Kungl. Majus proposition nr 179.

1

Nr 179.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla
förnödenheter m. rn. för ordningsmaktens behov; given
Stockholms slott den 11 mars 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
antaga härvid fogat förslag till lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla
förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 147 haft. (Nr 179.)

sol SS 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Förslag

till

Lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter in. m.
för ordningsmaktens behov.

Härigenom förördnas som följer:

1 §•

Då polisstyrka sammandrages för ordningens upprätthållande, äger länsstyrelse,
där så av särskilda skäl finnes erforderligt, förordna, att ägare och
innehavare av förnödenheter, transportmedel, rum för personal, hästar och
fordon ävensom materialier och annat, som är oundgängligen erforderligt
för polisverksamhetens uppehållande och icke med tillräcklig skyndsamhet
kan på annat sätt anskaffas, skola vara skyldiga att på anfordran av polischefen
i orten eller annat av länsstyrelsen bestämt polisbefäl mot full ersättning
tillhandahålla vad sålunda erfordras.

Vid meddelande av sådant förordnande, som nu sagts, skall angivas den
ort och den tid, för vilken förordnandet gäller.

2 §•

Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas till
den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning tillhan dagår allmänheten
med vad som är i fråga.

Då så påfordras, skall anfordran göras skriftligen och överlämnas av polisman,
försedd med vederbörligt tjänstetecken, samt kvitto lämnas å vad som
mottages.

3§-

Transportmedel och rum tillhandahållas med nyttjanderätt. I övrigt skall
tillhandahållande ske med äganderätt, därest ej annat vid anfordran bestämts
eller får anses överenskommet.

4§-

I de fall, då begärd ersättning icke betalas av vederbörande polisbefäl,
må framställning örn ersättning göras hos länsstyrelsen, som har att utbetala
vad som finnes skäligt. Erhåller sökanden efter klagan i vederbörlig
ordning över länsstyrelsens beslut icke den ersättning han begärt, må han
hos domstol föra talan i saken.

5 §•

Vägrar eller försummar någon att fullgöra anfordran enligt denna lag,
äger vederbörande polisbefäl låta uttaga det begärda.

Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts,
dömes till dagsböter.

Kungl. Majlis proposition nr 179.

O

O

6§-

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.

Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola
de förvandlas enligt allmän strafflag.

7 §• ''.

Vad i denna lag stadgats skall äga motsvarande tillämpning, då militär personal
enligt vad därom är föreskrivet tages i anspråk* för upprätthållande
av allmän ordning.

8 §•

Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

4

Kungl. Maj-.ts proposition nr 179.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 26 februari 1932.

Närvarande: *

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson anför efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet:

Den 24 oktober 1931 tillkallade jag jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
statssekreteraren B. G. H. Hammarskjöld (ordförande), landsfogden i Stockholms
län W. Bergenfelt, borgarrådet i Stockholm K. G. Ewerlöf, filosofie
doktorn S. Hansson i Göteborg samt landssekreteraren, nuvarande t. f. landshövdingen
i Malmöhus län Hj. Kjäll att såsom utredningsmän inom departementet
biträda med fortsatt behandling av frågan örn ändrade bestämmelser beträffande
ordningspolisens och kriminalpolisens organisation jämte vissa därmed
sammanhängande spörsmål ävensom med skyndsamt utarbetande av förslag i
dessa ämnen.

Vid utredningsmännens överläggningar — i vilka jämväl deltagit polismästaren
i Stockholm E. Hallgren — har i enlighet med de lämnade direktiven
även behandlats frågan, vilka åtgärder som kunna komma i fråga för att förhindra,
att en för ordningens uppehållande sammandragen polisstyrka möter
sådana svårigheter i fråga örn anskaffande av erforderliga förnödenheter,
materiel, transportmedel m. m., att verksamheten därav lider men.

Jag anhåller att nu få anmäla denna fråga.

Lagstift- På grundval av nämnda överläggningar upprättades inom departementet i
allmänna januari 1932 en »P. M. angående skyldighet för enskilda att tillhandahålla förinnebörd.
nödenheter m. m. för ordningsmaktens behov». I denna anfördes till en början:

Promemoria Tidigare har efter samråd med utredningsmännen framlagts förslag till förjaemart
1932. bäringar i fråga örn styrkan och ändamålsenligheten av de maktmedel, som
stå samhället till buds vid orostillfällen av svårare art. Även med hänsyn till
de möjligheter, som gällande författningar lämna till vidtagande av sådana
extraordinära åtgärder, som vid dylika tillfällen kunna vara erforderliga, torde
emellertid vissa utökningar vara önskvärda. I detta avseende framträder särskilt
nödvändigheten av att kunna meddela inskränkande ordningsbestämmelser av
olika slag — en fråga som behandlas i annat sammanhang — men av synnerlig
vikt är tydligen också, att samhället kan garantera den tillgängliga ordningsmakten
tillgång till allt det, som för verksamheten är erforderligt. Lagbestämmelser
i sistnämnda hänseende saknas för närvarande fullständigt. Att dylik

5

Kungl. Majus proposition nr 179.

