Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

1

Nr 123.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
om ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni 1917 (nr
474) angående hotell- och pensionatrörelse; given Stockholms
slott den 19 februari 1932.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av
stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ola Jeppsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1982.

1 sami.

99 haft. (Nr 128.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S3.

Förslag

till

kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni 1917 (nr 474)
angående hotell- oell pensionatrörelse.

Härigenom förordnas, att i stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och
pensionatrörelse avdelning II ävensom §§ 88—42 i avdelning IV skola hava
följande ändrade lydelse:

Avdelning II.

Föreskrifter avseende skydd mot eldfara,
a. Brandteknisk klassindelning''.

§ 6.

Med brandsäker byggnadsdel förstås sådan byggnadsdel, som vid brand och
därunder förekommande vattenbesprutning har betryggande hållfasthet och
åtminstone samma motståndsförmåga som vägg av bränt murtegel av för olika
ändamål erforderlig tjocklek, dock minst 10 centimeter, och som vilar på underbyggnad
av ur brandskyddssynpunkt likvärdig beskaffenhet.

Med brandhärdig byggnadsdel förstås sådan icke brandsäker byggnadsdel,
som vid brand och därunder förekommande vattenbesprutning har åtminstone
samma motståndsförmåga som plankvägg med spräckpanel, rörning och pilts
på båda sidor. Hörning och puts eller därmed ur brandskyddssynpunkt likvärdig
beklädnad på endast ena sidan benämnes brandhärdig beklädnad.

Med flamskyddad byggnadsdel förstås sådan byggnadsdel av trä eller annat
brännbart material, som vid brand är skyddad mot antändning och eldens
spridning utefter ytan under åtminstone lika lång tid som plankvägg, beklädd
på båda sidor med 4 millimeters asbestcementplattor av betryggande beskaffenhet.
Plattor av nyssnämnda material, tjocklek och beskaffenhet eller därmed
ur brandskyddssynpunkt likvärdig beklädnad på endast ena sidan benämnes
f lamskyddande beklädnad.

Det åligger statens provningsanstalt att efter framställning och behövlig
provning avgöra, huruvida byggnadsdel motsvarar ovan angivna fordringar.

b.

Allmänna bestämmelser örn byggnad, varest hotell eller pensionat må
inrättas, lii. in.

§ 7.

Hotell eller pensionat må inrättas i vilken våning som helst i byggnad, vars
ytterväggar och bärande konstruktioner äro brandsäkra, vars mellanbottnar

Kungl. Majlis proposition nr 128.

3

och innerväggar äro åtminstone brandhärdiga samt vars för utrymning avsedda
trappor, därest de utförts av furu eller annat löst träslag, på undersidan
äro åtminstone brandhärdigt beklädda.

I annan byggnad må hotell eller pensionat inrättas i bottenvåning eller våning
en trappa upp, därest byggnaden ej är uppförd till större höjd än två
våningar utöver källarvåning och vinden ej till mer än högst en tredjedel är
inredd.

Avbalkat utrymme under trappa, avsedd för hotellets eller pensionatets utrymning,
skall förses med åtminstone brandhärdig beklädnad, dock må, där
sådant utrymme är av obetydlig omfattning, å detsamma anbringas endast
flamskyddande beklädnad.

§ 8.

I byggnad, varest hotell eller pensionat finnes inrättat, må, så vitt på innehavare
av eller föreståndare för rörelsen ankommer, nattläger icke ens tillfälligtvis
anordnas å vindskontor eller å eljest oinredd vind.

I avbalkat utrymme under utrymningstrappa må icke förvaras lätt antändbara
ämnen.

§ 9-

Mellanboden över källare i byggnad, däri hotell- eller pensionatrörelse drives,
skall vara brandsäker; dock må inom byggnad örn högst två våningar,
vindsvåning däri ej medräknad, tak i källare allenast brandhärdigt beklädas.
Där byggnadens storlek och rörelsens omfattning eljest kunna anses föranleda
endast brandhärdig konstruktion, må det ankomma på Kungl. Maj:ts befallningshavande
att lämna tillstånd därtill.

Källarvånings förbindelseleder med andra lokaler inom byggnaden skola vara
åtminstone brandhärdigt beklädda samt vara avstängda med åtminstone brandhärdiga,
i fals tätt slutande, självstängande dörrar. Sådan förbindelseled må
icke anordnas till förstuga, korridor eller annat för husets utrymning avsett
område, med mindre dörrarna till förbindelseleden så anordnas, att de vid öppnandet
icke hindra den fria passagen i utrymningsväg.

§ 10.

I byggnad, varest hotell eller pensionat är inrättat, må icke finnas fabrik
eller annan eldfarlig inrättning eller såsom eldfarligt ansett varulager, så
framt ej de för sådant ändamål använda lokalerna äro brandsäkert avskilda
från de lokaler, som äro tagna i anspråk för hotellet eller pensionatet.

Lokal för inom byggnaden drivet hantverk ävensom butiks- och kontorslokaler,
som icke tillhöra hotellets eller pensionatets drift, skola vara åtminstone
brandhärdigt avskilda från hotell- eller pensionatlokalerna och deras utrymningsvägar.
Dörrarna till nämnda utrymningsvägar må vara av trä, dock utan
glasfyllning, såvida icke trådglas eller annat glas med samma motståndskraft
därvid användes.

I byggnad, där hotell eller pensionat drives, må garage förekomma under
förutsättning, att detsamma utförts i enlighet med gällande normalbestäm -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

meker rörande anordnande av garage samt med de bestämmelser i övrigt, som i
sådant avseende finnas i samhällets byggnadsordning. Ventilationskanal från
garage skall vara brandsäker och får ej stå i förbindelse med något utrymme
i hotell eller pensionat eller med därifrån ledande ventilationskanal.

c. SoTrnms läge i byggnad; trappor, korridorer oell övriga byggnadstekniska

anordningar för utrymning.

§ 11.

Sovrum, belägna i våning två trappor upp eller högre, skola vara så belägna
vid korridor mellan två utrymningstrappor, att avståndet mellan sovrummets
utgångsdörr och närmaste trappa icke överstiger 25 meter. Trapporna,
av vilka den ena må tjäna såsom reservtrappa, skola vara fullt oberoende
av varandra och hava utgång till gata eller allmän plats eller till gård, som
står i omedelbar förbindelse därmed. Då särskilda förhållanden sådant påkalla,
må Kungl. Maj :ts befallningshavande, därest nödbalkong anordnas, medgiva
jämkning i fråga örn kravet på tillgång till två utrymningstrappor.

Nödbalkong, som skall hava fri gångbana av minst 50 centimeters bredd och
räcke av minst 90 centimeters höjd, skall vara försedd med fast stege till nedanför
varande nödbalkong eller till marken. Stegen skall örn möjligt anbringas
på sådant avstånd från vägg, att nedstigandet kan ske mellan stegen och
väggen, och får icke anbringas framför fönsteröppning.

På eller över dörren till reservutgång skall med tydliga bokstäver örn minst
45 millimeters höjd målas eller på annat sätt anbringas ordet Reservutgång.
Är dörrens ställning icke vinkelrät mot korridors längdriktning, skall berörda
anvisning på nu angivet sätt därjämte målås på skylt, som vid trappnedgången
i varje våning skall uppfästas vinkelrätt mot korridors längdriktning.

På eller över dörren till huvudtrappans övre mynning i varje våning skall
ock, på sätt nu är sagt, anbringas ordet Utgång.

På eller över dörren till utgång (reservutgång) till det fria skall även, på
sätt ovan är sagt, anbringas ordet Utgång (Reservutgång) i det fall, att utgång
icke annorledes är tydligt markerad.

Spiraltrappa må icke genombryta mer än en mellanbotten och får icke stå i
omedelbart sammanhang med korridor eller trapphus.

Varje för byggnadens utrymning avsedd trappa skall på båda sidor hava
säkert fästad ledstång utan fria ändar.

§ 12.

Mot trapphall eller trapphus skall korridor avstängas medelst i densamma
anbragta dörrar eller medelst skiljeväggsparti med erforderliga dörrar; dock
må sådan avstängningsanordning ej anbringas närmare trappan än dennas egen
bredd. Dörrarna skola vara självstängande och tättslutande samt vara antingen
balansdörrar eller också utåtgående dörrar, som må hava anslag mot tröskel
av högst 38 millimeter i höjd samt med inåt avfasad kant.

Ytterdörrar skola vara utåtgående.

Kungl. May.ts proposition nr 128. 5

Dörr, varom i denna paragraf förmäles, skall kunna slås upp till minst
90 graders vinkel och må icke anbringas på sådan plats eller på sådant sätt,
att den i uppslaget läge helt eller delvis avspärrar utrymningsväg. Stängningsanordning
för sådan dörr skall vara lätt att öppna.

§ 13.

I hotell eller pensionat med genomgående trapphus skall, i de fall Kungl.
Maj :ts befallningshavande med hänsyn till särskilda omständigheter finner det
påkallat, anbringas en eller flera rökluekor med ytinnehåll av tillsammans
minst 1 kvadratmeter; skolande sådan lucka kunna öppnas från trapphusets
olika plan samt nedre botten.

§ 14.

Hisschakts väggar och tak skola vara åtminstone brandhärdiga med brandhärdiga
och i fals tätt slutande dörrar eller luckor, dock att hiss må kunna anordnas
i öppet trapphus, så, avstängt som i § 12 sägs.

Hissmaskineri skall vara uppställt i rum med åtminstone brandhärdiga väggar,
golv och tak samt brandhärdig, självstängande dörr.

I avseende på mindre hiss, vars schakt genombryter endast en mellanbotten,
äger Kungl. Maj:ts befallningshavande efter sakkunnig persons eller myndighets
hörande meddela erforderliga bestämmelser utan hinder av vad ovan är
stadgat.

Trumma för uppvärmd luft skall vara åtminstone brandhärdig. Jämväl
trumma för ventilation skall, så framt den genombryter mer än en mellanbotten,
vara åtminstone brandhärdig, och bör, därest sådan trumma genomgår
översta bjälklaget, densamma även i fortsättningen genom husets yttertak vara
brandhärdig.

§ 15.

Samtliga till förstugor, korridorer och trapphus ledande sovrumsdörrar inom
hotell eller pensionat skola vara försedda med mekanisk anordning för självstängning
samt med låsinrättning, som tillåter dörren att obehindrat och tätt
anslå mot karmens fals. Sådan dörr må icke hava glasfyllning, ej heller
må sekundärfönster anordnas i vägg mellan sovrum och förbindelseled, såvida
icke trådglas eller annat glas med samma motståndskraft därvid användes.

§ 16.

Rum må ej ens tillfälligtvis under någon förevändning användas till sovrum
med mindre det är försett med fönster av storlek om minst 1 X 0.5 meter. År
fönster avdelat med losholtz eller post, skall avdelad del hålla minst nämnda
mått.

Är fönster beläget å sådan höjd från golvet, att man icke utan särskild anordning
kan använda fönstret såsom nödutgång, skall erforderlig fast trappförbindelse
med golvet finnas.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr ]2S.

§ 17.

I korridor, där olika golvhöjder icke kunna undvikas, skall, därest höjdskillnaden
icke överstiger 35 centimeter, lutande plan med stigning om högst 1: 10
anbringas.

I utrymningsväg må ett ensamt liggande trappsteg ej anordnas.

Trappa i korridor skall tydligt markeras, vara väl belyst och på båda sidor
hava säkert fästad ledstång utan fria ändar.

§ 18.

Korridorers, förstugors och trappors fria bredd skall rättas efter det antal
personer, som kan tänkas komma att vid eldfara passera desamma, dock att
denna bredd ej må utan Kungl. Maj:ts befallningshavandes medgivande sättas
under 1.2 meter. Dörr i utrymningsväg må ej hava mindre bredd än 90 centimeter
(karmdagermått).

§ 19.

Skjutdörrar få icke anbringas i utrymningsväg.

Roterande svängdörrar ma i hotell eller pensionat förekomma, såvida desamma
kunna lätt sammanslas eller äro sa inrättade, att deras vingar vid en plötslig
tillströmning av människor automatiskt hopfällas.

Förstugor, korridorer, trappor, nödbalkonger m. m., som komma till bruk vid
byggnads utrymning, ma icke efter mörkrets inbrott vara belamrade med reseffekter
eller andra hindrande föremål.

