Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

1

Nr 107.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883
angående förlag sinteckning; given Stockholms slott
den 19 februari 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag örn ändring i vissa delar av förordningen den
13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning.

Under Hans Majrts,

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 19SS.

1 sami,

käft. (Nr 107.)

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Förslag

till

Lag

om äudring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)

angående förlagsinteckning.

Härigenom förordnas, att förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning
skall sålunda ändras, att dels 1, 3—6, 9 och 11 §§ erhålla nedan angivna
lydelse, dels nuvarande 14 § betecknas 13 §, dels i förordningen införes
en ny paragraf, betecknad 14 §, av den lydelse nedan sägs:

1 §•

Utfäster den, som driver industriell rörelse, för vilken i regel användes drivkraft
örn minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst tio arbetare, att hans
för rörelsen avsedda lösa inventarier och råvaror samt i rörelsen frambragta
alster skola utgöra säkerhet för förlag eller annan fordran, må på grund därav
inteckning beviljas i egendomen i den ordning här nedan stadgas; och njute
förlagsgivaren sedan den förmånsrätt, som i 17 kap. handelsbalken sägs. Under
förlagsegendomen inhegripes vid gruvdrift jämväl gruva.

Ej må förlagsinteckning beviljas utan för visst belopp i penningar, ej heller
i viss andel av förlagsegendomen eller i vissa däri ingående föremål.

Utfästelsen skall ske i skuldebrev eller annan handling, varpå fordran grundas,
eller vara tecknad därå samt vara styrkt av vittnen. Den skall innehålla
uppgift örn stad eller socken, där rörelsen drives.

3 §.

Då förlagsinteckning sökes, skall den handling, på grund varav inteckning
äskas, ingivas i huvudskrift till rätten samt vara åtföljd dels av intyg av magistrat
eller landsfiskal, att förlagstagaren utövar den uppgivna rörelsen samt
att denna är av den art och drives i den omfattning, som i 1 § sägs, dels ock,
där enligt särskilda författningar anmälan hos ämbetsmyndighet eller tillstånd
av sådan myndighet fordras för rörelsens drivande, av bevis att anmälan skett
eller tillstånd meddelats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

3

4 §•

Rätten, late den handling, som ligger till grund för ansökningen, offentligen
uppläsas och intagas i särskilt protokoll över förlagsinteckningar.

Är utfästelsen ej så upprättad, som i 1 § sägs, eller har sökanden ej iakttagit
vad enligt 3 § åligger honom, varde ansökningen avslagen.

Då förlagsinteckning blivit beviljad, teckne rätten bevis därom å den handling,
varpå den intecknade fordringen är grundad.

5 §•

Ej må, sedan förlagsinteckning beviljats genom laga kraft vunnet beslut,
i konkurs eller eljest komma under bedömande, huruvida rörelsen varit av den
art eller drivits i den omfattning, att inteckning bort beviljas.

6 §.

Försäljes förlagsegendomen eller vissa däri ingående föremål, njute förlagsgivaren
samma rätt i utestående köpeskilling som han ägt i det försålda.

9 §.

Vill någon låta förlagsinteckning helt eller för visst belopp dödas, uppvise
inteckningshandlingen i huvudskrift för den rätt, som beviljat inteckningen,
och skrive rätten å handlingen bevis örn dödandet.

Skall inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet med vad örn intecknings
dödande är sagt. Finnas flera inteckningar, må ej någon av dem
sättas efter annan, med mindre den tillika sättes att gälla efter den eller de inteckningar,
vilka äga lika eller bättre rätt än denna.

11 §•

Förlagsgivaren äge rätt att kräva omedelbar betalning för intecknad fordran,
ändå att den ej är förfallen,

örn rörelsen helt eller till väsentlig del nedlägges, överlåtes eller förflyttas;

örn förlagsegendomen eller väsentlig del därav förstöres; eller

örn det skäligen kan befaras, att på grund av förlagstagarens förvållande
förlagsgivarens säkerhet kommer att märkligt minskas.

14 §.

Vid rätten skall föras bok över förlagsinteckningar. Närmare föreskrifter
om boken samt angående tillämpningen i övrigt av vad om förlagsinteckning
är stadgat meddelas av Konungen.

4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 107.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932. Bestämmelserna i 5, 6, 9, 11 och
14 §§ äga tillämpning jämväl å dessförinnan sökt eller beviljad inteckning, 5
och 6 §§ dock ej i fall där beslut örn egendomsavträde meddelats före lagens
ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 31 december 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Holmbäck, *

Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Gärde:

»Vid anmälan tidigare i dag av förslaget till lag örn inteckning i jordbruksinventarier
förklarade jag det vara min avsikt att underställa Kungl. Maj:t
förslag angående revision av gällande bestämmelser örn förlag sinteckning. Jag
anhåller nu att få upptaga denna fråga.

De huvudsakliga bestämmelserna i detta ämne innehållas dels i förordningen
den 13 april 1883 angående förlagsinteckning dels i 17 kap. 7 § andra
stycket handelsbalken. Örn förlagslån lämnas för bergsbruk eller gruvdrift,
fabriks- eller kvarnrörelse, boktryckeri, bryggeri, brännvins- eller kruttillverkning,
finnes möjlighet att bereda förlagsgivaren viss företrädesrätt till betalning
ur den till rörelsen hörande lösegendomen (förlagsegendomen). För
sådant ändamål skall inteckning sökas, då rörelsen drives i stad där rådhusrätt
finnes, vid denna rätt och, då rörelsen drives å landet eller i stad lydande
under landsrätt, vid rådhusrätten i den stad, där länsstyrelsen har sitt säte.
Genom inteckningen förvärvas för förlagsgivaren icke någon pant- eller annan
sakrätt utan endast förmånsrätt vid konkurs. Förordningen innehåller närmare
bestämmelser angående förfarandet vid sökande och beviljande av inteckning
samt regler beträffande förnyelse och dödning m. m. Med hänsyn
därtill, att förlagsinteckningen icke bereder någon sakrättslig säkerhet, är
till tryggande av förlagsgivarens ställning stadgat, att om någon till annan
överlåter bruk, gruva, fabrik eller inrättning, för vars drivande förlagsinteckning
är beviljad, förlagsskulden genast är mot förlagstagaren förfallen till
betalning.

Mot förlagsinteckningsinstitutet, sådant det i lagstiftningen för närvarande
är reglerat, hava tid efter annan från riksdagens och näringslivets sida framställts
erinringar med mer eller mindre långt gående yrkanden örn dess revidering.

Redan vid 1884 års riksdag väcktes motion örn vissa tilläggsbestämmelser,

6

Kungl. Majlis proposition nr 107.

innebärande att överlåtelse av bruk, gruva, fabrik eller inrättning, för vars
drivande förlagsinteckning beviljats, skulle, enär förmånsrätten uppkörde genom
överlåtelsen, förknippas med ett särskilt kungörelseförfarande. På lagutskottets
i anledning av motionen gjorda hemställan (utlåtande nr 54) anhöll
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit örn utarbetande av lagbestämmelser i
syfte att bereda förlagsgivare större trygghet vid rörelses överlåtande. Skrivelsen,
som av Kungl. Majit remitterades till nya lagberedningen, föranledde
emellertid icke någon ytterligare åtgärd.

Vid 1905 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion örn införande
av lagbestämmelser, varigenom förlagsgivare erhölle ökad trygghet
mot förlust i fall, då rörelsen av förlagstagaren överlätes å annan person eller
flyttades från en ort till annan. Lagutskottet, som avstyrkte motionen i vad
• den avsåg lagstiftningsåtgärder rörande det förstnämnda fallet, hemställde,
att riksdagen, med anledning av motionen, ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn utarbetande av förslag till sådan ändring i gällande lagstiftning
angående förlagsinteckning, att i de fall, då rörelse, för vars drivande förlagsinteckning
vore beviljad, sålunda förflyttats, att inteckningen därigenom blivit
kraftlös, förlagsskulden skulle emot förlagstagaren genast vara till betalning
förfallen (utlåtande nr 55). Denna hemställan bifölls av riksdagen (riksdagens
skrivelse nr 117).

I skrivelse den 21 februari 1911 hemställde Stockholms handelskammare,
att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande, huruvida icke en fullständig
revision av lagstiftningen örn förlagsinteckning kunde anses vara av behovet påkallad,
och, om så prövades skäligt, föranstalta örn en dylik revision. Då
emellertid den bristfällighet, som handelskammaren i främsta rummet påtalade
-— att förlagsinteckning med stöd av lagens formulering beviljades jämväl
åt hantverkare och handlande, ehuru lagstiftaren icke syntes hava tänkt sig
en dylik vidsträckt tillämpning — skulle kunna, avhjälpas, utan att hela lagen
omarbetades, ville handelskammaren, med tanke på att denna olägenhet särskilt
gjort sig gällande, tillika hemställa, att Kungl. Majit täcktes, även oavsett
en fullständig revision av lagen, vidtaga åtgärder för att få dess stadganden
i denna punkt så förtydligade, att det omöjliggjordes för andra än verkliga
fabriksidkare att i sin egendom erhålla förlagsinteckningar. I Stockholms
handelskammares hemställan instämde åtskilliga andra handelskammare.

Frågan upptogs ånyo av Stockholms handelskammare i skrivelse den 14
oktober 1924. Under åberopande av att lagen genom praxis erhållit ett alltför
vidsträckt tillämpningsområde och att därigenom stundom föranleddes, att
beviljad och såsom kreditmedel använd förlagsinteckning i uppkommen tvist
måste förklaras utan verkan i förmånsrättsavseende, hemställde handelskammaren,
att Kungl. Majit täcktes omedelbart vidtaga åtgärder för förtydligandet
av förordningen örn förlagsinteckning i sådant syfte, att en klarare precisering
av institutets tillämpningsområde erhölles.

Under år 1925 upptog Kungl. Majit frågan örn revision av lagstiftningen örn
förlagsinteckning, därvid beslöts, att kommerskollegium, lantbruksstyrelsen,
bank- och fondinspektionen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna skulle,

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

7

efter hörande av de korporationer och sammanslutningar vederbörande ämbetsmyndighet
kunde finna lämpligt, inkomma med utlåtanden angående behovet
av ändrad lagstiftning i ämnet och angående innehållet av de bestämmelser,
vilka i sådant hänseende funnes erforderliga. Tillika förordnade Kungl. Maj :t,
att tillfälle skulle lämnas Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening,
Svenska trävaruexportföreningen, Sveriges skogsägareförbund och
Sveriges allmänna lantbrukssällskap att inkomma med yttranden i berörda avseenden.