tillgång icke kan erhållas på frivillighetens väg lärer visserligen mera sällan
bliva fallet, men erfarenheten torde med tydlighet visa, att en polisstyrkas verksamhet
lätteligen kan betänkligt störas genom bloekadåtgärder av det ena eller
andra slaget. Även örn befolkningen icke står samlad i dylika aktioner och
även örn man således alltid torde kunna utgå ifrån att det å orten finnes personer,
som äro villiga att i erforderlig utsträckning bistå polismakten med förnödenheter,
rum, materiel och annat, måste man räkna med att vid en uppjagad
sinnesstämning hos stora delar av befolkningen fruktan för repressalier av olika
slag kan avhålla även dem, som i och för sig äro beredda att frivilligt fullgöra
den allmänt medborgerliga plikten, att på dylikt sätt bistå polismakten. Det
måste antagas, att detta skulle ställa sig annorlunda, örn i lag fastsloges en
principiell skyldighet för de enskilda att vid här avsedda tillfällen mot ersättning
tillhandahålla vad som för polisverksamhetens uppehållande erfordras.
En sådan skyldighet finge givetvis förknippas med möjligheter att i yttersta
nödfall utkräva densamma, men förmodligen skulle blotta förekomsten av dessa
möjligheter merendels vara tillfyllest. Det viktigaste med en lagstiftning av
antydd innebörd synes således vara att fastslå själva principen. Den närmare
reglering i vissa avseenden, som erfordras för de mera sällsynta fall, då skyldigheten
behövde uttryckligen utkrävas, torde med hänsyn härtill icke behöva
göras vidlyftig utan överhuvud kunna begränsas till att ge den rättsliga möjligheten
till ett sådant utkrävande samt att skapa de garantier för de enskildas
intressen, som därvidlag äro behövliga.

En lagstiftning av förevarande art är tydligen att jämföra med expropriationslagstiftningen;
i båda fallen anses ett allmänt intresse vara så starkt, att
de enskilda göras skyldiga att till förmån för detta — mot full ersättning —
avstå sin personliga egendom. Den rekvisitionslagstiftning, som hos oss träder
i tillämpning^vid krigstid, ligger principiellt på ett annat plan, bland annat på
den grund att rekvisition icke i alla fall förutsätter att full ersättning lämnas
och således i viss mån innebär en slags beskattning av de enskilda. Tydligen
företer emellertid den ifrågasatta lagstiftningen vissa jämförelsepunkter med
rekvisitionslagstiftningen, och viss ledning i fråga om särskilda detaljer har
därför kunnat hämtas från denna (bland annat lag den 24 maj 1895 angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov — nr 43/1895 — med ändringar nr 44/1898, 262/1915 och
298/1916).

Från berörda utgångspunkter hade utredningsmännen utarbetat ett förslag
till »lag om skyldighet i vissa fall för enskilda att tillhandahålla förnödenheter
m. m. för ordningsmaktens behov», vilket förslag fanns fogat vid deras
promemoria.

Det sålunda utarbetade lagförslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet
såsom Bilaga B. dag återkommer senare till den närmare motiveringen till
lagförslaget.

Över promemorian lia yttranden infordrats från statskontoret, Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser samt generalstabschefen.

Lagutkast -

Yttranden.

6

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Ingen av de hörda myndigheterna har framställt erinran mot genomförande
av en sådan lagstiftning, som i promemorian föreslagits. Yttrandena ingå som
regel icke närmare på principfrågan, men i flertalet yttranden uttalas uttryckligen,
att lagstiftningen anses av behovet påkallad. Från dessa yttranden må
här återgivas följande uttalanden.

Överståthållarämbetet finner lagstiftning önskvärd och erforderlig och förutsätter
därvid, att ordningsmakten endast i yttersta nödfall kommer att begagna
sig av de befogenheter, som tilläggas densamma.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser lagstiftning i angivet syfte påkallad samt
uttalar, att fall icke saknats, då svårigheter i ifrågavarande avseende framträtt,
samt att det kunde befaras, att utan stöd av lagstiftning även eljest lojala medborgare
alltmer skulle draga sig för att frivilligt tillhandagå ordningsmakten
med förnödenheter under påverkan av redan tillkännagivna blockadåtgärder
eller hot örn repressalier.

Länsstyrelsen i Hallands län tillkännager, att länsstyrelsen finner påtagligt
behov av lagstiftning i ämnet förefinnas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar: Även örn behov av sådana lagbestämmelser
hittills icke gjort sig kännbart, vore det dock av synnerlig vikt, att i lag
fastsloges en principiell skyldighet att vid orostillfällen av svårare art tillhandahålla,
vad som för polisverksamhetens uppehållande erfordrades. De föreslagna
lagbestämmelserna syntes väl ägnade att ge den rättsliga möjligheten
till ett utkrävande i fall av behov av berörda skyldighet och samtidigt skapa
betryggande garantier för tillgodoseende av de enskildas intressen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att en lagstiftning i föreslaget
syfte säkerligen vore av behovet påkallad samt att blotta tillvaron av en sådan
lag antagligen skulle komma att visa sig tillräcklig, så att tvångsmedel endast
undantagsvis behövde tillgripas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län vitsordar, att erfarenheten givit vid
handen, att behov av lagstiftning i ämnet föreligger.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar: Det vore av synnerlig vikt, att ordningsmakten
vid orostillfällen ägde tillgång till allt det, som kimde erfordras
för uppehållande av polisverksamheten. I regel kunde detta visserligen ordnas
efter överenskommelse, men då erfarenheten på vissa håll visat, att det mött
svårigheter att på sådant sätt lampa utfå förnödenheter m. m„ syntes det vara
nödvändigt att genom lagstiftning fastslå skyldighet för enskilda att fullgöra,
vad i detta avseende kunde vara behövligt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar sig kunna helt biträda den allmänna
uppfattning av lagstiftningsfrågan, varåt lagutkastet giver uttryck.

