Kungl. Majda proposition nr 191.

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärva fast egendom; given Stockholms slott den 11
mars 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att anantaga
härvid fogat förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den
18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärva fast egendom.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 159 käft. (.Nr 191.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förordnas dels att överskriften till lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
skall lyda som nedan sägs, dels ock att 1—4, 6, 7, 11 och 12 §§ samma lag, av
vilka lagrum 4 § ändrats genom lag den 1 april 1927 (nr 67), skola, 4 och 6 §§
i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att

förvärva fast egendom.

1 §•

Bolag, förening eller stiftelse ma ej i andra fall än nedan stadgas förvärva
fast egendom a landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda området.
Lika med stad anses köping eller annan ort, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas.

2 §.

Vad i denna lag stadgas angående inskränkning i bolags, förenings eller stiftelses
rätt att förvärva fast egendom har ej avseende å förvärv, som sker omedelbart
på grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande till
expropriation, eller å förvärv, som genom testamente göres av annan förening
än ekonomisk förening eller av stiftelse, ej heller å förvärv av järnväg.

3 §•

Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fastighet, som i den ordning 6 §
stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen
vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt eller att nyttjas
till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall, fiske eller
annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet att böra skyddas på grund av
säregen natur eller fornlämning eller av liknande anledning.

Prövning, varom nu sagts, åligger Konungens befallningshavande i det län,
där fastigheten är belägen.

Sedan fastighet förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag, förening eller
stiftelse, efter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gällande även vid framtida
överlåtelser av fastigheten eller del därav.

Kungl. Majlis proposition nr 191.

4 8.

Konungen äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva
fastighet av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,

1. att fastigheten vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag
eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;

2. att fastigheten----avstyckade ägovidden;

3. att fastighetens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom
innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn
till skogsvårdens främjande, dock att i dylikt fall tillstånd icke utan att särskild
anledning därtill föreligger må givas, örn jordbruket å fastighet, varifrån
förvärvet göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen
försvagas;

4. att med fastighetens förvärvande är avsétt att åt arbetare eller andra hos
bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder eller att
genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter
eller jordbruksprodukter; eller

5. att med---mindre jordbruk.

Prövas eljest i något fall på grund av särskilda omständigheter bolag, förening
eller stiftelse böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av annan
beskaffenhet än i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd därtill. Såsom sådan
omständighet skall i fråga om förvärv, som göres av annan förening än ekonomisk
förening eller av stiftelse, anses, att föreningen eller stiftelsen främjar ett
allmännyttigt ändamål samt att förvärvet äger avsevärd betydelse för föreningens
eller stiftelsens verksamhet.

6 §.

Äskas sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag, förening eller stiftelse
jämlikt 4 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan
jämte fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande inom
tre månader från det fånget skedde. Försittes den tid, eller prövas fastigheten
icke vara sådan, som i 3 § sägs, och varder ej heller, där Konungens tillstånd
sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.

♦ Sökes Konungens---eller egnahemsnämnd.

över Konungens befallningshavandes---är stadgad.

Närmare föreskrifter---av Konungen.

Är i enlighet med vad ovan sagts frågan om bolags, förenings eller stiftelses
rätt att förvärva fast egendom ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses
möta sådant hinder, som avses i 10 § förordningen den 16 juni 1875 örn lagfart
å fång till fast egendom.

7 §•

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag, förening eller stiftelse förvärva
fast egendom utan avseende å dess beskaffenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

11 §•

Med bolag avses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som driver bankeller
annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening avses icke förening, vilken driver rörelse, som nyss sagts.

Med stiftelse avses icke stiftelse, vars styrelse utgöres av statsmyndighet,
eller stiftelse, som förvaltas av riddarhusdirektionen eller av akademi eller
annan inrättning, för vilken Konungen fastställt stadgar.

12 §.

Vad utöver bestämmelserna i denna lag är om bolags, förenings eller stiftelses
förvärv av fast egendom stadgat skall fortfarande gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 19 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cbefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, riksdagens skrivelse den
30 maj 1931 (nr 323) angående ifrågasatta ändringar och kompletteringar i
den s. k. norrlandslagstiftningen samt anför:

»Lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening ^Gmande
att förvärva fast egendom (den s. k. förbudslagen) avser att förhindra vissa ur gcrsocial
synpunkt icke önskvärda fastighetsöverlåtelser och därigenom bevara jpörjM(j8.
självständiga bondejordbruk. De i lagen stadgade inskränkningarna i rätten lagen.
att förvärva fast egendom avse egendom a landet eller i stad utanför det till
bebyggande planlagda området samt gälla för bolag och ekonomiska föreningar.
Undantagna från lagens tillämplighetsområde äro — förutom enkla bolag
— bolag och ekonomiska föreningar, vilka driva bank- eller annan penningrörelse
eller försäkringsrörelse. I fråga örn förvärvande av en del i 3 § angivna,
huvudsakligen mindre fastigheter erfordras prövning av Konungens befallningshavande.
Andra fastigheter ma förvärvas allenast med tillstånd av
Kungl. Maj :t. Sådant tillstånd kan enligt 4 § erhållas dels i vissa särskilt
angivna fall dels ock i andra fall, där ''särskilda omständigheter’ föreligga.
Beträffande inrop å exekutiv auktion gälla särskilda regler.

I syfte att förhindra att förbud, som enligt den nämnda eller annan lag gäller Bulvanmot
att förvärva eller behålla fast egendom, kringgås genom bulvaner före- agenskrivas
vissa åtgärder i lagen den 18 juni 1925 örn bulvanförhållande i fråga
örn fast egendom (den s. k. bulvanlagen). Örn det befinnes, att dylikt förbud
kringgås därigenom att den, som har fäng till viss egendom, är bulvan för
någon, mot vilken förbud är i fråga örn egendomen gällande, i det att egendomen
huvudsakligen innehaves för dennes räkning, skall enligt 1 § bulvanlagen
domstol på talan av allmän åklagare förordna, att, sedan viss tid förflutit,
överexekutor skall pröva, huruvida egendomen skall säljas å offentlig auktion.

Vid auktionen må egendomen ej inropas av bulvanen eller den, för vars räkning
bulvanförhållandet ingåtts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Sociala I vissa avseenden hava särskilda bestämmelser ansetts erforderliga beträfstämmclser.
^anc*e förvaltningen av fastighet, som förvärvats av bolag eller ekonomisk förening,
och med dylik fastighet har i detta hänseende jämställts fastighet, vilken
tillhör enskild person, som icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet,
som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen
i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket.
Sålunda har åt arrendatorer och torpare på arrendelägenheter, som tillhöra
någon av nu angivna kategorier, beretts en mera tryggad ställning än den,
Som tillkommer arrendatorer i allmänhet. För Norrland och vissa delar av
Svealand hava bestämmelser i detta ämne meddelats genom lagen den 25 juni
1909 örn arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand
(den s. k. norrländska arrendelagen). Motsvarande stadganden för riket i övrigt
förekomma i 2 kap. 45-—54 §§ lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till
fast egendom. Bestämmelserna i den norrländska arrendelagen gälla, där arrendet
omfattar högst tjugufem hektar odlad jord och minst fyra hektar inrösningsjord;
de nämnda stadgandena i allmänna nyttjanderättslagen äro tillämpliga,
örn arrendet omfattar odlad jord till en vidd av minst fyra och högst
tjugufem hektar.

Uppsikts- Är brukningsdel av den beskaffenhet och omfattning och tillhör den sådan
egen. ägare, att med avseende å arrende därav gäller norrländska arrendelagen eller
vad i allmänna nyttjanderättslagen är särskilt stadgat örn jordbruksarrenden
under bolag och med dem likställda jordägare, skall enligt lagen den 27 juni
1927 angående uppsikt å vissa jordbruk (den s. k. uppsiktslagen) uppsikt hållas
däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så
vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att nödiga byggnader
bortföras eller lämnas utan underhåll. Vad i uppsiktslagen är stadgat
skall, örn brukningsdelen är utarrenderad, i regel äga tillämpning allenast beträffande
nödiga byggnader. För uppsiktens utövande skall för varje hushållningssällskaps
verksamhetsområde finnas en jordbrukskommission.

I en av Västerbottens läns jordbrukskommission till chefen för jordbruksdepartementet
den 13 januari 1931 ingiven årsredogörelse anförde kommissionen
bland annat, att kommissionen iakttagit åtskilliga åtgärder, som vidtagits av
trävaruindustrien i syfte att undgå tillämpningen av den s. k. norrlandslagstiftningen.
En åtgärd i nämnda syfte vore bildandet av pensionsstiftelsen för
befattningshavare hos Kramfors aktiebolag, för vilken stiftelse lagfarits ett
stort antal fastigheter, främst bulvanfastigheter men även vanhävdade fastigheter.

1931 års I anslutning till innehållet i den nämnda årsredogörelsen framställde vid
riksdag. 1931 års riksdag ledamoten av första kammaren, förutvarande borgmästaren
Inttionlla kindhagen till chefen för jordbruksdepartementet vissa spörsmål angående
åtgärder mot de s. k. norrlandslagarnas kringgående.

Av den utredning, som i anledning av interpellationen samt jordbrukskommissionens
redogörelse införskaffats till belysande bland annat av frågan örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

pensionsstiftelser och dessas ställning till den sociala jordlagstiftningen, framgick,
att i fyra kända fall förekommit, att fastigheter i större utsträckning överlåtits
å stiftelser. De ifrågavarande stiftelserna voro pensionsstiftelsen för befattningshavare
hos Skönviks aktiebolag, John och Ulla Ekmans stiftelse, pensionsstiftelsen
för befattningshavare hos Kramfors aktiebolag samt stiftelsen
för beredande av pension eller understöd åt hos Holmsunds aktiebolag anställda.

De å stiftelserna överlåtna fastigheterna voro belägna i Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län.

Vid interpellationens besvarande uttalade chefen för jordbruksdepartementet,
att han ansåge den i ärendet verkställda utredningen hava ådagalagt, att frågan
örn stiftelsers ställning till den sociala jordlagstiftningen vöre förtjänt av
särskild uppmärksamhet, samt att han funne starka skäl föreligga för den uppfattningen,
att det icke kunde vara överensstämmande med norrlandslagstiftningens
anda och mening, att fastigheter av den art, att de enligt förbudslagen
icke finge förvärvas av bolag och, örn de innehades av bolag, vore underkastade
den norrländska arrendelagens och uppsiktslagens bestämmelser, samlades
i händerna på skogsbolag närstående stiftelser, vilka med gällande lagstiftning
vore oberörda av de tre nämnda lagarnas stadganden. Vidkommande
frågan örn bulvanlagens tillämplighet å berörda stiftelsers fastighetsinnehav
delade statsrådet den mening, som uttalats av vissa i ärendet hörda myndigheter,
att sambandet mellan stiftelser och bolag i verkligheten väl kunde tänkas
vara eller bliva sådant, att en stiftelse måste anses såsom bulvan, i vilket
fall ett ingripande jämlikt bulvanlagen syntes kunna och böra komma till stånd.

