Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

1

Nr 134.

Kungl. Maj.ls proposition till riksdagen angående ändrade bestämmelser
beträffande fortsättningsskolans organisation m. m.;
given Stockholms slott den 26 februari 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Majits,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam. Städener.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1932.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, Hamein, von Stockensteöm, Stadenee, Gyllenswäed,
Laesson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Städener anför:

Vid anmälan den 4 januari 1932 av anslagsbehoven under riksstatens åttonde
huvudtitel för budgetåret 1932/1933 hemställde jag under punkt 196,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att, i avbidan på den proposition
angående fortsättningsskolans organisation, som kunde varda riksdagen förelagd,
beräkna en höjning av det ordinarie förslagsanslaget till understöd för
avlönande av lärare vid fortsättningsskolor, nu 5,000,000 kronor, med 200,000
kronor till 5,200,000 kronor. Denna min hemställan blev av Kungl. Majit
bifallen. Vid sagda tillfälle erinrade jag om ett av 1929 års fortsättningsBiliang
till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 108 haft. (Nr 134.) 1

Ändrade
bestämmel
ser beträffande
1''ortsättningsskolans
omorganisation -

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

skolsakkunniga utarbetat förslag rörande fortsättningsskolans organisation
och förklarade min avsikt vara att framdeles hos Kungl. Majit hemställa om
avlåtande av ett på nämnda betänkande grundat förslag till 1932 års riksdag.

Jag anhåller nu att få återkomma till detta ärende och ber då att först
få lämna en kortfattad redogörelse för fortsättningsskolans organisation samt
för de förändringar i avseende härå, som vidtagits eller föreslagits efter
det fortsättningsskolan jämlikt beslut av 1918 års riksdag blev obligatorisk.

Enligt den på grund av nämnda riksdagsbeslut av Kungl. Majit den 16
september 1918 utfärdade stadgan för fortsättningsskolan, (nr 1001/1918)
är varje skoldistrikt skyldigt att upprätta en eller, där förhållandena sådant
påkalla och medgiva, flera fortsättningsskolor, och envar lärjunge, som
med fullständigt avgångsbetyg lämnat den egentliga folkskolan eller på
annat sätt inhämtat motsvarande kunskaper, är pliktig inträda i fortsättningsskolan,
såvida han ej åtnjuter annan jämförlig undervisning. För
lärjungar, som genomgått mindre folkskola, skall mindre fortsättningsskola
anordnas, och lärjungar, som genomgått folkskola utan att erhålla fullständigt
avgångsbetyg, skola hänvisas till repetitionsskola. Mindre fortsättningsskolor
och repetitionsskolor sammanföras under den gemensamma benämningen
ersättningsskolor. Beträffande fortsättningsskolplikten i övrigt bestämdes
1918 bland annat, att den efter beslut av vederbörande skoldistrikt
skall omfatta minst 360 och högst 540 timmar, fördelade på två — undantagsvis
efter särskilt medgivande tre — årskurser, dock att skolplikten i
varje fall upphör, då den skol piik fige fyllt 18 år.

Nämnda grundläggande bestämmelser hava genom beslut av 1925 och
1928 års riksdagar i viss mån ändrats. År 1925 medgavs sålunda, att för
lärjungar, som avgått från sjuårig folkskola av huvudform (heltidsläsande folkskola)
eller från sjuårig mindre folkskola av första D-formen (heltidsläsande
mindre folkskola), kursen finge inskränkas till att omfatta endast en årskurs
med minst 180 undervisningstimmar, alltså en minskning av fortsättningsskolplikten
till hälften av den förut stadgade. Riksdagen betonade emellertid därvid
uttryckligen, att en förutsättning härför vöre, att undervisningen under sjunde
folkskolåret ordnades så att därunder inhämtades minst så mycket av det
för fortsättningsskolan särskilt föreskrivna kunskapsstoff, som eljest skulle
hava inhämtats under det första året i fortsättningsskolan. År 1928 medgavs,
att även skoldistrikt med halvtidsläsande sjuåriga folkskolor finge anordna
fortsättningsskolan såsom ettårig, dock under villkor att kursen omfattade
minst 360 timmar. Därjämte beslöt 1928 års riksdag, att undervisningen
i fortsättningsskolan Hnge efter medgivande av Kungl. Majit till en
del förläggas till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan.

Angående den tid, inom vilken den obligatoriska fortsättningsskolan skulle
vara allestädes införd, bestämde 1918 års riksdag, att skoldistrikten skulle
senast vid utgången av år 1924 hava på sätt i stadgan föreskrives ordnat
den fortsatta undervisningen, såvida icke Kungl. Majit i större eller mindre

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

män för viss tid medgivit skoldistrikt befrielse från vad enligt stadgan eljest
ålåge distriktet. Genom beslut av 1923 års riksdag utsträcktes övergångstiden
till utgången av år 1926. Under år 1927 eller senast 1928 hava fortsättningsskolor
inrättats i samtliga skoldistrikt, som ej redan tidigare ordnat
den fortsatta undervisningen, och under år 1929 infördes följaktligen fortsättningsskolans
andra årskurs även i de skoldistrikt, där man i det längsta
dröjt med att upprätta fortsättningsskolor. Uppskov med fortsättningsskolpliktens
ikraftträdande har icke behövt ifrågakomma beträffande skolområden
med egentliga folkskolor. Men ett jämförelsevis stort antal skoldistrikt
i övre Norrland har av Kungl. Majit för viss tid befriats från skyldigheten
att anordna fortsatt undervisning inom de skolområden, där folkskol
undervisningen meddelas i mindre folkskolor. Dessa medgivanden utgå i
regel med läsåret 1931/1932.

Utöver de sålunda av riksdagen beslutade förändringarna beträffande 1918
ära fortsättningsskola har riksdagen begärt vissa utredningar i frågor angående
denna skola.

Sålunda anhöll 1927 års riksdag, med anledning av en inom riksdagens
andra kammare väckt motion, i skrivelse den 2 juni 1927, nr 255, att Kungl.
Majit täcktes taga under omprövning, huruvida sådana ändringar borde vidtagas
i folkskolans undervisningsplan, att det sjunde skolårets kursplan
komme att inrymma jämväl den kurs, som tillhörde den tvååriga fortsättningsskolans
undervisning.

Sedan Kungl. Majit den 18 juni 1927 anbefallt skolöverstyrelsen att avgiva
utlåtande med anledning av nämnda riksdagsskrivelse, avgav överstyrelsen
den 19 oktober 1928 ett omfattande utlåtande i frågan, vilket
utlåtande finnes återgivet såsom bilaga till statsutskottets utlåtande nr lil)
vid 1929 års riksdag. I detta utlåtande avstyrkte överstyrelsen en anordning,
som skulle innebära, att sjunde klassen i sjuklassig folkskola av
A-form skulle i sig fullständigt upptaga den tvååriga fortsättningsskolans
lärokurs och att skoldistrikt skulle befrias från att upprätta fortsättningsskola
för lärjungar, som avgått från sådan sjunde klass.

Sedermera anhöll 1929 års riksdag i skrivelse den 25 maj 1929, nr 214,
i anledning av väckta motioner angående fortsättningsskolan, att Kungl
Majit täcktes framlägga utredning och förslag angående rätt för sådana lärjungar
från heltidsläsande folkskolor, som med fullständigt avgångsbetyg
genomgått sjunde klass, i vilken tillämpats för dylik klass särskilt utarbetad
kursplan, att erhålla befrielse från fortsättningsskolplikt.

Vid anmälan härav inför Kungl. Majit den 5 juli 1929 yttrade dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet bland annat följande:

Bestämmelserna rörande fortsättningsskolans anordning hava efter sin
tillkomst år 1918 sedermera blivit underkastade väsentliga jämkningar. Dels
har övergångstiden för den obligatoriska fortsättningsskolans genomförande

4

Kungl. Majlis proposition Nr 134.

utsträckts utöver vad från början var beräknat, dels hava vissa modifikationer
vidtagits i avseende å fortsättningsskolekursens längd, dels ock hava
andra förändringar kommit till stånd beträffande fortsättningsskolans anordning
och undervisningstidens förläggning, alla avsedda att underlätta
fortsättningsskolans anpassning efter förhållandena på olika orter. Vid genomförande
av de ändringar i fortsättningsskolans organisation, som sålunda
av riksdagen beslutats, hava betydande meningsskiljaktigheter kommit till
uttryck, och vitt skilda uppfattningar torde alltjämt göra sig gällande i avseende
å den lämpligaste organisationen av denna skolform. Det synes
mig angeläget att söka tillse, i vad mån man kunde erhålla en anordning
av denna skoltyp, genom vilken möjlighet kunde vinnas för ett skäligt hänsynstagande
till dessa skiftande uppfattningar. Därvid bör dock eftersträvas,
att fortsättningsskolans betydelsefulla uppgift ej varder rubbad eller att
en ändrad organisation ej medför försämringar i resultatet av denna skolas
undervisning. Men av vikt är att utröna, huruvida ej en smidigare anpassning
av fortsättningsskolundervisningen efter förhållandena på olika
orter skulle kunna ernås, varigenom säkerligen mycket av det motstånd,
som rests mot denna skolform, skulle kunna avvändas och skolan, ostörd
av oupphörligt återkommande ändringar i dess organisation, skulle kunna
vinna i konsolidering och följaktligen gå en lugn utveckling till mötes.

Jag vill vidare erinra om ett sedan någon tid under Kungl. Maj:ts prövning
vilande ärende angående en centralisering av fortsättningsskoleväsendet
— huvudsakligen gående ut på att i glest befolkade trakter av landet möjliggöra
ett sammanförande av de skolpliktiga barnen till ett färre antal
skolor genom att av statsmedel bestrida kostnaderna för skolskjutsar eller
inackordering. I denna fråga har skolöverstyrelsen den 29 september 1928
avgivit utlåtande och förslag, över vilket vidare statskontoret den 22 november
1928 yttrat sig. Detta spörsmål synes mig tarva en närmare omprövning
och i allt fall en mera ingående utredning, innan förslag i ämnet
kan föreläggas riksdagen.

Det synes mig ej minst ur synpunkten av fortsättningsskolans framtida
utveckling önskligt att med den av innevarande års riksdag begärda utredningen
rörande befrielse i visst fall från plikten att genomgå fortsättningsskola
kombineras en undersökning angående vissa andra av mig nu
antydda spörsmål i fråga om fortsättningsskolans organisation.

I enlighet med föredragande departementschefens förslag bemyndigade
Kungl. Majit den 5 juli 1929 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla
högst fyra sakkunniga för att inom departementet biträda med den
av riksdagen i dess skrivelse den 25 maj 1929, nr 214, begärda utredningen
ävensom verkställa utredning och avgiva yttrande och förslag över andra
i samband med den av riksdagen äskade utredningen uppkommande frågor
rörande fortsättningsskolans organisation.

De av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet den 6 juli 1929
med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade sakkunniga voro ledamoten
av riksdagens andra kammare, lantbrukaren S. Bengtsson, Norup, ordförande,
ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen A. V. Säfström,
ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren K. E.
Andersson, Eliantorp, samt ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören
B. Petersson, Lerbäcksbyn. De sakkunniga hava nu med skrivelse

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134. 5

den 29 maj 1931 överlämnat utredning och förslag rörande fortsättningsskolans
organisation.

Över de sakkunnigas betänkande hava utlåtanden avgivits dels den 24
november 1931 av skolöverstyrelsen, som bifogat yttranden av samtliga
folkskolinspektörer, domkapitel och länsstyrelser samt Sveriges allmänna
folkskollärarförening och Sveriges folkskollärarförbund, dels ock den 13
januari 1932 av statskontoret.

Innan jag närmare redogör för de sakkunnigas betänkande, ber jag få
erinra om två av skolöverstyrelsen gjorda framställningar i förevarande avseende.

I skrivelse den 28 december 1926 hemställde överstyrelsen, att Kungl.
Maj:t täcktes föreslå riksdagen,

dels att i stadgan för fortsättningsskolan vidtages sådan ändring, att fortsättningsskola,
som avses i kap. 1—5 av nämnda stadga, må kunna anordnas
jämväl för meddelande av fortsatt undervisning åt från mindre
folkskola avgångna lärjungar, då fortsättningsskolområdet omfattar minst
två folkskolområden, inom vilka den allmänna, barnundervisningen meddelas
i mindre folkskola,

dels att rätt medgives lärare vid folk- och småskolor att för uppfattning i
högre lönegrad tillgodoräkna sig den tid, han med fast anställning tjänstgjort
å med pensionsrätt förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola,

dels att ålderstillägg för fast anställd lärare vid fortsättningsskola ina utgå
med samma belopp och enligt i huvudsak samma grunder som ålderstillägg
till lärare vid folkskolor, samt att vid beräkning av lönetursår må i tillämp
liga delar gälla, vad som i sådant avseende är stadgat beträffande ordinarie
folkskollärare,

dels att statsbidrag till avlönande av vikarie för på grund av styrkt sjukdom
tjänstledig lärare vid fortsättningsskola må utgå enligt i huvudsak de
grunder, som gälla i fråga örn sådan vikarie vid folkskola,

dels ock att resekostnads- och traktamentsersättning må utgå till ambulerande
lärare vid fortsättningsskola i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som hittills varit gällande för ambulerande lärarinna i hushållsgöromål.

Statskontoret förklarade sig" enligt utlåtande den 3 februari 1927 finna
denna framställning icke giva anledning till erinran från statskontorets sida.

Vidare avgav skolöverstyrelsen,^ jämlikt av Kungl. Majit den 30 december
1927 lämnad föreskrift, i skrivelse den 29 september 1928 utredning
rörande frågan, huruvida och i vilken utsträckning genom beredande
av] iuackorderingsbidrag eller på annat sätt åtgärder borde vidtagas för en
centralisering av fortsättningsskolväsendet inom sådana skoldistrikt, där, på
grund av gles bebyggelse och andra förhållanden, dylika åtgärder kunde
anses av behovet påkallade. Överstyrelsen slutade med att — utöver vad
överstyrelsen i nyssnämnda skrivelse den 28 december 1926 föreslagit -hemställa, att Kungl. Majit täcktes föreslå riksdagen godkänna följande
huvudsakliga grunder beträffande statsbidrags utgående till bestridande av
vissa kostnader för fortsättningsskolväsendets centralisering:

t> Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

1. Skoldistrikt, som genomför sådan centralisering av fortsättningsskolväsendet,
att eljest erforderlig skola därigenom bliver obehövlig, må, på sätt
här nedan sågs, kunna erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga
lärjungar, vilka eljest icke skulle kunna besöka skolan på grund av dess
avstånd från hemmet eller andra liknande omständigheter.

2. Statsbidrag enligt punkt 1 må till ett skoldistrikt utgå med högst det
belopp, som motsvarar den besparing i statsbidraget till avlönande av lärare
i fortsättningsskola inom distriktet, vilken uppkommer därigenom, att eljest
erforderlig skola på grund av centraliseringen bliver obehövlig, och skall
vid beräkning av denna besparing hänsyn tagas endast till fortsättningsskolor
och mindre fortsättningsskolor, som av skolöverstyrelsen förklarats
vara erforderliga, därest statsbidrag till centralisering icke utginge.

3. Statsbidrag, som här avses, må utgå med belopp, som motsvarar kostnaderna
för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar, dock för varje lärjunge
med högst 1 krona 25 öre för dag, och skall statsbidraget utgå endast
för dag, för vilken avgift för inackordering, skolhushåll eller skolskjuts
verkligen förekommit.

4. Pågår undervisningen i skola, till vilken hänvisats lärjunge, för vilken
här avsett statsbidrag utgår, mindre än 30 timmar i veckan, beräknas
statsbidraget för det antal dagar, för vilket bidraget skulle utgått, om undervisningen
fortgått 30 timmar i veckan.

5. Beslutar skoldistrikt att med bidrag av statsmedel centralisera fortsättuingsskolorna,
åligger det fortsättningsskolstyrelsen att allt efter förekommande
fall anordna inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för lärjungarna,
och skall lärjunge, som ej genom målsmans egen försorg erhåller
stadgad fortsatt undervisning, vara skyldig att ställa sig till efterrättelse
vad skolstyrelsen angående hans skolgång bestämmer.

6. Målsman, som själv ombesörjer inackordering, skolhushåll eller skolskjuts
för lärjunge, för vilken statsbidrag utgår, må efter medgivande av
skolstyrelsen kunna utbekomma det för lärjungen i fråga utgående statsbidraget,

I utlåtande den 22 december 1928 över skolöverstyrelsens ifrågavarande
utredning anförde statskontoret följande:

De av skolöverstyrelsen framlagda grunderna för en centralisering av fortsättningsskoleväsendet
— huvudsakligen gående ut på att möjliggöra ett
sammanförande av de skolpliktiga barnen till ett färre antal skolor genom
att av statsmedel bestrida kostnaderna för skolskjutsar eller inackordering
— hava för statskontorets del icke givit anledning till erinran, då, såvitt
av utredningen framgår, en viss besparing för statsverket härigenom kan
förväntas uppstå. Någon ekonomisk risk vid den föreslagna anordningen
lärer i varje fall icke för statsverket förefinnas, då inackorderings- och
skjutsbidraget för varje skoldistrikt icke skall få överstiga den besparing i
statsbidraget till lärarlöner, som uppkommer genom att en eljest erforderlig
skola genom centraliseringen blir obehövlig. Emellertid bör märkas, att
den sålunda formulerade regeln i allt fall beträffande vissa distrikt kan
tänkas i sin tillämpning giva ringa eller ingen besparing eller måhända
förlust för statsverket. Därest på grund av barnens antal det visar sig
nödvändigt att bilda en eller flera nya läraravdelningar vid centralskolan
eller att inrätta en helt ny sådan skola, är nämligen avsett, att statens ut -

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

gift för de nya lärarlönerna icke skulle få avräknas å den eljest uppkommande
besparingen, d. v. s. att statsbidraget till inackordering och skjutsar
icke skulle underkastas en motsvarande minskning. Såsom överstyrelsen
framhållit, torde dock i det ojämförligt största antalet distrikt centraliseringen
kunna genomföras utan dylika åtgärder och även i de distrikt, där
så ej blir fallet, torde de ekonomiska konsekvenserna för staten i allmänhet
icke bliva alltför betydande. Med hänsyn härtill och till den av överstyrelsen
framhållna synpunkten om önskvärdheten att ett lämpligt anordnande
av fortsättningsskolorna ej motarbetas eller förhindras, anser sig statskontoret
kunna biträda förslaget i denna del.

De av överstyrelsen föreslagna närmare bestämmelserna i fråga om statsbidragets
utgående hava icke givit statskontoret anledning till erinran.

Vad anslagsfrågan beträffar, anser överstyrelsen, att något nytt eller ökat
anslag för ändamålet icke erfordras, utan att statsbidraget skulle kunna utgå
från det nuvarande förslagsanslaget till understöd för avlönande av lärare
vid fortsättningsskolor, vars rubrik då borde ändras till »understöd för
uppehållande av undervisningen i fortsättningsskolor». Alternativt ifrågasattes,
att under denna rubrik upptagas särskilda underanslag till lärarlöner
och till centraliseringen. Med denna uppdelning borde dock anstå
till dess erfarenhet vunnits angående de verkliga kostnaderna för centraliseringen.
I avseende härå vill statskontoret framhålla, att det under
inga omständigheter kan anses lämpligt att under ett och samma anslag
sammanföra sä olika slag av utgifter som å ena sidan läraravlöningar
och å andra sidan inackorderings- och skjutsbidrag. Såväl ur redovisningssynpunkt
som med hänsyn till önskvärdheten att utan större omgång
kunna ur räkenskapen utläsa kostnaderna för de olika ändamålen, bör särskilt
anslag uppföras för vardera av de båda grupperna utgifter. Örn sedan
dessa anslag, på sätt överstyrelsen synes avse, i riksstaten upptagas under
en gemensam rubrik »understöd för uppehållande av undervisningen i fortsättningsskolor»
eller utan någon dylik överrubrik synes skäligen likgiltigt.
Det nya anslaget, som torde kunna benämnas »bidrag till inackordering
och till skolskjutsar för skolpliktiga barn vid fortsättningsskolor» lärer, i
motsats till vad överstyrelsen härom uttalat, böra uppföras i riksstaten redan
från och med det år, då den nya organisationen skall tillämpas. Det är
visserligen klart, att anslagsberäkningen därvid måste bliva mycket otillförlitlig,
men då det här är fråga örn förslagsanslag, synes denna omständighet
av mindre vikt än fördelen av att redan under första året få utgifterna för
de olika ändamålen redovisade under särskilda titlar och sålunda lätt överskådliga.

Anslagen torde för första budgetåret kunna upptagas med de av överstyrelsen
förslagsvis angivna beloppen eller 75,000 kronor för anslaget till inackordering
m. m. och 4,400,000 kronor för det nuvarande anslaget till
läraravlöningar.

Jag övergår nu till att närmare redogöra för de sakkunnigas betänkande,
varvid jag följer de sakkunnigas kapitelindelning, och ber att få vid
varje särskilt kapitel återgiva de över betänkandet hörda myndigheternas
uttalanden samt angiva min egen uppfattning i förevarande frågor.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 13å.

De sakkunniga.

B-skolans
förutsättningar
att övertaga
fortsättningsskolans

uppgifter.

I. Fortsättningsskolan och den sjuåriga heltidsläsande folkskolan.

De sakkunniga erinra, att vid planläggningen och beslutandet av 1918
års fortsättningsskola avsikten var att åstadkomma en ungdomsskola av i
viss mån annan karaktär än folkskolan. I fortsättningsskolan borde lärjungarna
föras närmare det praktiska arbetslivet och göras förtrogna med
dess uppgifter på ett för deras ålder lämpligt sätt. Även skulle de unga
bibringas en fullständigare kunskap örn det samhälle, i vilket de leva, och
vars angelägenheter de snart skulle såsom fullmyndiga medborgare handhava.
Arbetskunskap och medborgarkunskap blevo därför fortsättningsskolans
huvudämnen, åt vilka den största delen av lärotiden skulle ägnas.

Under framhållande, att någon ändring av fortsättningsskolans här ovan
i allra största korthet antydda allmänna program icke ifrågasatts och icke
heller torde vara önskvärd, hade de sakkunnigas uppgift varit att i enlighet
med givna direktiv utreda, i vad mån fortsättningsskolan med bibehållande
av sin karaktär av ungdomsskola skulle kunna på ett ändamålsenligare
sätt anpassas efter förhållandena å de olika orterna och därigenom
de fortsättningsskolplikten åtföljande olägenheterna för den enskilde minskas.
Därvid hava de sakkunniga i främsta rummet utrett och tagit ställning
till frågan, huruvida den fortsatta undervisningen kunde helt förläggas
till sjunde klassen i heltidsläsande folkskolor. I avseende härå anföra
de sakkunniga:

I skolor av B-form har läraren som bekant att samtidigt undervisa lärjungar
i flera årsklasser. Så t. ex. undervisas i sjuklassig folkskola av
första B-formen (den bäst lottade B-skolan) femte, sjätte och sjunde klasserna
tillsammans. För att detta skall kunna ske, måste i stor utsträckning
s. k. kursväxling tillgripas, vilket innebär, att hela den för de tre årsklasserna
avsedda lärokursen i visst ämne uppdelas i tre ungefär lika delar,
och att alla tre klasserna ett år läsa en sådan del, följande året den andra
delen och året därefter den tredje delen. Denna anordning medför, att ett
visst kursmoment, t. ex. Amerikas geografi, kommer att av en del lärjungar
inhämtas i femte årsklassen, av andra i sjätte och av åter andra i sjunde
klassen, beroende på vilket år av växelkursperioden lärjungarna inträda i
avdelningen. Emellertid kan icke lärostoffet i dess helhet på detta sätt inordnas
i kursväxlingen. En del kursmoment måste alltid inhämtas av lärjungarna
i femte klassen, andra mera svårfattliga moment böra föreläggas
sjunde klassen ensamt. Vissa timmar måste läraren därför ägna sig huvudsakligen
åt en klass, medan de andra få arbeta mera på egen hand (tysta
övningar), men det ligger i sakens natur, att arbetet icke kan i alltför stor
utsträckning ordnas på nu senast angivna sätt. Särskilt är det i sjuåriga
skolor av B 2-form, där läraravdelningen består av inte mindre fin 5 årsklasser,
förenat med nästan oöverstigliga svårigheter att meddela undervisning,
avsedd allenast för en viss klass.

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Nu påpekade förhållandeu måste enligt sakkunnigas mening noga beaktas,
då införande i B-skolornas sjunde klass av fortsättningsskolans lärokurs
ifrågasattes. Att låta någon större del av fortsättningsskolkursen ingå i Bskolornas
kursväxling kan icke tillrådas. En sådan anordning skulle medföra,
att flertalet lärjungar skulle få sig förelagt att inhämta fortsättningsskolkursen
redan i femte eller sjätte klassen; således långt innan de genomgått
den egentliga folkskolans kurs. Det må i detta sammanhang erinras
örn att det ända sedan 1877 varit föreskrivet, att till fortsättningsskolorna
må lämnas tillträde endast för lärjungar, som fullständigt genomgått folkskolan.
Häri bör enligt sakkunnigas mening någon ändring icke ske. Kan
alltså fortsättningsskolans kurs icke ingå i femte—sjunde klassernas kursväxling,
återstår att söka bereda läraren möjlighet att meddela lärjungarna
i sjunde klassen särskild undervisning i sådan omfattning, att de kunna anses
hava inhämtat den för fortsättningsskolan eljest avsedda lärokursen. Denna
motsvarar en lärotid av minst 360 timmar. Man torde dock kunna utgå
ifrån att läraren icke skulle behöva ägna fullt så många timmar åt särskild
undervisning av sjunde klassens lärjungar, eftersom dessa under den med
de övriga klasserna i avdelningen gemensamma undervisningen i de egentliga
folkskoleämnena förvärva en del kunskaper, som kunna anses motsvara
vad som eljest inhämtas i fortsättningsskolan. Men man kan å andra sidan
icke bortse från den omständigheten, att läraren vid sin för sjunde klassen
ensamt avsedda undervisning i någon mån hindras därav, att han samtidigt
måste leda och övervaka de lägre klassernas tysta övningar. I alla händelser
synes fortsättningsskolkursen icke kunna meddelas lärjungarna i Bskolans
sjunde klass, såvida icke de lägre klasserna i undervisningsavdelningen
i väsentligt större utsträckning, än vad nu är fallet, sysselsättas med
tysta övningar. Därmed skulle emellertid resultatet av dessa klassers undervisning
allvarligen äventyras. Sakkunnigas undersökningar hava i detta
avseende bestyrkt riktigheten av vad som framhållits i motionen I: 18 vid
1929 års riksdag, nämligen att det är ogörligt, att i en sjunde klass i en
skola av någon av B-formerna meddela fortsättningsskolans kunskapsstoff
utan att undervisningen i de övriga klasserna därigenom blir lidande. Sakkunniga
utgå alltså i det följande ifrån att bägge årens fortsättningsskolkurser
icke kunna förläggas till sjunde klass av B-form.

Helt visst möter det inte lika stora svårigheter att förlägga fortsättningsskolkursen
till sjunde klassen i en folkskola av A-form som till motsvarande
klass i en B skola, eftersom läraren i A-skolan icke samtidigt undervisar
mera än en årsklass. I varje fall torde fortsättningsskolans kurs i
läroämnena modersmålet och naturkunnighet kunna med relativt tillfredsställande
resultat meddelas i A-skolans sjunde klass. Undervisningen i med
borgarkunskap borde helst meddelas lärjungarna vid en högre ålder än som
nu sker, och givetvis blir denna undervisning mera lidande, ju yngre lärjungarna
äro. Skillnaden i ålder mellan lärjungarna i fortsättningsskolans
andra årskurs och lärjungarna i sjunde klassen är därför ägnad att försvaga
resultatet av den till sjunde klassen förlagda undervisningen, särskilt
i medborgarkunskap. Likväl torde mau, örn man belt bortser från fort
sättningsskolans uppgift att vara ett stöd för de minderåriga, tills de upp
nått en något större mognad, kunna anse, att en sjunde klass, anordnad
enligt A-form, kan på ett någorlunda tillfredsställande sätt ersätta en allmän
fortsättningsskola.

Kail A-skolas
sjunde klass
ersätta allmän
fortsättningsskola? -

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Den yrkesbe- Fortsättningsskolans kanske viktigaste undervisningsämne är emellertid
arbetskunskapen. Vilken betydelse detta ämne tillmätes, framgår därav,

skolans be- åt detsamma anslås i de yrkesbestämda fortsättningsskolorna minst hälftydelse.
ten men i regel omkring två tredjedelar av lärotiden. Så vitt sakkunniga
kunnat inhämta, har det också nästan undantagslöst visat sig, att, där fortsättningsskolan
gjorts yrkesbestämd och där man hunnit bemästra de svårigheter,
som alltid under den första tiden inställa sig, undervisningen i
arbetskuuskap har tillvunnit sig allmänt erkännande. Sakkunniga hava
under sina studieresor fått ett starkt intryck av att det råder en vitt utbredd
önskan, att skolväsendets organisation blir sådan, att införandet av
undervisning i arbetskunskap i möjligaste mån underlättas. Särskilt påfallande
har intresset visat sig vara beträffande flickornas undervisning i
husligt arbete, och i vidsträckta kretsar gör sig den meningen gällande,
att man bör eftersträva en sådan organisation av den fortsatta undervisningen,
att samtliga flickor kunna komma i åtnjutande av undervisning i
husligt arbete. Även sakkunniga hava funnit, att ehuru det på grund av
lärjungarnas ålder och andra omständigheter i den yrkesbestämda fortsättningsskolan
kan meddelas allenast mycket elementär yrkesundervisning,
stundom utan åtföljande av praktisk handledning i yrkesarbete, och ehuru
en tillfredsställande yrkesutbildning således icke kan ifrågasättas i denna
skola, så är likväl undervisningen i arbetskunskap, rätt bedriven, av stort
värde för de unga, av vilka blott ett ringa fåtal kan komma i tillfälle att
i lärlings-, yrkes-, lantmanna- eller andra motsvarande skolor erhålla en fullständigare
utbildning. Sakkunniga hava därför ansett sig böra ägna särskild
uppmärksamhet åt frågan, huruvida fortsättningsskolans ersättande
nied en sjunde folkskoleklass av A-form skulle vara ägnad att befordra eller
motverka den fortsatta undervisningens utveckling i allmänt önskad riktning,
nämligen så att undervisningen i arbetskunskap alltmera kommer till
sin rätt.

Arbetska))- Eftersom undervisningen i arbetskunskap bör ansluta sig till det prakskapens
in- tiska arbete, som sannolikast kan komma att bliva lärjungarnas framtida
folkskolans s.Ysselsättning, uppstår ett jämförelsevis stort antal olika typer av yrkesafund
e klass, bestämda fortsättningsskolor. De allmännast förekommande äro sådana, i
vilka meddelas undervisning i husligt arbete, i jordbruk med binäringar
(skogsbruk, trädgårdsskötsel m. m.), i handel, i järnmanufaktur, i bergsbruk
och järnhantering samt i snickeri. Då yrkesbestämd fortsättningsskola i anslutning
till jordbruk och skogshantering endast undantagsvis förekommer
i samhällen av sådan storlek, att folkskolan där är anordnad enligt A-form,
föreligger icke anledning närmare ingå på spörsmålet, huruvida undervisningen
i jordbruk skulle kunna överföras till sjunde klassen av sådan folkskola.
Bland de övriga nämnda fortsättningsskolorna kan säkerligen den i
anslutning till handel lättast ersättas med en sjunde klass. Det för en sådan
fortsättningsskola avsedda kunskapsstoffet är nämligen åtminstone delvis av
den beskaffenhet, att det kan meddelas även i en jämförelsevis fulltalig
skolavdelning och tämligen oberoende av om klassen består av både gossar
och flickor. En förutsättning för att denna undervisning skall kunna förläggas
till sjunde klassen är dock, att klassläraren är behörig att undervisa
i ämnet, vilket för närvarande torde vara fallet med endast ett fåtal i
sjunde klassen tjänstgörande lärare.

För undervisningen i den arbetskunskap, som avses i de övriga här ovan

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

omnämnda yrkesbestämda fortsättningsskolorna, måste lärjungarna fördelas
i smärre grupper; gossar och flickor kunna icke heller undervisas tillsammans.
Arbetskunskapen kan således icke här inordnas i den undervisning,
som klassläraren har att meddela den samlade sjunde klassen. I den mån
ämnet är av den beskaffenhet, att det med fördel kan behandlas under
jämförelsevis korta arbetsperioder, 1 ä 2 timmar åt gången, kunna visserligen
lärjungarna, fördelade i grupper, undervisas i arbetskunskap en eller
annan dag i veckan under eftermiddagarna eller på annan tid, då de ej
äro förhindrade av klassundervisningen. Men ordnas undervisningen på
detta sätt, tvingas man att starkt begränsa tiden för de olika grupperna,
och man kan knappast annat än i undantagsfall förvänta ett tillfredsställande
resultat av en på detta sätt anordnad undervisning i arbetskunskap.
Skall tillräcklig tid för undervisningen i arbetskunskap ernås, blir det nödvändigt
att i erforderlig utsträckning befria lärjungarna gruppvis från den
undervisning med den samlade klassen, vari de eljest skulle deltaga. I
synnerhet blir detta fallet, då flickorna undervisas i hushållsgöromål. Denna
undervisning måste nämligen fortgå 5 ä 6 timmar i följd varje gång, alltså
under en tid, som tämligen nära motsvarar en hel skoldag. Tillfälle att
deltaga i denna undervisning kan beredas flickorna endast genom befrielse
från klassundervisningen antingen i det närmaste en hel dag i veckan under
hela läsåret eller ocks i fullständigt under omkring sex veckor i följd. Den
förra anordningen kan bäst tillämpas i stora samhällen, där antalet avdelningar
blir så stort, att lärarinna i hushållsgöromål får full tjänstgöring.

1 andra samhällen får nog i regel kursen i hushållsgöromål för varje grupp
sammanföras till omkring sex veckor, under vilken tid lärjungarna icke deltaga
i sjunde klassens undervisning.

En flickklass med mer än 30 lärjungar bör vid undervisning i hushållsgöromål
uppdelas på 3 grupper; är klassen mindre, kan man nöja sig med

2 grupper. Består åter klassen, som ofta är fallet, av både gossar och
flickor, ökas antalet grupper, särskilt örn man vill bereda även gossarna
undervisning i arbetskunskap eller vill tillmötesgå önskemål angående undervisning
i arbetskunskap av flera olika slag. Endast i de större stadssamhällena
är det möjligt att anordna undervisningen i arbetskunskap så, att
de olika smågrupperna i klassen samtidigt erhålla undervisning i ämnet.
Härför fordras nämligen ofta flera fullt utrustade lokaler för fackundervisningen
och flera facklärare, som samtidigt stå till förfogande, t. ex. tre
skolkök och tre skolkökslärarinnor. Dessa förutsättningar äro endast undantagsvis
för handen, och därför måste grupperna i regel undervisas i arbetskunskap
på skilda tider. Förlägges nu skolköksundervisningen för var och
en av grupperna i en på tre grupper delad flickklass till en dag i veckan,
återstår det blott 3 dagar i veckan för den odelade klassundervisningen.
Pågår däremot skolköksarbetet för varje grupp 6 veckor i följd, får deu
egentliga klassundervisningen endast 16 Vs veckor av läsåret till sitt förfogande.
I det ena som det andra fallet kommer klassläraren att under
hälften eller mera av lästideu undervisa blott en del av klassen, och han
nödgas därför gång efter annan genomgå samma kursmoment för att på
det sättet bereda samtliga lärjungar tillfälle att inhämta det väsentligaste
av kursen. Sakkunniga finna en sådan organisation av sjunde klassen synnerligen
otillfredsställande. Splittringen av klassen måste i hög grad förrycka
klassens normala arbete oell försämra resultatet av detsamma. Undervisningen
i arbetskunskap är också i verkligheten förlagd icke till sjunde

Fortsättningsskolan

bäst lämpad
för undervisningen
i arbetskunskap.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

klassen utan till särskilda vid sidan av klassen anordnade kurser under ledning
av facklärare. Skulle anordningen genomföras i större utsträckning,
komme den att få en ekonomisk innebörd, som enligt sakkunnigas mening
måste tillmätas betydelse. Klasslärarens avlöning måste givetvis utgå utan
hänsyn till att han långa tider undervisar endast en del av klassen; den
särskilde läraren i arbetskunskap måste likaledes avlönas, vilket innebär, att
för lärjungarnas undervisning under viss tid dubbel lärarlön kommer att
utgå. Kostnaderna bliva därför fullt ut lika stora, som örn lärjungarna
först genomginge en fullständig sjunde klass och därefter en fortsättningsskolkurs,
men resultatet måste otvivelaktigt bliva betydligt sämre, eftersom
lärjungarnas undervisningstid avsevärt minskas och dessutom endast med
svårighet kan utnyttjas.

Av det nu senast anförda framgår, att det i regel är förenat med stora
organisatoriska svårigheter och betydande kostnader i förhållande till den
effektiva undervisningstiden att meddela undervisning i arbetskunskap i
samband med undervisningen i sjunde klassen. Dessa olägenheter skulle
utan tvivel medföra, att arbetskunskapen komme att starkt begränsas och
mångenstädes helt utelämnas, om sjunde klassen finge ersätta fortsättningsskolans
bägge årskurser. Därmed skulle emellertid den fortsatta undervisningen
berövas sitt värdefullaste innehåll. Anordningen bör därför icke
tillgripas utan tvingande skäl. De här framförda, allvarliga farhågorna
rörande arbetskunskapens ställning, örn den fortsatta undervisningen helt
förläggas till sjunde klassen, grunda sig på vunna erfarenheter. I samband
med införandet av sjuårig folkskola har under de senare åren ett
flertal skoldistrikt anhållit örn medgivande att beträffande sjunde klassen
få göra vissa avvikelser från de i undervisningsplanen för rikets folkskolor
fastställda läroämnena och kurserna. Dessa framställningar hava uteslutande
avsett tillgodoseende av teoretiska ämnen. I intet fall har skoldistrikt,
enligt vad de sakkunniga inhämtat, begärt att få till sjunde klassen förlägga
undervisning, motsvarande fortsättningsskolans arbetskunskap, utöver vad
som enligt undervisningsplanen kan förekomma i vilken folkskola som helst.
Detta beror icke på bristande intresse för ämnet utan på svårigheten att
inordna detsamma i sjunde klassen, vilket bäst framgår av fortsättningsskolans
raskt fortgående utveckling från allmän till yrkesbestämd, och detta
icke minst där folkskolan är sjuårig.

Förhållandena inom Sydskånes östra inspektionsområde äro i nyss berörda
avseende belysande, varför några siffror anföras därifrån. Redan år 1920,
således innan fortsättningsskolor av 1918 års typ i någon nämnvärd utsträckning
kommit till stånd, var skolgången inom inspektionsområdet i allmänhet
sjuårig, ehuru obligatorisk sjuklassig folkskola ej stadgades i distriktens
reglementen. Nämnda år 1920 var undervisning i hushållsgöromål anordnad
i samband med sjunde klassen i två skoldistrikt. Tillfälliga kurser för
flickor, som avgått från folkskolan, förekommo i två skoldistrikt. Ar 1929
omfattade folkskolorna 7 obligatoriska årsklasser i 99 av inspektionsområdets
109 skoldistrikt, och i alla dessa distrikt funnos ettåriga fortsättningsskolor.
Endast i 10 skoldistrikt voro folkskolorna sexåriga och fortsättningsskolorna
tvååriga, I 65 skoldistrikt åtnjöto flickorna i fortsättningsskolan undervisning
i hushållsgöromål, medan sådan undervisning i samband med folkskola
förekom blott i ett distrikt, varjämte en tillfällig kurs för äldre flickor
anordnats. Aven för gossarna voro yrkesbestämda fortsättningsskolor anord -

13

Kungl. Maj:ts proposition JSr 13å.

nade, dock icke i samma utsträckning som för flickorna. Uppenbarligen
är det tillkomsten av fortsättningsskolan, icke sjunde folkskoleklassen, som
medfört, att undervisning i arbetskunskap och särskilt i husligt arbete kunnat
anordnas så allmänt. Detta goda resultat skulle icke hava uppnåtts, om
redan från början den bestämmelsen varit gällande, att sjunde klassen kunde
få ersätta fortsättuingsskolans bägge årskurser. Skulle sådan bestämmelse
nu införas, kan man med säkerhet förutse, att i den mån den särskilda
fortsättningsskolkursen komme att indragas också undervisningen i arbetskunskap
komme att minskas för både gossar och flickor.

