Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
1
Nr 184.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser
i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den
24 mars 1868 (nr 22) m. m.; given Stockholms slott
den 11 mars 1932.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning angående utsträckt tillämpning av vissa
bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868
m. m.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sam Larsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1982.
1 sand.
158 Käft. (Nr 184.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 18h.
Förslag
till
Förordning
angående utsträckt tillämpning ar vissa bestämmelser i § 13 ar ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m.
Härigenom förordnas, att vad i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den
24 mars 1868 (nr 22), i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, i förordningen den
26 maj 1916 (nr 199) angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m.
samt i förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) örn rätt för kommun att upptaga
särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar är stadgat angående
offentlig föreställning eller annan sådan tillställning skall äga tillämpning
jämväl å tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss
förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del
av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar
driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning
eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning,
till vilken allmänheten har tillträde.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1932.
Kungl. Majda proposition nr 18^.
3
Utdrag av protokollet över socialår enden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Krcmprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 11 mars 1932.
Närvarande :
Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Departementschefen, statsrådet Larsson anför efter gemensam beredning
med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen:
I skrivelse den 17 april 1928, nr 119, har riksdagen under åberopande av vad
som anförts i första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 22 för
samma år anhållit, att Kungl. Maj:t måtte med beaktande av de av utskottet
anförda synpunkterna skyndsamt låta utreda, i vilken omfattning och på vad
sätt gällande bestämmelser örn nöjestillställningar borde utvidgas, såsom i två
i utskottsutlåtandet omförmälda motioner ifrågasatts, samt för riksdagen framlägga
det förslag, som av utredningen kunde föranledas.
Den av riksdagen begärda utredningen avser två särskilda spörsmål. Dels
berör nämligen densamma frågan, huruvida rätten att å den egentliga landsbygden
anordna vissa slag av nöjestillställningar, vilken rätt för närvarande
kan inskränkas allenast genom lokalt gällande bestämmelser, i den
mån sådana bliva för en viss ort tillämpliga, bör regleras genom enhetligt
gällande författningsbestämmelser; dels är fråga örn möjligheten att förhindra
det under senare tid i avsevärd utsträckning begagnade förfarandet, att
nöjestillställningar, som i realiteten äro offentliga, på det sätt undandragas
tillämpning av de för sådana tillställningar gällande författningsbestämmelserna,
att tillställningarna förklaras vara enskilda såsom anordnade av en förening,
i vilken deltagare i tillställningen uteslutande eller huvudsakligen i
syfte att möjliggöra nämnda förfarande antecknats såsom medlemmar.
Den först avsedda frågan har förut i dag varit föremål för behandling (proposition
nr 183). Jag anhåller nu att få anmäla den sistnämnda.
De författningsbestämmelser, som för närvarande möjliggöra kontroll från
det allmännas sida över olika slag av nöjestillställningar, gälla samtliga allenast
offentliga tillställningar.
Gällande
bestäm
melser.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Så är till en början fallet med ordningsstadgan för rikets städer, vars § 13
är att tillämpa på den, som vill i stad eller å dess område giva »offentlig föreställning»,
»hålla allmänt föredrag», »hålla allmänt sammanträde eller göra
andra tillställningar av vad beskaffenhet som helst----— till vilka
allmänheten eljest har tillträde».
Detsamma gäller i fråga örn förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun
att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar, vilken
förordning — såsom redan dess rubrik ger vid handen — är tillämplig allenast
på offentliga nöjestillställningar och i vars § 1 är fråga örn »nöjestillställning,
till vilken allmänheten har tillträde mot avgift». — De i §§ 1 och 3 i förordningen
den 22 juni 1911 angående biografföreställningar meddelade bestämmelserna
örn skyldighet att söka tillstånd till förevisande av biografbilder samt
örn förbud att därvid förevisa bilder, som icke dessförinnan blivit efter verkställd
granskning godkända, gälla allenast för den, som vill »offentligen» förevisa
biografbilder. — I kungörelse den 31 december 1913 finnas vissa stadganden
angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att här i
riket giva offentlig föreställning eller tillställning, av vad slag det vara må,
eller att därvid medverka, och enligt förordning den 23 oktober 1908 angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter har utlänning ävensom
i utlandet bosatt svensk undersåte, som här i riket giver offentlig föreställning
eller tillställning, av vad slag det vara må, att i vissa fall erlägga
bevillningsavgift härför. Även i dessa författningar är således fråga allenast
örn offentliga föreställningar. Samma är även förhållandet med förordningen
den 26 maj 1916 angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m., vilken
förordning enligt § 1 behandlar »offentlig föreställning, vid vilken skall förekomma
hypnotiska eller andra därmed likartade experiment».
En bestämmelse, som, ehuru tillkommen snarare ur hälsovårds- än ordningssynpunkt,
dock för närvarande synes vara den enda, på grund av vilken föreningar
eller klubbar av nu ifrågavarande slag finna sig för sin verksamhet beroende
av offentlig myndighets föreskrifter, är vad i hälsovårdsstadgan den 19 juni
1919 8 § 6 och 7 mom. (jfr 43 § 7 mom.) föreskrives därom, att hälsovårdsnämnd,
där sådant prövas av behovet påkallat, äger meddela föreskrift örn särskilda anordningar
för åstadkommande av tillräcklig luftväxling samt örn undanröjande
i övrigt av sanitära olägenheter i lokal, varest vanligen ett större antal människor
samlas, såsom bland annat danslokal samt serverings- eller utskänkningslokal,
ävensom att genom hälsovårdsnämndens försorg skall anordnas besiktning
av sadan lokal sa ofta behovet påkallar. Närmare föreskrifter rörande
sådan besiktning meddelas av hälsovårdsnämnden.
Lokalt gällande föreskrifter, utfärdade på grundval av byggnads-, hälsovårds-
eller brandstadgan, torde dessutom förekomma på ett flertal platser.
För Stockholm gäller exempelvis i nu förevarande avseende överståthållarämbetets
kungörelse den 29 maj 1888 angående säkerhetsåtgärder för offentliga
samlingslokaler i huvudstaden.
Anledning är i detta sammanhang jämväl att uppmärksamma gällande bestämmelser
örn utskänkning i förordningarna den 14 juni 1917 angående för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 18-k.
5
säljning av rusdrycker, den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka
och den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed
jämförliga drycker; men då sistnämnda ämne kommer att senare i dag av chefen
för finansdepartementet upptagas till särskild behandling, tillåter jag mig att
i denna del allenast hänvisa till dennes framställning.
Slutligen må i detta sammanhang erinras örn att ordningsmaktens ingripande
med avseende å ordningens upprätthållande i allmänhet icke torde kunna utsträckas
längre än till förhållanden, som innefatta ett störande av eller en fara
för den allmänna ordningen — ett förhållande som jämväl framgår av polislagen
1 § samt av den av chefen för socialdepartementet den 12 december 1925
fastställda normalinstruktionen för polispersonal 3 § — och att förty vad som
försiggår å enskilda nöjestillställningar icke kan bliva föremål för ordningspolisens
ingripande, med mindre det kan sägas innefatta fara för den allmänna
ordningen.
Frågan örn bestämmande av gränsen mellan enskilda och offentliga tillställningar
har tidigare dryftats i en offentlig utredning, nämligen i ett av särskilda
sakkunniga (F. Holmquist, Otto Holmdahl, G. Lidberg, Ivar Vennerström
och Viktor Larsson) den 11 oktober 1919 avgivet betänkande angående församlingsrätt.
Enligt dessa sakkunnigas förslag borde den s. k. församlingsrätten lagfästas
bland annat genom ett tillägg — mom. 2 — till § 86 regeringsformen av följande
lydelse:
»2. Med församlingsrätt förstås svenska medborgares rätt att sammankomma
för behandling av allmänt eller enskilt ärende.
Närmare bestämmelser i avseende på denna rätts utövande meddelas genom
lag, som stiftas i den ordning § 87 morn. 1 stadgar.»
De sålunda åsyftade bestämmelserna skulle enligt de sakkunnigas förslag
inrymmas i en särskild lag angående församlingsrättens utövande. Från tilllämpningen
av denna lag borde emellertid enligt förslaget undantagas bland
annat enskilda sammankomster, och den föreslagna lagen skulle därför gälla
endast vissa slag av allmänna sammankomster, varmed enligt förslaget skulle
förstås sammankomst, till vilken allmänheten mot erläggande av avgift eller
utan sådan ägde tillträde.
De sakkunniga anförde (sid. 40 i betänkandet), att gränsen mellan allmänna
och enskilda sammankomster visat sig vara ganska svår att närmare
angiva, samt erinrade om följande författningsrum, som kunde vara till ledning
vid bedömande av denna fråga, nämligen:
§ 13 i ordningsstadgan: »allmänt sammanträde------vartill all
mänheten
har tillträde»;
10 kap. 15 § strafflagen: »sammankommer menighet å landet eller i stad till
överläggning örn allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende»;
10 kap. 14 § strafflagen, som talar om uppmaning till brott inför »menighet
eller folksamling».
I samtliga dessa fall syntes, anförde de sakkunniga, avses att göra en åt -
Tidigare
behandling
av frågan
om gränsen
mellan enskilda
och
offentliga
tillställningar.
1919 års
betänkande.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 18h.
skillnad mellan allmän och enskild sammankomst, men under det att i ordningsstadgan
denna skillnad syntes närmare framgå av uttrycket »vartill allmänheten
har tillträde», gåve ordalydelsen i strafflagens nämnda paragrafer
ingen tydlig anvisning på var gränslinjen borde dragas. De sakkunniga medgåve,
att uttrycket »allmänheten» visserligen i och för sig vore så vagt, att
det stundom syntes kunna vara ägnat att framkalla ovisshet angående en sammankomsts
karaktär av allmän eller enskild. Sålunda syntes det vara tvivelaktigt,
örn exempelvis ett möte, anordnat för arbetsgivare eller för hyresgäster,
kunde sägas vara en sådan sammankomst, till vilken allmänheten
ägde tillträde. Det kunde tydligtvis näppeligen undvikas, att åt lagskipningen
överlämnades att träffa det slutliga avgörandet beträffande sådana
gränsfall. »Däremot säger det sig självt, att en sammankomst icke förlorar
sin karaktär av allmän och förvandlas till enskild därigenom att deltagarna,
såsom en och annan gång lär ha förekommit, för att undgå polismyndighetens
ingripande konstituerat sig till något slags tillfällig förening. I fransk lagstiftning
är ett sådant tillvägagångssätt uttryckligen förbjudet».
