Kungl. Maj:ts proposition Nr 145.

7

Nr 145.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer; alven
Stockholms slott den 26 februari 1932.

Kungl. Maj:t yill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o)—3:o) hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Felix Hamrin.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 26 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anmäler följande
frågor örn understöd, att utgå å allmänna indragningsstaten, åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer och anför därvid:

I

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 145.

Försvarsdepartementet.

l:o.

Arty.

uppfostra gsbidrag
åt förre
andert, fficeren
av 3:e graden
vid flottan K.
E. V. Anderssons
‘minderåriga
barn.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift har förre underofficeren av 3:e
graden vid flottan Karl Ernst Vilhelm Anderssons änka Agnes Emilia
Rebecka Andersson, född Olsson, anhållit örn beredande av pension åt
henne samt uppfostringsbidrag åt makarnas minderåriga barn.

Andersson, som var född den 4 augusti 1884, avled den 27 april 1931
samt efterlämnade, förutom änkan, vilken är född den 8 april 1894, de
fem minderåriga barnen Arne Vilhelm, född den 15 september 1914, Olle
Lennart, född den 27 december 1915, Anna Greta Vivian Emilia, född den
11 augusti 1917, Gertrud Gudrun, född den 9 juni 1923, samt Maj Ingrid
Charlotta, född den 9 maj 1928.

Beträffande Anderssons tjänstgöring har inhämtats, att han under tiden
den 1 november 1901—den 31 oktober 1907 var anställd vid Karlskrona
kustartilleriregemente, samt att han den 1 december 1911 inskrevs vid
sjömanskåren och den 31 december 1918 konstituerades till underofficer
av 3:e graden vid flottan. Enär Anderssons hälsotillstånd sedermera ansågs
vara sådant, att han icke kunde föreslås till erhållande av fullmakt
å underofficersbeställningen, blev han, efter det ett av Kungl. Majit meddelat
särskilt tillstånd för honom att kvarstå i tjänsten tilländagått, jämlikt
bestämmelserna i § 167 mom. 4 av reglementet för marinen, del I, entledigad
från och med den 1 juli 1923. I anledning av en av Andersson
hos direktionen över flottans pensionskassa gjord ansökning örn pension
meddelade direktionen den 14 december 1923 det beslut, att — enär Andersson,
som i avseende å ålder och tjänstetid icke uppfyllt föreskrivna
villkor för erhållande av pension från nämnda pensionskassa, blivit avskedad
från sin tjänst vid flottan, icke på den grund, att han i följd av
sjukdom vore oförmögen till vidare tjänstgöring, utan jämlikt bestämmelserna
i § 167 mom. 4 av reglementet för marinen, del I — direktionen
funne Andersson icke berättigad till pension från kassan. Då Andersson
sålunda vid avgång ur tjänst icke ägde rätt till pension ur flottans pen*
sionskassa eller eljest av statsmedel, har jämlikt § 23 mom. 3 av pensionskassans
reglemente vid avgången gratialrätten för hans änka och barn
förfallit, men har till Andersson återbetalats så mycket av de erlagda
gratialavgifterna, som enligt försäkringstekniska grunder utgjorde deras
matematiska värde, eller 287 kronor 23 öre.

i92ö »rs Med föranledande av en av Andersson gjord ansökning föreslog Kungl,
riksdag. Majit i proposition den 6 mars 1925 (nr 128), att riksdagen måtte bevilja
Andersson en årlig pension å 700 kronor, att utgå från och med den 1 juli
1923 och bestridas från allmänna indragningsstaten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 145.

9

I propositionen anfördes, bland annat, att Andersson lede av kronisk
lungsjukdom, som dock icke konstaterats vara obotlig; att denna
sjukdom måste anses stå i samband med i tjänsten ådragen lungsjukdom,
varav han tidvis lidit redan under åren 1914—1916; att hans arbetsförmåga
på grund av berörda sjuklighet torde kunna anses vara nedsatt
till hälften, samt att Andersson vore medellös och hade, jämte hustru, fem
minderåriga barn att försörja.

över Anderssons omförmälda ansökning hade yttranden avgivits av stationsbefälhavaren
vid flottans station i Karlskrona, direktionen över flottans
pensionskassa och statskontoret.

