Kungl. Majlis proposition Nr 10.

Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om häradsaUmänningar;
given Stockholms slott den 18 december

1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag örn häradsallmänningar.

GUSTAF.

B. v. Stockenström.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 10 haft. (Nr 10.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Förslag

till

lag om häradsaUmänningar.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser örn häradsaUmänningar.

1 $.

Med häradsallmänning förstås i denna lag av ålder bestående häradsallmänning.

2 $.

Häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet, vilka
äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts,
är förenad rätt till delaktighet i allmänningen.

Med häradet förstås här det område, som häradet omfattat enligt den
av ålder gällande häradsindelningen.

Ägarna av de i första stycket angivna fastigheter åtnjuta delaktighet i
allmänningen efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga örn fastigheter,
för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den därvid
stadgade grund.

Är genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen meddelad
föreskrift eller på annat lagligt sätt annorledes än ovan sägs bestämt om
rätt till delaktighet i häradsallmänning, vare det gällande.

3 $.

Är med fastighet, som innehaves med fideikommissrätt eller med ständig
eller ärftlig besittningsrätt eller såsom boställe, förenad rätt till delaktighet
i häradsallmänning, äge innehavaren tillgodonjuta sagda rätt samt i
frågor rörande allmänningen utöva rösträtt för fastigheten.

4 *.

Delägare må ej å annan överlåta sin rätt till delaktighet i häradsallmänning
annorledes än gemensamt med den fastighet, varmed rätten är förenad.
överlåtelse, som sker i strid häremot, vare ogin.

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

Utan hinder av vad nu stadgats må delägare å annan överlåta den rätt
till utdelning från häradsallmänning, som enligt vad nedan sägs tillkommer
honom. Sådan överlåtelse gäller ej mot ny ägare eller innehavare
av fastigheten, dock att, där överlåtelsen skett genom avtal, enligt vilket
nyttjanderätt upplåtits till fastigheten, överlåtelsen skall, örn ej annat
avtalats, gälla, så länge nyttjanderätten äger bestånd, överlåtelse, som
här avses, medför ej befogenhet att utöva delägaren tillkommande rösträtt
i frågor rörande allmänningen.

5 §.

Häradsallmänning skall bibehållas oförminskad, där ej här nedan annorlunda
stadgas. Häradsallmänning må ej med inteckning belastas, ej heller
tagas i mät för annan fordran än sådan, för vilken åtnjutes förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbaden till betalning ur allmänningen.

6 $.

Häradsallmänning skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen skötas efter
hushållningsplan på sätt i denna lag sägs.

7 $.

Delägarnas rätt till häradsallmänning skall, där ej för särskilt fall annorlunda
stadgas, tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning.

Har någon genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen meddelad
föreskrift eller på annat lagligt sätt erhållit rätt att i visst avseende
nyttja häradsallmänning, vare det gällande.

8 §.

Häradsallmänning jämte vad därifrån härflyter skall, där ej i denna
lag annorlunda stadgas, förvaltas av en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse.
Denna utövar delägarnas beslutanderätt i alla frågor, i vilka
beslutanderätten ej genom lag eller för allmänningen gällande reglemente
förbehållits delägarna.

Hos allmänningsstyrelsen skall såsom biträde vid förvaltningens handh
avande vara anställd en person med högre skoglig utbildning.

I fall, då beslutanderätten tillkommer delägarna, utövas denna å allmänningsstämma.

9 *.

För varje häradsallmänning skall i den ordning nedan sägs fastställas
reglemente med bestämmelser rörande allmänningens förvaltning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Om avyttring och införlivning av mark.

10 §.

Till häradsallmänning hörande område må avyttras genom försäljning
eller annorledes, örn avsevärd förmån för delägarna därigenom vinnes eller
eljest synnerliga skäl därtill äro samt avyttringen ej länder skogsskötseln
å allmänningen till men. Rätt att besluta örn dylik avyttring tillkommer
delägarna, men varder avyttringen ej giltig, med mindre den godkännes
av Konungen.

11 $.

1 mom. Vilja delägarna inköpa mark för häradsallmännings utvidg stånde

dem fritt att därom besluta. Beslutanderätt i sådant avseende
tillkommer även allmänningsstyrelsen, örn reglementet det medgiver.

2 mom. Mark, som av delägarna förvärvats, må av dem åter avyttras,
där ej marken i den ordning nedan sägs blivit med allmänningen införlivad
eller eljest laga binder möter mot avyttringen. Det ankommer på
delägarna att därom besluta, dock att beslutanderätt härutinnan må i reglementet
tillerkännas även allmänningsstyrelsen. Örn avyttring av mark,
vars införlivning med allmänningen vägrats, stadgas i 21 §.

12 $.

Har efter denna lags ikraftträdande mark förvärvats av delägarna i
häradsallmänning och har marken ej åter avyttrats sist inom tre år efter
det förvärvet skedde, åligger det allmänningsstyrelsen att inom samma
tid till länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med allmänningen.

13 §.

Införlivning av mark med häradsallmänning må äga rum under villkor:

1) att marken i sin helhet eller till huvudsaklig del är skogbärande eller
till skogsbörd tjänlig samt så belägen, att den lämpligen kan förvaltas
gemensamt med allmänningen, eller ock att den är behövlig för allmänningens
bevakning eller skötsel;

2) att marken genom rågång eller genom lantmäteri- eller mätningsförrättning,
som fastställts eller eljest är lagligen gällande, är skild från annan
mark;

3) att marken såsom särskild fastighet upptagits i jord- eller fastighetsregistret; 4)

att lagfart meddelats å delägarnas fång till marken;

5) att klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken ej
heller eljest finnes tvistig, samt att marken ej utmätts eller beslut medde -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 5

lats om dess försäljning i den ordning, som örn utmätt fast egendom är
stadgad;

6) att marken icke besväras av återköpsrätt eller av någon vare sig sökt
eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån
samt ej heller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar för fordran eller
sådan rätt; samt

7) att marken ej heller är belastad med sådan nyttjande- eller servitutsrätt,
som förhindrar tillämpande av planmässig skogshushållning å marken
eller eljest strider mot det med införlivningen avsedda syftet.

14 $.

Vid ansökan örn införlivning av mark med häradsallmänning skall
fogas:

1) den handling, varigenom marken förvärvats av delägarna,

2) utdrag av jord- eller fastighetsregistret samt äganderätts- och gravationsbevis
rörande marken eller den fastighet, vartill marken hör,

3) av lantmätare eller mätningsman upprättad karta över marken, angivande
dess gränser och ägovidd samt utmärkande dess läge i förhållande
till allmänningen jämte utredning, i vad mån till marken hör andel i område,
som vid lantmäteri- eller mätningsförrättning undantagits för gemensamt
ändamål eller eljest är samfällt, eller i särskilda rättigheter och
förmåner, samt

4) tillförlitlig utredning rörande markens fördelning i olika ägoslag, särskilt
angivande, i vilken omfattning marken är skogbärande eller till
skogsbörd tjänlig.

Har, efter det förvärv, som i 12 § avses, ägt rum, viss del av den förvärvade
marken avyttrats, innan ansökan ingives örn införlivning av den
återstående delen av marken, skola, då sådan ansökan göres, därvid fogas,
förutom de i första stycket angivna handlingar, jämväl handling, varigenom
avyttring ägt rum, samt av lantmätare eller mätningsman upprättad
karta över den avyttrade marken, angivande dess gränser och ägovidd.

Sökanden skall därjämte förebringa den utredning, som i övrigt må erfordras
för bedömande, huruvida ansökningen är lagligen grundad.

Underlåter sökanden att vid ansökningen foga handling, som i första
stycket 1) omförmäles, eller, där i andra stycket angivet fall är för handen,
handling, som nyss sagts, eller handling, varigenom avyttring av mark
ägt rum, äge länsstyrelsen förelägga sökanden vid vite att ingiva sådan
handling.

Pinnes eljest av sökanden förebragt utredning i något hänseende ofull
ständig, förelägge länsstyrelsen sökanden lämpligt rådrum att inkomma
med den ytterligare utredning, som anses erforderlig, vid äventyr att, örn
det försummas, ärendet ändock företages till avgörande.

Kungl. Majus proposition Nr 10.

15 $.

I ärende, som i 14 § avses, skall länsstyrelsen Inhämta yttrande från
skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen äge ock, där så nödigt finnes, i ärendet
hora domaren i den domsaga eller rätten i den stad, där den ifrågavarande
marken är belägen.

16 $.

Har, sedan införlivning sökts, avyttring ägt rum av mark, som ansökningen
avser, skall sökanden ofördröjligen därom göra anmälan till länsstyrelsen
och vid denna foga den handling, varigenom avyttringen skett,
samt av lantmätare eller mätningsman upprättad karta över den avyttrade
marken, angivande dess gränser och ägovidd.

Beträffande mark, varom anmälan enligt första stycket skett, skall ansökningen
örn införlivning anses förfallen.

Har vid anmälan ej fogats handling eller karta, som i första stycket
sägs, skall vad i 14 § fjärde och femte styckena är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

17 §.

Finnér länsstyrelsen laga hinder ej möta för bifall till ansökningen,
meddele länsstyrelsen förordnande örn markens införlivning med häradsallmänningen.

Prövas det i 13 § 1) stadgade villkor för införlivning med avseende å
marken vara för handen men möter på grund av bestämmelserna i 13 §

2)—7) hinder för ansökningens beviljande, eller begär sökanden anstånd
med ärendets prövning för avyttring av viss del av marken och finnes
införlivning av återstoden enligt 13 § 1) kunna äga rum, förelägge länsstyrelsen
sökanden att inom viss tid, högst tio år, styrka, att hindret undanröjts
eller att avyttringen ägt rum, vid äventyr att ärendet eljest
företages till avgörande i befintligt skick.

Begär sökanden före utgången av den i föreläggandet stadgade tid uppskov
med fullgörande därav, äge länsstyrelsen, örn skäl därtill äro, bevilja
ytterligare uppskov under tid, ej överstigande tio år.

18 §.

Beträffande mark, som införlivats med häradsallmänning, skola, med
undantag som i 19 § sägs, de enligt denna lag för allmänningen gällande
bestämmelser så ock vad eljest i lag eller författning är stadgat örn
nyttjande av allmänningen äga tillämpning.

Vad i första stycket är sagt skall ock gälla i fråga örn andel i samfälld
äga, där sådan andel hör till mark, som införlivats med häradsallmänning.

Införlivad mark skall i jord- eller fastighetsregistret bibehållas såsom
särskild fastighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. ‘

19 §.

1 moni. införlivning medför ej rubbning i den införlivade markens
ansvarighet för fordran eller annan rätt, därför marken särskilt häftar.

2 mom. Varder efter klander å delägarnas fång till införlivad mark
denna vunnen från delägarna, vare förordnandet örn införlivning utan

verkan. . . ,

3 mom. Är med mark, som införlivas med häradsallmänning, iorenad

rätt till delaktighet i allmänningen, skall genom införlivnmgen sagda
rätt upphöra att gälla. Varder marken sedermera skild från allmänningen.
skall rätten åter tillkomma marken.

20 %.

Har förordnande meddelats örn införlivning av mark med häradsallmänning,
skall skriftlig underrättelse därom genom vederbörande myndighets
försorg ofördröjligen lämnas den allmänna underrätt, inom vars
domvärjo marken är belägen, och varde anteckning örn förordnandet å
nästa rättegångsdag för lagfarts- och inteckningsärenden verkställd x
rättens lagfarts- och inteckningsprotokoll samt lagfarts- och inteckningsböcker
eller fastighetsbok.

Örn förordnande, som nu sagts, skola därjämte ej mindre skogsvårdsstyrelsen
än även överlantmätaren eller, örn marken är belägen i stad
eller i samhälle på landet, för vilket fastighetsregister föres enligt de för
stad meddelade bestämmelser, vederbörande registerförare skriftligen
underrättas. Genom överlantmätarens eller registerförarens försorg skall
anteckning örn förordnandet göras i jord- eller fastighetsregistret.

Vad nu stadgats angående förordnande örn införlivning skall i tillämpliga
delar gälla, där sådant förordnande upphävts eller enligt domstols
utslag är utan verkan.

21 §.

Varder ansökan örn införlivning av mark med häradsallmänning avslagen,
skall marken, där ej delägarnas förvärv av denna för sådan händelse
förfaller, av allmänningsstyrelsen försäljas, då så lämpligen kan
ske, och i varje fall, då försäljning kan äga rum utan förlust för delägarna.
......

Det åligger allmänningsstyrelsen att, sedan försäljning skett, darom

ofördröjligen göra anmälan till länsstyrelsen samt därvid foga försäljningshandlingen
i huvndskrift eller bestyrkt avskrift.

22 §.

Länsstyrelsen har att övervaka, att allmänningsstyrelse fullgör vad
densamma åligger enligt 12 och 21 $$. Varder skyldighet, som nu sagts,
av allmänningsstyrelse eftersatt, åge länsstyrelsen genom vite tillhå a
allmänningsstyrelsen att fullgöra skyldigheten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

23 §.

Har mark förvärvats av delägarna i häradsallmänning före ikraftträdandet
av denna lag, och har Konungen på framställning av delagardimarken
må tilläggas allmänningen, eller har förvärvet
helt eller delvis skett med medel, som delägarna enligt föreskrift av
Konungen eller särskild myndighet ägt använda för inköp av mark under
villkor att marken tillädes allmänningen, eller har eljest Konungen
orordnat örn markens läggande till allmänningen, vare allmänningsstyrelsen
pliktig att sist inom tre år efter denna lags ikraftträdande till
länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med allmänningen,
och skola beträffande sagda skyldighet och införlivning, som på grund
därav sökes, bestämmelserna i 13-22 §§ äga motsvarande tillämpning,
dock att ansökningen må bifallas utan hinder av det i 13 § 1) stadgade
villkor.

Har mark eljest förvärvats av delägarna i häradsallmänning före denna
ags ikraftträdande, åligge det allmänningsstyrelsen att sist inom tio år
efter ikraftträdandet, där ej den förvärvade marken dessförinnan avyttrats,
lil länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med allmänningen,
och skola i sådant fall bestämmelserna i 13—22 §§ äga motsvarande
tillämpning.

Om vård av häradsallmänning.

24 §.

.Hushållningsplan för häradsallmänning skall omfatta viss tid, ej överstigande
tjugu kalenderår, och vara lämpad efter skogens beskaffenhet
och rådande ortsförhållanden samt hava till ändamål att försätta och
bibehålla skogen i skogligt tillfredsställande skick samt bereda största
och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. I planen skall inbegripas
förefintlig kal skogsmark.

• rLTT i hushållningsplanen särskiljas från övrig avverkning.

Är mark, som enligt denna lag införlivas med häradsallmänning, besvarad
av avverknings- eller annan nyttjande- eller servitutsrätt, skall
vid upprättande eller ändring av hushållningsplan för allmänningen
tdlses, att innehavaren av dylik rätt icke vid planens tillämpning lider

V!. ,...,1.Ilskl''ällklling än som är nMig för bevarande av skogens återvaxtmojligheter
eller till förebyggande av sådan avverkning i yngre skog,
som ej är förenlig med en god skogsskötsel å allmänningen.

25 §.

Hushållningsplan, som enligt förordningen den 26 januari 1894 angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket fastställts av do -

Kungl. Majus proposition Nr 10.

mänstyrelsen, lando till efterrättelse intill dess tiden för planens giltighet
tilländalöper eller ändring av planen sker enligt 28 §.

26 §.

1 mom. I god tid före utgången av giltighetstiden för hushållningsplan
skall verkställas undersökning till utrönande av de förändringar, skogen
undergått, samt, där hinder ej möter, upprättas och fastställas ny plan.

2 mom. Undersökning, som i 1 mom. sägs, samt övriga för upprättande
av förslag till ny plan erforderliga åtgärder må genom allmänningsstyrelsens
försorg företagas av person med högre skoglig utbildning. Sålunda
uppgjort förslag till ny plan skall insändas till skogsvårdsstyrelsen senast
ett år före utgången av den förutvarande planens giltighetstid eller,
örn denna tid utlöper inom aderton månader efter det denna lag trätt i
kraft, senast sex månader efter ikraftträdandet. Vid förslaget skola fogas
över skogen upprättad karta i lämplig skala samt erforderlig beskrivning
med uppskattning av virkesförrådet ävensom uppgifter angående skogen
åvilande avverknings- och annan nyttjande- eller servitutsrätt.

På skogsvårdsstyrelsen ankommer att efter prövning meddela fastställelse
å förslaget oförändrat eller med erforderliga jämkningar eller ock vägra
fastställelse å detsamma.

3 mom. Har förslag till ny hushållningsplan ej inkommit till skogsvårdsstyrelsen
inom den i 2 mom. angivna tid eller har fastställelse å ingivet
förslag vägrats, läte skogsvårdsstyrelsen föranstalta örn hushållningsplans
upprättande genom därför av styrelsen förordnad person med högre
skoglig utbildning. Sålunda förordnad förrättningsman har att verkställa
den undersökning och vidtaga de övriga åtgärder, som erfordras för upprättande
av förslag till plan, vilket förslag, åtföljt av karta och handlingar,
som i 2 mom. sägs, skall insändas till skogsvårdsstyrelsen för prövning
och fastställelse, över förslaget skall allmänningsstyrelsen beredas
tillfälle att yttra sig. Meddelas fastställelse å förslaget, skola kostnaderna
för nämnda åtgärder och för handlingarnas anskaffande gäldas av allmänningskassan.
Skogsvårdsstyrelsen har att i sammanhang med beslut angående
förslagets fastställande meddela yttrande i kostnadsfrågan.

Rörande förrättning, varom nu sagts, och örn gottgörelse, som tillkommer
förrättningsman, meddelas närmare bestämmelser av Konungen.

27 i

Utgår giltighetstiden för hushållningsplan, innan ny plan fastställts, åge
skogsvårdsstyrelsen med tillämpning av de i 24 § angivna grunder meddela
bestämmelser rörande skogshushållningen å allmänningen att gälla
intill dess fastställelse å den nya planen meddelats.

28 §.

I fastställd hushållningsplan må ändring av skogsvårdsstyrelsen göras,
då styrelsen finner detta på grund av införlivning av mark med allmän

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ningen eller andra förelupna omständigheter nödvändigt för det med planen
avsedda ändamålet, eller då från delägarnas sida synnerliga skäl därtill
anföras, skolande i förstberörda fall tillfälle beredas allmänningsstyrelsen
att yttra sig i ärendet.

29 §.

Sker överträdelse av vad i fastställd hushållningsplan föreskrivits eller
av bestämmelser, som meddelats jämlikt 27 §, och bliva i anledning härav
särskilda åtgärder nödiga för skogens behöriga skötsel, åge skogsvårdsstyrelsen
föreskriva sådana åtgärder.

30 §.

Har åtgärd, som enligt fastställd hushållningsplan eller meddelade föreskrifter
skolat företagas, blivit eftersatt, och är densamma nödvändig för
skogens behöriga skötsel, må länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrelsen
förelägga allmänningsstyrelsen vid visst lämpligt vite att företaga
åtgärden.

Försittes vite, må länsstyrelsen, jämte utdömandet av det försuttna
vitet, antingen meddela nytt vitesföreläggande eller ock, där omständigheterna
därtill föranleda, förordna, att allmänningens förvaltning skall
övertagas av en eller flera gode män, som av länsstyrelsen utses.

31 §.

Beträffande gode män, som i 30 § omförmälas, skall vad i denna lag
samt allmänningens reglemente är stadgat örn allmänningsstyrelse i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.

För sin förvaltning äge gode männen njuta arvode, som i brist på åsämjande
bestämmes av länsstyrelsen.

God man må av länsstyrelsen entledigas, när anledning därtill förekommer.

Förvaltning av gode män upphöre, där sådant av delägarna yrkas och
länsstyrelsen efter skogsvårdsstyrelsens hörande finner omständigheterna
det medgiva.

32 i

Vid prövning av fråga örn fastställelse eller ändring av hushållningsplan
eller fråga, som avses i 27 eller 29 §, skall skogsvårdsstyrelsen bestå,
förutom av det antal ledamöter, som föreskrives i gällande förordning angående
skogsvårdsstyrelser, av en särskild ledamot, utsedd av Konungen
för tre år i sänder. Till sådan ledamot må förordnas allenast den, som avlagt
fullständig avgångsexameni från skogsinstitutets högre kurs eller
skogshögskolans jägmästarekurs och som genom föregående verksamhet
förvärvat omfattande insikt i skogsindelningsfrågor. Ledamot, som nu

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

sagts, må ej vara anställd i skogsvårdsstyrelsens tjänst. Till suppleant
för denne förordnar Konungen person, som är behörig att utses till ledamot.