I avgivna yttranden över de sakkunnigas förslag anförde i denna del:
Länsstyrelsen i Uppsala län: Den grundläggande föreskriften, som definierade
»allmän sammankomst», lämnade i särskilda fall rum för mycken tvekan
och vitt skilda meningar.
Länsstyrelsen i Gotlands län: Med den åtskillnad, lagen gjorde mellan allmän
och enskild sammankomst, vore det av stor vikt, att gränsen mellan dessa
begrepp bleve i möjligaste mån klar. Det syntes kunna ifrågasättas, örn så
bleve fallet genom definitionen av begreppet allmän sammankomst eller om
icke en närmare utveckling av berörda begrepp vore av nöden.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Bestämmandet av gränsen mellan allmän
och enskild sammankomst syntes vara ett av de viktigaste och mest svårlösta
spörsmål i föreliggande angelägenhet. Länsstyrelsen ansåge de sakkunnigas
förslag härutinnan icke utgöra någon särdeles lycklig lösning av frågan. En
mera ingående utredning hade bort göras beträffande innebörden av de i § 13
ordningsstadgan samt 10 kap. 14 och 15 §§ strafflagen begagnade olika uttrycken
»allmänt sammanträde------ vartill allmänheten har tillträde»,
»sammankommer menighet å landet eller i stad» och »menighet eller folksamling».
Poliskammaren i Göteborg: Den givna definitionen på allmän samman
komst
avgränsade på ett tydligt sätt de sammankomster, som skulle bliva av
enskild natur. Detta utgjorde givetvis en fördel vid lagens tillämpning, men
lättheten att giva en sammankomst enskild karaktär syntes även innebära en
viss samhällslära. Det vore dock synnerligen svårt att tydligt angiva en annan
lämplig gräns mellan fria sammankomster och sådana, som borde stå under
myndighets kontroll.
I motsats mot begreppet »allmän sammankomst» ställdes av de sakkunniga
uttrycket »enskild sammankomst». Sammankomster av sistnämnda slag, varmed
förstodes sådana, till vilka allmänheten icke ägde tillträde, borde enligt
de sakkunnigas mening icke underkastas några reglerande bestämmelser exempelvis
i form av anmälan eller tillstånd. Likaså borde enskild sammankomst undantagas
från ordningsföreskrifter, som hade avseende å vad som kunde förekomma
under själva sammankomstens fortgång. Följaktligen borde ej heller polis
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 18b.
7
myndighet äga närvara vid eller upplösa sådan sammankomst. Däremot ansågo
de sakkunniga bestämmelser i detta sammanhang påkallade för att skydda enskilda
sammankomster mot administrativt godtycke, och för detta ändamål borde
det direkt utsägas, att de av de sakkunniga i övrigt föreslagna bestämmelserna
icke skulle gälla beträffande enskild sammankomst. Härvid förutsattes emellertid,
att det skydd, som sålunda meddelades för enskilda sammankomster, icke innebure
inskränkning i myndighets lagenliga rätt att företaga husrannsakan
och häktning. Det givna förbudet för myndighet att mot deltagarnas önskan
närvara vid enskild sammankomst innefattade nämligen icke någon rätt att
förvägra myndighet tillträde till en viss lokal i ärende, som icke berörde sammankomsten
såsom sådan, lika litet som det skydd, vilket tillkomme sammankomsten,
medförde någon rättslig särställning för de enskilda deltagarna i
densamma.
På grund härav föreslogo de sakkunniga i denna del följande bestämmelser
att intagas i nyssnämnda lag:
»11 §. Med enskild sammankomst förstås i denna lag sådan sammankomst,
till vilken allmänheten icke äger tillträde, vare sig mot erläggande av avgift
eller utan sådan.
12 §. För enskild sammankomst erfordras icke anmälan eller tillstånd, som
i 3 och 4 §§ sägs. Myndighet äger icke närvara vid eller upplösa enskild sammankomst.
»
En av de sakkunniga (Holmdahl), vilken reserverat sig mot övriga sakkunnigas
förslag, framhöll, att det måste tillkomma polismyndighet rätt att bereda
sig tillträde till och upplösa enskild sammankomst, som anordnats i
brottsligt syfte, och att detta på något sätt borde antydas i 12 § av de sakkunnigas
förslag, vilken alltså enligt Holmdahls mening borde lyda:
»För enskild sammankomst erfordras icke anmälan eller tillstånd, som i
3 och 4 §§ sägs. Myndighet äger icke närvara vid eller upplösa för lagligt
ändamål anordnad enskild sammankomst.»
Lämpligheten av de under 11 och 12 §§ föreslagna bestämmelserna sattes i
ett flertal över de sakkunnigas förslag avgivna yttranden i fråga. Då i här förevarande
sammanhang icke åsyftas någon reglering av församlings- eller föreningsrätten
över huvud taget utan allenast ett förebyggande av att offentliga
tillställningar undandragas tillämpningen av de för sådana tillställningar
gällande bestämmelser genom förebärande, att de utgöra enskilda föreningssammankomster,
synes emellertid anledning icke föreligga att för detta ändamål
följa frågan örn församlingsrätten längre än i vad jämväl densamma innefattat
försök till bestämmande av skillnaden mellan allmänna och enskilda sammankomster.
Så mycket mindre torde detta vara erforderligt, som de sakkunnigas
förslag över huvud icke åsyftat någon reglering av nöjestillställningar, örn vilka
i förevarande sammanhang så gott som uteslutande är fråga; den av de sakkunniga
föreslagna lagen om församlingsrättens utövande innehöll nämligen
tillika bestämmelse, att densamma icke vore tillämplig på »allmän sammankomst
för övervarande av skådespel, biografföreställning, lindansning, konstridning,
förevisning av djur, konststycke eller annat dylikt, konsert, utförande
av musik, maskerad, bal, lekstuga eller andra dylika nöjen och tillställningar.»
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 18 h.
ningen ari 1919 ars betänkande angående församlingsrätten har ännu icke föranlett nåämnet
gäl- Sot förslag till riksdagen. Emellertid har under senare år den inledningsvis
Stämm elser l3erörda fråSan om meddelande av bestämmelser rörande vissa formellt enskilda
nöjestillställmngar kommit att vinna aktualitet även av den anledning,
att man i vissa fall sökt att med anlitande av redan nu gällande bestämmelser
genom atal ingripa mot åtskilliga tillställningar, som ansetts i realiteten vara
offentliga, ehuru de anordnats under förebärande av att vara enskilda. Inledningsvis
torde fa erinras örn några i detta avseende kända fall, varvid jag
emellertid tills vidare lämnar åsido vad i sagda avseende förekommit beträffande
s. k. enskilda biografföreställningar, i vilket ämne chefen för ecklesiastikdepartementet
senare torde komma att framlägga förslag.
Socialdemokratiska ungdomsklubben i Ystad anordnade år 1911 ett möte.
varom mot bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer annons utfärdades,
innan anmälan örn mötet gjorts. Vid mötet skulle hållas ett föredrag.
Inträdesavgift skulle vara 15 öre. Då det blev känt, att mötets hållande kunde
föranleda åtal, annonserade klubben, att dess offentliga möte inställdes och
att i stället a samma tid och lokal ett enskilt möte komme att anordnas, vid
vilket samma föredrag skulle komma att hållas. Samtidigt tillkännagavs, att
nya medlemmar kunde vinna inträde i klubben och att medlemsavgiften vore
15 öre. Före mötet mtogos 135 nya medlemmar. Av vittnesmål framgick,
att vittnena — vilka icke själva gjort framställning örn medlemskap i klubben
— när de kommit för att köpa biljetter till föredraget upplysts örn att deras
namn måste antecknas samt att, när det sagts, att det hela vore en »proformasak,
som vi måste vidtaga i kväll för att ej handla i strid mot myndigheterna»,
vittnena ej motsatt sig anteckningen, vilken skett å särskilda listor. Sedan
anordnarna av mötet ställts till åtal, fälldes dessa av rådhusrätten till ansvar
för kungörande av offentligt möte, innan vederbörlig anmälan därom skett. Hovrätten
åter frikände vederbörande med hänvisning till att mötet ej varit offentligt,
varemot Högsta domstolen med 4 röster mot 3 fällde vederbörande till
ansvar. Sistnämnda antal röster avgåvos för fastställande av Hovrättens
utslag. — Däremot var sammankomstens karaktär av enskild otvetydig i ett
fall, som omförmäles i justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1909 sid 57
(1910 sid. 4).
Ur annan synpunkt förekom frågan om gränsen mellan enskilda och offentliga
sammankomster till bedömande i det bekanta rättsfall, som omförmäles i
Nytt juridiskt arkiv 1916 sid. 483. Mot deltagare i en socialdemokratisk kongress
väcktes åtal med yrkande örn ansvar enligt 8 kap. eller 10 kap. 14 §
strafflagen. Avgörande för målets utgång i Högsta domstolen var frågan,
huruvida vissa anföranden a kongressen skulle anses hållna inför sådan »menighet
eller folksamling», som avses i 10 kap. 14 § strafflagen. I Högsta
domstolens utslag yttrades bland annat, att »med hänsyn särskilt därtill att vid
kongressen närvarit, förutom ombud för de under socialdemokratiska ungdomsförbundet
lydande ungdomsklubbarna i landet samt åtskilliga inbjudna personer,
jämväl ombud för arbetarkommuner, fackföreningar och verdandiloger,
ifragakomna anföranden mäste anses vara hållna inför sådan menighet eller
folksamling, som avses i 10 kap. 14 § strafflagen».