För egen del kan jag beträffande den ifrågavarande lagstiftningens behövlighet
och allmänna innebörd väsentligen ansluta mig till de synpunkter, vilka
uttalats i promemorian. Jag framhåller därvid, att det viktigaste med den lagstiftning,
som jag således anser böra komma till stånd, synes vara att fastslå
själva principen örn skyldighet att i förevarande fall tillhandahålla förnödenheter
m. m. samt att den närmare regleringen därför torde böra göras så enkel
som möjligt. Det synes mig också välbetänkt att i görligaste man anpassa förfarandet
efter den ordning, som vid frivilliga överenskommelser tillämpas, så
att någon skarp gräns mellan frivilliga och icke frivilliga upplåtelser ej behöver
framträda.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr lii).

Till förenämnda lagförslags särskilda bestämmelser lämnades i promemorian De^aaraklidti
vissa förklaringar, vilka bär torde få upptagas paragrafvis jämte de i yttrau- serna,
dena framställda detaljanmärkningarna samt mitt eget yttrande angående de
särskilda stadgandena.

Angående 1 § anfördes i promemorian: 1 §•

Det kan tydligen icke ifrågasättas att i lagen stadga en generellt gällande
skyldighet av ifrågavarande slag gentemot polismakten. Ej heller bör skyldigheten
inträda, redan i och med det att en polisstyrka sammandrages för ordningens
upprätthållande. Det torde vara nödvändigt att göra lagens tillämplighet
beroende av särskilt förordnande därom i fall att dylik skyldighet finnes fastslagen.
Avgörandet härutinnan synes böra bero på länsstyrelserna. Rätt att
utkräva skyldigheten, därest vederbörligt förordnande meddelats, torde däremot
böra ankomma å den lokale polischefen. Olägenhet synes icke behöva föranledas
därav att chefskapet över polisstyrkan stundom kan tillkomma annan; huvudsaken
är att det å orten finnes någon som har ifrågavarande befogenhet, därvid
den bör äga företräde, som är insatt i ortens förhållanden och i allmänhet har
exekutiva åtgärder örn hand.

Såsom av lagtexten framgår, skulle skyldigheten avse endast materiella ting
och alltså icke personliga tjänstbarheter. Denna begränsning kan visserligen
komma att framstå såsom en brist, t. ex. med hänsyn till erforderlig^ personal
för framförande av olika transportmedel, men då uppenbarligen också synnerligen
starka skäl tala mot en utvidgning till tjänstbarheter, synes en sådan
icke böra ifrågasättas.

Mot förevarande paragraf lia erinringar framställts på sätt framgår av föl- yttrandena.
jamie redogörelse.

I anledning av stadgandet, att förordnande av förevarande slag skulle kunna
av länsstyrelse meddelas, »då polisstyrka sammandragits för ordningens upprätthållande»,
framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, att det kunde^ inträffa,
att just för sammandragningen transportmedel behövde tagas i anspråk. Även
andra behovsfall på ett tidigare stadium än förslaget förutsatte kunde tänkas.
Eörutsättningen för lagens tillämpning syntes därför allenast böra vara, att
länsstyrelsen för ordningens upprätthållande funne erforderligt meddela förordnande.
— Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig förutsätta,
att med den lydelse, som 1 § givits, förordnande kunde meddelas örn skyldighet
att tillhandahålla transportmedel även då det gällde transport av polisstyrka
från dess stationsort till den plats dit den beordrats.

Begränsningen av förevarande skyldighet till »enskilda» har föranlett några
erinringar. Sålunda uttalar länsstyrelsen i Uppsala län: Innebörden härav vore
icke klar. I vissa av de sociala jordlagarna användes uttrycket »enskilda personer»
såsom motsats till bolag och föreningar. I förslaget torde samma term
vara brukad i motsats till stat och kommun. Varken bolag, föreningar eller
kommuner borde emellertid uteslutas. För transport kunde exempelvis ommbussar
bliva behövliga. Dylika fordon tillhörde ofta bolag och på sina hall
kommunerna. Likaså ägde vissa kommuner båtar, som kunde behöva tillhandahållas.
Även för inkvartering kunde lokaler, tillhöriga enahanda rättssubjekt,
böra tagas i anspråk. I stället för uttrycket »enskilda» borde såsom i den förutvarande
förfogandelagen användas uttrycket »ägare eller innehavare». — Enligt
länsstyrelsens i Södermanlands län mening borde undantag ej göras för
kommuner, då dessa ofta förfogade över lokaler, som väl lämpade sig för upplåtelse
till ordningsmakten vid orostillfällen.

