Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.

1

Nr 19.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse för vederbörande
tjänstemän hos länsstyrelsen i Kalmar län från ersättningsskyldighet
på grund av uppkommen förlust å viss virkesförsäljning;
given Stockholms slott den 8 januari 1932.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksar enden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 januari
1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström:

Med skrivelse den 3 november 1930 har domänstyrelsen till Kungl. Ma.i:t
överlämnat en av länsassessorn i Kalmar län Birger Waldemar
Dahl den 4 augusti 1930 gjord ansökan om befrielse från skyldighet att
inbetala en kronans genom Dahls påstådda försummelse preskriberad
fordran för försålt virke.

I ärendet hava utlåtanden avgivits den 17 november 1930 av länsstyrelBihang
till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 19 haft. (Nr 19—20.)

1

2

Kungl. Majds proposition Nr 19.

sen i Kalmar län, den 26 februari 1931 av domänstyrelsen, den 2 april
1931 av justitiekanslersämbetet och den 12 maj 1931 av statskontoret.

Enligt § 50 i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket, sådant nämnda lagrum lydde
före den 1 juli 1925, hade länsstyrelse att, då försäljning av virke från de
allmänna skogarna skulle ske å auktion, med ledning av vissa av vederbörande
skogstjänsteman avgivna uppgifter och förslag bestämma, när
och var auktion skulle hållas, stadga auktions- och betalningsvillkor samt
utfärda auktionskungörelse. Bland villkoren skulle upptagas, att det sålda
icke finge avverkas eller utlämnas, förrän köpeskillingen vore betald
eller säkerhet därför blivit ställd. Auktion skulle förrättas antingen av
viss landsstatstjänsteman eller inför länsstyrelsen. Prövning av köpeanbuds
antaglighet, där ej domänstyrelsen förbehållit sig sådan prövning,
liksom av köpares vederhäftighet, skulle verkställas av auktionsförrättaren.
Dock skulle närvarande skogstjänsteman mening först inhämtas.
Betalning för vad vid auktion blivit försålt och ej vid densamma betalts
kontant till auktionsförrättaren skulle av köparen före betalningstidens
utgång erläggas genom medlens insättande i riksbanken i föreskriven ordning.
Erlades icke betalning inom bestämd tid, skulle det oguldna jämte
ränta genom länsstyrelsens försorg skyndsamt i laga ordning indrivas.

I 1918 års landshövdinginstruktion § 19 st. 4, enligt dess lydelse före den
1 juli 1925, fanns en erinran örn den länsstyrelse åliggande skyldigheten
att ombesörja försäljning av virke från de allmänna skogarna samt indri
va och redovisa försäljningsmedlen. Enligt § 53 i samma instruktion ankom
handläggning av sådant ärende på landskontoret. Jämlikt § 43 i
instruktionen ålåg det landskamerare bland annat att bereda och föredraga
samt till expedition befordra de tili landskontoret hörande ärenden,
vilkas föredragning icke blivit annan anförtrodd, samt att hålla noggrann
tillsyn därå, att de landskontoret åliggande räkenskaper och redogörelser
i behörig ordning upprättades och avlämnades samt att uppbörd, indrivning
och redovisning av kronoutskylder, statsverkets övriga inkomster
och andra allmänna medel ävensom böter, allt såvitt de tillhörde landskontorets
redovisning, å rätt tid och i stadgad ordning verkställdes.

Av handlingarna i förevarande ärende inhämtas huvudsakligen följande.

Vid auktion den 28 november 1919 å virke från allmänna skogar i Aspelands
revir, Kalmar län, inköpte Oscar Nilsson i Järnforsen virke för
28,100 kronor, vilket belopp enligt försäljningsvillkoren skulle erläggas
inom sex månader efter auktionen. Genom en den 24 november 1919 dagtecknad
handling hade Adolf Karlborg i Entsebo och Gustaf E. Johansson
i Östra Årena iklätt sig borgen en för båda och båda för en såsom för egen
skuld intill ett belopp av 40,000 kronor för gäldande inom föreskriven tid
av köpeskillingen för de virkesposter, Nilsson kunde komma att inköpa

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.