Fortsättuingsskolans utveckling inom Sydskånes östra inspektionsområde _Fortsättär
ingalunda enastående. Följande siffror äro i viss mån belysande härför,

I yrkesbestämd fortsättningsskola med husligt arbete undervisades under uendervisninläsåret
1924—1925 omkring 13,800 flickor, läsåret 1926—1927 18,800 och gen i husligt
läsåret 1927—1928 25,700. Betydelsen av denna stegring framträder sär- arbete,
skilt starkt, örn man erinrar sig, att flertalet av de större städerna redan
på ett ganska tidigt stadium hade genomfört undervisning i husligt arbete
i fortsättningsskolorna, varför den stora ökningen huvudsakligen faller på
landsbygdens och de mindre eller medelstora städernas fortsättningsskolor.

I detta sammanhang bör även beaktas, att ehuru under den angivna tidsperioden
omkring 300 skoldistrikt infört obligatorisk sjunde årsklass i folkskolan,
antalet flickor, som i de till folkskolor anslutna kurserna åtnjuta
undervisning i hushållsgöromål, minskats. Utvecklingens tendens är således
tydlig. Det visar sig allestädes, vare sig folkskolan är sex- eller sjuårig,
att det huvudsakligen är i den fristående fortsättningsskolkursen, som undervisningen
i ämnen, vilka stå det praktiska arbetslivet nära, kommer till sin
rätt. Särskilt har tillkomsten av fortsättningsskolor underlättat införande
av undervisning i husligt arbete för flickor å landsbygden samt i mindre
och medelstora stadsliknande samhällen.

Med de inom riksdagen framförda förslagen att låta en sjunde klass av starke» eller
A-form ersätta fortsättningsskolans bägge årskurser åsyftades icke ett för- försvaga»
svagande utan ett stärkande av den allmänna folkundervisningen. Man
kunde nämligen förvänta, att skoldistrikten skulle efter förändringen all- ''ifrågasatta
männare än hittills införa sjuårig folkskola. Givetvis är det icke möjligt att anordningen?
närmare angiva, i vilken utsträckning detta skulle komma att ske, men
sakkunniga hava likväl velat i någon mån belysa denna synnerligen viktiga
sida av spörsmålet och därför sökt inhämta, i vilken utsträckning förutsättningar
för utökning med ett år av undervisningstiden i folkskolan kunna
anses förefinnas, särskilt i städerna, som ju i främsta rummet skulle beröras
av reformen, eftersom folkskolorna där äro anordnade enligt A-form.

Från städernas folkskolor avgå årligen med betyg enligt § 47 folkskolestadgan
omkring 19,000 lärjungar. Omkring 8,600 av dessa komma från
städer, som redan nu hava sju obligatoriska årsklasser i folkskolan. Av
de återstående lärjungarna, som avgå från städernas sexåriga folkskolor,
övergå sammanlagt omkring 3,000 till folkskolans högre avdelning, högre
folkskola, kommunal mellanskola eller realskola. Av dessa siffror framgår,
att redan nu åtminstone 60 procent av de från städernas folkskolor avgångna
lärjungarna åtnjuta undervisning under minst 7 hela skolår och därjämte
genomgå en eller två årskurser i fortsättningsskolor eller på annat
sätt erhålla motsvarande undervisning. Frågan örn införande av sjuårig

Förutsättningarna
för ett
allmännare
införande på
landsbygden
av sjunde
Mass enligt
A-form.

14 Kungl. Majlis proposition Nr 134.

folkskola är aktuell i flera städer, och det kan antagas, att, oavsett om den
särskilda fortsättningsskolkursen måste bibehållas eller ej, folkskolan kommer
att erhålla en obligatorisk sjunde årsklass i åtskilliga städer, där skolan
nu är sexårig. Det är sannolikt, att denna utveckling skulle påskyndas och
få något större omfattning, örn den särskilda fortsättningsskolan finge helt
bortfalla, där sjunde klass infördes. Man kan dock icke förutsätta, att
samtliga städer skulle finna sig föranlåtna att frivilligt införa obligatorisk
sjunde klass i folkskolan. Det antal lärjungar, som på grund av fortsättningsskolans
borttagande men icke eljest skulle få ett sjunde skolår, kan
därför icke bliva betydande. Man bör dock kunna utgå ifrån, att ett eller
annat tusental lärjungar just på grund av förändringen skulle få två årskurser
utbytta mot en sjunde årsklass i folkskolan. Är fortsättningsskolan yrkesbestämd,
medför utbytet ett försvagande av lärjungarnas utbildning. Den
ganska omtvistade förbättring av undervisningen, som förändringen skulle
kunna innebära, om fortsättningsskolan är allmän, uppväges fullständigt därav
att omorganisationen skulle för ett betydligt större antal minderåriga i städerna
medföra en avsevärt försämrad skolutbildning, i det att fortsättningsskolan
kunde indragas, där skolplikten eljest skulle omfattat både sju hela skolår
och en årskurs i fortsättningsskola. Då frågan således, enligt vad ovan
visats, till övervägande del innebär, antingen att två årskurser i yrkesbestämd
fortsättningsskola skulle ersättas med en sjunde klass eller ock att sju skolår
och därtill en årskurs i fortsättningsskolan utbytas mot endast sju skolår,
måste det medgivas, att ett genomförande av den ifrågasatta omorganisationen
skulle innebära ett icke obetydligt försvagande av städernas 1''olkoch
fortsättningsskolväsen.

Av landsbygdens omkring 2,340 skoldistrikt är ett 50-tal stadsliknande
däri, att de hava uteslutande A-skolor, men av dessa distrikt hava hälften
redan nu sjuårig folkskola och därtill fortsättningsskola. För dessa skulle
reformen således betyda en påtaglig försämring av skolväsendet. I omkring
250 landsbygdsdistrikt förekomma både A-skolor och skolor av lägre
typ. Endast några av dessa skoldistrikt hava sjuåriga folkskolor, men där
sådan folkskola och ettårig fortsättningsskola införts, har denna organisation
i regel genomförts icke blott beträffande A-skolan utan även för de
enligt lägre form anordnade skolorna. Att inom ett sådant skoldistrikt,
befria de lärjungar, som genomgått A-skolan, från fortsättningsskolplikt men
bibehålla denna skolplikt för de från sjuårig B-skola avgångna, skulle medföra
så stora olägenheter, att organisationen sannolikt icke komme att påskynda
införandet av en sjunde klass i folkskolan.

Inom det ojämförligt största antalet skoldistrikt på landsbygden, nämligen
omkring 2,040, förekomma emellertid inga A-skolor. Dessa distrikt beröras
därför icke direkt av den närmast för A-skolorna avsedda omorganisationen.
I motion I: 18 vid 1929 års riksdag framfördes emellertid tanken att, delvis
med anlitande av skolskjutsar, sammanföra lärjungar från flera landsbygdsskolor
till en gemensam enligt A-form anordnad sjunde klass. Därigenom
skulle även för landsbygdens vidkommande i viss utsträckning ernås
en skolorganisation, som beträffande sjunde klassen vore likvärdig med
städernas skolor, och som möjliggjorde förläggande även där av den fortsatta
undervisningen till sjunde klassen, om denna anordning befinnes lämplig
för städerna.

Från B-skolor, som äro belägna nära stad eller annat större samhälle,

Kungl. May.ts proposition Nr 134. 15

tillhörande samina skoldistrikt, kunna lärjungarna säkerligen i en del fall,
där kommunikationerna äro goda, överföras^ till samhällets folkskola och
införlivas med där inrättad sjunde klass. A enstaka orter kan också bebyggelsen
vara sådan, att lärjungarna från ett par B skolor kunna, efter
det de genomgått folkskolans sjätte klass, hänvisas till en gemensam sjunde
årsklass, utan att skolskjutsar därför behöva anordnas. Men de platser,
där man kan på detta sätt från B skolor sammanföra så stort antal lärjungar,
att en särskild sjunde klass blir motiverad, torde vara så ytterst
få, att man i det närmaste kan bortse från dem vid planläggning av skolväsendet
i dess helhet. I skoldistrikt med ett flertal på större avstånd från
varandra belägna B-skoior skulle enligt förslaget för lärjungarnas sammanförande
till gemensam sjunde klass anlitas skolskjutsar. Med sådan sjunde
klass måste följa inrättande av en ny lärartjänst och anskaffande av lärosal
och tjänstebostad samt anordnande av ett flertal dagligen under hela läsåret
pågående skolskjutsar till och från skolan. Det är uppenbart, att
organisationen skulle medföra betydande kostnader, och att dessa i de flesta
fall skulle innebära en avsevärd merutgift för skolväsendet. Antalet lärjungar,
som i B-skolor årligen övergå från sjätte till sjunde klass, är nämligen
flerstädes så ringa, att skolan kan göras sjuårig utan några som helst
därav förmledda ökade kostnader. Målsmännen torde också föredraga att
låta barnen bevista den i hemmets närhet belägna skolan framför att med
hjälp av dagliga skolskjutsar under ett helt läsår sända dem till annan
skola. Dessutom äro många skoldistrikt så små, att anordnande av en
sjunde klass enligt A-form icke kan ifrågasättas, enär antalet lärjungar
inom skoldistriktet är för obetydligt. Att å landsbygden inrätta särskilda
sjunde klasser enligt A-form torde alltså vara förenat med så stora ekonomiska
olägenheter och andra svårigheter, att organisationen kan tillämpas
endast i enstaka fall. Förslaget att till sjunde klass av A-form förlägga
hela den fortsatta undervisningen synes därför vara ogenomförbart på den
egentliga landsbygden.

En viktig förutsättning för den obligatoriska fortsättningsskolplikten är
utan tvivel, att skolväsendet är så organiserat, att de minderåriga kunna
fullgöra sin skolplikt, var helst de än vistas efter avgången från folkskolan.
Detta är också fallet för närvarande, i det att fortsättningsskolor finnas i
alla skoldistrikt. Men häri skulle en betydelsefull ändring inträda, om
sjunde klassen i folkskola av A-form finge ersätta hela fortsättningsskolan.
I städer och industrisamhällen, där folkskolorna nästan undantagslöst äro
anordnade enligt A-form, skulle i den mån folkskolorna gjordes sjuåriga
den fristående fortsättningsskolan upphöra, enär fortsättningsskolplikt ej
komme att åligga de från distriktets folkskolor avgångna lärjungarna. Till
samhällen av den typ, varom det här är fråga, inflyttar emellertid från
landsbygden ett icke ringa antal fortsättningsskolpliktiga minderåriga. För
dessa skulle i större samhällen kunna ifrågakomma inrättande av fortsättningsskolor,
dock utan någon egentlig specialisering, men i övrigt bleve det
nästan omöjligt bereda de inflyttade tillfälle att på ändamålsenligt sätt fullgöra
skolplikten. Sakkunniga vilja i detta sammanhang bestämt avvisa
tanken på att som en fullt normal anordning låta dessa från folkskolan
redan avgångna lärjungar för fullgörande av fortsättningsskolplikten under
en kortare tid hänvisas till folkskolans sjunde klass. Undervisningen i
denna klass omfattar folkskolans alla ämnen, och kursen är avsedd för ett

Betydelse»
av att fortsättningsskolor
finnas
i samtliga
skoldistrikt.

Oliklieter beträffande

skolpliktens
omfattning.

Skolplikt oell
arbetslöshet.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

helt läsår. Under en kort tids deltagande i denna undervisning kan därför
någon sammanhängande eller avslutad fortsättningsskolkurs icke ifrågakomma.

Frånvaron av fortsättningsskolor i en del samhällen skulle också för de
lokala skolmyndigheterna i hög grad försvåra övervakandet av hur skolplikten
fullgöres. Erfarenheten under tiden före år 1927, då fortsättningsskolor
funnos blott inom en del skoldistrikt, gav vid handen, att obligatorisk
fortsättningsskolplikt näppeligen kan på ett tillfredsställande sätt upprätthållas,
örn icke fortsättningsskolor finnas i samtliga skoldistrikt. Särskilt
är det av betydelse, att välordnad fortsatt undervisning under effektiv
ledning finnes i städer och samhällen, där de minderåriga från landsbygden
i många fall efter avgången från folkskolan söka arbetsanställning eller
eljest vistas, ofta utan att låta sig där kyrkoskriva.

Icke sällan förekomma inom samma skoldistrikt folkskolor, anordnade
enligt olika skolformer. I kyrkobyn eller annat mera tättbebyggt samhälle
tillämpas A-form, medan distriktets övriga folkskolor kunna vara anordnade
enligt B-form. Omfatta samtliga skolorna 7 årsklasser, skulle, örn fortsättningsskolkursen
för A-skolans lärjungar förlädes till sjunde klassen, det
åligga en del lärjungar att efter avslutad sjuårig folkskola genomgå en
årskurs i fortsättningsskola, medan andra lärjungar i samma skoldistrikt
vore därifrån befriade. Olikheten i fråga örn skolpliktens omfattning skulle
här starkt framträda, särskilt örn, såsom stundom i dylika skoldistrikt är
fallet, den fortsatta undervisningen för B-skolans lärjungar förlagts till Askolans
lokaler med dessas fullständigare utrustning och större möjligheter
för undervisning i praktiska ämnen.

Emellertid skulle ett genomförande av den ifrågasatta omorganisationen
av den fortsatta undervisningen medföra än mera vittgående och principiellt
betydelsefulla olikheter beträffande skolpliktens omfattning. Det har
förut påvisats, att reformen komme att få betydelse huvudsakligen endast
för städer och liknande samhällen, där A-skolorna äro förhärskande. I
städer och industrisamhällen skulle således den sammanlagda skolplikten
begränsas till sju läsår, medan den på den egentliga landsbygden alltjämt
komme att omfatta 8 läsår. Man torde knappast kunna göra gällande, att
en sådan olikhet beträffande skolplikten är lämplig eller väl avvägd. Sakkunniga
vilja i detta sammanhang erinra därom, att det, när införandet av
obligatorisk fortsättningsskola förbereddes, ifrågasattes ett års längre skolplikt
i städer och stadsliknande samhällen än på den egentliga landsbygden.
Häremot anfördes bland annat de organisatoriska svårigheter, som skulle
uppstå på grund av olikheten beträffande skolpliktens längd. Dessa och
andra skäl torde med ännu större styrka kunna göras gällande mot längre
skolplikt å landsbygden än i städerna.

Som skäl för avkortning av skolpliktstiden har anförts det hinder för
mottagande av arbetsanställning, som fullgörandet av skolplikten innebär.
Uppenbart är också, att fortsättningsskolplikten kan medföra betydande
svårigheter för vissa minderåriga. I synnerhet blir detta fallet, om skolgången
av någon anledning blivit försenad. Sakkunniga hava ägnat stor
uppmärksamhet åt dessa förhållanden och komma att i annat sammanhang
här nedan föreslå vissa jämkningar av hithörande bestämmelser i syfte att
i möjligaste mån avhjälpa dessa olägenheter. Emellertid hava sakkunniga

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

på olika platser iakttagit, hurusom tack vare förtroendefullt samarbete mellan
arbetsgivare och skolmyndigheter fortsättningsskolans lärjungar i stor
utsträckning beretts förvärvsarbete jämsides med skolgången. I vissa fall
har detta kunnat ordnas i sådan utsträckning, att nästan alla skolans lärjungar
erhållit arbetsanställning. Likväl är det givet, att med den föreslagna
avkortningen av skolplikten de minderåriga skulle komma att mera
än hittills konkurrera med sina några år äldre kamrater örn arbetstillfällena.
På arbetsmarknaden finnes emellertid för närvarande icke på långt
när behov av dem alla, och förändringen skulle således komma att i sin
mån medverka till att öka den rådande arbetslösheten även bland den mera
vuxna ungdomen. Sociala skäl tala därför starkt mot en avkortning av
skolpliktstiden och detta särskilt i fråga örn de minderåriga i städerna.

Innan man skrider till sådana genomgripande förändringar av skolorganisationen,
som kunna komma att tillämpas endast i ett jämförelsevis ringa
antal skoldistrikt, bör man göra klart för sig, om olägenheterna av den för
hela riket gällande organisationen äro så stora just i de distrikt, som skulle
kunna utnyttja förändringen, att denna därför bör komma till stånd. Olägenheterna
skulle i detta fall bestå däri, att de minderåriga, som genomgått
folkskolans sjunde klass, måste under 180 timmar deltaga i fortsättningsskolans
undervisning, som i dessa fall oftast består i verkstadsarbete eller
annan gren av arbetskunskapen. Det kan icke gärna påstås, att denna
undervisning, örn den .eljest ordnas på lämpligaste sätt, är särdeles betungande,
och den uppfattas icke heller i allmänhet så i de samhällen, varom
det här är fråga. Sakkunniga hava under sina besök i skolorna genom
ingående överläggningar med skolrådens ordförande och ledamöter, med
folkskolinspektörer och lärare samt andra intresserade kommit till den bestämda
uppfattningen, att man i de skoldistrikt, där sjuårig folkskola och
ettårig fortsättningsskola varit anordnad under några år, anser denna skolorganisation
i stort sett lämplig. Det synes också bland skolmyndigheterna
i dessa skoldistrikt råda en ganska allmän önskan, att den till sjuårig folkskola
fogade fortsättningsskolkursen örn 180 timmar måtte bibehållas såsom
obligatorisk, oavsett örn sjunde klassen är anordnad enligt A- eller B-form.
Detta innebär emellertid icke, att de nu gällande bestämmelserna skulle
vara i alla avseenden tillfredsställande för dessa skolor. Önskemål angående
flera mer eller mindre betydelsefulla jämkningar av dessa bestämmelser
hava framförts och av sakkunniga befunnits beaktansvärda.

Av sakkunnigas utredning här ovan torde framgå, att ett fullständigt
borttagande av särskild fortsättningsskola inom skoldistrikt med heltidsläsande
sjuårig folkskola skulle försvaga skolväsendet och på ett betänkligt
sätt rubba dess organisation. Förslaget att till sjunde klassen i heltidsläsande
folkskola förlägga fortsättningsskolans bägge årskurser bör därför
enligt sakkunnigas mening icke genomföras.

De sakkunniga sammanfatta sin uppfattning rörande förläggandet av fortsättningsskolans
bägge årskurser till folkskolans sjunde klass på följande sätt:

Av sakkunnigas utredning torde framgå, att förläggande av fortsättningsskolans
bägge årskurser till folkskolans sjunde årsklass kan ifrågasättas,
endast där folkskolan är anordnad enligt A-torm. I sådan folkskolas sjunde
klass synes den för allmän fortsättningsskola avsedda lärokursen kunna
med nöjaktigt resultat inhämtas. Däremot kunna den yrJcesbestämda fort /Uhang

lill riksdagens protokoll 19.12. 1 sami. 108 haft. (Nr lill.) 2

Behovet av
den föreslagna
omorganisationen.

Sammanfatt ning.

Skolöversty relsen.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

sättningsskolans speciella undervisningsämnen, däri inbegripet även hushållsgöromål,
endast undantagsvis på ett ändamålsenligt sätt införas i folkskolans
sjunde klass. Nedläggande av fortsättningsskolan skulle för städernas vidkommande
innebära en försämring av skolväsendet även däri, att skolplikten
för flertalet lärjungar eljest komme att omfatta både 7 hela skolår och
en årskurs i fortsättningsskolan eller annan däremot svarande undervisning.
Den egentliga landsbygden skulle knappast direkt beröras av omorganisationen.
Det torde dock bliva svårt att för landsbygdens minderåriga konsekvent
uppehålla obligatorisk tvåårig fortsättningsskolplikt, örn fortsättningsskolor
helt saknas i städerna och i stadsliknande samhällen och örn
skolplikten får olika omfattning i städer och på landsbygd samt även för
lärjungar från olika skolor inom samma skoldistrikt. Borttagandet av fortsättningsskolåret
för städernas minderåriga berövar också dem skolans stöd,
som bäst behöva det, och ökar ungdomsarbetslösheten.

Efter ingående övervägande av alla de omständigheter, till vilha hänsyn i
detta sammanhang måste tagas, hava de sakkunniga funnit sig höra på grund
av såväl pedagogiska som organisatoriska skäl avstyrka förslaget att till folkskolans
sjunde klass förlägga fortsättningsskolans bägge årskurser.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande över betänkandet först sammanfattat
de av överstyrelsen hörda myndigheternas utlåtanden på följande sätt:

I de fall, då domkapitlen särskilt berört den nu föreliggande frågan, hava
de i allmänhet anslutit sig till de sakkunnigas ståndpunkt eller förklarat
sig icke hava något att däremot erinra. Domkapitlet i Västerås har dock
uttalat starka sympatier för fortsättningsskolans ersättande med ett sjunde
folkskoleår. Då emellertid härför skulle erfordras en mera genomgripande
omläggning av den nuvarande ordningen, än som legat inom de sakkunnigas
uppdrag att överväga eller som för närvarande kan sägas vara aktuell,
har domkapitlet icke ansett sig kunna i detta hänseende framställa något
yrkande. Domkapitlet i Linköping ställer sig i viss mån kritiskt beträffande
det resultat, till vilket de sakkunniga kommit, men tillstyrker dock, att det
för närvarande vinner beaktande.

Länsstyrelserna yttra sig i allmänhet icke i denna fråga; där så skett,
hava de undantagslöst biträtt de sakkunnigas mening.

Folkskolinspektörerna hava praktiskt taget enhälligt anslutit sig till de sakkunnigas
ståndpunkt beträffande förslaget att till folkskolans sjunde klass
förlägga fortsättningsskolans bägge årskurser. Blott en inspektör (Torbiörnsson,
Bohusläns inspektionsområde) anser, att hela fortsättningsskolan skulle
kunna inordnas i folkskolans sjunde klass, dock endast i A-skolor. Ett
flertal folkskolinspektörer framhåller, att ett genomförande av förslaget skulle
innebära försämring av skolväsendet i en del städer och medföra betydande
organisatoriska svårigheter. Några inspektörer hava anfört, att de sakna
erfarenhet angående möjligheten att förlägga fortsättningsskolans kurser till
folkskolans sjunde klass, enär sjuåriga folkskolor icke förekomma inom
inspektionsområdet. Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
anför, att en i organisatoriskt hänseende tillfredsställande lösning
av frågan om fortsättningsskolans ställning till den lieltidsläsande sjuklassiga
folkskolan synes kunna vinnas, om fortsättningsskolan får förläggas
till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan. Även styrelsen
för Sveriges folkskollärarförbund finner sig böra för närvarande avstå

Kungl. Majds proposition Nr 134. 19

från att påyrka den tvååriga fortsättningsskolans ersättande med ett sjunde
skolår.

För egen del har skolöverstyrelsen anfört:

Icke från något håll har föreslagits, att sådan omorganisation av skolväsendet
skulle nu genomföras, att sjunde klassen komme att ersätta fortsättningsskolans
bägge årskurser. Skolöverstyrelsen har vid flera tillfällen
haft anledning att yttra sig angående förslaget att medgiva fullständig befrielse
från fortsättningsskolplikt för lärjungar, som genomgått sjunde klassen
i heltidsläsande folkskola. Överstyrelsen har på därvid anförda grunder
avstyrkt sådan omorganisation och finner sig därför nu kunna utan ytterligare
motivering instämma i de sakkunnigas avstyrkande av förslaget i
fråga. Med anledning av uttalanden i en del av de inkomna yttrandena
vill emellertid överstyrelsen erinra örn, att det icke förelegat anledning för
överstyrelsen att i detta sammanhang överväga fortsättningsskolans ställning
vid ett allmänt införande av obligatorisk sjuårig folkskola.

Av de sakkunnigas utredning framgår, att ett förläggande av hela fortsättningsskolkursen
till folkskolans sjunde årsklass kan ifrågasättas endast
där folkskolan är anordnad enligt A-form, således huvudsakligen i
städer och stadsliknande samhällen. Men även där skulle en sådan organisation
av skolväsendet försvåra införandet av vissa grenar av den undervisning,
som närmast ansluter sig till det praktiska arbetslivet och
som mest uppskattas, nämligen undervisningen i arhetskunskap vid de yrkesbestämda
fortsättningsskolorna. I ett icke ringa antal skoldistrikt har
man därför infört håde sjuårig folkskola och fortsättningsskola, denna
senare i sådant fall oftast begränsad till en årskurs. Inom en sådan skolorganisation
kan man på ett ändamålsenligt sätt tillgodose undervisningen
såväl i de teoretiska som i de mera praktiskt betonade läroämnena, och
organisationen synes därför kunna anses under nuvarande förhållanden
motsvara ganska högt ställda anspråk. De sakkunniga uppgiva, att omkring
60 procent av de skolpliktiga i städerna åtnjuta undervisning under
sju hela skolår och därtill genomgå fortsättningsskola eller deltaga i annan
undervisning av motsvarande omfattning. I det ena efter det andra av de
bättre lottade stadssamhällena har denna åtta läsår omfattande skolorganisation
införts, och man bör därför med den största försiktighet skrida
till sådana ändringar av bestämmelserna rörande skolplikten, som skulle
få betydelse i främsta rummet för städerna. Det är uppenbart, att ett upphävande
av fortsättningsskolplikten inom skoldistrikt med sjuåriga folkskolor
enligt A-form skulle kunna leda till en beklaglig försämring av
skolväsendet inom ett flertal samhällen, där skolgången nu omfattar både
sjuårig folkskola och fortsättningsskola. Denna omständighet måste tillmätas
stor betydelse vid ställningstagandet till den föreliggande frågan.

En annan med det ifrågavarande spörsmålet sammanhängande angelägenhet,
som likaledes måste beaktas, är, huru möjlighet skulle kunna
beredas fortsättningsskolpliktiga minderåriga, som komma att vistas inom

Departe mentschefen.

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

skoldistrikt, där fortsättningsskolor icke längre upprätthölles, att utan
alltför stora olägenheter på ett ändamålsenligt sätt fullgöra skolplikten.
De erfarenheter, som vunnos under den tid, då fortsättningsskolor funnos
i vissa skoldistrikt men ej i andra, giva vid handen, att allvarliga svårigheter
i nu berörda avseende och beträffande övervakandet av skolpliktens
fullgörande kunna uppstå, örn fortsättningsskolor saknas inom vissa skoldistrikt.

Möjligheten att på ett tidigare åldersstadium, än vad hittills kunnat ske,
avsluta den obligatoriska skolkursen skulle i stort sett enligt den ifrågasatta
omorganisationen komma att bliva förbehållen de minderåriga i
städer och liknande samhällen, där folkskolorna äro anordnade enligt Aform.
Man torde dock icke kunna göra gällande, att en avkortning av
skoltiden är särskilt påkallad för dessa minderårigas vidkommande, eller
att de olägenheter, fortsättningsskolplikten vållar den enskilde, äro störst
för städernas befolkning. Under nu rådande arbetslöshet bland ungdomen
i städerna vore det säkerligen ett allvarligt misstag att just där avkorta
den för de minderåriga eljest gällande skolpliktstiden.

Jag finner således, att de sakkunniga i allt väsentligt på ett övertygande
sätt påvisat, att det i såväl pedagogiskt som organisatoriskt avseende vore
olämpligt att låta en sjunde årsklass i heltidsläsande folkskola ersätta
fortsättningsskolans bägge årskurser. Till detta resultat hava också folkskolinspektörerna
och de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, nästan undantagslöst
kommit. Under sådana förhållanden vore det icke välbetänkt
att genomföra en ifrågasatt omorganisation av skolväsendet på sätt nyss
angivits. De lättnader beträffande skolplikten, som kunna befinnas erforderliga,
synas mig böra uppnås genom andra jämkningar av hithörande
stadganden.

Kungl. May.ts proposition Nr 134.

21

II. Fortsättningsskola, grundad på sexårig folkskola.

De sakkunniga erinra, att förutsättningen för fortsättningsskolkursens begränsning
till en årskurs — vare sig kursen omfattar minst 180 eller minst
360 timmar — vore, att lärjungarna, innan de inträdde i fortsättningsskolan,
genomgått sju klasser i folkskola eller ock sex klasser i folkskola och en
årskurs i folkskolans högre avdelning. Ehuru inom riksdagen vid flera tillfällen
väckta motioner om ettårig fortsättningsskola, grundad på sexårig
folkskola, av riksdagen lämnats utan bifall, hava de sakkunniga dock ansett
sig böra upptaga frågan till ytterligare utredning och övervägande. De sakkunniga
anföra i denna fråga följande:

Att särskilt andra årets fortsättningsskolkurs innebär ett visst hinder för
de unga att på ett jämförelsevis tidigt åldersstadium deltaga i det praktiska
arbetslivet, är uppenbart. Detta förhållande är emellertid icke något för
landsbygden enastående, utan gäller det allestädes, att fullgörandet av fortsättningsskolplikten
i viss utsträckning hindrar lärjungarna att ägna sig åt
annat arbete. Det vill dock synas, som örn ifrågavarande följd av skoltvånget
framträdde mera påtagligt på landsbygden, där fortsättningsskolan
i regel är förlagd till en årlig kurs örn 6 veckor. Med den anordningen
följer nämligen, att i det närmaste ett helt år förflyter från det första årskursen
avslutats, tills andra årskursen tager sin början, och denna senare
kommer då att framstå som en fristående skolkurs, förlagd alltför långt
efter den egentliga skoltidens slut. Ofta kan dock härigenom fortsättningsskolan
utan större svårighet förläggas till sådan tid av året, att det av skolan
vållade avbrottet i barnens arbete i hemmet inträffar på en härför i
möjligaste mån gynnsam tid. I verkligheten fullgöres ock skolplikten på
detta sätt något tidigare, än där undervisningen i fortsättningsskolan är utsträckt
över hela eller större delen av läsåret. Förhållandena äro även i
andra avseenden så olika, att det svårligen kan avgöras, huruvida fortsättningsskolans
andra årskurs verkar mera betungande för ungdomen på landsbygden
än annorstädes. Sakkunniga vilja dock framhålla, att det på landsbygden
i allmänhet förefinnes större behov av de minderårigas hjälp vid
arbetet i hemmen än i städerna. Landsbygdens minderåriga bliva därför
icke tillnärmelsevis i samma utsträckning som städernas sysslolösa, när skolan
icke tager deras tid i anspråk, varför de sociala vådorna av fortsättningsskolpliktens
inskränkning icke kunna bliva så stora där som i städerna.
Sakkunniga hålla också före, att beträffande den egentliga landsbygdens
fortsättningsskolor och särskilt de bland dem, som äro anordnade med två
sexveckorskurser, kan man icke tillmäta det uppfostrande momentet i fortsättningsskolans
verksamhet så stor betydelse, att den andra årskursen med
hänsyn endast härtill bör bibehållas. Härför tala emellertid andra vida
kraftigare skäl.

De sakkunniga hava redan förut här ovan starkt ifrågasatt, huruvida det
kan vara önskvärt att genom skoltidens avkortning underlätta de minderårigas
inträde såsom förvärvsarbetare på den redan förut överfyllda arbets -

ök sakkunniga.

Olägenheter
av skolplikten.

Undervisningsresultateta
beroende
av antalet
undervisningstimmar.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

marknaden. Det kan visserligen göras gällande, att för de minderåriga
lämpligt förvärvsarbete ofta lättast kan erhållas på landsbygden, men man
kan å andra sidan befara, att ett borttagande därstädes av fortsättningsskolans
andra årskurs skulle medföra, att de unga tidigare och i större antal
än eljest komme att söka sin utkomst i städer eller andra större samhällen,
vilket vore att beklaga. Sakkunniga vilja också erinra därom, att den tvååriga
kursen ingalunda tillkommit under förbiseende av den inskränkning
beträffande de minderårigas användande i förvärvsarbete eller för utförande
av sysslor i hemmet, som skolpliktens fullgörande med nödvändighet måste
medföra. Tvärtom ägnades denna viktiga fråga mycken uppmärksamhet,
då den obligatoriska fortsättningsskolan förbereddes och beslutades. De nu
påvisade konsekvenserna av den tvååriga fortsättningsskolplikten hava således
varit förutsedda, vilket dock icke bör utgöra hinder för en på vunna
erfarenheter grundad undersökning, huruvida annan i olika avseenden mera
tillfredsställande organisation av fortsättningsskolan kan uppnås.

För resultatet av den meddelade undervisningen har givetvis den åt skolan
anslagna tiden den allra största betydelse. Den kurs, som nu genomgås
under den föreskrivna minimitiden 360 timmar, kan icke med tillfredsställande
resultat medhinnas på nämnvärt kortare tid. Det har gjorts gällande,
att undervisningstiden skulle kunna utan skada ganska avsevärt
minskas, örn hela kursen förlädes till ett år, enär undervisningstiden då
skulle bli sammanhängande och tidsförlust på grund av repetitioner och i
samband med andra årskursens påbörjande bortfalla. Sakkunniga vilja härtill
anföra, att det ingalunda är säkert, att kursen kunde fortgå i en följd,
därför att den sammanfördes till ett år. Med hänsyn till folkskolans lästider
bleve det i många fall nödvändigt att uppdela fortsättningsskolkursen
i två eller flera perioder, alltså med avbrott liksom då kursen är fördelad
på två år. Dessutom vilja sakkunniga framhålla, att igångsättandet av
andra årets fortsättningsskola på landsbygden icke kräver några vidlyftiga,
tidsödande organisationsåtgärder, som försena arbetets upptagande i full utsträckning.
Läro- och läseböcker tillhandahållas mångenstädes i skolan eller
finnas från föregående kurs. Skrivmateriel och andra förbrukningsartiklar
anskaffas i regel av läraren och kunna hållas tillgängliga redan den första
timmen. Eftersom det i fortsättningsskolan meddelade kunskapsstoffet huvudsakligen
är nytt för lärjungarna, är repetition nödvändig, vare sig kursen
fortgår i sammanhängande följd eller fördelas på flera perioder. Men
den större mognad, lärjungarna i den andra årskursen nått, underlättar betydligt
förståelsen av de svårare kursmomenten, så att resultatet av undervisningen
blir mera bestående och därmed värdefullare, än om kursen avslutas
redan under det första året efter avgången från folkskolan.

En väsentligare minskning av undervisningstiden måste också från andra
synpunkter medföra helt ny plan för fortsättningsskolan. Med ett betydligt
minskat timantal kan nämligen den på sexårig folkskola grundade fortsatta
undervisningen icke i samma utsträckning som eljest omfatta både teoretisk
och praktisk utbildning. Om man erinrar sig, att det i de yrkesbestämda
fortsättningsskolorna ägnas minst 180 men ofta 240 timmar åt ämnet arbetskunskap,
så inses lätt, att den för ämnena medborgarkunskap och modersmålet
tillgängliga tiden skulle bliva alldeles otillräcklig för uppnående
av något värdefullt resultat, örn den sammanlagda undervisningstiden skulle
avsevärt understiga 360 timmar.

23

Kungl. May.ts proposition Nr 134.

På landsbygden användes i regel samma lärosal för folk- och fortsätt- Den årliga
ningsskolan, och samme lärare undervisar oftast i bägge skolorna. Även fort

detta måste beaktas, då förslag att sammanföra den fortsatta undervisningen Sättningstill
en årskurs överväges. Undervisningen i folkskolan pågår 8 månader skolor.
örn året. För jul- och nyårshelgerna måste omkring 2 veckors uppehåll i
undervisningen göras, och även vid andra tider torde det bliva nödvändigt
att mellan de olika kurserna lämna någon dags ledighet för lärosalens iordningställande
och för lärarens skull. Förläggas fortsättningsskolans bägge
årskurser med oavkortad tid, 12 veckor, till ett år, medför detta, att med
inräknande av de ovan nämnda nödvändiga ledigheterna vid årsskiftet och
på andra tider folk- och fortsättningsskolornas lästerminer omfatta sammanlagt
omkring 50 veckor. Det är varken troligt eller önskligt, att lärarna i
folkskolan befinnas villiga att åtaga sig en sådan tjänstgöring. Den skulle
lämna dem endast 14 dagars ledighet under sommaren. Men även örn det
åtminstone vissa år skulle lyckas att för fortsättningsskolan erhålla särskild
lärare, måste organisationen betecknas såsom olämplig just för landsbygden,
eftersom barnen, antingen fortsättningsskolans eller folkskolans, bleve upptagna
av skolarbetet praktiskt taget hela sommaren. Givetvis minskas olägenheterna,
i den mån som fortsättningsskolkursen avkortas, men därmed
försvagas också resultatet av den fortsatta undervisningen i motsvarande
grad. I stadsliknande samhällen och på andra mera tättbebyggda orter äro
svårigheterna att till en årskurs sammanföra fortsättningsskolans lärotid icke
fullt så stora. Där finnas i regel flera lärare, som kunna anlitas, och vägavstånden
äro icke större, än att åtminstone en del av den fortsatta undervisningen
kan meddelas som aftonundervisning, örn detta eljest anses lämpligt.
Detta medför, att lärare och barn här skulle kunna beredas längre
ledighet under sommaren. Konsekvenserna av en sådan organisation av
vissa fortsättningsskolor skulle komma att ogynnsamt inverka på skolväsendet
i dess helhet.

Landsbygdens folkskolor äro till övervägande antal anordnade enligt B- Ekonomiska
form. Det antal barn, som årligen avgå från var och en av dessa skolor, kon^venblir
därför icke synnerligen stort. Man torde kunna räkna med att vid
skolor av B 2-form i medeltal 6—7 och i B 1-skolor 13—14 barn årligen
avgå från högsta klassen. I de fortsättningsskolor, som äro grundade på
dessa folkskolor, blir lärjungantalet därför icke större, än att bägge årskurserna
kunna utan svårighet undervisas tillsammans. Denna anordning
är särskilt från ekonomisk synpunkt lämplig. Vid tillämpning av densamma
erhålla nämligen lärjungarna undervisning de stadgade 360 timmarna, ehuru
läraravlöning utgår endast för 180 timmar årligen. Men detta är möjligt,
blott om fortsättningsskolkursen är fördelad på två årskurser. Skulle den
oavkortad sammanföras till en årskurs, erfordras för varje här ifrågavarande
avdelning 360 lärartimmar årligen, d. v. s. undervisningen blir dubbelt så
dyr som för närvarande. Antalet avdelningar, i vilka bägge årskurserna
undervisas tillsammans, uppgår till mer än 5,000. En omläggning av dessa
avdelningars organisation därhän, att hela kursen blir förlagd till ett år,
skulle medföra, att anslaget till avlönande av lärare vid fortsättningsskolor
måste höjas från nuvarande 5 miljoner kronor till minst 7Vi miljoner;
alltså en utgiftsökning på omkring 2,250,000 kronor utan någon som helst
utvidgning av undervisningen för de enskilda lärjungarna eller förhöjning
av timarvodet för lärarna.

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Visserligen kan man antaga, att den totala utgiftsökningen i verkligheten
icke behövde bli så stor som den ovan angivna, enär icke alla avdelningar
komme att övergå till den nya anordningen. Som förut här ovan påvisats,
komme det nämligen att bliva förenat med stora organisatoriska svårigheter
att införa ettåriga kurser örn 360 timmar. Kvar står likväl, att kostnaderna
för varje fortsättningsskola, som omorganiseras enligt nu givna förutsättningar,
bliva dubbelt så stora som de nuvarande och att skolväsendet
därför så småningom onödigtvis blir avsevärt fördyrat. Enda sättet att
verksamt förebygga detta torde vara att minska undervisningstiden för lärjungarna.
Nedbringas den sammanlagda undervisningstiden från 360 till
300 timmar, stannar utgiftsökningen vid omkring 1,500,000 kronor. Begränsas
kursen till 270 timmar, blir merutgiften omkring 1,125,000 kronor,
och först vid 180 timmars kurs bliva kostnaderna lika med de nuvarande
för 360 timmar. Samtliga dessa alternativ med avkortning av undervisningstiden
innebära emellertid en så avsevärd försämring av den fortsatta
undervisningen, att de icke kunna av sakkunniga förordas.

Följder av Ovan anförda skäl mot en på sexårig folkskola grundad fortsättningsbégränsning
s^°^a endast en årskurs torde vara tillräckliga för ett fastslående av

till en organisationens olämplighet. Likväl torde ytterligare några synpunkter böra
årskurs. framhållas. Sakkunnigas ställningstagande här ovan till frågan, huruvida
fortsättningsskolkurs skall krävas av lärjungar, som genomgått sjuårig heltidsläsande
folkskola, grundar sig på förutsättningen, att skolplikten även
framdeles skall omfatta sammanlagt 8 läsår. Skulle denna förutsättning
genom ändrade bestämmelser bortfalla och ettårig fortsättningsskola medgivas,
även där folkskolan är sexårig, kommer hela spörsmålet om skolväsendets
organisation i ett väsentligen annat läge. Frågan örn fortsättningsskolkurs
som överbyggnad på folkskolans sjunde klass skulle då, oavsett
örn folkskolan är anordnad enligt A- eller B-forrn, förlora all aktualitet.
Sjunde klassens ställning bleve likaledes förändrad. Under det att den tvååriga
fortsättningsskolplikten visat sig innebära en eggelse till frivilligt införande
av sjuårig folkskola, skulle organisationen ettårig fortsättningsskola
på grundval av sexårig folkskola genom den starkt avkortade skoltiden bliva
ägnad att kraftigt motverka uppkomsten av sjuåriga folkskolor. Följderna
av en sådan omorganisation av den fortsatta undervisningen komme då att
bliva rakt motsatta dem riksdagen synes hava påräknat, då den år 1927 i
skrivelse nr 255 anhöll örn utredning av frågan. Riksdagen uttalar nämligen
i skrivelsen, att den finner syftet att på frivillighetens väg främja utvecklingen
av ett sjunde skolår i hög grad beaktansvärt.

