Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

1

Nr 102.

Kungl. Alaj:ts proposition till riksdagen angående viss
pensionsrätt för f. d. kaptenen L. O. A. Liberg;
given Stockholms slott den 12 februari 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlutande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

A. Rundqvist.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
den 12 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gaede, Hamrin, von Stockenström,
Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Rundqvist:

Kaptenen vid fortifikationen Lars Olof Axel Liberg, född den 20 juli 1877,
beviljades från och med den 21 juli 1927, då han uppnått stadgad pensionsålder,
i vanlig ordning avsked från sin beställning såsom kapten vid fortifikationen
samt tillädes vederbörliga pensionsförmåner, varom brev till direktionen
över arméns pensionskassa utfärdades. Enligt gällande bestämmelser
inträdde Liberg samtidigt såsom kapten i fortifikationens reserv.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 80 höft. (Nr 102.) 838 M 1

2

Kungl. Majus proposition nr 102.

På order av chefen för Svea ingenjörkår ägde i mars månad 1927 granskning
rum utav förvaltningen av det vid kåren fast anställda manskapets
postsparbanksmedel under tiden från och med den 1 januari 1926. Vid denna
granskning framkommo åtskilliga anmärkningar i fråga örn kårens 6. kompani.
Sedan den över granskningen avgivna rapporten delgivits Liberg, som under
ifrågavarande tid varit chef för 6. kompaniet, medgav Liberg i förklaring
till kårchef en, att han under nämnda tid i vissa fall gjort uttag av manskapets
postsparbanksmedel utan att begäran därom framställts av vederbörande
och utan att tillstånd till uttagen begärts och erhållits hos kårchefen,
ävensom att han i en del fall underlåtit att insätta av avlöningen
innehållna sparbanksmedel inom föreskriven tid. Förhör liöllos därefter
med vissa av det stamanställda manskapet samt med Liberg.

Genom beslut den 27 april 1927 ålade kårchefen, under åberopande av
130 § strafflagen för krigsmakten, Liberg för försummelse och oförstånd i
fullgörande av tjänsteplikter disciplinstraff av vaktarrest i fem dagar. Detta
straffbeslut vann laga kraft.

Efter det riksdagens militieombudsman tagit del av handlingarna i berörda
disciplinmål samt på militieombudsmannens föranstaltande ytterligare
utredning verkställts beträffande Libergs handhavande av ifrågakomna medel,
lät militieombudsmannen i juni 1930 ställa Liberg under åtal inför regementskrigsrätten
vid Svea ingenjörkår för förskingring av i tjänsten såsom
kompanichef omhänderliavda medel m. m.

Genom utslag den 1 november 1930 dömde krigsrätten Liberg jämlikt
129 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 25 kap. 16 § allmänna strafflagen,
att för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten böta 200 kronor.

Krigshovrätten, där besvär anfördes dels av överkrigsfiskalsämbetet, efter
uppdrag av militieombudsmannen, dels av Liberg, utlät sig i utslag den 14
april 1931: I målet vore upplyst, dels att Liberg i fråga örn de av manskapets
avlöning innehållna belopp, som skolat insättas i postsparbanken i
början av augusti, september och oktober 1926, icke verkställt insättning
förr än den 23 oktober 1926, samt att Liberg beträffande sådana insättningar,
som bort göras i början av november och december månader samma
år, inlevererat beloppen i banken först den 22 nämnda december, dels ock
att Liberg under år 1926 och början av år 1927 å manskapets konton i
postsparbanken gjort ett stort antal uttag, utan att vederbörande räkningshavare
därom framställt begäran. I målet vore vidare utrett, att Liberg vid
särskilda tillfällen under sistnämnda tid i postsparbanken verkställt extra
insättningar, i huvudsak av enskilda medel — av vilka insättningar den
sista ägt rum den 8 mars 1927, efter det Libergs handhavande av manskapets
vid 6. kompaniet postsparbanksmedel särskilt uppmärksammats av
vederbörande militärbefäl, och uppgått till ett sammanlagt belopp av 3,578
kronor, så att räkningarna efter denna insättning kommit att utvisa manskapets
tillgodohavanden å belopp som vederbort — och måste det på
grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas, att summan av
vad Liberg utan begäran från manskapets sida tid efter annan uttagit å

