Kungl. Majsts proposition nr. 185.
1
'' Nr 185.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 14
juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker
m. m.; given Stockholms slott den 11 mars 1932.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till
1) förordning örn ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 14 juni 1917
(nr 340) angående försäljning av rusdrycker,
2) förordning om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 11 juli 1919
(nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka, samt
3) förordning örn ändrad lydelse av 4 § 2 mom. i förordningen den 8 maj
1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Felix Hamrin.
Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami.
168 haft. (Nr 185.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
Förslag
till
/
förordning om ändrad lydelse av 2 §* i förordningen den 14 juni 1917
(nr 340) angående försäljning av rusdrycker.
Härigenom förordnas, att till 2 § i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker skall fogas ett nytt stycke av följande lydelse:
Vad i denna förordning är stadgat angående utskänkning skall jämväl tilllämpas
i fråga örn tillhandahållande av rusdrycker i samband med sådan tillställning,
som avses i förordningen den 1932 angående utsträckt tillämpning
av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars
1868 (nr 22) m. m.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1932.
1 Senaste lydelse, se 1923: 142.
Kungl. May.ts proposition nr 185.
3
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 11 juli 1919
(nr 406) ang&ende försäljning av pilsnerdricka.
Härigenom förordnas, att till 2 § i förordningen den 11 juli 1919 angående
försäljning av pilsnerdricka skall fogas ett nytt stycke av följande lydelse:
Vad i denna förordning är stadgat angående utskänkning skall tillämpas
jämväl beträffande tillhandahållande av pilsnerdricka i samband med sådan
tillställning, som avses i förordningen den 1932 angående utsträckt tillämpning
av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den 24
mars 1868 (nr 22) m. m.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1932.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. i förordningen den 8 maj
1925 (nr 119) angående försäljning av lissa alkohol fria och därmed jämförliga
drycker.
Härigenom förordnas, att till 4 § 2 mom. i förordningen den 8 maj 1925 angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skall
fogas ett nytt stycke av följande lydelse:
Vad i denna förordning är stadgat angående utskänkning skall tillämpas
jämväl beträffande tillhandahållande av alkoholfria drycker i samband med sådan
tillställning, som avses i förordningen den 1932 angående utsträckt tillämpning
av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868 (nr 22) m. m.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1932.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 11 mars 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin anför efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet:
I skrivelse den 17 april 1928, nr 119, har riksdagen under åberopande av vad
som anförts i första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 22 för
samma år anhållit, att Kungl. Maj:t måtte med beaktande av de av utskottet
anförda synpunkterna skyndsamt låta utreda, i vilken omfattning och på vad
sätt gällande bestämmelser om nöjestillställningar kunde utvidgas, såsom i två
i utskottsutlåtandet omförmälda motioner ifrågasatts, samt för riksdagen framlägga
det förslag, som av utredningen kunde föranledas.
Den sålunda begärda utredningen avser bland annat frågan örn möjligheten
att förhindra det under senare tid i avsevärd utsträckning begagnade förfarandet,
att nöjestillställningar, som i realiteten äro offentliga, på det sätt undandragas
tillämpning av de för sådana tillställningar gällande författningsbestämmelserna,
att tillställningarna förklaras vara enskilda såsom anordnade
av en förening, i vilken deltagare i tillställningen, uteslutande eller huvudsakligen
i syfte att möjliggöra nämnda förfarande, antecknats såsom medlemmar.
För detta ändamål har chefen för socialdepartementet förut denna dag framlagt
förslag till förordning angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser
i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868. Detta förslag
innebär i huvudsak, att vad som är stadgat i de författningar, vilka för
närvarande reglera rätten att anordna offentlig föreställning eller annan sådan
tillställning, skall äga tillämpning jämväl å tillställning, till vilken tillträde
är beroende av medlemskap i förening eller av inbjudning, därest tillställningen
uppenbarligen utgör del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande
av dylika tillställningar driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom nied
avseende å sin omfattning eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att
jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde.