Äro vid omröstning rörande fråga, som i första stycket sägs, meningarna
inom skogsvårdsstyrelsen delade, bliver den mening gällande, varom de
flesta förenat sig; äro rösterna för olika meningar lika delade, gälle den
mening, som biträdes av den särskilde ledamoten.

För fullgörande av sitt uppdrag äge denne att ur skogsvårdskassan uppbära
ersättning enligt grunder, som bestämmas av Konungen.

Om häradsallmännings avkastning samt annan inkomst, som härtlyter irån

sådan allmänning.

33 %.

Till häradsallmännings avkastning räknas i denna lag all den inkomst
in natura eller i penningar, som erhålles genom tillgodogörande av delägarnas
rätt till allmänningen, i den mån sådant tillgodogörande skall ske
för gemensam räkning, dock med undantag av kapitalinkomst, som härflyter
från allmänningen.

Till kapitalinkomst från häradsallmänning hänföras i denna lag medel,
som inflyta genom avyttring av mark från allmänningen, ersättning för
mark, som genom expropriation, inlösen enligt lagen örn rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
eller annat dylikt förfarande skiljes från allmänningen, samt ersättning
för nyttjande- eller servitutsrätt, som genom sådant förfarande upplåtes
till allmänningen, ävensom, där ersättning för skada eller intrång, som
allmänningen genom dylikt förfarande tillskyndas, bestämts att utgå i
penningar på en gång, sådan ersättning.

Avkastning, som erhålles genom avverkning, varom förmäles i 24 §
andra stycket, benämnes i denna lag extra avkastning. Annan avkastning
benämnes ordinarie.

34 §.

1 mom. Häradsallmännings ordinarie avkastning skall i första rummet
användas till gäldande av kostnader, som äro nödiga för allmänningens
behöriga vård och förvaltning, däri inbegripet kostnader för upprättande
eller ändring av hushållningsplan. Därefter må sådan avkastning användas
till bestridande av utgifter, som, utan att vara av nyssangiven beskaffenhet,
dock äro ägnade att befrämja en god hushållning med allmänningen,
eller till inköp av mark för allmänningens utvidgning eller till utdelning
åt allmänningens samtliga delägare efter deras delaktighet i allmänningen.

För ändamål, som i första stycket sägs, må fondering av ordinarie avkastning
äga rum, där denna ej erfordras för gäldande av nödiga kostnader
för allmänningens behöriga vård och förvaltning.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

2 memi. Extra avkastning från häradsallmänning skall användas
eller fonderas för verkställande av sådana grundförbättringar å allmänningen,
som äro ägnade att öka skogsproduktionen å denna, eller
för inköp av mark för allmänningens utvidgning eller för annat dylikt
ändamål. På framställning av allmänningsstyrelsen åge dock länsstyrelsen
efter hörande av skogsvårdsstyrelsen medgiva, att dylik avkastning
må användas eller fonderas för utdelning till samtliga delägare
efter deras delaktighet i allmänningen, där detta finnes nödigt för beredande
åt delägarna av en i möjligaste mån jämn inkomst från allmänningen.

35 §.

Kapitalinkomst från häradsallmänning skall användas eller fonderas
för ändamål, som i 34 § 2 mom. första punkten är sagt. Det ankommer
på Konungen att efter framställning av allmänningsstyrelsen meddela
närmare föreskrifter härutinnan.

36 §.

Rätt att besluta örn användande av ordinarie avkastning för annat i
34 § 1 mom. angivet ändamål än gäldande av nödig kostnad för allmänningens
behöriga vård och förvaltning samt örn fondering enligt sagda
moment av dylik avkastning tillkommer delägarna. På dessa ankommer
även att fatta beslut örn användande eller fondering av extra avkastning
efter vad i 34 § 2 mom. sägs. De äga jämväl bestämma, huruvida
utdelning av avkastning skall ske in natura eller, efter försäljning,
i penningar. Vilja delägarna använda fonderad avkastning till annat
i 34 § 1 eller 2 mom. omförmält ändamål än det, för vilket fonderingen
ägt rum, vare beslut därom icke giltigt, med mindre det biträtts avröstande
för ett sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst två
tredjedelar av allmänningens hela delaktighetstal.

Delägarnas beslutanderätt enligt första stycket må, med undantag för
fall som i sista punkten avses, helt eller delvis genom reglementet uppdragas
åt allmänningsstyrelsen.

37 §.

Har mark, som av delägarna förvärvats för medel, vilka härflutit från
allmänningen, ej lagligen införlivats med denna, skall, där försäljning
av marken sker, köpeskillingen i avseende å det ändamål, vartill densamma
må användas eller fonderas, och den ordning, vari frågan härom
skall prövas, anses vara av samma natur som förstnämnda medel.

38 §.

Vad i denna lag är stadgat örn ordinarie avkastning från häradsallmänning
skall äga motsvarande tillämpning beträffande ränta å extra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

avkastning och å kapitalinkomst från dylik allmänning, så ock beträffande
avkastning från mark, som avses i 37

39 $.

Länsstyrelsen har att övervaka, att bestämmelserna i 34 § 2 mom. och
35 § samt föreskrifter, som meddelats enligt sistnämnda paragraf, varda
av delägarna och allmänningsstyrelsen iakttagna. Har extra avkastning
eller kapitalinkomst använts i strid mot sagda bestämmelser eller
föreskrifter, äge länsstyrelsen, där omständigheterna därtill föranleda,
förordna, att förvaltningen av dylik avkastning eller inkomst, som vid
förordnandets meddelande finnes i delägarnas ägo eller därefter inflyter,
skall övertagas av en eller flera gode män, som av länsstyrelsen utses.
Beträffande gode män, som nu sagts, och deras förvaltning skall
vad i 31 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Det åligger gode
männen att årligen till allmänningsstyrelsen utbetala upplupen och förfallen
ränta å avkastning och kapitalinkomst, som av dem förvaltas.

Om reglemente.

40 $.

Reglemente för häradsallmänning skall angiva:

den ort, där allmänningsstyrelsen skall hava sitt säte;

huru styrelsen skall sammansättas, den tid, för vilken styrelsen skall
utses, samt grunderna för dess beslutförhet;

antalet av de revisorer, som skola granska styrelsens förvaltning, samt
den tid, för vilken dessa skola utses;

tiden för räkenskapsavslutning;

de tider, inom vilka styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas
berättelse skola avgivas;

tiden för hållande av ordinarie allmånningsstämma;

huru de kommuner, där fastigheter äro belägna, med vilka rätt till delaktighet
i allmänningen är förenad, skola vara indelade i distrikt för val
av distriktsombud;

det antal distriktsombud jämte suppleanter, som skall utses föi varje
distrikt; samt

huruvida, i vad mån eller på vilka villkor biträde, varom i 8 * andra
stycket förmäles, må med sin befattning förena annan tjänst eller anställning.
..... .

I reglemente må ej intagas bestämmelse örn rätt för allmanningsstyrelsen
eller delägarna i allmänningen att besluta skyldighet for delägarna
att med egna medel bidraga till bestridande av utgifter, ej heller
eljest bestämmelse, som är stridande mot föreskrift i denna lag eller i
lag och författning i övrigt eller mot fastställd hushållningsplan.

Förslag till reglemente skall uppgöras av delägarna samt underställas

■*■4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Konungens prövning och fastställelse. Konungen prövar förslagets
överensstämmelse med bestämmelserna i första och andra stycket och
dess ändamålsenlighet i övrigt, så ock örn ytterligare föreskrifter rörande
allmannmgens förvaltning må erfordras. Innan fastställelse meddelas,
låter Konungen i ärendet höra vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Ändring av fastställt reglemente må efter förslag av delägarna medgivas
av Konungen. Örn prövning av sådant förslag galle vad i tredie
stycket sägs.

Om allmänningsstyrelse och revisorer samt örn delägare- och
allmänningsstämmor.

41 §.

Antalet ledamöter i allmänningsstyrelse må ej bestämmas till flera än
fern, där ej for allmänningens behöriga förvaltning prövas nödigt, att antalet
sättes högre.

Av allmänningsstyrelses ledamöter skall flertalet vara delägare i allmänningen,
dock att, där bolag eller annan samfällighet eller stiftelse
är delägare, ledamot av samfällighetens eller stiftelsens styrelse må utan
hinder av vad nu stadgats utses till ledamot av allmänningsstyrelsen.

Ledamot av allmänningsstyrelse skall vara här i riket bosatt svensk
medborgare, där ej Konungen för särskilt fall härifrån medgiver undantag.

Ledamot av allmänningsstyrelse må, ändå att den tid, för vilken han
blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av
allmännin gsstämman.

_ Avgår styrelseledamot, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått
till ända, och finnes ej suppleant, åligger det övriga styrelseledamöter
att ofördröjligen föranstalta örn val av ny ledamot för återstående tiden.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock med valet kunna anstå till
nästa ordinarie allmänningsstämma, så framt styrelsen är beslutför med
kvarstående ledamöter samt uppskovet ej strider mot bestämmelse i reglementet.

42 §.

Allmänningsstyrelse äge att själv eller genom ombud ej mindre gentemot
tredje man handla å delägarnas vägnar än även inför domstolar
och andra myndigheter företräda delägarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål,
som rör delägarna, så ock annat meddelande i fråga örn dessa skall vad i’
11 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vill styrelsen kära till delägarna, utlysa styrelsen allmänningsstämma
för val av ombud att i tvisten föra delägarnas talan. Stämning skall
anses delgiven, då den blivit föredragen å stämman.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

43 $.

Är enligt reglementet allmänningsstyrelsen beslutför, utan att samtliga
ledamöter äro tillstädes, må likväl ärende, som ankommer på styrelsen,
ej företagas, utan att, så vitt ske kunnat, samtliga erhållit tillfälle
att deltaga i ärendets behandling.

Såsom allmänningsstyrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är bestämt
i reglementet, den mening, örn vilken vid sammanträde de flesta röstande
förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden
vid sammanträdet.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandlingen av fråga rörande
avtal mellan honom och delägarna, ej heller angående avtal'' mellan delägarna
och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som
kan vara stridande mot delägarnas. Vad sålunda stadgats äge motsvarande
tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.

44 §.

Allmänningsstyrelsen skall årligen inom tid, som i reglementet angives,
till revisorerna avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse
för det förflutna räkenskapsåret tillika med redovisning
över behållen avkastning och annan inkomst från allmänningen
samt huru sådan inkomst i förekommande fall blivit av styrelsen använd
eller fonderad. Redovisningen skall tillika innefatta uppgift å de för allmänningen
bestridda utgifter under året.

Där till följd av bestämmelse i denna lag eller reglementet det ankommer
på delägarna att besluta rörande användning eller fondering av inkomst,
som i första stycket avses, har styrelsen att i förvaltningsberättelsen
avgiva förslag härom.

En bestyrkt avskrift av förvaltningsberättelsen jämte därvid fogad
redovisning skall inom tid, som i första stycket sägs, av allmänningsstyrelsen
insändas till länsstyrelsen.

45 §.

Styrelseledamöter, som genom att överskrida den dem tillkommande
befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda delägarna
skada, svare för skadan en för alla och alla för en; svare ock pa
sätt nu nämnts för den skada, som de genom överträdelse av denna lag,
reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag meddelat
eller fastställt, tillskynda tredje man.

46 $.

Allmänningsstyrelsens förvaltning och räkenskaper skola granskas av
två eller flera revisorer, därav en utses av länsstyrelsen samt den eller
de övriga av delägarna.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Till revisor må ej utses den, som är i delägarnas eller styrelseledamots
tjänst.

Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie allmänningsstämma.

Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till
ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som utsett
honom.

Avgår av delägarna vald revisor, innan den tid, för vilken han blivit
vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det allmänningsstyrelsen
att ofördröjligen föranstalta örn val av ny revisor. Avgår revisor,
som utsetts av länsstyrelsen, skall anmälan därom genast göras bos
nämnda myndighet.

Av länsstyrelsen utsedd revisor njute ersättning från allmänningskassan
med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.

47 §.

Allmänningsstyrelsen skall bereda revisor tillfälle att när sorn helst inventera
de under styrelsens förvaltning ställda kontanta medel och övriga
tillgångar samt granska alla till förvaltningen börande böcker, räkenskaper
och andra handlingar; och må av revisor begärd upplysning
angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava revisorerna att ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter, som av delägarna meddelas och ej
avse inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida
mot lag eller författning eller mot reglementet.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår inom den i reglementet föreskrivna
tid över granskningen avgiva och till styrelsen överlämna en av
dem underskriven berättelse.

En bestyrkt avskrift av denna berättelse skall inom samma tid av revisorerna
insändas till länsstyrelsen.

48 §.

Hava revisorerna i sin berättelse eller annan handling, som framlägges
å allmännbasstämma, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller
uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling,
som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat
vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, delägarna ansvariga
för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

49 $.

Å allmänningsstämma utövas delägarnas beslutanderätt genom distriktsombud,
där ej i 52 § annorlunda stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

50 %.

1 morn. Vid val av distriktsombud skall varje kommun, där fastigheter
äro belägna, med vilka rätt till delaktighet i allmänningen är förenad,
utgöra ett distrikt. 1 reglementet må dock, örn skäl därtill äro, föreskrivas,
att två eller flera sådana kommuner, som gränsa intill varandra,
skola vid dylikt val utgöra ett distrikt.

För varje distrikt skall å delägarestämma väljas ett eller flera distriktsombud
jämte suppleanter enligt vad i reglementet närmare bestämmes.

2 mom. Å delägarestämma åge envar ägare eller i 3 § omförmäld innehavare
av fastighet inom distriktet, med vilken rätt till delaktighet i allmänningen
är förenad, rösträtt efter grunden för sagda delaktighet. Vid
stämman skall genom allmänningsstyrelsens föranstaltande finnas tillgänglig
en längd över samtliga dylika fastigheter inom distriktet med
uppgift å varje fastighets delaktighetstal beträffande allmänningen. Sedan
denna längd godkänts, lände densamma till efterrättelse å stämman.

För omyndig delägare röstar förmyndare, som har vederbörande fastighet
under sin förvaltning, eller, där flera sådana förmyndare finnas, den,
som de bland sig utse. För oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällighet
må ej mera än en person utöva rösträtt.

Frånvarande delägares rösträtt må å stämman utövas genom ombud.
Ej må dock någon på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare.

3 morn. Delägarestämma utser bland de röstberättigade, som äro boende
inom distriktet, en ordförande och en vice ordförande för fyra kalenderår.
Avgår den valde under uppdragstiden, utses i hans ställe annan
för den återstående delen av samma tid. Underrättelse örn sådant val,
med angivande av den eller de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen
insändas till allmänningsstyreisen.

d morn. Kungörelse örn delägarestämma utfärdas av ordföranden eller,
vid hinder för honom, av vice ordföranden och skall innehålla bestämd
uppgift örn tid och ställe för stämman samt örn ärende, som därvid skall
förekomma. Kungörelsen skall på föranstaltande av ordföranden eller
vice ordföranden sist å fjortonde dagen före stämman dels uppläsas i
kyrkorna för de församlingar, som distriktet omfattar, dels ock införas i
minst en bland delägarna i distriktet spridd tidning.

Delägarestämman skall hållas å den ort inom distriktet eller å annat,
ställe, som stämman därtill bestämt.

I fråga örn delägarestämma skola bestämmelserna i 21 § första, tredje
och fjärde styckena, 22 §, 23 § 1 mom. första, andra och tredje styckena,
26 § första, andra och tredje styckena samt 27 § i lagen örn kommunalstyrelse
på landet äga motsvarande tillämpning.

Sedan vid delägarestämma fört protokoll justerats, skall detta genom
ordförandens försorg hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stämman
därtill bestämt.

Biliana lill riksdagens protokoll /.9.''!2. / saini. lil häri■ (Nr lil.) 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

51 *.

1 morn. Till distriktsombud må utses allenast den, som vid val av sådant
ombud är röstberättigad inom distriktet.

2 morn. Distriktsombud väljes för fyra år, räknat från oell med den
1 januari året näst efter det, då valet skett, oell skall sådant val förrättas
före den 1 oktober.

Distriktsombud ma, ändå att den tid, för vilken ombudet utsetts, ej
gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av delägarestämman.

Avgår distriktsombud, innan den tid, för vilken ombudet utsetts, gått
till ända, och finnes ej suppleant, åligge det ordföranden eller, vid hinder
för honom, vice ordföranden att ofördröjligen föranstalta örn val av nytt
ombud för den återstående tiden.

Örn val av distriktsombud skall genom ordförandens försorg underrättelse,
med angivande av den eller de valdas namn och postadress, ofördröjligen
insändas till allmänningsstyrelsen.

3 mom. Har delägarestämma för val av distriktsombud ej blivit i föreskriven
ordning utlyst före den 1 oktober det år, då, ordinarie sådant val
skall äga rum, eller har i fall, som avses i 2 moni. tredje stycket, delägarestämma
ej blivit för där angivet ändamål utlyst inom en månad
efter det distriktsombud avgått, skall länsstyrelsen, på anmälan av allmänningsstyrelsen
eller delägare, uppdraga åt vederbörande landsfiskal
eller annan lämplig person att ofördröjligen utlysa sådan stämma.

Örn röstberättigade för en tiondel av distriktets hela delaktighetstal
skriftligen begärt stämmas hällande för behandling av fråga, som avses
i 2 mom. andra stycket, men stämma icke inom en månad därefter blivit
utlyst, skall länsstyrelsen på anmälan föranstalta örn stämmas utlysande
i den ordning, varom stadgas i detta moment första stycket.

52 §.

Distriktsombud äge å allmänningsstämma utöva rösträtt för det delaktighetstal
beträffande allmänningen, som sammanlagt tillkommer delägarna
i det distrikt, för vilket ombudet utsetts. Företrädes å stämman
distrikt av flera ombud, äge dessa rösta för lika andel av sagda tal. Enskild
delägare vare dock obetaget att, själv eller genom ombud, å stämman
utöva rösträtt för honom tillkommande delaktighetstal, som i ty
fall avräknas från vederbörande distriktsombuds röstetal.

Å allmänningsstämma skall genom allmänningsstyrelsens försorg för
varje distrikt finnas tillgänglig sådan längd, som i 50 § 2 mom. sägs. I
längden skall angivas jämväl det delaktighetstal, som sammanlagt tillkommer
delägarna i distriktet. Sedan dylik längd godkänts, lände den
till efterrättelse å stämman.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

53 $.

Vad i 51 och 52 §§ är stadgat om distriktsombud åge motsvarande tilllämpning
beträffande suppleant för sådant ombud.

54 %.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å
allmänningsstämma deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan
honom och delägarna, ej heller angående avtal mellan dessa och tredje
man, där hail i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande
mot delägarnas. Vad sålunda stadgats åge motsvarande tillämpning
beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Ledamot av allmänningsstyrelse må ej deltaga i beslut örn ansvarsfrihet
för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor.

55 §.

Allmänningsstämma skall hållas å ort inom häradet, där ej annorlunda
stadgats i reglementet.

Kungörelse örn allmänningsstämma utfärdas av allmänningsstyrelsen
samt skall innehålla bestämd uppgift örn tid, ställe och överläggningsämne
för stämman. Kungörelsen skall på föranstaltande av styrelsen sist
å fjortonde dagen före stämman dels uppläsas i kyrkorna för de församlingar,
där fastigheter äro belägna, med vilka rätt till delaktighet i allmänningen
är förenad, dels ock införas i minst en bland delägarna spridd
tidning. Örn stämman skola därjämte vederbörande distriktsombud underrättas
genom särskilda kallelser, vilka styrelsen skall med posten avsända
till dem senast fjorton dagar före stämman.

Ärende, som ej blivit i kungörelsen angivet, må ej å stämman företagas
till avgörande, där det ej enligt lag eller reglementet skall förekomma
å stämman eller omedelbart föranledes av klående, som där skall avgöras.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock å stämman kunna
fattas beslut örn utlysande av extra stämma för behandling av visst
ärende.

Har delägare, innan kungörelse örn allmänningsstämma utfärdats, hos
allmänningsstyrelsen yrkat att få ärende hänskjutet till prövning å stämman,
skall sådant ärende i kungörelsen upptagas.

56 %.

Där ej annat finnes stadgat i reglementet, välje allmänningsstämma
själv ordförande att leda förhandlingarna.

Såsom allmänningsstämmas beslut gälle, där ej för särskilt fall i denna
lag eller i reglementet annorlunda bestämts, deras mening, vilkas röster
utgöra mer än hälften av de avgivna rösterna efter röstvärdet. Vid lika

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

röstetal avgöres val genom lottning men i övriga frågor bestämmes utgången
enligt den mening, som ordföranden biträder.