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

3

dess postsparbanksräkningar tillsammans med för insättning i postsparbanken
avsedda lönebelopp, vars insättning på sätt ovan angivits under
avsevärd tid fördröjts, uppginge till åtminstone 3,578 kronor; och enär vad
Liberg i målet uppgivit därom, att de penningmedel, ban på sätt ovan angivits
obebörigen innehållit eller från postsparbanken uttagit, antingen utlämnats
till manskapet eller i den mån så ej skett förvarats i kompaniets
kassaskåp, med hänsyn till utredningen i målet icke förtjänade tilltro, samt
på grund härav och med avseende å vad i övrigt i målet förekommit Liberg
måste anses lagligen förvunnen att hava tillgripit och för egen räkning använt
nyssnämnda av honom i tjänsten för redovisning emottagna penningar,
vilka emellertid finge anses hava blivit av honom genast ersatta, men vad
härutöver i målet lagts Liberg till last icke vore av beskaffenhet att utöver
ansvar för förskingring medföra särskilt ansvar, alltså och då det av kårchefen
den 27 april 1927 meddelade straffbeslutet icke utgjorde hinder för bestraffning
av ifrågavarande förskingringsbrott, prövade krigshovrätten, med avslag
å Libergs ändringssökande, i anledning av överkrigsfiskalsämbetets fullföljda
talan lagligt att, med ändring av krigsrättens utslag, i så måtto bifalla
samma talan, att Liberg, som icke vidare vore i besittning av det ämbete,
vari han sig förbrutit, jämlikt 115 § strafflagen för krigsmakten samt 25 kap.
11 § och 2 kap. 17 § allmänna strafflagen, jämförda med 4 kap. 3 § sistnämnda
lag, dömdes för förskingring av medel, som han i sin tjänst omhänderhaft
för krigsmaktens räkning, att hållas i fängelse i två månader.

I krigshovrättens utslag yrkade Liberg ändring samt anhöll därvid tillika,
att därest han icke skulle bliva befriad från fängelsestraff jämlikt 25 kap.
11 § och 2 kap. 17 § allmänna strafflagen, Kungl. Majit av nåd ville låta
honom bibehållas vid hans rätt till pension och fyllnadspension.

Till stöd för sin nådeansökan åberopade Liberg, bland annat, att han
hade försörjningsskyldighet mot hustru, som varken ägde någon som helst
förmögenhet eller hade någon inkomst av arbete, en 20-årig son, som tills
vidare blott hade en inkomst av 150 kronor i månaden, samt en 10-årig son.
Själv innehade Liberg tillfällig anställning hos enskild person och åtnjöte
härför en inkomst, som icke kunde beräknas till högre belopp än 3,000
kronor örn året.

I utslag den 26 september 1931 fann Kungl. Majit ej skäl göra annan
ändring i krigshovrättens utslag än att med avseende å omständigheterna i
målet Libergs straff bestämdes till allenast böter 500 kronor. Vidkommande
den av Liberg gjorda ansökningen angående rätt till pension och
fyllnadspension fann Kungl. Majit densamma icke vara av beskaffenhet, att
högsta domstolen hade att däröver avgiva yttrande; och förordnades i följd
härav, att handlingarna i målet skulle överlämnas till vederbörande statsdepartement.

I en till försvarsdepartementet ingiven, den 28 september 1931 dagtecknad
skrivelse har Liberg anhållit, att även för det dåmera inträffade fallet, att
han slutligt ådömts böter, Kungl. Majit måtte bifalla hans nådeansökan.

4

Vissa bestämmelser
rörande
förlust av
pensionsrätt.

Kungl. Majda proposition nr 102.

Enligt det i samband med Edbergs avsked utfärdade pensionsbrevet tillläde
Kungl. Maj:t honom dels 600 kronor pension i femte klassen av arméns
pensionskassa, dels och en fyllnadspension av 2,120 kronor jämte 1,270 kronor
pensionsförbättring och 522 kronor pensionsförhöjning från därtill anvisade
statsmedel, att med tillsammans 4,512 kronor tillträdas från och med den
21 juli 1927.

