Kungl. Maj\ts proposition Nr 155.

1

Nr 155.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till dels lag örn
byggnadslån ur kyrkofonden dels ock lag om ändring i
arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika
löneboställen; given Stockholms slott den 26 februari 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
för dess del antaga härvid fogade förslag till dels lag om byggnadslån ur
kyrkofonden dels ock lag örn ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av ecklesiastika löneboställen.

Under Hans Majits,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam. Städener.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

t sami.

125 haft. (Nr 155.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Förslag

till

Lag om byggnadslån ur kyrkofonden.

Härigenom förordnas som följer:

1 i

Där arrendator å löneboställe, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning
den 9 december 1910, fått sig ålagt att verkställa byggnadsarbeten å
bostället och för dessa arbeten icke erhållit byggnadsförskott ur kyrkofonden
enligt lagen den 21 november 1925 örn förskott ur samma fond till
bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen utan nödgats
för ändamålet upptaga byggnadslån hos annan, må på ansökan av arrendatorn
Konungen efter prövning av omständigheterna i det särskilda
fallet medgiva, att ur kyrkofonden lämnas lån för inlösen av sådant reda l
upptaget byggnadslån eller del därav, ävensom pröva säkerheten och bestämma
de närmare villkoren för lånets utlämnande och återbetalning.

Såsom nybyggnadskostnad, för vars gäldande lån ur kyrkofonden sålunda
kan erhållas, anses jämväl gottgörelse, som tillträdande arrendator
jämlikt 26 § ecklesiastik boställsordning förpliktats utgiva till avträdaren
för vad denne utlagt för verkställande av föreskrivna byggnadsarbeten.

Ansökan, som nu sagts, skall vara ingiven till Konungen före utgången
av år 1932.

2 §.

Å lån, som erhållits enligt 1 §, äga, i den mån Konungen så förordnar,
föreskrifterna i 2 och 3 §§ lagen den 21 november 1925 örn förskott ur
kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen
motsvarande tillämpning.

3 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna
lag, utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, fran trycket utkommit i Svensk författningssamling

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

3

Förslag

till

Lag om ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av
ecklesiastika löneboställen.

Härigenom förordnas som följer:

1 *.

I avseende å arrendeupplåtelse av löneboställe, som avses i 1 § ecklesiastik
boställsordning den 9 december 1910 och som är utarrenderat enligt
föreskrifterna i förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering
av prästerskapets löneboställen, må länsstyrelsen, där de kontraherade
arrendevillkoren, med hänsyn till rådande förhållanden, finnas för
arrendatorn tyngande och det på grund härav kan antagas möta svårigheter
för denne att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet samt då skäl
därtill i övrigt äro och enskild rätt ej förnärmas, efter ansökning av
arrendatorn för tiden från och med arrendeåret 1932/1933 medgiva sådan
ändring i arrendevillkoren, att hälften av den avtalade arrendeavgiften
efter priserna i litt. A i länets markegångstaxa det år avtalet slutits omräknas
i en eller flera markegångspersedlar att lösas med penningar efter
senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan.

2 i

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna
lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Gällande lagstiftning.

Ecklesiastik
boställsordning
och
arrendeförordning.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, Hambin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
departementschefen, statsrådet Städener:

Prästerskapets löneboställen förvaltas enligt föreskrifterna i ecklesiastik
boställsordning den 9 december 1910 och ecklesiastik arrendeförordning
den 21 november 1925. Arrendet för löneboställe, som är avsett för
jordbruk, uppdelas i arrendeavgift och årsbelopp för nybyggnadsskyldighetens
fullgörande. Arrendeavgiften skall enligt stadgande i 12 §
1 mom. arrendeförordningen vara utsatt till hälften i penningar och till
hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas i vederbörande läns
senast fastställda markegångstaxa, att lösas med penningar efter pris
enligt litt. A i markegångstaxan. Årsbeloppet för nybyggnadsskyldighetens
fullgörande skall vidare enligt 18 § 1 mom. samma arrendeförordning
uppskattas till visst belopp i penningar. Vid denna uppskattning
skall hänsyn tagas å ena sidan dels till kostnaden för den nybyggnad, som
kan finnas angiven i arrendekontraktet, dels till vad arrendatorn har att
utgiva till föregående arrendatorn för av denne verkställd nybyggnad
och dels till önskvärdheten därav att, när större nybyggnad framdeles
må ifrågakomma, medel till gäldande av lämplig del av kostnaden därför
må finnas tillgängliga, och å andra sidan till beloppet av för nybyggnadskostnadens
bestridande till äventyrs tillgängliga medel samt till
angelägenheten att för bostället erhålla skäligt arrende. Arrendeuppskattningen
verkställes av vederbörande ecklesiastika boställsnämnd. Boställsnämndens
yttrande och förslag ingivas till länsstyrelsen, som upprättar
förslag angående sättet för utarrenderingen, storleken och beskaffenheten
av de hus, som skola finnas å bostället, samt innehållet i arrendekontraktet,
varefter handlingarna i ärendet överlämnas till domkapitlet. Biträder
domkapitlet vad länsstyrelsen föreslagit, skall länsstyrelsen genom beslut,

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

som utfärdas efter anslag, fastställa förslaget till efterrättelse vid utarrenderingen.
Om domkapitlet däremot icke biträder länsstyrelsens förslag,
skall ärendet hänskjutas till kammarkollegiets prövning och avgörande.

Där arrendator av med jordbruk förenat löneboställe, varå syn enligt
64 § ecklesiastik boställsordning hållits, genom kontrakt, upprättat efter
1925 års arrendeförordning, får sig ålagt verkställande av nybyggnad, som
ansetts nödig för boställets iståndsättande med anledning av ecklesiastik
boställsordnings trädande i tillämpning beträffande bostället (första bebyggandet),
kan, jämlikt lagen den 21 november 1925 örn förskott ur kyrkofonden
till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen,
förskott ur kyrkofonden utbetalas för bestridande av kostnaden för nybyggnadens
utförande. Som nybyggnadskostnad skall därvid jämväl anses
dels kostnad för lösen av överloppshus, vilka skola bibehållas som arrendators
skyldighetshus, samt för sådana förbättringsarbeten å befintliga
skyldighetshus, som icke kunnat åläggas avträdande byggnads- och underhållsskyldig,
dels ock gottgörelse, som tillträdande arrendator kan förpliktas
utgiva till avträdaren för av denne utlagd kostnad för första bebyggandet.
Dylikt förskott får enligt kungörelse den 21 november 1925
med villkor och bestämmelser angående erhållande av förskott ur kyrkofonden
till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen
icke utgå, där nybyggnadskostnaden understiger ett belopp, motsvarande
två års för boställe betingade års- och arrendebelopp, ej heller, med
mindre boställets ringa storlek eller andra omständigheter föranleda
undantag, där kostnaden icke uppgår till 3,000 kronor. Förskottet, som
förräntas efter fem procent örn året, får ej utgå med högre belopp, än som
motsvarar högst tolv års eller, där särskilda omständigheter sådant föranleda,
högst sjutton års års- och arrendebelopp för bostället. Återbetalningen
av förskott bör äga rum genom årligen lika annuiteter under
loppet av högst tjugu eller, där särskilda omständigheter anses böra föranleda
undantag, högst fyrtio år. Annuitet bör ej överstiga årsbeloppet.
Frågan angående tilldelande av förskott upptages och prövas i sammanhang
med boställets utarrendering, varvid länsstyrelsen har att till visst
belopp bestämma det förskott, som må utgå till arrendatorn, ävensom fastställa
den plan, enligt vilken förskottets amortering skall äga rum. Förskottet
skall av statskontoret, efter anmälan av länsstyrelsen, översändas
till kyrkorådet i den församling, där bostället är beläget; och har kyrkorådet
att tillhandahålla arrendatorn förskottet i den mån arrendatorn
styrker det vara för byggnadsarbetet erforderligt. Domkapitlet övervakar
vidare, att de arbeten, för vilkas bekostande förskott ur kyrkofonden lämnats,
inom behörig tid bliva verkstiillda. Liinsstyrelsen åligger att av

Lagen örn
förskott ur
kyrkofonden.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

boställets avkastning årligen till kyrkofonden inleverera det belopp, som
skall utgå enligt den fastställda amorteringsplanen. För att komma i åtnjutande
av det för bostället beräknade förskottet skall arrendatorn skriftligen
förbinda sig att, i händelse den nybyggnad, förskottet avser, icke
utföres i föreskriven ordning, återbära förskottet eller så stor del därav,
som ej motsvaras av utfört och godkänt arbete, jämte ränta. Säkerhet skall
av arrendatorn ställas för denna förbindelse.