Över beslut, som fattas å stämman, skall genom allmänningsstyrelsens
försorg föras protokoll, som underskrives av ordföranden och minst en å
stämman närvarande och därtill utsedd delägare eller ombud för delägare.
Senast fjorton dagar efter stämman skall genom styrelsens föranstaltande
protokollet hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stämman därtill
bestämt.

57 §.

Ordinarie allmänningsstämma skall hållas en gång örn året å tid, som
bestämmes i reglementet.

Å sådan stämma skola allmänningsstyrelsens förvaltningsberättelse för
det förflutna räkenskapsåret jämte därvid fogad redovisning samt revisorernas
berättelse för samma år framläggas, och skall å stämman frågan
örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid förvaltningsberättelsen
omfattar företagas till avgörande.

Med nämnda fråga skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag,
minst fyra och högst åtta veckor därefter, i fall så påfordras av röstande
för ett sammanlagt delaktighetshelopp, utgörande minst en tiondel av allmänningens
hela delaktighetstal. Utöver sagda tid vare uppskov ej medgivet.

Val av allmänningsstyrelse och revisorer må företagas endast å ordinarie
stämma, dock att fyllnadsval, varom i 41 § sista stycket och 46 §
femte stycket stadgas, må äga rum å extra stämma.

58 i

Allmänningsstyrelsen äge, när den finner lämpligt, utlysa extra allmänningsstämma.

Revisorerna må, örn deras granskning föranleder därtill, skriftligen
med angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra stämma
att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan
ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revisorerna
själva utlysa stämma. Äro ej samtliga revisorer ense örn stämmas
utlysande, gälle den mening, varom de flesta förena sig, eller vid
lika röstetal den mening, som biträdes av den av länsstyrelsen utsedde
revisorn.

Extra stämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ändamål
skriftligen påfordras av delägare med sammanlagt delaktighetsbelopp,
utgörande minst en tiondel av allmänningens hela delaktighetstal
eller den mindre del därav, som må vara bestämd i reglementet.

Länsstyrelsen äge ock, när så finnes nödigt, anmoda allmänningsstyrelsen
att utlysa extra stämma. Efterkommer allmänningsstyrelsen ej inom
en vecka sådan anmodan, må länsstyrelsen själv utlysa stämman.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

59 $.

Underlåter allmänningsstyrelsen att i föreskriven ordning utlysa ordinarie
allmanningsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter
påfordran, som i 58 § tredje stycket sägs, utlyst stämma att hållas så
snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har länsstyrelsen
att, på anmälan av delägare, ofördröjligen utlysa stämma.

Örn talan mot allmänningsstyrelse och revisorer så ock om klander av delägarestämmas
och allmänningsstämmas beslut.

60 $.

Varder talan å allmänningsstyrelsens förvaltning under den tid förvaltningsberättelsen
omfattar ej anställd inom sex månader från det berättelsen
framlades å allmänningsstämma, vare så ansett, som örn ansvarsfrihet
blivit styrelsen beviljad. .

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan a förvaltningen,
som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig handling,
kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen

avsett även den handling. o

Talan mot revisorerna enligt 48 § må ej anställas, sedan två år förllutit
från det revisorernas berättelse framlades å allmänningsstämma, utan så
är, att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

61 §.

Menar delägare, att beslut, som fattats å delägare- eller allmänningsstämma,
icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller
författning eller mot reglementet eller annan föreskrift, som myndighet
enligt denna lag meddelat eller fastställt, äge han tala därå genom stämning
å allmänningsstyrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. Försummas
det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet,
gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar.

Domstols utslag, varigenom delägare- eller allmänningsstä,mmas beslut
upphävts eller ändrats, galle jämväl för de delägare, som ej instämt klandertalan.

Örn laga domstol.

62 §.

Delägarna i häradsallmänning vare uti de mål, för vilka ej annorlunda
genom lag stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, diir
allmänningsstyrelsen enligt reglementet har sitt säte.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Om vissa till socknar hörande allmänningar.

63 §.

Har häradsallmänning enligt Konungens medgivande delats mellan socknarna
inom häradet under villkor, att varje socken tilldelad allmänningslott
ej finge skiftas mellan hemmanen i socknen, skall vad i denna lag är
stadgat örn häradsallmänning i tillämpliga delar gälla örn sådan till sockeil
hörande allmänning.

För varje dylik allmänning skall i den ordning, som i 40 § sägs, uppgöras
och fastställas reglemente med bestämmelser rörande allmänningens
förvaltning.

Straffbestämmelser.

64 §.

1 moni. Företager eller föranstaltar någon, som i förvaltningen av
allmanning lydande under denna lag företräder delägarna, avverkning
eller annan åtgärd å allmänningen i strid mot fastställd hushållningsplan
el er föreskrift, som skogsvårdsstyrelsen jämlikt denna lag meddelat
straffes med dagsböter.

2 mom. Förbryter sig innehavare av avverknings- eller annan nyttjande-
eller servitutsrätt å allmänning, som lyder under denna lag, vid
utövningen därav mot fastställd hushållningsplan eller föreskrift, som i
1 mom. omförmäles, vare lag, som där sägs.

Hörnes innehavare av dylik rätt enligt detta moment till straff för
olovlig avverkning, skall tillika det avverkade virket, där det ligger å
skogen kvar, eller, örn det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning,
tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag,
skall den, som dömes, utgiva ersättning med belopp, motsvarande
värdet ay samma virke. Har efter avverkningen föreskrift, som övertratts,
blivit genom laga kraftvunnet beslut upphävd, förty att densamma
icke bort meddelas, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas,
som bär är sagt.

65 i

Använder någon, som i förvaltningen av allmänning lydande under
denna lag företräder delägarna, avkastning eller annan inkomst från allmänningen
uppsåtligen i strid mot lagen eller enligt denna meddelad
föreskrift, straffes med dagsböter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

66 §.

Innefattar förseelse, varom i 64 § 1 morn. eller 65 § förmäles, förbrytelse
mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 §
strafflagen är för likartat fall stadgat.

67 §.

Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen äge lika behörighet att
åtala förseelser, som omförmälas i 64 §, samt att med beslag belägga virke,
som kan dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkommc jämväl länsjägmästare
eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig
utbildning; skolande i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan
och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning
anställt, vare beslaget förfallet, ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan
åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavare.

68 $.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas
å offentlig auktion, så kungjord, som örn auktion å utmätt lös egendom ar
stadgat. Begär, innan frågan örn virkes förverkande slutligen prövats,
virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finnér, på anmälan av
åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller att kostnaden
för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne öveiexekutor,
att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall
virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor
utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga
stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg
bevisligen underrättas örn auktionen minst åtta dagar innan den hålles.
Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig,
av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets
mängd och beskaffenhet.

69 §.

Böter, som ådömas enligt 64 §, samt vite, vartill någon fälles enligt 30 §,
så ock genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och
utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla skogsvårds kassan.

Böter oell vite, vartill någon eljest fälles enligt denna lag, tillfalla
kronan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess

“4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i
riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall örn sådana medels insättning
i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

70 $.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Om fullföljd av talan och örn underställning.

71 §.

Över beslut, som skogsvårdsstyrelse enligt denna lag meddelat, må, där
beslutet ej enligt bestämmelserna i andra stycket skall underställas Konungens
prövning, klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola
ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen
från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Har skogsvårdsstyrelse beträffande fråga, som i 32 § första stycket sägs,
fattat beslut i strid mot den särskilde ledamotens mening, skall beslutet
underställas Konungens prövning. Vill part hos Konungen yttra sig i
ärendet, åge att ingiva påminnelser före klockan tolv å trettionde dagen
från den dag beslutet delgavs honom.

Över beslut rörande förordnande av förrättningsman enligt 26 § 3 mom.
må klagan förås allenast i sammanhang med fullföljd av talan mot beslut
angående fastställelse av hushållningsplan, som upprättats enligt förordnandet.

72 §.

Över beslut, som länsstyrelse enligt denna lag meddelat, föres klagan i
den ordning, som i 71 § första stycket sägs.

Övergångsbestäm melser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Genom denna lag upphävas:

16 kap. byggningabalken i vad det avser häradsallmänningar;
kap. II av förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med
de allmänna skogarna i riket samt bestämmelserna angående häradsall -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

männingar i kap. VIII, IX oell X av samma förordning, dock med undantag
av bestämmelsen i § 71, såvitt deli avser ersättning för olovlig avverkning
av ek oell storverksträd å häradsallmänning;

så ock vad eljest i lag eller författning finnes stadgat stridande mot
denna lag.

Med avseende å införandet av nya lagen skall iakttagas:

1) Äger enligt avtal, som träffats före nya lagens ikraftträdande, arrendator
av kronan tillhörig jordbruksdomän eller ecklesiastikt löneboställe
rätt att tillgodonjuta till domänen eller bostället hörande andel i häradsallmänning,
vare arrendatorn berättigad att under den tid avtalet gäller
utöva jordägaren tillkommande rösträtt i frågor rörande allmänningen.

2) Finnes ej för allmänning, som i 63 § avses, av domänstyrelsen fastställd
liushållningsplan, skall, sedan nya lagen utfärdats, med tillämpning
av dess bestämmelser hushållningsplan för allmänningen upprättas samt,
där hinder ej möter, fastställas att lända till efterrättelse från och med
den 1 januari 1934. Det åligger skogsvårdsstyrelsen att bereda allmänningsstyrelsen
tillfälle att inom av skogsvårdsstyrelsen förelagd tid
uppgöra förslag till planen enligt 26 § 2 mom. samt därmed till skogsvårdsstyrelsen
inkomma. Ilar förslag ej avgivits inom den bestämda tiden
eller fastställelse å ingivet förslag vägrats eller har frågan örn fastställelse
ej kunnat slutligen prövas före den 1 januari 1934, vare lag, som i 26 §

3 mom. eller 27 § sägs.

3) Före den 1 januari 1933 skall för varje häradsallmänning och i 63 §
avsedd allmänning förslag till reglemente, avfattat enligt bestämmelserna
i nya lagen, uppgöras av delägarna samt insändas till länsstyrelsen. Denna
åligge att, sedan skogsvårdsstyrelsens yttrande infordrats, med bifogande
härav och av eget utlåtande före den 1 april 19o3 översända förslaget
till jordbruksdepartementet för prövning och fastställelse av Konungen.

4) Sedan enligt bestämmelsen under 3) reglemente fastställts för häradsallmänning,
har länsstyrelsen att för varje i reglementet angivet distrikt
förordna en lämplig person jämte en suppleant för denne att före den
1 oktober 1933 eller, örn hinder möter, så snart ske kail, i egenskap av ordförande
utlysa och hålla delägarestämma enligt nya lagen för utseende av
distriktsombud ävensom av ordförande och vice ordförande i stämman,
samtliga för fyra år, räknat från och med den 1 januari 1934. Har i reglementet
föreskrivits, att distriktsombud för vissa av de till allmänningen
hörande distrikt första gången skola utses för två år, räknat från och med
berörda dag, hinde dock sådan föreskrift till efterrättelse.

Stämma, som nu sagts, hålles å den ort inom distriktet, som ordföranden
bestämmer och i kungörelsen örn stämman angiver.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

löper deli 1 januari 1934, avgivas i enlighet nied de före sagda dag gällande
bestämmelser, och skall i fråga örn allmänning, varå förordningen den 26
januari 1894 ägt tillämpning, med avseende å sådan redovisning vad i § 13
av förordningen är stadgat lända till efterrättelse, dock att redovisningen
skall hållas delägarna tillhanda vid allmänningsstämma, varom i nya
lagen förmäles, samt under trettio dagar efter dylik stämma å tid och ort,
som bestämmes av länsstyrelsen och i kungörelsen örn stämman angives.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Martts proposition Nr 10.

Utdrag av protokollet över jordbruks^enden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 10 april 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern tor utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
departementschefen statsrådet von Stockenström:

I skrivelse den 22 mars 1904, nr 26, anhöll riksdagen örn utarbetande Inledning.
och framläggande av förslag till de lagbestämmelser, som kunde prövas
erforderliga och lämpliga för att bereda delägare i häradsallmänning möjlighet
att få med allmänningen för framtiden införliva mark, som blivit
för sådant ändamål inköpt. Därjämte hemställde riksdagen i skrivelse den
24 maj 1907, nr 185, örn utredning, huruvida kronans rätt till storverksträd
och ekar å häradsallmänning kunde upphöra, samt framläggande av
det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning.

Den 16 juni 1911 uppdrog Kungl. Maj:t åt en särskild kommitté, den s. k.
skogslagstiftningskommittén, att verkställa utredning angående, bland
andra, de i nyssnämnda riksdagsskrivelser angivna frågor. Under fullgörandet
av detta uppdrag fick kommittén anledning att upptaga jämväl
en annan fråga rörande häradsallmänningarna, nämligen sättet för
handhavandet av dessas förvaltning, i vilket avseende en framställning
gjorts hos kommittén den 27 augusti 1913 av kommitterade för häradsaUmänningsintressenter
i Östergötland.

I det av kommittén den 9 december 1918 avgivna betänkande framlade
kommittén, förutom andra lagförslag, tvenne sådana rörande häradsallmänningarna,
nämligen förslag till lag örn häradsallmänningar och förslag
till lag om upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar
å häradsallmänning. Förstnämnda förslag upptager nya eller ändrade
bestämmelser dels rörande häradsallmänningarnas vård och förvaltning
och dels i fråga örn införlivning av mark med häradsallmänning.

Kommitténs ordförande, landshövdingen K. S. Husberg, avgav i reservation
till kommitténs betänkande ett särskilt förslag till lag angående

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

häradsallmänningar, i väsentliga delar avvikande från kommitténs motsvarande
förslag. Reservantens förslag behandlar, förutom nyssangivna
frågor, jämväl spörsmålet örn ändrad reglering av delägarskapet i häradsallmänningarna.

Redan före avgivandet av skogslagstiftningskommitténs berörda betänkande
bade frågan örn ny lagstiftning för häradsallmänningarna på annan
väg underställts Kungl. Majit.

Den s. k. sydsvenska skogskommittén, vilken hade i uppdrag att verkställa
utredning örn åstadkommande av en rätt förvaltning och skötsel
av kronans och andra allmänna skogar i mellersta och södra delarna av
riket, hade i sitt den 17 december 1915 avgivna betänkande framhållit
såsom ett önskemål, att samtliga häradsallmänningar fördes under skogsstatens
förvaltning, samt — under förutsättning att en dylik reform genomfördes
— föreslagit, att de allmänna skogarna i förvaltningshänseende
skulle uppdelas på tvenne olika grupper revir, benämnda kronoparksrevir
och ecklesiastika med flera skogars revir, på det sätt, att till den
förra gruppen fördes kronoparker samt vissa andra staten tillhöriga skogar
och till den senare gruppen bland annat häradsallmänningar och
ecklesiastika skogar.

För dryftande av detta förslag sammanträdde den 21 juni 1916 i Stockholm
ombud för 38 häradsallmänningar, och beslöto dessa därvid uppdraga
åt en vid sammanträdet utsedd kommitté att verkställa en ingående
granskning av förslaget och i sammanhang härmed låta utreda åtskilliga
på förslagets bedömande inverkande frågor ävensom att å ombudens
vägnar till Kungl. Majit ingå med denna utredning samt det yttrande,
vartill granskningen av förslaget föranledde.

Resultatet av berörda granskning och utredning sammanfattade kommittén
i en år 1918 från trycket utgiven skrift »Sveriges häradsallmänningar»,
däri kommittén, bland annat, framlade förslag till grunder för
ett nytt administrationssystem för allmänningarna. Med skrivelse den
8 juni 1918 överlämnade kommittén berörda skrift till Kungl. Majit under
hemställan, att däri framförda synpunkter måtte vinna beaktande.

I anslutning till de i skriften angivna grunder utarbetade kommittén
sedermera ett förslag till förordning angående häradsallmänningarna i
riket jämte motiv, vilket förslag vid sammanträde i Stockholm med ojnbud
för 37 häradsallmänningar den 20 september 1918 i huvudsak godkändes.
Med skrivelse den 30 september 1918 överlämnade kommittén
enligt ombudens uppdrag sagda förslag (bil. A) till Kungl. Majit.

Över förenämnda, av skogslagstiftningskommittén och kommittéreservanten
avgivna förslag rörande häradsallmänningarna jämte övriga i
kommitténs betänkande innefattade lagförslag hava infordrade yttranden
avgivits av kammarkollegium, domänstyrelsen, samtliga länsstyrelser,
landsting, hushållningssällskaps förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelser,
dock med undantag av hushållningssällskapens förvaltningsut -

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

skott i Södermanlands och Jämtlands län samt Älvsborgs läns södra del,
ävensom av vederbörande skogsstatstjänstemän. Härförutom liava dels
åtskilliga korporationer, föreningar och sammanslutningar, varibland
Sollentuna, Långhundra och Åkers härads allmänningsstyrelser, Sveriges
häradsallmänningsförbund och Sveriges skogsägareförbund, yttrat
sig över berörda förslag, dels ock delegerade för rikets skogsvårdsstyrelser
jämlikt dem lämnat uppdrag med. anledning av
samina förslag utarbetat ett den 19 augusti 1920 dagtecknat betänkande
med förslag till lag angående vård av enskildes och andra till statens
ej hänförliga skogar, avseende jämväl häradsallmänningarna, vilket
betänkande — sedan detsamma med en mindre jämkning godkants
vid extra möte med sko gsvår dsstyr elser na den 25 och 26 november 1920 —
av skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskott den 22 januari 1921 överlämnats
till Kungl. Majit.

Över omförmälda av allmänningsombuden avgivna förslag hava infordrade
yttranden avgivits dels av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Skaraborgs, Örebro,
Västmanlands och Kopparbergs län, skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län
samt ledamöter i styrelserna för häradsallmänningarna i Älvsborgs och
Skaraborgs län, dels ock av skogslagstiftningskommittén, kammarkollegium,
domänstyrelsen samt vederbörande skogsstatstjänstemän.

Kammarkollegium, som avgivit ett den 27 maj 1921 dagtecknat gemensamt
yttrande över kommitténs, kommittéreservantens och allmänningsombudens
förslag, har däri förordat en sådan ändrad reglering
av dispositionsrätten till häradsallmänningarnäs avkastning, att
dessa erhölle karaktären av verklig samfundsegendom för vederbörande
härad samt att i enlighet härmed avkastningen från dessa skogar anvisades
till främjande av sådana ekonomiska intressen, som vore gemensamma
för befolkningen inom de landskommuner, vilka av ålder tillhört

de respektive häradenas gamla områden.

Sedan kollegium med anledning härav den 1 november 1924 anmodats
att inkomma med utformat förslag till de författningsbestämmelser, som
kunde erfordras för genomförande av vad kollegium sålunda föreslagit,
har kollegium i stagelse den 17 september 1929 på anförda skäl hemställt
att bliva befriat från nämnda uppdrag, och har Kungl. Majit den
4 oktober samma år bifallit kollegii hemställan.

Efter avgivandet av skogslagstiftningskommitténs och allmänningsomhudens
omförmälda förslag rörande häradsallmänningarna hava genom
särskilda riksdagsskrivelser ytterligare ändringar ifrågasatts i gällande
bestämmelser angående dessa skogar.

I skrivelse den 7 juni 1922, nr 252, har riksdagen sålunda anhållit om
skyndsam utredning, huruvida vissa lägenhetsägares på allmänningarna
ställning kunde rättsligen ordnas på det sätt, att dem tillförsäkrades antingen
tryggad besittningsrätt eller full äganderätt till disponerat mark -

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

område, samt örn vidtagande av de åtgärder, vartill utredningen kunde
föranleda.

Vidare Ilar riksdagen i skrivelse den 27 april 1927, nr 140, anhållit örn
utredning rörande lämpligheten av bestämmelser i syfte att delägare i
häradsallmänning eller därmed i vissa hänseenden jämställd allmänning,
som grundade sitt delägarsltap på avstyckning enligt 1926 års jorddelningslag,
erhölle samma formella ställning som övriga delägare, ävensom
örn vidtagande av de åtgärder, som den verkställda utredningen kunde
föranleda.

Över sistnämnda skrivelse hava infordrade yttranden avgivits av kammarkollegium
och lantmäteristyrelsen, varjämte Sveriges häradsallmänningsförbund
efter därtill erhållet tillfälle yttrat sig i ärendet.

