Kungl. Majda proposition nr 175.

1

Nr 175.

Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1.930 (nr 284); given
Stockholms slott den 26 februari 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till förordning örn ändring i vissa
delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284).

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ola Jeppsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 143 haft. (Nr 175.)

4C2 32

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7-75.

Förslag

till

Förordning

om alldring i visså delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284).

Härigenom förordnas, att 22 § ävensom, i nedan angivna delar, 24, 25, 38,
40, 42, 43, 44 och 48 §§ motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 skola
hava följande ändrade lydelse:

22 §.

1 morn. Skall släpvagn, avsedd för tillfälligt eller stadigvarande bruk,
kopplas till automobil, skola kopplingsanordningarna vara tillfredsställande.
Örn mer än en släpvagn brukas, skall effektivt bromsningssystem vara anordnat
samt erforderlig bemanning för bromsarnas skötande åtfölja fordonen.
Släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk, skall vara försedd med ringar av
beskaffenhet, som är stadgat för automobil. Länsstyrelse och vederbörande
polismyndighet i stad äga, när helst anledning därtill föreligger, låta genom
besiktningsman undersöka, huruvida släpvagnen med kopplings- och bromsningsanordningar
är i betryggande och lämpligt skick samt i förekommande
fall meddela förbud mot släpvagns användande. Yad i 5 § 4 mom. andra—fjärde
styckena är stadgat örn undersökning och eftersyn av automobil samt i anledning
därav påkallade åtgärder skall äga motsvarande tillämpning jämväl
å släpvagn.

Yad i 2 § 6 mom. är stadgat beträffande automobil skall jämväl äga tilllämpning
å släpvagn, som är försedd med luftringar eller halvmassiva gummiringar
av godkänd beskaffenhet.

Å släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk, skall, enligt vad därom är särskilt
stadgat, av besiktningsman anbringas ett märke till identifiering av släpvagnen
(identifieringsmärke); och skall å sådan släpvagn under färd föras en
eller flera skyltar av metall, upptagande dels ägarens namn och hemvist, dels,
i enlighet med av besiktningsman därom utfärdat bevis, släpvagnens identifieringsmärke,
tjänstevikt, bredd och största hjultryck ävensom maximilast, dels
ock släpvagnens ordningsnummer jämte tillhörande länsbokstav enligt vad
därom stadgas i 5 mom.

2 morn. Släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk, må ej, innan den, på sätt
i 4 mom. sägs, blivit registrerad och ordningsnummer tilldelats densamma,
tagas i bruk genom att kopplas till automobil i andra än nedan angivna fall,
nämligen:

1. för provning i och för dess tillverkning eller sammansättning;

2. för färd från hamn, järnvägsstation, fabrik, förvaringslokal eller liknande
direkt till sådan plats eller lokal;

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

3. för färd direkt till besiktningsman för erhållande av sådant bevis, varom
i 4 mom. femte stycket sägs;

4. i trafik lika med registrerad släpvagn i avbidan på erhållande av registrering
och ordningsnummer, dock högst under tre veckor från den dag, då
skatt för släpvagnen, enligt vad särskilt stadgas, blivit erlagd; samt

5. av den, som tillverkar eller bedriver handel med släpvagnar, i trafik
lika med registrerad släpvagn, dock allenast såvitt gäller släpvagn, som av
honom hålles till salu.

Släpvagn skall i samtliga dessa fall vara åsatt särskild skylt (släpvagnsskylt)
av beskaffenhet, varom är särskilt stadgat.

Örn skyldighet för tillverkare eller handlande, som avses i 5 punkten, att
a släpvagn föra särskild skylt (skatteskylt), gäller vad därom är särskilt
stadgat.

.9 mom. Släpvagnsskylt skall i ett exemplar, mot nedsättning av skäligt
belopp, som fastställes av Konungen, tillhandahållas vederbörande av polismyndigheten
i orten.

Släpvagnsskylt må ej utlämnas till annan än tillverkare eller handlande,
som i 2 mom. 5 punkten avses, med mindre vederbörande behörigen styrker,
att han betalt stadgad skatt för den släpvagn, å vilken skylten är avsedd att
användas.

Av polismyndighet bekommen släpvagnsskylt må tillverkare eller handlande
ej utlämna till köpare av släpvagn eller annan, med mindre denne uppfyller
enahanda villkor i fråga örn fullgjord skattskyldighet, som i föregående
stycke sägs.

Släpvagnsskylt skall återställas, så snart behov av densamma icke föreligger.

Vad i 8 § 4 mom. är stadgat skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse
i avseende å släpvagnsskylt.

4 morn. Föreskrifterna i 9 § 1 mom. skola äga motsvarande tillämpning
beträffande släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk.

Ansökan örn registrering av släpvagn, som ännu icke är registrerad, skall
sa snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det släpvagnen förvärvats
göras av ägaren eller, om släpvagnen tillhör staten eller kommun, av den
myndighet eller person, som har att ombesörja skattskyldighetens fullgörande.

Skyldighet att söka registrering av släpvagn åligger dock icke den, som
tillverkar eller bedriver handel med släpvagnar, beträffande släpvagn, som
av honom förvaras å lager eller hålles till salu.

Ansökan, varom här är fråga, skall innehålla uppgift å ägarens fullständiga
namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift.

Vid ansökningen skall i två exemplar fogas bevis av besiktningsman angående
släpvagnens identifieringsmärke, tjänstevikt, bredd, maximilast, antalet
hjul samt största hjultryck ävensom längd å lastflak, där sådant förekommer.

Beviljas registrering, skall länsstyrelse i registret införa de uppgifter rörande
släpvagnen och dess ägare, som bestämmas av Konungen.