8

Kungl. Majus proposition nr 179.

Länsstyrelsen i Uppsala län vänder sig även mot att befogenheten att rekvirera
tillagts endast »polischefen i orten». Exempelvis en stadsstyrelses ordförande
kunde hysa befogade önskningar att stå utanför ifrågavarande åtgärder,
även då dessa vore nödvändiga. Av vem befogenheten skulle utövas borde
i varje särskilt fall avgöras efter förhållandena på platsen. Särskilt gällde
detta, då polisstyrka sammandrages från olika orter. Befogenheten borde därför
tillkomma den, vilken länsstyrelsen därtill bemyndigade. — Samma förslag
framställes av länsstyrelsen i Östergötlands lån. Den i promemorian föreslagna
ordningen kunde föranleda omgång och svårigheter. Det kunde också inträffa,
att polischefen av andra nödvändiga tjänsteförrättningar tvingades att lämna
den ort, där den särskilda polisstyrkan vore stationerad. -— I samma riktning
uttala sig länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands län.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län bör stadgandet att förordnande av
förevarande slag må meddelas »där så av särskilda skäl finnes erforderligt»
uppmjukas till »där så synes påkallat».

Länsstyrelsen i Blekinge län riktar sig mot, att polismyndigheten efter
vederbörligt förordnande skall äga taga i anspråk allenast vad som är »oundgängligen
erforderligt för polisverksamhetens uppehållande och som icke med
tillräcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas». Det kunde knappast
vara klokt att på detta stränga sätt formulera dessa förutsättningar, vilka
objektivt sett skulle förefinnas. Då situationen vore så allvarlig, att länsstyrelsen
förordnat örn lagens tillämplighet, vore det av vikt, att berörda förutsättningar
ej gjordes sådana, att de bleve ägnade att hos en försiktig polischef
framkalla ängslan att genom rättens begagnande överskrida sin befogenhet.
Det syntes i stället kunna stadgas, att de enskilda skulle tillhandahålla, vad
som »av polischefen prövas erforderligt för polisverksamhetens uppehållande».
Eventuellt kunde stadganden till förebyggande av missbruk meddelas i administrativ
väg. — Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län borde orden »med tillräcklig
skyndsamhet» utbytas mot »lämpligen». Det kunde hända, att behövliga
förnödenheter visserligen kunde anskaffas med tillräcklig skyndsamhet
men att detta exempelvis för undvikande av demonstration o. d. icke vore lämpligt.
— Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att ordet »oundgängligen» vore
onödigt och för underlättande av lagstiftningens praktiska tillämpning helst
borde utgå.

I fråga örn de olika ting. som skola på anfordran tillhandahållas, anmärker
länsstyrelsen i Stockholms län, att det kunde bliva nödvändigt för ordningsmakten
att Ira tillgång till visst markområde, exempelvis för uppförande av
skyddsanordning, för uppställning av fordon m. m. För att tvivel icke skulle
råda, att jämväl markupplåtelse kunde påfordras, syntes detta särskilt böra
angivas i 1 §. — Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att enär uttrycket »rum»
icke kunde anses innefatta även sovplatser och annat, som för en persons inlogerande
kunde erfordras, detta uttryck borde utbytas mot »logi».

Förslagets ståndpunkt att den förevarande skyldigheten icke skulle utsträckas
till personliga tjänstbarheter utan omfatta endast materiella ting har
godkänts av samtliga de hörda myndigheterna utom länsstyrelsen i Blekinge län,
som i detta avseende uttalar: Väl insåge länsstyrelsen de svårigheter, som kunde
uppstå vid skyldighetens utsträckande att gälla även tjänstbarheter. men å andra
sidan kunde fall tänkas, där polismyndighetens rätt bleve illusorisk, örn den ej
omfattade även tjänstbarheter. En motorbåt kunde ej utnyttjas, om kompetent
förare ej kunde erhållas. Vid upplopp kunde behov uppstå att föra skadade
personer till lasarett. Det vore då ej nog med att rekvirera automobil; möjlighet
borde förefinnas att rekvirera även chaufför, så att ej den tillgängliga polisstyrkan
behövde minskas för att fullgöra denna transport. I 1 § borde efter
ordet »transportmedel» inskjutas orden »jämte för deras skötande erforderlig

9

Kungl. Majus proposition nr 119.

personal». Ett dylikt tillägg skulle även föranleda ändring av 6 § första
stycket. Andra tvångsmedel för tjänstbarheternas utkrävande än bötespåföljd
syntes av naturliga skäl ej kunna komma i fråga. — Å andra sidan uttalar länsstyrelsen
i Östergötlands län — i anledning av ett yttrande av landsfogden i
länet i samma riktning som länsstyrelsens i Blekinge län — att övervägande
skäl talade för riktigheten av förslagets ståndpunkt samt att man under nuvarande
förhållanden knappast behövde befara, att en för ordningens upprätthållande
särskilt sammandragen polisstyrka icke bland sig skulle inrymma
personer, som ägde kompetens att framföra motorfordon och andra åkdon.

