Kungl. Maj-.ts proposition nr 118.

1

Nr 118.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående uppförande
av en sjukhuspaviljong vid garnisonssjukhuset
i Boden m. m.; given Stockholms slott den 19
februari 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Rundqvist.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gaede, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Rundqvist:

Uti skrivelse till Kungl. Majit den 1 oktober 1929 har Norrbottens läns
landsting hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärd för beredande vid
garnisonssjukhuset i Boden av ökad möjlighet för vård av personer, lidande
av reumatiska sjukdomar, samt i sådant syfte föreslagit uppförande av en
paviljong vid sjukhuset för emottagande av dylika patienter. Länsstyrelsen i
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 94 käft. (Nr 118.) 892 82

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Norrbottens län har med skrivelse den 4 i nyssnämnda månad till Kungl. Maj:ts
prövning överlämnat berörda framställning samt därvid tillstyrkt densamma
under hänvisning till de avsevärda fördelar, som förslagets realiserande innebure
för länet.

Innan jag övergår till en närmare redogörelse för landstingets framställning
samt den utredning jämte förslag, som av vederbörande över framställningen
hörda myndigheter framlagts i ärendet, torde jag med avseende å det
samarbete mellan militär och civil sjukvård, som för närvarande äger rum vid
garnisonssjukhuset i Boden, få erinra örn följande.

Sedan till Kungl. Maj:t inkommit framställningar, avseende utvidgning av
garnisonssjukhuset i Boden, varigenom å sjukhuset skulle kunna i erforderlig
omfattning beredas lasaretts- och epidemisjukvård åt den civila befolkningen
i Boden och trakten däromkring, föreslog Kungl. Majit i proposition nr 154
till 1921 års riksdag, att riksdagen måtte dels medgiva, att i huvudsaklig överensstämmelse
med av föredragande departementschefen i det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet förordade grunder avtal finge träffas med Norrbottens
läns landsting angående vård av civila sjuka å garnisonssjukhuset i
Boden, dels ock för verkställande av härav påkallad örn- och tillbyggnad av
nämnda garnisonssjukhus bevilja ett anslag, utgörande hälften av de för ändamålet
beräknade kostnaderna. Den andra hälften av kostnaderna var avsedd
att bestridas av landstingets medel. Riksdagen biföll Kungl. Majlis proposition
samt anförde i samband därmed (skrivelse nr 360), att riksdagen vid
granskningen av Kungl. Maj :ts förslag funnit, att det samarbete mellan militär
och civil sjukvård, som avsåges att åvägabringas vid garnisonssjukhuset i
Boden, borde kunna bliva till gagn för såväl staten som Norrbottens läns landsting.

Efter vederbörligt av Kungl. Majit genom brev den 29 juni 1921 lämnat bemyndigande
har avtal träffats mellan arméförvaltningens fortifikations- och
civila departement samt sjukvårdsstyrelse å kronans vägnar, å ena, samt Norrbottens
läns landsting, å andra sidan, angående beredande å nämnda garnisonssjukhus
av sjukhusvård åt civila patienter tillhörande Norrbottens län.

Till stöd för sin förenämnda i skrivelsen den 1 oktober 1929 gjorda framställning
har Norrbottens läns landsting anfört följande.

I Sverige hade sedan några år tillbaka pågått en allt intensivare kamp mot
de reumatiska sjukdomarna. Enligt verkställda undersökningar medförde dessa
sjukdomar förtidig invaliditet i större utsträckning än någon annan sjukdom.
I många fall kunde dock invaliditeten förebyggas, därest vård i tid bereddes
den sjuke.

Jämväl i Norrbottens län förekomme dessa sjukdomar tyvärr synnerligen
talrikt. Det hade vid en förfrågan bland läkarna i länet visat sig, att antalet
vårdbehövande vore mycket stort. De nuvarande vårdmöjligheterna vore synnerligen
otillräckliga. Det vore därför av vikt, att ökade vårdmöjligheter för
dessa sjukdomar bereddes, och borde med hänsyn till de stora avstånden och
det stora vårdbehovet dessa möjligheter åstadkommas inom länet.

Tack vare pensionsstyrelsens ingripande hade vårdmöjligheterna i landet
för dessa sjukdomar i avsevärd grad ökats. Så hade pensionsstyrelsen bl. a.
vid ett flertal lasarett föranstaltat örn uppförande av särskilda paviljonger för

3

Kungl. Majda proposition nr 118.

beredande av vård åt personer, som tede av reumatiska sjukdomar oell som
dit hänvisades av pensionsstyrelsen. Planer hade varit å bane att även vid
garnisonssjukhuset i Boden anordna en dylik paviljong, avsedd att rymma omkring
40 å 50 patienter. Garnisonssjukhuset i Boden vore det enda sjukhus
inom länet, som vore utrustat med både kirurgisk och medicinsk avdelning,
vartill komme, att Boden vore synnerligen centralt beläget ur kommunikationssynpunkt.
Pensionsstyrelsen vore intresserad av frågan och villig att tillstyrka,
att medel för uppförande av paviljongen i fråga erhölles ur pensionsförsäkringsf
onden.

Sedan Kungl. Majit anbefallt arméförvaltningens fortifikations-, intendentsoch
civila departement samt sjukvårdsstyrelse ävensom pensionsstyrelsen att gemensamt
avgiva utlåtande i anledning av landstingets ifrågavarande framställning,
hava ämbetsverken uti skrivelse den 27 oktober 1930 anfört följande.

Den föreliggande framställningen avsåge en utökning av vårdmöjligheterna
å garnisonssjukhuset i Boden för personer, som tede av reumatiska sjukdomar
och för vilka vårdmöjligheterna för närvarande vore synnerligen otillräckliga.

