Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

1

Nr 133.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa avgifter
till de allmänna läroverkens kassor m. m.; given Stockholms
slott den 26 februari 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF. ‘

Sam. Städener.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 26 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena, friherre Ramel, statsråden
Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Städener anför:

Under punkt 159 av 1932 års åttonde huvudtitel hemställde jag omför-, Vissa avslag
till riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde
bliva riksdagen förelagd, såsom bidrag till de allmänna läroverkens ljus- läroverkens
och vedkassor beräkna ett extra förslagsanslag av 250,000 kronor. Denna kas80r m‘ m''
min hemställan blev av Kungl. Majit bifallen.

Jag erinrade under samma punkt, hurusom de sakkunniga för reglering
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 107 höft. (Nr 133.) 1

2

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

av den ekonomiska förvaltningen vid de allmänna läroverken, i sitt nyligen
avgivna betänkande berört jämväl ifrågavarande anslag, varvid i samband
med vissa ändrade dispositioner beträffande ordningen för läroverkens ekonomiska
förhållanden en minskad belastning av detsamma skulle kunna
åstadkommas.

Då jag nu går att anmäla denna och en annan fråga, berörande vissa
avgifter till de allmänna läroverken, anser jag mig böra lämna en kort redogörelse
för de ekonomiskt-administrativa förhållanden vid läroverken, mot
bakgrund av vilka förevarande frågor lämpligen böra betraktas.

Sedan åtskillig tid hava krav på en ändrad organisation av arbetet å
rektorsexpeditionerna vid de allmänna läroverken och med dessa jämförliga
läroanstalter gjort sig gällande. Närmast har man velat uppnå en begränsning
av rektorernas växande arbetsbörda genom tillhandahållande i vidgad
utsträckning på statsverkets bekostnad av skrivbiträde för utförande särskilt
av de mera mekaniska expeditionsgöromålen. Samtidigt hava även i åtskilliga
andra hänseenden från olika sammanslutningar och enskilda personer
önskemål framställts beträffande olika sidor av de allmänna läroverkens
administrativa och ekonomiska förvaltning. Skolöverstyrelsen har i
anledning därav vid upprepade tillfällen — senast i utlåtande den 30 mars
1930 -— betonat önskvärdheten av att en allsidig utredning rörande arbetsförhållandena
å rektorsexpeditionerna komme till stånd.

Frågan om en ändamålsenligare anordning av de allmänna läroverkens förvaltningsförhållanden
gjordes även till föremål för uttalanden vid 1931 års
riksdag. I statsverkspropositionen till sagda riksdag äskade Kungl. Majit
förhöjning av den i reservationsanslaget till de allmänna läroverken ingående
posten: arvoden till biträden å rektorsexpeditionerna med 4,500 kronor
till 46,200 kronor, vilken höjning helt betingades av den pågående utvidgningen
av vissa äldre läroverk samt inrättandet av nya statsläroverk. Emellertid
hade skolöverstyrelsen i sina framställningar, avsedda att föreläggas
riksdagen, hemställt om en höjning av posten i fråga med 27,500 kronor
till 69,200 kronor och i samband därmed ifrågasatt ändrade grunder för
arvodenas beräknande.

Under denna punkt uttalade jag den meningen, att något slutgiltigt ordnande
av arbetsförhållandena å rektorsexpeditionerna icke kunde komma
till stånd utan förutgången allsidig utredning angående den ekonomiska förvaltningen
vid de allmänna läroverken och vissa andra läroanstalter. I avvaktan
på densamma och de resultat, vartill den kunde komma att leda,
syntes några mera väsentliga ändringar av bestående förhållanden näppeligen
böra ifrågasättas. Jag ansåg mig därför icke kunna förorda den med 23,000
kronor föreslagna anslagshöjningen.

I samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag
förelågo två likalydande motioner inom kamrarna, med yrkande, att riks -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 3

dagen ville höja anslagsposten i enlighet med det av skolöverstyrelsen framlagda
förslaget.

Riksdagen förklarade sig emellertid dela min ovan återgivna uppfattning
men ville samtidigt betona önskvärdheten av att den omtalade utredningen,
som berörde en för läroverken synnerligen betydelsefull fråga, måtte snarligen
påbörjas och skyndsamt bedrivas, så att de nuvarande förhållandena,
vilka riksdagen icke funne tillfredsställande, måtte inom ej alltför avlägsen
framtid kunna avlösas av en bättre ordning. Riksdagen anvisade i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag ett anslag av 46,200 kronor.

Vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande av
brist i samrealskolans i Söderhamn medel underströk riksdagen ytterligare
behovet av den ifrågavarande utredningen. Då berörda fall utgjorde ett
talande exempel på bristfälligheterna i den nuvarande ordningen för läroverkens
ekonomiska förvaltning, ville riksdagen ■— under erinran i övrigt
örn sitt nyss anförda uttalande — ännu en gång framhålla vikten av att
snarast möjligt åtgärder vidtoges i syfte att rättelse härutinnan måtte komma
till stånd.

Sedan jag den 19 juni 1931 erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande därtill,
tillkallade jag undervisningsrådet K. A. W. Björck, rektorn E. Hernqvist
och byråchefen R. Vide att såsom sakkunniga inom ecklesiastikdepartementet
biträda med utredning rörande den för den ekonomiska förvaltningen vid
de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter gällande ordningen ävensom
härmed sammanhängande frågor, varvid tillika uppdrogs åt Björck att såsom
ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. De sakkunniga avlämnade
med skrivelse den 17 december 1931 sitt betänkande.

De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna för omgestalning av de vid
utredningen ifrågakommande läroanstalternas förvaltning åsyfta först och
och främst att omedelbart eller medelbart begränsa förvaltningsarbetet. De
sakkunniga fastslå, att olägenheterna med den nuvarande ordningen otvivelvelaktigt
äro mest påtagliga vid de allmänna läroverken. Svårigheterna
framträdde såsom vida mindre kännbara i fråga örn statens folk- och småskoleseminarier,
ehuru även här åtgärder påkallades för skapandet av enklare
och förbättrade förvaltningsformer. I fråga om blindundervisningsanstalterna
och statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa hava däremot de
sakkunniga kommit till det resultatet, att den för dessa läroanstalter gällande
ordningen endast i förhållandevis begränsad utsträckning vore i behov
av omläggning. Tekniska skolans i Stockholm" ekonomiskt-administrativa
förhållanden hade på grund av särskilda'' skäl av de sakkunniga icke upp
tagits till närmare bedömande.

De sakkunniga hava vid sina överväganden låtit sig ledas av den principiella
ståndpunkt, som redan förut intagits av skolöverstyrelsen och riksräkenskapsverket
i en gemensam framställning den 10 december 1925 och
enligt vilken det ur de olika läroanstalternas synpunkt måste vara en be -

4

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

tydelsefull uppgift »att åstadkomma förvaltningsformer, vilka kunna dels
återföra rektorernas administrativa uppgifter inom gränser, som göra det
möjligt för rektorerna att ägna huvudparten av sin tid och sitt arbete åt
den egentliga rektorsuppgiften, ledningen av det undervisande och uppfostrande
arbetet vid läroanstalterna, dels underlätta och säkerställa den erforderliga
kontrollen». De åtgärder, som av de sakkunniga för vinnandet av
dessa syftemål föreslagits, hava bestämts jämväl av övertygelsen örn nödvändigheten
att ifråga örn de allmänna läroverken undanröja den kollegiala
medelsansvarigheten och om önskvärdheten att nu åvägabringa en anpassning
av de allmänna läroverkens ekonomi till de förändrade krav, som tidsförhållandena
föranledde.

De sakkunniga hava för främjandet av nyss angivna syften föreslagit
vissa förenklingar av det nuvarande omständliga förfarandet vid rekvisition
av avlöningsmedel jämte därav föranledda åtgärder, varförutom vissa mindre
jämkningar i gällande avlöningsbestämmelser i förenklingssyfte ansetts önskvärda
och möjliga. Räkenskapsföringen och den lokala revisionen vid de
allmänna läroverken hava ävenledes varit föremål för uppmärksamhet. De
sakkunniga hava jämväl uppehållit sig vid spörsmålet rörande inventering
av räkenskaperna och härvidlag föreslagit vissa förändringar. Beträffande
rektorernas övriga förvaltningsgöromål hava de sakkunniga ingått i en närmare
granskning av hithörande författningsbestämmelser och därvid sökt
åvägabringa förenklingar i arbetshesparande syfte. Sålunda har förfarandet
vid beviljande av tjänstledighet och förordnande av vikarier för kortare tid
ansetts utan olägenhet kunna omläggas så, att rektor, respektive i vissa fall
vederbörande lokala styrelse inträder såsom beslutande, där nu medverkan
av central myndighet påkallas.

Medan de åtgärder, som hittills antytts, i större eller mindre utsträckning
äga tillämplighet på samtliga av utredningen berörda läroanstalter, hava de
sakkunniga haft att överväga en grupp av frågor, vilkas räckvidd varit
begränsad till de allmänna läroverken. De olika kassor, som inginge i dessa
läroanstalters medelsförvaltning, hade funnits i behov av omläggning i
skilda hänseenden, främst i syfte dels att garantera nödig kontroll över
samtliga inflytande medel, dels att möjliggöra en friare dispositionsrätt beträffande
vissa medel. I förstnämnda avseende hade föreslagits en något
ändrad fördelning av inflytande inkomster på de olika kassorna, varvid samtidigt
tillmötesgåtts det uttalade önskemålet om klarare gränslinjer dem
emellan. Det andra huvudkravet hade synts de sakkunniga lämpligen böra
vinna beaktande på så sätt, att den nuvarande premie- och fattigkassan
ombildades till en understöds- och premiekassa, som skulle tillföras väsentligen
ökade inkomster av såväl inskrivningsavgifter som räntemedel. I syfte
att sätta rektor i tillfälle att såväl understödja behövande lärjungar som
ock bekosta andra åtgärder till främjande av ungdomens undervisning och
fostran hade bestämmelser härom föreslagits böra ingå i läroverksstadgan.

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

5

I samband därmed hade i viss utsträckning beaktats önskemålet att bereda
den föreskrivna s. k. friluftsverksamheten ekonomiskt stöd, utan att för
detta ändamål det skulle påkallas särskilt anslag å riksstaten eller upprättandet
av en ny kassa. Slutligen hava de förhållanden, som sammanhänga
med frågan örn befrielse från eller nedsättning i terminsavgifterna, ägnats
närmare uppmärksamhet, och vissa jämkningar i nuvarande ordning hava
föreslagits.

De förenklingar i det administrativa förvaltningsarbetet, som på detta vis
vunnits, hade icke ansetts utesluta kravet på ett rationellt ordnande av
frågan om biträden på rektorsexpeditionerna. De sakkunniga hava i detta
hänseende framlagt vissa förslag.

Över de sakkunnigas förslag i vad angår frågorna örn terminsavgifterna
vid de allmänna läroverken och bestämmelser rörande avlöning åt lärarpersonal
har skolöverstyrelsen, efter hörande av vederbörande länsstyrelser,
domkapitel, lokalstyrelser, rektorer och lärarkollegier m. fl., avgivit utlåtande
den 4 februari 1932. I detta utlåtande har överstyrelsen även tagit hänsyn
till en av statens organisationsnämnd den 19 december 1931 avgiven skrivelse
med förslag till vissa ändringar angående grunderna för befrielse från
bidrag till de allmänna läroverkens ljus- och vedkassor. Vidare hava utlåtanden
över sakkunnigförslaget avgivits av statskontoret den 21 januari
1932 och av riksräkenskapsverket den 1 februari 1932.

Den nyss av mig lämnade kortfattade redogörelsen för betänkandets
väsentliga innehåll ger vid handen, att betänkandet till sin huvuddel innehåller
förslag, som torde ankomma på Kungl. Maj:ts prövning i administrativ
ordning. Med tanke på detta vill jag särskilt erinra, att enligt de sakkunnigas
mening den kollegiala medelsansvarigheten skulle avskaffas och
ersättas med andra redovisningsanordningar. Vissa frågor äro emellertid av
beskaffenhet att böra föreläggas riksdagen. Jag syftar då på följande frågor,
beträffande vilka de sakkunniga yttrat sig och avgivit särskilda förslag:

1) vissa terminsavgifter vid de allmänna läroverken;

2) ändring i bestämmelserna rörande avlöning åt lärarpersonalen vid de
allmänna läroverken m. fl. läroanstalter;

3) skrivbiträden å rektorsexpeditionerna.

Den senast berörda frågan, nämligen angående skrivbiträden å rektorsexpeditionerna,
förutsätter emellertid för sin definitiva lösning en nyreglering
av de utgående arvodena, vilken ställer ökade krav på anslag för ändamålet.
Det är givet, att jag under nuvarande förhållanden icke kan upptaga densamma
till prövning. Härmed torde få anstå, tills det statsekonomiska läget
sådant medgiver. Med denna frågas lösning torde så mycket hellre kunna
tills vidare bero som de förenklingar av de vederbörande läroanstalter åvilande
administrativa uppgifter, som nu på grundvalen av sakkunnigförslaget
i övrigt kunna genomföras, torde bereda rektorerna åtskillig lättnad i arbetet.

6

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

Historik.

I. Terminsavgifterna vid de allmänna läroverken m. m.

Innan jag går in på frågan rörande de av de sakkunniga föreslagna
ändringarna i fråga om terminsavgifter vid de allmänna läroverken, vill
jag i korthet redogöra för dessa avgifters tillkomst. Redogörelsen är
grundad på den i skolkommissionens betänkande den 28 april 1922 lämnade
historiken och på motsvarande historik i läroverkskommitténs betänkande
den 8 december 1902.

Ursprunget till skolavgifter vid de allmänna läroverken är att söka i
de frivilliga bidrag, som av lärjungarna i äldre tider lämnades såsom bidrag
till lärarnas avlöning. I 1724 års skolordning fastställdes inskrivningsavgifter
för alla icke veterligen utfattiga lärjungar, vilka avgifter
dels skulle tillfalla rektor och vederbörande klasslärare, dels bibliotekskassan.
Jämväl skolordningen av år 1807 stadgade vissa bestämt fixerade
avgifter till rektor, klasslärare och bibliotek. De missförhållanden, som
voro förbundna med de frivilliga bidragen till lärarna, synas hava utgjort
den närmaste anledningen för 1812 års kommitté att ifrågasätta bestämda
terminsavgifter, »undervisningsgäld», till avlönande av läroverkets lärare.
Samma kommitté föreslog dessutom en böjning och fixering av avgifterna
till läroverkets kassor. Skolordningen av år 1820 fastställde avgifter
till läroverkskassa, till bibliotekskassa samt till premie- och fattigkassa,
men upptog ej den ifrågasatta undervisningsgälden; i stället för att förbjudas
blevo frivilliga avgifter utryckligen medgivna, utom i fråga om
»veterligen medellöse».

Frågan örn lärjungeavgifterna sysselsatte även 1825 års stora uppfostringskommitté.
Såsom allmän grundsats borde enligt kommitténs mening
fastslås, att det vore »oriktigt och skadligt, att någon inskränkning göres
i den nästan kostnadsfria eller åtminstone föga betalda offentliga undervisningen,
vilken hittills överallt i riket öppnat tillfälle för hyddans son
att, riket till heder och nytta, uppstiga till statens högsta äreställen».
Denna grundsats ansågs ej lida intrång av de obetydliga bestämda avgifterna
men väl av de obestämda och de s. k. frivilliga, vilka genom en
tävlan, vari även fattigare föräldrar deltogo, underkastades en beständig
stegring. Kommittén höll på denna grund före, att dessa senare borde förbjudas,
men fann de redan stadgade bestämda avgifterna böra fortfara
och föreslog, att av varje lärjunge därjämte skulle erläggas till läroverkets
kassa »en terminsavgift av minst 24 sk. bko». Från denna sistnämnda
avgift skulle veterligen fattiga kunna befrias, under det att de förmögnare
skulle få teckna sig för en högre. Emellertid föranledde berörda förslag
ingen ändring i dittills rådande förhållanden.

Frågan örn en bestämd avgift såsom bidrag till lärarnas avlöning förelåg
ånyo först vid 1847—48 års riksdag, i samband med förslag örn en omfattande
lönereglering för lärarkåren. Såsom bidrag till bestridande av
kostnaderna härför föreslogs en terminsavgift av 10 rdr bko, vilken beräknades
skola årligen inbringa 60,000 rdr bko eller ungefär hälften av det

7

Kungl. Majis proposition Nr 133.

belopp, som för regleringen erfordrades utöver befintliga tillgångar. Förslaget
inrymde dock möjlighet till hel befrielse eller nedsättning till hälften
för »veterligen medellöse», dock med iakttagande därav, att vid varje läroverk
sammanlagt minst hälften av full avgift för samtliga lärjungar
inflöte.

Inom riksdagen gjorde sig emellertid betänkligheter gällande mot förslaget.
Statsutskottet tillstyrkte visserligen en avgift av högst 10 rdr bko
men med obegränsad rätt för vederbörande att efterskänka avgiften helt
eller delvis. Såsom garanti mot ett alltför vidsträckt bruk av befrielserätten
föreslogs, att vad som inflöte utöver halv avgift för samtliga lärjungar
finge tagas i anspråk för läroverkets egna behov. Riksdagens beslut
blev, att, emot upphörandet av terminspenningarna till lärarna, en
skolavgift av 5 rdr bko för terminen skulle av varje lärjunge erläggas,
endast med det undantag, att medellösa befriades. I anslutning härtill
blev ett större belopp än det av Kungl. Majit äskade anvisat för löneregleringens
genomförande. Genom kungl, cirkulär år 1849 trädde beslutet i
verkställighet.

Den föreskrivna nya avgiften väckte emellertid missnöje, och redan
vid 1850—51 års riksdag framkommo flera motioner med yrkande på dess
upphörande eller minskning. Statsutskottet uttalade i avgivet betänkande,
att nu nämnda terminsavgift kunde falla sig tryckande för mången
familjefader, som kämpade med knappa tillgångar utan att dock vara så
medellös, att befrielse kunde komma i fråga. Riksdagen beslöt också att
nedsätta avgiften till 3 rdr bko, vilket beslut stadfästes genom kungl, cirkulär
år 1851.

Enligt 1856 års stadga utgjordes en lärjunges avgifter, förutom av
nämnda terminliga »skolavgift», av vissa inskrivningsavgifter, vidare av
»den avgift, som i mån av behov lärjungarna ålägges till avlöning av
vaktmästare», samt slutligen av »frivilliga gåvor, vartill de förmögnare
lärjungarnas föräldrar böra uppmanas». Medellösa lärjungar voro befriade
från inskrivnings- och skolavgift. De ifrågavarande skolavgifterna
till statsverket överflyttades jämlikt beslut av 1856—58 års riksdag till
läroverkets egen kassa för att disponeras för inköp av undervisningsmateriel.
På detta vis uppkom avgiften till biblioteks- och materielkassan.
Samtidigt med denna förändring avskaffades ock de frivilliga avgifterna.

De enligt 1859 års stadga utgående lärjungeavgifterna överensstämde
i huvudsak med de i föregående stadga angivna. »Skolavgiften» var upptagen
bland den egna kassans tillgångar, och den avgift, som i mån av
behov ålades lärjungarna, skulle användas såväl till avlöning åt vaktmästare
som till lyshållning och inköp av ved.

Avgiften till byggnadsfonden daterar sig från 1863, på grund av beslut
av 1862—63 års riksdag. Ljus- och vedkassan avskildes som särskild kassa
genom läroverksstadgan den 1 november 1878. Motsvarande avgifter hade
dock av ålder utgått och redovisats i samband med »skolans egen kassa»,
vars ändamål före 1859 varit detsamma som den nuvarande ljus- och vedkassans.

Förslag i motion inom andra kammaren år 1871 om återinförande av
terminsavgifter till statsverket avvisades av kammaren. I samband med
ifrågasatt lönereglering för läroverkens liirare föreslogs emellertid av vederbörande
kommitté år 1879 en avgift till statsverket att erliiggas av
alla icke medellösa lärjungar. Under tiden därefter framkommo vid ett

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

flertal riksdagar såväl från Kungl. Maj:ts sida som i motioner förslag av
liknande innebörd, ehuru de, på grund av sammankoppling med löne- och
organisationsspörsmål, icke ledde till något positivt resultat.

Frågan förelåg på nytt för 1899 års läroverkskommitté. Kommittén
ägnade mycken uppmärksamhet åt spörsmålet örn det berättigade i terminsavgifter
till statsverket. Sagda fråga skärskådades av kommittén ur
olika synpunkter, sålunda icke på sätt dittills skett, väsentligen ur statsreglering
ssynpunkt, utan såsom en principfråga av social och pedagogisk
natur.

»För sin del», yttrar kommittén, »har kommittén efter omsorgsfull
prövning stannat vid den uppfattningen, att, för så vitt frågan om terminsavgifter
betraktas såsom en social och pedagogisk principfråga, med
hänsyn tagen till i vårt land för närvarande rådande förhållanden, men
titan hänsyn till statsverkets möjligen förhandenvarande behov av inkomst,
de skäl, som tala mot de ifrågasatta avgifterna, äro väsentligen starkare
än de skäl, som anföras till deras förmån.» Kommitténs förslag upptog
icke heller sådana avgifter; däremot innebar detsamma, att vid statssamskolorna
en terminlig avgift skulle kunna utgå till kommunen. Tre kommittéledamöter
påyrkade emellertid i avgivna reservationer införande av
särskilda avgifter till statsverket.

Den till 1904 års riksdag i läroverksfrågan avlåtna propositionen anslöt
sig till den av reservanterna inom kommittén uttalade tanken på särskilda
lärjungeavgifter till statskassan. Avgifterna skulle utgå med 20
kronor i terminen av lärjungar i realskolan samt med 30 kronor av lärjungar
i gymnasiet. Tillika föreslogs, att befrielse från eller nedsättning i
dessa avgifter skulle, enligt närmare av Kungl. Majit givna föreskrifter,
kunna meddelas efter bestämmande av en särskild uppskattningsnämnd.

Efter föredragande departementschefens till statsrådsprotokollet uttalade
uppfattning innebure forslaget icke införandet av en alldeles ny
art av avgifter, enär likartade avgifter alltid utgått och även för det dåvarande
utginge vid de allmänna läroverken. Visserligen hade dessa avgifter
under olika tider använts till olika ändamål, även till lärarnas avlöning;
men denna omständighet vore, särskilt från deras sida betraktad,
som hade att erlägga avgifterna, av föga praktisk betydelse. Hade nämligen
ej de dåvarande terminsavgifterna funnits, skulle staten måst bestrida
de omkostnader, som genom dem täcktes, vadan dessa med fog kunde
anses såsom indirekt ingående till statskassan. Såge man sålunda saken
i dess historiska sammanhang samt sådan den i verkligheten ställde sig
och ej från ensidigt formella synpunkter, vore det icke fråga örn övergång
till ett för vårt land främmande system utan endast örn en förhöjning
av de redan utgående skolavgifterna. Lämpligheten av en sådan förhöjning
syntes departementschefen icke vara en fråga av principiell natur,
på vilken något allmängiltigt svar kunde givas. Allt berodde på huru
saken ordnades. Departementschefen ingick i fortsättningen på en detaljerad
kritik av kommittémajoritetens ståndpunkt.

Riksdagens vederbörande utskott anslöt sig under särskilt framhållande
av de statsfinansiella synpunkterna till den i propositionen företrädda
åsikten och biträdde i huvudsak Kungl. Majlis framställning. En reservant
från andra kammaren påyrkade likväl, att förslaget i nu berörda del icke
borde av riksdagen bifallas. Riksdagen biföll emellertid utskottets förslag.

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Den bär ovan relaterade utvecklingen har lett fram till nu gällande bestämmelser
i läroverksstadgan rörande respektive kassor och terminsavgifter.
Det torde här vara på sin plats att erinra örn dessa bestämmelser.

Till att börja med stadgas i läroverksstadgans § 216 om stiftens premieoch
fattigkassa samt byggnadskassa:

1. Varje stift skall för de allmänna läroverkens behov äga en premieoch
fattigkassa. Denna kassas inkomster äro kollekter och de medel, vilka
blivit såsom ersättning för djäknepenningar oell helgonskyld till de allmänna
läroverken anslagna, med undantag av det belopp, som är till lärarnas
avlöning upptaget. Ersättning för lärjungarnas helgonskyld utgår till
varje läroverk enligt särskild föreskrift av Kungl. Majit; övriga inkomsters
fördelning emellan de i stiftet varande särskilda läroverkens premieoch
fattigkassor må av domkapitlet med avseende pa lärjungarnas antal
och övriga omständigheter årligen uppgöras. Beloppet av kassans inkomst
bör årligen i det närmaste utdelas samt varje läroverks andel till vederbörande
rektor i rätt tid översändas.

2. I stift, där byggnadskassa finnes, lämnas ur densamma, i mån av dess
tillgångar och efter medgivande i varje särskilt fall av Kungl. Majit, bidrag
till byggnad och underhåll av läroverkshus.

Örn ljus- och vedkassan föreskrives i § 217 av läroverksstadgan:

Varje allmänt läroverk skall äga:

1. Ljus- och vedkassa, av vilken skola bestridas kostnaderna för belysning,
uppvärmning och renhållning av de för läroverkets ändamål avsedda
eller upplåtna lokaler ävensom för tillfälliga anordningar i dessa eller likartade
avseenden samt för avlöning åt vaktmästare, eldare och övrig betjäning.

Denna kassas inkomster äro:

a) fyra kronor och femtio öre av lärjunge, som vid läroverket inskrives;

b) avkastning av donationer, avsedda för sådana behov, som skola av
denna kassa fyllas;

c) en terminlig avgift, som av rektor och kollegiet fastställes i mån avbehov
till lika belopp för varje lärjunge; skolande sistnämnda avgift i
fråga örn de lärjungar, vilka därifrån i föreskriven ordning befrias, av
rektor snarast möjligt rekvireras, för läroverk i Stockholm från statskontoret
och för övriga läroverk från vederbörande länsstyrelser.

Örn biblioteks- och materielkassan stadgas i samma § 217 av läroverksstadgan
:

Varje allmänt läroverk skall äga:

2. Biblioteks- och materielkassa, av vilken skola bestridas kostnaderna
för anskaffande och underhåll såväl av höcker och övrig undervisningsmateriel
som av annan för läroverket behövlig materiel. Av denna kassas
medel bekostas jämväl tryckning av årsredogörelse och terminskatalog
ävensom av blanketter, program m. m., som kunna erfordras för arbetet
vid läroverket eller för läroverkets expedition. Skulle för ordnande eller
vård av läroverkets materielsamling eller för annat likartat behov särskilda
medel anses erforderliga, må, elter tillstånd i varje särskilt fall av
Kungl. Majit, denna kassa jämväl kunna för sådant ändamål anlitas.

10

Kungl. Majis proposition Nr 133.

Kassans inkomster äro:

a) en avgift av tre kronor av lärjunge, som vid läroverket inskrives;

b) en terminlig avgift av fyra kronor och femtio öre av varje lärjunge,
som ej därifrån i föreskriven ordning befrias.

I fråga örn premie- och fattigcassan lämnas i samma § 217 av läroverksstadgan
följande föreskrifter:

Varje allmänt läroverk skall äga:

3. Premie- och fattigkassa, vars årliga inkomster må av rektor och
kollegiet användas dels till belöningar åt lärjungar för flit, ordning och
framsteg, dels till understöd och sjukvård för de mest behövande bland
skolungdomen samt begravningshjälp, då någon obemedlad lärjunge
avlidit.