Vad som anförts rörande önskvärdheten att kunna taga ifrågavarande skyldighet
i anspråk redan innan polisstyrka hunnit bliva sammandragen har föranlett
viss jämkning i form ideringen. Jämväl anmärkningarna gentemot skyldighetens
begränsning till »enskilda» har jag funnit böra föranleda ändring i förslaget.
Principiellt riktigast synes vara, att skyldigheten skall gälla envar ägare
eller innehavare av de ting, som kunna ifrågakomma. Utredningsmännens förslag
utgår från den ståndpunkten, att rätten att utkräva ifrågavarande skyldighet
under alla förhållanden skulle tillkomma allenast polischefen i orten. Då flera
länsstyrelser vänt sig mot en sådan begränsning samt goda skäl anförts för
dessa invändningar, torde 1 § böra undergå sådan ändring, att rätt att göra
anfordran skall kunna av länsstyrelsen tillerkännas även annat polisbefäl än
polischefen i orten, t. ex. en särskilt förordnad chef för sammandragen polisstyrka.

Någon ändring i fråga om de förutsättningar, varunder anfordran skulle få
ske, anser jag däremot icke böra vidtagas. De föreslagna bestämmelserna härom
synas ägnade att medföra en önskvärd återhållsamhet i fråga örn förfarandets
användning, och som inledningsvis anförts är det väsentliga att i lag få den
grundläggande principen fastslagen.

Ej heller övriga erinringar mot innehållet i 1 § har jag funnit böra föranleda
ändringar i förslaget. Vad angår markupplåtelser anser jag icke, att man har
anledning räkna därmed i detta sammanhang. Där så för ordningens upprätthållande
är erforderligt, har polisen givetvis rättighet att beträda vilket område
som helst, och för uppställning av fordon e. d. torde väl alltid erforderlig
mark stå till buds för polisen. — Att utvidga lagen att gälla även personliga
tjänstbarheter anser jag av nära liggande skäl icke böra komma i fråga.

Till motivering av 2 § anfördes i promemorian:

Avfattningen av denna paragraf (»äger rätt påfordra») liksom av vissa av de
följande paragraferna ger uttryck för den allmänna grundtanken i förslaget, att
den lagstadgade skyldigheten förutsättes som regel skola självmant iakttagas
eller med andra ord att på grund av skyldighetens lagfästande regelmässigt
skola kunna träffas köpe- eller hyresavtal, som icke skilja sig från vanliga
sådana. Att den, som skall tillhandahålla förnödenheter eller annat, å andra
sidan bör äga rätt att, örn han av någon anledning så önskar, påfordra iakttagande
av de former, som avses i paragrafens första stycke, torde ej tarva någon
motivering. Kvitto kan för de fall, då betalning ej genast lämnas, lia betydelse
med hänsyn till ersättnings utfående (jfr 5 §).

Stadgandena i andra och tredje styckena innebära begränsningar med hänsyn
till de enskildas inf ressen. På grund av stadgandet i andra stycket torde

Departements chefen.

2 §.

Promemorian.

Yttrandena.

epartements•
chefen.

3 §.

romemorian.

Yttrandena.

Departements chefen.

4 oell 5 §§.

romemorian.

10 Kungl. Majus proposition nr 179.

skyldigheten knappast någonsin komma att utkrävas av andra än de handlande,
trafikbilägare m. fl., som där avses.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar härutinnan, att lagen borde avfattas
endast med hänsyn till de fall, som hörde under dess tillämpning. Frivilliga
avtal örn tillhandahållande av förnödenheter finge bedömas efter avtalens innehåll.
I förstnämnda fall syntes det tillhöra god ordning och vara ägnat att
förebygga framtida tvister, örn man föreskreve, att skriftlig rekvisition på det
begärda och kvitto på det mottagna alltid skulle lämnas.

I fråga örn denna paragraf ansluter jag mig till det ursprungliga förslaget.

Såsom skäl för bestämmelserna i B § anfördes i promemorian:

Att transportmedel och rum böra tillhandahållas endast med nyttjanderätt,
synes vara självklart, och lika tydligt torde vara, att förnödenheter, materiel
o. d. som regel böra förvärvas med äganderätt. Möjlighet bör dock lämnas
öppen att även i dessa senare fall endast låna vad som erfordras (t. ex. en
maskin, verktyg e. d.).

Stadgandet i 3 § anses av länsstyrelsen i Uppsala län onödigt och mindre
lyckligt avfattat. Länsstyrelsen framhåller, att örn exempelvis en byggnad
med tillhörande tomt rekvirerades för inkvartering eller endast ett markområde
toges i anspråk till lägerplats, torde väl tomten och området lika litet som byggnaden,
»rummet», böra överlåtas med äganderätt. •— Länsstyrelsen i Blekinge
län anmärker: Skulle polisen behöva ett verktyg, exempelvis en yxa, skulle
detta enligt förslaget, där ej annat vid anfordran bestämts, tillfalla polisen
med äganderätt och alltså behöva av denna inlösas. Detta kunde väl dock
knappast anses lämpligt. Länsstyrelsen ville ifrågasätta, örn det ej vore
bättre att ge 3 § en sådan avfattning, att förbrukningsartiklar upplätes med
äganderätt men att materiella ting i övrigt tillhandahölles endast med nyttjanderätt.