Enligt sakkunnigas mening bör det därför av ovan angivna skäl icke
medgivas, att den fortsatta undervisningen ordnas så, att lärjungar, som avgått
från sexårig folkskola, fullgöra hela sin fortsättningsskolplikt under ett
läsår. I en del fall må det dock tillåtas sådan lärjunge att under samma
läsår genomgå fortsättningsskolans bägge årskurser, varjämte undervisningen
också må jeunna förläggas till sådana tider på året, att skolgången kan avslutas
tidigare, än vad nu är fallet. Sakkunniga ingå närmare på dessa
frågor i ett följande kapitel.

Skol- Skolöverstyrelsen har i likhet med de övriga myndigheter, som yttrat sig

överstyrelsen. 1 denna fråga, på det bestämdaste avstyrkt upphävande av den tvååriga
fortsättningsskolplikten. Enligt överstyrelsens mening hava de sakkunniga

25

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1S4.

anfört fullt övertygande skäl för sitt avståndstagande från framkomna förslag
att medgiva skoldistrikt rätt att, även där folkskolan är sexårig, begränsa
fortsättningsskolan till allenast en årskurs.

Ett sammanförande av den tvååriga fortsättningsskolans 360 undervisningstimmar
till en årskurs skulle, enligt vad som framgår av de sakkunnigas
utredning, medföra så väsentligt ökade kostnader för fortsättningsskolväsendet,
att förslaget redan av denna anledning måste lämnas
helt ur räkningen. Även i organisatoriskt hänseende vore en sådan anordning
av skolväsendet i det närmaste ogenomförbar på landsbygden, i det
att man skulle nödgas låta skolarbetet — antingen i folkskolan eller i fortsättningsskolan
— pågå nästan bela sommaren, alltså under en tid, då
hemmen ofta hava stort behov av barnens arbetshjälp, varjämte det skulle
bliva förenat med synnerligen stora svårigheter att erhålla lärare för en
så utsträckt årlig undervisning.

Givetvis skulle de nu påpekade olägenheterna kunna minskas genom
avkortning av lärotiden i fortsättningsskolan, men endast örn undervisningstiden
för lärjungarna nedbringades till ungefär hälften av den nuvarande,
skulle det från ekonomisk synpunkt bliva försvarbart att förlägga
bela den på sexårig folkskola grundade fortsättningsskolkursen till ett
läsår. Genomförandet av en sådan begränsning av fortsättningsskolans
lärotid skulle emellertid innebära ett fullständigt upprivande av den organisation,
på vilken 1918 års fortsättningsskola är byggd och efter vilken
den hittills utvecklat sig. Vidare skulle följden sannolikt bliva en så avsevärd
försämring av skolväsendet, att jag i likhet med de sakkunniga och
de börda myndigheterna bestämt avstyrker ett allmänt upphävande av
den tvååriga fortsättningsskolplikten, där folkskolan är sexårig. Vissa
mindre jämkningar i nu gällande bestämmelser härom hava dock befunnits
önskvärda, och skall jag i det följande återkomma till denna fråga.

Departe mentschefen -

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

De sakkunniga.

Gällande bestämmelser

otillfredsställande.

lil. Fortsättningsskola, grundad på sjuårig halvtidsläsande folkskola.

I fråga om den på sjuårig halvtidsläsande folkskola grundade fortsättningsskolan,
som enligt 1928 års riksdags beslut må anordnas med en årskurs,
omfattande minst 360 timmar, anföra de sakkunniga:

I vissa av de trakter, där halvtidsläsande folkskolor ännu förekomma, har
man i en del skolor infört ett sjunde skolår. Dessa skolor förete sinsemellan
väsentliga olikheter beträffande organisationen. I en del fall har det
egentliga folkskolestadiet, som i sexåriga skolor omfattar fyra år, utökats
med ytterligare ett läsår; alltså tillagts en verklig sjunde folkskoleklass. I
andra fall har man ansett det vara av så stor betydelse, att barnen grundligt
inhämtat småskolans kurs, innan de uppflyttas till den egentliga folkskolan,
att man infört ett tredje småskoleår som kompensation för den genom
halvtidsläsningen avkortade undervisningstiden i småskolan. Där så skett,
kommer folkskolestadiet att omfatta endast fyra klasser, och dessa klasser
betecknas oftast tredje—sjätte klasserna som i en vanlig sexårig folkskola.
Någon klass, som benämnes sjunde klassen, finnes således ej i dessa skolor,
men skoltiden för barnen omfattar likväl sju läsår. Stundom kan det också
inträffa, att heltidsläsning är införd i någon eller några av klasserna. Givetvis
är det synnerligen önskvärt, att den knappa undervisningstiden utökas
med ett skolår, vare sig detta sker på småskole- eller folkskolestadiet. Men
efter tillkomsten av den tvååriga fortsättningsskolan har det varit förenat
med betydande svårigheter att upprätthålla dylika sjuåriga skolor. Skolplikten
har nämligen därigenom kommit att i dessa oftast glest befolkade
landsbygdsdistrikt omfatta sammanlagt nio skolår. I en del skoldistrikt
torde nog på grund härav hava ifrågasatts att genom borttagande av den
sjunde klassen nedbringa skoltiden till eljest gällande 8 år, och i varje fall
har införandet av ytterligare sjuåriga skolor försvårats. Det var dessa omständigheter,
som föranledde medgivandet att sammanföra fortsättningsskolkursen
till en årskurs, varigenom skolplikten skulle även här begränsas till
8 år. Men då man icke ville ifrågasätta att till den halvtidsläsande folkskolan
förlägga någon del av den lärokurs, som är avsedd för fortsättningsskolan,
bibehölls undervisningstiden 360 timmar för fortsättningsskolan. Det
har emellertid visat sig vara förenat med så stora svårigheter att anordna
ettårig fortsättningsskola med 360 timmar, att medgivandet härtill kan anses
hava blivit fullständigt utan betydelse. Såvitt sakkunniga kunnat utröna,
har blott en enda sådan fortsättningsskola inrättats.

De här ovan relaterade förhållandena hava föranlett sakkunniga att taga
under övervägande, huruvida icke hithörande bestämmelser böra underkastas
jämkningar i syfte att underlätta fortsättningsskolkursens sammanförande
till en årskurs, där folkskolan är halvtidsläsande sjuårig, och därmed främja
det frivilliga införandet av en sjunde årsklass vid dessa folkskolor. I samband
med utredningen här ovan i anledning av förslagen rörande ettårig
fortsättningsskola som överbyggnad på sexårig folkskola hava sakkunniga
uttalat sig mot en minskning av den för tvåårig fortsättningsskola bestämda
lärotiden 360 timmar. Det gällde därvid folkskola med minimitid 6 år och
fortsättningsskola, som även med bibehållande av hittillsvarande organisation
icke sträcker sig utöver den för folk- och fortsättningsskolan allestädes
gällande sammanlagda tiden 8 år. Frågan ställer sig i viss mån annor -

27

Kungl. Maj.is proposition Nr 134.

lunda, då fortsättningsskolan grundas på folkskola, som skoldistriktet frivilligt
utökat med ett sjunde skolår. I dylikt fall föreligga enligt sakkunnigas
mening starka skäl för sådan jämkning beträffande fortsättningsskolans
lärotid, att det blir praktiskt möjligt att anordna fortsättningsskolan
såsom ettårig och därmed för lärjungarna även i dessa skolor begränsa den
sammanlagda skolpliktstiden till 8 läsår. Det är tydligt, att det bär icke
är fråga om en försämring av den obligatoriska skolutbildningen utan en
åtgärd för underlättande av en utökning av skoltiden för vinnande av en
önskvärd förbättring av skolväsendet.

Då det gäller att bestämma minimitiden för här ifrågavarande fortsättningsskolor,
kunna helt naturligt olika meningar göra sig gällande. Man
kunde även här ifrågasätta att förlägga en del av fortsättningsskolans lärokurs
till folkskolans högsta klass och sedan bestämma lärotiden i fortsättningsskolan
med hänsyn till den sålunda avkortade lärokursen. Sakkunniga
hålla dock bestämt före, att frågan icke bör lösas på detta sätt. Med den
halvtidsläsande skolans jämförelsevis svaga ställning användes den utökade
lärotiden otvivelaktigt bäst, om den ägnas åt någon utvidgning, men framför
allt åt ett grundligare inhämtande av folkskolekursen, särskilt i modersmålet
och räkning. En på sådant sätt utnyttjad sjunde klass blir icke betydelselös
för den därpå grundade fortsättningsskolan.

Sakkunniga hava ävenledes tagit under övervägande, huruvida icke den
avkortning av fortsättningsskolans undervisningstid, som här ifrågasättes,
borde medgivas endast beträffande fortsättningsskolor, grundade pa folkskolor,
i vilka folkskolestadiet omfattar fem årsklasser. I sådant fall skulle
som överbyggnad på sjuåriga skolor med tre årsklasser på småskolestadiet
och fyra på folkskolestadiet krävas fortsättningsskola med 360 timmar.
Vissa skäl kunna anföras härför, men sakkunniga anse dock, att vare sig
det frivilligt införda skolåret förlägges till små- eller folkskolestadiet, medför
det en bättre undervisning än den, som kan meddelas i den sexåriga
halvtidsläsande folkskolan. Det huvudsakligaste skälet för en avkortning
av fortsättningsskolkursen är också, att den nioåriga skolpliktstiden enligt
sakkunnigas mening är alltför betungande, och detta gäller i samma grad,
oavsett enligt vilken av ovan angivna typer den sjuåriga folkskolan är anordnad.
En begränsning av skolpliktstiden till sammanlagt 8 läsår är motiverad
för de minderåriga i alla dessa skolor, varför sakkunniga finna sig
böra föreslå, att minskning av den hittills föreskrivna undervisningstiden
360 timmar medgives för samtliga fortsättningsskolor, grundade på folkskolor
med sammanlagt sju skolår. Men denna minskning bör icke göras
större, än vad som är oundgängligen nödvändigt, för att hela fortsättningsskolkursen
skall kunna förläggas till ett år. Efter prövning av olika, på
frågan inverkande faktorer hava sakkunniga funnit, att för minderåriga,
som genomgått sju årsklasser i halvtidsläsande folkskola eller mindre folkskola,
fortsättningsskolkursen bör kunna begränsas till en årskurs med minst
270 undervisningstimmar.

För dessa fortsättningsskolor med avkortad undervisningstid torde emellertid
erfordras helt andra tim- och kursplaner än för övriga fortsättningsskolor.
På grund härav och med hänsyn även till dessa skolors organisation
i övrigt, synes det vara lämpligt, att inrättandet av sådan ettårig fortsättningsskola
göres beroende av skolöverstyrelsens prövning, på samma sätt
som skett beträffande ettåriga på heltidsläsande sjuåriga folkskolor grundade
fortsättningsskolor.

Förkortning
av undervisningstiden.

28

Sammanfatt ning.

Skolöversty relsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 13å.

Det föreligger icke anledning att i detta sammanhang ingå på frågan,
under vilka förhållanden folkskolor med halvtidsläsning må förekomma.
Sakkunniga vilja dock framhålla, att de till fullo inse nödvändigheten av
att framgå med all försiktighet vid framläggande av förslag rörande den
på halvtidsläsande folkskolor grundade fortsatta undervisningen. Det är
nämligen av vikt, att inga sådana rubbningar beträffande skolväsendet företagas,
som kunna komma att motverka halvtidsläsande folkskolas övergång
till heltidsläsning, där förutsättningar härför eljest äro för handen. De här
föreslagna jämkningarna av bestämmelserna rörande fortsättningsskolan avse
därför endast orter, där av olika anledningar folkskolor med heltidsläsning
icke lämpligen kunna införas. Sakkunniga förutsätta alltså, att tillämpning
av organisationen med sjuårig halvtidsläsande folkskola och ettårig fortsättningsskola
icke kommer att i de enskilda fallen inverka på prövningen,
huruvida folkskolan bör anordnas med halv- eller heltidsläsning.

De sakkunniga hava sammanfattat sin uppfattning och sitt förslag i frågan
örn begränsning av fortsättningsskolekursen inom skoldistrikt, som hava
sjuårig halvtidsläsande folkskola, på följande sätt:

Den obligatoriska skolplikten för de minderåriga i vårt land omfattar i
normala fall sex läsår i folkskolan och två årskurser i fortsättningsskolan
eller också sju läsår i folkskolan och en årskurs i fortsättningsskolan, alltså
sammanlagt 8 läsår, varvid en årskurs i fortsättningsskolan betraktas såsom
ett läsår. De jämkningar beträffande lästiderna, som sakkunniga föreslå,
äro icke avsedda att innebära ändring av nyss nämnda grunder för skolpliktens
allmänna omfattning, vilka alltjämt böra gälla, utan endast att
underlätta undervisningens förläggande till den för orten lämpligaste årstiden.

Där folkskolan är sjuårig med halvtidsläsning och fortsättningsskolkursen
följaktligen omfattar minst 360 timmar, kommer skoltiden i regel att omfatta
9 skolår. Medgivandet att förlägga de 360 timmarna till ett läsår har
nämligen icke kunnat utnyttjas. Detta kan lätt medföra, att det sjunde
skolåret i folkskolan, vilket skoldistriktet frivilligt infört, indrages. Sakkunniga
anse den sjunde årsklassen synnerligen värdefull icke minst vid de
halvtidsläsande skolorna, men för dess bibehållande och allmännare införande,
där heltidsläsning ej lämpligen kan tillämpas, synes det vara erforderligt,
att., fortsättningsskolkursen så begränsas, att den kan genomgås under
ett läsår. Önskemålet att med bibehållande av det sjunde folkskoleåret även
vid halvtidsläsande skolor kunna undvika skoltidens förlängning till 9 år
anse de sakkunniga så beaktansvärt, att det för dess förverkligande bör
kunna medgivas, att fortsättningsskolkursen vid dessa skolor avkortas till
9 veckor eller 270 timmar. Sakkunniga föreslå härför följande stadgande:

I skoldistrikt, som anordnat obligatorisk sjuårig folkskola, tillhörande
någon av folkskolans undantagsformer, eller sjuårig halvtidsläsande
mindre folkskola, må, efter prövning i varje särskilt fall
av skolöverstyrelsen, fortsättningsskolkursen för sådana lärjungar,
som vid läsårets slut avgått från dylik skolas högsta klass, kunna
omfatta en årskurs med minst 270 undervisningstimmar.

Skolöverstyrelsen har härom anfört:

De sakkunnigas förslag, att undervisningstiden i fortsättningsskola, grundad
på sjuårig halvtidsläsande folkskola eller mindre folkskola, må kunna
begränsas till en årskurs med minst 270 timmar tillstyrkes av domkapitlen

29

Kungl, Maj:ts proposition Nr 134.

i Göteborg och Karlstad, medan domkapitlet i Härnösand finner förslaget
mindre välbetänkt, enär undervisningstiden i de halvtidsläsande skolorna i
varje fall är avsevärt kortare än i de heltidsläsande. De folkskolinspektör er,
som yttrat sig i denna fråga, hava i allmänhet uttalat betänkligheter mot
förslaget, dock utan att — utom i ett par fall — avstyrka detsamma.

Aven skolöverstyrelsen är tveksam angående lämpligheten av den föreslagna
minskningen av undervisningstiden i fortsättningsskolor, som grundas
på halvtidsläsande skolor. Överstyrelsen anser det vara uppenbart, att man
icke i detta fall kan såsom skäl för avkortning av fortsättningsskolans undervisningstid
åberopa vidgade lärokurser å folkskolestadiet. Överstyrelsen
kan dock icke bortse från, att det måste anses vara förenat med stora svårigheter
att i de trakter, varom det här är fråga, upprätthålla sjuårig folkskola
och därpå fortsättningsskola med 360 timmar, vilka, enligt vad erfarenheten
visat, måste fördelas på två år. Genom den av de sakkunniga
föreslagna anordningen skulle emellertid bibehållande eller inrättande av en
sjunde årsklass underlättas och således en särskilt vid de halvtidsläsande
skolorna välbehövlig utökning av folkskolekursen främjas. Givetvis skulle
inrättandet av en sjunde klass med därpå följande begränsad fortsättningsskola
icke få träda i stället för en förändring av folkskolan till heltidsläsande
sådan, därest en dylik förändring eljest lämpligen bör ske. Det är
endast under denna förutsättning överstyrelsen har funnit sig kunna biträda
de sakkunnigas här avsedda förslag.

I förevarande fråga anför statskontoret: Statskontoret.

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag till jämkningar av gällande
bestämmelser rörande undervisningstidens omfattning och fördelning på årskurser
synes åtminstone i de fall, då fortsättningsskola med 360 timmar,
fördelad å två årskurser, kommer att ersättas av fortsättningsskola med en
årskurs örn minst 270 timmar, medföra ökade utgifter. Huru stor merutgiften
vid en dylik omläggning av undervisningen kommer att bliva, undandrager
sig statskontorets bedömande. Någon höjning av anslaget till fortsättningsskolorna
synes emellertid knappast påkallad av en sådan omläggning.

Olika utvägar hava anlitats för ernående av ett bättre resultat av un- Departedervisningen
vid halvtidsläsande skolor, där dessa på grund av lokala mentschefen.
förhållanden icke lämpligen kunnat göras heltidsläsande. Den måhända
verksammaste åtgärden har varit utökning av skolpliktstiden med ett
sjunde skolår. Denna skolorganisation medför efter tillkomsten av den
tvååriga fortsättningsskolan en nioårig skolplikt och kan därför numera
endast med svårighet införas eller upprätthållas. I syfte att underlätta
tillämpningen av sjuårig skolkurs vid halvtidsläsande folkskolor föreslog
Kungl. Maj:t i proposition nr 70 1928 års riksdag att medgiva fortsättningsskolkursens
sammanförande vid dessa skolor till en årskurs, dock
med bibehållande av den eljest för tvåårig fortsättningsskola bestämda
minimitiden 360 timmar. Propositionen blev av riksdagen bifallen. Emellertid
har det, på sätt jag redan förut nämnt, visat sig vara förenat med
så stora organisatoriska svårigheter att till ett läsår förlägga en så omfattande
fortsättningsskolkurs, att det av riksdagen i detta avseende lämnade
medgivandet icke kunnat i nämnvärd utsträckning komma i till -

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

lämpning. De sakkunniga föreslå nu minimitidens nedsättande till 270
timmar för här avsedda fortsättningsskolor. Mot en sådan minskning av
undervisningstiden hava flera av de i ärendet hörda myndigheter uttalat
betänkligheter, dock i allmänhet utan att avstyrka förslaget.

Strävandena att genom införande av sjuårig folkskola stärka de svagare
skoltyperna, där dessa icke lämpligen kunna ersättas med bättre, äro värda
allt erkännande och böra understödjas. Lämpligen kan detta ske därigenom,
att den på dylik folkskola grundade fortsättningsskolan organiseras
på sådant sätt, att lärjungarna kunna helt genomgå densamma under
ett läsår. Därmed skulle även i dessa distrikt sjuårig folkskola kunna
införas, utan att den sammanlagda skolpliktstiden behövde överstiga åtta
år, vilket kan betecknas såsom ett allmänt önskemål. Som erfarenheten
visat, att 360 undervisningstimmar endast i sällsynta undantagsfall kunna
inrymmas i en årskurs i fortsättningsskola å landsbygden, delar jag de
sakkunnigas mening, att en minskning av den nu bestämda minimitiden
hör medgivas beträffande fortsättningsskolor, som äro grundade på sjuåriga
lialvtidsläsande folkskolor. Vid denna minskning hör man givetvis
icke gå längre än som är nödvändigt, för att skolan skall kunna anordnas
med en årskurs, och det kan därför ifrågasättas, örn man icke borde bestämma
minimitiden till 300 timmar. Då emellertid de sakkunniga föreslagit
270 timmar och en höjning av detta timantal icke direkt påyrkats
av myndigheterna, finner jag mig ehuru med tvekan höra biträda de sakkunnigas
här berörda förslag.

Åt skolöverstyrelsen hör åtminstone tills vidare uppdragas att pröva och
godkänna reglementen med läroplaner för fortsättningsskolorna inom
skoldistrikt med på nu angivet sätt reducerad undervisningstid i fortsättningsskolan,
varvid dock icke hör krävas, att någon del av fortsättningsskolans
lärokurs inrymmes i kursen för folkskolan. Som minskningen av
undervisningstiden i dessa fortsättningsskolor skulle medgivas för undvikande
av nioårig skolplikt, är den lika motiverad och hör kunna ifrågakomma,
oavsett örn utökningen av lärotiden i folkskolan förlagts till sinåskolestadiet
eller till folkskolestadiet. Den hör också på samma villkor
kunna medgivas även beträffande lärjungar, som genomgått mindre
folkskola.

I de fall, då fortsättningsskola med 360 timmar, fördelade på två årskurser,
kommer att ersättas av fortsättningsskola med en årskurs örn
minst 270 timmar, medför förändringen, såsom av statskontoret påpekats,
ökning av utgifterna. Emellertid är det här fråga endast örn ett begränsat
antal skolor, varför de ekonomiska konsekvenserna icke kunna bliva betydande.
Dessutom bör uppmärksammas, att de här ifrågavarande skoldistrikten
enligt nu gällande bestämmelser kunna anordna fortsättningsskolan
med 360 timmar i en årskurs. Vid jämförelse med en sådan organisation,
som dock vunnit endast mycket ringa tillämpning, innebär den
nu föreslagna besparing av utgifter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

31

IV. Fortsättningsskolkursens förläggning under läsåret.

I fråga om fortsättningsskolkursens förläggning under läsåret yttra de De sakkunsakkunniga:
niga.

Fortsättningsskolornas arbetstider förete väsentliga olikheter icke blott vid Nuvarande
■jämförelse mellan skolor i skilda delar av landet utan även beträffande olika bestammelskolor
inom samma skoldistrikt. Undervisningen kan pågå 30 timmar i
veckan, och en årskurs örn 180 timmar kommer då att omfatta endast sex
veckor. Men det är också vanligt, att undervisningen utsträckes över en
större del av läsåret, t. ex. under 30 veckor med sex timmar i veckan.

Dessa sex timmar fördelas då oftast på två eller kanske tre dagar, varvid
undervisningen förlägges till eftermiddagen. I ett flertal städer och även i
några landsbygdsdistrikt är undervisningen så anordnad, att varje lärjunge
deltager däri en hel dag i veckan. Förekomma flera avdelningar i sådan
skola, kunna lärjungarna beredas tillfälle att i viss utsträckning välja, vilken
veckodag de skola bevista skolan. Ganska vanligt är också, att fortsättningsskolan
anordnas en kort tid med full lästid, d. v. s. 30 timmar i veckan,
men i övrigt med ett fåtal till eftermiddagarna förlagda timmar i veckan.

Angående innebörden av fortsättningsskolstadgans bestämmelser rörande
kursens fördelning på olika år och beträffande tiden för lärjungarnas inträde
i fortsättningsskolan rådde tidigare en viss osäkerhet. Sedan tvister därom
blivit i ett par fall avgjorda av Kungl. Majit och kompletterande riksdagsbeslut
tillkommit, är emellertid denna osäkerhet undanröjd. Det har sålunda
blivit klarlagt, att de i fortsättningsskolstadgan förekommande uttrycken
»arbetsår» och »läsår» avse tiden från och med den 1 juli till och med
nästföljande 30 juni. De kommunala skolmyndigheterna kunna inom ett
sådant läsår förlägga en årskurs av fortsättningsskolan till den för orten
lämpligaste tiden. Därvid måste dock iakttagas, att lärjungarna icke må
under samma läsår genomgå bägge årskurserna i tvåårig fortsättningsskola
samt att lärjungarna icke må inträda i fortsättningsskolan före ingången
av läsåret närmast efter det, under vilket de avgått från folkskolan. I detta
nu sist nämnda avseende inträdde genom riksdagens beslut år 1928 den
förändringen, att där Kungl. Majit funnit skäligt därtill lämna medgivande,
undervisningen i fortsättningsskola må kunna till en del förläggas till det
läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan. Har sådant medgivande
erhållits, påbörjas fortsättningsskolan omedelbart efter det folkskolan
avslutats i maj eller juni månad, och örn fortsättningsskolan är tvåårig få
lärjungarna genomgå den andra årskursen vid samma tid nästa år. Denna
anordning har kommit till användning särskilt inom Upplands inspektionsområde
och även inom enstaka skoldistrikt i andra delar av riket.

Den möjlighet, som hittills förefunnits, att allt efter förhållandena organisera
fortsättningsskolorna på olika sätt bör enligt de sakkunnigas mening
än mera utvidgas. Genom att öppna ytterligare utvägar för skoldistrikten
att anpassa skolväsendet efter de skilda orternas behov synes man kunna
icke obetydligt underlätta fullgörandet av skolplikten, ehuru dess omfattning
bibehålies i huvudsak oförändrad.

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Undantags- Sakkunniga hava tidigare i detta betänkande med stöd av anförda skäl
kurser under frarQl1å.llit, att fortsättningsskolkursen icke lämpligen kan sammanföras till ett
ett läsår, läsår, där folkskolan är sexårig. I vissa fall bör detta likväl icke innebära
hinder för lärjunge att under samma läsår genomgå fortsättningsskolans
bägge årskurser. Ett sådant fall kan inträffa exempelvis, örn antalet lärjungar
i en skola är jämförelsevis ringa och flickorna i första och andra
årskursen undervisas tillsammans i skolköksarbete och tillsammans även med
gossarna i skolans teoretiska ämnen. Om i sådan skola den teoretiska kursen
för gossar och flickor pågår sex veckor i januari och februari månader och
skolkökskursen för flickorna sex veckor vartannat år på tid, som för varje
gång bestämmes med hänsyn till möjligheten att erhålla lärarinna, så kan
följande fall inträffa. En skolkökskurs anordnas ett år i augusti och september
månader. I denna kurs deltaga de flickor, som under föregående
kalenderår avgått från folkskolan, men även de, som i juni månad samma
år, som kursen hålles, lämnat folkskolan. Dessa senare flickor äro enligt nu
gällande bestämmelser icke berättigade deltaga i den under närmast följande
januari—februari månader förlagda kursen i de teoretiska ämnena, enär
bägge årskurserna då skulle infalla under samma läsår. Flickorna skola
följaktligen avvakta den vid samma tid ett år senare anordnade kursen.
Liknande förhållanden kunna inträffa på flera olika sätt och även beträffande
gossar i yrkesbestämda fortsättningsskolor med verkstadsarbete eller annat
praktiskt arbete i fristående kurser, dock endast under förutsättning att antalet
lärjungar är så ringa, att bägge årskurserna undervisas tillsammans i
den av praktiskt arbete bestående kursen.

Sakkunniga finna, att sådan ändring av bestämmelserna bör ske, att lärjungarna
alltid kunna deltaga i den kurs, som förekommer närmast efter
det de genomgått den första kursen. Vid utfärdandet av föreskrifterna härom
bör dock tillses, att dessa erhålla en sådan lydelse, att tillfälle icke i
något fall beredes lärjungarna att genomgå bägge årskurserna redan det
kalenderår, under vilket de lämnat folkskolans sjätte klass. Det ligger också
i sakens natur, att hänsyn icke bör tagas till praktisk kurs, som har så ringa
omfattning, att den icke motsvarar sitt ändamål. Lämpligen torde böra bestämmas,
att den här ifrågavarande praktiska kursen skall omfatta minst
120 timmar.

Folk-och fort- I en del trakter synas arbetsförhållandena vara sådana, att man jäm sättmngs-

förelsevis lätt kan i maj och juni månader undvara de fortsättningsskolsammaTäsår.
Petiga minderårigas arbetshjälp. Delvis på grund härav har det framstått
'' såsom ett önskemål, att fortsättningsskolan måtte få förläggas till maj och
juni. Därvid förutsättes emellertid, att vårterminen i folkskolan eller åtminstone
i dess högsta klass (avgångsklassen) avslutas, innan fortsättningsskolan
tager sin början, och att de lärjungar, som vid terminens slut avgå
från folkskolan, få inträda i fortsättningsskolan utan hinder av att de komma
att helt eller delvis genomgå en årskurs i fortsättningsskolan redan det läsår,
under vilket de avgått från folkskolan. Med denna anordning komma de
minderåriga att fullgöra sin skolplikt vid tidigare ålder än eljest, och detta
torde vara en av orsakerna till organisationens godtagande i en del skoldistrikt.
En annan omständighet, som måste tillmätas betydelse, är, att skoltiden
blir mera sammanhängande för lärjungarna, än då fortsättningsskolan
förlägges senare. Vid tvåårig fortsättningsskola måste visserligen avbrottet
mellan första och andra årskurserna bibehållas, men däremot bortfaller uppe -

33

Kungl. Marits proposition Nr 134,

hållet mellan folkskolan och fortsättningsskolans första årskurs. Där folkskolan
omfattar sju årsklasser och fortsättningsskolan blott en årskurs, få
lärjungarna med denna anordning fullgöra hela skolplikten i en följd, och
det av mången klandrade uppehållet mellan folk- och fortsättningsskolan
försvinner.

Med den här ifrågavarande organisationen kunna dock följa vissa olägenheter,
som icke få förbises. Att barnen tidigare avsluta sin skolgång inverkar
i någon mån menligt på kunskapsresultatet. Det kan ock befaras,
att den sammanlagda undervisningstiden under vårterminen blir för lång
och ansträngande för de lärjungar, som övergå från folkskolan till fortsättningsskolan.
För folkskolans övriga klasser kan undervisningen komma att
i alltför hög grad fortgå under den mörkaste och kallaste delen av året,
medan barnen erhålla ledighet under de för skolgång mera lämpliga månaderna
maj och juni. Sakkunniga anse dock, att verkan av lärjungarnas
tidigare inträde i fortsättningsskolan och avgång därifrån icke kan tillmätas
så stor betydelse, att organisationen därför bör förhindras. De andra påpekade
olägenheterna synas kunna till stor del undvikas, nämligen genom att
höstterminen göres jämförelsevis lång för skolans högsta klass, och genom
att de årsklasser, som icke undervisas tillsammans med avgångsklassen, erhålla
helt andra lästider än denna. I skoldistrikt, där folkskolans årliga
lästid är utsträckt utöver den stadgade minimitiden, uppstå större svårigheter
att förlägga fortsättningsskolkursen i direkt anslutning till folkskolan.
Ehuru en avkortning av folkskolans lärotid icke är att rekommendera, vilja
sakkunniga likväl framhålla, att hinder icke torde föreligga för sådant skoldistrikt
att begränsa högsta klassens årliga undervisningstid till 34l/z veckor,
örn detta befinnes nödvändigt för införandet av en eljest lämplig organisation
av fortsättningsskolan.

Sakkunniga inse väl, att den här ifrågavarande organisationen av skolväsendet
icke lämpligen kan eller bör införas allestädes. Men där den vinner
tillämpning i skoldistrikt med sjuårig folkskola, kommer fortsättningsskolan
att så nära ansluta sig till folkskolan, att organisationen i sin helhet ter sig
som ett förlängt folkskoleår, under vilket de sista sex veckorna kunna ägnas
huvudsakligen åt praktiskt arbete. Därmed synes man hava vunnit det väsentligaste
av vad man velat ernå genom förslaget att inarbeta hela fortsättningsskolkursen
i lärokursen för folkskolans sjunde årsklass. Men därtill
kommer, att organisationen kan genomföras, oavsett om folkskolan är anordnad
enligt A- eller B form, och att särskild fortsättningsskola bibehålies
i samtliga skoldistrikt. Den lättnad, som det tidigare fullgörandet av skolplikten
innebär, kan också i samma utsträckning komma lärjungarna till
del, vare sig folkskolan är sex- eller sjuårig. Emellertid kan för närvarande
skolväsendet organiseras på nu angivet sätt endast efter särskilt medgivande
av Kungl. Majit. Detta stadgande angående fortsättningsskolans arbetstider
bör enligt sakkunnigas mening upphöra. Skoldistrikten böra sålunda erhålla
möjlighet att utan särskilt medgivande av Kungl. Majit, sedan erforderliga
bestämmelser i vanlig ordning införts i det för distriktet gällande reglementet,
förlägga fortsättningsskolan till sådan tid, att lärjungarna kunna helt eller
delvis genomgå en årskurs det läsår, under vilket de avgått från folkskolan.
Är fortsättningsskolan tvåårig, ma i detta fall såsom hittills andra årskursen
icke begynna tidigare än ett år efter första årskursens början.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 108 haft. (Nr 134.) 3

34

Samman fattning.

Skolöver styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

De sakkunniga hava sammanfattat sina uttalanden och sina förslag i fråga
örn fortsättningsskolkursens förläggning under läsåret på följande sätt:

De sakkunniga hava sökt utvägar att på annat sätt vinna det väsentligaste
av vad man velat ernå genom förslaget att inarbeta hela fortsättningsskolkursen
i lärokursen för folkskolans sjunde årsklass. I sådant
syfte hava sakkunniga särskilt undersökt möjligheten att påbörja undervisningen
i fortsättningsskolan omedelbart efter det lärjungarna avgått från
folkskolan. Med en dylik anordning bortfaller det av mången klandrade
uppehållet mellan folkskolan och den första årskursen i fortsättningsskolan,
och, där fortsättningsskolan omfattar allenast en årskurs, få lärjungarna
fullgöra hela skolplikten i en följd. Omorganisation av skolväsendet i denna
riktning bör i den mån skoldistrikten så finna lämpligt kunna genomföras
utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. Sakkunniga hemställa därför,
att härom gällande bestämmelser måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Efter beslut av skoldistriktet må högst en årskurs av fortsättningsskolan
kunna förläggas till det läsår, under vilket lärjungarna
avgått från folkskolan, varvid dock, där fortsättningsskolan är tvåårig,
andra årskursen icke må begynna tidigare än ett år efter första
årskursens början.

Ett sammanförande av den fortsatta undervisningen till en årskurs, även
där folkskolan är sexårig, kan icke genomföras utan avsevärd minskning
av undervisningstiden. Förändringen skulle trots den avkortade undervisningstiden
medföra betydligt ökade kostnader för skolväsendet och även i
andra avseenden medföra sådana konsekvenser, att sakkunniga icke kunna
tillstyrka en dylik omläggning av fortsättningsskolan. Med yrkesbestämd
tvåårig fortsättningsskola följer emellertid för närvarande i vissa fall den
svårigheten, att lärjunges genomgående av skolans andra årskurs blir fördröjt
oskäligt länge.'' För undanröjande av denna olägenhet föreslå de sakkunniga
följande bestämmelse:

Ar antalet lärjungar i yrkesbestämd fortsättningsskola med minst
120 timmars praktiskt arbete i skolkök, verkstad, jordbruk eller dylikt
så ringa, att bägge årskursernas lärjungar lämpligen böra i detta
praktiska arbete undervisas tillsammans, må sådan undervisning
kunna förläggas till härför lämplig tid utan hinder av att vissa lärjungar
därvid komma att genomgå fortsättningsskolans bägge årskurser
under ett och samma läsår, dock att lärjunge må genomgå
endast en årskurs det kalenderår, under vilket han avgått från folkskolan.

Skolöverstyrelsen har i förevarande frågor anfört följande:

Av de sakkunniga föreslagna bestämmelser rörande fortsättningsskolkursens
förläggning under läsåret hava myndigheterna i allmänhet tillstyrkt
eller lämnat utan erinran. Länsstyrelsen i Vänersborg har dock framhållit,
att fortsättningsskolans påbörjande omedelbart efter avslutandet av vårterminen
i folkskolan kan leda till överansträngning av lärjungarna, och styrelsen
för Sveriges follcslcollärarförbund anser, att anordningen icke är lämplig
i städerna.

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Skolöverstyrelsen tillstyrker de sakkunnigas förslag angående medgivande
att i visst fall anordna två årskurser under ett läsår samt yttrar:

Beträffande förslaget att medgiva skoldistrikt frihet att förlägga en årskurs av
fortsättningsskolan till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan,
vill överstyrelsen framhålla, att det torde vara allmänt erkänt, att lärjungarna
i fortsättningsskolan äro något för unga för att kunna fullt tillgodogöra
sig den för skolan avsedda lärokursen. Då den föreslagna anordningen
skulle medföra, att lärjungarna komme att genomgå fortsättningsskolan vid
ännu tidigare ålder än hittills, kan den knappast vara ägnad att höja undervisningsresultatet.
Även den omständigheten, att lärjungarna skulle komma att
inträda i fortsättningsskolan omedelbart efter avgångsexamen i folkskolan kan
väntas medföra örn icke direkt överansträngning så dock ett svagare skolarbete.
Emellertid har den här ifrågavarande lästiden, som efter nådigt medgivande
för närvarande tillämpas i närmare 50 skoldistrikt — därav ungefär
hälften inom Upplands inspektionsområde — föreslagits mindre med hänsyn
till undervisningen än till de med fortsättningsskolans anordnande förenade
organisatoriska svårigheterna. Onekligen minskas också en del olägenheter,
som åtfölja fortsättningsskolan, örn en årskurs förlägges till tiden omedelbart
efter det lärjungarna avgått från folkskolan. De sakkunniga synas också
hava till väsentlig del grundat sitt förslag angående bibehållande av fortsättningsskola,
även där folkskolan är heltidsläsande sjuårig, därpå, att en
årskurs av fortsättningsskolan bör, örn skoldistriktet så önskar, efter i vederbörlig
ordning godkänd ändring av reglementet kunna utan särskilt medgivande
av Kungl. Majit förläggas till det läsår, under vilket lärjungarna
avgå från folkskolan. Överstyrelsen vill under sådana förhållanden icke
motsätta sig förslaget utan tillstyrker detsamma.

Emellertid påpekar överstyrelsen, att inom skoldistrikt, där fortsättningsskolan
förlägges till maj och juni månader, blir det i regel nödvändigt att
åtminstone för en del folkskolavdelningar avkorta den nuvarande vårterminen
och i motsvarande grad utöka höstterminen. Fortsättningsskolans
arbetstider påkalla jämväl av andra anledningar icke sällan överflyttning av
en eller annan läsvecka i folkskolan från vårterminen till höstterminen eller
tvärtom. Även örn dessa nödvändiga förändringar av folkskolans lästider
företagas på sådant sätt, att undervisningstiden för lärjungarna varje läsår
omfattar varken mera eller mindre än föreskrivna 34 72 veckor, medför förändringen
alltid enligt nu gällande bestämmelser ökade utgifter för skoldistrikten
antingen på grund av minskade statsbidrag eller ock i form av
ersättning för övertidsläsning till lärarna. Sedan numera läsåret i folkskolan
allestädes börjar med höstterminen och slutar med vårterminen, skulle de
nu påpekade hindren för en smidigare fördelning på terminerna av folkskolans
lästider och även en del andra olägenheter bortfalla, örn bestämmelserna
angående avlöning åt folk- och småskollärare samt statsbidrag till
sådan avlöning ändrades därhän, att de komme att avse tiden från och med
den 1 juli till och med den nästkommande 30 juni, således det i folkskolestadgan
§ 6(> angivna redovisningsårot. Då denna fråga kan komma att
beröra flertalet kommunala läroanstalter, har överstyrelsen icke ansett sig
kunna i detta sammanhang närmare ingå på spörsmålet, men en ingående
utredning av detsamma synes överstyrelsen önskvärd.

I några av de inkomna yttrandena har ifrågasatts upphävande av don
nu gällande bestämmelsen, att där fortsättningsskolans första årskurs för -

Departe mentschefen.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

lägges till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan, den
andra årskursen icke må begynna tidigare än ett år efter första årskursens
början. Aven har föreslagits, att undantag från bestämmelsen skulle medgivas
beträffande fortsättningsskola, vid vilken särskild lärare är anställd.
Överstyrelsen vill med anledning härav påpeka, att örn detta bifölles, de
här ifrågavarande fortsättningsskolorna skulle kunna anordnas så, att lärjungarna
hade genomgått bägge årskurserna redan under det kalenderår de
fylla 13 år. En sådan organisation kan överstyrelsen icke tillstyrka ens för
de fall, då undervisningen i fortsättningsskolan handhaves av härför särskilt
anställd lärare. Anordningen skulle, såsom de sakkunniga påpekat, dessutom
kunna leda till att utgifterna för fortsättningsskolan onödigt stegrades,
i det att lärjungarna i de båda årskurserna icke komme att undervisas tillsammans,
där detta eljest skulle kunnat ske.