Något ytterligare rättsfall av liknande art synes icke hava förekommit förrän
år 1924. Sistnämnda år avgjorde Svea hovrätt ett mål angående boxningstävlingar
i Stockholm, i vilket enligt handlingarna förekom huvudsakligen följande:
Allmänna
boxningssällskapet har till ändamål att främja boxningsidrotten
Kungl. Maj:ts proposition nr 18b.
9
och till medlemmarnas nytta och nöje anordna klubbaftnar med uppvisning i
boxning och eventuellt annan idrott. Sällskapet består av ständiga medlemmar,
20 st., aktiva — utövare av idrotten — 40 st., samt passiva medlemmar,
över 7,500. Passiv medlem äger icke tillträde eller rösträtt vid föreningens
sammanträden och har icke någon annan rätt än att inköpa biljett till klubbaftnarna
och att till styrelsen inkomma med förslag. För inträde i föreningen
fordras skriftlig ansökan, innehållande vissa uppgifter örn den sökande. Medlem
skall vara fyllda 16 år, damer vinna ej inträde. Ansökan om inträde prövas
av styrelsen; enligt uppgift i målet har sällskapets kamrer städse förskaffat
sig upplysning, huruvida sökande vore väl känd. Årsavgift för passiv
medlem är 1 krona. Biljett till klubbafton kostar 3—15 kronor. — Vid
7 olika tillfällen med ungefär 1 månads mellanrum hade år 1923 anordnats
boxningsmatcher, som övervarits av 1,500 ä 2,000 personer, alla sällskapets
medlemmar eller särskilt inbjudna personer. Till synes hade god kontroll utövats
därå, att blott föreningsmedlemmar eller särskilt inbjudna vunnit tillträde
till föreställningarna. Emot i ärendet väckt åtal invändes, att föreningen
icke vore en tom formalitet utan en ordnad sammanslutning, inom vilken vöre
i möjligaste mån sörjt för att endast lämpliga personer vunne inträde och bibehölle
sitt medlemskap. I utslag den 7 november 1923 fann polisdomstolen, att
ehuru vissa formaliteter iakttagits vid utlämnande av medlemskort i sällskapet
och om än intagandet av medlemmar i sällskapet skedde med viss begränsning,
det i själva verket vore allmänheten, som genom att upptagas i sällskapet
finge, efter lösen av biljett, tillträde till boxningstävlingarna, synnerligast
som medlemskapet huvudsakligen avsåge att bereda rätt att lösa biljett
till dessa föreställningar. De åtalade dömdes därför bland annat till böter.
Svea hovrätt meddelade på anförda besvär utslag den 4 april 1924. Med hänsyn
till vad i målet blivit upplyst angående förfarandet vid och fordringarna
för vinnande av medlemskap fann hovrätten ifrågavarande uppvisningar, till
vilka allenast medlemmar av sällskapet och av detsamma särskilt inbjudna
gäster ägt tillträde, icke kunna anses hava varit offentliga föreställningar.
Åtalet ogillades således. Utslaget var enhälligt. Ansökan gjordes hos justitiekanslern
att åtalet måtte fullföljas till Högsta domstolen, men kanslern
fann ej skäl bifalla denna ansökan.
Enligt en av Överståthållarämbetet för polisärenden den 15 december 1930
upprättad polisrapport bildades någon gång i oktober månad 1929 en s. k.
nattklubb i huset nr 10 vid Södra Blasieholmshamnen, vilken nattklubb sedermera
erhållit benämningen Fersenska klubben, med ändamål att i en lokal å
sagda hus anordna danstillställningar och kabareter med servering av mat
och alkoholfria drycker. Klubblokalen plägade enligt uppgift av klubbens
direktör besökas av cirka 200 personer varje natt, och i december 1930 funnes
omkring 6,000 medlemmar i klubben. Allmän åklagare i Stockholm instämde
i december 1930 klubbens direktör till rådhusrätten i Stockholm med
yrkande, att, enär dagligen inom av klubben förhyrda lokaler olovligen bedrivits
utskänkning av sådana drycker, som avsåges i förordningen den 8 maj 1925
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, samt
direktören vöre ansvarig för den inom lokalerna sålunda bedrivna utskänkningen,
denne måtte härför fällas till ansvar. Rådhusrätten fann genom utslag den
23 februari 1931, att under åtminstone viss tid inom klubbens lokaler dagligen
anordnats s. k. klubbaftnar, till vilka icke blott sammanslutningens medlemmar
utan även gäster mot särskild avgift ägt tillträde, ävensom att vid dessa tillfällen
utskänkning av sådana drycker, som ovan angivits, ägt rum, samt dömde
direktören för olovlig försäljning av alkoholfria och därmed jämförliga drycker
att böta 75 kronor. — Efter det denne över rådhusrättens utslag anfört
besvär, yttrade Svea hovrätt i utslag den 13 november 1931: Enär, med hänsyn
10
Kungl. Majlis proposition nr lS-k-.
till vad i målet blivit utrett angående förfarandet vid och fordringarna för vinnande
av medlemskap i sammanslutningen, dess sammankomster, till vilka,
såvitt visats, allenast medlemmar av sammanslutningen och av dem inbjudna
gäster ägt tillträde, icke kunde anses hava varit offentliga samt vid sådant
förhållande den inom sammanslutningens lokaler bedrivna utskänkningen av
alkoholfria och därmed jämförliga drycker icke ägt rum under sådana omständigheter,
att ansvar därför kunde ådömas, prövade hovrätten lagligt att, med
ändring av rådhusrättens utslag, ogilla den mot direktören förda talan. Från
hovrättens utslag voro två ledamöter skiljaktiga, vilka ej funno skäl att göra
ändring i rådhusrättens utslag.
Samma utgång fick ett av Svea hovrätt samtidigt avgjort mål angående en
förening, kallad Embassy club, som enligt sina stadgar har till ändamål att
främja medlemmarnas nytta och nöje, bland annat genom anordnande av klubbaftnar
uteslutande för föreningens medlemmar. Angående denna förening anfördes
i målet bland annat, att dess lokal hölles öppen varje natt från klockan
10.30 eftermiddagen till klockan fyra förmiddagen samt å två veckodagar
till klockan fem förmiddagen, därvid förekomme dans. Å söndagarna hölles
lokalen stängd. Den vid klubben anställda personalen uppgick i december
1930 till 38 personer. Under en i november 1930 kontrollerad natt besöktes
lokalen av 137 personer, av vilka 44 voro medlemmar och de övriga gäster.
I november 1931 erhöll allmän åklagare i Stockholm stämning å en hovmästare
S., anställd vid Adlonklubben, Regeringsgatan 50, Stockholm, med
yrkande om ansvar å denne för förseelse mot § 13 ordningsstadgan för rikets
städer ävensom för olovlig utskänkning av rusdrycker och av alkoholfria drycker.
Till grund för åtalet Indes en i oktober 1931 upprättad polisrapport, av vilken
bland annat inhämtades följande. Enligt från flera personer till kriminalavdelningen
inkomna meddelanden skulle under senare tiden å »Adlon club» hava
förekommit olaga utskänkning av rusdrycker, varjämte tillträde till klubbens
danstillställningar, vilka förekomme därstädes varje natt, i stor utsträckning
skulle hava lämnats personer, som icke vore medlemmar av klubben.
Med anledning härav hade av personal från kriminalavdelningen företagits
razzia i Adlonklubbens lokal natten mellan den 10 och den 11 oktober 1931 klockan
tre. Vid tillfället i fråga hade uppehållit sig omkring 150 personer i lokalen,
där offentlig dans pågått. Femtio av dessa personer hade vid förhör
uppgivit, att de icke vore medlemmar av klubben, men att de likväl erhållit
tillträde till klubbens lokaler mot eller utan inträdesavgift. Vid undersökning
anträffades på olika ställen i lokalen flaskor, innehållande rusdrycker
eller essenser. Enligt uppgift av svaranden inför rådhusrätten uppginge klubbens
medlemsantal i november 1931 till omkring 5,000 personer.
Stockholms rådhusrätt fann genom utslag den 25 januari 1932 upplyst, bland
annat, att sammanslutningen inom förenämnda lokaler varje natt under viss tid
anordnat danstillställningar, till vilka icke blott sammanslutningens medlemmar
utan även gäster fritt eller mot särskild avgift ägt tillträde, ävensom att
under nämnda tid vid danstillställningarna utskänkning av sådana drycker,
som avsåges i 1 § i förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av
vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker ägt rum utan att vederbörligt
tillstånd inhämtats vare sig till avhållande av danstillställningar, vartill allmänheten
lämnats tillträde, eller till utskänkning av drycker av ovannämnda
slag, samt ansåg S. i sin egenskap av verkställande direktör för klubben under
nämnda tid ansvarig för vad sålunda förekommit. Däremot fann rådhusrätten
tillhandahållandet, på sätt i målet blivit upplyst, inom lokalerna av spritdrycker
och vin, som av klubbmedlemmar anskaffats och för förvaring överlämnats
till klubbens personal, icke vara av beskaffenhet att för S. föranleda ansvar
i åtalat hänseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 18k.
11
På grund härav prövade rådhusrätten rättvist i så måtto bifalla åklagarens
i målet förda talan, att S. dömdes, dels, jämlikt § 13 i ordningsstadgan, jämförd
med 4 kap. 3 § strafflagen, för underlåtenhet att inhämta tillstånd till
avhållande av offentliga danstillställningar att böta 80 kronor, dels ock jämlikt
17 § 1 mom. i förstnämnda kungl, förordning, jämfört med 4 kap. 3 §
strafflagen, för olovlig försäljning av alkoholfria och därmed jämförliga drycker
att böta 75 kronor.