För vård av dylika sjuka hade som bekant i ett flertal fall medverkan lämnats
från pensionsförsäkringens sida genom inrättandet vid redan befintliga,
landsting eller städer tillhöriga sjukvårdsinrättningar av paviljonger för patienter,
lidande av reumatiska och därmed besläktade sjukdomar. Det tillvägagångssätt,
som härvid tillämpats, hade inneburit, bland annat, att, efter samråd
med fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, pensionsstyrelsen träffat
avtal med landsting eller stad av huvudsakligen följande innehåll. I form av
lån ur fonden mot en räntefot av 4.3 % hade ställts till landstingets (stadens)
förfogande erforderliga medel dels för uppförande av en paviljong för vård av
de sjuka, dels ock för paviljongens utrustning. Pensionsstyrelsen hade tillförsäkrats
rätt att under avtalstiden, som bestämts till 50 år, belägga avdelningen
med av styrelsen dit hänvisade patienter. För vården av dessa patienter betalade
styrelsen, förutom en dagavgift till täckande av driftskostnaderna, dels
en fastighetsavgift och dels en utrustningsavgift. Fastighetsavgiften utginge
för år räknat med belopp, motsvarande den annuitet, som erfordrades för att
med tillämpning av nämnda räntefot under sagda avtalstid förränta och amortera
det till landstinget (staden) lämnade lånet för paviljongens uppförande.
Utrustningsavgiften beräknades så, att den försloge att under de 15 första
åren av avtalstiden förränta och amortera lånet för paviljongens utrustning.
Mot det att pensionsstyrelsen sålunda bestrede kostnaden för paviljongens utrustning,
tillförsäkrades pensionsstyrelsen rätt att vid avtalets upphörande erhålla
ett belopp, motsvarande värdet av de inventarier, som då funnes å paviljongen.
. , , ,

De anstalter, som i enlighet med nyss angivna grunder under de senare
åren med pensionsstyrelsens medverkan upprättats för vård av personer, lidande
av reumatiska sjukdomar, hade av såväl ekonomiska som rent sjukvardstekniska
skäl anslutits till länslasarett, varvid uteslutande delade lasarett kommit i
fråga. Då garnisonssjukhuset i Boden vöre det enda delade lasarettet i Norrbottens
län, syntes det vara fullt i överensstämmelse med de hittills tillämpade
riktlinjerna för pensionsstyrelsens ifrågavarande verksamhet, örn vardén av
reumatiska sjuka anknötes till garnisonssjukhuset i Boden. _

Från försvarsväsendets sida syntes intet vara att häremot erinra, dock under
förutsättning givetvis, att kostnaderna härför icke komme att till någon del
belasta lantförsvarets anslag. Den militära sjukvården komme otvivelaktigt
att vinna på en dylik anslutning, då man genom densamma kunde påräkna
möjlighet att bereda sjukhusvård för de bland militären uppträdande kroniska

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

reumatiska åkommorna. Man torde vidare kunna med viss sannolikhet räkna
med, att underhållskostnaderna å sjukhuset komme att nedbringas genom en
ökad beläggning. Slutligen måste det största avseende fästas vid de ökade
vårdmöjligheter, som genom sjukhusets utvidgning komme att stå till huds
vid en eventuell mobilisering.

Redan i anledning av en tidigare från Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott
under hand gjord framställning hade arméförvaltningens fortifikationsdepartement
och sjukvårdsstyrelse tillsammans med pensionsstyrelsen
företagit förberedande undersökningar angående behovet av kurortsvård för
reumatiska sjuka inom länet samt av möjligheten att lämna sådan vård i anslutning
till garnisonssjukhuset i Boden. Av pensionsstyrelsens förfrågningar
hos länets läkare hade framgått, att antalet vårdbehövande på ifrågavarande
sjukvårdsområde vore mycket stort och att en paviljong med ungefär 50 platser
vore i hög grad önskvärd. Arméförvaltningens fortifikationsdepartement och
sjukvårdsstyrelse hade upprättat skisser till en dylik paviljong, avsedd att förläggas
till garnisonssjukhuset. Dessa skisser hade granskats av pensionsstyrelsen.
Direktionen för garnisonssjukhuset ävensom chefläkaren vid sjukhuset
hade yttrat sig i frågan. Direktionen hade därvid förklarat sig ej hava
något att erinra mot vare sig uppförande av den ifrågavarande paviljongen å
garnisonssjukhusets tomt eller mot skisserna till paviljongen.

Av framlidne arkitekten i arméförvaltningen Eric Josephson verkställda
approximativa beräkningar av kostnaden för uppförande av paviljongen slutade
å ett belopp av 500,000 kronor. Erforderlig möblering och övrig utrustning
kunde beräknas draga en kostnad av omkring 70,000 kronor.

Med hänsyn till vad som anförts rörande behovet för övre Norrland av vårdmöjligheter
för personer, lidande av reumatiska sjukdomar, ansåge pensionsstyrelsen
— som i detta ärende jämväl samrått med fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden
— att från pensionsförsäkringens sida medverkan borde
lämnas för uppförande vid garnisonssjukhuset i Boden av en härför avsedd
paviljong för omkring 50 patienter. För pensionsförsäkringens medverkan härtill
syntes böra tillämpas i huvudsak samma grunder, som kommit till tillämpning
vid inrättandet av dylika paviljonger vid andra sjukvårdsinrättningar. Då
det här gällde utbyggnad av ett staten tillhörigt, under arméförvaltningens förvaltning
stående sjukhus, som visserligen uppförts under landstingets medverkan
och å vilket för närvarande landstingets sjuka vårdades, men beträffande
vars förvaltning landstinget icke ägde annan delaktighet än vissa befogenheter
rörande förvaltningsarbetets övervakande samt rätt att förhandla
med kronan vid frågor örn större nybyggnads- eller förändringsarbeten, syntes
den planerade paviljongens uppförande närmast beröra arméförvaltningen och
pensionsstyrelsen. På grund härav syntes saken kunna ordnas så, att Kungl.
Maj:t, efter inhämtande av riksdagens medgivande, bemyndigade arméförvaltningen
att med pensionsstyrelsen träffa avtal örn paviljongens uppförande m. m.

Sådant avtal borde enligt pensionsstyrelsens åsikt avfattas enligt följande
riktlinjer.

