Kungl. Majlis proposition nr 195.

1

Nr 195.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse
av § 12 riksdagsordningen; given Stockholms slott
den 11 mars 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj :t
härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen.

§ 12.

Ledamot av första kammaren, som icke är bosatt å ort där riksdag hålles,
åtnjuter av statsmedel ersättning för resekostnad till och från riksdagen samt i
dagtraktamente under riksdagen tjugufem riksdaler, vilket dagtraktamente dock
ej må överstiga sammanlagt tretusen femhundra riksdaler. Ledamot, som under
lagtima riksdag efter beviljad ledighet besöker hemorten, åge att av statsmedel
undfå ersättning för därav föranledd resekostnad, dock högst för fem
resor fram och åter.

Ledamot av första kammaren, som är bosatt å ort där riksdag hålles, undfår
i dagtraktamente sjutton riksdaler, vilket dagtraktamente dock ej må överstiga
sammanlagt tvåtusen fyrahundra riksdaler.

Den ledamot —------tillkommande dagtraktamente.

Vill ledamot-----Konungens befallningshavande.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 163 käft. (Nr 195.)

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 195.

Utdrag av protokollet över justitie departement sär enden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådtet
å Stockholms slott den 11 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, fråga angående
ändring av bestämmelserna i riksdagsordningen örn riksdagsmans rätt till
arvode m. m.

Föredraganden anför:

»Jämlikt § 12 riksdagsordningen åtnjuter ledamot av första kammaren, som
icke är bosatt å ort där riksdag hålles, av statsmedel ersättning för resekostnad
till och från riksdagen samt i dagtraktamente under riksdagen 32 kronor,
vilket dagtraktamente dock ej må överstiga sammanlagt 4 500 kronor. Ledamot,
som under lagtima riksdag efter beviljad ledighet besöker hemorten, äger
att av statsmedel undfå ersättning för därav föranledd resekostnad, dock högst
för två resor fram och åter. Ledamot av första kammaren, som är bosatt å ort
där riksdag hålles, undfår i dagtraktamente 24 kronor, vilket dagtraktamente
dock ej må överstiga sammanlagt 3 400 kronor. Vad § 12 i nu nämnda hänseenden
innehåller i fråga om ledamot av första kammaren gäller enligt § 23
jämväl beträffande ledamot av andra kammaren. Enligt samma grunder beräknas
jämlikt § 50 även den ersättning, som tillkommer ledamot av utrikesnämnden
för inställelse vid sammanträde, då riksdagen ej är samlad.

Vid anmälan i årets statsverksproposition av frågan örn anvisande av anslag
å riksstaten till riksdags- och revisionskostnader m. m. framhöll chefen för
finansdepartementet, att det med hänsyn till den på senare år inträffade nedgången
i levnadskostnaderna syntes honom rimligt, att för samtliga ledamöter
av riksdagen dagtraktamentet nedsåttes med 7 kronor. Ändring syntes jämväl
böra vidtagas i arvodena för statsrevisorerna samt för ledamöter av kyrkomöte.

Vid upptagande i riksstaten av förevarande anslag togs hänsyn till den kostnadsminskning,
som i enlighet härmed kunde beräknas.

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:ts prövning närmare förslag i
denna fråga i vad den avser ändring i riksdagsordningen.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

I samband härmed vill jag — i enlighet med vad jag framhöll vid anmälan
i statsrådet den 19 februari 1932, i och för propositions avlåtande, av det utav
särskild kommitté den 31 oktober 1931 avgivna betänkandet med förslag
angående vissa ändringar i riksdagens arbetsformer m. m. till behandling
upptaga ett av nämnda kommitté framlagt förslag att, under förutsättning av
påskferiernas förkortning, utvidga riksdagsmännens rätt till fria resor under
riksdagstiden.1

Enligt den ursprungliga lydelsen av § 12 riksdagsordningen ägde riksdagsman
i första kammaren ej att för denna befattning uppbära något arvode. Ledamot
av andra kammaren åter var enligt § 23 berättigad att av statsmedel åtnjuta
ersättning för resekostnad till och fran riksdagen samt arvode av 1 200
kronor för varje lagtima riksdag; dock att, när antingen Konungen upplöste
riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans, eller ledamot av nämnda
kammare eljest avginge från sin befattning under riksdagen, innan så lång tid
av dess sammanträde förflutit, så ock under urtima riksdag, kammarens ledamot
skulle undfå, jämte resekostnadsersättning, i dagtraktamente 10 kronor,
dock högst sammanlagt 1 200 kronor.