I anledning av det Liberg ådömda straffet förklarade genom beslut den
30 september 1931 direktionen över arméns jDensionskassa —- jämlikt kun -görelsen den 24 maj 1918 (nr 353) örn ändrad lydelse av kungörelsen den
25 maj 1900 angående bestämmelser örn förlust av pensionsrätt eller pension
för den, som blivit från innehavande tjänst avsatt eller förklarats
hava gjort sig till avsättning skyldig — Liberg från och med den 1 oktober
1931 förlustig alla hans av statsmedel utgående pensionsförmåner,
och skulle alltså från och med samma dag den årliga pensionen till Liberg
utgå med ett belojap av allenast 600 kronor i femte klassen av arméns pensionskassa
utan rätt för Liberg att därå åtnjuta vare sig ny pension enligt
kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) eller dyrtidstillägg.

Hörd över Libergs ansökningar har direktionen över arméns pensionskassa
i utlåtande den 7 oktober 1931 framhållit, att direktionen ansåge Libergs
förlust för återstående livstid av de av statsmedel utgående pensionsförmånerna
såsom extra straffpåföljd icke stå i rimligt förhållande till det utmätta
straffet, 500 kronors böter. Med hänsyn härtill och då vidare Liberg, vars
ekonomiska förhållanden vore mycket svåra, hade försörjningsplikt mot
hustru och barn, hemställde direktionen, att Kungl. Majit måtte av nåd
medgiva Liberg rätt att från och med den 1 oktober 1931 återfå de av statsmedel
utgående pensionsförmånerna.

Även statskontoret, som den 26 oktober 1931 avgivit utlåtande i ärendet,
har funnit, att Liberg — jämlikt förut omförmälda kungörelse den 24 maj
1918 (nr 353) — förverkat rätten till de av statsmedel utgående pensionsförmånerna
men också ansett, att denna påföljd, som för Liberg innebure
en förlust av 3,912 kronor örn året, oberäknat dyrtidstillägg, icke stöde i
rimlig proportion till det honom ådömda straffet, 500 kronors böter. Det
ville därför synas statskontoret, att sådana omständigheter här förelåge, att
Liberg borde kunna medgivas rätt att återfå de förmåner, han sålunda gått
förlustig. Härtill vore emellertid riksdagens medverkan erforderlig. Statskontoret,
som anslöte sig till vad direktionen över arméns pensionskassa i
ärendet anfört, hemställde därför, att Kungl. Majit måtte hos riksdagen utverka
medgivande för Liberg att, räknat från och med den 1 oktober 1931,
återfå samtliga de med hans pension från arméns pensionskassa förenade,
av statsmedel utgående pensionsförmåner.

Tidigare funnos för arméns vidkommande bestämmelser örn förlust av
pensionsrätt meddelade i de av Kungl. Majit, i överensstämmelse med riksdagens
beslut, enligt cirkulär till generalbefälhavarne i militärdistrikten m. fl.
angående ny pensionsreglering för armén den 22 juni 1877 (S. F. nr 22

Kungl. Majus proposition nr 102.

5

siel. 1) fastställda oell i huvudsak alltjämt gällande grunder för pensioneringen
av arméns befäl oell underbefäl med vederlikar. I punkt 10 av
cirkuläret stadgades sålunda, att den, som efter laga rannsakning och dom
blivit förvunnen till sådant brott, som medförde förlust av medborgerligt
förtroende, skulle från och med månaden näst efter den, då domen vunnit
laga kraft, även vara förlustig sin rätt till åtnjutande av pension med fyllnadspension.
Huruvida åter den, som, utan att förlora medborgerligt förtroende,
bleve genom dom skild från tjänstebefattning, med vilken rätt till
fyllnadspension, enligt nämnda pensioneringsgrunder, vore förenad, skulle
därigenom hava förverkat rätt till denna fyllnadspension, skulle i varje fall
komma att bero på Kungl. Maj:ts prövning.

I proposition nr 27 till 1898 års riksdag föreslogs sådan ändrad lydelse
av senare delen av punkt 10 i nyssnämnda cirkulär, att till Kungl. Maj:ts
avgörande i varje särskilt fall skulle hänskjutas jämväl fråga, huruvida
fyllnadspension skulle tillkomma den, som efter erhållet avsked blivit, utan
att ådömas förlust av medborgerligt förtroende, dömd till straff jämlikt 2
kap. 17 § strafflagen. I skrivelse den 13 maj 1898, nr 80 punkt 3, yttrade
riksdagen, bland annat, att riksdagen, som ansåge, att ovillkorlig förlust av
rätt till fyllnadspension borde stadgas för den, som genom laga kraft ägande
beslut blivit avsatt från syssla, med vilken rätt till fyllnadspension vore
förenad, eller, efter erhållet avsked, förklarats hava gjort sig till avsättning
skyldig, hade av sådan anledning icke kunnat finna Kungl. Maj:ts nyssberörda
förslag innefatta i detta avseende tillfyllestgörande föreskrifter. Riksdagen
finge alltså anmäla, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke
av riksdagen bifallits. Därjämte anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till ändringar i de militära
pensioneringsbestämmelserna i det av riksdagen angivna syftet, eventuellt
jämväl avseende motsvarande bestämmelser för alla klasser av ämbets- och
tjänstemän samt betjänter, vilkas pensionering delvis eller i sin helhet bestredes
av allmänna medel.