Intyg om registreringen och uppgift örn det släpvagnen därvid tilldelade

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ordningsnummer jämte länsbokstav skola tecknas å ena exemplaret av nyssomförmälda
bevis, vilket skall av länsstyrelsen återställas till sökanden.

Vad i 10 § 1—3, 6—8 mom. samt 11 § föreskrivits skall i tillämpliga delar
gälla beträffande släpvagn.

5 mom. Inom respektive län tilldelas vid registreringen varje släpvagn sitt
särskilda ordningsnummer jämte en länet betecknande bokstav. Huru länen
betecknas, därom stadgas i 12 § 1 mom. Ordningsnummer för släpvagnar meddelas
i löpande följd i särskild serie, börjande med nummer 1, dock att, örn
släpvagn är avförd ur registret, dennas ordningsnummer må tilldelas annan
släpvagn.

I vederbörlig ordning förvärvat ordningsnummer gäller för trafik i hela
riket.

6 mom. Är släpvagn tillkopplad automobil, skall baktill å släpvagnen eller,
örn flera släpvagnar användas, å den sista av dessa anbringas samma igenkänningsmärke
som å automobilen. Detta igenkänningsmärke skall under mörker
hållas belyst på sätt är föreskrivet örn motsvarande igenkänningsmärke å
automobil; och skall beträffande detsamma gälla vad örn igenkänningsmärke
för automobil i 21 § 4 mom. andra stycket är stadgat.

Där släpvagnsskylt skall föras, skall denna anbringas omedelbart intill igenkänningsmärket.

Föreskrifterna i 21 § 10 mom. andra stycket skola äga tillämpning jämväl
beträffande släpvagns skyltar och märken.

7 mom. Släpvagn med ett största hjultryck överstigande 2,000 kilogram
eller med större bredd, lasten inberäknad, än 210 centimeter må ej framföras
utan särskilt tillstånd, vad beträffar allmän väg av länsstyrelsen i det län,
där vägen är belägen, och vidkommande gata eller annan allmän plats i stad
av polismyndigheten i staden. I fråga örn meddelande av sådant tillstånd skall
vad i 16 § 3 och 4 mom. är stadgat beträffande automobil äga motsvarande
tillämpning.

Släpvagn må icke användas till personbefordran utan att tillstånd därtill
meddelats, för allmän väg av länsstyrelse och för gata eller annan allmän plats
i stad av polismyndigheten i staden.

Sådant tillstånd erfordras ock, örn mer än en släpvagn skall tillkopplas
automobil.

8 mom. Är en- eller tvåhjulig släpvagn, vars hjul äro försedda med luftringar,
tillkopplad vanlig personautomobil eller personomnibus och är släpvagnen
av ringa vikt och avsedd allenast för last, gäller örn hastigheten vad
i 18 § är stadgat för sådan automobil.

Fram fores vanlig personautomobil eller personomnibus med annan släpvagn
än ovan sagts eller är släpvagn tillkopplad lastautomobil, vare, örn släpvagnens
hjulringar äro av beskaffenhet som föreskrivits för automobil, högsta tillåtna
hastigheten:

Kungl. Majlis proposition nr 175.

5

Inom samhälles
tättbebyggda
Annordelar
städes
km. i tim. km. i tim.

för vanlig personautomobil och personomnibus ............ 30 35

» lastautomobil med totalvikt ej överstigande 3,600 kilogram 30 35

» lastautomobil med totalvikt överstigande 3,600 men ej 6,000

kilogram .......................................... 25 30

» lastautomobil med totalvikt överstigande 6,000 kilogram 20 25

År släpvagn försedd med hjulringar av annan beskaffenhet, vare högsta
tillåtna hastigheten 15 kilometer i timmen.

9 mom. Vad i 6 mom. första stycket och 7 mom. andra stycket är stadgat
avser icke släpvagn, som vid eldfara användes för brandväsendets räkning.

Under mörker skall sådan släpvagn baktill vara försedd med lykta, som
visar rött ljus bakåt, eller med reflexanordning, som vid belysning återkastar
rött sken. Eeflexanordning skall vara av typ, som godkänts av Konungen
eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

10 mom. Örn skyldighet för förare att under färd med automobil, till vilken
kopplats släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk, medföra det å skatt för
släpvagnen senast bekomna kvitto samt uppvisa detsamma för polisman gäller
vad i förordningen örn automobilskatt den 2 juni 1922 (nr 260) är stadgat.

24 §.

1 mom. Den, som---myndighet (trafiktillstånd).

2 mom. Avser ansökan---äga rum.

Ansökan örn----är belägen.

3 mom. Vill någon--— i staden.

4 mom. Tillstånd att---vederbörande länsstyrelse.

5 mom. När anledning därtill förekommer, kan trafiktillstånd återkallas av
myndighet, som meddelat tillståndet.

25 §.

1 mom. Vid meddelande av tillstånd till länstrafik skall bestämmas, a vilken
ort automobil, som brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort).

För automobil---staden stationsort.

2 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik för befordran av
personer vare, såvida icke naturhinder föreligger eller eljest giltigt skäl för
vägran är för handen, skyldig att på anfordran utföra körning inom det område,
trafiktillståndet avser (trafikområde), dock må, där så av särskilda omständigheter
påkallas, myndighet, som meddelat tillståndet, helt eller delvis
medgiva befrielse från dylik skyldighet.

3 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik äger att i anledning
av beställning, som av honom emottagits å ort inom trafikområdet,
utföra körning jämväl till ort utom detsamma.

4 mom. Har automobil tagits i bruk för körning utom stationsorten, skall

''J Kungl. Majlis proposition nr 175.

automobilen, sedan körningen avslutats, utan onödigt dröjsmål föras tillbaka
till stationsorten.

5 mom. Har färd avslutats å ort utom trafikområdet, må automobilen å
sadan ort tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet.

38 §.