Av de yttranden, som i anledning av denna remiss inkommit, gå vissa i den
riktning, att förlagsinteckningsinstitutet borde omläggas, så att detsamma komme
att innefatta panträtt i den intecknade egendomen. I de flesta kommer
dock till uttryck uppfattningen, att revisionen — utan rubbande av grunden för
den nu gällande rätten —- borde inskränkas till avhjälpande av vissa brister,
som framträtt i det praktiska livet.

Av vad jag anfört i samband med förslaget till lag örn inteckning i jordbruksinventarier
framgår, att det enligt min mening icke bör ifrågakomma att
ändra lagstiftningen örn förlagsinteckning i den riktningen, att därigenom
beredes panträtt för inteckningshavaren. Angående de skäl, som därvid varit
för mig avgörande, tillåter jag mig hänvisa till vad jag framhållit beträffande
nämnda förslag. De fördelar, som möjligen skulle kunna vinnas genom
sådan ändring, uppvägas otvivelaktigt av därmed förbundna nackdelar med
hänsyn till de ingrepp i förlagstagarens rörelsefrihet i hans näringsutövning,
som därav skulle bliva en följd.

Däremot har det synts mig angeläget att, med vidblivande av den gällande
rättens grunduppfattning, i olika avseenden förstärka den rätt, som vinnes
genom förlagsinteckning, och överhuvud söka bringa institutet i överensstämmelse
med det praktiska livets krav. I enlighet härmed har det framstått såsom
särskilt viktigt att skarpare än hittills bestämma, vilka näringar må kunna
erhålla förlagsinteckning, och den egendom, som kan bliva föremål därför.
I samma syfte har jag funnit bestämmelse påkallad för att förebygga ogiltigförklarande
av en i laga ordning tillkommen förlagsinteckning. Vidare har
den genom förlagsinteckning vunna förmånsrätten synts böra utsträckas till att
gälla även utestående köpeskilling för försåld förlagsegendom. Rätten att utsöka
fordran, ändå att den icke är förfallen, har funnits i åtskilliga avseenden
vara i behov av utvidgning. Jämväl i övrigt hava vissa ändringar ansetts
erforderliga.

I enlighet med denna uppfattning har jag låtit utarbeta förslag till lag om
ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning.

Jag anhåller nu att få anmäla detta lagförslag, därvid jag behandlar de
olika spörsmålen under varje särskild paragraf.

1 §•

Enligt det kommittéförslag av år 1881, som ligger till grund för förlagsinteckningsförordningen,
skulle förlagsinteckning fa lämnas av den, som idkade

Departe ments chefen.

Inte cfcnin
»berättigad

näring-.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

bergsbruk eller gruvdrift eller dreve sågverk eller fabrik eller ock annaa inrättning
till beredande eller förädling av råämnen, så beskaffad att handelsböcker
skulle föras över rörelsen. I motiven, däri erinrades att genom detta
stadgande de egentliga hantverken skulle falla utom området för den ifrågasatta
lagstiftningen, anfördes till stöd härför följande:

Det förelage en bestämd skillnad mellan det egentliga hantverket och den
större, mera fabriksmässigt drivna industrien. Hantverkaren vore i vida
mindre grad än fabriksidkaren i behov av särskilda hjälpmedel för anskaffande
av sitt förlagskapital. Om den förmånsrätt, som lämnades i rörligt gods
vilket lätteligen ginge ur hand i hand, till följd därav alltid måste bliva av en
i viss män underordnad betydelse, måste detta uppenbarligen i den mest oinskränkta
grad gälla, då fråga vore örn den mindre hantverkaren. Det kunde
därför icke utan fog ifrågasättas, huruvida den förmånsrätt, han vore i tillfälle
att erbjuda, skulle i nämnvärd grad komma att öka förtroendet till hans
vederhäftighet eller om° det icke fast hellre kunde befaras, att föreställningen
örn att en dylik förmånsrätt möjligen redan vore någon annan förbehållen
kunde hos den, till vilken lånebehovet framställdes, verka obenägenhet att gå
den. yttrade önskningen tillmötes. Då det någon gång ordats om det mindre
billiga uti att utestänga den mindre industrien från de med lagstiftningen
örn förlag avsedda förmånerna, syntes detta hava berott därpå, att tillräcklig
uppmärksamhet icke ägnats åt de olika förhållanden, varunder den större
och den mindre industrien arbetade. Man kunde slutligen, med den erfarenhet
som vunnits örn tillämpningen av lösöreköpsförordningen, näppeligen värja
sig för den farhågan, att en utsträckning av förlagsinteckningsrätten till de
mindre yrkesidkarna kunde bliva en ytterligare källa till rättsförvecklingar
av varjehanda betänkligt slag, en farhåga vilken syntes dess mera grundad,
som det icke torde bliva möjligt att i fråga örn förlagsinteckning föreskriva
enahanda formaliteter som vid lösöreköpen vore stadgade. Det syntes med
avseende å vad nu blivit anfört, att en sund lagstiftning örn förlag för det
egentliga yrkeslivet betingade, a ena sidan, att icke någon art av yrkesindustri
utestängdes fran rättigheten att genom inteckning i lös egendom erbjuda den
säkerhet, som kunde ligga däri, men att, å andra sidan, för varje sådan art
av industri rättigheten icke utsträcktes utöver det område, där densammas begagnande
kunde vara nyttigt eller behövligt. Vid bestämmandet av gränsen
mellan dylika olika företag hade man med hänsyn till beskaffenheten av gällande
lagstiftning angående skyldigheten att föra handelsböcker trott syftemålet
lämpligast uppnås därigenom, att rättigheten att utställa förlagsinteckning
utsträcktes, utöver idkarna av de industrier för vilka det redan vore medgivet,
allenast till dem, vilka över sin rörelse enligt lag skulle föra handelsböcker.

Vid granskningen inom högsta domstolen av förslaget anmärktes, att det
icke vore möjligt att genom en allmängiltig och uttömmande bestämning angiva
de yrken, vilka skulle räknas till fabriker, till skillnad från dem, som
borde hänföras till hantverk. Benämningen av ett industriellt yrke berodde
uteslutande på den formella omständigheten, huruvida yrket blivit anmält som
fabrik eller såsom hantverk. Tillräckligt skäl saknades därför att jämte fabriker
upptaga ''annan inrättning till beredande eller förädling av råämnen, så
beskaffad att handelsböcker över rörelsen föras skola’.

Vid ärendets föredragning i statsrådet instämde departementschefen med
de kommitterade däri, att förlagsinteckningsrätten borde såsom dittills

Kungl. May.ts proposition nr 107.

9

tillkomma, jämte samtliga idkare av bergsbruk och gruvdrift, för övrigt
endast den större industrien, icke de egentliga hantverken. Örn genom användningen
av det måhända icke fullt exakta uttrycket ''fabrik’ ett eller annat
större hantverk skulle komma i åtnjutande av förlagsinteckningsrätt, syntes
detta emellertid icke innebära någon olägenhet utan snarare en fördel, då
dessa hantverk utan tvivel arbetade under förhållanden, fullt jämförliga med
dem, som vore utmärkande för verkliga fabriker. Lika med högsta domstolen
funne departementschefen en begränsning av förordningens tillämpningsområde
genom hänvisning till reglerna örn bokföringsskyldighet mindre lämplig.
För att emellertid förebygga uppfattningen att från rätt att erhålla förlagsinteckning
vore uteslutna med fabrik fullt jämförliga inrättningar, örn
vilkas drivande anmälan eller ansökning skulle enligt särskilda författningar
göras, hemställde han, att förlagsinteckning finge lämnas jämväl av den, som
dreve sådan inrättning.

Sedan proposition i enlighet med det anförda avlåtits till 1882 års riksdag
men ej vunnit riksdagens bifall, ändrades i den proposition, som förelädes
1883 års riksdag, stadgandet på det sätt, att däri uppräknades de näringar,
som i likhet med fabriker skulle hava förlagsinteckningsrätt. Enligt den lydelse
1 § sålunda erhöll kan förlag intecknas, om det gives till idkande av
bergsbruk eller gruvdrift, även där denna ej är att hänföra till bergsbruk,
eller till drivande av fabrik, mjöl- eller sågkvarn, boktryckeri, bryggeri,
brännvins- eller kruttillverkning.

I sin den 21 februari 1911 avlåtna skrivelse framhöll Stockholms handelskammare,
hurusom inför handelskammaren från flera håll framställts anmärkningar
mot den vidsträckta användning, förlagsinteckningsinstitutet erhållit i
praxis. Härom anförde handelskammaren:

De myndigheter, som utfärdade i lagen påbjudet intyg, att förlagstagaren
utövade den uppgivna rörelsen, hade ofta tolkat ordet ''fabrik'' på ett
sätt, som icke syntes överensstämma med vare sig lagens andemening eller den
bland näringsidkarna gängse uppfattningen av ordet ''fabrik''. Det syntes
uppenbart, att lagstiftaren åsyftat verkliga fabriker, som för sin rörelse hade
speciella såväl lokaler som maskiner och just därför kunde anses beroende
av möjligheten att erhålla förlagslån. Örn det i allmänhet mot en förlagsinteckning
kunde anmärkas, att den inverkade skadligt på övriga fordringsägares
intressen, gällde detta i alldeles särskild grad, då den beviljades ett industriföretag
i mindre omfattning, enär i förlagsinteckningen ofta inräknades
boets hela varulager, ehuru endast en mindre del begagnades till eller vore
avsedd för fabrikationen. Då gäldenären enligt gängse uppfattning icke kunnat
anses driva fabriksrörelse, hade kreditgivaren ofta icke haft vetskap örn förlagsinteckningen
och ej heller haft anledning misstänka, att sådan beviljats. Den
praxis, som utvecklats genom förlagsintecknings beviljande åt hantverkare och
handlande, syntes handelskammaren därför av flera skäl vara synnerligen
olämplig och värd att beivras.

Liknande anmärkningar framfördes jämväl av de handelskammare, vilka
instämde med Stockholms handelskammare i yrkandet på revision av förlagsinteckningsinstitutet.
Särskilt betonades den fara, som för en oprioriterad
varukreditgivare läge däri, att förlagsinteckning utan dennes vetskap kunde

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 707.

finnas i gäldenärens varulager, oaktat den av gäldenären bedrivna rörelsen
icke enligt vanligt omdöme kunde hänföras till fabrik.

