Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

1

Nr 149.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående hjälpåt-gärder åt
vissa egnahemslåntagare; given Stockholms slott den 26 februari
1932.

lvungl. Majit vill härmed, ''rinder åberopande av Inlagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
litt bifalla de förslag, om vilkas avlåtand© »till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksar enden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström, anför:
I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkten 108, har
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet,
som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret 1932/
1933 till hjälpåtgärder åt vissa egnahemslåntagare lii. m. ett extra reservationsanslag
av 000,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 120 haft. (Nr IM) - län.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

I skrivelse den 22 maj 1931, nr 280, anhöll riksdagen, i anledning av motionerna
1:270, 11:5, 11:25, 11:26, 11:225, 11:306 och 11:307, under åberopande
av jordbruksutskottets, av riksdagen godkända utlåtande nr 74,
att Kungl. Maj:t ville låta skyndsamt verkställa utredning, i vad mån
en statlig hjälpaktion för vissa egnakemslåntagare kunde anses erforderlig,
och rörande lämpligaste sättet för densammas genomförande samt
för 1932 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning.

Den 12 juni 1931 anmälde jag för Kungl. Maj:t nämnda riksdagsskrivelse
ävensom vissa till jordbruksdepartementet inkomna framställningar
i ämnet, berörande bland annat frågan örn egnahemsförhållandena i
Malmöhus län. Därvid beslöt Kungl. Majit uppdraga åt statens egnahemsstyrelse
jämte fyra särskilda utredningsmän, vilka chefen för jordbruksdepartementet
skulle äga tillkalla och av vilka en skulle tillkallas
endast för utredningen i vad auginge förhållandena i Malmöhus län, att
verkställa den i riksdagsskrivelsen begärda utredningen.

Utredningsarbetet har av egnahemsstyrelsen jämte följande tillkallade
utredningsmän, nämligen ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
G. H. Svensson i Grönvik, jordbrukskonsulenten K. S. Westelius,
Luleå, landstingsmannen P. Lovén, Tottarp, Djurslöv, och, i vad utredningen
avsett förhållandena i Malmöhus län, egnahemsinnehavaren Olof
Olsson, Rönneholm, bedrivits under benämningen 1931 års egnahemsutredning.

Med skrivelse den 27 november 1931 har 1931 års egnahemsutredning
avlämnat betänkande med förslag rörande statlig hjälpaktion åt vissa
egnahemslåntagare (statens offentliga utredningar 1931: 37), varöver yttranden
avgivits den 21 januari 1932 av fullmäktige i riksgäldskontoret och
den 28 samma månad av statskontoret.

Vidare har 1931 års egnahemsutredning den 11 januari 1932 framlagt
utredning och förslag i frågan örn egnahemsförhållandena i Malmöhus län.
Till sist nämnda utredningsärende torde jag framdeles få återkomma.

Då jag nu går att för Kungl. Majit ånyo anmäla egnakemsutredningens
först nämnda betänkande den 27 november 1931, må till en början erinras
örn följande.

Vid 1904 års riksdag beslöts inrättande av egnahemslånefonden
i syfte att bereda tillfälle för mindre bemedlade personer att erhålla
lån för förvärvande på landsbygden av egna hem. De närmare bestämmelser,
som reglerat lånerörelsen, hava under årens lopp varit föremål för
jämkningar. Beträffande de under senare åren vidtagna ändringarna 1
egnahemslånebestämmelserna må erinras, att vid 1923 års riksdag genomfördes
viss reformering av egnakemsverksamheten, främst i ändamål att
befordra nybildning av egnahemsjordbruk. Vid samma riksdag infördes
en anordning med premielån till egnahemslåntagare för nyodlings-,

3

Kungl. Marits proposition Nr 149.

byggnads- oell grundförbättringsarbeten. Även vid 1927 års riksdag beslötos
ändringar i lånebestämmelserna, huvudsakligen avseende reglerna
för egnahemslånens förräntning och återbetalning. Vid 1928 års riksdag
antogos förändrade bestämmelser rörande den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Nu gällande bestämmelser återfinnas i tre kungörelser av den 8 juni
1928, nämligen nr 217 angående allmänna grunder för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten, nr 218 med reglementariska föreskrifter
rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamlieten
samt nr 219 med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten.

I sitt förenämnda betänkande angående statlig hjälpaktion åt vissa egnahemslåntagare
har 1931 års egnahemsutredning behandlat huvudsakligen
följande spörsmål, nämligen egnahemslåntagarnas ekonomiska svårigheter,
dessas omfattning, art och orsaker; sänkning av vissa räntesatser å egnahemslånen;
de årliga annuiteternas uppdelning i flera inbetalningsterminer;
tilläggslån för örn-, till- eller nybyggnad; vissa ändringar i bestämmelserna
för den statsunderstöda premielåneverksamheten; samt åtgärder
för hjälp i det aktuella krisläget.

a) Egnahemslåntagarnas ekonomiska svårigheter, dessas omfattning,

art och orsaker.

För att erhålla närmare kännedom örn låntagarnas ekonomiska svårigheter
har egnahemsutredningeii från låneförmedlarna inhämtat uppgifter
angående resultatet av uppbörden av räntor och amorteringar å
egnahemslån åren 1927—1930. Uppgifterna hava sammanställts i en tili
betänkandet fogad tabell. Ytterligare uppgifter avseende uppbörden 1931
hava sedermera av utredningen lämnats i skrivelse den 3 februari 1932.
Av sålunda tillgängligt material framgår, att restantierna åren 1927—1930
i genomsnitt beträffande jordbrukslån uppgått till omkring 8 procent av
debiterade belopp. För 1931 utgjorde restantiebeloppet IO.22 procent av debiterat
belopp. Motsvarande genomsnittsprocent för bostadslån var cirka
4 för åren 1927—1930 samt 4.c för 1931.

I yttranden, som egnahemsutredningen infordrat från låneförmedlarna,
hava dessa närmare redogjort för sin uppfattning angående förevarande
spörsmål. I samtliga yttranden har framhållits, att främsta orsaken till
egnahemslåntagarnas ekonomiska betryck vore att söka i den allmänna
depressionen inom jordbruket och övriga näringsgrenar. Depressionen
hade verkat såväl direkt därigenom, att priset å jordbruksprodukter
fallit, som indirekt därigenom, att köpkraften hos industribefolkningen
minskat. Under senare år hade ökade svårigheter gjort sig gällande för
egnahemslåntagarna att få arbete utom hemmet, vilket sammanhängde
med den industriella depressionen främst inom trävaru- och stenindustrien.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Sammanfattningsvis har 1931 års egnahemsutredning för egen del uttalat,
att här och var yppat sig vissa svårigheter tor låntagarna att fullgöra
sina förpliktelser. Dessa svårigheter vore likväl ej artskilda från
de bekymmer, med vilka alla jordbrukare för närvarande kämpade, och
de kunde därför icke sägas bottna i egnahemslånerörelsens natur eller
vara lör egnahemslåntagarna speciella utan hade sin orsak i andra omständigheter,
därvid främst i den rådande depressionen inom jordbruket
såväl som andra grenar av näringslivet. Av hänsyn till det allmännas
intresse borde emellertid all den hjälp, som från statens sida rimligen
kunde lämnas egnahemslåntagarna, också lämnas. Detta ej enbart av
sociala skäl utan även på den grund, att staten, som investerat stora kapital
i rörelsen, i eget intresse borde se till, att lägenheterna bleve så bärkraftiga
som möjligt och att sålunda risken för de utbilda medlen nedbringades
till den minsta möjliga. Den hjälp, som lämnades, borde emellertid
icke vara sådan, att den förminskade låneförmedlares och lantagares
intresse att reda sig själva. Utredningen ville sålunda i princip uttala
sig för vidtagande av en hjälpaktion åt egnahemslåntagarna.

Statskontoret har understrukit egnahemsutredningens uttalande, att
egnahemslåntagarnas ekonomiska svårigheter icke vore artskilda från
övriga jordbrukares bekymmer utan torde hava sin orsak främst i den rådande
depressionen i jordbruket och andra grenar av näringslivet. Under
sådana förhållanden torde ur social synpunkt hjälpåtgärder knappast
vara mera motiverade, då det gällde egnahemslåntagarna, än då
fråga vore örn andra jordbrukare och fastighetsägare. De av utredningen
meddelade uppgifterna angående uppbörden av räntor och amorteringar
å egnahemslånen torde för övrigt utvisa, att låntagarnas ställning under
de senare åren icke i särskilt hög grad försämrats.

I detta sammanhang torde jag få anmäla, att från vissa egnahemslåntagare
i Västerbottens län inkommit framställningar örn lättnader i villkoren
för egnahemslån. I tre i huvudsak enahanda framställningar hava
sålunda vissa låntagare i Bureå, Lövångers, Byske och Skellefteå socknar
anhållit örn nedskrivning av egnahemslånens kapitalbelopp, sänkning av
låneräntan samt annuiteternas indrivning i annan ordning än i samband
med kronouppbörden ävensom vidgade möjligheter till premielån.
Även i övrigt hava framställningar inkommit, vari ifrågasatts hjälpåtgärder
åt egnahemslåntagare.

I infordrat utlåtande den 15 januari 1932 över vissa av nämnda framställningar
har statens egnahemsstyrelse förklarat sig icke kunna tillstyrka
ytterligare åtgärder utöver dem, som föreslagits av 1931 års egnahemsutredning
i dess betänkande den 27 november 1931.