Vad anginge förbuds-, arrende- och uppsiktslagama funne statsrådet fragan
örn sagda lagars utvidgning att avse jämväl stiftelser böra upptagas till övervägande.
Med hänsyn bland annat till den mångfald av ändamål, varför stiftelser
bildats, tarvade frågan helt visst ingående utredning, innan slutlig ställning
kunde tagas och eventuellt erforderliga lagförslag framläggas.

I en vid 1931 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 299, hem- Motion.
ställde herrar Wiklund i Byske och Lindberg, under åberopande av innehållet
i årsredogörelsen från Västerbottens läns jordbrukskommission, att riksdagen
måtte besluta, att förbudslagen skulle gälla även för stiftelser samt att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och framläggande för riksdagen
av förslag till sådana ändringar och kompletteringar i den s. k. norrlandslagstiftningen,
att ett kringgående av densamma på sätt kommisionen påvisat förhindrades.

I utlåtande, nr 41, i anledning av motionen anförde andra lagutskottet bland Andra lag lits

KOZZCZ •

annat:

Av den i ärendet förebragta utredningen framginge, att under de senaste
åren i åtskilliga fall förekommit, att inom de nordligaste länen fastigheter,
som enligt 1925 års lag angående förbud för bolag och förening att förvärva
fast egendom icke kunnat förvärvas av bolag, överlåtits a vissa bolag närstående
stiftelser. Enligt gällande lag förefunnes icke något hinder för dylika
stiftelser att innehava fast egendom, såvitt icke stiftelserna kunde anses som
bulvaner för bolagen, och de stiftelserna tillhöriga fastigheterna vöre icke underkastade
bestämmelserna vare sig i den norrländska arrendelagen eller i upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

siktslagen. _ Såsom chefen för jordbruksdepartementet i sitt svar å den av herr
Lindhagen i ämnet framställda interpellationen uttalat, kunde det icke anses
sta, i överensstämmelse med den sociala jordlagstiftningens anda och mening,
att fastigheter av den art, att de icke finge förvärvas av bolag och, örn de
ägdes av bolag, folie under bestämmelserna i nyssnämnda lagar, samlades i
händerna på skogsbolagen närstående stiftelser, vilka vore oberörda av stadgandena
i dessa lagar. Enligt utskottets förmenande hade tillräckliga skäl
förebragts för att en fortsatt utredning borde komma till stånd rörande en
utvidgning saväl av 1925 ars förbudslag som av den norrländska arrendelagen
och uppsiktslagen att avse jämväl vissa slag av stiftelser. Redan med hänsyn
till den mängd olika ändamål, för vilka stiftelser bildats, och då uppenbarligen
stiftelser med helt olika syften icke kunde uti förevarande avseenden jämställas,
ansage sig utskottet däremot icke kunna föreslå riksdagen antagande
av lagbestämmelser i den av motionärerna angivna riktningen.

Under åberopande härav hemställde utskottet, att riksdagen i anledning av
motionen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
föranstalta om fortsatt utredning rörande utvidgning av 1925 års lag angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom ävensom
av den norrländska arrendelagen och uppsiktslagen att omfatta jämväl vissa
stiftelser samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse nr
323).

artéin nt" t ^nom justitiedepartementet har sedermera utarbetats en promemoria jämte

utarbetad förslag till lag örn ändring i vissa delar av förbudslagen. Förslaget, vilket

Pro™®mo'' såsom bilaga torde få fogas vid detta protokoll, innebär i huvudsak, att förbudslagens
bestämmelser angående inskränkning i bolags och ekonomisk förenings
rätt att förvärva fast egendom skulle äga tillämpning jämväl i avseende
å stiftelsers och ideella föreningars förvärv av sådan egendom. Från
denna tillämpning skulle dock undantagas vissa grupper av stiftelser. I promemorian
anfördes, att därest förbudslagen jämkades därhän, att den bleve
tillämplig jämväl å vissa andra rättssubjekt än bolag och ekonomiska föreningar,
därmed torde komma att i stort sett för framtiden förhindras, att
den s. k. norrlandslagstiftningens syften åsidosattes på sätt skett. Vid sådant
förhållande syntes fragan örn utvidgning av arrende- och uppsiktsbestämmelsema
att avse jämväl stiftelser tillhörig egendom vara av mindre betydelse.
I varje fall torde en sådan utvidgning icke böra förknippas med den mera
brådskande frågan örn kontroll å stiftelsers fastighetsförvärv.

_ Genom remiss den 23 december 1931 hava länsstyrelserna anmodats att avgiva
utlåtande över promemorian och lagförslaget. De infordrade utlåtandena
hava numera inkommit. Vid en del utlåtanden finnas fogade yttranden, som
av länsstyrelserna införskaffats från jordbrukskommissioner m. fl.

Vad i promemorian anförts angående utredningens begränsning att avse
frågan örn ändring i förbudslagen har berörts allenast av Västerbottens läns
jordbruJcskommission. Kommissionen har uttalat, att det torde förhålla sig

Kungl. Majlis proposition nr 191.

så, att en mycket stor del av de fastigheter, som trävaruindustrien önskat förvärva
men på grund av förbuds- och bulvanlagstiftningen icke kunnat förvärva,
överlåtits på de fyra under ärendets behandling vid 1931 års riksdag omnämnda
stiftelserna. Huru önskvärd den nu föreslagna ändringen av förbudslagen än
i och för sig vore, kunde det därför icke förnekas, att den komme väl sent.
Så mycket viktigare syntes det därför vara, att uppsikts- och arrendelagarna
snarligen utsträcktes att gälla jämväl för egendom, som innehades av stiftelser.

Angående behovet av en utvidgning av förbudslagens tillämplighetsområde
anfördes i promemorian under hänvisning till vad i ärendet förekommit vid
1931 års riksdag, att — oavsett huruvida åtgärder enligt bulvanlagen kunde
vidtagas i vissa fall, då fastigheter förvärvades av bolag närstående stiftelser
— det syntes erforderligt, att till förekommande av fastighetsförvärv, vilka
stöde i strid mot förbudslagens syfte, lagen snarast möjligt underginge sådan
jämkning, att den bleve tillämplig jämväl å vissa andra rättssubjekt än bolag
och ekonomiska föreningar.

Jag ämnar nu först redogöra för de inkomna utlåtandena, såvitt de röra frågan
örn behovet av den föreslagna utvidgningen av förbudslagens tillämplighetsområde,
varvid jag jämväl kommer att återgiva de allmänna omdömen, som
uttalats angående lagförslaget. Senare vill jag omnämna de anmärkningar,
som framställts mot förslagets detaljer.

Länsstyrelserna i Hallands län, Jämtlands län och Västerbottens län förklara
sig intet hava att erinra mot det upprättade lagförslaget.

Egnahemsnämnden i sistnämnda län anser, att de föreslagna ändringarna i
förbudslagen skulle verksamt förhindra ett kringgående av förutvarande lagbestämmelser,
och tillstyrker förslagets antagande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att, ehuru något kringgående inom
länet av förbudslagens bestämmelser i de uti promemorian angivna hänseenden
icke kommit till länsstyrelsens kännedom, länsstyrelsen dock icke har något
att erinra mot de föreslagna lagändringarna.

Utlåtanden med i huvudsak samma innehåll hava avgivits av länsstyrelserna
i Östergötlands län, Jönköpings län, Kalmar län, Blekinge län, Malmöhus län,
Värmlands län, Västmanlands län och Gävleborgs län.

Uppsala läns jordbrukskommission anför följande:

Förbudslagen torde hittills haft mycket liten betydelse för de sociala förhållandena
inom Uppsala län. I de fall då bolag åstundat förvärv av fastighet,
hade det varit för fyllandet av speciella behov av den art, att dispens från
lagens tillämpning beviljats. Utvecklingen på fastighetsmarknaden sedan lagens
tillkomst år 1925 hade i länet visat sig gå i sådan riktning, att de större
fastighetsbolagen — och speciellt det största, Gimo-österby — livligt åstundat
att sälja ifrån smärre jordbruksfastigheter med nödig skogsareal, en tendens
som allt fortfarande gjorde sig gällande. Det finge alltså icke blott sägas, att
bolagen lojalt låtit de självständiga bondejordbruken för sig bestå, utan det
måste erkännas, att de verksamt bidragit till skapandet av nya sådana. Vad
sålunda anförts örn förbudslagen gällde i än högre grad om bulvanlagen. Jord -

Behovet av
ändring i
förbudslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

brukskommissionen hade sig icke bekant något enda fall inom Uppsala län, där
ingripande jämlikt denna skett eller bort ske. Vad anginge remissärendets huvudfråga,
inrangerandet under förbudslagen av visst slag av stiftelser och
föreningar,^ torde jämväl denna få anses vara av ringa betydelse för Uppsala
län. Förhållandena vid länets fastighetsbolag vore icke och torde icke inom
överskådlig tid bliva sådana, att frestelse till kringgående av redan befintliga
lagbestämmelser på området kunde tänkas uppstå. Ej heller torde vara att befara
bildandet av skogsbolagen närstående stiftelser eller föreningar av sådan
art, som det ansåges nödigt att bringa under förbudslagen. Om lagförslaget
således för Uppsala läns vidkommande å ena sidan icke syntes motsvaras av
något verkligt behov, kunde det å andra sidan i den utformning, som förslaget
hade, enligt jordbrukskommissionens mening icke medföra några olägenheter.
För vissa andra län torde lagändringen vara av behovet påkallad och syntes för
dessa motsvara det avsedda ändamålet.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

Inom länet hade icke, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, förekommit något
fall av kringgående av bulvanlagen eller förbudslagen genom överlåtelse av
bulvanfastighet på stiftelse. Såsom jordbrukskommissionen framhållit, hade
utvecklingen inom länet gått i helt motsatt riktning. Däremot hade landshövdingen
haft erfarenhet av här avsedda förfarande inom annat län, dock inskränkt
till ett fåtal fall, där fastighetsförvärv redan tidigare ägt rum. Såvitt föreliggande
utredning utmärkte hade kringgående förekommit jämväl i vissa andra
län, dock ej i stor omfattning. Att ett sådant kringgående av lagen kunde
äga rum utan tillfälle till laglig reaktion däremot, måste anses otillfredsställande
för rättsmedvetandet. Ehuru omfattningen hittills syntes hava varit ganska
ringa, ansåge länsstyrelsen därför en komplettering av lagen vara motiverad.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat, att den ifrågasatta lagändringen
för länets vidkommande icke hade någon aktualitet. Då emellertid, enligt vad
verkställd utredning givit vid handen, i andra delar av riket förekommit företeelser,
som tydligt åsyftade ett kringgående av gällande bestämmelser i fråga
örn förbud för bolag att förvärva fast egendom, samt förbudslagens ändamål
därigenom äventyrades, ansåge sig länsstyrelsen böra biträda ändringsförslaget.