Alltsedan den obligatoriska fortsättningsskolan infördes, hava skoldistrikten
åtnjutit stor frihet att förlägga undervisningen till för orten
lämpliga tider av året. Begränsningen av denna frihet har egentligen bestått
endast däri, att två årskurser icke fått förläggas till samma läsår
och att lärjungarna kunnat intagas i fortsättningsskolan tidigast under
läsåret efter det, under vilket de avgått från folkskolan. I sistnämnda avseende
har genom riksdagens beslut år 1928 inträtt den förändringen att
en del av fortsättningsskolkursen kan efter medgivande av Kungl. Maj:t
förläggas till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan,
varvid dock den andra årskursen i tvåårig fortsättningsskola icke må begynna
tidigare än ett år efter den första årskursens början.

De sakkunniga föreslå nu sådan ändring av hithörande stadganden, att
lärjungarna undantagsvis må kunna genomgå fortsättningsskolans bägge
årskurser under ett läsår, nämligen i det fall, att antalet lärjungar i yrkesbestämd
fortsättningsskola med praktiskt arbete i skolkök, verkstadsarbete
eller dylikt är så ringa, att bägge årskursernas lärjungar lämpligen böra
i detta praktiska arbete undervisas tillsammans. Förslaget innebär en
ändamålsenlig jämkning av nu gällande bestämmelser, som enligt vad de
sakkunniga påvisat kunna för vissa lärjungar medföra en olämpligt lång
väntetid, innan de bliva i tillfälle att fullgöra skolplikten. Då förslaget
kan anses hava vissa förtjänster även från ekonomisk synpunkt, tillstyrker
jag dess genomförande, likväl med den begränsningen, att lärjunge icke
må tillåtas påbörja fortsättningsskolans andra årskurs redan det kalenderår,
under vilket han avgått från folkskolan.

Medgivande att förlägga en del av fortsättningsskolan till det läsår, under
vilket lärjungarna avgått från folkskolan har hittills sökts och erhållits
av omkring 50 skoldistrikt. Från undervisningssynpunkt kan det knappast
vara till fördel, att lärjungarna beredas tillfälle att genomgå fortsättningsskolan
vid ännu tidigare ålder, än vad hittills i regel kunnat ske.
Däremot kan det ej förnekas, att de olägenheter, som åtfölja fortsättningsskolan,
avsevärt minskas, örn en årskurs förlägges till tiden omedelbart

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

efter det lärjungarna avgått från folkskolan. Sålunda kan det ofta påtalade
uppehållet mellan folkskolan och fortsättningsskolans första årskurs
helt försvinna. Där folkskolan omfattar sju årsklasser och fortsättningsskolan
blott en årskurs, skulle enligt de sakkunnigas förslag lärjungarna
bliva i tillfälle att i ett sammanhang fullgöra hela skolplikten.
Därmed vore det huvudsakligaste vunnet av vad man velat uppnå med
förslaget att i folkskolans sjunde årsklass inlägga lärokursen för fortsättningsskolans
bägge årskurser. En icke oväsentlig förtjänst hos det nu
föreliggande förslaget är, dels att enligt detsamma särskild fortsättningsskola
skulle komma att alltjämt finnas i samtliga skoldistrikt, vilket är
av betydelse för skolpliktens fullgörande, dels ock att de lättnader beträffande
skolplikten, som skulle uppstå, kunna komma de minderåriga
till godo icke blott i städer och andra samhällen med A-skolor utan även
på landsbygden, där folkskolorna äro anordnade enligt B- eller C-form.

Jag tillstyrker därför de sakkunnigas här berörda förslag, vilket innebär,
att bestämmelser örn fortsättningsskolkursens påbörjande redan i
maj eller juni månader det år, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan,
må utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande kunna i vanlig ordning
intagas i distriktets reglemente för fortsättningsskolan. I likhet med
de sakkunniga och skolöverstyrelsen finner jag det ur såväl ekonomisk
som pedagogisk synpunkt nödvändigt, att den nu gällande föreskriften angående
förläggningen av den andra årskursen bibebålles oförändrad.

Skolöverstyrelsen bar i detta sammanhang framhållit, att fortsättningsskolans
arbetstider icke sällan påkalla överflyttning av en eller annan
läsvecka i folkskolan från vårterminen till höstterminen eller tvärtom.
Detta synes enligt nu gällande bestämmelser icke kunna ske utan ökade
utgifter för skoldistriktet. Enligt överstyrelsens mening skulle denna och
en del andra olägenheter bortfalla, örn avlöning till folk- och småskollärarinnor
samt statsbidrag därtill avsåge budgetår i stället för kalenderår,
såsom nu är fallet. Frågan synes mig otvivelaktigt vara förtjänt av
ytterligare uppmärksamhet.

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

De sakkunniga.

Nuvarande

bestäm melser.

Ökade möjligheter
till
befrielse
från skolplikt.

Ärendenas

handlägg ning.

V. Befrielse från fortsättningsskolplikt.

I fråga om befrielse från fortsättningsskolplikt lämna de sakkunniga först
följande redogörelse:

Minderårig, som genomgått folkskola eller på annat sätt förvärvat motsvarande
kunskaper och som icke åtnjuter annan undervisning, är pliktig
deltaga i fortsättningsskolans undervisning under den tid, som skoldistriktet
i vederbörlig ordning bestämt. Skolplikten upphör dock i varje fall, då
den skolpliktige fyllt aderton år. Den skolpliktige är skyldig att inträda i
fortsättningsskolan vid början av läsåret närmast efter det, under vilket han
avgått från folkskolan, men fortsättningsskolstyrelsen kan under vissa förutsättningar
bevilja uppskov med skolgången, dock icke för längre tid än till
det kalenderår, under vilket den skolpliktige fyller femton år. Då sjukdom,
lyte eller liknande omständigheter därtill giva anledning, kan skolstyrelsen
efter prövning i varje särskilt fall befria skolpliktig från skyldigheten att
besöka fortsättningsskola.

Frågan om enskilda lärjungars befrielse från fortsättningsskolplikt har
vid flera tillfällen motionsledes förelagts riksdagen; senast år 1929 genom
motionen II: 193. Med hänsyn till befarade ej önskvärda konsekvenser av
bifall till motionerna har riksdagen hittills avslagit samtliga förslag till
ändringar av de nu gällande bestämmelserna. Sakkunniga hava emellertid
under sitt utredningsarbete kommit till den bestämda uppfattningen, att en
försiktig uppmjukning av stadgandena rörande befrielse från fortsättningsskolplikt
är önskvärd. Under stark känsla av att man måste-på detta område
framgå med stor varsamhet hava sakkunniga därför upptagit frågan
till övervägande i avsikt att söka finna en sådan lösning, att befrielse från
skolplikten må kunna medgivas i särskilt ömmande fall, utan att man behöver
riskera, att desorganisation och godtycke skola uppstå.

En utväg, som i detta sammanhang varit starkt ifrågasatt, vore, att skolöverstyrelsen
erhölle befogenhet att efter prövning, då tillräcklig anledning
därtill föreligger, befria minderårig från skyldigheten att besöka fortsättningsskolan.
Som skäl härför har bland annat anförts, att ärendena därigenom
skulle få en i möjligaste mån enhetlig behandling, vilket måste tillmätas
stor betydelse. Med den starka centraliseringen av ärendenas handläggning
följer emellertid, att ansökningarna måste åtföljas av jämförelsevis
fullständiga uppgifter med utförliga redogörelser och intyg rörande de minderårigas
förhållanden. Skolöverstyrelsen måste också angående varje särskilt
fall inhämta yttranden från vederbörande folkskolinspektör och fortsättningsskolstyrelse,
eventuellt även från domkapitlet. Härav framgår, att handläggningen
av ärendena blir alltför omständlig och tidsödande, örn avgörandet
förlägges till skolöverstyrelsen.

De ovan framhållna olägenheterna skulle i någon mån minskas, örn avgörandet
i en eller annan form förlädes till vederbörande folkskolinspektör,
men den auktoritativa enhetliga behandlingen av ärendena skulle också försvagas.
Då en del inspektionsområden omfatta omkring ett hundratal skol -

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

distrikt, kan det även förutses, att mängden av ansökningar om befrielse
från skolplikt skulle kunna i vissa fall alldeles förrycka inspektörens egentliga
arbete. Folkskolinspektörema hava icke heller den direkta personliga
bekantskap med de minderåriga och deras målsmän, som är nödvändig för
bedömande, huruvida framställning angående befrielse från skolplikt bör
bifallas. I en mängd fall skulle därför folkskolinspektörerna kunna endast
genom besök på ort och ställe förskaffa sig nödiga upplysningar för ett på
verklig sakkunskap grundat yttrande eller beslut. Emellertid torde inspektörerna
endast undantagsvis hava tillfälle att utan åsidosättande av viktigare
göromål verkställa sådana grundligare undersökningar och företaga de därför
erforderliga resorna. Även folkskolinspektörernas handläggning av dessa
ärenden skulle därför i regel komma att ske med ledning av inhämtade
skriftliga upplysningar, vilket knappast kan anses tillfredsställande.

Den intima kännedom örn lärjungarnas och målsmännens förhållanden,
som erfordras för att kunna med urskillning handhava det grannlaga uppdraget
att pröva behovet av befrielse från skolgång, förefinnes onekligen
bäst inom den lokala skolstyrelsen. Denna kan också med minsta möjliga
tidsutdräkt handlägga ärendena, vilket ofta är av stor betydelse, då det gäller
framställningar angående minderårigas skolplikt.

Enligt sakkunnigas mening kan det således icke lämpligen uppdragas åt
vare sig skolöverstyrelsen eller folkskolinspektörerna att pröva och avgöra
ärenden rörande enskilda lärjungars befrielse från dem eljest åliggande fortsättningsskolplikt,
utan böra de lokala skolmyndigheterna utöva denna befogenhet.
Det statliga inflytandet på dessa viktiga angelägenheter bör dock
icke helt elimineras utan få göra sig gällande genom att folkskolinspektörerna
sättas i tillfälle att följa behandlingen av ärendena och övervaka, att
försiktighet och enhetlighet därvid iakttagas. Det ligger också i sakens
natur, att det icke kan överlämnas till de omkring 2,500 fortsättningsskolstyrelserna
att efter gottfinnande besluta rörande de minderårigas skolplikt.
En ofrånkomlig förutsättning för dessa ärendens hänskjutande till de lokala
skolstyrelserna är, att det i allmän författning tydligt angives en gräns,
utöver vilken skolstyrelserna icke äga gå, då de medgiva minderåriga befrielse
från skyldigheten att besöka fortsättningsskolan. Och denna gräns
måste uppdragas så, att den allmänna fortsättningsskolplikten icke kan lokalt
göras illusorisk, genom att skolstyrelse missbrukar sin befogenhet. Det torde
vara både tillförlitligast och enklast, att det i detta fall, liksom det skett
beträffande avgång från folkskolan enligt § 48 folkskolestadgan, bestämmes
en viss uppnådd minimiålder som villkor, för att ansökan örn befrielse från
skolplikt av andra orsaker, än de i fortsättningsskolstadgan hittills angivna,
skall kunna upptagas till prövning.

En lärjunge, som vid sju års ålder inträder i folkskolan och därefter utan
kvarsittning eller avbrott genomgår skolan, övergår från sexårig folkskola
till fortsättningsskolan det kalenderår, under vilket han Jyller 13 år, oell
lämnar fortsättningsskolan senast två år därefter. Vid samma tid hava de
lärjungar, som genomgå sjuårig folkskola oell ettårig fortsättningsskola, fullgjort
sin skolplikt. Där fortsättningsskolan, som ofta är fallet, Jörlagts till
årets sex första veckor, har endast ett fåtal av de här ifrågavarande lärjungarna
fyllt femton år, då de avgå från skolan, och även örn undervisningen
fortgår under större delen av vårterminen, torde flertalet av lärjungarna
icke hava före avgången från skolan uppnått nyssnämnda ålder. Under

Skolpliktsåldern
i
normala fall.

40

Överåriga.

Villkor för
befrielse
från skolplikt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

normala förhållanden hava de minderåriga således, vare sig folkskolan omfattar
sex eller sju år med i förra fallet tvåårig och i det senare ettårig
fortsattnmgsskola, fullgjort hela sin skolplikt senast under förra hälften av
det kalenderår, under vilket de fylla femton år.

För en del lärjungar kvarstår emellertid på grund av sent inträde i folkskolan,
sjukdom, kvarsittning eller andra orsaker skolplikten, ännu då de
lylli sexton eller sjutton år. För dessa i viss mening överåriga kan fullgörandet
av fortsättningsskolplikten stundom bliva alltför betungande. Sex
veckors skolkurs innebär dock, även örn den fullgöres vid jämförelsevis hög
alder, icke för samtliga lärjungar en sådan börda, att befrielse bör medgivas
under alia förhållanden. Den försenade avgången från fortsättningsskolan
kan också bero därpå, att lärjungarna begärt och erhållit uppskov med skolgången
eller kanske rent av utan tillstånd uteblivit från skolan Självfallet
bo™ farj ungarna icke vinna befrielse från skyldigheten att fullgöra på sådant
satt försummad skolgång.'' Det kan således icke ifrågasättas, att alla, som
icke redan vid fenaton års ålder fullgjort sin fortsättningsskolplikt, skola
befrias danhan. Åldersgränsen aderton år bör alltjämt bibehållas.

. ^är det gäller .avgång från folkskolan, utan att den fullständiga kursen
inhämtats, har minimiåldern bestämts så, att skolgången kan avslutas tidigast
ett ar senare än vid normal ålder för avgång efter fullständigt genom£
~jU:rs. Stärka skäl kunna anföras för motsvarande bestämmelser även

beträffande fortsättningsskolan, men sakkunniga anse sig likväl böra föreslå,
att befrielse från fortsättningsskolplikt må kunna medgivas ett år tidigare''
än det enligt sådana föreskrifter skulle bliva fallet. Då giltiga skäl föremP’
skolstyrelse kunna medgiva lärjunge, som utan eget för vållande

blivit urståndsatt att före utgången av det kalenderår, under vilket
han fyller femton år, fullgöra hela sin fortsättningsskolplikt, befrielse från
skolgång under en årskurs. Detta innebär bland annat, att för lärjunge
som av någon anledning avgått från folkskolan ett år senare än det tidigast
tnlama, befrielse från fortsättningsskola kan ifrågakomma redan efter ett års
fortsättmngsskolkurs. Giltig anledning till befrielse från ytterligare skolgång
bör under nu nämnda villkor enligt sakkunnigas mening kunna anses vara
tor handen, om den minderåriges arbete är av avgörande betydelse för hemmets
ekonomi eller örn han erhållit stadigvarande arbete och särskilt ömmande
omständigheter föreligga.

o de lärjungar, som avgå från folkskolan enligt bestämmelserna i

§ 48 folkskolestadgan, således utan att hava inhämtat den fullständiga lärokursen,
kan man särskilja två grupper, nämligen dels lärjungar, som äro
betydligt aldre an kamraterna i klassen och slutligen få avgå enligt § 48
ehuru de skulle kunna genomgå den för avgång enligt § 47 bestämda
kursen om de kvarstannade ytterligare en tid i skolan, dels ock lärjungar
forn sakna tillräcklig fattningsgåva för att kunna inhämta den fullständiga
kursen. Redan härav framgår det, att en del av de från folkskolan enligt
§ 48 avgangna lärjungarna kan förväntas hava god nytta av att deltaga i
lämpligt anordnad fortsatt undervisning, från vilken de därför icke böra
vinna befrielse i annan ordning än andra fortsättningsskolpliktiga minderåriga.
Men det finnes också från folkskolan utan fullständigt betyg avgångna
färj ungar, vilka på grund av bristande fattningsgåva sakna förmåga att tillgodogöra
sig teoretisk fortsatt undervisning. Lärare, skolråd och även folk -

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

skolinspektörerna hava ganska samstämmigt ansett, att sådana minderåriga
böra kunna oavsett åldern helt befrias från åtminstone den teoretiska delen
av fortsättningsskolkursen. Är emellertid skolköksundervisning eller kvinnlig
slöjd anordnad för flickor och snickeri eller annat praktiskt arbete för gossar,
kan det mycket väl hända, att även de här ifrågavarande lärjungarna lämpligen
kunna deltaga i denna undervisning. Då detaljerade föreskrifter härom
knappast kunna utfärdas, synes det vara lämpligast, att det överlåtes på
skolstyrelsen att besluta, i vilken utsträckning minderårig, som avgått från
folkskolan jämlikt bestämmelserna i § 48 mom. 2 folkskolestadgan och som
uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra sig den fortsatta undervisningen,
bör därifrån befrias.

Ärenden angående minderårigas befrielse från skolplikt komma säkerligen Kontroll
att räknas bland de mest ömtåliga, som skolstyrelserna få att handlägga, frielse^rån
Det är därför av stor vikt, såväl att besluten grunda sig på ingående hänne- skolplikt11
dom örn lärjungarna, som ock att nödig kontroll utövas. Vid handläggningen
av sådant ärende bör skolstyrelsen därför så vitt möjligt inhämta
yttrande även från den lärare, som senast undervisat den skolpliktige eller
till vilkens skolavdelning denne hör. Beslutar styrelsen att bifalla framställning
om befrielse från skolplikt, bör utdrag av protokollet härom omedelbart
tillställas vederbörande folkskolinspektör, som därigenom beredes möjlighet
att tillse, att icke skolstyrelserna i de skilda skoldistrikten opåtalt tilllämpa
alltför olika principer i fråga örn lärjungars befrielse från fortsättningsskolplikt.

Under vissa förutsättningar kunna minderåriga erhålla tillstånd att i Fortsättlärlingsskola
fullgöra sin skolplikt. Bestämmelserna härom återfinnas i fort- ningsskolsättningsskolstadgan
§ 27 mom. 2 och i stadgan för den kommunala yrkes- pliktens ,fu11''
undervisningen § 16 mom. 3. Dessa stadganden synas emellertid giva rum iTärlingsför
olika tolkningar och äro knappast fullt samstämmiga. För inträde i skola,
lärlingsskola fordras i allmänhet att hava avslutat fortsättningsskolans kurs.

Minderårig, som icke genomgått fortsättningsskola men fyllt femton år, kan
dock enligt föreskrifterna i yrkesskolstadgan under vissa förutsättningar,
oberoende av örn han inträtt i fortsättningsskola, intagas i lärlingsskola.

Men enligt motsvarande bestämmelse i fortsättningsskolstadgan kan endast
skolplikt^, »som icke inträtt i fortsättningsskola», fullgöra sin fortsättningsskolplikt
i lärlingsskola. Då det knappast kan förekomma, att minderårig
intages i lärlingsskola, innan han inträtt i fortsättningsskola, om därmed
avses, att han inskrivits i fortsättningsskolans första årskurs, medför bestämmelsen
i fortsättningsskolstadgan, att fortsättningsskolplikten i verkligheten
kvarstår för de minderåriga, som jämlikt § 16 mom. 3 yrkesskolstadgan
intagits i lärlingsskola, innan de fullständigt genomgått fortsättningsskolan.

Detta torde dock icke hava varit meningen, och i alla händelser hålla sakkunniga
före, att varje minderårig, som undervisas i lärlingsskolan, bör
befrias från skyldighet att besöka fortsättningsskolan. Emellertid har det
framhållits för de sakkunniga, att det stundom inträffar, att minderårig, som
innan han avslutat fortsättningsskolans kurs intagits i lärlingsskola, nästan
omedelbart eller efter mycket kort tid lämnar lärlingsskolan. Den minderårige
kan då icke anses hava i lärlingsskolan fullgjort sin fortsättningsskolplikt
utan bör återgå till fortsättningsskolan. I varje fall bör fortsättningsskolstyrelsen
sättas i tillfälle att därom besluta. Det bör därför åligga

Fortsättningsskolpliktens
fullgörande
vid
andra läroanstalter.

Lantbruksklubbarna

och fortsättningsskolan.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

lärlingsskolans styrelse, att då sådan minderårig avgår från lärlingsskolan
eller upphör att regelbundet deltaga i undervisningen, därom underrätta
fortsättningsskolstyrelsen. Dylikt meddelande bör innehålla uppgift även
angående arten och omfattningen av den undervisning i lärlingsskolan, vari
lärjungen deltagit.

Befriade från skyldighet att besöka fortsättningsskola äro skolpliktiga,
som åtnjuta undervisning i någon av de i § 27 mom. 1 fortsättningsskolstadgan
angivna läroanstalterna. De anses nämligen därigenom fullgöra sin
fortsättningsskolplikt. Vederbörande skolstyrelse äger ock efter prövning i
varje särskilt fall meddela skolpliktig, som åtnjuter annan med fortsättningsskola
jämförlig undervisning, befrielse från deltagande i undervisning i fortsättningsskola.

I de nu refererade hittills gällande bestämmelserna torde någon mera
betydelsefull förändring icke vara påkallad.

Sakkunniga hava emellertid funnit sig böra i detta sammanhang till övervägande
upptaga en av Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ingiven framställning,
vilken överlämnats till sakkunniga.

Framställningen härrör egentligen från hushållningssällskapets egnahemsnämnd,
som anhåller, att det måtte tagas under övervägande, huruvida icke
den verksamhet, som bland landsbygdens ungdom bedrives av de s. k.
lantbruksklubbarna, skulle kunna inrangeras som ett led i den jordb ruksbetonade
fortsättningsskolans verksamhet. Innan denna fråga mera ingående
dryftas, lämnas här en kortfattad redogörelse för lantbruksklubbarnas verksamhet.

Lantbruksklubbar av det slag, varom det här är fråga, uppkommo för
något mera än 20 år sedan i Amerika, där man vid den tiden särskilt ville
stimulera intresset för majsodling. Klubbverksamheten blev oerhört populär
och för närvarande räkna de amerikanska lantbruksklubbarna för gossar
och flickor omkring 850,000 medlemmar.

När Rockefellerinstitutet efter världskriget började sin verksamhet i Europa,
upptogos även lantbruksklubbarna på institutets program. Direktör Frantz
P. Lund sändes över från Amerika och började sin verksamhet i Frankrike,
Danmark och Sverige samt senare i Finland. Särskilt i sistnämnda land
har verksamheten omfattats med mycket stort intresse. Efter framställning
från Jordbrukarungdomens förbund inbjöds direktör Lund till Sverige av
jordbruksdepartementet år 1925. De första lantbruksklubbarna för ungdom
i vårt land bildades i Skaraborgs län. Verksamheten har sedan ökats och
bedrives nu i 15 län. Starkast har rörelsen utvecklat sig i Kristianstads
län, där omkring 1,300 barn år 1930 deltogo i klubbarbetet. För hela riket
är antalet klubbmedlemmar nära 5,000. Klubbarna stå öppna för både gossar
och flickor. Minimiålder för deltagande i klubbarbetet är 10 år.

Verksamheten bedrives på följande sätt: Varje medlem av klubben arrenderar
ett jordstycke, 100 till 150 m.2 för trädgårdsskötsel och upp till 1,000
m2 för åkerbruk. Anställda konsulenter giva de unga råd, men dessa få
själva välja odlingsväxter. Varje medlem får en bok med anvisningar,
men däri skall även göras anteckningar angående arbetet. Rörelsen skall
bedrivas fullt affärsmässigt, och alla utgifter och inkomster bokföras. Antalet

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

arbetstimmar antecknas, och arbetet värderas. Skörden försäljes, och vinsten
blir barnens. Aven husdjursskötsel förekommer. Huvudsakligen är det
grisar och fjäderfä, som anskaffas. På sommaren anordnas utfärder, och
på höstarna anordnas stundom skördeutställningar, vilka visat sig vara
mycket intresseväckande.

I anslutning till klubbarnas verksamhet hålla kvinnliga konsulenter kursdagar
i hemmen för kvinnliga deltagare, varvid matlagning, bakning, syltning,
sättning m. m. förekomma.

Verksamheten ledes av konsulenterna. Flera sådana konsulenter behövas,
och underkonsulenter eller lokala ledare i de olika distrikten erfordras.
Folkskolans lärare hava visat stort intresse och nedlagt mycket frivilligt
arbete på rörelsen.

Intill den 1 juli 1930 betalade Rockefellerstiftelsen alla med klubbarbetets
ledning förenade utgifter. Från nämnda tid, då stiftelsen trädde tillbaka
från ledningen av arbetet, har Jordbrukarungdomens förbund av regeringen
förordnats att leda detsamma. Stiftelsen lämnade dock för år 1930 ett anslag
på 62,000 kronor och har ställt i utsikt bidrag under ytterligare ett par år,
ehuru med för varje år minskat belopp. Riksdagen har för ändamålet år
1930 beviljat 15,000 kronor och 1931 35,000 kronor. Dessa statsanslag skola
tillsammans med av Rockefellerstiftelsen anvisade medel samt av hushållningssällskapen
beviljade anslag av Jordbrukarungdomens förbund användas
för täckande av de anställda konsulenternas avlöning och resekostnader.

Härefter anföra de sakkunniga för egen del:

Det lärer icke kunna göras gällande annat, än att lantbruksklubbarnas
här ovan omnämnda verksamhet är av största betydelse och värd att kraftigt
understödjas av det allmänna. En fruktbärande samverkan mellan fortsättningsskolan
och lantbruksklubbarna bör också kunna komma till stånd
och bliva till stor nytta för den här ifrågavarande ungdomen. Egnahemsuämnden
i Kristianstads län ifrågasätter bland annat, att klubbverksamheten
skulle inordnas i jordbruksbetonad fortsättningsskola och klubbmedlemmarna
vinna befrielse från den andra årskursen i fortsättningsskolan.

Efter ingående undersökningar rörande möjligheten att förverkliga detta
förslag hava sakkunniga funnit, att samarbetet mellan de båda organisationerna
icke lämpligen kan ske på det nu angivna sättet. Örn icke samtliga
lärjungar i en sådan fortsättningsskola bedriva klubbverksamhet, nödgas
man i alla händelser anordna en fortsättningsskolans andra årskurs. Antalet
deltagare i denna kurs blir då stundom så ringa, att man ej utan förhållandevis
alltför stora kostnader kan bereda dem sådan undervisning, som
eljest skulle kunna bliva fallet. Inför man återigen den bestämmelsen, att
samtliga lärjungar i en viss yrkesbestämd fortsättningsskola med jordbruk
skola vara skyldiga att skaffa sig ett lämpligt jordstycke och tillfredsställande
sköta detsamma, komma åtskilliga, som helt sakna intresse och förutsättningar
för lantbruksklubbarnas verksamhet, att tvingas deltaga däri.
Detta samt svårigheterna för en del lärjungar att anskaffa det erforderliga
jordområdet skulle säkerligen bland målsmännen framkalla ett så starkt
missnöje, att klubbarnas verksamhet, som är och bör vara fullt frivillig,
därigenom bomme att försvåras. Erinras bör också, att lantbruksklubbarnas
medlemmar bedriva sitt klubbarbete var för sig vid sina hem eller i närheten
därav, alltså på spridda ställen. Det bomme att bliva förenat med
stora svårigheter att över ett på detta sätt åt barn anförtrott arbete utöva

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

sådan kontroll, som måste krävas, om arbetet skall ersätta skolundervisning.
Klubbmedlemmarna utföra också sitt arbete i stor utsträckning, innan de
lämnat folkskolan, således innan de äro fortsättningsskolpliktiga.

Slutligen kan man icke bortse från de konsekvenser, det skulle medföra,
örn viss tids deltagande i lantbruksklubbarnas verksamhet berättigade till
befrielse från ett års fortsättningsskolplikt. Flickor, som under skicklig
husmoders ledning inhämta, vad som lior till ett hems skötsel, torde komma
att göra anspråk på att beträffande fortsättningsskolplikten få likställas med
dem, som deltagit i lantbruksklubbens arbete. Gossar, vilka under arbete
hos hantverkare förvärva sig färdigheter i t. ex. snickeri eller skomakeri,
hava därmed erhållit en utbildning, som för dem är lika värdefull som
kännedomen örn jordbruket för deltagarna i lantbruksklubbarnas arbete.
Medgives minderårig på grund av utfört praktiskt arbete befrielse från skolplikt
i det ena fallet, torde det bliva nödvändigt att så göra även i det andra,
men detta skulle innebära en mycket långt gående upplösning av fortsättningsskolan
eller åtminstone av dess andra årskurs. Sakkunniga vilja också
framhålla, att, hur värdefull den genom praktiskt arbete vunna utbildningen
än är, den dock icke motsvarar eller kan ersätta de kunskaper och färdigheter,
som lärjungarna böra vid här ifrågavarande ålder förvärva genom
ordnad undervisning i skola. Sakkunniga kunna således icke tillstyrka, att
deltagande i lantbruksklubbarnas verksamhet skall medföra befrielse från
skyldighet att besöka fortsättningsskolan.

Mellan jordbruksbetonade fortsättningsskolor och lantbruksklubbarna bör
emellertid på annat sätt ordnas samverkan till ömsesidig båtnad. Inom
skoldistrikt, där lantbruksklubbarbete förekommer, erfordras lokala ledare,
som var och en inom ett begränsat område hava att leda och övervaka
arbetet. Dessa lokala ledare få en ingående kännedom om klubbverksamheten
och kunna förväntas hava god kännedom örn jordbruksarbete över
huvud. De torde därför, även örn de eljest ej äro lärare, kunna erhålla
behörighet att i yrkesbestämd fortsättningsskola i anslutning till jordbruk
undervisa i jordbrukskunskap. Finnes på platsen sådan skola, synes det
enligt sakkunnigas mening vara ändamålsenligt, att den lokala klubbledaren
förordnas till lärare i jordbrukskunskap i fortsättningsskolan. I många fall
torde folkskolläraren på orten vara klubbledare, men även där han icke är
detta, bör han, örn klubbledaren undervisar i jordbrukskunskap, meddela
undervisningen i skolans övriga ämnen. En del av undervisningen i jordbrukskunskapen
bör i sådan skola kunna förläggas till de tider av året, då
arbetet på de till lantbruksklubbarna hörande jordområdena som bäst pågår.
Jordbruksläraren (klubbledaren) bör då kunna i sällskap med fortsättningsskolans
lärjungar besöka till klubben hörande odlingar och där ingående
demonstrera det praktiska jordbruk, som av någon till klubben ansluten
lärjunge i fortsättningsskolan eller av andra ungdomar bedrives. Besökes
ett flertal olika fält, torde fortsättningsskolans lärjungar på detta sätt erhålla
en ganska allsidig och värdefull komplettering av den i skolan meddelade
mera teoretiska kunskapen. Och att dessa besök komma att motses med
glädje av dem, som deltaga i klubbarbetet, oavsett örn de äro fortsättningsskolelärjungar
eller icke, därom kan man vara ganska förvissad. Det väntade
besöket av skolan kommer också att innebära en eggelse till allt bättre
skötsel av föremålet för klubbverksamheten, vare sig detta utgöres av ett
jordstycke eller t. ex. en hönsgård. Den tid, som fortsättningsskolans lärjungar
använda för att under lärarens ledning studera det praktiska arbetet,

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

inräknas i skoltiden, och läraren åtnjuter härför arvode i vanlig ordning.
Sakkunniga förmena, att på i huvudsak nu angivet sätt ett intimt och
värdefullt samarbete mellan fortsättningsskolan och lantbruksklubbarna bör
kunna komma till stånd och att detta är, vad som under nuvarande förhållanden
kan vinnas.

Sakkunniga förutsätta emellertid, att klubbarbetet alltjämt ledes av fullt
kompetenta och lämpliga personer. Till avlönande av dessa manliga och
kvinnliga konsulenter, som hava att leda och övervaka klubbarbetet inom
ett större område, t. ex. ett helt län, och vilka anställas av hushållningssällskapen
eller av Jordbrukarungdomens förbund, erfordras bidrag av statsmedel.
Detta ekonomiska understöd, varav klubbverksamheten är i behov,
torde dock ej kunna erhållas från anslaget till avlönande av lärare vid fortsättningsskolor
utan bör utgå i annan ordning.

De sakkunniga hava sammanfattat sitt uttalande och sitt förslag beträffande
befrielse från skolplikt på följande sätt:

Under nuvarande förhållanden kan skolpliktig endast på grund av sjukdom,
lyte eller liknande omständigheter av skolstyrelsen befrias från''skyldigheten
att fullgöra fortsättningsskolplikten. Enligt sakkunnigas mening bör
det dock finnas möjlighet att undantagsvis medgiva sådan befrielse även
av andra orsaker. Sålunda bör lärjunge, som uppenbarligen saknar förmåga
att tillgodogöra sig den fortsatta undervisningen, kunna befrias från skyldigheten
att deltaga däri. Aven för lärjunge, som av andra orsaker utan eget
förvållande blivit förhindrad att inom eljest normal tid fullgöra sin skolplikt,
bör undantagsvis befrielse från någon del av fortsättningsskolplikten
kunna ifrågakomma. Sådan lärjunge måste dock för att kunna vinna befrielse
från skolplikt hava uppnått viss minimiålder, vilken icke gärna kan
sättas lägre än vid ett års högre ålder än den för avgång från folkskolan
utan fullständigt genomgången kurs bestämda minimiåldern. Av praktiska
skäl förorda sakkunniga, att de lokala skolstyrelserna tillerkännas befogenhet
att pröva och besluta även beträffande dessa frågor. Därmed följer, att
i fortsättningsskolstadgan måste så tydligt som möjligt angivas, under vilka
förhållanden befrielse från skolplikt må kunna medgivas. Även böra folkskolinspektörerna
sättas i tillfälle att noggrant följa skolstyrelsernas handläggning
av här ifrågavarande ärenden och omedelbart ingripa, därest missbruk
av rätten att befria från skolplikt skulle förekomma.

Den i berörda avseende verkställda utredningen föranleder sakkunniga att
hemställa, att till nu gällande bestämmelser rörande befrielse från fortsättningsskolplikt
fogas nedanstående tillägg:

Minderårig, som genomgått sjuårig folkskola eller som genomgått
sexårig folkskola och därefter under en årskurs regelbundet deltagit
i den fortsatta undervisningen, må, om han erhållit stadigvarande
arbetsanställning och särskilt ömmande omständigheter föreligga
eller om hans arbete eljest är av avgörande betydelse för hemmets
ekonomi, kunna av skolstyrelsen medgivas befrielse från honom
åliggande ytterligare skolplikt, dock icke före utgången av den fortsättningsskolkurs,
som avslutas det kalenderår, under vilket den
minderårige fyller 15 år.

Minderårig, som avgått från folkskolan jämlikt bestämmelserna
i § 48 mom. 2 folkskolestadgan och som uppenbarligen saknar för -

Samman fattning.

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

måga att tillgodogöra sig den fortsatta undervisning, som inom skoldistriktet
lämpligen kan beredas honom, må av skolstyrelsen kunna
helt eller delvis befrias från fortsättningsskolplikt.

Innan skolstyrelsen jämlikt bestämmelserna här ovan medgiver
lärjunge befrielse från skolplikt, skall styrelsen såvitt möjligt inhämta
yttrande i ärendet från vederbörande lärare, och åligger det
styrelsen att genom utdrag av styrelsens protokoll underrätta statens
folkskolinspektör örn varje beslut, varigenom sådan befrielse medgivits.

Erfarenheten har visat, att i stadgorna för fortsättningsskolan och för yrkesundervisningen
erfordras mindre jämkningar till förtydligande av hur skolplikten
må fullgöras av minderårig, som intagits i lärlingsskola, innan han
fullgjort sin fortsättningsskolplikt. Med anledning härav föreslå sakkunniga
följande bestämmelser härom:

Skolpliktig, som fyllt 15 år, må kunna fullgöra sin fortsättningsskolplikt
i lärlingsskola, örn han av denna skolas styrelse befinnes
äga nödiga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen där.

Det åligger styrelse för lärlingsskola, att då lärjunge, som intagits
i lärlingsskola, innan han fullgjort sin fortsättningsskolplikt,
avgår från lärlingsskolan eller upphör att regelbundet deltaga i undervisningen,
därom underrätta styrelsen för fortsättningsskolan i det
skoldistrikt, som lärjungen tillhör. Sådant meddelande skall innehålla
uppgift även angående arten och omfattningen av den undervisning
i lärlingsskolan, vari lärjungen deltagit.

Skolöversty relsen.

Skolöverstyrelsen har i fråga örn befrielse från fortsättningsskolplikt anfört
följande:

De sakkunnigas förslag angående rätt för de lokala skolmyndigheterna
att i vissa fall medgiva minderårig befrielse från honom eljest åliggande
fortsättningsskolplikt har av flertalet i ärendet hörda myndigheter tillmätts
stor betydelse. Att lärjunge, som uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra
sig undervisningen, bör kunna erhålla befrielse från fortsättningsskolplikten,
framhålles allmänt. Det påpekas dock, att det kan bliva förenat
med svårigheter för skolstyrelserna att objektivt bedöma lärjungens förmåga
att tillgodogöra sig undervisningen och att man därvid icke kan låta avgången
från folkskolan enligt folkskolestadgan § 48 mom. 2 bliva ensamt
avgörande. Oförmåga att tillgodogöra sig undervisningen i de teoretiska
ämnena bör icke heller medföra befrielse från deltagande i undervisningen
i till exempel hushållsgöromål, slöjd eller verkstadsarbete.

Med få undantag äro myndigheterna ense med de sakkunniga också däri,
att befrielse från fortsättningsskolplikt bör undantagsvis kunna meddelas
även lärjungar, som avgått från folkskolan enligt § 47 folkskolestadgan
och således böra kunna inhämta fortsättningsskolans lärokurs. Men i fråga
örn de förutsättningar, under vilka lärjunge må kunna befrias från skolplikt,
och beträffande garantier mot missbruk av rätten att medgiva sådan befrielse
göra sig skilda meningar gällande. Endast i två av de till överstyrelsen
inkomna 92 yttrandena, nämligen i de från domkapitlen i Uppsala och
Växjö, förordas lägre minimiålder än den av de sakkunniga föreslagna, 15
år, varjämte länsstyrelsen i Uppsala vill möjliggöra befrielse från all fortsättningsskolplikt,
där endast allmän fortsättningsskola finnes att tillgå.

47

Kungl. May.ts proposition Nr 134.

Högre minimiålder än 15 år påyrkas av flera folkskolinspektörer samt av
centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollär arförening. Särskilt med
hänsyn till att i en del folkskolor intagning i första klassen äger rum endast
vartannat år är den för vinnande av befrielse från skolplikt föreslagna
minimiåldern alltför låg. Ett flertal folkskolinspektörer samt styrelserna
för lärarföreningarna framhålla,att lärjunges fattigdom icke bör få utgöra skäl
för befrielse från skolgång. Bestämmelserna i § 28 fortsättningsskolstadgan
böra i främsta rummet tillämpas och endast då svårigheterna icke lämpligen
kunna därigenom övervinnas bör befrielse från skolplikten ifrågakomma.
En motsatt uppfattning hävdas av domkapitlet i Linköping.

I fråga örn garantier mot missbruk av rätten att befria från fortsättningsskolplikt
hava flera domkapitel samt länsstyrelserna i Uppsala och Vänersborg
— de enda länsstyrelser, som särskilt berört denna sak — funnit de
av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna otillfredsställande. Enhetliga
grunder skulle icke bliva tillämpade, och folkskolinspektörerna skulle sakna
möjlighet att beivra missbruk. Flertalet folkskolinspektörer hava i denna
fråga givit uttryck åt samma uppfattning som de nu nämnda myndigheterna.
Några inspektörer anse, att de föreslagna vaga bestämmelserna
skulle kunna missbrukas i sådan utsträckning, att fortsättningsskolan komme
att förlora sin karaktär av obligatorisk skola, varför de avstyrka förslaget.

I syfte att möjliggöra nödig kontroll beträffande tillämpningen av de föreslagna
bestämmelserna och förhindra missbruk föreslås, att i skolstyrelsens
protokoll skola angivas de skäl, på vilka styrelsen grundat sitt beslut, samt
att protokollsutdrag skall inom 8 dagar tillställas folkskolinspektören; att
skolstyrelse skall vara skyldig inhämta yttrande från vederbörande folkskolinspektör,
innan lärjunge medgives befrielse från fortsättningsskolplikt; att
beslutanderätten skall tillkomma folkskolinspektören; att ärendet skall hänskjutas
till skolöverstyrelsen, örn folkskolinspektören och skolstyrelsen komma
till olika resultat vid prövningen av framställning örn befrielse från skolgång;
att folkskolinspektören tillerkännes rätt att anföra besvär över skolstyrelses
beslut o. s. v.