1 mom. Brukas automobil eller motorcykel, varom i 34 § förmäles, eller
släpvagn i strid mot bestämmelse i 8 § 1 mom. eller 10 § 3 mom. tredje stycket
eller 22 § 2 morn. eller mot förbud, som meddelats enligt 5 § 4 morn., vare
ägaren förfallen till böter från och med etthundra till och med ettusen kronor.

2 mom. Brukas automobil — — — femhundra kronor.

Lag samma---är föreskrivet.

3 mom. Har ägare---från ansvar.

4 mom. Har förseelse---- äro stadgade.

Brukades motorfordonet — — — 2 mom. sägs.

40 §.

1 morn. Framföres automobil---må framföras,

eller brukas automobil eller släpvagn i trafik, vartill särskilt tillstånd enligt
16 § 3 mom. eller 22 § 7 mom. erfordras, utan att dylikt tillstånd erhållits,
eller åsidosättas i avseende a sadan trafik av vederbörande myndighet meddelade
föreskrifter,

eller befordras---fastställda maximilasten,

eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2 och
3 mom. andra stycket, 4 och 6 morn., 22 § 6 mom. första och andra styckena
samt 9 mom. andra stycket, 27 § 5 mom. första stycket eller 37 § 1 mom. sista
stycket eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av 2 § 6 morn.,

straffes den ----femhundra kronor.

Till enahanda---34 § förmäles.

Har automobils---å fordonet.

2 mom. Till böter — — — eller släpvagn.

Med böter ■— — — nu nämnts.

42 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,
som åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom. fjärde
stycket eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 mom. första stycket,
5, 7, 8, 9 eller 10 morn., 22 § 1 mom. tredje stycket, 3 mom. näst sista stycket
samt 6 mom. tredje stycket, 28 § 3 morn., 29 § 6 mom. andra stycket eller
7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom. näst sista stycket.

Till enahanda---34 § förmäles.

Visar den---ansvar fri.

Till straff---av polismyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

7

43 §.

1 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering, på sätt i 9 § 2 mom.
och 22 § 4 mom. är stadgat, av automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs,
eller släpvagn eller underlåter eljest någon, som enligt denna förordning är
pliktig göra anmälan till automobilregistret eller hos myndighet, som meddelat
trafiktillstånd, sådan anmälan inom den härför i varje fall stadgade tid, bote
den, vilken registrerings- eller anmälningsskyldigheten åligger, där han ej
tillika gjort sig förfallen till ansvar jämlikt 38 § 1 morn., från och med tio
till och med femhundra kronor.

Underlåter någon---sin skyldighet.

2 mom. Envar, som---ettusen kronor.

Till enahanda straff vare den förfallen, som i eller å typintyg, varom i
4 § 2 mom. och 9 § 3 mom. stadgas, mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift,
så ock den, som åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. fjärde stycket
eller 22 § 3 mom. tredje stycket.

44 §.

1 mom. Utövar någon---femhundra kronor.

År på---fall tillämpas.

Uraktlåter någon, som innehar tillstånd till stads- eller länstrafik för befordran
av personer, att fullgöra skyldighet, som enligt 25 § 2 mom. åligger
honom, straffes som i första stycket sägs.

2 mom. Brukas i---femhundra kronor.

Ägde föraren---nyss sagts.

3 mom. Fordras vid---femhundra kronor.

Till samma straff vare den förfallen, som bryter mot stadgandet i 25 § 4 mom.

48 §.

De för ägare av motorfordon och släpvagn stadgade ansvarsbestämmelser
skola äga tillämpning, i händelse fordonet tillhör någon, som står under förmyndare
eller annan laga målsman, å denne, samt, där fordonet äges av oskift
dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund eller av
stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som äga företräda boet,
samfundet eller inrättningen. I fråga örn motorfordon eller släpvagn, som tillhör
staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser gälla förarens
närmaste förman. Har denne till förekommande av förseelse mot förordningen
gjort vad på honom ankommit och äger i följd av överordnads åtgärd eller
vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade drabbad av ansvar, som
här avses.

Enahanda grunder —--med traktortåg.

Denna förordning träder i kraft, såvitt angår 24, 25 och 44 §§ dagen
efter den, då förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit
i Svensk Författningssamling, samt i övriga delar den 1 januari 1933;

8

Kungl, Majus proposition nr 175.

och äger förordningen i sistberörda delar tillämpning jämväl å för stadigvarande
bruk avsedda släpvagnar, som då äro i bruk.

Intill den 20 januari 1933 ma här omförmäld släpvagn brukas utan hinder
därav att den ej blivit registrerad och att ordningsnummer ej tilldelats densamma.

Kungl. Majus proposition nr 175.

9

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten
i statsrådet å Stockholms slott den 26februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Hamet;, statsråden
Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyldenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson:

Kungl. Maj:t har tidigare denna dag efter hemställan av chefen för finansdepartementet
beslutat föreslå riksdagen att antaga, bland annat, förslag till
förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
örn automobilskatt, enligt vilket förslag särskild fordonsskatt, i motsats till
vad nu är fallet, skall utgå för sådan för stadigvarande bruk avsedd släpvagn,
som kopplas till automobil; och skall den föreslagna skatten, för helt kalende r
år räknat, utgå, för släpvagn, beträffande vilken den beräknade vikten av
den största last och det största antal passagerare, varför släpvagnen är inrättad
(maximilast), uppgår till ettusen kilogram eller däröver, med etthundra
kronor samt för annan släpvagn med femtio kronor.