Äldre ut- Flertalet av prästerskapets löneboställen är utarrenderat enligt eckabestämmJT"
^es^as*-^ arrendeförordning, som trädde i kraft den 1 maj 1926. Emellerser.
tid är fortfarande ett betydligt antal — hela antalet löneboställen uppgår
enligt 1927 års prästlöneregleringssakkunniga till 3,239 stycken —
utarrenderat enligt förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering
av prästerskapets löneboställen, vilken förordning trädde i
kraft den 1 januari 1912. Enligt denna förordnings 4 § skall förslag till utarrendering
uppgöras av på landet kronofogde eller länsman (landsfiskal)
och i stad magistratsperson i samråd med kontraktsprosten, tjänstinnehavare,
vars rätt av utarrenderingen beröres, samt en av pastoratet eller,
då avkastningen av bostället skall ingå till kyrkofonden eller tillgodokomma
viss tjänstinnebavare, av domkapitlet utsedd, i lantbruks- och affärsförhållanden
kunnig person. Arrendeavgiften skall alltid vara utsatt i
penningar. Någon möjlighet att erhålla förskott ur kyrkofonden till uppförande
av nybyggnader finnes ej. Sättet för utarrendering överensstämmer
i övrigt huvudsakligen med nu gällande bestämmelser.

Vidare finnes ett mycket ringa antal löneboställen, som äro utarrenderade
efter de före den 1 januari 1912 gällande bestämmelser eller kungl,
skrivelserna den 12 november 1858 och den 11 juli 1862. Då de sista av dessa
arrenden, som omfatta en tidrymd av tjugu år, utgå den 14 mars 1933 eller
senast den 14 mars 1934, torde de i detta sammanhang sakna intresse.

Jämlikt bestämmelserna i lagen den 21 maj 1926 angående lindring i
arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen
jord kunde arrendator medgivas lindring i arrendevillkoren genom
nedsättning med högst en tredjedel av arrendeavgiften och årsbeloppet
för uppskattad nybyggnadskostnad, dock ej för tid, som förflutit före
arrendeåret 1926—1927. Förutsättning för dylik lindring var, bland annat,
att arrendeavtalet slutits under något av åren 1917—1921, att ansökning
ingivits till vederbörande länsstyrelse före utgången av år 1926, att de
kontraherade arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befunnes
oskäligt tyngande och arrendatorn på grund därav kunnat befaras
bliva urståndsatt att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet, samt att

Låsten angående
lindring
i arrendevillkoren
för
vissa ecklesiastika

arrendatorer.

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

arrendatorn gjort vad av honom skäligen kunde påfordras för hållande av
den arrenderade fastigheten i god hävd. Länsstyrelsen skulle, där sådant
för åstadkommande av nödig utredning prövades erforderligt, på sökandens
bekostnad föranstalta örn ny arrendeuppskattning, varefter kammarkollegiet
prövade och avgjorde frågan örn arrendelindring. Tillämpningsföreskrifter
till sistnämnda lag hava meddelats i kungörelse av den 21
maj 1926. I enlighet med hithörande bestämmelser har enligt uppgift lindring
i arrendevillkoren medgivits i omkring 125 fall.

Vidare har Kungl. Majit i cirkulär den 19 februari 1932 bemyndigat
länsstyrelserna att, på därom av arrendator utav genom myndigheternas
försorg utarrenderat ecklesiastikt lönehoställe gjord ansökan, bevilja anstånd
med betalning av högst hälften av under mars 1932 förfallande arrendeavgift
och årsbelopp för nybyggnad, dock ej längre än till den 1 november
1932, under villkor att arrendatorn å belopp, som icke inom kontraktsenlig
tid guldits, erlägger ränta från förfallodagen tills full betalning
sker efter en räntefot av fem procent för år, ävensom för betalningens
behöriga fullgörande till såväl resterande arrendeavgift och årsbelopp
som ränta därå ställer till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan
säkerhet, som av länsstyrelsen godkännes. Därvid skall dock iakttagas, att
anstånd må medgivas endast i fall, då det kan anses visat, att det på grund
av arrendes storlek och arrendators ekonomiska ställning skulle bereda
arrendator avsevärd svårighet att erlägga arrendeavgift och årsbelopp
i enlighet med arrendekontraktet.

1932 års
cirkulär
angående
anstånd med
betalning av
arrendeavgift
och årsbelopp.

Ett flertal arrendatorer av ecklesiastika boställen hava nu gjort ansök- Inkomna anningar
örn lindring i gällande arrendevillkor, däri i huvudsak hemställts so\^ring °™
örn nedsättning av utgående arrendeavgifter eller örn ny arrendevärde- arrendevillring.
Sålunda hava Arvid Jönsson m. fl. ombud för Bohusläns arrendators- teorén.
förening efter ett möte i Uddevalla den 7 januari 1931 med föreningens
medlemmar, där vissa frågor örn arrendeförhållandena för arrendatorer
av kronoegendomar och prästboställen diskuterats, i skrivelse sistnämnda
dag hemställt, att Kungl. Majit måtte förordna örn lindring i arrendevillkoren,
avseende nedsättning i gällande arrendeavgifter med en tredjedel.

Vidare har ett femtiotal krono- och ecklesiastika boställsarrendatorer
inom Upplandsdelen av Stockholms län vid möte i Rimbo den 15 februari
1931 enligt insänt protokoll uttalat sig för nedsättning i arrendeavgifterna
med 25 procent. Efter ett i Skövde med omkring 200 kronoarrendatorer och
ecklesiastika arrendatorer i Skaraborgs län hållet möte den 7 mars 1931
laiva Henrik Erikson m. fl. ombud för mötet i skrivelse samma dag hemställt,
att Kungl. Majit måtte förordna antingen örn lindring i arrende -

I ärendet
avgivna
yttranden.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

villkoren genom nedsättning av arrendeavgifternna med en tredjedel eller
örn ny arrendevärdering av de åt berörda arrendatorer upplåtna egendomarna,
vilka i anledning därav borde på nytt hembjudas de nuvarande arrendatorerna,
med rätt för dem att, därest de ansåge sig icke kunna fullgöra
de fordrade arrendeavgifterna, bliva lösta från sina arrendekontrakt. Föreningen
arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne u. p. a. bar i skrivelse
den 14 december 1931 anhållit örn att arrendatorer av till ecklesiastikt
ändamål anslagna jordbruksfastigheter, som upplåtits på arrende
genom offentlig myndighets försorg, måtte erhålla lindring i sina arrendevillkor.
Efter en sammankomst den 21 november 1931 i Västerås med 46
arrendatorer av ecklesiastik jord inom Västmanlands län hava Erik
Andersson m. fl. ombud för mötet i skrivelse den 18 december 1931
anhållit örn lindring i de för egendomarna fastställda kontanta arrendena
för innevarande år med 25 procent. Vidare har länsstyrelsen i
Linköping i skrivelse den 26 januari 1932 efter framställning av arrendatorer
av ecklesiastika boställen inom Östergötlands län vid möte i Linköping
den 13 januari 1932 hemställt, att de arrendatorer, vilkas arrenden
blivit bestämda under en för jordbruksnäringen gynnsammare tid och
under nuvarande förhållanden framstå såsom orimligt höga, måtte kunna,
efter på arrendatorns egen bekostnad verkställd omvärdering av arrendet,
av Kungl. Maj:t medgivas lindring i arrendet för vissa år eller för återstoden
av arrendetiden. Ytterligare kan här anmälas, att arrendatorn av
komministersbostället i Västorps församling K. H. Person, arrendatorn
av inägojorden till ecklesiastika lönebostället Prästbordet nr 1 i Långsele
socken N. E. Westlin och arrendatorn av ecklesiastika lönebostället Kyrkobordet
nr 1 i Eds socken E. A. Höglund i särskilda ansökningar dagteeknade
den 10 november 1931, den 16 december 1931 respektive den 18 januari
1932 anhållit örn lindring i utgående arendeavgifter. Slutligen har Hal
lands arrendatorsförening i en till departementet den 25 februari 1932 inkommen
skrift anhallit, dels örn nedsättning i arrendeavgiften för innevarande
år med 25 procent eller uppskov med halva arrendesumman till
den 1 november 1932 utan att ränta å summan skulle erläggas och särskild
borgen avkrävas, dels örn snar omvärdering av arrendena, dels ock örn
ökade möjligheter till erhållande av ersättning vid dräneringsarbeten
m. m.