Departements- Den av egnaheuisutredningen förebragta utredningen samt i övrigt
chefen. tillgängligt material torde giva vid handen, att egnahemslåntagarna på
sina håll kämpa med ekonomiska svårigheter. I likhet med egnaliemsut -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 149. 5

redningen håller jag- före, att dessa hava sin orsak främst i den rådande
depressionen inom jordbruket. Emellertid torde vissa egnahemslåntagares
ekonomiska svårigheter vara att hänföra till andra orsaker. Sålunda torde
understundom inköpspriset för jorden varit för högt, vilket medfört, att
lägenheterna redan från början blivit mindre bärkraftiga oell låntagarna
starkt skuldsatta. Att resultatet av uppbörden av räntor och annuiteter
i genomsnitt icke, enligt det av egnahemsutredningen förebragta materialet,
utvisar någon större försämring under senaste åren, torde delvis
bero därpå, att depressionen då ännu icke hunnit verka med full kraft.
TJppbördsresultatet torde för övrigt vittna gott örn låntagarnas ansträngningar
att i det längsta uppfylla sin betalningsplikt i förhållande till
låneförmedlarna.

Med hänsyn till egnahemsrörelsens stora sociala betydelse och vikten
av att statens under lång tid och med betydande kapitalbelopp gjorda insatser
medföra avsett resultat, har jag funnit det vara väl förenat med det
allmännas intresse, att låntagarna lämnas det stöd, som det statsfinansiella
läget medgiver. Ett inskridande från statens sida i hjälpande riktning
torde få betydelse icke minst ur deri synpunkten, att låntagarna uppmuntras
till förnyade ansträngningar, varigenom flertalet av deni bör
kunna genomkämpa de nu rådande svårigheterna och bliva i tillfälle att
för framtiden behålla de av dem bildade egnahemmen. I det följande
torde jag få beröra de former, under vilka hjälpaktionen enligt min mening
bör åvägabringas.

b) Nedsättning av vissa räntesatser å egnahemslånen. .

Statslån från egnahemslånefonden förräntas och återbetalas enligt
följande grunder.

1905—1919 års lån (Sv. förf.-saml. nr 36/1904 och 53/1908):

ränta 3.6 procent;

återbetalning:

a) lånet delas i. två lika stora delar, en amorteringsdel och en stående

del;

b) återbetalningsskyldigheten beträffande amorteringsdelen inträder
med fjärde året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet från
statskontoret utbekommits, och fullgöres å lån för jordbrukslägenheter
med en annuitet av 6 procent och å lån för bostadslägenheter med en annuitet
av 7 procent;

c) lånets stående del, som i regel icke från statens sida kail uppsägas,
förrän amorteringsdelen tillfullo gnidits, skall vara återbetald inom fem
år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

1920—1927 års lån (Sv. förf.-saml. nr 483/1919 och 126/1923):

ränta: till och med året före det, amorteringsskyldighet inträder, 4 procent,
därefter 4.75 procent med undantag dock. för räntan å stående delen
av lån för jordbrukslägenheter, vilken kan från och med år 1928 nedsättas
till 4.5 procent (Sv. fört. sami. nr 239/1927);

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

återbetalning'': enahanda bestämmelser som de för 1905—1919 års lån

gällande med undantag dock beträffande tiden för amorteringens början,
vilken för 1920—1927 års lån inträder med sjätte året efter utgången
av det kalenderår, för vilket lånet beviljats.

Lån av år 1928 eller senare år (Sv. förf.-sami. nr 239/1927 och 217/1928):

ränta: intill dess kapitalavbetalningen börjar 4 procent; därefter 4.5
procent å lån för jordbrukslägenheter och 5 procent å lån för bostadslägenheter; återbetalning: a)

lånet delas i en amorteringsdel, utgörande två femtedelar av utbekommet
lånebelopp, samt en stående del, utgörande tre femtedelar av
samma belopp;

b) återbetalningsskyldigheten beträffande amorteringsdelen inträder
för lån till jordbrukslägenheter med sjätte året och för lån till bostadslägenheter
med fjärde året, allt efter utgången av det kalenderår, för vilket
lånet beviljats; å lån för jordbrukslägenheter erlägges en annuitet
av 6.5 procent och å lån för bostadslägenheter en annuitet av 8 procent;

c) beträffande återbetalningen av lånets stående del gälla samma bestämmelser
som för tidigare lån.

För de enskilda egnahemslån, som utlämnas ur statslånen, gälla motsvarande
ränte- och återhetalningsbestämmelser som för statslånen.

Vid övervägande av förevarande spörsmål har 1931 års egnahemsutredning
funnit skäl kunna anföras såväl för som mot en sänkning av vissa
räntesatser å egnahemslånen. Härom har utredningen anfört huvudsakligen
följande.

Mot en sådan åtgärd talade bland annat den omständigheten, att
räntefoten i den allmänna penningmarknaden på den allra senaste tiden
stigit avsevärt. Såvitt för det dåvarande kunde bedömas, vore diskontoförhöjningen
emellertid en tillfällig åtgärd för förmedling av övergång
från guldmyntfoten. Man torde i fråga örn egna lienislånerör elsen, vilken
vore avsedd att varaktigt bestå, icke böra räkna med andra förhållanden
än sådana, som kunde antagas bliva konstanta någon längre tid.
Den låga ränta, som redan åtskilliga år varit rådande i den allmänna
penningmarknaden, måste anses motivera en sänkning av de högsta
räntesatserna å egnahemslånen. För att betona egnahemslåneverksamhetens
sociala karaktär syntes det önskligt, att räntan å egnahemslånen
hölles på en lägre nivå än det i allmänna penningmarknaden gällande
diskontot. Det läge i statens intresse att stödja dem, som i likhet med
egnahemslåntagarna i viss omfattning sökte skapa nya försörjningsmöjligheter.
Nyttan av räntesänkning skulle bliva tvåfaldig, nämligen dels
minskade utgifter för låntagarna och dels en uppmuntran till förnyade
ansträngningar. Att härvid göra åtskillnad mellan olika grupper av
låntagare, så att endast de i ekonomiskt hänseende sämst ställda skulle
komma i åtnjutande av räntesänkning, syntes icke lämpligt. En dylik
åtgärd skulle nämligen säkerligen av de missgynnade komma att uppfattas
såsom en orättvisa och skulle därjämte i många fall komma att innebära
ett premierande av mindre skötsamma låntagare. Utredningen
ville sålunda i princip uttala sig för, att en sänkning av de högre räntesatserna
bomme till stånd och att räntesänkningen icke begränsades att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

omfatta allenast de ekonomiskt sämst lottade låntagarna. I fråga örn
1905—1919 års lån syntes icke någon sänkning av räntan böra ifrågakomma.
För de lån, som beviljats efter den 31 december 1919, vilka samtliga
löpte med avsevärt högre ränta, torde däremot en räntesänkning
kunna ifrågasättas. Utredningen utginge emellertid från, att räntevillkoren
borde bliva desamma för 1920—1927 års lån och lån av 1928 eller
senare år. Vid övervägande av frågan hade inom utredningen dryftats
olika alternativ. Sålunda hade förslag förelegat örn sänkning av räntan
å jordbrukslån under hela lånetiden till 3.6 procent och å bostadslån under
amorteringstiden till 4.5 procent (alternativ I) samt örn sänkning av
räntan å jordbrukslån under bela lånetiden till 4 procent och å bostadslån
under amorteringstiden till 4.5 procent (alternativ II). För att erhålla
en överblick av den minskning i ränteinkomster, som skulle bliva
en följd av förslagens genomförande, hade utredningen låtit verkställa
beräkning av egnahemslånefondens ränteförlust under budgetåret 1932/
1933, örn de lägre räntesatserna bomme att tillämpas för tiden från och
med den 1 januari 1932 (se tabellen å sid. 8 och 9).

Av beräkningen framginge, att den minskade ränteinkomsten skulle utgöra,
vid alternativ I 859,660 kronor och vid alternativ II 419,700 kronor.
Utredningen vore väl medveten örn vikten av, att i den nuvarande
statsfinansiella situationen all möjlig sparsamhet iakttoges. När det
emellertid gällde att i ett fall som detta bispringa en så stor grupp av
medborgare, finge sparsamketssynpunkten icke ensamt tillmätas avgörande
betydelse. Skulle så ske, kunde en verklig hjälp icke bringas genom
räntesänkning. Med dylik uppfattning hade utredningen i valet mellan
de olika alternativen till räntesänkning stannat för alternativ I. De sålunda
föreslagna räntesatserna torde icke böra begränsas till tiden. Om
nämligen räntesatserna gåves en giltighet allenast för 5 å 10 år, skulle
detta, förutom en viss osäkerhet för låntagarna, medföra en upprepad omräkning
av amorteringsplanerna. Främst av det skälet, att utredningen
icke velat rubba amorteringsplanerna i större män, hade i huvudsak
icke föreslagits annan ändring i amorteringsskyldigheten än den, som
följde av räntenedsättningarna. För åstadkommande av enhetlighet i
lånevillkoren och för undvikande av onödiga svårigheter i tillämpningen
hade emellertid vissa jämkningar vidtagits, i det att annuiteten för 1920
och senare års lån satts till för jordbrukslån 4.75 procent och för bostads -

lån 6.75 procent.

Börande återbetalningsvillkoren åberopade utredningen följande sammanställning:
.

Jordbrukslån.
För arén 1920- 1927

För åren 1928 — 1931

Bostadslån.

För åren 1920-1927
För åren 1928—1931

Enligt gällande bestämmelser

Enligt föreslagna bestämmelser

Kanta

o/

SO

Annuitet

%

Antal

amorte-

ringsår

Ränta

o/

I /o

Annuitet

0/

/o

Antal

amorte-

ringsår

( 3.8

4.75

41

4.7 6

o

34

t

1 4

5.oo

42

f 3.6

4.7 6

41

4.5

6.5

27

l 4

5.oo

42

4.75

7

25 |

K

SM 1

4.5

G. 7 5

25

Anm. Räntesatsen 4 % och annuiteten 5.00 % hänföra sig till alternativ II.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

i

Utestående
lånebelopp
den s0/e
1931

Amorte-ringar
per 3l/u
1931

Utestående

lånebelopp

Beräknad

utlåning

den Vi 1932
(etter 1931 års
inbetalningar!

undertiden

■/,—31/l2

1931

under år
1932

Jordbrukson

30,219,810

30,523,790

(ani. del.

j beviljade för aren 1920—1926\

Vst. »

348,070

29,871,740

30,523,790

1927-1931 (1932)

40,596,730

40,596,730

fr

b*

8

Ö

O

o

■94)00,000

Bostadslån

''

■

farn. del

beviljade för aren 1920 —192öj

15,277,560

15,817,510

335,410

14,942,150

15,817,510

» » år 1927 .....................