Införandet av en dylik skatt påkallar, för att erforderlig kontroll skall
kunna hållas å dess erläggande, vissa ändringar i motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284). Inom kommunikationsdepartementet har i anslut -ning härtill utarbetats ett utkast till förordning örn ändring i vissa delar av
motorfordonsförordningen, över vilket utkast jämte en därvid fogad promén
moria yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, kungl, automobilklubben, svenska automobilliandlareföreningen
och automobilbesiktningsmännens förening. Med
beaktande av vissa i de inkomna yttrandena framställda erinringar har, i
huvudsaklig anslutning till utkastet, upprättats förslag till förordning örn
ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen.

I motorfordonsförordningen finnas vissa föreskrifter upptagna, vilka hava
avseende allenast å för stadigvarande bruk avsedd släpvagn, som kopplastill
automobil. I flertalet av de avgivna yttrandena har anmärkts, att av förordningen
icke klart framginge, var gränsen skulle dragas mellan sådan släpvagn
och släpvagn, avsedd för tillfälligt bruk; hittills hade detta spörsmål
varit av mindre betydelse, men då denna gräns numera bleve avgörande för
skattskyldigheten, vore tydligare bestämmelser härutinnan önskvärda.

Registreringsskyldighet
för
vissa släpvagnar.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Yid anmälan av omförmälda beskattningsfråga har chefen för finansdepartementet
i nyssnämnda hänseende till statsrådsprotokollet yttrat följande:

Motorfordonsförordningen skiljer mellan släpvagnar för stadigvarande bruk
och släpvagnar för tillfälligt bruk. De förra utgöras av sådana släpvagnar,
vilka äro avsedda att öka ett motorfordons lastförmåga, släpvagnar i egentlig
mening, under det att den senare kategorien av släpvagnar, enligt vad av
1927 års motorfordonssakkunnigas betänkande framgår, ansetts omfatta transportabla
maskiner och redskap — såsom tröskverk, slåttermaskiner och
asfaltkokare —• vilka tillfälligt framforslas medelst motorfordon. En släpvagn
för stadigvarande bruk lärer följaktligen vara ett sådant fordon, som
konstruerats med uteslutande syfte att kopplas till ett annat fordon, under
det att en släpvagn för tillfälligt bruk, såsom av 1927 års motorfordonssakkunnigas
nyss återgivna exempel torde framgå, redan utan koppling till annat
fordon uppfyller ett självständigt syfte. Huruvida en viss släpvagn mera
regelbundet eller allenast tillfälligt kopplas till en automobil, saknar därför
betydelse för avgörandet, till vilken kategori den är att hänföra.

I detta uttalande kan jag till alla delar instämma; och i anslutning härtill
har jag låtit första punkten i första stycket av 22 § 1 mom. motorfordonsförordningen
undergå en redaktionell ändring, varigenom denna punkt jämväl
bringats i bättre överensstämmelse med förenämnda, inom finansdepartementet
upprättade förslag till ändring av förordningen örn automobilskatt.

Den enligt förordningen örn automobilskatt utgående skatten å automobiler
och motorcyklar bygger på det för dessa fordon genomförda registreringssystemet,
vars grundval utgöres av besiktningsförfarandet. Då det nu
gäller att införa en mot autom obilskatten svarande skatt å släpvagnar, lärer
det icke kunna undgås att föreskriva registreringsskyldighet även för dessa.
Erforderlig kontroll å skattskyldighetens fullgörande torde eljest icke kunna
åstadkommas. Aven vid ett registreringssystem för släpvagnar synes besiktningsmännens
medverkan erfordras. Emellertid lärer ett så vidlyftigt besiktningsförfarande,
som i fråga örn motorfordon är föreskrivet, icke vara
påkallat. Med sådan släpvagn, som den föreslagna skatten är avsedd att
drabba, skall redan nu, såsom av 22 § 1 mom. tredje stycket motorfordonsförordningen
framgår, besiktningsman taga viss befattning, i det han har att
utfärda i berörda författningsrum omförmält bevis, innefattande bland annat
den uppgift, som erfordras för skattens bestämmande, nämligen om släpvagnens
maximilast.

I förslaget har därför upptagits ett registreringsförfarande, som nära ansluter
sig till det beträffande automobiler stadgade, varemot någon särskild
besiktning av släpvagn icke föreskrivits i förslaget.

Släpvagn synes mig icke böra vid registrering tilldelas igenkänningsmärke.
Då enligt nu gällande föreskrift (22 § 1 mom. sista stycket) släpvagn, som
kopplats till automobil, skall baktill vara åsatt samma igenkänningsmärke
som automobilen — en föreskrift, vilken av flera skäl lärer böra bibehållas —
skulle, därest släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk, tilldelats eget igenkänningsmärke,
å sådan finnas anbragta två dylika. Detta synes icke vara
att förorda.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Det ordningsnummer jämte länsbokstav, som släpvagn enligt förslaget
skall erhålla vid införandet i det av länsstyrelsen förda automobilregistret,
bör därför icke, på sätt i fråga örn automobil är föreskrivet, utgöra släpvagnens
igenkänningsmärke att anbringas, bland annat, baktill å släpvagnen,
utan bör ordningsnumret jämte länsbokstaven upptagas allenast i sådan
skylt, som omnämnes i förslagets 22 § 1 mom. sista stycket. I enlighet
härmed har förslaget avfattats.