vid auktionen, ävensom för hans fullgörande av auktionsvillkoren i övrigt.
Å skulden, som förföll till betalning den 28 maj 1920, avbetalade Nilsson
den 1 juli 1920 26,850 kronor jämte 143 kronor 20 öre i ränta. I skrivelse
den 22 november 1920 anmodade länsstyrelsen i Kalmar län landsfiskalen
i Yirserums distrikt att bos Nilsson eller hans löftesmän uttaga resterande
beloppet jämte ränta. Den 5 februari 1921 återkommo handlingarna i ärendet
till länsstyrelsen från landsfiskalen i en för 1,300 kronor assurerad försändelse,
som i länsstyrelsens postbok kvitterats av t. f. landskamreraren
B. W. Dabi med anteckning, att försändelsen innehöll »skogsmedel borgen».
Landsfiskalen Holm i Virserum bar uppgivit, att ban återsänt
handlingarna, enär skuldbeloppet icke kunde utfås bos Nilsson och dennes
löftesmän voro bosatta inom Målilla landsfiskalsdistrikt, samt att han
icke konceptfört sin ifrågavarande skrivelse. Denna har, såsom närmare
framgår av det följande, icke blivit hos länsstyrelsen diarieförd och ej
kunnat där återfinnas. Någon åtgärd med anledning av landsfiskalens
anmälan blev av länsstyrelsen icke vidtagen. Sedan Nilsson den 4 april
1921 försatts i konkurs, bevakade länsstyrelsen i konkursen kronans återstående
fordran 1,250 kronor jämte ränta. Å den bevakade fordringen erhöll
kronan utdelning med 35 kronor 29 öre.

I skrivelse den 17 februari 1930 till länsstyrelsen i Kalmar län anförde
domänstyrelsen i huvudsak följande.

Möjlighet syntes icke finnas att utbekomma kronans fordran, 1,214 kronor
71 öre, hos Nilsson. Fordringen bade förfallit till betalning den 28
maj 1920 och Nilsson hade den 4 april 1921 försatts i konkurs. För att
hindra fordringens preskription i förhållande till proprielöftesmännen
hade det ålegat länsstyrelsen, som vid ifrågavarande tid författningsenligt
hade att ombesörja försäljning å auktion av virke från de, allmänna
skogarna samt indriva och redovisa försäljningsmedlen, att lagsöka eller
uttaga stämning å löftesmännen inom den i förordningen den 28 juni 1798
§ 4 föreskrivna tid av 12 månader efter förfallodagen. Då så icke skett,
funnes numera icke någon möjlighet att på rättslig väg uttaga fordringen
bos Nilssons löftesmän, vilka för övrigt enligt en länsstyrelsens skrivelse
den 1 oktober 1929 till domänstyrelsen vägrat gälda Nilssons skuld. Enligt
sistnämnda skrivelse saknade Nilsson själv utmätningsbara tillgångar.

På grund av vad sålunda förekommit anhöll domänstyrelsen, att länsstyrelsen
ville bos den eller dem av länsstyrelsens tjänstemän, som i förevarande
fall försummat bevara kronans fordringsrätt, framställa krav om
inbetalning till domänverket av ifrågavarande köpeskilling.

I skrivelse den 20 maj 1930 till domänstyrelsen meddelade länsstyrelsen,
att den i enlighet med domänstyrelsens nyssnämnda anhållan framställt
krav örn inbetalning till domänverket av kronans ifrågavarande fordran,
varjämte länsstyrelsen överlämnade av f. d. landskamreraren Bökelund,
landskamreraren Lilja och länsassessorn Dahl i anledning av det framställda
kravet avgivna yttranden.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.

Bökelund anförde i sitt yttrande i huvudsak följande: Vid företagen

undersökning hade utrönts, att landsfiskalen i Virserums distrikt den 5
februari 1921 till länsstyrelsen insända anmälan icke blivit diarieförd och
att någon anteckning därom ej heller gjorts i liggaren över försålda skogseffekter.
Antagligen hade handlingarna i ärendet omedelbart lagts åt
sidan och sedermera blivit bortglömda. Givetvis hade ärendet bort genast
expedieras till landsfiskalen i Målilla distrikt för behörig indrivningsåtgärd.
För den försummelse, som således blivit begången, ansåge
Bökelund sig icke vara ansvarig, då han åtnjutit tjänstledighet vid den
tid, landsfiskalens anmälan inkommit, samt sedermera saknat kännedom
därom, att länsstyrelsens i skrivelse den 22 november 1920 anbefallda indrivningsåtgärd
icke utförts. Ej heller hade Bökelund varit i tjänstgöring
vid den tidpunkt, då åtgärd senast bort vidtagas för bevarande av
kronans fordringsrätt mot Nilssons löftesmän.

_På grund av vad sålunda anförts fann Bökelund sig böra bestrida skyldighet
för honom att till kronan inbetala återstoden av kronans ifrågavarande
fordran.

Lilja anförde, att, då vid expedierandet av länsstyrelsens skrivelse den
22 november 1920 sex månader återstått av preskriptionstiden och han
efter den 29 november 1920 och till dess fordringen mot löftesmännen den
28 maj 1921 blev preskriberad tjänstgjort såsom landskamrerare allenast
under tiden 2—9 december 1920, betalningsskyldighet ieke kunde åligga
honom.