Sedan förenämnda uppdrag till kammarkollegium genom Kungl. Maj:ts
beslut den 4 oktober 1929 återkallats, har frågan örn ny lagstiftning för
liäradsallmänningarna varit föremål för beredning inom jordbruksdepartementet,
därvid enligt särskilt uppdrag revisionssekreteraren Thor Sjöfors
bitiätt. Härförutom hava på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 3 oktober 1930 ledamöterna av riksdagens första kammare, landshövdingen
G. R. Sederholm och professorn K. G. Westman, byråchefen i domänstyrelsen
F. Aminoff och godsförvaltaren Å. Joachimson tillkallats
att jämte revisionssekreteraren Sjöfors i egenskap av sakkunniga inom
departementet deltaga i överläggningar angående sagda fråga. Vid den
beredning, som sålunda ägt rum, hava i samråd med de sakkunniga på
grundval av skogslagstiftningskommitténs och allmänningsombudens utredningar
i ärendet och de däröver avgivna yttrandena utarbetats förslag
till lag örn härads- och vissa sockenallmänningar samt till förordning
örn upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar.
Jag anhåller nu att få anmäla förstnämnda förslag för
Kungl. Maj:t. Det senare förslaget torde jag framdeles få tillfälle att
underställa Kungl. Maj:ts prövning.

Historik. Innan jag ingår på förslaget till lag örn härads- och vissa sockenallmänn
i ilga r, tolde jag fa lämna en kortfattad översikt av d© bestämmelser,
som tidigare gällt för förstnämnda skogar.

Landskapslagarna innehålla blott sparsamma bestämmelser örn liäradsallmänningar.
Dessa bestämmelser giva dock vid handen, att häradsallmänningarna
vid tiden för lagarnas avfattande ansågos tillhöra vederbörande
härad. Enligt lagarna fick sålunda uppodling å dylik allmänning
ej äga rum utan tillstånd av häradet. Häradets inbyggare voro berättigade
att nyttja allmänningen till skogsfångst, mulbete och fiske
m. m., under det utom häradet boende voro därifrån uteslutna. I vissa
lagar funnos straffbestämmelser för obehörigt nyttjande av häradsallmänning
ävensom stadganden örn sättet för bestämmande i vissa fall av
sådan allmännings område m. m.

Landslagarnas bestämmelser örn häradsallmänningar överensstämde i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

stort sett med den äldre lagstiftningen i ämnet. 1 landslagarna användes
ordet ilga för att beteckna häradets rätt till dess allmänning. 1 ör
rätten att göra intaga å häradsallmänning erfordrades liksom förut tillstånd
av häradet, och förvärvade den, som erhållit dylikt tillstånd, ärftlig
besittningsrätt till den mark han uppodlat. Såsom allmän regel gällde,
att nybyggaren skulle årligen till häradet utgöra avgäld för odlingen.
Försummades fullgörandet av denna skyldighet under tre på varandra
följande år, förverkade nybyggaren rätten till odlingen, och ägde för sådant
fall häradshövdingen med häradets samtycke upplåta denna till annan.
Av de avgälder, som utgingo för nybyggen å häradsallmänningarna,
ägde Konungen rätt till en tredjedel och vederbörande härad till återstoden.
Örn grunden till Konungens rätt i berörda avseende lämna lagarna
ej någon upplysning. Möjligt är, att bestämmelserna härutinnan
ägde samband därmed, att Konungen redan före landslagarnas tillkomst,
enligt vad urkunderna visa, beträffande liäradsallmänningarna i vissa
landskap (Östergötland och Småland) gjort gällande och stundom genomdrivit
anspråk på äganderätt till en tredjedel av allmänningsjorden, vilket
anspråk dock ej, såvitt känt är, vunnit erkännande i lagstiftningen.
Avgälder för nybyggen å liäradsallmänningarna torde hava utgått till
vederbörande härad ännu under början av nyare tiden. Sedan dylika nybyggen
under 1500-talet allmänt blivit skattlagda till kronan, har utgörandet
av sagda avgälder upphört. — Förutom rättigheten att göra intagor
å häradsallmänning ägde enligt landslagarna häradets inbyggare,
liksom förut, rätt att tillgodogöra sig skogen och övriga naturtillgångar
ä allmänningen, och var denna rätt ej i lagarna underkastad någon begränsning.

Den vidsträckta befogenhet att nyttja häradsallmänning, som enligt
landslagarna sålunda tillkom häradets inbyggare, inskränktes avsevärt
genom 1647 och 1664 års skogsordningar. Dessa asyftade att skapa ett
skydd för landets skogstillgångar, vilka på grund av bergs- och brukshanteringens
utveckling vid ifrågavarande tid erhållit större värde än
förut. Enligt sagda skogsordningar fick häradsallmänning nyttjas endast
till husbehov för hemmanen och gårdarna inom häradet. Den, som
iigde hemman inom visst härad men bodde utom detta, ägde nyttja häradets
allmänning allenast för sagda hemmans behov, såvida han ej å häradstinget
erhållit tillstånd till en mera utsträckt nyttjanderätt, och var
tillståndshavaren i sistnämnda fall pliktig att till häradet utgiva viss ersättning.
Även rätten att göra intagor å häradsallmänning begränsades
högst väsentligt genom skogsordningarna. I 1647 års skogsordning förbjöds
sålunda anläggning av nya gårdar, torp eller backstugor å häradsallmänning,
så vida ej allmänningen vore så stor, öde elior vidlyftig, att
hemman eller torp utan häradets .skada kunde därå byggas och brukas.
Beträffande de å häradsallmänning redan anlagda gårdar, torp och backstugor
stadgades i samma skogsordning, att dessa skulle dömas bort och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

utrivas, såframt ej lägenheten nått den utveckling, att den kunde bära
de utskyldei, som vanligen ålades V* hemman, eller* ock urminnes hävd
åkommit lägenheten. Nyssangivna förbud mot upptagande av odlingslägenheter
å häradsallmänning modererades dock i 1664 års skogsordning,
däri stadgades, att, örn å häradsallmänning funnes någon till nyodling
tjänlig plats, som kunde undvaras av häradet, Kungl. Majit ägde besluta
örn upplåtande därav till nybygge samt att häradets inbyggare hade företrädesrätt
till erhållande av dylik upplåtelse. Lägenhet, som upplåtits
enligt detta stadgande, skulle åsättas visst hemmantal, eller ock skulle
innehavaren av lägenheten förpliktas utgiva en bestämd avgift, rekognition,
till kronan. Enligt skogsordningarna skulle uppsikt över häradsallmänningarna
utövas av landshövdingarna och kronobetjänte.

Den tendens att begränsa häradsbornas rätt att nyttja häradsallmänningarna,
som kommit till uttryck i förenämnda skogsordningar, fullföljdes
i 1734 års lag och skogsordningen den 12 december samma år. Förbudet
att görn intagor å häradsallmänning förnyades sålunda i sistnämnda
lagstiftning och gjordes där ovillkorligt. Häradsborna bibehöllos visserligen
i denna vid sin rätt att till husbehov nyttja allmänningen, men
fick sagda rätt i flera fall utövas allenast efter särskilt tillstånd. I 16
kap. 1 § byggningabalken av 1734 års lag stadgades sålunda, att den, som
ville hugga timmer, ved, gärdsel eller stör å häradsallmänning, skulle
göra anmälan därom vid tinget och låta rätten pröva det föreliggande
behovet, varefter han hade att söka tillstånd till avverkningen hos Konungens
befallningshavande. I skogsordningen, vari rätten till avverkning
å häradsallmänning närmare reglerades, medgavs visserligen, att
vindfällen, torra grenar o. d. finge obehindrat avliämtas å sådan allmänning
till bränsle, men föreskrevs, att förtorkade eller skadade träd ej
finge därå fällas utan tillåtelse av skogsbetjäningen. Till huggning av
den friska skogen kunde, såsom i lagen stadgades, allenast Konungens befallningshavande
giva lov. Enligt skogsordningen skulle häradsallmänning
bevakas av en särskild skogvaktare, vilken skulle stå under uppsikt
dels av jägeri- och kronobetjäningen och dels av fyra av häradsrätten årligen
valda uppsyningsman. Det ålåg därjämte häradsrätten att vart annat
eller vart tredje år besiktiga allmänningen. Örn vid dylik besiktning
eller eljest skogens återväxt å allmänningen befanns äventyrad eller annan
giltig orsak därtill förelåg, kunde viss del av allmänningen fridlysas,
vilket innebai, att avverkning av skog a sadan del ej fick äga rum.

Ifrågavarande inskränkningar i häradsbornas rätt att nyttja häradsallmänningarna
stodo i samband med det intresse, som kronan vid ifrågavarande
tid hade att disponera över allmänningarnas skogstillgångar
till förmån för bergverks- och bruksrörelsen i landet. Redan i Kungl.
Maj:ts fullmakt för bergskollegium den 6 juli 1649 hade stadgats, att de
skogar, som vidhängde allehanda bruk och gruvor och antingen redan
vore under publika eller privata bruk bebrevade eller till nya bruks upp -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

rättande prövades nödiga och nyttiga, skulle till Kungl. Maj:ts och rikets
tjänst iörvaras såsom ett »särdeles regale» genom skogarnas införande i
en jorde- och bergsbok. I anslutning till den i sagda fullmakt uttalade
grundsatsen hade det under senare hälften av 1600-talet blivit vanligt att
till understödjande av gruvor och bruk anslå skogsområden å allmänna
skogar, däribland även häradsallmänningar. Denna praxis bekräftades i
1734 års skogsordning, däri stadgades, att, örn hjälp av någon allmänning
begärdes till gruva eller berg- eller metallmanufakturverk samt allmänningen
eller någon del därav kunde utan landets, häradets eller socknens
avsaknad umbäras, densamma kunde i viss ordning av bergskollegium anslås
till understöd åt gruvan eller verket. Med anledning härav hava
även under 1700-talet betydande områden av häradsallmänningarna tagits
i anspråk för nyssangivna ändamål.

Kort efter utfärdandet av 1734 års lagstiftning befanns nödigt att
mildra det däri upptagna ovillkorliga förbudet mot att göra intagor å häradsallmänning.
I en år 1739 utfärdad förklaring till 1734 års skogsordning
stadgades sålunda, att landshövdingarna i länen ägde medgiva, att
å häradsallmänningarna befintliga ansenliga och till skogsväxt odugliga
mossar och kärr finge efter föregången undersökning upptagas till äng.
Därjämte medgavs genom förklaringen den 5 oktober 1741 över 1740 års
förordning örn mossars, kärrs och annan oländig marks uppodlande, att
sådana å häradsallmänning belägna, dittills såsom obrukbara ansedda
kärr och mossar, å vilka ingen stor och duglig skog växte och som kunde
till äng förvandlas, finge delas mellan de hemman i häradet, vilkas innehavare
sådant önskade, till hjälp och förbättring medelst höets formerande.
De genom sådan delning uppkomna lägenheter skulle ofördröjligen
skattläggas, dock med rätt för innehavaren till vissa frihetsår. Försummade
häradsborna att verkställa dylik delning, ägde enligt förklaringen
den 12 augusti 1752, med visst undantag, den av häradsborna rätt
till mossens eller kärrets uppodlande, som sig först därtill anmälde hos
landshövdingen.

1734 års skogsordning upphävdes genom skogsordningen den 10 december
1793, vilken i sin ordning ersattes av skogsordningen den 1 augusti
1805. I sistnämnda två skogsordningar blev häradsbornas rätt till allmänningarna
ytterligare kringskuren. Grundsatsen, att häradsborna allenast
till husbehov ägde nyttja häradsallmännings skog, genomfördes i
dessa skogsordningar så strängt, att den, som hade egen skog eller farit
illa med denna, helt utestängdes från rätt till utsyning å allmänningen.
Därjämte meddelades till förfång för häradsborna vissa bestämmelser örn
företrädesrätt för det allmänna till häradsallmännings avkastning. Enligt
dessa bestämmelser skulle av det timmer och byggnadsvirke, som årligen
finge utsynas å sådan allmänning, i främsta rummet tillgodoses behovet
dels för militära, civila och ecklesiastika boställen och dels för allmänna
broar oell byggnader. Först därefter ägde de enskilda häradsbor Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 10 haft. (Nr 10).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

na, i män av tillgång, erhålla virke för vissa angivna behov, och skulle
dessa behov med hänsyn till den mer eller mindre trängande beskaffenheten
därav tillgodoses i viss bestämd ordning. Skyldigheten att söka
utsyning utsträcktes till att avse även torra grenar och vindfällen. I
fråga örn rätten att göra intaga å häradsallmänning bibehölls det förut
gällande förbudet, dock att sådan allmänning kunde uppröjas för anläggning
av skogvaktareboställen eller skogsplanteringar, varjämte tillstånd
till uppodling av kärr och mossar å häradsallmänning i viss ordning
kunde meddelas såväl för inbyggare i häradet som för annan. Överinseendet
över häradsallmänning tillkom fortfarande Konungens befallningshavande.
Denne hade att upprätta förslag å det antal och det slag av
virke, som årligen kunde med allmänningens bestånd och utan dess skada
till utsyningssökandenas behov upplåtas, och fick detta förslag ej vid
utsyningars beviljande överskridas. Den närmare vården och bevakningen
av allmänningarna var anförtrodd åt skogs- och jägeristaten.

Den rättsutveckling i fråga örn häradsallmänningarna, varåt 1793 och
1805 års skogsordningar gåvo uttryck, blev ej bestående oförändrad under
någon längre tidsperiod. Redan under 1700-talet hade den uppfattningen
gjort sig gällande i vårt land, att de allmänna skogarna
skulle bliva föremål för bättre vård och skötsel, örn de avyttrades till
enskilda för brukande. I anslutning härtill hade allmogen vid 1734 års
riksdag anhållit örn tillåtelse att dela häradsallmänningarna, men blev
denna anhållan avslagen genom Kungl. Maj:ts resolution den 17 december
1734, däri förklarades, att dessa allmänningar vore en kronans tillhörighet
samt att kronan, örn allmänningarna delades, skulle bliva betagen
all disposition över dessa och sålunda icke vara i stånd att med
virke från dessa skogar hjälpa brandskadade eller underhålla publika
byggnader m. m. Frågan örn häradsallmänningarnas delning återkom
emellertid vid riksdagarna 1762, 1809—1810 och 1823. I en till sistnämnda
riksdag avlåten proposition nr 23, däri förslag framlades örn försäljning
till enskilda av kronoparker och vissa andra slag av allmänna skogar,
upptogs till behandling jämväl spörsmålet örn delning av häradsallmänningarna
mellan vederbörande intressenter. Under framhållande, att dylik
allmänning borde betraktas såsom häradets tillhörighet, föreslog
Kungl. Maj:t i propositionen, att Kungl. Majit skulle äga tillåta, att häradsallmänningarna
upplätes till intressenternas egen disposition gemensamt
eller till delning dem emellan, när efter gjord ansökning Kungl.
Majit funne sådant lämpligt och något laga hinder däremot ej mötte.
Vad Kungl. Majit sålunda föreslagit bifölls av ständerna med det tilllägg,
att, då Kungl. Majit i den i propositionen föreslagna ordningen beviljade
häradsallmänningars upplåtande, dessa borde fördelas mellan de
socknar, som däri ansåges äga del, varefter frågan, huruvida sockenborna
skulle bibehålla sina andelar i samfällighet eller utbryta och enskifta
sina lotter, enligt ständernas mening lämpligast kunde bestämmas efter
de grunder, som stadgades i avseende å sockenallmänningar i 8 § av 1805

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

års skogsordning. Sedan ständerna i skrivelse nr 444 till Kungl. Majit
anmält sitt ifrågavarande beslut, meddelade Kungl. Maj :t i brev till kammarkollegium
den 16 mars 1824 närmare bestämmelser i ämnet, vilket
brev kungjordes genom kollega cirkulär den 14 april 1824.

Enligt cirkuläret, däri propositionens uttalande, att häradsallmänning
borde anses såsom häradets tillhörighet, återkommer, ägde Kungl. Majit
på ansökan, då sådant funnes lämpligt och laga hinder däremot ej mötte,
medgiva, att häradsallmänning upplätes till intressenternas egen disposition
gemensamt eller till delning socknar eller enskilda hemmansägare
emellan, som däri ansåges äga del. De, som åstundade delning av sådan
allmänning eller att emottaga densamma under egen gemensam disposition,
hade att därom ingiva ansökan till Konungens befallningsliavande.
Sedan genom befallningshavandens försorg erforderlig utredning i ärendet
verkställts, hade befallningshavanden att översända handlingarna
däri jämte eget och häradsrättens yttrande till kammarkollegium, som
överlämnade saken till Kungl. Majits avgörande. I händelse av bifall
till ansökningen bestämde Kungl. Majit de grunder, som borde tillämpas
vid verkställandet av häradsallmänningens delning. De hemman, som
erliölle del i allmänningen, skulle, med undantag för kungsgårdar och
boställen, åläggas att för deras skogsandel utgöra årlig ränta efter markens
sämre och bättre beskaffenhet med en fjärdedels till och med en
kappe spannmål för varje geometriskt tunnland. — För den händelse ett
härads inbyggare ej önskade vare sig delning av häradets allmänning
eller att emottaga den under gemensam disposition eller Kungl. Majit
ej fann lämpligt bevilja därom gjord ansökan och allmänningen förty
komme att i sitt dåvarande skick bibehållas, skulle det ankomma å Konungens
befallningsliavande att vidtaga lämpliga åtgärder till allmänningens
riktiga och ändamålsenliga skötsel. Bevakningen av sådan allmänning
skulle imder befallningshavandens överinseende utövas av
skogsbetjänte. — Enligt cirkuläret ålåg det även Konungens befallningskavande
att noggrant tillse, att inga obehöriga personer inflyttade å
allmänningarna.

Med tillämpning av bestämmelserna i 1824 års cirkulär ägde delning
rum av ett betydande antal häradsallmänningar mellan vederbörande
socknar eller intressenter. Vissa mindre häradsallmänningar, som ej
lämpligen kunde skiftas mellan intressenterna, indelades i lotter och försåldes
för intressenternas räkning.

Beträffande de allmänningar, som ej blevo föremål för delning eller
försäljning, förordnades sedermera genom brevet till kammarkollegium
den 23 mars 1849, att delägarna i sådan allmänning kunde, efter skedd
anmälan till länsstyrelsen, erhålla tillstånd att genom utsedda deputerade
under vissa villkor deltaga i uppsikten och vården av allmänningen,
dock att de deputerade icke finge inblanda sig i den vetenskapliga skötseln
och behandlingen av skogen, vilken skulle handhavas av skogssta -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

tens förvaltande personal, samt att den av häradsborna för de deputerade
utfärdade instruktion alltid borde underkastas granskning av länsstyrelsen.

Den 20 juni 1855 tillsatte Kungl. Majit en kommitté för utredning angående
de åtgärder, som borde vidtagas för befrämjande av en förbättrad
skogshushållning i landet, och avgav denna kommitté den 28 juni
1856 betänkande med förslag till ny förordning örn skogarna i riket. Detta
förslag upptog jämväl vissa bestämmelser angående häradsallmänningarna,
enligt vilka bestämmelser dessa skogar skulle, på lika sätt som kronoskogarna,
stå under skogsstyrelsens vård och förvaltning samt bibehållas
oförminskade och på allmän bekostnad indelas till regelbunden hushållning,
där så ej redan skett. Den avkastning, häradsallmänning årligen
lämnade, skulle förvandlas i penningar och, efter avdrag av kostnaden
för skogens vård och skötsel, tillfalla häradsborna samt av Konungens
befallningshavande fördelas mellan dem efter oförmedlade hemmantalet.
—■ I motiveringen till förslaget framhöll kommittén, att, då häradsallmänningarna
icke torde vara att betrakta annorlunda än såsom upplåtelser
av kronans skogar till häradenas begagnande, kommittén icke funnit
betänkligt, att föreskrift meddelades, huru denna menigheterna medgivna
rätt för framtiden skulle utövas. Kommittén, som ansett allmänningarnas
delning mellan häradsborna, vilken redan flerstädes lett till
skogarnas vanvård och förfall, icke vidare böra medgivas, hade i övrigt
trott skogarnas bevarande och menigheternas egen fördel bäst främjas
därigenom, att häradsallmänningarna ställdes under allmän vård och förvaltning,
på alldeles lika sätt som kronoskogarna. Den rätt till åtnjutande
av skogens alster in natura, som varit häradsborna medgiven,
skulle då komma att upphöra och i stället den behållna avkastningen
utdelas efter oförmedlade hemmantalet. Härigenom skulle undvikas icke
blott det ämne till stridigheter, som de årliga utsyningarna av allmänningens
produkter dittills givit, utan även orättvisan av stadgandet, att
den, som hade egen skog, ej vore berättigad till utsyning från allmänningen,
ett stadgande, vilket icke kunde anses uppmuntrande för omsorgen
örn den egna skogens vård.