Denna kassas inkomster äro:

a) frivilliga gåvor;

b) den läroverket tillfallande andel av stiftets premie- och fattigkassas
inkomster, som enligt § 216 mom. 1 blivit av domkapitlet bestämd;

c) en avgift av två kronor och femtio öre av lärjunge, som vid läroverket
inskrives.

I § 217 mom. 4 stadgas, att vården av jämte ansvaret och redogörelse
för nyssnämnda tre kassor åligger rektor, som jämväl, där ej annorlunda
är föreskrivet, bestämmer angående utgifter, som ur desamma skola bestridas.

Örn byggnadsfonden meddelas följande föreskrifter i § 218 av läroverksstadgan: 1.

Utom de i § 217 nämnda kassorna skall vid varje läroverk finnas en
byggnadsfond, avsedd för de ändamål, som i §§ 212 och 213 omförmälas,
samt för bestridande av brandförsäkring och andra läroverkets fastigheter
åliggande utgifter. Efter av Kungl. Maj:t lämnat medgivande må lokalstyrelsen
kunna ur denna kassa i särskilda fall jämväl lämna bidrag till
läroverkets möblering ävensom till anskaffande av för gymnastikundervisningen
behövlig materiel, såvida i dessa avseenden betydligare utgift
erfordras.

2. Denna kassas inkomst är en terminlig avgift, vilken med fem kronor
erlägges av varje lärjunge, som ej därifrån i föreskriven ordning befrias.

3. Vården av jämte ansvaret för byggnadsfonden åligger lokalstyrelsen.
Redogörelsen för fonden ankommer på rektor.

För bedömandet av dessa föreskrifters innebörd torde det vara skäl erinra
att §§ 212 och 213, till vilka § 218 hänvisar, skiljer mellan sådana fall, då
kommun åtagit sig att tillhandahålla undervisningslokaler, och sådana fall,
då sådant åtagande icke föreligger.

§ 212 lyder — med uteslutande av sådant, som i detta sammanhang
saknar betydelse — på följande sätt:

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Det åligger kommun att i överensstämmelse med av kommunen gjorda
åtaganden tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler, däri inbegripna
laboratorie- och materialrum, biblioteks- och studierum m. m., samt i
de fall, då sådant blivit vederbörligen bestämt, jämväl inredning och
möbelutrustning.

Där ovan nämnt åtagande icke föreligger eller skyldighet i sagda avseende
eljest icke förefinnes, skola byggnad och underhåll av läroverkshus
ske på bekostnad av läroverkets byggnadsfond ävensom i stift, där byggnadskassa
finnes, med bidrag av denna i mån av Kungl. Maj:ts medgivande
— — — — — — —■ — — — — —• — — — — •

§ 213 meddelar föreskrifter om förfaringssättet för behandling av fråga
örn byggnads- eller reparationsföretag, och skiljes därvid mellan sådana fall,
då dylikt företag skall bekostas av vederbörande kommun, och sådana, då
det skall bekostas av läroverkets byggnadsfond.

Av det föregående framgår, att lärjungarna till olika kassor erlägga ej
mindre än tre skilda terminsavgifter. Härutöver erlägges enligt § 219 av
lärjungarna var för sig terminligen till statsverket i realskolan och i lyceets
tre lägsta kretsar en avgift av tjugo kronor samt i gymnasiet och i lyceets
tre högre kretsar en avgift av trettio kronor.

Rörande befrielse från skilda slag av terminsavgift stadgas i § 220, som
lyder:

1. Befrielse från eller nedsättning i den i § 219 bestämda avgiften till
statsverket ävensom befrielse från de i §§ 217 och 218 stadgade terminsavgifterna
skall bestämmas av lokalstyrelsen.

2. Då befrielse eller nedsättning för lärjunge önskas, skall målsman eller
lärjungen själv inom två veckor efter terminens början till rektor ingiva
skriftlig ansökan, åtföljd av intyg av vederbörande prästerskap eller annan
myndighet med uppgift angående föräldrarnas eller, där lärjunge bar
egna medel, hans egen ekonomiska ställning och angående barnens antal
inom familjen samt innehållande myndighetens yttrande, huruvida lärjungen,
med hänsyn till nyssnämnda förhållanden ävensom andra omständigheter,
såsom levnadskostnaden å platsen och bostad i eller utom läroverksstaden,
må anses obemedlad eller mindre bemedlad. Vill sökanden
åberopa andra handlingar, skola jämväl dessa bifogas ansökningen. Därest
lokalstyrelsen så prövar lämpligt, må förnyat sådant intyg, som ovan sägs,
icke fordras i fråga örn läsårs andra termin.

3. I avseende på de allmänna grunderna för befrielse från eller nedsättning
i dessa avgifter skola följande bestämmelser gälla:

a) Såsom villkor för befrielse eller nedsättning erfordras fallenhet för
studier samt gott uppförande, flit och ordning.

Vid tillämpningen av denna föreskrift iakttages:

att lärjunge, som på grund av bristande flit, ordning eller fallenhet för
studier, vid allmänt läroverk tillbragt mer än två terminer i den årsklass,
varom fråga är, eller som nästföregående termin vid allmänt läroverk för
uppförande erhållit lägre vitsord än gott eller brustit i flit eller ordning,
icke må erhålla befrielse eller nedsättning; samt

12

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

att i fråga om lärjunge, som under nästföregående termin ej tillhört allmänt
läroverk, må med avseende på bedömandet av fallenhet för studier,
uppförande, flit och ordning, på sätt lämpligen ske kan, förfaras efter i
huvudsak enahanda grunder, som för annan lärjunge angivits.

h) Lärjunge, som är obemedlad, skall helt och hållet befrias från terminsavgiften
till statsverket och från den till ljus- och vedkassan ingående
terminsavgiften och må dessutom kunna befrias från de till biblioteks- och
materielkassan samt till byggnadsfonden ingående terminsavgifterna; den,
som är mindre bemedlad, skall erlägga hälften av terminsavgiften till
statsverket och må dessutom kunna befrias från endera av de båda sistnämnda
terminsavgifterna.

Vid bestämmandet av vilka lärjungar skola anses för obemedlade eller
mindre bemedlade, iakttages:

att hänsyn skall tagas icke blott till föräldrarnas eller, där lärjunge har
egna medel, hans egen inkomst utan även till andra omständigheter, såsom
barnens antal inom familjen, levnadskostnaden på platsen och särskilt
till det förhållandet, huruvida lärjunge har sitt hemvist i eller utom det
samhälle, där läroverket är beläget;

att inkomst, som i och för sig icke synes berättiga till befrielse eller nedsättning,
likväl, där den ekonomiska ställningen i övrigt påkallar en dylik
lindring, icke må utgöra hinder för befrielse eller nedsättning;

att, örn två eller flera barn av samma familj undervisas vid samma läroverk
och det äldsta av dessa betalar halv terminsavgift till statsverket,
må allt efter omständigheterna samtliga övriga eller några av dem kunna
från sådan terminsavgift helt och hållet befrias; samt
att örn två eller flera barn av samma familj undervisas vid samma läroverk
och det äldsta av dessa betalar full terminsavgift till statsverket, må,
därest med hänsyn till förmögenhetsförhållandena full avgift anses icke
kunna utan svårighet erläggas för de yngre barnen, dessa eller något av
dem kunna befrias från halva avgiften.

c) Beträffande befrielse från terminsavgift till biblioteks- och materielkassan
och till byggnadsfonden gäller särskilt:

att hänsyn skall tagas jämväl till ifrågavarande kassors tillgångar och
utgifter; samt

att lärjunge, för vilken ansökan om befrielse eller nedsättning gjorts
såväl i fråga örn dessa terminsavgifter som i fråga örn terminsavgifterna
till statsverket samt till ljus- och vedkassan, väl må kunna erhålla lindring
med avseende på de sistnämnda avgifterna utan att åtnjuta sådan
med avseende på de förstnämnda men icke tvärtom.

4. Lokalstyrelsens sammanträden för här ifrågavarande ärenden skola
hållas inom slutna dörrar. Ordförande i eller ledamot av styrelse eller hos
styrelse biträdande tjänsteman får icke yppa innehållet av till styrelsen
meddelade uppgifter angående enskildas ekonomiska ställning, och ej heller
må de under överläggningarna i sådant avseende lämnade upplysningar
eller yttrade åsikter på något sätt utspridas.

5. Har lärjunge från läroverket uteslutits på grund av uraktlåtenhet att
erlägga terminsavgift, äger lokalstyrelsen avgöra, huruvida beloppet skall
genom indrivning uttagas.

6. Protokoll angående lokalstyrelses behandling av här ifrågavarande
ärenden skall innehålla fullständig uppgift å beviljade befrielser och nedsättningar
ävensom styrelsens beslut i övrigt.

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

7. Över lokalstyrelses beslut i bär ifrågavarande ärenden må besvär ej
anföras.

Frågan om vissa terminsavgifters storlek har under senare år varit föremål
för åtskilliga överväganden, och det må här erinras örn vissa av riksdagen
i detta hänseende fattade beslut.

Vad då först angår biblioteks- och materielkassorna, framgår av nyss återgivna
utdrag av läroverksstadgan, att till dessa kassor, på vilka ställas
många och betydande krav, av varje lärjunge skall erläggas en terminlig
avgift av 4 kronor 50 öre. I anledning av Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställningar har emellertid riksdagen vid upprepade tillfällen medgivit,
att från och med höstterminen 1919 terminsavgiften till biblioteks- och
materielkassorna vid de allmänna läroverken finge, enligt av Kungl. Majit
meddelade föreskrifter, under tidsperioder av fem, respektive tre år utgå med
högst 10 kronor, lägst 4 kronor 50 öre för lärjunge, som ej därifrån i föreskriven
ordning befriades.

Frågan örn förlängd rätt att upptaga förhöjda terminsavgifter till här berörda
kassor upptogs återigen vid 1931 års riksdag på grundval av en
framställning från skolöverstyrelsen. Vid detta tillfälle anförde jag bland
annat följande under punkt 185 i åttonde huvudtiteln:

Av de utredningar, som legat till grund för de av Kungl. Majit och riksdagen
vid flera föregående tillfällen fattade besluten örn höjning av här
ifrågavarande terminsavgifter, liksom ock av skolöverstyrelsens nu föreliggande
skrivelse framgår med tydlighet, att behovet av ökade medel för
biblioteks- och materielkassorna vid de allmänna läroverken är av bestående
natur, och att det vid det stora flertalet läroverk icke lärer vara möjligt
att nedsätta dessa terminsavgifter till deras ursprungliga belopp, med
mindre än att biblioteks- och materielkassorna tillföras ökade inkomster i
form av direkta anslag av statsmedel.

I viss utsträckning har, såsom också skolöverstyrelsen erinrat, statsmedel
redan tagits i anspråk för tillgodoseende av kassorna vid de allmänna läroverken.
Jag vill fästa uppmärksamheten på de för närvarande med betydande
belopp utgående anslagen till bidrag till täckande av utgifter för
allmänna läroverkens ljus- och vedkassor samt till bokinköp och bokbindning
för biblioteken vid de allmänna läroverken.

Även örn förmedelst anslaget till bokinköp vissa lättnader kunna i några
fall beredas nu ifrågavarande kassor, kvarstår dock behovet av ökade medel
till framför allt den naturvetenskapliga materielen oförändrat, och
tager man dessutom i betraktande den mångfald av utgifter av olika slag,
som skola tillgodoses förmedelst biblioteks- och materielkassorna, synes det
mig nödvändigt, att en förlängning av nuvarande interimsanordning kommer
till stånd. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, huruvida icke
tiden vore inne att ändra läroverksstadgans bestämmelser i angivna hänseende
och inom en vidare avgiftsram bereda möjlighet att kunna tillgodose
de skiftande förhållanden, som kunna råda vid olika läroverk. Emellertid
vill jag nu ej förorda åtgärder i detta avseende. Jag har i annat sammanhang
erinrat örn vikten av att utredning rörande läroverkens ekonomiska
förhållanden snart må komma till stånd, och, såsom överstyrelsen

Vissa riksdagsbeslut.

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

påpekat, torde nu ifrågavarande angelägenhet lämpligen böra upptagas till
närmare omprövning i detta sammanhang.

Jag vill därför inskränka mig att förorda en förlängning av rådande provisorium,
vartill sålunda riksdagens medgivande är erforderligt. Detta förnyade
medgivande torde få avse en tid av tre år från och med läsåret
1931/1932, Kungl. Majit givetvis ohetaget att, örn så skulle visa sig möjligt
och lämpligt, före treårsperiodens utgång framlägga förslag till de mera
slutgiltiga bestämmelser angående läroverkens biblioteks- och materielkassor,
som må befinnas påkallade av den beslutade omorganisationen av
det högre skolväsendet eller eljest. Beträffande terminsavgiftens maximibelopp
under den närmaste tiden anser jag ingen ändring skäligen kunna
ifrågasättas. Gränsen uppåt bör fortfarande vara 10 kronor.

Riksdagen beslöt i enlighet härmed, vadan alltså under en tid av tre år
från och med höstterminen 1931 terminsavgiften till biblioteks- och materielkassorna
vid de allmänna läroverken utgår med högst 10 kronor, lägst 4
kronor 50 öre för lärjunge, som ej därifrån i föreskriven ordning befrias.

Vad sedan angår de allmänna läroverkens ljus- och vedikassor, vill jag i
korthet erinra därom att riksdagen med bifall till Kungl. Majits därom
gjorda framställningar såsom bidrag till täckande av utgifter, som skola bestridas
av ljus- och vedkassan vid allmänt läroverk, anvisat för budgetåret
1928/1929 ett extra förslagsanslag av 71,000 kronor, för budgetåret 1929/

1930 ett extra förslagsanslag av 145,000 kronor och för budgetåret 1930/

1931 ett extra förslagsanslag av 215,000 kronor, av vilka anslag respektive
högst 5,000 kronor, högst 13,000 kronor och högst 17,000 kronor finge, efter
Kungl. Maj:ts beprövande, användas såsom bidrag till nedbringande för
samtliga lärjungar av avgifterna till nämnda kassa i sådana fall, då desamma
kunde anses alltför tyngande. Vart och ett av de sålunda beviljade anslagen
har avsetts till två från varandra bestämt skilda ändamål. Dels skola
vid samtliga läroverk — bortsett från nya elementarskolan i Stockholm, för
vilken gäller en särskild ekonomisk ordning och vilken fördenskull faller
helt utanför nu förevarande anslag — obemedlade lärjungar erhålla nedsättning
i ifrågavarande avgift; dels skola vid sådana läroverk, där denna
avgift är särskilt betungande, samtliga lärjungar kunna erhålla nedsättning
i densamma.

Dessa anslag till nedsättning av terminsavgifterna till ljus- och vedkassorna
hava närmast föranletts av en skrivelse nr 262 vid 1927 års riksdag, däri
riksdagen anhöll, att Kungl. Majit måtte efter verkställd utredning framlägga
förslag i syfte att obemedlade lärjungar vid statens läroverk måtte
kunna erhålla fullständig befrielse från terminsavgifterna till läroverkens
ljus- och vedkassor. Skolöverstyrelsen, som verkställde ifrågavarande utredning,
beräknade kostnaderna för denna anordning approximativt till 330,000
kronor. I enlighet med av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
uttalad åsikt, att en ny årlig statsutgift av sådan storlek icke borde införas
på en gång utan att den ifrågasatta befrielsen från terminsavgiften borde

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

genomföras successivt, hava i dc till 1928, 1929 och 1930 års riksdagar
avlåtna statsverkspropositionerna för ändamålet beräknats för budgetåret
1928/1929 ett anslag å en femtedel, för budgetåret 1929/1930 å två femtedelar
och för budgetåret 1930/1931 å tre femtedelar av nyssnämnda belopp.
Riksdagen har icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag.

Slutligen vill jag erinra därom, att det nyss omnämnda anslaget, som
avser att vid vissa läroverk för samtliga lärjungar minska terminsavgiften
till ljus- och vedkassan, går tillbaka till de kristidsår, då bränslekostnaderna
voro särskilt höga och sagda avgift följaktligen särskilt betungande.
Från att i början hava utgått med betydande belopp och anlitats av de flesta
allmänna läroverk har anslaget under senare år kunnat betydligt nedsättas och
icke behövt anlitas av mer än ett fåtal läroverk. För vartdera av budgetåren
1927/1928 och 1928/1929 var anslaget begränsat till 5,000 kronor.
För budgetåret 1929/1930 beviljades ett till högst 13,000 kronor ökat belopp
och för budgetåret 1930/1931 höjdes förevarande anslagspost ytterligare
till högst 17,000 kronor.

Vid 1931 års riksdag anvisades med bifall till Kungl. Maj:ts förslag för
budgetåret 1931/1932 ett extra förslagsanslag av 284,000 kronor såsom bidrag
till täckande av utgifter, som skola bestridas av ljus- och vedkassor
vid allmänt läroverk, därav högst 20,000 kronor finge, efter Kungl. Maj:ts
beprövande, användas såsom bidrag till nedbringande av avgifterna till
nämnda kassor i sådana fall, då desamma kunde anses alltför tyngande.
Genom den ifrågavarande anslagshöjningen kunde avgiftsbefrielsen sagda
budgetår utsträckas att avse fyra femtedelar av totalbeloppet.

I fråga om kassornas allmänna anordning och uppgifter hava nu de sakkunniga
framlagt åtskilliga förslag. Efter att hava erinrat örn vissa framställningar
bland annat rörande inrättandet av en särskild ny kassa för
bestridande av vissa utgifter, som nu helt eller delvis falla utom ramen för
kassornas ändamål, angående önskvärdheten av att tillföra vissa kassor
ökade inkomster och rörande borttagandet av kollegiets befattning med
räkenskaperna, lägga de sakkunniga på dessa spörsmål följande allmänna
synpunkter:

Vid behandling av föreliggande framställningar rörande kassorna vid de
allmänna läroverken lia de sakkunniga i första hand ansett sig böra överväga
möjligheten av att sammanslå de nu befintliga kassorna till en gemensam
kassa för expenser m. m. i likhet med vad förhållandet är vid
högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna och tekniska läroverken.
De sakkunniga lia emellertid funnit, att detta ej liimpligen låter sig göra.
Vad först byggnadsfonden beträffar, måste den hållas skild från övriga
kassor, då vederbörande läroverks lokalstyrelse har att bestämma över
densamma oell den dessutom skall revideras av bl. a. en av kommunalstyrelsen
utsedd revisor, vilken härvid måste kunna övertyga sig örn att hygg -

De sakkunniga.

Allmänna

synpunkter.

16

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

nadsfonden verkligen använts för fastighetens räkning. Då den nuvarande
premie- oell fattigkassan erhåller inkomster hl. a. av donationer, ersättning
för helgonskyld m. m., vilka medel ju ej kunna få användas t. ex.
för undervisningsmateriel eller belysning, måste dylika medel ändock
särskilt bokföras, varför det ej blir någon lättnad, örn denna kassa sammanslås
med de övriga. Till sist återstå ljus- och vedkassan samt biblioteks-
och materielkassan. Ur läroverkets synpunkt skulle visserligen hinder
för sammanslagning av dessa kassor ej föreligga, men då staten nu
bidrager med avgift till ljus- och vedkassan för de lärjungar, som därifrån
befrias, skulle i alla fall behöva särskilt beräknas, huru stor del av terminsavgiften,
som belöper sig på kostnaden för värme, ljus, löner till betjäning
o. d., varför de sakkunniga ej heller funnit det innebära någon fördel
att sammanslå dessa båda kassor. Därtill kommer, att då utgifterna
för värme och ljus vid en skola äro oundvikliga, det med en dylik ordning
lätt skulle kunna inträffa, att terminsavgiften till en sammanslagen kassa
bleve lör lågt bestämd för att också kunna i tillräcklig grad bekosta undervisningsmateriel,
böcker och andra biblioteks- och materielkassan åvilande
utgifter av olika slag. Då vidare gäller, att det med nu föreslagen
kolumnbokföring ej kan anses medföra någon nämnvärd ökning i bokföringsarbetet,
om de nuvarande kassorna bibehållas, särskilt som en uppdelning
efter olika utgiftsrubriker enligt det ovan sagda under alla förhållanden
måste ske, lia de sakkunniga häri funnit ytterligare ett skäl för
att de nuvarande kassorna alltfort hållas skilda från varandra.

Kassorna böra också behålla sina nuvarande namn utom premie- och
fattigkassan, för vilken de sakkunniga med hänsyn bl. a. till de nya uppgifter,
som skulle påvila densamma, vilja föreslå beteckningen understödsoch
premiekassan.

Beträffande den förut nämnda ifrågasatta nya kassan för diverse tillfälliga
utgifter hålla de sakkunniga ej för nödvändigt att en sådan inrättas.
De utgifter, som ansetts böra bestridas av densamma, torde i allmänhet
kunna utgå antingen ur biblioteks- och materielkassan eller ur understöds-
och premiekassan. Ur den sistnämnda skulle alltså dels lämnas bidrag
till kostnaderna för behövande lärjungars deltagande i museibesök,
exkursioner o. d. och dels betalas inträdesavgifter och resor för de lärare,
som i egenskap av färdledare lia ledningen av dylika utfärder, varvid dock
förutsättes, att lärares resekostnad beräknas efter samma grunder, som
gälla lör skolresor. Vidare skulle liksom för närvarande i fall av trängande
behov lämnas understöd, sjukvård och begravningshjälp. Rektor
skulle dessutom lå rätt att anlita denna kassa för vidtagande av andra åtgärder
i sylte att främja ungdomens iostran och undervisning. Härur
skulle alltså kunna betalas ett föredrag, som rektor kan finna lämpligt för
lärjungarna, eller en lilmiörevisning, lör vilken kanske vederbörande
fordrar någon garantisumma Irån skolan.

De sakkunniga övergå därefter till att behandla de olika kassornas utgifter
och inkomster och anföra:

Byggnads- Byggnadsfonden bör bidraga till läroverkets möblering i den mån ej vefonden.
derbörande kommun i samband med 1927 års skolreform eller eljest åtagit
sig densamma. Kungl. Maj:ts medgivande till åtgärder i sådant syfte
torde lör framtiden ej behöva inhämtas lör varje särskilt fall, för så vitt
byggnadsionden har medel, utan generell iöreskrift bör givas i läroverks -

17

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 133.

stadgan om befogenhet för lokalstyrelsen att härutinnan besluta. I avsikt
att bereda kassan tillräckliga inkomster vilja de sakkunniga föreslå, att
den nuvarande redan år 1863 till 5 kronor fastställda terminsavgiften ma
vid sådana läroverk, där kommunen ej åtagit sig inredning och möblering,
av lokalstyrelsen kunna efter skolöverstyrelsens medgivande för viss tid
bestämmas till högst 10 kronor, när så erfordras. Denna förändring avser
ingalunda att befria kommunen från någon del av dess åtagande beträffande
fastighetens underhåll. Förslaget har uteslutande till syfte att hålla
denna terminsavgift vid ungefär samma realvärde, som ursprungligen avsetts,
och varigenom beredes möjlighet för byggnadsfonden att, då så befinnes
oundgängligen nödvändigt, delvis bekosta möblering. Då byggnadsfonden
skall bestrida kostnaderna för fastighetens underhåll, har det ansetts
skäligt att viss del av eventuellt inflytande hyresmedel tillföres fonden.
För närvarande torde växlande praxis hava tillämpats i fråga örn
hyresinkomsters upptagande i räkenskaperna. Vid vissa läroverk synas de
lia upptagits, vid andra lia de lämnats utanför. De sakkunniga hålla det
för uppenbart, att dylika läroverket tillkommande inkomster ovillkorligen
böra redovisas i samband med övriga medel, och lia i detta syfte a\ fattat
förslag till bestämmelser härom i läroverksstadgan.

Vid övervägandet av frågan om sättet för de nämnda inkomsternas fördelning
pä läroverkets olika kassor hava de sakkunniga ansett skäligt, att
med hänsyn till hyresmedlens natur desamma fördelas å byggnadsionden,
ljus- och vedkassan samt biblioteks- och materielkassan. Till undvikande
av alltiör invecklade fördelningsgrunder lia de sakkunniga funnit lämpligt
föreslå, att i regel de inflytande hyresinkomsterna fördelas lika mellan
de nämnda tre kassorna. Då emellertid i vissa fall särskilda lörhållanden
härutinnan kunna föreligga, som motivera en annan fördelning,
anse de sakkunniga, att lokalstyrelsen bör lia rätt att bestämma huru med
inflytande hyresmedel skall förfaras, därest den i särskilt fall skulle finna,
att hyresmedel böra disponeras på annat sätt än här förutsatts.

Ljus- och vedkassan skall lia samma uppgifter som för närvarande, men
bör dessutom bekosta utgifter för renskrivning, kollationering och dylikt
arbete, som kan erfordras för rektors expedition, vartill de sakkunniga återkomma
i kap. V i samband med frågan om arbetet å rektorsexpeditionerna.
Ljus- och vedkassans inkomster utgöras liksom för närvarande av terminsavgifter,
vartill som förut sagts normalt skulle komma ''L av hyresinkomster.
I överensstämmelse nied vad flera rektorer föreslagit anse de
sakkunniga, att den del av inskrivningsavgiften, som nu tillfaller denna
kassa, i stället bör tilliöras understöds- och premiekassan, som är i stort
behov av ökade inkomster, då kraven på densamma stegras. Härtill kommer
ytterligare, att ifrågavarande inkomster hava jämlörelsevis ringa betydelse
för ljus- och vedkassan.

Terminsavgiiterna till denna kassa böra så bestämmas, att tillräckligt
rörelsekapital finnes lör bränsleinköp under sommaren, för avlöning åt
vaktmästare och eldare samt lör andra kassan åvilande utgiiter under den
del av höstterminen, som förflyter leire uppbörden till läroverkets kassor.

Biblioteks- och materielkassan är avsedd att alltfort bestrida samma
utgiiter som lör närvarande. Särskilt måste uppmärksammas, att kassans
förpliktelser vid enligt beslut av 1927 års oell senare riksdagar upprättade
läroverk äro väsentligen mera begränsade än som gäller i fråga om de
tidigare bestående. För att beträffande samtliga läroverk nedbringa kas Ttihang

till riksdagens protokoll Willi. I sami. 107 haft. (Nr lilli.) 2

Ljus- och
vedkassan.

Biblioteksoch
materiel
kassan.

18

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

Unders tödsoch
premiekassan.

sans utgifter ha de sakkunniga tänkt sig, att kostnaderna för tryckning
av årsredogörelse och katalog kunna minskas genom de begränsningar i
dessa publikationer, som de sakkunniga samtidigt ilrågasatt. Att kostnader
för inköp av moderna hjälpmedel för kontorsarbetet å rektorsexpedi
tionen skola påföras denna kassa, anse de sakkunniga självklart under
förutsättning att kassans tillgångar så medgiva.

Då det sedan en följd av år varit regel, att terminsavgiften till denna
kassa utgår med 10 kronor vid de flesta läroverk, synes tiden vara inne att
bringa läroverksstadgans föreskrifter i överensstämmelse med denna ordning.
Riksdagens medgivande till höjningen för viss tidsperiod skulle alltså
ej vidare erfordras. Beloppet kan lämpligen för varje termin bestämmas
av rektor efter kollegiets hörande. De sakkunniga utgå nämligen ifrån
att rektor är den, som bäst kan överblicka kassans ställning och läroverkets
olika behov, varför han i detta fall bör ha bestämmanderätten. För
att emellertid de olika ämnesrepresentanterna bland lärarna skola ha möjlighet
att framföra sina synpunkter, bör stadgas, att kollegiet skall höras,
innan terminsavgiften bestämmes. — Hittills utgående 3 kronor av varje
erlagd inskrivningsavgift böra fortfarande tillföras denna kassa. Därtill
skulle, i enlighet med vad ovan sagts, komma normalt 1U av hyresinkom
sterna. Till denna kassa böra slutligen också föras eventuella anslag från
stat, kommun eller enskilda till bokinköp, bokbindning och andra sådana
ändamål.