Efter remiss har kammarkollegiet den 24 december 1931 avgivit utlåtande
i förevarande fråga örn lindring i arrendevillkoren för arrendatorer
av ecklesiastik jord. Därvid har kollegiet tillika överlämnat från
åtskilliga boställsnämndsordförande samt från Överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser och domkapitel ävensom Stockholms stads konsistorium
i ärendet avgivna yttranden.

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155

Ur dessa yttranden anhåller jag att få i sammandrag återgiva följande
uttalanden, vilka äro ägnade att belysa de förhållanden, rörande vilka jag
längre fram ämnar framlägga förslag.

Länsstyrelserna i Stockholms län, Nyköping, Kalmar, Kristianstad, Vänersborg,
Mariestad, Härnösand, Östersund och Umeå samt domkapitlen i
Linköping, Skara, Västerås, Göteborg, Härnösand och Luleå ävensom
Stockholms stads konsistorium och flera boställsnämndsordförande hava
samtliga varit inne på den tankegången, att örn något skulle göras för att
bereda ifrågavarande arrendatorer lindring i arrendevillkoren genom nedsättning
i arrendeavgifterna, detta torde ske genom prövning från fall till
fall i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som kommit till
uttryck i ovannämnda lag den 21 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.
Åtskilliga av de sålunda hörda hava vidare ifrågasatt ökade möjligheter
för arrendatorerna att erhålla förskott ur kyrkofonden eller lån ur samma
fond till gäldande av kostnaderna för byggnadsarbeten å boställena.

Så har ordföranden i ecklesiastika boställsnämnden för Väddö och Närdinghundra
tingslag, Mellersta Roslags domsaga och Norrtälje i Stockholms
län beträffande arrendatorer av ecklesiastika löneboställen inom
det distrikt, där han vore boställsnämndens ordförande, ansett sig under
inga förhållanden kunna tillstyrka en generell nedsättning av arrendeavgifterna,
enär det funnes en hel del arrendatorer, som innehade löneboställena
på mycket förmånliga villkor, varför någon nedsättning för
dessa icke borde ifrågakomma. Men givetvis funnes det andra arrendatorer,
som vore i stort behov av lindring, synnerligast sådana, som utom
skälig arrendeavgift även voro skyldiga att av egna medel förskottera i
mångå fall ganska avsevärda belopp till nybyggnad, som de först efter
flera år bleve gottgjorda, och å vilka belopp de ej heller erhölle någon
ränta. Skulle därför lagen av den 21 november 1925 angående förskott ur
kyrkofonden ändras därhän, att förskott skulle kunna beviljas vid förekommande,
vid arrendeuppskattningen föreskriven nybyggnad av omfattning,
som föreskrives i § 1 mom. 2 i kungörelsen den 21 november 1925
angående tillämpningen av ovannämnda lag, vore detta en stor lindring
för arrendatorerna, ja, i många fall tillräcklig. Som nu bestämmelserna för
erhållande av förskott vore avfattade, vore desamma ganska illusoriska,
enär hädanefter blott ett ringa fåtal arrendatorer kunde komma i åtnju
tande därav. En sådan ändring av lagen vore enligt hans åsikt endast till
förmån för alla parter; i många fall hade erfarenheten nu visat, att det
varit synnerligen svårt att få boställen, varå stor nybyggnadskostnad
vilat utan erhållande av förskott, utarrenderade till rimlig avgift. Denna
olägenhet skulle bortfalla, och även skulle i många fall högre arrendeavgift
kunna erhållas, om förskott skulle kunna beviljas. Dessutom skulle
kyrkofonden få avsevärda belopp placerade mot fullgod säkerhet och skä
lig ränta.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit de föreliggande framställningarna
vara ett naturligt utslag av det betryckta läge, vari hela vår

Länsstyrelser
och dom
kapitel m. fl

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

jordbruksnäring för närvarande befunne sig. Arrendatorerna å ecklesiastika
boställen hade givetvis liksom övriga jordbrukare att kämpa med
allvarliga svårigheter. Såsom en utväg ur de rådande svårigheterna hade
å de nämnda mötena föreslagits en generell nedsättning av fastställda
arrenden. Detta förslag torde ha sin grund däri, att statsmakterna tidigare
på liknande sätt behjärtat de svårigheter, vari arrendatorer av publik
jord råkat genom konjunkturväxlingar. Länsstyrelsen erinrade örn 1926 års
lagstiftning angående lindring i villkoren för arrendatorer å kronans
jordbruksdomäner och ecklesiastik jord. Liksom vid detta tillfälle syntes
en nedsättning av ifrågavarande arrenden nu endast kunna ske genom
särskild lagstiftning beträffande den ecklesiastika jorden? under medverkan
av kyrkomötet. Länsstyrelsen ställde sig emellertid tveksam, huruvida
tiden vore inne att taga ståndpunkt i denna fråga. Det ställde sig
svårt att bedöma, huruvida den nuvarande krisen komme att bliva långvarig
eller vore av övergående karaktär. En lika kraftig konjunkturväxling
som efter år 1921 syntes åtminstone ännu icke föreligga. Så starka billighetsskäl
kunde sålunda knappast sägas vara för handen, att de principiella
betänkligheter, som alltid måste hysas gentemot en förändring av gällande
arrendeavtal, borde åsidosättas. Då emellertid situationen mycket väl
kunde utveckla sig därhän genom krisens förvärrande, funne länsstyrelsen
det väckta spörsmålet förtjänt att följas med oavlåtlig uppmärksamhet
och ånyo tagas i övervägande, då en bättre överblick av berörda förhållanden
kunde vinnas. Örn en lagstiftning av ifrågavarande slag i framtiden
skulle komma till stånd, borde den givetvis icke, såsom mötesdeltagarna
tänkt sig, erhålla formen av en nedsättning med bestämt procenttal av
samtliga arrendeavgifter utan i stället ansluta sig till grunderna för 1926
års författningsbestämmelser. Jordbrukskrisen hade emellertid drabbat
en del arrendatorer å boställen på ett alldeles särskilt kännbart sätt, nämligen
dem som utöver det årliga arrendet hade att själva förskottera nybyggnadskostnader.
Antalet arrendatorer, som kunde komma i åtnjutande
av förskott ur kyrkofonden enligt gällande bestämmelser, bleve efter hand
allt mindre. Ett trängande och fullt legitimt behov av lån för nybyggnader
å löneboställen kunde emellertid i många fall förekomma utan att villkoren
för förskott ur kyrkofonden stöde att uppfylla. Det skulle därvid
vara en välbehövlig lättnad, örn kredit kunde beredas från kyrkofonden i
annan ordning än jämlikt lagen den 21 november 1925 örn förskott ur
kyrkofonden. Man kunde till exempel tänka sig, att direkta lån utlämnades
från kyrkofonden mot säkerhet av samma beskaffenhet som vid förskott
eller under andra betryggande former. Räntan skulle därvid givetvis
gäldas av den låntagande arrendatorn. Länsstyrelsen ansåge ett sådant
uppslag värt att undersökas, då man därigenom måhända skulle kunna
bringa hjälp åt de mest betungade arrendatorerna.

