Kungl. Maj:ts proposition Nr 142.

1

Nr 142.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utsträckning av
tiden för anmälan örn inlösen av skattefralseräntor; given
Stockholms slott den 12 februari 1922.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Felix Hamrin.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans May.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anmäler fråga om
utsträckning av tiden för inlösen av skattefrälseräntor och anför:

Frälseräntor finnas av huvudsakligen två olika slag, skattefrälseräntor
och frälseskatteräntor. De förra hava uppkommit därigenom, att kronan
till någon enskild överlåtit sin rätt till den från ett skattehemman utgående
räntan. De senare åter hava tillkommit på så sätt, att ägare av
frälsehemman antingen avliänt sig jordäganderätten till hemmanet med
förbehåll örn rätt att för sig och efterkommande av hemmanet åtnjuta
Biliana till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 1U höft. (Nr U2.)

I

2

Kungl. Majrts proposition Nr 142.

Gällande
bestämmelser
örn inlösen
av skatlefiälseräntor.

viss ränta eller ock, ehuru mindre vanligt, med bibehållande av jordäganderätten
till annan upplåtit rätt till viss ränta av hemmanet. Skattefrälseräntorna
äro följaktligen med hänsyn till sättet för sin uppkomst
av offentligträttslig natur, ehuru de på grund av överlåtelsen från kronan
till enskild blivit föremål för privaträttsliga förfoganden. Frälseskatteräntorna
däremot äga jämväl med hänsyn till sitt ursprung privaträttslig
karaktär. Denna skillnad i sättet för uppkomsten av de båda slagen
av frälseränta!- har föranlett, att de åtgärder, som under senare tider
vidtagits i ändamål att bringa frälseränteinstitutet att upphöra, beträffande
de skilda slagen av räntor inriktats på olika sätt. I korthet uttryckt
hava sålunda skattefrälseräntorna i sammanhang med grundskatternas
avskrivning blivit föremål för inlösen från statsverkets sida, varemot
frälseskatteräntorna enligt lag den 8 november 1912 genom offentlig
myndighets medverkan kunna avlösas, därvid kostnaden för avlösningen,
som i sin helhet förskjutas av statsmedel, slutligen till huvudsaklig del
eller tre fjärdedelar bäres av ägaren till den fastighet, från vilken räntan
utgår, och till återstoden, en fjärdedel, av statsverket.

Vidkommande skattefrälseräntorna bestämdes genom förordning den ll
september 1885 (nr 55), att de räntor å skattefrälsehemman, vilka genom
köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons eller verks,
menighets eller inrättnings ägo och icke blivit med jordäganderätten förenade,
finge i mån som vederbörande ägare därom framställde anbud, sedan
behörig utredning om utskyldernas rätta natur och belopp ägt rum,
för statsverkets räkning inlösas. I förordningen meddelades tillika grunder
för inlösningsprisets bestämmande m. m. ävensom föreskrift, att vederbörande
ägare, som ville begagna sig av den sålunda bestämda inlösen,
skulle inom ett år från författningens dag därom hos kammarkollegium
eller vederbörande länsstyrelse göra anmälan.

Efter till 1911 års riksdag avlåten proposition (nr 161), som vann riksdagens
bifall, meddelades genom förordning den 2 juni 1911 (nr 78) bestämmelse
av innehåll, att räntor å skattefrälsehemman, vilka vid något tillfälle
före den 1 april 1911 varit med jordäganderätten förenade, finge utan
hinder därav inlösas för statsverkets räkning, varigenom sådana räntor
alltså likställdes med räntor, vilka icke varit med jordäganderätten förenade.

I enlighet med särskilda riksdagsbeslut har tiden för anmälan örn inlösen
av skattefrälseräntor utsträckts, senast enligt kungörelse den 8
april 1927 (nr 95) till utgången av år 1932.

Nämnda kungörelse föranleddes av Kungl. Maj:ts av 1927 års riksdag
bifallna proposition nr 38, vari jämväl framlades förslag till ändrade
grunder rörande inlösningsprisets bestämmande. I överensstämmelse med
detta förslag utfärdade Kungl. Maj:t samma dag, den 8 april 1927, kungörelse
(nr 96) av innehåll, att inlösningspriset skall bestämmas till det

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 142.

kapitalbelopp, som erhålles genom att räntorna efter medeltalet av markegångsprisen
för de sistförflutna tio åren med tillagd forsellönsersättning
av 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för havre
kapitaliseras efter 4 procent, därvid dock markegångspris för 1921 och
och tidigare år icke skall tagas i beräkning.

För att även i de fall, då ägarna av inlösningsbara skattefrälseräntor
icke anmält desamma till inlösen, räntegivarna skulle bliva delaktiga av
grundskatteavskrivningens förmåner, föreskrevs genom kungörelse den 3
februari 1888 (nr 1), att ägare av skattefrälsehemman, vars ränta, ehuru
varande av den i 1885 års förordning avsedda beskaffenhet, icke blivit av
statsverket inlöst, skulle från och nied år 1888 erhålla årlig ersättning av
statsmedel. Denna ersättning, som till en början utgjorde 30 procent av
räntan och genom lagen den 2 december 1892 angående avskrivning av de
å viss jord vilande grundskatter och vad därmed äger sammanhang bestämdes
till så stor del av räntans belopp, som motsvarade det för grundskatteavskrivningen
vid varje tid gällande procenttal, utgår efter denna
avskrivnings fullbordande nied en summa, motsvarande hela den erlagda
räntan.