5,031,780

5,436,850

7,685,220

5,031,780

5,436,850

7,685,220

:•> » » 1928 ....................

» > åren 1929—1931 (1932)

2,500,000

■5,000,000

1 A de lånebelopp, som beräknats bliva utlämnade under år 1932, har ränta beräknatslör
180 dagar.

Anm. Med gällande och föreslagna räntesatser avses i tabellen faktiskt verkande räntesatser.
Ihågkommas bör, att amorteringstiden för lånen inträder vid olika tidpunkter, allt
efter det år, lånet beviljats.

För genomförande av nu ifrågavarande åtgärder syntes medel böra
anskaffas antingen genom anvisande för varje budgetår av ett mot den
minskade ränteförlusten svarande anslag eller genom att erforderliga
medel tillfördes egnahemslånefonden.

Egnakemsutredningens förslag i denna del är icke enhälligt. Två re-r
servationer hava avgivits, nämligen av ledamoten av statens egnahemsstyrelse
E. B. Andersson i Fältenborg, som tillstyrkt räntesänkning i enlighet
med egnahemsutredningens förslag alternativ II, samt av ledamoten
av samma styrelse N. Adler, som påyrkat oförändrade räntebestämmelser.

I sitt yttrande i ärendet den 21 januari 1932 hava fullmäktige i riksgäldskontoret
vidhållit sitt i anledning av två motioner vid 1931 års riksdag
tidigare gjorda uttalande i ämnet.

Biksgäldsfullmäktige hade gjort gällande, att någon nedsättning av räntan
å från egnahemslånefonden utlämnade lån icke finge förekomma under
annan förutsättning, än att en del av fondens lånekapital avskreves
och riksgäldskontoret bereddes ersättning därför från fonden för statsskuldens
amortering. Detta uttalande stöde i överensstämmelse med dittills
tillämpade principer för finansieringen av utlåningsfonden. Den
beräknade räntefoten för den del av statens utlåning, som vore placerad i
egnahemslånefonden, komme att för budgetåret 1932/1933, då verlin in varna
av under åren 1929—1931 verkställda konverteringar av 1914—1921 års
statslån gjort sig till fullo gällande, uppgå till 4.8 procent. Av egnahems -

Kungl. Majds proposition Nr 149.

9

Summa utestå-ende lånebelopp

Gäl-

Ränta för år
1932 efter

Föreslagna räntesat-ser fr. o m. år 1932

Kanta föi

år 1932

Beräknad ränte-föilnst

den 3I/i» 1932
(före 1932 års
inbetalningar)

ränte-

satser

gällande

räntesatser

alt. I

alt. 11

enl. alt. I

enl. alt. II

eill. alt. I

enl. alt. Il

29,871,740

4.75 %

1,418,907

)

)

30,528,790

4.3 %

1,312,523

[ 3.0 %

4 %

[3,959,720

4,399,680!

755,580

315,620

54,096,780

i %

1,983,870

\

1

114,492,260

4,715,300

14,942,150

4.7 5 %

709,752

4.5 %

672,396

672,396

1

15,817,510

4.7 5 %

751,330

4.5%

se

711,790

711,790

1

104,080

5,031,780

4 %

201,271

4 %

'' föreg.

201,271

201,271

104,080

5,436,850

O /o

271,842

4.5%

. kol.

244,658

244,658

15,185,220

4 o

^ / o

507,405

4 %

1

507,405

507,405

2,441,600

2,337,520

2,337,520

*

Summai

859,660

419,70(1

utredningen beräknad ränteförlust, 859,660 kronor, kapitaliserad efter en
räntefot av 4.8 procent, motsvarande ett kapitalbelopp av 17.9 miljoner kronor.
Detta belopp måste sålunda vid bifall till utredningens förslag såsom
ej räntabelt avskrivas oell ersättning härför beredas riksgäldskontoret.
För övrigt borde nedsättning av räntan å en enstaka fond ej ske.

Statskontoret har erinrat örn vad riksgäldsfullmäktige anfört i anledning
av vissa motioner i ämnet till 1931 års riksdag oell egnahemsstyrelsens
utlåtande i samma ärende, varefter statskontoret anfört:

Enligt en inom statskontoret verkställd överslagsberäkning av det oräntabla
lånemedelskapital, som skulle uppkomma å egnahemslånefonden genom
den av egnahemsutredningen föreslagna räntesänkningen, varvid tilllämpats
samma grunder som vid 1930 års avskrivning av utlåningsfondernas
lånemedelskapital, skulle av fondens medel ytterligare cirka 21,000,000
kronor bliva oräntabla. Då det under nuvarande statsfinansiella förhållanden
icke torde vara görligt att täcka ytterligare ett så betydande belopp
med andra statsinkomster, avrådde statskontoret bestämt från den
föreslagna räntesänkningen.

Spörsmålet örn egnahemslånens förräntning har under den senaste tiden
vid flera tillfällen ägnats uppmärksamhet från statsmakternas sida. I fråga
örn räntepolitiken kunna två olika meningar urskiljas. Å ena sidan har
betonats, att egnahemsrörelsen vore av den betydelse och medförde sådana
indirekta fördelar för det allmänna, att stora uppoffringar av statsmedel
här vore påkallade, ävensom att egnahemslåntagarna vore i särskilt
behov av understöd i den form, som en nedsatt egnahemslåneränta
innebure. Å andra sidan hava betänkligheter framförts mot denna form
av statssubvention oell ifrågasatts, huruvida statens uppoffringar för än -

Departement» -chefen►

10

Kungl. Majus proposition Nr 149.

damålet — vilka uppginge till betydande belopp — härigenom verkligen
komme till den största nytta.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om den ändring av bestämmelserna
rörande förräntning och återbetalning av egnahemslån, som tillkom
1927. Det då genomförda förslaget byggde på den grundsatsen, att statsverkets
dåvarande ekonomiska uppoffringar i avseende å egnahemslånefonden
icke borde ökas, utan borde i stället undersökas, örn icke sådana
.anordningar kunde genomföras inom dåvarande kostnadsram, varigenom
.större nytta kunde påräknas av dessa uppoffringar, för både låntagare
och det allmänna, än vad dittills varit fallet. Ändringen 1927, då nu gällande
bestämmelser tillkommo, innebar, att räntan å jordbrukslån för tiden
efter amorteringsfriheten sänktes från 4.75 procent med 0.25 procent till
4.5 procent. För täckning av den härigenom uppkommande merkostnaden
för statsverket höjdes i första hand räntan å bostadslån för tiden efter
amorteringsfriheten från 4.75 procent med O.25 procent till 5 procent. Då
denna höjning ej enbart förslog att kompensera kostnaden för räntesänkningen
å jordbrukslån, genomfördes sådan anordning, att lånens omloppstid
förkortades, varigenom en ytterligare besparing vanns. Omloppstidens
förkortning åstadkoms dels genom ökning av amorteringsprocenten med
O.75 procent för både jordbruks- och bostadslån och dels genom förkortning
med två år av den amorteringsfria tiden för bostadslån. För att förebygga,
att den höjda amorteringsprocenten medförde ökning i låntagarnas
årliga utgifter för lånen, minskades amorteringsdelen från 50 procent till
40 procent av lånesumman. Nu anförda ränte- och återbetalningsvillkor
.avsågo nya lån, d. v. s. lån som komme att beviljas för 1928 och senare år.
Såsom övergångsbestämmelse genomfördes, att räntan å den stående delen
av jordbrukslån, som beviljats för åren 1920—1927, nedsattes till 4.3
procent från och med amorteringstidens inträde, dock tidigast från och
med 1928, varigenom annuiteterna för dessa lån blevo i det närmaste desamma
som för de lån, vilka utlämnades enligt de nya grunderna. Sist
omförmälda räntesänkning genomfördes blott för den stående delen för
.att ej förrycka den fastställda amorteringsplanen för 1920—1927 års lån.

Nuvarande regler för ränte- och kapitalavbetalningar å egnahemslån
liro, såsom nyss nämnts, antagna så sent som 1927. För ett omläggande,
generellt och för framtiden, av dessa grunder, vilka torde få anses rationella,
synas böra föreligga synnerligen vägande skäl. Sådana äro enligt
min mening nu. ej tillfinnandes. Däremot torde den rådande depressionen
inom jordbruket motivera en tillfällig lättnad i lånevillkoren beträffande
jordbrukslägenheter. Motsvarande behov av lättnad för bostadslåntagare
torde däremot i allmänhet ej förefinnas. För övrigt torde ändring
av reglerna för förräntning av bostadslån ej böra företagas i betraktande
av de konsekvenser, som sannolikt därav skulle uppstå i fråga örn
lån från bostadslånefonden.