I proposition nr 83 till 1900 års riksdag föreslog därefter Kungl. Majit
riksdagen att besluta, att pension eller fyllnadspension av statsmedel icke
skulle tillkomma den, som genom domstols eller vederbörande myndighets
beslut blivit avsatt eller för fel eller försummelse i tjänsten avskedad från
tjänstebefattning, med vilken rätt till sådan pension eller fyllnadspension
vore förenad, ej heller den, som efter erhållet avsked från dylik befattning
blivit genom i vederbörlig ordning meddelat beslut dömd medborgerligt förtroende
förlustig eller, i stället för till avsättning, dömd till straff jämlikt
2 kap. 17 § strafflagen; och skulle i dessa fall pensionsrätten anses vara
förverkad vid den tid, berörda beslut vunnit laga kraft; dock att i fråga örn
■ämbets- eller tjänsteman, vars pensionering bestredes av model från kabinettseller
konsulskassan, pensionsrätten icke skulle anses förverkad, med mindre
Kungl. Majit förklarat sådan påföljd böra inträda; samt att, beträffande huru
i förenämnda fall förfaras borde i fråga örn pension, vartill någon på grund
av anställning i statens tjänst eller eljest kunde vara berättigad från anstalt,

6

Kungl. Majus proposition nr 102.

som av staten understöddes, skulle gälla vad i reglementet för varje särskild
sådan anstalt vore eller framdeles kunde vara stadgat.

Uti skrivelse den 14 maj 1900 (nr 80, punkt 6) yttrade riksdagen följande. Yad
Kungl. Maj;t föreslagit beträffande förlust uti ifrågavarande fall av pension
eller fyllnadspension, som utginge av statsmedel, syntes riksdagen motsvara
vad riksdagen uti sin skrivelse av den 13 maj 1898 åsyftat. Yad därefter
vidkömme de pensioner, vilka utginge från kassor, som endast till en del
underhölles av statsmedel och vilkas pensionsväsende till en annan, kanske
betydligare del vore grundat på bidrag av delägarna, ansåge riksdagen val,
att fullständig förlust av dylik pension vid nu ifrågavarande fall icke borde
från statens sida påyrkas. Dock syntes det riksdagen, som om lämpligen
beträffande så stor andel av sistnämnda pensioner, som kunde anses motsvara
det av vederbörande pensionsanstalt åtnjutna statsunderstödet, enahanda
bestämmelser borde bliva gällande som för de uteslutande av statsmedel
utgående pensioner och fyllnadspensioner, och ansåge riksdagen det
vara önskvärt, att såvitt sådant kunde vara möjligt, detta finge efter hand
bliva i vederbörlig ordning stadgat uti pensionsanstalternas reglementen.
Under dåvarande förhållanden hade riksdagen ansett sig böra bifalla Kungl.
Maj:ts förslag jämväl i denna del. Kungl. Maj:ts framställning hade alltså
av riksdagen bifallits.

Den 25 maj 1900 utfärdades kungörelse i ämnet (nr 42), och genom kungörelse
den 24 maj 1918 (nr 353) erliöllo ifrågavarande bestämmelser den
ändrade lydelse, som betingades därav att straffpåföljden förlust av medborgerligt
förtroende ersatts med påföljd enligt 2 kap. 19 § allmänna strafflagen.
Sistnämnda för arméns vidkommande alltjämt gällande kungörelse
bär följande lydelse:

»Pension eller fyllnadspension av statsmedel må icke tillkomma den, som
genom domstols eller vederbörande myndighets beslut blivit avsatt eller för
fel eller försummelse i tjänsten avskedad från tjänstebefattning, med vilken
rätt till sådan pension eller fyllnadspension är förenad, ej heller den, som
efter erhållet avsked från dylik befattning blivit genom i vederbörlig ordning
meddelat beslut dömd till straffpåföljd, vilken utestiinger från behörighet och
rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, eller, i stället för avsättning,
till straff jämlikt 2 kap. 17 § strafflagen; skolande i dessa fall pensionsrätten
anses vara förverkad vid den tid, berörda beslut vunnit laga
kraft; dock att i fråga örn ämbets- eller tjänsteman, vars pensionering bestrides
av medel från kabinetts- eller konsulskassan, pen sion srätten icke
skall anses förverkad, med mindre Konungen förklarat sådan påföljd böra
inträda.