Enligt min mening bör lagen lämpligen innehålla en bestämmelse av det
innehåll, som upptagits i förslagets 3 §. Härigenom begränsas ifrågavarande
skyldighet uttryckligen för vissa fall att avse allenast nyttjanderätt. För andra
fall torde någon allmän regel rörande upplåtelsens natur icke kunna lämnas,
utan synes det vara naturligast föreskriva, att tillhandahållande skall ske med
äganderätt, därest ej annat vid anfordran bestämts eller — med hänsyn till
sedvänja eller omständigheterna i det särskilda fallet — får anses överenskommet.

Till 4 och 5 §§ anfördes i promemorian:

Aven vid regleraifdet av rätten till ersättning bör fasthållas önskvärdheten
av att den lagstadgade skyldigheten självmant iakttages. Man bör således även
i detta avseende undvika att åstadkomma någon skarp gräns mellan frivilliga
avtal och överlåtelser på grund av tvång. Med hänsyn härtill synes den naturliga
regeln böra vara, att vad som förvärvas med äganderätt skall ersättas med
fulla värdet (för handelsvaror tydligen utgörande det gängse minuthandelspriset)
samt att vid upplåtelse med nyttjanderätt ersättning bör utgå efter
gängse pris i orten, därest sådant finnes. I fråga örn de viktigaste föremålen
för sådan upplåtelse — transportmedel och rum — torde detta alltid vara fallet.

11

Kungl. Majus proposition ni 179.

•

En subsidiär regel är emellertid behövlig för de undantagsfall, då med nyttjanderätt
tillhandahålles något, som icke plägar vara föremål för uthyrning
och där man således icke kan tala örn ett gängse pris. Denna regel har, med
utvidgning av ersättningsrätten i fråga örn gottgörelse för »försämring», d. v. s.
slitning och dylikt, hämtats från § 8 mom. 3 i rekvisitionslagen (enligt lydelse
jämlikt nr 262/1915).

överenskommelse örn ersättningens belopp förutsättes som regel komma att
träffas på vanligt sätt. För de fall då detta ej kan ske måste emellertid någon
reglering av sättet för ersättningens utfående äga rum. Då dessa regler säkerligen
endast i sällsynta fall skulle komma till användning, torde de böra göras
så enkla som möjligt. Naturligast synes vid sådant förhållande vara, att vederbörande
sänder sin räkning till länsstyrelsen (jämte kvitto från polischefen
enligt 2 §) och att länsstyrelsen har att utbetala vad den med tillämpning av
de allmänna grunderna för ersättningens bestämmande finner skäligt. Skulle
sökanden i något fall icke åtnöjas med länsstyrelsens beslut, bör detta kunna
i vanlig ordning överklagas, men han bör heller icke förmenas rätten att få sina
ersättningskrav prövade av domstol.

Mot ersättningsbestämmelserna i 4 § erinrar länsstyrelsen i Uppsala län:
Den som på grund av lagen finge sig ålagt att tillhandahålla förnödenheter
borde alltid äga rätt till full ersättning för den tillhandahållna nyttighetens
eller nyttjandets värde, allt efter som nyttigheten förbrukades eller endast
nyttjades. Grunderna för de bestämmelser i rekvisitionslagen, som inskränkte
ersättningen till skadestånd och ersättning för utebliven vinst, torde knappast
kunna åberopas i förevarande fall. En sådan ersättningsregel syntes också
strida mot den för andra fall i utkastet föreslagna regeln, att ersättning skulle
utgå efter gängse pris. Enligt vad sålunda anförts syntes lagen endast böra
innehålla bestämmelser därom att den, som tillhandahållit förnödenheter enligt
föreskrifterna i lagen, härför skulle åtnjuta full ersättning.

Angående bestämmandet av ersättning och reglerna därom i 5 § erinrar
länsstyrelsen i Stockholms län, att av stadgandet syntes följa, att även örn polischefen
utbetalt alltför hög ersättning, återbetalningsskyldighet icke kunde påfordras.
Det kunde emellertid ifrågasättas, örn icke länsstyrelsen alltid borde
pröva ersättningsbeloppet, innan detsamma utbetalades. Enligt de militära
rekvisitionsförfattningarna skedde värdering alltid av nämnd. — Länsstyrelsen
i Gotlands län anser uppenbart, att det i många fall kunde bliva förenat med
svårigheter för länsstyrelserna att bestämma vad som vöre skäligt pris. Priserna
kunde på samma ort vara ganska varierande. Möjlighet syntes därför
böra beredas länsstyrelserna att för ersättningens bestämmande anlita sakkunniga
personer, örn detta ansåges erforderligt, och att till dessa utbetala gottgörelse
för deras arbete.

Enligt länsstyrelsen i Uppsala län bör för förebyggande av att ersättningsanspråk
anhängiggöras hos olika myndigheter stadgas, att klagan över länsstyrelsens
beslut i ersättningsfråga ej må föras. Däremot borde rätten till talan
vid domstol stå vederbörande öppen, dock med begränsning till viss tid efter
delfåendet från länsstyrelsens beslut, exempelvis 30 dagar. —- Länsstyrelsen
i Södermanlands län förordar begränsning såväl av tiden inom vilken ersättning
må sökas som av tiden inom vilken talan vid domstol må anhängiggöras.
— Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att därest ersättningssökande tillädes
rätt att föra talan vid domstol, syntes någon administrativ besvärsrätt i fråga
örn länsstyrelsens beslut knappast vara av nöden, varom 5 § borde innehålla
besked. Ansåges det däremot, att ersättningsfrågan borde kunna fullföljas såväl
administrativt som genom talan vid domstol, syntes uttrycklig bestämmelse
därom böra intagas i 5 §.