Med utgångspunkt från vad nu anförts tillstyrker jag genomförande av

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

följande ändringar. Å statslån från egnaliemslånefonden, som för år 1920
eller senare år beviljats eller beviljas för utlämnande av egnahemslån för
jordbrukslägenheter, nedsättes räntan för åren 1932 och 1933 till 3.7 procent
å statslån, varför amorteringsskyldighet ej föreligger, oell till 3.3 procent
å den stående delen av statslån, varför amorteringsskyldighet föreligger,
med bibehållande i sistnämnda fall av oförändrad räntefot av 4.75 procent
å amorteringsdelen, allt under villkor, att låneförmedlare medgiver innehavare
av egnahemslån från ifrågavarande statslån enahanda nedsättning
av räntan. Härigenom komma de låntagare, för vilka amorteringsskyldighet
ännu ej inträtt, att för innevarande och nästkommande år åtnjuta förmånen
av en från 4 till 3.7 procent nedsatt ränta. De låntagare, för vilka
amorteringsskyldighet redan inträtt, hava nu att erlägga ränta efter 4.3
procent å den stående delen och efter 4.75 procent å amorteringsdelen eller
i genomsnitt efter ungefär 4.5 procent. Enligt det av mig tillstyrkta förslaget
skulle för sist åsyftade låntagare genomsnittsräntan å hela lånet
komma att för berörda båda år nedsättas till i runt tal 4 procent. Vad sålunda
ifrågasatts torde skänka låntagarna viss lindring i avseende å
den närmaste tidens låneutgifter utan att några för framtiden bindande
anordningar härigenom träffas. En sådan tillfällig räntelindring, som
den av mig nu ifrågasatta, kommer givetvis icke, försåvitt man bedömer
frågan på längre sikt, att nämnvärt rubba den nuvarande relationen
mellan egnahemslånefondens räntabla och oräntabla kapital.

Den ekonomiska innebörden av förslaget framgår av följande sammanställning.

Käntebelopp 1932 (kronor)
enl. nuv. regler enl. förslaget

Län beviljade 1905—1919 ...................................

Jordbrukslån beviljade 1920—1926:

amorteringsdel..................................................

stående del .......................................................

Jordbrukslån beviljade 1927—1931 (1932) ....

Bostadslån beviljade 1920—1931 (1932) ........

Summa

c:a 1,300,000

1,418,907

1,312,523

1,983,870

2,441,600

8,456,900

c:a 1,300,000

1,418,907

1,007,285

1,835,080

2,441,600

8,002,872.

Statens ränteinkomst å egnaliemslånefonden skulle alltså vid genomförande
av förslaget för budgetåret 1932/1933 minskas från 8,456,900 med
454,028 kronor till 8,002,872 kronor. Då i förslaget till riksstat för nämnda
budgetår upptagits en beräknad ränteinkomst å fonden av 8,000,000 kronor,
skulle förslagets genomförande ej föranleda rubbning av den i årets
statsverksproposition sålunda gjorda inkomstberäkningen.

12 Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 149.

c) De årliga annuiteternas uppdelning å flera inbetalningsterminer.

Enligt § 10 i kungörelsen nr 218/1928 äger vederbörande länsstyrelse på
framställning av låneförmedlare ombesörja, att ränta och kapitalavbetalningar
å av låneförmedlare utlämnade egnahemslån varda i samband
med någon kronans uppbörd genom vederbörandes försorg debiterade, uppburna
och redovisade. Låneförmedlarna hava att före utgången av mars
månad varje år till statskontoret erlägga de å det närmast föregående året
belöpande ränte- och kapitalavbetalningarna å statslånen från egnahemslånefonden.

I proposition nr 186 till 1931 års riksdag beslöt Kungl. Majit inhämta
riksdagens yttrande rörande förslag till ändrad tid för kronouppbörden
m. m. Det för riksdagen framlagda förslaget innebar i huvudsak, att kronouppbörden
skulle uppdelas å två terminer beträffande vissa närmare
angivna utskyldstitlar, bland vilka annuiteter å egnahemslån ej upptagits.
Där uppdelning ej vore medgiven, skulle utskylderna erläggas under första
terminen. Under ärendets beredning i finansdepartementet hade övervägts
uppdelning jämväl av uppbörden av annuiteter å egnahemslån. Vid
ärendets anmälan för Kungl. Majit avstyrktes emellertid dylik anordning
av chefen för sagda departement, då annuiteterna å egnahemslån hade en
annan karaktär än vanliga skatter och annuiteterna förekomme å kronodebetsedel
blott i ett mindre antal av länen samt därjämte de delbara titlarnas
antal måste såvitt möjligt begränsas. Ärendet avgjordes 1931 i enlighet
med Kungl. Majlis förslag.

Under ärendets behandling i riksdagen 1931 yrkades i motionen nr
11:411, bland annat, att å kronodebetsedels delbara utskyldstitlar skulle
uppföras jämväl egnahemslån, men blev motionen, efter bevillningsutskottets
avstyrkande, av riksdagen avslagen.

1931 års egnahemsutredmng har ägnat uppmärksamhet jämväl åt förevarande
spörsmål.

Från hushållningssällskapen och övriga större lånförmedlare hade inhämtats
yttranden i ämnet. Nio hushållningssällskap inkasserade annuiteterna
genom kronouppbörden, medan övriga låneförmedlare själva handhade
uppbörden. I senare fallet skedde inleveransen till låneförmedlarna
på olika sätt, antingen kontant eller i postanvisning, över postgiro eller
genom inlösande av postförskott. Av de till egnahemsutredningen avgivna
yttrandena framginge, att de flesta låneförmedlarna för det dåvarande
icke ansåge sig böra påkalla någon ändring av gällande bestämmelser rörande
uppbörden. Utredningen ville emellertid förorda, att inbetalningen,
då denna skedde i samband med kronouppbörden, uppdelades på två
terminer. Genom sådan anordning skulle ernås, att ifrågavarande låntagare
komme i jämförlig ställning med övriga låntagare.

Statskontoret har förklarat sig ej hava erinran mot en uppdelning av
annuiteterna å egnahemslån under förutsättning, att uppbördsmyndigheterna
redovisade inbetalningarna till vederbörande låneförmedlare i så

Kungl. Ma,i:ts proposition Nr 149.

13

god tiel, att dessa kunde fullgöra siri författningsenliga skyldighet att före
utgången av mars månad verkställa behörig inbetalning å statslånet.

I skrivelse den 10 februari 1932 har statens egnahemsstyrelse hemställt,
att förslag måtte föreläggas riksdagen, att å egnakemsstatslån för varje
år belöpande räntor och amorteringar finge av låneförmedlarna inbetalas

1 två poster året därpå, den ena före utgången av mars och den andra
före utgången av september månad. Av motiveringen för egnahemsstyrelsens
framställning inhämtas följande.

För att underlätta för ekonomiskt svagare låntagare att fullgöra sina
betalningsskyldigheter för egnahemslånen, hade åtskilliga låneförmedlare,
som ej använde kronouppbördssättet, i den mån det varit dem möjligt,
antingen medgivit låntagarna anstånd med inbetalningen aAr annuiteterna
— helt eller delvis -— eller låtit dem verkställa betalning i flera uppbördsterminer
eller ock infört sådant avbetalningssystem, att endast mindre
poster med jämna mellantider, eller när det bäst passat, behövt av
låntagarna betalas. (Enligt gällande bestämmelser ägde låneförmedlarna
förlägga uppbördstiden tidigast till november månad det år, för vilket betalning
utginge.) Då emellertid låneförmedlarna, enligt vad förut nämnts,
vore skyldiga till statskontoret verkställa inbetalning av förfallna annuiteter
å erhållna egnaliemsstatslån senast före mars månads utgång året
efter det, betalningen avsåge, saknade låneförmedlarna i regel ekonomiska
möjligheter att utöver denna tid medgiva låntagarna utsträckt betalningstid
i någon större omfattning. Svårigheter för låneförmedlarna att särskilt
under rådande depressionstid kunna under den korta uppbördstid,
som sålunda stöde dem till buds, inkassera annuiteterna, torde visserligen
i främsta rummet föreligga beträffande innehavare av jordbruksegnahem.
Den rådande arbetslösheten hade emellertid även medfört betalningssvårigheter
för åtskilliga bostadslåntagare. En anordning med inleverans
till statskontoret två gånger årligen i stället för en skulle med
säkerhet innebära lättnad för låneförmedlarna i deras strävan att bereda
låntagarna största möjliga betalningsanstånd. Givetvis förutsattes, att
låneförmedlare, som önskade begagna dylik förmån, hos statskontoret
styrkte, att låntagarna erhållit motsvarande betalningsrespit. Till undvikande
i viss män av uppkommande ränteförlust för statskontoret på
grund av den uppskjutna inbetalningen samt för åstadkommande av största
möjliga rättvisa olika orter emellan syntes lämpligen någon extra
ränta förslagsvis 4 procent, böra erläggas för den föreslagna ytterligare
respittiden för det belopp, som inlevererades till statskontoret vid den senare
uppbördsterminen. Lämpliga tider för inbetalning till statskontoret
torde Amra före mars och september månaders utgång. Dylik anordning
komme emellertid att i någon mån rubba gjorda beräkningar rörande
erforderligt kapitalökningsanslag till egnahemslånefonden för budgetåret
1932/1933. I dessa beräkningar hade kalkylerats med inflytande kapitalavbetalningar
våren 1933 å 4 miljoner kronor. I händelse aA’ genomförande
av egnahemsstyrelsens här ifrågavarande förslag, skulle påräkneliga
kapitalavbetalningar Amren 1933 komma att uppgå till hälften eller

2 miljoner kronor. Emellertid torde — med hänsyn därtill, att förmodligen
somliga låneförmedlare önskade förbinda vid förutvarande uppbördssystem,
och jänrväl det förhållande, att låneförmedlarnas beräkningar rörande
sannolika utbetalningar å egnahemslån budgetåret 1932/1933 torde

14

Kungl■ Maj:ts proposition Nr 149.

vara hållna i överkant — kapitalökningsanslag utöver äskade 5 miljoner
kronor icke erfordrades.

Egnahemsstyrelsen hade genom vad styrelsen anfört tagit ställning till
en av Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a. till chefen för jordbruksdepartementet
gjord, till styrelsen remitterad framställning den 2 februari
1932, däri föreningen anhållit örn ändring av bestämmelserna rörande
uppbördssättet i så måtto, att å egnahemsstatslån för jordbrukslägenheten
belöpande annuiteter finge inbetalas till statskontoret i två terminer årligen,
förslagsvis den 31 mars och 30 september.

Statskontoret har i yttrande den 19 februari 1932 anfört i huvudsak följande.

