Billing lors |
189 |
1.50 |
— |
10.60 |
4.35 |
1 Sitlran inom parentes anger det statsbidrag, som skulle utgå, örn kalken transporterats
* Fraktlindrad avgift = totalfrakt utan statsbidrag minus icke fraktlindrad avgift.
Kungl. Majlis proposition Nr 201
55
system för kalktransport till Billingsfors från
Statsbidrag enligt nya systemet |
Konsumentens fraktavgift |
|||||||||
icke fraktlindrade avgifter |
Frakt- |
Stats- |
med stats- med stats- |
|||||||
omlast- |
Frakt- |
ival K* |
lindrad |
bidrag |
utan |
bidrag |
bidrag |
|||
ban- |
nings- |
lindrad |
avgift |
(90% av |
stats- |
enligt nu- |
enligt |
|||
av- |
summa |
avgift5 |
CaO |
per ton |
nästföreg |
bidrag |
varande |
nya |
||
avgifter |
gift |
gift |
CaO |
belopp) |
system |
systemet |
||||
1.60 |
1.60 |
3.io |
_ |
70 |
3 10 |
|||||
2.70 |
2.5 0 |
— |
5.20 |
— |
70 |
— |
— |
5.20 |
-- |
—- |
4.5 0 |
3.50 |
— |
8.oo |
— |
70 |
— |
— |
Ö.oo |
4.90 |
— |
6.oo |
4.oo |
0.50 |
10.50 |
0.60 |
70 |
0.42 |
0.87 |
11.10 |
6.70 |
10.78 |
6.oo |
4.oo |
0.50 |
10.50 |
2.60 |
70 |
1.75 |
1.57 |
13.oo |
7.60 |
11.48 |
6.oo |
4.oo |
0.50 |
10.50 |
5.2 0 |
70 |
3 64 |
3.27 |
15.70 |
8.4 0 |
12.43 |
6.oo |
4.00 |
0.BO |
10 BO |
5.20 |
70 |
3.64 |
3.27 |
16.70 |
8.40 |
1243 |
4.80 |
1.00 |
_ |
5.80 |
_ |
70 |
— |
— |
5.80 |
5.30 |
— |
6.oo |
1.00 |
0.50 |
7.50 |
0.90 |
70 |
0.68 |
0.66 |
8.40 |
6.80 |
7.84 |
6.oo |
1.00 |
0.50 |
7.60 |
3.50 |
70 |
2.4 5 |
2.20 |
11.00 |
7.10 |
8.80 |
6.oo |
1.00 |
0.BO |
T.BO |
3.BO |
70 |
2.46 |
2.20 |
11.00 |
7.io . |
8.80 |
2.80 |
_ |
_ |
2.80 |
_ • |
70 |
— |
— |
2.80 |
— |
— |
5.60 |
0.50 |
— |
6.io |
— |
70 |
— |
— |
6.10 |
5.io |
— |
6.oo |
0.50 |
— |
6.60 |
1.50 |
70 |
1.05 |
0.94 |
8.oo |
5.56 |
7.06 |
6.oo |
0.60 |
— |
6.60 |
4.10 |
70 |
2.87 |
2.58 |
10.6 0 |
6.26 |
8.02 |
6.oo |
0.BO |
- |
6.BO |
4.io |
70 |
2.87 |
2. B 8 |
10.60 |
6.26 |
8.02 |
minimiväglängden eller frakten uppgått till stadgad minimiavgift.
56
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
Tab. 5. Avgifter 1 för transport av kalk
Längd i km. |
Avgifter i kr./ton |
||||||
Kalkbruk |
Järnvägsstfäcka |
Ägare (jvab. eller staten) |
Spår- vidd m. |
ifrå- gava- rande sträcka |
tillhopa med före- gående sträckor |
ban- avgift |
avgift för |
Doverstorp |
Doverstorp—Nors-holm |
Norra Östergöt-lands |
0.891 |
21 |
21 |
| 0.50 |
•_ |
(Norsholm)—Väster-vik |
Norsholm—Väster-vik—Hultsfred |
0.891 |
118 |
139 |
1 2.60 |
. _ |
|
Doverstorp— Väster-vik |
— |
— |
139 |
2.r,o |
— |
||
Borghamn |
Borghamn—Rings-torp |
Mellersta Östergöt-lands |
0.891 |
84 |
84 |
0.50 |
— |
(Ringstorp) —Väster-vik |
Norsholm —Väster-vik—Hultsfred |
0.891 |
105 |
189 |
! 2.50 |
— |
|
Borghamn—Väster-vik |
— |
— |
— |
189 |
2.so |
— |
|
Vreta- kloster |
V retakloster—Rings |
Mellersta Öster-götlands |
0.891 |
31 |
31 |
0.50 |
— |
(Ringstorp)—Väster-vik |
Norsholm - Väster-vik—Hultsfred |
0,891 |
105 |
136 |
2.5P |
} ,. -TT,. |
|
Vretakloster Väster-vik |
. '' : : : ...-;;j” i •. > |
‘ - |
136 |
2. BO |
•;:.. Y Lii:ji.'' • |
||
j Torbjörn-torp |
Torbjörntorp— |
Staten |
1.43 5 |
119 |
119 |
— |
— |
[ |
(Nässjö)—Hultsfred |
Nässjö—Oskars-hamn |
1.485 |
83 |
202 |
— |
| |
(Hultsfred) —Väster-vik |
Norsholm—Väster-vik—Hultsfred |
0.891 |
70 |
272 |
2.oo |
0.50 |
|
Torbjörntorp— |
— |
— |
— |
272 |
2.oo |
0.5 O |
1 Kumulativ beräkning. — ’ Siffran inom parentes anger det statsbidrag, som skulle ut -
57
Kungl. Majlis proposition Nr 201.