Dörrförhängen i hallar, korridorer och övriga områden, som tjäna till byggnadens
utrymning, skola vara lättrörligt uppfästade i stora ringar på glidstång.
De få icke nå golvplanet och må ej upphängas så, att de dölja de anslag
och anvisningar, varom i denna stadga är föreskrivet.

(1. Uppvärmning.

§ 20.

Eldstad eller rökkanal må icke anbringas på mindre avstånd från trävirke
än 25 centimeter. Eldstad må icke inrättas annorstädes än omedelbart invid
murad rökkanal. Kamin skall vara uppställd å stadig plåt, vilken bör vara
framspringande framför eldstadluckan så mycket, att möjligen utfallande
bränsle där uppfangas, och ma ej förses med längre plåtrör än som oundgängligen
erfordras för förbränningsgasernas direkta införande i den murade rökkanalen.

Åstadkommes rummens uppvärmning genom ledning från värmecentral,
skola pannrum och bränsleförråd anordnas i åtminstone brandhärdigt beklädda
rum.

Vid eldning i kakelugn skall framför eldstadsöppningen finnas anbragt ett
hela öppningen täckande, finmaskigt skyddsgaller; skolande golvet nedanför
eldstaden vara åtminstone brandhärdigt beklätt. Kakelugnsinsats med utbyggt
bränslemagasin må icke användas.

Invid eldstäder eller skorstenar må lätt antändbara föremål icke anhopas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

7

Kok- eller värmeapparat, som ej är att betrakta såsom eldstad, skall vid begagnandet
vara uppställd på tillräckligt avstånd från brännbara föremål samt
i övrigt så handhavas, att fara för eldsvåda ej uppkommer.

Därest eldfarliga oljor eller denaturerad sprit förvaras inom byggnaden, skola
för sådant ändamål användas täta, väl tillslutna, av metall förfärdigade kärl.

e. Sotning.

§ 21.

I stad, köping och eljest å plats, där brandstadgan vunnit tillämpning, galle
beträffande sotning vad i brandstadgan och vederbörande brandordning är föreskrivet.

På landet å ort, där brandstadgan icke tillämpas, skola till efterrättelse för
innehavare av eller föreståndare för hotell eller pensionat gälla följande bestämmelser.

Sotning skall genom yrkesbildad skorstensfejare på föranstaltande av innehavaren
eller föreståndaren verkställas:

för rökgång från spisel minst en gång varannan månad,

för rökgång från annan eldstad minst en gång örn året.

Under sotning av rökgång från eldstad inbegripes sotning och rengöring av
själva eldstaden, och skola vid sotning av rökgångar dit ledande, till kamin
eller järnspisel hörande plåtrör samtidigt av skorstensfejare löstagas, rensas
och därefter iordningställas ävensom befintliga rökhuvar befrias från sot.

Vid sotning undersöke skorstensfejaren noga, huruvida å eldstad, mur, rör,
skorsten eller dylikt finnes felaktighet, som kan innebära eldfara, och åligger
det skorstensfejaren i sådant fall att genast därom underrätta innehavaren
av eller föreståndaren för hotellet eller pensionatet samt örn felets beskaffenhet
göra anteckning i den liggare, varom i § 31 stadgas, och där i varje fall
skall anmärkas, att sotning verkställts.

Felaktighet, varom nu är sagt, skall genom innehavarens eller föreståndarens
försorg utan dröjsmål avhjälpas.

f. Elektriska anläggningar.

§ 22.

Beträffande elektrisk starkströmsanläggning för belysning, värme och kraft
skall iakttagas, att lampor, motorer samt värme- eller andra förbrukningsapparater
jämte tillbehör och ledningar så utföras och uppsättas, att de icke medföra
fara för antändning, varjämte till efterrättelse skola lända de allmänna
föreskrifter beträffande elektriska anläggningars utförande, som äro eller varda
meddelade.

g. Belysning.

§ 23.

Till belysning må inom hotell eller pensionat icke användas eldfarliga oljor
av första klass, ej heller sprit.

8

Kungl. Majlis proposition nr 123.

Förutom elektrisk belysning och gasbelysning må i sovrum användas endast
hänglampor för olja samt stearinbelysning.

över hänglampa bör finnas värmefångare av obrännbart material samt vid
pass 10 centimeter i tvärmätt.

Anläggning för framställning eller förvaring av gas må icke finnas inom
byggnad, inrymmande hotell eller pensionat, med mindre de för anläggningen
använda lokalerna äro brandsäkert avskilda från de lokaler, som äro tagna i anspråk
för hotellet eller pensionatet.

Gasmätare får ej uppställas under trappa. Rörliga gasarmar må ej användas.

§ 24.

Efter mörkrets inbrott skall inom hotell och pensionat i förstugor, korridorer,
trappor och övriga områden, som tjäna till byggnadens utrymning, finnas
i ofärgat glas tänd reservbelysning av en ljusstyrka, som i varje reservlampa
ej må understiga 3/4 normalljus (motsvarande ett så kallat teaterljus),
och skola dessa lampor såvitt möjligt anbringas så, att, sedan reservbelysningen
vid mörkrets inträde tänts, man kan från en lampa se ljuset från en
annan åt vardera sidan. Där vitt reservljus anbringas, skall vid pass 1.50
meter över golvplanet på tydligt sätt inom fyrkantig 20 millimeter bred ram
målas eller på annat sätt anbringas ordet Utgång (Reservutgång) och därunder
en pil med spetsen i riktning mot utgången. Leder åt ömse håll utgång, målas
eller anbringas på annat sätt inom inramningen ordet Utgångar (Utgång,
Reservutgång, Reservutgångar) och därunder på samma linje två pilar, vända
med spetsarna från varandra. Anslagsskylten bör hålla minst 400 millimeter
i längd och minst 300 millimeter i bredd (höjd), bokstavsskriften 30 millimeter
i höjd och pilen (pilarna) 150 (300) millimeter i längd.

Omedelbart invid trappnedgång och utgång till det fria skall vid mörker
städse lysa reservljus i rött genomfärgat glas, som tillåter ljus av 3/4 normalljusstyrka
att under vanliga förhållanden synas på ett avstånd av 20 meter.

För reservbelysning må användas endast lyktor med stearinljus, rovoljelampor
eller elektriska glödlampor. Är reservbelysningen elektrisk, skall för
densamma finnas särskild huvudledning, ansluten till byggnadens servisledning;
dock må, där särskilda omständigheter därtill föranleda, reservbelysningsanläggningen
kunna anslutas till samma huvudledning som annan belysning,
därest anslutningen göres genom en eller flera särskilda, enbart för reservbelysningen
avsedda grenledningar.

h. Alarmanordning oell säkerhetsåtgärder i övrigt.

§ 25.

För eldfaras samtidiga tillkännagivande inom alla delar av hotell eller pensionat
skall finnas anordning för klämtning å så kallad enslagsklocka av erforderlig
ljudstyrka och med en klang, som skarpt skiljer sig från all annan
i byggnaden befintlig signalanordning. Sådan klocka anbringas å varje ställe,
där det för ändamålet kräves.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

9

Erfordras flera klockor, skola de vara inbördes förenade genom ledning,
så att alla klockorna kunna samtidigt igångsättas. Är alarmanordningen elektrisk,
skola de kontakter, förmedelst vilka alarmering framkallas, vara så konstruerade,
att klockorna, sedan kontakten tillslagits, oavbrutet signalera, till
dess kontakten åter frånslås. Dessa kontakter skola vara så skyddade, att
missbruk förebygges, utan att deras skyndsamma användande vid förefallande
behov hindras.

§ 26.

Inom hotell eller pensionat skall i varje våning å plats i omedelbar närhet
av envar utav de för utrymning avsedda utgångar eller trappnedgångar finnas
en ständigt brukbar, med lock försedd, vattenfylld assuransspruta, rymmande
omkring 25 liter, och skall den för assuranssprutan bestämda platsen
utmärkas därigenom att å väggen målas eller på annat sätt anbringas ordet
Brandredskap.

§ 27.

På. den i § 26 angivna plats skall uppställas jämväl övrig till omedelbart
bruk i första hand föreskriven eldsläckningsmateriel ävensom anbringas ledning
till alarmanordning och till röklucka, och skall genom anslag, målat eller
på annat sätt anbragt på väggen, utmärkas, för vilka anordningar och redskap
plats där är bestämd.

§ 28.

Inom hotell eller pensionat, där utrymningstrapporna med deras väggar och
tak icke äro brandsäkra, skall i varje sovrum, så framt det är beläget högre
än i bottenvåningen och saknar nödbalkong, ständigt finnas upphängd och
färdig till användning en till marken räckande livräddningslina, försedd med
bromsinrättning och livbälte, allt av lämplig konstruktion.

§ 29.

Genom av Kungl. Maj:ts befallningshavande utfärdat tryckt anslag, avfattat
på svenska och, i den mån så prövas nödigt, även på tyska, franska och
engelska språken, vilket anslag anslås i varje resanderum, skall gäst anmanas
att vid inflyttningen utan dröjsmål förskaffa sig säker kännedom örn de inom
hotellet eller pensionatet befintliga trappnedgångar och andra anordningar för
byggnadens utrymmande vid eldfara.

Likaledes skola genom Kungl. Maj :ts befallningshavandes försorg i enlighet
med vid denna stadga fogat formulär tryckas ordningsföreskrifter, upptagande
dels vad denna stadga i ordningshänseende innehåller, dels ock de försiktighetsmått'',
som böra iakttagas vid hanterande av eld och eldfarliga ämnen m. m.
Genom vederbörande polismyndighets försorg skola dessa ordningsföreskrifter
i erforderligt antal exemplar tillhandahållas innehavare av eller föreståndare
för hotell eller pensionat med förständigande att emot skriftligt erkännande
utdela dem till varje inom hotellet eller pensionatet anställd person vid befattningens
tillträde.

LO

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

i. Tillsyn å säkerhetsanordningar.

§ 30.

Hotell och pensionat skola minst en gång årligen på förut ej tillkännagiven
tid besiktigas av polismyndigheten i orten till utrönande, huruvida de i eller
enligt denna avdelning meddelade föreskrifter äro i behörig ordning iakttagna.
Därvid bör särskild uppmärksamhet ägnas åt det skick, vari dörrars mekaniska
stängningsanordning, alarmanordning, inom byggnaden använd reservbelysning
och eldsläckningsmateriel samt livräddningslinor befinna sig. Där
så prövas nödigt, må polismyndigheten vid dylik besiktning anlita biträde av
sakkunnig person.

Ersättning för resa, om sådan för besiktningen erfordras, utgår med belopp,
som bestämmes av Kungl. Maj:ts befallningshavande och betalas av hotellets
eller pensionatets innehavare eller föreståndare, vilken jämväl har att enligt
samma’ myndighets bestämmande gälda gottgörelse, där sådan kommer i fråga,
för biträde av sakkunnig, varom nyss är sagt.

Särskild besiktning å elektriska ljus-, kraft- och alarmledningar med tillhörande
anordningar inom hotell och pensionat skall på innehavarens eller föreståndarens
föranstaltande en gång vart år verkställas av sakkunnig, opartisk
person, och skall intyg anskaffas såväl örn den verkställda besiktningen som
därom, att anmärkta bristfälligheter avhjälpts inom åtta dagar efter besiktningen.

Örn besiktnings verkställande och vad därvid anmärkts har förrättningsman
att göra anteckning uti den i § 31 föreskrivna liggare.

§ 31.

Inom hotell och pensionat skall enligt vid denna stadga fogat formulär
föras en av Kungl. Maj:ts befallningshavande anskaffad liggare för anteckning
örn de i §§ 21 och 30 föreskrivna sotningar och besiktningar.

Denna liggare, som skall hållas för en var tillgänglig, skall genom polismyndighetens
i orten försorg en gång årligen uppvisas för Kungl. Majrts
befallningshavande, som därom tecknar bevis i liggaren.

Anmälan angående försummad efterlevnad av de säkerhetsföreskrifter, som
i eller enligt denna avdelning äro givna för hotell och pensionat, må göras
hos Kungl. Majlis befallningshavande, och skola därvid uppgivas de skäl
och bevis, som för styrkande av anmälans befogenhet må förefinnas, ävensom
anmälarens namn, titel eller yrke samt postadress.

j. Om vissa undantag från i denna avdelning meddelade bestämmelser.