I den skrivelse av den 14 oktober 1924, vari Stockholms handelskammare
gjorde förnyad hemställan om lagstiftningsåtgärder i ämnet, anfördes bland
annat:

Under det att rätten till erhållande av förlagsinteckning avsetts böra förbehållas
åt den i egentlig mening fabriksmässigt drivna industrien, hade vid
åtskilliga tillfällen rådstuvurätter beviljat förlagsinteckning åt näringsidkare
i sådana fall, där förädlingsmomentet i den bedrivna rörelsen varit skäligen
obetydligt i förhållande till den samtidigt utövade handelsverksamheten. Det
industriella momentet i verksamheten hade sålunda här blivit ensamt utslagsgivande.
Den omständigheten, att på grund av lagens bristande tydlighet förlagsinteckning
beviljades av domstol och användes till kreditmedel men i sedermera
uppkommen tvist förklarades utan verkan i förmånsrättsavseende, vore
icke den minst betänkliga konsekvensen därav. Med hänsyn till rättssäkerhetens
krav och förlagsinteckningsinstitutets syfte att bereda ett någorlunda
säkert kreditmedel borde det icke rimligen kunna ifrågakomma, att rättsverkan
av en i laga form fastställd förlagsinteckning sedermera underkändes. I
den mån en skarp avgränsning av institutets föremål kunde i själva lagtexten
åstadkommas, syntes misstag av nämnda art bliva praktiskt sett uteslutna.

I de yttranden, som avgivits i anledning av 1925 års remiss, framhålles
allmänt behovet av en tydlig avgränsning av institutets tillämpningsområde.
Däremot råda delade meningar, huruvida detta område bör inskränkas eller
utvidgas. Från flera håll betonas, att förlagsinteckningsinstitutet huvudsakligen
syntes lämpa sig för större industriella inrättningar med en mera fullständig
maskinell utrustning eller i allmänhet stora och konstanta varulager, under
det att användningen av detta institut i den mindre industrien och inom hantverket
— där maskiner ofta inköptes på avbetalningskontrakt — icke kunde anses
överensstämma med sund kreditgivning. Under den diskussion angående lagstiftning
örn förlagsinteckning, som förekom på sextonde svenska handelskammarmötet
år 1926, har särskilt framhållits, att det i fråga örn smärre företag vore
svårare att kontrollera dispositionen av förlagsegendomen och att möjligheten
att genom förlagsinteckning belåna all företagets egendom lätt ledde till osund
skuldsättning och bristande personlig kreditvärdighet. Från motsatta sidan förordas
däremot en utvidgning av tillämpningsområdet till skilda näringsgrenar,
såsom — förutom jordbruk — hantverk, transportföretag, restaurationsrörelse,
apoteksverksamhet och handelsrörelse. Vad särskilt angår ifrågasatt tillämpning
på handelsföretag har emellertid invänts, att, frånsett de större handelsföretagen,
handelns kreditbehov vore mindre än industriens, att det icke syntes
möjligt att uppdraga någon gräns mellan den större och den mindre handeln
samt att institutets utsträckning till handelsföretag i många fall skulle komma
att främja en osund skuldsättning.

Före avgivande av utlåtande införskaffade kommerskollegium uppgifter
från vissa rådhusrätter angående prövning av förutsättningarna för beviljandet
av förlagsinteckning. En del av de därvid lämnade svaren utvisar,
att prövningen av frågan örn rörelsens beskaffenhet och omfattning sker

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

11

från fall till fall men att en strävan efter allmänna normer framträder. Sålunda
kräves i en stad, att i rörelsen skall med användande av ångkraft eller
elektrisk kraft samt fyra eller fem arbetare frambringas någon förädlad eller
förarbetad produkt. I en annan stad fordras för erhållande av intyg, att rörelsen
bedrives med åtminstone någon maskinell utrustning och annan kraft än
handkraft samt med minst fyra arbetare. Såsom förutsättning uppställes i en
tredje stad maskinkraft av ett eller annat slag samt mer än fem arbetare. I några
städer fordras maskinella anordningar av mera stadigvarande beskaffenhet,
varemot hänsyn ej tages till antalet arbetare. En mera bestämd praxis framträder
emellertid i en del städer, i det man i anslutning till 15 § lagen den 29 juni
1912 örn arbetarskydd uppställer det villkoret, att för rörelsen skola användas
minst tio arbetare eller drivkraft örn minst fem effektiva hästkrafter eller ock
minst fem arbetare jämte drivkraft örn minst tre effektiva hästkrafter.

Kommerskollegium förordar i sitt utlåtande, att även hantverk under vissa
förhållanden får åtnjuta förmånen av förlagsinteckningslån. Kollegium erinrar,
att under de senaste årtiondena maskinella anordningar i allt större
omfattning kommit till användning även inom hantverksdriften. För
de företag, där så skett, erfordrades större rörelsekapital än tidigare varit fallet,
och förlagsinteckningsinstitutet kunde i sådant avseende bliva till nytta. Givet
vore, att endast sådana hantverkare borde erhålla förmånen av förlagsinteckningslån,
vilka hade behov därav för anskaffande av jämförelsevis dyrbara maskinella
anordningar eller eljest för drivande av sin rörelse i större utsträckning.
Det vore utan tvivel förenat med synnerligen stora svårigheter att i detta avseende
bestämma viss gräns. Att fordra ett visst minimivärde hos maskinerna
och de maskinella anordningarna skulle medföra avsevärda praktiska olägenheter.
De maskinella anordningarna, icke arbetarantalet, borde emellertid vara
bestämmande. På grund härav och då gränsen mellan fabrik och hantverk icke
torde kunna på ett avgörande sätt uppdragas, föreslog kollegium sådan
ändring i gällande bestämmelser angående förlagsinteckning, att den, som dreve
fabriks- eller hantverksrörelse i den omfattning, att för arbetet i regel användes
drivkraft om minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst fem arbetare jämte
drivkraft örn minst tre effektiva hästkrafter, kunde erhålla lån mot förlagsinteckning.
•

Två länsstyrelser uttala, att det syntes böra tagas i övervägande, huruvida
icke med fabrik i förevarande avseende borde förstås sådan industri, som angives
i 15 § lagen om arbetarskydd. En handelskammare, som vitsordar att en dylik
regel skulle underlätta för den intygsutfärdande myndigheten att träffa ett
avgörande, uttalar emellertid härutinnan den farhågan, att alltför små företag
därigenom skulle vinna möjlighet till förlagsinteckning.

Vid övervägande av frågan, huruvida kretsen av de näringar, som må åtnjuta
möjligheten att använda förlagsinteckning, borde principiellt förändras,
har det synts tydligt, att bortsett från jordbruksnäringen tillräckliga skäl icke
föreligga att för närvarande avvika från den gällande rättens grunduppfattning
i detta avseende. Såsom en allvarlig brist måste emellertid anses, att
gränsen för tillämpningsområdet icke framträder skarpare än nu är fallet.

Dep ar te
mentschefen.

12

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Denna brist har gjort sig särskilt kännbar till följd därav, att frågan, huruvida
med hänsyn till rörelsens beskaffenhet förlagsinteckning bort beviljas,
kan göras till föremål för prövning i samband med konkurs. Härtill återkommer
jag i det följande. Olika utvägar för ett närmare bestämmande av tilllämpningsområdet
hava varit under övervägande. Bland annat har det
varit ifrågasatt att såsom förutsättning för erhållande av förlagsinteckning i
lagen uppställa det krav, att rörelse för beredande eller förädling av varor
drives i fabriksmässig omfattning, samt att överlämna till den administrativa
lagstiftningen att bestämma de grunder, som skola avgöra, huruvida rörelse
må anses driven i sådan omfattning. Härigenom skulle hänsyn lättare kunna
tagas till de förändringar i uppfattningen örn rörelses fabriksmässighet, som
kunna inträda i samband med teknikens utveckling. Emellertid torde det möta
alltför stora betänkligheter att i administrativ ordning träffa avgörande i en
för lagens innehåll så viktig fråga, samtidigt som det helt visst skulle bliva
svårt att mera detaljerat fastställa en gräns, som svarar mot de på detta område
mycket skiftande förhållandena.

Med hänsyn till vikten av att erhålla en fast regel, även örn den lider av en
viss schematisering, har det synts lämpligt att i huvudsaklig anslutning till
den praxis, som vid vissa större rådhusrätter utbildats med ledning av 15 § i
1912 års arbetarskyddslag, avgränsa tillämpningsområdet så, att såsom förutsättning
för rätten att erhålla förlagsinteckning uppställes kravet, att för rörelsen
skall i regel användas drivkraft örn minst fem effektiva hästkrafter eller
ock minst tio arbetare. Nämnas må, att enligt lagen den 12 juni 1931 angående
ändring i vissa delar av arbetarskyddslagen tillämpningen av de strängare
reglerna beträffande minderårigs användande till bergverks-, bruks-, fabriks-,
hantverks- eller annat industriellt arbete eller byggnadsarbete, ändå att det ej
är att hänföra till industriellt arbete, gjorts beroende av att arbetet bedrives i
sådan omfattning, att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare.

Förslaget utgår från att varje slag av industriell rörelse, som drives i nu
nämnd omfattning, bör hava förlagsinteckningsrätt. Närmare redogörelse för
innebörden av begreppet industriell rörelse lärer icke vara av nöden. Erinras
må emellertid, att i den berättelse, som det enligt instruktionen för kommerskollegium
åligger kollegium att årligen till Kungl. Maj:t avgiva över
industri och bergshantering, användes följande ’industrigruppering’: malmbrytning
och metallindustri, jord- och stenindustri, träindustri, pappers- och
grafisk industri, livsmedelsindustri, textil- och beklädnadsindustri, läder-, håroch
gummivaruindustri, kemisk-teknisk industri samt kraft-, belysnings- och
vattenverk. Under dessa huvudgrupper återfinner man, bland annat, olika
slag av bergsbruk och gruvdrift, kvarnrörelse, sågverk, boktryckerier, bryggerier,
brännerier samt krutbruk. Den av kommerskollegium begagnade terminologien
torde åtminstone i det väsentliga stå i överensstämmelse med uppfattningen
i det praktiska livet. Någon meningsskiljaktighet lärer alltså
icke förefinnas t. ex. därom, att under industriell rörelse principiellt är
att innefatta, bland annat, ''idkande av bergsbruk eller gruvdrift’ samt ’dri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

13

vande av fabrik, mjöl- eller sågkvarn, boktryckeri, bryggeri, brännvins- eller
kruttillverkning’. Då anledning ej synes föreligga att medgiva förlagsinteckning
för dessa i 1 § förlagsinteckningsförordningen upptagna rörelser,
såvida de icke uppfylla det i det föregående omhandlade kravet på rörelsens
omfattning, hava de ej upptagits i lagtexten. Ej heller har det synts erforderligt
att i lagtexten framhäva det för begreppet industri utmärkande förädHngsmomentet.