Stationsbefälhavare!! hade i sitt yttrande framhållit, bland annat, hurusom
Andersson å ena sidan, till följd av att han konstituerats till underofficer
av 3:e graden, berövats möjlighet att på grund av sin sjukdom erhålla
ersättning enligt förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, samt å andra
sidan, därigenom att han avskedats från sin beställning vid flottan, icke
till följd av otjänstbarhet utan därför att han på grund av sitt hälsotillstånd
icke ansetts kunna föreslås till erhållande av fullmakt å beställningen,
icke blivit pensionsberättigad. Med hänsyn härtill ävensom till
de ömmande omständigheter, som förelåge beträffande Andersson, hemställde
stationsbefälhavaren, huruvida icke Kungl. Majit ville finna skäl
att föreslå Andersson till erhållande av pension.

Direktionen över flottans pensionskassa hade i sitt i nämnda ärende avgivna
utlåtande anfört, bland annat, att enär Anderssons hälsotillstånd efter
treårig tjänstetid såsom konstituerad underofficer av 3:e graden på
grund av hans sjukdom varit sådant, att han ej kunnat föreslås till erhållande
av fullmakt å tjänsten utan måst avskedas på grund av bestämmelserna
i § 167 mom. 4 i reglementet för marinen, del I, varför alltså sjukdomen
i fråga måste anses —- om än indirekt — hava varit orsaken till
Anderssons avsked, och då Andersson tjänat kronan i 17 år 7 månader
samt levde i bekymmersamma ekonomiska omständigheter, direktionen
tillstyrkte, att pension tilldelades honom med samma belopp, som skulle
hava tillkommit honom, därest han vid avskedet innehaft fullmakt såsom
underofficer av 3:e graden, med rätt för Andersson jämväl till pensionsförbättring
enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 336).

Statskontoret hade i berörda ärende yttrat följande:

Med hänsyn till föreliggande omständigheter måste goda skäl visserligen
anses föreligga för beredande av någon pension åt Andersson, men
enligt ämbetsverkets mening kunde förhållandena knappast anses böra
påkalla, att Adersson skulle erhålla samina pensionsbelopp, som skulle
hava tillkommit en ordinarie underofficer av 3:e lönegraden, som avskedats
på grund av skada eller sjukdom ådragen i tjänsten. Då någon
rätt till sådan pension icke f dref linnés, syntes pensionens belopp lämpligen
böra anpassas efter vad som under för handen varande förhållanden
kunde anses skäligt. På grund härav och då av utredningen syntes fram -

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 145.

Nu föreliggande
framställning.

gå, att Anderssons arbetsförmåga kunde antagas vara till följd av sjukdomen
nedsatt till hälften, samt han alltså icke kunde anses alldeles sakna
förvärvsförmåga, hade ett pensionsbelopp av 700 kronor synts statskontoret
skäligt, örn hänsyn tillika toges därtill, att han såsom innehavare
av en sådan pension bleve berättigad till pensionstillägg av 180 kronor
jämte dyrtidstillägg å sammanlagda förmånerna, beräknat efter de gynnsammare
grunderna.

Enligt hemställan av bankoutskottet blev ifrågavarande proposition
av 1925 års riksdag bifallen (R. skr. nr 134, punkt 14).

Av handlingarna i nu föreliggande ärende angående understöd åt Anderssons
efterlevande familj ävensom därutöver införskaffade upplysningar
inhämtas, bland annat, att Andersson efter avskedet från flottan
till en början sökt bereda sig utkomst såsom agent för olika firmor
samt sedan januari 1928 intill sin död den 27 april 1931 med undantag av
två tidsperioder örn tillhopa omkring 8 månader innehaft olika anställningar
såsom maskinist å handelsfartyg; att han omkommit genom
drunkning i Dunkerques hamn; samt att vederbörande försäkringsbolag
(Arbetsgivames ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag), enär Anderssons
död måste anses hava orsakats av olycksfall utom arbetet, funnit Anderssons
efterlevande icke berättigade till någon ersättning från bolaget.

Vidare inhämtas av ett av utredningsmännen i boet efter Andersson
utfärdat intyg, att bouppteckningen efter Andersson utvisade en brist i
boet av 867 kronor.