Länsstyrelsen i Gotlands län har förklarat sig icke hava någon erfarenhet
från länet rörande i ärendet åsyftade försök att kringgå stadgandena i förbudslagen.
Med hänsyn till de åberopade fallen, där bolag låtit stiftelser uppträda
såsom bulvaner för förvärv av fastigheter, till vilka bolagen i själva verket
vore ägare, syntes det emellertid vara nödvändigt att utsträcka förbudslagens
tillämpning på sådant sätt, att ett dylikt uppenbart kringgående av lagens
bestämmelser stävjades.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar följande:

Såvitt för länsstyrelsen vore bekant förekomme icke numera inom länet, att
enskilda personer uppträdde såsom bulvaner för bolag, utom i ett fall, vilket
för närvarande vore underkastat domstols prövning. Såvitt känt vore hade förut
förefintliga bulvanförhållanden avvecklats. Någon stiftelse av sådan beskaffenhet,
som uti promemorian omförmäldes, funnes icke i länet. Då det
emellertid icke vore uteslutet, att försök att kringgå förbudslagen och bulvanlagen
genom att låta stiftelser eller ideella föreningar uppträda såsom bulvaner
för bolag vid förvärv av fast egendom framdeles kunde komma att göras,

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

funne länsstyrelsen särskilt med hänsyn till vad i andra delar av riket i dylikt
avseende förekommit den ifrågasatta ändringen av förbudslagen vara väl motiverad,
och hade länsstyrelsen intet att erinra mot lagförslagets upphöjande
till lag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat den uppfattningen, att såvitt
anginge länet hittills knappast framträtt något behov av lagändring i syfte
att förhindra pensions- eller andra stiftelser att med kringgående av gällande
förbudslagstiftning förvärva fast egendom. Därest emellertid på grund av
inom vissa andra delar av landet gjorda erfarenheter den ifrågasatta utvidgningen
av förbudslagens tillämplighetsområde över huvud ansåges böra komma
till stånd, syntes jämväl enligt länsstyrelsens förmenande detta spörsmål
i lagtekniskt hänseende lämpligen böra lösas på sätt skett i det remitterade
förslaget.

Några länsstyrelser förmena, att den ifrågasatta utvidgningen av förbudslagens
tillämplighetsområde i varje fall icke bör avse riket i dess helhet.

Sålunda anför länsstyrelsen i Kristianstads län — under förmälan bland annat
att, enligt vad länets jordbrukskommission upplyst, icke inom länet förmärkts
något fall, som kunde motivera ändring av förbudslagen, samt att förhållandena
inom länet icke vore sådana, att för framtiden kunde befaras några
försök att kringgå förbudslagen — att länsstyrelsen icke kan finna lagändringen
behövlig, i varje fall icke såvitt angår rikets sydligare delar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner förhållandena i länet icke
giva anledning till lagstiftning i det i remissen avsedda syftet samt avstyrker,
att en sådan lagstiftning kommer att omfatta de län, där den förut gällande
förbudslagen av år 1906 icke ägde tillämpning. Länsstyrelsen anser, att örn
lagen i avsedd omfattning genomfördes, skulle stiftelser och ideella föreningar
i dessa län förorsakas kostnader och besvär, som icke stöde i förhållande till
de jämförelsevis obetydliga fastighetsförvärv, varom här i regel vore fråga.
En ytterligare hämsko skulle läggas på den fria handeln, och detta utan att
några skäl därtill förelåge.

Med bifogande av yttrande från jordbrukskommissimen i länet, vilken förklarar
sig vilja avstyrka den ifrågasatta lagstiftningen såvitt angår sådana
delar av landet där behov av sådan lagstiftning ej föreligger, anför länsstyrelsen
i Skaraborgs län följande:

Vad länet vidkomme hade icke såvitt för länsstyrelsen vore känt inträffat
några fall liknande dem, vilka förekommit i rikets nordligaste län och åberopats
såsom skäl till ändring i förbudslagen. Länet vore till övervägande del ett
jordbrukslän och skogsfastigheterna bestode huvudsakligen av kronoparker
samt boställs- och allmänningsskogar under vederbörlig tillsyn och kontroll.
Dessa omständigheter och rådande förhållanden i övrigt inom länet syntes kunna
berättiga till antagande, att missförhållanden av antydd art ej heller framdeles
behövde befaras inom länet. Med anledning av vad salunda anförts finge
länsstyrelsen giva tillkänna, att lagstiftningen i fråga för länets del icke syntes
vara av behovet påkallad.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter uppskov med den föreslagna
lagstiftningen. Länsstyrelsen anför härutinnan följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kravet på utsträckning av tillämplighetsområdet för förbudslagen att omfatta
jämväl stiftelser hade föranletts av att under de senaste åren ett stort
antal jordbruks- och skogsfastigheter överlåtits till bolag närstående stiftelser,
varigenom syftet med den s. k. norrlandslagstiftningen förfelats beträffande
de överlåtna fastigheterna. Dessa torde till huvudsaklig del hava utgjort
fastigheter, vilka enskilda personer innehaft såsom bulvaner för trävaruaktiebolag.
I dervid remissen fogade handlingarna lämnades uppgift om de stiftelser,
som på sådant sätt förvärvat fastigheter. Till fullständigande av dessa
uppgifter finge länsstyrelsen meddela, dels att John och Ulla Ekmans stiftelse
icke syntes hava kommit till stånd, dels att genom stiftelsebrev den 23 december
1930 till en stiftelse, benämnd Pensionsstiftelsen för befattningshavare
hos Trävaruaktiebolaget Svartvik, överlåtits åtskilliga inom Västernorrlands
och Jämtlands län belägna fastigheter med ett sammanlagt taxeringsvärde av
426,800 kronor. Efter frånräknande av fastigheterna åvilande gäld uppginge
angivna stiftelses behållna förmögenhet enligt uppgift till 117,544 kronor. Bestämmelserna
för stiftelsen vore ungefär enahanda som bestämmelserna rörande
Kramforsstiftelsen och Skönviksstiftelsen. De överlåtna fastigheterna torde
vara fastigheter, som stiftaren innehaft såsom bulvan för bolag.

De skedda fastighetsöverlåtelserna till stiftelser hade uppenbarligen varit
föranledda av bulvanlagens tillkomst. Huruvida bolagen genom överlåtelserna
kunde sagås hava lyckats att i verklig mening kringgå förbudslagen, kunde
dock ifrågasättas. Det torde nämligen vara tvivelaktigt, huruvida bolagen utan
att bulvanförhallande uppstode kunde erhålla lika stor fördel av fastigheterna
i vederbörande stiftelsers ägo som om bolagen ägt fastigheterna själva eller genom
bulvan. Sannolikt vore, att fastighetsöverlåtelserna till ifrågavarande
stiftelser av bolagen främst betraktats som en nödfallsåtgärd till undvikande
av att fastigheter, vilka bolagen redan genom bulvaner varit ägare till, i stor
mängd samtidigt försåldes till synnerligen låga och för bolagen i hög grad förlustbringande
priser. . Då emellertid tidigare förefintliga bulvanförhållanden
numera i allmänhet blivit upplösta, samt tillvaron av bulvanlagen väl finge anses
medföra, att nya bulvanförhållanden icke uppkomme, torde massöverlåtelser
av fastigheter å stiftelser icke vidare behöva befaras, utan syntes det sannolikt,
att fastighetsöverlåtelser till stiftelser framdeles icke komme att ske i
större utsträckning, än före bulvanlagens tillkomst. Det torde därför kunna
ifrågasättas, huruvida icke den vidare utvecklingen av stiftelsers fastighetsförvärv
under någon tid borde avvaktas, innan ifrågavarande lagstiftningsåtgärder
tillgrepes.

Länsstyrelserna i Stockholms län, Kronobergs län, Älvsborgs län och örebro
län avstyrka den ifrågasatta lagstiftningen.

Förstnämnda länsstyrelse bifogar yttrande från länets jordbrukskommission,
som anför:

Det utarbetade lagändringsförslaget hade väl för närvarande ingen betydelse
för länets jordbruksområde, men då det kringgående av de nuvarande bestämmelserna,
som förekommit i Norrland, kunde tänkas komma att tillämpas även
inom länet, därest det icke genom lagändring förklarades stridande mot lagens
anda och mening, torde ändringsförslaget böra tillstyrkas.