Paviljongens byggande och utrustning ombesörjdes av arméförvaltningen.
De medel, som erfordrades dels för uppförande av paviljongen och för de förändringsarbeten
inom sjukhuset i övrigt, som betingades av paviljongens uppförande,
dels ock för utrustning av paviljongen, tillhandahölles staten i form av
lån nr pensiomförsäkringsfonden. Paviljongen tillfölle kronan med äganderätt.
De erhållna lånemedlen återbetalades jämte ränta efter 4.3 % under en tid av:
beträffande fastighetskostnaden 50 år och i fråga örn utrustningskostnaden
15 år, allt räknat från och med den månad, under vilken paviljongen foges i
bruk, dock att fonden, därest medlen utlämnades dessförinnan, jämväl skulle
tillgodoföras 4.3 % ränta å lånebeloppen från dagen för utbetalningen till och

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

med dagen före amorteringstidens början. Därest sådant skulle påkallas, torde
hinder icke möta, att anstånd beviljades med erläggande av ränta för tiden från
lånens utlämnande intill amorteringstidens början. Det vid sistnämnda tidpunkt
upplupna räntebeloppet skulle i så fall läggas till det kapitalbelopp, som
därefter amorterades och förräntades under amorteringstiden.

Under förutnämnda tidsperiod av 50 år skulle till vård och behandling å
paviljongen emottagas de patienter, som av pensionsstyrelsen dit hänvisades.
1 ersättning härför erlade styrelsen ur de medel, som ställdes till styrelsens förfogande
för bedrivande av individuell sjukvårdsverksamhet, dels en fastighetsavgift,
dels en utrustningsavgift, dels en dagavgift. Fastighets- och utrustningsavgifterna
erlades till den myndighet, som å statens vägnar upptoge förenämnda
lån. Dagavgiften erlades till sjukhuset.

Fastighetsavgiften utginge för år räknat med belopp, motsvarande den
annuitet, som, enligt vad ovan sagts, skulle erläggas å lånet för paviljongens
uppförande och de härav betingade förändringsarbetena inom sjukhuset i övrigt.

Utrustning sav giften utginge endast under de 15 första åren av nj^ssnämnda
tidsperiod, och beräknades till belopp, motsvarande den annuitet, som, på sätt
ovan nämnts, skulle erläggas å lånet för paviljongens utrustning.

Dagavgiften skulle utgöra ersättning för sjukvård (inklusive undersökning,
observation och utlåtanden), bad- och övrig behandling, kost, värme, belysning,
betjäning, slitning av möbler, linne och dylikt, tvätt, transport mellan garnisonssjukhuset
och järnvägsstationen av patienterna och deras effekter vid
ankomst och avresa samt andel i sjukhusets administrationskostnader. I dagavgiften
finge även inberäknas kostnad för underhåll av sjukhuset med därtill
hörande område och vägar. Till grund för beräknande av dagavgiften, i vilken
sålunda icke inginge kostnader för sjukhusbyggnadernas uppförande och första
utrustning, skulle läggas sjukhusets självkostnad för pensionsstyrelsens patienter.
Som sådan självkostnad skulle — om och i den mån icke annorledes genom
särskild överenskommelse mellan pensionsstyrelsen och arméförvaltningen bestämdes
— anses sjukhusets dagkostnader för sjukhusets egna avdelningar och
paviljongen gemensamt, häri dock icke inbegripet läkarkostnader. Till den dagkostnad,
som härigenom framginge, lades det belopp, som erhölles genom att å
det antal vårddagar, som belöpte å pensionsstyrelsens patienter, utslå de årliga
kostnaderna för dels avlöningen till en bataljonsläkare och dels extra ersättning
till överläkaren å medicinska avdelningen och viss övrig personal. Det sammanlagda
belopp, som härigenom erhölles, utgjorde den dagavgift, som skulle erläggas
till sjukhuset.

Vid utgången av förutnämnda 50-årsperiod skulle — på sätt mellan pensionsstyrelsen
och arméförvaltningen bestämdes — värdering äga rum av de
inventarier, som då funnes å paviljongen, och skulle det belopp, som vid sådan
värdering fastställdes, av statsmedel inbetalas till pensionsstyrelsen.

Arméförvaltningens vederbörande departement och sjukvårdsstyrelse ansåge
sig i stort sett kunna biträda, vad pensionsstyrelsen sålunda föreslagit, dock förutsattes
härvid, att lånen ur pensionsförsäkringsfonden upptoges av riksgäldskontoret
och icke av arméförvaltningen. Det syntes nämligen falla utom ramen
för ett centralt ämbetsverks uppgifter att upplåna medel för sådant ändamål,
varom här vore fråga.

I fortsättningen av sin förevarande skrivelse avhandla ämbetsverken personalbehovet
vid garnisonssjukhuset samt avlönings villkoren för personalen därstädes
i händelse att den föreslagna paviljongen kommer till utförande, varvid emellertid
uttalas, att det angivna personalbehovet givetvis endast ar att betrakta såsom
ett preliminärt förslag. Framställningen går i berörda hänseenden ut på,
att det nuvarande antalet läkare vid sjukhuset skall förstärkas med en bataljons -

6

Kungl. Majlis proposition nr 118.

läkare, att överläkaren å sjukhusets medicinska avdelning, röntgenläkaren, sjukhusintendenten,
husmodern och köksförestånderskan skola beredas särskild ersättning
— förslagsvis tillhopa 4,600 kronor per år — för det ökade arbete,
som genom paviljongens tillkomst kommer att åvila dem, samt att den nuvarande
sjukvårds- och ekonomipersonalen skall ökas med två översköterskor,
två undersköterskor, två kvinnliga sjukhusbiträden, två städerskor, två
baderskor, en kokerska samt en portvakt (tillika gårdskarl). Beträffande sättet
för bestridandet av de härav föranledda kostnaderna hava myndigheterna
förutsatt, att avlöningskostnaderna för den avsedda nya bataljonsläkaren samt
utgifterna för den särskilda ersättning, som föreslås skola utgå till viss personal
vid sjukhuset, skola betalas av pensionsstyrelsen, samt att avlöningskostnaderna
för den till nyanställning föreslagna sjukvårds- och ekonomipersonalen
skola till den del, nämnda kostnader belöpa på vården av de utav pensionsstyrelsen
till sjukhuset hänvisade patienterna, bestridas av den dagavgift, som
styrelsen, i enlighet med vad i det föregående angivits, skall hava att erlägga
till sjukhuset.