Rörande änkan Anderssons förmåga att genom arbete bidraga till familjens
uppehälle anföres i ett av kyrkoherden i Rödeby församling den
15 juni 1931 utfärdat intyg följande:

Agnes Andersson, som på grund av försvagad hälsa ej vore fullt arbetsför,
vore uteslutande bunden vid sina många barns vård och hemmets
skötsel i övrigt. Härtill komme, att hennes äldsta dotter vore sjuklig.
Under sådana förhållanden vore det uppenbart, att hon ej kunde förskaffa
sig någon nämnvärd kontant inkomst. Enligt uppgift av fattigvårdsstyrelsens
ordförande åtnjöte familjen ej något kommunalt understöd.

Marinförvaltningen, som den 23 juli 1931 avgivit infordrat utlåtande i
ärendet, har därvid, bland annat, anfört, att marinförvaltningen, med hänsyn
till att Agnes Andersson endast vore 37 år gammal och att hon torde
vara i viss mån arbetsför, icke ansåge sig kunna tillstyrka, att pension
tillerkändes henne.

På grund av bevekande omständigheter funne sig marinförvaltningen
däremot böra tillstyrka, att till vart och ett av makarna Anderssons fem
minderåriga barn finge från allmänna indragningsstaten utgå ett årligt
understöd å nittiosex kronor från och med den 1 maj 1931 till och med
utgången av det kalenderår, varunder barnet uppnådde 18 års ålder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 145.

11

Efter remiss laar statskontoret avgivit utlåtande i ärendet den 10 september
1931 och därvid anfört följande:

Med hänsyn till vad remissakten ävensom av statskontoret införskaffade
handlingar innehölle funne statskontoret i likhet med marinförvaltningen,
att något understöd av statsmedel borde beviljas Anderssons efterlämnade
familj och att detta understöd borde utgå allenast i form av
uppfostringsbidrag åt barnen under deras minderårighet. Mot vad marinförvaltningen
i sådant hänseende föreslagit hade statskontoret icke
något att erinra.

Med hänsyn till de omständigheter, under vilka Anderssons anställning
vid flottan upphörde, och de förhållanden i övrigt, som lågo till grund
för 1925 års riksdags beslut att bevilja pension åt Andersson, vill jag icke
motsätta mig, att visst understöd av statsmedel beredes Anderssons efterlämnade
familj. På sätt marinförvaltningen och statskontoret föreslagit,
synes ett dylikt understöd dock böra utgå allenast i form av uppfostringsbidrag
åt barnen. Beträffande beloppet av uppfostringsbidraget liksom
även i övrigt ansluter jag mig till ämbetsverkens förslag. Jag hemställer
alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att vart och ett av avlidne förre underofficeren av
3:e graden vid flottan Karl Ernst Vilhelm Anderssons
och hans efterlämnade änka Agnes Emilia Rebecka
Anderssons, född Olsson, minderåriga barn Arne Vilhelm,
Olle Lennart, Anna Greta Vivian Emilia, Gertrud
Gudrun och Maj Ingrid Charlotta må från och
med den 1 maj 1931 till och med utgången av det kalenderår,
varunder barnet uppnår 18 års ålder, å allmänna
indragningsstaten uppbära ett årligt uppfostringsbidrag
å 96 kronor.

5:o.

I en till Kungl. Majit ställd skrift har konstruktören vid ingenjördepartementet
vid flottans varv i Stockholm Viktor Ferdinand Israelssons
änka Amalia Israelsson, född Börjesson, anhållit att komma i åtnjutande
av pension.

Av handlingarna i ärendet framgår, att konstruktören Israelsson, som var
född den 7 januari 1864 och avled den 11 augusti 1931, var anställd vid
ritkontoret hos ingenjördepartementet vid flottans varv i Stockholm alltsedan
den 19 juni 1890, nämligen såsom ritare under tiden intill utgången
av år 1920 och såsom konstruktör under tiden därefter, samt att han av

Departements chefen.

Äng.

pension it
konstruktören
V. F. lsi asleson
s änka
Amalia
Israelsson.

12

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 145.

varvschefen vid flottans station i Stockholm den 30 april 1929 antogs att
från och med den 1 juli 1928 räknat vara konstruktör i 18:e lönegraden i den
i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) med avlöningsbestämmelser för vissa
civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet
intagna löneplanen för extra ordinarie tjänstemän, med placering såsom
föreståndare för ritkontoret.