I skrivelse nr 107 till 1856—1858 års riksdag framlade Kungl. Majit ett
på kommitténs utredning byggt förslag till vissa allmänna bestämmelser,
avsedda att läggas till grund för ny lagstiftning angående skogarna
i riket. Dessa bestämmelser överensstämde, såvitt angick häradsallmänningarna,
i stort sett med kommitténs förslag utom i fråga örn dispositionen
av häradsallmänningarnas avkastning. I sistnämnda hänseende föreslog
Kungl. Majit, att de, som efter dittills gällande grunder kunde anses
såsom delägare i häradsallmänningarna, skulle äga tillgodonjuta den behållna
avkastningen av dessa, antingen in natura eller med de därför inflytande
penningar, på sätt delägarna kunde sinsemellan överenskomma.
Kungl. Majlis förslag godkändes i vad det avsåg häradsallmänningarna

Kungl. Mårts proposition Nr 10.

av riksdagen. I skrivelse till Kungl. Hajd den 27 februari 1858 inlade
emellertid bondeståndet sin gensaga mot riksdagens beslut. Under framhållande,
att alla skogsrättigheter, upplåtna åt korporationer eller enskilda,
borde oförminskade allt framgent komma dessa till godo samt att
någon förändring alltså icke borde äga rum i vad då gällande författningar
stadgade örn begagnandet av bland annat häradsallmänning^:,
hemställde ståndet, att lagen i detta fall måtte oförändrad förbliva vid
vad den dittills varit.

I brev den 21 januari 1859 uppdrog Kungl. Majit åt chefen för skogsstyrelsen
att granska och omarbeta det för 185d—1858 års riksdag framlagda
förslaget till ny skogslagstiftning. Med anledning av bondeståndets
berörda skrivelse medgav Kungl. Majit därvid den ändring i forslaget,
att häradsallmänningarna, där menigheterna så önskade, skulle
stå under vård och förvaltning av delägarna eller deras ombud men under
skogsstyrelsens kontroll och tillsyn, så att de erhölle samma regelbundna
behandling som kronoskogarna.

Till fullgörande av berörda uppdrag avgav chefen för skogsstyrelsen
den 9 maj 1859 förslag till förordning örn skogarna i riket. Innan detta
förslag hann att slutligen prövas av Kungl. Maj :t, blev emellertid frågan
örn ny skogslagstiftning till följd av ett flertal motioner föremål för behandling
av 1862—1863 års riksdag. Med anledning av motionerna, dari
yrkats, å ena sidan, att vederbörande jägeritjänstemän skulle erhålla
större inflytande på häradsallmänningarnas förvaltning och, å den andra,
att myndigheterna skulle tillhållas att lämna okvald delägarnas »åborätt»
till häradsallmänningarna, avlät riksdagen en skrivelse i amnet
till Kungl. Majit den 30 november 1863 nr 187, däri riksdagen gjorde vissa
uttalanden beträffande det innehåll, som enligt riksdagens mening borde
givas åt den föreslagna nya skogsordningen så vitt anginge liäradsallmänningarna.
I skrivelsen framhölls sålunda, att riksdagen, som ansett
sig ej böra bryta mot det gängse föreställningssättet, enligt vilket haradsallmänningarna
vore häradenas tillhörighet, funnit de av Kungl.
Maj-t i berörda brev den 21 januari 1859 angivna grunder för ordnande
av sagda allmänningars hushållning på ett lyckligt sätt förena delägarnas
anspråk att själva få förvalta sin egendom med det nödvändiga avseendet
på dessa skogars bevarande undan vanvård och förödelse.. I samband
med en dylik reglering av allmänningarna torde emellertid vissa
föreskrifter i fråga om fördelningen av allmänningarnas avkastning, vilka
kvarstode i lagstiftningen sedan den tid, då dessa skogar ansågos för
kronans egendom, böra förändras. Dessa föreskrifter, som innefattades
i den förmånsrättsordning till utsyning å häradsallmänningarna, vilken
förekomme i 3 § av 1805 års skogsordning och innebure, att boställen
ägde bästa rätt och lika med häradet för dess allmänna byggnader och
broar men framför häradsborna, syntes ej förenliga nied häradets äganderätt.
Vidare hade riksdagen fästat sin uppmärksamhet vid olämpligheten

Gällande bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

i det stadgande, som inneliölles såväl i sagda paragraf av skogsordningen
som i 16 kap. 1 § byggningabalken och enligt vilket de, som ej hade egen
skog, framför andra skulle njuta allmänningens avkastning. För att befordra
intresset för hushållningen med dessa allmänningar hade riksdagen
ansett, att, på samma gång deras förvaltning överlämnades till häradsborna,
sådana föreskrifter örn avkastningens fördelning, vilka i allmänhet
tillämpades på samfälld egendom, skulle meddelas. Då det torde
stå bäst tillsammans med den uttalade åsikten örn äganderätten till ifrågavarande
allmänningar, att delägarna i dessa själva finge besluta, örn
virkesavkastningen skulle fördelas mellan dem in natura eller avyttras
och försäljningssumman fördelas, syntes något stadgande örn ovillkorlig
försäljning av virkesavkastningen icke böra meddelas. Likaledes följde
det, enligt riksdagens förmenande, av den uttalade åsikten örn äganderätten
till allmänningarna samt vad i övrigt av riksdagen anförts, att
varken skoglösa hemman och boställen eller andra allmänna broar och
byggnader än sådana, som delägarna i allmänningarna själva byggde och
underhölle, borde för framtiden njuta någon företrädesrätt till utsyning
utan att alla hemman, boställena däri inberäknade, borde njuta sin del
i allmänningens avkastning allenast efter deras oförmedlade hemmantal.
Pa sålunda anförda skäl uttalade riksdagen den önskan, att häradsallmännings
avkastning måtte, sedan därav använts vad som erfordrades
till betäckande av kostnaden för allmänningens indelning och förvaltning
samt till broar och andra för delägarna gemensamma byggnader,
fördelas mellan dem, som enligt dittills gällande grunder ansetts såsom
delägare i allmänningen, antingen in natura eller i penningar, på sätt
de därom själva beslutade, efter oförmedlat hemmantal.

Efter avlåtandet av nämnda riksdagsskrivelse utfärdades slutligen den
29 juni 1866 förordning angående hushållningen med de allmänna skogarna
i riket. I kap. II av denna förordning upptogos bestämmelser örn
häradsallmänningar, i allt väsentligt överensstämmande med de i riksdagsskrivelsen
angivna grunder.

1866 års skogsordning upphävdes genom förordningen den 26 januari
1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket,
vilken förordning ännu gäller. Föreskrifterna örn häradsallmänningar i’
sistnämnda förordning äro, bortsett från vissa detaljbestämmelser, likalydande
med motsvarande stadganden i 1866 års skogsordning.

Jag torde nu få övergå till att redogöra för de huvudsakligaste av de
bestämmelser, som för närvarande gälla angående häradsallmänningar.

Dessa bestämmelser återfinnas, såsom förut nämnts, väsentligen i 1894
års skogsordning, varjämte särskilda föreskrifter i ämnet inrymmas i
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet samt lagarna
den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) örn rätt till fiske och den 8 november 1912
(nr 289) örn rätt till jakt. Härförutom upptagas vissa stadganden örn

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

häradsallmänningar i 16 kap. byggningabalken, vilka stadgande!! dock
numera, elium ej formellt uppbävda, i det väsentliga förlorat gallande

kraft. . .

1894 års skogsordnings bestämmelser örn liäradsallmänningar reglera

dels rätten till delaktighet i dessa skogar, dels grunderna för dessas vård
och förvaltning oell dels rätten till storverksträd och ekar å käradsallmänningar.
I förstnämnda hänseende stadgas, att delägare i häradsallmänning
äro, där ej för särskilda fall blivit annorlunda bestämt, de, som
i häradet bygga och bo, efter deras oförmedlade hemmantal. Dessa äga
att årligen å tid och ort, som av länsstyrelsen utsättes och kungöres, genom
ombud, valda socknevis medelst omröstning efter oförmedlade hemmantalet,
utse en allmänningsstyrelse, som i alla frågor rörande allmänningen
utövar delägarnas beslutanderätt, där ej i reglemente för allmänningen
annorlunda stadgas. Reglementet uppgöres av delägarna samt
fastställes av länsstyrelsen. I anslutning till dessa bestämmelser föreskrives
rörande användningen av häradsallmännings avkastning, att denna,
sedan därur guldits vissa kostnader för allmänningens vård och förvaltning
samt virke undantag^ för sådana broar och. allmänna byggnader,
som delägarna själva bygga och underhålla, årligen må fördelas
mellan samtliga delägare i allmänningen efter oförmedlat hemmantal.
På delägarnas beslut ankommer, huruvida denna utdelning skall ske in
natura eller, efter försäljning, i penningar. — Beträffande grunderna för
häradsallmänningarnas vård och förvaltning stadgas, att häradsallmänningarna
skola bibehållas oförminskade samt behandlas efter sådana på
vetenskapliga regler grundade, för olika ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner,
som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning.
Det tillkommer domänstyrelsen att fastställa dylika planer samt
att meddela de särskilda föreskrifter, som i avseende på hushållningen
med ifrågavarande skogar kunna finnas nödiga. Förvaltningen ombesörjes
principiellt av skogsstaten, men hava delägarna medgivits rätt att
själva övertaga häradsallmännings vård och förvaltning under vissa villkor.
Har förvaltningen övertagits av delägarna, skola emellertid vederbörande
skogstjänstemän hålla uppsikt över att de i avseende å skogshushållningen
meddelade föreskrifter noggrant iakttagas.. Därest, försummelse
härutinnan finnes hava ägt rum samt rättelse ej vidtagits inom
av länsstyrelsen förelagd tid eller ock å allmänningen större avverkning
verkställes, än enligt hushållningsplanen är tillåtet, äger länsstyrelsen
förordna, att allmänningen åter skall ställas under skogsstatens vård och
förvaltning. Skogsordningen innehåller därjämte i förevarande avseende
dels vissa bestämmelser örn redovisning för förvaltningens handhavande
samt örn klagan över allmänningsstyrelsens och delägarnas, beslut
m. m., dels ock åtskilliga stadganden örn utsyning och försäljning av
virke från häradsallmänning samt tillgodogörande av mulbete och grässlätter
därå. — Vad slutligen angår rätten till storverksträd och ekar

40 Kungl. May.ls proposition Nr 10.

å häradsallmänning stadgar skogsordningen, att dessa träd äro kronan
förbehållna, och meddelas i sammanhang härmed vissa bestämmelser örn
sattet för tillgodogörandet av dessa träd för kronans räkning.

1894 års skogsordnings bestämmelser örn rätt till delaktighet i häradsallmänning
hava i visst hänseende ändrats genom 1926 års jorddelningslag.
Enligt skogsordningen äger fastighet, som ej är satt i mantal, principiellt
ej del i häradsallmänning. Jämlikt jorddelningslagen kan emellertid
rätt till delaktighet i sådan allmänning tillkomma även fastighet
som bildats genom avstyckning och som sålunda ej blivit åsatt mantal!
I 19 kap. 12 § av lagen stadgas i detta hänseende, att vid avstyckning
skall bestämmas, örn och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa
ratt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för
gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten
och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma
stamfastigheten. Därest i ägovidd, som avstyckas, ingår åker,
äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning, att fastigheten varder
tjänlig till jordbruk, och avstyckningen ej sker för tillgodoseende
av behov av mindre lägenheter eller för beredande av plats för industriell
anläggning eller därmed jämförligt ändamål, må dock bestämmelse ej
meddelas, varigenom den avstyckade ägovidden uteslutes från rätt till
delaktighet i allmänning eller därmed likställd samfällighet, utan skall
vad av stamfastigheten tillkommande andel i sådan samfällighet kan
skäligen anses belöpa å den avstyckade ägovidden tilläggas denna. I
sistnämnda fall gäller sålunda såsom ovillkorlig regel, att den fastighet
som bildas genom avstyckningen, skall erhålla rätt till delaktighet i häradsallmänning.
Enligt 19 kap. 19 § jorddelningslagen skall å den karta,
vara avstyckning skall av lantmätaren utmärkas, tecknas beskrivning
med uppgift, bland annat, i vad mån med avstyckad ägovidd följer rätt
till .delaktighet. i äga, som är samfälld för stamfastigheten och annan
fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten.
Kan beskrivningen ej lämpligen tecknas å kartan, skall den
mföras i särskild handling.

I anslutning till bestämmelsen i 1894 års skogsordning, att häradsallmänning
skall bibehållas oförminskad, har i 1 kap. 8 § jorddelningslagen
stadgats, att, där enligt föreskrift i lag eller särskild författning skifte
å viss fastighet eller äga icke är tillåtet, dylikt förbud skall lända till
efterrättelse.

Enligt 9 § i. lagen örn rätt till fiske hava delägarna i häradsallmänning
rätt att fiska i de fiskevatten, som höra till allmänningen. Åker och äng
vid stranden skola dock vara fria från intrång av de fiskande, då annan
utväg finnes att komma till fiskevattnet. I annat fall skall ersättning
givas för skada och intrång. Allmänningsfiske må av delägarna utarrenderas
för gemensam räkning, i fall beslut därom fattas i enlighet
med gällande föreskrifter örn allmänningens förvaltning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Slutligen stadgas i 2 § av lagen om rätt till jakt, att jakträtten å häradsallmänning
må tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning i överensstämmelse
med de föreskrifter, som i övrigt gälla för allmänningens
vård och förvaltning.

De reformsträvanden, som framträtt beträffande nu gällande lagstift- tJfr1>alJ»*
ning för häradsallmänningarna, avse i första rummet frågan örn ändring härads- och
i grunderna för rätten till delaktighet i dessa skogar och det i samband vl«w Mokenhärmed
stående spörsmålet om ändrad användning av avkastningen från gar.
dem. A) Fråga

orri ändrade

Berörda frågor hava vid upprepade tillfällen under de senare åren varit sr™"^*r (°u
föremål för uppmärksamhet inom riksdagen. delaktighet i

I en motion vid 1910 års riksdag hemställdes sålunda örn skrivelse till
Kungl. Majit med anhållan örn utredning, huru och på vad sätt avkast- Historilc_
ningen från s. k. allmänningsskogar, företrädesvis i Svea och Göta land,
kunde och borde på ett annat sätt än nu skedde för det allmännas nytta
användas. Till stöd för denna hemställan framhölls, bland annat, att allmänningarna
från att vara en gemensam egendom till hjälp för de med
skog svagast försedde och till hjälp för häradet vid gemensamma allmänna
byggnader under adertonliundratalet blivit en egendom, varifrån alla
ägare av oförmedlade mantal kunde påräkna en viss inkomst, samt att
under tiden ägarna av oförmedlade mantal, som förr utgjorde huvuddelen
av underhåll och byggande av vägar, tingshus, prästgård m. m., erhållit
skattebidrag av alla skattdragande i kommunerna utan att behöva till
de nya skattdragarna avstå någon del av allmänningarnas avkastning.

Det vore fördelaktigt, örn de penningmedel, som inflöte från allmänningarna,
kunde kapitaliseras för allmännyttiga ändamål, enär sådana alltjämt
uppstode men svårigheter mötte att få gemensamma anordningar genomförda
vare sig inom kommunen eller häradet på grund av de med företaget
förenade kostnaderna.

I sitt över motionen avgivna utlåtande nr 20 uttalade jordbruksutskottet,
att, då motionären icke anfört något vägande skäl för sin mening
samt utskottet för sin del ej heller eljest funnit skäl till erinran mot
gällande bestämmelser i förevarande ämne, utskottet ej kunde biträda
motionärens förslag, som förty avstyrktes.

Denna utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

Vid 1913 års riksdag hemställde en motionär, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga i övervägande,
huruvida och på vad sätt rätt till andel i häradsallmänning kunde beredas
även annan jordbruksfastighet än i mantal satt jord. Motionären
framhöll, att vid avsöndring av lägenhet denna uteslötes från delaktighet
i stamfastighetens andel i häradsallmänning, men att det måste anses
obilligt, att sålunda innehavaren av en lägenhet med lika stort eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

kanske större jordbruk än grannen, som innehade i mantal satt jord, icke
skulle i likhet med denne bekomma en kanske väl behövlig utsyning å
häradsallmänningen.

Jordbruksutskottet yttrade i utlåtande nr 33 rörande denna motion •

Det läge i det nuvarande jordavsöndringsinstitutets egen natur, att den
avsöndrade lägenheten icke knnde övertaga någon del av stamhemmanet
etter mantal tillkommande särskilda rättigheter eller förmåner, således
e3 heller del i häradsallmänning. Ett avsöndringsavtal avsåge upplåtande
av ett visst å marken begränsat område. Det torde således vara klart,
an§ivna syftemålet —• att vinna förändring och utvidgning av nu
gällande grund för delägarrätt i häradsallmänning — ej möjliggjordes
endast genom en enkel omredigering av § 6 i 1894 års skogsordning, utan
a i^U^Sa^e en Principiell omgestaltning av jordavsöndringsbegreppet.
Allramest yppade sig dock betänklighet mot motionärens förslag, tilllämpat
på redan verkställda avsöndringar. Dessa hade uppstått genom
avtal, som uppenbarligen förutsatte, att ingen andel av någon stamhemmanet
tillkommande rättighet skulle övergå på därifrån avsöndrad lägenhet,
utan att hemmanet skulle odelade behålla såväl mantalet som därmed
förenade förmåner. I fråga örn sådan lägenhet skulle alltså en reform
av i motionen angiven innebörd medföra retroaktiv verkan och
innebära ett otvetydigt ingrepp i redan bestående äganderättsförhållanden.

Under åberopande av vad utskottet sålunda samt i övrigt anfört hemställde
utskottet örn avslag å motionen, och blev denna hemställan av
riksdagen bifallen.

Vidare väcktes vid 1915 års riksdag en motion, däri hemställdes, att
riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga i övervägande, huruvida,
i vad man och pa vad sätt en revision kunde erfordras av författningarna
rörande häradsallmänningar och andra genom kronans försorg
tillkomna allmänningsskogar i syfte, att avkastningen måtte efter
rättvisa grunder komma ortsbefolkningen i dess helhet till godo samt
beslutanderätten i allmänningens angelägenheter demokratiseras. I motiveringen
till motionen uttalades, att det ej kunde vara annat än billigt,
att den lagstiftning, som tillagt den i mantal satta jorden vissa inkomster
såsom vederlag för de från densamma numera avlyftade bördorna, ändrades
sa, att även sagda inkomster tillf olle alla dem, på vilka dessa bördor
nu blivit lagda. Därjämte ifrågasattes, huruvida ej häradsallmänningarna
borde återföras i någon mån åtminstone att tjäna sitt ursprungliga
ändamål, nämligen ett omedelbart tillgodoseende av ortsbefolkningens
virkesbehov, när tillgång därtill på annat sätt saknades. Ett dylikt
behov gjorde sig naturligtvis även nu ofta högeligen gällande från den
jord- och skoglösa befolkningens sida och mycket missnöje alstrades genom
att, med den nuvarande förvaltningen av allmänningarna, framställda
anspråk därpå brukade avvisas. Slutligen uttalades, att, oavsett
de olika meningar, som tilläventyrs kunde yppas örn befogenheten att
utsträcka delägarnas antal på sätt i det föregående ifrågasatts till även

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

andra än ägare av i mantal satt jord, det borde vara uppenbart, att det
inbördes maktförhållandet mellan de nuvarande delägarna behövde en
tidsenlig reglering såväl i fråga örn rösträtts utövning som åtnjutande av
andel i avkastningen.