Skolöverstyrelsen ansluter sig i princip till de sakkunnigas mening, att
möjlighet bör finnas att medgiva minderårig befrielse från fortsättningsskolplikt
även av annan anledning än sjukdom, lyte eller liknande omständigheter.
Emellertid är det av största vikt, att stadgandena härom utformas
på sådant sätt, att befrielser av detta slag kunna ifrågakomma endast då
mycket starka skäl därtill föreligga och att missbruk av bestämmelserna i
möjligaste mån förhindras. För vinnande av befrielse bör stadgas sådana
villkor, att olika subjektivt färgade uppfattningar om deras innebörd lämnas
så litet spelrum som möjligt. Med insikt härom hava de sakkunniga föreslagit,
att för medgivande av befrielse från fortsättningsskolplikt skall stadgas
viss minimiålder, liksom skett beträffande lärjunges avgång från folkskolan
utan fullständigt genomgången lärokurs. Sådan avgång från folkskolan kan
ske tidigast det kalenderår, under vilket barnet fyller 14 år. Det ligger då
nära till hands, eftersom fortsättningsskolan omfattar två årskurser, att bestämma
minimiåldern för befrielse från ännu kvarstående fortsättningsskolplikt
till 16 år. Härför talar också den omständigheten, att vid folkskolor
med intagning i första klassen endast vartannat år avgången från folkskolan
blir ett år försenad för ett stort antal lärjungar. Härtill kommer, att om
befrielse från fortsättningsskolplikt kunde beviljas tidigast efter ingången
av det år den minderårige fyller 16 år, skulle ytterligare villkor endast i

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

mycket ringa utsträckning behöva föreskrivas. Ehuru således goda skäl
kunna andragas för att minimiåldern bestämmes till omkring 16 år, vill
överstyrelsen dock icke i denna synnerligen viktiga fråga avstyrka de sakkunnigas
förslag att befrielse från ytterligare fortsättningsskolplikt må kunna
medgivas tidigast vid utgången av den årskurs, som avslutas det kalenderår,
under vilket den minderårige fyller 15 år. Lägre minimiålder bör enligt
överstyrelsens mening icke ifrågasättas. Därmed skulle nämligen lärjungarna
kunna erhålla befrielse från fortsättningsskolplikt redan innan de utträtt
ur den för lärjungarna i folkskolan stadgade skolåldern, som varar till
utgången av det kalenderår, under vilket barnet fyller 14 år. Att vid så
tidig ålder befria minderårig, som ej genomgått fortsättningsskolan, från
kvarstående skolplikt, kan överstyrelsen tillstyrka endast beträffande lärjunge,
som saknar förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. Sattes minimiåldern
för befrielse från skolplikt lägre än enligt de sakkunnigas förslag,
skulle det också bliva nödvändigt att förlägga prövningen och avgörandet
rörande sådan befrielse till central myndighet. Men på samma gång måste
man räkna med att eftersom antalet fortsättningsskolpliktiga utgör omkring

150,000 ifrågavarande ärenden skulle kunna bli så många, att de icke lämpligen
kunde prövas av central myndighet.

Men även om man bestämmer minimiåldern för befrielse från fortsättningsskolplikt
till 15 år, följer med nödvändighet behovet av även andra
villkor för sådant medgivande, om icke de nya bestämmelserna skola medföra
en allmän nedskrivning av fortsättningsskolplikten till 15 år från nuvarande
18 år. Som skäl för befrielse skulle enligt de sakkunniga gälla
bland annat »varaktig arbetsanställning». Överstyrelsen vill härtill erinra,
att fortsättningsskolan är byggd på den förutsättningen, att de minderåriga
skola jämsides med skolarbetet kunna ägna sig åt lämpligt förvärvsarbete.
Så sker också i stor utsträckning, enligt vad överstyrelsen har sig bekant.
Detta vitsordas såväl av de sakkunniga som ock av folkskolinspektörer,
vilka framhålla att arbetsanställning ofta utgör garanti för regelbunden
skolgång. Det är också i många fall vanskligt att avgöra, huruvida arbetsanställning
är varaktig. Ofta skulle det icke möta något hinder för den
minderårige att, omedelbart efter det hail på grund av varaktig arbetsanställning
befriats från skolplikt, lämna anställningen. Överstyrelsen har icke
förbisett, att jämte arbetsanställning skulle åberopas även ömmande omständigheter,
men överstyrelsen kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten
därpå, att då femtonåringar på grund av arbetsanställning och ömmande
omständigheter befrias från skolgång, löper man icke sällan fara att därmed
från arbetsanställning utestänga sexton- eller sjuttonåringar i ännu mera
ömmande omständigheter. Härmed vill överstyrelsen givetvis icke hava
sagt, att vid prövning av fråga om befrielse från skolplikt hänsyn till den
minderåriges arbetsanställning icke bör tagas. Men denna synpunkt kommer
till sin rätt enligt fortsättningen av den föreslagna bestämmelsen.

Anmärkningarna mot den här ifrågavarande punkten, att den på grund
av sin formulering helt undanskjuter bestämmelsen i § 28 fortsättningsskolstadgan
och principen örn rätt till skolundervisning även för fattiga
barn, synas i viss mån berättigade. Även i ett annat avseende skulle med
den föreslagna formuleringen av bestämmelsen icke avsedda konsekvenser
kunna uppstå. Skolstyrelse skulle nämligen kunna genom att först bevilja
lärjungarna uppskov med fullgörandet av fortsättningsskolplikten och sedan
medgiva befrielse kunna i stor utsträckning begränsa skolgången till en

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

årskurs, där den rätteligen borde omfatta två årskurser. Genom omformulering
av punkten söker överstyrelsen undanröja de nu påpekade och ett
par andra mindre betydande brister i förslaget.

De föreslagna garantierna för en jämförelsevis likformig tillämpning av
bestämmelserna och mot missbruk av desamma hava de i ärendet hörda,
som mera ingående yttrat sig härom, ganska samstämmigt funnit otillfredsställande.
Överstyrelsen delar denna uppfattning och anser därför vissa
ändringar av de föreslagna bestämmelserna vara nödvändiga. Överstyrelsen
kan icke biträda det av ett par domkapitel framförda förslaget, att folkskolinspektörerna
skulle tillerkännas rätt att anföra besvär över skolstyrelses
beslut rörande här ifrågavarande ärenden. Icke heller vill överstyrelsen förorda,
att inspektören tilldelas slutgiltig vetorätt gent emot styrelsen eller att
han själv får avgöra ärendena. Efter att hava övervägt olika förslag, finner
överstyrelsen följande ordning beträffande ärendenas handläggning lämpligast.
Med bifogande av nödiga upplysningar överlämnar skolstyrelsen inkommen
anhållan om befrielse från fortsättningsskolplikt till folkskolinspektören, som
till skolstyrelsen avgiver yttrande och därvid till- eller avstyrker framställningen.
Stannar skolstyrelsen vid den mening folkskolinspektören företrätt,
är frågan därmed avgjord. I annat fall hänskjutes ärendet till skolöverstyrelsen
för prövning och avgörande.

Skulle folkskolinspektörens yttrande, såsom överstyrelsen här ovan föreslagit,
komma att inhämtas, synes yttrande av vederbörande lärare — varmed
torde böra avses den lärare, hos vilken lärjuugen senast undervisats
— icke vara erforderligt, utom då det gäller att bedöma, huruvida lärjunge
bör befrias från skolgång på grund av bristande fattningsgåva. I detta fall
gäller det nämligen att från pedagogisk synpunkt bedöma, huruvida tillräckliga
skäl för befrielse från skolplikt föreligga, medan eljest de sociala
synpunkterna så starkt träda i förgrunden, att lärarens utlåtande ej kan
anses särskilt påkallat.

Förslaget att minderårig, som uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra
sig undervisningen, bör utan hänsyn till minimiålder kunna befrias
från skolplikt, tillstyrkes. Befrielsen bör dock icke avse annan undervisning
än den lärjungen saknar förmåga att tillgodogöra sig. Så till exempel bör
en 14-årig flicka icke befrias från skyldighet att deltaga i en vid skolan
anordnad kurs i hushållsgöromål på grund av att hon saknar förmåga att
tillgodogöra sig undervisningen i medborgarkunskap.

Med stöd av det anförda hemställer överstyrelsen, att de av sakkunniga
föreslagna bestämmelserna angående minderårigs befriande från fortsättningsskolplikt
av annan anledning än sjukdom, lyte eller liknande omständigheter
måtte i huvudsak utformas på sätt här nedan angives:

Minderårig, som antingen genomgått sjuårig folkskola eller en årskurs i
folkskolans högre avdelning eller ock under en årskurs regelbundet deltagit
i fortsättningsskolans undervisning, må, om särskilt ömmande omständigheter
föreligga och den minderåriges arbete iir av avgörande betydelse för
hemmets ekonomi samt hjälp enligt bestämmelserna i § 98 fortsättningsskolstadgan
icke lämpligen kan beredas, kunna i den ordning här nedan
sägs av skolstyrelsen erhålla befrielse från honom åliggande ytterligare fortsättningsskolplikt.
Sådan befrielse från skolplikt må dock icke lämnas före
utgången av fortsättningsskolkurs, som avslutas det kalenderår, under vilket
den minderårige fyller 15 år, eller örn han jämlikt bestämmelserna i § 26

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 108 haft. (Nr 134.) 4

Departe mentschefen.

50 Kungt. Maj:ts proposition Nr 134.

fortsättningsskolstadgan åtnjutit uppskov med fullgörandet av fortsättningsskolplikten,
16 år.

Minderårig, som avgått från folkskolan jämlikt bestämmelserna i § 48
mom. 2 folkskolestadgan och som uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra
sig den fortsatta undervisning, som inom skoldistriktet lämpligen
kan beredas honom, må av skolstyrelsen kunna i här nedan angiven ordning
helt eller delvis befrias från fortsättningsskolplikt.

Skriftlig framställning örn minderårigs befrielse från skolplikt göres av
målsman hos skolstyrelsen. Innan skolstyrelsen fattar beslut med anledning
av sådan framställning, skall den, efter att i fråga om befriande från skolplikt
på grund av lärjunges bristande fattningsgåva hava inhämtat yttrande
från vederbörande lärare, med bifogande av för ärendets bedömande nödiga
upplysningar översända handlingarna till statens vederbörande folkskolinspektör,
som har att däröver med av- eller tillstyrkan till skolstyrelsen avgiva
yttrande. Finner sig därefter skolstyrelsen vid sitt beslut i ärendet
icke kunna godkänna av folkskolinspektör gjort yrkande, hänskjutes ärendet
till skolöverstyrelsen för prövning och avgörande.

I nu gällande föreskrifter angående befrielse från fortsättningsskolplikt
för minderåriga, som åtnjuta undervisning i annan läroanstalt, hava de
sakkunniga föreslagit en mindre jämkning, avseende att åstadkomma överensstämmelse
mellan hithörande bestämmelser i fortsättningsskolstadgan och
i stadgan för yrkesundervisningen. Överstyrelsen har intet att erinra mot
ändringen, som berör bägge de nämnda stadgorna.

Från skilda håll gör sig den meningen gällande, att det borde förefinnas
större möjlighet än vad. nu är fallet att i enstaka fall medgiva lärjunge
befrielse från skyldigheten att fullständigt genomgå fortsättningsskolan.
De sakkunniga hava utförligt redogjort för skälen härtill, och jag delar
i princip deras uppfattning, att vissa lättnader i berörda avseende äro erforderliga.
Uppenbarligen är emellertid spörsmålet av mycket ömtålig
beskaffenhet, och det gäller därför att framgå med varsamhet. Av
särskild betydelse för frågans lyckliga lösning är, att villkoren för erhållande
av befrielse från skolplikten i möjligaste mån fastslås på sådant
sätt, att det kan med lätthet och objektivt konstateras, huruvida de äro
uppfyllda. I detta avseende torde det vara lämpligast, att det som allmänt
villkor för vinnande av befrielse från fortsättningsskolplikt bestämmes, att
lärjungen skall hava uppnått en viss minimiålder. De sakkunniga hava i
detta avseende föreslagit, att befrielse icke må kunna medgivas före utgången
av den fortsättningsskolkurs, som avslutas det kalenderår, under
vilket den minderårige fyller 15 år, alltså ett år efter det lärjunge, som ej
fullständigt genomgått folkskolan, kan erhålla tillstånd att avgå från
denna skola. Denna av de sakkunniga föreslagna lägsta ålder, vid vilken
lärjunge må kunna befrias från fortsättningsskolplikt, synes mig vara väl
motiverad. Att sådant tillstånd skulle, utom då det gäller lärjunge, som
saknar förmåga att tillgodogöra sig undervisningen, kunna erhållas vid
ännu tidigare ålder än den föreslagna, anser jag bör vara uteslutet. Ä
andra sidan finner jag mig icke kunna biträda de framkomna yrkandena
angående höjning av ifrågavarande minimiålder.

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Minderårig, som uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra sig undervisningen
i fortsättningsskolan bör kunna utan hänsyn till ålder helt
eller delvis befrias från skyldigheten att besöka fortsättningsskolan.

Emellertid bör icke varje lärjunge, som uppnått den angivna åldern,
kunna befrias från honom ännu åliggande skolplikt, utan bör detta vara
möjligt endast då starka skäl därför kunna anföras. Jag ansluter mig i
detta avseende till vad skolöverstyrelsen härom anfört.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle det överlåtas på de lokala fortsättningsskolstyrelserna
att i förekommande fall besluta angående befrielse
från fortsättningsskolplikt. I de infordrade yttrandena hava
myndigheterna ganska samstämmigt betecknat denna anordning såsom
otillfredsställande och icke innebärande tillräckliga garantier mot missbruk.
Den kontroll över skolstyrelsernas handhavande av nämnda befogenhet,
som tänkts ligga däri, att vederbörande folkskolinspektör skulle
underrättas örn varje av skolstyrelsen medgiven befrielse från fortsättningsskolplikt,
anses i allmänhet betydelselös. Skolöverstyrelsen föreslår
den ändringen i de sakkunnigas förslag, att de lokala skolmyndigheterna
skulle inhämta folkskolinspektörens yttrande, innan fråga örn lärjunges
befriande från skolplikt avgjordes. Därjämte skulle bestämmas, att, örn
fortsättningsskolstyrelsen funne sig icke kunna biträda av folkskolinspektören
gjort yrkande, ärendet skulle för prövning och avgörande hänskjutas
till skolöverstyrelsen. Även med införande av dylika bestämmelser
rörande handläggningen av ärendena skulle beslutanderätten komma
att med få undantag utövas av den lokala skolstyrelsen men tillräckliga
garantier vinnas för en jämförelsevis likformig tillämpning av bestämmelserna
och mot missbruk av desamma.

De invändningar, som gjorts mot de sakkunnigas här avsedda förslag
synas mig vara i huvudsak berättigade, varför jag tillstyrker det av skolöverstyrelsen
framförda förslaget rörande ärendenas handläggning.

De sakkunniga hava föreslagit vissa förtydligande jämkningar i
stadgandena angående fortsättningsskolplikten för minderåriga, som intagits
i lärlingsskola utan att hava dessförinnan fullständigt genomgått
fortsättningsskolan. Då ett förtydligande av bestämmelserna i fråga
synes vara av behovet påkallat, vill jag förorda vad de sakkunniga härutinnan
föreslagit.

Bestämmelser rörande befrielse från skolplikt torde vara av beskaffenhet
att böra av Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdas.

En närmare samverkan mellan de s. k. lantbruksklubbarna och de yrkesbestämda
fortsättningsskolorna i anslutning till jordbruk finner jag
både önskvärd och möjlig. Men jag kan icke biträda tanken att låta det
fullt frivilliga klubbarbete, som enskilt utföres av minderåriga, ersätta
fortsättningsskolan eller medföra befrielse från någon del av undervisningen
i denna. Jag ansluter mig således närmast till vad de sakkunniga
härom anfört.

52

Kungl. ÅIaj:ts proposition Nr 134.

Dt sakkunniga.

Tidigare

utredningar.

Behovet av
centraliseringar.

VI. Fortsättningsskolväsendets centralisering.

Vad beträffar frågan om fortsättningsskolväsendets centralisering anföra
de sakkunniga:

I samband med den utredning, som föregick riksdagens beslut år 1926
att anslå medel till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn, framhöllo
flera folkskolinspektörer, att det särskilt beträffande forsättningsskolan
vore lämpligt, att lärjungar från mera vidsträckta områden sammanfördes
till en gemensam skola. Vid sammanträde i december år 1927 beslöt
också statens folkskolinspektörers förbund att hos skolöverstyrelsen anhålla,
att överstyrelsen måtte vidtaga lämpliga åtgärder för centralisering
av fortsättningsskolorna. Genom motion II: 270 bragtes frågan inför 1927 års
riksdag. I motionen hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla örn utredning angående fortsättningsskolornas centralisering
inom de olika skoldistrikten. Riksdagens andra kammare biföll motionen.
Första kammarens första tillfälliga utskott framhöll med anledning av
motionen, att ytterligare centralisering av skolväsendet vore önskvärd. Men
utskottet hävdade den uppfattningen, att även fortsättningsskolans barn innefattas
i begreppet »skolpliktiga barn». Centralisering av fortsättningsskolväsendet
kunde därför med bidrag av statsmedel i viss utsträckning genomföras
med tillämpning av redan gällande författningar, varför någon riksdagens
skrivelse i ärendet till Kungl. Maj:t icke erfordrades. På grund härav
beslöt första kammaren i enlighet med utskottets hemställan att icke biträda
andra kammarens beslut. Då riksdagens kamrar sålunda stannat i olika
beslut, kom skrivelse i ärendet icke till stånd.

Den 30 december 1927 anbefallde dock Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen att
verkställa en allsidig utredning, huruvida och i vilken utsträckning genom
beredande av inackorderingsbidrag eller på annat sätt åtgärder må böra vidtagas
för en centralisering av fortsättningsskolväsendet inom sådana skoldistrikt,
där på grund av gles bebyggelse och andra förhållanden dylika
åtgärder kunna anses av behovet påkallade.

Den begärda utredningen jämte därav föranledda förslag avlämnades av
skolöverstyrelsen den 29 september 1928. Statskontoret har därefter i underdånigt
utlåtande den 22 november 1928 i allt väsentligt tillstyrkt det av
skolöverstyrelsen framlagda förslaget. I sin utredning åberopar överstyrelsen
i vissa fall en av överstyrelsen den 28 december 1926 ingiven framställning,
angående bland annat anordnande i vissa fall av fortsättningsskola
jämväl för mindre folkskolas lärjungar. Statskontoret har den 27
februari 1927 häröver avgivit utlåtande och därvid icke funnit anledning
till erinran mot överstyrelsens framställning.

Sedan den för ikraftträdandet av den obligatoriska fortsättningsskolplikten
bestämda övergångstiden med utgången av år 1926 gått till ända, har det

5 3

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 184.

ålegat skoldistrikten att organisera skolväsendet så, att de minderåriga allestädes
kunna fullgöra sin skolplikt. I allmänhet har det härför blivit nödvändigt
att anordna fortsatt undervisning på varje plats, där det finnes folkskola
eller mindre folkskola. Denna organisation lider emellertid av den
svagheten, att antalet lärjungar i fortsättningsskolan mångenstädes blir
mycket ringa, vilket medför, att undervisningen icke kan i eljest lämplig
utsträckning specialiseras och att den likväl blir förhållandevis dyrbar. Av
vad skolöverstyrelsen härom anfört i sin utredning, framgår det fullt tydligt,
att det från såväl pedagogisk som ekonomisk synpunkt är synnerligen
önskvärt, att skoldistrikten i stället för flera fortsättniugsskolor med ringa
barnantal i varje upprätta ett fåtal skolor med jämförelsevis många lärjungar.
Sakkunniga hava också under sitt arbete och särskilt under sina
resor funnit, att frågan örn fortsättningsskolväsendets centralisering är
mycket aktuell i en mängd skoldistrikt. I de nordligaste länen av landet,
där inom vissa skoldistrikt mindre folkskolor förekomma i stor utsträckning,
har man med Kungl. Majlis medgivande hittills nödgats uppskjuta
införandet av fortsatt undervisning inom områden, där folkskolundervisningen
meddelas i mindre folkskolor. Men under sin studieresa i dessa
trakter funno de sakkunniga, att sedan skolöverstyrelsens centralisationsförslag
blivit känt, hade det inom flera skoldistrikt utarbetats fullständiga
på nämnda förslag grundade planer för ett centraliserat fortsättningsskolväsen
inom distriktet. Dessa planer hade under nuvarande förhållanden icke
kunnat förverkligas, men samtliga skolråd, med vilka de sakkunniga kommo
i beröring, betecknade det som en nödvändighet, att frågan med det snaraste
bleve löst. Samma mening har framförts även från andra delar av
landet. Till sakkunnigas förfogande ställda skrivelser och uppgifter utvisa
också, att genom centralisering i en mängd fall kan ernås bättre och billigare
fortsatt undervisning än vad eljest är fallet.

Det förstnämnda hindret för centralisering av fortsättningsskolorna redan
med tillämpning av nu gällande bestämmelser utgör skolvägarnas längd.
Utan anlitande av skolskjutsar, inackordering eller annan liknande anordning
kunna lärjungarna endast undantagsvis hänvisas till fortsättningsskola,
som förlägges annanstädes än vid närmaste folkskola. När den obligatoriska
fortsättningsskolan beslöts, skedde detta under bland annat den förutsättningen,
att skoldistrikten icke skulle därmed åsamkas andra utgifter än
dem, som uppstå genom tillhandahållandet av lokaler och undervisningsmateriel.
I de skoldistrikt, varom det här är fråga, torde icke heller fortsättningsskolväsendet
medföra andra kommunala utgifter än de nyss nämnda.
Man kan därför icke påräkna, att dessa ofta hårt skattetyngda skoldistrikt
skola i önskad riktning omorganisera sitt skolväsen, örn detta skulle medföra
icke blott allt det besvär, som följer med anordnandet av skolskjutsar
eller inackordering, utan även ökade kommunala utgifter. Det är uppenbart,
att de genom centraliseringen uppstående särskilda utgifterna måste, då det
gäller fortsättningsskolor, i allmänhet helt bestridas av statsmedel. Dess
bättre synes detta kunna ske utan att härför behöver ställas ökade anspråk
på statskassan. Skolöverstyrelsen har nämligen i sin utredning uppvisat, att
centraliseringen kan i stor utsträckning genomföras på sådant sätt, att kostnaderna
för erforderliga skolskjutsar eller inackorderingar kunna helt bestridas
av statsmedel, som eljest skulle åtgå till avlöning åt lärare vid de
skolor, vilka genom centraliseringen bliva obehövliga. Det råder intet tvivel

Kostnaderna
för centraliseringen.

54

Statsbidragför
inackordering
eller
skolskjutsar
utan indragning
av skola.

Kungl. Majlis proposition Kr 134.

om att staten härigenom kan i många fall göra verkliga besparingar
beträffande utgifterna för skolväsendet. Skolöverstyrelsen har också med
stöd av utförliga beräkningar föreslagit, att statsbidrag till bestridande
av kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga
lärjungar skall utgå med högst det belopp, som motsvarar
den genom centraliseringen uppkomna besparingen av statsbidraget till avlönande
av lärare inom distriktet. Mot denna grundläggande princip har
statskontoret icke haft något att erinra.

Sakkunniga hava funnit anledning att i detta sammanhang taga under
övervägande, huruvida icke statsbidrag till inackordering eller skolskjutsar
för fortsättningsskolpliktiga minderåriga bör kunna under vissa förutsättningar
medgivas utan samband med indragning av fortsättningsskola. Inom
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens — samt från och med den 1 juli
1931 även Västernorrlands — län utgår enligt kungl, kungörelsen den 28
maj 1926 (nr 142) statsbidrag för inackordering i skolhem eller enskilda
hem av skolpliktiga barn av fattiga, avlägset från skola boende föräldrar.
Detta har medfört, att folkskolor icke inrättats inom en del vidsträckta, glest
befolkade trakter, utan hava de där bosatta folkskolepliktiga barnen inackorderats
i större byar och åtnjutit undervisning i folkskola därstädes.
Att anordna fortsättningsskolor inom nyss nämnda glest befolkade trakter,
där folkskolor icke finnas, kan knappast vara lämpligt. Men kan skoldistriktet
erhålla statsbidrag till inackordering av fortsättningsskolpliktiga
lärjungar endast under förutsättning, att eljest erforderlig skola indrages,
kommer skoldistriktet att kräva, att fortsättningsskolor godkännas såsom
erforderliga på så många platser, att även de i obygderna boende lärjungarna
kunna besöka någon av dem. Med tillämpning av de av skolöverstyrelsen
föreslagna bestämmelserna rörande statsbidrag till fortsättningsskolväsendets
centralisering skulle skoldistriktet sedan äga att till inackorderingav
fortsättningsskolpliktiga lärjungar inom distriktet åtnjuta statsbidrag med
belopp, motsvarande avlöning till lärare vid de skolor, som ej upprätthållas.
Det komme att ligga i skoldistriktets intresse att få så många skolstationer
som möjligt godkända såsom erforderliga, vilket med hänsyn till den för
lärjungarna rådande obligatoriska skolplikten kan medföra, att i vissa fall
skolor med mycket ringa barnantal kunna komma att godkännas. Detta torde
kunna undvikas, endast om andra lämpligare åtgärder vidtagas för att bereda
avlägset från skola boende lärjungar möjlighet att fullgöra skolplikten.
Enligt sakkunnigas mening böra skoldistrikten därför kunna i vissa fall för
inackordering eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga lärjungar tilldelas
statsbidrag, beräknat efter andra grunder än dem, skolöverstyrelsen
föreslagit. Detta begränsade statsbidrag bör utgå, då antalet lärjungar är så
ringa, att särskild fortsättningsskola för dem näppeligen kan anses motiverad.
I sådant fall bör statsbidrag till inackordering eller skolskjuts för
detta fåtal lärjungar utgå endast under förutsättning, att skoldistriktet bestrider
en del av kostnaderna, och böra härvid lämpligen gälla bestämmelserna
i kungl, kungörelserna den 28 maj 1926 angående statsbidrag för inackordering
och för anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn (nr 142
och 143). Statsbidrag enligt här ifrågavarande grunder skulle således kunna
utgå för skolskjutsar inom vilket län som helst men för inackordering
endast inom Jämtlands, Västernorrlands och Norrbottens län.

Medel till det av de sakkunniga här förordade statsbidraget torde böra utgå

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

ur de anslag, från vilka i övrigt statsbidrag enligt de åberopade författningarna
utanordnas. Tillförlitliga förhandsberäkningar angående storleken
av erforderliga belopp kunna svårligen göras, men i någon mån vägledande
torde dock följande redogörelse kunna anses vara. Bidrag till inackordering
av skolpliktiga barn inom de 4 länen utgår numera med omkring 600,000
kronor för år. Inackorderingen avser i regel sex årsklasser under 35 veckor
årligen. De fortsättningsskolpliktigas inackordering skulle omfatta endast
två årsklasser under 6 veckor årligen. Utgår man ifrån att för samtliga
under skolgång i folkskolan inackorderade lärjungar inackordering skall
förekomma även under fortsättningsskoltiden, skulle härför erfordras omkring

35,000 kronor. Det för skolskjutsar i övriga delar av landet under här ifrågavarande
villkor erforderliga beloppet kan på enahanda sätt beräknas till
omkring 5,000 kronor. Sakkunniga vilja här påpeka, att det icke bomme
att ligga i kommunernas intresse att i främsta rummet erhålla statsbidrag
enligt de här ifrågasatta grunderna utan fastmer att få utbyta lärarlönen
vid en fortsättningsskola mot bidrag till inackordering eller skolskjuts.

Det av de sakkunniga ovan förordade tillägget till skolöverstyrelsens förslag
är ägnat att motverka uppkomsten och godkännandet av en fortsättningsskolorganisation,
innefattande jämförelsevis många skolor med ett fåtal
lärjungar. Det är nämligen uppenbart, att det för vederbörande myndighet
skulle ställa sig betydligt lättare än eljest att vägra vitsorda behovet av en
fortsättningsskola med mycket ringa antal lärjungar, om skoldistriktet kan
hänvisas till att på annan väg söka ett visserligen mera begränsat men dock
efter förhållandena skäligt statsbidrag till inackordering eller skolskjutsar för
lärjungar, som därförutan icke kunna fullgöra sin skolplikt. Med den modifikation,
för vilken sakkunniga här ovan redogjort, synes den av .skolöverstyrelsen
föreslagna grundläggande principen för beviljandet av statsbidrag
till centralisering av fortsättningsskolorna vara väl ägnad att tillgodose såväl
statens som kommunernas intressen och även befordra en ändamålsenlig utveckling
av skolväsendet.

Enligt överstyrelsens förslag skulle som statsbidrag till inackordering och
skolskjutsar få användas endast besparingar, som uppkommit genom indragning
av fortsättningsskolor, vilka av skolöverstyrelsen förklarats vara erforderliga,
därest statsbidrag till centralisering icke utginge. Sakkunniga
hava intet att invända mot en sådan bestämmelse, i vad den avser en mera
varaktig organisation av distriktets skolväsen. Emellertid inträffar det stundom
på grund av fluktuationer beträffande barnantalet, att en fortsättningsskola
lämpligen skulle kunna tillfälligtvis indragas ett år. En del skoldistrikt torde
också vilja under någon tid i mindre utsträckning pröva centralisationens
lämplighet, innan de för framtida giltighet begära fastställelse av en sådan
organisation. Att hänskjuta frågor av detta slag till skolöverstyrelsens avgörande
kan knappast vara lämpligt. Med de starka garantier mot missbruk,
som ligga däri, att genom centraliseringen icke få uppkomma ökade statsutgifter,
kan man också utan risk för att alltför olika principer bliva tilllämpade
anförtro åt folkskolinspektörerna att för kortare tider intyga, att
förutsättningarna för centraliseringsbidraget äro för banden. Sakkunniga
föreslå därför, att statsbidrag till inackordering och skolskjutsar må kunna
under en tid av intill två år utgå med högst det belopp, som motsvarar
besparingar, vilka uppkommit genom indragning av fortsättningsskola, som
av vederbörande folkskolinspektör förklarats eljest vara erforderlig.

Tillfällig

centralise ring.

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134,

stämmelser Skolöverstyrelsen föreslår, att statsbidraget till centraliseringen må utgå

rörande cen- högst 1 krona 25 öre för dag och lärjunge. De sakkunniga finna det
traliseringen. föreslagna beloppet efter förhållandena väl avvägt och lämpligt även med
hänsyn därtill, att inackorderingsbidraget till lots- och fyrpersonalens barn
utgår med ungefär samma belopp. Mot vad överstyrelsen anfört rörande
den mera detaljerade utformningen av bestämmelserna hava de sakkunniga
intet väsentligt att invända. Det ligger i sakens natur, att centraliseringen
av fortsättningsskolväsendet måste vara fullt frivillig från skoldistriktens
sida. Men har ett skoldistrikt beslutat att centralisera skolväsendet, så mäste
lärjungar och målsmän underkasta sig detta beslut, såvida icke åt lärjungarna
på annat sätt beredes undervisning, som av skolstyrelsen godkännes.
Beträffande anslagsfrågan vilja de sakkunniga i likhet med statskontoret
framhålla, att en sådan uppdelning bör ske, att de verkliga kostnaderna för
centraliseringen och för avlönande av lärare kunna var för sig med lätthet
utläsas. Då de båda beloppen komma att stå i sådant förhållande till varandra,
att en ökning av bidraget till centraliseringen motsvaras av en minskning
av utgifterna för lärarlönen, synas de lämpligen kunna uppföras under en
för hela förslagsanslaget gemensam överrubrik, under vilken anslagen för
de båda olika ändamålen fördelas med särskilda rubriker.

»ingsskola ärandet av centraliserat fortsättningsskolväsen inom större skoldistrikt
för mindre kommer säkerligen att stundom medföra en del organisationssvårigheter,
folkskolans som måhända icke alltid kunna på lämpligaste sätt lösas inom de hittills
lärjungar, gällande författningarnas ram. I den mån sådana hinder kunna redan nu
förutses, böra de genom författningsändringar undanröjas. Skolöverstyrelsen
har också såväl i skrivelse den 28 december 1926 som i den anbefallda
utredningen angående centraliseringen påvisat behovet av en del sådana förändringar.

Enligt bestämmelserna i fortsättningsskolstadgau skall för minderåriga, som
genomgått den egentliga folkskolan, upprättas fortsättning.eskola. För dem.
sorn. genomgått mindre folkskola och åt vilka tillfälle att deltaga i undervisningen
i fortsättningsskola icke kunnat beredas, skall anordnas mindre
fortsättningssJcola (= en art av ersättningsskola). På grund av dessa bestämmelser
har man ansett sig förhindrad att upprätta en fortsättningsskola
uteslutande för lärjungar, som genomgått mindre folkskola. Det bör i detta
sammanhang erinras om att lärjungarna i mindre folkskola hänvisas dit,
icke på grund av att de sakna förmåga att inhämta den egentliga folkskolans
lärokurs eller äro undermåliga i något annat avseende, utan därför att
de äro bosatta i en trakt, där barnantalet är så ringa, att egentlig folkskola
icke ansetts behövlig. Lärjungarna i den mindre fortsättningsskolan äro således
i allmänhet intellektuellt likställda med fortsättningsskolans lärjungar,
men då den mindre fortsättningsskolan icke kan göras yrkesbestämd, gå dess
lärjungar miste örn en undervisning, som ofta skulle vara den för dem
värdefullaste. Hittills har detta icke vållat så stora olägenheter, enär antalet
lärjungar i en mindre fortsättningsskola i regel är så ringa, att undervisning i
arbetskunskap med därav följande specialisering icke varit lämplig. Helt
annorlunda ställer sig saken, örn fortsättningsskolväsendet centraliseras.
Sammanföras lärjungar från flera mindre fortsättningsskolor, bör den för
dem upprättade skolan få fortsättningsskolans karaktär och möjligheter.
Nödvändigheten härav framträder i bland annat överstyrelsens utredning,
där det påvisas, att det i Norrland finnes skoldistrikt med 30—40 mindre

Kungl. Maj.ts proposition Nr 134. 57

folkskolor. Givetvis måste, om skolväsendet centraliseras, den fortsatta undervisningen
för lärjungarna från dessa skolor kunna meddelas i fullständiga
fortsättningsskolor, allmänna eller yrkesbestämda.

Den föreliggande frågan har emellertid även en ekonomisk innebörd.

Arvodet för lärare är lägre vid mindre fortsättningsskolor än vid fortsättningsskolor.
Detta torde hava sin grund däri, att man tänkt sig ett i regel
ganska ringa antal lärjungar i de mindre fortsättningsskolorna samt att
undervisningen oftast skulle handhavas av lärarinna med kompetens, motsvarande
småskollärarinnas. Sakkunniga anse sig icke här böra närmare
ingå på frågan örn avlöningen för lärarna men vilja påpeka, att de nämnda
skälen för den lägre avlöningen vid de mindre fortsättningsskolorna bortfalla,
där centraliseringen genomföres. Denna medför nämligen ett större
antal lärjungar i varje upprättad skola, och vid de genom centralisationen
uppkomna skolorna torde icke böra anställas lärare med lägre kompetens
än vid fortsättningsskolor i övrigt. Under den av de sakkunniga företagna
studieresan inom de delar av Norrland, där de mindre folkskolorna äro talrikast,
framträdde också synnerligen starkt befolkningens bestämda önskan,
att meddelandet av den fortsatta undervisningen måtte även för deras barns
vidkommande anförtros åt fullt kompetenta lärare. Sakkunniga anse, att
denna önskan bör i möjligaste mån uppfyllas, och biträda därför utan tvekan
skolöverstyrelsens av statskontoret tillstyrkta förslag, att fortsättningsskola
må kunna anordnas för meddelande av fortsatt undervisning åt lärjungar,
som avgått från mindre folkskola, då fortsättningsskolområdet omfattar två
eller flera folkskolområden, inom vilka den allmänna barnundervisningen
meddelas i mindre folkskola.

De sakkunniga sammanfatta sina uttalanden och sina förslag ifråga örn Sammanfattfortsättningsskolans
centralisering på följande sätt:

Frågan örn fortsättningsskolväsendets centralisering har varit föremål för
ingående utredning av skolöverstyrelsen, som även framlagt förslag i ärendet.
Förslaget grundar sig huvudsakligen på den principen, att skoldistrikt
för bestridande av kostnaderna för skolskjutsar eller inackordering av fortsättningsskolpliktiga
barn må kunna erhålla statsbidrag intill belopp, motsvarande
besparingar, vilka uppkomma genom indragning av fortsättningsskola,
som blir obehövlig på grund av centraliseringen. Skolorganisationen
skulle prövas och godkännas av skolöverstyrelsen men den årliga rekvisitionen
av statsbidraget göras hos länsstyrelsen.

Sakkunniga biträda i likhet med statskontoret i allt väsentligt skolöver*
styrelsens förslag. Men därjämte framhålla sakkunniga, att nämnda statsbidrag
bör kunna tillfälligtvis för kortare tid utgå, om vederbörande folkskolinspektör
vitsordar, att motsvarande besparing uppkommer genom indragning
av eljest erforderlig skola. Sakkunniga påvisa även, att det i vissa
fall finnes ett oundgängligt behov av inackordering eller skolskjutsar för
fortsättningsskolpliktiga långt från skola boende barn, utan att särskild fortsättningsskola
för dem eljest kan anses motiverad. I sådana fall bör statsbidrag
utgå enligt de villkor, som i motsvarande fall tillämpas beträffande
lärjungar i folkskolan, varför uttrycket »skolpliktiga barn» i författningarna
angående dessa statsbidrag bör anses innefatta även lärjungar i fortsättningsskolan.
Det av skolöverstyrelsen i framställning den 28 december
1926 framförda förslaget, att egentlig fortsättningsskola — allmän eller
yrkesbestämd —- må kunna i vissa fall anordnas även för lärjungar, som

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

avgått från mindre folkskola, finna sakkunniga utgöra en förutsättning
för centraliseringens genomförande inom en del skoldistrikt och även från
andra synpunkter beaktansvärt.

Sakkunniga hemställa alltså, att nödiga åtgärder måtte vidtagas för en
frivillig centralisering av fortsättningsskolväsendet enligt i huvudsak följande
allmänna grunder:

1. Skoldistrikt, som genomför sådan centralisering av fortsättningsskolväsendet,
att eljest erforderlig skola därigenom bliver obehövlig,
må, på sätt här nedan sägs, kunna erhålla statsbidrag till
bestridande av kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar
för fortsättningsskolpliktiga lärjungar, vilka eljest icke skulle
kunna besöka skolan på grund av dess avstånd från hemmet eller
andra liknande omständigheter.

2. Statsbidrag enligt punkt 1 må till ett skoldistrikt utgå med
högst det belopp, som motsvarar den besparing i statsbidraget till
avlönande av lärare i fortsättningsskola inom distriktet, vilken uppkommer
därigenom, att eljest erforderlig skola på grund av centraliseringen
bliver obehövlig. Vid beräkning av denna besparing
skall hänsyn tagas endast till fortsättningsskolor och mindre fortsättningsskolor,
som av skolöverstyrelsen förklarats vara erforderliga,
därest statsbidrag till centralisering icke utginge; dock att statsbidrag
till fortsättningsskolväsendets centralisering må kunna enligt
eljest angivna grunder utgå för en tid av högst två år, därest statens
vederbörande folkskolinspektör vitsordar, att motsvarande besparing
i statsbidraget till avlönande av lärare vid fortsättningsskola
inom distriktet därigenom uppkommer.

3. Statsbidrag, som här avses, må utgå med belopp, som motsvarar
kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar,
dock för varje lärjunge med högst 1 krona 25 öre för dag, och
skall statsbidraget utgå endast för dag, för vilken avgift för inackordering,
skolhushåll eller skolskjuts verkligen förekommit.

4. Pågår undervisningen i skola, till vilken hänvisats lärjunge,
för vilken här avsett statsbidrag utgår, mindre än 30 timmar i veckan,
beräknas statsbidraget för det antal dagar, för vilket bidraget
skulle utgått, örn undervisningen fortgått 30 timmar i veckan.