På grund av vad som framhållits i vissa av de inkomna yttrandena, bland
annat från länsstyrelsen i Värmlands län, har det befunnits lämpligt att till
säkerställande av en betryggande kontroll tillika upptaga föreskrift, att å
släpvagn för stadigvarande bruk skall av besiktningsman anbringas ett märke
till identifiering av släpvagnen (identifieringsmärre) samt att det bevis besiktningsmannen,
såsom förut nämnts, har att utfärda skall innehålla uppgift jämväl
angående detta märke. Närmare bestämmelser örn identifieringsmärkets
anbringande böra upptagas i instruktionen för besiktningsmän för motorfordon.
Därvid torde böra föreskrivas att, då beträffande släpvagn för stadigvarande
bruk första gången begäres sådant bevis, varom nyss nämnts, besiktningsman
skall å släpvagnen anbringa sagda märke, som bör innehålla ett nummer
jämte vederbörlig länsbokstav ävensom en signatur utmärkande den besiktningsmans
tjänstgöringsdistrikt, vilken märkets anbringande åligger, och bör
märket medelst stans eller annorledes varaktigt anbringas å släpvagnen.
Omförmälda signatur, som lämpligen kan utgöras av en bokstav, bör av
länsstyrelserna fastställas för varje tjänstgöringsdistrikt; denna bokstav bör
i identifieringsmärket följa efter länsbokstaven och numret. Besiktningsman
bör hava att — jämte det identifieringsmärket upptages i förenämnda
bevis — föra ett särskilt register över sådana märken.

Med anledning av en missuppfattning av utkastet, som kommit till uttryck
i några av de inkomna yttrandena, vill jag i detta sammanhang erinra, att
— såsom tydligt torde framgå av 22 § 1 mom. sista stycket i förslaget —
där omförmäld skylt icke är avsedd att såsom något slags igenkänningsmärke
anbringas baktill å släpvagn.

Det har synts mig icke böra ifrågakomma att förbjuda användandet av
släpvagn, innan den registrerats. Vid sådant förhållande uppstår fråga, huru
erforderlig kontroll skall anordnas därå, att skattskyldigheten fullgöres beträffande
släpvagn, som tages i bruk, innan den registrerats. Övervägande
skäl synas tala för att härutinnan beträda samma väg som i fråga örn icke
registrerad automobil. Bestämmelserna i 8 § motorfordonsförordningen hava
därför, med vissa jämkningar, i förslaget erhållit motsvarande tillämplighet
med avseende å släpvagn av här ifrågavarande slag.

I förberörda utkast förekom icke någon motsvarighet till punkterna 1 och
6 i 8 § 1 mom. motorfordonsförordningen. I den vid utkastet fogade promemorian
anfördes härutinnan, att provkörning i och för släpvagns tillverkning
eller sammansättning näppeligen förekomme utanför fabriksområdet
samt att, då det uppgivits, att någon körning i syfte att för en tilltänkt
köpare demonstrera släpvagn icke plägade förekomma, behov av en mot nyss -

12 Kungl. Majlis proposition nr 115.

berörda punkt 6 svarande bestämmelse ansetts — ehuru med tvekan — icke
för närvarande föreligga.

I denna del har svenska automobilhandlareföreningen anfört bland annat:

Hittills torde de flesta i Sverige förekommande släpvagnar bestå av tämligen
enkelt byggda anordningar, i vilka man använt bakaxel och hjul från
gamla kasserade lastvagnar. Emellertid funnes även en hel del specialkonstruerade
släpvagnar i marknaden, och erfarenheten från utlandet gåve vid handen,
att användandet av dessa specialkonstruerade släpvagnar bleve alltmera
allmänt på grund av den ökade driftsekonomi, som därigenom erhölles. Givet
vore, att ingen spekulant på dylik anordning köpte den utan att provköra
den, och säljaren måste sålunda hava möjlighet att kunna köra släpvagnen
för demonstration under liknande betingelser, som gällde de automobiler
han holle till salu. Vid viss släpvagnskonstruktion, som komme alltmera i
bruk (lang 2-hjulig släpvagn kopplad till och med framändan vilande på en
vändskiva, monterad på en kort lastvagn), bildades ett enda aggregat, vars
lastvagn över huvud taget ej kunde användas utom i kombination med sin
släpvagn. Släpvagnen kunde ej heller användas utom tillsammans med sin
speciella lastvagn. Här såldes sålunda alltid båda tillsammans. En sådan
kombination måste givetvis före försäljningen demonstreras och provköras,
och detta borde kunna göras utan att vare sig den dragande vagnen eller
släpvagnen vore registrerad liksom fallet vore med andra till salu varande
automobiler.

Föreningen hemställde därför, att jämväl punkterna 1 och 6 i 8 § 1 mom.
motorfordonsförordningen gåves motsvarighet i fråga örn släpvagn.

Vid automobilhandlareföreningens yttrande fanns fogat ett av aktiebolaget
Svenska maskinverken och aktiebolaget Scania-Vabis gemensamt avgivet
yttrande, däri bolagen av i huvudsak enahanda skäl uttalade, att en fabrikation
och försäljning av släpvagnar icke rimligtvis vore möjlig, med mindre tillverkaren
respektive försäljaren hade tillåtelse att utföra grundliga provkörningar
med släpvagnar samt demonstrera sådana för spekulanter. Bolagen
förenade sig i automobilhandlareföreningens nyssnämnda hemställan och
anförde vidare, att frågan örn brukande av släpvagnar började bliva allt mera
aktuell i vårt land, varför det vore av största vikt för såväl automobilindustrien
som automobilhandeln och allmänheten, att bestämmelserna örn
släpvagnar bleve så smidiga och så litet hindrande som möjligt.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit hava jämväl punkterna 1 och 6 i
1 mom. av 8 § motorfordonsförordningen i förslaget erhållit motsvarande
tillämplighet i fråga örn släpvagn.

Då besiktning i egentlig mening av släpvagn icke är föreskriven såsom
villkor för dess tagande i bruk — såsom av det föregående följer innefattar
förslaget ej någon ändring av härutinnan gällande bestämmelser —
har det synts mindre lämpligt att, på sätt i motsvarande fall är föreskrivet
ifråga örn automobil, låta släpvagn, som tages i bruk, innan den registrerats,
föra besiktningsskylt. Emellertid lärer släpvagn i här avsett fall böra föra
något märke, som utvisar, att den ännu icke registrerats. Föreskrifter
hava därför upptagits örn släpvagns skylt. Såsom av förslaget framgår motsvarar
denna skylt i det närmaste en besiktningsskylt. Till form och ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

13

seende torde den emellertid böra så utföras, att den skiljer sig från en besiktningsskylt.
Närmare bestämmelser härom ävensom angående storleken av det
belopp, som vid utlämnande av släpvagnsskylt skall nedsättas hos polismyndighet,
torde det böra ankomma på Kungl. Majit att meddela.