För att låneförmedlarna skulle kunna i vederbörlig ordning fullgöra sina
förpliktelser gentemot statskontoret borde uppbörden å egnahemslånen
vara verkställd före den 31 mars året efter det år, å vilket förfallna belopp
belöpte. Då emellertid låneförmedlarna kunde förlägga uppbörden till terminer
under såväl låneåret som under tiden intill den 31 mars påföljande
år, torde något hinder att verkställa uppbörden halvårsvis eller oftare
icke föreligga med nu gällande bestämmelser. Enbart för möjliggörande
av att egnaliemslåntagarna finge erlägga förfallna belopp genom periodiska
avbetalningar torde sålunda tvenne betalningsterminer för å egnahemsstatslånen
förfallna räntor och annuiteter icke vara erforderliga. Vad
som skulle vinnas genom ett bifall till egnahemsstyrelsens förslag vore
sålunda endast möjlighet för låneförmedlarna att för sina låntagare utsträcka
lånetiden med ett halvt år på så sätt, att uppbörden av annuiteter
för ett år — exempelvis för år 1932 — kunde fördelas under loppet av ungefär
ett och ett halvt år. Ett generellt anstånd, på sätt egnahemsstyrelsens
förslag innebure, torde icke vara av behovet påkallat. Ett stöd för denna
sin uppfattning funne ämbetsverket i det av 1931 års egnahemsutredning
den 27 november 1931 avgivna betänkandet med förslag rörande statlig
hjälpaktion åt vissa egnaliemslåntagare. Oaktat ett par låneförmedlare
i de yttranden i fråga örn de årliga annuiteternas uppdelning i flera inbetalningsterminer,
som utredningen infordrat, berörde spörsmålet örn
ändrade bestämmelser för inlevereringen av uppbördsmedel till statskontoret,
hade utredningen nämligen icke funnit anledning vare sig att göra
något uttalande eller att avgiva förslag i berörda avseende. Utredningen
hade endast föreslagit, att annuiteterna i de fall, då inbetalningen skedde
i samband med kronouppbörden, finge erläggas i två terminer. Enligt
statskontorets uppfattning skulle också möjligheten för låneförmedlarna
att på föreslaget sätt ordna sina inbetalningar till statskontoret lätt kunna
föranleda ett ofta opåkallat anståndsmedgivande från låneförmedlarnas
sida, vilket måhända skulle hjälpa låntagarna för stunden, men för
framtiden endast förorsaka ytterligare svårigheter med allt större
restantier. Av det sagda torde framgå, att det förhållande, att inbetalningar
å egnahemsstatslånen skulle erläggas senast den 31 mars, icke
i och för sig torde innebära några svårigheter för låneförmedlarna att
fullgöra sina förpliktelser gentemot statskontoret. Förutsättningarna
härför vore emellertid, att å egnahemslånen förfallna belopp erlades å
överenskomna tider. I vissa fall torde det dock inträffa, att låneförmedlare
icke till fullo lyckades indriva förfallna belopp före nyssnämnda dag
och att till låneförmedlaren influtna medel sålunda icke försloge till gäldande
av å egnahemsstatslånen förfallna räntor och amorteringar. När

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

dylika förhållanden dittills inträffat, hade låneförmedlarna, då egnahemsstatslånen
skulle återbetalas oberoende av utfallet å förmedlarnas lånerörelse,
till statskontoret förskotterat felande belopp. I händelse låneförmedlarna
av omständigheterna tvingades lämna anstånd utöver mars månad
i större utsträckning, kunde detta naturligtvis medföra svårigheter för
åtminstone de ekonomiskt svagare att i vederbörlig ordning fullgöra sina
inbetalningar till statskontoret. Skulle dylika förhållanden inträffa, torde
emellertid Kungl. Majit få anses hava befogenhet att efter prövning i
varje särskilt fall, på ansökan av låneförmedlaren eller efter anmälan av
statskontoret jämlikt § 25 i kungörelsen den 8 juni 1928 (ur 217) angående
allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, medgiva
erforderligt anstånd med resterande belopps erläggande.

Beträffande först frågan örn uppdelning av annuiteterna å två termi- Departement*~
ner i de fall, då inbetalning sker i samband nied kronouppbörden, vill jag chefen''
allenast hänvisa till det beslut i ämnet, som fattades i fjol. Därest allvarliga
olägenheter för någon låneförmedlare anses förknippade med nuvarande
kronouppbördssystem, står det denne fritt att övergå till annan ordning
för egnahemsannuiteternas upphörd. I fråga örn de låneförmedlare,
som ej anlita kronans uppbörd, torde av de till egnahemsutredningen avgivna
yttrandena framgå, att flertalet låneförmedlare icke påkalla någon
ändring av nuvarande upphördssystern. Såsom från flera låneförmedlare
framhållits, komme givetvis en anordning med två särskilda uppbördsterminer
att förorsaka ökat arbete med indrivning och bokföring. Hos hushållningssällskapen
lärer uppbördssättet i allmänhet vara tillrättalagt
till låntagarnas förmån på så sätt, att sällskapen, där så erfordras, till
statskontoret förskottera utebliven betalning av räntor och amorteringar.

För en och annan enskild låneförmedlare torde visserligen, såsom jämväl
statskontoret framhållit, under förhanden varande betalningssvårigheter
den situation kunna uppkomma, att låneförmedlaren ej ser sig i stånd att
till statskontoret förskottera utebliven betalning från låntagarna. För sådana
undantagsfall synes medgivande för Kungl. Majit höra utverkas av
riksdagen att, i viss anslutning till vad som jämlikt beslut av 1924 års riksdag
stadgats i brev till domänstyrelsen den 4 april 1924 (nr 65) angående
betalningsanstånd för köpare av kronojord, efter prövning i varje särskilt
fall med hänsyn till föreliggande omständigheter, bevilja låneförmedlare,
som därom ansöker och visar sig hava medgivit egnahemslåntagare betalningsanstånd,
visst anstånd med betalning av räntor och amortering å lån
från egnahemslånefonden. För att sådant anstånd, varom bär är fråga,
ej må föranleda förskjutning av de för varje budgetår påräkneliga ränteoch
kapitalinbetalningarna till fonden, torde anstånd utöver en tid av tre
månader, räknat från mars månads utgång, ej böra medgivas. Därest
riksdagen lämnar sådant bemyndigande, varom nu är fråga, torde det få
ankomma på Kungl. Majit att i vart fall besluta angående de villkor, varunder
anstånd bör lämnas.

Den av statskontoret åsyftade bestämmelsen i § 25 av kungörelsen nr

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

‘217/1928 avser att reglera, huru förfaras skall i det fall, då en låneförmedlare
uraktlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet, men synes mig näppeligen
vara tillräckligt underlag för Kungl. Majit att på förhand medgiva
låneförmedlare rätt att verkställa inbetalning vid en senare tidpunkt
än den författningsenligt bestämda.

d) Tilläggslån för örn-, till- eller nybyggnad.

Stadganden rörande tilläggslån finnas införda i kungörelsen den 8 juni
1928 (ur 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda
egnaliemslåne- oell premielåneverksamheten. I § 1 tredje stycket
stadgas, att egnahemslån må utlämnas jämväl för utvidgning och förbättring
av jordbrukslägenhet, som sökanden redan innehar, till ett mera
bärkraftigt jordbruk, så ock för bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet
(tilläggslån). I § 15 stadgas, att tilläggslån må beviljas under
förutsättning, bland annat, att låntagaren innehar ett jordbruk eller
annan mindre lägenhet av den art, att han huvudsakligen på grund av
jordbrukets eller lägenhetens ringa areal icke av jordbruk kan erhålla
erforderlig utkomst, att han vinnlagt sig örn nöjaktig skötsel av sitt äldre
jordbruk samt att lian åsyftar att, genom förvärv och tillgodogörande
av lämplig jord, avsedd att tilläggas lägenheten (tillskottsjord), i väsentlig
grad utvidga och förbättra lägenheten till större bärkraft i jordbrukshänseende.
Såsom säkerhet för tilläggslånet godtages första inteckning i tillskottsjorden
jämte inteckning i den äldre lägenheten ovanför egnahemslånet.

Av inkomna framställningar till 1931 års egnahemsutredning och från
låneförmedlarna infordrade yttranden har utredningen funnit, att det vöre
ett allmänt önskemål att kunna bevilja tilläggslån för örn-, till- eller nybyggnad
å sådana j or dbr uk s e gn a lie m, där byggnaderna vid egnahemslånens
beviljande varit i brukbart skick men sedermera blivit olämpliga
eller otillräckliga för sitt ändamål, eller där de på grund av jordbrukets
utveckling icke längre vöre tillfyllest. Härom hav utredningen
anfört huvudsakligen följande.

Det starkaste skälet för dylik anordning vore, att låntagarna vid igångsättande
av sina företag icke borde taga på sig större skuldbörda än nödvändigt.
I de helt visst ofta förekommande fall, då lägenheterna vid köpet
vore bebyggda med visserligen äldre men dock användbara hus, syntes
det icke överensstämma med god hushållning att genast utdöma byggnaderna
och uppföra nya. Under de första åren borde företagarna ej i högre
grad än som vore strängt nödvändigt vara upptagna med byggnadsarbeten
för att kunna använda sin arbetskraft och sina ekonomiska resurser
till att sätta jordbruket i stånd. Sedermera, när förhållandena stadgat sig,
vore tiden inne för vidtagande av åtgärder till botande av bristfälliga eller
otillräckliga byggnader. Med dylikt förfaringssätt vore vissa svårigheter
förenade enligt nuvarande bestämmelser. I det lånekontrakt, som rörande
egnahemslånet upprättades mellan låneförmedlaren och låntagaren, finge

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

nämligen tiden för fullbordande av i kontraktet bestämda byggnader icke
bestämmas senare än till den tidpunkt, då amorteringsskyldigket inträdde.

Den låntagare, som önskade med stöd av egnahemslån uppföra byggnader,
måste sålunda inom fem år från lånets beviljande hava utfört detta arbete.