Länsstyrelsen i Kristianstad har framhållit, att arrendekontrakt, som
avslutats under tiden 1919—1925, kunde i närvarande tid vara så ekonomiskt
betungande, att en viss nedsättning av däri fastställda arrendeavgifter
finge anses hava fog för sig. Denna nedsättning borde emellertid
icke vara generell utan prövas i varje särskilt fall i likhet med vad
som stadgades i förordningen den 21 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen

.11

Kungl. May.ts proposition Nr 155.

jord. En åtgärd, som för en del av de ecklesiastika boställena skulle åstadkomma
stor lättnad, vore enligt länsstyrelsens förmenande, att rätt att
erhålla nybyggnadsförskott ur kyrkofonden måtte utsträckas till all ecklesiastik
jord och att dylikt förskott, som nu endast kunde beviljas vid
arrendeperiods början, skulle kunna medgivas när som helst under löpande
arrendeperiod, när så prövades skäligt.

Ordföranden i ecklesiastika boställ snämnden för Jönåkers, Rönö och
Mölebo härads tingslag samt Nyköping och Trosa i Södermanlands län har
avstyrkt en generell nedsättning i arrendeavgifterna, men däremot ansett
frågan örn nedsättning böra prövas från fall till fall örn full rättvisa skulle
erhållas. Han har vidare uttalat önskemål örn att bestämmelserna angående
arrendators rätt att erhålla lån ur kyrkofonden gjordes något mindre
rigorösa i avsikt att underlätta genomförandet av nybyggnader vid löneboställena.
I vida högre grad, än vad dittills skett, borde kyrkofondens
medel kunna få disponeras för detta ändamål, så mycket mera som detta
vore en uppgift, som måste anses stå kyrkofondens intressen mycket nära.

Länsstyrelsen i Vänersborg har framhållit,, att arrendeavgifterna för
ecklesiastika boställen inom länet städse fastställts efter omsorgsfull prövning
av alla på frågan inverkande omständigheter. Den depression, som
för närvarande vilade över landets jordbruksnäring, tyngde icke blott
arrendatorer av publik jord utan i lika hög grad enskilda jordägare och
arrendatorer. Gentemot övriga kategorier jordbrukare kunde arrendatorer
av ecklesiastik jord till och med sägas delvis intaga en företrädesställning,
såtillvida som arrendeavgifterna för de boställen, som utarrenderats
jämlikt bestämmelserna i ecklesiastika arrendeförordningen den 21
november 1925, utsatts till hälften i penningar och till hälften i markegångspersedlar
att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt
litt. A i markegångstaxan. Länsstyrelsen kunde sålunda icke tillstyrka
någon generell nedsättning i arrendeavgifterna för ecklesiastik jord. För
åstadkommande av likformighet olika arrendatorer emellan syntes det
dock möjligen böra tagas i övervägande, huruvida icke beträffande ännu
gällande arrendeavtal, som slutits enligt 1911 års förordning angående utarrendering
av prästerskapets löneboställen, och som icke kunnat komma
ifråga till lindring enligt 1926 års lag angående lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord,
en omräkning av arrendeavgifterna borde ske så, att hälften förvandlades
till markegångspersedlar till myckenhet enligt A-priserna i utarrenderingsårets
markegångstaxa att för återstående arrendetiden lösas med
penningar på sätt som i fråga örn nyare arrendeavtal gällde. Sådan omräkning
syntes dock allenast kunna komma i fråga, ifall och i den mån
arrendeavgifterna icke disponerats för gottgörelse åt arrendatorn för förskjutna
byggnads- eller dylika kostnader eller enskild rätt därigenom icke
förnärmades.

Domkapitlet i Härnösand har funnit den rådande jordbrukskrisen medföra
bekymmer och svårigheter för boställsarrendatorerna liksom för andra
jordbrukare. Det vore för den med jordbruksförhållandena icke fullt
förtrogne svårt att få en tillförlitlig kännedom örn, huru djupgående och
omfattande denna kris vore. Att boställsarrendatorerna skulle i någon
högre grad än jordbrukare i allmänhet drabbas av krisen syntes emeller -

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

tid föga troligt. Att därför bereda denna grupp jordbrukare speciella lättnader
endast därför att de hade möjlighet att falla tillbaka på det allmänna
kunde, örn problemet såges ur vidare synvinkel, förefalla mindre riktigt.
Den minskning i arrendeavgifterna, som dessa i så fall skulle vinna, skulle
bli en förlust för det allmänna, vilken förlust — med vissa undantag enligt
den invecklade lagstiftningen i ämnet — skulle gå ut över skattedragarna
och alltså även över de beträngda självägande jordbrukarna. Vad som
från det allmännas sida borde göras för att stödja jordbruksnäringen,
borde därför helst avse åtgärder, som bomme samtliga utövare av denna
näring till godo och som på så sätt även skulle ge boställsarrendatorerna
ökade möjligheter att fullgöra sina kontraktsenligt ingångna förbindelser.
Även örn en sådan principiell erinran hade fog för sig, så ville domkapitlet
dock icke förneka att, örn situationen bleve alltför tryckande för arrendatorerna.
det allmänna kunde lia rätt och plikt att såsom kontrahent i
arrendeförhållandet visa förståelse för motpartens trångmål genom beredande
av skälig lindring i arrendevillkoren. Billighetshänsynen kunde icke
lämnas å sido, då det gällde ett utan vederbörandes eget förvållande iråkat
nödläge. För tillmötesgående talade ock det allmännas intresse att undvika
förlust genom sämre arrendevillkor vid förnyad utarrendering av
ett boställe, örn arrendatorn på grund av bristande betalningsfönnåga
måste skiljas från arrendet. Domkapitlet ställde sig alltså för sin del i och
för sig icke avvisande mot att extra ordinära åtgärder vidtoges till hjälp
åt boställsarrendatorer, som genom jordbrukskrisen råkat i nödställd
belägenhet. Domkapitlet hade emellertid icke någon ingående kännedom
örn, huru svårartad och omfattande jordbrukskrisen vore, samt hade fördenskull
ej någon fast utgångspunkt för bedömande av, hurudant läget
nu verkligen vore för jordbrukarna. Domkapitlet hade dock icke kunnat
finna, att boställsarrendatorerna i särskilt hög grad drabbats av krisen.
Ej heller torde dessa arrendatorer i allmänhet kunna klaga över hårda
arrendevillkor. Domkapitlet erinrade härutinnan örn de offentliga sak
kunnigutredningar, som på de senare åren företagits rörande den ecklesiastika
jordens förvaltning, därvid enstämmigt framhållits och beklagats,
huru ringa arrendeinkomst denna jord lämnade. Detta förhållande
gåve ett starkt stöd för antagandet, att boställsarrendatorerna icke blivit
hårt pressade vid arrendeuppgörelserna samt att de därför borde kunna
tåla någon påfrestning utan att råka i nödläge. För att emellertid icke
enbart ledas av en allmän uppfattning utan för att få ett säkrare underlag
för bedömande av situationen hade domkapitlet låtit upprätta en sammanställning
rörande utfallet i jämförelse med tidigare arrenden av boställenas
inom stiftet utarrendering under de sistförflutna två åren, då ett procentuellt
sett mycket stort antal boställen på nytt utarrenderats. Denna
tablå utvisade, att i några få undantagsfall —■ och då i fråga örn något
mindre boställe eller boställsdel — ett bättre eller oförändrat resultat
erhållits vid den nya utarrenderingen, under det i övrigt de nya arrenderesultaten
blivit — i regel högst väsentligt — sämre än de föregående.
Förmodligen voro förhållandena ungefär enahanda inom andra stift.
Orsaken vore givetvis till största delen lågkonjunkturen för jordbruksnäringen.
Då alltså de på jordbrukets ekonomiska bärkraft inverkande
krisförhållandena i många fall utövat inflytande redan vid arrendevillkorens
bestämmande, kunde det förefalla som örn — åtminstone för när -

13

Kungl. Maj:ts proposition Kr 155.

varande — ytterligare lindring icke borde vara behövlig i dessa fall. I
enlighet nied lag den 21 maj 1926 hade vidare lindring i arrendevillkoren
redan beretts de arrendatorer av ecklesiastik jord, med vilka arrendekontrakt
ingåtts under högkonjunkturstiden 1917—1921. På grund av det anförda
vore domkapitlet icke övertygat örn, att läget för arrendatorerna av ecklesiastik
jord för närvarande verkligen vore så svårt, att det motiverade
vidtagande av sådana alldeles speciella hjälpåtgärder, som nedsättning av
genom kontrakt bestämt arrende skulle innebära. Visade det sig, att jordbrukskrisen
bleve långvarig och mera djupgående, kunde dock omständigheterna
kräva, att denna fråga foges i förnyat övervägande. Skulle emellertid
Kungl. Majit finna det av förhållandena motiverat att söka bereda
ifrågavarande arrendatorer lindring i arrendevillkoren genom nedsättning
av arrendeavgifterna, ansåge domkapitlet, att en blivande lagstiftning i
ämnet borde upptaga de huvudprinciper, som härutinnan kommit till
uttryck i lagen den 21 maj 1926 och kungörelsen samma dag rörande lindring
i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål
anslagen jord.