Understöds- och premiekassan skall dels bestrida samma utgifter som för
närvarande och dels utgifter för vissa ändamål, för vilka en ny kassa an
setts behövlig och vilka de sakkunniga närmare angivit. De sakkunniga
avse, att denna kassa må kunna disponeras lör tillfälliga mera oberäknade
behov, som dock ha berättigande och kunna gagna skolan och dess lärjungar.
Hittills har det för statsläroverken mött stora svårigheter att för
åtskilliga fullt legitima ändamål bereda medel, vilka i motsvarande läge
stå en kommunal eller privat skola till buds. Detta missiörliållande lia de
sakkunniga velat söka undanröja. Genom den föreslagna lydelsen av läroverksstadgans
§ 217 ha de sakkunniga givit bestämmelsen en så vidsträckt
formulering, att rektor ej skall behöva känna någon tvekan örn att en viss
utgift kan påföras ifrågavarande kassa. Vid dispositionen av denna kassas
medel torde lämpligen böra så förfaras, att enligt kollegiets bestämmande
visst belopp årligen reserveras för premier.

För att bereda ökade inkomster åt understöds- och premiekassan föreslås
i enlighet med det ovan sagda, att kassan får 7 kronor av varje inskrivningsavgift,
d. v. s. även den del av inskrivningsavgiften, som hittills
tillfallit ljus- och vedkassan. De sakkunniga ha vidare tänkt sig, att sådana
avgifter, som erlagts för icke verkställda fyllnadsprövningar, skulle
tillfalla denna kassa, för så vitt de icke inom stadgad tid återfordrats av
de anmälda. — Därjämte anse de sakkunniga sig böra föreslå, att räntor.
som inflyta å tillfälliga kassabehållningar, även örn i dessa ingå statsmedel,
som, på sätt för närvarande är medgivet, gjorts räntebärande för läroverkets
räkning, må av rektor kunna helt eller delvis tillföras denna kassa.
Örn t. ex. biblioteks- och materielkassan har en sparad behållning under
hela året, bör ju denna kassa givetvis lia ränta på sin behållning, men då
vid uppbörder influtna medel ej omedelbart åtgå eller, vad beträffar avgifter
till statsverket, ej omedelbart skola redovisas, så uppstå alltid en
del bankräntor, vilka lämpligen kunna förstärka understöds- och premie -

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

kassan. Då emellertid denna kassas inkomster från donationer, helgonskyld
och kollektmedel uppgå till väsentligt olika belopp vid skilda läroverk,
lia de sakkunniga ansett lämpligast att i läroverksstadgan icke formulera
bestämmelsen örn räntors bokföring generellt lika för alla skolor
utan i stället löreslagit, att rektor skall få avgöra, huru stor del av ränteinkomsten,
som bör tillföras understöds- och premiekassan. På detta sätt
vinnes den fördelen, att ränteinkomsten kan fördelas allt efter de lokala
förhållandena, och respektiva kassor härigenom få en förstärkning, även
örn den vid de mindre läroverken blir jämförelsevis liten.

I fråga örn terminsavgifterna och därmed sammanhängande frågor anföra
därefter de sakkunniga i huvudsak följande:

Även om de sakkunniga enligt förslagen i det föregående sökt att bereda
ökade inkomster åt de olika kassorna utan att terminsavgiften i regel skall
behöva undergå någon avsevärd förhöjning, torde det ej kunna undgås,
att, särskilt vid mindre läroverk, kraven på biblioteks- och materielkassan
ändock bliva svåra att tillgodose. De sakkunniga lia med hänsyn härtill
föreslagit, att besparingar i all möjlig utsträckning böra göras med avseende
på tryckning av årsredogörelse och katalog, men lia därjämte framhållit,
att kostnaden för blanketter och dylikt tryck bör kunna nedbringas
åtskilligt, örn en centralisering av blankettrycket, t. ex. genom skolöverstyrelsens
åtgöranden, kunde åstadkommas. Då vid ett stort antal av de
mindre läroverken avgiften till byggnadsfonden ej får överstiga 5 kronor,
och det sammanlagda beloppet av terminsavgifterna till läroverkets kassor
sålunda kan komma att understiga vad som vid vissa andra läroverk alfallet,
lia de sakkunniga även övervägt, örn icke undantagsvis vid dessa
läroverk avgiften till biblioteks- och materielkassan skulle kunna få höjas
ända till 15 kronor efter Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall.
Då emellertid terminsavgiften för många hem med flera barn i skolåldern
representerar en kännbar utgift, lia de sakkunniga ej velat förorda en dylik
höjning, särskilt som läroverken numera åtnjuta bidrag av statsmedel
till bokinköp och bokbindning. Skulle i något enstaka fall det ej bliva möjligt
för ett läroverk att tillgodose berättigade krav på undervisningsmateriel,
torde det böra bliva föremål för övervägande, huruvida icke anledning
kan föreligga att genom engångsanslag av statsmedel, så som skett
t. ex. i fråga om de nya högre allmänna läroverken för flickor, undanröja
svårigheterna.

I nu förevarande sammanhang hava de sakkunniga ansett sig icke kunna
underlåta att ägna uppmärksamhet åt bestämmelserna örn lindring i lärjungarnas
terminsavgifter, särskilt i fråga örn läroverkets kassor.

Nu gällande bestämmelser innehålla dels allmänna föreskrifter örn sättet
för ansökan örn befrielse från eller nedsättning i terminsavgifter, dels närmare
stadganden örn de grunder, som skola följas vid prövningen av dessa
ansökningar, dels slutligen vissa regler beträffande befrielsens eller nedsättningens
omfattning samt dess fördelning å statsverkets eller lärover
kats kassor.

Beträffande de allmänna grunderna för lokalstyrelsens prövning av ansökningarna
örn befrielse från eller nedsättning i terminsavgifterna hava
de sakkunniga funit de nuvarande författningsbestämmelserna i vissa hänseenden
tillfredsställande, medan de i andra lämna rum för berättigade
erinringar.

Terminsavgifter
och
befrielse
från sådana.

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Den huvudanmärkning, som enligt de sakkunnigas mening kan framställas
mot den nuvarande ordningen, gäller den stadgade uppdelningen av
lärjungar i obemedlade och mindre bemedlade. Dessa bägge kategorier äro
nämligen i verkligheten ingalunda bestämt och klart avgränsade från varandra.
De olika lärjungarnas behov av lättnad i terminsavgifterna växlar
givetvis avsevärt. En grupp, vilken innesluter det stora flertalet lärjungar,
låter sig avskilja såsom icke i behov av sådan lättnad. En annan och vida
mindre grupp belinner sig i så ömmande ekonomiska omständigheter, att
all möjlig lindring måste anses bestämt av behovet påkallad. I de relativt
talrika fall, som kunna inordnas mellan dessa bägge ytterlighetsgrupper,
strävar lokalstyrelsen att, med hänsyn till föreliggande förhållanden, så
rättvist som möjligt avväga nedsättningen.

Nu berörda överväganden ha lett de sakkunniga till den uppfattningen,
att det skulle innebära en given fördel, örn begreppen »obemedlad» och
»mindre bemedlad» utmönstrades ur hithörande bestämmelser och dessa i
stället inriktades på att i anslutning till säkerligen allmänt tillämpad
praxis fastslå allenast gången för prövningen.

Med bibehållande, såsom redan antytts, i övrigt av de allmänna grunderna
för prövningens verkställande hava de sakkunniga velat ifrågasätta,
att författningen till en början fastslår att de lärjungar, som kunna anses
verkligt behövande, skola befrias från samtliga avgifter och sålunda —
sedan den av riksdagen bestämda övergångstiden i fråga örn avgifterna till
ljus- och vedkassan gått till ända -— åtnjuta helt avgiftsfri undervisning.
Beträffande övriga lärjungar synes böra gälla, att graden av behov skall
vara bestämmande för nedsättningens större eller mindre omfattning.

Innan de sakkunniga inlåta sig på spörsmålet, huru denna nedsättning
lämpligen bör i författningsväg närmare regleras, anse sig de sakkunniga
böra principiellt avhandla frågan om grunderna för befrielse från eller
nedsättning i dels avgiften till statsverket, dels avgifterna till läroverkets
olika kassor. I detta avseende lämnar läroverksstadgan redan nu ganska
detaljerade anvisningar.

Beträffande förstnämnda avgift gäller för närvarande enligt § 220 mom.
3 b), att obemedlad lärjunge skall helt och hållet befrias från densamma
samt att mindre bemedlad lärjunge skall erlägga halva avgiften. Detta
stadgande kompletteras emellertid av bestämmelsen i § 220 mom. 3 c), att
lärjunge väl må kunna erhålla lindring med avseende på avgift till statsverket
utan att åtnjuta sådan med avseende på avgifterna till biblioteksoch
materielkassan samt till byggnadsfonden, men icke tvärtom.

Innebörden av dessa bestämmelser är sålunda, att lindring i första rummet
skall medgivas i fråga örn statsavgiften. Så har också i verkligheten
förfarits. Enligt inhämtade uppgifter, avseende höstterminerna 1927—1930,
har sådan lindring åtnjutits av respektive 36,3, 36,2, 36,5 och 37,4 procent
av samtliga lärjungar. Åt det övervägande antalet, respektive 31,0, 31,1,
27,3 och 28,5 procent av samtliga lärjungar, har meddelats hel befrielse.
Höstterminen 1927 uppgingo befrielserna i fråga om biblioteks- och materielkassan
till 16,0 procent och i fråga örn byggnadsfonden till 26,8 procent.
De hade sålunda i förra fallet väsentligen och i senare något mindre omfattning
än de totala befrielserna i fråga örn statsavgiften.

Denna ordning, vilken är att betrakta såsom fullt skälig, hava de sakkunniga
f unnit böra lämnas alldeles orubbad. De blivande bestämmelserna

21

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 133.

böra alltså ytterligare fastslå, att befrielse från eller nedsättning i avseende
på avgiften till statsverket må meddelas utan hinder därav, att lärjunge
erlägger full avgift till en eller flera av läroverkets kassor. Såmedelst
vinnes en andra klar och fixerad regel.

I ytterligare ett par avseenden hava de sakkunniga velat ifrågasätta
mindre jämkningar i de nuvarande bestämmelserna rörande befrielse från
statsavgift,. De sakkunniga åsyfta härvid den medgivna reduktionen för
lärjungar från samma familj, vilken är reglerad så, att den äldsta lärjungens
förhållanden alltid blir avgörande för prövningen. Det har synts
de sakkunniga mindre lämpligt att här angiva en viss lärjunge, då sodra
omständigheter kunna beträffande denne eller någon av syskonen omöjliggöra
medgivande av behövlig lindring. Genom den föreslagna lydelsen a\
§ 220 mom. 3 b) har den ifrågavarande olägenheten undanröjts.

Vad slutligen angår lindring i avgifterna till läroverkets kassor, har ord
ningen i detta avseende under senare år undergått en avsevärd och mycket
betydelsefull förändring. Ännu läsåret 1927—1928 gällde, att befrielse kunde
meddelas allenast från avgift till biblioteks- och materielkassan samt
byggnadsfonden, medan samtliga lärjungar vid ett och samma läroverk
måste erlägga lika stor avgift till ljus- och vedkassan. Sedan 1927 års riksdag
uttalat sig för den omläggningen, att befrielse måtte kunna meddelas
även i fråga om sistnämnda avgift, biföll 1928 års riksdag ett av Kungl.
Majit framställt förslag av innebörd, att sagda avgift skulle kunna i fråga
örn obemedlade lärjungar successivt lindras, samtidigt som ersättning av
statsmedel skulle utgå till varje läroverk med belopp motsvarande de sam
manlagda avgifter till ljus- och vedkassan, från vilka befrielse lämnats.
För budgetåret 1928/1929 skulle befrielsen avse Vs av avgiften. Sedermera
har riksdagen för varje år anvisat ökade medel för åtgärdens fullföljande,-innevarande budgetår lämnas befrielse från 4/s av den ifrågavarande avgiften.

Närmast synes från riksdagens sida hava åsyftats, att befrielse från avgiften
till ljus- och vedkassan skulle tillkomma den grupp av starkt behövande
lärjungar, vilka enligt tidigare ordning erlade avgift allenast till
denna kassa. Emellertid erhöll beslutet en sådan utformning, att stadgans
bestämmelser helt sammanfalla i vad de avse befrielse från statsavgift och
från nu förevarande avgift. Sådan befrielse skall tillkomma »obemedlad
lärjunge» och kan sålunda lämnas även lärjungar, som erlägga full avgift
till läroverkets övriga kassor. Till en början synes man vid tolkningen
närmast hava vägletts av tanken på det syfte, som med åtgärden främst
torde hava avsetts, i det att antalet befriade lärjungar höstterminen 1928 —
den första, under vilken ordningen i fråga tillämpades — utgjorde 17,1
procent. Sedermera har detta antal successivt stegrats och uppgick höstterminen
1930 till ej mindre än 27,9 procent. Uppenbarligen skönjer man i
dessa siffror en anpassning efter den nya stadgans kategoriska föreskrift,
ehuru tillämpningen ännu icke kunnat helt genomföras. Samtidigt konstaterar
man, att den nämnda avsevärda ökningen av befrielserna från avgift
till ljus- oell vedkassan motsvaras av en nedåtgående tendens i fråga
örn befrielserna från avgift till biblioteks- och materielkassan och till
byggnadsfonden. Höstterminen 1927 utgjorde sålunda antalet från avgift
till biblioteks- och materielkassan befriade lärjungar 16,0 procent; höstterminen
1930 hade antalet nedgått till 14,5 procent. I fråga örn befrielserna

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

från avgift till byggnadsfonden voro motsvarande siffror 26,8 och 24,3
procent.

Den i de nu anförda siffrorna påvisbara tendensen kan alltså sägas vara,
att befrielsen från avgift till ljus- och vedkassan (tillsvidare under övergångstiden
endast partiell) icke kommit att begränsas till lärjungar av
den kategori, som tidigare erlade avgift uteslutande till denna kassa, utan
utsträckts till att omfatta hela den grupp, som författningsenligt skall åtnjuta
befrielse från avgift till statsverket. Samtidigt vill det förefalla som
om en något större återhållsamhet än tidigare Ansats vid beviljandet av
lindring i fråga örn aATgifterna såväl till biblioteks- och materielkassan
som till byggnadsfonden. Det låter sig alltså sägas, att de ökade befrielsemöjligheterna
i fråga örn ljus- och vedkassan medfört någon minskning i
samma möjlighet i vad de avse de håda övriga kassorna, en utveckling, som
åtminstone delvis torde sammanhänga med de stegrade anspråken på de
ifrågavarande kassorna efter 1927 års skolreform.

På grund av den anbefallda stränga återhållsamheten Aud äskande a\T
anslag hos riksdagen synes det icke kunna uteslutas, att den ökning av förslagsanslaget
till bidrag till de allmänna läroverkens ljus- och vedkassor,
som oundgängligen erfordras för fullföljandet aA7 den godtagna planen för
dessa avgifters totala avskrivning med den sista femtedelen under hudgetåret
1932/1933, kan komma att möta stora svårigheter. Det ifrågaAmrande
anslaget utgör för närvarande 284,000 kronor, varaA7 dock 20,000 kronor disponeras
för särskilt ändamål. Den ytterligare ökning, som skulle erfordras
för den ursprungliga planens genomförande, har av skolöverstyrelsen beräknats
till 66,000 kronor.

Enär det enligt de sakkunnigas mening ur flera olika synpunkter måste
anses högeligen angeläget, att den ifråga\7arande planen utan rubbning
fullföljes och att sålunda redan under läsåret 1932—1933 möjlighet må föreligga
för att alla verkligt behövande lärjungar vid de allmänna läroverken
skola kunna komma i åtnjutande av fullständigt avgiftsfri undervisning,
hava de sakkunniga ansett sig böra ingående undersöka förutsättningarna
för en dylik ordning utan att i nuvarande statsfinansiella läge ställa ytterligare
krav på anslag å budgeten.

Den grundläggande synpunkten vid denna prövning har, såsom redan betonats,
varit, att ingen verkligt behövande lärjunge skall erlägga avgift
för undervisningen. Därjämte har det kravet ansetts böra uppställas, att
en eArentuell ny ordning dels icke kan få medföra ökade utgifter för statsverket
eller äventyra läroverkskassornas ställning, dels icke för övriga lärjungar
kan få medföra någon nämmdird höjning av de nu utgående avgifternas
belopp.

Innan de sakkunniga inlåta sig på ett övervägande av den omläggning,
som ur angivna synpunkter kan finnas lämplig och möjlig, vilja de sakkunniga
erinra, att förhållandena före 1904 års numera upphävda läroverksorganisation
tedde sig väsentligen mera enkla och överskådliga än de
nuvarande. Terminsavgifterna utgingo då till biblioteks- och materielkassan
med 4 kronor 50 öre, till byggnadsfonden med 5 kronor samt till
ljus- och Amdkassan med ett vid skilda läroverk växlande belopp, som normalt
torde lia rört sig omkring 6 kronor. Någon avgift till statsverket förekom
då ej. När en lärjunge då lör tiden åtnjöt lindring i terminsavgiften
genom befrielse från endera eller bägge av de förstnämnda avgifterna, ut -

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

gjorde följaktligen den avgift, som lian hade att erlägga, ungefär två
tredjedelar, respektive en tredjedel av den avgift, som erlades av de fullt
betalande. Lärjungarna fördelades med andra ord i terminsavgiftshänseende
på allenast tre kategorier.

Enligt det nu tillämpade systemet komma olika lärjungar vid ett oell
samma läroverk att erlägga ganska avsevärt växlande avgifter. Förhållandet
belyses genom nedanstående sammanställning närmast avseende
läroverket i Halmstad, men sammanställningen är i all huvudsak, med någon
modifikation, betingad av växling i avgifterna till ljus- och vedkassan
samt biblioteks- och materielkassan, tillämplig å samtliga läroverk med
undantag av nya elementarskolan i Stockholm, vars ekonomi regleras av
särskilda föreskrifter.

De olika möjligheterna vid sagda läroverks realskola innevarande hösttermin
äro följande:

1. Fulla avgifter till såväl statsverket som läroverket 20 kronor + 32 kronor

2. Halv avgift till statsverket och full avgift till lärover ket

......................... • • 10 » +32 »

3. Ingen avgift till statsverket och avgifter till biblio teks

och materielkassan samt byggnadsfonden,

jämte 7s av avgiften till ljus- och vedkassan................

4. Ingen avgift till statsverket och avgift till biblio teks-

och materielkassan jämte '',5 av avgiften

till ljus- och vedkassan.............................

5. Ingen avgift till statsverket och avgift till bygg nadsfonden

jämte Vä av avgiften till ljus- och

vedkassan......................................

6. Ingen avgift till statsverket och endast V& av av giften

till ljus- och vedkassan..........................

De föreliggande av giftsalternativ en bliva sålunda: 3.40 kronor, 8.40 kronor,
13.40 kronor, 18.40 kronor, 42 kronor och 52 kronor. Å gymnasiet utgöra
de båda sista avgifterna 47 kronor och 62 kronor.

Därest i enlighet med den av riksdagen godtagna planen den återstående
femtedelen av avgiften till ljus- och vedkassan avvecklats och förhållandena
i övrigt varit oförändrade, skulle följande avgiftsgrupper hava förelegat: i

realskolan 0, 5, 10,15, 42 och 52 kronor,
å gymnasiet 0, 5, 10, 15, 47 och 62 kronor.

Det laller genast i ögonen, att differentieringsmöjligheterna för närvarande
äro mycket stora mellan 3.40 och 18.40 kronor, respektive 0 och 15 kronor;
däremot förefinnes en anmärkningsvärd diskontinuitet mellan 18.40
respektive 15 kronor och 42 (47) kronor. Denna konsekvens av det nuvarande
systemet torde säkerligen föranleda, att vissa lärjungar komma att
få erlägga väl hög avgift, och ordningen kan sålunda knappast vara ägnad
att underlätta ett fullt rättvist avvägande av den behövliga lindringen i
alla de lall, som komma under vederbörlig prövning. För såväl lärjungarna
som lör lokalstyrelserna synes det därför vara till bestämd fördel, om den
förefintliga diskontinuiteten kunde undanröjas.

En utväg att uppnå detta syfte är att vid befrielse eller nedsättning låta
samtliga avgilter till läroverkets kassor utgöra ett enhetligt belopp. I de
fall, då befrielse skulle ifrågakomma, bör denna sålunda med en dylik ordning
gälla sagda belopp i dess helhet. Då lindring genom nedsättning be -

= 52: — kr
= 42:— »

= 18: 40 »

= 13:40 »

= 8:40 »
= 3:40 >

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

viljas, skulle denna icke, på sätt för närvarande gäller, meddelas genom
hel befrielse från avgift till viss kassa, utan i stället avse viss del av den
sammanlagda avgiften. Den erlagda avgiften skulle sedermera fördelas
mellan samtliga ifrågakommande kassor i förhållande till de stadgade fulla
avgiftsbeloppen. En oavvislig förutsättning för en dylik omläggning är
emellertid, att statsverket ersätter ljus- och vedkassan för de belopp, som
denna går förlustig, icke blott genom befrielse från utan också genom nedsättning
i avgifterna.

Allteftersom man önskar mindre eller större differentieringsmöjligheter,
kunna olika alternativ tänkas tillämpade i fråga örn nedsättningens storlek.
Ur praktisk synpunkt torde emellertid allenast följande tre vara av
beskaffenhet att böra komma under omprövning. I desamma förutsättes
nedsättningen avse hälften, tredjedelar eller fjärdedelar av avgifterna till
läroverkets kassor.

På grundval av en avgift till ljus- och vedkassan av förslagsvis 18 kronor
komma avgiftsgrupperna enligt de tre nämnda alternativen att utgöra:

Alt. 1. (tudelning): 0, 16.50 och 33 kronor,

Alt. 2. (tredelning): 0, 11, 22 och 33 kronor; samt

Alt. 3. (fyrdelning): 0, 8.25, 16.50, 24.75 och 33 kronor.

Statsverkets bidrag till ljus- och vedkassan skulle utgå med följande belopp
för varje lärjunge inom en var av de av nedsättningen berörda
grupperna:

Alt. 1. 18 och 9 kronor,

Alt. 2. 18, 12 och 6 kronor,

Alt. 3. 18, 13.50, 9 och 4.50 kronor.

Enligt alternativ 1 skulle efter de sakkunnigas mening differentieringsmöjligheterna
bliva mera begränsade än önskligt och alltför små i jämförelse
med nuvarande ordning. Såsom en följd härav synes kunna befaras,
att gruppen från avgift helt befriade lärjungar skulle bliva större än enligt
de båda övriga alternativen. Därigenom skulle statsverkets bidrag till ljusocb
vedkassorna avsevärt ökas. Och tillika kan biblioteks- och materielkassan
beräknas erhålla så väsentligt minskade inkomster, att åtskilliga
lärjungar kunna väntas få avgifterna förhållandevis starkt böjda (från
18.60 kronor till 33 kronor).

De nämnda olägenheterna föreligga icke i fråga örn alternativ 2. Antalet
avgiftsgrupper mellan 0 och 43 kronor är sålunda lika stort som enligt nuvarande
ordning. Gruppen helt befriade lärjungar torde icke kunna väntas
nämnvärt ökad och någon kännbar individuell höjning av avgifterna synes
med hänsyn till dessas storlek inom de skilda grupperna behöva inträda
endast i förhållandevis få fall och risken härför torde genom ett mera
smidigt övergångsförfarande kunna väsentligen minskas. En förutsebar
invändning mot en tredelning av innebörd, att densamma skulle möta praktiska
svårigheter, torde icke behöva tillmätas större betydelse. Avgiften
till ljus- och vedkassan är nämligen av beskaffenhet att kunna allenast förslagsvis
beräknas. Under sådana omständigheter lär det ingalunda vara
ogörligt att fastställa densamma till ett med 3 jämnt delbart krontal.

I nu berörda avseenden visar alternativ 3 företräde framför alternativ 2
allenast därutinnan, att de beräknade avgifterna i de skilda grupperna vid
vissa läroverk kunna komma att närmare ansluta sig till nuvarande ordning.
Möjligen kan det förhållandevis låga beloppet i andra gruppen, 8.25

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 133.

25

kronor, medföra en viss lockelse att starkare än skäligt begränsa antalet
helt befriade. En svaghet i jämförelse med alternativ 2 föreligger emel
lertid också däri, att gruppernas antal är större än för närvarande, väinge
nom den praktiska tillämpningen kan bereda lokalstyrelsen ökade svårigheter.

Vid övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter hava de
sakkunniga ansett sig böra vid reglerandet av terminsavgiftslindringen
giva bestämt företräde åt alternativ 2.

Då det slutligen gäller att avgöra, huruvida den ifrågavarande ordningen
är möjlig att genomföra ur de olika synpunkter, som förut angivits, må
först framhållas, att med hänsyn till lärjungarnas avgiltsbelastning samt
för skipande av rättvisa i görligaste mån vid lokalstyrelsens prövning, det
ovan skisserade systemet enligt de sakkunnigas åsikt erhjuder avsevärda
fördelar i jämförelse med det nuvarande.

Vad vidare angår den ifrågasatta ordningens sannolika inverkan på statens
utgifter för bidrag till ljus- och vedkassorna samt de olika läroverkens
ekonomi, påkallar denna sida av den föreliggande frågan en noggrann
prövning. En av de sakkunniga, som beträffande ett medelstort läroverk
ägt tillgång till nödigt källmaterial, har för närmare belysning av detta
spörsmål verkställt en »provbedömning» av samtliga befrielser från eller
nedsättningar i terminsavgifterna vid läroverket i fråga under en tioårsperiod
i enlighet med grunderna för alternativen 2 och 3.

Denna undersökning har ådagalagt, att beträffande läsåren 1921—1922 till
och med 1927—1928 såväl biblioteks- och materielkassans som byggnadsfondens
inkomster praktiskt taget icke skulle rönt någon inverkan av den
ifrågasatta ordningens tillämpning. Därest statsverket under dessa år lämnat
bidrag till ljus- och vedkassan enligt något av de prövade alternativen
2 och 3, skulle detta bidrag utgjort allenast omkring 60 procent av det bidrag,
som skulle utgått, örn förutsättningar för full befrielse förelegat i
enlighet med läroverksstadgans bestämmelser. Och dock har konsekvent
räknats med, att samtliga lärjungar, som tidigare erlade avgift uteslutande
till ljus- och vedkassan, erhållit högsta möjliga reduktion.

I stort sett samma resultat uppvisar undersökningen beträffande läsårei
1928—1929, då — såsom jämväl de förut meddelade statistiska uppgifterna
för riket i dess helhet givit vid handen — tillämpningen av de nya grunderna
för bedömandet fortfarande starkt påverkades av den förut gällande
ordningen.

Beträffande åter de båda senaste läsåren 1930—1931 och 1931—1932 förete
förhållandena i ett avseende en annan bild. En jämförelse mellan de båda
systemen ådagalägger, att även för dessa år statsverkets kostnader sannolikt
skulle ha varit omkring 40 procent lägre, därest alternativ 2 eller 3
varit i tillämpning. Men däremot visa biblioteks- och materielkassan samt
byggnadsfondens inkomster någon, ehuru icke särskilt stark nedgång.