Under åberopande av vad sålunda förekommit hava ämbetsverken hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte, med godkännande av de av dem angivna riktlinjerna
för anordnande vid garnisonssjukhuset i Boden av en paviljong för vård av
personer, lidande av reumatiska och därmed besläktade sjukdomar, till riksdagen
avlåta proposition med härav betingat förslag i ämnet.

över det av arméförvaltningens fortifikations-, intendents- och civila departement
samt sjukvårdsstyrelse gemensamt med pensionsstyrelsen framlagda förslag
hava yttranden avgivits av följande myndigheter och sakkunnigutredningar,
nämligen av statskontoret den 30 december 1930, av fullmäktige i riksgäldskontoret
den 30 januari 1931, av medicinalstyrelsen den 14 mars 1931, av
statens sjukvårdskommitté den 10 december 1931, av 1928 års pensionsförsäkringskommitté
den 18 januari 1932 samt av riksräkenskapsverket den 5
februari 1932. Vidare hava arméförvaltningens nyssnämnda departement och
sjukvårdsstyrelse, med föranledande av vad statskontoret i sitt yttrande anfört,
den 23 januari 1931 avgivit särskilt utlåtande.

Statskontoret har anfört, att ämbetsverket icke funnit annan anledning till
erinran beträffande de av arméförvaltningen och pensionsstyrelsen angivna
riktlinjerna för paviljongens anordnande, än att det syntes kunna ifrågasättas,
huruvida den föreslagna utvidgningen av den statliga sjukvården vid garnisonssjukhuset
i Boden kunde anses utgöra tillräcklig anledning till medgivande av
särskild ersättning åt viss personal vid sjukhuset. Enligt statskontorets mening
skulle ett sådant medgivande vara ägnat att medföra konsekvenser i icke önskvärd
riktning inom andra delar av statsförvaltningen. I fråga örn vilken myndighet,
som å statens vägnar borde upptaga lånet ur pensionsförsäkringsfonden,
ansåge statskontoret det vara ur praktisk synpunkt lämpligast, att arméförvaltningen,
som enligt förslaget skulle träffa avtalet med pensionsstyrelsen
och för övrigt ombesörja byggandet och utrustningen av paviljongen, jämväl
stöde såsom låntagare.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Med anledning av vad statskontoret sålunda anfört har, såsom nämnts,
särskilt utlåtande infordrats från armé för vältning ens förenämnda departement
och sjukvårdsstyrelse, som därvid yttrat följande.

Departementen och sjukvårdsstyrelsen finge erinra örn, att den sjukvård,
som bestredes av pensionsstyrelsen, icke vore enbart en statlig sjukvård. Vården å
pensionsstyrelsens kurortsanstalter bekostades nämligen till en del av patienten
själv, respektive vederbörande kommun, och i övrigt av pensionsstyrelsen enligt
dess bestämmande för varje särskilt fall. Tillika finge departementen och
styrelsen erinra, att vid de olika tillfällen, da Kungl. Majit medgivit, att med
vederbörande landsting, respektive Stockholms stad, avtal finge träffas därom,
att civila i försvarets tjänst icke anställda personer finge intagas till vård å
vissa militära sjukvårdsinrättningar, Kungl. Majit jämväl förordnat, att läkare
och förvaltningspersonal, som på grund av dylika avtal finge ökat arbete, härför
skulle erhålla särskild ersättning av de medel, som inflöte från landstingen,
respektive Stockholms stad, såsom ersättning för vård av nämnda civila
patienter. _ o

I förevarande avseende torde icke kunna pavisas några olikheter mot vad
Kungl. Majit förut i liknande fall förordnat, varför ämbetsverket bestämt vidholm,
att i de medel, som pensionsstyrelsen skulle erlägga för vård av patienter
å den föreslagna paviljongen, skulle inräknas den särskilda ersättning till, den
å garnisonssjukhusets stat uppförda personal, som närmare angivits i arméförvaltningens
och pensionsstyrelsens skrivelse den 27 oktober 1930.

Beträffande statskontorets uttalande, att det ur praktisk synpunkt vöre
lämpligast, att arméförvaltningen stöde som läntagare för det till uppförande
av paviljongen m. m. erforderliga belopp, kunde departementen och sjukvårdsstyrelsen
icke frångå sin tidigare uttalade uppfattning, att länet borde upptagas
av riksgäldskontoret från pensionsförsäkringsfonden, vare sig länet upptoges
enbart för detta ändamål eller gemensamt med andra lån, som riksgäldskontoret
upptoge ur fonden. På riksstaten borde uppföras särskilt anslag, avsett
att bestridas av dylika lånemedel. Detta anslag syntes böra ställas till arméförvaltningens
förfogande, för den händelse detta ämbetsverk erhölle uppdraget
att ombesörja uppförandet och utrustningen av paviljongen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört:

I princip borde upplåning för svenska statens räkning alitad ske genom riksgäldskontoret,
som jämlikt sin konstitutionella ställning hade att själv bestämma
tidpunkten och villkoren för den upplåning, som riksdagen bemyndigade
riksgäldskontoret att företaga.

I nu föreliggande fall hade preliminär uppgörelse redan träffats om en upplåning
från pensionsförsäkringsfonden för arméförvaltningens räkning för uppförande
av en sjukhuspaviljong i Boden samt för paviljongens utrustning. Vid
sådant förhållande och då villkoren för berörda lån vöre för staten antagliga,
syntes medelsanskaffningen för nu förevarande ändamål, därest statsmakterna
funne ifrågavarande sjukhuspaviljong böra komma till utförande, lämpligen
kunna ske genom upplåning på föreslagna villkor från pensionsförsäkrings fonden.

o

Med hänsyn till omständigheterna i detta fall ansåge fullmäktige, i likhet
med statskontoret, att det vore lämpligast, att arméförvaltningen ställde sig
som låntagare för ifrågavarande lån.