Jordbruksutskottet avstyrkte i utlåtande nr 42 ifrågavarande motion
samt anförde till stöd härför, bland annat:

Då motionären påyrkade en sådan förändrad lagstiftning, varigenom
den behållna avkastningen från häradsallmänning skulle, med upphävande
av eller inskränkning i hemmansägarnas ensamma förfoganderätt över
densamma, få användas till gagn för häradets samtliga medlemmar, vile
det av motiveringen otvetydigt förefalla, som örn han avsåge, att en dylik
utvidgad dispositionsrätt skulle grundas på ett rättsligen erkänt delägarskap
i allmänningen för häradets övriga innebyggare. Motionären Drägasatte
nämligen uttryckligen ett utsträckande av delägarnas antal till
även andra än ägare av i mantal satt jord. Uppenbarligen mötte allvarliga
betänkligheter mot genomförandet av en sådan ordning, vars förenlighet
med häradsallmännings natur, sådan denna av alder gestaltat
sig, icke syntes ostridig, och som även oavsett detta för rådande rättsuppfattning
lätteligen tedde sig såsom ett avsteg från eljest följda äganderättsgrundsatser.
Å andra sidan torde den förevarande frågan ej ovillkorligen
böra tillmätas en sådan principiell räckvidd, som ovan förutsatts.
Helt uteslutet vore det måhända icke, att sådana i någon man andrade
bestämmelser i förevarande hänseende vore tänkbara, som, utan att
förutsätta en rubbning i själva äganderättsförhållandena, toge sikte pa
önskemålet att medelst virkesavkastning från häradsallmänning tillgodose
vissa kommunala eller eljest allmännyttiga ändamål, Även örn det
sålunda kunde ifrågasättas, huruvida icke, med lämnande åsido av de
antydda principiella svårigheterna, motionärens synpunkter förtjänade
beaktande i den mån de icke vore stridande mot häradsallmännings
ursprungliga och väsentliga syfte, saknade emellertid utskottet anledning
att närmare uttala sig örn motionen i denna del, enär vid skogslagstiftningskommitténs
behandling av den dit överlämnade frågan örn ändrad
lagstiftning rörande häradsallmänningar jämväl spörsmålet örn förfoganderätten
över och fördelningen av häradsallmännings avkastning
torde bliva uppmärksammat.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, i andra kammaren efter votering
med 96 röster mot 78, som avgåvos för bifall till motionen.

Vid 1919, 1920 och 1922 års riksdagar väcktes motioner av väsentligen
enahanda innehåll som förenämnda motioner vid 1910 och 1915 års riksdagar,
men föranledde, på hemställan av vederbörande utskott, ej heller
dessa motioner någon riksdagens åtgärd.

Skogslagstiftningskommittén ingick i sitt betänkande ej i saklig prövning
av frågan örn utsträckning av delägarrätten i häradsallmänning
till andra än nuvarande delägare eller användning av sådan allmännings
avkastning för allmännyttiga ändamål. Kommittén ansåg, att ifrågavarande
spörsmål folie utanför skogslagstiftningen samt att varken det
kommittén direkt lämnade uppdrag eller vad vid dettas fullgörande

Skogslagstiftning
skommittén.

Kommitté reservanten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

framkommit givit anledning att ingå på samma spörsmål, för så vitt det
kunde falla inom kommitténs kompetens. Beträffande det av jordbruksutskottet
vid 1915 års riksdag gjorda uttalandet örn vidtagande av sådana
ändringar i lagstiftningen angående häradsallmänningarna, som, utan att
förutsätta en rubbning i själva äganderättsförhållandena, toge sikte på
önskemålet att medelst virkesavkastning från dylik allmänning tillgodose
vissa allmännyttiga ändamål, framhöll kommittén, att utskottet härvid
torde hava tänkt sig en utvidgning av den nuvarande bestämmelsen
örn undantagande från häradsallmännings avkastning av det virke, som
erfordrades till sådana broar och allmänna byggnader, som delägarna
i allmänningen själva byggde och underhölle, till att omfatta även andra
allmännyttiga ändamål. Men i samma mån som dessa nya ändamål vore
andra än till häradet eller häradsborna såsom sådana anknutna och alltså
skulle lända andra än dessa till godo, bleve detta enligt kommitténs
mening detsamma som en utvidgning av delägarrätten i häradsallmänningarna
eller deras avkastning till andra än de nuvarande delägarna.

I anslutning till vad kommittén sålunda anfört bibehöll den i sitt förslag
till lag örn häradsallmänningar såväl de nuvarande bestämmelserna
örn delägarrätt i dessa skogar som gällande grunder i fråga örn användande
av häradsallmännings avkastning oförändrade.

Kommittéreservanten, som ansåg sig böra i sak pröva frågan örn ändrad
reglering av delägarskapet i häradsallmänning, upptog härvid först
till behandling spörsmålet örn äganderätten till häradsallmänningarna.
Reservanten besvarade detta i 2 § av det av honom framlagda förslaget
sålunda, att häradsallmänning tillhörde allmänningslaget, vilket, där ej
undantag härifrån i särskilda fall ägde rum, bestode av dem, som inom
häradet ägde eller med stadgad åborätt eller fideikommissrätt innehade i
mantal satt jord. Delaktigheten i laget skulle enligt förslaget principiellt
bestämmas efter oförmedlade hemmantalet.

Med avseende å nu angivna bestämmelser framhöll reservanten i motiveringen
till ifrågavarande paragraf, att dessa torde överensstämma i
sak, örn också ej i själva uttryckssättet, med vad som vore vår nu gällande
rätt, samt anförde till utveckling härav:

Den meningen, att häradsallmänningarna skulle tillhöra staten, torde
etter senare tiders rättshistoriska undersökningar icke kunna vidhållas.
Äganderätten torde nog. tillkomma dem, som i vår nuvarande lagstiftning
kallades delägare i allmänningen, dock visserligen icke på sådant
satt, att rättigheten skulle kunna betecknas såsom samäganderätt Än
mindre ägde de var för sig någon geografiskt bestämd andel av allmänningsmarken.
Det riktiga vore tvivelsutan att tänka sig »delägare» i
häradsallmänningen såsom sammanslutna till en enhetlig association, ett
rättssubjekt, vilket senare rätteligen borde betecknas såsom allmänningen®
ägare. Denna organiserade enhet, detta särskilda rättssubjekt, benämndes
av reservanten allmänningslaget. Ätt på detta sätt erkänna tillvaron
av en särskild juridisk personlighet såsom ägare till häradsallmän -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ningen innebure icke en tom juridisk konstruktion. Det hade^ tvärtom
avsevärd praktisk betydelse. Det gåve ledning tor lösandet av åtskilliga
till ämnet börande frågor och vore ägnat att bestämma liela lagens for -

mella byggnad. .

Beträffande frågan, huruvida i den nya lagstiftningen for haradsalf männingarna

någon ändring borde vidtagas beträffande delaktigheten i
dessa och särskilt, huruvida denna borde utsträckas till andra än de nuvarande
delägarna, intog reservanten en negativ ståndpunkt. Efter framhållande,
att berörda i 2 § av hans förslag upptagna bestämmelser vore
uttryck för den grundsatsen, att i nyss angivna hänseende någon ändring
ej borde göras i bestående rätt genom den a bane varande lagstiftningen,

anförde reservanten vidare härutinnan:

Han delade de betänkligheter, som jordbruksutskottet vid 1915 års riksdag
uttalat mot vidtagande av en ordning, varigenom bestående äganderättsförhållanden
i fråga örn häradsallmänningar bleve rubbade. I allmänningsinstitutets
historia hade, såvitt reservanten kunnat finna, inga
sådana omständigheter förekommit, som skulle göra en omläggning av
äganderättsförhållandet i större eller mindre mån för närvarande pakallad,
och det syntes honom, som skulle åtgärder i dylik syftning icke
stå tillsammans med en rättsåskådning, som ville lämna välförvärvade
rättigheter orubbade, där ej inskränkning däri påkallades av något mycket
talande allmänt intresse. I anslutning till historiskt givna förhållanden
vore äganderätten till häradsallmänningarna redan nu underkastad
väsentliga inskränkningar i sill utövning genom föreskrift att allmänningarna
skulle bibehållas oförminskade, genom en sträng regim i fråga örn
skogsskötseln, genom särskilda bestämmelser rörande användning av haradsallmännings
avkastning — inskränkningar som torde komma att i en
eller annan punkt ytterligare skärpas i den förestående nya lagstiftningen

._ meri att härutöver genom lagstiftningen inrymma nya sakägare i all männingarna

skulle enligt reservantens uppfattning överskrida vad hänsynen
till förefintliga allmänna intressen kunde anses billigtvis kräva.

I överensstämmelse med den av reservanten sålunda intagna ståndpunkt
bibehöll han, i likhet med kommittén, nu gällande grunder i fråga örn
dispositionen av liäradsallmännings avkastning samt avvisade förty tanken
på avkastningens användande, helt eller delvis, för allmänna ändamål.

Reservanten upptog därjämte i sitt förslag vissa detaljbestämmelser i
förevarande avseende, till vilka jag i det följande torde få återkomma.

Det av allmänningsombuden avgivna förslaget innehåller i 2 § den nuvarande
delägarebestämmelsen oförändrad samt ansluter sig jämväl i fråga
örn grunderna för avkastningens disposition i stort sett till gällande
bestämmelser.

Av de i ärendet hörda myndigheterna har kammarkollegium ägnat
förevarande fråga en särskild uppmärksamhet. Kollegium bär sålunda
i förenämnda yttrande den 27 maj 1921, såsom förut antytts, fram -

Allmännings ombuden.

Kammarlcollegii
yttrande.
den
27/s 1921.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

lagt förslag om en genomgripande revision av nn gällande bestämmelser
örn delägarskapet i häradsallmänningarna, åsyftande en sådan reglering
av dispositionsrätten till dessas avkastning, att häradsallmänningarna
erkölle karaktären av verklig samfundsegendom för vederbörande härad
samt att i överensstämmelse härmed avkastningen anvisades till främjande
av sådana ekonomiska intressen, som vore gemensamma för befolkningen
inom de landskommuner, vilka av ålder tillhört häradet.

Till stöd för detta förslag har kollegium till en början anfört:

Efter övervägande av alla de omständigheter, som måste öva inverkan
på bedömandet av den förevarande lagstiftningsfrågan, hade kollegium
hänletts till den uppfattning,_ att innehållet av bestämmelserna örn delägarskap
i häradsallmänning icke blott icke stöde i god överensstämmelse
med allmänningsinstitutets historiska utveckling utan även — icke minst
genom den i slutet av det sistförflutna seklet åvägabragta omläggningen
av både den statliga och kommunala jordbeskattningen — väsentligen undanryckts
stödet av förhållanden, som vid stadgandenas tillkomst kunde
varit ägnade att låta dem framstå med en viss särskild grad av billighet
eller berättigande. Kollegium, som härvid hänsyftade å den privilegierade
rätt till avkastningen av dessa allmänningar, som från och med tillkomsten
av 1866 års skogsordning kommit att tillgodonjutas endast av den
mantalssatta jordens ägare efter avkastningens fördelning dem emellan
i förhållande till det ägande mantalets storlek, ville jämväl påvisa, att
detta delägarskap av förhållandenas makt ekonomiskt utvecklat sig betydligt
olämpligt, för att icke säga irrationellt.

Till närmare utveckling av sitt påstående, att de nuvarande delägarebestämmelserna
ej överensstämde med allmänningsinstitutets historiska
utveckling, har kollegium framhållit, att redan de under 1600-talet utfärdade
skogsordningarna byggt på den grundsatsen, att häradsallmänning
finge nyttjas endast till gagn för hemmanen och gårdarna i det härad,
till vilket allmänningen hörde, samt att häradsbornas rätt till skogsfångst
å dylik allmänning sålunda genom dessa författningar begränsats till
att avse allenast husbehovet. Denna grundsats hade sedermera bibehållits
i 1/34, 1793 och 1805 års skogsordningar, av vilka den sistnämnda varit
gällande, intill dess 1866 års skogsordning trätt i kraft. I 1866 års
skogsordning hade emellertid berörda princip frånträtts, i det däri beträffande
delägarnas rätt att tillgodogöra sig skogen å häradsallmänningarna
upptagits väsentligen enahanda bestämmelser, snm sedermera influtit
i 1894 års skogsordning. Därjämte vore att märka, att såväl enligt
landskaps- och landslagarna som enligt de före 1866 gällande skogsordningarna
rätten att nyttja häradsallmänning i princip tillkommit alla
jordbruksidkare inom häradet, vilken beteckning under ifrågavarande tid
kunde anses sammanfalla med de i häradet bofasta.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har kollegium gjort gällande,
att de grunder för delägarskapet i häradsallmänningarna, som upptogos
i 1866 års skogsordning, innefattade en nyhet av anmärkningsvärt
slag, och har kollegium till ytterligare belysning härav anfört:

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

Medan häradsbornas rätt till avkastningen från liäradsallmänningarna
före 1866 under en mer än 200-årig utveckling strängt begränsats till liusbebovet
för häradets skogfattiga eller skoglösa jord, bade 1866 års bestämmelser
i ämnet inneburit snarast en ideell uppdelning av dessa allmänningar
på häradets mantalssatta jordbruksfastigheter, med varje andel
såsom en adpertinens till motsvarande dylik fastighet. Häradsallmänningarna
bade genom 1866 års lagstiftning satts så att säga på aktier,
där aktiebeloppet bestämts i proportion till hemmansägarens fastiglietsinnebav
efter mantal. Den sålunda skedda brytningen med liäradsallmänningsinstitutets
föregående historiska utveckling vore omisskännelig,
sedd i belysning av innehållet i de två förutgångna århundradenas skogsordningar.
För 1866 års lagstiftare torde emellertid denna brytning hava
framstått med en väsentligt annan innebörd än vad fallet måste bliva
vid ett bedömande från nuvarande tid. För en riktig uppfattning härutinnan
torde följande omständigheter böra uppmärksammas.

De 1866 års författning närmast föregående skogsordningarna hade
upptagit bestämmelser, som nog så snävt beskurit möjligheten för käradsborna
att tillgodogöra sig häradsallmänningen iulia avkastning.
Dessa bestämmelser hade ingalunda tillkommit allenast i skogsskyddssyfte
utan lika mycket avsett att för kronan tillskapa förmånsrätter av
rent ekonomisk art. Det bade blivit en medveten uppgift för 1866 års
lagstiftning att undanröja spåren av dessa kronans förmånsrättigketer,
vilka ansetts icke väl förenliga med den natur av att vara häradets »tillkörigketer»,
som bamera rätt allmänt tillagts liäradsallmänningarna. Det
sätt, varpå nämnda uppgift lösts, hade emellertid kommit att medföra
andra konsekvenser, med säkerhet varken åsyftade eller förutsedda.

Så länge häradsallmänningens skogsavkastning av bäradsborna tillgodonjutits
allenast i form av utsyning för fastigheternas inom häradet
husbehov, hade väl näppeligen förelegat någon fara för att beteckningen
»intressenter» eller »delägare» i allmänningen kunde leda föreställningen
på villospår rörande sådan allmännings jordrättsliga natur. Kollegium
syftade härvid ingalunda på det inom den svenska rättsdoktrinen med
mycken iver diskuterade spörsmålet, huruvida — rättshistoriskt sett —
äganderätt till liäradsallmänningarna, med det innehåll modern svensk
rättsdoktrin inlade i denna juridiska kategori, kunde anses tillkomma
kronan eller icke. Kollegium bade däremot i tankarna föreställningen,
att liäradsallmänningarna i själva verket skulle vara att anse som integrerande
delar av hemmanen inom häradet på samma sätt som en bys
eller ett skifteslags oskiftade ägor tillhörde hemmanen inom dessa samfälligheter.

Tvivelsutan bade något verkligt stöd för denna uppfattning hittills
icke kunnat framföras. Ett kriterium för åsiktens ohållbarhet hade ju
också med fog ansetts ligga däri, att ett särskilt hemman inom ett härad
mycket sällan torde hava kunnat visas vara skattlagt för rätt till häradsallmänningens
nyttjande. Såsom subjekt för denna rätt — den månde
i modern rättsterminologisk mening benämnas ägande- eller besittningsrätt
— torde man däremot rent historiskt sett med grundat, skäl
hava att betrakta häradet såsom menighet, och torde detta äga giltighet,
vare sig man sökte härleda nämnda rätt från en häradet ursprungligen
tillkommande samfunds- (dier höghetsrätt över den ouppodlado jorden
inom dess område eller från upplåtelser av kronan.

Denna uppfattning av liäradsallmänningarna såsom en samfundsegen -

Kungl. Martts proposition Nr 10.

dom för häradet såsom menighet betraktad — icke såsom föremål för en
de särskilda hemmansägarnas samäganderätt — torde också i själva verket
ligga till grund även för 1866 års och nu gällande lagstiftning. Ordalagen
i de i nämnda författningar i ämnet upptagna bestämmelserna
hade emellertid, såsom synts, kommit att mycket illa motsvara denna
åskådning. Ännu vid tiden för sagda lagstiftnings tillkomst hade väl
förhållandet varit så, att de till häradet såsom menighet anslutna praktiskt
taget — örn man frånsåga tjänsteklassen eller sådana personer, som
vore i andras bröd — motsvarats av dem, som ägt eller eljest besuttit
hemmansjord. Den å landsbygden stationerade militära, civila och ecklesiastika
tjänstemannakåren hade sålunda såsom regel innehaft boställen
med hemmans natur. De självständiga jordbruk, som bestått enbart
av icke i mantal satt jord, torde icke hava varit talrika och torde för
övrigt i regel hava varit av ålder, med avseende å häradsallmänningarnas
nyttjande, lika berättigade med de mantalssatta fastigheterna.

Under tidsskedet efter 1866 hade åter, såsom bekant, strukturen av den
å landsbygden bosatta befolkningen undergått avsevärda förändringar.
Genom tillämpning av jordavsöndringsinstitutet i tidigare okänd omfattning
hade sålunda gradvis en helt ny klass av jordägare uppkommit inom
häradet. Inom befolkningen i landskommunerna hade därjämte yrkesgrupper
urskilt sig, som icke vare sig såsom jordägare eller blott brukare
ägnade sig åt jordbruksnäring. På detta sätt hade helt natiirligt de befolkningselement
tillväxt, som genom konsekvenserna av 1866 års bestämmelser
utestängts från delaktighet i den tillgång, som liäradsallmänningarna,
historiskt sett, representerat för häradet såsom menighet.

Till stöd för sin anmärkning, att delägarskapet i häradsallmänning,
sådant det vunnit sin reglering genom 1866 års skogsordning, ekonomiskt
utvecklat sig till ett ganska irrationellt system, har kollegium framhållit,
att med den nu gällande ordningen förekomme såsom regel årligen den
anomali, att den icke sällan ansenliga nettobehållningen av häradsallmänningarnas
avkastning icke blott icke bleve föremål för fondering eller
bomme till användning för gemensamma allmännyttiga ändamål utan
fastmer genom utdelning till delägarna förskingrades på så många händer,
att den på var och en belöpande utdelningskvoten — med undantag
av ett mindretal större fastighetsinnehav i godsägares och bolags ägo —
genom sin ofta kuriösa litenhet saknade varje ekonomisk betydelse till
och med för mottagarna.

Till belysande av detta påstående har kollegium låtit upprätta en tabell,
som fogats vid kollegii ifrågavarande yttrande och däri beträffande
tjugo särskilda häradsallmänningar, från vilka avkastning under
åren 1911—1915 utdelats bland delägarna allenast i penningar, upptagits
den utdelning, som under sagda tid årligen beräknats belöpa å de särskilda
utdelningsberättigade fastigheterna inom vederbörande härad, vilka
i tabellen fördelats i olika grupper efter mantalets storlek. Samtliga
ifrågavarande fastigheter hava i tabellen beräknats till 18,154, och har
enligt tabellen den å varje fastighet belöpande årliga utdelningen under
sagda tid ej överstigit för 12,458 fastigheter 10 kronor och för 9,049 fastig -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

heter 4 kronor samt för 2,010 fastigheter ej ens uppgått till 1 krona. De
i tabellen lämnade uppgifterna örn antalet utdelningsberättigade fastigheter
och dessas mantal äro, såsom kollegium i yttrandet påpekat, grundade
på vissa beräkningar, verkställda för den s. k. emigrationsutredningen
och avseende år 1900, samt sålunda hänförande sig till förhållanden,
sorn numera i viss mån ändrats, varförutom uppgifterna avse nuvarande
mantal, ej oförmedlade sådana. De härav föranledda felaktigheterna i
beräkningarna torde emellertid — framhåller kollegium -— för det av
kollegium med beräkningarna avsedda syftet vara skäligen betydelselösa.

Kollegium har sammanfattat sin ståndpunkt i förevarande fråga på
följande sätt:

Kollegium ansåge sig hava ådagalagt, att den nu gällande lagstiftningen
rörande häradsallmänningarna i dess viktigaste del, nämligen örn delägarskapet,
saknade grundfäste både i historiska samt nutida sociala och
ekonomiska förhållanden. Varje förslag till revision av denna lagstiftning,
som icke byggde på ny grund härutinnan, måste kollegium följaktligen
avstyrka. Vid sådant förhållande och då såväl skogslagstiftningskommitténs
och kommittéreservantens som allmänningsombudens förslag
lämnade orubbad den nu gällande lagstiftningens ståndpunkt i berörda
avseende, kunde kollegium icke giva sin tillslutning till någotdera av
dessa förslag. Den nuvarande lagstiftningens omläggning förefölle emellertid
kollegium oundgänglig och borde enligt ämbetsverkets mening
åsyfta en sådan reglering av dispositionsrätten till häradsallmänningarnas
avkastning, att dessas historiskt givna natur av verklig samfundsegendom
återställdes. Att ett förverkligande av detta syfte numera, med
hänsyn till helt ändrade ekonomiska förhållanden, förutsatte andra former
än i gången tid vore däremot givet.