Vidare har länsstyrelsen i Uppsala hänvisat till sitt yttrande i anledning
av framställningar örn arrendelindringar å kronodomäner. Av detta yttrande
framgår, att för de egendomar, vilkas arrenden grundade sig på
arrendevärdering, exempelvis under åren 1915—1928, en nedsättning för
år 1932 borde kunna medgivas med vissa procent, ungefärligen svarande
mot den procentuella nedgången i markegångspriset för råg, vete och smör.

Länsstyrelsen i Jönköping har allenast ifrågasatt, att där arrendet för
boställe av särskild anledning, såsom utebliven beräknad nytta av deltagande
i sjösänknings- eller odlingsföretag eller dylikt, ansåges hava blivit
vid arrendeuppskattningen för högt beräknat, möjlighet borde beredas
vederbörande arrendator att erhålla den nedsättning i arrendet, som efter
behörig utredning kunde prövas skälig.

Länsstyrelsen i Västerås har framhållit, att örn arrendeavgiften bestämdes
att helt utgå i markegångspersedlar, en skälig lindring i arrendevillkoren
härigenom skulle beredas arrendatorn.

Länsstyrelserna i Växjö, Visby, Karlskrona, Malmö, Halmstad, Göteborg,
Karlstad, Örebro, Falun, Gävle och Luleå samt domkapitlen i Uppsala,
Växjö, Lund, Karlstad och Visby hava mer eller mindre tydligt
avstyrkt varje åtgärd, som kunde leda till lindring i arrendevillkoren för
de ecklesiastika arrendatorerna.

Ordföranden i ecklesiastika boställsnämnden för Mjölby domsaga med.
staden Mjölby, Aska, Dals och Bobergs härads domsaga samt Motala, Vadstena
och Skänninge i Östergötlands län har framhållit, att det nödläge,
vari lantbruket för närvarande läge och den oerhörda kamp, varje dess
brukare hade att kämpa för sin ekonomiska tillvaro, måste erkännas. Varje
lättnad, som kunde beredas lantbrukets idkare över lag, vore däriör önskvärd.
Han trodde dock ej att de missförhållanden, varom den bohusländska
skrivelsen talade, vore tillfinnandes i Östergötland. Ännu stöde den privata
jorden i högre arrendevärde än ecklesiastik- och kronojord. Örn en lagändring
kunde och borde äga rum, vöre svårt att uttala sig om.

Ordföranden i ecklesiastika boställsnämnden för Västbo härads tingslag
i Jönköpings län har funnit, att det som regel torde gälla, att arrendena

Kammar kollegiet.

14 Kungl. Maj.is proposition Nr 155.

för de ecklesiastika löneboställena ej voro högre än att de även under
nuvarande depression icke kunde anses vara oskäliga eller orimligt betungande.
Vissa arrenden reglerades delvis automatiskt genom priset ä
lantmannaprodukter enligt markegångstaxan och följde sålunda i viss
mån konjunkturens svängningar. Men även örn i något enstaka fall arrendet
skulle av arrendatorn anses vara väl betungande, måste hänsyn tagas
därtill, att arrendet bestämts för relativt lång tid, under vilken i regel
även förbättringar i konjunkturläget inträffade, med opåräknat förbättrad
ställning för arrendatorer såväl som för andra näringsidkare. Örn reglering
av arrendena nedåt skulle ske vid varje tillfälle, då det ekonomiska
läget vore sämre än när arrendet bestämdes, följde härav såsom en logisk
konsekvens, att arrendena borde höjas, när det ekonomiska läget visade sig
vara bättre än det vid arrendeavtalets ingående beräknade. En dylik ordning
syntes emellertid icke vara önskvärd i annan mån än som kunde ske
genom markegångstaxans inverkan på grund av gällande arrendeavtal.

Vidare har länsstyrelsen i Örebro ansett, att det icke syntes kunna
ifrågakomma att enbart på grund av de tryckta förhållandena, som för
närvarande voro rådande på jordbrukets område, företaga en allmän sänkning
av arrendeavgifterna för samtliga ecklesiastika boställen, då en dylik
åtgärd lätt måste medföra krav på det allmännas bistånd jämväl för varje
annan företagare, som berördes av depressionen i fråga.

Domkapitlet i Lund har framhållit, att det rådande jordbruksekonomiska
läget vore av sådan beskaffenhet, att ett tillmötesgående i viss mån
av de gjorda ansökningarna kunde synas berättigat. Några säkra slutsatser
för framtiden örn utgestaltningen av jordbrukets räntabilitet kunde
emellertid ej ännu dragas. Då de ecklesiastika löneboställena för närvarande
utarrenderades för en tidrymd av 20 år samt kyrko- och andra
ecklesiastika fastigheter för BO eller 20 år, läge det närmast till hands att
antaga att vissa för det ekonomiska utbytet av jordbruket sämre år komme
att motsvaras av andra och vinstrikare år. Detta hade just framhållits
som motiv för en lång utarrenderingsperiod. Att därför under en period
av för jordbruket dåliga år förändra utarrenderingssättet eller nedsätta
arrendeavgälderna kunde knappast godkännas utan motsvarande förhöjning
i arrendena under de bättre åren.

Kammarkollegiet har för egen del anfört bland annat följande:

Att jordbruket för närvarande i synnerligen hög grad lede av den allmänna
depressionen torde vara allmänt erkänt. Detta gällde givetvis även
arrendatorerna av ecklesiastik jord. I många av de avgivna yttrandena
hade emellertid framhållits, att arrendatorerna av ecklesiastik jord i jämförelse
med ägare av jordbruk och med enskilt antagna arrendatorer ofta
intoge en mindre missgynnad ställning. Någon generell nedsättning i
arrendeavgifterna hade ej tillstyrkts av någon av dem, som yttrat sig i
ärendet. För sin del måste även kollegiet ställa sig avvisande mot en sådan
åtgärd. Det hade vitsordats, att många arrendatorer funnes, vilkas arrenden
även efter nuvarande förhållanden icke kunde anses betungande. Kollegiet
erinrade även därom, att lagen den 21 maj 1926 (nr 104) angående
lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt
ändamål anslagen jord icke tillerkände alla arrendatorer, varom då vore

15

Kungl. May.ts proposition Nr 155.