Uteslutna från möjligheten att erhålla förlagsinteckning äro under alla förhållanden
jordbruk och handelsrörelse. Binäring till jordbruk, såsom kvarnrörelse,
mejeri- och sågverksdrift, tegeltillverkning och brännerirörelse, äger
erhålla förlagsinteckning, där det allmänna kravet på rörelsens beskaffenhet
och omfattning uppfylles. I motsatt fall komma de för rörelsen avsedda lösa inventarierna,
såsom framgår av vad jag anfört i samband med förslaget till
lag örn inteckning i jordbruksinventarier, att hänföras till jordbruksinventarier
och omfattas av sådan inteckning.

Den fordran, för vilken förlagsinteckning må beviljas, betecknas i förlags- ^ltec^r
inteckningsförordningen och i 17 kap. 7 § handelsbanken såsom ''förlag’. I 3 § SfiT
nämnda förordning stadgas, att handling, på grund varav förlagsinteckning
sökes, skall innehålla, bland annat, uttryckligt erkännande av försträckningens
egenskap av förlag.

I flera av de i anledning av 1925 års remiss avgivna yttrandena förordas,
att försträckningens lämnande som förlag icke måtte krävas för förlagsintecknings
beviljande.

Då det ligger stor vikt uppå att långivares och tredje mans förvärv i god
tro av förlagsinteckning ej äventyras och då detta syfte vinnes enklast genom
uppgivande av kravet på fordringens karaktär av förlag, har förlagsinteckningsförordningen
ansetts böra i detta avseende jämkas. I enlighet därmed
utgår 1 § i förslaget därifrån, att förlagsinteckning kan meddelas för fordran
i allmänhet. Motsvarande ändring har gjorts i 17 kap. 7 § handelsbaden, på
sätt framgår av det tidigare i dag i samband med frågan om lagstiftning angående
inteckning i jordbruksinventarier anmälda förslaget örn ändring i nyssnämnda
lagrum.

Trots den nu föreslagna ändringen i förevarande avseende hava beteckningarna
förlagsinteckning, förlagsförbindelse, förlagsgivare och förlagstagare
ansetts kunna bibehållas.

Enligt 5 § i förlagsinteckningsförordningen må förlagsinteckning beviljas
blott till visst belopp i penningar eller varor. I överensstämmelse med nutida
uppfattning har förlagsinteckning ansetts böra avse endast visst belopp i penningar.
Det i enlighet härmed ändrade stadgandet har upptagits såsom ett
andra stycke i 1 §.

I 17 kap. 7 § handelsbaden angivas såsom föremål för förmånsrätten — för- Förlagsutom
’det, som tillverkat är’, ’de för tillverkningen avsedda råämnen’ och ’den c?en,lomw"-

14

Kungl. Majlis proposition nr 10 7.

Förskott.

Gruva.

lösegendom, vare sig maskiner, redskap, dragare eller annat, som till bergsbrukets,
gruvans, fabrikens eller inrättningens drift hörer’ — dels ''gäldenärens
fordringar för sådana förskott i penningar eller varor, som för rörelsen lämnade
äro’, dels ock, ’vid förlag till bearbetande av andra gruvor än järngruvor’,
’själva gruvan’.

Vad angår förskott erinrades vid tillkomsten av förlagsinteckningsförordningen,
att vissa betänkligheter gjort sig gällande mot att medgiva förmånsrätt
i sådana fordringar. Då emellertid, särskilt vid bergsbruk och gruvrörelse,
dessa förskott ofta vore ganska betydande och gemenligen utgjorde en del
av det kapital, som näringsidkaren mottagit av sin förläggare och sedermera
i sin ordning lämnat sina arbetare såsom en art av förlag, hade det synts fullt
befogat, att förmånsrätten utsträcktes jämväl till sådana fordringar.

Mot upptagande av förskott som föremål för förlagsinteckning ställer sig
emellertid näringslivet numera ganska främmande. Så hava t. ex. från bankhåll
gällande bestämmelser härom karakteriserats såsom synnerligen opraktiska och
missledande, då dessa fordringar, vilka vore av en sällan förekommande art,
ofta förväxlades med vanliga varufordringar, vilka däremot icke folie under
förlagsinteckning.

Då stadgandet örn förmånsrätt i förskott enligt en samstämmig uppfattning
i det praktiska livet icke har någon uppgift att fylla och därjämte visat sig
ägnat att leda till missförstånd, har det ansetts riktigast att i förslaget icke
upptaga sådana fordringar bland föremålen för förlagsinteckning. Till frågan,
huruvida förlagsinteckning bör omfatta fordran för försåld förlagsegendom,
återkommer jag vid 6 §.

Stadgandet örn förmånsrätt i gruva saknades i det av särskilda kommitterade
utarbetade förslaget till lagstiftning men upptogs i propositionen till 1883
års riksdag. Därvid gjordes undantag för järngruva, enär dylik gruva förmodades
vara utesluten från förmånsrätt och sådan rätt ej heller av gruvägarna
eftersträvats.

I anledning av en vid 1904 års riksdag väckt motion hemställde lagutskottet
(utlåtande nr 17), att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande, huruvida förlagsinteckning
för gruvdrift kunde, vad järngruvor anginge, utan olägenhet medgivas jämväl
i själva gruvan, samt, därest utredningen därtill gåve anledning, för riksdagen
framlägga förslag till lagändring i angivna syfte. Lagutskottets hemställan
bifölls (riksdagens skrivelse nr 24).

I yttrandena rörande denna fråga har från olika håll gjorts gällande, att
den hittillsvarande begränsningen i fråga örn järngruva borde borttagas. Från
järnkontorets sida har sålunda framhållits, att det icke blott för den jämgruvdrift,
som idkas såsom självständig industriell verksamhet, utan i lika
hög grad för de gamla, ännu med järnbruken direkt samverkande gruvbolagen
helt visst skulle vara till fördel, att vid anordnande av gruvdriften efter moderna
principer, vilket ofta krävde dyrbara maskinerier, en även i själva gruvan
gällande förlagsinteckning kunde lämnas såsom säkerhet för erforderliga
penningförsträckningar. Jämväl industriförbundet och kommerskollegium hava

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

15

tillstyrkt borttagandet av nämnda begränsning, kommerskollegium under erinran
att järngruvorna i detta hänseende ej längre intoge någon särställning.

Då förutsättningarna för åtskillnaden mellan järngruva och annan gruva numera
icke torde föreligga, lärer, såsom i förslaget skett, inteckning böra medgivas
i gruva utan hänsyn till dess art.

Såsom föremål för förlagsinteckning upptager gällande lagstiftning icke
byggnad å ofri grund. Frågan huruvida förmånsrätt borde medgivas i dylik
egendom var under övervägande redan vid tillkomsten av förlagsinteokningsförordningen.
Sålunda framhålles i motiven till 1881 års förslag, att enär industriella
byggnader, även då de läge på främmande grund, kunde vara av högt
värde, en bestämmelse örn förmånsrätt däri understundom skulle i ej ringa mån
förstärka inteckningssäkerheten. Å andra sidan borde dock uppmärksammas,
att en förmånsrätt i dylika byggnader skulle bliva av tvivelaktigt värde. Man
ansåg sig därför icke hava anledning att föreslå förmånsrättens utsträckning
till byggnader på annans grund. Även i vissa av de i anledning av 1925 års
remiss avgivna yttrandena har denna fråga berörts. Dock ställer man sig
i allmänhet tveksam och stundom rent avvisande till en sådan utvidgning.

Liksom i fråga örn inteckning i jordbruksinventarier anser jag det lämpligen
icke böra ifrågakomma att låta byggnad på ofri grund utgöra föremål
för förlagsinteckning. Såsom jordbruksutredningen framhållit, skulle kollision
mellan förlags- och fastighetsinteckningar lätteligen inträda, därest byggnaden
övergår till fast egendom, och detta vare sig man låter förlagsinteckningen
äga bestånd i byggnad och gälla framför tidigare fastighetsinteckmng eller
man låter förlagsinteckningen vika för fastighetsinteckningen.

Huruvida inteckning må beviljas i ideell andel av förlagsegendomen, är icke
uttryckligen avgjort i gällande rätt. Någon olikhet i förhållande till vad nu
får antagas gälla torde dock icke inträda, då i förslagets 1 § i enlighet med
vad från näringslivets sida yrkats stadgats förbud mot inteckning i andel av
förlagsegendomen.

Förlagsinteckningsförordningen lämnar icke svar på spörsmålet, huruvida
inteckningen kan begränsas till vissa i förlagsegendomen ingående föremål.
Meningarna, i vilken riktning lagstiftningen härutinnan lämpligen bör gå, hava
i det praktiska livet visat sig vara i någon mån delade. Å ena sidan har uttalats,
att det kunde starkt ifrågasättas, huruvida en rätt att göra begränsning
lämpligen borde förbehållas parterna. Därigenom kunde nämligen föranledas
kollision med förlagsinteckningar, som med lika eller sämre förmånsrätt meddelats
i all egendom, vilken kan förlagsintecknas. Å andra sidan har ifrågasatts,
om det icke skulle vara till fördel för industrien att medgiva vederbörande
företag en viss frihet i detta avseende. Det kunde väl tänkas, att ett
solitt företag kunde erhålla fullt tillräcklig förlagskredit även med begränsning
till viss del av förlagsegendomen.

Vid ett övervägande av skälen för och emot rätt att begränsa inteckning till
viss egendom synas de senare så till vida böra vara avgörande, som betydande
olägenheter kunna uppstå, därest inteckning i vissa i förlagsegendomen ingående
föremål medgives. I enlighet härmed har förslaget avfattats.

Byggnad å
ofri grand.

Ideell andel
m. m.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Från nu nämnd synpunkt sett hade det uppenbarligen varit till fördel, om
gemensam inteckning för samma fordran i flera rörelser kunde undvikas. Enligt
vad från olika håll upplysts, förekommer emellertid för närvarande i stor
utsträckning, att flera rörelser intecknas för samma fordran, och en dylik möjlighet
anses trots de svårigheter, som i följd därav kunna uppstå, vara av avsevärd
praktisk betydelse. Det har på grund därav ansetts icke lämpligt att
nu förbjuda gemensamma inteckningar.

ffiriaggégeaf Gällande förlagsinteckningsrätt berör icke närmare frågan, huruvida föredömen
finnes. skall för att räknas till förlagsegendomen finnas å ort, där rörelsen
drives.