Yttrandena.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

epartements chefen.

6- 9 §§.
Promemorian.

Yttrandena.

Departements chefen.

Vad av länsstyrelsen i Uppsala län anförts rörande grunderna för ersättningens
bestämmande synes böra beaktas. Visserligen torde icke med det i
promemorian framlagda förslaget ha avsetts att på något sätt begränsa rätten
till ersättning under det verkliga värdet. Onekligen kan emellertid den i förslaget
begagnade formuleringen i vissa fall tänkas medföra för låg ersättning
för sådant, som upplåtits med nyttjanderätt, nämligen därest ett gängse pris
därför icke finnes samt begagnandet varken medfört skada eller utebliven
vinst för ägaren eller innehavaren. Jämväl ur andra synpunkter synes det
vara lämpligast att ersätta bestämmelsen i 4 § med ett allmänt stadgande, att
tillhandahållande skall ske mot full ersättning, vilket stadgande lämpligen
torde kunna ingå i den allmänna bestämningen av skyldighetens art i 1 §. Givetvis
innebär ett sådant stadgande, att ersättning skall lämnas icke blott för fulla
värdet av äganderätten eller nyttjanderätten utan även för skada eller intrång.

Förslagets 5 § har betecknats 4 § samt i vissa avseenden omredigerats,
huvudsakligen såsom en följd av tidigare gjorda ändringar i lagförslaget. Vad
som anmärkts i fråga om detta stadgande har icke synts böra föranleda några
ändringar. Vad särskilt angår rätten till klagan över länsstyrelses beslut i
ersättningsfråga, anser jag denna rätt icke böra avskäras, eftersom däri ligger
en möjlighet att i fall av missnöje med beslutet få detta underkastat förnyad
prövning på ett enklare sätt än rättegångs vägen.

Till förslagets 6—9 §§ lämnades i promemorian följande anmärkningar:

6 §.

Att polischefen såsom en yttersta möjlighet bör äga rätt att tvångsvis uttaga
det, som i laga ordning påfordrats, ligger i sakens natur. En dylik rättighet
torde emellertid i enlighet med det i promemorian anförda huvudsakligen få
betydelse som påtryckningsmedel. Det är givetvis önskvärt, att skyldigheten
iakttages utan att nämnda möjlighet behöver anlitas. Bland annat med hänsyn
härtill torde en straffbestämmelse också vara erforderlig.

8 §.

Samma möjlighet som här avsetts att beredas utkommenderad polisstyrka
bör tydligen finnas även då undantagsvis den civila polismakten behöver förstärkas
med militär. Enahanda regler torde böra gälla för dylikt fall; sålunda
torde jämväl då anfordran böra beslutas och överlämnas samt betalning ske
genom polischefen i orten, resp. genom polisman. Ett stadgande med nu avsedd
innebörd innehålles i denna paragraf, och i anslutning härtill användes i
rubriken till lagen uttrycket »ordningsmaktens» behov.

I yttrandena har i huvudsak någon anmärkning mot ifrågavarande bestämmelser
icke blivit anförd.

Förevarande stadganden lia upptagits från förslaget med viss redaktionell
ändring och med ändrade paragrafbeteckningar i följd av att 4 § utgått ur
förslaget.

Jämväl i vissa andra, här ej närmare angivna hänseenden hava jämkningar
av formell innebörd vidtagits i lagtexten.

13

Kungl. Majus proposition nr 179.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med vad sålunda anförts omarbetade
förslaget till lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter
m. m. för ordningsmaktens behov av den lydelse, bilaga A till detta
protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:
Anders Tottie.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m.
för ordningsmaktens behov.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Då polisstyrka sammandrages för ordningens upprätthållande, äger länsstyrelse,
där så av särskilda skäl finnes erforderligt, förordna, att ägare och
innehavare av.förnödenheter, transportmedel, rum för personal, hästar och fordon
ävensom materialier och annat, som är oundgängligen erforderligt för polisverksamhetens
uppehållande och icke med tillräcklig skyndsamhet kan på annat
sätt anskaffas, skola vara skyldiga att på anfordran av polischefen i orten eller
annat av länsstyrelsen bestämt polisbefäl mot full ersättning tillhandahålla
vad sålunda erfordras.

Vid meddelande av sådant förordnande, som nu sagts, skall angivas den
ort och den tid, för vilken förordnandet gäller.

2 §.

Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas till
den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning tillhandagår allmänheten
med vad som är i fråga.

Den till vilken anfordran riktas är icke skyldig tillhandahålla annat än vad
hos honom finnes att tillgå.

Då så påfordras, skall anfordran göras skriftligen och överlämnas av polisman,
försedd med vederbörligt tjänstetecken, samt kvitto lämnas å vad som
mottages.