fråga, rätt till lindring utan föreskrev prövning i varje särskilt fall, huruvida
och till vilken omfattning inom den i lagen angivna marginalen lindring
finge ske. Rörande motiveringen härför hänvisade kollegiet till det vid
propositionen nr 29 till 1926 års riksdag fogade statsrådsprotokollet. Beträffande
frågan, huruvida åtgärder nu borde vidtagas i syfte att bereda
lindring i arrendevillkoren åt arrendatorer, sorn efter prövning i varje
särskilt fall funnes vara i behov därav, vore meningarna delade. Även örn
i ett stort antal yttranden åtgärder i sådan riktning förordades, gåve intet
av yttrandena intryck av att sådana åtgärder finge anses åtminstone för
närvarande vara av ett oavvisligt behov påkallade. Tanken på vidtagande
av förändringar i gällande avtal örn arrende av publik jord hade alltid
och med skäl väckt principiella betänkligheter. Inträffande konjunkturförsämringar
voro i och för sig icke tillräckliga skäl för arrendelindring.
Under loppet^ av en arrendeperiod växlade i allmänhet konjunkturerna!
därvid goda år torde kunna antagas mer eller mindre kompensera dåliga
år. Först när det visat sig, att åtagna arrendeavgifter med hänsyn till
konjunkturförsämringar, som prövades bliva av bestående beskaffenhet,
måste anses oskäligt betungande, syntes anledning vara att skrida till
åtgärder för beredande av arrendelindring. Huruvida de nuvarande konDunktuierna
vore av sådan beskaffenhet, att den inträdda depressionen
kunde förväntas bliva bestående, eller huruvida den vore blott mera tillfällig,
torde ännu ej kunna säkert bedömas. Det torde få erinras därom att
1926 års lag kom till stånd först sedan de konjunkturförändringar, som föranledde
lagen och som voro av helt annan karaktär än de nu rådande, haft
jämförelsevis lång tid att verka. Då riksdagen i skrivelse den 4 juni 1925,
nr 338, hemställde örn den utredning, som ledde till nämnda lag, uttalade
riksdagen, att riksdagen fortfarande ansåge, att de principer, som föranlett
riksdagen att ställa sig avvisande gentemot krav å förändring i gällande
arrendeavtal rörande publik jord, borde såsom regel vara vägledande vid
bedömandet av frågor av detta slag. Kollegiet har också framhållit, att beträffande
boställen, som vore utarrenderade enligt ecklesiastik arrendeförordning
den 21 november 1925, arrendelindring automatiskt inträdde vid
fallande spannmålspris, i det att hälften av den egentliga arrendeavgiften
enligt sagda författning skulle bestämmas i persedlar att lösas med penningar
efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan. På
grund av det anförda och då frågan örn arrendelindringen torde böra ses i
sammanhang med de särskilda åtgärder till jordbrukets stödjande eller till
den allmänna depressionens motverkande, som statsmakterna vidtagit och
finge anse sig böra ytterligare vidtaga, hemställde kollegiet, att de gjorda
framställningarna icke måtte för närvarande föranleda någon Kung]
Maj:ts åtgärd.

Utgestaltningen av de jordbruksekonomiska förhållandena under de
senare åren har försatt åtskilliga arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål
anslagna fastigheter i en ekonomiskt bekymmersam ställning. Givetvis
är detta ingalunda något ensamt för denna kategori arrendatorer utmärkande
— de tryckta konjunkturerna inom jordbruket ha i mer eller
mindre lika mån drabbat alla jordbrukare. Den i ärendet verkställda utred -

Departe mentschefen.

16

Byggnadslån
ur kyrkofonden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

ningen giver också vid handen, att de ecklesiastika arrendatorerna i stort
sett icke äro sämre ställda än andra arrendatorer eller jordbrukare. De
hörda myndigheterna ha i anledning härav genomgående ställt sig avvisande
mot de i framställningarna framförda kraven på generella arrendenedsättningar,
även örn flera av dem förordat åtgärder i enlighet med 1926
års lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till
ecklesiastikt ändamål anslagen jord — d. v. s. en prövning av frågan örn
arrendenedsättning från fall till fall. Då även jag finner det principiellt
oriktigt att förändra gällande arrendeavtal av den anledning, att de
tryckta ekonomiska tiderna menligt inverka på jordbrukets räntabilitet
under kanske blott en kortare tidrymd av hela arrendeperioden, anser jag
mig icke kunna ifrågasätta någon generell arrendelindring.

Emellertid torde tvivelsutan de bestämmelser angående utarrendering av
prästerskapets löneboställen, vilka gällde vid tiden för arrendekontraktens
utfärdande, vara för åtskilliga arrendatorer av sådan ecklesiastik jord så
ofördelaktiga, att därav skapats ett verkligt nödläge. Jag tänker nu närmast
på de arrendatorer, som fått sig ålagt att förskottera kostnaderna för
byggnadsarbeten å boställe och för den skull måst upplåna medel, och på
dem, som ännu arrendera boställen enligt de i 1911 års utarrenderingsförordning
meddelade föreskrifterna och sålunda ej kommit i åtnjutande
av den förmånen, att viss del av arrendet såsom fastställt i markegångspersedlar
följer desammas prisväxlingar.

Kostnaden för löneboställes bebyggande skall bäras av bostället genom
dettas avkastning. Som regel gäller därvid, att kostnaden skall bäras av
den del av avkastningen, som bestämts att utgöra årsbelopp för nybyggnadsskyldighetens
fullgörande. Skulle nybyggnad icke genast behöva ske,
skall årsbelopp fonderas, men skulle nybyggnad böra ske utan att årsbeloppsmedel
till motsvarande belopp äro tillgängliga, måste arrendatorn
förskottera medel. Svårigheterna äro stora, då det gäller att på ett tillfredsställande
sätt avväga det inbördes förhållandet mellan arrendeavgift
och årsbelopp. Det årsbelopp, som fastställes vid arrendeavtalets ingående,
måste vara beräknat med hänsyn dels till det föreliggande nybyggnadsbehovet,
dels till angelägenheten av att bereda avträdande arrendator
ersättning för av honom förskjuten nybyggnadskostnad, dels ock för fondering
till möjligen framtida uppkommande byggnadsbehov. Vid årsbeloppets
bestämmande får icke heller bortses från boställets ändamål,
nämligen att giva vederbörande församling och eventuellt kyrkofonden så
stor avkastning som möjligt från bostället till bestridande av prästerskapets
löner. Genom att blott årsbeloppen tagas i anspråk för nybyggnad
å löneboställena, hava arrendatorerna av dessa kommit i en betydligt

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

sämre ställning än arrendatorerna av kronodomänerna, där någon uppdelning
av arrendet i årsbelopp och arrendeavgift icke förekommer utan
där hela arrendet omedelbart tages i anspråk för beredande av gottgörelse
åt arrendatorn för byggnadskostnadernas återgäldande. I och med
ecklesiastik boställsordnings tillämpning å löneboställen har byggnadsfrågan
också alltid varit synnerligen svårlöst. Behov av nybyggnader har
— man kan säga — som regel förelegat. Att arrendatorn måste anskaffa
de ingalunda obetydliga belopp, som därvid erfordras, medför givetvis
svårigheter vid utarrenderingarna.

I propositionen nr 222 till 1925 års riksdag angående bland annat förslag
till lag örn förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å
de ecklesiastika löneboställena har detta också av dåvarande departementschefen
starkt framhållits. Möjligheten att erhålla förskott ur kyrkofonden
för dessa byggnadskostnader var också en av de verkligt betydelsefulla
förändringar i förvaltningen av prästerskapets löneboställen, som genomfördes
1925. Vid detta tillfälle togs emellertid steget ej fullt ut.
Lagen kom allenast att omfatta sådana löneboställen, varå syn enligt 64 §
ecklesiastik boställsordning hållits, och var inskränkt till första bebyggandet,
sedan boställsordningen trätt i tillämpning beträffande bostället.
Härigenom kunde förskott allenast ifrågakomma vid de s. k. bostadsboställena,
d. v. s. i huvudsak vid kyrkoherde- och komministersboställena. Övriga
löneboställen lämnades utanför. I ovannämnda proposition hade visserligen
dåvarande departementschefen övervägt de olika skälen för och
emot att utsträcka kyrkofondens ianspråktagande för beredande av medel
till byggnadsförskott å samtliga ecklesiastika löneboställen. Det avgörande
skälet för att förskotten skulle inskränkas till bostadsboställena var enligt
departementschefens mening, att denna förskottsverksamhet, som strängt
taget vore något för kyrkofondens verksamhet främmande, måste betraktas
som en nödfallsåtgärd, framkallad av behovet att söka undanröja en
olägenhet av huvudsakligen tillfällig beskaffenhet, nämligen den, som
följt därav, att ett stort antal boställen vid övergången från det gamla till
det nya, år 1910 antagna lönesystemet för prästerskapet och just till
följd av denna övergång befunnit sig i skick att kräva en mer än vanligt
omfattande nybyggnad. Det är alltså att märka, att denna lagstiftning
av departementschefen betraktades som ett provisorium, framkallat
av de rådande förhållandena. En ytterligare betydande inskränkning
var, att förskott kunde givas blott i samband med ny utarrendering, varför
samtliga redan slutna arrendeavtal lämnades utanför.