I åtskilliga av de yttranden, som avgivits i anledning av 1925 års remiss,
har saknaden av uttryckligt stadgande i detta avseende givit anledning till
erinringar. Från handelskammarhåll uttalas sålunda, att förmånsrätten i de
för tillverkningen avsedda råvarorna behövde ur nu nämnd synpunkt närmare
preciseras. Såsom exempel anföres frågan örn giltigheten av förmånsrätten, vid
sågverksindustrien beträffande timmer i skog eller under flottning eller annan
transport och vid pappersmassefabriker beträffande pappersved, som ej blivit
inforslad till fabriksplatsen. Likaså förmenas behov föreligga av närmare bestämmelser
beträffande färdigt fabrikat, som i annan stad eller socken än den,
där fabriken är belägen, upplagts i försäljnings- eller konsignationslager. Från
bankhåll har förordats en uttrycklig bestämmelse, att förlagsinteckningen borde
omfatta råvaror och produkter, var dessa än befunne sig, förutsatt dock att
de tillhörde förlagstagaren.

Sedan dessa yttranden avgivits, har den nu antydda oklarheten blivit i viss
mån hävd genom ett avgörande i högsta instans (H. 1927 s. 519). överrätterna
intogo här den ståndpunkten, att enär den i målet ifrågavarande, förlagstagaren
tillhöriga och i hans besittning befintliga lösegendomen ostridigt tillverkats
vid förlagstagarens fabrik, den omständigheten, att lösegendomen
vid konkursens början förvarats å orter utom den socken, där rörelsen dreves,
icke föranledde därtill, att den å förlagsinteckningen grundade förmånsrätten
till betalning ur egendomen finge anses hava upphört.

Efter detta avgörande lärer behovet av lagstiftningsåtgärd icke göra sig
gällande med samma styrka som tidigare.

Bestämmelserna örn den egendom, förlagsinteckning omfattar, vilka för närvarande
såsom nämnts återfinnas i 17 kap. 7 § handelsbaden, hava synts lämpligen
böra överflyttas till förordningen örn förlagsinteckning. Därvid har förlagsegendomen
angivits vara ’för rörelsen avsedda lösa inventarier och råvaror
samt i rörelsen frambragta alster’, varjämte under förlagsegendomen inbegripits
vid gruvdrift jämväl gruva.

3 §.

Rörelsen* Enligt 3 § förlagsinteckningsförordningen fordras uppgift örn stället, där
l0*ingSe* bergsbruk eller gruvdrift, mjöl- eller sågkvarnsrörelse, brännvins- eller kruttillverkning
idkas, samt örn stad eller socken, där fabrik, boktryckeri eller

Kungl. Ma}:ts proposition nr 107.

17

bryggeri drives. Dessa krav på rörelsens lokalisering äro mildare än enligt
1881 års kommittéförslag, i vilket städse krävdes uppgift örn stället för rörelsens
drivande. Vid granskningen av förslaget erinrades inom högsta domstolen,
att fabriksrörelse ofta icke vore inskränkt till ett enda ställe, fastän
rörelsen vore att anse såsom en och samma, i följd varav ifrågasattes infogande
av ordet ''huvudsakligen’. Denna erinran föranledde icke någon ändring i propositionen
till 1882 års riksdag. I anledning av anmärkningar inom riksdagen
framhöll departementschefen i propositionen till 1883 års riksdag, att
man av en allmän föreskrift örn skyldighet att uppgiva stället, varest rörelse
drives, kunde förledas till uppfattningen, att uppgiften borde gälla t. ex.
i stad gata och hus, där näringen idkades, men att en så detaljerad uppgift
i de flesta fall vore onödig och kunde lägga svårigheter i vägen för en industriell
anläggnings flyttning. Det funnes intet skäl, varför vid ansökan
t. ex. örn förlagsinteckning i en fabrik stället skulle behöva uppgivas närmare
än som skedde vid anmälan örn fabrikens anläggning, i vilket fall uppgiften
behövde omfatta endast stad eller socken, där näringen dreves. Andra
näringar däremot, såsom gruvdrift, bergsbruk, såg- och kvarnrörelse, vore
dels på grund av sin natur, dels i följd av den för deras drivande gällande
lagstiftning bundna vid viss plats. I överensstämmelse härmed fick paragrafen
sin nuvarande avfattning.

Mot gällande rätts ståndpunkt härutinnan hava vissa erinringar framställts
i de i anledning av 1925 års remiss avgivna yttrandena. Sålunda har från
bankhåll framhållits, att skillnaden i nu förevarande hänseende mellan sågverk
m. m. och fabrik borde upphöra. Det borde beträffande varje slag av
rörelse vara tillräckligt att angiva stad eller socken, där rörelsen drives. Det
har ock framhållits, att det måhända vore förtjänt att övervägas, örn man
ej skulle kunna helt avstå från territoriella begränsningar och således låta förlagsinteckningen
omfatta all kredittagarens i industriell verksamhet investerade
lösegendom.

I förslaget har gällande lags föreskrift utbytts mot stadgande örn skyldighet
att uppgiva allenast stad eller socken, där rörelse drives. Någon olägenhet
har icke försports av en dylik bestämmelse beträffande fabrik, boktryckeri eller
bryggeri, och någon anledning att i förlagsinteckningsförordningen göra skillnad
i förevarande avseende mellan olika slag av näringar torde icke föreligga.
Det har fastmera synts kunna ifrågasättas, örn man icke borde gå än längre
och låta förlagsinteckningen omfatta företaget som sådant samt i samband
därmed införa förändrade forumregler. En tänkbar utväg därvid vore, att
behandlingen av förlagsinteckningsärenden förlädes till rådhusrätten i den
stad, där näringsidkares firma är registrerad, eller beträffande aktiebolag till
rådhusrätten i den stad, där dess styrelse har sitt säte. Därvid borde naturligen
göras vissa jämkningar för bland annat det fall, att firman är registrerad
i stad under landsrätt eller att aktiebolags styrelse har sitt säte i sådan
stad eller på landet. En sådan omläggning skulle uppenbarligen med hänsyn
till de stora företagen vara förenad med betydande fördelar. Å andra sidan
är den dock förbunden med nackdelar, som mana till varsamhet. Särskilt

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami 8-b haft. (Nr 107.) 2

Departe ments chefen.

18

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Intyg om
rörelsen.

Förmånsrätt
i
fordran.

framträda svårigheter med avseende å övergången från det ena till det andra
systemet, vartill komma de förvecklingar, som lätt kunna uppstå vid t. ex.
förändrat säte för aktiebolags styrelse med därav föranledd övergång till annat
forum än det, vid vilket inteckning tidigare kan hava meddelats. En
ändring i detta hänseende har i varje fall ansetts icke böra ske i förevarande
sammanhang.

Vad angår intyg örn rörelses drivande föreskrives i 3 § förlagsinteckningsförordningen,
att vid ansökan örn förlagsinteckning skall fogas intyg av magistrat,
kronofogde eller länsman, att förlagstagaren utövar den uppgivna rörelsen.
Stadgandet har motiverats därmed, att då förlagsinteckning icke medför
annan rätt än förmånsrätt till viss egendom för den händelse låntagaren
råkar i konkurs, det vore av synnerlig vikt att, innan inteckning beviljades,
såvitt möjligt utröntes, huruvida låntagaren verkligen utövade den rörelse, med
avseende varå inteckningen söktes.

I de svar, som avgivits i anledning av 1925 års remiss, möta i stor utsträckning
anmärkningar mot stadgandet. Anmärkningarna gå i huvudsak ut därpå,
att för ernående av större jämnhet och säkerhet i lagens tillämpning intygen
borde utfärdas, icke av underordnade lokala myndigheter, utan i stället
av länsstyrelse eller därmed jämförlig myndighet eller ock av handelskammare.

De svagheter, som framträtt med den nuvarande ordningen, hava i främsta
rummet sin grund i den oklarhet, som för närvarande råder angående förlagsintecknings
tillämpningsområde. Då denna oklarhet genom förslaget torde
i allt väsentligt bliva undanröjd, lärer det icke möta större betänkligheter att
bibehålla de nuvarande organen för utfärdandet av ifrågavarande intyg, helst
dessa äga företrädet att besitta önskvärd lokalkännedom.

Då det är av vikt, att rörelses art och omfattning bliva föremål för noggrann
undersökning före intecknings beviljande, föreslås i förevarande paragraf,
att intyget skall innehålla uppgift i båda dessa hänseenden.

4 §.

Första stycket överensstämmer med 4 § i förlagsinteckningsförordningen och
andra stycket med 6 § i samma förordning.

5 §•

Förevarande paragraf har tillkommit för att råda bot på det hittillsvarande,
inom näringslivet starkt kända missförhållandet, att en i laga ordning tillkommen
förlagsinteckning i konkurstvist förklaras ogiltig, enär rörelsen icke
varit av den art eller icke drivits i sådan omfattning, att förlagsinteckning bort
meddelas. I denna del torde jag få hänvisa till vad beträffande inteckning i
jordbruksinventarier i motsvarande avseende anförts.

6 §•

Såsom redan framhållits, inrymmer gällande lagstiftning så till vida förmånsrätt
i fordran, som inteckningen omfattar fordringar för sådana förskott

V

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

19

i penningar eller varor, som lämnats för rörelsen. Däremot avser förmånsrätten
icke övriga fordringar, exempelvis icke dem, som uppkommit genom utborgning
av vara.

I åtskilliga av de i anledning av 1925 års remiss avgivna svaren har uttalats
den uppfattningen, att förlagsinteckning borde åtminstone i viss utsträckning
omfatta jämväl fordran för försåld egendom. Under framhållande av spörsmålets
invecklade art ifrågasätter en magistrat, huruvida man icke, när det
är fråga örn överlåtelse av rörelsen i dess helhet, skulle kunna medgiva förlagsgivaren
förmånsrätt i köpeskillingen för den lösegendom, vari förlaget
gäller. Stadgandet ill § av förlagsinteckningsförordningen örn fordringens förfallande
till betalning vore utan ett dylikt komplement utan större värde. Även
från bankernas sida framföres en liknande tankegång. Bank- och fondinspektionen
ifrågasätter, huruvida icke vid överlåtelse av förlagsintecknad inrättning
förmånsrätten kunde bibehållas i köpeskillingen, åtminstone så länge
denna funnes såsom tillgång hos förlagstagaren. Från handelskammarhåll
har detta yrkande ävenledes fått understöd. Under sextonde svenska handelskammarmötet
uttalades sålunda, att det kanske mera än något annat skulle
vara ägnat att stärka förlagsinteckningens värde som kreditobjekt, örn förmånsrätten
vid egendomens försäljning på kredit automatiskt överginge på
den uppkomna fordringen. Övriga borgenärers rätt träddes därigenom icke
för nära. Förlagsgivarens ställning skulle bliva av försäljningen tillsvidare
orubbad, och möjligheten att äventyra hans rätt till förmån för annan fordringsägare
begränsades.