I eget utlåtande anför länsstyrelsen i Stockholms län, att den icke har sig
bekant, att inom länet förekommit eller planerats några sådana jordförvärv av
stiftelser, vilka skulle innebära ett kringgående av förbudslagen. Då vid utredningen
endast konstaterats fyra fall av denna art inom rikets fyra nordligaste
län, läge det enligt länsstyrelsens mening nära till hands att ifrågasätta,

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

huruvida en eventuell utsträckning av förbudet mot jordförvärv, motiverad av
dessa fall i Norrland, utan vidare skulle anses även motiverad för hela riket.
Därest emellertid utsträckning av förbudet ansåges ej böra ifrågakomma utan
att avse bela riket, syntes det i alla händelser angeläget att ej under förbudet
indraga andra rättssubjekt än sådana, från vilka ett kringgående av nuvarande
lag rimligen kunde befaras. Att utvidga Kungl. Maj :ts övervakande av jordförvärv
längre än verkligen visats vara behövligt måste efter länsstyrelsens mening
ur alla synpunkter anses oriktigt och olämpligt. Sedan länsstyrelsen ur
dessa utgångspunkter framställt vissa anmärkningar mot förslagets utformning
— anmärkningar, till vilka jag senare återkommer — förklarar sig länsstyrelsen
icke kunna tillstyrka, att det remitterade förslaget lägges till grund för
lagstiftning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län bifogar yttrande från länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, vilket ej bar något att erinra mot den föreslagna lagändringen,
samt anför för egen del:

Av hos länsstyrelsen registrerade 85 stycken stiftelser ägde fem på grund
av testamente fastigheter och hade i enlighet med bestämmelser i donationsurkundema
tre stiftelsers donationskapital helt eller delvis nedlagts i fastigheter.
I intet av dessa fall hade stiftelsernas fastighetsförvärv skett i syfte att undgå
tillämpningen av den s. k. norrlandslagstiftningen. Därjämte ägdes ett flertal
fastigheter i länet av ideella föreningar och ej heller beträffande dessa
fastigheter förelåge några omständigheter, som tydde på att fången skett i sådant
syfte. För länets vidkommande syntes således icke förefinnas något behov
av sådan lagstiftning, som med förslaget avsåges. Det ville synas länsstyrelsen,
att gällande bestämmelser örn bulvanförhållanden i fråga örn fast egendom samt
örn tillsyn över stiftelser vore ägnade att i avsevärd mån minska de missförhållanden,
som i remissen angivits som grund för lagförslaget. Länsstyrelsen avstyrkte
den föreslagna lagändringen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län omnämner chefens för jordbruksdepartementet
uttalande vid besvarandet av herr Lindhagens interpellation vid 1931 års
riksdag rörande norrlandslagstiftningen samt anför i anslutning härtill:

Det vore obestritt, att i händelse stiftelse kunde betraktas som bulvan för
bolag, folie stiftelsens fastighetsförvärv under bulvanlagens bestämmelser. Att
stiftelse vore ''närstående’ till skogsbolag syntes svårligen innebära ett sådant
förhållande, som i och för sig borde leda till utsträckning av gällande bolagslagstiftning
att omfatta även stiftelse. En sådan utsträckning av lagstiftningen
borde föregås av en undersökning, huruvida fastighetsinnehav av stiftelse
utgjorde eller sannolikt komme att utgöra sådan social fara, som vore
grunden för hela den s. k. norrlandslagstiftningens tillkomst. Denna undersökning
borde omfatta i främsta rummet Norrland, där frågan blivit aktuell,
men, då lagen vore avsedd att omfatta hela landet, även det övriga Sverige,
där man nu stöde skäligen främmande för behovet av en skärpt lagstiftning
på ifrågavarande område.

Den lagens anda och mening, som det gällde att i främsta rummet värna,
vöre nämligen enligt länsstyrelsens mening den, som för länge sedan erövrat
svensk lagstiftning och som ännu finge anses vara dess ledande princip, att
förvärv av jord och annan egendom borde stå var och en fritt, om ej särskilda
anledningar till inskränkande bestämmelser gåves. Några bärande skäl för
nu föreslagna restriktioner ansåge länsstyrelsen icke hava framförts. Men

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förbudslagens
utsträckning

att gälla
jämväl stiftelser
och
ideella föreningar.

däremot skulle lagstiftningen otvivelaktigt vara till olägenhet för fullt legitima
intressen. Det vore alltid till nackdel vid affärsuppgörelser, om dessa
skulle göras beroende av senare fastställelse av myndighet. Det gynnsamma
tillfället till uppgörelse kunde på så sätt lätt gå förlorat.

Länsstyrelsen yttrar sig därefter örn en detalj i förslaget samt anför slutligen
:

Den fruktansvärda ekonomiska kris, som världen nu genomginge, bringade
alla värden att falla, man visste ej vart. Ej minst vore detta fallet med värdena
å fast egendom. Varje statlig åtgärd, som verkade i värdesänkande riktning
-— verkan kunde vara hur obetydlig som helst — borde därför undvikas.
En restriktiv lagstiftning för handeln med fastigheter, som uteslöte vissa köpare
och försvårade andras förvärv, måste verka i värdeminskande riktning.
Det av justitiedepartementet på riksdagens begäran utarbetade lagförslaget
komme i ett särdeles olämpligt ögonblick. Länsstyrelsen ansåge, att förslaget
icke borde läggas till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Örebro län har införskaffat yttrande från länets skogsvårdsstyrelse.
Denna meddelar, att det icke kommit till dess kännedom, att inom
länet förbudslagen kringgåtts av bolag eller förening på sätt som angåves i
promemorian. För egen del upplyser länsstyrelsen, att den härutinnan jämväl
förhört sig hos flera landsfiskaler samt att den ej heller vare sig nu eller
tidigare erhållit någon upplysning i sådant hänseende. I anslutning härtill
anföres i länsstyrelsens utlåtande vidare:

Länsstyrelsen funne sig således kunna anföra, att för länets vidkommande,
i varje fall för närvarande, någon lagändring i nu avsedd del icke vore av behovet
påkallad.

I den mån missbruk av lagens bestämmelser annorstädes förekommit, syntes
det länsstyrelsen, som örn åtminstone i regel möjlighet borde finnas till ingripande
medelst tillämpning av bulvanlagen.

Lagstiftningen angående förbud för bolag att förvärva fast egendom torde
för övrigt närmast hava tillkommit i syfte att bevara de självständiga bondejordbruken
samt förebygga att dessa komme under bolagsvälde. Förhållandena
torde emellertid numera hava utvecklat sig på det sätt, att bolagen själva
vore mindre benägna att förvärva inägojord, utan fastmera snarare ville avhända
sig sitt innehav av sådan. Lagstiftningen syntes därför enligt länsstyrelsens
mening böra åsyfta en skärpt tillsyn däröver, att åt de självständiga
jordbruken tillförsäkrades fullt så mycken skog, som enligt de särskilda orternas
förhållanden vore erforderligt för lantbrukets säkra bestånd. Att däremot
hindra bolagen att förvärva skogsområden i övrigt, syntes länsstyrelsen
ur nationalekonomisk synpunkt så mycket mindre böra ifrågakomma, som
ostridigt vore, att de enskilda bolagsskogarna hörde till de bäst skötta i landet.
Då enligt länsstyrelsens uppfattning de föreslagna bestämmelserna icke
vore av behovet påkallade, hemställde länsstyrelsen, att förslaget icke måtte
läggas till grund för ändrad lagstiftning i ämnet.

I promemorian hade anförts, att därest utvidgning av förbudslagens tillämplighetsområde
ansåges nödig, till en början uppkomme spörsmålet, huruvida
utvidgningen borde avse allenast stiftelser eller, förutom stiftelser, jämväl
ideella föreningar. Till belysande av detta spörsmål lämnades i promemorian
följande upplysningar angående dels tidigare gällande inskränkningar i för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191. 15

eningars rätt att förvärva fast egendom dels ock de nu gällande bestämmelsernas
tillkomst.

Lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärva fast egendom, vilken lag upphävdes genom den nu gällande förbudslagen,
gällde ursprungligen för bolag och ekonomiska föreningar men blev
genom en år 1911 vidtagen ändring tillämplig jämväl i fråga örn ideella föreningars
fastighetsförvärv. Denna ändring sammanhängde med vissa samtidigt
föreslagna — men icke genomförda -— ändringar på föreningslagstiftningens
område, innefattande bland annat, att en ideell förening under viss förutsättning
skulle kunna vinna registrering såsom ekonomisk.

Då vid 1921 års riksdag i anledning av väckt motion förelåg till behandling
förslag, att 1906 års lag skulle äga tillämpning jämväl i de delar av landet,
där lagen då icke gällde, beslöt riksdagen, som biföll förslaget, på hemställan
av lagutskottet, att vid denna tillämpning med förening skulle förstås allenast
ekonomisk förening. I utlåtande (nr 22) i anledning av motionen hade utskottet
anfört bland annat, att den år 1911 vidtagna ändringen i 1906 års lag syntes
mera hava tillkommit av förbiseende från den lagstiftande maktens sida än i
följd av något på vunna erfarenheter grundat behov. Någon fara från ideella
föreningars sida kunde svårligen väntas, och genom deras inbegripande under
lagen skulle beredas dessa föreningar, med sina oftast mycket begränsade tillgångar,
endast onödiga besvär och omkostnader.

Vid behandlingen i statsrådet av förslaget till den nu gällande förbudslagen
omnämnde dåvarande chefen för justitiedepartementet, hurusom jordkommissionen
i sitt betänkande med förslag till lag med bestämmelser angående rätt
att förvärva och besitta fast egendom yttrat, att, såvitt erfarenheten gåve vid
handen, ideella föreningar ytterst sällan gjorde några mera betydande förvärv
av jordbruksfastigheter, samt att i de fall, då förvärv skedde, några missförhållanden
i de avseenden, vilka förslaget avsåge att förebygga, näppeligen
syntes förekomma, varför kommissionen icke ansett nödigt att stadga koncessionsplikt
i fråga om fastighetsförvärv, som gjordes av sådana föreningar. Departementschefen
yttrade vidare att, ehuru enligt hans uppfattning vissa skäl
kunde anföras till stöd för att även ideella föreningar bleve underkastade
ifrågavarande koncessionsplikt, han ansett sig kunna tillstyrka, att tillämpningen
av den lag, som skulle utfärdas, inskränktes till bolag och ekonomiska
föreningar.

Därefter anfördes i promemorian ytterligare följande:

Emot ett förslag örn utsträckning av förbudslagens tillämplighetsområde att
omfatta ideella föreningar torde kunna invändas, att de fastighetsförvärv, som
hittills gjorts av ideella föreningar, ej, såvitt känt vore, varit av den beskaffenhet,
att de påkallade en sådan lagändring. Vid en utredning angående utvidgning
av förbudslagen måste emellertid såvitt anginge ideella föreningar
beaktas ej allenast de fastighetsförvärv, som redan skett, utan jämväl och i
främsta rummet de fastighetsförvärv, som vore att befara, för den händelse
lagen bleve tillämplig å stiftelser. Härvid torde man icke kunna såsom oberättigad
avvisa den misstanken, att, därest stiftelsers men icke ideella föreningars
fastighetsförvärv bleve underkastade kontroll, försök skulle komma
att göras att genom bildande av ideella föreningar och fastighetsöverlåtelser till
dessa undgå förbudslagens bestämmelser. Jämväl borde beaktas, att gränsen
mellan vissa former av stiftelser och av ideella föreningar vore synnerligen
svävande. Med hänsyn till det anförda syntes i nu förevarande hänseende
skillnad icke böra göras mellan stiftelser och ideella föreningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

I promemorian behandlades vidare frågan, huruvida särskilda grupper av
stiftelser eller ideella föreningar skulle undantagas från lagens tillämplighet.
Härutinnan anfördes följande:

Vad anginge stiftelser torde härvid i första hand ifrågakomma sådan stiftelse,
vars styrelse utgjordes av statsmyndighet. Att dylik stiftelse ej borde
vara underkastad förbudslagen syntes uppenbart. Vidare torde kunna undantagas
stiftelse, som förvaltades av riddarhusdirektionen eller av akademi eller
annan inrättning, för vilken Konungen fastställt stadgar, samt stiftelse, som
hade av Konungen fastställda stadgar. Örn åtskilliga andra stiftelser torde
visserligen gälla, att man ej heller hos dem torde behöva befara några tendenser
att medverka till kringgående av förbudslagen. Att bland de olika stiftelserna
uppdraga en rättvis gräns erbjöde emellertid synnerliga svårigheter. Den
utredning, som förebragts i sammanhang med ärendets behandling vid 1931
års riksdag, torde få anses ådagalägga, att en uppdelning icke kunde ske med
hänsyn till stiftelsernas i stiftelseurkunderna angivna syften. De synpunkter,
som kunde anläggas i fråga om stiftelser i allmänhet, gällde uppenbarligen
jämväl beträffande idella föreningar. Dessutom vore att beakta, att de ideella
föreningarna ännu icke blivit föremål för laglig reglering.