5. Beslutar skoldistrikt att med bidrag av statsmedel centralisera
fortsättningsskolorna, åligger det fortsättningsskolstyrelsen att allt
efter förekommande fall anordna inackordering, skolhushåll eller
skolskjutsar för lärjungarna, och skall lärjunge, som ej genom målsmans
egen försorg erhåller stadgad fortsatt undervisning, vara skyldig
att ställa sig till efterrättelse vad skolstyrelsen angående hans
skolgång bestämmer.

6. Målsman, som själv ombesörjer inackordering, skolhushåll eller
skolskjuts åt lärjunge, för vilken statsbidrag utgår, må efter medgivande
av skolstyrelsen kunna utbekomma det för lärjungen i fråga
utgående statsbidraget.

7. Ar antalet från skola avlägset boende lärjungar så ringa, att
särskild fortsättningsskola för dem ej anses erforderlig, må bidrag
av statsmedel till inackordering eller skolskjutsar för dem kunna
utgå enligt de bestämmelser, som i motsvarande fall gälla beträffande
skolpliktiga barn, som tillhöra folkskolan.

8. Omfattar fortsättningsskolområde två eller flera folkskolområ -

59

Kungl. Majds proposition Nr 134.

den, inom vilka den allmänna barnundervisningen meddelas i mindre
folkskola, må fortsättningsskola kunna anordnas för undervisning
även åt lärjungar, som avgått från mindre folkskola.

Skolöverstyrelsen anför härom:

Mot ett möjliggörande av fortsättningsskolväsendets centralisering enligt
de huvudsakliga grunder och i den utsträckning, som det framlagda förslaget
innebär, göras i de inkomna yttrandena inga allvarliga erinringar. Ett
stort antal folkskolinspektörer har dock framhållit såsom önskemål eller
vrkat, att även i andra delar av riket än inom de fyra nordligaste länen
.statsbidrag måtte utan samband med indragning av eljest erforderlig fortsättningsskola
kunna i vissa fall utgå till inackordering av långt från skola
boende fortsättningsskolpliktiga barn. Ett par inspektörer anse det icke erforderligt,
att bestämmandet av antalet fortsättningsskolor hänskjutes till
överstyrelsen. Domkapitlet i Härnösand finner centraliseringen av behovet
påkallad men gör gällande, att en fullständig centralisering av skolväsendet
skulle ställa mycket stora krav på statskassan. Domkapitlet i I/ideå anser, att
ett genomförande av det nu framlagda förslaget skulle medföra stora besparingar
för statsverket. Länsstyrelsen i Karlskrona framhåller vikten av att
målsmännen icke påtvingas centraliseringsformer, som de icke gilla, och
länsstyrelsen i Vänersborg framhåller nödvändigheten av t}rdliga föreskrifter
angående statsbidraget till centraliseringen samt påpekar, att rekvisitionerna
av medlen måste åtföljas av för kontrollen erforderliga styrkta uppgifter.

Skolöverstyrelsen får angående den här föreliggande frågan anföra följande.
De sakkunnigas förslag rörande centraliseringen överensstämmer i allt
väsentligt med det av överstyrelsen den 29 september 1928 framlagda. Den
vidtagna jämkningen, enligt vilken statsbidrag till centraliseringen skulle
under en tid av intill två år kunna utgå, om vederbörande folkskolinspektör
vitsordar, att eljest erforderlig fortsättningsskola indragits, vill överstyrelsen
icke motsätta sig. De sakkunnigas förslag, att utan samband med indragning
av fortsättningsskola må för fortsättningsskolpliktiga kunna utgå statsbidrag
till skolskjutsar inom vilket län som helst och till inackordering
inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län innebär
ingen ändring i vad under de senare åren i mindre omfattning förekommit.
Överstyrelsen anser, att en mindre del av anslagen till beredande av skolskjutsar
eller av inackordering för skolpliktiga barn alltjämt bör kunna
tagas i anspråk för fortsättningsskolans lärjungar enligt de bestämmelser,
som äro givna i kungörelserna rörande användningen av de nämnda anslagen
(143/1926 och 130/1931). Skulle ett förtydligande uttalande angående
innebörden av dessa bestämmelser anses erforderligt, tillstyrker överstyrelsen,
att ett sådant måtte komma till stånd.

Enligt överstyrelsens mening kunna goda skäl anföras för en utvidgning
av rätten till här ifrågavarande inackorderingsbidrag till att gälla inom
samtliga län i riket. I synnerhet beträffande vissa skärgårdsdistrikt skulle
ett sådant statsbidrag vara väl motiverat. Överstyrelsen har också i utlåtande
den 24 april 1930 (Statens offentliga utredningar 1930 nr 19) framhållit
dessa synpunkter och hemställt, att ett extra anslag å 15,000 kronor
till inackordering för vissa skolpliktiga barn i de delar av riket, där för
närvarande dylikt bidrag icke utgår, måtte utverkas. Under sådana förhållanden
finner överstyrelsen icke anledning att här närmare ingå på denna fråga.

Överstyrelsen vill i detta sammanhang erinra örn att överstyrelsen i skri -

Skolöversty relsen.

Statskontoret.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

velse den 31 augusti 1931 hemställt, att förslagsanslaget till understöd för
avlönande av lärare vid fortsättningsskolor måtte för budgetåret 1932/1933
bestämmas till 5,200,000 kronor. Skulle emellertid 1932 års riksdag komma
att bifalla eentraliseringsförslaget, bör det nämnda anslaget uppdelas på
sådant sätt, att de verkliga kostnaderna för centraliseringen kunna lätt utläsas.
Uppdelningen synes kunna ske på det sättet, att under en för hela
förslagsanslaget gemensam överrubrik anslagen för lärarlönerna och för centraliseringen
uppföras under skilda rubriker. Förslagsvis torde för budgetåret
1932 1933 de nämnda anslagen kunna uppföras med 5,100,000 kronor och

100,000 kronor. Besparing å det sammanlagda beloppet torde icke under det
första året kunna påräknas, enär med centraliseringen ett antal fortsättningsskolor
väntas träda i verksamhet å orter, där fortsatt undervisning icke hittills
kunnat anordnas.

Enligt gällande bestämmelser kan undervisningstiden vid tvåårig fortsättningsskola
växla mellan 360 och 540 timmar och för en årskurs mellan 120
och 420 timmar. Vidare kan undervisningen på olika sätt vara fördelad på
slöjd, hushållsgöromål, arbetskunskap eller allmänna ämnen. Samma växlande
tider och olikheter i övrigt kunna förekomma vid mindre fortsättningsskolor,
dock att undervisning i arbetskunskap ej kan införas i sådan
skola. Av det nu anförda torde framgå, att de statsbidragsbelopp till avlönande
av lärare, vilka inbesparas, då fortsättningsskolor nedläggas, kunna
komma att växla högst betydligt och för samma skola uppgå till olika belopp
under olika år. På grund härav skulle det kunna uppstå stora svårigheter
att pröva skoldistriktens rätt till centraliseringsbidrag år för år. Möjligen
skulle dessa olägenheter kunna till största delen undanröjas, om skolöverstyrelsen
fastställde detaljerad organisation även för varje skola, som
skulle indragas. Men en sådan ordning skulle bliva ganska betungande, och
dessutom skulle överstyrelsens beslut i de särskilda fallen icke vara tillräckligt
lättillgängliga för de myndigheter, som hade att pröva rekvisitionerna
av centraliseringsbidragen och kontrollera utbetalningarna.

För vinnande av nödig enkelhet och säkerhet vid handläggningen av hithörande
frågor bör enligt överstyrelsens mening det belopp, som skall anses
motsvara det vid indragning av fortsättningsskola på grund av skolväsendets
centralisering inbesparade statsbidraget till lärarlöner, bestämmas till
samma belopp för alla skolor oavsett undervisningstiden och örn skolorna
äro anordnade såsom allmänna eller yrkesbestämda, såsom egentliga fortsättningsskolor
eller mindre fortsättningsskolor. Lämpligen kan man beräkna
detta belopp enligt statsbidraget för allmän fortsättningsskola med minimitid,
180 timmars undervisning för år, alltså 450 kronor. Det torde böra
ankomma på riksdagen att fastställa detta enhetliga belopp, som sedan kan
av skoldistrikten läggas till grund vid kostnadsberäkningar rörande föreslagen
centralisering och av folkskolinspektörer och länsstyrelser vid granskning och
prövning av rekvisitioner av statsbidrag till centraliseringen.

Statskontoret har i förevarande fråga yttrat:

De sakkunnigas förslag rörande centralisering av fortsättningsskolväsendet
överensstämmer i huvudsak med det av skolöverstyrelsen den 29 september
1928 i sådant avseende framlagda förslaget, vilket av statskontoret den 22
november samma år i allt väsentligt tillstyrktes. Därjämte föreslå de sakkunniga,
dels att statsbidrag till centralisering må kunna under en tid av

Kungl. Maj.is proposition Nr 134. 01

intill två år utgå med högst det belopp, som motsvarar besparingar, vilka
uppkomma genom indragning av fortsättningsskola eller mindre fortsättningsskola,
som av vederbörande folkskolinspektör förklarats eljest vara erforderlig,
dels ock att, där antalet lärjungar är så ringa, att särskild fortsättningsskola
ej kan anses erforderlig, bidrag av statsmedel till inackordering
eller skolskjutsar må kunna utgå enligt bestämmelserna angående
statsbidrag för inackordering för vissa skolpliktiga barn inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste
gränsorter, och för anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn
(d. v. s. uttrycket »skolpliktiga barn» i här avsedda författningar skulle anses
innefatta även lärjungar i fortsättningsskola).

Statskontoret, som icke har något att erinra mot de sakkunnigas sålunda
föreslagna tillägg, vill emellertid framhålla, att vederbörande myndigheter
redan nu ansett sig med stöd av gällande bestämmelser i ämnet kunna
utbetala dylikt bidrag för beredande av inackordering och skolskjutsar även
åt fortsättningsskolans lärjungar. Då emellertid tvekan kan råda om bestämmelsernas
rätta innebörd, synes ett förtydligande, på sätt de sakkunniga
föreslagit, böra komma till stånd. Enär även nu statsbidrag utgår till ifrågavarande
kostnader för fortsättningsskolans lärjungar, torde de sakkunnigas
förslag i denna del icke innebära någon merutgift för statsverket.

I detta sammanhang har statskontoret ansett sig böra något beröra, vad
skolöverstyrelsen i sitt den 24 november 1931 avgivna yttrande över ifrågavarande
sakkunnigas förslag anfört beträffande fortsättningsskolans centralisering.
Enligt skolöverstyrelsens mening bör för vinnande av nödig enkelhet
och säkerhet vid handläggningen av frågan om statsbidrag för fortsättningsskolornas
centralisering det belopp, som skall anses motsvara det vid indragning
av fortsättningsskola på grund av skolväsendets centralisering inbesparade
statsbidraget till lärarlöner, bestämmas till samma belopp för alla
skolor oavsett undervisningstiden och skolornas anordnande såsom allmänna
eller yrkesbestämda, såsom egentliga fortsättningsskolor eller mindre fortsättningsskolor.
Lämpligen kunde detta belopp beräknas enligt enahanda
grunder som statsbidraget för allmän fortsättningsskola med minimitid, 180
timmars undervisning för år, alltså 450 kronor.

Mot den av skolöverstyrelsen sålunda föreslagna beräkningsgrunden för
statsbidraget torde kunna anföras, att utgifterna för det centraliserade fortsättningsskolväsendet
i vissa fall skulle komma att överstiga kostnaderna för
det icke centraliserade. Så torde särskilt vara förhållandet, då vid en centralisering
mindre fortsättningsskolor komma att ersättas av allmänna eller
yrkesbestämda fortsättningsskolor. Belysande härför är det i skolöverstyrelsens
nämnda skrivelse den 29 september 1928 anförda fallet, nämligen
centraliseringen av fortsättningsskolväsendet i Norrbottens södra inspektionsområde,
där 140 mindre fortsättningsskolor med ett årligt statsbidrag av
270 kronor för skola skulle ersättas av 22 allmänna fortsättningsskolor med
ett årligt statsbidrag av 450 kronor för skola.1)

Därest emellertid det av skolöverstyrelsen föreslagna enhetliga ersättningsbeloppet
så till vida gjordes beroende av den fortsättningsskolform, som
genom centraliseringen bleve överflödig, att beloppet för exempelvis indragen
mindre folkskola sattes något lägre, förslagsvis 300 kronor, torde skolöver -

’) I det åberopade fallet räknar dock skolöverstyrelsen med en mindre besparing, om
fortsättningsskolan anordnas såsom allmän. (Se sakkunnigas betänkande sid. 78).

Departe mentschefen.

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

styrelsens förslag knappast medföra någon större utgiftsökning. Men även
om det av skolöverstyrelsen föreslagna enhetliga ersättningsbeloppet, reducerat
i vissa fall på sätt nyss föreslagits, skulle medföra någon utgiftsökning,
synes det statskontoret, att denna merkostnad mer än väl uppväges
av den enkelhet och reda, som härigenom vinnes vid handläggandet av hithörande
frågor.

Behovet av en centralisering av fortsättningskolväsendet är allmänt
erkänt. Den nuvarande organisationen medför, att det mångenstädes uppstår
skolavdelningar med så ringa barnantal, att det från såväl pedagogisk
som ekonomisk synpunkt måste anses högeligen önskvärt att flera
sådana avdelningar vid undervisningen sammanföras till en enda. I regel
kan detta icke ske utan att antingen skolskjutsar eller inackordering av
lärjungarna tillgripes. Kostnaderna härför kunna icke i förväg exakt
beräknas men måste i alla händelser helt bestridas av statsmedel på grund
av den beträffande utgifterna för fortsättningsskolan tillämpade principen,
att skoldistrikten endast skola tillhandahålla lokaler och nödig undervisningsmateriel.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget grundar sig i allt väsentligt
på en tidigare framställning i ärendet från skolöverstyrelsen. För att icke
opåräknade statsutgifter skola uppstå, förutsättes, att centralisering
icke tillgripes, örn statsutgifterna för centraliseringen skulle hilva större
än statsbidraget till avlönande av lärare vid de skolor, som skulle indragas.
Därjämte skulle maximikostnaderna för skolskjutsar eller in
ackordering för varje harn och dag bestämmas till 1 krona 25 öre, vilket
i det närmaste motsvarar det belopp, 40 kronor för månad, som kan utgå
vid inackordering för skolundervisning av lots- eller fyrpersonalens barn.
Det beräknas, att en icke oväsentlig besparing av statsutgifter skulle
genom en på detta sätt anordnad centralisering uppstå, men särskilt bleve
det av betydelse, att en värdefullare undervisning bereddes harn från glest
befolkade bygder.

I sitt utlåtande den 24 november 1931 angående de sakkunnigas betänkande
har överstyrelsen hemställt örn sådan jämkning av de föreslagna
grunderna för beräkning av det högsta belopp, varmed statsbidraget till
centraliseringen inom ett skoldistrikt skulle kunna utgå, att till grund för
beräkningen lägges ett av riksdagen bestämt belopp, som skall anses motsvara
den besparing av statsbidrag till lärarlöner, som uppstår för varje
på grund av centraliseringen indragen skola. Genom detta förslag skulle
för ärendenas handläggning vinnas en förenkling, som måste betecknas
såsom synnerligen önskvärd. Utan en sådan bestämmelse skulle det nämligen
bliva förenat med stora svårigheter för de prövande och kontrollerande
myndigheterna att tillförlitligt beräkna de belopp, utöver vilka
kostnaderna för centraliseringen icke finge gå. Förslaget tillstyrkes av
statskontoret.

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att det belopp, som borde anses motsvara
besparingen, då skola indrages, skulle bestämmas till 450 kronor,
vilket utgår till läraravlöningen vid allmän fortsättningsskola med minimiundervisningstid,
180 timmar för år. Härtill kan göras den anmärkningen,
att örn en mindre fortsättningsskola indrages, blir den verkliga
besparingen endast omkring 270 kronor. Statskontoret bar därför ifrågasatt,
att det enhetliga ersättningsbeloppet skulle bestämmas till exempelvis
300 kronor för indragen mindre fortsättningsskola.

Det bör vid bedömandet av denna fråga uppmärksammas, att vare
sig det nämnda beloppet bestämmes till 450 eller 300 kronor, innebär
icke detta, att omkostnaderna för centralisering alltid komma
att uppgå till motsvarande belopp. Dessa omkostnader bliva nämligen,
särskilt där inackordering och ej skolskjutsar kommer till användning,
i det närmaste belt beroende av antalet lärjungar i den indragna
skolan. Inackorderingsavgiften för en lärjunge under sex veckor skulle
komma att uppgå till högst 52 kronor 50 öre. Finnes i den till indragning
bestämda skolan endast 3 lärjungar, stanna utgifterna för centraliseringen
vid 157 kronor 50 öre, oavsett örn det belopp, som kunnat komma till
användning, bestämts till 300 eller 450 kronor. Men uppginge antalet lärjungar
till sex, bomme inackorderingsavgifterna att stiga till 315 kronor,
och någon centralisering skulle då knappast komma till stånd, örn 300 kronor
vore det belopp, som statsutgifterna för centraliseringen icke finge
överstiga. Det framgår härav, att örn det högsta belopp, som kunde tagas
i anspråk för centraliseringen, bestämdes till 450 kronor vid indragning
av fortsättningsskola men blott 300 kronor, då mindre fortsättningsskola
indrages, detta skulle medföra vissa icke önskvärda konsekvenser. I de
delar av landet, där folkskoleväsendet nått sådan utveckling, att mindre
folkskolor allmänt blivit ersatta med folkskolor, skulle statsverket komma

att bekosta centralisering av fortsättningsskolväsendet, örn antalet lär • jungar

i de indragna fortsättningsskolorna icke i medeltal överstege åtta.
Däremot skulle i skoldistrikt med ett flertal mindre folkskolor centraliseringen
i allmänhet kunna genomföras endast örn lärjungarnas antal i de
mindre fortsättningsskolorna i allmänhet icke överstege fem. Olämpligheten
av en sådan anordning framträder särskilt starkt, örn man erinrar
sig, att det i regel jämförelsevis lätt kan inrättas fortsättningsskola, där
folkskola finnes, men att den fortsatta undervisningen inom skoldistrikt
med ett större antal mindre folkskolor näppeligen kan tillfredsställande
ordnas utan genom centralisering.

Vid lösningen av den föreliggande frågan kan man icke fasthålla vid, att
utgifterna för centraliseringen med nödvändighet måste i varje särskilt
fall motsvaras av fullt ut lika stora besparingar. Frågan måste givas en
något vidare innebörd, varvid man i någon mån låter de betydligt större
besparingar, som uppkomma vid indragning av fortsättningsskolor med

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

iinga barnantal, i någon mån underlätta den nödvändiga centraliseringen
av mindre fortsättningsskolor med större antal lärjungar. Jag tillstyrker
därför skolöverstyrelsens här ifrågavarande, i utlåtandet av den 24 november
1931 framlagda förslag oförändrat, så mycket mera som detta även
i hög grad förenklar handläggningen av ärendena. Emellertid synes mig
varje skoldistrikt böra äga att, innan en ny centraliseringsorganisation
mera definitivt bliver fastställd, under viss tid pröva dess lämplighet och
härunder åtnjuta vederbörligt statsbidrag. Jag föreslår alltså, att statsbidrag
till fortsättningsskolväsendets centralisering må kunna enligt eljest
angivna grunder utgå för en tid av högst två år, därest statens vederbörande
folkskolinspektör vitsordar, att motsvarande besparing i statsbidraget
till avlönande av lärare vid fortsättningsskola inom distriktet
därigenom uppkommer.

Enligt nu gällande bestämmelser har staten åtagit sig att helt bekosta
den ökning av utgifterna, som uppstår, örn skoldistrikten genom införande
av yrkesbestämda fortsättningsskolor eller utsträckning av undervisningstiden
förbättrar skolväsendet. En motsvarande förbättring av undervisningen
följer i vissa fall med centraliseringen, i det att lärjungar, som
genomgått mindre folkskola, därigenom kunna beredas fortsatt undervisning
i egentlig fortsättningsskola, allmän eller yrkesbestämd. I regel
torde denna förbättrade undervisning icke komma att vålla några ökade
utgifter, enär lärjungarna från de genom centraliseringen indragna skolorna
kunna hänvisas till eljest i verksamhet varande skolor, som ej hava
fyllda avdelningar. Men i enstaka fall, särskilt inom skoldistrikt med förhållandevis
stort antal mindre folkskolor, kan det bliva erforderligt att på
grund av centraliseringen öka antalet läraravdelningar vid någon eller
några fortsättningsskolor. Det har ifrågasatts, att statsbidraget till inackordering
av lärjungarna skulle i sådana fall minskas. Därigenom skulle
emellertid centraliseringen av fortsättningsskolväsendet försvåras, där dep
bäst behöves. Ofta skulle det icke heller kunna avgöras, huruvida ökningen
av antalet läraravdelningar förorsakats av centraliseringen eller därav,
att man velat specialisera undervisningen för att exempelvis kunna bereda
flickorna undervisning i husligt arbete. Skolöverstyrelsen har i sin skrivelse
den 29 september 1928 (sakkunnigas betänkande sid. 74) utförligt
behandlat denna fråga, och jag ansluter mig till överstyrelsens mening,
att vid beräkning av statsbidrag till inackordering eller skolskjutsar hänsyn
icke må tagas till avlöningen åt lärarna vid de skolor, där lärjungarna
efter centraliseringen komma att undervisas. Likaledes tillstyrker jag
sådan för centraliseringens genomförande nödvändig ändring av bestämmelserna
i §§ 54 och 55 fortsättningsskolstadgan, att även för lärjungar,
som avgått från mindre folkskola, må vid centralisering kunna upprättas
egentlig fortsättningsskola.

I vissa fall föreligger behov av inackordering av fortsättningsskolplik -

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

tiga barn även utan samband med fortsättningsskolväsendets centralisering.
I avseende härå hava de sakkunniga frambållit lämpligheten av att
bestämmelserna angående statsbidrag till inackordering av lärjungar i
folkskolan måtte vinna tillämpning beträffande fortsättningsskolans lärjungar.
Härigenom skulle för en mycket ringa kostnad kunna undvikas
uppkomsten av en del fortsättningsskolor med alltför litet barnantal. Jag
-tillstyrker detta förslag under hänvisning jämväl till att i propositionen
nr 77 vid årets riksdag hemställts örn ett extra anslag å 15,000 kronor till
inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn, tillhörande skoldistrikt
i andra delar av riket än de fyra nordligaste länen. Tills vidare torde det
vara lämpligast, att de medel, som i här ifrågavarande fall utanordnas
för inackordering av fortsättningsskolpliktiga lärjungar, utgå från samma
anslag som medlen till inackordering av folkskolans lärjungar, alltså från
de anslag, som beviljas för inackordering av vissa skolpliktiga barn. Det
torde vara lämpligt att utverka riksdagens förklaring, att den icke har
något att erinra häremot. Även med avseende å anslaget till statsbidrag
till skolskjutsar hava de sakkunniga uttalat önskvärdheten av dess användning
för fortsättningsskolpliktiga barn i fall, då centralisering ej är
i fråga. I anledning härav vill jag framhålla, att detta anslag enligt gällande
författningsbestämmelser kan användas jämväl för sådant ändamål,
och Kungl. Maj:t har också, alltsedan anslagets tillkomst, ansett sig oförhindrad
att disponera medel ur detsamma till skolskjutsar för fortsättningsskolbarn.
Någon riksdagens förklaring på denna punkt torde därför
ej vara erforderlig.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami.

108 haft. (Nr 134.)

5

66

Kungl. Maj.is proposition Nr 134.

De sakkunniga.

Behovet av
särskilda
lärare vid
fortsättningsskola.

VII. Anställningsvillkor för lärare vid fortsättningsskolan.

De sakkunniga yttra rörande anställningsformerna för lärare vid fortsättningsskolan
följande:

Undervisningen i fortsättningsskolan har hittills till största delen meddelats
av lärare, som hava sin huvudsakliga sysselsättning inom annat område
(folkskollärare och andra lärare, yrkesmän o. s. v.). Så torde ock allt
framgent bliva förhållandet. Alltmera gör sig emellertid behovet gällande
av särskilda vid fortsättningsskolan anställda lärare. Skolöverstyrelsen
har också redan i sin framställning den 28 december 1926 på ett enligt
sakkunnigas mening fullt övertygande sätt uppvisat, att det för fortsättningsskolornas
normala utveckling och i vissa fall för möjligheten att
uppehålla undervisningen är nödvändigt att kunna anställa lärare med arbetet
inom fortsättningsskolan såsom huvudsyssla. Sakkunniga hava funnit
riktigheten härav på olika sätt bekräftad.

Visserligen kan skoldistrikt med tillämpning av bestämmelserna i § 5 av
reglementet för statens pensionsanstalt reglera tjänster för lärare med full
tjänstgöring vid fortsättningsskola och därmed bereda tjänstens innehavare
pensionsrätt, men det finnes inga föreskrifter om att därmed skall följa rätt
till ålderstillägg, viss del av lön under sjukdom eller bostad och bränsle.
Icke heller äger ordinarie folkskollärare att för uppfattning i högre lönegrad
tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort vid fortsättningsskola, medan
han däremot får för sådant ändamål räkna tjänstgöring vid t. ex. högre
folkskola, skeppsgosseskola, skyddshem och sjukvårdsanstalt. Det är under
sådana förhållanden uppenbart, att lärare, som kan erhålla ordinarie tjänst
vid folkskola, icke kvarstannar någon längre tid vid fortsättningsskola, och
att kunna för anställning nied full tjänstgöring vid fortsättningsskola förvärva
de mera erfarna och dugligaste folkskollärarna synes under nuvarande
förhållanden vara uteslutet. En del skoldistrikt, som hava funnit det
nödvändigt att anförtro den fortsatta undervisningen åt särskilda lärare med
full tjänstgöring, hava sökt erhålla lämpliga lärare på det sättet, att några
ordinarie folkskollärare tilldelats tjänstledighet vid folkskolan och förordnats
att uppehålla undervisningen i fortsättningsskolan. Dessa lärare åtnjuta då
på grund av anställningen vid folkskolan de med en ordinarie befattning
förenade här ovan angivna förmånerna, som icke äro tillförsäkrade lärarna
vid fortsättningsskolor. Anordningen måste betecknas såsom en av förhållandena
framtvingad nödfallsåtgärd, som icke bör för framtiden bibehållas.
Den kan också praktiseras huvudsakligen endast i städer och liknande samhällen.

Emellertid erfordras för den fortsatta undervisningen även lärare med
annan utbildning än folkskollärares, i främsta rummet lärarinnor i hushållsgöromål
och i kvinnlig slöjd. Den anställning, som gällande författningar
tillförsäkra dessa lärarinnor och andra fortsättningsskolans lärare,
vilka icke hava annan befattning att återgå till, måste betecknas såsom
mycket otillfredsställande. Som förut framhållits kunna tjänsterna visserligen

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

regleras och lärarna därmed erhålla fast anställning och pensionsrätt. Sådan
reglering har också kommit till stånd i en del skoldistrikt. Men då därmed
icke följa några ökade bidrag av statsmedel, äro skoldistrikten självfallet
ganska obenägna att genomföra tjänsteregleringar, som skulle medföra ökade
kommunala kostnader för fortsättningsskolan. Alltjämt äro därför här ifrågavarande
lärare i stor utsträckning anställda för en kurs i sänder eller möjligen
tills vidare med uppsägningsrätt utan andra löneförmåner än det utgående
statsbidraget. Drabbas de av sjukdom, åtnjuta de ingen lön, så
länge sjukdomen varar, och ofta förlora de omedelbart anställningen. Hur
länge de än tjänstgöra, erhålla de intet ålderstillägg.

Fortsättningsskolans lärare hava i allmänhet ett mycket krävande arbete,
och särskilt gäller detta de lärare, som helt ägna sina krafter åt denna
skola. På landsbygden få dessa lärare ofta flytta från skola till skola med
omkring sex veckors tjänstgöring på varje plats. Det är tydligt, att en sådan
ambulerande lärares tjänstgöring blir betydligt mera ansträngande och
i många avseenden besvärligare än andra lärares. Därtill kommer, att de
enligt vad ovan framhållits oftast sakna den trygga ställning och övriga förmåner,
som eljest bruka tillkomma lärare Likväl är det för den fortsatta
undervisningen av den allra största betydelse, att dessa lärare stå till förfogande
och att mau kan till dessa tjänster erhålla erfarna och verkligt dugande
lärarkrafter. Undervisningen i fortsättningsskolan bör icke och kan
icke allestädes utgöra en bisyssla för lärare med annan anställning. Särskilda
fortsättningsskollärare äro i viss utsträckning erforderliga. Utan sådana
skulle det icke bliva möjligt att i fortsättningsskolor på landsbygden
mera allmänt införa t. ex. undervisning i hushållsgöromål. I en del vidsträckta
norrländska skoldistrikt med ett fåtal folkskolor men ett överväldigande
antal mindre folkskolor torde den föreslagna centraliseringen icke
heller kunna genomföras utan att lärare av olika slag anställas med tjänstgöringen
vid fortsättningsskolan såsom huvudsyssla.

Det är därför en angelägenhet av största vikt, att skoldistrikten erhålla
större möjligheter än hittills att på ett varaktigt sätt vid fortsättningsskolorna
anställa lärare, som visat sig lämpliga att handhava den här ifrågavarande
ungdomens undervisning och fostran. Skolöverstyrelsen har i
sin framställning år 1926 med styrka framhållit detta och föreslagit
vissa åtgärder, åsyftande att medföra mera tillfredsställande anställningsförhållanden
för lärare vid fortsättningsskolor. Överstyrelsens förslag innebär,
att fortsättningsskollärare med anställning å tjänst, som reglerats för pensionsrätt
åt innehavaren, skall beredas rätt till ålderstillägg och lön under
sjukdom enligt samma grunder som lärare vid folkskola. Grundlönen skulle
utgöras av den i förhållande till tjänstgöringens omfattning utgående timlönen.
Dessutom skulle ordinarie folkskollärare äga att som tjänstetid för
uppfattning i högre lönegrad tillgodoräkna sig tjänstgöring vid fortsättningsskola.

Skolöverstyrelsens förslag innebär icke en fullständig lösning av problemet.
Men ett förverkligande av förslaget skulle dock giva de med full
tjänstgöring vid fortsättningsskola anställda lärarna en avsevärt förbättrad
ställning. Folkskollärare med undervisning i fortsättningsskola såsom huvudsyssla
behövde icke längre räkna med att varje års tjänstgöring vid fortsättningsskola
medför förlusten av ett tjänstår för högre lönegrad. Icke
heller behövde han oroa sig för att han vid inträffande sjukdom komme

Förslag av
skolöverstyrelsen
år
192(1.

Förslagets
betydelse
med särskild
hänsyn till
skolköksundervisningen.

68 Kungl. 3faj:ts proposition Nr 134.

att helt sakna existensmedel. Han kunde således kvarstanna vid fortsättningsskolan
och behövde icke såsom nu ivrigt söka efter tillfälle att snarast
möjligt komma över till folkskolan med dess tryggare anställningsvillkor.

Därmed skulle uppstå större möjligheter att vid fortsättningsskolan behålla
goda lärare i de ämnen, vari undervisningen lämpligen kan meddelas
av folkskollärare. Största betydelsen skulle måhända förslaget få för lärarna
i de mera praktiskt betonade ämnena, såsom hushållsgöromål, verkstadsarbete,
slöjd. Behovet av tryggare anställningsförhållanden vid fortsättningsskolan
gör sig också starkast gällande beträffande dessa lärare, som endast
i mycket få fall kunna erhålla fast anställning vid annan läroanstalt.

Överstyrelsens förslag avser endast sådana fortsättningsskolans lärare, som
innehava befattning, vilken reglerats enligt bestämmelserna i § 5 av reglementet
för statens pensionsanstalt. Dylik reglering av tjänster har hittills
icke genomförts i särskilt stor utsträckning. Orsakerna härtill äro flera.
Ganska allmänt torde den uppfattningen vara rådande, att lärare med fast
anställning å reglerad tjänst skall åtnjuta de förmåner (ålderstillägg m. m.),
som eljest tillkomma ordinarie lärare. Men då staten icke lämnar bidrag
härtill för lärare vid fortsättningsskolor, skulle reglering på sådana grunder
av tjänsterna medföra kommunala utgifter, vilka anses rätteligen böra bestridas
med statsmedel, liksom fallet är beträffande folkskolan. På grund
härav hava skoldistrikten i åtskilliga fall uraktlåtit att reglera tjänsterna,
ehuru alla förutsättningar därför eljest föreligga. Överstyrelsens förslag
skulle i stort sett undanröja dessa skoldistriktens betänkligheter av ekonomisk
art, och man kan förvänta, att skoldistrikten, där behov av lärare med
full tjänstgöring föreligger, komma att i större utsträckning än hittills inrätta
tjänster för lärare med undervisning i fortsättningsskolan som huvudsyssla.

Som förut i detta betänkande framhållits, införes undervisning i hushållsgöromål
för flickor allt allmännare i fortsättningsskolan. De lärarinnor, som
anlitas härför, hava i regel ingen annan tjänst, och deras anställning vid
fortsättningsskolan har hittills oftast varit av tillfällig art. Det är ganska
vanligt, att skoldistrikt för varje år nyanställer lärarinna för de kurser i
hushållsgöromål, som hållas vid distriktets fortsättningsskolor.

Detta, bör icke längre fortgå inom de skoldistrikt, där antalet fortsättningsskolpliktiga
flickor är så stort, att deras undervisning i hushållsgöromål
medför full sysselsättning för en skolkökslärarinna under större delen
av året. I sådant skoldistrikt bör tjänsten regleras och lärarinnan erhålla
fast anställning. Svårare ställer det sig att ordna denna angelägenhet i distrikt,
där det årligen erfordras endast en eller ett par 5— 6 veckors kurser i
hushållsgöromål. Förekommer intet ordnat samarbete mellan flera sådana
skoldistrikt, uppstå lätt svårigheter att upprätthålla undervisningen på ändamålsenligt
sätt. Så t. ex. kan tiden för kurserna näppeligen i enlighet med
föreskrifterna i fortsättningsskolstadgan angivas i det för skolorna gällande''
reglementet utan måste årligen för varje kurs bestämmas med hänsyn till
när lärarinna kan erhållas. Det är tydligt, att ovissheten angående till vilken
tid fortsättningsskolkursen blir förlagd medför olägenheter för målsmännen.
Allt emellanåt torde man också misslyckas i försöken att erhålla
lärarinna på lämplig tid och nödgas för den skull indraga skolkökskursen
och i stället anordna annan undervisning för flickorna.

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Det är därför önskvärt, att mellan flera skoldistrikt, som icke var för sig
behöva en skolkökslärarinna med full tjänstgöring, anordnas ett organiserat
samarbete i här berörda avseende. Detta samarbete bör leda till att så
många skoldistrikt, att de tillsammans hava behov av en skolkökslärarinna
med full tjänstgöring, sammansluta sig och gemensamt inrätta en tjänst för
sådan lärarinna. Angående formerna härför vilja de sakkunniga hänvisa till
lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund. Anses den för inrättande av
sådant kommunalförbund nödvändiga proceduren alltför omständlig för här
ifrågavarande ändamål, torde det vara tillräckligt, att skoldistrikten sinsemellan
träffa överenskommelse att gemensamt inrätta och låta reglera en
lärartjänst. Aven vilja de sakkunniga erinra därom, att enligt lagen den 6
juni 1930 om församlingsstyrelse kan för handläggande av skolärenden bildas
s. k. kyrklig samfällighet, bestående av flera skoldistrikt.

Aven de smärre skoldistrikten kunna således genom samarbete under den
ena eller den andra formen befria skolväsendet från det beroende av rena tillfälligheter
i fråga örn möjligheten att erhålla lämplig lärare, som eljest kan
göra sig gällande. Att distrikten iakttaga försiktighet beträffande inrättandet
av lärartjänster, är visserligen erkännansvärt. Men denna försiktighet
bör dock icke drivas så långt, att skolarbetet blir lidande eller att lärarpersonalens
fullt berättigade önskan att erhålla tryggare anställning lämnas
obeaktad. Sakkunniga vilja här framhålla, att om förutsättningar för inrättande
av befattning för lärare med full tjänstgöring förefinnas men tvekan
angående det framtida behovet av tjänsten råder, detta likväl icke bör utgöra
hinder för inrättande av sådan tjänst, varom det här är fråga. Sakkunniga
hava nämligen förvissat sig örn att det i dylikt fall icke möter
hinder att reglera lärartjänst vid fortsättningsskola på sådana villkor, att
läraren kan uppsägas, om tjänsten behöver indragas. Iakttages i tveksamma
fall denna försiktighet, och vinner skolöverstyrelsens förslag om statsbidrag
till ålderstillägg och till avlönande av sjukvikarie bifall, innebär det ingen
risk för skoldistrikten att reglera lärartjänster vid fortsättningsskola i den
mån lärare med full tjänstgöring erfordras.

De av förslaget föranledda statsutgifterna kunna icke tillförlitligt beräknas
men torde enligt sakkunnigas mening knappast kunna bliva betydande.
Hittills hava reglerats endast omkring femtio tjänster för lärare med tjänstgöring
helt eller delvis vid fortsättningsskola. Det kan förutses, att detta
antal kommer att efter förändringen väsentligt ökas. Men även örn antalet
reglerade tjänster slutligen skulle komma att något överstiga det av överstyrelsen
beräknade 150, kunna varken de av dessa lärare så småningom
intjänade ålderstilläggen eller avlöningen till eventuella sjukvikarier medföra
kostnader, som kunna verka avskräckande, då det gäller att på ett ändamålsenligt
sätt ordna den fortsatta undervisningen och lärarnas anställningsförhållanden.

Det av skolöverstyrelsen framlagda förslaget innebär icke en fullständig
lösning av frågan om fortsättningsskollärarnas anställningsvillkor. Men dess
förverkligande skulle dock medföra en betydande förbättring på detta område
och giva skoldistrikten avsevärt ökade möjligheter att där så erfordras
anställa lärare med full tjänstgöring och fast anställning vid fortsättningsskolan.
Särskilt skulle detta få betydelse för de läroämnen, i vilka undervisningen
meddelas av facklärare. Då förslaget icke synes föregripa en an -

Samverkan
mellan skoldistrikt
för
anställande
av skolkökslärarinna.

Kostnaderna.

70

Skolkökslärarinna
å icke
reglerad
tjänst.

Särskilda
fortsättningsskollärares

1 »ostad .sfråga.

Kungl. May.ts proposition Nr 134.

nan och fullständigare framtida lösning av frågan, vilja de sakkunniga på
det livligaste tillstyrka, att det genomföres.

Skolöverstyrelsen har i sin utredning och sitt förslag förbigått tvenne
frågor, som sakkunniga likväl anse sig böra något beröra. Den ena av dessa
gäller beredande av rimliga tjänsteförhållanden för den jämförelsevis stora
grupp lärare, som utan att kunna bliva anställda vid fast reglerad tjänst
likväl hava undervisningen vid fortsättningsskola till buvudsyssla och belt
ägna sig däråt. Den andra frågan rör fortsättningsskollärarnas bostadsförhållanden.

Det står för de sakkunniga klart, att även om skoldistrikten i många fall
sammansluta sig och gemensamt reglera lärartjänster vid fortsättningsskola,
så komma likväl efter allmänt införande av undervisning i hushållsgöromål
vid landsbygdens fortsättningsskolor svårigheterna att få till stånd sådan
tjänstereglering att visa sig så stora, att en mängd skolkökslärarinnor nödgas
måhända under hela sin tjänstetid uppehålla undervisningen utan att
erhålla fast anställning och därmed förenade förmåner. Det kan dock icke
vara staten värdigt att låta en lärarkår, som utför ett viktigt och allmänt
högt uppskattat arbete, utföra detta arbete under så bekymmersamma förhållanden.
Den omständigheten, att skolväsendet är så organiserat, att dessa
lärarinnor måste år efter år med korta mellanrum flytta från skola till skola
och från skoldistrikt till skoldistrikt, kan icke utgöra anledning för staten,
som i verkligheten helt avlönar dem, att lämna dem utan den trygghet,
sorn rätt tili ålderstillägg, lön under sjukdom samt pension skänker. De
organisatoriska svårigheterna böra enligt sakkunnigas mening icke få utgöra
hinder för en sådan lösning av denna fråga, som billighet och rättvisa
kunna anses kräva. Sakkunniga hava tagit problemet under övervägande och
därvid närmast anslutit sig till tanken, att dessa vid fortsättningsskola tjänstgörande
skolkökslärarinnor, som icke äro anställda å reglerad tjänst, iikväl
skulle tillerkännas rätt till ålderstillägg, lön under sjukdom samt pension.
Uppflyttning i högre lönegrad finge ske, då den sammanlagda tjänstgöringen
uppginge till den därför bestämda tiden, pensionsavgift skulle obligatoriskt
avdragas å lönen och pension vid uppnådd pensionsålder uträknas
i förhållande till den sammanlagda tjänstetiden. Statsbidrag till avlönande
av sjukvikarie skulle utgå för den tid under pågående kurs sjukdomen förhindrat
tjänstgöring.