Beträffande huru i de fall, som i föregående punkt omförmälas, förfaras
bör i fråga örn pension, vartill någon på grund av anställning i statens
tjänst eller eljest må vara berättigad från anstalt, som av staten understödjes,
skall gälla vad i reglementet för varje särskild sådan anstalt är eller
framdeles må varda stadgat.»

7

Kungl. Majus proposition nr 102.

Såsom komplement till dessa bestämmelser innehåller, vad armén beträffar,
§ 54 mom, 4 i gällande, av Kungl. Majit fastställda reglemente för
arméns pensionskassa den 26 februari 1904 (nr 9) — från vilken kassa pension,
den så kallade kassapensionen, till väsentlig del beredes av kassans
egna medel — följande stadgande:

»Den, som efter laga rannsakning och dom blivit förvunnen till sådant
brott, som medför förlust av medborgerligt förtroende, skall från och med
månaden näst efter den, då domen vunnit laga kraft, även vara förlustig sin
rätt till pensions åtnjutande från denna kassa. Direktionen tillkommer häröver
meddela utslag.»

Då en omorganisation av det militära pensionsväsendet sedan lång tid
varit ifrågasatt, hava ändringar av mera formell art i gällande pensioneringsbestämmelser
av praktiska skäl så vitt möjligt undvikits. Sålunda
kvarstår nyssberörda stadgande i reglementet för arméns pensionskassa med
oförändrad lydelse, oaktat genom under år 1918 verkställd lagändring den
i 2 kap. 19 § stftifflagen omförmälda påföljd trätt i stället för påföljden förlust
av medborgerligt förtroende, men äger stadgandet med hänsyn till innebörden
av sagda lagändring givetvis tillämplighet även i fall, då påföljd enligt
2 kap. 19 § strafflagen ådömes.

Av det anförda framgår, att en tjänsteman, som pensioneras enligt de för
armén gällande bestämmelser, varder, därest han dömes till avsättning eller,
i stället för avsättning, till straff jämlikt 2 kap. 17 § strafflagen, förlustig
rätten till pension i sin helhet, för det fall att jämväl påföljd enligt 2 kap.
19 § allmänna strafflagen ådömes, men eljest till den del av pensionen, som
utgår uteslutande av statsmedel.

I detta sammanhang torde få erinras örn vad som i nu förevarande hänseende
gäller inom andra statliga förvaltningsområden. I 14 § av lagen den
11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
stadgas — med den lydelse författningsrummet i samband med vanfrejdsstraffets
borttagande fått genom lagen den 24 maj 1918 (nr 350) — att, därest,
pensionstagare blivit dömd till straffpåföljd, vilken utestänger från behörighet
och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, eller, i stället
för avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, skola, efter det sådant
beslut vunnit laga kraft, två tredjedelar av pensionen anses förverkade och
pensionen alltså utgå med endast en tredjedel av det ursprungliga beloppet.
Härvid antages den del av pensionen, som beräknas härleda sig från delägaravgifter,
utgöra en tredjedel av pensionens hela belopp. Motsvarande
bestämmelse återfinnes i 31 § av lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående
rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk. Där stadgas nämligen, att,
därest pensionstagare blivit dömd som nyss sagts, statspension ej må utgå
till honom; och enligt samma lag skola av där angivna pensionsunderlag
två tredjedelar anses utgöra statspensionsunderlag och en tredjedel avgiftspensionsunderlag.

8

Departe mentschefen.

Kungl. Maj.is proposition nr 102.