3 §.

Transportmedel och rum tillhandahållas med nyttjanderätt. I övrigt skall
tillhandahållande ske med äganderätt, därest ej annat vid anfordran bestämts
eller får anses överenskommet.

4 §.

I de fall, då begärd ersättning icke betalas av vederbörande polisbefäl, må
framställning örn ersättning göras hos länsstyrelsen, som har att utbetala vad
som finnes skäligt. Erhåller sökanden efter klagan i vederbörlig ordning över
länsstyrelsens beslut icke den ersättning han begärt, må han hos domstol föra
talan i saken.

5 §.

Vägrar eller försummar någon att fullgöra anfordran enligt denna lag, äger
vederbörande polisbefäl låta uttaga det begärda.

Kungl. Majis proposition nr 179. 15

Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts, dömes
till dagsböter.

6 §.

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.

Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de
förvandlas enligt allmän strafflag.

7 §.

Vad i denna lag stadgats skall äga motsvarande tillämpning, då militär
personal enligt vad därom är föreskrivet tages i anspråk för upprätthållande av
allmän ordning.

8 §.

Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

16

Kungl. Maj:t proposition nr 179.

Bilaga B.

(Vid utredningsmännens promemoria fogat förslag.)

Utkast

till

Lag om skyldighet i vissa fall för enskilda att tillhandahålla
förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov.

1 §•

Då polisstyrka sammandragits för ordningens upprätthållande, äger länsstyrelsen,
där så av särskilda skäl finnes erforderligt, förordna om skyldighet
för enskilda att i enlighet med föreskrifterna i denna lag på anfordran av polischefen
i orten mot ersättning tillhandahålla förnödenheter, transportmedel, rum
åt personal, hästar och fordon ävensom materialier eller annat, som är oundgängligen
erforderligt för polisverksamhetens uppehållande och som icke med
tillräcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas.

Vid meddelande av sådant förordnande, som nu sagts, skall angivas den ort
och den tid, för vilken förordnandet gäller, samt vem som är polischef i orten.

2 §.

Den som skall tillhandahålla förnödenheter eller annat äger rätt påfordra,
att anfordran därom göres skriftligen och överlämnas av polisman, som är försedd
med vederbörligt tjänstetecken, ävensom att kvitto lämnas å vad som
mottages.

Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas till
den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning tillhandagår allmänheten
med vad som är i fråga.

Den till vilken anfordran riktas är icke skyldig tillhandahålla annat än hos
honom finnes att tillgå.

3 §.

Transportmedel och rum tillhandahållas med nyttjanderätt. I övrigt skall
överlåtelse ske med äganderätt, därest ej vid anfordran annorlunda bestämts.

4 §.

För vad som förvärvas med äganderätt skall ersättning utgå med fulla
värdet. Vid upplåtelse med nyttjanderätt utgår ersättning efter i orten gängse
pris eller, örn sådant ej finnes, med belopp motsvarande den skada eller försämring,
som föranledes av begagnandet, jämte den avkastning eller nytta,
varom innehavaren på grund av begagnandet gått miste.

5 §.

I de fall, då begärd ersättning icke betalas av polischefen, äger den, som på
hans anfordran tillhandahållit förnödenheter eller annat, göra framställning

17

Kungl. Majlis proposition nr 119.

om ersättning hos länsstyrelsen. Då sådan framställning gjorts, har länsstyrelsen
att utbetala vad länsstyrelsen med tillämpning av de i 4 § stadgade
grunderna finner skäligt. Erhåller sökanden därvid icke den ersättning han
begärt, må han hos domstol i laga ordning föra talan i saken.

6 §.

Vägrar eller försummar någon att tillhandahålla vad i laga ordning påfordras
av polischefen, äger denne uttaga det begärda.

Deri som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts, dömes
till dagsböter.

7 §.

Förseelse mot denna lag åtalas åv allmän åklagare vid allmän domstol.

Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de
förvandlas enligt allmän strafflag.

8 §.

Vad i denna lag stadgats skall äga motsvarande tillämpning, då militär
personal enligt vad därom är stadgat tagits i anspråk för upprätthållande av
allmän ordning.

9 §•

Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 147 käft. (Nr 179.)

201 82 2

18

Kungl. Majus proposition nr 179.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
10 mars 1932.

N ärvarande:

justi ti eråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten i statsrådet den 26
februari 1932, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter
m. m. för ordningsmaktens behov.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Joel Laurin.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan erinran än att 2 § andra stycket
syntes, med hänsyn till den föreslagna lydelsen av 1 § första stycket, böra
utgå.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majus proposition nr 179.

19

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gaede, Hamein, von Stockensteöm,
StaDENEK, GVLLENSWÄRD, LARSSON, HOLMBÄCK, JEPPSSON, HANSÉN, REND*
QVIST.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson lagrådets den 10 mars
1932 avgivna utlåtande över det den 26 februari 1932 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter
m. m. för ordningsmaktens behov.

Med förmälan att av lagrådet ifrågasatt jämkning i 2 § av förslaget blivit
vidtagen, hemställer föredraganden, att förslaget, som i övrigt av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte, sålunda jämkat, jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
B. Spångberg.