§ 32.

Vad här ovan i § 9, § 10 andra och tredje styckena, § 11, § 12 första
stycket samt §§ 13, 14, 15, 17, 24, 25 och 27 stadgas skall icke äga tillämpning
å hotell eller pensionat, som är avsett att samtidigt härbärgera högst sexton
gäster och innehåller högst åtta därför avsedda rum. I fråga örn hotell eller

Kungl. Majlis proposition nr 123.

11

pensionat, varom nu är sagt, Ilar Kungl. Maj :ts befallningshavande att, oberoende
av förenämnda stadganden, med ledning av förslag, varom i § 2 mom. 2
förmäles, föreskriva vidtagande av de åtgärder, som till skydd mot eldfara
kunna anses erforderliga.

§ 83.

1. I fråga örn byggnad, vari den 1 januari 1933 redan drives hotell- eller
pensionatrörelse, äger Kungl. Maj:ts befallningshavande medgiva sådan eftergift
från de i § 7 meddelade bestämmelserna, som i varje särskilt fall kan finnas
erforderlig för att icke oskäliga kostnader skola åsamkas rörelsens innehavare,
dock endast såvitt genom eftergiften påtaglig fara för människoliv icke uppstår.

2. Från de i denna avdelning i övrigt meddelade föreskrifter må Kungl.
Maj:ts befallningshavande efter sakkunnig persons eller myndighets hörande
medgiva jämkning eller eftergift, under förutsättning att betryggande skydd
mot eldfara icke åsidosättes och att sådan jämkning eller eftergift icke strider
mot gällande byggnadsförfattningar.

Avdelning IV.

Allmänna bestämmelser.

§ 38.

Driver någon hotell- eller pensionatrörelse utan att hava därtill erhållit behörigt
tillstånd, där sådant enligt denna stadga erfordras, straffes med dagsböter,
dock ej under fem.

Uraktlåtes anmälan, varom i § 4 sägs, vare straffet böter från och med fem
till och med trehundra kronor.

§ 39.

Den, som utan att därtill hava erhållit behörigt medgivande, flyttar av honom
med vederbörligt tillstånd bedriven hotell- eller pensionatrörelse till annan
lägenhet, straffes med böter från och med feni till och med trehundra kronor.

§ 40.

1. Upplåtes inom hotell eller pensionat till resande eller annan mot eller
utan betalning rum eller nattläger i strid mot bestämmelserna i § 8 första
stycket och § 16, straffes innehavaren eller föreståndaren med dagsböter.

2. Hållas ej de i § 19 tredje stycket avsedda utrymmen fria, på sätt där
är stadgat, eller förvaras lätt antändbart ämne å plats, där förvaring av sådant
ämne enligt § 8 andra stycket är förbjuden,

eller iakttages ej vad i § 20, § 21 tredje och sjätte styckena samt §§ 22,
23 och 24 är föreskrivet,

eller varda föreskrivna brand- eller livräddningsredskap eller mekaniska anordningar
för dörrars självstängning eller för alarmering icke vidmakthållna
eller därutinnan anmärkta brister icke avhjälpta inom åtta dagar från det tillsägelse
därom givits av vederbörande besiktningsman eller polismyndighet,

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

straffes innehavaren eller föreståndaren med böter från och med fem till och
med trehundra kronor.

3. Därest det på grund av åtagande eller annorledes ankommer på ägare
av fastighet, vari hotell eller pensionat är inrymt, att helt eller delvis ansvara
för iakttagandet av i mom. 2 andra stycket avsedda föreskrifter eller vidmakthållandet
eller reparerandet av förberörda redskap samt stängnings- och alarmeringsanordningar,
skall fastighetsägaren vid försummelse härutinnan vara
underkastad det ansvar, som eljest enligt morn. 2 är stadgat för hotellets eller
pensionatets innehavare eller föreståndare.

§ 41.

Uraktlåter innehavare av eller föreståndare för hotell eller pensionat att
fullgöra skyldighet, som enligt avdelning III i denna stadga åligger honom,
straffes med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

§ 42.

Resande, som vid meddelande av uppgift, varom i avdelning III i denna
stadga sägs, mot bättre vetande lämnar oriktig sådan uppgift, straffes, där ej
jämlikt allmän lag eller särskild författning eljest ansvar därå följer, med
dagsböter.

Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 januari 1933.

Genom kungörelsen upphäves andra stycket sista punkten i övergångsbestämmelserna
till stadgan.

Innehavare av eller föreståndare för hotell eller pensionat, vilket den 1 januari
1933 är i drift och ej är sådant, som i § 4 avses, har, så framt han vill
fortsätta rörelsen, att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande styrka:

dels inom utgången av år 1933 att han, i den mån sådant jämlikt stadgan
eller Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut honom åligger, infört de anordningar,
varom stadgas i §§ 15—17 samt 23—28,

dels ock inom utgången av år 1937, med företeende av de _i § 2 morn. 1 b)
och c) föreskrivna handlingar, att hotellet eller pensionatet är i allt inrättat
enligt de i stadgan eller i överenstämmelse därmed meddelade föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

13

Utdrag av protokollet över kommunikations ärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet K ron p rinsen-R eg en t en i statsrådet
å Stockholms slott den 19 februari 1932.

N arvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Sundqvist.

Departementschefen, statsrådet Jeppsson anför:

Stadgan angående hotell- och pensionatrörelse, som utfärdats den 8 juni
1917 och trätt i kraft den 1 januari 1918, innehåller i avdelning II föreskrifter
avseende skydd mot eldfara. Dessa föreskrifter äro i allt väsentligt överensstämmande
med motsvarande föreskrifter i det förslag till stadga örn hotell
och pensionat, som den 31 augusti 1916. avgivits av tillkallade sakkunniga.

I den proposition, nr 80, till 1917 års riksdag, varigenom riksdagens yttrande
inhämtades över förslaget till den nu gällande stadgan, framhöll chefen för
civildepartementet, att åtskilliga av de över de sakkunnigas förslag hörda
myndigheterna och korporationerna uttalat den uppfattningen att en stor del av
berörda föreskrifter skulle för flertalet redan befintliga hotell och pensionat,
i all synnerhet mindre dylika, ställa sig ur kostnadssynpunkt så betungande,
att innehavarna av desamma säkerligen i många fall skulle se sig föranlåtna
att hellre nedlägga sin rörelse än underkasta sig de utgifter, som efterföljandet
av föreskrifterna komme att medföra och varigenom deras ekonomiska ställning
skulle undergrävas eller äventyras. Vad sålunda anförts hade departementschefen
funnit vara beaktansvärt. Lika med vissa av Kungl. Maj :ts befallningshavande
skulle han ansett lyckligast, om en uppdelning av hotell och pensionat
i särskilda grupper efter storlek och beskaffenhet i övrigt kunnat ske samt
lämpliga bestämmelser till skydd mot eldfara meddelas för varje dylik grupp
för sig, därvid såväl behovet av effektiva säkerhetsåtgärder som kostnadshäusynen
kunnat vinna tillbörligt beaktande. De sakkunniga hade emellertid icke
ansett möjligt att verkställa en dylik gruppering; och det kunde ej heller förnekas,
att avsevärda svårigheter härför mötte. För att i viss mån mildra de
ekonomiska konsekvenser, som föreskrifterna komme att medföra för hotelloch
pensionatinnehavare, hade därför i det i propositionen framlagda förslaget
stadgats dels att beträffande mindre hotell och pensionat endast vissa av föreskrifterna
skulle gälla, dels ock att de till omfånget allra obetydligaste av de

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

för drivande av hotell- och pensionatrörelse begagnade byggnader eller lägenheter
skulle helt undantagas.

Även riksdagen gav i sin skrivelse, nr 170, i frågan uttryck för nyss nämnda
uppfattning. Riksdagen uttalade sålunda, att föreskrifterna, åtminstone såvitt
de anginge redan befintliga hotell och pensionat, vore över hövan betungande,
och riksdagen holle före, att de i åtskilligt borde kunna begränsas. Dock
vore riksdagen icke i tillfälle angiva, i vilka särskilda hänseenden en dylik begränsning
lämpligen borde vidtagas. Emellertid utginge riksdagen ifrån, att
bestämmelserna i omförmälda avdelning bomme att av Kungl. Maj :t underkastas
förnyad omprövning i detalj och att därvid tillsåges, att de krav, som
komme att i förevarande hänseende uppställas, hölles inom skäliga och rimliga
gränser. Därvid ville riksdagen särskilt ifrågasätta, huruvida icke generella
detaljerade bestämmelser av den natur, som i förslaget upptagits, lämpligen
borde meddelas allenast då fråga vore örn nybyggnader eller större ombyggnader,
så att byggnadsplanen kunde från början uppgöras med iakttagande
av nämnda bestämmelser. Beträffande däremot redan befintliga, i överensstämmelse
med dittills gällande föreskrifter uppförda byggnader torde dessa
vara av den skiftande beskaffenhet och konstruktion, att en föreskrift örn deras
ändring till full överensstämmelse med vad som kunde finnas lämpligt och nödigt
i fråga örn ny- eller ombyggnad skulle för ägaren verka oskäligt betungande
och i många fall te sig såsom ekonomiskt omöjlig att efterkomma. Visserligen
hade i fråga om äldre byggnader dels öppnats möjlighet i vissa fall
till undantag från stadgans regelmässiga bestämmelser (§§ 32 och 33), dels
ock föreslagits en viss, någorlunda lång övergångstid, men detta vore enligt
riksdagens mening icke tillräckligt för tillgodoseende av de av bestämmelserna
berörda näringsidkamas intressen. På grund av vad riksdagen sålunda och
i övrigt anfört förklarade sig riksdagen hava funnit det vara önskvärt, att
ifrågavarande föreskrifter bleve omarbetade.

Av nyssnämnda undantagsbestämmelser avsågo de i § 32 hotell eller pensionat,
som är avsett att samtidigt härbärgera högst 15 gäster och innehåller
högst 8 därför avsedda rum samt är inrymt antingen i byggnad om högst
två våningar eller, där byggnaden är uppförd i mera än två våningar, i allenast
de två lägsta våningarna eller delar därav, under det att bestämmelserna
i § 33 lämnade Kungl. Maj:ts befallningsha.vande en allmän befogenhet att
under vissa förutsättningar medgiva jämkning beträffande stadgans brandskyddsföreskrifter.
I fråga örn övergångstiden innehöll det för riksdagen
framlagda förslaget bland annat den bestämmelsen, att det ålåge innehavare
av eller föreståndare för hotell eller pensionat, som vore i drift den 1 januari
1918, att inom utgången av år 1922 styrka, att hotellet eller pensionatet vore
inrättat enligt meddelade bestämmelser.

I anledning av de utav riksdagen uttalade farhågorna tillsattes i stadgan före
dess utfärdande en bestämmelse i § 33 att, därest i fråga om redan befintliga
hotell- och pensionatbyggnader tillämpning i alla delar av de i avdelning II
meddelade bestämmelser befunnes skola medföra oskäliga kostnader, Kungl.
Maj:ts befallningshavande ägde på särskild därom gjord framställning att ef -

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

15

ter sakkunnig persons eller myndighets hörande besluta, om och i vad mån
eftergift från bestämmelserna finge äga rum.

Efter framställning från Sveriges centrala hotell- och restaurangförening
med flera blev genom kungörelse den 1 augusti 1922 övergångstiden, som i stadgan
bestämts i enlighet med det riksdagen underställda förslaget, utsträckt
till utgången av år 1925. Sedan från samma håll förnyad hemställan gjorts
örn ytterligare utsträckning av övergångstiden ävensom beträffande utredning,
örn och i vad mån bestämmelserna i stadgan borde omarbetas, utfärdade Kungl.
Majit den 4 december 1925 kungörelse, varigenom Kungl. Majit med ändring
av stadgans övergångsbestämmelser bestämde den tid, inom vilken det skulle
styrkas, att hotell eller pensionat vore i allt inrättat enligt de i stadgan eller
i överensstämmelse därmed meddelade föreskrifter, till utgången av år 1927,
varjämte Kungl. Majit anbefallde byggnadsstyrelsen att efter den ytterligare
utredning, som kunde befinnas erforderlig, inkomma med yttrande örn och i
vad mån hotell eller pensionat, vilket redan den 1 januari 1918 varit i drift,
borde jämväl efter år 1927 undantagas från tillämpning av bestämmelserna i
avdelning II av stadgan.