Såsom framhållits torde det vara av stor betydelse, att förmånsrätten kan
göras gällande jämväl i fordran för försåld egendom. Fordringen framträder
i sådant fall som ett surrogat för de från förlagsegendomen skilda föremålen.
Alldeles särskilt är detta förhållandet, då rörelsen helt eller till väsentlig del
överlåtes till annan. Att uppdraga en gräns mellan olika slag av överlåtelser
låter sig emellertid svårligen göra. Då förmånsrätten kan göras gällande
allenast i händelse av konkurs, torde sådant ej heller vara påkallat av
något praktiskt behov. Analogier till denna förmånsrätt kunna hämtas, förutom
från vad nu är stadgat örn förmånsrätt i förskott, bland annat, från
lagstiftningen örn sjöpanträtt i inlastat gods. Med hänsyn till vad sålunda
anförts har jag låtit i förslaget upptaga ett stadgande örn förmånsrätt i köpeskilling,
så länge den utestår ogulden. Vid fordringens1 inflytande till konkursboet
skall alltså förlagsinteckningshavaren njuta samma förmånsrätt i beloppet,
som han skulle ägt, om föremålet försålts av konkursförvaltningen.

Beträffande frågan örn förlagsgivares rätt till försäkringsbelopp må framhållas,
att saknaden av bestämmelse i detta avseende föranlett erinringar i flera
av svaren i anledning av 1925 års remiss. Kommerskollegium föreslår för sin
del bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med stadgandena om inteckningshavares
rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal
beträffande intecknad byggnad hörande till fast egendom.
Från bankhåll förordas bestämmelser av innehåll, att försäkringssumma, så

Departe ments chefen.

Försäk rings summa.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Gällande

rätt.

länge den icke införlivats nied försäkringstagarens förmögenhet, utgör surrogat
för vad som förstörts.

Enligt 54 § i lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal skall, örn försäkring
tagits å gods utan angivande av det intresse försäkringen avser, densamma
anses, där ej annat framgår av omständigheterna, gälla till förmån för
envar, som — i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet
till godset eller emedan han i anledning av avtal örn godset står faran
för detta — har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat. Enligt
grunderna för detta lagrum torde innehavare av förlagsinteckning kunna
åberopa samma lagrum, örn försäkringsfallet inträffar under konkurs. Ett
annat förhållande lärer då ej heller kunna antagas inträda, örn försäkringsfallet
inträffat före konkursen, men beloppet inbetalas därefter. Vid sådant
förhållande torde tidigare framkomna önskemål i förevarande avseende i det
hela vara tillgodosedda. Särskilda bestämmelser för att bereda inteckningshavaren
ytterligare skydd hava icke ansetts vara av nöden.

9 §.

Första stycket av 9 § företer den olikhet i förhållande till gällande rätt, att
enär samtycke av förlagstagare till intecknings dödande ansetts icke höra
krävas, vad förlagsinteckningsförordningen i sådant avseende innehåller uteslutits.

Andra stycket av 9 § har, på sätt i åtskilliga av de avgivna yttrandena förordats,
omarbetats till vinnande av överensstämmelse med vad som gäller beträffande
fastighetsinteckning.

Under övervägande har varit att meddela särskilt stadgande örn uppdelning
av inteckning. Erågan har emellertid ansetts icke vara av den praktiska betydelse,
att den upptagits till behandling i detta sammanhang.

11 §•

Enligt 11 § förlagsinteckningsförordningen gäller för närvarande, att örn
förlagstagaren till annan överlåter bruk, gruva, fabrik eller inrättning, för vars
drivande förlagsinteckning är beviljad, förlagsskulden genast är mot förlagstagaren
förfallen till betalning.

I 1881 års kommittéförslag saknades denna bestämmelse. I anslutning till
yttrande av lagutskottet vid 1882 års riksdag framhöll departementschefen vid
anmälan av nämnda riksdags beslut, att i den mån det kunde ske med bevarande
av förlagsinteckningens natur förlagsgivare borde beredas trygghet
för det fall, att rörelsen jämte förlaget överginge till annan ägare och den i
förre ägarens gods genom förlagsinteckningen förvärvade förmånsrätten följaktligen
upphörde. I allmänhet torde den nye näringsidkaren genom avtal
med förlagsgivaren få övertaga förlagslånet mot ny inteckning, men utan tvivel
kunde omständigheterna vara sådana, att dylikt avtal ej komme till stånd. Långivaren
borde då sättas i tillfälle att genast utsöka sin fordran, sedan den säkerhet,
som läge i förlaget, undandragits honom. Inom högsta domstolen gjor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

21

cles mot det i enlighet härmed utarbetade förslaget vissa, erinringar, avseende,
bland annat, att det ej inbegrepe nedläggande av rörelse och att under detsamma
folie icke blott frivillig överlåtelse utan även övergång genom arv eller
testamente. I anledning av sistnämnda anmärkning inskränktes stadgandet
att avse överlåtelse, varemot erinringarna i övrigt ej föranledde ändring i förslaget.

I det yttrande, som nya lagberedningen den 22 december 1885 avgav över den
vid 1884 års riksdag väckta, av mig inledningsvis berörda motionen om bere- 1885y
dande av större trygghet vid överlåtelse av förlagsintecknad rörelse, vitsordade
lagberedningen, att den säkerhet för lån, som enligt gällande lag stöde att vinna
genom förlagsinteckning, icke innebure full trygghet mot förlust a förlagsgivarens
sida. Men detta förhållande vore enligt beredningens åsikt beroende
av ifrågavarande rättsinstituts egen beskaffenhet och kunde icke förebyggas
genom stadganden, vilka stöde i överensstämmelse med det väsentliga i förlagsinteckningens
natur och rättsverkan enligt gällande lagstiftningsgrunder. Härom
anförde lagberedningen vidare:

Förlagsgivaren vunne genom inteckningen ej panträtt i den intecknade egendomen,
utan blott förmånsrätt därtill. Han erhölle sålunda endast företräde
till betalning ur visst gods, och därav bestämdes hans rätt i förhållande till
övriga borgenärer. Därav följde, att förmånsrätten i och för sig ej kunde
sträcka sin verkan till annat gods än det, gäldenären ägde, då fråga örn betalning
uppstode, ej heller till annan person än gäldenären och hans övriga fordringsägare.
Vid den intecknade egendomens överlåtande till tredje man upphörde
följaktligen förmånsrätten i det överlåtna till all kraft och verkan. Den blott
eventuella rätt till förlagsegendomen, som inteckningen medfört, kunde lika
litet som fordringsrätten anses kränkt genom egendomens övergång i annans ägo,
såvida ej gäldenären uti särskilt avtal med förlagsgivaren avsagt sig befogenheten
att sålunda disponera över sin egendom. Tidigare hade visserligen förlagstagarens
dispositionsrätt över sin tillverkning varit strängt begränsad av
omständliga och invecklade bestämmelser till förmån för förlagsgivaren, vars
rätt till och uti själva egendomen sträckte sig vida utöver vad med förmånsrätt
enligt lag förstodes. Denna ståndpunkt hade emellertid, såsom medförande
hinder för industriens sunda utveckling, måst övergivas av lagstiftningen.
Beredningen funne det därför vara med allt skäl, som i 1888 års förordning
all motsvarighet till berörda bestämmelser saknades. Beredningen antoge ock,
att fråga numera ej skulle uppkomma örn införande av något slags panträtt
i förlagsegendom. Mot förslag örn kungörande av den intecknade egendomens
försäljning, varmed åsyftades att sätta förlagsgivaren i tillfälle att
vidtaga åtgärd för att få sin i följd av försäljningen till betalning förfallna
fordran gulden ur köpeskillingen, i den mån denna lämnade tillgång därtill,
syntes visserligen ingen väsentlig anmärkning vara att framställa. Men då
såsom påföljd för uraktlåtenhet att kungöra försäljningen enligt motionen skulle
stadgas förpliktelse för köparen att i större eller mindre mån vara i förhållande
till en, kanske flera förlagsgivare, med vilka han icke kontraherat, ansvarig för
säljarens gäld, mötte däremot flera betänkligheter. Oavsett att grunden för ett
dylikt stadgande endast kunde vara, att förlagsinteckningen skulle hava tillförsäkrat
dess innehavare någon viss, även mot ny ägare villkorligen gällande
och således med panträtt närmast jämförlig rätt till betalning ur den intecknade
egendomens värde, skulle i allt fall stadgandet föga överensstämma med
det förhållandet, att köparen för fordran hos säljaren ägde rätt att kvitta sin

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

1905 års
riksdag.

Yttranden
anledning
av 1925 åiremiss.

skuld för köpeskillingen. I allt fall kunde lagen ej lägga hinder i vägen för
förlagstagaren att tid efter annan till en eller flera personer avyttra skilda
delar av verk eller inrättning. Stadgandet bleve därför kraftlöst gentemot all
sådan överlåtelse av inrättningen, som ej tillika innefattade ett uttryckligt
avstående av själva den firma, varunder rörelsen utövats. Dessutom skulle
stadgandet sakna ali tillämplighet vid gåva, byte eller varje överlåtelse, som
ej agde formen av försäljning mot viss köpeskilling, varför det funnes en lätt
utväg för den oredlige eller mindre samvetsgranne förlagstagaren att eludera
stadgandet. Beredningen erinrade därjämte, hurusom det stöde förlagsgivaren
öppet att vid avtalet med förlagstagaren av denne fordra all garanti. Så kunde
den senare tillförbindas att ej till annan överlåta sin rörelse utan att samtidigt
därom underrätta förlagsförbindelsens innehavare, och för åsidosättande
därav kunde i förskrivningen eller kontraktet efter omständigheterna lämpad
påföljd, såsom vite eller skadeersättningsskyldighet, för förlagstagaren bestämmas.
Ett lagstadgande i sådant syfte syntes däremot icke lämpligt, då
de omständigheter, som därvid borde inverka, särskilt beträffande vites- eller
ersättningsbeloppet, i hög grad växlade. Av liknande skäl vore ock ett lagbestä.
mt bötesstraff för uraktlåtenhet att kungöra överlåtelsen otillfredsställande
och innebure ett alltför overksamt medel, där transaktionen beredde förlagstagaren
eller tredje man ekonomisk fördel.