Då på sätt av det föregående framgår den, som tillverkar eller bedriver
handel med släpvagnar, skall äga taga i bruk släpvagn, avsedd för stadigvarande
bruk, innan den registrerats, torde bestämmelserna i kungörelsen den
20 juni 1930 (nr 288) örn särskild skatt i vissa fall för användande i trafik
av motorfordon, som icke registrerats, böra givas tillämplighet jämväl med
avseende å dylik tillverkare eller handlande.

Av förslagets bestämmelser i 22 § 4 mom. sjätte stycket föranledas vissa
ändringar i förordningen den 3 oktober 1930 (nr 359) örn automobilregisters
föiande m. m. Dessa ändringar torde böra innebära — förutom erforderliga
tillägg till 3 § — att registret, i överensstämmelse med särskilt formulär
jämte anvisningar därå, skall i fråga om släpvagnar föras i en tredje avdelning.
Berörda formulär torde böra upptaga särskilda rubriker eller kolumner
för de uppgifter, som omnämnas i förslagets 22 § 4 mom. fjärde och femte
styckena. I sistnämnda stycke omförmälda bevis skall väl innehålla vissa
uppgifter, som icke påkallas av den ifrågasatta beskattningen av släpvagnar.
Då emellertid uppgifter rörande släpvagnar av annan anledning kunna anses
önskvärda, har det synts lämpligt föreskriva, att beviset skall innehålla
en något utförligare beskrivning av däri avsedd släpvagn.

Vidare anför chefen för kommunikationsdepartementet:

Enligt gällande motorfordonsförordning (23 §) definieras begreppet yrkesmässig
trafik såsom tillhandahållande åt allmänheten av automobil mot ersättning.
I förordningen (24 §) skiljes på tre slag av yrkesmässig trafik: linjetrafik,
varunder inbegripes yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss vägsträcka;
stadstrafik, varmed avses annan inom stad bedriven yrkesmässig trafik
än linjetrafik; samt länstrafik, vilken angives såsom inom visst län eller del
därav bedriven yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra till linje- eller stadstrafik.

I motorfordonsförordningen (24 och 25 §§) stadgas härjämte: Vid meddelande
av tillstånd till länstrafik skall bestämmas, å vilken ort automobil, som brukas i
trafiken, skall vara stationerad (stationsort); för automobil, som användes i
stadstrafik, är vederbörande stad stationsort. Därest automobil tagits i bruk
för körning utom stationsorten, skall automobilen, sedan körningen avslutats,
utan onödigt dröjsmål föras tillbaka till stationsorten. Har färd avslutats å
ort utom det område trafiktillståndet avser (trafikområde), må automobilen å
sådan ort tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet. Innehavare
av tillstånd till stads- eller länstrafik för befordran av personer är i regel
skyldig att på anfordran utföra körning inom trafikområdet.

I den proposition (nr 121) till 1930 års riksdag, varigenom förslag till
motorfordonsförordning m. m. förelädes riksdagen, anförde min företrädare
i ämbetet med avseende å de i förslaget upptagna bestämmelserna rörande den
yrkesmässiga trafiken, bland annat, följande:

Viss bestämmelse
angående
yrkesmässig
trafik.

14

Kungl. Majus proposition nr 175.

Att bedriva yrkesmässig automobiltrafik inom visst område torde, enligt
vad förarbetena till gällande lagstiftning ge vid handen, som regel innebära,
att vederbörande tillståndshavare var som helst inom detta område äger utbjuda
i trafiken använda fordon till körning. Utanför detta område äger han
icke sådan rätt, men väl torde han vara oförhindrad att vid resa, som börjat
inom området,, utsträcka färden till ort utom detsamma. I och med att man
låter behovsprincipen vara avgörande vid prövning av tillstånd till länstrafik,
torde det, såsom de sakkunniga framhållit, vara nödvändigt, när det gäller
befordran av personer, att stadga skyldighet för innehavare av trafiktillstånd
att på anfordran stå allmänheten till tjänst med körning inom det område tillståndet
avser. .Nödvändigt torde jämväl vara att vid tillståndets meddelande
föreskrift lämnas örn den ort, varest i trafiken använda fordon
skola vara stationerade. För att körplikten skall kunna bestämmas på sätt de
sakkunniga föreslagit torde vid länstrafik trafikområdet böra givas en mindre
omfattning än vad för närvarande i allmänhet plägar ske. Därest körplikten
ej skall bliva alltför betungande för utövarna av denna trafik, synes densamma
böra begränsas att avse visst län eller del därav, en begränsning som — då det
område, inom vilket körplikt kräves, torde böra sammanfalla med trafikområdet
— föranleder, att rätten att bedriva länstrafik inskränkes på enahanda
sätt. Några nämnvärda olägenheter torde icke komma att uppstå härigenom,
då, såsom i det föregående framhållits, tillståndshavare är oförhindrad
att utsträcka färd, som börjat inom hans trafikområde, till ort utom detsamma.
Att, pa. sätt länsstyrelsen i Stockholms län föreslagit, såsom regel föreskriva,
att utbjudande av automobil ej ma ske annorstädes än å stationsorten, finner
jag med hänsyn till de i allmänhet å landsbygden rådande förhållandena vara
mindre lämpligt. Genom föreskriften örn skyldighet att efter körning, som
avslutas utom stationsorten — varmed i detta sammanhang lämpligen synes böra
förstås ej blott den.körning, som tagit sin början å stationsorten, utan jämväl efter
dennas utförande i omedelbar följd inom trafikområdet mottagna uppdrag att
verkställa körning — utan onödigt dröjsmål föra automobilen tillbaka till
stationsorten, torde vinnas tillräcklig garanti för att, även då rätt att utbjuda
automobil utom stationsorten förefinnes, trafikutövaren icke uppehåller sig å
annan ort för att där söka körning, utan i stället stadigvarande vistas å
stationsorten, överträder trafikutövaren nämnda föreskrift genom att ställa
upp sin automobil å annan ort, för att där avvakta beställning till körning, kan
detta hans förfarande, förutom straffpåföljd, för honom medföra återkallelse
av trafiktillståndet.