Vidare inhämtas, att Israelsson vid sin död efterlämnade, förutom änkan
Amalia Israelsson, född den 15 november 1863, de fyra barnen Thure Viktor,
Ragnar Eugen, Ragnhild Hedvig Maria och Ernst Olof, födda respektive år
1889, 1892, 1896 och 1897; att bouppteckningen efter Israelsson utvisar en
brist i boet å omkring 1,550 kronor; att Amalia Israelsson enligt företett
läkarintyg på grund av sjukdom (högt blodtryck, mag- och tarmkatarr och
nervositet) sannolikt för framtiden är oförmögen till arbete och i behov av
ständig omvårdnad; samt att Amalia Israelsson, enär mannen icke innehaft
sådan befattning, som varit förenad med delaktighet i flottans pensionskassa,
icke är berättigad till gratial ur nämnda kassa.

Beträffande barnens förmåga att bidraga till hennes uppehälle har Amalia
Israelsson i ansökningen lämnat följande, vederbörligen bestyrkta upplysningar: Barnen

kunde endast i ringa mån bidraga till moderns försörjning. Äldste
sonen Thure Viktor vore medicine kandidat utan stadigvarande tjänst och
säker inkomst. Sonen Ragnar Eugen, vilken ägnat sig åt bankverksamhet,
hade sedan år 1923 endast periodvis haft arbete och vore sedan den 25 augusti
1931 anställd såsom kassör i enskild tjänst med en lön av 250 kronor i månaden.
De långa arbetslöshetsperioderna hade för honom medfört ekonomiska svårigheter,
vars verkningar lång tid framåt vore kännbara. Dottern Ragnhild
Hedvig Maria vore anställd såsom assistent hos Skyddsvärnet i Stockholm
med en lön av 200 kronor i månaden. Samtliga dessa tre barn, alla ogifta,
vistades i hemmet. Yngste sonen Ernst Olof, vilken vore gift, hade icke
någon anställning, men hans hustru innehade en mindre skoaffär i Göteborg.
Själv hade han tidigare ägnat sig åt jordbruk men måst upphöra därmed
på grund av ekonomiska svårigheter.

Direktionen över flottans pensionskassa har den 29 oktober 1931 yttrat
sig i ärendet och därvid anfört i huvudsak följande:

Enär Israelsson icke innehaft sådan tjänst vid flottan, som medfört delägarrätt
i flottans pensionskassa, vore hans änka icke berättigad till gratial
ur kassan. Därest han kunnat vinna dylik delägarrätt, skulle han hava tillhört
4:e gratialklassen, vilken omfattade bl. a. underofficerare och vissa
månadslönare (verkmästare och mästare) och enligt gällande reglementsbestämmelser
medförde ett änkegratial av 460 kronor. Det borde dock bemärkas,
att för grundläggandet av detta gratial vederbörande delägare hade
att erlägga årliga gratialavgifter till kassan.

Med hänsyn till konstruktören Israelssons långa och väl vitsordade tjänst
"vid Stockholms örlogsvarv samt till änkans sjukdom och betryckta ekono -

Kungl. Martts proposition Nr 145.

13

miska ställning ville direktionen tillstyrka, att understöd till skäligt belopp
utverkades åt änkan.

Beträffande storleken av detta understöd ville direktionen framhålla, att
1925 års riksdag tillerkänt månadslönaren vid flottans varv i Karlskrona
konstruktören A. I. P:son Hammars änka, Anna Clara Hammar, född
Danielsson, en årlig pension å 300 kronor (R. skr. nr 201: 1925, punkt 33).

Vidare ville direktionen erinra, att änkor efter arbetare vid marinen numera,
då de befunnes böra tillerkännas understöd, plägade erhålla årliga
understöd till belopp av 384 kronor.