En jämförelse i ifrågavarande avseende mellan de olika pen sioneringsbestämmelserna
giver alltså vid handen, att de för den civila förvaltningen
och kommunikationsväsendet gällande bestämmelserna hava en mindre sträng
innebörd så till vida, att enligt dessa alltid en tredjedel av pensionsbeloppet
må utgå till pensionstagare, varemot, enligt bestämmelserna för armén, förlust
av hela pensionen inträder för pensionär vid fall av straffpåföljd enligt
2 kap. 19 § strafflagen, och i fall då pensionen icke helt indrages, utgår
allenast så stor del därav, som enligt vederbörligt kassareglemente finnes
upptagen i pensionsstaten och som närmast anses svara mot erlagda pensionsavgifter.
Denna del, den så kallade kassapensionen, utgör exempelvis
för en kapten 600 kronor örn året. Beloppets relativt ringa storlek får ses
mot bakgrunden av den jämförelsevis låga pensionsåldern och den därav
följande långa pensionstiden för dylika militära tjänstemän, vilket måste
medföra, att de erlagda personliga avgiftsbidragen icke förslå att täcka melan
en förhållandevis ringa del av pensioneringskostnaden.

Till ledning vid bedömandet av Tibergs ansökning nfe slutligen framhållas,
att framlagda förslag rörande det militära pensionsväsendets omläggning
åsyftat åvägabringande av likformighet i möjligaste mån med det civila
pensionsväsendet. T överensstämmelse härmed har i fråga örn förverkande
av pension i fall som det nu förevarande föreslagits förlust av två tredjedelar
av hela pensionens belopp, oavsett i vad mån pensioneringskostnaden för den
bibehållna tredjedelen därvid kunde anses täckt med de av vederbörande
erlagda avgifter.

Såsom av det anförda framgår har Liberg, vid uppnådd pensionsålder, beviljats
avsked från och med den 21 juli 1927 från sin beställning såsom
kapten vid fortifikationen, därvid han av Kungl. Maj.t tillagts dels 600 kronor
pension i femte klassen av arméns pensionskassa, dels ock en fyllnadspension
av 2,120 kronor jämte 1,270 kronor pensionsförbättring och 522 kronor pensionsförliöjning
från därtill anvisade statsmedel, att med tillsammans 4,512
kronor tillträdas från och med den 21 sagda juli. Sedermera har Kungl.
Maj:t genom utslag den 26 september 1931 — jämlikt 115 § strafflagen för
krigsmakten samt 25 kap. 11 § och 2 kap. 17 § allmänna strafflagen jämförda
med 4 kap. 3 § sistnämnda lag — dömt Liberg för förskingring av medel,
som han i sin tjänst som kapten vid fortifikationen omhänderhaft för krigsmaktens
räkning, att böta 500 kronor. Med tillämpning av för armén gällande
pensionsbestämmelser har direktionen för arméns pensionskassa på
grund av sagda utslag förklarat Liberg från och med den 1 oktober 1931
förlustig alla hans av statsmedel utgående pensionsförmåner, i följd varav
alltså från och med samma dag pensionen till Liberg utgår med ett årligt
belopp av allenast 600 kronor i 5. klassen av arméns pensionskassa utan
rätt för Liberg att härå åtnjuta vare sig ny pension enligt kungörelsen den
18 juni 1925 (nr 280) eller dyrtidstillägg. Liberg har sålunda av sina pensionsförmåner
för innehavd kaptensbeställning gått förlustig 3,912 kronor örn
året, dyrtidstillägg oberäknat. I likhet med de i ärendet hörda mvndig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

9

heterna finner jag, att denna påföljd är alltför hård i förhållande till det
straff, som ådömts Liberg. Yad i ärendet förekommit synes mig dock icke
böra, såsom myndigheterna förordat, föranleda därtill, att Liberg medgives
återfå samtliga de pensionsförmåner, vilka han förklarats förlustig. Föreliggande
förhållanden synas mig närmast påkalla åtgärd i syfte, att Liberg —
i överensstämmelse med vad som gäller i motsvarande fall inom den civila
förvaltningen och kommunikationsväsendet — berättigas att från och med
den 1 oktober 1931 utbekomma en tredjedel av samtliga honom vid beviljandet
av avsked tillagda pensionsförmåner. Härtill torde emellertid riksdagens
medgivande böra utverkas.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att f. d. kaptenen Lars Olof Axel Liberg må, räknat från och med den
1 oktober 1931, äga åtnjuta en tredjedel av det honom för innehavd kaptensbeställning
ursprungligen tillkommande pensionsbeloppet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hans Edsberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 80 haft. (Nr 102.)

33G 3e 2