Vissa av de inkomna yttrandena innehålla uttalanden i de sålunda berörda
frågorna.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att det vore angeläget att ej
under det ifrågasatta förbudet indraga andra rättssubjekt än sådana, från
vilka ett kringgående av nuvarande lag rimligen kunde befaras. En sådan
tankegång vore tydligt uttryckt i andra lagutskottets utlåtande vid 1931 års
riksdag, i det att utskottet förordade utredning angående förbudslagens utvidgning
till vissa slag av stiftelser. Promemorian hade helt åsidosatt en sådan
begränsning. Länsstyrelsen förmenade, att lagstiftningen på detta område
givetvis borde upptaga sådana nya restriktioner, som erfarenheten visade vara
erforderliga ur samhällelig synpunkt, men heller icke gå längre.

Länsstyrelsen har vidare anfört följande:

Det läge i öppen dag, att en generell utsträckning av förbudet till stiftelser
och ideella föreningar skulle vålla dessa betydande olägenheter. Det funnes
en mängd sådana sammanslutningar, flertalet små och i blygsam ekonomisk
ställning, och ej sällan hände, att de behövde förvärva fastighet, oftast i direkt
samband med sitt oegennyttiga syfte. Att ställa deras jordförvärv under förbudslagen
skulle för dem betyda kostnader, omgång, besvär, ibland svårigheter
att få en uppgörelse med avlåtaren — ty köp av fastighet kunde ej alltid
dragas ut på tiden.

Från det nya förbudet föresloges i promemorian undantag endast för stiftelser,
lydande under statsmyndighet, riddarhusdirektionen eller akademi eller
annan inrättning, för vilken Konungen fastställt stadgar, samt slutligen överhuvud
taget för ''stiftelser, som har av Konungen fastställda stadgar’. Det
torde vara anledning att något analysera innebörden av det sista undantaget.
Dess syfte kunde väl anses vara att möjliggöra för Kungl. Maj:t att en gång
för alla meddela vissa stiftelser kapacitet till förvärv av fast egendom, och
mot detta syfte vore — från förslagets förutsättningar — givetvis intet att
erinra. Däremot nödgades länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida den väg som
föreslagits vore lämplig eller framkomlig. Så sent som 1929 hade tillkommit
en lag örn tillsyn över stiftelser, med vars grunder och bestämmelser den nu

Kungl. May.ts proposition nr 191.

föreslagna punkten i förbudslagen syntes föga förenlig. Sagda punkt skulle
påtagligen, om den överhuvud taget väntades fylla sitt ändamål, verka så,
att ett flertal stiftelser, som kunde ha tanke på fastighetsförvärv eller hopp
örn testamentering av fastighet, skulle animeras att söka Kungl. Maj:ts stadfästelse
på sina stadgar. Det förefölle föga lyckligt att föranleda en anhopning
av sådana stadgeprövningar hos Kungl. Majit. Dessutom kunde frågas,
ur vilka synpunkter prövningen — som givetvis måste omfatta inlämnade stadgar
i deras helhet — skulle av Kungl. Majit företagas i den. mängd fall, då
själva stiftelsen ej hade något allmännare intresse. För övrigt skulle, efter
tankegången i promemorian, en stiftelses ändamål så val som dess stadgar
kunna befinnas förträffliga utan att motivera rätt till fastighetsförvärv. Länsstyrelsen
kunde icke se annat än att fastställelse av stadgar såsom sådana vore
en sak, lämplighet till jordförvärv — fortfarande ur promemorians synpunkt
— en annan. Ifrågavarande undantag syntes därför knappast hållbart och
kunde under inga förhållanden motväga olägenheterna av huvudbestämmelsen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit, att svårigheten i många fall att
draga en gräns mellan ideella föreningar och stiftelser torde böra föranleda,
att även rättssubjekt av förstnämnda slag inbegripas under förbudet. Däremot
förefölle det som om längre gående undantag från förbudet än förslaget
innehölle borde göras beträffande både föreningar och stiftelser. Härutinnan
anför länsstyrelsen vidare:

Såsom exempel härpå kunde framhållas, att vissa sammanslutningar, vilka,
utan att hava till ändamål att genom ekonomisk verksamhet tillgodose medlemmarnas
ekonomiska intressen, fullföljde övervägande religiösa, välgörande,
sociala, undervisnings- eller liknande syften, understundom toge form av föreningar
eller stiftelser. (Jfr förordningen örn arvskatt och skatt på gåva 32 §.)

Sålunda ägde Evangeliska fosterlandsstiftelsen en jordbruksfastighet, som
användes till barnhem och i någon mån till ålderdomshem. Den religiösa föreningen
''Kvinnliga missionsarbetare’ ägde fastigheter, vilka användes till. skola,
ålderdomshem och sjukhem. Vissa folkhögskolor dreves av föreningar
eller stiftelser och hade för sin undervisning förvärvat jordbruksfastigheter.
Att låta dylika sammanslutningar bliva beroende på dispens syntes mindre
lämpligt. Överhuvud torde ifrågavarande verksamhetsyttringar icke böra underkastas
förbudslagstiftningen.

Länsstyrelsen i Gotlands län har i dessa frågor yttrat:

Länsstyrelsen ställde sig synnerligen tveksam, örn en så omfattande utsträckning
av förbudslagens tillämplighetsområde, som nu föreslagits, kunde vara nödvändig
och överhuvud taget lämplig. Varje förening och stiftelse med.välgörande,
vetenskapligt, konstnärligt, idrottsligt eller annat syfte skulle enligt förslaget
bliva underkastad förbudslagens stadganden. Otvivelaktigt skulle detta vålla
såväl ifrågavarande föreningar och stiftelser som även myndigheterna åtskilligt
besvär, som i flertalet fall syntes ganska onödigt. Inom länet funnes t. ex.
Föreningen Gotlands Fornvänner, som hade till syfte att vårda och förvärva
gotländska forntidsminnen oell gotländska naturminnesmärken. Föreningen
hade under årens lopp förvärvat ett stort antal, till arealen i allmänhet mycket
små fastigheter runt örn över Gotland, och utgjordes dessa fastigheter av
forntida gravfält, medeltida ruiner eller andra minnesmärken, för Gotland
typiska s. k. lövängar, som man velat bevara, vackra strandområden med s. k.
raukar m. m. I många fall hade dylika områden skänkts till föreningen, i
andra hade föreningen för ett ringa belopp lyckats förvärva desamma. Med
den avfattning, förbudslagens 3 § hade och enligt förslaget jämväl skulle bibe Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 159 haft. (Nr 191.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

hålla, torde, om förslaget genomfördes, frågan örn föreningens förvärv av dylika
fastigheter icke kunna lösas genom en sådan prövning, som jämlikt nämnda
paragraf ålåge länsstyrelsen, utan måste frågan underställas Kungl. Maj :t.
Samma torde vara förhållandet, örn t. ex. en idrottsförening ville förvärva en
idrottsplats eller en skytteförening ett område för anläggande av skjutbana.
Det syntes ganska betänkligt att lagstadga ett sådant förfarande med hänsyn
såväl till de i förhållande till fastigheternas ofta ringa saluvärde ganska betydande
kostnader, som hithörande institutioner skulle åsamkas, som ock till
den mängd ärenden, som därvid måste underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Skulle någon utväg icke kunna finnas att från lagens tillämplighet undantaga
sådana stiftelser och föreningar, som länsstyrelsen här åsyftade och där
risken för ett bulvanförhållande svårligen kunde tänkas föreligga, torde det
vara. nödvändigt att vidtaga sådana ändringar i förbudslagens 3 §, att området
för länsstyrelsens prövningsrätt utvidgades att omfatta jämväl sådana fall.
som nu berörts, och jämväl andra fall, där det vore uppenbart, att ett förvärv
borde vara tillåtet ur de synpunkter, som läge till grund för denna lagstiftning.
Denna hade ju tillkommit i syfte att bevara självständiga bondejordbruk
och att skydda jordbruksegendomar för vanhävd och det torde icke vara erforderligt
att utsträcka hithörande lagars tillämpning längre än som krävdes
för tillgodoseende av dessa syften.

I detta sammanhang ville länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke den föreslagna
bestämmelsen, i 11 § sista stycket, där det endast talades örn stiftelse, i
varje fall borde utvidgas att gälla jämväl förening av sådant slag, som där
avsåges i fråga örn stiftelse. En förening sådan som t. ex. Svenska Röda Korset
skulle i annat fall inbegripas under lagen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat den åsikten, att därest det
visade sig nödvändigt att utsträcka förbudslagen att gälla stiftelser, det även
torde bliva av behovet påkallat att låta lagen avse fastighetsförvärv av ideella
föreningar. För vederbörande bolag torde nämligen en fastighetsöverlåtelse
till sådan förening kunna bliva till enahanda gagn som örn överlåtelsen skett
till en stiftelse.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser likaledes, att stiftelser och ideella
föreningar böra jämställas.

Korrangenom
testamente.