Möjlighet borde beredas låntagare med jordbrukslån att i särskild ordning
å senare tidpunkt, än då egnahemslån för lägenhetens förvärvande
beviljades, erhålla hjälp för utförande av byggnadsarbeten å lägenheten.

I sådant syfte syntes den bästa utvägen vara, att möjlighet öppnades att
bevilja tilläggslån jämväl för nu ifrågavarande ändamål. Tilläggslånen
borde emellertid icke begränsas till sådana fall, där nya byggnader vore
i fråga, utan borde kunna beviljas jämväl för örn- eller tillbyggnader. —

I detta sammanhang uttalades, att det syntes önskligt, att möjlighet bereddes
låneförmedlarna att samtidigt med tilläggslånet bevilja premielån
till det ifrågasatta byggnadsföretagets utförande.

Statskontoret bär funnit det tvivelaktigt, huruvida säkerheten för tillläggslånen
-— inteckning i lägenheten med förmånsrätt näst efter egnahemslånet
— kunde bliva betryggande för statsverket.

Av vad egnahemsutredningen anfört rörande förevarande fråga torde Departemenisframgå,
att ej ringa fördel vore att vinna för låntagarna, örn möjlighet chefen.
funnes att i särskild ordning erhålla lån för ny-, örn- eller tillbyggnad å
jordbrukslägenhet. De av utredningen förebragta skälen för sådan anordning
synas vägande. Jämväl den föreslagna låneformen — tilläggslån till
belopp av högst fem sjättedelar av förbättringsvärdet samt mot inteckningssäkerhet
näst efter egnahemslånet — finner jag lämplig. Med hänsyn
därtill, att lägenhetens värde givetvis förhöjes genom de ifrågasatta
byggnadsarbetena, synes den föreslagna säkerheten ej böra möta större
betänkligheter. Såsom säkerhet för här avsett tilläggslån bör emellertid
allenast godtagas inteckning i vederbörande fastighet, liggande inom fem
sjättedelar av fastighetens efter förbättringsarbetena genom värdering
av låneförmedlaren beräknade belåningsvärde. Givetvis tillkommer det
vederbörande låneförmedlare att tillse, att säkerheten i det enskilda fallet
kan anses betryggande. För vinnande av här avsett syfte är ändring av
stadgandena i §§ 1 och 15 av kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) Broderlig.
Till frågan örn premielån i samband med här föreslagna tilläggslån
återkommer jag i det följande.

e) Vissel ändringar i bestämmelserna för den statsunderstödda premie <

låneverksamhe ten.

Jämlikt § 17 i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med rcglemeutariska
föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten
må premielån icke tilldelas annan egnaliemslåntagare än
den, som åsyftar att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt oell
Bihang till riksdagens protokoll 19,12. 1 sami. 120 höft. (Sr IM)—190.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Departements chefen.

hållet nytt jordbruk eller genom mera väsentligt nyodlings-, byggnadseller
grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller utvidga sin
lägenhet. Med mera väsentligt byggnadsarbete förstås, att antingen
det för lägenheten erforderliga ekonomihuset nyuppföres eller underkastas
större ombyggnad eller ock bostadshuset nyuppföres. I § 18 av samma
kungörelse stadgas, att vid utlämnande av premielån företräde hör givas
den, som därmed avser att utföra sådana företag som nyodling, uppförande
av ekonomihus, gödselstad och dylikt.

1931 års egnahemsutredning har i sitt betänkande föreslagit ändrade bestämmelser
för premielånen i syfte, att premielån må kunna utgå dels för
anordnande av gödselstad utan samband med annat byggnads-, odlingseller
grundförbättringsarbete och dels för större örn- eller tillbyggnad av
bostadshus å jordbrukslägenhet. Till stöd för dessa förslag har anförts
följande.

Ehuru ordalagen av ifrågavarande bestämmelser möjligen kunde giva
rum för annan tolkning, vore det att anse såsom vedertaget, att premielån
icke finge utlämnas endast för uppförande av gödselstad. Ett dylikt företag
hade nämligen icke ansetts såsom ett mera väsentligt byggnadsarbete
men vore däremot av den betydelse, att i konkurrens bland flera lånsökande
företräde borde givas den, i vars tillämnade byggnadsarbete jämväl
inginge uppförande av gödselstad. En ändamålsenligt ordnad gödselvård
vore enligt egnahemsutredningens förmenande av största vikt för
egnahemslåntagarna. Där konstgödsel kunde anskaffas, ernåddes bättre avkastning,
när denna användes tillsammans med näringsrik ladugårdsgödsel,
och den inköpta konstgödseln ginge ej genast förlorad utan ökade
egendomens bärighet på ett helt annat sätt än där god gödselvård saknades.
Egnahemsägarna borde icke blott så stödjas, att de kunde vidtaga
åtgärder för en god gödselvård, utan de borde uppmanas att genomföra
denna för jordbrukets lönsamhet så viktiga åtgärd.

Beträffande premielån för större örn- eller tillbyggnad av bostadshus å
jordbrukslägenhet vore sådan anordning ifrågasatt på grund av önskvärdheten
att kunna bevilja premielån i samband med de föreslagna tillläggslånen
för samma ändamål.

Den föreslagna ändringen av bestämmelserna angående premielån har
icke givit statskontoret anledning till annan erinran, än att den nuvarande
bestämmelsen i detta hänseende knappast torde utesluta, att premielån
kunde utgå även för utförande av gödselvårdsanläggning utan samband
med annat byggnads- eller nyodlingsarbete. Såsom ett förtydligande torde
emellertid den föreslagna ändringen kunna anses påkallad.

Förslaget att premielån må kunna i samband med beviljande av egnahemslån
utgå för gödselvårdsanläggning, utan att annat byggnads-, odlings-
eller grundförbättringsarbete utföres, finner jag mig kunna biträda.
Ej heller mot förslaget att bereda möjlighet för beviljande av premielån
för större ombyggnad av bostadshus å jordbruksegnahem har jag något
att invända. I nu ifrågavarande syfte torde en mindre jämkning av bestämmelserna
rörande premielån i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218)
vara erforderlig.

19

Kungl. Martts proposition Nr 149.

f) Stödlån åt vissa egnahemslåntagare.

1931 års egnahemsutredning Ilar anfört i huvudsak följande rörande
olika utvägar att bringa de mest betungade låntagarna hjälp i det aktuella
krisläget.

Till en början hade utredningen övervägt förslag om genomförande av
en hjälpaktion åt egnahemslåntagare genom direkta avskrivningar å kapital
eller ränta. Mot en dylik åtgärd talade emellertid vissa skäl. Avskrivning
skulle nämligen erhålla karaktär av gåva och därigenom lätt
kunna medföra den verkan, att låntagarna miste intresset att reda sig
själva. Låntagarna kunde vidare lätt förledas till den tanken, att staten
i trängande fall alltid skulle träda emellan. Därtill komme, att en på sådant
sätt lämnad hjälp skulle kunna innebära en premiering av mindre
skötsamma låntagare. På grund av antydda farhågor hyste utredningen
den uppfattning, att det skulle innebära en avgjord fördel, örn den statliga
hjälpaktion, som utöver de föreslagna räntesänkningarna enligt utredningens
mening borde komma till stånd, i största möjliga utsträckning
toge form av lån i stället för gåva. Beträffande lämplig låneform hade
inom utredningen förelegat olika förslag, avseende dels utvidgning av
premielåneverksamheten genom nya låneformer inom denna i förening
med ökad anslagstilldelning, dels ock ett av egnahemsstyrelsen tidigare
avgivet förslag örn inrättande av s. k. stödlån. Utredningen hade emellertid
av vissa närmare angivna skäl icke funnit någon av dessa former
var för sig fullt lämpad för nu ifrågavarande ändamål. För den skull
hade utredningen sökt utfinna en ny form av lån, som med upptagande
av den av egnahemsstyrelsen föreslagna benämningen kallats stödlån.

Stödlån borde kunna utgå till såväl låntagare med jordbrukslån som
låntagare med bostadslån samt avsåge att bringa hjälp i ett aktuellt nödläge.
Ett sådant nödläge kunde anses föreligga, där låntagare saknade
medel för gäldande av ofrånkomliga skulder såsom förfallna räntor å gäld
eller dylikt eller för anskaffande av sådana levande och döda inventarier,
som prövades nödvändiga för att lägenheten skulle kunna brukas på ett
sådant sätt, att den gåve nödig avkastning. Där möjlighet därtill funnes,
borde stödlån knytas till någon arbetsprestation å lägenheten såsom dikning,
dränering, nyodling, betesförbättring, anläggning för trädgårdsodling,
grusning eller jordkörning å mosse, förbättring av åbyggnaderna,
gödselvård eller dylikt, eller med andra ord sådana förbättringar, som
vore av betydelse för åstadkommande av ett mera bärkraftigt jordbruk.
Dylika förbättringsarbeten borde genom låneförmedlarens försorg planläggas
av jordbrukskonsulent eller vandringsrättare. Liksom beträffande
premielån borde lånet kunna avskrivas, i den mån överenskommet förbättringsarbete
utfördes. Utredningen hade utgått ifrån, att säkerhet för
stödlånets återbetalande borde fordras i regel. Det torde emellertid säga
sig självt, att den säkerhet, som låntagarna kunde bjuda för utlämnade
stödlån, icke kunde bliva av samma värde som säkerheten för egnahemslånen.
I detta hänseende torde ej heller allt för stora anspråk böra ställas,
ty skulle man inskränka antalet av dem, som kunde komma i åtnjutande
av stödlån, till sådana låntagare, som kunde anskaffa mera betryggande
säkerhet, vore mycket ej vunnet. Örn utredningen sålunda ansåge,
att kraven på säkerhet ej borde ställas allt för höga, måste å andra sidan
betonas, att detta ej finge föranleda till slapphet i kreditgivningen, utan
låneförmedlarna borde i varje särskilt fall, med i det följande nämnt undan -