Medicinalstyrelsen har i ärendet anfört följande.

Styrelsen hade under hand inhämtat, att expektanstiden för inträdessökande
vid den vårdanstalt för reumatici, till vilken befolkningen i Norrbottens län

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

torde närmast vara hänvisad för erhållande av vård för reumatiska sjukdomar,
nämligen avdelningen för dessa sjukdomar vid länslasarettet i Umeå, länge
hållit sig vid omkring 12—13 veckor samt visat tendens till ökning. Detta förhållande
vittnade örn, att behov av ifrågavarande vård förefunnes, som icke
med nuvarande tillgång på vårdplatser kunde tillgodoses inom rimlig tid i alla
stora nordligare områden av vårt land. Medicinalstyrelsen funne det för sin
del angeläget, att detsamma bleve i möjligaste mån fyllt.

Någon, längre tids erfarenhet förelåge ännu icke örn de vårdresultat, som
vunnits vid de anstalter, som för pensionsstyrelsens patienter uppförts vid med
garnisonssjukhuset i Boden jämförliga sjukhus. Det lede dock intet tvivel, att
den behandling, som på dessa avdelningar bereddes de sjuka, vore för reumatikervården
av stort värde. Detta gällde särskilt de svårare fallen.

Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet vore för närvarande föremål
för utredning inom den av Kungl. Maj:t tillsatta kommittén, som hade att verkställa
utredning rörande revision av pensionsförsäkringslagen. Det tillkomme
ock statens sjukvårdskommitté att ägna densamma sin uppmärksamhet. Det nu
nämnda, förhållandet kunde förvisso anföras såsom skäl emot ett utbyggande
av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet, innan dessa kommittéers utredningsresultat
förelåge och varit föremål för omprövning.

Enär. av det meningsutbyte, som förekommit beträffande denna verksamhet,
emellertid framgått, att densamma, i den mån den överhuvudtaget borde utvecklas,
borde anknytas till landets allmänna sjukvårdsinrättningar i övrigt,
och enär medicinalstyrelsen funne den ovannämnda långa expektanstiden tala
för att ett påtagligt behov av ett ökat antal vårdplatser för reumatiskt sjuka
förefunnes i övre Norrland, som icke torde kunna bliva tillgodosett genom landstingets
egen försorg, funne styrelsen det förhållandet, att pensionsstyrelsens
sjukvårdsverksamhet vore under utredning, icke böra utgöra ett hinder för bifall
till den föreliggande framställningen.

Bodens garnisonssjukhus intoge visserligen en särställning, på sätt framginge
av handlingarna i ärendet. Norrbottens läns landstings framställning hos
Kungl. Majit utvisade emellertid, att landstingets sjukvårdsintressen främjades
genom att erforderliga anordningar för reumatikervård komme till stånd vid
garnisonssjukhuset i. Boden, och ansåge sig styrelsen böra tillstyrka, att åtgärder
vidtoges därstädes i enlighet med de riktlinjer, som i arméförvaltningens och
pensionsstyrelsens skrivelse angåves.

I det . väsentliga syntes dessa överensstämma med de grunder, varpå redan
förefintliga avtal mellan pensionsstyrelsen och vissa landsting vilade, och
vilka, såvitt för styrelsen vore känt, icke givit anledning till några erinringar
från vare sig pensionsstyrelsens eller sjukhusägarens sida. Avvikelserna från
dessa i vissa detaljer rörande befattningshavares avlöning torde vara föranledda
av avl.öningsbestämmelser för ifrågakommande befattningshavare, förhållanden
med vilka styrelsen saknade förtrogenhet. Styrelsen ansåge sig därför icke böra
yttra sig härom.

På grund av det anförda ansåge sig medicinalstyrelsen böra tillstyrka bifall
till den av arméförvaltningen och pensionsstyrelsen gjorda framställningen.

I sitt utlåtande i ärendet har statens sjukvårdskommitté till en början meddelat,
att kommittén vid framläggande av sin riksplan till den slutna kroppssjukvårdens
ordnande torde komma att lämna sitt stöd åt förläggande i anslutning
till lasarett av paviljonger för vård åt personer, lidande av reumatiska
och därmed besläktade sjukdomar. Visserligen hade kommittén ännu icke
hunnit taga definitiv ställning till frågan, huruvida dylika paviljonger borde

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

framdeles ställas helt i deri allmänna sjukvårdens tjänst och således icke såsom
för närvarande utnyttjas enbart för de patienter, som dit hänvisades av
pensionsstyrelsen, men möjligheten av en ny ordning härutinnan syntes kommittén
icke behöva utgöra hinder för den föreslagna Boden-paviljongens tillkomst.

Vidkommande härefter frågan, huruvida Norrbottens län vore i särskilt
stort behov av en till sjukvårdsinrättning förlagd reumatikerpaviljong och örn
för sådant fall denna lämpligast borde anslutas dill garnisonssjukhuset i
Boden, har kommittén anfört:

För närvarande funnes i vårt land endast en reumatikeravdelning norr örn
Västerås, nämligen i Umeå. Enligt vad kommittén inhämtat, skulle man icke
kunna under en mycket lång tid framåt räkna med mera än en dylik avdelning
för ungefär vartannat landstingsområde. Utgående härifrån och beaktande
att inom det stora område, som utgjordes av Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands läns landstingsområden, icke funnes någon reumatikeravdelning
vid sjukvårdsinrättning, syntes man vara berättigad hysa tvekan,
huruvida en sådan avdelning i första hand borde tillkomma i Norrbottens
län. Ehuru man sålunda generellt ej borde räkna med en avdelning per landstingsområde,
»syntes dock Norrbottens län vara i så stort behov av en dylik
avdelning, att hinder mot dess snara tillkomst icke borde resas. De långa avstånden
i detta län talade starkt för avdelningens inrättande. Härtill komme,
att det kunde förväntas, att invånarna i nordliga delar av Västerbottens län
skulle i och för vård, varom här vore fråga, söka sig till Norrbottensanstalten.
För det övriga Norrland komme därför genom denna anstalts inrättande troligen
blott en förskjutning att äga rum söderut av dess beläggningsområde. Norrbottens
läns svåra ekonomiska förhållanden gjorde det även önskvärt, att invånarna
i denna landsända erhölle tillgång till reumatikervård på ett för dem
så ekonomiskt litet betungande sätt som möjligt.