Efter det byggnadsstyrelsen den 25 november 1926 avgivit yttrande, har
detta, som innehåller förslag till ändrad lydelse av avdelning II i stadgan
ävensom av övergångsbestämmelserna, remitterats till särskilda myndigheter
och korporationer för avgivande av utlåtande. Dylika hava inkommit från
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län samt från järnvägsstyrelsen,
statens provningsanstalt, Sveriges centrala hotell- och restaurangförening,
Stockholms allmänna restaurangaktiebolag, De förenade restauranternas
arbetsgivareförening, Turisttrafikförbundets restaurangaktiebolag och
Svenska brandskyddsföreningen, varjämte Sveriges skorstensfejaremästares
riksförbund till Kungl. Maj :t ingivit en skrift i ämnet. Länsstyrelserna hava
vid sina utlåtanden fogat yttranden från polismyndigheter på landsbygden och
i städerna ävensom från byggnadsnämnder, brandstyrelser och brandchefer med
flera.

Byggnadsstyrelsens förslag har därefter varit föremål för bearbetning inom
kommunikationsdepartementet, därvid inom byggnadsstyrelsen befintlig sakkunskap
anlitats. Under det bearbetningen pågått, har genom särskilda kungörelser
övergångstiden ytterligare utsträckts, senast genom kungörelse den 31
oktober 1930 till utgången av år 1932.

Beträffande de riktlinjer, som borde följas vid en omarbetning
av avdelning II i stadgan, har byggnadsstyrelsen i sitt yttrande anfört
bland annat:

Av de i avdelning II uppställda fordringarna beträffande byggnader, däri
hotell- och pensionatrörelse drives, torde de, som avse utrymmenas brandhärdiga
konstruktion samt anordnandet av två från varandra skilda trappor, vara
ur ekonomisk synpunkt synnerligen betungande. Med hänsyn särskilt till det
stora antal sommarhotell eller pensionat, som äro av den storlek, att fordringarna
utan inskränkning äro därå tillämpliga och som vanligen äro uppförda av
trä och oputsade, måste fordringarna anses vara mera betungande än vad som
ur säkerhetssynpunkt skäligen kan anses påkallat. De föreskrivna åtgärdernas
genomförande skulle nämligen innebära en fullständig invändig ombygg -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

nåd, som skulle betinga så betydande kostnader, att de uppenbarligen icke stöde
i rimlig proportion till byggnadens värde och omfattningen av rörelsen, vilken
vanligen är begränsad till tre sommarmånader. Den Kungl. Maj:ts befallningshavande
enligt stadgan tillkommande befogenheten att medgiva dispens i
viss utsträckning från en del av stadgans föreskrifter kan visserligen tänkas
medföra önskad lindring i många fall, men detta dispensförfarande torde vara
mindre lämpligt med hänsyn till den olika tillämpningen av stadgan inom olika
län, som härav lätt skulle bliva följden. Den omständigheten, att Kungl. Maj :t
upprepade gånger ansett skäl föreligga för medgivande av uppskov med genomförandet
beträffande befintliga hotell och pensionat av de i stadgan intagna
byggnadsbestämmelserna, synes också bekräfta den uppfattningen att stadgans
fordringar rimligtvis icke kunna upprätthållas i hela sin omfattning. Med
hänsyn till vad här framhållits torde sålunda böra ifrågasättas, huruvida icke
ett eventuellt medgivande av uppskov med stadgans tillämpning beträffande
äldre hotell och pensionat efter år 1927 borde få konstant varaktighet eller om
icke hellre vissa ändringar och modifikationer i stadgan borde verkställas, som
möjliggjorde stadgans tillämpning även på befintliga hotell och pensionat. Såväl
de från statsmakternas sida i frågan gjorda uttalanden som ock de erfarenheter,
som vunnits under den tid, stadgan varit gällande, torde giva vid handen,
att enbart ett ytterligare uppskov även för en längre tidsperiod med genomförandet
av stadgans bestämmelser i oförändrat skick på befintliga hotell
och pensionat icke skulle leda till åsyftat resultat. En omarbetning av stadgan
torde sålunda vara nödvändig. En dylik omarbetning skulle kunna vidtagas
enligt olika principer. Antingen skulle, såsom i propositionen till 1917
års riksdag framhållits, hotell och pensionat uppdelas i särskilda grupper efter
storlek och beskaffenhet med för varje grupp lämpade bestämmelser. Strängare
bestämmelser skulle således kunna gälla för permanenta hotell och pensionat,
som äro avsedda att härbärgera mer än 15 gäster och innehålla mer än
8 därför avsedda ruin, samt mindre stränga bestämmelser för permanenta mindre
hotell och pensionat samt för sommarhotell och sommarpensionat. Eller
också skulle vid stadgans omarbetning däri uppställda fordringar så modifieras,
att stadgan skulle kunna, frånsett en del särskilda undantag, som kunna
vara påkallade, vinna en mera allmän tillämpning på hotell och pensionat av
olika kategorier. Enligt byggnadsstyrelsens mening är det senare förfaringssättet
att föredraga. Såsom även i propositionen framhållits, är en uppdelning
i nyss angivna syfte av hotell och pensionat i olika kategorier svår att
genomföra, vartill kommer, att det skydd, stadgan är avsedd att bereda människoliv
vid eldfara, icke bör göras beroende av kostnaderna för dess genomförande
utan hellre bestämmas på sådant sätt, att det så likformigt som möjligt
kan genomföras utan alltför betungande kostnader. I detta sammanhang
vill byggnadsstyrelsen även framhålla angelägenheten av att samma bestämmelser
gälla såväl befintliga anläggningar som nya sådana.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har härutinnan anfört:

Med den av byggnadsstyrelsen föreslagna anordningen syntes det icke kunna
undvikas, att innehavare av redan befintliga hotell eller pensionat kunde komma
att drabbas av oskäliga kostnader. En modifiering av stadgans bestämmelser
torde nämligen, därest man vidhölle kravet på ett effektivt brandskydd, i en
del fall knappast komma att lända innehavare av dessa hotell och pensionat till
någon nämnvärd båtnad. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida någon anledning
förefunnes, att i det av byggnadsstyrelsen angivna syfte att underkasta
samtliga hotell och pensionat enahanda bestämmelser företaga några ändringar
av gällande bestämmelser. Säkerligen skulle hithörande frågor kunna ordnas
på ett tillfredsställande sätt med anlitande av länsstyrelsernas rätt att bevilja

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

17

undantag från i stadgan upptagna brandskyddsföreskrifter. Med denna ordning
borde nämligen med hänsyn till länsstyrelsernas kännedom om de särskilda
orternas förhållanden kunna beredas en smidig anpassning efter de lokala
förhållandena och hotell- eller pensionatsrörelsens ekonomiska bärkraft.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller såsom synnerligen önskvärt och
behövligt, att de nuvarande stränga fordringarna i stadgans andra avdelning
i åtskilliga avseenden mildras, samt anför i anslutning härtill:

Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida detta syftemål skulle vinnas genom de
av byggnadsstyrelsen nu föreslagna föreskrifterna, samt holle före, att föreskrifterna
i fråga örn ekonomiskt mera betungande anordningar borde begränsas
till nybyggnader och därmed jämförliga ombyggnader för hotell- och pensionatrörelse.
I fråga örn de så kallade sommarpensionaten, vilka talrikt förekommo
inom Stockholms län, hade det merendels visat sig ogörligt att utan
alltför genomgripande och betungande ombyggnader kunna försätta dem i sådant
skick, att de uppfyllde stadgans fordringar. För att icke försvåra eller
omintetgöra tillvaron av dessa sommarpensionat, vilka givetvis hade en uppgift
att fylla, syntes det länsstyrelsen önskvärt, att särskilda, mindre stränga
föreskrifter meddelades för denna kategori av pensionat i den mån de bedreves i
byggnad, som icke från början uppförts för pensionatsändamål.

Sveriges centrala hotell- och restaurangförening, som funnit den av byggnadsstyrelsen
verkställda omarbetningen innebära ett steg i rätt riktning, yttrar
vidare bland annat:

Föreningen delade byggnadsstyrelsens uppfattning att stadgan borde kunna
tillämpas på alla hotell och pensionat av viss storlek och att sålunda ingen uppdelning
i särskilda grupper efter storlek och beskaffenhet borde ske. Däremot
kunde föreningen icke inse det nödvändiga i att samtliga bestämmelser i stadgan
skulle behöva göras tillämpliga även på sådana anläggningar, som vore i
drift redan den 1 januari 1918. Det syntes föreningen vida lämpligare och
skäligare, att §§ 7, 8, 9, 11, 12, 13, 14, 16, 18 och 19, i fråga örn vilka byggnadsstyrelsen
föreslagit att visst anstånd skulle medgivas med genomförandet
av de däri angivna åtgärderna, icke alls gjordes tillämpliga å äldre hotell och
pensionat. Beträffande dessa borde i stället gälla, att länsstyrelsen hade att med
ledning av förslag, varom förmäldes i § 2 mom. 2 (därvid dock endast sakkunnig
myndighet borde få anlitas), i varje enskilt fall meddela föreskrifter, i
vilken omfattning och på vad sätt desamma borde undergå omändring i ändamål,
att nödigt skydd mot eldfara kunde beredas där boende personer. Meddelande
av dylika föreskrifter, vilket borde ske med ledning av de synpunkter,
riksdagen i sin skrivelse angivit, skulle dock icke få göras, förrän en viss
skälig tid, som torde behöva utsträckas till 15 år, förflutit, efter det stadgan
i dess omarbetade form trätt i kraft.

Övriga över förslaget hörda myndigheter och korporationer hava icke haft
något att erinra mot de av byggnadsstyrelsen uppdragna riktlinjerna för stadgans
omarbetning utan i stort sett anslutit sig därtill.

För min del har jag icke funnit anledning att frångå de riktlinjer, som
lagts till grund för byggnadsstyrelsens förslag. Den i § 33 länsstyrelse tillerkända
befogenheten att under viss förutsättning medgiva jämkning eller eftergift
från stadgans föreskrifter torde utgöra en tillräcklig garanti för att hänsyn
tages till i det särskilda fallet föreliggande förhållanden.

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 90 käft. (Nr 128.)

Departe ments chefen.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Byggnadsstyrelsen har därefter i sitt yttrande ingått på en detaljgranskning
av de särskilda paragraferna i avdelning II, i
anslutning vartill styrelsen föreslagit en ändrad formulering av de olika paragraferna,
i den mån styrelsen så funnit påkallat. Därvid säger sig styrelsen
hava tillämpat den av styrelsen förordade principen, att stadgans bestämmelser
borde modifieras i syfte att vinna en mera generell tillämpning. Vidare har
byggnadsstyrelsen föreslagit ändringar beträffande vissa stadganden, som enligt
styrelsens åsikt praktiskt taget icke rimligtvis kunna tillämpas på vare
sig befintliga eller blivande hotell och pensionat, ävensom beträffande bestämmelser,
som enligt styrelsens mening icke äro så tydligt avfattade, som erfordras,
för att de skola kunna likformigt tillämpas.

Jag övergår nu till behandlingen av de särskilda bestämmelserna i, det av
byggnadsstyrelsen uppgjorda, inom kommunikationsdepartementet bearbetadé
förslaget. Därvid vill jag erinra, att paragrafbeteckningen i byggnadsstyrelsens
förslag hänför sig till gällande lydelse av avdelning II. För de erinringar,
som framställts mot bestämmelserna i sistberörda förslag, kommer jag i
det följande att redogöra, i den män de föranlett mig att göra ändring i detsamma.

§ 6. § 6 innehåller förklaring av vissa i stadgan förekommande beteckningar.

Örn dessa har byggnadsstyrelsen yttrat, att de icke helt anslöte sig till mera
allmänt vedertagna begreppsbestämningar, men att det förelåge ett av särskilda
sakkunniga avgivet betänkande och förslag till normalbestämmelser rörande
brandteknisk klassindelning och begreppsbestämningar, vilket förslag efter
komplettering och ytterligare bearbetning borde fastställas, varefter de sålunda
fastställda beteckningarna borde komma till användning i stadgan.