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

tåg, söka att erhålla den bästa möjliga säkerhet, som låntagaren kunde
bjuda. Med förevarande spörsmål torde frågan om sättet för stödlånens
återbetalande intimt sammanhänga. Utredningen vore på denna punkt aAr
den uppfattningen, att med hänsyn till stödlånens karaktär av hjälpåtgärd,
återbetalning borde i den utsträckning så vore möjligt, ske på enahanda
sätt som vid premielån. Mellan låneförmedlaren och låntagaren borde
sålunda avtalas, att låntagaren ägde återbetala lånet genom att å sin fastighet
utföra något arbete. Låneförmedlaren borde äga befogenhet att
utbetala dylikt stödlån genast eller i mån av arbetets utförande. Med det
senare utbetalningssättet syntes säkerhet för lånets återbetalning ej erfordras.
Omfattningen av arbetsprestationen borde så avvägas, att lånets
belopp motsvarade arbetskostnaden. Genom att låntagaren på så sätt erhölle
betalning för sitt arbete, framhävdes starkare stödlånets karaktär av
social hjälpåtgärd. I de fall, då det av olika skäl icke läte sig göra, att
lånet gäldades genom arbetsprestationer, skulle detsamma kontant återbetalas.
Lånet borde icke löpa med ränta, och de tre första åren borde vara
amorteringsfria. Därefter borde lånet amorteras på en tid av sju år.
Skulle det visa sig omöjligt att utfå amorteringarna, torde avskrivning
böra kunna ske efter prövning i varje särskilt fall. Med Arnd nu sagts rörande
säkerheten för lånen och sättet för deras återbetalning följde, att
staten icke skäligen kunde påfordra, att låneförmedlarna skulle bära den
med stödlånen förenade risken, utan denna borde helt åvila staten. I
fråga örn lånens storlek torde med hänsyn till deras ändamål lånen icke
få tilltagas allt för stora, utan syntes en lämplig gräns uppåt A-ara 750 kronor.
Då staten helt skulle bära eAmntuellt uppkommande förluster å stödlånen,
torde dessa icke böra utlämnas utan medverkan a\- något statens
organ. Det syntes förty böra föreskrivas, att för beATiljande aA’ stödlån
skulle i varje särskilt fall inhämtas medgivande från statens egnahemsstyrelse.
I fråga om avskrivningar å utlämnade lån torde framställning
härom böra genom egnahemsstyrelsen underställas Kungl. Maj:ts prÖA’-ning. I fråga örn det sammanlagda belopp, som för budgetåret 1932/1933
erfordrades för nu ifrågaAmrande ändamål, hade egnahemsutredningen,
med stöd aA* från låneförmedlarna inhämtade uppgifter, beräknat detta till
2 miljoner kronor. Vid granskning aAT de inkomna uppgifterna, därvid hänsyn
tagits till det statsfinansiella läget, hade utredningen emellertid funnit,
att medelsbehoA''et — för hjälp i de mest trängande fallen — torde
kunna begränsas till 1,100,000 kronor. Då stödlånen icke Amre aAT den
natur, att de kunde jämföras med lån ur statens utlåningsfonder, torde på
sätt, som gällde ifråga örn premielånen, medel böra anskaffas genom särskilt
anslag, lämpligast reserA’ationsa2islag.

Vid egnahemsutredningens betänkande har fogats ett förslag till kungörelse
angående ATillkor och bestämmelser för utlämnande aAr stödlån till
egnahemslåntagare; och torde sagda förslag få såsom bilaga B fogas till
detta protokoll.

Beträffande förslaget örn inrättande av stödlån och beATiljandet a\- anslag
för sådant ändamål å 1,100,000 kronor har statskontoret erinrat, att
detta anslag, begränsat till sagda belopp, enligt utredningens mening endast
torde kunna förslå till hjälp i de mest trängande fallen. Ifrågasättas
kunde, huruvida i staten för nästkommande budgetår utrymme kunde beredas
ens för nämnda belopp. Örn däremot beloppet ytterligare begränsades
— i årets statsverksproposition funnes för ändamålet beräknat en slim -

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr lid.

ina av endast 600,000 kronor — torde någon verklig lättnad för egnahemsrörelsen
knappast kanna beredas och ändamålet med denna form av lijälpåtgärder
sannolikt i stort sett förfelas. Statskontoret ansåge sig därför
icke heller i denna del kunna stödja förslaget.

Lika med egnahemsutredningen finner jag särskilda åtgärder påkallade Departementsför
att i det aktuella krisläget bispringa sådana egnahemslåntagare, som chefen.
äro i trängande behov av bistånd, för såvitt de visat sig skötsamma och
dugliga. Vid dylik hjälpåtgärd erfordras noggrann prövning av de enskilda
fallen, i syfte att största möjliga nytta ernås av den ifrågasatta
anordningen. Hjälpen torde böra lämnas i den av egnahemsutredningen
föreslagna formen, nämligen medelst räntefria stödlån för utförande av
erforderliga förbättringsarbeten å vederbörande lägenhet eller för anskaffande
av för lägenhetens brukande nödiga inventarier eller för betalning
av överhängande gäld. Med hänsyn till stödlånens karaktär av hjälpåtgärd,
finner jag mig jämväl kunna godtaga förslaget rörande sättet
för lånens återbetalning i huvudsaklig överensstämmelse med vad som
gäller för premielån till egnahemslåntagare. Möjlighet att erhålla stödlån
bör stå öppen för såväl jordbruks- som bostadslåntagare. Även den
ifrågasatta högsta gränsen för lånens storlek, 750 kronor, finner jag lämpligt
avvägd. Ej heller i övrigt har jag något att erinra mot de av utredningen
föreslagna riktlinjerna för ifrågavarande lånerörelse. Därest riksdagen
biträder förslaget, torde det få ankomma på Kungl. Majit att utfärda
erforderliga bestämmelser i ämnet.

Vad därefter angår medelsanvisningen för ändamålet, har egnahemsutredningen
beräknat medelsbehovet till 1,100,000 kronor. I betraktande av
det statsfinansiella läget torde jag emellertid för nu ifrågavarande ändamål
icke kunna för det närmast kommande budgetåret föreslå högre
anslagsbelopp än 550,000 kronor. Anslaget bör hava reservationsanslags
natur. Av det under punkt 108 i årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln,
beräknade anslaget å 600,000 kronor skulle alltså komma att
återstå 50,000 kronor, vilket belopp torde, på sätt jag framdeles ämnar
föreslå, användas för ordnandet av vissa egnahemsförhållanden i Malmöhus
län.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Hemställa».
Majit måtte föreslå riksdagen att

1) medgiva, att å statslån från egnahemslånefonden, som för år 1920
eller senare år beviljats eller beviljas för utlämnande av egnahemslån för
jordbrukslägenheten, räntan må för åren 1932 och 1933 nedsättas till 3.7
procent å statslån, varför amorteringsskyldighet ej föreligger, oell till 3.3
procent å den stående delen av statslån, varter amorteringsskyldighet föreligger,
allt under villkor att låneförmedlare medgiver innehavare av

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

egnahemslån från ifrågakommande statslån enahanda nedsättning av räntan; 2)

bemyndiga Kungl. Majit att efter prövning i varje särskilt fall med
hänsyn till föreliggande omständigheter bevilja låneförmedlare anstånd
under högst tre månader med erläggande helt eller delvis av föreskrivna
ränte- och kapitalavbetalningar till egnahemslånefonden;

3) medgiva, att Kungl. Majit må i huvudsaklig överensstämmelse med
i bilaga A till detta protokoll intagna bestämmelser utfärda kungörelse
örn ändrad lydelse av §§ 1, 15 och 17 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218)
med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne-
och premielåneverksamheten; samt

4) för utlämnande, i huvudsaklig överensstämmelse med av mig i det
föregående tillstyrkt förslag, av stödlån åt egnahemslåntagare för budgetåret
1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 550,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Allan Tigerschiöld.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

23

Bilaga A.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av §§ 1, 15 och 17 kungörelsen den 8
juni 1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda
egnahemslåne- och premielåneverksamheten. 1 !

Härigenom förordnas, att §§ 1, 15 och 17 kungörelsen den 8 juni 1928
med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne-
och premielåneverksamheten skola erhålla ändrad lydelse på sätt
av det följande framgår:

Iden---bostadslägenhet (bostadslån). ,

Utan hinder--— oinskränkt besittningsrätt.

Enligt vad därom stadgas i § 15 må egnahemslån utlämnas jämvälför
utvidgning eller förbättring av jordbrukslägenhet, som sökanden redan
innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, så ock för bostadslägenhets
omläggning till jordbrukslägenhet (tilläggslån).