Enligt en av polismyndigheten i Stockholm i januari 1932 verkställd utredning
befunnos 10 s. k. nattklubbar utöva verksamhet i staden. På grund av
vad utredningen givit vid handen och enligt vad Överståthållarämbetet hade sig
bekant ansåge ämbetet detta antal vara i stigande, vilket berodde på de stora
vinstmöjligheter dessa klubbar erbjöde för arrangörerna. Försök att genom
åtal stävja nattklubbarnas verksamhet hade givit vid handen, att detta icke
vore möjligt. Det vore därför enligt ämbetets mening nödvändigt, att rättelse
åstadkommes genom lagstiftning.
Angående den omfattning, i vilken tillställningar av nu ifrågavarande slag
förekomma inom Göteborg, har dåvarande t. f. polismästaren H. Björkman
don 14 januari 1932 överlämnat handlingar, av vilka bland annat inhämtas följande.
Till sammanslutningar av den beslraffenhet, varom nu är fråga, räknas
i staden bildade allmänna boxningssällskapet (vanligen benämnt A.B.S.),
Rolfklubben, föreningen Arbetarkultur samt ett flertal dansklubbar. Allmänna
boxningssällskapet har bedrivit sin verksamhet i staden sedan år 1925.
Passivt medlemskap i sällskapet har kunnat vinnas å biljettförsäljningsställen
i samband med biljettköp till s. k. klubbaftnar utan andra formaliteter, än att
inträdessökandens namn, titel och bostadsadress antecknats, varefter medlemskort
utfärdats och överlämnats till vederbörande mot en årsavgift av 1 krona.
Sällskapet har sedan år 1925 anordnat ett flertal dylika klubbaftnar, varunder
professionell boxning förekommit. Då dylik boxning icke är tillåten i Göteborg,
har sällskapet tydligen bildats i avsikt att giva ovannämnda boxningsuppvisningar
privat karaktär. Åtal har icke anställts mot sällskapet, som
allt fortfarande bedriver sin verksamhet. Föreningen Rolfklubbens aktiva
medlemmar utgöras enligt verkställd utredning allenast av dess stiftare, undet
det att passivt medlemskap i klubben kan vinnas på följande sätt: Då
vederbörande vid biljettförsäljningsställena långfredagen och påskdagen 1930
begärt att få köpa inträdesbiljett till soaréföreställningarna, hade han upplysts
örn, att biljett kunde erhållas endast av föreningens medlemmar, samt
att passivt medlemskap kunde vinnas omedelbart mot en avgift av 50 öre per
person, vilken avgift dock komme att avdragas å det för inträdesbiljetten fastställda
priset. Därest vederbörande då förklarat sig önska, vinna inträde i
föreningen, hade för honom omedelbart utfärdats ett s. k. interimskort för medlemskap
i föreningen, varefter han obehindrat fått lösa inträdesbiljett och erhållit
tillträde till föreställningen. Mot direktören Rolf .förordnades örn åtal
för det han långfredagen och påskdagen 1930 anordnat ifrågavarande soaréföreställningar
utan vederbörligt tillstånd, men enligt polisdomstolens utslag
den 30 juni 1930 kunde Rolf icke härför fällas till ansvar.
Föreningen Arbetarkultur har vid olika tillfällen inom staden förevisat icke
godkända biografbilder för sina medlemmar. Härom förmäles närmare i annat
sammanhang. Dansklubbar inom staden hava huvudsakligen förekommit
inom andra polisvaktdistriktet och utgjorde under början av år 1927 inom detta
distrikt omkring 20. Då det sedliga och moraliska tillståndet a dessa dansklubbar
stod synnerligen lågt, varjämte bråk och oordningar förekommo å allmän
plats i närheten av danslokalerna, företogs i början av 1927 en omfattande
undersökning, på grund varav 4 eller 5 klubbar åtalades och bötfälldes för förseelse
mot § 13 i ordningsstadgan för rikets städer medan en del övriga upp
-
12
Kungl. Majlis proposition nr 184.
Frågans
behandling
i riksdagen
1. 1927 års
riksdag.
2. 1928 års
riksdag
hörde, enär hälsovårdsnämnden, efter hemställan från poliskammaren, föreskrev
en del ändringar för de lokaler, där dans finge förekomma. Då husvärdarna i
allmänhet icke ansett sig kunna verkställa dessa ändringar, blevo dansklubbarna
uppsagda. Sedan dess hade icke förekommit mer än två klubbar, vilka, såvitt
kunnat utrönas, varit enskilda.
De i förevarande avseende rådande förhållandena hava under senare år uppmärksammats
även i riksdagen. Huvuddragen av vad som där förekommit
torde böra här angivas.
I likalydande motioner, nr 125 i första kammaren och nr 73 i andra kammaren,
hemställdes vid 1927 års riksdag, att riksdagen ville besluta att anhålla,
det Kungl. Majit täcktes vidtaga åtgärder för att de nöjestillställningar, som
anordnades av enskilda föreningar eller klubbar, men som i verkligheten vore
av offentlig art, måtte komma att fadia under samma bestämmelser, som gällde
för andra liknande offentliga tillställningar.
I motionerna erinrades örn de nyss omförmälda bestämmelserna i ordningsstadgan
för rikets städer samt förordningarna angående biografföreställningar
och nöjesskatt. Vidare anfördes, att dessa bestämmelser öppet kringginges
samt att nöjestillställningar därigenom undandroges polismyndighets uppsikt,
varjämte kommunerna ginge förlustiga nöjesskatt. Motionerna hänvisades till
respektive kammares andra tillfälliga utskott.
Första kammarens utskott anförde i utlåtande nr 5, såvitt dansklubbarna anginge,
att det syntes vara ovedersägligt, att det florerade ett ganska intensivt
nöjesliv, vilket faktiskt vore offentligt men skyddade sig med en florstunn
mask av klubbverksamhet och därigenom lyckats undandraga sig den kontroll,
vilken lagstiftningen förutsatte skola gälla alla i realiteten offentliga nöjestillställningar.
Såväl lagens avsikt som bokstav sattes härigenom ur kraft.
Utskottet, som ansåge, att Kungl. Maj :ts uppmärksamhet av riksdagen borde
fästas på detta förhållande, ville emellertid samtidigt kraftigt betona betydelsen
av att det lojala föreningslivets rättigheter alltjämt värnades.
Med åberopande av vad sålunda anförts föreslog utskottet, att första kammaren
för sin del ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, det
täcktes Kungl. Maj :t föranstalta örn utredning och för riksdagen framlägga
förslag rörande de åtgärder, som, utan att kränka de legitima föreningarnas
rätt, kunde vidtagas i syfte att sådana av klubbar och sammanslutningar anordnade
förevisningar och nöjestillställningar, som i verkligheten vore av offentlig
art, måtte kunna inordnas under det offentliga nöjeslivet gällande bestämmelser.
Denna hemställan bifölls av första kammaren utan debatt.
I utlåtande nr 5 instämde andra kammarens andra tillfälliga utskott i förstakammarutskottets
utlåtande. Andra kammaren beslöt emellertid med 67
röster mot 66 avslå utskottets hemställan. Frågan hade alltså förfallit.
Vid 1928 års riksdag bragtes frågan emellertid ånyo under riksdagens prövning.
I likalydande motioner, nr 182 i första kammaren och 210 i andra kammaren,
gjordes nämligen enahanda hemställan örn skrivelse till Kungl. Majit
som den, vilken föreslogs av de tillfälliga utskotten 1927.
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
13
Vid 1928 års riksdag väcktes också två lika lydande motioner, nr 68 i första
kammaren och nr 188 i andra kammaren, med hemställan, att riksdagen
ville för sin del antaga förslag till en förordning angående skyldighet att inhämta
polismyndighets tillstånd till vissa nöjestillställningar. Sistnämnda
motioner hänvisades till första lagutskottet, som däröver avgav utlåtande nr 22.
De förstnämnda motionerna remitterades liksom år 1927 till tillfälliga
utskott.
Första lagutskottet tillstyrkte en skrivelse till Kungl. Majit med begäran
örn utredning, i vilken omfattning och på vad sätt gällande bestämmelser örn
nöjestillställningarna kunde utvidgas.
Till stöd härför anförde utskottet bland annat:
I likhet med de tillfälliga utskotten vid 1927 års riksdag anser utskottet
angeläget, att de regler, som äro meddelade beträffande nöjestillställningar,
till vilka allmänheten har tillträde, jämväl komma att omfatta sådana tillställningar,
som formellt angivas såsom enskilda men i själva verket stå öppna
för allmänheten. Däremot kan utskottet icke biträda motionärernas förslag
till förordning i förevarande hänseende. Med hänsyn härtill och då för
åvägabringande av ett tillfredsställande förslag givetvis erfordras en allsidig
utredning, kan utskottet icke tillstyrka motionärernas i första hand gjorda
hemställan utan anser sig böra i anledning av motionärernas alternativa
yrkande föreslå en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning och
förslag i ämnet.
Vid den undersökning, som enligt utskottets mening sålunda bör komma till
stånd i syfte att de i realiteten offentliga men såsom enskilda framträdande
nöjestillställningarna bliva reglerade, måste noga beaktas, att något ingripande
i föreningsrätten, som skulle drabba det lojala föreningslivet, icke vidtages.
Tydligen möta vissa svårigheter att avfatta erforderliga bestämmelser så,
att de å ena sidan komma att gälla sådana av föreningar anordnade tillställningar,
som allenast formellt äro enskilda, men å andra sidan lämna föreningarnas
rättigheter beträffande även i verkligheten enskilda sammankomster
oförkränkta. Måhända kan det befinnas möjligt att vinna en lösning av frågan
genom att till bestämmelser örn nöjestillställningar, till vilka allmänheten
har tillträde, foga ett stadgande, att dessa bestämmelser skola gälla även sådana
tillställningar, som beträffande rätten för tillträde uppenbarligen äro att
likställa med offentliga. Genom ett dylikt stadgande synes mera flagrant
kringgående av föreskrifterna om offentliga tillställningar kunna förhindras,
samtidigt som avfattningen tydligt torde utmärka stadgandets karaktär av
undantagsbestämmelse.