År 1891 genomfördes den ändring i § 23 riksdagsordningen, att dagtraktamente
skulle utgå även under riksdagssammanträde, som följde efter riksdags
upplösning på grund av Konungens förordnande örn nya val.

I samband med 1909 års rösträttsreform likställdes ledamot av första kammaren
i arvodeshänseende med ledamot av andra kammaren. De huvudsakliga
ersättningsbestämmelserna upptogos därvid i § 12 riksdagsordningen, medan
§ 23 väsentligen begränsades till att innefatta en hänvisning till förstnämnda
paragraf. .

Vid 1914 års andra riksdag infördes en bestämmelse av innehåll, att
riksdagsledamot, som under lagtima riksdag efter beviljad ledighet besökte hemorten,
ägde att av statsmedel undfå ersättning för därav föranledd resekostnad,
dock högst för två resor fram och åter.

Erågan om höjning av riksdagsmannaarvodet, vilken varit föremål för motioner
vid 1913 års riksdag och 1914 års andra riksdag men då ej vunnit sin
lösning, upptogs ånyo till behandling vid 1917 års riksdag i anledning av då
väckta motioner (nr 102 i första kammaren, nr 349 och 403 i andra kammaren).

I utlåtande (nr 18) över dessa motioner anslöt sig konstitutionsutskottet till
den av motionärerna uttalade uppfattningen, att arvodet borde höjas. Till
motivering av denna sin ståndpunkt yttrade utskottet.

Det syntes vara ovedersägligt, att det arvode som 1865 bestämts för andra
kammarens ledamöter och 1909 införts även för första kammarens vidkommande,
i de flesta fall icke utgjorde skälig ersättning för de kostnader, som
vore förenade med riksdagsuppdragets fullgörande. Levnadskostnadernas
stora stegring sedan 1865 utgjorde givetvis i och för sig det starkaste och avgörande
argumentet. Men härtill komme det förändrade läge van arvodesfrågan
råkat, i den mån, särskilt genom förändrade rösträttsbestämmelser, representanter
för folkklasser, som 1865 ännu varit så gott som orepresenterade,

Historik.

1 Statens off. ntr. 1931: 26 sid. 134 ff.; Kungl. Maj-.ta prop. 1932 nr 105 sid. 37, 45.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

kommit att taga plats i båda kamrarna. Arvodets storlek måste beräknas med
hänsyn jämväl till sådana ledamöter av riksdagen, som under riksdagstiden
Singe miste örn bela sin arbetsförtjänst eller väsentlig del därav.

Sedan utskottet härefter uttalat sig för att arvodet alltid skulle utgå i form
av dagtraktamente, yttrade utskottet i fråga örn grunderna för arvodets bestämmande: Vid

bedömandet av den synnerligen grannlaga frågan, till vilket belopp arvoborde
höjas, hade utskottet utgått från följande förutsättningar. Arvodets
effektiva värde borde ungefärligen motsvara det, som det då gällande arvodesbeloppet
ägt vid den tidpunkt, då det bestämts. Vidare följde det både av
arvodesbestämmelsernas karaktär av grundlagsbud och av deras ömtåliga natur
i övrigt, att den höjning, som komme i fråga, borde göras så pass stor, att
nya ändringar i bestämmelserna — under förutsättning att dåvarande stadgauden
angående riksdagstidens längd alltjämt gällde — icke under närmaste
tid behövde ifrågasättas.

Utskottet fann sig böra tillstyrka, att arvodet bestämdes till ett belopp av
20 kronor örn dagen, dock högst 2 400 kronor. En av vissa motionärer uttalad
uppfattning, att de riksdagsmän, som vore bosatta i Stockholm, borde erhålla
ett något lägre arvode än övriga, ansåg utskottet väl grundad. Arvodesbeloppet
syntes för dessa riksdagsmän lämpligen kunna sättas till tre fjärdedelar
av det normala eller till 15 kronor örn dagen, högst 1 800 kronor.-

I enlighet härmed antog riksdagen såsom vilande till vidare grundlagsenlig
behandling förslag till ändrad lydelse av §§ 12 och 23 riksdagsordningen, vilket
förslag slutligt antogs vid 1918 års lagtima riksdag.