I promemorian behandlades slutligen frågan, huruvida vad i förbudslagen
stadgades angående inskränkning i rätten att förvärva fast egendom borde
gälla i avseende å stiftelsers och ideella föreningars fång genom testamente.
Härom anfördes huvudsakligen följande:

Förbudslagen saknade motsvarighet till den särskilda bestämmelse angående
förvärv genom bodelning, arv eller testamente, som återfunnes i 18 § första
stycket lagen den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Angående förvärv genom
bodelning eller arv kunde bestämmelse uppenbarligen icke förekomma i förbudslagen,
vilken ej gällde för fysiska personer. Faktiska hinder förelåge
visserligen icke för bolag eller ekonomiska föreningar att genom testamente
förvärva egendom, men för dylika förvärv, vilka för övrigt, såvitt känt vore,
ytterst sällan förekomme, hade icke meddelats andra bestämmelser än de enligt
förbudslagen i allmänhet gällande. Med avseende å stiftelsers och ideella
föreningars fastighetsförvärv genom testamente syntes i viss män särskilda
förhållanden föreligga. Testamentariska förordnanden, varigenom fastigheter
bortskänktes till stiftelser eller ideella föreningar torde förekomma ganska

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

ofta, och det syntes angeläget, att ej utan tvingande skäl meddelades sådana
kontrollbestämmelser, vilka kunde tänkas komma att verka avskräckande
på dem, som i de bästa avsikter ämnade upprätta testamente angående fast
egendom till förmån för stiftelser eller ideella föreningar. Med hänsyn härtill
vore det önskvärt, att stiftelsers och ideella föreningars fång genom testamente
kunde helt undantagas från förbudslagens tillämpning. Det syntes emellertid
ej uteslutet, att ett sådant undantag kunde lämna tillfälle till kringgående av
förbudslagen.

I åtskilliga yttranden framhålles, att förbudslagen icke bör gälla för stiftelsers
och ideella föreningars fång genom testamente. Därvid anföres, att det
förefaller mycket osannolikt, att denna form av rättshandling skulle användas
för kringgående av förbudslagstiftningen. Vidare uttalas den farhågan, att örn
dylikt fång icke undantages, lagstiftningen kommer att motverka testamentariska
förordnanden till förmån för stiftelser och ideella föreningar. Slutligen
betonas, att det måste anses olyckligt, att ett testamente till förmån för
dylikt rättssubjekt skulle bliva ogiltigt därför att testamentstagaren försummat
att i rätt tid söka dispens. I sådant avseende anför länsstyrelsen i Västernorrlands
län:

En omständighet, som i detta sammanhang borde beaktas, vore, att det icke
sällan torde komma att inträffa, att stiftelse eller förening, som förvärvat fastighet,
av förbiseende underläte att inom föreskriven tid söka tillstånd till
förvärvet, med påföljd att fånget bleve ogillt. I sådant fall mötte vid köp
och gåva i allmänhet inga svårigheter att förmå säljaren respektive givaren att
förnya fånget. Vore fånget testamente, torde det däremot ofta kunna antagas,
att vederbörande stärbhusdelägare vägrade vidtaga åtgärder för fastighetens
förnyade överlåtande på stiftelsen eller föreningen, som alltså genom
sin försummelse definitivt ginge förlustig sin rätt till fastigheten.

Den utredning, som införskaffats med anledning av innehållet i Västerbottens
läns jordbrukskommissions förut omnämnda berättelse och den i anslutning
härtill framställda interpellationen vid 1931 års riksdag, utvisar, att
under åren 1927—1930 upprättats vissa stiftelser, till antalet fyra, å vilka
överlåtits vissa i de fyra nordligaste länen belägna fastigheter till betydande
värden. Beträffande tre av dessa stiftelser angavs i stiftelsebrevet såsom stiftelsens
ändamål att säkerställa och bereda pension åt hos uppgivet bolag anställda
tjänstemän och förmän enligt de i stiftelsebrevet närmare stadgade
grunder. Den fjärde stiftelsen skulle enligt stiftelsebrevet hava till uppgift
i främsta rummet att betrygga det framtida beståndet och den värdiga
vårdnaden av uppgiven släktgård samt vidare att giva ekonomiskt stöd åt
stiftarnas avkomlingar, att genom ekonomiskt bidrag främja kulturella, skogsvetenskapliga
och industriellt-ekonomiska spörsmål av speciellt norrländskt
intresse samt att i angiven utsträckning lämna understöd åt behövande inom
Ytterlännäs församling och säkerställa stipendier åt studerande vid Norrlands
nation i Uppsala. Att stiftelserna icke tillkommit uteslutande för att tillgodose
de ändamål, som angåvos i stiftelsebreven, torde framgå av vunna upplysningar.
Utredningen lärer giva vid handen, att åtminstone en stor del
av de fastigheter, stiftelserna förvärvat, tidigare ägts för vissa bolags räk -

lleparte ments ehefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

ning genom bulvaner, mot vilka vidtagits eller med säkerhet kunde väntas åtgärder
enligt bulvanlagen, samt att bolagen icke erhållit eller ansett sig kunna
påräkna att erhålla vederbörligt tillstånd att förvärva fastigheterna. Från
bolagens sida torde det vid stiftelsernas upprättande hava varit avsett att
förebygga fastigheternas exekutiva försäljning. Man torde även hava räknat
med att förvaltningen av fastigheterna och deras skogstillgångar skulle
jämväl efter stiftelsernas tillkomst komma att skötas i samförstånd med ledningen
för respektive bolag.

Enligt vad numera upplysts, synes den sist omnämnda av de ifrågavarande
fyra stiftelserna icke hava kommit till stånd. Däremot har ytterligare en stiftelse
tillkommit med enahanda ändamål som de tre förstnämnda. Å denna
stiftelse hava överlåtits åtskilliga fastigheter inom Västernorrlands och Jämtlands
län med ett sammanlagt taxeringsvärde av inemot en halv miljon kronor.
I övrigt har icke såvitt känt är inom landet tillkommit någon stiftelse under
liknande omständigheter.

Uppenbarligen står det icke i överensstämmelse med grunderna för den s. k.
norrlandslagstiftningen, att fastigheter, vilka icke kunna förvärvas av bolag,
överlåtas å bolagen närstående stiftelser, till följd varav dessa fastigheters
återgång till självägande jordbruk förhindras. Härtill kommer, att stiftelserna
icke äro bundna av de för bolagsfastigheter gällande särskilda arrendeoch
uppsiktsbestämmelserna. Oavsett huruvida möjlighet finnes att enligt
bulvanlagen ingripa i de särskilda fall, varom utredningen giver upplysning,
torde dock vara tydligt, att nämnda lag icke lämnar betryggande garantier
mot fastighetsöverlåtelser till stiftelser, varom här är fråga. Det kunde då
synas ligga närmast till hands att vidtaga ändring i bulvanlagen. På denna
väg lärer emellertid icke mycket stå att vinna. Huru än bulvanlagen avfattas,
möta ofta svårigheter att fastställa, örn bulvanförhållande föreligger. Det
kan ock erinras, att verkligt bulvanförhållande icke behöver föreligga i sådana
fall, som här avses. Understundom torde med hänsyn till de intressen, som
norrlandslagstiftningen avser att skydda, tillsyn å stiftelsers fastighetsförvärv
vara lika erforderlig som tillsyn i fråga om bolags fastighetsförvärv. Det lärer
alltså bliva nödvändigt att i annan ordning söka förhindra norrlandslagstiftningens
kringgående.

Under ärendets behandling vid 1931 års riksdag ifrågasattes i sådant hänseende,
att förbudslagens tillämplighetsområde skulle vidgas. Denna väg synes
ock vara den lämpligaste. I enlighet härmed har i det lagförslag, som
fogats vid den inom departementet utarbetade promemorian, förbudslagen föreslagits
skola utsträckas att gälla för stiftelser — med vissa undantag -—- samt
för ideella föreningar. I flera av de inkomna utlåtandena har framhållits, att
en utvidgning av förbudslagens tillämplighetsområde icke bör gå längre än som
kan anses oundgängligen nödigt för att förekomma sådana företeelser, som
framkallat kravet på lagändring, och ur denna synpunkt har föreslagits, att
utvidgningen borde lokalt begränsas. Det har därför övervägts, huruvida icke
ändringen i förbudslagen kunde inskränkas att avse allenast de delar av riket,
där de förut omnämnda stiftelserna framträtt. Häremot tala emellertid ena -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

handa skäl, som på sin tid föranledde förbudslagstiftningens utsträckning till
rikets mellersta och södra delar. Även örn för närvarande behov av förbudslagens
skärpning framträtt allenast i fråga om de norrländska länen, kan dock
icke helt bortses från att jämväl i andra delar av riket kunna inträffa försök
till kringgående av ifrågavarande lagstiftning. På grund härav har jag
icke funnit mig kunna förorda en lokal begränsning av lagstiftningen. I utlåtandena
har jämväl ifrågasatts, att förbudslagens utvidgning borde gälla
allenast vissa stiftelser. I första hand inställer sig här frågan örn en begränsning
med hänsyn till stiftelsernas ändamål. Därest en dylik begränsning genomfördes,
skulle i varje särskilt fall krävas undersökning, huruvida det för
stiftelsen uppgivna ändamålet överensstämde med de verkliga förhallandena.
Det ligger i öppen dag, att en sådan undersökning är förenad med stora svårigheter.
Ej heller har den nu gällande lagstiftningen ansett ändamålet med sammanslutningen
böra tilläggas någon betydelse vid kontrollen över bolags och
ekonomiska föreningars fastighetsförvärv. En dylik ståndpunkt skulle ock
hos de avtalande parterna vid fastighetsöverlåtelser åstadkomma stor ovisshet
i fråga örn lagens tillämpning. Härvid må erinras örn innehållet i 6 §
första stycket förbudslagen, enligt vilket lagrum ansökan örn tillstånd till fastighetsförvärv
skall göras inom viss tid från det fånget skedde, vid äventyr
att fånget eljest är ogillt. Den som förvärvat en egendom bör i lagen erhålla
klart besked, huruvida skyldighet föreligger att söka koncession. Jämväl
ur en annan synpunkt framträder svårigheten att begränsa lagstiftningen
till vissa slags stiftelser. Då lagfart sökes för bolag eller förening, som avses
i förbudslagen, åligger det domstolen att pröva, huruvida det fång, varå
lagfart sökes, faller under förbudslagens bestämmelser eller icke. Om det förra
är händelsen, får ansökningen ej bifallas, förrän tillstånd till förvärvet lämnats
— jag bortser här från inrop å exekutiv auktion. Den prövning av fånget,
som skall äga rum i lagfartsärendet, kan icke gärna avse sådana förhållanden
som en stiftelses egentliga ändamål, dess huvudsakliga verksamhet eller användningen
av dess inkomster. Prövningen måste bliva av väsentligen formell
natur. Det torde alltså framstå såsom nödvändigt, att gränsen mellan ''fria’
fång och sådana fång, som kräva dispens enligt förbudslagen, göres enkel och
tydlig. Av vad jag nu anfört lärer framgå, att en eljest önskvärd begränsning
av lagstiftningen till vissa slag av stiftelser icke låter sig genomföra.