Såsom chefen för socialdepartementet redan anfört, förekommer anledning
att i samband härmed uppmärksamma bland annat frågan, huruvida de i för
-
6
Kungl. Majlis proposition nr 185.
ordningarna den 14 juni IDIT angående försäljning av rusdrycker, den 11 juli
1919 angående försäljning av pilsnerdricka och den 8 maj 1925 angående försäljning
av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker förekommande
bestämmelserna om utskänkning äro tillämpliga på försäljning till förtäring på
stället vid tillställningar, som formellt äro anordnade av sluten klubb eller
förening. Erinras må, hurusom dessa förordningar icke innehålla någon
motsvarighet till den bestämmelse, som i detta avseende förekom i 5 §
1 mom. av förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin av
följande lydelse: »Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande av
brännvin i mindre belopp än han själv äger försälja. Då brännvin tillhandahålles
inom klubb eller annan förening, anses medlemmar av sådan såsom allmänhet
enligt detta mom.»
Ifrågavarande spörsmål har varit under omprövning i två av Svea hovrätt
under senare tid avgjorda mål angående fråga örn ansvar för olaga utskänkning,
i vilka bland annat förekom följande.
Enligt en av Överståthållarämbetet för polisärenden den 15 december 1930
upprättad polisrapport har en i rapporten namngiven, i Stockholm verksam s. k.
nattklubb till uppgift att i viss lokal anordna danstillställningar och kabareter
med servering av mat och alkoholfria drycker. Klubblokalen plägade enligt
uppgift av klubbens direktör besökas av cirka 200 personer varje natt, och i
december 1930 funnes omkring 6,000 medlemmar i klubben. Allmän åklagare
i Stockholm instämde i december 1930 klubbens direktör till rådhusrätten i
Stockholm med yrkande, att, enär dagligen inom av klubben förhyrda lokaler
olovligen bedrivits utskänkning av sådana drycker, som avsåges i förordningen
den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker, samt direktören vore ansvarig för den inom lokalerna sålunda bedrivna
utskänkningen, denne måtte härför fällas till ansvar. Svaranden bestred
åtalet på den grund, bland annat, att uttrycket »utskänkning» icke kunde
anses tillämpligt å den art av tillhandahållande av alkoholfria drycker, som
förekommit _i de lokaler, som disponerades av klubben. Med utskänkning förstodes
nämligen, på sätt chefen för finansdepartementet i Kungl. Maj :ts proposition
nr 102 år 1905 anfört, »att till förtäring på stället mot betalning tillhandahålla
allmänheten tillagade alkoholfria drycker». I sagda proposition,
som läge till grund för den närmast före nu gällande författning tillämpliga
lagstiftning i ämnet, nämligen förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av tillagade, alkoholfria drycker, samt svagdricka, anförde departementschefen
vidare: »Anmärkas bör, att då i förslagets § 3 mom. 1, som innehåller
bestämmelserna härom, använts uttrycket ''bedriva utskänkning’ i stället för
det i nu gällande förordning (K. F. 1885) begagnade uttrycket ''mot betalning
tillhandahålla allmänheten’, detta icke skett i syfte att göra någon ändring
i sak». Vid jämförelse med Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1925,
som läge till grand för nu gällande förordning i ämnet den 8 maj 1925, framginge,
att någon förändring beträffande innebörden av uttrycket utskänkning
icke ifrågasatts, då nämligen, därest så varit fallet, utredning beträffande uttryckets^
ändrade innebörd skulle hava influtit i departementschefens yttrande.
Följaktligen måste även enligt nu gällande förordning uttrycket »utskänkning»
avse ett tillhandahållande till allmänheten mot betalning och för förtäring
på stället. I förevarande fall kunde emellertid icke vara tal örn någon
utskänkning i lagens bemärkelse eller om ett tillhandahållande åt allmänheten,
enär på grand av de former, under vilka medlemskap erhölles i klubben, en
-
Kungl. Majlis proposition nr 1S5.
7
dast en fullkomligt sluten krets, strängt avskild från alla utomstående, ägde
tillträde till klubbens lokal.
Rådhusrätten fann genom utslag den 23 februari 1931 upplyst, att under
åtminstone viss tid inom klubbens lokaler dagligen anordnats s. k. klubbaftnar,
till vilka icke blott sammanslutningens medlemmar utan även gäster mot särskild
avgift ägt tillträde, ävensom att vid dessa tillfällen utskänkning av sådana
drycker, som ovan angivits, ägt rum, samt dömde svaranden för olovlig
försäljning av alkoholfria och därmed jämförliga drycker att böta 75 kronor.