§ 15.: v\-’ /" . , .“''/v;,;;

Eör utlämnande---efterrättelse, nämligen

1) att tilläggslån må beviljas under förutsättning,

a) att låntagaren innehar antingen ett jordbruk eller annan mindre lägenhet
av den art, att han huvudsakligen på grund av jordbrukets eller
lägenhetens ringa areal icke av jordbruk kan erhålla erforderlig utkomst,
eller ett jordbruk, vars åbyggnad är i behov av örn- eller tillbyggnad;
att han vinnlagt sig örn nöjaktig skötsel av sitt äldre jordbruk; samt att
han åsyftar att utvidga eller förbättra lägenheten till större bärkraft i
jordbrukshänseende antingen genom förvärv och tillgodogörande av lämplig
jord, avsedd att tilläggas lägenheten (tiUskottsjord), eller genom företagande
av erforderlig ny-, örn- eller tillbyggnad å lägenheten;

b) att värdet av fastigheten, efter förvärvet av tillskottsjorden och härav
möjligen föranledda byggnads- och förbättringsarbeten eller efter företagandet
av ny-, örn- eller tillbyggnad utan samband med förvärv av tillskottsjord,
icke överstiger det i § 5 angivna maximivärdet för jordbrukslägenhet; 2)

att tilläggslånet icke må överstiga fem sjättedelar av det utav lånelormedlaren
beräknade tillhopatagna värdet av tillskottsjorden jämte de

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

på grund av förvärvet av tillskottsjorden föranledda byggnads- och förbättringsarbeten
å lägenheten eller, där tillskottsjord ej förvärvats, det av
låneförmedlaren beräknade värdet av ny-, om- eller tillbyggnad å lägenheten,
börande tilläggslån i intetdera fallet i regel understiga hälften av
på nu angivet sätt beräknat värde;

3) att hinder ej möter att såsom säkerhet godtaga

för tilläggslån vid förvärv av tillskottsjord gemensam inteckning i den
äldre lägenheten och tillskottsjorden, örn inteckningen har bästa rätt i tillskottsjorden
och sådan förmånsrätt i den äldre fastigheten, att den för
tilläggslånet lämnade inteckning kommer att vara belägen inom fem
sjättedelar av fastighetens efter utvidgningen genom värdering av låneförmedlaren
beräknade belåningsvärde, under förutsättning tillika att
med bättre rätt i den äldre fastigheten intecknad gäld utgöres av egnahemslån,
hypotekslån, sparbankslån eller annat välordnat fastighetslån,
samt

för tilläggslån för ny-, örn- eller tillbyggnad utan samband med förvärv
av tillskottsjord inteckning i lägenheten, liggande inom fem sjättedelar
av fastighetens efter byggnadsarbetets företagande av låneförmedlaren
beräknade belåningsvärde samt med förmånsrätt näst efter till säkerhet
för det äldre egnahemslånet lämnad inteckning; samt

4) att tilläggslånet — ---för jordbrukslägenhet.

§ 17.

Premielån må---av understöd.

För att--— jord nyodlas.

Med mera väsentligt byggnadsarbete förstås, att det för lägenheten
erforderliga ekonomihuset eller bostadshuset nyuppföres eller underkastas
större ombyggnad.

Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må premielån utgå för
utförande enbart av gödsel vårdsanläggning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1932.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

25

Bilaga B.

Av 1931 års egnahemsutredning upprättat

Förslag

till

kungörelse angående villkor och bestämmelser för utlämnande av stödlån
till egnahemslåntagare.

§ 1.

För att bringa egnahemslåntagare hjälp i förhanden varande nödläge
må, under nedan angivna villkor och i nedan nämnd ordning, lån av statsmedel
utlämnas (stödlån).

§ 2.

Stödlån må ej utlämnas till annan än den, som genom förmedlare av
statslån från egnakemslånefonden tilldelats egnahemslån för jordbrukslägenhet
eller bostadslägenhet och

a) hefinnes vara i påtagligt behov av ekonomiskt bistånd samt

b) kan förete goda vitsord örn sin person, arbetsduglighet och lämplighet
såsom egnahemsinnehavare.

§ 3.

Stödlån må beviljas:

a) för utförande av arbete å lägenheten såsom dikning, dränering, nyodling,
betesförbättring, anläggning för trädgårdsodling, grusning eller
jordkörning av mosse, förbättring av åbyggnaderna, gödselvård eller dylikt; b)

för annat ändamål såsom för anskaffande av för lägenhetens brukande
nödiga levande och döda inventarier eller betalning av överhängande
gäld.

§ 4.

Stödlån må ej utgå med högre belopp än som motsvarar arbetskostnaden
för det arbete, som är avsett att komma till utförande, eller som
erfordras för anskaffande av inventarier eller betalning av gäld, som
förut sagts.

Lånebelopp må för varje låntagare ej överstiga 750 kr.

§ 5.

A utbekommet lånebelopp erlägges, med nedan angivet undantag, ej
ränta.

Lånet åtnjutes amorteringsfritt till och med tredje året efter utgången
av det år, varunder lånet beviljats. Beviljat lånebelopp, som ej lyftats
under sagda tid, må icke därefter uttagas av låntagaren.

För tiden från och med utgången av tredje året erlägges en årlig kapitalavbetalning
utgörande 1/i av utbekommet lånebelopp, intill dess hela
lånet är guldet.

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Det står låntagaren fritt att när som helst under lånetiden göra extra
avbetalningar utöver amorteringsplanen å den återstående kapitalskulden.

Utbekommet stödlån, som avser utförande av arbete, anses guldet, då
låneförmedlaren finner arbetet vara inom föreskriven tid vederbörligen
utfört.

Lånet är efter skedd uppsägning genast förfallet till återbetalning i dess
helhet, därest det befinnes, att låntagaren lämnat bedräglig uppgift vid
stödlånets sökande, eller örn lian uppenbarligen använt lånebeloppet för
andra ändamål, än som med lånet avsetts, eller örn han visat försumlighet
i att erlägga föreskrivna betalningar å lånet eller underlåter att fullgöra
åtagna arbetsprestationer eller andra förpliktelser, eller örn sådana förhållanden
inträffat, att han med hänsyn till det med stödlånet avsedda
syfte uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

Sker uppsägning av lånet enligt vad ovan sagts, löper oguldet lånebelopp
från och med förfallodagen med 5 procent årlig ränta tills full likvid
sker.

§ 6.

Innan någon del av lånet utbetalas, skall låntagaren avlämna skuldförbindelse,
innehållande hans åtaganden i fråga örn lånets användande och
återbetalning. Därjämte skall mellan låneförmedlaren och låntagaren
upprättas kontrakt i två exemplar, innehållande de bestämmelser för lånets
åtnjutande och återbetalning, som i denna kungörelse sägs. För behörigt
fullgörande av dessa åligganden skall låntagaren ställa säkerhet i
form av inteckning i fastigheten eller borgen av två personer, som godkännas
av vederbörande låneförmedlare, eller annan säkerhet, som godtages
av låneförmedlaren. Här avsedd säkerhet erfordras icke, där stödlån
avser utförande av arbete och där tillika överenskommelse träffas
mellan låneförmedlaren och låntagaren, att lånet utbetalas i mån av arbetets
utförande.

§ 7.

Stödlån sökas hos vederbörande låneförmedlare, som efter erforderlig
utredning äger att i mån av tillgång till för ändamålet anvisade statsmedel
bevilja här avsedda lån.

§ 8.

Av låneförmedlaren beviljat stödlån skall i varje särskilt fall underställas
statens egnahemsstyrelses prövning.

§ 9.

Mom. 1. Låneförmedlare, som önskar erhålla stödlåneanslag, skall till
egnahemsstyrelsen ingiva till Kungl. Majit ställd ansökning enligt av styrelsen
fastställt formulär. Det åligger egnahemsstyrelsen att med eget
utlåtande överlämna ansökningarna till Kungl. Majit.

Mom. 2. Av Kungl. Majit beviljat stödlåneanslag må av vederbörande
låneförmedlare på en gång eller i skilda delar lyftas i statskontoret mot
avlämnande av en utav låneförmedlaren utställd, av statskontoret godkänd
förbindelse, som skall innefatta låneförmedlarens åtagande att använda
erhållet stödlåneanslag enligt härom meddelade föreskrifter samt
att till statskontoret eller order återbetala stödlåneanslaget eller del därav
under de förutsättningar och i den ordning nedan stadgas.

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Mom. 3. Vad av stödlåneanslag icke vid utgången av det år, för vilket
anslaget beviljats, blivit för ändamålet disponerat, skall till statskontoret
inbetalas före utgången av maj månad nästföljande år, där ej Kungl,
Majit på av låneförmedlaren före utgången av januari månad sist sagda
år ingiven ansökning medgiver denne rätt att ytterligare ett år innehava
sålunda odisponerat anslagsbelopp. Av låneförmedlaren beviljat stödlånebelopp,
som icke till fullo utbetalats inom föreskriven tid för lånets utbekommande,
så ock alla de kapitalbelopp å utlämnade lån, som låntagare
återbetalar till låneförmedlaren, skola av låneförmedlaren inbetalas till
statskontoret före maj månads utgång året efter det, då berörda tidsfrist
utlöpte eller då återbetalningen ägde rum.

Mom. i. Det åligger egnahemsstyrelsen att årligen senast den 1 maj
meddela statskontoret erforderliga uppgifter angående de belopp, en var
låneförmedlare har att jämlikt mom. 3 inbetala.

§ 10.

Det åligger låneförmedlare att noggrant tillse och övervaka, att missbruk
av lånemedel förebygges och att syftet med lånerörelsen tillgodoses.

Då på grund av utebliven betalning å stödlån fråga hos låneförmedlare
uppkommer att verkställa avskrivning å lånets kapitalbelopp, skall låneförmedlaren
genom egnahemsstyrelsen underställa frågan Kungl. Majit,
som beslutar rörande den av låneförmedlaren ifrågasatta avskrivningsåtgärden.

§ 11.

Mom. 1. Låneförmedlare, som tilldelats stödlåneanslag, är skyldig att
beträffande här avsedd låneverksamhet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
och anvisningar, som egnahemsstyrelsen må meddela, samt lämna
styrelsen omedelbar tillgång till samtliga verksamheten berörande räkenskaper
och handlingar ävensom att till styrelsen avgiva de redogörelser
över verksamheten, som skola lämnas enligt instruktion eller av styrelsen
meddelade särskilda föreskrifter.

Morn. 2. Finner egnahemsstyrelsen, att låneförmedlare, som tilldelats
stödlåneanslag, använt sådant belopp i strid med gällande bestämmelser
eller eljest brustit i sina skyldigheter rörande tillgodonjutande av anslaget,
äger styrelsen anmäla förhållandet för Kungl. Majit, som bestämmer,
huruvida beloppet skall vara förfallet till återbetalning.

Sådan anmälan må jämväl göras av statskontoret, därest låneförmedlaren
icke ställer sig till efterrättelse meddelade bestämmelser i fråga örn
betalning av lånebelopp eller ränta.

§ 12.

Statens egnahemsstyrelse, som har att öva tillsyn över lånerörelsen, äger
att meddela de föreskrifter i övrigt, som må erfordras för verksamhetens
behöriga fullgörande.

Denna kungörelse träder i kraft don 1 juli 1932.