Denna senare företeelse är emellertid, såvitt de sakkunniga förmå be
döma läget, väsentligen betingad av den i utveckling stadda praxis att allt
mera begränsa befrielserna framför allt i vad de avse avgilten till biblioteks-
och materielkassan. Genom denna tillämpning av nuvarande bestäm
melser komma ej få lärjungar att erlägga avgift till denna kassa, vilka en
ligt tidigare regler skulle valdt befriade därifrån och till följd av statens
inskridande i fråga om ljus- och vedkassan bort åtnjuta i det närmaste avgiftsfri
undervisning. Den stadgade sammankopplingen av befrielsen från

26

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

statsavgift och från avgift till ljus- och vedkassan, varigenom en grupp
lärjungar, som tidigare allenast befriats från den förra, erhållit en nära
nog fördubblad reduktion, har sålunda i verkligheten kommit att få till
följd, att läroverkets övriga kassor indirekt erhållit en lör visso välbehövlig,
men knappast avsedd subvention av statsmedel. Emellertid förtjänar i
detta sammanhang uppmärksammas, att de sakkunniga genom olika föreslagna
åtgärder låtit sig angeläget vara att stärka särskilt biblioteks- och
materielkassans ställning, vadan senast berörda omständighet icke synes
kunna tillmätas så stor betydelse, att nuvarande ordning bör bibehållas
endast för att indirekt stödja denna kassa.

Den verkställda undersökningen, vilken närmast måst begränsas till ett
enda läroverk men som sedermera i kontrollsyfte utsträckts till ytterligare
ett annat läroverk med i all huvudsak samstämmigt resultat, har sålunda
varit ägnad att undanröja betänkligheterna mot en övergång till det ovan
angivna systemet i betraktande av de avsevärda tekniska företräden, som
detsamma, enligt vad förut framhållits, uppvisar i jämförelse med nuvarande
ordning. Och alldeles bestämt finna sig de sakkunniga böra förorda
en övergång till detsamma, därest det statsfinansiella läget skulle befinnas
omöjliggöra en planmässig avveckling under budgetåret 1932/1933 av
den återstående femtedelen av de mest behövande lärjungarnas avgifter
till ljus- och vedkassan eller annorledes göra en inskränkning i det av staten
lämnade bidraget till ljus- och vedkassorna oundgänglig. En jämförelse
mellan alternativen 2 och 3 ur senast berörda ^npunkter har utvisat,
att de med hänsyn såväl till statsverkets kostnader som läroverkskassornas
inkomster äro jämställda.

Vid sådant förhållande hava de sakkunniga i bilagda förslag till ändringar
i läroverkstadgan givit åt § 220 mom. 3 c) en lydelse, som ansluter
sig till den ifrågasatta ordningen med tillämpning av alternativ 2. Så tillvida
bär principiell anknytning sökts till hittillsvarande bestämmelser, att
prövningen av frågor rörande nedsättning i avgifterna till läroverkets
kassor alltjämt förutsättes skola ske med beaktande av biblioteks- och materielkassans
samt byggnadsfondens tillgångar och utgifter. Härvid bör
dock uppmärksammas, att lokalstyrelsen enligt den föreslagna ordningen
ej kan tillgodose den ena av dessa kassor utan att samtidigt tillgodose den
andra. Denna olägenhet torde emellertid i viss mån kunna kompenseras
genom lämplig fördelning av hyresinkomsterna, på sätt de sakkunniga i
annat sammanhang förordat.

På grund av den ståndpunkt, de sakkunniga intagit, Ilar det ansetts
ofrånkomligt att närmare överväga, med vilket belopp förslagsanslaget
»bidrag till de allmänna läroverkens ljus- och vedkassor» bör beräknas
utgå för budgetåret 1932/1933, därest den föreslagna ordningen då skulle
vinna tillämpning.

För innevarande budgetår utgår för det ändamål, som närmast är i
fråga, ett belopp av 264,000 kronor. Vid oförändrade dispositionsgrunder
skulle detta belopp för att möjliggöra den godtagna planens fullföljande
enligt av skolöverstyrelsen verkställda beräkningar behöva höjas med
66 000 kronor till 330,000 kronor. Såsom den verkställda särskilda undersökningen
utvisat och jämväl av allmänna grunder kan förutses, skulle emellertid
anslagets belastning enligt den nya ordningen icke oväsentligt minskas.
Att på förhand fullt säkert bedöma denna minsknings storlek är givetvis
med hänsyn till vid olika läroverk förefintliga växlande förhållanden

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

27

icke görligt. Uppenbart är också, att vid övergången skälig hänsyn till nuvarande
lärjungars förhållanden måste göra en viss varsamhet vid tilllämpningen
av en eventuell ny ordning nödvändig. På grund härav torde
man vara hänvisad att räkna en möjlig nedsättning av anslaget med erforderlig
försiktighet. De sakkunniga hava efter övervägande av denna
angelägenhet ur skilda synpunkter ansett sig böra beräkna densamma till
30 procent. Under denna lörutsättning skulle för budgetåret 1932/1933 för
ändamålet i fråga eriordras ett belopp av 330,000 kronor — 99,000 kronor =
231,000 kronor eller avrundat 230 000 kronor. Med beräkning av oförändrat
belopp, 20,000 kronor, att efter Kungl. Maj:ts beprövande användas såsom
bidrag till nedbringande för samtliga lärjungar av avgifterna till ljus- och
vedkassan i sådana fall, då desamma kunna anses alltför tyngande, skulle
följaktligen såsom bidrag till täckande av utgifter, som skola bestridas av
nämnda kassa, behöva för budgetåret 1932/1933 anvisas ett extra förslagsanslag
av 250,000 kronor.

Innan jag går in på vad överstyrelsen i sitt yttrande över de sakkunnigas
betänkande rörande dessa spörsmål anfört, vill jag i detta sammanhang
redogöra för vad överstyrelsen i sina petita för budgetåret 1932/1933 anfört
rörande bidragen till täckande av utgifter för de allmänna läroverkens ljusoch
vedkassor. Överstyrelsen meddelar till en början, att under vart och
ett av de tre senaste budgetårep den del av anslaget, som anlitats för att
medgiva obemedlade lärjungar vid statens läroverk fullständig befrielse från
terminsavgifter till läroverkens ljus- och vedkassor, ej behövt helt utnyttjas.
Under åren 1928—1929, 1929—1930 och 1930—1931 ha på anslagen uppstått
besparingar med respektive 20,961 kronor 21 öre, 29,622 kronor 62 öre
och (preliminär beräkning) 9,901 kronor 50 öre. Därefter anför överstyrelsen
i huvudsak följande:

Lärjungeantalet uppgick höstterminen 1930 till 31,385, och överstyrelsen
beräknar, att det under höstterminen 1931 skall uppgå till omkring 32,000.
Trots denna höjning av det av överstyrelsen ursprungligen beräknade lärjungeantalet
(30,000) anser sig överstyrelsen med hänsyn till vad ovan anförts
icke behöva ifrågasätta någon höjning av det ursprungligen beräknade
anslaget 330,000 kronor.

Däremot har överstyrelsen, med hänsyn till Kungl. Maj:ts cirkulär till
statsmyndigheterna den 12 juni 1931 angående sträng återhållsamhet i avseende
å framställningar om anslagsäskanden att föreläggas 1932 års riksdag,
tagit i övervägande, huruvida en sänkning av anslaget för nu ifrågavarande
ändamål skulle vara möjlig. Men med hänsyn därtill, att de nyss
anförda besparingarna varit stadda i ständigt sjunkande, kan överstyrelsen
icke finna en sådan sänkning rådlig.

Vad åter angår den del av här ifrågavarande anslag, som avser beredande
av möjlighet till nedsättning av avgiften till ljus- och vedkassan
för samtliga lärjungar vid de läroverk, där denna avgift eljest skulle verka
alltför tyngande, har överstyrelsen under en följd av år hemställt, dels att
anslaget måtte höjas, dels att det måtte återfå sin ursprungliga karaktär
av förslagsanslag. Såsom skäl för den förra av dessa åtgärder Ilar anförts,
att den pågående omorganisationen av de allmänna läroverken medför

Skolöverstyrelsens
under
riksdagspetita
upptagna förslag
i fråga
om bidrag till
ljus- och vedkassor.

Skrivelse
10/n 1931
frän statens
organisationsnämnd
angående
läroverkens
Ijusoch
vedkassor.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ökning av antalet läroverk överhuvudtaget och av antalet små läroverk
med svag ekonomi, av antalet lärjungar överhuvudtaget samt av antalet
mindre bemedlade eller medellösa lärjungar, varjämte åberopats det förhållandet,
att det under en följd av år på grund av anslagets stränga begränsning
visat sig omöjligt att till fullo tillgodose de behov av statsbidrag,
som av vederbörande rektorers framställningar i ärendet framgått
såsom fullt bestyrkta. Såsom skäl för den senare av nyssnämnda båda förändringar
har anförts, att det för varje år föreliggande behovet i bär
ifrågavarande avseende är beroende av så oberäkneligt växlande faktorer,
att en pålitlig förhandsberäkning i själva verket aldrig är möjlig. Vad
överstyrelsen sålunda anfört i fråga örn ökning av förevarande anslag bar
av Kungl. Majit och riksdagen behjärtats; anslaget, som för budgetåret
1928/1929 utgjorde 5,000 kronor, höjdes för budgetåret 1929/1930 till 13,000
kronor, för budgetåret 1930/1931 till 17,000 kronor och för budgetåret
1931/1932 till 20,000 kronor. Däremot har Kungl. Majit icke för riksdagen
framlagt förslag örn anslagets förändring till förslagsanslag.

Vad nu vidkommer ifrågavarande delanslag för budgetåret 1932/1933,
anser överstyrelsen visserligen, att alltjämt starka skäl tala för dess förändring
till förslagsanslag; överstyrelsen vill särskilt framhålla, att varje
särskilt års anslagsbehov är i hög grad beroende av så växlande och svårberäkneliga
förhållanden som väderleken och bränslepriserna. Då emellertid
Kungl. Majit hittills icke upptagit överstyrelsens förslag i förevarande
särskilda avseende, vill överstyrelsen under nu rådande statsfinansiella
förhållanden, vilka bl. a. framkallat det ovan omnämnda cirkuläret
den 12 juni 1931, icke för närvarande ifrågasätta en sådan förändring
av anslagets natur.

Om emellertid anslaget således alltjämt skall vara fixerat till ett visst
maximibelopp, ligger det, för att anslaget verkligen skall fylla sin uppgift,
makt uppå, att detta belopp sättes någorlunda högt.

Överstyrelsen hemställer, att ifrågavarande särskilda anslag må för
budgetåret 1932/1933 bibehållas vid samma belopp som för budgetåret
1931/1932 eller 20 000 kronor.

Då anslaget i övrigt i det föregående beräknats till 330,000 kronor, skulle
alltså för anslaget i det bela erfordras ett belopp av 350,000 kronor.

Såsom jag förut erinrat, har vidare statens organisationsnämnd i skrivelse
den 19 december 1931 fäst uppmärksamheten vid vissa brister i nu tillämpade
grunder för befrielse från bidrag till de allmänna läroverkens ljus- och
vedkassor. Organisationsnämnden erinrar örn riksdagens skrivelse den 2
juni 1927, och berör den utredning, som i ärendet av skolöverstyrelsen
i anledning därav verkställts samt de beslut, som härutinnan av Kungl.
Majit och riksdagen fattats, varefter nämnden anför:

För utrönande av den omfattning, i vilken lokalstyrelserna vid de olika
läroverken beviljat befrielse från avgiften till ljus- och vedkassan, kar
organisationsnämnden låtit genom skolöverstyrelsen införskaffa utredning
från samtliga allmänna läroverk (utom nya elementarläroverket i
Stockholm) rörande nämnda förhållanden. Den inkomna utredningen visar,
att av de till ett antal av sammanlagt 34,583 uppgående eleverna vid
de ifrågavarande läroverken under nu pågående hösttermin icke mindre

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

29

än 9,868, d. v. s. i genomsnitt 28,5 procent kommit i åtnjutande av den nedsättning
med fyra femtedelar av avgiften till ljus- och vedkassan, som för
närvarande kan ifrågakomma. Än vidare framgår av utredningen, att antalet
elever, som fått nedsättning i avgifterna i fråga, varierar betydligt
mellan de olika läroverken. Medan sålunda vid vissa läroverk nedsättning
beviljats för ett antal elever understigande 10 procent av samtliga elever
(exempelvis realläroverket å Östermalm i Stockholm med 7,5 procent och
läroverket i Östersund med 8 procent), har vid andra läroverk nedsättning
beviljats för mer än 50 procent av hela elevantalet (exempelvis läroverken
i Kristinehamn med 57 procent och i Söderköping med 58 procent).

Att antalet från ifrågavarande avgift befriade elever måste vara avsevärt
olika vid olika läroverk, är ett naturligt förhållande, beroende på den
olika ekonomiska bärkraften hos befolkningen på skilda platser. Dock synes
det organisationsnämnden som örn de synnerligen stora differenserna
icke kunna på detta sätt vinna sin förklaring utan bero på en väsentligen
olika tillämpning av hithörande bestämmelser. Vad riksdagen med sitt
ovannämnda uttalande år 1927 åsyftade torde snarast hava varit, att befrielse
från avgiften till ljus- och vedkassan skulle tillkomma endast de
elever, vilka tidigare erlade avgift allenast till nämnda kassa, med andra
ord de allra mest behÖAmnde eleverna. Den utformning beslutet sedermera
erhöll innebär emellertid, som ovan antytts, att förutsättningarna för hel
befrielse från statsavgift och från avgift till ljus- och vedkassan äro alldeles
sammanfallande, något som också, i anledning av olikheter i bestämmelsernas
tillämpning, genom en skolöverstyrelsens cirkulärskrivelse
den 9 september 1929 till rektorerna vid de allmänna läroverken särskilt
påpekats. Befrielsen från ifrågavarande avgift har således, mot vad som
från början torde hava avsetts, kommit att anknytas till den avgift, från
vilken i första rummet vinnes befrielse, nämligen statsavgiften.

För att erhålla en uppfattning örn förhållandet mellan antalet elever,
som befriats från nu ifrågavarande avgift och från avgifterna till andra
läroverkets kassor, har organisationsnämnden i några enstaka fall gjort
sig underrättad örn i vilken grad befrielse från avgiften till den s. k. biblioteks-
och materielkassan förekommit. (Vid prövning av ansökning örn sådan
befrielse gäller, att hänsyn skall tagas jämväl till kassans tillgångar
och utgifter.) Det har därvid visat sig, att befrielse från dessa avgifter
beviljats i betydligt färre antal fall än beträffande ljus- och vedkassan.
Sålunda har vid ett läroverk, där 213 elever erhållit nedsättning i avgiften
till ljus- och vedkassan, befrielse från avgiften till biblioteks- och
materielkassan meddelats allenast 171 elever, och vid ett annat läroverk,
där antalet nedsättningar i den förra avgiften uppgått till 201, befrielse
från den senare avgiften beviljats uti blott 40 fall.

Det ovan anförda synes organisationsnämnden giva vid handen, att beviljandet
av befrielse från avgiften till läroverkens ljus- och vedkassor på
sina håll sker i en betydligt större omfattning än som kail anses nödigt
oell ur statens synpunkt önskvärt. Detta förhållande beror givetvis i första
hand på den utformning bestämmelserna härom erhållit, men det torde
icke vara helt oberättigat att antaga, att den över befrielseansökningarna
beslutade myndigheten, lokalstyrelsen, stundom låtit sig influera av intresset
att till undvikande av alltför många befrielser från avgifterna till
läroverkens övriga kassor vara frikostig med beviljandet av nedsättning
i avgifterna till ljus- och vedkassan, där bristen ilylles av statsmedel.

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Organisationsnämnden vill i anledning härav för sin del ifrågasätta,
huruvida icke till vinnande av en ur statslinansiell synpunkt mera tillfredsställande
anordning, vissa ändringar i bestämmelserna angående
belrielse från iirågavarnde avgifter borde tagas under Kungl. Majits
övervägande. Syftemålet skulle då i främsta rummet vara dels att bringa
bestämmelserna i fråga i större överensstämmelse nied vad som ursprungligen
torde hava avsetts, eller att belrielse från avgifterna till ljus- och
vedkassan skulle tillkomma de mest behövande, och dels att i möjligaste
mån förhindra att lokalstyrelserna låta utgåendet av statsbidrag till ljus
och vedkassan i och lör sig inverka på bedömandet av ansökningar örn
befrielse från avgifterna till nämnda kassa.

Det nämnda syftemålet synes knappast kunna uppnås annat än genom
att i en eller annan ordning anknyta bestämmelserna örn befrielse från
bidrag till ljus- oell vedkassan till motsvarande bestämmelser argående
avgifterna till läroverkens övriga kassor. Därvid lära flera möjligheter
stå till buds. Sålunda kan tänkas, att såsom villkor för befrielse från avgiften
till ljus- och vedkassan skulle uppställas, att befrielse erhållits jämväl
från avgifterna till de övriga kassorna. Detta lärer stå mest i överensstämmelse
med tanken, att ifrågavarande belrielse skulle tillgodonjutas
huvudsakligen av elever i så ömmande omständigheter, att de enligt
den förut gällande ordningen icke halt att erlägga någon annan avgift
än den till ljus- och vedkassan. En annan utväg vore att på det sättet
jämställa ljus- och vedkassan med läroverkets övriga kassor, att för de
fall, där befrielse från avgifterna till samtliga kassorna icke kan äga rum,
tillskapa möjlighet till en nedsättning i avgilterna över hela linjen, proportionsvis
lika för alla kassorna. Denna anordning giver tillfälle till
bättre anpassning efter elevernas olika iörmögenhetsställning än den nyss
antydda.

Att en anordning sådan som den nyss skisserade skulle på ett mera adekvat
sätt än den nuvarande tillgodose de intressen, som i första hand lära
hava givit impulsen till anordnandet av ifrågavarande statsbidrag, synes
organisationsnämnden stå klart. Dessutom skulle en sådan anordning givetvis
medföra en icke ringa besparing för statsverket. Beloppet härav
är vanskligt att utan en grundligare undersökning förutsäga, men sannolikt
är att, därest den löreslagna lörändringen genomföres, den ökning
av anslagets belopp lör nästkommande budgetår med 66,000 kronor, som
på grund av planen för det nuvarande statsbidragets successiva ökning
eljest lärer bliva nödvändig, skall kunna undvikas och att till och med
någon minskning i anslagets belopp skall kunna äga rum. Med hänsyn
till nödvändigheten att under nuvarande finansiella situation hålla statsutgifterna
så låga som möjligt, synes därlör de löreslagna förändringarna
böra vidtagas så tidigt, att hänsyn därtill kan tagas vid bestämmandet av
ifrågavarande anslags storlek lör nästkommande budgetår. Organisationsnämnden
tillåter sig fördenskull hemställa att Kungl. Majit täcktes
gå i författning örn utiärdande av sådana bestämmelser med avseende å
befrielse från avgifterna till de allmänna läroverkens ljus- och vedkassor,
som, på sätt här ovan iirågasatts eller eljest, närmare än nu är fallet an
knyta till motsvarande bestämmelser i fråga örn läroverkens övriga kassor.

Kungl. Majlis proposition Nr 13.3.

31

Innan skolöverstyrelsen ingår på detaljerna i vad de sakkunniga föreslagit
i fråga om kassor och terminsavgifter, berör överstyrelsen frågan örn
lämpligheten av att överhuvud upptaga lärjungeavgifter vid de allmänna
läroverken samt det principiella spörsmålet örn önskvärdheten av att bibehålla
den nuvarande ordningen med flera från varandra skilda kassor vid
de allmänna läroverken. Överstyrelsen anför i dessa hänseenden, bland
annat, följande:

Överstyrelsen bär nyligen avgivit utlåtande rörande revision av stadgan
lör de kommunala mellanskolorna och har därvid givetvis och
så måst upptaga Irågan om lärjungeavgifter vid dessa skolor. Överstyrelsen
har då icke kunnat undgå att ännu en gång, liksom vid åtskilliga
tidigare tillfällen, fästa sig vid den olikhet, som i detta avseende
föreligger mellan å ena sidan de kommunala mellanskolorna och de kommunala
flickskolorna, å andra sidan de allmänna läroverken. Vid de båda
angivna slagen av kommunala skolor får det — med undantag av avgifter
för realexamen — icke utan Kungl. Maj:ts medgivande upptagas några
lärjungeavgilter; vid de allmänna läroverken är det föreskrivet en mångfald
av sådana avgifter. Överstyrelsen kan icke finna någon principiell
grund till denna olikhet. Den är historiskt förklarlig, men den är principiellt
ohållbar. Ty icke lärer någon kunna göra gällande, vare sig att
staten, som har det ekonomiska ansvaret för de allmänna läroverken, har
mindre ekonomiska möjligheter än kommunerna, som hava det ekono
miska ansvaret för de kommunala skolorna, eller att lärjungarna i de
allmänna läroverken äro genomgående bättre ekonomiskt ställda än lärjungarna
i de ifrågavarande håda slagen av kommunala skolor. Överstyrelsen
finner förklarligt, att de sakkunniga icke hava ansett sig höra upptaga
denna fråga. Men överstyrelsen vill begagna tillfället att giva uttryck
åt den meningen, att meranämnda olikhet är ohållbar oell innebär
en orättvisa gentemot lärjungarna i de allmänna läroverken, samt att löij
aktligen frågan örn en utjämning av ifrågavarande ojämnhet bör upptagas,
så snart det ekonomiska tåget medgiver en mera djupgående revision
av bestämmelserna rörande här ifrågavarande läroanstalters ekonomiska
förvaltning, än som för närvarande är möjlig. Därmed har överstyrelsen
emellertid icke velat yttra sig angående den riktning, i vilken utjämningen
bör gå. Det ligger icke i sakens natur, att den avgiftsfrihet, som är stadgad
såsom det normala i fråga örn de kommunala läroanstalterna, också
bör införas vid de allmänna läroverken. Man kan också räkna med den
möjligheten, att det lörfattningsmässigt lämnas kommunerna frihet att
upptaga lärjungeavgifter inom gränser, som motsvara de för de allmänna
läroverken gällande. Så mycket synes emellertid redan nu kunna sägas
angående den riktning, i vilken den önskvärda utjämningen bör gå, att
man i första hand bör inrikta sig på upphävande av de terminsavgifter
vid de allmänna läroverken, som icke gå till de särskilda läroverken utan
till statsverket.

Av ovan antydda skill kan emellertid frågan örn en sådan mera djup
gående revision av bestämmelserna angående lärjungeavgifter vid olika
slag av läroanstalter icke lör närvarande betraktas som aktuell, utan överstyrelsen
utgår ifrån att dylika avgifter tills vidare komma att bibehål
las vid de allmänna läroverken. Innan överstyrelsen övergår till vad de
sakkunniga föreslagit i fråga om dessa avgifter, vill överstyrelsen emel -

Yttranden
över sakkunnigförslaget.

Skolöver styrelsen.

Allmänna

synpunkter.

Ljus- och
vedkassan.

32 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 133.

lertid något beröra ytterligare en inledande fråga. De sakkunniga erinra
därom, att det stundom ifrågasatts, att man borde frångå den i det föregående
omnämnda sedan länge gällande ordningen, att det — bortsett
från sådana för varje särskilt läroverk säregna kassor, som kunna hava
uppstått genom donation eller på annat sätt — vid varje läroverk skall
finnas vissa från varandra skilda så att säga ordinarie kassor, var och en
med sina särskilda bestämmelser i fråga örn inkomster och utgifter, och i
stället, i analogi med vad som gäller vid vissa andra slag av läroanstalter,
införa en ordning med en enda för läroverkets ordinarie utgifter avsedd
gemensam kassa. De sakkunniga avböja för sin del denna tanke. Vad de
anföra mot densamma synes överstyrelsen icke i allo övertygande.

Efter dessa inledande reflexioner övergår överstyrelsen till att behandla
de sakkunnigas förslag rörande varje särskild kassa och anför därvid beträffande
ljus- och, vedkassan i huvudsak följande:

Av de utav de sakkunniga föreslagna ändringarna avser en kassans
uppgift. Denna har utökats till att omfatta jämväl kostnaderna för renskrivningsgöromål.
Denna ändring är ägnad att väcka en viss tvekan
redan av det skälet, att en dylik uppgift för kassan icke Ilar något sakligt
sammanhang med kassans huvuduppgifter, som givit upphov till densammas
benämning. I fråga örn förändringens innebörd i övrigt vill överstyrelsen
anföra följande.

Hittills hava de särskilda kostnader för arbete på rektorsexpeditionen,
som äro erforderliga utöver rektors egen avlöning, utgått ur ett av riksdagen
beviljat särskilt anslag »arvoden till biträden å rektorsexpeditionerna»,
alltså bestritts av staten. Nu anse de sakkunniga, att de personer,
som tjänstgöra såsom biträden på rektorsexpeditionerna, utgöra överkvalificerad
arbetskraft för utförande av rent mekaniskt skrivarbete sådant
som t. ex. avskrivning av bokslutet, betygstabeller i examina, åtskilliga
statistiska tabeller, protokollsutdrag samt renskrivning av uppsatta koncept
till skrivelser jämte kollationering av avskrifter och utdrag m. m.,
och att man fördenskull för dylikt arbete bör anlita särskild hjälp, som
erhåller ersättning efter för detsamma å orten gängse grunder. Överstyrelsen
vill icke bestrida, att det kan finnas ett visst fog för denna uppfattning,
men vill dock framhålla ett par synpunkter, som peka i annan riktning.
Det kan understundom vara ganska svårt att draga en rationell
gräns mellan dylikt mera mekaniskt arbete och sådant arbete, som är
också sakligt krävande och icke utan olägenhet kan anförtros åt någon
annan än rektor själv eller hans biträde. De sakkunnigas förslag innebär, å
ena sidan att skrivbiträdet icke är skyldig att utföra dylikt mera mekaniskt
arbete, å andra sidan att han, örn han utför det, är berättigad att för
detsamma uppbära särskild ersättning efter samma grunder som en annan
renskrivare. Det torde under sådana förhållanden ej sällan visa sig ganska
svårt att draga en bestämd gräns mellan det arbete, som skrivbiträdet är
skyldig att utföra för sitt egentliga arvode, och det, för vilket han äger
rätt till renskrivningsersättning; och särskilt i betraktande därav, att för
dylik ersättning intet maximum föreslås — vilket ur andra synpunkter
kan vara förklarligt — kan sagda svårighet medföra vissa risker för att
ljus- oell vedkassan för ifrågavrande ändamål belastas tyngre, än de sakkunniga
tänkt sig.

I fråga örn ljus- och vedkassans inkomster innebär de sakkunnigas för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

33

slag, att två inkomstposter skulle utgå ur stadgans bestämmelser och i
stället en ny inkomstpost där införas.

De inkomster'', som skulle utgå xir stadgan, äro kassans andel i inskrivningsavgifter
samt avkastning av eventxxella donationer. Den förra av
dessa båda inkomstposter skulle överföras till understöds- oell premiekassan,
såsom den nuvarande premie- oell fattigkassan skulle komma att benämnas.
De sakkunniga förmena, att ifrågavarande inkomster hava jämförelsevis
ringa betydelse för ljus- och vedkassan men skulle vara av värde
såsom ett tillskott till understöds- och premiekassans hittills alltför små
inkomster. Riktigheten av denna förmodan är omöjlig att närmare bedöma,
då de sakkunniga icke lämnat någon som helst redogörelse för det
hittillsvarande beloppet av ifrågavarande avgifter. Det ligger emellertid
i sakens natur, att ett och samma inkomstbelopp får relativt mindre betydelse
för en kassa, ju större belopp denna sammanlagt har att röra sig
med. Då nu ljus- och vedkassorna överhuvudtaget röra sig med betydligt
större belopp än premie- och fattigkassorna, ligger det i sakens natur, att
förlusten på den förra sidan är så ringa, att den kan anses betydelselös, i
synnerhet då man, såsom i de sakkunnigas förslag är fallet, vill öka kassans
utgifter.