Beträffande spörsmålet, örn en reumatikeravdelning för Norrbottens län
lämpligast borde anslutas till garnisonssjukhuset i Boden eller örn den borde
förläggas till sjukvårdsanstalt å annan ort inom länet, syntes det kommittén
uppenbart, att härvidlag endast tvenne orter kunde ifrågakomma, nämligen
Boden och Luleå, och sistnämnda plats endast under förutsättning, att det
därvarande lasarettet uppdelades så, att särskild medicinsk avdelning inrättades.
Med hänsyn til] Boden-sjukhusets nådda utveckling och då Boden ur
kommunikationssynpunkt vore mera centralt beläget än Luleå samt vidare preliminär
uppgörelse redan träffats örn en upplåning från pensionsförsäkringsfonden
för arméförvaltningens räkning i och för uppförande av en reumatikerpaviljong
i Boden och för paviljongens utrustning, funne kommittén sistnämnda
plats vara i förberörda hänseende att föredraga framför Luleå. Även om vissa
skäl, å vilka kommittén i detta sammanhang icke torde behöva närmare ingå,
skulle tala för att sjukvårdsinrättningarna i Boden erhölle en karaktär, som
bättre överensstämde med den hos länets civila sjukhus, ville kommittén likväl
icke motsätta sig, att paviljongen i fråga anslötes till nämnda sjukvårdsinrättningar.

Kommitténs ställning i själva huvudfrågan vore alltså den, att kommittén
ansåge sig böra, i likhet med medicinalstyrelsen, tillstyrka bifall till den
gjorda framställningen.

*

1928 års pensionsförsäkringslioniniiltc, som härefter avgivit utlåtande i
ärendet, har i huvudsak yttrat följande.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Det föreliggande förslaget innebure en utvidgning av pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet. Däri innefattades jämväl, att för en tid av 50 år
från pensionsförsäkringsfonden upptoges ett amorteringslån till paviljongens
uppförande samt för en tid av 15 år ett amorteringslån för paviljongens utrustning.
Avtalsförslaget syntes grundat på den förutsättningen, att sjukvård
under den angivna 50-årsperioden bedreves av pensionsstyrelsen samt att kostnaderna
därför skulle räknas såsom utgifter för pensionsförsäkringen.

Kommittén bade ännu icke i detalj behandlat Dagan örn pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet. Kommittén måste därför för närvarande begränsa
sig till vissa principiella uttalanden.

Frågan örn styrelsens sjukvårdande verksamhet sammanhängde i huvudsak
med invaliditetsförsäkringen och kunde ur dess synpunkt uppdelas i tre
problem: ...

1) inverkan av viss sjukvård till förebyggande och hävande av invaliditet;

2) finansiering av verksamheten;

3) organisationen av verksamheten.

I förstnämnda avseende bekräftade de av kommittén gjorda undersökningarna,
att ledgångsreumatiska sjukdomar intoge en framträdande plats
bland invaliditetsorsakerna. Invaliditetsförsäkringen kunde därför sannolikt
anses hava intresse av, att anstalter för behandling av sådana sjukdomar funnes.

Yad finansieringen anginge, besörjdes denna för närvarande huvudsakligen
av pensionsförsäkringsfondens s. k. överskottsmedel. Huruvida sådana för
framtiden kunde tagas i anspråk, berodde helt och hållet på det system, varpå
invaliditetsförsäkringen i framtiden komme att vila. Enligt kommitténs mening
borde man således icke för närvarande binda finansieringen av anläggningsoch
driftskostnaderna vid nuvarande form under en tid av 50 år.

Beträffande organisationen kunde kommittén endast uttala, att möjlighet
till ett infogande av den nu ifrågasatta anstalten i den allmänna sjukvårdsorganisationen
borde hållas öppen. Ur invaliditetsförsäkringens synpunkt vore
det sannolikt icke någon nödvändighet, att reumatikervården leddes av pensionsstyrelsen.
Om och i vad mån en sådan anordning vöre befogad eller.borde
undergå förändring, vore en fråga, vartill kommittén icke nu kunde intaga
någon ståndpunkt.

I enlighet med vad sålunda anförts hade kommittén icke något att erinra
mot att en sjukvårdspaviljong för reumatiker anlades vid Bodens sjukhus, men
ansåge kommittén, att i avtalet borde intagas bestämmelser, som efter viss tids
uppsägning kunde frigöra pensionsstyrelsen från förpliktelserna att finansiera
anläggnings- och driftskostnaderna för inrättningen ävensom från delaktighet
i sjukvårdens handhavande samt bereda pensionsförsäkringsfonden ersättning
för de återstående delarna av lånen.

Riksräkenskapsverket, som yttrat sig beträffande sättet för finansieringen
av paviljongens uppförande och utrustning samt fördelningen mellan arméförvaltningen
och pensionsstyrelsen av kostnaderna för sjukhusets löpande utgifter,
har härutinnan anfört:

Vidkommande medelsanskaffningen för paviljongens uppförande och utrustning
funne riksräkenskapsverket det ur budgetteknisk synpunkt riktigast, att
för ändamålet ett särskilt anslag att utgå av lånemedel uppfördes i riksstaten
under titeln »Förlag till statsverket». I fråga om den härför erforderliga upplåningen
borde i så fall ankomma på riksgäldskontoret att avgöra, huruvida
möjligheten att erhålla lån ur pensionsförsäkringsfonden skulle för ändamålet
utnyttjas eller medel anskaffas på annat sätt.