Vid 1919 ars lagtima riksdag väcktes en motion (nr 330 i andra kammaren),
vari bland annat hemställdes om riksdagsmannaarvodets höjning till 3 600
kronor eller annat skäligt belopp.

1 sitt utlåtande (nr 27) i anledning av denna motion fann konstitutionsut>
skottet väl de genom penningvärdets häftiga fall utomordentligt stegrade levnadskostnaderna
hava gjort den nyligen stadgade ersättningen otillräcklig. Utskottet
ansag emellertid den dåvarande tidpunkten med dess ovissa prisförhållanden
icke lämplig för en ny reglering av arvodena och avstyrkte bifall till
motionen.

Motionen avslogs därefter av båda kamrarna.

Vid 1920 ars riksdag väcktes ånyo motion i ämnet (nr 326 i andra kammaren),
innefattande förslag örn höjning av dagtraktamentena till 40 kronor respektive
30 kronor och av maximiarvodena till 4 800 kronor respektive 3 600
kronor.

Med anledning av motionen framhöll konstitutionsutskottet i utlåtande (nr
43) efter erinran om att år 1919 en lämpligare tidpunkt ansetts böra avvaktas
för arvodesökningen — hurusom med hänsyn till penningvärdets utveckling
en höjning av arvodesbeloppet icke längre kunde undanskjutas. För
att arvodets effektiva värde skulle motsvara det ursprungligen fastställda beloppet,
fann utskottet arvodet böra bestämmas till 32 kronor respektive 24
kronor örn dagen. Den längsta tid, för vilken arvode skulle utgå, ansågs böra

Kungl. Maj :ts proposition nr 195.

5

fastställas till 140 dagar, i följd varav maximiarvodena föreslogos skola i avrundade
tal utgöra 4 500 kronor respektive 3 400 kronor.

I enlighet nied utskottets hemställan antog riksdagen såsom vilande förslag
till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen. Detta förslag antogs slutligt
vid 1921 års riksdag.

Vid riksdagarna åren 1922, 1924 och 1927 framlades motionsvis förslag,
att riksdagsmännens arvoden skulle åter sänkas. Motionerna blevo dock, efter
avstyrkande av konstitutionsutskottet, av kamrarna avslagna.

Såsom ett led i strävandena att möjliggöra ett jämnt och snabbt bedrivande
av riksdagsarbetet har den för utredning av frågan rörande riksdagens arbetsformer
tillsatta kommittén föreslagit, att riksdagens påskferier — varom någon
bestämmelse icke finnes i grundlagarna eller andra författningar — avkortas
från numera i praxis tillämpade fjorton ä femton dagar till åtta dagar. I samband
härmed har kommittén framlagt förslag, att riksdagsmännen skola erhålla
rätt till ersättning för högst fem i stället för, såsom nu är stadgat, högst två
resor till och från hemorten under riksdagens lopp. Kommittén har i ämnet närmare
anfört:

Utan tvivel framträdde under nuvarande förhållanden ett fullt legitimt behov
av en tämligen avsevärd sammanhängande ledighet under loppet av riksdagssessionen.
De flesta av riksdagens ledamöter hade i sina hemorter åtskilliga
allmänna och enskilda angelägenheter att ombesörja, vilka icke kunde
helt försummas under riksdagstiden. Då för närvarande ersättning för resor
till och från hemorten under riksdagens lopp utginge endast för högst 2 resor
fram och åter, måste alltså täta resor till hemorten medföra betydande kostnader
för riksdagsmännen. Med hänsyn härtill vore det icke orimligt, att en
sammanhängande ledighet funnes anordnad, till vilken göromål i hemorterna
kunde i avsevärd mån koncentreras.