Statens provning sanstalt har i sitt yttrande framhållit, att sistnämnda förslag
visserligen utgjorde en god grundval för en brandteknisk klassindelning
men att ett fastställande av en dylik klassindelning och nomenklatur icke
kunde ske, förrän åtminstone vissa material och konstruktioner brandprovats
i enlighet med normalbestämmelsernas anvisningar. Sedan ett planerat brandtekniskt
laboratorium vid provningsanstalten blivit uppfört, komme provningar
att där företagas, varefter provningsanstalten kunde närmare yttra sig örn
nyssnämnda förslag.

Enligt vad provningsanstalten sedermera meddelat, hava dylika provningar,
vilka pågått en längre tid, numera givit till resultat, att en brandteknisk klassindelning
av byggnadsmaterial och konstruktioner kunnat uppgöras i allmänna
drag. Denna klassindelning ligger till grund för bestämmelserna i förevarande
paragraf, sådan den nu utformats.

§§ 7 och 8. Örn §§ 7 och 8 yttrar byggnadsstyrelsen följande:

Dessa två paragrafer torde med hänsyn till sitt innehåll böra sammanslås
till en paragraf. I § 7 andra stycket förutsättes, att trähus får uppföras till
högre höjd än tre våningar. Då emellertid i de flesta byggnadsordningar äro
intagna föreskrifter örn att trähus endast får uppföras i två våningar, bottenvåningen
medräknad, jämte en till en tredjedel inredd vindsvåning, torde stad -

Kungl. May.ts proposition nr 123.

19

gandet icke komma att äga någon tillämpning beträffande samhällen, där byggnadsstadgan
för rikets städer är gällande. Enligt byggnadsstyrelsens mening
böra överhuvud taget, vad beträffar trähus, för hotell- och pensionatgäster avsedda
sovplatser icke få inrymmas i rum, som äro belägna högre än i andra
våningen. Detta skulle visserligen innebära en skärpning av nu gällande föreskrifter
vad beträffar hotell och pensionat å landsbygden, där inga bestämmelser
örn begränsning av våningsantalet i trähus hittills funnits, men detta torde
mer än väl uppvägas av den betydande lindring av de i § 8 intagna bestämmelserna
örn hotell- och pensionatlokalers brandhärdiga konstruktion, som
enligt styrelsens mening bör kunna medgivas med avseende å byggnader, uppförda
i två våningar, bottenvåningen därvid medräknad, jämte eventuellt en
till en tredjedel inredd vindsvåning. Med hänsyn till den relativa lättheten
att vid uppkommen eldsvåda utrymma ett tvåvåningshus torde det nämligen
icke vara påkallat att för byggnader med detta ringa våningsantal upprätthålla
fordran på brandhärdig konstruktion, vilket givetvis skulle medföra avsevärda
kostnader för innehavarna av flertalet i landsorten förlagda hotell
och pensionat, vilka många gånger äro inrymda i tvåvånings in- och utvändigt
oputsade trähus, eventuellt med vinden delvis inredd. Fordran på brandhärdig
konstruktion av det inre av tvåvåningsbyggnader torde sålunda kunna bortfalla,
dock under förutsättning att för hotell- eller pensionatgäst avsedd sovplats
icke får förläggas till i vindsvåning eventuellt inrett rum. Å andra sidan
bör i de fall, då fordran på brandhärdiga väggar och tak alltjämt skall gälla,
denna fordran avse icke blott själva sovrummen och utrymningsvägarna, utan
även övriga för hotell- och pensionatrörelsen använda utrymmen, såsom sällskapsrum,
matsal och kökslokaler. Den genom sammanslagningen av nuvarande
§§ 7 och 8 bildade nya paragrafen torde exempelvis kunna givas följande
lydelse:

»Hotell eller pensionat må inrättas i byggnad utan brandhärdig inredning
endast i det fall, att byggnaden är uppförd i allenast två våningar över källare,
eventuellt med vinden inredd till högst 1I3 av golvytan; i sådan byggnad
må dock icke såsom sovplats för hotell- eller pensionatgäst användas rum, beläget
högre än i andra våningen, bottenvåningen men ej källare eller souterrainvåning
däri medräknad.

Byggnader, i vilka hotell- eller pensionatrörelse drives, med flera våningar
än i föregående stycke sägs skola vara uppförda med ytterväggar och bärande
konstruktioner av tegel eller ur brandsäkerhetssynpunkt likvärdigt material.
I övrigt skola väggar och tak i för rörelsen använda utrymmen, trappor och
utrymningsvägar vara åtminstone brandhärdiga. Äro de för utrymning avsedda
trapporna av furu eller annat löst träslag, skola de på undersidan beklädas
med eldhärdigt material.

Utrymme under trappa må icke användas, med mindre detsammas väggar,
golv och tak äro av åtminstone brandhärdig konstruktion. I sådant utrymme
må icke under några förhållanden förvaras lätt antändbara ämnen.

I byggnad, varest hotell eller pensionat finnes inrättat, må, såvitt på innehavare
eller föreståndare för rörelsen ankommer, nattläger icke ens tillfälligtvis
anordnas å vindskontor eller å eljest oinredd vind.»

Mot byggnadsstyrelsens förslag hava från flera håll framställts invändningar.
Sålunda framhåller länsarkitekten i Stockholms län bland annat, att
kravet å brandhärdighet visserligen icke spelade någon större roll ur ekonomisk
synpunkt vid de jämförelsevis få nybyggnaderna för hotell- och pensionatändamål
men att det av byggnadsstyrelsen föreslagna förbudet mot
sovplatser för gäster högre upp än i andra våningen vore av stor betydelse i

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

fråga om de många befintliga hotell- och pensionatbyggnaderna, som redan hade
dylik anordning men saknade brandhärdig konstruktion. Beträffande de i
Stockholms län talrikt förekommande sommarpensionaten, där ofta hela vinden
i tvåvåningars byggnad vore inredd till sovplatser för gäster, skulle de föreslagna
bestämmelserna ofta verka förödande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar, att ehuru man ur brandsäkerhetssynpunkt
icke kan bestrida behovet av ett förhud mot att i trähus inrymma
sovplatser för hotell- och pensionatgäster i rum, som äro belägna högre än i
andra våningen, ett strängt genomförande av en sådan bestämmelse i fråga örn
hotell och pensionat, som vid hotellstadgans ikraftträdande redan voro i bruk,
i enstaka fall komme att verka oskäligt betungande för vederbörande hotelloch
pensionatinnehavare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar, att det kanske icke vore
så mycket att säga örn den föreslagna skärpningen i nu gällande bestämmelser,
i fall avsikten vore, att densamma skulle hava avseende enbart å hotell och
pensionat, som inrättades efter det de förändrade föreskrifterna trätt i kraft,
men att då meningen vore, att de skulle vinna tillämpning även på redan befintliga,
det förefölle som örn den av byggnadsstyrelsen förordade principen, att
stadgans bestämmelser borde modifieras i syfte att kunna vinna en mera generell
tillämpning, skulle kunna ur kostnadssynpunkt bliva synnerligen betungande
för redan befintliga hotell och pensionat. För undvikande av denna
olägenhet skulle det därför säkerligen i ett flertal fall bliva nödvändigt att
anlita dispensvägen.

Poliskammaren i Göteborg har ansett det vara fullt skäligt, örn från de av
byggnadsstyrelsen förordade bestämmelserna medgåves undantag för sådana
byggnader, i vilka vid tiden för den omarbetade stadgans ikraftträdande hotelleller
pensionatrörelse drives.

Brandchefen i Göteborg uttalar såsom sin mening att, örn en skärpning av
stadgans nuvarande bestämmelser skall komma till stånd, de nu i verksamhet
varande hotellen och pensionaten ovillkorligen böra fritagas.

Brandchefen i Örebro påpekar, att genom den föreslagna skärpningen en
mängd redan befintliga trevåningars sommarhotell bliva fullkomligt utdömda,
samt ifrågasätter, örn icke dessa hotell borde kunna få bibehållas under de
förutsättningar, som den nuvarande stadgan föreskriver.

Länsstyrelsen i Jämtlands län omnämner, att i länet finnas flera hotell och
pensionat, inrymda i trähus med tre våningar och så inrättade, att förbud mot
tredje våningens användning för hotelländamål knappast vore ekonomiskt förenligt
med rörelsens fortsättande, samt att de tillämnade föreskrifterna angående
ytterväggar m. m. endast med synnerligen stor svårighet torde kunna
ekonomiskt genomföras, framför allt då det gällde hotell och pensionat, som
endast kunde räkna på en kortvarig säsong, vilket vore förhållandet med många
av de för turister avsedda anläggningarna i länet.

Järnvägsstyrelsen har anfört, att styrelsen i en hel del järnvägshotell redan
för dryga kostnader låtit utföra de ombyggnadsarbeten, som jämlikt stadgan
påfordras, samt att, örn byggnadsstyrelsens förslag med dess skärpning av
gällande bestämmelser fastställdes, det skulle erfordras antingen att hotellen

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS. 21

ombyggdes eller ock att de två trappor upp belägna rummen avstängdes för
gäster, vilket i sin tur skulle innebära, att så gott som alla på hotellen redan
nedlagda kostnader för att göra desamma författningsenligt brandhärdiga,
skulle vara totalt bortkastade. Järnvägsstyrelsen ansåge sig visserligen kunna
utgå ifrån att, även örn byggnadsstyrelsens förslag skulle fastställas, dispens
skulle komma att lämnas järnvägsstyrelsen beträffande de hotell, som ombyggts
i full överensstämmelse med nuvarande hotellstadga, men ansåge, att
det vore lämpligare örn redan i den omarbetade stadgan uttryckligen fastsloges,
att hotellbyggnader, som äro i författningsenligt skick jämlikt 1917 års stadga,
icke behöva ändras på grund av bestämmelserna i den omarbetade stadgan.

Rent sakligt sett torde intet vara att invända mot ett förbud att inrymma
hotell eller pensionat i trevåningsträhus. Då i de flesta städer och stadsliknande
samhällen å landet, där dock i regel ett ordnat brandväsende finnes, icke
är tillåtet att uppföra trähus till högre höjd än två våningar, är det så mycket
mindre skäl att beträffande den egentliga landsbygden, vars brandskydd är i
mindre grad tillgodosett, medgiva inrättande av hotell eller pensionat i trevåningsträhus.
Jag har därför i princip anslutit mig till byggnadsstyrelsens
förslag. Betänkligheter mot detta förslag hava, såsom av de återgivna yttrandena
framgår, framförts huvudsakligen beträffande redan befintliga hotell
och pensionat. Jag medger gärna, att därutinnan fog finnes för de framställda
anmärkningarna. För att redan befintliga hotell eller pensionat icke skola
över hövan betungas av de nya bestämmelserna föreslår jag därför beträffande
dem införandet i § 33 av en särskild undantagsbestämmelse. Även hava
några smärre jämkningar vidtagits, varvid bestämmelserna tillika uppdelats
på två särskilda paragrafer.

I fråga örn § 9 bär byggnadsstyrelsen framhållit, att fordran på brandsäker
konstruktion av tak till källare torde kunna mildras vad beträffar tvåvåningars
trähus samt att de detaljerade bestämmelserna rörande invändig
källarnedgång torde böra förenklas och förtydligas. Vad byggnadsstyrelsen
föreslagit i fråga örn paragrafens lydelse har av mig godkänts med endast ett
par mindre ändringar utan saklig innebörd, varjämte, efter påpekande av brandcheferna
i Stockholm och Göteborg, i sista stycket mellan orden »brandhärdig»
och »självstängande» insatts orden »i fals tätt slutande», enär därförutan det
med brandhärdig dörr avsedda ändamålet icke uppnås.

Om § 10 har byggnadsstyrelsen anfört:

Det i första stycket intagna förbudet mot förläggning av hotell eller pensionat
i samma byggnad som fabrik o. d. torde skäligen icke behöva upprätthållas
i de fall, där de för de olika rörelserna använda lokalerna på ett brandsäkert
sätt avskiljas från varandra. I andra och tredje styckena stadgas, att
hotellokaler och andra i samma byggnad befintliga lokaler skola vara brandhärdigt
avskilda från varandra. Enligt detta stadgande skulle alltså exempelvis
i det fall, att pensionat är inrymt i de högre upp belägna våningarna i ett
större hyreshus, fordras, att samtliga dörrar till trapphus i våningarna under
pensionatet skola vara brandtrygga och självstängande. I tvåvåningars trähus
med hotell, inrymt i våningen en trappa upp, skulle vidare butik i bottenvåningen
icke få ha dörr till byggnadens förstuga under annan förutsättning

Departe ments chefen.