När fragan vid 1905 ars riksdag, såsom i det föregående erinrats, ånyo uppkom,
ansåg riksdagen i överensstämmelse med lagutskottet, att vad lagberedningen
anfört fortfarande syntes utgöra fullgiltiga skäl att avstyrka en lagstiftningsåtgärd
sadan som den ifrågasätta. Däremot anhöll riksdagen hos
Kungl. Maj :t örn framläggande av förslag i syfte att förlagsintecknad rörelses
förflyttning måtte föranleda, att förlagsskulden genast vore förfallen till betalning.

i I de i anledning av 1925 ars remiss avgivna yttrandena har ingående dryftats

g frågan örn förlagsgivarens rätt att omedelbart utsöka förlagsskulden, och hava
därvid berörts såväl de redan i olika sammanhang omhandlade fallen av överlåtelse
och förflyttning av rörelsen som ock vissa andra fall.

Vad till en början angår rörelses överlåtelse har i flera av yttrandena ifrågasatts
skyldighet för förlagstagaren att därom underrätta förlagsgivaren. Kommerskollegium
har framhållit, att till förekommande av otillbörlig överlåtelse
krävdes omfattande bestämmelser även av straffrättslig art. Det kunde med
skäl ifragasättas, örn det vore möjligt att åstadkomma effektiva sådana
för det fall, då förlagstagarens ekonomi vore svag och det därför vore av
särskild vikt att förhindra otillbörlig överlåtelse. Eramför allt vore det av
betydelse att beakta, att införandet av sådana bestämmelser lätt skulle kunna
försvåra även avslutandet av fullt legitima avtal. Därigenom skulle förlagsrörelsen
skadas. Det syntes kollegium, att ifrågavarande rättsförhållanden
för båda parterna och i den allmänna rättssäkerhetens intresse ordnades bäst
genom avtal.

Vad därefter beträffar förflyttning av rörelse har i yttrandena i allmänhet
vitsordats det berättigade i att låta förflyttning utgöra förfalloanledning. Det
har emellertid ock framhållits, att en lagändring av nu angivna innebörd icke
vore tillfyllest. Sålunda har från vissa håll föreslagits, att förflyttning borde
kungöras och förlagsinteckning trots förflyttning kunna göras gällande viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

23

tid efter kungörandet. Från andra har ifragasatts, att förflyttning skulle anmälas
hos vederbörande inteckningsdomstol och inteckningen fortfarande bestå.
Kommerskollegium har förordat sistnämnda förslag under framhållande,
att då förflyttning av rörelse i allmänhet vore ägnad att befordra dess utvidgning
och förbättring, förflyttning icke borde försvåras genom bestämmelse
örn förlagsskuldens ovillkorliga förfallande till betalning.

Vidkommande rörelses nedläggande har från olika hall ifragasatts, huruvida
det icke borde införas stadgande därom, att förlagsskulden skulle anses
förfallen även i sådant fall.

I åtskilliga yttranden har föreslagits, latt förstörelse av förlagsegendom
borde utgöra förfalloanledning. Ett stadgande i överensstämmelse
med 31 § förordningen angående inteckning i fast egendom förordas sålunda
på flera håll. En handelskammare anser, att värdet av förlagsinteckning som
kreditmedel i avsevärd grad skulle förstärkas genom att för förlagstagaren
stadgades skyldighet att vårda förlagsinteckningens föremål ävensom ansvarspåföljd
vid uppenbar vanvård eller försämring samt vid förskingring i syfte
att göra inteckningen kraftlös. En magistrat förordar ett stadgande, att förlagsskulden
omedelbart skulle förfalla till betalning, örn förlagsgods genom
brand eller annorledes i avsevärd grad skadades.

Verkan i förevarande hänseende av förfogande från förlagstagarens sida,
varigenom förlagsegendomen undergår väsentlig värdeminskning, har vidare
berörts i yttrandena. Onormal realisation betecknas sålunda av en länsstyrelse
som en åtgärd, vilken bör utgöra förfalloanledning. Två länsstyrelser
ifrågasätta stadgande, att förlagsskulden skall anses förfallen, da förlagsintecknad
egendom säljes i sådan omfattning, att den betingade säkerheten väsentligen
försämras. En handelskammare har uttalat sig för enahanda påföljd,
örn förlagsintecknad egendom säljes i omfattning och på sätt, som faller
utom normala driftsgränser. En annan handelskammare förordar underrättelseplikt
dels vid överlåtelse av maskiner, andra inventarier för stadigvarande
bruk annat än i förbindelse med däremot svarande nyanskaffning och för rörelsen
begagnade råvaror, dels ock vid försäljning av tillverkade varor i sadan
omfattning eller på sådant sätt, som ej kan anses normalt för den ifrågavarande
rörelsen. Från bankhåll har tillstyrkts, att som förfalloanledning måtte anses
att den förlagsintecknade egendomen eller väsentlig del därav försäljes, utan
att valutan kommer förlagsgivaren tillgodo. Det ifrågasättes ock, örn icke
pantsättning av egendom skall utgöra konkursanledning enligt 1 kap. 4 § konkurslagen
och förlagstagaren aläggas underrätta förlagsgivaren örn sadan
åtgärd.

I vissa yttranden har slutligen uppmärksamheten varit riktad även på fara
för säkerhetens märkliga minskning. Särskilt har utmätning för annan borgenärs
räkning blivit beaktad. I åtskilliga av yttrandena har härvid förordats,
att inteckningshavaren finge åtnjuta förmånsrätt såsom vid konkurs. I vissa
andra yttranden uttalas, att förlagsskulden vid utmätning borde vara omedelbart
förfallen. En länsstyrelse anser salunda, att omedelbar betalningsskyldighet
borde inträda även vid utmätning av förlagsintecknad egendom, i det

24

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Departe ments chefen.

au i sadant fall skäl förelåge för antagande, att förlagstagarens ekonomiska
ställning vore svag. En annan länsstyrelse framhåller som en brist hos förlagsinteckningsinstitutet,
att förlagsgivaren har förmånsrätt allenast i händelse
av konkurs, och ifrågasätter, om ej ’förlagsgivarens rätt borde säkerställas även
vid utmätning av den förlagsintecknade egendomen för gäldande av annans fordran,
därest ett stadgande i dylik riktning eljest lämpligen må kunna åstadkommas’.
Från bankhåll påfordras införande av lagbestämmelser avseende att skydda
förlagsinteckning vid utmätning, så att panträtt ej må kunna uppkomma i
förlagsintecknad egendom utan inteckningshavarens vetskap. Kommerskollegium
framhåller, hurusom enligt gällande utsökningslag utmätningsmannen icke är
skyldig att särskilt underrätta vederbörande förlagsinteckningshavare örn utmätningen
eller den därpå eventuellt följande auktionen, samt hemställer, att
vid en blivande lagrevision en sådan underrättelseplikt införes. I detta sammanhang
må även nämnas, hurusom å vissa håll ifrågasatts, örn icke i fall,
som omförmälas i 1 kap. 4 § konkurslagen, förlagsskulden skulle vara omedelbart
förfallen till betalning, även örn konkursanledning prövades icke
föreligga. I flera yttranden har ock berörts förlagsgivarens ställning i händelse
av ackordsförhandling utan konkurs.

Lika med lagutskottet vid 1905 års riksdag anser jag det icke lämpligt
att stadga skyldighet för förlagstagare att vid straffpåföljd underrätta förlagsgivare
örn rörelsens överlåtande. Med hänsyn till de växlande förhållandena
framstår ett allmänt stadgande örn straff för uraktlåtenhet i sådant avseende
som mindre tilltalande. Härtill kommer, att en dylik straffbestämmelse
torde vara ett overksamt medel, där överlåtelsen sker i syfte att på förlagsgivarens
bekostnad bereda förlagstagaren eller annan fördel. Vad lagberedningen
på sin tid härutinnan framhöll låter sig enligt min mening icke avvisas.
Inteckningshavarens rätt torde för övrigt kunna skyddas även utan sådan underrättelseplikt
genom att, på sätt jag i det följande ämnar föreslå, förlagsgivaren
berättigas att under vissa förhållanden omedelbart utsöka sin fordran,
redan innan överlåtelsen skett.

Med överlåtelse av rörelse har jag funnit böra likställas dess förflyttning.
Stadgande härom har upptagits i förslaget. Att därutöver införa bestämmelser
i avseende å verkan av rörelses förflyttning torde icke vara lämpligt. Vad
särskilt angar underrättelseplikt lärer vad man därmed vill vinna åtminstone
i det väsentliga kunna nås genom att bereda inteckningshavare möjlighet att
inskrida på ett tidigare stadium. Frågan huruvida förflyttning föreligger torde
få avgöras med ledning av de i 3 § upptagna bestämmelserna örn lokalisering
av rörelse.

Uppenbart torde vara, att vid nedläggande av rörelsen förlagsgivarens trygghet
kräver, att han är berättigad att utsöka sin fordran, oavsett att förfallotiden
ej är inne. I dylikt fall lärer i regel utan vidare vara att vänta, att
rörelsen kommer att överlåtas eller förflyttas eller att förlagsegendomen blir realiserad.
Skulle sadant ej inträffa, hotar i allt fall faran, att förlagsegendomen
förlorar i värde. Ett stadgande örn fordringens förfallande i förtid synes därför
i sådant fall vara påkallat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

25

Såsom förfalloanledning torde böra anses, icke blott att rörelsen i dess kelhet
utan jämväl att väsentlig del därav överlåtes, förflyttas eller nedlägges.

På sätt skett i förslaget till lag örn inteckning i jordbruksinventarier torde
vidare förstörelse helt eller till väsentlig del av den intecknade egendomen böra
medföra, att fordran förfaller.

Även i andra fall av väsentlig minskning av förlagsegendomens värde bör
förlagsgivaren principiellt äga utsöka den intecknade fordringen, ändå att den
ej är förfallen. Härvid måste emellertid beaktas, att omsättande av förlagsegendom
— företrädesvis tillverkade produkter men i viss utsträckning även
råvaror och inventarier — är något för rörelsen naturligt och nödvändigt. I
den mån dylikt omsättande håller sig inom gränserna för det i rörelse av den
ifrågavarande arten vanliga, är detta uppenbarligen något, som långivaren
redan i förväg har att räkna med, och förty icke bör kunna åberopa som förfalloanledning.
Endast förfoganden, som äro att beteckna såsom otillbörliga,
torde härvid böra kunna komma i fråga. Även bortsett härifrån lärer vederbörlig
hänsyn till gäldenärens rörelsefrihet och beaktande av allmänna rättsgrundsatser
kräva den förutsättning för att gälden skall förfalla i förtid, att minskningen
av säkerhetens värde är märklig.