Förräntning och amortering av de sålunda disponerade lånemedlen skulle

Kungl. Maj:ta proposition nr 118.

11

i enlighet med förslaget bestridas av pensionsstyrelsen genom erläggande av
årliga annuiteter dels under 50 år avseende kostnaderna för paviljongens uppförande,
dels under 15 år avseende kostnaderna för paviljongens utrustning.
Vid tillämpande av den av riksräkenskapsverket angivna anordningen inlevererades
de till arméförvaltningen inbetalda annuiteterna till riksgäldskontoret,
som hade att över budgeten redovisa räntedelen såsom inkomst under titeln
»Diverse inkomster» och amorteringsdelen såsom återbetalning av lånemedel
under titeln »Återbetalningar».

Vad anginge förslaget till fördelning mellan arméförvaltningen och pensionsstyrelsen
av kostnaderna för sjukhusets löpande utgifter hade riksräkenskapsverket
icke funnit annan anledning till erinran, än att de pensionsstyrelsen
åliggande ersättningarna för avlöning av den för paviljongen särskilt
avsedde läkaren och för de beräknade avlöningsförhöjningarna till överläkaren
å sjukhusets medicinska avdelning m. fl. befattningshavare borde redovisas
såsom särskilda uppbördsmedel å vederbörande anslag samt att — oberoende
av de inbetalade beloppens storlek — de till befattningshavarna vid sjukhuset
utgående avlöningarna borde beräknas enligt de grunder, som eljest tillämpades
vid statens motsvarande sjukvårdsinrättningar.

Skulle, såsom 1928 års pensionsförsäkringskommitté funne icke vara uteslutet,
pensionsstyrelsens befattning med reumatikervården komma att upphöra
före den fastställda amorteringstidens utgång, borde — i den mån de för
paviljongens uppförande och utrustning anvisade anslagsmedlen härvid icke
blivit återbetalda — täckning av återstående kapitalbelopp äga rum, eventuellt
genom anslag å skattebudgeten.

Det samarbete mellan militär och civil sjukvård, som i enlighet med 1921
års riksdags beslut redan åvägabragts vid garnisonssjukhuset i Boden, har,
såsom den lämnade redogörelsen ock ger vid handen, visat sig vara till gagn
för såväl staten som Norrbottens läns landsting. Förevarande av landstinget
gjorda framställning avser, som nämnt, att en ny sjukhuspaviljong skall uppföras
vid garnisonssjukhuset i Boden för vård av — i främsta rummet civila
— patienter, vilka lida av reumatiska och därmed besläktade sjukdomar. Vad
själva huvudfrågan angår, nämligen huruvida behov av sådan vård föreligger
inom de nordligaste delarna av vårt land, synes det genom utredningen i ärendet
hava blivit till fullo ådagalagt, att vårdnadsmöjligheterna. för dylika sjukdomsfall
inom övre Norrland för närvarande äro otillräckliga samt att en
ökning av antalet vårdplatser därför måste anses påkallad. Särskilt må framhållas,
att medicinalstyrelsen för sin del betecknat det såsom angeläget, att
behovet av vårdplatser blir i möjligaste mån fyllt. Vid nu angivna förhållanden
och med hänsyn till vad arméförvaltningens vederbörande departement
och sjukvårdsstyrelse anfört till stöd för att den ifrågasatta anknytningen av
den civila reumatikersjukvården till den militära sjukvården i Boden realiseras,
har jag funnit mig böra tillstyrka, att den föreslagna sjukhuspaviljongen kommer
till utförande.

Enligt de riktlinjer för paviljongens uppförande, utrustning och drift,
varom arméförvaltningen och pensionsstyrelsen ennis — dessa överensstämma
i huvudsak med do grunder, som kommit till användning vid utlåning
från pensionsförsäkringsfonden till vissa landsting m. fl. för motsvarande
byggnadsändamål — skola de erforderliga medlen, efter medgivande av full -

Departements chefen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

mäktige för pensionsförsäkringsfonden, tillhandahållas staten från nämnda
fond i form av amorteringslån löpande med 4.3 % ränta. Lånemedlen skola
återbetalas, beträffande kostnaden för paviljongens uppförande, under en tid
av 50 år och, i fråga örn kostnaden för densammas utrustning, under en tid
av 15 år, allt räknat från och med den månad, under vilken paviljongen
tages i bruk, dock att fonden, därest medlen utlämnas dessförinnan, jämväl
skall tillgodogöras 4.3 % ränta från dagen för utbetalningen till och med
dagen före amorteringstidens början. Därest så påkallas, kommer enligt
vad som uppgives anstånd att beviljas med erläggande av ränta för tiden
från lånens utlämnande intill amorteringstidens början. Det vid sistnämnda
tidpunkt upplupna räntebeloppet skall i sådant fall läggas till det kapitalbelopp,
som därefter amorteras och förräntas under amorteringstiden. Staten
skall förbinda sig att under den ifrågavarande 50-årsperioden för behandling
och vård å paviljongen intill beräknat antal mottaga de patienter, som av
pensionsstyrelsen dit hänvisas. I ersättning härför skall pensionsstyrelsen ur
de medel, som ställas till styrelsens förfogande för bedrivande av individuell
sjukvårdsverksamhet, erlägga dels en fastighetsavgift, dels en utrustningsavgift,
dels en dagavgift. Fastighets- och utrustningsavgifterna skola erläggas
till den myndighet, som å statens vägnar verkställer upplåningen från pensionsförsäkringsfonden.
Dagavgiften erlägges till sjukhuset. Fastighetsavgiften
skall utgå för år räknat med belopp, motsvarande den annuitet, som, enligt
vad nyss anförts, skall erläggas å lånet för paviljongens uppförande. Utrustningsavgiften
skall utgå endast under de första 15 åren efter paviljongens tagande
i bruk och beräknas till belopp, motsvarande den annuitet, som på sätt förut
sagts skall erläggas å lånet för paviljongens utrustning. Paviljongen skall
omedelbart tillfalla staten med äganderätt. Vid utgången av förenämnda
50-årsperiod skall värdering äga rum av de inventarier, som då finnas å paviljongen,
och skall det belopp, som vid värderingen fastställes, av statsmedel inbetalas
till pensionsstyrelsen. Dagavgiften avser att täcka sjukhusets löpande
utgifter för vården av styrelsens patienter och svarar emot sjukhusets på visst
sätt beräknade självkostnad för dessa patienter. De närmare grunderna för
samarbetet mellan arméförvaltningen och pensionsstyrelsen i förevarande angelägenhet
avses skola regleras genom ett avtal dem emellan.