Marinförvaltningen, som avgivit infordrat utlåtande i ärendet den 5 november
1931, har därvid, enär Amalia Israelsson på grund av sjukdom för
framtiden icke syntes vara i stånd att försörja sig själv och då, enligt vad
som framginge av handlingarna i ärendet, hennes barn icke heller kunde
sörja för hennes underhåll samt med hänsyn jämväl till mannens långa och
väl vitsordade tjänstgöring, hemställt, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen
medgiva, att ett årligt understöd å 400 kronor finge till Amalia
Israelsson utgå å allmänna indragningsstaten från och med den 1 september
1931 under hennes återstående livstid, så länge hon förbleve i sitt nuvarande
änkestånd. *

Efter remiss har statskontoret avgivit yttrande i ärendet den 18 november
1931 och därvid anfört, att statskontoret, på grund av de ömmande
omständigheter, som i detta fall förelåge, och med hänsyn till vad marinförvaltningen
i övrigt andragit, ansåge, att något årligt understöd av statsmedel
borde beredas Amalia Israelsson, samt att ämbetsverket icke hade
annat att erinra mot marinförvaltningens förslag än att pensionsbeloppet
syntes böra avjämnas till närmaste med tolv i helt krontal jämnt delbara
tal eller alltså till 396 kronor.

Med hänsyn till i ärendet upplysta förhållanden anser jag i likhet med Departementsmyndigheterna
skäligt, att Amalia Israelsson kommer i åtnjutande av pen- cht,en''
sion av statsmedel. Mot storleken av det av statskontoret i sådant hänseende
föreslagna beloppet har jag icke funnit anledning till erinran. Pensionen
synes böra utgå från och med den 1 september 1931 och bestridas
från allmänna indragningsstaten.

Jag hemställer alltså, att Kungl.] Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att konstruktören vid ingenjördepartementet vid flottans
varv i Stockholm Viktor Ferdinand Israelsson änka
Amalia Israelsson, född Börjesson, må, räknat från och
med den 1 september 1931, under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver änka, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 396 kronor.

14

Kungl. Majlis proposition Nr 145.

Äng.

uppfostringsbidrag
åt
förste amanuensen
hos riksför
säkring sanstaltenA.
F.
Nordmarks
minderåriga
barn.

Socialdepartementet.

3:o.

I skrivelse den 2 februari 1932 har riksförsäkringsanstalten gjort framställning
om utverkande av uppfostringsbidrag åt avlidne förste amanuensen
hos anstalten Alarik Ferdinand Nordmarks och hans frånskilda
hustru Margareta Maria Vilhelmina Nordmarks, född Pettersson, omyndiga
barn Ingrid Anna Emilia, Vera Margareta och Gudrun Emilia.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Nordmark, som var född den
14 februari 1893 och avled den 17 juli 1931, avlade filosofie kandidatexamen
vid universitetet i Uppsala den 15 december 1916 samt juris kandidatexamen
vid Stockholms högskola den 13 april 1929; att han den 12 juni
1917 antogs till extra ordinarie amanuens vid Stockholms stads statistiska
kontor, varest han under år 1917 var förordnad såsom aktuarie under 1
månad 27 dagar samt under år 1918 innehade förordnande såsom amanuens
och biträdande aktuarie under 6 månader; att han under tiden den 1
mars—den 30 september 1917 tjänstgjorde såsom extra ordinarie tjänsteman
hos socialstyrelsen; att han under år 1918 under en tid av 21p månader
innehade anställning å Svenska arbetsgivarföreningens statistiska
byrå; att han den 23 april 1919 anställdes såsom extra tjänsteman hos
riksförsäkringsanstalten, varest han förordnades till amanuens från och
med den 23 juni 1919 och till förste amanuens från och med den 1 juni
1922; att han på grund av riksförsäkringsanstaltens särskilda förordnanden
uppehållit befattning, motsvarande nuvarande 21 lönegraden, under
sammanlagt 3 år 2 månader 4 dagar; samt att han vid sin död var placerad
i 18 lönegraden 18 löneklassen i gällande löneplan för extra ordinarie
tjänstemän med en avlöning av 5,304 kronor för år.

Vidare inhämtas, att Nordmark sedan den 2 april 1930 var skild från
sin hustru, vilken numera är omgift; att han med henne hade förenämnda
tre barn, Ingrid Anna Emilia, född den 26 januari 1923, Vera Margareta,
född den 5 maj 1924 samt Gudrun Emilia, född den 28 oktober 1926;
att biträdande överlantmätaren Vaifrid Holm och dennes hustru Vera
Holm, född Nordmark, den 4 augusti 1931 förordnats att vara förmyndare
för samt hava vårdnaden örn barnen; samt att makarna Holm i en
till chefen för riksförsäkringsanstalten ställd skrift anhållit örn utverkande
av uppfostringsbidrag för myndlingarna.