— Efter det denne över rådhusrättens utslag anfört besvär, yttrade Svea hovrätt
i utslag den 13 november 1931: Enär, med hänsyn till vad i målet blivit
utrett angående förfarandet vid och fordringarna för vinnande av medlemskap
i sammanslutningen, dess sammankomster, till vilka, såvitt visats, allenast
medlemmar av sammanslutningen och av dem inbjudna gäster ägt tillträde,
icke kunde anses hava varit offentliga samt vid sådant förhållande den
inom sammanslutningens lokaler bedrivna utskänkningen av alkoholfria och
därmed jämförliga drycker icke ägt rum under sådana omständigheter, att ansvar
därför kunde ådömas, prövade hovrätten lagligt att, med ändring av rådhusrättens
utslag, ogilla den mot svaranden förda talan. — Från hovrättens
utslag voro två ledamöter skiljaktiga, vilka ej funno skäl att göra ändring i
rådhusrättens utslag.
Samma utgång fick ett av Svea hovrätt samtidigt avgjort mål angående ytterligare
en förening av i huvudsak samma typ som nyss omförmälda.
Det av åklagaren utförda åtalet fick enligt av hovrätten meddelad besvärshänvisning
icke hos Kungl. Majit fullföljas av annan än i 30 kap. 6 § 3 mom.
rättegångsbalken omförmäld åklagare, vilken emellertid icke funnit skäl för
sådan åtgärd.
Uti en inom socialdepartementet upprättad, den 6 februari 1932 dagtecknad
promemoria i förevarande ämne anfördes, att utgången i nämnda båda mål
syntes ådagalägga en tidigare icke uppmärksammad ofullständighet i gällande
bestämmelser örn utskänkning och att, särskilt sedan detta förhållande i växande
omfattning börjat utnyttjas av yrkesmässigt drivna företag, som i form av
s. k. nattklubbar m. m. grundade sin existens på den illojala användningen av
de förmåner och den frihet från kontroll, som lagstiftningen avsett att förbehålla
det egentliga föreningslivet, åtgärder från det allmännas sida vore av
nöden för att bringa den under ifrågavarande form drivna nöjestrafiken under
tillämpning av samma bestämmelser, som eljest reglerade det offentliga nöjeslivet.
Under förutsättning att en bestämmelse bleve gällande örn utsträckt tilllämpning
av § 13 i ordningsstadgan för rikets städer av huvudsakligen det
innehåll, chefen för socialdepartementet sedermera i nyssnämnda proposition
förordat, syntes — anfördes i promemorian vidare — en sådan bestämmelse
åt ordningsmakten inrymma en så vidsträckt befogenhet, att den nu
åsyftade nöjestrafiken bleve, åtminstone under de former, den dittills tagit,
för sin fortsatta existens helt beroende av polismyndighetens tillstånd. Av
en dylik bestämmelse komme nämligen jämlikt nämnda författningsrum att
följa, att flertalet av de nöjestillställningar, varom i detta sammanhang är
fråga — huvudsakligen dans och därmed jämförliga nöjen — vid straffansvar
för vederbörande icke finge anordnas utan tillstånd av polismyndighet,
som även, där sådant tillstånd beviljades, ägde meddela erforderliga
8
Kungl. Majlis proposition nr 185.