Den andra av de båda ovan angivna minskningarna i kassans inkomster
är av mer formell än reell natur. Det torde vara mycket sällan, som någon
donator tänker på sådana ändamål, som tjänas av ljus- och vedkassan.
Överstyrelsen finner det vara en formell förbättring utan saklig innebörd,
att ifrågavarande punkt i enlighet med de sakkunnigas förslag utgår ur
bestämmelserna örn ljus- och vedkassan.

Svårare är det att bilda sig en bestämd mening angående den ändring,
som de sakkunniga föreslå i fråga örn nya inkomster för kassan, nämligen
att till densamma skall föras tredjedelen av inflytande hyresmedel, där
ej lokalstyrelsen i särskilt fall annorlunda bestämmer. Överstyrelsen har
intet att erinra mot denna bestämmelse, bl. a. av det skälet att den i många
fall icke innehåller någonting i sak nytt utan endast utgör ett lagfästande
av redan förefintlig praxis. Men överstyrelsen vill påpeka, att den
praktiska innebörden av den föreslagna bestämmelsen är omöjlig att bedöma,
enär de sakkunniga icke förete någon som helst xxtredning angående
beloppet av de hyresmedel, som pläga inflyta vid varje särskilt läroverk.
Även utan sådan utredning kan man emellertid med full säkerhet
säga, att bestämmelsen skulle komma att verka synnerligen ojämnt. Det
finnes läroverk med betydande hyresinkomster, och det finnes läroverk
med praktiskt taget inga hyresinkomster. Och i stor utsträckning är det
helt naturligt så, att det råder ett visst sammanhang mellan lärjungeantalet
och hyresinkomsterna. De mindre läroverken ha i stor utsträckning
anspråkslösa lokaler och ligga dessutom i små samhällen, där det i
varje fall, även örn lokalerna skulle vara lämpliga för uthyrning, är föga
tillfälle till sådan. Och tvärtom — de större läroverkens lokaler äro i stor
utsträckning både lämpliga för uthyrning och på grund av samhällets beskaffenhet
efterfrågade för sådan. Med andra ord: de läroverk, som på
grund av lågt lärjungeantal lia klena inkomster av terminsavgifter, lia
ofta också klena inkomster av uthyrning; och de läroverk, som ha stora
inkomster av terminsavgifter'', lia ofta också stora hyresinkomster. Då
härtill kommer, att den anordning, som enligt de sakkunnigas förslag
skulle lagfästas, redan i stor utsträckning vunnit hävd i praxis, innebär

Bihang till riksdagens protokoll 1032. t sami. 107 käft. (Nr 133.) 3

34

Kungl. Maj.ts proposition Nr 133.

förändringen icke någon tillfredsställande motvikt mot den försämring i
kassans ställning, som förorsakas av att densamma enligt de sakkunnigas
förslag skulle gå miste örn andel i inskrivningsavgifterna men få sina
utgifter ökade med kostnaderna för renskrivning. Man måste således gå
till annat håll för att få den lucka fylld, som genom sagda förändringar
helt visst skulle uppstå vid vissa läroverk.

På sätt och vis kan man säga, att luckan fylles automatiskt, därigenom
att avgiften till denna kassa, i olikhet med avgifterna till övriga kassor,
icke är bestämd till visst belopp utan fastställes i mån av behov. Det gäller
således helt enkelt att låta lärjungarna betala bristen. Men denna metod
är otillfredsställande. Visserligen skall enligt läroverksstadgan avgiften
till kassan för sådana lärjungar, som från densamma befrias, betalas av
staten. Och detta statens åtagande, som hittills avsett den enda form av
befrielse från ifrågavarande avgift, som förekommit, nämligen fullständig
befrielse, skulle enligt de sakkunnigas förslag, som innefattar jämväl möjligheten
att få befrielse från en del av avgiften, utsträckas till att omfatta
även de genom sådan partiell befrielse uppkommande luckorna i inkomsterna.
Men härmed är ingen säkerhet given mot risken för att avgiften
såsom sådan, bortsett från frågan, till hur stor del den betalas av lärjungarna
och till hur stor del av staten, skall kunna springa upp till betänkligt
höga belopp, som i varje fall träffa de icke befriade lärjungarna.

Då nu de sakkunniga föreslå ändringar, som skulle innebära med säkerhet
ökade utgifter och i många, kanske de flesta fall minskade inkomster
för kassan, kan överstyrelsen av redan anförda skäl icke annat än hysa
betänkligheter mot förslaget. Men överstyrelsen kan, såsom ock i det föregående
antytts, icke betrakta de sakkunnigas förslag i dess helhet såsom
annat än ett försök att i de avseenden, betänkandet gäller, åstadkomma
vissa mindre förbättringar, som skulle kunna vara av något gagn tillsvidare,
intill dess att de ekonomiska förhållandena medgiva en grundligare
omreglering av ifrågavarande förvaltningsområde. Under denna
förutsättning vill överstyrelsen i huvudsak icke motsätta sig, vad de sakkunniga
föreslagit angående ljus- och vedkassan — till frågan örn befrielser
från terminsavgifter återkommer överstyrelsen längre fram. Överstyrelsen
förutsätter emellertid därvid i likhet med de sakkunniga, att av
anslaget »bidrag till de allmänna läroverkens ljus- och vedkassor» alltjämt
må användas visst belopp för lindring av terminsavgifterna vid av
dessa avgifter särskilt tyngda läroverk. Dessutom vill överstyrelsen — för
att lokalstyrelserna icke skola bliva frestade att fastställa onödigt höga
terminsavgifter — föreslå, att för avgiftens höjande över 25 kronor må
erfordras överstyrelsens medgivande.

Vad angår beloppet av det för ifrågavarande ändamål erforderliga anslaget,
får överstyrelsen erinra därom, att överstyrelsen i vederbörande
punkt av sina den 31 augusti 1931 avgivna riksdagspetita hemställt, det
täcktes Kungl. Majit föreslå riksdagen att såsom bidrag till täckande av
utgifter, som skola bestridas av ljus- och vedkassan vid allmänt läroverk,
för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra förslagsanslag av 350,000 kronor,
därav högst 20,000 kronor må, efter Kungl. Majits beprövande, användas såsom
bidrag till nedbringande för samtliga lärjungar av avgifterna till nämnda
kassa i sådana fall, då desamma kunna anses alltför tyngande, men att
Kungl. Majit i statsverkspropositionen till 1932 års riksdag hänvisat till
förevarande sakkunnigbetänkande och förklarat sig, när utredningen i

Kungl. Majis proposition Nr 133.

35

ämnet blivit slutförd, ämna till riksdagen avlåta särskild proposition i
ämnet samt föreslagit riksdagen att, i avbidan på sådan proposition, såsom
bidrag till de allmänna läroverkens ljus- och vedkassor beräkna ett
extra förslagsanslag av 250,000 kronor. Överstyrelsen för sin del har ingen
anledning antaga, att den del av ifrågavarande anslag, som avser terminsavgiftens
lindring vid särskilt tyngda läroverk, under nuvarande
förhållanden skulle behöva höjas utöver det av överstyrelsen beräknade
beloppet av 20,000 kronor men kan icke taga ståndpunkt till frågan örn anslagets
belopp i det hela, förrän ÖAmrstyrelsen längre fram i detta utlåtande
behandlat de sakkunnigas förslag till förändrade bestämmelser rörande
befrielse från terminsavgifter överhuvudtaget.

Vid denna punkt har undervisningsrådet A. Johansson anmält en från
skolöverstyrelsen avvikande mening. Reservationen är i denna del av följande
lydelse:

Överstyrelsen har påpekat, hurusom de sakkunniga velat påföra de allmänna
läroverkens kassor ökade utgifter, utan att någon skulle behöva
ha någon nämnvärd känning av denna ökning, men helt naturligt icke
lyckats lösa det problem, som de sålunda uppställt för sig utan i verkligheten
låtit de ökade utgifterna gå ut över lärjungarna i form av ökade
terminsavgifter eller minskning i befrielse från terminsavgifter. Och överstyrelsen
har för egen del funnit sig nödsakad att fortskrida ännu längre
på den sålunda inslagna vägen, i det att överstyrelsen under vissa förutsättningar
föreslår ytterligare höjning av terminsavgiften till biblioteksoeh
materielkassan. För min del kan jag icke finna det riktigt att på
detta sätt låta lärjungarna ensamma vidkännas bördan av den helt visst
ofrånkomliga ökningen i utgifter utan har ansett, att denna åtminstone i
någon mån borde bäras av staten. Emellertid har jag med hänsyn till det
statsfinansiella läget icke velat ifrågasätta, att detta skulle bli fallet vid
alla eller ens flertalet läroverk utan endast yrkat på en återgång till den
äldre ordningen i fråga örn statens bidrag till ljus- och vedkassorna, såtillvida
att det fastställes ett maximum för uttagande av avgift till dessa
kassor och staten ikläder sig ansvar för den del av den för varje termin
fastställda avgiften, som överskrider detta maximum. Att jag stannat just
för denna form av statens andel i ansvaret för de ökade utgifterna, beror
i huvudsak på följande omständigheter. Anordningen innebär ingen
oprövad nyhet utan endast en återgång till en gammal beprövad anordning.
Skulle den nu återupptagas, så skulle den emellertid bliva omgärdad
med större säkerhet mot möjliga missbruk, än som förelåg under den
tidigare period, då den varit i kraft, nämligen såtillvida, att för avgiftens
bestämmande till belopp, som överskrede det, vilket finge uttagas av lärjungarna,
skulle erfordras överstyrelsens medgivande. Vidare skulle anordningen
med de för närvarande gällande bränslepriserna förorsaka staten
helt obetydliga utgifter; dess värde ur läroverkens och lärjungarnas
synpunkt skulle visserligen vara ringa ur synpunkten av det omedelbart
föreliggande behovet, men skulle vara stort såsom säkerhet mot obehagliga
överraskningar i framtiden — och för sådana överraskningar äro
avgifterna till ljus- och vedkassan särskilt känsliga, enär de icke äro fastställda
till visst belopp utan växla i mån av behov.

Bestämmelser av denna innebörd skulle knappast kunna påverka anslagsbehovet
för budgetåret 1932/1933. Däremot skulle givetvis uppgiften

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Biblioteksoch
materielkassan.

för anslaget »bidrag till de allmänna läroverkens ljus- och vedkassor» behöva
angivas på annat sätt än på senare år. Anslaget borde beviljas för
att efter grunder, som Kungl. Majit må fastställa, bereda ljus- och vedkassorna
vid de allmänna läroverken ersättning för vad de i terminsavgifter
förlora dels därigenom, att vissa lärjungar hliva i vederbörlig ordning
befriade från avgift till sagda kassa, dels därigenom, att i sådana fall,
då ifrågavarande avgift blivit i vederbörlig ordning fastställd till högre
belopp än 25 kronor, dock icke högre belopp än det sistnämnda blir av
lärjungarna uttaget.

Skolöverstyrelsen granskar därefter de föreslagna ändringarna i fråga örn
biblioteks- och materielkassan och anför i huvudsak:

I fråga örn kassans uppgift göra de sakkunniga ett begränsande tillägg
med hänsyn till det förhållandet, att i fråga örn åtskilliga läroverk vederbörande
kommun numera åtagit sig att ansvara för inredning och möbelutrustning.
Mot syftet med detta tillägg har överstyrelsen intet att erinra.
Men överstyrelsen vill framhålla, att det torde vara svårt att vare sig i
detta särskilda avseende eller överhuvud finna en avfattning av bestämmelserna,
som är tillräckligt tydlig för att i varje särskilt fall giva tillräcklig
vägledning för besvarande av frågan, huruvida en viss utgift kan
anses höra till denna kassas område eller med andra ord huruvida rektor
har rätt att bestrida en viss utgift med denna kassas medel.

I fråga örn biblioteks- och materielkassans inkomster föreslå de sakkunniga
dels en ändring av bestämmelsen angående terminsavgift, dels att
till inkomsterna också må läggas viss del av hyresmedel. Med hänvisning
till vad de sakkunniga anfört såsom motivering för det senare av dessa
båda förslag samt till vad överstyrelsen i motsvarande avseende anfört i
fråga örn ljus- och vedkassan får överstyrelsen tillstyrka bifall till förslaget.
Däremot finner sig överstyrelsen böra något närmare ingå på frågan
örn terminsavgift.

För närvarande är, såsom i det föregående erinrats, terminsavgiften till
biblioteks- och materielkassan i läroverksstadgan bestämd till 4 kronor
50 öre. Då emellertid kassans inkomster redan för länge sedan visat sig
otillräckliga vid så gott som alla läroverk, har riksdagen under en lång
följd av år periodvis medgivit, att den till kassan utgående terminsavgiften
må, efter medgivande av Kungl. Majit i varje särskilt fall, höjas till
högst 10 kronor. Av detta medgivande har det vida övervägande flertalet
av läroverk funnit sig nödsakade att göra bruk. Med hänvisning härtill
föreslå nu de sakkunniga, att avgiftens maximibelopp i läroverksstadgan
skall höjas till 10 kronor och att således för uttagande av avgift upp till
denna gräns hädanefter icke skall erfordras medgivande vare sig av
Kungl. Majit eller av riksdagen. Mot vad sålunda föreslås har överstyrelsen
intet att erinra. Emellertid framhålla de sakkunniga, att det trots all
sparsamhet mången gång, särskilt vid mindre läroverk, icke torde kunna
undgås, att kraven på biblioteks- och materielkassan bli svåra att tillgodose.
Under sådana omständigheter hava de övervägt, huruvida man
icke, åtminstone i vissa fall och under vissa förutsättningar, kunde tänka
sig att höja avgiften till kassan ända till 15 kronor. Emellertid hava de —
med hänsyn till önskvärdheten av att så långt som möjligt undvika höjning
av terminsavgifter — avstått från att framlägga något förslag i antydd
riktning och i stället hänvisat till den möjligheten, att staten i sär -

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

skilt behjärtansvärda fall skalle kanna träda emellan med engångsanslag
till ett läroverks biblioteks- och materielkassa efter analogi med vad som
skett i fråga örn de på senare åren nybildade högre allmänna läroverken
för flickor. Överstyrelsen kan icke annat än obetingat instämma i vad de
sakkanniga anfört angående önskvärdheten av att i vissa fall erhålla sådant
statsbidrag; men överstyrelsen vågar i nuvarande ekonomiska läge
icke göra sig stora förhoppningar örn möjligheterna i sådant avseende
etan finner det riktigast, att man söker sätta läroverken i stånd att så
långt som möjligt reda sig utan dylika bidrag, och finner sig därför föranlåten
att trots de sakkunnigas avböjande av tanken på höjda terminsavgifter
ändock något närmare ingå på densamma. Emellertid hava de
sakkunniga ställt frågan örn uppgift för och avgifter till biblioteks- och
materielkassan i sådant sammanhang med motsvarande fråga rörande
byggnadsfonden, att överstyrelsen — med föregripande i viss mån av vad
överstyrelsen i det följande har att anföra örn denna senare fond — redan
här nödgas något beröra, vad de föreslagit angående denna.

Överstyrelsen erinrar därefter om att §§ 212 och 213, till vilka den för
byggnadsfonden konstitutiva § 218 hänvisar, göra skillnad mellan de fall,
då kommun åtagit sig att tillhandahålla undervisningslokaler, och de fall,
då sådant åtagande icke föreligger. Därefter anföres:

Dessa bestämmelser hava till stor del sitt upphov i äldre tider, då förhållandena
i fråga örn kommunernas åtagande av byggnadsskyldighet gentemot
läroverken växlade från ort till ort. Numera hava emellertid samtliga
vederbörande kommuner åtagit sig att var och en i fråga örn sitt eller
sina allmänna läroverk tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler,
med undantag allenast i fråga örn nya elementarskolan i Stockholm, vilken
emellertid faller utanför frågan örn de allmänna läroverkens kassor, enär
för detta läroverks ekonomiska förvaltning överhuvudtaget gälla särskilda
bestämmelser.

Visserligen hava vissa kommuner till sagda åtagande knutit något förbehåll
av innebörd, bortsett från växlingar i avfattningen, att läroverkets
byggnadsfond skall bidraga till ifrågavarande kostnader; men dylika förbehåll
rubba intet i det förhållandet, att huvudansvaret åligger kommunen.
Under sådana omständigheter giva §§ 212 och 213 i själva verket
knappast tillräckligt svar på frågan örn byggnadsfondens uppgift — utom
i ett avseende, som tidigare ganska ofta varit föremål för delade meningar
men som numera torde få anses avgjort genom § 212. Överstyrelsen åsyftar
frågan, huruvida en kommuns åtagande att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler
skall anses innefatta jämväl skyldighet att svara för
dessa lokalers underhåll. För besvarande av denna fråga är det av vikt
att lägga märke till senare delen av nämnda paragraf. Enligt där meddelad
bestämmelse skall byggnad och underhåll av läroverkshus ske på bekostnad
av läroverkets byggnadsfond under den förutsättningen, att i paragrafens
förra del angivet åtagande icke föreligger eller skyldighet i
sagda avseende eljest icke förefinnes. Av detta förhållande mellan paragrafens
båda delar torde man kunna draga den slutsatsen, att uttrycket
»tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler» i sig innefattar även
underhållsskyldighet.

Under sådana förhållanden kan en undersökning av frågan, vilka skyldigheter
som enligt gällande bestämmelser åligga ett läroverks byggnads -

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

fond, icke komma till annat resultat, än att byggnadsfonden vid de nu
existerande allmänna läroverken — med de undantag, som i fråga örn
vissa läroverk kunna följa av förut omnämnda förbehåll i kommunernas
åtaganden -— icke har någon annan ordinarie uppgift än att bestrida
brandförsäkring och andra läroverkets fastigheter åliggande utgifter.
Endast för det fall att det i framtiden skulle upprättas nya läroverk,
utan att vid upprättandet knötes det villkor, att kommunen skulle ikläda
sig meranämnda åtagande, skulle läroverksstadgans bestämmelser örn
längre gående uppgifter för byggnadsfonden komma att få någon praktisk
betydelse. Men med sådana fall torde man icke behöva räkna; tvärtom
bar ju, såsom de sakkunniga erinra, utvecklingen gått i den riktningen,
att när staten under senare år fattat beslut örn upprättande av nytt allmänt
läroverk, därvid såsom villkor fästs längre gående åtagande från
kommunens sida än det nyss omnämnda, nämligen att åtaga sig tillhandahållandet
jämväl av inredning oell möbelutrustning för läroverkets lokaler.
Emellertid har det, åtminstone i de flesta kommuner, oberoende av
bestämmelsers och åtagandens ordalydelse, utvecklat sig en praxis, som
motsvarar vad överstyrelsen i det föregående anfört rörande smärre underhållskostnaders
utgående ur biblioteks- och materielkassan i sådana kommuner,
som åtagit sig ansvaret för läroverkets inredning och möbelutrustning,
nämligen att smärre underhålls- och reparationskostnader bestritts
av byggnadsfonden. Av skäl, som överstyrelsen i nämnda sammanhang
antytt, skulle överstyrelsen anse sannolikt, att denna praxis kommer att i
stor utsträckning fortfara, hur man än avfattar § 218, men skulle dock
anse lyckligare, örn vederbörande kommun till lokalstyrelsens förfogande
ställde ett årligt belopp, som finge användas för här ifrågavarande ändamål,
utan att varje hithörande detaljärende behövde underställas kommunal
myndighet. Till dessa frågor återkommer överstyrelsen i den del
av detta utlåtande, som är särskilt ägnad åt byggnadsfonden. I nu förevarande
sammanhang vill överstyrelsen framhålla, att byggnadsfonden,
även örn den bär åtskilliga smärre reparationskostnader, dock vid ett stort
antal läroverk har vida mindre utgifter än inkomster och följaktligen
under årens lopp samlar icke obetydliga besparingar. Av dylika besparingar
bestridas ganska ofta, efter Kungl. Majrts medgivande i varje särskilt
fall, dels mera dryga byggnads- och reparationskostnader — i vilket
fall givetvis en lättnad beredes kommunen — dels kostnader, som rätteligen
skulle åligga biblioteks- och materielkassan. Den senare av dessa
möjligheter är uttryckligen förutsatt i läroverksstadgans nyss anförda
föreskrift; den förra torde väl hava ansetts alltför nära till hands liggande
för att erfordra någon föreskrift i stadgan.

Av den anförda redogörelsen för de båda kassorna framgår, att det icke
kan anses såsom någon för byggnadsfonden karakteristisk uppgift att sörja
för möblering. Denna uppgift åligger, i den mån som icke vederbörande
kommun åtagit sig densamma, biblioteks- och materielkassan. Först i
sådana fall, då denna kassa icke kan gå i land med denna uppgift men
byggnadsfonden har överskott, som icke är erforderligt för fondens egna
uppgifter, kan det komma i fråga, att byggnadsfonden lämnar ett tillfälligt
bidrag till möbleringskostnaderna. Att under sådana omständigheter
föreslå en höjning av avgifterna till byggnadsfonden, för att denna
skall bliva bättre i stånd att bära utgifter, som rätteligen alls icke åligga
densamma utan biblioteks- och materielkassan, synes vara en fullständigt

39

Kungl. Majis proposition Nr 133.

omotiverad omväg. Örn man överhuvud anser sig höra reflektera på möjligheten
att ålägga lärjungarna höjda avgifter, då bör frågan ställas så:
behöver varje särskild kassa upptaga högre avgifter för att kunna fylla
sina egna uppgifter! De sakkunniga däremot fråga: behöver byggnadsfonden
upptaga höjda avgifter för att kunna fylla biblioteks- och materielkassans
uppgifter!

Till frågan, huruvida byggnadsfonden behöver höjda avgifter för att
fylla sina egna uppgifter, återkommer överstyrelsen i den avdelning av
detta utlåtande, som kommer att ägnas särskilt åt byggnadsfonden; uppenbart
synes i varje fall, att man icke hör vidtaga extra åtgärder för att
genom höjda avgifter skaffa densamma ökade förutsättningar att fylla
biblioteks- och materielkassans uppgifter. Svårare är frågan, huruvida
man bör bereda biblioteks- och materielkassan själv ökade möjligheter att
svara för sina egna utgifter.

Det lider intet tvivel, att biblioteks- och materielkassan vid mångå läroverk
befinner sig i en svår ställning. Nu hava de sakkunniga å ena sidan
som sin mening uttalat, att denna kassa bör bära vissa utgifter, örn vilka
det hittills rått tvekan, huruvida de rätteligen böra anses höra till dess
område. Å andra sidan hava de föreslagit dels vissa besparingsåtgärder i
fråga örn kataloger m. m., vilka överstyrelsen icke har anledning att närmare
beröra i detta utlåtande, dels föreslagit införande i läroverksstadgan
av den hittills periodvis medgivna höjningen i terminsavgift samt av den
likaledes i stor utsträckning i praxis redan tillämpade fördelningen av
hyresmedel, så att kassan får viss del i dessa. I fråga örn ingen av dessa
åtgärder kan det med säkerhet beräknas, vilken betydelse den kommer att
få. Uppenbart är emellertid, att de båda senare åtgärderna, vilka formellt
utgöra höjning av inkomsterna, i stor utsträckning icke innebära någon
verklig ändring utan endast lagfästande av en redan gammal praxis, samt
att hyresinkomsterna just i de fall, då höjda inkomster skulle vara särskilt
av nöden, i regel äro så små, att de hava endast helt ringa betydelse.
Under sådana omständigheter hava de sakkunniga helt visst fog för sina
farhågor, att biblioteks- och materielkassan i många fall, särskilt vid de
mindre läroverken, trots de föreslagna förändringarna dock alltjämt skall
få svårt att fylla sina uppgifter. Då härtill kommer, att överstyrelsen —
av skäl, som i det föregående anförts — ställer sig skeptisk till förhoppningarna
örn att få direkta statsbidrag till biblioteks- och materielkassorna
vid andra läroverk än sådana, som nyupprättas eller åtminstone väsentligt
utvidgas, möjligen också vid provårsläroverk samt i sådana fall, då
ett läroverk genom nybyggnad eller annan åtgärd får väsentligt utvidgade
lokaler, har överstyrelsen funnit sig icke kunna undgå att upptaga
frågan örn höjning av terminsavgifterna till biblioteks- och materielkassan.
Närmast vill överstyrelsen då ansluta sig till vad de sakkunniga
i detta avseende föreslagit i fråga örn byggnadsfonden. De säga härom —
efter de i det föregående refererade, enligt överstyrelsens mening icke fullt
riktiga orden örn fondens bidrag till möbleringskostnader —: »I avsikt att
bereda kassan tillräckliga inkomster vilja de sakkunniga föreslå, att den
nuvarande redan år 1863 till 5 kronor fastställda terminsavgiften må vid
sådana läroverk, där kommunen ej åtagit sig inredning oell möblering,
av lokalstyrelsen kunna efter skolöverstyrelsens medgivande för viss tid
bestämmas till högst 10 kronor, när så erfordras». Av skäl, som i det föregående
anförts, finner överstyrelsen denna motivering för höjning av

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

avgifterna till byggnadsfonden ohållbar; men däremot kan man enligt
överstyrelsens mening med större rätt tillämpa en liknande tankegång på
biblioteks- och materielkassan. Det är uppenbart, att de läroverk, i fråga
örn vilka kommunen gjort det ifrågavarande åtagandet, härigenom fått
större möjlighet att tillgodose sina behov i fråga örn inredning och möblering
än andra läroverk; det kan då synas ganska skäligt, att dessa andra
läroverk få någon form av ersättning för det kommunala bidrag, som på
denna punkt icke kommer dem till del. Enligt överstyrelsens mening vore
det principiellt riktigare, att denna ersättning utginge av statsmedel än i
form av höjda terminsavgifter; men med denna möjlighet torde det under
nuvarande förhållanden icke kunna räknas. Under sådana omständigheter
finner sig överstyrelsen — örn ock med tvekan och under uttryckligt framhållande
därav, att det endast är under trycket av nu rådande ahnorma
ekonomiska läge, som överstyrelsen framlägger förslaget — böra tillstyrka,
att avgiften till biblioteks- och materielkassan må kunna höjas
med det belopp utöver det normala maximum, som de sakkunniga föreslå
i fråga örn byggnadsfonden, alltså till högst 15 kronor, och under den
garanti mot missbruk, som skulle ligga i att för dylik höjning skulle erfordras
överstyrelsens medgivande.