Emellertid står denna fråga i nära samband med liknande spörsmål rörande
en del vid folkskolor och andra skolor anställda Övningslärare, bland
vilka många icke hava fast anställning eller full tjänstgöring. Skolöverstyrelsen
har i annat sammanhang föreslagit utredning angående dessa lärares
tjänsteförhållanden, och 1928 års lönekommitté har funnit, att sådan utredning
snarast möjligt bör komma till stånd. Sakkunniga hava under sådana
förhållanden icke ansett sig böra nu föreslå annan åtgärd beträffande den
föreliggande frågan, än att vid den ovan åsyftade utredningen hänsyn tages
även till de fortsättningsskolans lärare, som hava arbetet i fortsättningsskolan
till huvudsyssla men likväl icke enligt nuvarande författningar erhålla
fast anställning.

Lärare vid folkskolor och vid en del andra skolor åtnjuta antingen bostad
in natura eller ock hyresersättning. Motsvarande förmåner äro icke tillförsäkrade
fortsättningsskolans lärare. Anledningen härtill torde vara, att

71

Kungl. Mcj:ts proposition Nr 134.

man räknat med att undervisningen huvudsakligen skulle såsom bisyssla
komma att handhavas av folkskolans lärare eller andra. Sedan det nu visat
sig behövligt att vid fortsättningsskolan anställa ett jämförelsevis stort antal
särskilda lärare, vilka icke hava annan befattning, lärer det bliva nödvändigt
att tillhandahålla även dessa lärare bostad och bränsle eller ock
tillerkänna dem kontant ersättning för dessa förmåner.

Den tanken torde då ligga nära till hands, att denna angelägenhet bör
ordnas på samma sätt vid fortsättningsskolan som vid folkskolan och att
det således bör ankomma på skoldistrikten att förse de fortsättningsskollärare
med bostad och bränsle, vilka icke hos stat eller kommun hava sådan
anställning, att därmed följa nämnda löneförmåner eller ersättning därför
kau anses ingå i lönen. Efter närmare övervägande av frågan hava sakkunniga
dock kommit till den uppfattningen, att denna utgift icke bör bestridas
av skoldistrikten. Det skulle nämligen strida mot de grundläggande
förutsättningarna tor fortsättningsskolans införande att påföra skoldistrikten
en del av lärarlönen. Dessutom kan man förvänta, att örn det skulle åligga
skoldistrikten att bekosta bostad åt särskilda lärare vid fortsättningsskolan,
detta komme att motverka anställandet av dylika lärare och reglering av
tjänster och därmed även förhindra införandet av undervisning i sådana
ämnen, för vilka fordras särskilda lärare, t. ex. hushållsgöromål.

Enligt det förslag, som framlagts av 1928 års lönekommitté, skulle för
folkskollärarnas vidkommande frågan om naturaförmånerna ordnas på det
sättet, att läraren tillerkändes en viss bruttolön och ägde att förhyra bostad,
som skoldistriktet vore skyldigt att tillhandahålla. Blir detta förslag genomfört,
bör enligt sakkunnigas mening frågan ordnas på samma sätt för de
här ifrågavarande lärarna vid fortsättningsskolan. För närvarande torde därför
några åtgärder för denna frågas lösning icke böra vidtagas.

Skolöverstyrelsen föreslår, att resekostnads- och traktamentsersättning,
som nu utgår till ambulerande lärarinnor i hushållsgöromål vid fortsättningsskolor,
måtte tillerkännas även andra ambulerande fortsättningsskollärare.
Sakkunniga anse, att de av överstyrelsen anförda skälen härför äro
giltiga, och tillstyrka därför förslaget.

De sakkunniga hava sammanfattat sitt uttalande och sitt förslag om fortsättningsskollärarnas
anställningsvillkor på följande sätt:

I nära samband med frågan om fortsättningsskolväsendets centralisering
står den viktiga angelägenheten att bereda möjlighet att vid fortsättningsskolan
anställa lärare med undervisning i denna skola såsom huvudsyssla.
Sakkunniga dela skolöverstyrelsens i ovan omnämnda framställning hävdade
uppfattning, att det för den fortsatta undervisningens normala utveckling
och fortgång är nödvändigt att vidtaga sådana åtgärder, att goda lärare
kunna erhållas och bibehållas. De egenartade förhållanden, under vilka
arbetet i fortsättningsskolan bedrives, kräva i viss mån säregna bestämmelser
rörande lärarpersonalen. Sakkunniga framhålla med styrka, att det är
en bjudande plikt för samhället att bereda dessa lärare och lärarinnor, som
ägna sig åt arbetet i fortsättningsskolan såsom huvudsyssla, tryggare anställningsförhållanden
än de nu i regel åtnjuta. Det av skolöverstyrelsen i detta
syfte framlagda förslaget föregriper icke en påkallad fullständigare utred -

Resekostnads-
oell
traktamente
ersättning
åt ambulerande
lärare.

Sammanta
ttninir.

72

Skolöversty relsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

ning angående övningslärares vid olika läroanstalter anställning och bör
därför kunna omedelbart genomföras.

I överensstämmelse med skolöverstyrelsens förslag yrka de sakkunniga,
att vissa fortsättningsskollärare beredas bättre anställningsförhållanden enligt
i huvudsak följande grunder:

Lärare vid folk- och småskolor medgives rätt att för uppflyttning
i högre lönegrad tillgodoräkna sig den tid, han med fast anställning
tjänstgjort på någon med pensionsrätt förenad lärarbefattning
vido fortsättningsskola.

Ålderstillägg för fast anställd lärare vid fortsättningsskola må
utgå med samma belopp och enligt i huvudsak samma grunder som
ålderstillägg till lärare vid folkskolor, varvid angående beräkning
av lönetursår må i tillämpliga delar gälla, vad i sådant avseende
är stadgat beträffande ordinarie folkskollarare.

Statsbidrag till avlönande av vikarie för på grund av styrkt sjukdom
tjänstledig fast anställd lärare vid fortsättningsskola må utgå
enligt i huvudsak de grunder, som gälla i fråga om sådan vikarie
vid folkskola.

Resekostnads- och traktamentsersättning må utgå till ambulerande
lärare vid fortsättningsskola i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som hittills varit gällande för ambulerande lärarinna i hushållsgöromål.

I sitt nu avgivna utlåtande anför skolöverstyrelsen i förevarande avseende
följande:

De sakkunnigas utredning och förslag rörande anställningsvillkor för vissa
lärare vid fortsättningsskolor grunda sig på skolöverstyrelsens framställning
den 28 december 1926. Förslaget har tidigare tillstyrkts av statskontoret
och nu av samtliga i ärendet hörda myndigheter, som i avgivet yttrande särskilt
berört denna fråga.

Skolöverstyrelsen vill framhålla, att centraliseringen av fortsättningsskolväsendet
inom de nordligaste länen icke torde kunna på lämpligt sätt genomföras
utan att särskilda fortsättningsskollärare i viss utsträckning anställas.
Vidare följer med fortsättningsskolans övergång från allmän till yrkesbestämd
skola behov av särskilda lärare i arbetskunskap i främsta rummet
lärarinnor i husligt arbete. Dessa lärare, som äro oumbärliga för
skolväsendet, som utföra ett av alla högt skattat arbete och som därtill nästan
undantagslöst måste underkasta sig en besvärlig och ansträngande tjänstgöring
med flyttningar från ort till ort, böra enligt överstyrelsens mening
icke längre lämnas utan den trygghet och det stöd, som rätt till ålderstilllägg
och till åtnjutande av viss del av avlöningen under sjukdom medför.
Att dessa lärares anställningsförhållanden icke kunnat ordnas på samma
sätt som andra lärares, kan icke få utgöra hinder för staten att på ett efter
förhållandena anpassat sätt tillgodose deras berättigade krav, som även i
lika hög grad äro skolans. Dessutom bör i detta sammanhang påpekas, att
ålderstillägg och bidrag till avlönande av sjukvikarie redan nu utgå av
statsmedel till lärare å tjänster, som organiserats genom reglering enligt §
5 i reglementet för statens pensionsanstalt, till exempel lärartjänster vid
vissa sjukvårdsanstalter och barnhem. Även får ordinarie folkskollärare för
ålderstillägg tillgodoräkna sig tjänstgöring vid nämnda anstalter liksom ock

73

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

tjänstgöring å reglerad tjänst vid skyddshem. Att lärartjänster vid fortsättningsskola
i här ifrågavarande avseende jämställas med dylika tjänster vid
nyssnämnda anstalter, synes överstyrelsen väl motiverat och ägnat att främja
en ändamålsenlig utveckling av fortsättningsskolväsendet.

Emellertid anser sig överstyrelsen böra i detta sammanhang söka närmare
klargöra några för genomförandet av förslaget betydelsefulla detaljer.
Sedan riksdagen år 1926 medgivit pensionsrätt för lärare vid fortsättningsskolor,
hava regleringar av tjänster vid fortsättningsskolor hittills godkänts
för närmare 50 skoldistrikt, huvudsakligen större landsortsdistrikt och mindre
eller medelstora städer. Tjänsterna avse nästan uudantagslöst undervisning
i hushållsgöromål eller kvinnlig slöjd. I en del fall skall tjänstgöringen förläggas
helt till fortsättningsskola, men i de flesta av dessa regleringar stadgas,
att tjänstens innehavare skall vara skyldig att, örn så påfordras, tullgöra
någon del av den honom åliggande tjänstgöringen vid folkskola eller
vid annan kommunal läroanstalt av sådant slag, att dess lärare kunna erhålla
pensionsrätt i stålens pensionsaustalt. Att tjänstgöringen fullgöres vid
olika läroanstalter, skulle icke medföra sådana olägenheter beträffande tilllämpningen
av beslut örn ålderstillägg och bidrag till avlönande av sjukvikarie,
att någon allvarlig tvekan angående förslagets lämplighet därför behöver
uppstå.

Till övervägande måste emellertid av annan anledning upptagas frågan,
huruvida det nu föreslagna statsbidraget till ålderstillägg och vikariearvode
bör utgå endast till lärare, som enligt regleringsbestämmelserna skall hava
hela sin tjänstgöring förlagd till fortsättningsskola, eller kunna avse även
lärare, vilkas tjänstgöring till en del fullgöres vid andra skolor. Väljes det
förra alternativet, kommer ett bifall till förslaget att få en jämförelsevis
ringa betydelse. I en del fall torde också en sådan lösning av frågan kunna
komma att motverka ändamålsenlig reglering av tjänst. Förhållandet skulle
nämligen bliva det, att om befattningshavarens tjänstgöring på ett eljest
mycket lämpligt sätt utökades med undervisning vid annan läroanstalt, skulle
skoldistriktet förlora ett icke obetydligt statsbidrag, som däremot bomme
att utgå, örn man nöjde sig med minimitjänstgöring, helt förlagd till fortsättningsskolan.

Låter man däremot det föreslagna statsbidraget utgå även till sådana vid
fortsättningsskola anställda lärare, vilkas tjänstgöring utan angiven begränsning
får fullgöras vid andra skolor, kan detta statsbidrag i stor utsträckning
användas till ålderstillägg och vikariearvode för de lärare, som i folkskola
och en del andra läroanstalter meddela undervisning i hushållsgöromål
och slöjd. Visserligen synas goda skäl kunna anföras för att även dessa
lärare beredas de nämnda förmånerna genom statens försorg, men detta
torde dock icke böra genomföras på sådant sätt, att de samtliga måste tilldelas
någon tjänstgöring vid fortsättningsskola.

Överstyrelsen finner lämpligast, att den nu föreliggande frågan, nämligen
angående statsbidrag till ålderstillägg och vikariearvode åt lärare vid fortsättningsskolor,
löses sålunda, att statsbidraget utgår endast för lärare med
så omfattande tjänstgöring vid fortsättningsskola, att denna tjänstgöring
skulle kunna medföra pensionsrätt. Enligt bestämmelse i pensionsreglementet,
jämförd med till proposition nr 198 vid 1926 års riksdag fogat utdrag
av statsrådsprotokollet den 25 februari 1926 (sid. 32) bör den minimitjänstgöring,
som måste krävas för att lärartjänst vid fortsättningsskola skall

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

kunna förenas med pensionsrätt, motsvara 20 undervisningstimmar i veckan
under större delen av året.

Vad överstyrelsen nu yttrat avser i främsta rummet tjänster för lärare,
som undervisa i hushållsgöromål, kvinnlig slöjd samt i några fall verkstadsarbete.
I händelse av bifall till förslaget kan det dock förväntas, att skoldistrikten
skulle reglera även de fortsättningsskollärartjänster med full tjänstgöring,
vilka uppehållas med ordinarie folkskollärare, som härför åtnjuta
tjänstledighet från folkskollärartjänsten. Statsbidrag till ålderstillägg för av
sådan anledning tjänstledig lärare behövde sedan förekomma endast i sällsynta
undantagsfall. Även skulle det bliva möjligt att direkt vid fortsättningsskolan
anställa det på grund av centralisering av fortsättningsskolväsendet
erforderliga antalet folkskollärare med full tjänstgöring. Angående
betydelsen av att de nu berörda frågorna bliva på lämpligt sätt ordnade
hänvisas till överstyrelsens skrivelse den 28 december 1926.

Vid bedömandet av förslagets ekonomiska konsekvenser bör man erinra
sig, att det icke här är fråga om att inrätta ett antal nya tjänster med av
statsmedel utgående avlöning till befattningshavarna. Det för begynnelselönen
erforderliga statsbidraget utgår redan nu vare sig tjänsterna äro reglerade
eller icke i form av statsbidrag för undervisning i fortsättningsskola.
Någon ökning av detta statsbidrag är ej ifrågasatt. Det är endast ålderstilläggen
och bidragen till avlönande av sjukvikarie, som vålla ökade statsutgifter.
I den mån kommun redan tillförsäkrat befattningshavare dessa
förmåner komma utgifterna för kommunen att minskas med belopp motsvarande
statsbidraget. Därest 1932 års riksdag skulle komma att bifalla
förslaget, skulle dock ingen ökning av förslagsanslaget förbudgetåret 1932/
1933 till understöd för avlönande av lärare vid fortsättningsskolor bliva
erforderlig. De första regleringarna av tjänster vid fortsättningsskolor godkändes
under år 1927, varför ålderstillägg icke kan till någon innehavare
av dessa tjänster utgå före den 1 januari 1933. Behovet av medel till bidrag
till vikariearvoden kan med hänsyn till det jämförelsevis ringa antal
tjänster det gäller ej bliva betydande under budgetåret 1932/1933.

Icke heller synes bifall till förslaget angående reseersättning även till
andra ambulerande lärare vid fortsättningsskolor än lärarinnor i hushållsgöromål
behöva medföra höjning av förslagsanslaget.

I anslutning till det nu anförda föreslår överstyrelsen följade ändrade lydelse
. av de sakkunnigas förslag rörande vissa fortsättningsskollärares anställningsvillkor
och därmed sammanhängande frågor.

Lärare vid folk- och småskolor medgives rätt att för uppflyttning i
högre lönegrad tillgodoräkna sig den tid, han med fast anställning tjänstgjort
på någon med lönetursrätt förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola.

Till lärare med fast anställning på någon med pensionsrätt i statens pensionsanstalt
förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola må, därest tjänstgöringen
vid fortsättningsskolan motsvarar minst 20 timmar i veckan under
större delen av året, ålderstillägg av statsmedel utgå med samma belopp
och enligt i huvudsak samma grunder som ålderstillägg till lärare vid
folkskolor, varvid angående beräkning av lönetursår må i tillämpliga delar
gälla, vad i sådant avseende är stadgat beträffande ordinarie folkskollärare.

Statsbidrag till avlönande av vikarie för på grund av styrkt sjukdom
tjänstledig fast anställd lärare på någon med lönetursrätt enligt föregående

75

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

punkt förenad befattning vid fortsättningsskola må utgå enligt i huvudsak
de grunder, som gälla i fråga örn sådan vikarie vid folkskola.

Resekostnads- och traktamentsersättning må utgå till ambulerande lärare
vid fortsättningsskola i huvudsaklig överensstämmelse med vad som hittills
varit gällande för ambulerande lärarinna i hushållsgöromål.

Statskontoret yttrar i denna fråga:

De sakkunnigas förslag rörande anställningsvillkor för vissa lärare vid
fortsättningsskola grundar sig på skolöverstyrelsens framställning den 28
december 1928, vilken tidigare tillstyrkts av statskontoret. I sitt utlåtande
över de sakkunnigas betänkande har skolöverstyrelsen föreslagit en skärpning
av de förut ifrågasatta bestämmelserna örn statsbidrag till ålderstilllägg
och vikariearvode åt lärare vid fortsättningsskola på så sätt, att ålderstillägg
och vikariearvode av statsmedel endast skulle utgå till lärare,
vars tjänstgöring vid fortsättningsskolan omfattar 20 timmar i veckan.
Mot skolöverstyrelsens förevarande förslag har statskontoret icke något att
erinra. Vare sig de sakkunnigas eller skolöverstyrelsens förslag i denna
del tillämpas, torde någon egentlig kostnadsökning för budgetåret 1932/1933
knappast uppstå.

Utgifterna å åttonde huvudtitelns anslag till understöd åt lärare vid
fortsättningsskola voro under budgetåret 1930/1931 5.216,411 kronor. Enligt
statskontorets mening torde ett bifall till de sakkunnigas förslag icke
medföra någon egentlig ökning av utgifterna för fortsättningsskolorna.
Skulle däremot de sakkunnigas förslag med de av skolöverstyrelsen förordade
jämkningarna läggas till grund för blivande bestämmelser i ämnet,
synes en utgiftsökning kunna motses. Denna utgiftsökning torde emellertid
bliva ganska ringa, därest det i anledning av centraliseringen av fortsättningsskolväsendet
föreslagna statsbidraget för indragen fortsättningsskola,
på sätt statskontoret ifrågasatt, i vissa fall reduceras.

I anslutning till vad ämbetsverket i sitt den 22 november 1928 avgivna
utlåtande anfört, synas särskilda anslag böra uppföras, dels för läraravlöningar
vid fortsättningsskola, dels för kostnader i anledning av centralisering
av fortsättningsskolväsendet; och har statskontoret icke något att
erinra mot de av skolöverstyrelsen föreslagna anslagsbeloppen å 5,100,000
och 100,000 kronor.

Vad angår utgifterna för resekostnads- och traktamentsersättning till lärare
vid fortsättningsskolor torde desamma i likhet med nu utgående kostnad
för dylika resor böra utgå från det förstnämnda anslaget.

Av skäl, som statskontoret förut anfört, torde någon ökning av anslaget
till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste
gränsorter, samt anslaget till bidrag för anordnande av skolskjutsar tor
skolpliktiga barn icke vara påkallad i anledning av bifall till de sakkunnigas
förslag.

I detta sammanhang vill jag vidare erinra örn den av skolöverstyrelsen i
samband med dess riksdagspetita gjorda framställningen angående beräkningen
för budgetåret 1932/1933 av det ordinarie förslagsanslaget till understöd
för avlönande av lärare vid fortsättningsskolor.

Statskontoret.

Skolöverstyrelsens

skrivelse
30 aug. 1931
angående
det ordinarie

76

förslagsanslaget
till
understöd
för avlönande
av
lärare vid
»rtsättningsskolor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

På grund av Kungl. Marits framställning till 1931 års riksdag uppförde
riksdagen i riksstaten för budgetåret 1931/1932 sagda ordinarie förslagsanslag
med ett belopp av 5,000,000 kronor. Överstyrelsen Ilar i sin nyssberörda
framställning nu anfört:

Under en följd av år Ilar överstyrelsen från folkskolinspektörerna inhämtat
uppgifter angående beloppen av de statsbidrag till olika grenar
av folkundervisningen, som för varje år blivit av dem tillstyrkta. Enligt
de uppgifter, vilka i sadant hänseende inhämtades för året 1930, uppgingo
de tillstyrkta beloppen för avlönande av lärare vid fortsättningsskolor
lindel nämnda år till sammanlagt 5,129,162 kronor 87 öre. I detta belopp
äro inräknade statsbidragen till avlönande av lärare icke blott vid de
egentliga fortsättningsskolorna utan jämväl vid de s. k. mindre fortsättningsskolorna
och repetitionsskolorna.

Då under år 1929 fortsättningsskolor skulle hava varit anordnade i
samtliga rikets skoldistrikt, där icke Kungl. Majit, jämlikt § 1 av vid
fortsättningskolestadgan fogade övergående stadgande!!, medgivit befrielse
därifrån, och alltså en viss stabilisering med avseende på iortsättningsskolavdelningarnas
antal inträtt, Indes motsvarande uppgifter, upptagande
ett belopp av 5,046 859 kronor 87 öre till grund för anslagsbehovet
under budgetåret 1931/1932. Samma beräkningsgrund torde böra tillämpas
i fråga örn budgetåret 1932/1933, varför överstyrelsen alltså utgår från
ovannämnda, av folkskolinspektörerna för år 1930 tillstyrkta belopp,
5,129,162 kronor 87 öre. Någon ökning av utgifterna för här ifrågavarande
ändamål torde komma att förorsakas av den fortgående ombildningen av
allmänna fortsättningsskolor till yrkesbestämda med därav ofta följande
högre arvoden åt lärarpersonalen, och kan på grund härav förutses, att
utgifterna för år 1931 komma att uppgå till omkring 5,200,000 kronor.

Ett flertal skoldistrikt, tillhörande rikets nordliga delar, hava av Kungl.
Majit blivit till större eller mindre omfattning befriade till och med läs
året 1931/1932 från skyldigheten att anordna fortsatt undervisning inom
områden, i vilka, folkskolundervisningen tillgodoses genom mindre folkskolor.
Från åtskilliga av dessa skoldistrikt torde framställning om ytterligare
uppskov med anordnande av sådan undervisning vara att förvänta.
Skulle emellertid det av överstyrelsen den 29 september 1928 avgivna för
slaget örn fortsättningsskolväsendets centralisering, vilket tillstyrkts av
1929 års fortsättningskolsakkunniga i deras under år 1931 till Kungl. Majit
avgivna betänkande, föreläggas och antagas av 1932 års riksdag, torde
fortsättningsskolundervisningen komma att redan under budgetåret
1932/1933 helt införas inom några av de skoldistrikt, vilka på sätt här ovan
angivits hittills i viss utsträckning varit befriade från skyldigheten att
anordna fortsatt undervisning. Därmed följer en viss ökning av statens
utgifter för avlönande av lärarna inom dessa skoldistrikt, men man torde
å. andra sidan kunna förvänta, att minskning av anslagsbehovet skall i
vissa fall uppstå, örn skoldistrikten beredas möjlighet att i huvudsaklig
överensstämmelse med ovan åberopade förslag centralisera fortsättnings
skolväsendet. På grund härav synes man vid beräkning av anslagsbehovet
för budgetåret 1932/1933 kunna bortse från den ökning av anslagsbehovet
för lärarnas avlönande, som ett allmännare införande av den fortsatta
undervisningen även i rikets nordligare delar medför,
överstyrelsen, som tidigare vid flera tillfällen funnit sig böra hemställa

77

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

om sådan ändring av nu gällande bestämmelser, att minimiarvode och
statsbidrag för undervisning i repetitionsskola måtte komma att utgå med
samma belopp som lör motsvarande undervisning i fortsättningsskola, vill
i detta sammanhang erinra örn att statsutskottet med anledning av en
vid 1928 års riksdag i ärendet väckt motion (I: 98) förklarade sig ej kunna
undgå att finna vägande skäl tala för den påyrkade arvodesregleringen,
men ansåg sig ej böra på grundvalen av enskild motion förorda densamma.
Ehuru statsutskottet alltså ställt sig välvilligt till den ifrågasatta arvodesregleriigen
och överstyrelsen alltjämt anser sådan reglering synnerligen
önskvärd, anser sig emellertid överstyrelsen av kostnadsskäl icke nu böra
göra någon hemställan i detta avseende.

Det för budgetåret 1932/1983 erforderliga statsunderstödet för avlönande
av lärare vid fortsättningsskolor skulle således i enlighet med vad i det
föregående anförts uppgå till ett belopp av 5,200,000 kronor.

Överstyrelsen hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att höja det ordinarie förslagsanslaget till understöd för avlönande
av lärare vid fortsättningsskolor, nu 5,000,000 kronor, med 200,000 kronor
till 5,200,000 kronor.

Redan i den proposition, genom vilken förslag angående inrättande av
den obligatoriska fortsättningsskolan förelädes 1918 års riksdag, framhölls
det, att lärare med full sysselsättning i fortsättningsskolan kunde
komma att anställas inom vissa skoldistrikt. Detta har också skett och
kommer att i ökad grad bliva erforderligt och möjligt genom centraliseringen.
Sådan lärare kan numera beredas pensionsrätt i statens pensionsanstalt,
men rätt till ålderstillägg och viss del av lönen under tjänstledighet
för sjukdom erhåller han endast örn skoldistriktet frivilligt åtager sig
utgifterna härför. Nu föreslå de sakkunniga, att fast anställd lärare vid
fortsättningsskola må tillförsäkras rätt till ålderstillägg samt viss del av
lönen under tjänstledighet för sjukdom. Utgifterna härför skulle liksom
beträffande andra lärarkategorier bestridas av statsmedel.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande angående de sakkunnigas betänkande
närmare belyst tjänstgöringsförhållandena för lärare med fast anställning
vid fortsättningsskola. Det framgår härav, att tjänstgöringen
icke sällan fullgöres blott till en del vid fortsättningsskolan men i övrigt
vid andra skolor, huvudsakligen vid folkskolan. Överstyrelsen föreslår därför,
att det ifrågasatta statsbidraget till ålderstillägg och till arvode åt
vikarie åt lärare vid fortsättningsskolor må utgå endast örn lärarens
tjänstgöring vid fortsättningsskolan är så omfattande, att den skulle
kunna medföra pensionsrätt.

Skälen för beviljande av statsbidrag till ålderstillägg åt fast anställd
lärare vid fortsättningsskola och till arvode åt vikarie för sådan lärare
äro från olika synpunkter så starka, att jag icke tvekar att tillstyrka förslagen
härom. Då det här gäller att framgå på ett jämförelsevis oprövat

Departementschef
e».

78

Kungl. Maj. ts proposition Nr 134.

område, biträder jag likväl den av skolöverstyrelsen förordade begränsningen,
varigenom vinnes, att förslagets räckvidd kan bättre överblickas
och att de ekonomiska konsekvenserna under åtminstone de närmaste åren
bliva ganska betydelselösa. I fråga örn omiattningen av lärarens tjänstgöring
såsom förutsättning för rätt till ålderstillägg föreslår jag dock det
förtydligandet, att denna angives till 20 timmar i veckan under minst
18 veckor av året, i stället för, såsom skolöverstyrelsen föreslagit, det mera
svårtolkade uttrycket »större delen av året». I de fall, då skoldistriktet
redan tillförsäkrat ifrågavarande lärare de här avsedda förmånerna,
skulle givetvis statsbidraget komma att medföra lättnad beträffande
distriktets utgifter för skolväsendet. Som en naturlig konsekvens av det
nu anförda tillstyrker jag även vad överstyrelsen i detta sammanhang
föreslagit angående lönetursrätt för lärare vid folk- och småskolor samt
fortsättningsskolor.

Resekostnads- och traktamentsersättning utgår enligt nu gällande bestämmelser
i vissa fall till ambulerande lärarinna i hushållsgöromål vid
fortsättningsskola men däremot icke till lärare i andra ämnen. Genom centraliseringen
vinna skälen för en utsträckning av denna förmån till lärare
även i andra ämnen än hushållsgöromål i styrka, och jag tillstyrker därför
de sakkunnigas förslag härom.

Vad beträffar storleken av det belopp, varmed anslagsmedel för fortsättningsskolorna
böra beräknas i riksstaten för budgetåret 1932/1933 biträder
jag vad skolöverstyrelsen i sin skrivelse den 31 augusti 1931 härutinnan
föreslagit. Såsom framgår av min förut lämnade redogörelse, har av statskontoret
föreslagits att för ändamålet erforderliga anslagsmedel böra uppföras
i riksstaten såsom två olika anslag, det ena till läraravlöningar vid
fortsättningsskola å 5,100,000 kronor och det andra till bestridande av kostnader,
som föranletts av en centralisering av fortsättningsskolväsendet å

100,000 kronor. Jag ansluter mig till vad statskontoret härutinnan förordat.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 134.

79

VIII. Beivrande av skolförsummelser utan giltigt förfall.

I fråga om åtgärder för beivrande av skolförsummelse på grund av tredska
anföra de sakkunniga:

De sakkunniga.

En hela riket gällande statistik, som utvisar, i vilken utsträckning lär- Skolgången,
jungarna i fortsättningsskolan olovligt avhålla sig från att besöka skolan,
föreligger icke. Av folkskolinspektörernas berättelser framgår dock, att
skolgången i allmänhet är god. Från ett par inspektionsområden föreligger
detaljerad statistik angående hithörande förhållanden, och av denna statistik
framgår det, att lärjungarna inom dessa områden synnerligen regelbundet
deltaga i undervisningen i fortsättningsskolan. Att skolgången således är i
stort sett tillfredsställande hindrar icke, att undantag finnas. Enskilda lärjungar
utebliva olovligen helt från undervisningen, och vid en eller annan
skola äro av olika anledningar skolförsummelser ännu ganska vanliga.

Bestämmelser angående vilka som närmast skola tillse, att de minderåriga Beivrande av
ordentligt besöka skolan, äro intagna i fortsättningsskolstadgan § 35, och i § 8 ^ el serm
36 angives, vilka åtgärder skolstyrelserna hava att vidtaga för att beivra
skolförsummelser utan giltigt förfall. Föräldrar, målsmän, förmyndare och
arbetsgivare skola övervaka de skolpliktigas skolgång. Uteblir lärjunge olovligen
från skolan och kan saken ej ordnas i godo, bör den, som har att
vaka över den försumliges skolgång, av skolstyrelsen erhålla en allvarlig
föreställning och varning, varjämte skolstyrelsen äger rätt att på lämpligt
sätt avhämta den från skolan uteblivne. Visa sig dessa åtgärder fruktlösa,
må den försumlige lärjungen av skolstyrelsen omhändertagas och till vårdande
åt andra personer överlämnas. Kostnaderna för lärjungens underhåll
bestridas av lärjungen själv eller av den, som gentemot honom är försörjningspliktig.

Erfarenheten har visat, att de nyss relaterade föreskrifterna icke äro tillfyllestgörande.
Skolstyrelsen saknar i regel möjlighet att genomföra vissa
av de åtgärder, den enligt författningen bör vidtaga, nämligen att hämta
skolkande lärjunge till skolan eller skilja sådan lärjunge från hemmet. Tydliga
bestämmelser finnas icke heller, huruvida skolstyrelse i nu berörda fall
äger påräkna bistånd av vederbörande polismyndighet, och slutligen är, där
sådant bistånd lämnas, proceduren härför så tidsödande, att skolstyrelsens
beslut blir fullständigt utan effekt i sitt syfte att bereda lärjungen fortsatt
undervisning.

De nu nämnda bristerna i författningarna hava tidigare påtalats. Motioner fråsan inför
i ärendet väcktes i riksdagens första kammare åren 1925 och 1926. (1925 riksdagen.
1:16 och 1926 1:14.) I den förra motionen påvisades, att det i § 36 fortsättningsskolstadgan
förekommande uttrycket »pä lämpligt sätt avhämtas till
skolan» endast lämnar en mycket vag anvisning och att det ej tydligt framginge,
huruvida skolstyrelse ägde erhålla nödig handräckning för verkställande
av hämtningen. Förtydligande av paragrafen vore önskvärt. Därför

Myndigheternas
yttranden.

80 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 134.

föreslogs, att riksdagen skulle i skrivelse till Konungen anhålla, att i nämnda
paragraf uttryckligen måtte sägas ifrån, att vid anförda omständigheter vederbörande
polismyndighet och i sista hand länsstyrelsen skola lämna det
bistånd, som av skolstyrelsen begäres.

Första kammarens första tillfälliga utskott ansåg i likhet med skolöverstyrelsen,
att den önskade bestämmelsen helst borde anknytas till § 37 i
instruktionen för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna
anställda tjänstemännen. Då en sådan ändring läge utanför motionens ram,
fann sig utskottet redan av formella skäl förhindrat framlägga förslag därom,
och ehuru utskottet beaktade motionens syfte hemställde det, att motionen
icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda. Detta blev
också kammarens beslut.

Motionen förnyades år 1926 (1:14) med den ändringen, att de påfordrade
bestämmelserna borde avse både folk- och fortsättningsskola samt anknytas
till § 37 i instruktionen för landshövdingarna etc. Över motionen inhämtade
utskottet yttrande från skolöverstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser. Skolöverstyrelsen och två länsstyrelser instämde fullt med
motionären. En länsstyrelse avstyrkte motionen. Överståthållarämbetet samt
de övriga länsstyrelserna fram höllö starkt vikten av det framkomna spörsmålet
men ansågo, att de erforderliga bestämmelserna borde infogas i vederbörande
skolförfattningar. Utskottet fann, att vad i motionen anförts angående
de svårigheter, som förekommit i fråga om skolpliktens upprätthållande,
uppenbarligen var ägnat att påkalla statsmakternas synnerliga uppmärksamhet.
Men då av utredningen i ärendet framgick, att den i motionen anvisade
utvägen att införa tilläggsbestämmelser i den så kallade landshövdingeinstruktionen
icke vore lämplig och andra åtgärder skulle falla utom motionens
ram, ansåg sig utskottet icke kunna tillstyrka motionen, detta så mycket
mindre som genom ett uppskov med lagstiftning å detta ytterst känsliga
område kunde utrönas, huruvida svårigheterna bomme att fortfara eller vore
av övergående art. I enlighet med utskottets hemställan beslutade kammaren,
att motionen icke skulle till någon åtgärd föranleda.

Den av utskottet verkställda utredningen är i hög grad belysande för den
osäkerhet, som råder angående här ifrågavarande författningars innebörd.
Flera länsstyrelser göra gällande, att länsstyrelse jämlikt nu gällande författningar
icke har befogenhet att lämna handräckning för skolpliktigs avhämtande
till skolan eller överlämnande till vårdnad åt andra personer.
Men ungefär lika många länsstyrelser förklara, att det är länsstyrelses skyldighet
att, då förutsättningarna eljest äro för handen, lämna handräckning
för nyss nämnda ändamål. Vidare anse ett par länsstyrelser, att handräckning
icke kan lämnas för barns hämtande till skolan, men att det är oomtvistligt,
att länsstyrelsen måste lämna skolstyrelse nödigt bistånd för barns
skiljande från hemmet och överlämnande åt andra än föräldrarna, då andra
åtgärder befinnas fruktlösa. Slutligen hävda några länsstyrelser den uppfattningen,
att skolstyrelse redan enligt nu gällande författningar är berättigad
att omedelbart hos polismyndighet (landsfiskal, magistrat) begära handräckning
för verkställande av ett av skolstyrelsen meddelat beslut örn hämtning
av lärjunge eller den försumliges omhändertagande. I vissa fall åberopas
utslag av regeringsrätten såsom stöd för tolkningarna, och anmärkningsvärt
nog har samma utslag lett till rakt motsatta uppfattningar angående författningens
rätta innebörd.

81

Kungl. Majlis proposition Nr 134.

Huvudintrycket av myndigheternas yttranden måste bliva, att komplette- Skolöverstyring
och förtydligande av hithörande författningar äro nödvändiga. Den 14 re “ re
januari 1927 anbefallde också Kungl. Majit skolöverstyrelsen att snarast
möjligt inkomma med utredning och förslag angående de åtgärder, som med
hänsyn till vissa under senare tid inträffade fall av underlåtenhet att efterkomma
gällande föreskrifter rörande barns skolgångsskyldighet kunde anses
påkallade för ett verksamt upprätthållande av nämnda föreskrifters efterlevnad.
Redan den 28 februari 1927 hade överstyrelsen fullgjort sitt uppdrag
och framlade följande förslag till ändrad lydelse av § 36 i fortsättningsskolstadgan
samt förslag till likalydande formulering av § 51 i folkskolestadgan.

»Tredskas föräldrar eller målsmän att efterkomma gällande föreskrifter
angående barns skolgångsskyldighet eller visa de sig härutinnan försumliga,
och finner skolstyrelsen, att rättelse icke kan annorledes på lämpligt sätt
vinnas, skola de barn, som av nämnda anledning uteblivit, till skolan avhämtas.
För sådant ändamål må länsstyrelsen lämna skolstyrelsen handräckning.

Fortfar tredskan eller försummelsen, oaktat barnen upprepade gånger avliämtats
till skolan genom skolstyrelsens försorg eller hämtning en gång
ägt rum med länsstyrelsens biträde, må länsstyrelsen, efter anmälan av skolstyrelsen
eller där länsstyrelsen eljest finner anledning härtill, kunna vid
vite förelägga de tredskande eller försumliga att regelbundet hålla barnen i
skolan ävensom, i händelse föreläggandet ej efterkom mes, dem till sådant
vite fälla.

Skulle ovan angivna åtgärder visa sig fruktlösa, äger skolstyrelsen bestämma,
att barnen skola från föräldrarna eller målsmännen skiljas och till
vårdande åt andra personer överlämnas. Där särskilda skäl därtill äro, må
dock sådant beslut kunna fattas, även utan att åtgärd föregått, varom i
andra stycket stadgas. Skolstyrelsens beslut örn barns skiljande från föräldrarna
eller målsmännen skall underställas länsstyrelsens prövning; och
må länsstyrelsen för verkställighet av sådant beslut lämna handräckning.

Kostnad för barns underhåll hos andra i fall, som i nästföregående stycke
sägs, skall i laga ordning utmätas hos föräldrarna eller målsmännen.»

Det väsentligaste nya i bestämmelserna enligt överstyrelsens förslag torde
ligga dels däri, att det tydligare än förut utsäges, att länsstyrelse skall lämna
skolstyrelse handräckning för tredskande lärjunges avhämtande till skolan
samt för sådan lärjunges skiljande från föräldrarna och överlämnande till
andra personer, dels ock i införandet av möjlighet att ådöma föräldrar och
målsmän vite, om de ej regelbundet hålla sina barn i skolan. Skolöverstyrelsen
har i sin utredning ingående redogjort för orsakerna till de särskilt
vid den tiden förekommande så kallade skolstrejkerna och även sökt anvisa
utvägar att förebygga dessa samt att undanröja anledningarna till sådana
yttringar av missnöje med skolförhållandena. Vad överstyrelsen härom anfört
hänför sig emellertid huvudsakligen till förhållandena vid folkskolan.

Däremot gäller det i lika hög grad fortsättningsskola som folkskola, att
obligatorisk skolplikt med nödvändighet måste åtföljas av sådana bestämmelser,
att skolstyrelserna erhålla oomtvistad möjlighet att upprätthålla skolplikten.
Härför erfordras enligt överstyrelsens utredning handräckning av
polismyndighet, då skolstyrelses egna maktmedel visa sig otillräckliga.

Den allvarligaste åtgärden, barnets skiljande från hemmet, vill överstyrelsen
skjuta mera i bakgrunden och föreslår i sådant syfte, att föräldrar

Bihang till riksdagens protokoll 19112. 1 mimi. lots käft. (Nr IH4.) (!

Myndigheterna
angående
skolöverstyrelsens
förslag.

Rättsfall.

82 Kungl. Maj:ts p-oposition Nr 134.

och målsmän skola kunna vid visst angivet vite föreläggas att hålla skolpliktigt
barn regelbundet i skolan. Överstyrelsen framhåller särskilt, att
vitesföreläggandet är en jämförelsevis mild form av tvång, enär det geidon
felande tid till besinning och rättelse.

Över skolöverstyrelsens utredning och förslag har av Kungl. Majit inhämtats
yttranden från Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser och
domkapitel samt slutligen även från justitiekanslersämbetet.