ordningsbestämmelser. Vägran att efterkomma dylika bestämmelser kunde
uppenbarligen föranleda, att beviljat tillstånd till nöjestillställning indroges
och att nytt tillstånd icke meddelades. Utskänkning, som stöde i samband med
nöjestillställningar av nu ifrågavarande slag, skulle därför lämpligen kunna
regleras och, där så funnes erforderligt, förhindras genom en ordningsbestämmelse
av nu ifrågasatt innehåll, i den mån denna lagligen kunde avse även hithörande
förhållanden. På grund härav och då i övrigt de bestämmelser, som
förordningarna om försäljning av rusdrycker, av pilsnerdricka samt av vissa
alkoholfria och därmed jämförliga drycker innehölle, i och för sig syntes vara
av sadan fullständighet, att vid tillämpning av desamma de olägenheter, som
gjort sig gällande beträffande nu förevarande form av utskänkning, torde kunna
undanröjas, syntes den bestämmelse, som för nu ifrågavarande ändamål
vore erforderlig, kunna innefattas i ett kortfattat stadgande — avsett att antingen
fogas såsom tillägg till den ifrågasatta förordningen örn utsträckt tilllåmpning
av § 13 i ordningsstadgan för rikets städer m. m. eller på lämpligt
ställe infogas i förordningarna den 14 juni 1917 angående försäljning av
rusdrycker, den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka samt den 8
maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker. Detta stadgande borde innehålla, att vad i nämnda förordningar, respektive
den förordning, i vilken bestämmelsen infogades, vore stadgat angående
utskänkning skulle tillämpas beträffande utskänkning, som bedreves vid
sadan tillställning, som omförmäldes i förstnämnda förslag till förordning.
Genom ett dylikt stadgande bereddes nämligen möjlighet att vid meddelande
av tillstånd till ifrågavarande tillställningar förknippa de villkor beträffande
utskänkning av drycker av olika slag, som kunde anses erforderliga.
Efter det chefen för socialdepartementet anmodat kontrollstyrelsen att skyndsamt
avgiva yttrande över nämnda promemoria, har kontrollstyrelsen i skrivelse
den 15 februari 1932 anfört huvudsakligen följande.
Såsom inhämtas av promemorian, avses genom densamma, att åtgärder skulle
åvägabringas mot de under senare åren allt talrikare i Stockholm förekommande
s. k. nattklubbarna. Det är ur de synpunkter, kontrollstyrelsen har att
företräda, främst spörsmålet örn tillhandahållandet av alkoholhaltiga och alkoholfria
drycker inom dessa klubbar, som i det följande kommer att göras
till föremål för styrelsens yttrande.
Enligt vad som inhämtas av rättegångshandlingarna, som varit tillgängliga
för kontrollstyrelsen, hållas dessa s. k. nattklubbar öppna efter den i lag stadgade
stängningstiden för restauranger, som äro tillgängliga för allmänheten.
I dessa nattklubbar synes jämväl praktiskt taget vilken person som helst
utan några större formaliteter kunna komma in såsom medlem under loppet av
natten. Dessa bägge omständigheter torde hava bidragit till den anslutning,
som nattklubbarna rönt åtminstone inom vissa kretsar. Rättegångshandlingarna
utvisa vidare, att å klubbarna bedrives försäljning av alkoholfria och därmed
jämförliga drycker ävensom att förtäring av rusdrycker förekommer i en jämförelsevis
stor omfattning. Det synes icke möta några större svårigheter för
en person, som icke medför rusdrycker eller icke har dylika drycker upplagrade
i lokalen, att på ett eller annat sätt komma över dylika drycker, vare sig genom
klubbledningens eller klubbmedlemmarnas tillmötesgående eller på grund av
inköp från åtminstone inom vissa nattklubbars lokaler kringstrykande s. k.
Kungl. Muj:ts proposition nr 185.
9
pundlangare. Under senare tid synas nattklubbarna starkt hava ökat i antal
på grund av tillströmningen till dessa. Inrättandet av nya nattklubbar har
befordrats genom de pekuniära fördelar, som nattklubbarnas verkliga innehavare
erhålla av den bedrivna serveringsrörelsen. Nattklubben är nämligen
endast till formen en förening. I realiteten är den ett nöjesföretag, bakom vilket
stå en eller flera personer, vilka bildat klubben i syfte att genom densamma
i större eller mindre grad erhålla ekonomiska fördelar. Att döma av de tillgängliga
uppgifterna om medlemsantal och dylikt ävensom om antalet serveringsbiträden
synas åtminstone vissa av dessa klubbar hava nått en jämförelsevis
stor omfattning i fråga om anslutningen och den bedrivna rörelsen.