Åtskilliga av de i ärendet hörde myndigheterna ha nu framhållit
önskvärdheten av, att i anslutning till 1925 års lag ökade möjligheter måtte
beredas ecklesiastika arrendatorer att erhålla förskott eller lån ur ltyrko Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 125 käft. (Nr 155.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

fonden för bestridande av byggnadskostnader. Då frågan om den ecklesiastika
jordens förvaltning för närvarande är föremål för utredning, kan
jag emellertid ej i detta sammanhang förorda en överarbetning av 1925 års
lag örn förskott ur kyrkofonden. Å andra sidan kan jag ej bortse från det
faktum, att ett flertal arrendatorer, vilkas arrendeavtal härröra från tiden
innan 1925 års lag kunde tillämpas eller som arrenderat ecklesiastika hemman,
för vilka denna lag icke gäller, på grund av förskjutna nybyggnadskostnader
befinna sig i synnerligen dålig ekonomisk ställning och
att det därför är billigt, att de snarast möjligt erhålla ersättning för dessa
kostnader. Här kan det gälla, örn man skall låta dessa arrendatorer, som
kanske innehaft arrendet under en lång följd av år och som väl hävdat
bostället, utbytas mot andra, vilka sålunda på grund av omständigheter,
varöver de ursprungliga arrendatorerna knappast kunna råda, efterträda
dessa i arrendet. För att undvika detta synes det mig ur alla synpunkter
mest tilltalande att sätta den ursprunglige arrendatorn i tillfälle att
genom ett lån ur kyrkofonden inlösa de låneförbindelser, han måst utgiva
för dessa byggnadskostnader.

I några fall ha under de senare åren sådana lån ur kyrkofonden av Kungl.
Majit medgivits. Dessa lån, som betraktats som en ren penningplacering
av kyrkofondens medel, hava alltid haft till ändamål att hjälpa en skötsam
och driftig arrendator antingen med byggnadsförskott för bestridandet
av kostnaderna för verkställandet av föreskrivna byggnadsarbeten eller
ock för inlösen av lån, upptaget för samma ändamål. Då nu, efter vad jag
har mig bekant, ett avsevärt antal av jordbrukets svåra läge föranledda
låneansökningar äro att förvänta och då det vidare med all sannolikhet
lärer röra sig örn betydande belopp, har jag ansett riktigast att
ifrågavarande förhållanden regleras genom en lag. I särskilda fall skulle
enligt min mening Kungl. Majit äga befogenhet att efter ansökan av
arrendator lämna ut lån ur kyrkofonden för inlösen av utav honom
redan upptaget byggnadslån. För att framhålla lagens tillfälliga karaktär
anser jag vidare en preklusionsfrist för ansökningens ingivande böra
fastställas.

Storleken av den belastning, som härigenom skulle komma att åvila
kyrkofonden, kan icke utan en särskilt ingående undersökning närmare
utredas. En sådan utredning skulle väl kunna giva vid handen
storleken av nu löpande, av arrendatorerna förskotterade byggnadskost
nader, men icke det sammanlagda belopp, som eventuellt skulle efter
Kungl. Majits beslut i nyss angivna avseende kunna bestridas ur kyrko
fonden. I förenämnda proposition till 1925 års riksdag räknades med en
sannolik byggnadskostnad, vars bestridande genom byggnadsförskott från
kyrkofonden kunde ifrågakomma, å tillhopa omkring 8 millioner kronor.

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Av dessa beräknades 7 millioner kronor åtgå under åren 1927—1930. Det
verkliga beloppet bar emellertid ingalunda uppgått till denna summa, enär
enligt uppgift allenast sammanlagt omkring 3,8 millioner kronor vid slutet
av budgetåret 1930/1931 tagits i anspråk för dessa förskott. Man hade
sålunda räknat med en avsevärt större belastning av kyrkofonden vid
denna lagstiftnings genomförande än vad som i verkligheten visat sig
bliva fallet. Givetvis bör Kungl. Majit vid meddelandet av dessa nu ifrågasatta
lån ur kyrkofonden äga en fri prövningsrätt i så måtto, att Kungl.
Majit ej endast må hava att taga hänsyn till de i låneansökningarna förebragta
särskilda förhållandena utan jämväl till kyrkofondens ställning.

En fråga av stor betydelse är, huru de närmare villkoren för lånens
utlämnande och återbetalning skola avfattas. Förskott enligt 1925 års lag
ur kyrkofonden till uppförande av byggnad gottgöras kyrkofonden ur
boställets avkastning. De nu ifrågasatta lånen ur kyrkofonden skulle givetvis
ävenledes återbetalas till fonden ur boställets avkastning. Fastställandet
av de närmare villkoren för lånets utlämnande och återbetalning torde
i likhet med vad som gäller örn motsvarande bestämmelser beträffande
förskott ur kyrkofonden lämpligen böra överlämnas till Kungl. Majit.

Ansökan örn sådant lån bör vidare vara ingiven till Kungl. Majit före
utgången av år 1932. Härigenom fastslås lagens provisoriska karaktär, nämligen
att på grund av de för närvarande rådande tryckta ekonomiska tiderna
bereda lättnad åt arrendatorer genom en förmånligare placering av
för byggnadsarbeten upptagna lån.

Inom departementet har jag på grundval av nu angivna synpunkter låtit
utarbeta följande förslag till lag örn byggnadslån ur kyrkofonden!

»Där arrendator å löneboställe, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning
den 9 december 1910, fått sig ålagt att verkställa byggnadsarbeten å
bostället och för dessa arbeten icke kunnat erhålla byggnadsförskott ur
kyrkofonden enligt lagen den 21 november 1925 örn förskott ur samma fond
till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen utan nödgats
för ändamålet upptaga byggnadslån hos annan, må på ansökan av
arrendatorn Konungen i särskilda fall medgiva, att ur kyrkofonden lämnas
lån för inlösen av sådant redan upptaget byggnadslån, ävensom bestämma
de närmare villkoren för lånets utlämnande och återbetalning.

Ansökan, som nu sagts, skall vara ingiven till Konungen före utgången
av år 1932.»

Över detta förslag har statskontoret den 22 februari 1932 avgivit utlåtande
och därvid andragit följande.

Någon utredning rörande behovet av den låneverksamhet, som föresloges,
förelåge icke, och statskontoret saknade därför möjlighet att bedöma
detta behov liksom även omfattningen av de krav, som genom lagens

Arrendened Hättning.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

ikraftträdande kunde komma att ställas på kyrkofonden. Statskontoret
ville i detta sammanhang erinra örn att från fonden utlämnade förskott
till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen den 30 juni
1931 utgjorde i runt tal 3,800,000 kronor. Statskontoret hade i en del fall,
då framställningar örn lån av ifrågavarande beskaffenhet gjorts, funnit
sig böra framhålla, att sådan placering av kyrkofondens medel principiellt
icke borde förekomma, Örn nu ett så svårt ekonomiskt läge kunde
anses hava inträtt för de ecklesiastika arrendatorerna, att särskilda åtgärder
för beredande av lättnader åt dem voro ofrånkomliga, funne sig
emellertid statskontoret, med hänsyn till åtgärdernas tillfälliga karaktär
och under förutsättning att denna angelägenhet måste ordnas, innan den
under utredning varande frågan örn den ecklesiastika egendomens förvaltning
avgjorts, icke böra motsätta sig, att kyrkofonden disponerades på
sätt, som i förslaget föreslagits. Det torde vara lämpligast, att en lånerörelse
av ifrågavarande art ombesörjdes av statskontoret, då härigenom
vunnes större enhetlighet i övervakandet och redovisningen av lånen.
Statskontoret förutsatte, att för lånen komme att lämnas fullgoda säkerheter;
och torde räntan, i likhet med vad som vore fallet beträffande de
från kyrkofonden utlämnade nyhyggnadsförskotten, böra bestämmas till
fem procent.