Icke blott för det fall, att sådan minskning redan uppstått, torde emellertid
rätt att utsöka fordringen före förfallotiden böra inträda. I enlighet med
vad jag framhållit vid anmälan av förslaget till lag örn inteckning i jordbruksinventarier,
måste nämligen en ordning, som endast berättigar inteckningshavaren
att inskrida mot gäldenären, sedan säkerheten redan upphört eller
minskats, ofta nog bliva av föga värde. Liksom å åtskilliga andra rättsområden
lärer hänsyn böra få tagas till en på objektiva grunder stödd sannolikhet i
fråga örn det framtida läget. En bestämmelse, som medgiver en sådan antecipation,
torde vara ägnad att avhålla gäldenären från illojala förfoganden över den
intecknade egendomen och bereda förlagsgivaren skydd i händelse av utmätning
hos förlagstagaren. Rätt att omedelbart utsöka fordringen lärer jämväl
vara av betydelse därutinnan, att kvarstad och skingringsförbud kunna påkallas
utan risk att åtgärden förfaller på grund av inteckningshavarens saknad av
befogenhet att instämma sin talan. Denna förstärkning av inteckningshavarens
ställning torde i sin ordning medföra, att denne icke i onödan tillgriper det
vapen, som ligger i konkurshot.

I enlighet med vad sålunda anförts föreslår jag därför, att inteckningshavaren
skall äga rätt att kräva omedelbar betalning för intecknad fordran, örn
det skäligen kan befaras, att på grund av gäldenärens förvållande inteckningshavarens
säkerhet kommer att märkligt minskas.

I detta sammanhang vill jag slutligen erinra om den av mig tidigare i dag
föreslagna ändring i 72 § utsökningslagen, varigenom utmätningsmannen
ålagts att ofördröjligen underrätta borgenär örn utmätning av egendom, vari,
enligt vad för utmätningsmannen är känt eller eljest vid utmätningen utrönes,
förmånsrätt på grund av inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning
tillkommer borgenären. Med avseende å grunderna för detta stadgande

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

torde jag få hänvisa till vad i samband med förslaget till lag örn inteckning i
jordbruksinventarier härom anförts.

14 §.

Då erfarenheten ådagalagt behov av särskild bok över förlagsinteckningar, har
— i anslutning till vad är stadgat i fastighetsinteckningsförordningen och fartygsinteckningslagen
— föreskrift örn förande av sådan bok upptagits. I samband
härmed har stadgats, att närmare bestämmelser örn bokens förande samt
örn tillämpningen i övrigt av vad örn förlagsinteckning är stadgat skola meddelas
av Konungen. Av vikt synes särskilt vara, att de brister i möjligaste
mån undanröjas, vilka framträtt vid utfärdandet av gravationsbevis beträffande
rörelse, som drives av bolag.

Förevarande stadganden hava ansetts lämpligen kunna införas i en paragraf
med beteckning 14 §, medan nuvarande 14 § synts kunna upptagas såsom
13 §, vilken paragraf tidigare upphävts.

Lagen har synts böra träda i kraft den 1 januari 1933. Större betänkligheter
torde icke möta mot att, såsom av praktiska skäl påkallas, bringa 5, 6,
9, 11 och 14 §§ i tillämpning jämväl beträffande förlagsinteckning, som dessförinnan
sökts eller beviljats. Undantag synes dock beträffande 5 och 6 §§
böra göras för det fall, att beslut örn egendomsavträde meddelats före lagens
ikraftträdande.»

Föredraganden uppläser härefter förslaget till lag om ändring i vissa delar
av förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

27

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)

angående förlagsinteckning.

Härigenom förordnas, att förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning
skall sålunda ändras, att dels 1, 3—6, 9 ock 11 §§ erhålla nedan angivna
lydelse, dels nuvarande 14 § betecknas 13 §, dels i förordningen införes
en ny paragraf, betecknad 14 §, av den lydelse nedan sägs:

1 §•

Utfäster den, som driver industriell rörelse, att bans för rörelsen avsedda lösa
inventarier och råvaror samt i rörelsen frambragta alster skola utgöra säkerhet
för förlag eller annan fordran, må på grund därav inteckning meddelas i
egendomen i den ordning bär nedan stadgas; och njute förlagsgivaren sedan
den förmånsrätt, som i 17 kap. handelsbalken sägs.

Ej må förlagsinteckning meddelas utan för visst belopp i penningar, ej heller
i viss andel av förlagsegendomen eller i vissa däri ingående föremål:

Till industriell rörelse må enligt denna lag hänföras endast sådan rörelse,
för vilken användes i regel drivkraft örn minst fem effektiva hästkrafter eller
ock minst tio arbetare. Under förlagsegendomen inbegripes vid gruvdrift jämväl
gruva.

3 §•

Vid ansökan örn förlagsinteckning skall till rätten ingivas i huvudskrift den
handling, på grund varav inteckning äskas. Handlingen skall innehålla
uppgift örn stad eller socken, där rörelsen drives, samt av vittnen styrkt medgivande
att förlagsinteckning må tagas. Sökanden bifoge intyg av magistrat
eller landsfiskal, att förlagstagaren utövar den uppgivna rörelsen samt att
denna är av den art och drives i den omfattning, som i 1 § sägs, så ock, där
enligt särskilda författningar anmälan hos ämbetsmyndighet eller tillstånd av
sådan myndighet fordras för rörelsens drivande, bevis att anmälan skett eller
tillstånd meddelats.

Fullgör sökanden ej vad sålunda är föreskrivet, varde ansökningen genast
avslagen.

4 §.

Rätten läte den handling, som ligger till grund för ansökningen, offentligen
uppläsas och intagas i särskilt protokoll över förlagsinteckningar.

Då förlagsinteckning blivit beviljad, teckne rätten bevis därom å den handling,
varå den intecknade fordringen är grundad.

28

Kungl. Martts proposition nr 107.

5 §•

Är förlagsinteckning beviljad genom beslut, som vunnit laga kraft, må ej i
konkurs eller eljest komma under bedömande, huruvida rörelsen varit av den
art eller drivits i den omfattning, att inteckning bort beviljas.

6 §.

Försaljes förlagsegendomen eller vissa däri ingående föremål, njute förlagsgivaren
samma rätt i utestående köpeskilling som han ägt i det försålda.

9 §.

Vill någon låta förlagsinteckning helt eller för visst belopp dödas, uppvise
inteckningshandlingen i huvudskrift för den rätt, som beviljat inteckningen,
och skrive rätten å handlingen bevis örn dödandet.

Skall inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet med vad örn intecknings
dödande är sagt. Finnas flera inteckningar, må ej någon av dem
sättas efter annan, med mindre den tillika sättes att gälla efter den eller de inteckningar,
vilka äga lika eller bättre rätt än denna.

11 §•

Förlagsgivaren äge rätt att kräva omedelbar betalning för intecknad fordran,
ändå att den ej är förfallen,

örn rörelsen helt eller till väsentlig del nedlägges, överlåtes eller förflyttas;

örn förlagsegendomen eller väsentlig del därav torstö res; eller

örn det skäligen kan befaras, att på grund av förlagstagarens förvållande
förlagsgivarens säkerhet kommer att märkligt minskas.

14 §.

Vid rätten skall föras bok över förlagsinteckningar. Närmare föreskrifter
örn boken samt angående tillämpningen i övrigt av vad örn förlagsinteckning
är stadgat meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933. Bestämmelserna i 5, 6, 9, 11
och 14 §§ äga tillämpning jämväl å dessförinnan sökt eller beviljad inteckning,
5 och 6 §§ dock ej i fall där beslut om egendomsavträde meddelats före lagens
ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

29

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 januari
1932.

N ärva rande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,
regeringsrådet Afzelics.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 31 december
1931, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883 (nr 16
s. 1) angående förlag sinteckning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet
Gunnar Dahlman.

Lagrådet yttrade:

Enligt den föreslagna ändrade lydelsen av 1 § i förevarande förordning, vilken
härutinnan ansluter sig till 1 § i förslaget till lag örn inteckning i jordbruksinventarier,
må — örn den som driver industriell rörelse utfäster, att
hans för sådan rörelse avsedda lösa inventarier och råvaror samt i rörelsen
frambragta alster skola utgöra säkerhet för förlag eller annan fordran — inteckning
på grund därav meddelas i egendomen. Utöver den utfästelse, varom
bestämmelse sålunda givits i 1 §, erfordras uppenbarligen intet särskilt inteckningsmedgivande.
Med hänsyn härtill bör vad om inteckningsmedgivande
sägs i 3 § utgå samt den föreslagna lydelsen av 1 och 3 §§ underkastas erforderlig
omarbetning, därvid formell överensstämmelse i motsvarande delar
mellan föreskrifterna om förlagsinteckning och om inteckning i jordbruksinventarier
synes böra eftersträvas. Av en sådan omarbetning torde bliva en följd,
att 3 § sista stycket måste erhålla ändrad lydelse och upptagas såsom en särskild
paragraf betecknad 4 § samt att de föreslagna 4, 5 och 6 §§ erhålla beteckningen
5, 6 och 7 §§. Nuvarande 7 och 8 §§ torde därefter lämpligen sammanslås
till en paragraf, betecknad 8 §.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Vidare erinrar lagrådet därom, att bestämmelsen örn den föreslagna lagens
ikraftträdande måste lämpas efter den tid, som beslutas för ikraftträdandet av
lagen örn inteckning i jordbruksinventarier jämte därmed sammanhängande författningar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition nr 107.

31

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 28 januari
1932 avgivna utlåtande över det den 31 december 1931 till lagrådet remitterade
förslaget till lag örn ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883
(nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning.

Under förmälan, att lagrådet framställt allenast viss erinran av huvudsakligen
formell natur, vilken väsentligen iakttagits, samt att dagen för lagens
ikraftträdande bestämts till den 1 juli 1932 eller samma tid som föreslagits i
fråga örn lagstiftningen angående inteckning i jordbruksinventarier, hemställer
föredraganden, att det sålunda ändrade förslaget måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Axel Wennerholm.