Avvikande mening har även vid denna punkt anmälts av undervisningsrådet
Johansson med instämmande av undervisningsrådet H. Wallin, som
anföra:

Den avfattning, som överstyrelsen föreslår för läroverksstadgans bestämmelser
angående biblioteks- och materielkassan samt byggnadsfonden,
synes förutsätta, att biblioteks- och materielkassan i sådana fall, då vederbörande
kommun åtagit sig att tillhandahålla läroverket inredning och
möbelutrustning, normalt icke skall bestrida några kostnader för underhåll
av hithörande materiel, och att byggnadsfonden normalt icke skall
bestrida några kostnader för lokalernas underhåll. Överstyrelsen hänvisar
i stället till den anordningen, att vederbörande kommun till rektors, respektive
lokalstyrelsens förfogande ställer ett årligt belopp, avsett för
smärre reparations- och underhållskostnader. En dylik anordning skulle
helt visst vara värdefull. Men det torde icke av kommunernas här ifrågavarande
åtagande följa någon skyldighet för kommunen att vidtaga densamma,
;. åtagandet kan fyllas på ett formellt lika tillfredsställande sätt,
örn varje, även den minsta, reparationsåtgärd göres till föremål för behandling
av vederbörande kommunala myndigheter. Men härav följer dels
en tyngd i hithörande ärendens behandling, som icke stämmer väl överens
med den huvuduppgift för föreliggande betänkande, som avser att
åstadkomma förenklingar i rektors förvaltningsbestyr, dels också en
osjälvständighet för rektor, som är ägnad att inverka menligt på läroverkets
arbete. Det är en ur alla synpunkter olämplig situation, örn rektor
icke skall kunna ombesörja den minsta reparation utan att vara bunden
av kommunala myndigheter. Men denna situation kan icke med säkerhet
förebyggas, såvida icke rektor får rätt att bestrida dylika mindre arbeten
med läroverkets egna medel. Det är sant, att en sådan anordning är ägnad
att bereda kommunen någon lindring i dess åtagande; men den olägenheten,
att läroverket självt bär en ringa del av de ekonomiska bördor,
som formellt skulle åligga kommunen, är — örn den ens kan anses som en
olägenhet — i varje fall mindre än den omständlighet i rektors arbete och
den osjälvständighet i hans ställning, som skulle kunna bli en följd där -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 41

av, att han icke finge anlita läroverkets kassor för här ifrågavarande ändamål.

Skolöverstyrelsen övergår därpå till de sakkunnigas förslag rörande
premie- och fattigcassan. I huvudsak anföres följande:

Detta förslag innebär förändringar i fråga om kassans såväl benämning
som uppgift och inkomster. Då kassans benämning heror av dess uppgift,
vill överstyrelsen först upptaga, vad de sakkunniga i detta avseende
föreslå.

De sakunniga föreslå dels en förändrad ordning mellan de olika leden i
uppräkningen av kassans olika uppgifter, i det att vad som nu står främst,
av dem sättes sist, dels införande av vissa helt nya led i denna uppräkning.

Vad de i detta senare avseende föreslå sammanhänger med deras ställning
till det i det föregående omnämnda från åtskilliga håll framställda
önskemålet örn upprättande av en helt ny kassa för tillgodoseende av
sådana behov, som icke osökt låta sig inordna under de för närvarande
föreskrivna kassorna. Överstyrelsen har redan erinrat därom, att de anse
vissa av de behov, som i sådant avseende pläga anföras, lämpligen kunna
tillgodoses genom biblioteks- och materielkassan, och har även för sin del
anslutit sig till denna mening. I fråga åter örn åtskilliga andra sådana
behov hänvisa de sakkunniga till en omorganiserad premie- och fattigkassa,
vilken med anledning av denna utvidgning av sina uppgifter också
skulle erhålla förändrad benämning. På vilka behov de därvid tänka,
framgår av de nya moment, som tillagts i deras förslag till angivande av
kassans uppgift. Och vad som sålunda säges i själva förslaget exemplifieras
ytterligare genom några ord i motiveringen; överstyrelsen anför från
denna följande uttalanden: »Ur den sistnämnda skulle alltså dels lämnas
bidrag till kostnaderna för behövande lärjungars deltagande i museibesök,
exkursioner och dylikt och dels betalas inträdesavgifter och resor för de
lärare, som i egenskap av färdledare ha ledningen av dylika utfärder,
varvid dock förutsättes, att lärares resekostnad beräknas efter samma
grunder, som gälla för skolresor. — — — Rektor skulle dessutom få rätt att
anlita denna kassa för vidtagande av andra åtgärder i syfte att främja
ungdomens fostran och undervisning. Härur skulle alltså kunna betalas
ett föredrag, som rektor kan finna lämpligt för lärjungarna, eller en filmförevisning,
för vilken kanske vederbörande fordrar någon garantisumma
från skolan.» Härmed anse sig de sakkunniga tydligen hava tillgodosett
icke blott det ovan omförmälda önskemålet örn en ny kassa utan också det
behov, som överstyrelsen gjort gällande, då den i en av de sakkunniga
omnämnd framställning den 12 augusti 1929 hemställt, att utredningen
angående de allmänna läroverkens ekonomiska förvaltning måtte omfatta
jämväl sättet för bestridande av de av idrotts- och friluftsverksamheten
vid de allmänna läroverken förorsakade kostnader.

Det föreligger emellertid en avgjord skillnad mellan vad överstyrelsen
i sagda framställning anfört såsom önskemål och vad do sakkunniga nu
föreslå, överstyrelsen gör i framställningen gällande, att ifrågavarande
verksamhet, örn den rätt skall kunna utnyttjas, kommer att förorsaka
läroverken kostnader, som icke kunna bäras av de till läroverkens disposition
stående medlen, och framhåller bland sådana kostnader särskilt dels
kostnader för anskaffande av idrottsmateriel, dels kostnader för lärares och
lärjungars i samband med verksamheten nödvändiga resor. Vad do förra

Premie- och
fattigkassan.

42

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

av dessa kostnader vidkommer, anser överstyrelsen, att de rätteligen böra
bestridas av biblioteks- och materielkassan men att denna vid de Hesta
läroverk redan torde vara så hårt anlitad, att den icke kan tagas i anspråk
för nya ändamål; och i fråga örn den senare gruppen av kostnader
gör överstyrelsen gällande, att de för närvarande icke synas kunna bestridas
ur någon av läroverkens ordinarie kassor och icke heller torde kunna
åläggas lärare och lärjungar. Av de sålunda särskilt angivna kostnaderna
anse nu de sakkunniga att kostnaden för inköp av idrottsredskap självfallet
skall bestridas av biblioteks- och materielkassan, men de säga sig
tillika vara väl medvetna därom, att det särskilt vid en del mindre läroverk
kan erbjuda svårigheter att få denna kassas medel att räcka till.
Överstyrelsen har samma uppfattning i båda avseendena och har åtminstone
gjort ett försök att förbättra kassans ställning genom vad i det föregående
föreslagits angående eventuell höjning av terminsavgiften. Vad
åter vidkommer resekostnader av här ifrågavarande slag, utgå de sakkunniga
från att inga andra lärjungar än behövande skulle kunna få
bidrag till sådana kostnader. Utan att vilja uttala sig örn huruvida en
sådan begränsning i de av överstyrelsen tidigare framhållna önskemålen
är i och för sig lämplig, är överstyrelsen dock medveten örn att man för
närvarande icke torde kunna komma längre i fråga örn deras förverkligande
än vad de sakkunnigas förslag giver vid handen. Emellertid måste
överstyrelsen anse, att de sakkunniga i övrigt icke till fullo utrett frågan
angående sådana utgifter, som icke osökt låta sig hänföras till någon av
de ordinarie kassorna. Det kan nämligen vid ett läroverk förekomma utgifter,
som äro i hög grad önskvärda eller rentav ofrånkomliga men som
lika litet låta sig hänföra under de av de sakkunniga föreslagna nya bestämmelserna
angående de olika kassornas uppgifter som under de hittills
gällande bestämmelserna.

På grund av vad sålunda anförts måste överstyrelsen anse, att de sakkunniga
genom sitt förslag till omorganisation av premie- och fattigkassan
icke på ett fullt tillfredsställande sätt löst det problem, som de
själva därvid uppställt för sig. Under sådana omständigheter skulle man
kunna tänka sig, antingen att bestämmelserna angående sagda kassas uppgifter
ytterligare vidgades utöver vad de sakkunniga föreslagit eller att
det verkligen infördes en ny kassa. Principiellt sett skulle överstyrelsen
föredraga den senare av dessa båda utvägar, enär kassans uppgift, örn den
ytterligare vidgas, blir tämligen konturlös. Emellertid har överstyrelsen i
det föregående på mer än ett ställe mer eller mindre bestämt uttalat den
meningen, att de sakkunnigas förslag överhuvud taget icke är lämpat att
läggas till grund för en mera genomgripande reglering av de allmänna
läroverkens ekonomiska förvaltning och att det för närvarande icke heller
är någon lämplig tid att företaga en sådan reglering, utan att hela den nu
föreliggande frågan bör betraktas såsom avseende mera begränsade och
tillfälliga åtgärder för att i väntan på en grundligare utredning och bättre
tider dock söka finna en något bättre ordning än den nuvarande för läroverkens
ekonomiska förvaltning. Med denna uppfattning av det just nu
aktuella problemläget är överstyrelsen böjd att tillstyrka så föga ingripande
förändringar som möjligt i fråga örn läroverkens kassor och vill
därför —• likasom överstyrelsen i det föregående ställt frågan om hel eller
partiell sammanslagning av dessa kassor på framtiden — göra på samma
sätt även med frågan örn inrättande av en ny ordinarie kassa. Men under

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

43

sådana omständigheter måste överstyrelsen i stället upptaga den andra
av de båda ovan antydda möjligheterna och föreslå, att premie- och fattigkassans
uppgifter ytterligare utvidgas utöver vad de sakkunniga hava
föreslagit.

Till utgångspunkt för bestämmelse örn en sådan ytterligare utvidgning
vill överstyrelsen taga, vad rektor Fischer föreslog i ett inledningslöredrag
på rektorsmötet 1931, nämligen att det skulle upprättas en kassa för tillfälliga
och oförutsedda utgifter. En bestämmelse i denna riktning borde
enligt överstyrelsens mening kunna sammanarbetas med vad de sakkunniga
föreslagit angående understöds- och premiekassans uppgift. Framför
det, åtminstone för åtskilliga fall, mindre träffande uttrycket »tillfälliga
och oförutsedda» utgifter, skulle emellertid överstyrelsen föredraga
ett uttryck, som helt enkelt angåve, att till denna kassa må föras sådana
utgifter, som icke enligt i övrigt gällande bestämmelser kunna påföras
någon annan av de ordinarie kassorna. Under denna förutsättning skulle
man icke behöva något försök till tillnärmelsevis fullständig uppräkning
av de olika ändamål, för vilka kassan må anlitas. Dock skulle överstyrelsen
gärna se, örn man alltjämt positivt angåve samma slag av utgifter,
som hittills varit kassans enda uppgift. Örn emellertid kassans uppgift
blir på nämnda sätt utvidgad, så är det av de sakkunniga föreslagna namnet
på kassan — vilket redan med deras egna förutsättningar i fråga örn
kassans uppgift är föga träffande — synnerligen litet betecknande. Överstyrelsen
föreslår fördenskull, att den må benämnas kassan för understöd,
premier och diverse utgifter.

För en kassa med så pass omfattande uppgift som denna borde det egentligen
beredas ganska avsevärda inkomster. De sakkunniga hava också
föreslagit vissa ökade eller nya inkomstposter i jämförelse med vad som
för närvarande gäller för premie- och fattigkassan. Andelen i inskrivningsavgifter
har höjts från för närvarande 2 kronor 50 öre till 7 kronor för
lärjunge. Och till kassan hava förts dels sådana vid anmälan till fyllnadsprövning
efter studentexamen erlagda avgifter, som icke efterföljts av
någon prövning och i fråga örn vilka vederbörande icke begagnat sin rätt
att återkräva desamma, dels efter rektors beprövande räntor å tillfälliga,
för löpande utgifter icke omedelbart behövliga kassabehållningar. Överstyrelsen
har intet att erinra mot något av dessa förslag men måste som
sin mening uttala, att, med undantag i fråga örn den första punkten, deras
praktiska innebörd i de flesta fall torde komma att bli mycket ringa. Överstyrelsen
måste följaktligen betrakta frågan örn en tillfredsställande ordning
för denna kassa såsom alltjämt ölost. Vid vissa läroverk torde den
kunna lösas genom den rätt, som skulle tillkomma lokalstyrelsen, att besluta
örn annan disposition av inflytande hyresmedel än den i läroverksstadgan
såsom normal angivna. Men just vid de läroverk, där kassan skulle
vara i största behov av förstärkning, torde det i regel finnas endast obetydliga,
örn ens några, hyresmedel att disponera. Emellertid vill överstyrelsen
under nuvarande förhållanden icke sätta i fråga vare sig höjda statsanslag
eller höjda terminsavgifter annat än i verkligt trängande nödfall;
och överstyrelsen nödgas därför ställa även denna fråga på framtiden.

De sakkunnigas förslag till ändringar i fråga, om byggnadsfonden har
givit överstyrelsen anledning till följande huvudsakliga erinringar förutom
dem, för vilka jag i det föregående redogjort:

Byggnads fonden.

44

Befrielse
från terminsavgifter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

överstyrelsen har framhållit, att de för närvarande gällande bestämmelserna
angående byggnadsfondens uppgift icke giva någon riktig bild
av de faktiska förhållandena, i det att numera samtliga vederbörande
kommuner åtagit sig att tillhandahålla de inom varje särskild kommun
befintliga allmänna läroverken erforderliga undervisningslokaler. Samma
anmärkning kan riktas mot de sakkunnigas förslag. Överstyrelsen har
likaledes i det föregående påpekat den onödiga omgång, som ligger däri,
att de sakkunniga vilja göra byggnadsfonden till mellanhand för bestridande
av kostnader, som rätteligen åligga biblioteks- och materielkassan.
Emellertid torde det alltfort kunna inträffa, att byggnadsfonden får överskott,
under det att biblioteks- och materielkassan eller någon annan av
läroverkets kassor icke på ett tillfredsställande sätt kan fylla sina uppgifter.
För sådana fall bör byggnadsfonden kunna träda hjälpande emellan;
men då en dylik åtgärd icke bör vara annat än av tillfällig undantagsnatur,
torde det vara riktigast, att beslutanderätten i sådana ärenden
alltjämt förbehålles Kungl. Majit.

Med de förändringar, som överstyrelsen sålunda ifrågasätter, bliva
byggnadsfondens uppgifter ej oväsentligt begränsade i jämförelse med
vad de sakkunniga föreslå. Under sådana omständigheter finnes ingen anledning
att ifrågasätta en sådan höjning av terminsavgiften till kassan,
som av dem föreslås. Det kan till och med sättas i fråga, huruvida det är
lämpligt att införa en sådan bestämmelse angående kassans andel i hyresinkomster,
som de föreslå. Men med hänsyn därtill, att en sådan bestämmelse
i stor utsträckning icke innebär någonting nytt utan allenast ett
lagfästande av redan förefintlig praxis, vill överstyrelsen icke motsätta
sig denna del av deras förslag, överstyrelsen utgår emellertid därvid från
den förutsättningen, att lokalstyrelsen icke drager sig för att i mån av
behov använda sin rätt att disponera hyresmedlen på annat sätt än det i
stadgan såsom normalt angivna. Särskilt vill överstyrelsen dels, i anslutning
till vad i det föregående anförts, erinra därom, att kassan för understöd,
premier och diverse utgifter vid flertalet läroverk torde bliva i stort
behov av inkomster utöver de ordinarie, dels också erinra därom, att,
såsom de sakkunniga framhålla, de allmänna läroverken i Stockholm icke
hava någon byggnadsfond, varför det vid dessa läroverk torde få anses
ligga i sakens natur, att hyresmedlen disponeras på annat sätt, än i nu
förevarande paragraf angives.

Överstyrelsen framhåller vidare, att de sakkunnigas förslag i fråga om
terminsavgifterna till statsverket icke innebära annat än vissa formella ändringar
i de till §§ 217 och 218 gjorda hänvisningarna, vilka ändringar bliva
nödvändiga på grund av vissa ändringar i uppställningen av sagda båda
§§. Överstyrelsen påpekar, att överstyrelsen anser önskvärt, att dessa avgifter
till statsverket avvecklas. Överstyrelsen vill dock för närvarande icke
ifrågasätta några ändringar i desamma. Under sådana omständigheter säger
sig överstyrelsen icke hava någonting i denna del att föreslå utöver vad
som kan bliva en följd av ändringar i §§ 217 och 218.

Därefter upptager överstyrelsen till övervägande de sakkunnigas förslag
rörande den för samtliga terminsavgifter gemensamma frågan örn grunderna
för befrielse från sådana avgifter. Överstyrelsen har i sak ingen väsentlig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

45

erinran att göra emot flertalet av de detaljändringar, som av de sakkunniga
i detta hänseende föreslagits. I ett par avseenden göras dock vissa erinringar.

Till en närmare granskning har överstyrelsen upptagit de sakkunnigas
förslag i vilken utsträckning och på vad sätt nedsättning i eller befrielse
från terminsavgifterna till olika kassor skall äga rum. Sedan överstyrelsen
påpekat, att de sakkunnigas synpunkter härvidlag till syftet och delvis även
i detalj sammanfalla med vad statens organisationsnämnd anfört i sin ovan
delvis återgivna framställning, anför överstyrelsen bland annat:

De skäl, som såväl av de sakkunniga som av organisationsnämnden anföras
för behovet av en förändring, äro huvudsakligen följande. Det beslut,
som 1928 års riksdag fattat angående ersättning av statsmedel för vad de
allmänna läroverken kunde komma att förlora genom befrielser från avgifter
till ljus- och vedkassan, har fått en vidsträcktare avfattning, än som
från början torde hava varit avsett. Härav har följt, att den på sagda
beslut byggande avfattningen av läroverksstadgans bestämmelser angående
befrielse från sagda avgift har inbjudit till att meddela sådan befrielse
i en utsträckning, som riksdagen icke torde hava tänkt sig. Härav har i
sin tur följt, att det för sagda ersättning avsedda anslaget kommit att
bliva alltför belastat; och man måste, särskilt under nuvarande statsfinansiella
förhållanden, söka efter utväg att icke blott undvika ytterligare
belastning av detsamma utan också nedbringa det under det belopp, vartill
det på senare tid uppgått. Till denna tankegång, som tydligen ser saken
uteslutande ur statsfinansiell synpunkt, lägga emellertid de sakkunniga
vissa andra synpunkter, med vilka de vilja tillgodose jämväl läroverkens
intressen. När de underkasta de gällande bestämmelserna en prövning i
syfte att finna enligt deras mening bättre bestämmelser, säga de; »Den
grundläggande synpunkten vid denna prövning har, såsom redan betonats,
varit, att ingen verkligt behövande lärjunge skall erlägga avgift för undervisningen.
Därjämte har det kravet ansetts böra uppställas, att en eventuell
ny ordning dels icke kan få medföra ökade utgifter för statsverket
eller äventyra läroverkskassornas ställning, dels icke för övriga lärjungar
kan få medföra någon nämnvärd höjning av de nu utgående avgifternas
belopp.» Örn man sammanställer detta uttalande med vad de sakkunniga
i annat sammanhang framhållit och föreslagit därom, att biblioteks- och
materielkassorna i stor utsträckning icke kunna fylla de krav, som ställas
på desamma, samt att såväl ljus- och vedkassorna som premie- och fattigkassorna
skola få vidgad uppgift med därav följande nya utgifter, så kan
man säga, att de sakkunniga vilja konstruera en ordning, enligt vilken
läroverkens kassor skola kunna kännas vid ökade utgifter men utan att
någon part får nämmvärd känning av dessa. Det ligger i sakens natur, att
en sådan uppgift är olöslig. Emellertid föreligger de sakkunnigas försök
till lösning i vissa bestämmelser. De hava också undersökt, huru dessa
bestämmelser i tillämpningen skulle komma att verka genom att såsom
stickprov taga förhållandena vid högre allmänna läroverket i Halmstad,
sådana dessa skulle hava gestaltat sig, under förutsättning att bestämmelserna
varit gällande under vissa särskilt angivna läsår. Denna undersökning
mynnar ut i följande. Om läroverksstadgans nuvarande bestämmelser
hade varit i kraft under höstterminen 1927, skulle staten i ersätt -

46

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

ning till ljus- och vedkassan hava betalat 2,444 kronor, biblioteks- och
materielkassan hava fått terminsavgifter till sammanlagt belopp av 4,130
kronor samt byggnadsfonden till sammanlagt belopp av 1,995 kronor. Örn
i stället de nu föreslagna bestämmelserna hade varit i kraft, skulle staten
hava betalat 1,365 kronor, biblioteks- oell materielkassan hava fått 4,060
kronor och byggnadsfonden 2,030 kronor. D. v. s. staten skulle hava vunnit
1,079 kronor och byggnadsfonden 35 kronor, under det att biblioteks- och
materielkassan skulle hava förlorat 70 kronor. Hur mycket lärjungarna
skulle hava förlorat, hava de sakkunniga icke ansett nödigt att räkna ut.
Men av de anförda siffrorna framgår, att det under denna enda termin
skulle hava varit sammanlagt 1,044 kronor; och man bör lägga märke till,
att de lärjungar, som skulle hava fått bära denna ökade börda, icke skulle
hava varit de fullt betalande utan de, som fått partiell befrielse från terminsavgifter.

Det är ganska tydligt, att en sådan förändring icke kan anses tillfredsställande
ur läroverkens synpunkt. Att låta staten och en kassa, som har
små behov, förtjäna på bekostnad av mindre bemedlade lärjungar och en
kassa, som vid de flesta läroverk har en mycket svår ställning, detta kan
icke vara en önskvärd förändring.

Det är under sådana omständigheter icke underligt, att den punkt, där
de sakkunnigas förslag mött starkast kritik i de från läroverken inkomna
yttrandena, är detta deras förslag till förändrade grunder för befrielse
från terminsavgifter. Som skäl för kritiken anföres framför allt, att det
blir biblioteks- och materielkassan, som skulle bli lidande på förändringen;
däremot tycks man hava med jämnmod funnit sig i att även lärjungarna
skulle bli lidande. I själva verket bör man också enligt överstyrelsens
mening göra en bestämd skillnad mellan de båda av överstyrelsen nyss
påpekade olägenheter, som skulle följa av den föreslagna ändringen. Att
lärjungarna få betala något mer, än för närvarande är fallet, är i och för
sig icke önskvärt; men i nuvarande statsfinansiella läge torde man nödgas
finna sig i denna olägenhet. Däremot kan överstyrelsen icke tillstyrka en
ordning, som skulle ställa biblioteks- oell materielkassan i sämre ställning
än för närvarande, överstyrelsen har därför försökt att finna någon skala
för befrielse från terminsavgifter, som ger större rätt åt biblioteks- och
materielkassan.

Enligt de sakkunnigas förslag synes det vara möjligt att behandla frågor
örn befrielse från å ena sidan avgifter till statsverket, å andra sidan
avgifter till läroverkets kassor fristående från varandra utom i det fall,
att en lärjunge blir helt befriad från avgifter av det senare slaget, i vilket
fall han också skall helt befrias från den förra avgiften. Vidare böra avgifterna
till läroverkets kassor enligt de sakkunnigas förslag så avpassas,
att deras summa låter sig jämnt delas med tre. Örn vi nu utgå från de
bestämmelser rörande avgifterna till varje särskild kassa, som överstyrelsen
i det föregående föreslagit, kan man exempelvis räkna med att ett
läroverk får avgifterna bestämda på följande sätt: till ljus- och vedkassan
15 kronor, till biblioteks- och materielkassan 10 kronor, till byggnadsfonden
5 kronor, sammanlagt 30 kronor. Man skulle då — bortsett från avgifterna
till statsverket — få följande skala för avgifter till läroverkets
kassor: 0 kronor, 10 kronor, 20 kronor, 30 kronor. Nu kan man emellertid
tänka sig bestämmelser, som å ena sidan föra statsavgiften in i skalan,
å andra sidan bättre tillgodose biblioteks- och materielkassan. Det skulle

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

fortfarande finnas möjlighet att erhålla fullständig befrielse från alla
avgifter. På nästa stadium skulle man betala den avgift, som kan anses
svårast att undvara. Detta är otvivelaktigt avgiften till biblioteks- och
materielkassan. Svårare kan det måhända vara att i övrigt gradera de
olika avgifternas omistlighet. Överstyrelsen tänker sig emellertid följande
fortsättning av skalan. På nästa stadium skulle tillkomma avgiften till
ljus- och vedkassan. Därnäst skulle tillkomma halva avgiften till statsverket.
Sist skulle tillkomma andra hälften av avgiften till statsverket
samt avgiften till byggnadsfonden. I realskolan, där avgiften till statsverket
utgör 20 kronor, skulle skalan således komma att bliva följande:

0 kronor, 10 kronor, 25 kronor, 35 kronor, 50 kronor; i gymnasiet, där avgiften
till statsverket är 30 kronor, skulle skalan bliva: 0 kronor, 10 kronor,

25 kronor, 40 kronor, 60 kronor. Skalan kommer visserligen icke att förete
så jämna intervaller som den av de sakkunniga föreslagna. Men bortsett
från att denna synpunkt knappast är av större betydelse, är skillnaden
mera skenbar än verklig; jämnheten i de sakkunnigas skala är nämligen
vunnen bl. a. därigenom, att de möjliga variationerna i fråga örn avgiften
till statsverket hava lämnats utanför skalan. Att göra någon bestämd jämförelse
mellan det sätt, varpå de sakkunnigas förslag skulle verka, och
det, varpå överstyrelsens förslag skulle verka, är omöjligt bl. a. av det
skälet, att avgiften till statsverket enligt de sakkunnigas förslag faller
utanför skalan och kan tänkas kombinerad med denna på olika sätt men
enligt överstyrelsens förslag är på ett fast sätt inarbetad i skalan. Det
synes emellertid sannolikt, att överstyrelsens förslag för statsverket skulle
medföra å ena sidan något ökad utgift i ersättning för befrielser från
avgiften till ljus- och vedkassan, å andra sidan något ökad inkomst till
följd av minskning i befrielserna från avgifter till statsverket.

Vilken inverkan sådana bestämmelser som de av överstyrelsen sålunda
föreslagna skulle hava på beloppet av de av statsmedel utgående ersättningarna
till ljus- och vedkassorna, låter sig icke med säkerhet beräkna,
förrän man hinner få någon erfarenhet av de nya bestämmelsernas tilllämpning.
Överstyrelsen har emellertid knappast anledning antaga, att
bestämmelserna skulle komma att ställa synnerligen mycket större krav
på sagda anslag än de bestämmelser, som föreslås av de sakkunniga. Överstyrelsen
kan därför ansluta sig till dessas mening, att sagda anslag för
budgetåret 1932/1933 torde kunna begränsas till 250,000 kronor.

Statskontoret har berört de sakkunnigas förslag i denna del och därvid Statskontoret.
anfört:

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande vissa förändringar i avseende
å de allmänna läroverkens kassor och fonder har föranlett erinringar från
statskontorets sida allenast i följande hänseenden. Tillfälliga kassabehållningar,
även örn i dessa ingå statsmedel, kunna för närvarande göras räntebärande.
De sakkunniga ifrågasätta, att dessa räntor skola kunna av rektor
tillföras den kassa, som av rektor anses vara i behov av ökade medel.
Statskontoret måste för sin del finna det vara lämpligare, att räntemedlen
tillföras viss bestämd kassa och i så fall understöds- och premiekassan.

Förutom behovet av att, såsom de sakkunniga anfört, bereda ökad tillgång

1 denna kassa talar nämligen för ett dylikt förfaringssätt önskvärdheten
av att vid alla läroverk tillämpa enhetliga principer. Inkomster från uthyrning
av läroverkens lokaler hava föreslagits kunna helt tillföras ljus -

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Departe mentschefen.

och vedkassan. Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida icke någon
del av inkomsten skäligen hör tillföras byggnadsfonden. Härigenom torde
nämligen kunna vinnas större intresse från vederbörande kommuns sida
att bidraga till vidtagandet av anordningar för tennisspel och annan
idrott vid läroverket.

De sakkunnigas förslag till ändrade grunder för terminsavgifternas beräknande
föranleder icke till någon erinran från statskontorets sida.