§ 9.

§ 10.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

än att dörren gjordes brandtrygg och självstängande. Det torde alltså möta
stora praktiska svårigheter att tillämpa ifrågavarande bestämmelse, åtminstone
vad beträffar mindre hotell eller pensionat. Bestämmelsen torde därför böra
omarbetas.

Fjärde stycket avhandlar rätten att anordna garage i byggnad, där hotell -eller pensionatrörelse bedrives. Bestämmelsen lägger hinder i vägen för inrymmande
av hotell eller pensionat i hyreshus, som har under gården inbyggt
garage, och bör densamma lämpligen omarbetas i överensstämmelse med de
av Kungl. Majit den 4 december 1925 utfärdade normalbestämmelsema rörande
anordnande av garage.

Byggnadsstyrelsen har därpå föreslagit en ny lydelse, vilken av mig godtagits
med endast några mindre ändringar av redaktionell natur, varjämte i fråga
örn garage tillagts viss föreskrift beträffande ventilationskanaler samt avfattningen
jämkats med hänsyn till att reglerande normalbestämmelser lära utfärdas
i anslutning till nya byggnadsstadgan, vilken från och med innevarande år
trätt i stället för 1874 års byggnadsstadga.

Beträffande § 11 har byggnadsstyrelsen anfört:

De båda utrymningstrappornas läge i förhållande till sovrum torde lämpligen
böra bestämmas så, att avståndet mellan sovrum och närmaste trappa icke må
överstiga 25 meter och att alla sovrum skola hava direkta och från varandra
skilda förbindelser med båda trapporna. Emellertid torde sistnämnda fordran
på två skilda förbindelser kunna eftergivas för den händelse att på annat sätt
två av varandra oberoende utrymningsvägar kunna anordnas från respektive
sovrum, exempelvis genom anbringande av nödbalkonger.

De i denna paragraf införda föreskrifterna rörande anbringande av målade
anslag äro mycket detaljerade. Med hänsyn till att anslagen äro vanprydande
på grund av den för desamma föreskrivna röda färgen, torde färgbestämmelsen
böra utgå och ersättas med en allmän föreskrift, att anslagen skola vara
på tydligt sätt målade. Ordet utgång (reservutgång) torde även böra anbringas
över utgång till det fria, i det fall sådan utgång eljest är svår att
finna.

Paragrafen torde exempelvis givas följande lydelse:

»För hotell- eller pensionatgäster avsedda sovrum, belägna i våningen 1
trappa upp eller högre, skola hava förbindelse med två av varandra fullt oberoende
utrymningstrappor med utgång till det fria. Dessa trappor, varav den
ena må tjäna såsom reservtrappa, skola vara så belägna, att avståndet mellan
sovrum och närmaste trappa icke överstiger 25 meter och att alla rum hava
direkta och från varandra skilda förbindelser med båda trapporna, såvida icke
på annat sätt två av varandra öberoende utrymningsvägar kunna anordnas.

Uttrycket ’det fria’ inbegriper i den mening det användes i denna stadga
icke gårdsplan, som icke står i omedelbar förbindelse med gata eller allmän
plats.

På dörren till reservutgång skall vid pass 1.50 meter över golvplanet med
bokstäver örn 60 mm höjd på tydligt sätt målas ordet Reservutgång. Är dörrens
ställning icke vinkelrät mot korridors längdriktning, skall berörda anvisning
på nu angivet sätt därjämte målas på skylt, som vid trappnedgången i
varje våning skall uppfästas vinkelrätt mot korridors längdriktning.

På dörren till huvudtrappans övre mynning i varje våning skall ock, på sätt
nu är sagt, målas ordet Utgång.

På dörren till utgång (reservutgång) till det fria skall även, på sätt ovan
är sagt, målås ordet Utgång (Reservutgång) i det fall, att utgång icke på annat
sätt är tydligt markerad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

23

Spiraltrappa må icke genombryta mer än en mellanbotten och får icke stå
i omedelbart sammanhang med korridor eller trapphus.

Varje för byggnadens utrymning avsedd trappa skall på båda sidor hava en
säkert fästad ledstång utan fria ändar.»

I anledning av gjorda uttalanden i de inkomna utlåtandena har jag, delvis
efter samråd med vederbörande i byggnadsstyrelsen, låtit dess förslag undergå
vissa ändringar. I annat sammanhang har byggnadsstyrelsen framhållit, att
det är relativt lätt att vid en uppkommen eldsvåda utrymma ett tvåvåningshus.
Det torde icke heller vara erforderligt att kräva två trappor, då sovrummen
icke äro belägna högre upp än i andra våningen. Jag bär därför ansett
det vara tillräckligt med en föreskrift, att sovrum, belägna två trappor upp
eller högre, skola hava förbindelse med två trappor. I samband härmed har
för att vinna ökad klarhet en omredigering av texten i första och andra styckena
företagits.

I detta sammanhang bör angivas vad byggnadsstyrelsen anfört beträffande
§ 19:

Föreskriften örn nödbalkong till sovrum, belägna högre än i andra våningen,
i byggnad, där trappor och dessas omfattningsväggar icke äro utförda i brandsäker
konstruktion, torde kunna utgå, då, enligt vad styrelsen förut föreslagit,
sovrum icke må i dylik byggnad förläggas högre än i andra våningen, bottenvåningen
därvid medräknad. Däremot torde i denna paragraf böra införas
föreskrift örn skyldighet att anbringa nödbalkong för rum, som icke i enlighet
med vad som i § 11 föreskrives har direkta och från varandra skilda förbindelser
med två utrymningstrappor. I övrigt torde nödbalkong icke behöva
förekomma annat än i de fall, då länsstyrelsen kan finna detta erforderligt
med hänsyn till att byggnad, där hotell eller pensionat är inrymt, är belägen
på landet å ort, där byggnadsstadgan och brandstadgan för rikets städer icke
tillämpas, samt dessutom då länsstyrelsen kan finna det påkallat att i samband
med beviljande jämlikt § 33 av eftergifter från stadgans bestämmelser
föreskriva anbringandet av nödbalkonger. Nödbalkongs räcke bör hava en
höjd av minst 90 cm i stället för 80 cm. Däremot torde det vara tillfyllest
med endast en stege från nödbalkong.

Paragrafen torde givas exempelvis följande ändrade lydelse:

»Äro sovrum i hotell eller pensionat belägna högre än i andra våningen, bottenvåningen
men ej källare eller souterrainvåning därvid medräknad, samt så
belägna att de icke hava direkta och från varandra skilda förbindelser med
två utrymningstrappor, skall på Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning
ankomma, huruvida de skola förses med nödbalkong.

Beträffande hotell eller pensionat på landet å ort, där byggnadsstadgan och
brandstadgan för rikets städer icke tillämpas, skall jämväl på Kungl. Maj:ts
befallningshavandes prövning ankomma, huruvida nödbalkonger skola anordnas
utanför de sovrum, vilka äro belägna högre än i andra våningen, bottenvåningen,
men ej källare eller souterrainvåning därvid medräknad.

Nödbalkong, som bör hava fri gångbana av minst 50 centimeters bredd och
räcke av minst 90 centimeters höjd, skall vara försedd med fast stege till nedanför
varande nödbalkong eller till marken. Sådan stege skall om möjligt anbringas
på sådant avstånd från vägg, att nedstigandet kan ske mellan stegen
och väggen, och får stege icke anbringas framför fönsteröppning.»

Då anordnandet av nödbalkong är att anse såsom ett under vissa förhållanden
godtagbart alternativ till det i § 11 uppställda kravet på två utrymningstrappor,
har första stycket i byggnadsstyrelsens förslag till § 19 inarbe -

Departe

ments chefen.

Departe ments chefen.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

§ 12.

Departe ments chefen.

§ 13.

tats i § 11. Andra stycket i byggnadsstyrelsens förslag till § 19 har av miguteslutits.
Det torde nämligen icke vara erforderligt med nödbalkong i stenhus,
som hava två utrymningstrappor, även örn byggnaden är belägen å ort,
där byggnadsstadgan och brandstadgan icke tillämpas. Tredje stycket har
jag ansett lämpligen böra överföras till §11. Då det ofta torde möta svårigheter
att anbringa ordet Utgång (Reservutgång) på själva dörren och ändamålet
därmed kan tillgodoses lika väl, örn placeringen sker ovanför dörren, har
valrätt mellan båda sätten införts. Det har även synts mig böra medgivas
att på annat sätt än genom målning anbringa anvisningen. Därmed avses, att
skyltar i stället kunna uppsättas. Föreskriften att viss höjd över golvplanet
skall iakttagas kan ofta vara svår att efterfölja och torde för övrigt icke vara
av någon betydelse, varför den fått utgå. I fråga örn bokstävernas höjd har
det synts mig lämpligt att bestämma densamma till minst 45 millimeter.

Örn § 12 anför byggnadsstyrelsen:

Fordran att dörrar mot trappa skola vara pardörrar torde icke behöva upprätthållas,
allra helst enkeldörrar numera mest komma till användning. Deu
angivna regelanordningen torde icke heller med fog kunna påfordras annat
än i mycket stora anläggningar, och torde även där kunna ersättas med andra
betryggande anordningar. Bestämmelse rörande ytterdörrar torde även böra
inflyta i denna paragraf. Paragrafen bör exempelvis få följande ändrade
lydelse:

»Trappa och i förbindelse därmed stående hall eller förstuga skall på lämpligt
sätt avstängas från dit utmynnande korridorer, antingen genom insatt
skiljeväggsparti med erforderliga dörrar eller medelst i korridorerna inpassade
dörrar.

Nu nämnda dörrar skola vara självstängande och tätt slutande, antingen
s. k. balansdörrar eller också utåtgående dörrar med anslag mot tröskel av
högst 38 millimeter i höjd samt med inåt avfasad kant.

Pardörrar må ej vara försedda med kantreglar utan böra i stället hava en
ändamålsenlig stängningsanordning, som lätt öppnas vid ett enda grepp.

Ytterdörrar skola vara utåtgående och lätta att öppna inifrån.»

I byggnadsstyrelsens förslag till paragrafens lydelse har första punkten omredigerats
i syfte att få en klarare bild av vad som åsyftas. Den i andra
punkten av paragrafen i dess nuvarande lydelse förekommande bestämmelsen,
vilken av byggnadsstyrelsen uteslutits, har insatts i förslaget, i viss mån omarbetad.
Bestämmelsen torde nämligen, såsom från brandskyddshåll påpekats,
hava sin stora betydelse ur utrymningssynpunkt, i det att den förhindrar, att
ett dörrparti placeras alldeles intill första trappsteget. En dylik anordning
medför givetvis vissa risker. Slutligen har jag ansett lämpligt att för vinnande
av likformighet här intaga vissa bestämmelser från 16 § i ett denna dag
för riksdagen framlagt förslag till förordning med vissa bestämmelser angående
biografer och filmförevisning. Förbudet mot kantreglar har jag ansett icke
böra bibehållas, sedan brandchefen i Stockholm påpekat, att detsamma icke är
erforderligt.

Beträffande § 13 har byggnadsstyrelsen yttrat, att den föreskrivna anordningen
med rökluckor svårligen kunde genomföras beträffande hotell eller pensionat
i större hyreshus, och väl knappast torde vara erforderlig i tvåvånings -

Kungl. Majlis proposition nr 128.

25

hus med brandsäker trappa, försedd med direkt fönster. Endast i större hotellkomplex
kunde enligt styrelsens mening en sådan anordning i vissa fall anses
ur brandsäkerhetssynpunkt vara motiverad.

Den av byggnadsstyrelsen föreslagna lydelsen av paragrafen har av mig
godtagits med endast några mindre jämkningar av redaktionell art.