En annan fråga är, huruvida med hänsyn till det allmännas kontroll och
medverkan i fråga örn vissa stiftelsers förvaltning undantag från de föreslagna
bestämmelserna böra stadgas. Från anmälningsplikt enligt lagen den
24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser har befrielse meddelats beträffande
bland andra stiftelser sådan, vars styrelse utgöres av statsmyndighet, samt
sådan, som förvaltas av riddarhusdirektionen eller av akademi eller annan inrättning,
för vilken Konungen fastställt stadgar. Dessa stiftelser, örn vilka
gäller — förutom att de icke kunna befaras komma att medverka till kringgående
av norrlandslagstiftningen — att de klart kunna avgränsas från andro
stiftelser, torde böra undantagas jämväl från förbudslagens tillämpning. I promemorian
hade ifrågasatts, att undantag borde stadgas jämväl för stiftelse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

sora Ilar av Konungen fastställda stadgar. Med hänsyn till vissa olägenheter,
vilka, såsom länsstyrelsen i Stockholms län framhållit, kunna följa härav, synas
övervägande skäl tala för att detta undantag utgår.

Utvidgas lagstiftningen på sätt nu ifrågasattes, torde därav bliva en följd,
att jämväl ideella föreningar måste hänföras under förbudslagen. Gränsen mellan
vissa former av stiftelser och av ideella föreningar är nämligen synnerligen
svävande. Därjämte måste beaktas, att, därest stiftelsers men icke ideella föreningars
fastighetsförvärv underkastades kontroll, förbudslagen kunde kringgås
genom bildande av ideella föreningar och fastighetsöverlåtelser till dem.

I vissa av de avgivna utlåtandena har framhållits, att en lagstiftning sådan
som den åsyftade vore förenad med olägenheter, i det att jämväl fullt lojala
stiftelser och ideella föreningar finge vidkännas besvär och även i någon mån
kostnader för att erhålla tillstånd till fastighetsförvärv. Även örn dessa erinringar
ej sakna ett visst fog, torde dock betydelsen av olägenheterna hava väsentligen
överskattats. Till en början är att märka, att fastigheter inom planlagt
område ej beröras av förbudslagen. I åtskilliga fall, då en stiftelse eller
ideell förening önskar förvärva en fastighet, torde det vara fråga örn en tomt
inom planlagt område i stad eller samhälle på landet, å vilken skall uppföras
ett sjuk- eller ålderdomshem, en samlingslokal eller annan byggnad för stiftelsens
eller föreningens verksamhet, I sådana fall erfordras alltså icke något
tillstånd till förvärv av fastigheten. Vidare ina framhållas, att 3 § förbudslagen
medgiver ett enkelt koncessionsförfarande inför länsstyrelsen i sådana
fall, då förvärvet avser fastighet — utom planlagt område — som äger
sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen är avsedd till tomt,
upplagsplats eller dylikt eller att nyttjas på visst närmare angivet sätt. Det
är min avsikt att i anslutning till yrkande härom i utlåtandet från länsstyrelsen
i Gotlands län föreslå, att samma förfarande skall komma till användning
i ytterligare några fall, där fråga är örn huvudsakligen mindre
fastigheter, vilka icke förvärvas för att nyttjas till jordbruk eller skogsbruk.
I detta sammanhang torde ock böra framhållas, att i de fall, då en sammanslutning
förvärvar en fastighet för bebyggelse eller för annat ändamål, det
ej sällan är en tillfällighet, huruvida sammanslutningen erhåller karaktär av
ekonomisk förening, ideell förening eller stiftelse. Under sådana förhållanden
kan det knappast anses tillfredsställande, att den omständigheten att sammanslutningen
fatt den ena eller andra formen skall vara avgörande i fråga örn
skyldigheten att söka tillstånd till förvärvet.

I flera av de inkomna utlatandena har framhållits, att det måste anses
mindre lämpligt, att stiftelsers och ideella föreningars fång genom testamente
åro underkastade kontroll. Det kan erinras, att frågan örn dylik kontroll
behandlats av lagberedningen i dess betänkande med förslag till lag örn testamente
m. m. Beredningen anförde därvid, att den saknat anledning att, utöver
vad som enligt förbudslagen gällde i fråga om bolags och ekonomisk förenings
förvärv av fast egendom genom testamente, föreslå en kontroll över
juridiska personers förvärv genom testamente. Något behov av en dylik kontroll,
som förnämligast skulle avse ideella föreningar och stiftelser, hade

Kungl. May.ts proposition nr 191.

enligt beredningens mening icke gjort sig gällande. Det kunde tvärtom befaras,
att en kontroll skulle verka hämmande på den i vårt land — kanske
mera än i andra länder — framträdande goda viljan att genom donationer tillgodose
ändamål av allmänt social eller kulturell natur eller av betydelse för
näringslivet. Utöver vad lagberedningen sålunda framhållit torde ytterligare
en omständighet tala för att stiftelsers och ideella föreningars förvärv genom
testamente böra undantagas, då förbudslagens tillämplighetsområde vidgas.
Därest det inträffade, att en stiftelse eller ideell förening på grund^av
okunnighet örn gällande rätt försummade att inom stadgad tid söka tillstånd
till fastighetsförvärv, bleve påföljden, att fånget vore ogillt. Denna påföljd
är i fråga örn förvärv genom testamente så mycket allvarligare som fåugets
ogiltighet icke, på sätt är möjligt i fråga örn köp eller gåva, kan upphjälpas
genom ny fångeshaidling av överlåtaren. På grund av vad nu anförts anser
jag mig böra föreslå, att i förbudslagen stadgas undantag för stiftelsers och
ideella föreningars förvärv genom testamente.

Med de ändringar, som jag i det föregående angivit, synes mig det inom
departementet upprättade lagförslaget vara av beskaffenhet att kunna läggas
till grund för lagstiftning i ämnet. I fråga om de särskilda paragraferna torde
jag få anföra följande.

I 2 § har gjorts ett tillägg, varigenom stiftelsers och ideella föreningars förvärv
genom testamente undantagas från kontrollbestämmelserna i förbudslagstiftningen.

3 § har jämkats i syfte att tillgodose önskemålet, att en sammanslutning,
som vill förvärva ett område till idrottsplats eller liknande anläggning eller
som av intresse för fornminnesvård eller naturskydd vill bliva ägare^ till ett
område för att kunna skydda detsamma, ej skall behöva söka tillstånd hos
Kungl. Majit till områdets förvärvande. Enligt förslaget äger länsstyrelsen i
dylika fall lämna medgivande till förvärvet.

Enligt 4 § punkt 1 i dess nuvarande lydelse äger Kungl. Majit giva tillstånd
att förvärva fastighet av annan beskaffenhet än i 3 § sägs, därest fastigheten
vid tiden för förbudslagens ikraftträdande ägdes av ''bolag eller förening’
och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet. Med förening avses
i förbudslagen för närvarande allenast ekonomisk förening. Enligt förslaget
kommer däremot samma ord att avse såväl ekonomisk som ideell förening.
För att bestämmelsen i 4 § punkt 1 skall bibehålla sitt nuvarande innehåll
kräves således, att det angives, att bestämmelsen avser det fall, att fastighet
vid tiden för förbudslagens ikraftträdande ägdes av ''bolag eller ekonomisk
förening’ och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet. ^ •

Vid prövning jämlikt 4 § sista stycket av frågan örn tillstånd för stiftelse
eller ideell förening att förvärva fast egendom torde redan det förhållande, att
stiftelsen eller föreningen bedriver välgörande eller liknande allmännyttig
verksamhet, kunna anses utgöra en sådan särskild omständighet som där avses.

Med anledning av innehållet i 12 § ma anmärkas, att bestämmelser angående
rätt för stiftelse eller ideell förening att förvärva fast egendom finnas i
10 § förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare

Kungl. May.ts proposition nr 191.

och deras religionsövning saint i 1 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag.

Den i riksdagens skrivelse berörda frågan örn utvidgning av den norrländska
arrendelagen och uppsiktslagen att omfatta jämväl vissa stiftelser kräver ingående
utredning och är icke av den brådskande beskaffenhet som förevarande
spörsmål örn ändring i förbudslagen. Förslag i nämnda fråga har därför icke
ansetts böra nu framläggas.»

Föredraganden uppläser härefter förslaget till lag orri ändring i vissa ''delar
av lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag och
förening att förvärva fast egendom av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för
det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:
Axel Wennerholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förordnas dels att överskriften till lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom skall
lyda som nedan sägs, dels ock att 1, 2, 3, 4, 6, 7, 11 och 12 §§ samma lag, av
''vilka lagrum 4 § ändrats genom lag den 1 april 1927 (nr 67), skola, 4 och 6 §§
i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

Lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att

förvärva fast egendom.

1 §•

Bolag, förening eller stiftelse må ej i andra fall än nedan stadgas förvärva
fast egendom å landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda området.
Lika med stad anses köping eller annan ort, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas.

2 §•

Yad i denna lag stadgas angående inskränkning i bolags, förenings eller
stiftelses rätt att förvärva fast egendom har ej avseende å förvärv, som sker
omedelbart på grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande
till expropriation, eller å förvärv, som genom testamente göres av stiftelse eller
annan förening än ekonomisk förening, ej heller å förvärv av järnväg.

3 §.

Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fastighet, som i den ordning 6 §
stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen
vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt eller avsedd att
nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall, fiske
eller annan dylik lägenhet eller prövas vara av beskaffenhet att böra skyddas
på grund av säregen natur eller fomlämning eller av liknande anledning.

Prövning, varom nu sagts, åligger Konungens befallningshavande i det län,
där fastigheten är belägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Sedan fastighet förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag, förening
eller stiftelse, efter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gällande även vid
framtida överlåtelser av fastigheten eller del därav.

4 §.

Konungen äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva
fastighet av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,

1- att fastigheten vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag
eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;

2. att fastigheten — -----avstyckade ägovidden;

4. att med fastighetens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra hos''
bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder eller att
genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter
eller jordbruksprodukter; eller

5. att med---—---mindre jordbruk.