Den uppgift, som i nu förevarande avseende förelegat för de sakkunniga,
har varit av övervägande teknisk natur. Det har gällt att söka uppnå
en ordning, som bättre än den hittills tillämpade möjliggör överblick
över läroverkens ekonomiska förhållanden och klart avgränsar de skilda
kassornas uppgifter. Däremot har det icke ingått i de sakkunnigas uppdrag
att överväga en nyordning av förhållandena på området. Förslag
till en genomgripande sådan, på grundval av en helt avgiftsfri undervisning
och med driftkostnaderna fördelade mellan staten och vederbörande
läroverkskommun, har för övrigt på sin tid framlagts av skolkommissionen,
men i samband med den för 1927 års riksdag framlagda reformen av
de allmänna läroverken icke ansetts böra föranleda framställning till
riksdagen. Uppenbarligen är det nuvarande statsfinansiella läget en tillräcklig
anledning att icke heller nu ifrågasätta åtgärder, som skulle väsentligen
öka statsverkets kostnader för den högre undervisningens upprätthållande.

Med de förutsättningar, från vilka de sakkunniga haft att utgå, synes
mig det föreliggande förslaget i huvudsak väl ägnat att undanröja de påtalade
bristerna i de allmänna läroverkens ekonomiska förvaltningsordning.
Jag finner sålunda goda skäl anförda för bibehållande av de tre
hittillsvarande kassorna, byggnadsfonden, biblioteks- och materielkassan
samt den av de sakkunniga under beteckningen understöds- och premiekassan
upptagna. Likaledes anser jag, att de sakkunniga på ett i det hela
lyckligt sätt angivit de uppgifter, som skulle tillkomma de olika kassorna.
Härav följer bl. a., att jag icke kan godtaga de erinringar, som
från skolöverstyrelsens sida framställts mot benämningen understöds- och
premiekassan.

Vad angår spörsmålet örn lärjungarnas avgifter till de skilda kassorna
samt de inkomster, som i övrigt skulle tillföras desamma, har skolöverstyrelsen
i ett avseende gjort gällande en från de sakkunnigas avvikande
uppfattning, som synes mig förtjänt av beaktande. Sakkunnigförslaget
innebär, såsom förut framhållits, att terminsavgiften till byggnadsfonden
skulle under vissa förutsättningar kunna höjas från fem till tio
kronor. I fråga örn biblioteks- och materielkassan hava de sakkunniga
föreslagit, att avgiften definitivt skulle fastställas till högst tio kronor.
Skolöverstyrelsen åter hävdar, att anledning till förhöjning av förstberörda
avgift saknas, medan däremot ett bestämt påvisbart behov under

49

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

vissa betingelser förefinnes för en ökning av sistnämnda avgift till 15
kronor. Av de skäl överstyrelsen anfört har jag blivit övertygad, att denna
senare utväg är den, som bäst tillgodoser läroverkens intressen.
Jag håller sålunda före, att avgiften till biblioteks- och materielkassan
nu bör normalt fastställas till högst tio kronor, men att möjlighet bör
föreligga att i trängande fall öka densamma till 15 kronor. För sådan
höjning synes dock medgivande böra inhämtas av Kungl. Majit.

Med nämnda jämkning torde det föreliggande förslaget i nu berörda del
böra godtagas.

I detta sammanhang har jag att överväga ytterligare en angelägenhet,
som både ur läroverkens och ur budgetsynpunkt är av ganska stor räckvidd.
Jag åsyftar frågan örn bidrag av statsmedel till de allmänna läroverkens
ljus- och vedkassor, i syfte att obemedlade lärjungar må kunna
erhålla lindring i de till dessa kassor utgående terminsavgifterna. Såsom
av den lämnade redogörelsen framgår, har anslag för detta ändamål anvisats
från och med budgetåret 1928/1929 med successivt ökade belopp.
För innevarande budgetår utgår anslaget med 284,000 kronor, varav dock

20.000 kronor avsetts att bereda allmän lindring av avgifterna i fråga vid
vissa läroverk med särskilt höga kostnader för bränsle m. m. Under innevarande
läsår utgår bidraget på sådant sätt, att obemedlade lärjungar
erlägga allenast 7® av det belopp, med vilket avgiften till ljus- och vedkassan
eljest utgår vid vederbörande läroverk, medan statsverket tillskjuter
återstoden.

Enligt den av 1928 års riksdag godtagna planen för statens ifrågavarande
bidragsverksamhet skulle från och med budgetåret 1932/1933 förutsättningar
föreligga för fullständig befrielse från avgiften till ljus- och vedkassan
— den enda i fråga örn vilken tidigare ingen lindring kunnat förekomma
— och därmed också för realiserande av det behjärtansvärda önskemålet
om möjlighet till helt avgiftsfri undervisning vid statens läroverk.
För möjliggörande härav har skolöverstyrelsen beräknat, att det erforderliga
förslagsanslaget behöver höjas med 66,000 kronor och sålunda utgå
med 350,000 kronor, samt hemställt om framställning till riksdagen av
denna innebörd.

De sakkunniga hava ingått i ett närmare övervägande av olika hithörande
förhållanden och därvid uttalat, att genom viss omläggning av
de stadgade grunderna för helrielse fran eller nedsättning i terminsavgifterna
anslagsbehovet för nämnda ändamål skulle kunna begränsas till

250.000 kronor. Jag vill ock erinra, att statens organisationsnämnd i den
framställning, för vilken jag i det föregående redogjort, påkallat åtgärder
av i det väsentliga enahanda syftning.

För de sakkunnigas ingående överväganden i denna punkt har jag likaledes
utförligt redogjort, och anser jag mig här kunna begränsa mig till
att framhålla, att förslaget bygger på den förvisso riktiga grundsatsen,

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 107 höft. (Nr 133.)

4

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

att alla verkligt behövande lärjungar böra komma i åtnjutande av helt
avgiftsfri undervisning vid statens läroverk. När det gäller de lärjungar,
åt vilka med hänsyn till graden av behov nedsättning i avgifterna till
läroverkets kassor bör beredas, framlägga de ett detaljerat förslag, vars
huvudtanke är den, att nedsättningen bör drabba samtliga kassor i lika
mån, därvid staten, i principiell anslutning till vad som skett under senare
år, bör träda emellan för täckande av all den förlust, som ljus- och vedkassan
av nu nämnd anledning får vidkännas.

Statens organisationsnämnd bar för den av nämnden ifrågasatta omläggningen
anvisat tvenne utvägar. Antingen skulle såsom villkor för
befrielse från avgiften till ljus- och vedkassan uppställas, att befrielse
erhållits jämväl från avgifterna till de övriga kassorna. Eller ock skulle
ljus- och vedkassan jämställas med läroverkets övriga kassor på det
sättet, att för de fall, där befrielse från avgifterna till samtliga kassorna
icke kan äga rum, tillskapas möjlighet till en nedsättning i avgifterna över
bela linjen, proportionsvis lika för alla kassorna. Denna sistnämnda anordning,
vilken organisationsnämnden finner giva tillfälle till bättre anpassning
efter elevernas olika förmögenhetsställning än den andra, sammanfaller
sålunda med de sakkunnigas förslag.

Medan statskontoret godtagit sakkunnigförslaget, har detsamma föranlett
åtskilliga erinringar från skolöverstyrelsen. Överstyrelsen vill visserligen
inför de statsfinansiella svårigheterna icke motsätta sig en omläggning.
Men överstyrelsen bar icke ansett sig kunna tillstyrka en ordning,
som skulle ställa biblioteks- och materielkassan i sämre ställning än
för närvarande. Överstyrelsen framlägger i detta syfte ett modifierat förslag,
enligt vilket befrielse från avgifterna till statsverket och till läroverkets
kassor skulle meddelas i en bestämd ordning, alltefter graden av
lärjungens behov. Jämväl enligt detta förslag skulle möjlighet föreligga
att erhålla fullständig befrielse från alla avgifter.

Huvudskälet för skolöverstyrelsens avböjande av sakkunnigförslaget
är, såsom redan antytts, att biblioteks- och materielkassan skulle bliva
mindre väl tillgodosedd än fallet varit under de år — från och med läsåret
1928/1929 —- då den nya ordningen varit i tillämpning. Denna synpunkt
bar emellertid ingalunda varit främmande för de sakkunniga.
Tvärtom hava dessa låtit sig angeläget vara att med tillgängligt material
belysa förslagets verkningar för läroverkens ekonomi och avvägt
detsamma med tanke på att rubbningen må bliva så föga kännbar som
möjligt.

Förhållandet är obestridligen det, att den betydelsefulla åtgärd, som
på grund av 1927 års riksdags principuttalande vidtogs av 1928 års riksdag
till underlättande av obemedlade lärjungars studier vid allmänna
läroverk, i verkligheten kommit att få en väsentligen annan och vidare
innebörd än som avsetts. Syftet var, såsom av riksdagsskrivelsen framgår,

51

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

att bereda möjlighet för den kategori lärjungar, som erlade avgift endast
till ljus- och vedkassan, att erhålla befrielse från denna, varigenom deras
undervisning skulle kunna bli helt kostnadsfri. Sedermera har läget förändrats
såtillvida, att, i samband med införandet av statsbidrag till ljusoch
vedkassan, läroverken i alltmera minskad omfattning meddelat
lindring i avgifterna till biblioteks- och materielkassan. I stället för en
grupp lärjungar, vilkas enda avgift utgjorde den till ljus- och vedkassan,
har uppstått en annan, som erlägger avgift allenast till biblioteks- och
materielkassan. Man kan alltså uttrycka saken så, att genom statens åtgöranden
i fråga örn ljus- och vedkassan biblioteks- och materielkassan
beretts ett indirekt understöd.

De sakkunnigas och organisationsnämndens härutinnan överensstämmande
förslag gå nu ut på att skapa en ordning, vilken realiserar i full
utsträckning det syfte som med åtgärden i fråga avsågs. Och därvid har
man, just för att icke biblioteks- och materielkassorna skola behöva i alltför
hög grad bliva lidande, tänkt sig en repartisering mellan olika kassor,
varigenom tillika beredes möjlighet för ett mera rättvist avvägande av
lindringen i avgifterna för lärjungar av växlande behovsgrad.

I avseende på statens ekonomiska medverkan förutsätter denna plan en
dubbel ändring i den för närvarande tillämpade ordningen. De mest behövande
lärjungarna skola erhålla full befrielse från avgift och därvid
ljus- och vedkassan helt ersättas av statsverket för de avgiftsbelopp, som
den gått förlustig. Men därjämte skola sådana lärjungar, som finnas
vara i behov av nedsättning i totalavgiften, kunna erhålla partiell befrielse
från avgiften till nämnda kassa, och förutsättes härvid, att statsverket
ersätter jämväl de avgiftsbelopp, som på grund av sådan nedsättning
berövas kassan.

Vad angår utformningen av skolöverstyrelsens förslag i nu berörda avseende,
torde det icke kunna bestridas, att detsamma i förhållande till de
sakkunnigas är behäftat med vissa brister, även örn det har förtjänsten
att något bättre tillgodose biblioteks- och materielkassan.

Sålunda rubbar förslaget den alltifrån statsavgifternas införande bestående
ordningen, att befrielse i första hand skall lämnas från dessa avgifter.
Ytterligare gäller, att byggnadsfonden skulle bliva relativt svagt tillgodosedd,
en eventualitet som säkerligen är ägnad att möta starka betänkligheter
inom läroverkskommunerna. Vidare bör framhållas, att ur
rent teknisk synpunkt överstyrelsens »skala», såsom ämbetsverket för
övrigt självt framhåller, är underlägsen de sakkunnigas.

Redan med hänsyn till dessa omständigheter är jag benägen giva företräde
åt de sakkunnigas med organisationsnämndens sammanfallande
förslag. Jag har så mycket större anledning att intaga en sådan ståndpunkt
som överstyrelsen å ena sidan förklarat sig icke med säkerhet
kunna beräkna de föreslagna bestämmelsernas inverkan på beloppet av

52

Kungl. Marits proposition Nr 133.

de av statsmedel utgående ersättningarna till ljus- oell vedkassorna, oell
å andra sidan medgivit, att kraven på statskassan på grund av desamma
kunna väntas ökade.

Sedan jag sålunda i princip funnit mig böra godtaga de av de sakkunniga
angivna allmänna grunderna för avgifternas utgående vid fall
av nedsättning, vill jag allenast tillfoga, att deras förslag i övrigt beträffande
sättet för prövningen m. m. av hithörande ärenden samtliga
synas mig innebära påtagliga förbättringar och ägnade att skapa reda
och rättvisa vid handläggningen.

Vad slutligen angår det belopp, varmed anslaget till bidrag till de allmänna
läroverkens ljus- och vedkassor bör upptagas för budgetåret
1932/1933, hava de sakkunniga på förut anförda grunder beräknat detsamma
till 250,000 kronor, därav 20,000 kronor skulle disponeras för att
efter Kungl. Maj:ts beprövande utgå såsom bidrag till nedbringande för
samtliga lärjungar av avgifterna till ljus- och vedkassan i sådana fall,
då desamma kunna anses alltför tyngande. Beräkningarna i fråga hava
lämnats utan erinran av såväl skolöverstyrelsen som statskontoret. För
min del finner jag mig böra förorda, att anslag äskas till sagda belopp
och med angivna fördelning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

53

II. Avlöning åt lärarpersonal vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter.

Jag övergår nu till att redogöra för de spörsmål, som innefattas i punkt
2 av vad jag här ovan omnämnt böra föreläggas riksdagens prövning och
varom de sakkunniga avgivit vissa förslag. Dessa förslag beröra först och
främst frågan örn formerna för beviljandet av tjänstledighet och meddelande
av förordnande vid fall av tjänstledighet och vakans vid de allmänna läroverken
och vissa andra läroanstalter. I andra hand avse förslagen åtskilliga
förändringar i avlöningsbestämmelserna för lärarpersonalen, närmast föranledda
av vad de sakkunniga nyss anförts hava föreslagit i fråga örn tjänstledighet
o. s. v.

Det torde då vara lämpligt att först erinra om nuvarande bestämmelser
ifråga örn tjänstledighet och förordnande vid ifrågavarande läroanstalter,
varvid jag följer vad de sakkunniga i detta avseende anfört:

I fråga örn de allmänna läroverken och högre lärarinneseminariet gäller
för närvarande, att all tjänstledighet för vilket som helst ändamål skall
prövas av skolöverstyrelsen eller Kungl. Majit. Undantag göres allenast
för det fall, att »oförutsedda hinder möta för lärare att bestrida sin tjänst»,
då rektor äger för högst två veckor bevilja ledighet med skyldighet att örn
sådan åtgärd så snart lämpligen kan ske underrätta skolöverstyrelsen.
Förordnande av vikarie tillkommer den ledighetsbeviljande myndigheten,
dock att vid av Kungl. Majit beviljad tjänstledighet vikarie förordnas av
skolöverstyrelsen.

Vid folkskoleseminarierna åter stadgas, att tjänstledighet för kortare
tid än hel termin beviljas av vederbörande konsistorium. För hel termin
eller längre tid är prövningen förlagd till skolöverstyrelsen eller i vissa
fall Kungl. Majit enligt meddelade närmare bestämmelser i stadgan. Dock
äger rektor vid tillfälligt förfall för lärare bevilja ledighet under högst
två veckor.

Jämväl i nu berörda fall förordnas vikarie av deli ledighetsbeviljande
myndigheten, dock att, därest tjänstledighetsfrågan prövats av Kungl.
Majit, vikarieförordnande ändock utfärdas av skolöverstyrelsen.

Örn rektors beslut skall underrättelse så snart ske kan meddelas konsistorium
och skolöverstyrelsen, örn konsistoriets beslut på samma sätt skolöverstyrelsen.

Statens småskoleseminarier följa i nu berörda avseenden samma regler
som folkskoleseminarierna.

Frågor örn tjänstledighet för lärare vid statens blindundervisningsanstalter
och örn förordnande av vikarier för tjänstledig lärare prövas
utan inskränkning av vederbörande direktion eller styrelse. Dock må
tjänstledighet under ferierna samt under lästermin intill en vecka kunna
beviljas av rektor.

Direktionen (styrelsen) skall emellertid snarast möjligt underrätta skolöverstyrelsen
örn vidtagen åtgärd beträffande tjänstledighet eller förordnande
av vikarie.

Nuvarande

bestämmelser.

54

sakkun niga.

Kungl. Majis proposition Nr 133.

I huvudsak enahanda ordning är ock föreskriven i fråga om statens
smnesslöanstalter.

Ben lokala styrelsen vid de tekniska läroverken är i fråga om lärares
tjänstledighet utrustad med samma befogenhet, som beträffande folkskoleseminarium
tillkommer konsistorium. I händelse av tillfälligt förfall äger
rektor likaledes för lärare bevilja tjänstledighet under högst två veckor.

I fråga örn förordnande av vikarie gäller ock i princip enahanda ordning
som nyss sagts beträffande folkskoleseminarierna med den avvikelsen
allenast, att underrättelse örn av rektor beviljad ledighet och förordnad
vikarie ofördröjligen skall meddelas styrelsen, men icke skolöverstyrelsen.

Vid behov av längre ledighet än här nämnts ankommer prövningen alltefter
fallets beskaffenhet på skolöverstyrelsen eller Kungl. Majit. Vikarieförordnande
utfärdas dock även vid dessa läroanstalter alltid av skolöverstyrelsen.

Åtskilliga av dessa bestämmelser förefalla de sakkunniga alltför kategoriska
och snävt utformade. De ändringar, som böra vidtagas, föranleda i sin tur
i effektivitetens intresse modifikationer i gällande avlöningsbestämmelser.

De sakkunniga anföra i huvudsak:

Vad angår handläggningen av ärenden rörande tjänstledigheter och
vikarieförordnanden för kortare tid, vill det förefalla de sakkunniga, som
om den nu i fråga örn det stora flertalet läroanstalter gällande ordningen
präglas av en tungroddhet, som ur saklig synpunkt knappast kan betecknas
såsom försvarlig och som i varje fall, då det gäller att åvägabringa
förenklingar i den administrativa apparaten, osökt inbjuder till en omläggning.
Enligt de sakkunnigas mening kan det icke medföra några
större olägenheter för den centrala skolmyndigheten, utan tvärtom vara
ägnat att från densamma avlyfta ett icke ringa antal ärenden av övervägande
formell natur, örn en mindre omständlig ordning vinner tillämpning
vid handläggningen av hithörande ärenden.

I detta syfte vilja de sakkunniga beträffande de allmänna läroverken
föreslå, att åt rektor inrymmes befogenhet — utöver den nu stadgade rätten
att vid fall av oförutsedda hinder bevilja ledighet och meddela vikariatsförordnande
för högst två veckor — att besluta rörande ledighet åt
lärare för styrkt sjukdom eller för fullgörande av offentligt uppdrag under
en tid av förslagsvis högst en termin. Den här förordade anordningen torde
lämpligen kunna utsträckas att gälla även i fråga örn förordnande av vikarie
å vakant tjänst för kortare tid, förslagsvis högst en termin. Givetvis
bör det ankomma på skolöverstyrelsen att till ledning för rektorernas
prövning av hithörande ärenden meddela erforderliga direktiv, på sätt i
analoga fall redan skett i viss utsträckning.

Uppenbarligen måste emellertid, med hänsyn hl. a. till den centrala prövningen
av frågor rörande uppflyttning i högre lönegrad och pension, sörjas
för att meddelande örn beviljade ledigheter och utfärdade förordnanden
lämnas den centrala myndigheten. Till undvikande av onödigt mångskriveri
synes denna angelägenhet kunna på ett praktiskt och ur olika
synpunkter betryggande sätt ordnas så, att rektor en eller två gånger i
terminen till skolöverstyrelsen insänder fullständig förteckning över samtliga
av honom under den närmast tilländalupna perioden beviljade tjänstledigheter
och meddelade förordnanden.

Genom den föreslagna anordningen uppnås tillika en icke oväsentlig

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

reduktion i till skolöverstyrelsen inlöpande ärenden, i vilka för närvarande
beslut måste meddelas genom förordnanden, som tillställas såväl rektor
(direktion) som den utanordnande myndigheten.

För att ändringarna i nu berörda avseende skola erhålla större praktisk
betydelse är det emellertid av nöden, att föreskrift lämnas rörande avlöningsavdrag
för befattningshavare, som åtnjuter tjänstledighet för fullgörande
av offentligt uppdrag eller för enskilda angelägenheters vårdande.
Enligt hittills gällande ordning hava flertalet ärenden av denna art måst
underställas Kungl. Maj:ts prövning, då gällande avlöningsbestämmelser
stadga, att befattningshavaren kan förpliktas avstå så mycket av avlöningen,
som erfordras för tjänstens uppehållande. I enlighet med, såvitt
de sakkunniga känna, hittills allmänt följd praxis, synes föreskrift kunna
meddelas därom, att befattningshavare, där ej Kungl. Maj:t finner skäl
annorlunda förordna, i berörda fall skall avstå vad som åtgår till vikariens
avlönande.

Ytterligare en förenkling torde i detta sammanhang böra påkallas. Vid
här åsyftade kortare vikariat inträffar mycket ofta, att den tjänstledige
lärarens befattning uppdelas på andra lärare vid samma eller annan läroanstalt
å orten. Enligt nu gällande bestämmelser skall ersättningen i
sådant fall alltefter tjänstgöringens omfattning beräknas i bråkdelar av
den fastställda avlöningen för e. o. lärare. Uppenbarligen skulle det vid
beräkningen av. ersättningen innebära en bestämd lättnad, därest vid
dylika partiella vikariat, liksom vid fall av partiell tjänstgöring i allmänhet,
vederbörande vikaries arvode utginge enligt de för timlärare fastställda
grunder. Sagda förändring medför vid en tjänstgöring, som närmar
sig det för adjunkt stadgade maximum, någon kostnadsökning för statsverket,
medan i fråga örn vikarie för lektor och för adjunkt med minimitjänstgöring
kostnaden skulle något minskas eller bliva oförändrad. I det
hela synes därför ändringen icke vara ägnad att medföra någon kostnadsökning
för statsverket. De sakkunniga hava ansett sig böra framlägga
förslag till ändringar i gällande avlöningsbestämmelser av den innebörd,
som här i korthet angivits.

Enahanda ordning, som här föreslagits för de allmänna läroverken,
torde i huvudsak böra komma i tillämpning även vid högre lärarinneseminariet.

De sakkunniga framhålla, att beträffande formerna för beviljande av tjänstledighet
för ordinarie lärare och förordnande av vikarie för kortare tid de
föreslagna förändringarna borde med vissa modifikationer kunna tillämpas
iiven vid folk- och småskoleseminarierna. De anföra därefter beträffande
vikariatsarvode för rektor vid blindundervisningsanstalt bland annat följande:

De sakkunniga vilja rikta uppmärksamheten på att vikariatsarvode för
rektor vid blindundervisningsanstalt icke författningsmässigt fastställts,
utan förutsättes, att Kungl. Majit meddelar föreskrift för varje särskilt
fall. Då härvid under normala förhållanden torde tillämpas för Tornteboda-institutet
de grunder, som gillia i fråga örn högre läroverk, samt för
förskolan i Växjö, hantverksskolan i Kristinehamn och anstalten i Lund
de grunder, som föreskrivits för realskola, liro generella bestämmelser av
denna innebörd ägnade att göra särskild hänvändelse till Kungl. M<aj:t
överflödig. Anmärkas må, att den nuvarande ordningen tillkommit efter
beslut av riksdagen.

56

Skol överstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

För att möjliggöra tillämpningen av den av de sakkunniga föreslagna
grundsatsen, att ersättning bör beräknas enligt vad som gäller i fråga örn
timlärararvoden även vid partiella vikariatsförordnanden, och för att författningsenligt
fastslå en normal ordning beträffande avlöningsminskning
vid tjänstledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter m. fl.
dylika anledningar, hava de sakkunniga föreslagit erforderliga ändringar
i kungörelserna rörande löne- och pensionsreglering för lärarpersonalen vid
skilda läroanstalter (660, 661, 662 och 663/1918) m. fl. avlöningsförfattningar
(1108/1918, 474/1919 och 421/1921). I fråga örn timlärararvodena lia i anslutning
till hittills gällande ordning de tekniska läroverken undantagits, då
beträffande dessa läroanstalter generellt timlärararvode icke finnes fast
ställt. Vad angår högre lärarinneseminariet, har det med hänsyn till de
med seminariet förenade läroanstalterna, normalskolan och realskolan,
funnits önskvärt, att motsvarande stadgande, som föreslås i fråga örn de
allmänna läroverken, meddelas även i fråga örn de nämnda läroanstalterna.
Vad åter angår partiellt vikarierande lektor hava de sakkunniga med
hänsyn till växlande förhållanden ansett praktiska skäl tala för att avgörandet
alltjämt borde vila hos Kungl. Majit efter prövning av de i olika
fall föreliggande omständigheterna.

Nyssnämnda förslag hava givit skolöverstyrelsen anledning till vissa erinringar.
Överstyrelsen genomgår till en början de av de sakkunniga föreslagna
ändringarna i den för de allmänna lärover/cens lärarpersonal grundläggande
avlöningsförfattningen, kungörelsen den 22 juli 1918 (nr 660), och
anför i huvudsak följande:

För närvarande finnes bestämt dels ett efter vederbörande kön och utbildning
växlande arvode för extra och vikarierande ämneslärare samt ett
efter utbildning växlande arvode för vikarierande ämneslärarinna, dels
ett efter kön och utbildning växlande arvode för timlärare i läsämnen.
Om en person erhåller förordnande att uppehålla en del av den med en
tjänst förenade tjänstgöringen, erhåller han förordnande såsom partiellt
tjänstgörande vikarie (någon sällsynt gång såsom partiellt tjänstgörande
extralärare) och vikariearvode i förhållande till tjänstgöringen. Örn till
exempel en lektor med 19 veckotimmars tjänstgöring erhåller ledighet från
7 av dessa timmar, åtnjuter vikarien 7/i« av fullt vikariearvode. Det ligger
i sakens natur, att uträkningen av dylika partiella arvoden stundom kan
bliva ganska invecklad eller åtminstone tidsödande. För att nu minska
rektors arbete i detta avseende föreslå de sakkunniga, att en partiellt
tjänstgörande icke-ordinarie lärare alltid skall avlönas såsom timlärare.
För att fortfarande taga samma exempel som nyss, skulle en fullt kompetent
icke-ordinarie lärare, som förordnas till partiellt vikarierande lektor,
under nyss angivna förhållanden uppbära icke, såsom för närvarande,
7lis X 3,300 kronor utan 7 X 140 kronor, i båda fallen för läsår räknat och
med bortseende från olika slag av avlöningstillägg. Hedan i det sålunda
anförda exemplet skulle det tydligen uppstå en viss förenkling genom den
föreslagna förändringen. Men dennas betydelse ur förenklingssynpunkt
framträder klart, först örn man håller i minne, att ett stort antal av dylika

Kungl. Majis proposition Nr 133.