på järnväg till Västervik från
enligt gällande taxor |
Statsbidrag i |
kr./ton till |
1 |
Summa stats- bidrag |
Konsumentens frakt |
||||
summa avgifter |
frakt enligt tariff 13 |
summa av- gifter |
1 ban- avgift |
avgift vid |
summa ban-och över-gängs-avgifter |
frakt- avgift |
utan |
med stats- bidrag |
|
0.50 |
2.io |
2.G0 |
2 (0.25) |
*(0.25) |
— |
*10.25) |
2.60 |
- |
|
2.50 |
6.8 0 |
8.so |
1.2 5 |
0.8 0 |
2.05 |
0.30 |
2.86 |
8.80 |
6.45 |
2.60 |
6.30 |
8.80 |
1.25 |
0.80 |
2.05 |
0.30 |
2.35 |
8-80 |
6-45 |
0.5 0 |
4.1 o |
4.60 |
*(0.2 5) |
— |
2 (0.25) |
— |
*10.2 5) |
4.60 |
. — |
2.50 |
/ .50 |
lO.oo |
1.25 |
0.60 |
2.0 5 |
1.20 |
3.2 5 |
lO.oo |
0.7 5 |
2.60 |
7.5 0 |
lO.oo |
1.25 |
0.80 |
2.05 |
1.20 |
3.25 |
lO.oo |
6- 75 |
0.5 0 |
2.40 |
2.oo |
* (0.2 5) |
— |
*(0.25) |
— |
*(0.2 5) |
2.oo |
— |
2.50 |
0.8 0 |
8.80 |
1.2 5 |
0.60 |
2.0 5 |
0.8 0 |
2.8 6 |
8.80 |
6.45 |
jr: : 2.50 |
6.30 |
8.80 |
1.25 |
0-80 |
2.05 |
0-30 |
2.3 5 |
8.80 |
6.45 |
— |
5.oo |
5.oc |
— |
- |
- |
5.oo |
— |
||
— |
8.oo |
8.oo |
— |
0.8 0 |
0.80 |
1.50 |
2.3 0 |
8.oo |
5.7 0 |
2.50 |
10.20 |
12.70 |
1.00 |
1.60 |
2.«o |
2.4 0 |
5.oo |
12.70 |
7.70 |
2.50 |
10.20 |
12.70 |
1.00 |
1.60 |
2.60 |
1 o |
o.oo |
12.70 |
7.70 |
gatt, om kalken transporterats för statsbidrags utgående stadgad miniiniväglängd.
Mimny till riksdagen» protokoll 1932. I soini. It>9 höft. (Nr ‘201.1
58
Kungl. Marits proposition Nr 201.
Tabell 6. Fraktbidrag i kr./ton av statsmedel enligt
Kalkbruk |
Järn vägssträeka |
Längd i |
Banavgift |
Avgift för |
Total- frakt utan stats- bidrag |
Stats-bidrag |
Doverstorp |
Doverstorp—N orshol m |
21 |
0.50 |
2.60 |
1 (0.2 6) |
|
(Norsholm)—Västervik |
139 |
2.oo |
— |
8.so |
2.»5 |
|
1 |
Doverstorp— Västervik |
139 |
2.50 |
— |
8.80 |
2.35 |
Borghamn |
Borghamn—Ringstorp |
84 |
0.60 |
_ |
4.60 |
1 (0.26) |
(Ringstorp)—Västervik |
189 |
2.oo |
— |
lO.oo |
3.26 j |
|
Borghamn—Västervik |
189 |
2.50 |
lO.oo |
3.se |
||
Vretakloster |
V retakloster — Ringstorp |
31 |
0.50 |
_ |
2.90 |
'' (0-26) 1 |
(Ringstorp)—Västervik |
136 |
2.oo |
— |
8.80 |
2.85 |
|
Vretaklostei— Västervik |
136 |
2.50 |
— |
8-80 |
2.35 |
|
. Torbjörntorp |
Torbjörntorp—Nässjö |
119 |
_ |
_ |
5.oo |
|
(Nässjö^ —Hultsfred |
202 |
— |
8.oo |
2.80 |
||
(Hultsfred)—Västervik |
272 |
2.oo |
0.6 0 |
12.70 |
5.oo |
|
Torbjörntorp— Västervik |
272 |
2.oo |
0.BO |
12.70 |
5.00 |
, Siffran inom parentes anger det statsbidrag, som skulle utgå, om kalken transporterats
Fraktlindrad avgift = totalfrakt utan statsbidrag minus icke fraktlindrad avgift (minst
‘k,.\
Vl.O.tl, /.t!