Det inom Stockholms län tillämpade systemet, att utbjudande av bil endast
får äga rum å stationsorten, synes dock ej böra helt förbjudas. Å en del håll,
särskilt inom län med tätare bebyggelse och livliga trafikförhållanden, kan en
dylik reglering av trafiken befinnas mest ändamålsenlig. Det torde kunna
utan olägenhet överlämnas åt länsstyrelserna att avgöra, när nu berörd inskränkning
i trafikutövares rätt att utbjuda sitt fordon till körning (med ty
åtföljande begränsning av körplikten) må anses vara av behovet påkallad.

Mot de synpunkter, som av departementschefen sålunda framhållits i fråga
örn den yrkesmässiga trafiken, framställde riksdagen icke någon erinran.

Såsom av det föregående framgår, lärer utövare av stads- eller länstrafik
äga att var som helst inom sitt trafikområde — varmed i fråga om stadstrafik
avses vederbörande stad — upptaga passagerare eller gods för körning jämväl
till ort utom trafikområdet. Härom torde ock i praktiken enighet föreligga.
Däremot hava delade meningar uppkommit rörande dylik trafikutövares rätt

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

att utföra körning i det fall, att från ort utom trafikområdet beställning inkommit
till trafikutövaren att utom sagda område avhämta personer eller gods
för vidare befordran därifrån. Sålunda hava åtskilliga trafikbilägare å landsbygden
i Bräkne och Listers härader uti en den 20 november 1931 dagtecknad
skrift till chefen för kommunikationsdepartementet anfört i huvudsak följande:

Trafikbilägare i städerna (här benämnda stadstrafikutövarna) hade låtit
landsbygdens trafikbilägare (här kallade länstrafikutövarna) förstå, att de
ämnade ställa länstrafikutövarna under åtal, emedan dessa enligt stadstrafikutövarnas
mening skulle hava förbrutit sig mot 1930 års motorfordonsförordning
genom att inkräkta på stadstrafikutövarna speciellt tillkommande rättigheter.
Enligt stadstrafikutövarnas tolkning av sagda förordning skulle länstrafikutövarna
förmenas rätten att inom städernas områden avhämta gods eller
personer, för vilka länstrafikutövarna per telefon bleve anmodade företaga
körning. Ur sagda förordning kunde länstrafikutövarna icke utläsa något
förbud för sådan hämtning, utan ansåge länstrafikutövarna, att de hade
rätt att företaga körning från städerna, örn de per telefon eller genom
bud bleve anmodade därtill. På landsbygden skedde körningen som regel
så, att passagerare kördes till staden och avlämnades där för att senare
samma dag eller dagen efter avhämtas. En del passagerare reste med
tåg eller omnibus till staden, varifrån de sedermera per telefon eller genom
bud anmodade örn avhämtning. Ävenledes finge länstrafikutövarna företaga
flera resor till sjukhus för patienter, som skulle besöka sjukhusen. För dessa
passagerare anmodades länstrafikutövarna ofta företaga hämtning, stundom
samma dag, stundom efter en längre tid, allt efter som vederbörande finge
stanna på sjukhuset. På grund av omförmälda meningsskiljaktighet i fråga
örn tolkningen av 1930 års förordning anhölle länstrafikutövarna örn en »riktig
och klar tolkning» av sagda förordning. Skulle denna tolkning visa sig vara
sådan, att länstrafikutövarna ej hade rätt att inom stad avhämta gods och
passagerare, anhölles, att departementschefen ville gå i författning örn sådan
ändring av motorfordonsförordningen, att länstrafikutövama finge dylik rätt.

Vidare hava medlemmar av Kalmar läns trafikbilägarförening uti en till
länsstyrelsen i sagda län avlåten skrift, vilken länsstyrelsen med skrivelse den
27 november 1931 överlämnat till Kungl. Majit, anfört bland annat:

Tvenne innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik för personbefordran
inom länet hade av underrätt fällts till ansvar jämlikt 44 § 1 mom. i 1930
års motorfordonsförordning för det de, efter därom å stationsorten emottagen
beställning, utfört körning från stad till ort inom annat trafikområde. Enligt
vad ombudsmannen i Sveriges trafikbilägares riksförbund meddelat tolkades
hithörande lagbestämmelser överallt i riket på det sätt, att dylik körning ansåges
tillåten.

I skriften hemställdes, att länsstyrelsen ville upplysa föreningen, huru däri
berörda bestämmelser i motorfordonsförordningen borde tolkas.

I sin förenämnda skrivelse har länsstyrelsen — med förmälan att nyssnämnda
hemställan icke kunnat föranleda någon åtgärd från länsstyrelsens
sida — förklarat, att då i skriften berörda förhållanden syntes vara föremål
för olika tolkning, länsstyrelsen ansett sig böra överlämna skriften till
Kungl. Majit för den åtgärd Kungl. Majit kunde finna påkallad.