Det torde framgå redan av det sålunda yttrade, att tanken på dessa
skogars indragning till staten i fiskaliskt syfte vore kollegium helt främmande.
Häradsallmänningarnas historia gåve enligt kollegii mening intet
hållbart stöd för en sådan åtgärd. Den ofrånkomliga omregleringen
syntes kollegium fastmera höra gå i den riktningen, att avkastningen av
dessa naturtillgångar anvisades till främjande av sådana ekonomiska
intressen, som vore gemensamma för befolkningen inom de landskommuner,
vilka av ålder tillhört de respektive häradenas gamla områden.

Kollegium lämnade härvid ingalunda obeaktat, att en omläggning av
lagstiftningen i nu antydd riktning skulle för ett mindretal av de nuvarande
delägarna — särskilt för bolag och andra ägare av större fastighetskomplex
— genom mistningen av den nuvarande direkta avkomsträtten
medföra någon egentligen nämnvärd ekonomisk förlust. Kollegium
delade i icke mindre mån än 1915 års jordbruksutskott de betänkligheter,
som i allmänhet måste vara förenade med en anordning, som utan ersättning
rubbade bestående äganderättsförhållanden. Kollegium holle till
och med före, att rättigheter, även där de — såsom fallet torde vara med
»delägarskapet» i häradsallmänningarna — icke kunde benämnas .äganderätt,
generellt påkallade icke mindre skydd. Det vore emellertid till en
början att märka, att den rätt till avkomstcn från häradsallmänningarna,
som nu tillkomme de s. k. delägarna, tillagts dem av lagstiftningen utan
att de därför behövt utgiva något vederlag, men å andra sidan utan någon
försäkran örn rättighetens bestånd för all framtid. Nämnda rätt

Bihang lill riksdagens protokoll 11132. t smal. lil höft. (Ar lii-'' •

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

grundade sig frist hellre på en lagstiftning, vars förutsättningar i en viktig
del bortfallit. Avgörande betydelse syntes kollegium emellertid böra
tillerkännas den omständigheten, att det intrång i de nuvarande delägarnas
må vara väl förvärvade rättigheter, som ett genomförande av det
av kollegium antydda förslaget skulle innebära, motsvarades av ett tillgodoseende
av lika väl grundade anspråk å de hittills utestängdas sida.
Förslaget innebure, enligt kollega mening, i sak endast ett återställande
av ett tidigare rättsläge. Att vid sådant förhållande genom någon slags
ersättning hålla de nuvarande hittills obehörigen gynnade »delägarna»
skadeslösa, därtill saknades enligt kollega mening all anledning.

Då kollegium ovan föreslagit, att nettobehållningen av häradsallmänningarna
borde genom en blivande lagstiftning anvisas till främjande
av sådana ekonomiska intressen, som vore gemensamma för befolkningen
inom de landskommuner, vilka av ålder tillhört de respektive häradena,
hade kollegium icke tänkt sig, att denna behållning skulle omedelbart
efter någon fördelning dem emellan tillföras kommunerna för att ingå i
dessas drätsel. Jämsides med en fondering i lämplig omfattning av berörda
behållning syntes de inflytande medlen lämpligen böra komma till
användning genom särskilda anslag för sådana ändamål, som för kommunerna
i allmänhet vore nödiga eller gagneliga. Det syntes kollegium
stå väl överens med häradsallmänningsinstitutionens historiska utveckling’,
att vid fastställandet av dessa ändamål jordbruksnäringens behov
gåves ett visst företräde. Icke minst ur denna synpunkt erbjöde sig självmant
yägväsendet såsom särskilt och i främsta rummet ägnat att komma
i åtnjutande av delaktighet i understöd av allmänningsmedlen. Även
andra jordbruksnäringen i bygden främjande anordningar och åtgärder
borde härvid lämpligen kunna påräkna sådant understöd, såsom jordbrukets
förbättring genom torrläggning eller annorledes, boskapsskötselns
utveckling m. m. Ej heller ansåge kollegium det böra anses uteslutet,
att bidrag av dessa medel i särskilda fall kunde tilldelas kommunerna
för tillgodoseende av rent kommunala behov med avseende
exempelvis å folkundervisningen, fattigvård, läkarvård eller dylikt.

Förvaltningen av do tillgångar, som härflutit från häradsallmänningen,
syntes under Konungens befallningshavandes inseende lämpligen böra
uppdragas åt en styrelse, vars ledamöter utsåges av de särskilda kommunerna
å kommunalstämma. På förslag av denna styrelse eller av
kommunerna torde det böra ankomma å länsstyrelsen att fatta beslut
örn användningen av de årligen disponibla medlen.

I sitt yttrande har kollegium slutligen uttalat sig i frågan, huruvida
spörsmålet örn kronans äganderätt till häradsallmänningarna borde besvaras
i en ny lagstiftning angående dessa skogar, och därvid framhållit,
att detta spörsmål enligt kollegii mening saknade varje real betydelse för
ett bedömande av den för närvarande aktuella lagstiftningsfrågan rörande
häradsallmänningarna. Kollegium, som med denna sin uppfattning
avsiktligt uraktlåtit att i sitt yttrande ingå på en granskning av
gjerda föi soken att vindicera en äganderätt till dessa allmänningar
med modeint privaträttsligt innehall at endera kronan eller »häradet»,
holle nämligen före, att ett återupptagande i förevarande sammanhang av
diskussionen härom blott kunde vara ägnat att bortskymma den sakliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

innebörden av den fråga, som nu påkallade lagstiftningens medverkan
för sin lösning. — Dispositionsrätten över häradsallmänningarna hade
av ålder reglerats och reglerades alltjämt uteslutande genom positiva
lagbestämmelser. För en förfoganderätt över dessa allmänningsskogar,
som skulle härflyta såsom en rättsverkan av äganderätten i och för sig,
gåves följaktligen intet som helst utrymme. Kollegium föreställde sig,
att någon ändring härutinnan icke borde genom en eventuell blivande
lagstiftning ifrågasättas. Helt bestridas kunde emellertid icke att -med hänsyn till framdeles skeende markförvärv vid häradsallmänningarna
och dessas lagfartsbehandling — en legal konstruktion av ett ägandesubjekt
för häradsallmänningarna numera skulle tillgodose ett visst
praktiskt behov. Därest den blivande lagstiftningen ansåges böra upptaga
en bestämmelse härutinnan, syntes kollegium ingen betänklighet
möta mot att såsom ägare av häradsallmänningarna angåves exempelvis
häradet såsom sammanfattning av de kommuner, som av ålder tillhört
dess område.

Sveriges häradsallmänningsförbund har i det av förbundet i ärendet
avgivna yttrandet i huvudsak anslutit sig till kommittéreservantens förslag
i förevarande avseende samt i överensstämmelse härmed hemställt,
att 2 § i allmänna!gsombudens förslag måtte erhålla följande ändrade
lydelse:

»Häradsallmänning tillhör allmänningslaget, vilket, där ej för särskilda
fall blivit annorlunda bestämt, består av dem, som i häradet äga i
mantal satt jord. Mellan allmänningslagets medlemmar inbördes bestämmes
delaktigheten i allmänningslaget efter oförmedlade hemmantalet.
»

I övriga yttranden i ärendet har förevarande spörsmål i allmänhet ej
berörts. Domänstyrelsen har i sitt yttrande särskilt framhållit, att styrelsen
ej inginge på någon närmare prövning av frågan, vem som vore
rätt ägare till häradsallmänningarna. En jägmästare har beträffande
dispositionen av häradsallmänningarnas avkastning framfört väsentligen
enahanda synpunkter som kammarkollegium samt alternativt ifrågasatt
häradsallmänningarnas indragande till kronan, vilket sistnämnda
förslag vunnit understöd av ännu en skogsstatstjänsteman.

1 den tidigare omnämnda skrivelsen den 17 september 1929 har kammarkollegium
beträffande sättet för genomförandet av det av kollegium
i yttrandet den 27 maj 1921 framlagda förslaget hävdat en uppfattning,
som väsentligen avviker från den i berörda yttrande uttalade. Kollegium
har sålunda i skrivelsen gjort gällande, att delägarnas rätt till häradsallmänning
ej lagligen torde kunna rubbas annat än genom en av Konung
och riksdag jämlikt 87 § 1 mom. regeringsformen beslutad lag samt allenast
under förutsättning, att full ersättning gåves. En lagstiftning, som

Övriga yttranden.

Kammar•
kollega skrivelse
den 17/i>
1920.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

avsåge genomförande av kollega i nyssnämnda yttrande framställda förslag,
torde därför, därest man ej ville avvika från hävdvunna lagstiftningsgrundsatser,
böra förlänas expropriationslags karaktär.

DtP örn ändrad reglering av delägarskapet i häradsallmänningarna bör
upptagas till behandling i samband med den ifrågasatta nya lagstiftningen
för dessa skogar.

För ett rätt bedömande av de i berörda avseende framställda förslagen
är det av vikt att söka klargöra innebörden av nu gällande bestämmelser
i ämnet.

Av den historiska översikt, som jag i det föregående lämnat av lagstiftningen
rörande häradsallmänningarna, torde framgå, att dessa allmänningar
sedan äldsta tider tillhört respektive härad. Häradenas rätt
till dessa allmänningar har visserligen periodvis underkastats djupgående
inskränkningar, föranledda saväl av behovet att skydda allmänningar -nas skogstillgångar mot förödelse som av kronans intresse att förfoga
över dem för vissa allmänna ändamål, men har denna rätt dock städse
i viss omfattning bibehållits i lagstiftningen. Sedan häradenas rätt i
förevarande avseende vunnit ett betydelsefullt erkännande genom kammarkollegii
cirkulär den 14 april 1824, däri uttalades, att häradsallmänning
borde anses såsom häradets tillhörighet, samt under vissa villkor
medgavs, att häradsallmänning finge upplåtas till delning mellan vederbörande
socknar eller enskilda hemmansägare, blevo genom 1866 års
skogsordning de förmånsrätter till dessa skogar, som tidigare tillkommit
kronan, i allt väsentligt undanröjda, och stadgades samtidigt, att allmänningarnas
avkastning finge, sedan kostnaderna för allmänningarnas vård
och förvaltning därur guldits samt virke undantagits för broar och
andra för häradet gemensamma byggnader, i sin helhet användas för
utdelning mellan allmänningsdelägarna efter oförmedlat hemmantal.
Såsom delägare i allmänningarna angåvos i förordningen ägarna av i
mantal satt jord inom respektive härad, därvid dock förutsattes, att för
vissa fall särskilda bestämmelser härutinnan kunde gälla. Såsom framgår
av den riksdagsskrivelse, som ligger till grund för förordningens stadganden
angående liäradsallmänningar, vila dessa stadganden på den uppfattningen,
att sagda allmänningar med äganderätt tillhörde respektive
härad. Bestämmelserna i 1866 års skogsordning angående häradsallmänningar
upptogos sedermera i det närmaste oförändrade i nu gällande
skogsordning av år 1894.

På grund av vad sålunda anförts finner jag den nuvarande lagstiftningen
angående häradsallmänningar vara grundad därå, att häradsallmänning
med äganderätt tillhör vederbörande härad samt att med härad
i detta sammanhang förstås, där ej för särskilda fall annorlunda bestämts,
ägarna av i mantal satt jord inom häradet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Nu angivna uppfattning angående äganderätten till häradsallmänningarna
Ilar bekräftats av de ingående rättsbistoriska undersökningar i detta
ämne, som under senare tid ägt rum, samt jämväl vunnit stöd i rättspraxis.
Av särskilt intresse äro de uttalanden rörande förevarande fråga,
som gjordes av vederbörande domstolar i en tvist mellan delägarna i
Rasbo häradsallmänning, å ena, samt inmutaren av en järnmalmsfyndighet
å allmänningen, å andra sidan, angående rätt för delägarna att åtnjuta
jordägarandel i fyndigheten. Häradsrätten, varest inmutaren gjort gällande,
att sagda allmänning tillhörde kronan och att delägarna däri förty
vore uteslutna från dylik andel, förklarade i meddelat utslag, att delägarna
vore berättigade till jordägarandel, samt åberopade till stöd härför,
att enligt 1866 års skogsordning, jämförd med Kungl. Maj:ts hrev
den 16 mars och kammarkollegii cirkulärbrev den 14 april 1824, häradsallmänning
vore att anse såsom under äganderätt tillhörig dem, vilka
hyggde och bodde i häradet. Högsta domstolen, dit målet fullföljdes, fann
genom dom den 1 december 1875 (N. J. A. 1875 sid. 538) skäl ej vara anfört,
som kunde verka ändring i berörda utslag. I detta sammanhang
må jämväl erinras, att i ett annat mål, avseende fråga huruvida lösningsrätt
enligt den s. k. ensittarlagen förelåge till ett i häradsallmänningen
Kungsörs allmänning nr 1 ingående område, högsta domstolen i utslag
den 26 oktober 1928 (N. J. A. 1928 sid. 463) förklarat den omständigheten,
att det med lösningsanspråket avsedda området tillhörde sagda allmänning,
icke medföra, att bestämmelserna i ensittarlagen ej skulle äga tilllämpning
beträffande området. Då kronan tillhörig mark principiellt är
undantagen från ensittarlagens tillämpning, framgår av utslaget, att sagda
häradsallmänning ansetts i varje fall ej tillhöra kronan.

I gällande lagstiftning angående liäradsallmänningar har delägarnas
rätt att förfoga över dessa skogar underkastats betydelsefulla inskränkningar.
Enligt 1894 års skogsordning skola allmänningarna sålunda bibehållas
oförminskade, och skall skogsskötsel därå handhavas enligt hushållningsplaner,
som fastställas av domänstyrelsen. Jämväl i övrigt äro
delägarna med avseende å allmänningarnas förvaltning i skogsordningen
underkastade vissa reglerande föreskrifter. Då emellertid samtliga hithörande
stadganden uteslutande åsyfta att trygga allmänningarnas bestånd
och ändamålsenliga förvaltning, kunna de ej anses oförenliga med
delägarnas äganderätt till allmänningarna. Jag vill erinra, att liknande
inskränkningar gälla med avseende å sockenallmänningar och besparingsskogar
i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län, vilka skogar dock, med något enstaka undantag,
ostridigt tillhöra ägarna av i mantal satt jord inom vederbörande
socknar.

Till belysning av innebörden av delägarnas rätt till häradsallmänning
tillåter jag mig även erinra örn stadgandena i 19 kap. 12 § i 1926 års jord
delningslag. Enligt dessa stadganden skall vid avstyckning bestämmas,

Kungl. Majus proposition Nr 10.

om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet
i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål,
i aga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet, eller
i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten. I
''issa angivna fall må dock enligt berörda stadganden bestämmelse ej
meddelas, varigenom den avstyckade ägovidden uteslutes från rätt till
delaktighet i allmänning eller därmed likställd samfällighet, utan skall
vad av stamfastigheten tillkommande andel i sådan samfällighet kan skäligen
anses belöpa å den avstyckade ägovidden tilläggas denna. I nu angivna
stadganden har sålunda rätt till delaktighet i allmänning, vilket begrepp
här otvivelaktigt omfattar även häradsallmänning, angivits såsom
en fastighet tillkommande enskild rättighet av samma karaktär som rätt
till andel i bysamfällighet.

Enligt gällande lagstiftning bör häradsallmänning sålunda anses tillhöra
dem, som äga i mantal satt jord inom häradet, där ej för särskilda
lall annorlunda bestämts. Med avseende å frågan örn delägarnas rätt
till häradsallmänning bör vidare beaktas, att häradsallmänningarna såväl
i lagstiftningen som, såvitt känt är, i kameral praxis städse behandlats
såsom särskilda för sig bestående fastigheter och ej såsom samfälligheter
för den mantalssatta jorden inom respektive härad. En dylik uppfattning
örn häradsallmänningarnas kamerala natur torde ock ligga till
grund lör högsta domstolens förenämnda utslag den 26 oktober 1928. Vidare
ma erinras, att enligt 1894 års skogsordning häradsallmänning skall
bibehållas oförminskad och sålunda ej må skiftas samt att allmänningsdelägarna
i skogsordningen organiserats såsom en särskild kommun eller
menighet. Med hänsyn härtill finner jag övervägande skäl tala därför
att häradsallmänning ej utgör föremål för delägarnas samäganderätt
utan tillhör dessa såsom sammanslutna till ett enhetligt rättssubjekt, en
särskild juridisk person.

Vad härefter angår de förslag, som i ärendet framställts örn ändrad
reglering av delägarskapet i häradsallmänning, åsyfta dessa, såsom förut
nämnts, huvudsakligen en sådan omläggning därav, att häradsallmännings
avkastning leonline alla inom häradet boende till godo och att dylik
allmänning sålunda erhölle karaktären av samfundsegendom för häradet
eller de kommuner, som äro belägna inom detta. Dessa förslag innebära
alltså, att rätten till delaktighet i häradsallmänning skulle utsträckas
till alla inom häradet eller nämnda kommuner boende.

Beträffande ifrågavarande förslag må till en början erinras, att, då
lätt till delaktighet i häradsallmänning genom 1866 års skogsordning förklarades
tillkomma allenast ägare av i mantal satt jord inom häradet,
där ej för särskilda fall blivit annorlunda bestämt, detta, på sätt av förarbetena
till sagda förordning uttryckligen framgår, ansågs överens -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

stämma med de grunder, som dessförinnan gällde i detta hänseende. Riktigheten
av denna åsikt bekräftas ock av de bestämmelser örn rätten att
nyttja häradsallmänning, som återfinnas i 1734 års lag och skogsordning
samt skogsordningarna av åren 1793 och 1805.

Beträffande de i 1734 års lag och skogsordning upptagna bestämmelserna
i ämnet må erinras, att enligt 16 kap. 1 § första punkten byggningabalken
häradsallmänning fick nyttjas av dem, som voro i häradet. Denna
regel kompletterades av föreskriften i andra punkten av samma paragraf,
enligt vilken de, som ej hade sådant å egna ägor, ägde å häradsallmänning
njuta mulbete, timmer, ved, gärdsel, löv, näver, torv, bast och annat,
som där funnes, till egen nödtorft, men ej något därav till annan upplåta
eller sälja. Av denna föreskrift ävensom av följande stadgande!! i
berörda kapitel framgår, att enligt 1734 års lag allenast innehavare
av jord inom häradet ägde nyttja häradets allmänning. Den jordlösa befolkningen
var sålunda enligt lagen utestängd från sådan rätt. Då vid
tiden för tillkomsten av 1734 års lag å landet i regel ej funnos anelia fastigheter
än sådana, som antingen åsatts visst mantal eller som i fråga
örn rättigheter och skyldigheter voro med dessa likställda och sålunda
i allmänhet avsedda att mantalssättas, voro innehavarna av jord inom
häradet vid berörda tid i stort sett identiska med dem, som ägde eller innehade
hemmansjord därstädes. Vad angår brukare av annans jord, torde
denne enligt 1734 års lag och skogsordning ägt nyttjanderätt till häradsallmänning
allenast såom representant för vederbörande jordägare.
Enligt nyssnämnda lagstiftning var sålunda rätten att nyttja häradsallmänning
praktiskt taget begränsad till ägare av hemmansjord inom häradet.

Den ståndpunkt, som 1734 års lag och skogsordning sålunda mtogo i
förevarande avseende och som i det väsentliga överensstämde med de
före 1734 härutinnan gällande regler, bibehölls sedermera i princip oförändrad
i 1793 och 1805 års skogsordningar.

Av det anförda framgår, att en ändrad reglering av delägarskapet i
häradsallmänning i enlighet med vad i förenämnda förslag åsyftas ej
kan, såsom kammarkollegium i ärendet gjort gällande, anses innefatta
ett återställande av ett tidigare rättsförhållande utan i verkligheten innebär
en genomgripande omläggning av de grunder, som sedan äldsta tider
gällt i detta avseende.

En följd av den uppfattning örn delägarnas rätt till häradsallmänning,
som jag i det föregående hävdat, torde vara, att denna rätt bör åtnjuta
enahanda skydd som annan enskild rätt. dag vill erinra, att, då genom
1866 års skogsordning de materiella inskränkningar i delägarnas förevarande
rätt, som i äldre tider genomförts till förmån för kronan, upphävdes,
detta skedde efter det riksdagen uttryckligen uttalat, att sagda inskränkningar
oj syntes förenliga med häradenas äganderätt lill dessa skogar. Den

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

ståndpunkt, sorn sålunda intogs av statsmakterna i samband med utfärdandet
av 1866 års skogsordning, torde nu ej böra frångås. I detta avseende
bör jämväl uppmärksammas, aft ett stort antal av de hemman,
varmed delägarrätt i häradsallmänning nu är förenad, efter tillkomsten
av 1866 års skogsordning varit föremål för försäljning samt att därvid
sådant hemmans andel i häradsallmänning självfallet tagits i beräkning
vid köpeskillingens bestämmande. Ett inrymmande av nya delägare i vederbörande
allmanning skulle uppenbarligen för ägaren till dylikt hemman
te sig såsom en direkt kränkning av hans genom köpet förvärvade
rättigheter.