För bestridande av de utgifter, som statsverket enligt det anförda har
att vidkännas med avseende å frälseräntorna, är o i riksstaten för innevarande
budgetår under sjunde huvudtiteln uppförda särskilda förslagsanslag
till inlösen av skattefrälseräntor, till ersättning för skattefrälseräntor
samt till avlösning av frälseskatteräntor. Dessa anslag hava
emellertid i statsverkspropositionen till årets riksdag sammanförts under
en enda anslagstitel (se sjunde huvudtiteln, punkten 23).

När dåvarande chefen för finansdepartementet den 12 november 1926 för
Kungl. Majit anmälde fråga örn utsträckning av tiden för inlösning av
skattefrälseräntor, förklarade han, bland annat, att han i likhet med dem
av sina företrädare i ämbetet, vilka haft anledning att behandla förevarande
spörsmål, ansåg det önskvärt, att de inlösningsbara skattefrälseräntorna
snarast möjligt bringades att upphöra. Sedan frågan senast år 1924 varit
föremål för åtgärd, hade inlösning av räntorna skett i synnerligen ringa
omfattning och det syntes departementschefen uppenbart, att någon förändring
i detta förhållande icke stod att vinna utan att inlösningspriset
bestämdes till vad som kunde anses motsvara räntornas verkliga värde.
Departementschefen ansåg emellertid, att därest inlösningstiden efter 1927
års utgång utsträcktes med ett icke alltför obetydligt antal år, exempelvis
fem, och samtidigt en föreslagen förhöjning av inlösningspriset vidtogs,
ränteägarna under samma tid skulle mera allmänt begagna sig av
möjligheten till inlösen. För en tvångsinlösen av alla då ännu utgående
inlösningsbara skattefrälseräntor, vilken skulle medfört en betydande engångskostnad,
lade dock liksom tidigare de statsfinansiella förhållandena
hinder i vägen.

Föredragande
departementschefen
år
1926.

Kammar kollegium,

Departements chefen,

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 142.

Föredragande departementschefens uppfattning, att den föreslagna och
sedermera genom ovan omförmälda kungörelsen den 8 april 1927, nr 96,
föreskrivna förhöjningen av inlösningspriset skulle komma att stimulera
ränteägarna att begagna sig av möjligheten till inlösen, har visat sig riktig.
Under tiden den 1 juli 1927—den 30 juni 1931 har nämligen av statsverket
för inlösen av skattefrälseräntor utbetalats ett sammanlagt belopp
av i runt tal 290,000 kronor — därav cirka 61,000 kronor under periodens
sista budgetår — mot endast omkring 30,000 kronor under närmast föregående
fyraårsperiod. I viss mån på grund av den relativt betydande
inlösning, som skett efter utgången av år 1927, har statsverkets kostnader
under utgiftstiteln ersättning för skattefrälseräntor väsentligt nedgått,
nämligen från i runt tal 49,000 kronor under budgetåret 1926/1927
till cirka 33,000 kronor under budgetåret 1930/1931. Sistnämnda utgiftspost
giver emellertid vid handen, att skattefrälseräntor till avsevärt värde
ännu kvarstå och säkerligen jämväl efter innevarande års utgång komma
att kvarstå oinlösta.

Sedan kammarkollegium anmodats att yttra sig rörande lämpligheten
av en utsträckning av tiden för anmälan örn inlösen av skattefrälseräntor
även efter utgången av år 1932, har kollegium i skrivelse den 7 september
1931 tillkännagivit, att kollegium — som hade under behandling
en undersökning rörande existerande frälseräntor med flera avgifter av
fastigheter samt frågan örn de åtgärder, som eventuellt borde vidtagas
med avseende å desamma — i avbidan på ny lagstiftning i ämnet icke
hade något att erinra mot att tiden för anmälan om inlösen utsträcktes
med tre år eller till utgången av år 1935.

Det nuvarande statsfinansiella läget synes göra det mindre lämpligt att
nu förverkliga tanken på en tvångsinlösen av de återstående skattefrälseräntorna.
Vid sådant förhållande torde förslag böra föreläggas riksdagen
allenast örn en utsträckning av tiden för anmälan örn inlösen av sådana
räntor. Mot den av kammarkollegium föreslagna tidsbegränsningen har
jag intet att erinra. Såsom redan antytts, fastställes inlösningspriset enligt
nu gällande bestämmelser huvudsakligen med hänsyn till medelmarkcgångspriset
å spannmål under de sist förflutna tio åren. Någon anledning
att föi’eslå ändring härutinnan torde icke för närvarande föreligga.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte i proposition föreslå riksdagen besluta, att den genom förordningarna
den 11 september 1885 (nr 55) och den 2 juli 1911 (nr 73) bestämda inlösen
av skattefrälseräntor må även efter 1932 års utgång äga rum, därest
vederbörande ränteägare, som vill begagna sig av denna inlösen, därom
i den ordning, förstnämnda författning stadgar, gör anmälan inom utgången
av år 1935.

5

Kungl. Majlis proposition Nr 142.

Vad föredragande departementschefen sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
behagar Hans Majit Konungen bifalla och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

R. Borgström.

Bihang till riksdagens protokoll 1932

1 samt.

1U haft. (Nr U2.)

o