Sju av utskottets ledamöter reserverade sig mot utskottets beslut och hemställde,
att motionen ej måtte föranleda någon kammarens åtgärd. Föreningsrätten
vore nämligen enligt reservanternas mening av så högt värde, att man
icke utan tvingande skäl borde vidtaga åtgärder, som kunde leda till intrång
i denna rätt, och det syntes vara möjligt att utan ändrade bestämmelser komma
till rätta med de påtalade olägenheterna i nu ifrågavarande hänseende.
Första lagutskottets betänkande bifölls av båda kamrarna, i andra kammaren
med 83 röster mot 69.
De tillfälliga utskott, som behandlade de likartade motionerna, hemställde
örn avslag å dessa med hänvisning till riksdagens redan fattade beslut i anledning
av första lagutskottets nyssnämnda hemställan, och riksdagen beslöt i enlighet
härmed.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
ocialdeparte
mentets
åtgärder.
Över den skrivelse, nr 119, som riksdagen i enlighet med första lagutskottets
hemställan avlät, infordrades yttranden av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i samtliga län.
Dessa yttranden bearbetades i en ä socialdepartementets lagbyrå i november
1929 upprättad promemoria, i vilken efter en redogörelse för i ämnet gällande
bestämmelser och förekomna rättsfall meddelades följande angående innehållet
i de avgivna utlåtandena:
Av yttrandena i ärendet framgår, att något kringgående av gällande bestämmelser
genom bildande av klubbar icke förmärkts i 4 län —- Kronobergs,
Gotlands, Hallands och Gävleborgs — men att bestämmelserna kringgås i
Stockholms stad och i 5 län —- Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus samt örebro, övriga länsstyrelser uttala sig icke direkt härom
men torde merendels utgå från att kringgående sker. Länsstyrelsen i Västmanlands
län anser det icke fullt visst, örn oundgängligt behov av lagstiftning
mot klubbar föreligger. I flera yttranden framhålles, att kringgåendet av
gällande bestämmelser är en storstadsföreteelse, som ej förekommer i mindre
samhällen och på landet, men samtidigt erinras, att kunskapen örn möjligheten
att kringgå bestämmelserna sprider sig. En länsstyrelse — Örebro län ■—
anför såsom exempel å benägenheten att även å rena landsbygden kringgå
givna ordningsregler, att sedan tiden för danstillställningarna i en typisk
landsbygdskommun på grund av störd nattro för närboende blivit inskränkt,
anordnaren av tillställningarna å en dansbana bildat en kamratklubb, som ej
anser sig ha någon anmälningsskyldighet utan fortsätter dansen långt över
den av polismyndigheten medgivna tiden.
I ärendet har allmänt tillstyrkts lagstiftning mot dessa klubbar. Såsom
skäl härför har åberopats det i och för sig betänkliga förhållandet, att gällande
lagstiftning kringgås utan att myndigheterna kunna ingripa däremot. En länsstyrelse
— i Skaraborgs län — har framhållit, att möjligheten att kringgå
givna föreskrifter i icke ringa grad torde binda myndigheternas handlingsfrihet,
då det — för att tillställningarna icke skulle helt undandragas offentlig kontroll
— under nuvarande förhållanden ofta kunde vara lämpligare att lämna
tillstånd till anordnande av icke önskvärda tillställningar än att avslå ansökning
örn sådant tillstånd. I yttrandena har vidare erinrats örn de missförhållanden,
som råda å de kvasienskilda tillställningarna. Sålunda påpekades vid ärendets
behandling år 1927 från barnavårdshåll de faror, särskilt den kvinnliga
ungdomen löpte å dessa okontrollerade tillställningar, samt att ofta flickor under
15 år bevistade desamma. Poliskammaren i Göteborg, som tidigare ansett
sig ha förhoppning att utan ny lagstiftning komma till rätta med de huvudsakliga
olägenheterna av dansklubbarna, framhöll i yttrande över riksdagens
skrivelse, att onyktra personer tillätes uppehålla sig i danslokalerna, att polisen
numera i olikhet mot förr vägrats tillträde dit och att anordnarna visade
ringa intresse för att upprätthålla ordning. Även eljest hade uppgivits, att
fylleri vid dessa tillställningar ägde rum och att jämväl slagsmål förekomme
utan att polismyndigheten kunde ingripa. Vidare hade sagts, att den yttre
anständigheten ej så noga iakttoges.
Beträffande frågan, huru en bestämmelse i nu ifrågavarande syfte borde avfattas,
ifrågasatte, såsom redan nämnts, första lagutskottet införande av ett
stadgande, att bestämmelserna om offentliga nöjestillställningar skulle gälla
även sådana tillställningar, som beträffande rätten till tillträde uppenbarligen
vore att likställa med offentliga. Det övervägande antalet länsstyrelser an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 18b.
15
slöt sig mer eller mindre uttryckligt till detta förslag. Ett par länsstyrelser
framlade emellertid förslag till förändrade bestämmelser, som mera avsevärt
skilde sig från lagutskottets.
Länsstyrelsen i Uppsala län förordade sålunda ett tilläggsstadgande med
den syftning, att den omständigheten allena, att för tillträde till nöjestillställning
fordrades inskrivning i viss förening eller företeende av inbjudning,
icke i och för sig skulle vara tillräcklig för att utesluta tillställningens egenskap
att vara för allmänheten tillgänglig.
Länsstyrelsen i Östergötlands län ansåg, att den avgörande vikten
borde läggas vid beskaffenheten av den lokal, i vilken tillställningen ägde
rum. För danstillställningar med ett visst minimiantal deltagare, som. ägde
rum å hotell eller restauranger eller överhuvud taget i lokaler, som icke i vanliga
fall användes till bostadsändamål, borde tillstånd sökas alldeles oberoende
av anordnarens karaktär av förening, hotellinnehavare eller annan enskild
person.
Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslog ett tillägg till § 13 i ordningsstadgan
för rikets städer ävensom till biografförordningen av huvudsakligt innehåll,
såvitt den förra författningen anginge, att vad som sagts örn tillställningar, till
vilka allmänheten har tillträde, skulle gälla jämväl där tillträdet vore beroende
av medlemskap i förening eller dylik sammanslutning samt medlemskap
i större omfattning förvärvades allenast för att erhålla tillträde till tillställningen
respektive förevisningen.
Såsom en sammanfattning av resultatet av de till socialdepartementet sålunda
avgivna yttrandena framhölls i lagbyråns promemoria, att vid ett ställningstagande
till spörsmålet, örn och i vad mån lagstiftningsåtgärder i ämnet
borde vidtagas, flera betydelsefulla frågor borde beaktas, nämligen bland annat:
1.
huruvida dylika tillställningar inom respektive län förekommit i betydligare
omfattning; och
2. örn tillställningarna ifråga visat sig medföra större men ur allmän ordnings-
eller sedlighetssynpunkt än de även formellt offentliga, samt huruvida
eventuella missförhållanden vore av sådan art och omfattning, att ingripande
däremot genom lagstiftning ansåges påkallat.
Med anledning härav anmodade chefen för socialdepartementet genom remiss
den 20 december 1929 — under hänvisning till den av lagbyrån utarbetade
redogörelsen för den verkställda utredningen i ärendet — Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna att i anslutning till förut avgivet utlåtande i ärendet
inkomma med det yttrande, som kunde föranledas av den dåmera förebragta,
mera allsidiga utredningen och erfarenheterna under år 1929.
Sedan jämväl dessa yttranden — i det följande benämnda 1930 års yttranden
— numera inkommit, anhåller jag att få redogöra för det huvudsakliga
innehållet av desamma.
Vad till en början angår förhållandena i Stockholm Ilar Överståthållarämbetet
överlämnat och åberopat ett av t. f. polismästaren i Stockholm H. O.
Frick avgivet, den 25 april 1930 dagtecknat utlåtande, vari denne under hänvisning
till ett av polismästaren G. Hårleman den 4 januari 1929 avgivet ytt
-
1930 års
yttranden.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
1. Omfattning
av förevarande
form
av nöjesliv.
2. Skadliga
verkningar
därav.
rande förklarar sig anse behovet av lagstiftning i ämnet klart ådagalagt genom
den verkställda utredningen. I nämnda av Hårleman avgivna promemoria
förordas antagande av en bestämmelse, som är så avfattad, att den hänför sig
till eller är tillämplig på just det förhållande, som är gemensamt för ifrågavarande
tillställningar, nämligen det illojala utnyttjandet av föreningsväsendets
form. En utväg i sådan riktning har enligt Hårlemans mening anvisats
genom första lagutskottets förslag. Med avseende å de framlagda förslagen
till lagstiftning i ämnet anser Överståthållarämbetet, att de påtalade missförhållandena
skulle i erforderlig utsträckning förebyggas, därest till grund
för lagstiftning i ämnet lades ettdera av de förslag, som framställts av länsstyrelserna
i Uppsala och Jämtlands län. Av dessa förslag ansluter sig
Överståthållarämbetet närmast till det av länsstyrelsen i Jämtlands län framlagda.
f de av länsstyrelserna avgivna utlåtandena har i allmänhet den i lagbyråns
promemoria lämnade redogörelsen följts och där uppställda frågor besvarats.
Till en början har alltså upptagits frågan huruvida i realiteten offentliga
men formellt enskilda tillställningar inom respektive län förekommit i
betydligare omfattning.
Denna fråga har av länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Gotlands,
Hallands, Älvsborgs, Värmlands och Västernorrlands län besvarats nekande.
Åtskilliga länsstyrelser, nämligen de i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs,
Malmöhus, Skaraborgs, Jönköpings och Kopparbergs län, förklara, att tillställningar
av ifrågavarande slag ägt rum, dock ej i betydligare omfattning.
Enligt länsstyrelsen i Blekinge län hava dylika tillställningar förekommit i
mycket ringa utsträckning. Enligt länsstyrelsens i Örebro län uttalande hava
dylika tillställningar förekommit i icke ringa omfattning och med otvivelaktig
tendens till ökning. En dylik tendens eller fara därför anse även länsstyrelserna
i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs och Skaraborgs län föreligga.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar, att tillställningar av nu
ifrågavarande slag förekomme i mycket stor utsträckning i Göteborg och hänvisar
till en av poliskammaren därstädes i detta hänseende lämnad redogörelse.