Dahl anförde: »Jag har påtagligen icke tagit någon annan befattning
med ifrågavarande borgensförbindelse än att jag den 5 februari 1921 lärer
hava mottagit den vid postbrytningen och därefter utan närmare kännedom
örn dess innehåll burit den och en del andra handlingar från sessionssalen
till landskontorets expeditionsrum. Den omständigheten, att jag en
kort tid före preskriptionsdagen mottagit förordnande som landskamrerare,
bör ej heller vara det avgörande, när det gäller att fastslå, vem ersättningsskyldigheten
ifråga åligger. För mitt vidkommande torde endast
kunna tågås under omprövning, om eller i vilken utsträckning jag kan
göras ansvarig för andra tjänstemäns slarv».

Av handlingarna framgår, att landskamreraretjänsten i Kalmar län bestreds
under tiden 1—15 februari 1921 av länsassessor Dahl, 16 februari—
12 april 1921 av dåvarande landskamreraren Axel Bökelund, 13—28 april
1921 av Dahl, 29 april—3 maj 1921 av Bökelund och 4 maj—11 augusti 1921
av Dahl.

Med anledning av de med länsstyrelsens skrivelse den 20 maj 1930 avgivna
yttrandena och vad i övrigt i saken förekommit anhöll domänstyrelsen
i skrivelse den 28 juni 1930, att länsstyrelsen ville hos Dahl fram
ställa krav örn inbetalning av förenämnda resterande köpeskilling, 1,214
kronor 71 öre, jämte därå upplupen ränta efter 6 procent för år räknat.

Härefter ingav Dahl till domänstyrelsen den inledningsvis nämnda, till
Kungl. Maj:t ställda ansökan, vari anföres bland annat följande.

Anledningen till det mot Dahl framställda kravet torde hava varit, att
domänstyrelsen ansett honom ansvarig för att Nilssons löftesmän icke blivit
lagsökta eller stämda inom den i förordningen den 28 juni 1798 § 4

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.

föreskrivna tid av 12 månader efter förfallodagen på den grund, att Dahl
innehaft förordnande som landskamrerare, då borgen preskriberades. Dahl
kunde icke finna det vara förenligt med rättvisa och billighet, att han av
denna anledning skulle göras ansvarig för försummelsen. Grundorsaken
vöre, att den tjänsteman, som varit placerad vid brevdiariet, slarvat bort
papperen. Att detta ej upptäckts omedelbart, torde rimligen ej kunna
läggas Dahl till last. Men även örn Dahl skulle anses juridiskt ansvarig
för försummelsen, finge han med hänsyn till förhandenvarande omständigheter
hemställa, att Kungl. Majit ändock ville befria honom från ersättningsskyldighet.

I till domänstyrelsen ingivet, till Kungl. Majit ställt yttrande den 15
oktober 1930 har länsstyrelsen tillstyrkt, att Kungl. Majit ville på det sätt
bifalla Dahls framställning, att han av nåd måtte befrias från ifrågavarande
betalningsskyldighet.

Domänstyrelsen har i sin förenämnda skrivelse den 3 november 1930 anfört
bland annat följande.

För domänstyrelsen vöre det givetvis vanskligt att avgöra, vilken av
länsstyrelsens tjänstemän, som med hänsyn bland annat till arbetsformerna
inom länsstyrelsen kunde anses ersättningsskyldig. Enär Dahl nu bestrede
sådan skyldighet, syntes, innan frågan örn befrielse från ersättningsskyldighet
upptoges till prövning, länsstyrelsen höra söka få fastslaget,
vilken av dess tjänstemän, som kunde anses ansvarig för att ifrågavarande
förlust drabbat kronan. Eventuellt borde detta ske genom stämnings
uttagande mot vederbörande. Domänstyrelsen hemställde, att handlingarna
i ärendet överlämnades till länsstyrelsen för utredning i angivet
hänseende.

Länsstyrelsen har i sitt remissyttrande den 17 november 1930 framhållit,
att, då länsstyrelsen tidigare tillstyrkt, att Dahl måtte av nåd befrias från
betalningsskyldighet, länsstyrelsen utgått från att Dahl vore den, som
kunde anses ansvarig för att förlusten drabbat kronan. Någon vidare utredning
utöver den, som redan verkställts i ärendet, torde enligt länsstyrelsens
förmenande icke vara möjlig att i administrativ väg åstadkomma.

Domänstyrelsen har i sitt utlåtande den 26 februari 1931 ifrågasatt,
huruvida icke ersättningsskyldigheten borde fastslås genom stämning till
allmän domstol, då Dahl bestrede, att han vore betalningsskyldig.