Med hänsyn till statskontorets utlåtande och i förtydligande syfte bär
jag underkastat förslaget till ifrågavarande lag viss redaktionell ändring.
Jag har därvid funnit mig böra föreslå ett tillägg av innebörd, att såsom
^byggnadskostnad, för vars gäldande lån ur kyrkofonden skulle kunna
erhållas, jämväl skulle anses gottgörelse, som tillträdande arrendator järn
likt 26 § ecklesiastik boställsordning förpliktats utgiva till avträdaren för
vad denne utlagt för verkställande av föreskrivna byggnadsarbeten.

Jag bar ävenledes ansett mig böra införa bestämmelse därom, att, i den
mån Konungen så förordnar, reglerna i 2 och 3 §§ i 1925 års lag skola äga
motsvarande tillämpning samt att Konungen må äga meddela de ytterligare
föreskrifter, som kunna erfordras.

Lagförslaget erfordar för sitt antagande beslut av såväl riksdag som
kyrkomöte.

Ännu finnas ett betydande antal löneboställen, avsedda för jordbruk,
utarrenderade efter de i förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering
av prästerskapets löneboställen angivna grunderna. Som ovan
framhållits, är arrendet ävenledes i dessa kontrakt uppdelat i arrendeavgift
och årsbelopp för nybyggnadsskyldigbetens fullgörande. Att märka
härvid är emellertid, att arrendeavgiften är helt utsatt i penningar
— i motsats alltså till vad som föreskrives i nu gällande ecklesiastika
arrendeförordning av den 21 november 1925, där arrendeavgiften skall
vara utsatt till hälften i penningar och till hälften i en eller flera av de
persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan. Orsaken till
den förändring i sättet för arrendeavgiftens utgående, som visar sig i 1925
års förordning, ligger förnämligast i att det vederlag, som lämnas för
nyttjanderätt till en för jordbruk avsedd egendom, bör lämpas efter värdet
av de produkter, som vinnas från egendomen, då omkastningar i konjunkturerna
kunna vara av beskaffenhet att kullkasta alla beräkningar.
Jag instämmer till fullo i denna uppfattning och finner det nuvarande
sättet för arrendeavgiftens utgående vara riktig. De arrendatorer, som
hava erhållit sina arrenden i enlighet med föreskrifterna i 1925 års utarrenderingsförordning,
hava också härigenom kommit i åtnjutande av
en icke obetydlig arrendenedsättning genom markegångspersedlarnas
sjunkande pris. Detta har givetvis icke varit förunnat de arrendatorer,
vilkas kontrakt hänföra sig till 1911 års utarrenderingsförordning.

Under ärendets beredning har emellertid framkommit ett förslag, som
synes mig ägnat att på ett rationellt sätt kunna medföra lindring i arrendevillkoren
för arrendatorerna av dessa efter 1911 års utarrenderingsförordning
utarrenderade löneboställen. Förslaget avser att öppna möjlighet
för sådan tillämpning av 1925 års utarrenderingsförordnings bestämmelse
örn sättet för arrendeavgiftens utgående beträffande dessa arrenden,
att i de fall, där omständigheterna befinnas böra därtill föranleda,
viss lindring skulle kunna givas i avseende å för arrendena i fråga nu
gällande, mera betungande arrendeavgifter. Länsstyrelserna skulle bemyndigas
medgiva lindring i dessa arrendevillkor på så sätt, att arrendeavgift,
tidigast från och med arrendeåret 1932—1933, nedsättes intill det
belopp, som uppkommer vid en omräkning av den i kontraktet bestämda
arrendeavgiften sålunda, att hälften av avgiften förvandlas till markegångspersedlar
till myckenhet enligt priserna i litt. A i markegångstaxan
det år, utarrenderingen skedde, att för återstående arrendeår lösas med
penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan.
Med hänsyn till naturen av årsbeloppet för nybyggnadsskyldighetens fullgörande
måste detsamma fortfarande fastställas att utgå i penningar.
Någon ändring beträffande sättet för årsbeloppets utgående kan jag sålunda
ej förorda.

Enligt vad jag har mig bekant, har chefen för jordbruksdepartementet
för avsikt att senare denna dag framlägga ett förslag till proposition rörande
kungörelse örn ändrad lydelse av mom. 10:o i kungörelsen den
4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans
jordbruksdomäner, avseende just att arrendeavgiften skulle vara
utsatt till hälften i penningar och till hälften i en eller flera av de persedlar,
som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar
efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan. Denna kun

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

görelse, som skulle träda i kraft den 1 juli 1932, skulle i vissa fall givas
retroaktiv tillämpning å arrendeavtal slutna före nyss angivna dag. Jag
tillåter mig hänvisa till de i detta förslag till proposition angivna grunderna
för omräkningen, vilka grunder ävenledes böra bliva bestämmande
för omräkningen av arrendeavgifterna å nu ifrågavarande löneboställen.
Det kan ju därvid ej undgås, att arrendatorerna av kronodomänerna
komma i en gynnsammare ställning, enär arrendet här ej uppdelas
i arrendeavgift och årsbelopp utan belt motsvarar arrendeavgiften
å löneboställena. Detta torde emellertid uppvägas av den av mig härovan
föreslagna möjligheten för dessa arrendatorer att erhålla lån ur kyrkofonden
för gäldande av dem åvilande skulder för hyggnadskostnaders
gäldande.

För medgivande av här avsedd arrendelindring, som givetvis allenast
kan ifrågakomma, då enskild rätt ej därigenom förnärmas, torde i den lag,
som hör utfärdas, höra uppställas fordran på, att de kontraherade arrendevillkoren
befinnas tyngande och svårigheter möta för arrendatorn att fullgöra
honom enligt avtalet åliggande förbindelser. De fordringar, som i
övrigt höra uppställas, synas höra meddelas i form av särskilda föreskrifter,
vilka höra givas av Konungen. Arrendatorn torde böra hava gjort
vad honom skäligen kan påfordras för hållande av den arrenderade
fastigheten i god hävd, och såsom regel bör lindring icke medgivas
med mindre av arrendetiden återstå minst tre år. Undantag från denna
regel böra i särskilda fall få förekomma. Därest arrendator redan
erhållit lindring i arrendevillkoren jämlikt bestämmelserna i förenämnda
lag den 21 maj 1926, torde någon ytterligare lindring icke böra
ifrågakomma. Skulle lindringen icke uppgå till fem procent av arrendet,
torde densamma icke böra medgivas annat än i undantagsfall. För erhällan -de av denna lindring i arrendevillkoren bör arrendatorn genom tillägg till
gällande arrendekontrakt tillförhindas att för återstående arrendetiden
utgöra hälften av arrendeavgiften i de vid omräkningen använda persedlarna,
att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i
markegångstaxan. Förutsättning för arrendeavtalets ändrande på detta
sätt är borgensmännens för arrendet medgivande. Jämväl arrendators
stärbhusdelägare och löftesman, vilken själv övertagit arrendet, ävensom
annan, som med vederbörligt godkännande fått arrendet på sig överlåtet,
torde berättigas erhålla denna lindring i arrendevillkoren. Detta bör däremot
icke gälla i fråga örn arrendators konkursborgenärer eller annan hans
löftesman, än nyss sagts. Någon preklusionsfrist torde ej stadgas för ansökans
ingivande.

Ett bemyndigande av nu ifrågasatt innehåll för länsstyrelserna erfordrar
beslut av såväl riksdag som kyrkomöte.

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Föredragande departementschefen uppläser härefter
dels förslag till lag om byggnadslån ur kyrkofonden,
dels ock förslag till lag örn ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av ecklesiastika löneboställen

samt hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att för dess
del antaga berörda förslag till lagar.

Vad föredragande departementschefen sålunda, med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter, hemställt behagar
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten bifalla
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga
vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gustaf Ödmann.