6 §•

Äskas sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag, förening eller stiftelse
jämlikt 4 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall
ansökan jämte fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande
inom tre månader från det fånget skedde. Försittes den tid, eller prövas fastigheten
icke vara sådan, som i 3 § sägs, och varder ej heller, där Konungens tillstånd
sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens —- ---—- — eller egnahemsnämnd.

över Konungens----— — är stadgad.

Närmare föreskrifter-----av Konungen.

Är i enlighet med vad ovan sagts frågan örn bolags, förenings eller stiftelses
rätt att förvärva fast egendom ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses
möta sådant hinder, som avses i 10 § förordningen den 16 juni 1875 örn lagfart
å fång till fast egendom.

7 §■

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag, förening eller stiftelse förvärva
fast egendom utan avseende å dess beskaffenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

11 §•

Med bolag avses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som driver bankeller
annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening avses icke förening, som driver rörelse, som nyss sagts.

12 §.

Vad utöver bestämmelserna i denna lag är örn bolags, förenings eller stiftelses
förvärv av fast egendom stadgat skall fortfarande gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 mars
1932.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 19 februari 1932, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni
1925 (nr 219) angående förhud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Gustaf
Axel Eriksson.

Lagrådet yttrade:

På grund av den i ärendet förebragta utredningen finner lagrådet visserligen
ändring i förevarande lag erforderlig till förekommande av att fastigheter,
vilka icke kunna förvärvas av bolag, överlåtas å bolagen närstående stiftelser
med den påföljd att fastigheternas bevarande i enskildas hand eller återgång
till enskilda förhindras. Härvid torde, oaktat de olägenheter som obestridligen
äro därmed förbundna, det icke kunna undvikas, att ideella föreningar jämställas
med stiftelser. Å andra sidan synes — på sätt jämväl flera bland de hörda
myndigheterna framhållit —- en lagändring icke böra gå längre än som kan
anses nödvändigt för omförmälda ändamål. På de av departementschefen
anförda skäl lärer dock en begränsning av förbudet att förvärva fast egendom
till att gälla allenast särskilda slag av stiftelser eller ideella föreningar svårligen
kunna utan praktiska svårigheter genomföras i vidare mån än i förslaget
skett. Däremot synes det med hänsyn till vad sålunda anförts icke lämpligt
att å prövningen av stiftelses eller ideell förenings ansökan örn tillstånd till
fastighetsförvärv utan vidare tillämpa samma regler som å prövningen av sådan
ansökan av bolag.

Med den avfattning bestämmelserna i 4 § förevarande lag nu hava och motsvarande
stadgande i 1906 års lag i ämnet ägde, har åsyftats att giva uttryck
åt den strängt restriktiva hållning, lagstiftningen intager i fråga om bolags

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

och ekonomiska föreningars jordförvärv. Med avseende å koncessionsprövningen
är lagens ståndpunkt principiellt den, att tillstånd skall meddelas allenast
i fall, som hava karaktären av undantag; å sådana, som företrädesvis kunna
ifrågakomma, lämnas i paragrafen några särskilda exempel, medan de övriga
avses skola ingå under sista styckets uttryck »i något fall på grund av särskilda
omständigheter». I överensstämmelse härmed har ock lagen tillämpats. På
grund åter av den nu föreslagna lagändringens syfte framstår det knappast
såsom riktigt, att i fråga örn ideell förenings eller stiftelses fastighetsförvärv
stadfästa samma stränga begränsning, som gäller för bolag och ekonomiska
föreningar. Och en restriktiv tillämpning av samma natur torde ej heller
vara avsedd. Mindre lämpligt synes det vara att under en gemensam formulering
inbegripa olikartad prövning, och den nuvarande innebörden av 4 § skulle
kunna väsentligt försvagas, örn paragrafen komme att omfatta även ifrågavarande
rättssubjekts koncessionsansökningar, vilka i allmänhet skulle bliva
att bedöma på annat sätt än det hittills förekommande.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att 4 § uppdelas i två
moment på det sätt, att första momentet upptager paragrafens nuvarande lydelse,
dock med angivande i de inledande orden, i punkt 1 och i sista stycket, att
bestämmelserna hava avseende å ekonomisk förening, samt att andra momentet
kommer att innehålla ett stadgande ungefärligen av den innebörd, att ideell
förening eller stiftelse må erhålla tillstånd att förvärva fastighet av annan
beskaffenhet än i 3 § sägs, där Konungen prövar förvärvet vara påkallat med
hänsyn till föreningens eller stiftelsens ändamål och verksamhet samt ej på
grund av särskilda omständigheter finner tillstånd därtill böra vägras. Härigenom
skulle den kontroll över ideella föreningars och stiftelsers fastighetsförvärv
vinnas, som är huvudsyftet med denna lagändring.

Vid bifall till lagrådets hemställan erfordras, att den i 5 § förekommande
hänvisningen till 4 § första stycket andra punkten ändras till 4 § 1 mom. samt
att därjämte förslagets ingress fullständigas. Tillika erinras, att de i anledning
av 6 § utfärdade tillämpningsföreskrifterna böra i fråga örn ideell
förenings och stiftelses ansökan örn tillstånd till fastighetsförvärv erhålla ett
efter lagändringen lämpat innehåll.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement sär enden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 mars 1932.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 9 mars 1932
avgivna utlåtande över det den 19 februari samma år till lagrådet remitterade
förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förhud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
samt anför därvid:

»Lagrådet har på grund av den i ärendet förebragta utredningen funnit ändring
i förevarande lag erforderlig och har ansett en begränsning av förbudet
att förvärva fast egendom till att gälla allenast särskilda slag av stiftelser
eller ideella föreningar svårligen kunna utan praktiska svårigheter genomföras
i vidare mån än i förslaget skett. Emellertid har lagrådet uttalat, att det
icke syntes lämpligt att å prövningen av stiftelses eller ideell förenings ansökan
örn tillstånd till fastighetsförvärv utan vidare tillämpa samma regler
som å prövningen av sådan ansökan av bolag, samt i anslutning härtill framställt
erinran mot den föreslagna avfattningen av 4 § i lagen. I fråga örn denna
paragraf har lagrådet hemställt, att ett särskilt stadgande måtte meddelas
angående rätt för ideell förening eller stiftelse att förvärva fastighet av annan
beskaffenhet än i 3 § sägs och erhålla ungefärligen den innebörd, att tillstånd
till dylikt förvärv må givas, där Konungen prövar förvärvet vara påkallat
med hänsyn till föreningens eller stiftelsens ändamål och verksamhet samt
ej på grund av särskilda omständigheter finner tillstånd därtill böra vägras.

Lika med lagrådet anser jag, att vid prövning av frågan örn tillstånd för
ideell förening och stiftelse att förvärva fast egendom andra omständigheter
än de vid bolagsförvärv bestämmande böra vinna beaktande. Vid remissen
till lagrådet framhöll jag sålunda, att redan det förhållandet, att en förening
eller stiftelse bedreve välgörande eller liknande allmännyttig verksamhet, kunde
anses såsom en sådan särskild omständighet, som borde berättiga till dispens
från förbudet. Lagrådets erinran torde ock i främsta rummet hava avsett dy -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191,

lika föreningar och stiftelser. Att gå längre och låta ideell förening eller stiftelse
jämväl med annat ändamål intaga en särställning i dispensavseende synes
mig knappast överensstämma med lagstiftningens grunder. Med anledning av
lagrådets erinran torde emellertid till sista stycket i 4 § böra fogas ett tillägg av
innehåll, att såsom sådan omständighet, varom i nämnda stycke talas, skall i
fråga örn förvärv, som göres av annan förening än ekonomisk förening eller av
stiftelse, anses, att föreningen eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål
samt att förvärvet äger avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens
verksamhet.»

Med förmälan att i förslaget dessutom vidtagits några redaktionella jämkningar,
hemställer föredraganden, att det sålunda ändrade förslaget måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Bilaga till departementspromemorian.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förordnas dels att överskriften till lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom skall
lyda som nedan sägs, dels ock att 1, 2, 3, 4, 6, 7, 11 och 12 §§ samma lag, av
vilka lagrum 4 § ändrats genom lag den 1 april 1927, skola, 4 och 6 §§ i
nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

Lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att

förvärva fast egendom.

1 §•

2 §.

Vad i denna lag stadgas angående inskränkning i bolags, förenings eller
stiftelses rätt att förvärva fast egendom har ej avseende å förvärv, som sker
omedelbart på grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande
till expropriation, ej heller å förvärv av järnväg.

3 §•

Prövning, varom nu sagts, åligger Konungens befallningshavande i det län,
där fastigheten är belägen.

Sedan fastighet förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag, förening
eller stiftelse, efter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gällande även vid
framtida överlåtelser av fastigheten eller del därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

4 §.

Konungen äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva fastighet
av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,

1. att fastigheten vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag
eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;

2. att fastigheten-----avstyckade ägovidden;

3. att fastighetens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom
innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn till
skogsvårdens främjande, dock att i dylikt fall tillstånd icke utan att särskild
anledning därtill föreligger må givas, örn jordbruket å fastighet, varifrån
förvärvet göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas; 4.

att med fastighetens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra hos
bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder eller att
genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter
eller jordbruksprodukter; eller

5. att med--—--mindre jordbruk.

6 §.

Äskås sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag, förening eller stiftelse
jämlikt 4 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan
jämte fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande inom tre
månader från det fånget skedde eller, där fråga är örn testamente, inom sex
månader från det testamentet sist skolat bevakas. Pörsittes den tid, eller prövas
fastigheten icke vara sådan, som i 3 § sägs, och varder ej heller, där Konungens
tillstånd sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens---— — eller egnahemsnämnd.

över Konungens —----är stadgad.

Närmare föreskrifter —----av Konungen.

7 §•

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag, förening eller stiftelse förvärva
fast egendom utan avseende å dess beskaffenhet.

11 §.

Med bolag avses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som driver bankeller
annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening avses i denna lag icke förening, som driver rörelse, som nyss
sagts.

Bihang till riksdagens protokoll 19SS. 1 sami. 159 höft. (Nr 191.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Vad i denna lag finnes stadgat angående stiftelse skall ej äga tillämpning å
stiftelse, vars styrelse utgöres av statsmyndighet, samt ej heller å stiftelse, som
förvaltas av riddarhusdirektionen eller av akademi eller annan inrättning, för
vilken Konungen fastställt stadgar, eller å stiftelse, som har av Konungen fastställda
stadgar.

12 §.

Vad utöver bestämmelserna i denna lag är örn bolags, förenings eller stiftelses
förvärv av fast egendom stadgat skall fortfarande gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

320647