Justitiekansler sämbetet har anfört följande. Av utredningen i ärendet
syntes framgå, att Dahl, som den 5 februari 1921 i egenskap av t. f.
landskamrerare mottagit handlingarna i ärendet rörande kronans
ifrågavarande fordran, underlåtit tillse, att handlingarna ofördröjligen
expedierades till vederbörande för anställande av krav mot borgensmännen.
Det tjänstefel, som Dahl härigenom kunde hava begått, voro på
grund av preskription längesedan fritt från straff, men däremot syntes
ännu vara möjligt anhängiggöra ersättningstalan mot Dahl. Skulle därför
Kungl. Majit icke — såsom dock skett i ett tämligen likartat, i proposition
nr 149 till 1930 års riksdag omförmält fall — anse billighetsskäl motivera
befrielse från ersättningsskyldighet, torde Kungl. Majit vilja för

Departements chefen.

Ö Kungl. Majlis proposition Nr 19.

ordna örn överlämnande till justitiekanslersämbetet av handlingarna i
ärendet for anställande av talan vid vederbörande hovrätt. Med hänsyn
till den verkan, som domänstyrelsen i sitt den 26 februari 1931 avgivna
yttrande tillerkänt Dahls bestridande av betalningsskyldighet, borde tillläggas,
att ett dylikt bestridande givetvis icke utgjorde hinder för att
statsmakterna efterskänkte varje ersättningsskyldighet i ärendet (jmfr
propositionen nr 182 till 1931 års riksdag).

Statskontoret har anfört i huvudsak följande. Av handlingarna i ärendet
fiamginge, att Dahl i egenskap av t. f. landskamrerare underlåtit tillse,
att de till länsstyrelsen insända handlingarna ofördröjligen expedierades
till vederbörande landsfiskal för framställande av krav mot borgensmännen,
varav följden blivit, att borgensförbindelsen blivit preskriberad.
Emellertid vore jämväl upplyst, att annan tjänsteman vid länsstyrelsen
genom försumlighet medverkat till detta, och att handlingarna förkommit
hos länsstyrelsen. Redan av denna anledning kunde det anses tveksamt,
huruvida en mot Dahl anhängiggjord ersättningstalan kunde komma att
vinna bifall. Härtill bomme, att det belopp, varom vore fråga, vore
jämförelsevis ringa och knappast — då ansvar för det tjänstefel, Dahl
kunde hava begått, på grund av preskription vore fritt från straff — i och
för sig torde vara tillräcklig anledning för att från kronans sida anställa
rättegång. På grund härav ville det synas statskontoret som örn skäl talade
för att kronan eftergåve den fordringsrätt, som kunde tillkomma kronan
gent emot den eller dem, som vore ansvariga för att preskription inträtt
i fråga örn borgensförbindelsen. Det torde få anses lämpligt och stå
bäst i överensstämmelse med numera tillämpat förfaringsrätt, att ärendet
underställdes riksdagens provning.! varje fall borde möjlighet hållas öppen
att mot Dahl och möjligen annan eller andra befattningshavare hos länsstyrelsen
väcka ersättningstalan, varför länsstyrelsen borde erhålla i uppdrag
att vidtaga sådana åtgärder till förhindrande av preskriptions inträdande,
att kronans fordringsrätt kunde göras gällande mot samtliga,
som eventuellt kunde göras ansvariga för den förlust, som kunde komma
att tillskyndas domänverket.

Med anledning av vad statskontoret sålunda föreslagit, uppdrog Kungl.
Majit den 21 maj 1931 åt länsstyrelsen i Kalmar län att vidtaga sådana åtgärder
till förhindrande av preskriptions inträdande, att kronans ifrågavarande
fordringsrätt kunde göras gällande mot samtliga, som eventuellt
kunde göras ansvariga för den förlust, som kunde komma att tillskyndas
domänverket på förenämnda virkesförsäljning.

Av utredningen framgår, att på grund av vissa å landskontoret i Kalmar
län under år 1921 begångna försummelser preskription inträtt i fråga
om omtormälda borgensförbindelse samt att kronan härigenom går förlustig
ett belopp av 1,214 kronor 71 öre jämte ränta härå. Den för försummelsen
närmast ansvarige anses enligt myndigheternas yttrande i

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.

ärendet vara länsassessorn B. W. Dahl. Med hänsyn till vad i ärendet
förekommit finner jag, lika med statskontoret, billighetsskäl tala för att
kronan eftergiver sin fordringsrätt mot den eller dem, som må vara ansvariga
för underlåtenheten att bevaka kronans ifrågavarande rätt.

Då dylikt efterskänkande icke hör äga rum annorledes än efter riksdagens
medgivande, hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva

att den eller de tjänstemän hos länsstyrelsen i Kalmar län, som må vara
ansvariga för den förlust, som åsamkats domänfonden, därigenom att kronans
fordran för till Oscar Nilsson i Järnforsen den 28 november 1919 försålda
skogseffekter icke i behörig ordning bevakats, befrias från ersättningsskyldighet
i ärendet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:
Rune Thygesen.