I övriga städer inom länet syntes dylika tillställningar hava förekommit endast
i Mölndal, Uddevalla och Lysekil, i större utsträckning dock endast i Lysekil.
Även å länets landsbygd hade sådana tillställningar, varom nu vore fråga,
anordnats ehuru icke i någon betydligare omfattning. Orsaken till att man
velat giva tillställningarna privat karaktär har enligt länsstyrelsen ofta nog
varit önskan att undandraga desamma kontroll ur ordningssynpunkt men i
många fall även avsikten att undandraga sig skyldigheten att erlägga nöjesskatt.
På frågan, huruvida tillställningarna i fråga visat sig medföra större
men ur allmän ordnings- eller sedlighetssynpunkt än de även formellt offentliga,
har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vidhållit ett år 1929 avgivet
utlåtande, vari framhållits, att vid danstillställningar inom länet, som endast
till skenet varit privata, ofta förekommit störande oordningar, fylleri och
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
17
slagsmål utan att polismyndigheten kunnat ingripa. Poliskammaren i Göteborg
har jämväl framhållit, att i Göteborgs stad dessa tillställningar medföra
större men än de även formellt offentliga. I vissa av de från landsfiskaler och
kommunalnämnder inom länet inkomna yttrandena har också anförts, att tillställningar,
varom nu är fråga, genom bristen på kontroll icke sällan varit ur
angivna synpunkter synnerligen otillfredsställande. Vidare har från en del
håll inom länet särskilt framhållits olägenheten av att ifrågavarande tillställningar
icke äro underkastade någon tidsbegränsning. Saknaden av en bestämmelse
härom medför nämligen merendels, att desamma — till stort obehag för
närboende — icke sluta förrän långt fram på natten. Den nu förebragta utredningen
giver icke heller förhoppning, att någon förbättring uti sålunda angivna
missförhållanden är att förvänta. Tvärtom torde det enligt länsstyrelsens
mening säkerligen vara att befara, att bildandet av enskilda klubbar
och föreningar för anordnande av nöjestillställningar kommer att bliva alltmera
vanligt, i den mån kännedom om att man på sådant sätt kan undandraga
sig varje kontroll blir mera spridd. — Polismyndigheten i Uppsala anser,
att dessa tillställningar äro förenade med påtagliga missförhållanden, vilka
icke i samma grad äro för handen vid tillställningar av formellt offentlig, karaktär.
Dessa missförhållanden synas delvis existera oberoende av vederbörande
anordnares eventuella strävan att upprätthålla god ordning, nämligen
på grund av själva det faktum, att på enskilt område polisen i allmänhet icke
kan ingripa till ordningens återställande annat än på direkt anmodan i ett givet
fall. Även i sedligt avseende torde särskilda vådor föreligga på grund av
frånvaron av all offentlig kontroll. I en vid detta yttrande fogad rapport
förekomma följande uppgifter örn tillställningar av ifrågavarande slag i
Uppsala stad:
För att vinna mera bestämt underlag för bedömandet av frågan, huruvida
nöjestillställningar av här avsedd art förekommit i betydligare omfattning inom
Uppsala under de senaste åren, hade en ortstidning, i vilken annonser om
nöjen av detta slag inom Uppsala stad och dess närmaste omnejd i största
utsträckning införas, genomgåtts för åren 1927, 1928 och 1929. Därvid hade
inhämtats, att dansaftnar eller därmed likställda tillställningar; till vilka, enligt
vad känt vore, i allmänhet vem som helst vunnit tillträde, örn endast medlemskort
i vederbörlig förening eller sammanslutning förvärvades, vilket i
de flesta fall kunnat ske vid ingången till nöjeslokalen, förekommit till följande
antal under nämnda år, nämligen 1927 etthundraaderton st., 1928 etthundratrettionio
st. och 1929 etthundrafyrtio st. Under nämnda tre år hade
tävlingar i boxning, till vilka vem som helst hade tillträde, örn endast medlemskap
förvärvades i den anordnande klubben, förekommit fyra gånger år
1927, fem gånger år 1928 och sju gånger år 1929. Dessutom hade en idrottsförening,
som förfogade över klubblokaler, belägna endast omkring 25 meter
utanför Uppsala stads gräns, där haft danstillställningar i regel tre gånger
i veckan under september—april under angivna år. Ytterligare funnes en
samlingslokal, belägen intill stadens gräns, varest idrottsföreningar vid
skilda tillfällen anordnat dansaftnar av här ifrågasatt slag. Enligt annonser
i förenämnda tidning hade dylika dansaftnar förekommit där under 1927
vid tio tillfällen, under 1928 vid tre tillfällen men ingen gång under 1929.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 saini. 153 käft. (Nr 184.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 18b.
3. Behov av
ny lagstiftning.
4. Innebörden
av ny lagstiftning
nied hänsyn
till förslag
av
a) första
lagutskottet.
Utöver vad nu angivits hava de i ärendet hörda myndigheterna i allmänhet
icke ansett sig kunna konstatera, att tillställningar av ifrågavarande slag
medfört större men ur allmän ordnings- och sedlighetssynpunkt än de även
formellt offentliga. I samband härmed har emellertid från vissa håll erinrats,
att en uppenbar olägenhet av desamma är, att kommunerna undandragas
nöjesskatt.
Vidkommande det i sammanhang med nyssnämnda fråga stående spörsmålet,
huruvida ny lagstiftning i ämnet anses påkallad, har länsstyrelsen i Västmanlands
län förklarat sig anse ärendet med hänsyn till dess svårlösta beskaffenhet
och de växlande åsikterna om behovet av skärpt lagstiftning i ämnet
böra bliva föremål för utredning av sakkunniga. Länsstyrelsen i Blekinge
län framhåller bland annat följande: Örn och i den man genom lagstiftning
eller annorledes kontrollen över eller ingripandet mot de offentliga tillställningarna
skulle ökas, skulle helt säkert de enskilda tillställningarna och olägenheterna
av dem komma att tilltaga och i följd därav behovet av kontroll över
dylika tillställningar bliva större. Att införa någon kontroll över även
de i egentlig mening enskilda tillställningarna torde emellertid ej vara varken
tillrådligt eller avsett, utan synes frågan närmast röra sig örn att lagstiftningsvis
åstadkomma möjlighet att i förekommande fall redan före eller under pågående
tillställning avgöra, huruvida tillställningen är att anse som offentlig
eller enskild. Nu torde det emellertid icke vara möjligt att lagstiftningsvis
uppgöra någon allmängiltig, objektiv och adekvat beskrivning å vad som skall
menas med offentlig tillställning. Lika olämpligt torde ock vara att uppställa
olika definitioner för olika slag av tillställningar. Enda möjligheten synes
vara ätt meddela vissa riktlinjer samt att överlåta åt domstolarna och polismyndigheterna
att i förekommande fall efter lagstadgandets andemening avgöra
tillställningarnas art.
I övrigt hava Överståthållarämbetet och samtliga i ärendet hörda länsstyrelser
förordat ny lagstiftning i ämnet. I vissa fall (Gotlands och Gävleborgs
län) har denna ståndpunkt motiverats med hänsyn till förhållandena i andra
län; länsstyrelserna i Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens
län betona med eftertryck behovet av nya bestämmelser.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt yttrande icke ingått på behovet
av lagstiftning i nu förevarande avseende utom för såvitt avser biografföreställningar.
Av lagbyrån gjord förfrågan örn vederbörandes uppfattning angående innebörden
av en eventuell lagändring, särskilt med hänsyn till de av länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands och Jämtlands län ävensom av första lagutskottet
framförda förslagen, har föranlett huvudsakligen följande svar:
Länsstyrelserna i Gotlands och Västerbottens län ansluta sig till första lagutskottets
förslag liksom även, med i det följande angivna modifikationer, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län.
Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig till första lagutskottets förslag
och anser någon svårighet att för länet tillämpa sådan föreskrift icke förefinnas.
Därest emellertid sådan svårighet skulle anses på andra håll föreliggä,
Kungl. Majlis proposition nr ISA.
19
förordas länsstyrelsens i Jämtlands län förslag, dock med framhållande av
vanskligheten av detaljerade föreskrifter.
Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår under åberopande av sitt tidigare avgivna
utlåtande antingen ett tillägg till § 13 i ordningsstadgan av innehåll, att
såsom offentliga tillställningar skola anses jämväl tillställningar, som anordnas
av sammanslutningar för dess medlemmar, där medlemskap erhålles under
sådana former och i sådan utsträckning, att tillställningen uppenbarligen
kan likställas med offentlig, eller lagändring i överensstämmelse med länsstyrelsens
i Jämtlands län förslag.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser ett stadgande böra införas av
innehåll, att vad som nu gäller örn offentliga tillställningar skall äga tillämpning
även å tillställningar, som beträffande rätten till tillträde uppenbarligen
äro att likställa med offentliga. Till ledning för bedömandet förordar emellertid
länsstyrelsen ett tilläggsstadgande sådant som det av länsstyrelsen i Uppsala
län föreslagna.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår, att de föreskrifter, som påkallas av
behovet att med offentliga tillställningar likställa sådana, som giva sig sken
av att vara enskilda men till vilka i verkligheten allmänheten har tillträde, icke
begränsas att avse dans o. d., att de bestämmelser, som i sådant syfte må
tillkomma, få sin motsvarighet med överensstämmande formulering i biografförordningen,
samt att även begreppen »offentlig tillställning» och »allmänhet»
i förordningen örn nöjesskatt och i kungörelsen angående rätt för utlänning
och i utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig
föreställning m. m. få enahanda utvidgning. Angående formuleringen ansluter
sig länsstyrelsen till länsstyrelsens i Uppsala län förslag, därest detta får
fattas såsom allenast ett förtydligande av lagutskottets förslag.