Den tolkning av hithörande bestämmelser i motorfordonsförordningen, mot
vilken i nyssberörda båda framställningar riktats gensagor, har i åtminstone

Departements,
chefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ett fall vunnit godkännande av hovrätt. I åsyftade fall voro omständigheterna
följande:

Länsstyrelsen i Kalmar län meddelade den 17 mars 1930 med stöd av 24,
27, 28 och 29 §§ i förordningen den 15 juni 1923 örn motorfordon åkeriidkaren
S. i Verkebäck, Gladhammars socken, tillstånd att inom Kalmar och angränsande
län, med station i Verkebäck, utöva yrkesmässig automobiltrafik för
personbefordran.

Allmän åklagare instämde S. till rådstuvurätten i Västervik och anförde:
S., som icke ägde tillstånd att i Västervik bedriva yrkesmässig trafik, hade
det oaktat där utövat sådan, i det han vid upprepade tillfällen under år 1931
med automobil från staden till ort utanför densamma befordrat personer, vilka
per telefon till S:s bostad i Verkebäck beställt dylik körning. Åklagaren
yrkade förty, att S. måtte fällas till ansvar för vad sålunda läge honom till last.

Rådstuvurätten yttrade i utslag den 13 april 1931: I målet vore upplyst
och ostridigt, att S., som icke erhållit polismyndighetens i'' Västervik tillstånd
att inom staden utöva sådan trafik med automobil, som i motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 benämndes stadstrafik, vid åtskilliga tillfällen under
år 1931 efter beställning i telefon i sin bostad i Verkebäck upptagit automobilskjutsar
i Västervik och därefter mot ersättning befordrat passagerare till
platser, belägna utanför Västervik. På grund därav och enär den yrkesmässiga
trafik S. sålunda utövat vore att hänföra till stadstrafik, fällde rådstuvurätten
jämlikt 44 § 1 mom. i sistnämnda förordning S. till böter.

Efter besvär av S. fann Göta hovrätt enligt utslag den 16 juni 1931 ej skäl
att göra ändring i rådstuvurättens utslag.

I detta sammanhang bör anmärkas, att i mål av nyssberörda beskaffenhet
hovrätts utslag enligt gällande regler örn fullföljd av talan mot hovrätts beslut
icke må av enskild part överklagas, vadan hovrätt som regel är högsta instans
i dylika mål.

Av den tolkning, som hithörande bestämmelser i motorfordonsförordningen
sålunda av domstol erhållit, skulle i vissa fall kunna föranledas uppenbara
orimligheter. Exempelvis skulle en person, som önskade färdas från staden X
till den närbelägna staden Y, icke äga att från Y tillkalla en automobil, som
i Y brukades i stadstrafik, oaktat samtliga automobiler, vilka i X användes i
stadstrafik, vore upptagna. Och även örn samtliga automobiler i en stad vore
upptagna, exempelvis för en begravningsprocession, skulle en person, som
önskade deltaga i processionen, ej äga att efter beställning per telefon därtill
anlita automobil, som brukades i länstrafik och till äventyrs vore stationerad
nära intill staden. Örn däremot i sistnämnda exempel vederbörande själv begåve
sig till den i länstrafik brukade automobilens stationsort och där toge automobilen
i bruk, lärer, på sätt även framgår av min företrädares i ämbetet förut
återgivna uttalande, något hinder icke enligt gällande bestämmelser möta för
länstrafikutövaren att med automobilen utföra körning inom staden.

För min del anser jag, att en trafikutövares rätt att med av honom brukad
automobil utföra körning till ort utom trafikområdet icke bör vara beroende
av det sätt, varpå en beställning örn körning kommer trafikutövaren (eller av
denne anlitad förare) till handa. Skillnad synes mig förty icke böra i förevarande
hänseende göras mellan, å ena sidan, det fall att beställningen lämnas
per telefon, i brev eller telegram, genom bud eller genom annat dylikt be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

17

fordringssätt samt, å andra sidan, det fall att beställningen av beställaren personligen
framföres. I båda fallen måste, därest körning i anledning av beställningen
utföres, automobilen sägas hava omedelbart tagits i bruk för beställarens
räkning. Därest efter telefonbeställning från en stad en trafikutövare, vilkens
automobil är stationerad å annan ort, i staden avhämtar beställaren, lärer automobilen
följaktligen ej tagas i bruk först i staden; den beställda körningen har
tagit sin början å den ort, där beställningen mottogs.

Det synes mig näppeligen böra antagas, att de lagstiftande myndigheterna
i förevarande hänseende haft annan uppfattning än den, varåt jag nu givit
uttryck. Då emellertid hithörande bestämmelser i motorfordonsförordningen,
såsom av förut refererade rättsfall framgår, giva rum för annan tolkning, har
det synts mig angeläget att sagda bestämmelser erhålla en ändrad avfattning.
Jag har därför låtit inom kommunikationsdepartementet utarbeta förslag till
ändrad lydelse av 24 och 25 §§ i motorfordonsförordningen, varigenom i förordningen
tydligt utsäges, att innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik
äger att i anledning av beställning, som av honom emottagits å ort inom
trafikområdet, utföra körning jämväl till ort utom detsamma. Den föreslagna
lydelsen av sagda paragrafer föranleder i sin tur viss ändring av 44 § i motorfordonsförordningen.

Chefen för kommunikationsdepartementet uppläser härefter de av honom
omförmälda förslagen till ändringar av motorfordonsförordningen, vilka sammanförts
i ett författningsförslag, samt anför vidare:

över sagda förslag bör riksdagens yttrande inhämtas.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte besluta inhämta riksdagens
yttrande över ifrågavarande författningsförslag, med förklarande att Kungl.
Majit vill, efter mottagande av riksdagens svar, meddela det beslut, som därav
föranledes.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

F. Wessberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 143 haft. (Nr 175.)

46i sa 2