Några domkapitel ställa sig helt eller huvudsakligen avvisande beträffande
de av överstyrelsen föreslagna ändringarna av författningarna. En länsstyrelse
avstyrker införande av vitesföreläggande och finner övriga föreslagna
författningsändringar onödiga, eftersom enligt länsstyrelsens mening nödig
handräckning redan på grund av nu gällande författningar måste lämnas.
En annan länsstyrelse kan av praktiska skäl icke biträda förslaget, att handräckning
skulle lämnas även för lärjunges avhämtande till skolan. De övriga
omkring 30 myndigheterna finna åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse
med överstyrelsens förslag erforderliga och i stort sett ändamålsenliga. Det
ojämförligt största antalet myndigheter har intet väsentligt att erinra mot
förslaget, men mer eller mindre betydelsefulla detaljändringar påyrkas av
ett stort antal myndigheter. Vad skolöverstyrelsen anfört angående betydelsen
av att skolstrejker på lämpligt sätt förebyggas — bland annat genom
nödig varsamhet i fråga örn införande av nya skolformer och beredande av
större möjligheter att från skolarbetet skilja på grund av sjuklighet olämpliga
lärare — understrykes av ett flertal myndigheter. Då dessa frågor nästan
uteslutande hänföra sig till förhållandena vid folkskolan, lämnas de å sido
i denna utredning angående fortsättningsskolan. Genomgående framhålla
myndigheterna den utomordentliga betydelsen av ett snabbt och effektivt
ingripande, då lärjunge olovligt utebliver från skolan. I detta avseende anses
skolöverstyrelsens förslag ej tillfredsställande med avseende på fortsättningsskolan.
Ganska många länsstyrelser föreslå därför, att skolstyrelserna
skola såsom nu hava att själva föranstalta örn skolkande skolbarns hämtande
till skolan men äga rätt att vid behov påkalla handräckning direkt
hos den lokala polismyndigheten. En länsstyrelse, som föreslår denna anordning
men i övrigt finner överstyrelsens förslag ändamålsenligt, ifrågasätter
(år 1927) någon tids uppskov med lagstiftningsåtgärder.

Fortsättningsskolstyrelsernas möjligheter att under nuvarande förhållanden
beivra skolförsummelser, då verklig tredska föreligger, torde bäst belysas
genom redogörelse för handläggningen av några typiska fall.

Sedan fortsättningsskolstyrelsen (skolrådet) i S. skoldistrikt genom varning
av föräldrarna och på annat sätt förgäves sökt föra en viss gosse, som utan
giltigt förfall uteblivit från undervisningen, till fortsättningsskolan, vände
sig skolstyrelsen i januari månad 1924 till länsstyrelsen för att erhålla bistånd.
I ansökningen anförde skolstyrelsen huvudsakligen, att de enligt bestämmelserna
i § 36 fortsättningsskolstadgan vidtagna åtgärderna för ifrågavarande
gosses avhämtande till skolan hade visat sig fruktlösa, emedan
skolstyrelsen icke ägde bruka våld eller giva bemyndigande därtill. Den
givna bestämmelsen örn hämtande till skolan syntes emellertid böra fullföljas,
innan skiljande från hemmet kunde tillgripas, varför skolstyrelsen
anhöll om handräckning för gossens avhämtande till skolan. Länsstyrelsen

83

Kungl. Majlis proposition Nr 134.

beslutade, att framställningen icke skulle till någon åtgärd föranleda, enär
det icke av handlingarna franninge, att föräldrarna tilldelats varning enligt
§ 36 i stadgan. Efter av skolstyrelsen anförda besvär avgjordes målet av
regeringsrätten den 21 oktober 1924. (R.Å. 1924 E. 146.) Utslaget har följande
lydelse:

»Som jämlikt bestämmelserna i § 36 l:a st. i stadgan för fortsättningsskolan
kyrko- och skolrådet ägde rätt att under vissa förutsättningar på
lämpligt sätt avhämta ifrågavarande gosse till fortsättningsskolan, samt utövande
av denna rätt under de stadgade förutsättningarna icke, på sätt
kyrko- och skolrådet förmenat, vore beroende av särskilt av K.B. lämnat
beslut om handräckning, fann regeringsrätten ej skäl göra ändring i det
slut, vartill K.B. i målet kommit.»

Skolstyrelsen, som i sin ansökan icke givit uttryck åt någon tvekan angående
sin rätt men väl framhållit, att den saknade makt att verkställa hämtningen
av gossen, vände sig till olika myndigheter med förfrågan angående
utslagets rätta innebörd. Styrelsen följde givna råd, vidtog de åtgärder den
kunde och anhöll omsider ånyo örn länsstyrelsens handräckning för gossens
inställande i skolan. Länsstyrelsen förklarade, att framställningen ej kunde
föranleda någon åtgärd, varefter skolstyrelsen häröver anförde besvär. I
regeringsrättens utslag den 30 augusti 1927 framhålles det, att enär ynglingen
numera fyllt 18 år, föranledde besvären icke något Kungl. Maj:ts
vidare yttrande. (R.Å. 1927 E. 99.) Efter att hava i mer än fyra år framgångsrikt
trotsat myndigheterna var den minderårige således fri från
skolplikt.

Det nu relaterade rättsfallet synes hava blivit normerande för vissa länsstyrelsers
och polismyndigheters handläggning av frågor rörande handräckning
för fortsättningsskolpliktigas avhämtande till skolan. I flera fall har
skolstyrelses anhållan om handräckning för sagda ändamål avslagits med
ordagrant återgivande av regeringsrättens här ovan anförda utslag den 21
oktober 1924. (Se R.Å. 1925 E. 95, 1930 E. 53 och 54.) Så vitt sakkunniga
kunnat inhämta, har länsstyrelses på nu angivet sätt motiverade beslut
att vägra begärd handräckning icke i något fall blivit upphävt av Kungl.
Majit.

Av regeringsrättens utslag bland annat den 8 maj 1929 och 2 april 1930
(R.Å. 1929 E. 112 och 1930 E. 74) framgår, att örn förutsättningarna för
lärjunges skiljande från hemmet och överlämnande för vård åt andra personer
föreligga men ansökan örn handräckning härför icke av länsstyrelsen
hinner slutbehandlas, innan fortsättningsskolkursen för året avslutats, ny
framställning från skolstyrelsen erfordras. Men sådan framställning kan icke
göras omedelbart vid början av nästa skolkurs, utan först sedan det konstaterats,
att lärjungen fortfarande utebliver från skolan och därefter föreskrivna
varningar och försök att föra den försumlige till skolan ånyo visat
sig fruktlösa. Då det i regel icke torde vara möjligt att under den korta
tid, en fortsättningsskolkurs pågår, vidtaga alla de åtgärder och förebringa
den utredning, som erfordras för ett ingripande av länsstyrelsen, kan sådan
framställning knappast leda, till åsyftat resultat. Skolstyrelsen får år efter
år förgäves vidtaga de för ett verksamt ingripande nödvändiga förberedande
åtgärderna, tills lärjungen utan att hava besökt skolan uppnår 18 år och
skolplikten upphör. ""

Men även örn länsstyrelse skulle bifalla skolstyrelses ansökan örn band -

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

räckning för skolpliktens upprätthållande, kan sådan handräckning komma
att utebliva, såsom av det följande torde framgå.

Efter framställning av fortsättningsskolstyrelsen i G. skoldistrikt beslöt
länsstyrelsen, att landsfiskalen i G. hade att på anmodan lämna skolstyrelsen
vederbörlig handräckning för omhändertagande av vissa lärjungar, om
de fortfarande underläte att inställa sig i fortsättningsskolan. Till detta
beslut fogade länsstyrelsen vanlig besvärshänvisning. När skolstyrelsen anmodade
landsfiskalen att lämna den av länsstyrelsen föreskrivna handräckningen,
förklarade sig denne förhindrad verkställa denna åtgärd före utgången
av den i länsstyrelsens utslag angivna besvärstiden. Med anledning
härav anförde skolstyrelsen besvär över länsstyrelsens beslut att meddela
sådan besvärshänvisning, att handräckningen ej kunde omedelbart verkställas.
Besvären lämnades den 12 januari år 1929 av Kungl. Maj:t utan bifall.

Justitiekanslersämbetets utlåtande i detta mål synes vara särskilt belysande
för förhållandena i här berörda avseende. Sedan skolrådet erhållit del av
länsstyrelsens beslut, att landsfiskalen hade att på anmodan lämna skolrådet
handräckning för barnens omhändertagande och överlämnande till andra
personer, beslöt skolrådet, att utslaget skulle gå i verkställighet, därest
barnen ej senast på viss angiven dag infunnit sig till regelbunden skolgång.
Beslutet var alltså i viss mening villkorligt. När därefter ett av
barnen icke infann sig, förklarade sig landsfiskalen, såsom förut nämnts,
förhindrad verkställa den begärda åtgärden, innan den i länsstyrelsen angivna
besvärstiden gått till ända. I senare avgivet yttrande anför landsfiskalen
bland annat:

»Folkskole- och fortsättningsskolstadgorna lämna inga föreskrifter, som
kunna tydas så, att skolrådet kan anlita exekutiv myndighet för att inställa
tredskande barn till skolan eller att skilja dem från målsmän, och ännu
mindre angiva stadgorna huru länsstyrelse skall utforma ett beslut om handräckning».

Justitiekanslersämbetet yttrar härom, att ämbetet för sin del anser »det
uteslutet, att landsfiskalen skulle kunna anses hava gjort sig skyldig till
tjänstefel genom att i avvaktan på besvärstidens utgång låta anstå med
verkställande av länsstyrelsens ifrågavarande utslag», —- — -— samt att
»även om detta skolrådets beslut varit ovillkorligt och även örn skolrådet
skulle hos landsfiskalen hava begärt dess verkställande, anser justitiekanslersämbetet
dock, att landsfiskalen icke gjort sig skyldig till tjänstefel genom
att för sin del vägra att verkställa samma beslut».

Skulle detta justitiekanslersämbetets uttalande hava allmängiltig innebörd,
är det uppenbart, att icke blott skolstyrelsen utan även länsstyrelsen står
ganska hjälplös gent emot försumlig fortsättningsskolpliktig lärjunge; särskilt
om ämbetet med sitt uttalande även godkänt den uppfattningen, att
landsfiskalen var »förhindrad» att verkställa åtgärden, d. v. s. saknade befogenhet.
Långt innan länsstyrelsens beslut vunnit laga kraft, har nämligen
i de flesta fall fortsättningsskolkursen för året gått till ända, och därmed
har enligt förut påvisade utslag av regeringsrätten hela frågan för den
gången förfallit. Av senare delen av ämbetets uttalande vill det ock synas,
som om landsfiskalen även efter besvärstidens utgång ägt att vägra lämna
skolrådet den begärda handräckningen.

Sakkunniga. -k v de utredningar och rättsfall, för vilka här redogjorts, framgår, att
fortsättningsskolstyrelse knappast har möjlighet att mot tredskande lär -

85

Kungl. May.ts proposition Kr 134.

jungås och målsmans vilja upprätthålla skolplikten. Rätta sig de försumliga
icke efter skolstyrelses varningar och energiska uppmaningar att
fullgöra sina skyldigheter beträffande skolplikten, kan skolstyrelsen föga
eller intet uträtta. Särskilt blir detta fallet i de län, där länsstyrelsen och
polismyndigheterna anse sig icke kunna lämna skolstyrelsen hjälp för de
försumligas avhämtande till skolan. Här kan skolstyrelsen i regel icke
vidtaga andra åtgärder än att år efter år resultatlöst underhandla med
de tredskande. Kännedomen om styrelsens vanmakt medför också ökad
obenägenhet hos den försumlige att rätta sig efter skolstyrelsens anmaningar.

Något större utsikter att verksamt ingripa mot skolförsummelser på grund
av tredska hava skolstyrelser, som kunna påräkna länsstyrelsens bistånd,
då behov därav verkligen föreligger. Av det sista bland de här ovan relaterade
rättsfallen och särskilt av justitiekanslersämbetets anförda uttalande
synes emellertid framgå, att det ytterst beror på vederbörande polisman,
huruvida skolstyrelse kan för genomförande av sitt beslut rörande försumlig
skolpliktig erhålla av länsstyrelsen anbefalld handräckning.

Sakkunniga äro fullt medvetna om att man vid lagstiftning på detta område
måste framgå med största försiktighet. De åtgärder, som vidtagas
mot försumliga, böra vara väl motiverade och präglade av hänsynsfullhet
men också av fasthet, och de böra vara sådana, att de i möjligaste mån
osvikligt leda till avsett resultat. Sakkunniga föreslå i detta betänkande
flera betydelsefulla åtgärder i syfte att underlätta fortsättningsskolpliktens
fullgörande, såsom väsentligt ökad befogenhet för skolstyrelse att medgiva
befrielse från skolplikt, undervisningens förläggande till det läsår, varunder
lärjungen avgått från folkskolan, och vidgad möjlighet att sammanföra
undervisningen till ett läsår. Samtidigt som sålunda lättnader beredas de
skolpliktiga måste emellertid med nödvändighet krävas, att den stadgade
skolplikten fullgöres. Olovligt uteblivande från skolan bör på lämpligt sätt
beivras, och i den mån gällande författningar icke lämna möjlighet härtill
eller eljest äro behäftade med brister, bör detta avhjälpas. Det synes vara
uppenbart, att nu gällande författningar måste i detta avseende förtydligas
och kompletteras. Sådana tillämpningsföreskrifter böra utfärdas, att författningen
blir i lika fall tolkad på samma sätt i olika delar av landet.

Från nyss nämnda synpunkter torde det av skolöverstyrelsen framlagda
förslaget och de i detta ifrågasatta åtgärderna vara i stort'' sett ändamålsenliga.
Emellertid är förslaget otillfredsställande i så måtto, att några av
de påtänkta åtgärderna icke kunna genomföras så snabbt, att de få verklig
betydelse för skolgången i fortsättningsskolan. Det måste noga beaktas, att
förhållandena i nu berörda avseende vid fortsättningsskolan äro vitt skilda
från dem vid folkskolan. Skolplikten i folkskolan varar sex till sju år och
undervisningen fortgår i allmänhet åtta månader årligen. Vid fortsättningsskolan
åter pågår undervisningen ofta endast sex veckor under vart och ett
av två år eller i vissa fall under endast ett år. Beslut örn åtgärder mot
lärjunge, som olovligen uteblir från fortsättningsskolan, måste därför kunna
verkställas omedelbart, för att lärjungen skall hinna deltaga i undervisningen.
Proceduren för lärjunges hämtande till skolan bör vara så enkel,
att — sedan skolstyrelsen funnit, att saken ej kan ordnas i godo, och därför
bestämt, att lärjungen skall hämtas till skolan — detta i regel bör vara
verkställt, då skolarbetet börjar nästföljande dag. Härav foijer, att dylikt
beslut av skolstyrelsen icke kan för sin verkställighet göras beroende av

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

länsstyrelsens eller underordnad polismyndighets prövning. Aven från andra
synpunkter vore dylik prövning olämplig. Bedömandet av skolgången och
av behovet att vidtaga den i författningen anvisade åtgärden att föra försumlig
lärjunge till skolan, bör icke göras till polissak. Det måste vara
skolstyrelsen, som prövar och beslutar i dessa angelägenheter, och önskvärt
är, att besluten också verkställas genom skolstyrelsens försorg. Men detta
kan icke ske, utan att skolstyrelserna på det ena eller andra sättet utrustas
med härför nödiga maktmedel. Redan i ovan relaterade yttranden till 1926
års riksdag framhöllo ett par länsstyrelser, att den föreliggande frågan bäst
löstes på det sättet, att skolornas tillsyningsman för fullgörandet av styrelsens
uppdrag att till skolan avhämta försumliga lärjungar erhölle sådan befogenhet
och sådant skydd, som eljest'' tillkomma polisman. Sakkunniga
dela denna uppfattning. Om den person, som av skolstyrelsen därtill utses,
av vederbörande myndighet tillerkännes nu angiven ställning vid fullgörandet
av styrelsens uppdrag, kommer säkerligen endast ytterst sällan att erfordras
hänvändelse till polismyndighet för ordnande av här ifrågavarande
skolangelägenhet. För genomförandet av detta förslag är måhända en mindre
ändring av polisreglementet nödvändig, men synes detta icke böra utgöra
hinder, örn anordningen eljest befinnes lämplig.

Den nu förordade anordningen bör dock icke utesluta, att handräckning
av polisman kan erhållas, då skolstyrelsen finner sådan erforderlig. Skolstyrelsen
bör därför, såsom av länsstyrelsen i Jönköping m. fl. framhållits,
tillförsäkras ovillkorlig rätt att genom hänvändelse till ortens polismyndighet
erhålla nödigt bistånd. Förhållandet skulle komma att närmast motsvara
vad som i lag örn samhällets barnavård § 77 stadgas angående rätt
för bland annat barnavårdsnämnd eller dess ordförande att erhålla handräckning
av polismyndighet.

Av särskild vikt finna sakkunniga det vara, att skolstyrelses eller annan
myndighets beslut rörande åtgärder för beivrande av skolförsummelser utan
giltigt förfall kan gå i verkställighet utan hinder av att klagan förts. När
Kungl. Maj:t i proposition nr 174 för 1908 års riksdag framlade förslag
om införande av besvärsrätt över beslut av kyrko- och skolrådsbeslut, framhöll
föredragande departementschefen, att dessa myndigheters beslut ofta
vore av den art, att med verkställigheten icke lämpligen kunde anstå, tills
beslutet vunnit laga kraft. Riksdagen, som helt delade departementschefens
uppfattning, fann sig böra giva det framlagda lagförslaget en något ändrad
lydelse, så att därav ännu tydligare skulle framgå, att ifrågavarande myndigheters
beslut skulle kunna verkställas, redan innan de vunnit laga kraft.
Bestämmelse härom är också införd i § 42 av kyrkostämmoförordningen
samt i § 71 av lag örn församlingsstyrelse. Motsvarande bestämmelse rörande
länsstyrelses beslut angående bland annat omhändertagande av vanartade
barn är införd i lagen örn samhällets barnavård. Såsom av här
ovan anfört rättsfall framgår, har emellertid erfarenheten visat, att hittillsvarande
bestämmelse, att skolrådsbeslut må gå i verkställighet utan hinder
av förd klagan, icke kunnat hindra, att skolrådsbeslut örn åtgärder mot försumliga
lärjungar gjorts till sina verkningar betydelselöst genom åberopande
av besvärstid. Det är därför synnerligen angeläget, att denna fråga blir på
ett mera tillfredsställande sätt ordnad genom tydliga föreskrifter härom
jämväl i fortsättningsskolstadgan. Ävenledes är det nödvändigt, att örn
behovet av fortsättningsskolpliktig lärjunges omhändertagande blivit konstaterat
och länsstyrelse beslutat medgiva handräckning härför detta beslut äger

87

Kungl. Marits proposition Nr 134.

giltighet och kan av skolstyrelsen utnyttjas, när helst så erfordras, intill dess
lärjungen fullgjort sin skolplikt. I annat fall kan det bliva nödvändigt att
för varje fortsättningsskolkurs upprepa hela den procedur, som måste föregå
länsstyrelsens beslut, och detta kan medföra, att beslutet icke kommer till
stånd så tidigt, att det kail verkställas.

Sakkunniga förutsätta, att det alltjämt skall påvila vederbörande lärare
att, då lärjunge utan giltigt förfall utebliver från undervisningen, söka bringa
missförhållandet till rätta. Där detta icke lyckas, bör skolstyrelsen ingripa,
men för att detta skall kunna ske med erforderlig kraft och skyndsamhet,
böra på sätt de sakkunniga bär ovan angivit, sådana maktmedel ställas till
styrelsens förfogande, att den i händelse av behov kan omedelbart avhämta
den försumlige lärjungen till skolan. I övrigt biträda de sakkunniga i huvudsak
vad skolöverstyrelsen den 28 februari 1927 föreslagit i sin utredning
angående åtgärder mot s. k. skolstrejker.

De sakkunniga hava sammanfattat sin uppfattning och sitt förslag ifråga
om beivrande av skolförsummelser utan giltigt förfall på följande sätt:

De sakkunniga hava även haft att till övervägande upptaga frågan örn
åtgärder mot minderåriga och deras målsmän, då den minderårige utan
giltigt förfall utebliver från skolan. I samband med redogörelse för frågans
behandling i riksdagen åren 1925 och 1926 samt för den av skolöverstyrelsen
år 1927 verkställda utredningen lämna sakkunniga en översikt av de i
ärendet hörda myndigheternas uttalanden. Därjämte belyses det nuvarande
läget genom relaterande av några Kungl. Maj:ts utslag. Sakkunniga påvisa,
att den nuvarande lagstiftningen på detta område är otillfredsställande, i det
den medgiver vitt skilda tolkningar, men framför allt däri, att den lämnar
skolstyrelsen utan verkligt bistånd för fullgörande av styrelsens här ifrågavarande
maktpåliggande uppdrag.

Att hithörande författningar måste förtydligas och fullständigas är uppenbart.
Skolöverstyrelsens tidigare i denna utredning återgivna förslag torde
väl vara ägnat att undanröja ovissheten angående författningens verkliga
innebörd och synes i allmänhet göra det möjligt för skolstyrelse att vid
behov vidtaga erforderliga åtgärder för beivrande av skolförsummelser, när
det gäller folkskolan. För fortsättningsskolans vidkommande är förslaget
dock otillfredsställande i så måtto att de anvisade åtgärderna icke kunna
vidtagas tillräckligt snabbt för att få åsyftad verkan.

Sakkunniga föreslå därför:

att lämplig person, som av skolstyrelsen därtill utses, må av vederbörande
mjmdighet tillerkännas polismans befogenhet och skydd
vid utförande av skolstyrelses uppdrag att till skolan avhämta lärjunge,
som på grund av tredska uteblivit från skolan;

att skolstyrelse må erhålla ovillkorlig rätt att genom hänvändelse
till ortens polismyndighet erhålla nödigt bistånd för upprätthållande
av skolplikten;

att skolstyrelses och länsstyrelses beslut angående åtgärder mot
skolförsummelser ina kunna gå i verkställighet utan hinder av att
klagan förts;

att beslut örn skiljande från hemmet av minderårig, som på grund
av tredska undandrager sig att fullgöra skolplikten, må utan upprepande
av förberedande åtgärder och förnyade framställningar kunna

Samman fattning.

88

Skol överstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 134.

verkställas när helst så erfordras, intill dess han fullgjort sin skolplikt;
samt

att i övrigt skolöverstyrelsens i samband med dess utredning angående
åtgärder mot s. k. skolstrejker framlagda förslag måtte i
huvudsak vinna tillämpning.

I förevarande fråga yttrar skolöverstyrelsen i sitt nu avgivna utlåtande
följande:

De sakkunnigas utredning och förslag rörande den svårlösta frågan angående
beivrande av skolförsummelser utan giltigt förfall hava föranlett utförliga
yttranden särskilt från länsstyrelserna men även berörts av några
domkapitel och flertalet folkskolinspektör er. Samstämmigt framhålles, att
de nu gällande bestämmelserna i § 36 fortsättningsskolstadgan mäste förtydligas
och fullständigas. Nödiga maktmedel måste ställas till skolstyrelsernas
förfogande, så att de bliva i stånd att fullgöra sina skyldigheter beträffande
övervakningen av skolgången. Vikten av att erforderliga åtgärder
mot skolförsummelser kunna vidtagas ofördröjligen framhålles allmänt i de
inkomna yttrandena. I syfte att möjliggöra skyndsam handläggning särskilt
av frågor rörande avhämtande till skolan av lärjunge, som olovligt
uteblivit från undervisningen, hava de sakkunniga föreslagit, dels att länsstyrelse
skulle kunna åt lämplig person, som av skolstyrelse därtill utses,
kunna meddela polismans befogenhet och skydd vid fullgörandet av uppdraget
att till skolan avhämta försumlig lärjunge, dels ock att skolstyrelse
skulle erhålla rätt att genom hänvändelse till ortens polismyndighet erhålla
nödigt bistånd för upprätthållande av skolplikten. Det sistnämnda förslaget
har biträtts av samtliga länsstyrelser utom ett par, medan närmare ett tiotal
länsstyrelser ställt sig mer eller mindre avvisande mot det förstnämnda
förslaget. Länsstyrelsen i Stockholm föreslår, att länsstyrelserna måtte bemyndigas
att efter förslag av skolstyrelse förordna lämplig person att med
den befogenhet, som tillkommer utmätningsman verkställa skolstjuelses här
ifrågavarande beslut. Sådan person bomme att på grund av sitt förordnande
åtnjuta skydd enligt 10 kapitlet 5 § strafflagen.

T'' lertalet länsstyrelser har anslutit sig till det ursprungligen av skolöverstyrelsen
i dess utredning år 1927 framlagda förslaget angående vite. Länsstyrelsen
i Malmö framhåller, att rätten att förelägga vite bör inträda på
ett tidigare stadium än överstyrelsen föreslagit. Det bör enligt länsstyrelsens
åsikt vara tillräckligt, att tredskan fortsättes efter det skolstyrelsen anmanat
målsmannen att skicka barnet i skolan för att vite skall kunna föreläggas.
Därigenom skulle de fall, där hämtningsförfarandet behövde komma till
användning, i allmänhet bliva helt få eller inga. Emellertid påpekas också
av några myndigheter, att vitesföreläggande i vissa fall kan förutses bliva
ineffektivt och endast medföra tidsutdräkt.

Bland de hörda myndigheterna göra sig olika meningar gällande, huruvida
beslut örn skiljande fran hemmet av minderårig, som på grund av
tredska undandrager sig att fullgöra skolplikten, må utan upprepande av
förberedande åtgärder och förnyade framställningar kunna verkställas när
helst så erfordras, intill dess den minderårige fullgjort sin skolplikt. Däremot
råder knappast någon meningsskiljaktighet örn att skolstyrelses och
länsstyrelses beslut angående åtgärder mot skolförsummelser böra kunna gå
i verkställighet utan hinder av att klagan förts.

89

Kungl. May.ts proposition Nr 134.

Enligt överstyrelsens mening bör det ankomma på de lokala skolmyndigheterna,
vilka det åligger att vaka över att skolplikten fullgöres, att på
eget ansvar besluta och i möjligaste mån även verkställa erforderliga åtgärder
för beivrande av olovliga skolförsummelser. Ingen annan myndighet
torde hava bättre kännedom örn förhållandena i de särskilda fallen.
Skolstyrelsen med dess befogenhet att på olika sätt medgiva lättnader beträffande
skolpliktens fullgörande eller lämna ekonomiskt stöd, där så erfordras,
har också de största förutsättningarna att kunna på ett hänsynsfullt
sätt handlägga frågor rörande skolpliktens fullgörande. Aven hämtning
till skolan sker i regel lämpligast, örn skolstyrelsen kan anlita egna organ.
Men härför kräves med nödvändighet, att skolstyrelsen utrustas nied tillräckliga
maktmedel för att i händelse av behov kunna genomföra sådan
åtgärd.

De sakkunniga upptaga ett förslag, som redan tidigare framförts av ett
par länsstyrelser, nämligen att skolornas tillsyningsman för fullgörande av
styrelsens uppdrag erhålla sådan befogenhet och sådant skydd, som eljest
tillkomma polisman. Anmärkningen, att detta skulle strida mot nu gällande
polisförfattningar, kan knappast tillmätas betydelse, eftersom förslaget åsyftar
undanröjande av detta hinder. Att länsstyrelsen icke skulle äga pröva den
av skolstyrelsen föreslagna personens lämplighet, torde ej hava varit meningen,
och att förordnandet skulle komma att avse endast en mycket kort
tid årligen synes knappast vara riktigt, då den ifrågasatta bestämmelsen
bör gälla även beträffande folkskolan och folk- och fortsättningsskolornas
sammanlagda årliga lästid omfattar större delen av året. Länsstyrelsen i
Stockholm har såsom förut nämnts föreslagit utmätningsmans befogenhet
för person, som har att verkställa skolstyrelses här avsedda beslut. Möjligen
skulle detta innebära en från vissa synpunkter tillfredsställande lösning
av frågan, örn med dylik befogenhet kan anses följa icke blott att förrättningsmannen
åtnjuter erforderligt skydd utan även att den, som söker hindra
förrättningen, till exempel genom att dölja den minderårige eller vägra förrättningsmannen
tillträde till bostaden, därmed ådrager sig ansvar enligt
vad eljest är stadgat beträffande offentlig förrättning.

Oavsett vad i nu berörda avseende kan komma att bliva bestämt, är det
enligt överstyrelsens mening nödvändigt, att sådana föreskrifter utfärdas,
att skolstyrelse, som icke ser sig i stånd att på annat sätt kunna föra tredskande
lärjunge till skolan, kan genom direkt hänvändelse till ortens polismyndighet
och på landsbygden även till fjärdingsman ofördröjligen erhålla
härför nödigt bistånd. Som fortsättningsskolornas lästid numera i allt flera
skoldistrikt omfattar endast 6 veckor årligen, skulle nämligen hänvändelse
till länsstyrelsen icke kunna tillräckligt snabbt leda till önskat resultat.

Beträffande förslaget att vid angivet vite förelägga målsman skyldighet
att sända minderårig till skolan, vill överstyrelsen framhålla, att det visserligen
kan vara verkningslöst i en del fall. Men i de flesta fall torde åtgärden
vara synnerligen verksam och lämplig och icke sällan den enda
åtgärd, som kan nied framgång tillgripas för bekämpande av skolförsummelser
på grund av tredska. Utebliver ett större antal lärjungar samtidigt
från skolan, kunna dessa lärjungar varken dag efter dag hämtas till skolan
eller skiljas från målsmännen och till vårdande åt andra personer överlämnas.
Men om vederbörande myndighet, efter att hava undersökt förhål -lundena, finner sig böra tillgripa vitesföreläggande, torde skolstrejken i regel
upphöra. Åtgärden är humanare och långt mera tilltalande än att skilja

Departementschefen
.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

barnen från hemmet och även lämpligare än att innehålla statsbidraget till
lärarens lön.

Befogenhet att förelägga vite tillkommer bland annat hälsovårdsnämnd
och barnavårdsnämnd. 1 förevarande fall synes det dock ändamålsenligast,
att det förbehålles länsstyrelsen både att förelägga och utdöma vite. Åt
länsstyrelsen torde ävenledes kunna överlämnas att fritt bedöma, vilken
åtgärd som i de särskilda fallen kan anses lämpligast. Det bör således icke
med nödvändighet krävas, att innan vitesföreläggande kan förekomma, den
minderårige skall en eller flera gånger hava avhämtats till skolan, liksom
icke heller att vitesföreläggande måste föregå beslut om lärjunges skiljande
från målsmannen.

Överstyrelsen vill påpeka, att om icke beslut angående skiljande från
målsmännen av minderårig, som på grund av tredska uteblivit från fortsättningsskola,
kan verkställas när helst så behöves, tills skolplikten fullgjorts,
torde dylika beslut i regel bliva verkningslösa. Det är nämligen
icke möjligt att på så kort tid genomgå hela den procedur, som måste föregå
lärjunges skiljande från hemmet, att lärjungen kan på det sättet återföras
till den sex veckor omfattande kurs, från vilken han uteblivit. Skulle
då icke besluten angående lärjunges skiljande från hemmet gälla för en
senare anordnad kurs, bliva de alltjämt resultatlösa. Åtminstone i vissa
fall hava emellertid hittills gällande författningar tolkats så, att av länsstyrelse
medgiven handräckning för barns skiljande från hemmet vid behov
kunnat tagas i anspråk även för lästermin efter den, för vilken handräckningen
ursprungligen meddelats. Härmed jämföres Kungl. Maj:ts utslag
den 31 januari 1923 i mål angående av länsstyrelse meddelad handräckning
för barns skiljande från hemmet. (Regeringsrättens årsbok 1923, ref. 5).

Att beslut rörande vidtagande av åtgärder till beivrande av olovliga skolförsummelser
måste för att få någon betydelse kunna gå i verkställighet utan
hinder av förd klagan, finner överstyrelsen uppenbart, men torde med
hänsyn till det av de sakkunniga relaterade fallet, då så icke kunnat ske,
tydligare bestämmelser härom vara erforderliga.

Av det nu anförda framgår, att överstyrelsen i huvudsak ansluter sig till
de sakkunnigas förslag rörande åtgärder till beivrande av skolförsummelser,
och vill överstyrelsen särskilt framhålla, dels att verkställandet av skolstyrelses
beslut att med biträde av polisman till skolan avhämta på grund av
tredska eller försumlighet utebliven lärjunge icke bör göras beroende av
polismyndighets prövning, dels ock att länsstyrelse bör bemyndigas att, då
den så prövar lämpligt, förelägga vite utan att lärjungen tidigare varit avhämtad
till skolan.

Det framgår av den förebragta utredningen, att de nu gällande bestämmelserna
i förevarande avseende äro otillfredsställande. Särskilt har det
visat sig, att de tolkas mycket olika av myndigheterna och att de icke äro
ägnade att lämna de lokala skolstyrelserna det stöd, dessa måste kunna
påräkna för att kunna effektivt ingripa mot olovliga skolförsummelser.
Det är min avsikt att efter ytterligare beredning av detta ärende för
Kungl. Majit framlägga förslag rörande åtgärder till avhjälpande av
dessa brister, och torde det böra ankomma på Kungl. Majit att härutinnan
utfärda erforderliga föreskrifter. Den redan verkställda utredningen
synes härvid i viktiga avseenden kunna tjäna till ledning.

Kungl. May.ts proposition Nr 134.

91

IX. Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad jag ovan anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen:

dels godkänna följande ändringar av de för fortsättningsskolan
gällande huvudsakliga grunder och bestämmelser: 1.

Där skoldistrikt så beslutar, må högst en årskurs av
fortsättningsskolan kunna förläggas till det läsår, under
vilket lärjungarna avgått från folkskolan, varvid dock,
örn fortsättningsskolan är tvåårig, andra årskursen icke
må begynna tidigare än ett år efter första årskursens
början.

2. Är antalet lärjungar i yrkesbestämd fortsättningsskola
med minst 120 timmars praktiskt arbete i skolkök,
verkstad, jordbruk eller dylikt så ringa, att bägge årskursernas
lärjungar lämpligen böra i detta praktiska
arbete undervisas tillsammans, må sådan undervisning
kunna förläggas till härför lämplig tid utan hinder av att
vissa lärjungar därvid komma att genomgå fortsättningsskolans
bägge årskurser under ett och samma läsår, dock
att lärjunge icke må påbörja andra årskursen det kalenderår,
under vilket han avgått från folkskolan.

3. I skoldistrikt, som anordnat obligatorisk sjuårig folkskola,
tillhörande någon av folkskolans undantagsformer,
eller sjuårig halvtidsläsande mindre folkskola, må, efter
prövning i varje särskilt fall av skolöverstyrelsen, fortsättningsskolkursen
för sådana lärjungar, som vid läsårets
slut avgått från dylik skolas högsta klass, kunna
omfatta en årskurs med minst 270 undervisningstimmar.

4. Omfattar fortsättningsskolområde två eller flera folkskolområden,
inom vilka den allmänna barnundervisningen
meddelas i mindre folkskola,. må fortsättningsskola
kunna anordnas för undervisning även åt lärjungar, som
avgått från mindre folkskola,

dels besluta:

att lärare med fast anställning på någon med pensionsrätt
i statens pension san stalt förenad lärarbefattning vid
fortsättningsskola må, därest tjänstgöringen vid fortsättningsskolan
motsvarar minst 20 timmar i veckan under

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

minst 18 veckor av året, kunna komma i åtnjutande av
ålder stillägg av statsmedel; skolande därvid ifråga örn
ålderstilläggens belopp och grunderna för deras utgående
gälla vad i sådant avseende är stadgat beträffande ordinarie
folkskollärare;

att lärare med fast anställning, som nyss nämnts, skall
under tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom avstå en
tredjedel av den på ledigheten belöpande delen av grundarvodet,
samt att statsbidrag till hans vikarie skall utgå
med det belopp, som, utöver vad den tjänstledige läraren
avstår av sitt arvode, erfordras till arvode åt vikarien;

att till ambulerande lärare vid fortsättningsskola må för
av tjänsten föranledda resor från hemmet till kursort,
mellan kursorter samt från kursort till hemmet av statsmedel
utgå resekostnads- och traktamentsersättning enligt
klass III E. i allmänna resereglemente!;

att lärare vid folk- och småskolor må äga att för uppfattning
i högre lönegrad i förekommande fall tillgodoräkna
sig den tid, han med fast anställning tjänstgjort på
någon med lönetursrätt förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola; dels

medgiva, att till bestridande av kostnaderna för
centralisering av fortsättningsskolväsendet statsbidrag må
utgå enligt i huvudsak följande grunder:

a) Skoldistrikt, som genomför sådan centralisering av
fortsättningsskolväsendet, att eljest erforderlig skola därigenom
bliver obehövlig, må, på sätt här nedan sägs,
kunna erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga
lärjungar, vilka eljest icke skulle
kunna besöka skolan på grund av dess avstånd från hemmet
eller andra liknande omständigheter.

b) Statsbidrag enligt punkt a) må till ett skoldistrikt utgå
med högst det belopp, som enligt vad här nedan sägs skall
anses motsvara den besparing i statsbidraget till avlönande
av lärare i fortsättningsskola''inom distriktet, vilken
uppkommer därigenom, att eljest erforderlig skola på
grund av centraliseringen bliver obehövlig. Vid beräkning
av denna besparing skall hänsyn tagas endast till fortsättningsskolor
och mindre fortsättningsskolor, som av
skolöverstyrelsen förklarats vara erforderliga, därest
statsbidrag till centralisering icke utginge; dock att statsbidrag
till fortsättningsskolväsendets centralisering må

93

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 134.

kunna enligt eljest angivna grunder utgå för en tid av
högst två år, därest statens vederbörande folkskolinspektör
vitsordar, att motsvarande besparing i statsbidraget
till avlönande av lärare vid fortsättningsskola inom distriktet
därigenom uppkommer. Den besparing i statsbidraget
till avlönande av lärare, som uppkommer för varje
på grund av centraliseringen indragen fortsättningsskola
eller mindre fortsättningsskola, skall anses utgöra 450
kronor.

c) Statsbidrag, som bär avses, må utgå med belopp, som
motsvarar kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller
skolskjutsar, dock för varje lärjunge med högst 1 krona
25 öre för dag, och skall statsbidraget utgå eudast för dag,
för vilken avgift för inackordering, skolhushåll eller skolskjuts
verkligen förekommit.

d) Pågår undervisningen i skola, till vilken hänvisats
lärjunge, för vilken här avsett statsbidrag utgår, mindre
än 30 timmar i veckan, beräknas statsbidraget för det antal
dagar, för vilket bidraget skulle utgått, örn undervisningen
fortgått 30 timmar i veckan.

e) Beslutar skoldistrikt att med bidrag av statsmedel
centralisera fortsättningsskolorna, åligger det fortsättningsskolstyrelsen
att allt efter förekommande fall anordna
inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för
lärjungarna, och skall lärjunge, som ej genom målsmans
egen försorg erhåller stadgad fortsatt undervisning, vara
skyldig att ställa sig till efterrättelse vad skolstyrelsen
angående hans skolgång bestämmer.

f) Målsman, som själv ombesörjer inackordering, skolhushåll
eller skolskjuts åt lärjunge, för vilken statsbidrag
utgår, må efter medgivande av skolstyrelsen kunna utbekomma
det för lärjungen i fråga utgående statsbidraget;

dels i riksstaten för budgetåret 1932/1933

ej mindre öka det ordinarie förslagsanslaget till understöd
åt lärare vid fortsättningsskolor nu 5,000,000 kronor
med 100,000 kronor till 5,100,000 kronor,

än även tilt kostnader för centralisering av fortsättningsskolväsendet
uppföra ett ordinarie förslagsanslag av

100,000 kronor;

dels förklara sig icke hava något att erinra mot att, där
centralisering av fortsättningsskolväsendet i enlighet med
vad ovan sagts icke kommer till stånd, såväl det ordinarie
anslaget till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län som ock det i proposition nr 77 till 1932
års riksdag föreslagna extra anslaget till inackorderingsbidrag
för vissa skolpliktiga barn tillhörande skoldistrikt
i andra delar av riket än de fyra nordligaste länen tagas i
anspråk jämväl för lärjungar i fortsättningsskolan,
dels ock bemyndiga Kungl. Majit att meddela de närmare
föreskrifter, som för tillämpning av vad riksdagen
sålunda beslutat må befinnas erforderliga.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Gustaf Ödmann.

INNEHALL.

Sid.

I. Fortsättningsskolan och den sjuåriga heltidsläsande folkskolan. . . 8

II. Fortsättningsskola, grundad på sexårig folkskola.............21

III. Fortsättningsskola, grundad på sjuårig halvtidsläsande folkskola . 26

IV. Fortsättningsskolkursens förläggning under läsåret............31

V. Befrielse från fortsättningsskolplikt.......................38

VI. Fortsättningsskolväsendets centralisering...................52

VII. Anställningsvillkor för lärare vid fortsättningsskolan..........66

VIII. Beivrande av skölförsummelser utan giltigt förfall ...........79

IX. Departementschefens hemställan.........................91