Av det anförda torde framgå, att nattklubbarna för närvarande bedriva en
verksamhet, som, örn ej formellt, dock i realiteten kommer i strid med viktiga
bestämmelser i gällande alkoholförfattningar. Får deras verksamhet ostört
fortsätta, kan det befaras, att den utskänkning, som nu bedrives på offentliga,
kontrollerade utskänkningsställen, kommer att i viss omfattning överflyttas på
privata, icke kontrollerade klubblokaler. En dylik utveckling skulle otvivelaktigt
komma att på ett allvarligt sätt menligt inverka på den ordning, som
man hittills här i landet sökt att åvägabringa på utskänkningen område. Med
hänsyn härtill torde åtgärder från statsmakternas sida snarast möjligt böra
komma till stånd för att så verksamt som möjligt undanröja missförhållandena.
Ett till promemorian fogat förslag till bestämmelser i ämnet synes, enligt
kontrollstyrelsens mening, kunna bliva en lämplig utgångspunkt för motverkande
av de tendenser, som kommit till synes i nattklubbarnas verksamhet. Kontrollstyrelsen
har nämligen vid övervägande av olika möjligheter till åtgärder
på förevarande område funnit den i promemorian föreslagna vägen vara den
under nuvarande förhållanden mest framkomliga. Vid den granskning, som
kontrollstyrelsen haft tillfälle underkasta förslaget, har styrelsen allenast funnit
skäl att framställa visa detaljanmärkningar mot den föreliggande lagtexten.
Styrelsen har ansett bestämmelserna lämpligen böra meddelas i form av tillägg
till ifrågavarande författningar.
De nu ifrågasatta bestämmelserna äro, såsom av det föregående framgår,
avsedda att utgöra ett led i föreskrifter till reglering av nöjestillställningar,
vilka, ehuru de formellt betecknas såsom enskilda föreningssammankomster,
likväl i realiteten äro offentliga. Närmast åsyftar den del av förslaget, varom
nu är fråga, att åstadkomma en, såsom rättspraxis utvisat, erforderlig reformering
av gällande bestämmelser örn utskänkning. De nya regler, som för detta
ändamål föreslagits, innebära i korthet, att nöjestillställningar av det slag,
varom nu är fråga, genom en författning av det innehåll, chefen för socialdepartementet
efter samråd med mig förordat, förklaras underkastade tilllämpning
av de bestämmelser, som reglera det offentliga nöjeslivet. Tillika
skulle bestämmelser meddelas därom, att tillhandahållande av sådana drycker,
som avses i utskänkningsförfattningarna, förklaras underkastat de i nämnda
författningar förekommande bestämmelserna örn utskänkning, därest tillhandahållandet
sker i samband med sådan tillställning, som avses i det av chefen
för socialdepartementet förordade förslaget. I sak innebära de sålunda föreslagna
bestämmelserna alltså icke någon utvidgning av tillämpningsområdet
för utskänkningsförfattningarna utöver vad som redan är åsyftat med dessa
författningar, utan syftemålet med de nya reglerna är allenast att förhindra.
Milling tilt riksdagens protokoll 15-11. / samt. 155 haft. (Nr 1S5.) -
Departe
ments
chefen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
att deri ordning, statsmakterna velat i förevarande avseende upprätthålla,
åsidosattes genom den form för kringgående av gällande bestämmelser,
som kommit till användning. Örn önskvärdheten av bestämmelser för
detta ändamål torde knappast kunna råda någon meningsskiljaktighet,
och mot den föreslagna formen för desamma synes ej heller förekomma
anledning till erinran. I likhet med kontrollstyrelsen anser jag därför
förslaget innefatta en lämplig utgångspunkt för motverkande av de tendenser,
som i nu ifrågavarande avseende kommit till synes. Beträffande detaljerna
i fråga örn bestämmelsernas utformning hava iakttagits vissa av kontrollstyrelsen
gjorda erinringar, å vilka det icke torde vara erforderligt att här
närmare ingå.
Föredragande departementschefen uppläser härefter de av honom avsedda
förslagen till
1) förordning erm ändrad lydelse av 2 § i förordningen den li juni 1917
(nr 340) angående försäljning av rusdrycker,
2) förordning om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 11 juli 1919
(nr 406) angående försäljning av pilsner dricka, och
3) förordning om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. i förordningen den S maj
1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker
samt hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla
och förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
R. Borgström.
Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Kofstedt & Sonel*.
320655