I ärendet företedd bouppteckning efter Nordmark utvisar, att dödsboets
tillgångar uppgingo till 799 kronor 23 öre och skulderna i boet till 22,361
kronor 77 öre.

Enligt ett av sociala distriktsbyråernas i Stockholm centralkansli den
28 januari 1932 utfärdat intyg sakna Nordmarks omförmälda barn egna
medel samt underhåll och vård av annan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 145. 15

Riksförsäkringsanstalten har i sin förenämnda skrivelse, bland annat,
anfört följande:

Då Nordmark vid tiden för dödsfallet icke innehade befattning å ordinarie)
stat, vore hans harn icke berättigade till pension enligt de för den
ordinarie personalen hos riksförsäkringsanstalten gällande bestämmelserna.

Emellertid hade 1927 års riksdag beviljat vartdera av amanuensen hos
riksförsäkringsanstalten N. V. V. Kronbergs två minderåriga barn ett årligt
understöd av 300 kronor (Kungl. Maj:ts prop. nr 91:1927, punkt 3, och
K. skr. nr 216, punkt 36). Likaledes hade 1931 års riksdag beviljat t. f.
sekreteraren, notarien å extra stat hos riksförsäkringsanstalten C. A. (Lson
Cronströms minderåriga dotter ett årligt uppfostringsbidrag å 384 kronor
(Kungl. Maj:ts prop. nr 177:1931, punkt 1, och R. skr. nr 204, punkt 3).

Riksförsäkringsanstalten funne det synnerligen behjärtansvärt, att jämväl
Nordmarks förenämnda tre barn beviljades årligt understöd av statsmedel.

Under åberopande av vad sålunda anförts har riksförsäkringsanstalten
hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga erforderliga åtgärder för beredande
av årligt understöd av statsmedel åt vart och ett av Nordmarks
barn Ingrid Anna Emilia, Vera Margareta och Gudrun Emilia, att utgå
från och med den 1 augusti 1931 till och med utgången av det kalenderår,
under vilket barnet uppnår 18 års ålder.

Statskontoret, som den 10 februari 1932 avgivit infordrat utlåtande i
ärendet, har därvid förklarat sig icke hava något att erinra emot vad
riksförsäkringsanstalten föreslagit samt vidare anfört följande:

Under föreliggande förhållanden syntes billigheten bjuda, att bidrag av
statsmedel utverkades till beredande av underhåll och uppfostran åt Nordmarks
tre minderåriga barn. Vad beloppet beträffade ville statskontoret
erinra, att 1931 års riksdag beviljat, förutom pension åt änkorna efter docenterna
E. Sköld och A. F. Söderström, jämväl uppfostringsbidrag å
384 kronor för år räknat åt vart och ett av tre minderåriga barn i vardera
familjen. Avlidne t. f. sekreteraren i riksförsäkringsanstalten C. A.
(Lson Cronströms minderåriga dotter hade likaledes erhållit uppfostringsbidrag
å 384 kronor. Det ville förefalla statskontoret, som örn god anledning
skulle förefinnas till beredande av liknande uppfostringsbidrag i nu
förevarande fall. I

I likhet med myndigheterna finner jag mig böra tillstyrka, att uppfostringsbidrag
utverkas för Nordmarks efterlämnade minderåriga barn.
Vad understödsbeloppet beträffar har jag icke något att erinra mot att
detsamma, på sätt föreslagits, bestämmes till 384 kronor för vart och ett
av barnen. Då ämbetsverkens förslag ej heller i övrigt givit mig anledning
till erinran, får jag alltså hemställa, att Kungl. Majit måtte före
slå riksdagen medgiva,

Departements*

chefen.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 145.

att vart och ett av avlidne förste amanuensen hos
riksförsäkringsanstalten Alarik Ferdinand Nordmarks
och hans frånskilda hustru Margareta Maria Vilhelmina
Nordmarks, född Pettersson, minderåriga barn
Ingrid Anna Emilia, Vera Margareta och Gudrun
Emilia må från och med den 1 augusti 1931 till och
med utgången av det kalenderår, varunder barnet
uppnår 18 års ålder, å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt uppfostringsbidrag å 384 kronor.

Vad departementschefen ovan under punkterna
l:o)—3:o) hemställt, däri statsrådets övriga
ledamöter instämma, behagar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Erik H:son Malm.

820670. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.