Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

1

Nr 141.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående förhöjning av
livränta, sam tillerkänts före detta vaktkoiistapeln vid
förutvarande tvångsarbetsanstalten i Karlskrona Sven
Johan Carlsson i anledning av honom genom olycksfall
i tjänsten tillskyndad skada; given Stockholms slott den
26 februari 1932.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Utdrag av protokollet över justitiedcpartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprins en-Re g euten i statsrådet
å Stockholms slott den 26 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden

Gärde, Hamrin,^ von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Gärde:

»Under tjänstgöring den 7 december 1903 i dåvarande tvångsarbetsanstaltens
i Karlskrona stengård, där fångar sysselsattes med gatstenshuggniag, blev dåvarande
vaktkonstapeln Sven Johan Carlsson, som är född den 12 juni 1854,
träffad i högra ögat av en så kallad bränning eller kringflygande stenskärva
med den påföljd, att han samma dag måste intagas å Karlskrona lasarett. Efter
där undergången operation å ögat utskrevs Carlsson den 14 december 1903.
Synskärpan å samma öga var då avsevärt nedsatt. Vid sedermera den 5 september
1907 av lasarettsläkaren R. Lundmark verkställd undersökning befanns,
att synskärpan å Carlssons båda ögon endast vore hälften av den normala. Samme
läkare hade ej ansett sig kunna avgiva yttrande, huruvida nedsättningen i
synförmåga jämväl å vänstra ögat vore en följd av skadan å det högra.

I skrivelse den 18 oktober 1907 hemställde fångvårdsstyrelsen, att Kungl.
Majit måtte hos riksdagen utverka, att Carlsson finge såsom ersättning för
omförmälda, honom i tjänsten tillskyndade skada av fångvårdsmedel från och
med år 1908 tillerkännas en årlig livränta å 50 kronor.

Riksförsäkringsanstalten, som hördes i ärendet, erinrade, att, därest den
Carlsson tillfogade skada, sådan denna blivit angiven av Lundmark, skolat
bedömas i enlighet med bestämmelserna i då gällande lag den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, skadan bort anses
hava för Carlsson medfört nedsättning i arbetsförmågan, motsvarande 10 procent
av normal arbetsförmåga och sålunda berättiga honom till en årlig livränta
å 30 kronor.

Statskontoret tillstyrkte i utlåtande en årlig livränta av 30 kronor.

I proposition den 21 februari 1908, nr 66, hemställde Kungl. Majit, att
riksdagen måtte medgiva, att till Carlsson finge såsom ersättning för ifrågavarande
honom drabbade skada av fångvårdsmedel utbetalas från och med år
1908 en årlig livränta av 30 kronor.

Kungl. Maj.is proposition nr lil.

3

I anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren en motion (nr
255) om beviljande åt Carlsson från och med år 1908 av en årlig livränta av
50 kronor.

I skrivelse den 1 juni 1908 (nr 2, s. 5) anmälde riksdagen, att riksdagen medgivit,
att till Carlsson finge såsom ersättning för ifrågavarande skada av fångvårdsmedel
utbetalas från och med år 1908 en årlig livränta av 50 kronor.

I kungörelsen den 10 juni 1921 angående förhöjning av vissa till i statens
tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor med mera
(nr 410) bär Kungl. Maj :t förordnat, bland annat, att arbetare, som på grund
av genom olycksfall i statens tjänst åsamkad skada jämlikt lagen den 5 juli
1901 vore berättigad till livränta av statsmedel med ett årligt belopp av minst
90 kronor, finge, utöver till honom på grund härav utgående livränta, från
och med år 1921 uppbära tilläggsersättning med ett årligt belopp motsvarande
125 procent av samma livränta. Enligt samma kungörelse tillerkändes rätt
till tilläggsersättning med enahanda belopp, som nyss nämnts, jämväl personer,
vilka, utan att vara berättigade till livränta enligt 1901 års lag, såsom
ersättning i anledning av olycksfall eller ådragen kroppsskada tillerkänts livränta
eller årligt understöd av statsmedel enligt de i samma lag angivna grunder;
förhöjning skulle dock icke äga rum beträffande livränta eller understöd,
varå dyrtidstillägg åtnjötes. Genom kungörelsen den 23 maj 1930 (nr
172) örn ändrad lydelse av § 1 i nämnda kungörelse den 10 juni 1921 hava
berörda stadganden undergått sådan ändring, att inskränkningen till livräntor
å lägst 90 kronor bortfallit.