I sitt förslag till lydelse av § 14 har byggnadsstyrelsen i första stycket för § 14.
vinnande av överensstämmelse med gällande byggnadspraxis utbytt det i nu
gällande lydelse av stadgan förekommande ordet »brandhärdig» mot »brandsäker»,
varjämte styrelsen formulerat tredje stycket, som företrädesvis syftar
på så kallade mathissar, på följande sätt: »Schakt för mindre hiss, som genombryter
endast en mellanbotten, må utföras i brandhärdig konstruktion.» Denna
formulering anser byggnadsstyrelsen vara att föredraga framför den nu gällande,
då genom meddelandet av en bestämd föreskrift rörande anordnandet av
dylik hiss det undvikes, att, såsom nu är händelsen, frågan för varje fall måste
göras beroende av myndighets prövning.

Någon anledning till skärpning av den nu gällande bestämmelsen att hissschakts
väggar och tak skola vara åtminstone brandhärdiga synes mig emellertid
icke föreligga. Jag har därför icke gjort ändring i densamma. Av enahanda
skäl har jag bibehållit tredje stycket i dess nuvarande lydelse. Däremot
har jag dels uteslutit föreskriften, att schaktets dörrar eller luckor skola
vara självstängande, enär desamma av praktiska skäl aldrig torde utföras i
dylik konstruktion, dels ock ersatt ordet »rökfritt» med »i fals tätt». I fråga
om anledningen till sistnämnda ändring hänvisar jag till vad jag anfört under
§ 9.

I fråga örn § 15 har byggnadsstyrelsen ansett det böra föreskrivas, att sov- § 15.
rumsdörr skall anordnas så, att den icke förorsakar störande buller, varför
styrelsen föreslagit, att ordet »tystgående» insättes före orden »mekanisk anordning».
En dylik föreskrift anser jag emellertid icke hava sin plats i en
stadga av förevarande beskaffenhet. Vidare har byggnadsstyrelsen ansett
paragrafen böra kompletteras med förbud mot glasfyllning i dörren ävensom
med bestämmelse, att sekundärt fönster med vanligt glas icke må anordnas i
korridorvägg mot sovrum. Avsikten med dörrstängare, nämligen att rök fran
brinnande rum skall hindras att uttränga i korridorer, syntes fordra en sådan
komplettering. I denna del ansluter jag mig till byggnadsstyrelsens förslag.

Åt § 16 har av byggnadsstyrelsen givits en mindre detaljerad formulering, § 16.
som jag godtagit med ett förtydligande tillägg.

Aven § 17 har erhållit en förenklad avfattning. Byggnadsstyrelsens förslag § 17.
till paragrafens lydelse har av mig godkänts, dock har jag ansett lämpligt
att i paragrafen även införa ett bestämt förbud mot att i utrymningsväg anordna
ett ensamt liggande trappsteg. Enahanda förbud förekommer i 13 §
i förslaget till förordning med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning.

I § 18 har byggnadsstyrelsen, som anser, att trappas fria bredd icke bör § 18.
räknas intill befintlig ledstång utan mellan trappans väggar, föreslagit därav

26

Kungl. Maj ris proposition nr 123.

§ 19.

$ 20.

Departe ments chefen.

betingad ändring. Häremot synes mig intet vara att erinra. Emellertid
torde till paragrafen även böra göras ett tillägg, innehållande föreskrift örn
den minsta bredd en i utrymningsväg befintlig dörr skall hava. Det angivna
mattet, 90 centimeter, motsvarar bredden på en vanlig enkeldörr.

I detta sammanhang bör jag kanske anmärka, att de föreskrivna måtten
hava avseende endast å hotell och pensionat såsom sådana. Äro i desamma
inrymda samlingslokaler (festivitetsvåningar o. d.), är det givet, att de särskilda
föreskrifter, som därom framdeles kunna komma att gälla, skola vara
bestämmande.

Angående § 19 i dess nu gällande lydelse hänvisar jag till vad jag anfört
under § 11.

Det i nuvarande § 20, som motsvarar den föreslagna § 19, uppställda förbehållet,
att, därest roterande svängdörrar förekomma, i närheten skall finnas
ännu en städse användbar utgång, har byggnadsstyrelsen ansett icke vara av
behovet påkallat och vara svårt att upprätthålla, varför detsamma borde
bortfalla. Förbudet mot förvaring av reseffekter och dylikt efter mörkrets
inbrott i förstugor och korridorer m. m. har byggnadsstyrelsen funnit böra utgå
ur stadgan, såsom varande en ren ordningsföreskrift.

I förra fallet kan jag dela byggnadsstyrelsens uppfattning men icke i det
senare. För ett hastigt utrymmande av hotellets eller pensionatets lokaler
är det nämligen av vikt att utrymningsvägarna äro fria. Jag har därför bibehållit
den nu gällande bestämmelsen om förbud. I övrigt har jag biträtt byggnadsstyrelsens
förslag till paragrafens lydelse, dock med den ändring att orden
»korridorer eller liknande passager» utbytts mot »utrymningsväg», varjämte
ordningen mellan paragrafens nuvarande fyra stycken omkastats, så att första
och fjärde styckena, vilka innehålla enbart ordningsföreskrifter, förts samman
och placerats efter de båda övriga.

Vissa i nuvarande § 21 intagna detaljföreskrifter har byggnadsstyrelsen
ansett vara onödiga. Detta vore fallet med bestämmelsen örn anordnandet av
en uppstående kant på plåt under kamin, vilken kant dessutom kunde bliva
hinderlig vid t. ex. en hastig utrymning av lokalen, samt med bestämmelsen att
kamin, som anbragts i korridor eller liknande utrymme, skulle omgivas av
metallräcken. Byggnadsstyrelsen har därför i sitt förslag till paragrafens
lydelse uteslutit nyssnämnda båda bestämmelser, varförutom förbudet mot att
täcka golvet med matta eller belamra detsamma med lätt antändbara föremål
och att uppställa dylika nära eldstadsöppningen icke medtagits samt det i
fjärde stycket förekommande ordet »obrännbart» utbytts mot »eldsäkert». I
övrigt har byggnadsstyrelsen bibehållit den nu gällande lydelsen.

De av byggnadsstyrelsen gjorda uteslutningarna synas mig vara befogade.
Jag har därför icke funnit anledning att därutinnan frångå byggnadsstyrelsens
förslag. Detta har emellertid i övrigt underkastats viss omarbetning.
Därvid hava de nu på skilda håll i paragrafen förekommande rent tekniska
bestämmelserna samt ordningsföreskrifterna sammanförts var för sig. I stället
för den nu förekommande vaga bestämmelsen, att skorstenar och eldstäder
m. m. skola på ett mot eldfara betryggande sätt skiljas från trävirke, har ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

27

visst minsta avstånd angivits, inom vilket trävirke icke får finnas. I hotell
•och pensionat av enklare beskaffenhet finner man icke så sällan, att det från
en kamin ledande plåtröret icke direkt utan i en eller flera slingor dragits
fram till skorstenen. Ändamålet därmed är att draga största möjliga nytta
av värmet hos förbränningsgaserna. Då emellertid en dylik anordning är i
hög grad eldfarlig, har förbud däremot stadgats. Den nu i paragrafens fjärde
stycke förekommande bestämmelsen att såväl fast som flyttbar kok- eller värmeapparat
vid begagnandet skall vara uppställd på obrännbart underlag torde
behöva modifieras. Det kan näppeligen vara nödvändigt att uppställa en elektrisk
spis på ett obrännbart eller eldsäkert underlag. I ännu högre grad gäller
detta örn ett varmvattenelement, som ju är att anse såsom en fast värmeapparat.
Fasta kok- eller värmeapparater äro, i den mån de kunna anses medför
fara för eldsvåda, att hänföra till eldstäder; i fråga örn rörliga sådana
torde icke vara lämpligt att giva annat än rena ordningsföreskrifter. Med
beaktande av de av mig nu anförda synpunkterna har fjärde stycket omformulerats.

Nuvarande § 22 har byggnadsstyrelsen föreslagit skola helt utgå, då det § 21
vore tillfyllest med i övrigt gällande bestämmelser rörande sotning såväl beträffande
samhällen, där brandstadgan ägde tillämpning, som å landsbygden.

Denna byggnadsstyrelsens uppfattning har väckt gensagor särskilt från
brandskyddshåll. Det har därvid framhållits, att då en större del hotell och
pensionat läge å områden, för vilka brandstadgan icke ägde ovillkorlig tilllämpning,
det vore ofrånkomligt, att i brandsäkerhetens intresse de nu gällande
föreskrifterna bibehölles. Då även jag är av samma mening, har paragrafen
— med beteckning § 21 — fått kvarstå i oförändrad avfattning.

Efter samråd med sakkunnig inom byggnadsstyrelsen har jag ansett vara § 22
av behovet påkallat, att i stadgan införa särskilda föreskrifter angående inom
hotell och pensionat förekommande elektriska ledningar och apparater. Dessa
föreskrifter hava upptagits under § 22, vilken paragraf erhållit en särskild
överskrift.

Enligt byggnadsstyrelsens åsikt kunna de i § 23 förekommande detalje- § 23
rade måttbestämmelserna rörande det minsta avstånd från hänglampor, varå
brännbara föremål få anbringas, utgå. I enlighet med vad byggnadsstyrelsen
föreslagit under § 10 beträffande fabrik och dylikt har styrelsen ansett,
att anläggningar för framställningar och förvaring av gas kunna få förekomma
inom byggnad, där hotell eller pensionat drives, under förutsättning
att de för anläggningen använda lokalerna brandsäkert avskiljas från övriga
lokaler i byggnaden.

Byggnadsstyrelsens förslag till paragrafens lydelse har med någon jämkning
av mig godtagits.

Örn § 24 har byggnadsstyrelsen anfört: § 24

I likhet med vad byggnadsstyrelsen föreslagit med avseende på de i § 11
föreskrivna skyltarna torde även färgföreskrifterna beträffande de i § 24 avsedda
skyltarna utgå och ersättas med en allmän föreskrift, att skyltarna skola
vara på tydligt sätt målade. Den föreskrivna cirkelformiga målade beteck -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Departe ments chefen.

§ 25.

§ 26.

§ 27.

§ 28.

§ 29.

ningen vid plats, där nödljus skall anbringas, torde sakna praktisk betydelse,
varför densamma, som dessutom är vanprydande, bör uteslutas. Reservanordr
ning vid elektrisk nödbelysning är mången gång tekniskt svår att genomföra
och torde icke vara av behovet strängt påkallad. Vidare torde ordet nödbelysning
(nödljus) lämpligen böra utbytas mot ordet »reservbelysning».

I den av byggnadsstyrelsen föreslagna lydelsen av paragrafen har jag icke
gjort annan ändring än att, i likhet med vad som skett i § 11, det medgivits
att på annat sätt än genom målning anbringa anslagsskylten, varjämte bestämmelserna
om reservbelysning jämkats i viss anslutning till motsvarande bestämmelser
i förut omnämnda förslag till förordning med vissa bestämmelser
angående biografer och filmförevisning.

I likhet med byggnadsstyrelsen anser jag ingen ändring böra företagas i
§ 25.

Byggnadsstyrelsen har ansett § 26 böra för vinnande av likformighet med
§ 27 kompletteras med föreskrift att platsen för assuransspruta skall utmärkas
genom på väggen målat anslag.

I byggnadsstyrelsens förslag till paragrafens lydelse har jag företagit, förutom
några mindre redaktionella jämkningar, enahanda ändring som i § 24, varjämte,
efter förslag från brandskyddshåll, dels det nu i paragrafen förekommande
ordet »minst» utbytts mot »omkring», enär erfarenheten givit vid
handen, att assuranssprutor komma till användning, vilka äro så tunga, att de
endast med svårighet kunna förflyttas av en person, dels ock föreskrivits, att
anslaget skall innehålla ordet Brandredskap.

I § 27, som av byggnadsstyrelsen föreslagits skola bibehållas oförändrad,
har vidtagits enahanda ändring som i § 24.

I anslutning till de av byggnadsstyrelsen beträffande §§ 7 och 8 föreslagna
ändringarna har styrelsen ansett åt § 28 böra givas följande ändrade lydelse:

»Inom hotell eller pensionat, där utrymningstrapporna med deras väggar och
tak icke äro brandsäkra, skall i varje sovrum, så framt det är beläget högre än
i bottenvåningen och saknar nödbalkong, ständigt finnas upphängd och färdig
till användning en livräddningslina, försedd med bromsinrättning och livbälte,
allt av lämplig konstruktion.»