Emellertid kunde det ej förnekas, att de långa påskferierna vore till icke
oväsentligt hinder för ett lugnt och jämnt bedrivande av riksdagsarbetet samt
bidroge till den starka anhopningen av ärenden under riksdagens sista veckor.
Kommittén hade därför ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke en förkortning
av påskledigheten kunde vara möjlig att genomföra. Det syntes kommittén,
som om en dylik förkortning skulle kunna vidtagas, under förutsättning
att samtidigt en utvidgning skedde av riksdagsmännens rätt till fria resor mellan
Stockholm och hemorten under riksdagens lopp. Kommittén ville föreslå,
att påskledigheten avkortades till en tid av 8 dagar — att förläggas förslagsvis
från och med onsdagen före påsk till och med onsdagen efter påsk — samt
att i samband härmed riksdagsmännen erhölle rätt till reseersättning för högst
5 i stället för, såsom nu vore stadgat, högst 2 resor fram och åter under riksdagens
lopp.

Medgivande av en dylik utvidgning av rätten till fria resor skulle för statsverket
komma att medföra en kostnadsökning, vilken med utgångspunkt från
1931 års resekostnader för riksdagens ledamöter kunde approximativt uppskattas
till omkring 75 000 kronor för år. Denna kostnadsökning syntes visserligen
avsevärd, men kommittén hade funnit den tidsvinst och de fördelar
i övrigt, som med påskfer:ernas avkortande skulle ernås, vara så betydande, att
de synts kommittén motivera den ökade utgiften.

För genomförande av förslaget örn rätt till ökat antal fria resor mellan
Stockholm och hemorten krävdes grundlagsändring. Med avseende å påsk -

1922, 1924,
1927.

Kommittén
rörande riksdagens
arbetsformer
1991.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

Utländsk

lagstift ning.

feriernas omfattning syntes däremot någon grun (Hags föreskrift eller annan författningsbestämmelse
icke vara erforderlig. Kommittén ville emellertid, uttryckligen
betona, att en inskränkning av påskledigheten, på sätt kommittén
föreslagit, för kommittén utgjorde en bestämd förutsättning, för förslaget örn
utökning av rätten till fria resor samt att förty sådan utökning med den avsevärda
kostnadsstegring, som därmed skulle följa, enligt kommitténs mening
icke borde ske, därest nuvarande praxis beträffande påskferierna ansåges böra
bibehållas.

I fråga örn parlamentsledamöternas arvoden i vissa främmande, mindre länder
tillåter jag mig här lämna följande upplysningar, vilka införskaffats genom
utrikesdepartementets försorg.

Danmark: Enligt lagen den 11 april 1920 (jfr lag den 28 juni 1920) örn
val till riksdagen gäller, att riksdagsmännens arvode utgör 4 000 kronor örn
året för de ledamöter, som äro bosatta i Köpenhamn eller inom ett avstånd
av 20 kilometer därifrån, samt 5 200 kronor för övriga ledamöter. Å dessa
arvoden utgår dyrtidstillägg enligt i tjänstemannalagen stadgade grunder.
Sammanträdestidens längd utgör genomsnittligt cirka 7 månader.

Finland: Riksdagsmännens avlöningsförmåner regleras genom en den 23 mars
1928 utfärdad lag om riksdagsmannaarvode, enligt vilken arvodet vid lagtima
riksdag utgör 24 000 mark, beräknat efter ett dagarvode av 200 mark. Enligt
samma lag uppbär riksdagsman vid urtima riksdag dagarvode för varje dag,
riksdagen är församlad. Efter förslag av regeringen har emellertid 1931 års
riksdag antagit en temporär ändring av lagen om riksdagsmannaarvode, utfärdad
den 31 december 1931 och innefattande, att riksdagsmannaarvodet under
år 1932 sänkes till 21 000 mark, motsvarande ett dagarvode av 175 mark.
Sessionstidens längd utgör i regel 3V2 å 4 månader.

Norge: Enligt lagen den 11 augusti 1924 (jfr lag den 22 april 1927) om
gottgörelse till stortingsmän erhåller envar representant 6 000 kronor för varje
lagtima storting utan hänsyn till sammanträdestidens längd. Regelmässigt pågår
lagtima storting 5 ä 6 månader. Vid urtima ting är gottgörelsen 28 kronor
för dag.