Mot första lagutskottets förslag har erinrats av länsstyrelsen i Hallands län,
att tolkningen av en så allmänt hållen föreskrift torde komma att erbjuda vissa
vanskligheter och ej säkert överallt bliva likformig.
Länsstyrelsen i Uppsala län åberopar sitt förut avgivna yttrande, i vilket
framhållits att, i den mån nya bestämmelser måste anses erforderliga, dessa
icke lämpligen torde kunna innefatta ett positivt och detaljerat angivande av
vad med »allmänheten» eller »allmän tillgänglighet» förstås. Lämpligare synes
vara att inskränka sig till ett tilläggsstadgande med den syftning förut angivits.
Till detta förslag ansluta sig länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro län.
Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar mot det nu ifrågavarande liksom mot
det av länsstyrelsen i Jämtlands län framlagda förslaget, att desamma i det
speciella fallet kunna nödvändiggöra ganska vittgående utredningar rörande
klubbarnas eller föreningarnas inre förhållanden m. m. och dessutom torde i
viss mån inbjuda sammanslutningarna i fråga att så ordna villkoren för medlemskap,
att något påvisbart sammanhang mellan detta medlemskap och anordnade
nöjestillställningar icke förefinnes.
b) länsstyrelsen
i Uppsala
län.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
c) länsstyrelsen
i Östergötlands
län.
d) länsstyrelsen
i Jämtlands
län.
Särskilda
förslag till
lagstiftning.
Departe
ments
chefen.
Länsstyrelsens i Östergötlands län förslag Ilar icke vunnit tillslutning av
någon länsstyrelse utom den förslagsställande men däremot förordats av vissa
underordnade myndigheter.
För länsstyrelsens i Jämtlands län förslag uttala sig länsstyrelserna i Kronobergs,
Kalmar, Hallands, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län ävensom
Svenska landskommunernas förbund. Mot förslaget erinras av länsstyrelsen
i Älvsborgs län, att detsamma icke syntes tillräckligt smidigt anpassa sig
efter alla föreliggande förhållanden.
Länsstyrelserna i Södermanlands och Blekinge län hava framlagt särskilda
förslag till formulering av ifrågavarande bestämmelse.
Enligt länsstyrelsens i Södermanlands län bör densamma hava följande lydelse
:
»Såsom offentlig skall anses även sådan tillställning, som skäligen kan antagas
hava till väsentligt ändamål, förutom att skänka deltagarna förströelse,
att tjäna ett ekonomiskt intresse för deltagare eller anordnare eller ock, utan
att vara att hänföra till hemlivet, uppenbarligen har till syfte att bereda deltagare
en förströelse, som icke är förenlig med lag eller god ordning eller
sedlighet.»
Länsstyrelsen i Blekinge län föreslår ett stadgande av ungefär det innehåll,
att såsom offentlig tillställning skall anses varje tillställning, dit i allmänhet
envar lämnas tillträde, vare sig avgift erlägges eller icke och oavsett avgiftens
storlek, beskaffenhet och ändamål, samt att varken den omständigheten, att
vissa grupper av människor med hänsyn till tillställningens art eller på grund
av särskilda allmänna föreskrifter eller eljest på grund av ålder eller annat
dylikt objektivt skäl icke äga tillträde, eller den omständigheten att för tillträde
till tillställningen fordras inskrivning i viss förening eller företeende av
inbjudan skall vara tillräcklig för att utesluta tillställningens egenskap av
offentlig.
Den verksamhet, varom i detta sammanhang är fråga och som till uppgift
allenast eller huvudsakligen har att på illojalt sätt utnyttja klubb- eller föreningslivets
namn och form såsom betäckning för syftemålet att undandraga
vederbörande skyldighet att för vissa nöjestillställningar erlägga nöjesskatt
och iakttaga de bestämmelser, som eljest reglera det offentliga nöjeslivet, ansags
redan ar 1928 av riksdagen med rätta utgöra en sådan fara för rättsordningens
auktoritet och andra samhälleliga värden, att åtgärder till stävjande därav
befunnos erforderliga. Erfarenheten sedan nämnda tid och särskilt den omständigheten,
att den rörelse, som för närvarande bedrives av vissa bland de största
nattklubbarna i Stockholm, befunnits icke kunna föranleda ansvar för vederbörande,
synes ytterligare ådagalägga behovet av åtgärder i nyss angivna
syfte. Uppenbarligen måste nämligen befaras, att denna i och för sig mindre
önskvärda form för nöjeslivet kommer att kraftigt utvecklas, sedan det fastslagits,
att användandet därav medför befrielse icke allenast från åliggandet att
söka tillstånd till rörelsens bedrivande utan även från skyldigheten att iakttaga
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
21
eljest gällande inskränkningar beträffande rätt till utskänkning, stängningstid
och av polismyndighet meddelade ordningsbestämmelser ävensom från skyldigheten
att för tillställning erlägga nöjesskatt. Att redan nu omfattningen av den
under ifrågavarande form drivna nöjestrafiken icke får underskattas, framgår
av nyss anförda siffror över antalet inskrivna medlemmar i ett par s. k.
nattklubbar i Stockholm, vilket antal enligt vederbörandes egen uppgift utgjort
cirka 5,000 respektive 6,000. Belysande är även, att veterligen vid en i
Stockholm anordnad boxningsmatch cirka 10,000 personer varit närvarande i
uppgiven egenskap av medlemmar i ett boxningssällskap, och till belysning av
huru främmande detta sällskaps verksamhet är för vedertagna former av
föreningsliv torde få erinras bland annat örn det förhållandet, att enligt uppgift
i pressen omkring 2,000 av dessa medlemmar kort före matchen ankommit
från Oslo och samma dag återvänt dit.
Örn under utredningen meningsskiljaktighet icke förekommit rörande behovet
av åtgärder i nu förevarande riktning, så föreligga däremot skilda meningar
rörande det tekniska utformandet av de för ifrågavarande ändamål erforderliga
bestämmelserna. Innan jag ingår på frågan härom, synes det emellertid vara
nödvändigt att närmare bestämma syftet med desamma. Att angiva detta syfte
så, att det gäller att möjliggöra, att de nu ifrågavarande klubbarnas
verksamhet bringas under tillämpning av samma regler, som gälla för de nöjestillställningar,
vilka även till namnet äro offentliga., skulle nämligen enligt min
mening vara att gå för långt. Med hånsson till betydelsen av den verksamhet,
som på en mångfald områden framträder i det normala föreningsväsendets former,
är det uppenbarligen av icke mindre vikt, att den föreslagna formuleringen
icke kan föranleda intrång i denna verksamhet eller eljest utnyttjas för
ändamål, som äro främmande för vad som i detta sammanhang åsyftas.
Det återstår, innan jag ingår på frågan örn lydelsen av förslaget till omförmälda
bestämmelse, även att bestämma räckvidden därav i avseende å vilka författningar
förslaget bör avse att reglera. Jag åsyftar därvid frågan, huruvida
i detta sammanhang bestämmelser böra meddelas icke allenast för att ur ordningssynpunkt
bestämma ifrågavarande slag av verksamhet utan även för att
särskilt reglera den utskänkning, som därvid kan förekomma.
I detta avseende må erinras att, därest en bestämmelse meddelas av innehåll,
att nöjestillställningar, anordnade i nu ifrågavarande form, skola vara
underkastade samma regler, som gälla för offentliga nöjestillställningar, så
följer därav, att flertalet av här ifrågavarande nöjestillställningar -— framför
allt dans och därmed jämförliga nöjen —• vid straffansvar för vederbörande
icke må anordnas utan tillstånd av polismyndigheten, och denna äger även,
i fall tillstånd beviljas, meddela erforderliga ordningsbestämmelser. Icke desto
mindre torde det få anses som en uppenbar brist i lagstiftningen, att eljest gällande
bestämmelser örn utskänkning enligt vad rättstillämpningen visat icke omfatta
en under ifrågavarande form bedriven rörelse. Då tillika rätten till utskänkning
uppenbarligen icke bör uteslutande regleras genom polismyndighetens
bestämmelser, har jag funnit en särskild föreskrift, innefattande ändring
22
Kungl. Majlis proposition nr 184.
av bestämmelserna örn utskänkning, vara önskvärd. I överensstämmelse med
denna uppfattning lärer chefen för finansdepartementet komma att senare i dag
framlägga förslag i ämnet.
Vid prövning av frågan om den lämpligaste avfattningen av den för nu ifrågavarande
ändamål erforderliga ordningsbestämmelsen har jag utgått från en
granskning av de förslag, som under utredningen framlagts i detta syfte och
för vilka i det föregående redogjorts.
Vad då till en början angår den av första lagutskottet föreslagna formuleringen,
synes vara att erinra huvudsakligen, att frågan, huruvida en viss nöjestillställning
skall anses såsom offentlig eller enskild, uppenbarligen under
alla förhållanden blir att bedöma enligt objektiva skäl med hänsyn till samtliga
omständigheter i ärendet. Det förhållandet, att en viss förening uppger en
tillställning vara dess enskilda, kan i detta avseende icke vara avgörande,
därest omständigheterna i övrigt utmärka, att tillställningen i själva verket
är eller -—- vilket synes vara detsamma —- beträffande rätten till tillträde uppenbarligen
är att likställa med offentlig tillställning. Förslaget torde därför
i sak knappast innebära någon utvidgning utöver vad som redan vid tillämpning
av gällande bestämmelser är att iakttaga vid bedömande av frågan, huruvida
en tillställning är att anse såsom offentlig eller icke, och ur tolkningssjmpunkt
synes det komma att medföra ungefär samma svårigheter, som följa
av redan gällande bestämmelser. Örn nämligen redan tolkningen av begreppet
offentlig tillställning visat sig erbjuda sådana svårigheter, att åtgärder till
förtydligande av detsamma nu anses erforderliga, så lära svårigheterna att bestämma,
när en tillställning beträffande rätten till tillträde uppenbarligen är
att likställa med offentlig, knappast vara mindre. Härtill kommer att, örn än
tillställningar av det slag, som nu åsyftas, i många avseenden äro att jämställa
med offentliga, de dock alltid -—■ ur formell synpunkt sett — i ett avseende komma
att skilja sig från sådana, nämligen i avseende å rätten till tillträde. Denna
rätt, som beträffande det senare slaget av tillställningar förvärvas redan genom
erläggande av en viss, avgift, är i fråga örn det förra slaget av tillställningar
alltid anknuten till någon formalitet — såsom t. ex. förvärvandet av
medlemskap i en förening — vilken är avsedd att giva sken av berättigande åt
att tillställningen förklaras vara enskild. Då sålunda den likhet, som ur lagstiftningssynpunkt
kan föreligga mellan de båda slag av tillställningar, varom
nu är fråga, snarare torde hänföra sig till vissa konkreta omständigheter, såsom
till exempel till den omfattning, i vilken, och de personer, för vilka tillträde
lämnas, än till den formella rätten till tillträde, så torde i en blivande
bestämmelse likhet i sistnämnda avseende knappast lämpligen kunna läggas till
grund för att förklara nu åsyftade slag av tillställningar underkastade samma
regler som de även formellt offentliga.