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201
59
olika system för kalktransport till Västervik från
Statsbidrag enligt nya systemet |
Konsumentens fraktavgift |
|||||||||
Icke fraktlindrade avgifter |
Kalk- |
Frakt- |
Stats- |
med stats- |
med stats- |
|||||
transport |
omlast- |
Frakt- |
lindrad |
bidrag |
utan |
bidrag |
bidrag |
|||
ban- |
lindrad |
avgift |
(90 % av |
stats- |
enligt nu- |
enligt |
||||
av- |
summa |
avgift ’ |
per ton |
föregåen- |
bidrag |
varande |
nya |
|||
avgifter |
gift |
gift |
Ca 0 |
de belopp) |
system |
systemet |
||||
2.10 |
0.60 |
2.60 |
90 |
2.60 |
_ |
|||||
6.oo |
0.50 |
— |
6.50 |
2.30 |
90 |
2.0 7 |
1.86 |
8.80 |
6.45 |
6.94 |
6.oo |
0.BO |
— |
6. BO |
2.30 |
90 |
2.07 |
1.86 |
8.80 |
6.4B |
6.94 |
4.io |
0.50 |
_ |
4.60 |
_ |
70 |
_ |
— |
4.60 |
— |
— |
6.oo |
0.50 |
— |
6.50 |
3.50 |
70 |
2.45 |
2.20 |
lO.oo |
6.7 5 |
7.80 |
6.oo |
0.BO |
— |
6.BO |
3. bo |
70 |
2.4 B |
2.30 |
lO.oo |
6.7 B |
7.80 |
2.4 0 |
0.6 0 |
_ |
2.90 |
_ |
70 |
_ |
— |
2.90 |
— |
— |
6.00 |
0.60 |
— |
6.50 |
2.80 |
70 |
1.61 |
1.44 |
8.80 |
6.4 5 |
7.36 |
6.oo |
0.BO |
— |
6.BO |
2.30 |
70 |
1.61 |
1.44 |
8.80 |
6.45 |
7.36 |
5.oo |
_ |
_ |
_ |
70 |
_ |
— |
5.oo |
— |
— |
|
6.oo |
— |
— |
6.00 |
2.oo |
70 |
1.40 |
1.26 |
8.oo |
5.70 |
6.74 |
6.oo |
— |
0.50 |
6.5 0 |
6.20 |
70 |
4.34 |
3.90 |
12.70 |
7.7 0 |
8.80 |
6.oo |
— |
0.50 |
6.BO |
6-30 |
70 |
4.34 |
3.90 |
12.70 |
7.70 |
8.80 |
minimiväglängden eller fraktavgiften uppgått till stadgat minimibelopp.
5.50 kr.).
60
Kungl. Maurts proposition Nr 201.
Kilag» ~j.
Formulär
till fbljdsedel vid befraktning av kalk på järnväg.
Undertecknad har den ................................................................ år .................. från
.................................................................................................................. kalkbruk
försålt ett parti jordbrukskalk, levererat i banvagn vid ..................................................
..................................................... järnvägstation.
Partiets storlek .............................. to„
Partiets halt av ren kalk (CaO) 1 procent
Partiets innehåll av ren kalk .............................. ton
Total järnvägslrakt utan fraktbidrag för ifrågavarande parti .............................. kronor
Fraktbidrag av statsmedel kronor
Köparens fraktkostnad kronor
Totalkostnad för ovanstående parti vid köparens järnvägsstation
.............................. kronor
Beräknat pris vid köparens järnvägsstation, pr ton ren kalk .............................. kronor
Att verkningsgraden för ovanstående parti kalkningsmedel motsvarar en halt av ren
kalk (CaO) av lägst ................................. procent betygas.
.......................................... den ....................... 19......
för.................................................................. kalkbruk
Att ovanstående parti kalkningsmedel, ............................. ton, är avsett att användas
för jordbruksändamål betygas på heder och samvete.
.......................................... den ........................ 19......
(Köpare)
(Köparens adress)
Som ren kalk får uti förekommande fall jämväl räknas i partiet ingående magnesia (Algo)
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
61
Utan frakt!*''nöring 70%
Konsumentens frakt
per ton CaO i
skifferbränd 70^0-ig och
Utan FrokUi nöring 90 %
Tariff* 13^
utan Övergång
Nuvarande
Frök t) in d''ringssystem 90%
Nuvarande Fro k ti indringssyate->
/ ovre Norrland 90 °/o
Hi lorn eter transport!ängd
/OOO
70%
Bihang till riksdagens protokoll 1932. t sami. 169 haft. (Nr 201.)
6