Belgien: Senator åtnjuter gottgörelse för sina med mandatet förenade kostnader,
vilken gottgörelse sedan december 1929 utgår med 28 000 francs (5 600
helgas). Medlem av representanternas kammare åtnjuter sedan samma tid årligt
arvode av 42 000 francs (8 400 helgas). En i april 1931 framställd proposition
om sänkning av sistnämnda belopp avslogs av kammaren.

Holland: Ledamot av första kammaren åtnjuter traktamente av 20 gulden
för varje dag, då han bevistar ett kammarens sammanträde. Ledamot av andra
kammaren åtnjuter ett årligt arvode av 5 000 gulden, talmannen dessutom ett
extra arvode av 5 000 gulden.

Schweiz: Ledamot av nationalrådet (nedre kammaren) erhåller enligt en lag
av år 1929 traktamente av 40 francs örn dagen. Ledamot av ständerrådet (övre
kammaren) uppbär dagtraktamente, vars belopp i regel fastställes av vederbörande
kanton och i ungefärlig överensstämmelse med det till ledamot av nationalrådet
utgående traktamentet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

7

I årets statsverksproposition underströk chefen för finansdepartementet an- Chefen för
gelägenheten av att på alla områden söka nedbringa statens utgifter samt anförde
till utveckling av skälen för en sänkning av riksdagsmannaarvodena i januari
huvudsak följande: 1932

De belopp, med vilka berörda arvoden utginge, hade bestämts vid en tid med
avsevärt lägre penningvärde än det nuvarande. Sålunda hade talet för levnadskostnadsökningen
år 1921 uppgått till i genomsnitt 241, medan motsvarande
tal för år 1931 varit endast 159. Detta innebure en nedgång i levnadskostnaderna
med 34 procent. Med beaktande härav syntes det rimligt, att nedsättning
vidtoges i dessa arvoden, samt att minskning av dagtraktamentena för
samtliga ledamöter av riksdagen skedde med 7 kronor eller för ledamot, som
vore bosatt å sammanträdesorten, från 24 kronor till 17 kronor och för annan
ledamot från 32 kronor till 25 kronor. Denna minskning motsvarade 29 respektive
22 procent av de nuvarande arvodena. Även de nedsatta arvodena innebure
alltså en reell ökning i jämförelse med år 1921. Då arvodesfrågan, som vore
av grundlags natur, borde kunna definitivt beslutas strax i början av 1933
års riksdag, borde hänsyn till den uppkommande kostnadsbesparingen tagas
redan i budgetförslaget för nästa finansår. Ändring borde jämväl vidtagas i
arvodena för statsrevisorerna samt för ledamöter av kyrkomöte. Ifrågavarande
arvodesnedsättningar borde för nästa budgetår kunna medföra en anslagsminskning
av i runt tal 375 000 kronor.

För genomförande av vad chefen för finansdepartementet sålunda förordat
— vartill statsrådets övriga ledamöter vid statsverkspropositionens avlåtande
givit sin anslutning — erfordras, såvitt angår ersättning till riksdagens ledamöter,
ändring endast i § 12 riksdagsordningen. Jämte det dagtraktamentets
belopp nedsättes till 25 kronor för den, som icke är bosatt å ort där riksdag
hålles, och 17 kronor för annan ledamot, torde maximiarvodena böra i motsvarande
mån minskas till 3 500 kronor respektive 2 400 kronor.

Med hänsyn till de skäl, som åberopats för en förkortning av riksdagens
påskferier, och då feriernas minskande icke utan olägenhet för de enskilda
riksdagsmännen torde kunna genomföras med mindre rätten till fria resor under
riksdagstiden i erforderlig mån utsträckes, finner jag mig böra biträda det
av förutnämnda kommitté framlagda förslaget örn utökning av antalet sådana
resor från två till fem. Lika med kommittén anser jag, att påskferiernas förkortande
utgör en bestämd förutsättning för förslagets genomförande.

Vad angår den av chefen för finansdepartementet förordade minskningen av
ersättning till statsrevisorerna och ledamöter av kyrkomötet, varom bestämmelser
äro meddelade i instruktion för revisorerna den 22 maj 1925 (nr 144)
och i kungörelse den 28 maj 1926 (nr 151), torde med beslut härutinnan lämpligen
kunna anstå till nästa års riksdag.

I enlighet med av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag och hemställer, att detsamma
måtte föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Departe ments chefen.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

320880