57

partiella förordnanden å ena sidan avse helt korta lediglieter, å andra
sidan avse ett och samma förordnandes uppdelande på flera personer. Det
kan t. ex. hända, att en lektor med nyss angivet timantal behöver icke
partiell ledighet utan för en kortare tid fullständig ledighet samt att det
för denna korta tid är omöjligt att skaffa en vikarie för hela tjänstgöringen.
Under sådana omständigheter uppdelas förordnandet på flera
personer, vilka kanske skola på grund av olikheter i kön och kompetens
avlönas efter olika grunder. Man kan t. ex. tänka sig, att förordnandet
delas mellan en lärare med full kompetens, en lärare utan full kompetens,
er lärarinna med full kompetens och en lärarinna utan full kompetens
samt att dessa förordnas att sköta respektive 3, 4, 5 och 7 timmars tjänstgöring.
Då blix’ varderas årsavlöning enligt nuvarande bestämmelser respektive
3/i9 X 3,300 kronor, 4/i9 X 2,900 kronor, 5/i9 X 3,000_ kronor och
~/i9 X 2,600kronor, enligt de sakkunnigas förslag 3 X 140krono”, 4 X 120 kronor,
3 X 130 kronor och 7 X 110 kronor — i samtliga fall med bortseende från
tillägg av olika slag. Örn man gör klart för sig, att dylika fall äro ganska
vanliga, får man också klart för sig, att förenklingen och tidsbesparingen
bliva avsevärt större, än man vid betraktande av varje fall för sig kan
vara benägen att tro. Emellertid kan det icke förnekas, att förändringen
i viss mån skulle medföra en orättvisa. En fullt tjänstgörande lärare med
lägre timtal har fått detta låga timtal därför, att hans tjänstgöring av en
eller annan anledning, t. ex. mycket hemarbete med skrivningar är mera
betungande än den tjänstgöring, som ålagts en lärare med högre timtal.
Denna olikhet mellan de båda tjänsternas tjänstgöringsförhållanden försvinner
givetvis icke därigenom, att deli ordinarie innehavaren av tjänsten
blir tjänstledig oell vikariatet delas upp på flera personer. Den, som
blir partiellt tjänstgörande vikarie med 7/i9 av full tjänstgöring, har helt
säkert mer ansträngande arbete än den, som blir partiellt tjänstgörande
vikarie med 7/s? av full tjänstgöring. Denna olikhet i tjänstgöring kommer
enligt nu gällande bestämmelser att motsvaras av olikhet i avlöningen,
enär 7/io av fullt arvode är mer än 7Ut-, men enligt de sakkunnigas förslag
skulle båda få samma avlöning. Det är därför endast med tvekan, som
överstyrelsen kan ansluta sig till de sakkunnigas förslag; men överstyrelsen
gör dock detta med tanke på den säkerligen ej obetydliga förenkling
av åtskilliga, särskilt i förhållande till sakens vikt, tidsödande räkneprocedurer,
som detsamma skulle medföra. Emellertid har av kamreraren
hos direktionen över Stockholms stads undervisningsverk påpekats, att
förändringen, för att vid provårsläroverken medföra någon verklig förenkling,
behöver kompletteras med vissa förändringar i kungörelserna nr
475/1919 och 364/1919. I fråga örn motiveringen tillåter sig överstyrelsen
hänvisa till vad sagde kamrerare anfört. Emellertid har han icke i detalj
utfört de ändringar, vilkas behövlighet han sålunda framhållit. Överstyrelsen
har därför gjort ett försök att avfatta förslag till sådana ändringar
och får — utom det att överstyrelsen tillstyrker, vad de sakkunniga
i förevarande avseende föreslagit — föreslå, ali § 11 mom. 2 i kungörelsen
den 16 juli 1919 (nr 475), angående grunder för beräkning av tjänstgöringspenningar
m. m. för rektorerna vid de allmänna läroverken samt av avlöningsförmåner
i vissa fall fiir tjänstledig lärare ävensom av arvoden åt
ordinarie och extra ordinarie lärare och lärarinnor vid de allmänna läroverken,
må erhålla följande ändrade lydelse:

»Det särskilda arvode å 300 kronor, vilket tillkommer rektor samt ordinarie
lektor och adjunkt vid provårsläroverk, under förutsättning att han

58

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 133.

ej är förordnad att för minst en termin vara föreståndare för provårskursen,
skall i sin helhet betraktas som lön. Av det särskilda arvode å 500
kronor, vilket tillkommer första lärarinna vid samrealskola, skall en
tredjedel anses motsvara tjänstgöringspenningar och---av veder börande

vikarie.»

Dessutom får överstyrelsen påpeka, att § 6 mom. 4 i samma kungörelse
hör såsom konsekvens av här ifrågavarande ändringar erhålla följande
ändrade lydelse:

»Den, som förordnas att såsom vikarie uppehålla rektors undervisningsskyldighet,
skall avlönas såsom timlärare.»

De sakkunniga föreslå vidare den förändringen i kungörelsen nr 660/1918,
att den praxis, vilken utbildat sig i fråga örn den del av avlöningen, som
en ordinarie ^lärare skall avstå i sådana fall, då han är tjänstledig av
annan anledning än sjukdom, skall införas i själva författningen, så att
man icke, såsom nu är fallet, skall behöva för varje gång underställa frågan
Kungl. Maj:ts eller annan myndighets prövning. Denna förändring
är enligt överstyrelsens mening en förbättring. Överstyrelsen vill emellertid
påpeka, att den synes komma att sakna omedelbar tillämplighet i fråga
örn en del fall, nämligen sådana, som jämlikt kungörelsen nr 471/1916 skola
underställas Kungl. Maj:ts prövning, överstyrelsen tillåter sig fördenskull
komplettera, vad de sakkunniga i förevarande avseende föreslagit, därhän,
att ifrågavarande stycke i kungörelsen nr 660/1918 må erhålla följande
lydelse:

att, därest annan---sköta befattningen, befattningshavaren skall

— utan hinder av vad som föreskrives i kungörelsen den 30 augusti 1916
(nr 471) angående befogenheten att besluta i fråga örn skyldighet för innehavare
av statstjänst att under tjänstledighet för särskilt uppdrag frånträda
annan avlöningsförmån än tjänstgöringspenningar —, där ej Kungl.
Majit annorlunda förordnar, under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar
avstå så mycket av lönen, som för befattningens uppehållande
erfordras; skolande i---tjänst- och nådår;

att Övningslärare---sköta befattningen, skall — utan hinder av vad

som föreskrives i nyssnämnda kungörelse nr 471/1916 —, där ej Kungl.
Majit annorlunda förordnar, under ledigheten — — — uppehållande
erfordras.»

Utöver de frågor, som de sakkunniga upptagit angående ändringar i
kungörelsen nr 660/1918, tillåter sig överstyrelsen fästa uppmärksamheten
vid en egendomlighet i sagda kungörelse, vilken torde bero på förbiseende
och som lämpligen synes kunna rättas i nu förevarande sammanhang.
Bland de föreskrifter, som meddelas i kungörelsen, finnes ett stadgande,
att extra ordinarie lärare, vilken erhållit förordnande med full tjänstgöring
under hel lästermin eller därutöver men av sjukdom är hindrad
att sköta sin befattning, skall, därest han före förordnandet tjänstgjort vid
allmänt läroverk eller folkskoleseminarium minst ett år, under ledigheten
äga uppbära två tredjedelar av det honom enligt gällande bestämmelser
eljest tillkommande arvode. Då det i övrigt råder full motsvarighet mellan
avlöningsförhållanden vid de i detta stadgande angivna läroanstalterna
och högre lärarinneseminariet, torde även tjänstgöring vid sistnämnda
läroanstalt böra räknas till godo i här ifrågavarande avseende. Detsamma
gäller i huvudsak även de tekniska läroverken. Då emellertid de ickeordinarie
lärarnas tjänstgöringsförhållanden vid sistnämnda läroanstalter
i vissa avseenden skilja sig från förhållandena vid övriga här ifråga -

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

varande läroanstalter, torde det böra göras ett — tor övrigt även av andra
skäl önskvärt — förtydligande tillägg i kungörelsen nr 660/1918:

Datt e. o. lärare---före förordnandet under minst ett år vid all mänt

läroverk, högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarium eller tekniskt
läroverk haft tjänstgöring till omfattningen motsvarande minst
lektorstjänstgöring, under ledigheten---tillkommande arvode.»

Skolöverstyrelsen berör därefter vad av de sakkunniga föreslagits rörande
ersättning åt rektors skrivbiträde. Då jag, såsom förut framhållits, ej anser
mig nu böra framlägga förslag härutinnan, torde det ej vara erforderligt
att ingå på dessa överstyrelsens erinringar.

Överstyrelsen förklarar sig därefter intet hava att erinra emot de sakkunnigas
förslag beträffande arvode åt partiellt vikarierande adjunkt eller
ämneslärarinna vid högre lärarinneseminariet (kungörelsen nr 661/1918). Överstyrelsen
inlåter sig samtidigt på frågan örn arvode åt partiellt vikarierande
lektor vid samma läroanstalt. Under punkt 140 i statsverkspropositionen
till 1932 års riksdag har jag erinrat örn vissa framställningar och förslag
i detta ämne och förklarat, att jag nu icke ansåge mig kunna föreslå framläggandet
av proposition i detta ärende, som vore i behov av en uttömmande
utredning. Jag finner mig därför icke nu böra ingå på vad överstyrelsen
i detta hänseende anfört.

Skolöverstyrelsen anför därefter beträffande partiellt vikarierande övningsskollärare
vid högre lärarinneseminariet:

Överstyrelsen måste fästa uppmärksamheten vid en grupp av lärare,
som kan förekomma vid högre lärarinneseminariet men som de sakkunniga
förbisett, nämligen partiellt vikarierande övningsskollärare. Även
sådana böra liksom övriga partiellt tjänstgörande lärare avlönas med
timarvode. Men då det icke finnes fastställt något timlärararvode för
tjänstgöring inom övningsskolan, torde för sagda lärare böra bestämmas
ett timarvode, som ungefär motsvarar medeltalet av den för vikarierande
övningsskollärare bestämda tjänstgöringen; detta belopp blir för manlig
lärare 115 kronor och för kvinnlig lärare 100 kronor.

Överstyrelsen påpekar slutligen en inadvertens i meranämnda kungörelse
angående löne- och pensionsreglering för lärarpersonalen vid högre lärarinneseminariet
och anför i huvudsak:

överstyrelsen vill ock påpeka, att i kungörelsen nr 661/1918 icke ingår
någon motsvarighet till den i det föregående omnämnda bestämmelsen
angående understöd åt sjukledig extra ordinarie lärare, som ingår i kungörelsen
nr 660/1918. Då det icke torde finnas något hållbart skäl till en
sådan olikhet mellan de båda slagen av läroanstalter, får överstyrelsen
hemställa, att i kungörelsen nr 661/1918 må införas en bestämmelse därom,
att extra ordinarie lärare, vilken erhållit förordnande med full tjänstgöring
under hel lästermin eller därutöver men av sjukdom är hindrad
att sköta sin befattning, skall, därest han före förordnandet under minst
ett år vid högre lärarinneseminariet, allmänt läroverk, folkskoleseminarium
eller tekniskt läroverk haft tjänstgöring till omfattningen mot -

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

svarande minst lektorstjänstgöring, under ledigheten äga uppbära två
tredjedelar av det honom enligt gällande bestämmelser eljest tillkommande
arvode.

Rörande de sakkunnigas förslag beträffande motsvarande avlöningsförhållanden
vid statens folkskoleseminarier (kungörelsen 662/1918) anför skolöverstyrelsen
bland annat följande:

Vad först beträffar den av de sakkunniga föreslagna ändringen av grunderna
för avlöning åt partiellt vikarierande ämneslärare, kommer denna
vid seminarierna, där ämneslärares tjänstgöringsskyldighet är 20 till 22
veckotimmar, att för nämnda lärare medföra minskad avlöning i förhållande
till vad som nu utgår.

Det är därför endast med tvekan, som överstyrelsen ansluter sig till de
sakkunnigas förslag, vilket måste erkännas medföra lättnader för uträknandet
av ifrågavarande lärares avlöning.

I anslutning till vad överstyrelsen redan framhållit vid behandlingen av
de sakkunnigas förslag rörande avlöningsförhållandena vid högre lärarinneseminariet
får överstyrelsen jämväl föreslå, att partiellt vikarierande
övningsskollärare vid folkskoleseminarierna må avlönas med visst belopp
per veckotimme, vilket synes böra utgå för manlig lärare med 115 kronor
och för kvinnlig med 100 kronor, beräknat för läsår.

Vidare får överstyrelsen uttala sin anslutning till den ändring, de sakkunniga
föreslagit i kungörelsen nr 662/1918, varigenom i själva författningen
införes bestämmelse örn den del av avlöningen, som en ordinarie
lärare skall avstå vid tjänstledighet av annan orsak än sjukdom.

Med åberopande av vad överstyrelsen påpekat rörande motsvarande
punkt i kungörelsen den 22 juli 1918 (nr 661) får överstyrelsen vidare föreslå,
att stadgandet i kungörelsen den 22 juli 1918 (nr 662) angående den del
av avlöning, som extra ordinarie lärare vid ledighet för sjukdom i vissa
fall äger rätt att uppbära, kompletteras så, att även tjänstgöring vid högre
lärarinneseminariet eller tekniskt läroverk må under i fråga örn de allmänna
läroverken och högre lärarinneseminariet angivna förutsättningar
berättiga honom till nämnda förmåner.

Överstyrelsen påpekar, att i fråga om statens småskoleseminarier de sakkunniga
icke föreslagit någon ändring av nu gällande avlöningsbestämmelser,
och anför därefter:

Emellertid synes det överstyrelsen, som örn de här ovan föreslagna änd
rade grunderna för avlöning åt partiellt vikarierande övningsskollärare
lämpligen kunde tillämpas även för partiellt vikarierande ämnesoch
övningsskollärare vid statens småskoleseminarier. Vid seminarierna
i Haparanda, Murjek och Lycksele utgår för närvarande avlöningen
åt vikarierande manlig ämnes- och övningsskollärare med 2,800 kronor
per år, vartill kommer ett särskilt lönetillägg å 200 kronor per år, således
summa 3,000 kronor, och för kvinnlig sådan lärare med 2,400 kronor per
år jämte särskilt lönetillägg å 200 kronor per år, alltså sammanlagt 2,600
kronor. I analogi med vad de sakkunniga föreslagit rörande partiellt
vikarierande ämneslärares avlöning vid i det föregående behandlade läroanstalter
synes sålunda avlöningen åt partiellt vikarierande ämnes- och
övningsskollärare vid småskoleseminarierna i Haparanda, Murjek och
Lycksele böra utgå för manlig lärare med 130 kronor och för kvinnlig med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 61

110 kronor, räknat för veckotimme och läsår. Vid seminariet i Hagaström,
där vikarierande ämnes- och övningsskollärare åtnjuta enahanda arvoden,
som nu utgå åt vikarierande övningsskollärare vid bl. a. statens folkskoleseminarier,
synes avlöningen åt partiellt vikarierande ämnes- och
övningsskollärare böra utgå med samma belopp, som av överstyrelsen
föreslagits rörande i avlöningshänseende likställda befattningshavare vid
folkskoleseminarierna eller för manlig lärare med 115 kronor och för
kvinnlig lärare med 100 kronor, räknat för veckotimme och läsår.

Då de sakkunniga i avlöningsförfattningarna (kungörelserna den 22
juli 1018 nr 660, 661 och 662) för respektive allmänna läroverken, högre
lärarinneseminariet och statens folkskoleseminarier föreslagit intagande
av bestämmelse rörande den del av avlöningen, som en ordinarie lärare,
vilken är tjänstledig av annan orsak än sjukdom, Ilar att avstå, synes det
överstyrelsen lämpligt, att de bestämmelser, som överstyrelsen i detta
avseende har föreslagit rörande här ovan nämnda trenne slag av läroanstalter,
jämväl komma att intagas i de för statens småskoleseminarier
gällande avlöningsbestämmelserna.

Sedan skolöverstyrelsen förklarat sig intet hava att erinra mot de sakkunnigas
förslag rörande avlöningsförhållandena vid statens llindundervisningsanstalter
(inklusive vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat
lyte) säger sig. överstyrelsen kunna i sak ävenledes tillstyrka de föreslagna
motsvarande ändringarna beträffande avlöningsförhållandena vid de tekniska,
läroverken. Dock hemställer överstyrelsen med hänvisning till vad överstyrelsen
förut i likartat hänseende anfört, att även i de för de tekniska läroverken
gällande avlöningsförfattningarna må införas bestämmelse om sjukledig
icke-ordinarie lärares rätt att under vissa förutsättningar behålla en
del av sina avlöningsförmåner.

Såsom jag redan inledningsvis framhållit, åsyfta de av de sakkunniga
föreslagna ändringarna i gällande avlöningsförfattningar uteslutande att
möjliggöra vissa i hög grad önskvärda förenklingar inom de allmänna
läroverkens m. fl. läroanstalters administration. De olika uppslagen i
detta avseende hava i allt väsentligt godtagits av statskontoret och skolöverstyrelsen.
Beträffande innebörden av desamma får jag hänvisa till
den förut lämnade redogörelsen. Även jag finner mig böra i huvudsak
biträda vad som härutinnan föreslagits, och torde de ifrågavarande
ändringarna böra underställas riksdagens prövning. Skolöverstyrelsen
Ilar visserligen, såsom nyss framhållits, med hiinsyn till innebörden av
kungörelsen den 30 augusti 1916 (nr 471) påkallat en jämkning i den
av de sakkunniga föreslagna formuleringen av visst villkor i fråga örn
avlöningsförmåners uppbärande. Emellertid synes mig anmärkningen
avse en så underordnad sak, att tillräckliga skäl icke torde föreligga att
på denna punkt avvika från sakkunnigförslaget. Däremot håller jag, med
anledning av vad överstyrelsen anfört, före, att de ifrågasatta nya bestämmelserna
böra äga tillämpning jämväl på småskoleseminariernas
lärare, och har jag i detta syfte vidtagit erforderlig ändring i förslaget.

Departe mentschefen.

62

Kungl. Majis proposition Nr 133.

Jag tillåter mig vidare erinra, att skolöverstyrelsen i detta sammanhang
jämväl påkallat flera andra ändringar i avlöningsbestämmelserna.
Dessa avse dels fördelningen i lön- och tjänstgöringspenningar av det särskilda
arvode å 300 kronor, vilket tillkommer rektor samt ordinarie lektor
och adjunkt vid provårsläroverk, dels fastställande av arvode för partiellt
vikarierande övningsskollärare vid högre lärarinneseminariet och
folkskoleseminarierna samt partiellt vikarierande ämnes- och övningsskollärare
vid statens småskoleseminarier, dels slutligen viss utvidgning
av extra ordinarie lärares rätt till understöd under förfall på grund av
sjukdom.

Även örn vissa skäl kunna anföras för att nu tillmötesgå överstyrelsens
önskemål i angivna avseenden, synas mig de båda förstnämnda förslagen
icke äga så nära samband med den föreliggande frågan örn förenklingar
i läroanstalternas administration, att det må synas oavvisligt att
nu upptaga dem till närmare prövning. Och vad angår frågan om i visst
avseende vidgad rätt för extra ordinarie lärare att komma i åtnjutande
av understöd under förfall på grund av sjukdom, torde denna angelägenhet
såsom berörande ett ämne, som redan i annat sammanhang hragts
under riksdagens prövning, icke nu kunna föranleda någon åtgärd.

I detta sammanhang torde jag tillika i korthet höra erinra om ytterligare
en åtgärd, som i förenklingssyfte föreslagits av de sakkunniga. De
sakkunniga hava riktat uppmärksamheten därå, att jämlikt Kungl.
Maj :ts beslut den 20 november 1816 ett bidrag å sammanlagt 15,000 kronor
av Stockholms stad utgår till huvudstadens läroverk. Beloppet tages
helt i anspråk för bestridande i växlande utsträckning av avlöningen åt
ett trettiotal olika ämnes- och Övningslärare vid vissa av de äldre läroverken
under motsvarande minskning av den till dessa lärare å stat utgående
avlöningen. Det ligger i öppen dag, att genom denna anordning
den månatliga beräkningen av de ifrågavarande lärarnas avlöning
väsentligen försvåras. För avlägsnande av dessa svårigheter hava de
sakkunniga ansett, att Stockholms stads ifrågavarande bidrag i sin helhet
hör tillföras reservationsanslaget till de allmänna läroverken och de olika
befattningshavarnas avlöning upptagas utan fyllnadsbelopp i enlighet
med fastställda normer för avlöningens utgående.

Häremot har skolöverstyrelsen framhållit, att spörsmålet örn det ifrågavarande
bidragets fortsatta utgående i annan ordning vore föremål
för prövning, och på denna grund avstyrkt sakkunnigförslaget. Statskontoret
Ilar erinrat örn att ämbetsverket i utlåtande den 21 december 1931 avstyrkt
ifrågasatt förändrad användning av detta bidrag. Bidraget torde,
anför statskontoret vidare, för framtiden kunna antingen redovisas under
riksstatens inkomsttitel »Diverse inkomster» eller såsom särskild inkomstpost
å reservationsanslaget till de allmänna läroverken. Den senare anordningen
torde vara att föredraga med hänsyn till bidragets ändamål.

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Den i samband härmed föreslagna förändringen i fråga örn lönernas upptagande
i vederbörliga stater ansåge sig statskontoret böra tillstyrka.

Även örn visst formellt fog må kunna föreligga för den av överstyrelsen
gjorda invändningen, kan jag icke tillmäta den sådan vikt, att jag fördenskull
vill undandraga mig att medverka till den praktiska och arbetsbesparande
åtgärd, varom de sakkunniga hemställt. Bidragsbeloppet utgår
för närvarande och lär icke utan riksdagens uttryckliga medgivande kunna
disponeras på annat sätt än hittills skett. Skulle de fortsatta övervägandena
leda till att en annan ordning härutinnan befinnes önskvärd eller
lämplig, kan densamma givetvis lika väl bringas i tillämpning, örn bidraget
bokföres i en samlad post eller örn detsamma fördelas på ett trettiotal
olika befattningshavare. På denna grund kan jag icke finna hinder möta
för Kungl. Maj:t att redan från och med nästa budgetår vidtaga den förenklingsåtgärd,
varom är fråga. På sätt statskontoret förordat, torde härvid
det ifrågavarande bidraget böra upptagas såsom särskild inkomstpost
under reservationsanslaget och årligen inlevereras till statskontoret.

Slutligen önskar jag, i anslutning till vad jag redan inledningsvis varit
i tillfälle betona, ytterligare framhålla, att den av de sakkunniga föreslagna
omläggningen av skrivbiträdesinstitutionen av statsfinansiella
skäl visserligen icke kan föranleda framställning till innevarande års
riksdag. Denna omständighet bör emellertid icke få utgöra ett hinder
för att i all den utsträckning förhållandena medgiva och göra önskvärt
den nuvarande ordningen må kunna anpassas efter den, som avses att
ersätta densamma, synnerligast som skolöverstyrelsen gentemot sakkunnigförslaget
i denna del icke haft några allvarligare erinringar att
göra. Jag föreställer mig, att det för rektorerna skulle innebära bestämd
fördel, örn genom föreskrift i administrativ väg möjlighet öppnas att
med större frihet, än som hittills varit medgiven, kunna välja biträde å
rektorsexpeditionen. Likaledes torde det förtjäna övervägas att, i samband
med den föreslagna utvidgningen av dispositionsrätten över ljus- och
vedkassans medel till att avse jämväl ersättning för renskrivning och
kollationering, bemyndiga skolöverstyrelsen att vid den ämbetsverket
åliggande fördelningen av anslaget till skrivbiträden å rektorsexpeditionerna
beakta de till grund för sakkunnigförslaget liggande synpunkterna.
Såvitt jag kan finna, skulle genom en dylik anordning möjlighet öppnas
att inom det nuvarande anslagets ram uppnå en, med hänsyn till de olika
läroverkens skiftande förhållanden, rättvisare avvägning av bidragsbeloppen
och såmedelst avgjorda fördelar vinnas för arbetet å rektorsexpe
ditionerna vid särskilt de större läroverken.

Under åberopande av vad jag ovan anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

64

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

dels medgiva, att terminsavgiften, till biblioteks- oell
materielkassorna vid de allmänna läroverken må från och
med läsåret 1932/1933 utgå med ett belopp av högst tio
kronor, med rätt för Kungl. Majit att efter i varje särskilt
fall gjord framställning medgiva förhöjning av densamma
intill femton kronor;

dels såsom bidrag till täckande av de utgifter, som skola
bestridas av ljus- och vedkassan vid allmänt läroverk, anvisa
för budgetåret 1932/1933 ett extra förslagsanslag

av .................................... kronor 250,000: —

därav högst 20,000 kronor må, efter Kungl. Maj:ts beprövande,
användas såsom bidrag till nedbringande för
samtliga lärjungar av avgifterna till nämnda kassa i sådana
fall, då desamma kunna anses alltför tyngande;

dels besluta, att manlig partiellt vikarierande ämneslärare
vid allmänt läroverk och folkskoleseminarium samt
manlig partiellt vikarierande adjunkt vid högre lärarinneseminariet
skall i avlöning åtnjuta, 140 kronor, vad angår
vikarierande ämneslärare vid folkskoleseminarium, därest
han är behörig till lektorstjänst vid folkskoleseminarium
eller adjunktstjänst vid allmänt läroverk, samt vad angår
annan vikarierande ämneslärare eller vikarierande adjunkt,
därest han avlagt de examina och prov, som er
fordras för behörighet till adjunktstjänst vid allmänt
läroverk, eljest 120 kronor, för veckotimme räknat,
att kvinnlig partiellt vikarierande ämneslärare vid allmänt
läroverk och folkskoleseminarium ävensom kvinnlig
partiellt vikarierande adjunkt och partiellt vikarierande
ämneslärarinna vid högre lärarinneseminariet skall i avlöning
åtnjuta, 130 kronor, vad angår vikarierande ämneslärare
vid folkskoleseminarium, därest hon är behörig
till lektorstjänst vid folkskoleseminarium eller adjunktstjänst
vid allmänt läroverk, samt vad angår annan vikarierande
ämneslärare ävensom vikarierande adjunkt och
vikarierande ämneslärarinna, därest hon avlagt de examina
och prov, som erfordras för behörighet till adjunktstjänst
vid allmänt läroverk, eljest 110 kronor, för veckotimme
räknat,

att vad hittills stadgats angående årsarvode åt extra
och vikarierande ämneslärare vid högre allmänt läroverk,
högre lärarinneseminariet och statens folkskoleseminarium
skall avse sådan lärare med full tjänstgöring;

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

dels besluta, att vad i gällande avlöningsbestämmelser
för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken, högre
lärarinneseminariet, statens folkskoleseminarier, statens
småskoleseminarier, statens blindundervisningsanstalter,
vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte och
de tekniska läroverken är föreskrivet därom, att befattningshavare,
som undfår tjänstledighet av annan orsak
än sjukdom, kan förpliktas att under ledigheten utöver
sina tjänstgöringspenningar avstå så mycket av lönen,
som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest
prövas skäligt, skall ändras därhän, att befattningshavare
skall under enahanda förutsättning, där ej Kungl. Maj:t
annorlunda förordnar, under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar
avstå så mycket av lönen, eller, vad angår
lärarpersonalen vid högre lärarinneseminariet, statens
folkskoleseminarier och de tekniska läroverken, så mycket
av lönen eller i förekommande fall av hyresersättningen
eller hyresbidraget, som för befattningens uppehållande
erfordras;

dels ock besluta, att, där ej Kungl. Majit för visst fall
annorlunda bestämmer, arvodet till vikarie för rektor vid
institutet och förskolan för blinda å Tomteboda skall utgå
i enlighet med de grunder, som gälla i fråga örn vikarie
för rektor vid högre allmänt läroverk, samt till vikarie för
rektor vid förskolan för blinda i Växjö och vid hantverksskolan
i Kristinehamn för blinda samt för vårdanstalten i
Lund för blinda med komplicerat lyte i enlighet med de
grunder, som gälla i fråga örn vikarie för rektor vid realskola.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla samt förordnar, att proposition i ämnet av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avläsas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Gustaf Ödmann.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 107 käft. (Nr 133.)

5