I en till fångvårdsstyrelsen ingiven skrift har Carlsson anhållit örn
vidtagande av sådana åtgärder, att han, räknat från och med den 1 januari
1931, måtte utöver nämnda livränta komma i åtnjutande av tilläggsersättning
enligt grunderna i förut omförmälda kungörelser den 10 juni 1921 och den 23
maj 1930.

Med skrivelse den 30 januari 1932 har fångvårdsstyrelsen överlämnat framställningen
samt anfört: Bestämmelserna i åberopade kungörelser torde icke
vara direkt tillämpliga å den Carlsson beviljade livräntan. De skäl, som föranlett
de i kungörelserna lämnade bestämmelserna, borde emellertid enligt styrelsens
mening tala för att även i föreliggande fall tilläggsersättning enligt
samma bestämmelser bereddes Carlsson. Styrelsen hemställde därför örn bifall
till Carlssons framställning.

Statskontoret har i avgivet utlåtande över Carlssons nu förevarande framställning
framhållit, att, då Carlssons livränta icke vore avpassad enligt grunderna
i 1901 års lag, han givetvis icke vore utan vidare berättigad att komma
i åtnjutande av tilläggsersättning. Frågan torde därför böra underställas riksdagens
prövning. Därest Carlsson blivit berättigad till livränta å 30 kronor
enligt grunderna i 1901 års lag, hade han från ingången av år 1931 bekommit
tilläggsersättning å 37 kronor 50 öre för år. Han hade då tillhopa bekommit
07 kronor 50 öre. Då han nu redan innehade livränta å 50 kronor, skulle tilllägget
måhända kunna inskränkas till skillnaden eller alltså 17 kronor 50 öre.

Kungl. Maj:ts proposition nr lhl.

4

Man skulle även kunna tänka sig, att lian utöver det belopp av 50 kronor,
sorn. lian erhållit i livränta, bekomme den tilläggsersättning å 37 kronor 50 öre,
som bort utgå till honom, därest hans livränta grundats å 1901 års lag. Han
skulle då bekomma tillhopa 87 kronor 50 öre årligen från och med den 1 januari
1931. Emellertid1 ville statskontoret icke motsätta sig fångvårdsstyrelsens
hemställan, att åt Carlsson utverkades en tilläggsersättning av fångvårdsmedel
av 125 procent eller alltså till årligt belopp av 62 kronor 50 öre, räknat
från och med den 1 januari 1931.

RiJcsförsäkringsanstalten, som därefter hörts, har förklarat sig icke hava
något att erinra mot att Carlsson erhåller tilläggsersättning enligt förut omnämnda
kungörelser med ett årligt belopp av 62 kronor 50 öre.

Depante- Enligt vad jag inhämtat har Carlsson beviljats avsked med pension från och
meri t schef en. med den 1 oktober 1919. Ehuru, såsom de i ärendet hörda myndigheterna
framhållit, kungörelserna den 10 juni 1921, nr 410, och den 23 maj 1930, nr
172, ej torde vara tillämpliga i fråga örn den honom tillerkända livräntan, synas
likväl goda skäl tala för, att tilläggsersättning beredes honom enligt de grunder,
som angivas i kungörelserna. Den omständigheten, att Carlsson tillerkänts en
något högre livränta än som med tillämpning av 1901 års lag skolat utgå, lärer
med hänsyn till de förhållanden, under vilka olycksfallet ägde rum, ej böra
medföra nedsättning i tilläggsersättningen. Jag anser mig därför kunna tillstyrka,
att tilläggsersättningen bestämmes till 125 procent av livräntans belopp
eller 62 kronor 50 öre för år.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva, att Carlsson må utöver honom förut tillerkänd livränta
från och med år 1931 av fångvårdsmedel uppbära tilläggsersättning med
ett årligt belopp av 62 kronor 50 öre.»

Till vad föredraganden sålunda, med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter, hemställt lämnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten bifall; och skall proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

320681