I detta sammanhang må framhållas, att varken 1928 års pensionsförsäkringskommitté,
inom vilken pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet är
föremål för utredning, eller statens sjukvårdskommitté, som det jämväl tillkommer
att ägna uppmärksamhet åt samma verksamhet, haft någon erinran
mot att på sätt föreslagits garnisonssjukhuset i Boden utbygges för ifrågavarande
ändamål.

Mot de riktlinjer för paviljongens uppförande, utrustning och drift, varom
arméförvaltningen och pensionsstyrelsen enats, samt de villkor, varunder erforderliga
medel skola upplånas och återbetalas, har jag icke något att erinra. Beträffande
sättet för medelsanskaffningen ansluter jag mig till den av riksräkenskapsverket
hävdade uppfattningen, att för ifrågavarande utgifters bestridande
å riksstaten under rubrik »Fonden för förlag till statsverket» anvisas ett

Kungl. Majus proposition nr 118. 13

särskilt anslag att utgå av lånemedel. Upplåningen bör ske genom riksgäldskontoret,
till vilket alitsa pensionsstyrelsen skall inleverera de annuiteter, som
av styrelsen under benämningen fastighetsavgift, respektive utrustningsavgift
skola erläggas å lånemedlen. Jag utgår ifrån, att på sätt angivits anstånd med
erläggande av ränta för tiden fran lånemedlens utlämnande intill amorteringstidens
början kommer att medgivas.

Vad angår storleken av det för ändamålet behövliga anslaget, har den inom
arméförvaltningen på sin tid verkställda approximativa kostnadsutredningen på
anmodan underkastats översyn inom ämbetsverket. Därvid har framgått, att
den angivna totalsumman, 570,000 kronor, för paviljongens uppförande och
utrustning ej torde kunna reduceras. Paviljongen har avsetts för 48 patienter,
och till grund för beräkningen av byggnadskostnaderna för densamma hava
lagts de för närvarande radande prisförhallandena. Anslaget synes mig således
böra bestämmas till 570,000 kronor.

Såsom förut nämnts, är frågan örn pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
för närvarande föremål för utredning genom 1928 års pensionsförsäkringskommitté.
Därest utredningen ger till resultat, att styrelsens ifrågavarande
verksamhet kommer att upphöra före den angivna 50-årsperiodens utgång, lära
pensionsstyrelsens förpliktelser och rättigheter enligt det ifrågasatta avtalet
rörande ifrågavarande paviljongs uppförande, utrustning och drift böra
övertagas av den myndighet, till vilken styrelsens nämnda verksamhet må
komma att överflyttas. Enligt vad jag från pensionsstyrelsen under hand
inhämtat, har styrelsen för avsikt att — på sätt skett vid liknande uppgörelser
med vissa landsting i det tillämnade avtalet med arméförvaltningen göra
förbehåll örn rätt att uppsäga detsamma, därest statsmakterna ej skulle komma
att bevilja styrelsen erforderliga medel för bedrivande av individuell sjukvårdsverksamhet.
Den erinran, som på denna punkt framförts av 1928 års pensionsförsäkringskommitté,
kommer således att bliva beaktad.

De medel, som pensionsstyrelsen i form av dagavgifter skall inbetala till
garnisonssjukhuset för vården av styrelsens patienter, torde — på sätt för närvarande
är fallet beträffande motsvarande inkomstmedel från vissa landsting
m. m. för vården av civila personer å militära sjukhus — böra tillgodoföras
lantförsvarets vederbörande anslag.

Den tillämnade utvidgningen av sjukhuset kommer givetvis att nödvändiggöra,
att personalen därstädes förstärkes. Emellertid lärer det ej vara behövligt
att nu taga ställning till härav betingad ändring i garnisonssjukhusets stat, men
bör ett avgörande i detta hänseende hava träffats inom sådan tid, att sjukhuset
står rustat att mottaga patienterna i samband med paviljongens färdigställande.
Huruvida och med vilka belopp avlöningsförhöjning skäligen bör utgå till vissa
befattningshavare vid sjukhuset för dem åsamkad ökad arbetsbörda på grund
av paviljongens tillkomst, synes utgöra frågor, med vilkas avgörande lämpligen
bör anstå, till dess driften kommit i gång och närmare erfarenhet vunnits rörande
befattningshavarnas arbetsuppgifter. Jag förutsätter, att här åsyftade spörsmål
i sinom tid komma att, efter framställning av vederbörande myndigheter, bliva
föremål för Kungl. Majlis särskilda prövning.

14 Kungl. Majlis proposition nr 118.

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen att

dels för bestridande av kostnaderna för uppförande av en sjukhuspaviljong
vid garnisonssjukhuset i Boden samt för utrustning av paviljongen å riksstaten
för budgetåret 1932/1933 bland utgifter för kapitalökning under rubrik »Fonden
för förlag till statsverket» anvisa ett reservationsanslag av 570,000 kronor att
täckas av lånemedel,

dels ock, vid bifall till denna hemställan, höja den i förslaget till riksstat för
budgetåret 1932/1933 upptagna inkomsttiteln »övriga lånemedel» med 570,000
kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Georg Z. Topelius.

Stockholm 1932. K. L. Beckmans Boktr.