Mot det av länsstyrelsen i Östergötlands län framlagda förslaget synes i huvudsak
vara att erinra, att detsamma i tillämpningen skulle innebära, att familjefester,
enskilda föreningssammankomster eller andra tillställningar av uppenbart
enskild karaktär bleve, därest de förlädes exempelvis till en restaurang,
underkastade de regler, som gälla för offentliga tillställningar -— en be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 18h.
23
stämmelse, sorn säkerligen skulle bliva föremål för ovilja oell som i längden
icke skulle kunna upprätthållas.
Otvivelaktigt finnas inom det nutida föreningslivet många föreningar, i vilka
medlemskap förvärvas huvudsakligen för att erhålla tillträde till en viss tillställning
eller förevisning, men vilkas tillställningar det oaktat måste anses vara
av enskild karaktär. Till dylika föreningar äro att räkna exempelvis
sällskapsordnar, årsföreningar och andra legitima föreningar med väsentlig
uppgift att anordna endast en eller ett fåtal gånger under varje
avgiftsperiod återkommande tillställningar. Den av länsstyrelsen i Jämtlands
län ifrågasatta bestämmelsen, enligt vilken reglerna för offentliga tillställningar
skulle gälla jämväl, där tillträdet vore beroende av medlemskap i förening
eller dylik sammanslutning, därest medlemskapet i större omfattning förvärvades
allenast för att erhålla tillträde till tillställningen, torde således bliva
tillämplig även på ett flertal tillställningar av otvivelaktigt enskild karaktär.
Med avseende å det slag av nöjesliv, man i detta sammanhang avser att reglera,
synes å andra sidan nu ifrågavarande formulering så tillvida ofullständig,
som den synes vara tillämplig allenast på det fall, då genom medlemskap i
klubb eller förening rätt förvärvas till tillträde till en enda — eller möjligen ett
fixerat fåtal -—- bestämda föreställningar, under det att beträffande de oftast
förekommande formerna av förevarande slag av tillställningar torde vara
vanligt, att inskrivning såsom medlem av vederbörande förening berättigar
till tillträde icke allenast till en enstaka nöjestillställning utan till ett obestämt
antal på obestämda tider hållna tillställningar av visst eller vissa angivna
slag. Denna ofullständighet synes icke heller kunna avhjälpas genom en
sådan ändring av förslaget, att orden »tillställningen» resp. »förevisningen»
ändras till pluralform, _ eftersom genom en dylik ändring den föreslagna bestämmelsen
skulle bliva så omfattande, att i ännu högre grad det normala föreningsväsendet
inbegrepes därunder. Vidare är att märka, att förslaget närmast
avser allenast det fall, då för kringgående av gällande föreskrifter
anlitas medlet att förklara tillställning vara anordnad av en förening såsom
dess enskilda. Tydligen kan emellertid samma effekt, som för närvarande
åstadkommes på detta sätt, även åvägabringas under andra former,
av vilka åtminstone ytterligare en torde böra i detta sammanhang beaktas.
Såsom enskild torde nämligen nu en tillställning kunna bliva betraktad icke
allenast genom att en förening står såsom anordnare av densamma utan lika
väl även genom att enskild person fyller motsvarande uppgift. Detta skulle
kunna ske exempelvis genom att tillställningen förklarades tillgänglig endast
för av arrangören särskilt inbjudna personer, under det att emellertid inbjudning
kunde förvärvas på ungefär samma sätt som för närvarande medlemskap
i omförmälda föreningar, d. v. s. ofta samtidigt med eller i anslutning
till biljettköp. Ett förslag till författning, som åsyftar att förhindra, att offentliga
nöjestillställningar under föreningslivets form undandragas tillämpningen
av eljest gällande bestämmelser, synes därför böra vara inriktat jämväl
på att förhindra användandet av sistnämnda form i samma syfte.
Vad slutligen angår det av länsstyrelsen i Uppsala län framlagda förslaget
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
skulle det visserligen ur nyss angivna synpunkter tillgodose det syftemål, man
i detta sammanhang avser att vinna. Emellertid torde förslaget från det lojala
föreningsväsendets synpunkt sett komma att medföra ovisshet beträffande
frågan, i vilken omfattning skyldighet att göra anmälan örn eller söka tillstånd
till tillställning föreligger. Möjligen skulle förslaget även kunna tagas
till stöd för ett mera vidsträckt inskridande från offentlig myndighets sida, än
vad man i detta sammanhang närmast åsyftar.
Dessa överväganden hava föranlett det förslag till formulering, som härefter
foijer. De omständigheter, som karakterisera ifrågavarande slag av tillställningar,
synas i regel vara huvudsakligen tva, föreliggande antingen var för
sig eller båda tillsammans. Den första av dessa utgöres av det förhållandet,
att tillställningen utgör ett led i en uteslutande eller väsentligen för anordnande
av dylika tillställningar driven rörelse, vilket t. ex. är fallet med de tillställningar,
som anordnas av nattklubbar, föreningar för förevisande för allmänheten
av förbjuden film och liknande sammanslutningar. Den andra omständigheten
av nyssnämnda beskaffenhet utgöres av det förhållandet, att tillställningar
beträffande den omfattning, i vilken eller beträffande de villkor
• såsom i fråga örn förmer för förvärvande av medlemskap eller inbjudning,
de rättigheter medlemskapet medför o. s. v. — under vilka tillträde till desamma
faktiskt lämnas, eller annan särskild framträdande omständighet äro att jämställa
med offentliga tillställningar. Detta är t. ex. fallet med boxningsuppvisningar
eller andra tävlingar, vilka plägat anordnas under nu ifrågavarande form.
Huruvida sist avsedda förutsättning för jämställande av en såsom enskild betecknad
tillställning med offentlig skall anses uppfylld, beror givetvis i sista
hand på en diskretionär prövning av domstol, något som tydligen i detta fall, med
alla de övergångsformer som förekomma, icke nied någon formulering kan undvikas.
Att med avseende å de tillställningar, som hittills företrädesvis tilldragit
sig uppmärksamhet i nu förevarande avseende, såsom t. ex. boxningsuppvisningarna,
en prövning vid domstol enligt här förordade bestämmelser skulle medföra,
att dessa föreställningar bleve underkastade de regler, som gälla för offentliga
tillställningar, torde kunna tagas för givet. Någon anledning till att å andra
sidan befara, att den föreslagna bestämmelsen komme att inkräkta på det normala
föreningslivet, synes icke föreligga, då den slutliga förutsättningen för tilllämpning
av densamma städse är, att den tillställning, å vilken dess tillämpning
ifrågasattes, skall vara att med hänsyn till alla inverkande förhållanden
jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde. Till ledning
för bedömande av denna fråga tjänar iakttagandet av de omständigheter, som
enligt författningsförslaget företrädesvis karakterisera det oegentliga slag av
föreningsliv, som åsyftas, nämligen att tillställningen uppenbarligen utgör
del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika föreställningar
driven rörelse eller att tillträde till densamma lämnas i den omfattning
eller under de villkor, som i författningstexten avses. Men dessa omständigheter
äro i och för sig icke ensamt avgörande för frågan örn tillämpligheten av
den föreslagna bestämmelsen, därest i allt fall förstnämnda förutsättning icke
tillika föreligger, d. v. s. därest icke tillställningen i realiteten är att jämställa
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
25
med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde. De omständigheter i övrigt,
som för mig varit bestämmande vid utarbetande av förslaget, framgå i
huvudsak av den nyss gjorda granskningen av förut föreliggande förslag och
torde därför icke behöva bliva föremål för närmare redogörelse.
De föreslagna bestämmelserna äro av betydelse med hänsyn till tillämpningen
av ett flertal författningar, nämligen ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868, förordningen den 30 maj 1919 örn rätt för kommun att upptaga
särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar, förordningen den
26 maj 1916 angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m. samt i det
föregående omförmälda förordning den 23 oktober 1908 och kungörelse den 31
december 1913. I anledning härav torde bestämmelserna, i den mån de äro av beskaffenhet
att böra underställas riksdagen, lämpligen kunna meddelas i form av
en enda författning, innefattande tillägg till samtliga här omnämnda utom
kungörelsen den 31 december 1913, vari ändring sedermera torde böra ske i
administrativ ordning, i händelse det nu avsedda författningsförslaget godkännes.
Såsom framgått av det här anförda, torde i händelse av ett genomförande
av förslaget motsvarande ändring böra göras i förordningen angående biografföreställningar
den 22 juni 1911. Beträffande sådan ändring torde chefen för
ecklesiastikdepartementet, såsom redan antytts, komma att senare denna dag
framlägga förslag. Jag hänvisar även till vad jag i det föregående anfört
rörande förslag till ändrade bestämmelser i visst hänseende angående utskänkning.
Departementschefen uppläser härefter inom socialdepartementet upprättat
förslag till förordning angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i
§ 13 av ordning sstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. samt
hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
B. Spångberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 153 käft. (Nr 1843
3