I detta förslag har jag ej gjort annan ändring än att jag tillagt en föreskrift,
att livräddningslinan skall vara av sådan längd, att den räcker ned till
marken. Det lär nämligen hava förekommit, att så ej varit fallet.

I fråga örn § 29 har det synts byggnadsstyrelsen böra tagas under närmare
övervägande, huruvida paragrafen bör bibehållas, då det torde vara uppenbart,
att de däri föreskrivna anslagen icke göra den nytta, som med desamma avses.
Även om denna byggnadsstyrelsens uppfattning kan hava fog för sig, torde
anslagen likväl icke vara helt utan betydelse. Att under sådana förhållanden
utesluta paragrafen har jag ansett icke vara tillrådligt. Från många håll har
också av angivna skäl påyrkats, att paragrafen kvarstår. I densammas andra
stycke har emellertid inflickats en bestämmelse, att i de ordningsföreskrifter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

29

som genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg skola tryckas, skall
upptagas jämväl vad stadgan föreskriver i ordningshänseende.

I § 30 föreskrivas två årliga besiktningar. Enligt byggnadsstyrelsens mening
skulle det vara tillfyllest med allenast en besiktning. Utav de myndigbeter,
som särskilt yttrat sig härom, har flertalet varit av samma åsikt som
byggnadsstyrelsen. Då jag också ansluter mig därtill, har i paragrafen stadgats,
att besiktning skall ske minst en gång årligen.

Under hänvisning till vad byggnadsstyrelsen föreslagit beträffande nuvarande
§ 22, har styrelsen påpekat, att § 31 skall undergå därav betingade ändringar.
Då emellertid § 22 fått under paragraf nummer 21 kvarstå oförändrad
i stadgan, följer därav, att ingen ändring skall företagas i § 31.

I fråga örn § 32 yttrar byggnadsstyrelsen:

I denna paragraf föreskrives, bland annat, att de i stadgans nuvarande § 8
första och andra styckena meddelade allmänna bestämmelser örn brandhärdig
konstruktion beträffande till hotell eller pensionat upplåtna lokaler icke skola
äga tillämpning å hotell eller pensionat, som äro avsedda att samtidigt härbärgera
högst 15 gäster och innehålla högst 8 därför avsedda rum, såvitt dessa
hotell eller pensionat äro inrymda antingen i byggnad örn högst två våningar,
bottenvåning men ej källar- eller souterrainvåning därvid medräknad, eller,
där byggnaden är uppförd i mer än två våningar, i allenast de två lägsta våningarna
eller delar därav. Denna undantagsbestämmelse torde böra utgå, då
enligt den genom den av styrelsen föreslagna sammanslagningen av de nuvarande
§§ 7 och 8 bildade nya paragrafen brandhärdig konstruktion överhuvud
taget icke erfordras beträffande tvåvåningshus, där hotell eller pensionat äro
inrymda, och då under alla förhållanden enligt styrelsens mening till högre
höjd uppförda byggnader böra, därest hotell eller pensionat där skall drivas,
vara på brandhärdigt sätt inredda. Med hänsyn till sistnämnda fordran torde
emellertid övriga i § 32 intagna undantagsbestämmelser böra utsträckas att
gälla alla hotell eller pensionat av den i paragrafen angivna storlek, vare sig
de äro inrymda i första eller andra våningen eller högre upp. Vidare får byggnadsstyrelsen
föreslå, att storleken å hotell och pensionat allenast uttryckes
med angivande av det högsta antal gäster hotellet eller pensionatet är avsett
att samtidigt härbärgera. En ökning av antalet för gäster avsedda rum över 8
med bibehållande av nyss angivna maximiantal gäster kan nämligen icke anses
medföra någon ökad brandrisk utan snarare tvärtom. Paragrafen torde lämpligen
kunna givas exempelvis följande ändrade lydelse (här har stadgans nuvarande
paragrafnummer bibehållits) : »Vad här ovan i § 9, § 10. andra och
tredje styckena samt §§ 11, 12, 13, 14, 15, 17, 19, 24, 25 och 27 stadgas skall
icke äga tillämpning å hotell eller pensionat, som är avsett att samtidigt härbärgera
högst 15 gäster. I fråga om hotell eller pensionat, varom nu är sagt,
har Kungl. Maj:ts befallningshavande att oberoende av förenämnda stadganden
med ledning av förslag, varom i § 2 mom. 2 förmäles, föreskriva vidtagande
av de åtgärder, som till skydd mot eldfara kunna anses erforderliga.»

Byggnadsstyrelsens motivering för sitt förslag att storleken å hotell och
pensionat skall uttryckas allenast med angivande av det högsta antal gäster,
hotellet eller pensionatet är avsett att samtidigt härbärgera, har, särskilt från
brandchcfshåll, gjorts till föremål för kritik. Då denna kritik synes mig vara
berättigad, har jag i förevarande hänseende bibehållit paragrafens nuvarande

§ 30.

§ 31.

§ 32.

Departe ments chefen.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

lydelse. I övrigt har jag i huvudsak anslutit mig till byggnadsstyrelsens förslag,
dock med den ändring att antalet gäster i analogi med en liknande bestämmelse
i § 4 i stadgan satts till sexton.

§ 33. Åt § 33 har byggnadsstyrelsen ansett lämpligen böra givas en förenklad:
formulering, i huvudsak överensstämmande med de i städernas byggnadsordningar
vanligen förekommande allmänna undantagsbestämmelserna.

Såsom första moment i paragrafen har jag infört den undantagsbestämmelse,
varom jag talat vid redogörelsen för innehållet i § 7. Andra momentet i § 33
överensstämmer med byggnadsstyrelsens förslag till paragrafens lydelse med
endast en mindre ändring till förekommande av feltolkning. I detta sammanhang
anser jag mig böra framhålla, att den avfattning, paragrafens andra moment
nu erhållit, icke är ämnad att utgöra någon ändring i sak, utan att de omständigheter,
vartill enligt paragrafens nu gällande lydelse hänsyn skall tagas,
fortfarande skola vara bestämmande vid avgörande av frågan om eftergift eller
jämkning skall medgivas.

Ansvars- Den föreslagna lydelsen av avdelning II föranleder vissa ändringar i de uti
es amme ser. g förekommande paragrafhänvisningarna. Samtidigt med att dessa ändringar
vidtagits, hava samtliga bötesbestämmelser anpassats efter det från den
1 januari 1932 gällande dagsbotssystemet.

Övergångs bestämmelser.

I fråga om övergångsbestämmelserna har byggnadsstyrelsen anfört:

En omarbetning av avdelning II i stadgan i enlighet med vad byggnadsstyrelsen
föreslagit är givetvis ägnad att underlätta stadgans efterlevnad och sålunda
möjliggöra densammas tillämpning utan större eftergifter. Likväl kommer
tillämpningen av de modifierade bestämmelserna att medföra stora engångskostnader
för innehavare av hotell eller pensionat, vilka redan varit i
drift den 1 januari 1918 och beträffande vilka de i stadgan angivna mera omfattande
atgärdema hittills icke behövt genomföras. Med hänsyn härtill är
det önskvärt, att innehavare av dylika hotell och pensionat beredas möjlighet
att fördela sagda kostnader under en längre följd av år, varför sådana övergångsbestämmelser
lämpligen böra meddelas, att med skyldigheten att genomföra
de i §§ 7 och 8, 9, 11, 12, 13, 14, 16, 18 och 19 angivna åtgärderna bör
kunna få anstå intill 10 år efter ett eventuellt ikraftträdande av stadgan i dess
omarbetade form. Övriga i avdelning II intagna föreskrifter torde lämpligen
böra vara fullgjorda inom ett år efter sistnämnda tidpunkt.

menis-'' 1 likhet mecl byggnadsstyrelsen anser jag, att innehavare av hotell eller penchefen.
sionat, vilket varit i drift redan den 1 januari 1918, bör erhålla en viss tidsfrist
för genomförandet av de anordningar, varom stadgas i avdelning II i
förslaget. Jämväl torde innehavare av hotell eller pensionat, vilket tillkommit
efter den 1 januari 1918 och är i drift, då de nya bestämmelserna skulle träda
i kraft, böra medgivas skälig frist för genomförandet av de -— med avseende å
sådant hotell eller pensionat jämförelsevis oväsentliga — anordningar, som
föranledas av berörda bestämmelser. Huruvida beträffande de mera omfattande
anordningarna fristen behöver, såsom byggnadsstyrelsen föreslagit, utsträckas
ända till tio år, kan däremot sättas i fråga. Från flera håll har
föreslagits en förkortning av övergångstiden, i regel fem år. För min del an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

31-

ser jag det vara tillräckligt, att fristen med avseende å sistnämnda anordningar
bestämmes till utgången av år 1937; jag vill erinra, att i de övergångsbestämmelser,
som funnos i stadgan vid dess utfärdande, i detta hänseende föreskrivits
en tidsperiod av fem år. Beträffande övriga anordningar, som skola genomföras,
torde i anslutning till byggnadsstyrelsens förslag övergångstiden böra
bestämmas till utgången av år 1933.

I förevarande sammanhang torde jag slutligen få anmäla en den 31 maj
1929 dagtecknad skrivelse från länsstyrelsen i Älvsborgs län, i vilken länsstyrelsen
anfört, bland annat, följande:

Enligt stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse tillkomme
länsstyrelsen vissa befogenheter beträffande sådan rörelse. Länsstyrelsen
skulle pröva ansökningar örn tillstånd att bedriva hotell- eller pensionatrörelse
och länsstyrelsen skulle i vissa avseenden kontrollera verksamheten.
Denna kontroll avsåge särskilt att tillse, att de lokaler, där verksamheten bedreves,
uppfyllde vissa i stadgan detaljerat angivna fordringar beträffande
skydd mot eldfara. En verksamhet, som hade många beröringspunkter med
vanlig hotell- eller pensionatrörelse, vore sjukvårdande verksamhet. Någon
fast gräns mellan ett pensionat och en anstalt för sjukvård funnes icke. Det
finge bero på prövning i det enskilda fallet. När vederbörande kunde åberopa
ett intyg från medicinalstyrelsen, att i det omtvistade fallet medicinalstyrelsen
ansåge, att en sjukvårdsinrättning förelåge, kunde länsstyrelsen icke tillämpa
hotellstadgan. Därigenom bleve också etablissemanget, åtminstone örn det vore
beläget på landsbygden, praktiskt taget fritt från all kontroll ur eldfaresynpunkt.
Onekligen kunde på så sätt ganska stötande situationer uppkomma.
Enligt länsstyrelsens förmenande förelåge här en inkonsekvens i lagstiftningen,
som länsstyrelsen på grund av erfarenhet av aktuella fall velat bringa
till Kungl. Maj:ts kännedom och övervägande.

Över denna skrivelse infordrades yttranden från åtskilliga myndigheter.

Emellertid lärer genom tillkomsten av stadgan den 29 maj 1931 (nr 172)
angående enskilda sjukhem och förlossningshem den fråga, som av länsstyrelsen
sålunda berörts, hava kommit i förändrat läge. Enligt § 7 i nämnda
stadga är enskilt sjukhem och förlossningshem, som i densamma avses, underkastat
inspektion, och finnes därvid uppenbara missförhållanden föreligga,
äger medicinalstyrelsen jämlikt § 8 förbjuda den, som driver hemmet, att fortsätta
därmed. Att vid dylik inspektion skall tillses jämväl, att ur brandskyddssynpunkt
erforderliga åtgärder vidtagits, torde icke vara tvivel underkastat.

Syftet med länsstyrelsens omförmälda skrivelse lärer därför numera vara tillgodosett.

Departementschefen uppläser härefter i ett sammanhang förslaget örn ändring
i vissa delar av stadgan angående hotell- och pensionatrörelse samt anför
därpå ytterligare:

I likhet med vad som skedde före utfärdandet av nämnda stadga, torde riksdagen
böra beredas tillfälle att yttra sig över det föreliggande förslaget.

Jag hemställer därför,

att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens yttrande
över ifrågavarande författningsförslag, med förklarande där -

32

Kungl. Majlis proposition nr 123.

vid, att Kungl. Majit vill, efter mottagande av riksdagens
svar, företaga den slutliga prövningen av samma förslag och
meddela det beslut, som därav föranledes.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Waldemar Wiens.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

320339