I enlighet med vad sålunda anförts torde frågan, huruvida gällande
grunder för rätten till delaktighet i häradsallmänning böra i den nya
lagstiftningen ändras, vara att bedöma från enahanda synpunkter, som
1 all“anhet tillämpa^ med avseende å ingripanden i enskild rätt från det
allmannas sida. Till följd härav lärer såsom förutsättning för genomförandet
av en dylik ändring böra gälla, att densamma är påkallad av hänsyn
till något allmänt intresse av synnerlig vikt samt att de nuvarande
delagarna tillerkännes full ersättning för den förlust, som de genom ändringen
tillskyndas. De av kammarkollegium till stöd för dess förslag i
amnet åberopade skäl kunna ej enligt min mening anses representera något
dylikt allmänt intresse. Ej heller eljest kan för närvarande, såsom
ock kommittéreservanten påpekat, något sådant intresse anses föreligga

dag vill i detta sammanhang framhålla, att jag ej kan biträda kammarkollegn
uttalande, att de nuvarande bestämmelserna örn dispositionen
av haradsallmännings avkastning förlorat sitt berättigande på grund därav,
att grundskatterna samt övriga den mantalssatta jorden särskilt betungande
skatter och onera avskrivits eller fördelats på samtliga skattskyldiga
inom häradet eller kommunen — en uppfattning, som kommit
till synes jämväl i vissa av de inom riksdagen väckta motionerna i ämnet.
Mot detta uttalande torde nämligen med fog kunna invändas att
haradsallmänningarnas historia ej giver vid handen, att rätten att nyttja
sadan allmanning eller tillgodonjuta dess avkastning varit betingad av
skyldigheten att utgöra berörda skatter och onera.

Vidare torde bora betonas, att kollega anmärkning rörande de ekonomiska
konsekvenserna av nu gällande bestämmelser örn delägarskap i häradsallmänning,
nämligen att vid utdelning av sådan allmännings avastning
den på varje delägare belöpande kvoten i många fall bleve
alltför obetydlig, i själva verket ej riktar sig mot de materiella reglerna
örn delägarskapet utan mot tillämpningen av stadgandena örn dispositionen
av berörda avkastning. En utväg att minska den av kollegium
påtalade olägenheten i detta avseende synes vara att i lagen uttryckligen
medgiva delagarna rätt att besluta fondering av avkastningen samt att
underlätta avkastningens användande för allmänningens utvidgande eller
for främjande av skogsproduktionen därå. I övrigt torde det kunna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

förväntas, att delägarna med det allt mera stegrade intresse för allmänningarnas
rationella förvaltning, som under senare tid framträtt, självmant
komma att vidtaga åtgärder för undanröjande i möjligaste män
av berörda olägenhet.

På grund av vad sålunda anförts har jag ej funnit mig böra tillstyrka
någon utsträckning av delägarrätten i häradsallmänning till andra än
de nuvarande innehavarna av denna rätt eller någon rubbning i övrigt
av de grunder, som nu gälla härutinnan.

Däremot har jag ansett lämpligt, att den rätt till häradsallmänning,
som enligt det förut anförda tillkommer de nuvarande delägarna, uttryckligen
erkännes i den nya lagstiftningen. Ett stadgande härom torde medföra
ett stegrat intresse bland delägarna för allmänningarna och deras
rationella skötsel samt därjämte i många fall utgöra en förutsättning för
att delägarna, såsom det föreliggande lagförslaget åsyftar, skola vidtaga
åtgärder för införlivande med allmänningarna av de betydande markområden,
som delägarna under senare tid förvärvat.

Med anledning av omförmälda bestämmelse i 19 kap. 12 § i 1926 års
jorddelningslag torde i den nya lagstiftningen, i anslutning till den uppfattning,
som uttalats i riksdagens förenämnda skrivelse den 27 april 1927
nr 140, såsom delägare i häradsallmänning böra angivas, förutom ägare
av i mantal satt jord inom häradet, jämväl ägare av sådana fastigheter
därstädes, som enligt berörda bestämmelse vid avstyckning tillagts delaktighet
i allmänningen. I fråga örn fastighet, för vilken rätten till delaktighet
i allmänningen sålunda bestämts, bör uppenbarligen den vid avstyckningen
stadgade delaktighetsgrunden vara normerande för sagda
rätt.

Att, såsom kommittéreservanten föreslagit, i den nya lagen införa en
särskild benämning å det rättssubjekt, som äger häradsallmänning, har
jag ej ansett lämpligt, särskilt med hänsyn därtill att uttrycket delägare
i häradsallmänning numera vunnit hävd inom lagstiftningen och upptagits
jämväl i andra författningar än 1894 års skogsordning.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i det föreliggande lagförslaget
stadgats, att häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter
inom häradet, vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid
jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen,
samt att ägarna av dessa fastigheter åtnjuta delaktighet i allmänningen
efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga örn fastigheter, för vilka
rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den därvid stadgade
grund.

Enligt förslaget äger den nu angivna delägarebestämmelsen, i likhet
med motsvarande bestämmelse i 1894 års skogsordning, ej oinskränkt giltighet
för alla häradsallmänningar, utan förutsättes, att för vissa härads
allmänningar större eller mindre avvikelser därifrån kunna äga rum. Till
dessa avvikelser torde jag få återkomma i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

I anslutning till den ståndpunkt, som sålunda intagits i förslaget med
avseende å delägarnas rätt till häradsallmänning, har däri ej ifrågasatts
någon rubbning i nu gällande principer för disponerande av sådan allmännings
avkastning. Enligt förslaget skall denna förty, sedan därur
guldits nödiga kostnader för allmänningens behöriga vård och förvaltning,
i sin helhet komma delägarna till godo vare sig genom att användas
för vissa för delägarna samfällt nyttiga ändamål eller genom utdelning
bland dem. För att befrämja en ändamålsenlig tillämpning av utdelningsrätten
har i förslaget delägarna uttryckligen medgivits befogenhet
att fondera avkastning för längre eller kortare tid samt sålunda beretts
möjlighet att uppbringa för utdelning avsett belopp till lämplig storlek.
Till de bestämmelser, som härutinnan samt beträffande avkastningens
disponerande i övrigt upptagits i departementets förslag, återkommer jag
i det följande.

örnhäradsö// torcle härefter få övergå till frågan örn häradsallmänningarnas

känningarnas förvaltning och sättet för utövande av tillsyn därå.
förvaltning

utövande av Såsom förut nämnts gäller enligt 1894 års skogsordning som regel, att
tillsyn därå. häradsallmännings vård och förvaltning skall handhavas av skogsstaNuvarande
ten. Härifrån medgiver emellertid skogsordningen det undantag, att del^
system38 ägarna hava rätt att själva övertaga allmännings vård och förvaltning
under villkor, att hushållningsplan och reglemente för allmänningen fastställts
samt nödiga indelningsarbeten på delägarnas bekostnad utförts.
Dessa villkor äro sålunda av den art, att det i verkligheten beror av delägarnas
egen vilja, huruvida allmänningens förvaltning skall av dem
övertagas. Har sådant övertagande ägt rum, skola dock vederbörande
skogsstatstjänstemän hålla uppsikt däröver, att skogshushållningen å allmänningen
haiulhaves enligt meddelade föreskrifter. Eftersättas dessa
och
allmänning större avverkning än i hushallningsplanen är medgivet,
äger länsstyrelsen förordna, att allmänningen åter skall ställas under
skogsstatens förvaltning. Något dylikt förordnande har dock, såvitt känt
är, ej meddelats.

Av den lätt att övertaga häradsallmänningarnas förvaltning, som
skogsordningen sålunda medgiver delägarna, hava dessa under de senare
decennierna begagnat sig i allt större utsträckning. Till belysning
härav har jag med ledning av domänstyrelsens årliga förvaltningsberättelser
låtit upprätta en tablå över den omfattning, vari de i skogsordningen
medgivna två olika förvaltningssätten tillämpats under ett vart
av åren 1900, 1905, 1910, 1915, 1920, 1925 och 1929. Denna tablå är av följande
innehåll:

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 10.

......	1900	1905	1910	1915	1920	1925	1929 1
		Areal		Areal		Areal	\|	Areal	An-	Areal	\| Areal	An-	Areal
An-	An-		Ali-		An-!	i	i	An-i i	i
	tal	hektar	tal	hektar	tal	hektar	tal !	hektar	tal	hektar	tal \| hektar	tal	hektar
Allmänningar un-
der skogsstatens förvaltning ......	41	67.802	41	68,198	39	62,120	39	64,184	33	53,056	28: 44,181	20	29,195
Allmänningar un-
der delägarnas förvaltning ...... Summa	14	28,488	14	29,593	16	35,868	16	36,645	22	49,582	27] 58,628	35	73,720
55	96,290	55^97,791	55	00 GO 05 C5	55	100,829	55	102,638	55''102,809	1 551102,915

Tablån visar, att antalet av delägarna förvaltade allmänningar under
åren 1900—1929 vuxit från 14 till 35 saint att arealen dylika allmänningar
under samma tid ökats från 28,488 till (3, f20 hektar eller från ciika 30
till omkring 72 procent av samtliga allmänningars areal. Enligt tablån
Ilar allmänningarnäs totalareal under ifrågavarande tid undergått vissa
förändringar, beroende därpå att mark inköpts till vissa allmänningar
m. m.

Står häradsallmänning under skogsstatens förvaltning, utövas denna av
vederbörande jägmästare under överjägmästarens överinseende. För förrättning,
som jägmästare verkställer å dylik allmänning, utgår friligt
Kungl. Maj :ts brev den 29 november 1889 gottgörelse med reseersättning
och dagtraktamente, vilken gottgörelse tillgodoföres statsverket av allmänningens
avkastning. Från vad sålunda föreskrivits har dock genom
Kungl. Maj :ts brev den 17 juni 1908 stadgats det undantag, att särskild
ersättning icke skall utgå till jägmästare för indelnings- och uppskattningsförrättningar
å de allmänna skogar inom hans revir, som stå under
skogsstatens förvaltning. Förutom den ersättning, som enligt vad nu
anförts erlägges för skogsstatens ifrågavarande förvaltning, utgår ej
någon gottgörelse härför till statsverket. Bevakningen av de under
skogsstatens förvaltning stående häradsallmänningarna handhaves av kronoskogvaktare,
vilka tillsättas av domänstyrelsen men helt avlönas av
allmännin garnäs avkastning. 1 vissa fall hava dock fastigheter a 5 kionan
upplåtits till boställen åt kronoskogvaktare.

Vad angår häradsallmänning, som förvaltas av delägarna och varå
skogsstaten sålunda allenast har att utöva kontroll å skogsskötsel^ liandhavande,
ankommer det likaledes å vederbörande jägmästare att under
över jägmästarens överinseende utöva denna kontroll. Enligt instruktionen
för domänverket den 11 februari 1921 (nr 64) skall jägmästaren minst vart
tredje år på stället undersöka, huruvida de för sådan häradsallmänning
meddelade föreskrifter behörigen iakttagits. För de rese- och andra kostnader,
som dylika undersökningar medföra, utgår ej någon ersättning
till statsverket, och erhåller detta ej heller någon gottgörelse för det arbete,
som skogsstatens tjänstemän åsamkas för utövande av ifrågavaran -

Historik.

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

de kontroll. Bevakningen av allmänning, som liär avses, utövas av skogvaktare,
vilken anställes av allmänningsstyrelsen och avlönas av allmänningens
avkastning. Även dessa skogvaktare innehava i vissa fall av
kronan upplåtna fastigheter såsom boställen.

Frågan örn revision av det nuvarande systemet för häradsallmänningarnas
förvaltning är av gammalt datum.

Redan 1896 års skogskommitté framlade i sitt den 9 september 1899
avgivna betänkande ett förslag i detta avseende, åsyftande att häradsallmänningarna
ovillkorligen skulle stå under skogsstatens vård och förvaltning.
Till stöd för berörda förslag åberopades den goda skötsel, varav
häradsallmänningarna kommit i åtnjutande under den år 1866 tillkomna
lagstiftningen, och det stora intresse, varmed de omfattats av
delägarna, samt framhölls, att delägarna blivit allt mera benägna att
överlämna allmänningarna till skogsstatens vård och förvaltning och att,
där sådant skett, icke, såvitt veterligt vore, någon gång förekommit, att
delägarna sedermera själva övertagit allmänningens skötsel och bevakning.
Dessa förhållanden utmärkte, att fördelen av allmänningarnas
ställande under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning blivit allt
mera insedd. Ehuru även de av delägarna förvaltade allmänningarna i
allmänhet vöre väl skötta, funnes likväl ej trygghet, att ett lika tillfredsställande
förhållande för framtiden skulle fortfara.

Sedan infordrade yttranden avgivits över nyssnämnda förslag och detsamma
därefter inom jordbruksdepartementet undergått vissa jämkningar,
blev förslaget genom proposition nr 47 förelagt 1903 års riksdag. Det
särskilda utskott, till vilket propositionen hänvisades, hemställde emellertid
örn avslag å densamma och anförde till stöd härför, bland annat:

Utskottet hade väl funnit de till stöd för förändringarna anförda skäen
delvis beiättigade, meri för utskottets uppfattning hade varit bestämmande,
att det med hänsyn till önskvärdheten av häradsallmänningarna,
s fortfarande bestånd och tillväxt torde vara av vikt, att delägarnas
intresse för dem bibehölles. Känslan av egentlig delaktighet i allmänningsskogen
vore en nödvändig förutsättning för ett sådant intresse, men
örn skogen ovillkorligen måste stå under förvaltning och vård av statens
skogstjänsteman, torde denna känsla icke i samma grad förefinnas,
som örn delägarna hade möjlighet att genom en av dem utsedd styrelse
",a a^männingen. Såsom bevis för att ett sådant intresse med nu
gallande lagstiftning verkligen förefunnes kunde anföras, att inom Östergötlands
län flera häradsallmänningar blivit genom inköp av skogsmark
tillökade i avsevärd mån. Det torde för övrigt icke vara en enastående
företeelse, att häradsallmännings område sålunda ökats, och örn
man finge antaga, att en tendens i nämnda riktning gjorde sig gällande
vöre detta en anledning att ej vidtaga en åtgärd, som kunde slappa delägarnas
intresse av sådana utvidgningar, särskilt då, såsom av kommittén
jämväl vitsordats, den föreslagna förändringen i sättet för häradsallmännings
vård och. förvaltning icke syntes alldeles nödvändig för
åstadkommande av en tillfredsställande skötsel av ifrågavarande skogar.

Kungl, Maj:ts proposition Nr 10.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

En lösning av förevarande fråga i en riktning, motsatt den av 1896
års skogskommitté föreslagna, förordades av kommitterade för härads- ^j^änningsallmänningsintressenter
i Östergötlands län i förenämnda av dem till -intressenter^
skogslagstiftningskommittén inlämnade skrivelse den 27 augusti 1913. I 9
berörda skrivelse uttalades nämligen såsom högeligen önskvärt, att häradsallmänningarna
i gemen stöde under delägarnas egen vård och förvaltning
under sakkunnig kontroll, och anfördes till utveckling av denna
mening, bland annat:

Enligt vad kommitterade trott sig finna vore orsaken till att vissa allmänningar
icke stöde under självförvaltning endast att söka i rena tillfälligheter,
i det att vederbörande på sin tid ej kommit sig för att begära
dylik självstyrelse. Den nu gällande bestämmelsen örn allmänningarnas
ställande under skogsstatens förvaltning i vissa fall hade uppenbarligen
tillkommit för att tjäna till korrektiv mot otillfredsställande
skogsvård. Det gällde nu att utan att släppa detta syfte ur.sikte utfinna
en förvaltningsanordning, som därjämte erbjöde större möjligheter un de
nu förefintliga att tillvarataga delägarnas eget initiativ och samtidigt
vore ägnad att befordra en ännu mera rationell skötsel av allmännmgsskogarna.
Det vaknade intresse, som försports bland allmännmgsdelägarna,
hade bland annat tagit sig uttryck i en önskan örn åstadkommande
av samarbete allmänningarna emellan för nedbringande av kostnaderna
för gemensamma behovs fyllande, såsom för gemensamma inköp av
frö och plantor (fröklängningsanstalter, plantskolor). De svårigheter,
med vilka man härvidlag hade att arbeta under nuvarande förhållanden,
torde vara allmänt kända. Nu angivna mål syntes efter noggrann prövning
bäst kunna nås genom tillsättande av särskilda allmänningsjägmastare
såsom de praktiska handhavarna av allmänningarnas skötsel vid sidan
av och i oavlåtlig kontakt med allmänningsstyrelserna. Genom att
sålunda överlåta skötseln av häradsallmänningarna åt särskilda tjänstemän
skulle den uppdelning av revir, som stöde på dagordningen, cd behöva
genomföras i samma utsträckning, som. eljest vöre nödvändigt. Såsom
ett centralorgan för allmänningarna inom varje allmännmgsjägmästares
tilltänkta tjänstgöringsområde hade kommitterade tänkt sig inrättandet
av allmänningsdistrilotsstyrelsen huvudsakligen bestående av
delegerade från områdets allmänningar. Distriktsstyrelsernas . framsta
uppgifter skulle vara att samtidigt med befrämjande av allmänningarnas
förkovran och utvidgning övervaka allmänningsjägmästarnas tjänsteutövning
och handhava allmänningarnas ekonomi, såvitt rörde deras gemensamma
anstalter och verksamhet.

Förevarande spörsmål upptogs även, såsom i det föregående i korthet Sy^nska
omnämnts, av sydsvenska skogskommittén. I sitt den 17 december 1915 mutén.
avgivna betänkande framhöll kommittén såsom önskvärt, att häradsallmänningarna
ovillkorligen ställdes under skogsstatens förvaltning, och
föreslog kommittén i anslutning härtill, att häradsallmänningarna jämte
ecklesiastika m. fl. skogar skulle sammanföras i särskilda revir, under
■det kronoparker och vissa andra staten tillhöriga skogar skulle hänföras

Skogslagstift
tang skommittén.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

till s. k. kronoparksrevir. Till stöd för detta förslag anförde kommittén,
bland annat, att i jämförelse med de större egentliga statsskogarna
en sämre vård ditintills kommit häradsallmänningarna samt de smärre
domänskogarna, skogar till boställen och allmänna inrättningars hemman
till del samt att detta förhållande i övervägande grad berodde
därpå, att förvaltningspersonalens arbete av flera samverkande orsaker
kommit att ägnas huvudsakligen åt kronoparkerna och därmed likställda
domänskogar. För att rada bot härpå borde enligt kommitténs mening
förvaltningsområdena så uppdelas, att de olika grupperna allmänna skogai
komma att tillhöra skilda revir med särskilda förvaltare, varigenom
personalen kunde i viss mån specialisera sig på de olika skogarna och
sålunda bättre utnyttja do möjligheter, som dessa erbjöde.

Skogstagstiftningskommittén har i viss mån anslutit sig till de önskemål,
som uttalats i berörda skrivelse från kommitterade för häradsallmänningsintressenter
i Östergötlands län, och ansett, att allmänningsdelägarnas
nuvarande fakultativa förvaltningsrätt borde utbytas mot en
allmänt gällande sådan. I överensstämmelse härmed har kommittén föreslagit,
att häradsallmännings vård och förvaltning städse skall ombesörjas
av en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse. Denna skall enligt
kommitténs förslag i likhet med vad nu gäller väljas av allmänningsstamman
samt äga utöva delägarnas beslutanderätt i alla frågor rörande
allmänningen, där ej i reglementet för denna är annorlunda stadgat. Kommitténs
förslag förutsätter, att närmare bestämmelser rörande allmänningsstyrelsens
organisation och förvaltningens handhavande i övrigt inrymmas
i reglementet. Sådant skall enligt förslaget uppgöras för värjo
allmänning och fastställas av länsstyrelsen.

I samband med den sålunda föreslagna ändringen beträffande liandha''
andet av häradsallmänningarnas förvaltning har kommittén framlagt
förslag rörande omläggning av sättet för utövande av kontroll å förvaltningen.
Enligt detta förslag skall skogsstatens uppsikt över häradsallmänningarna
upphöra och dessa i stället förläggas under skogsvårdsstyrelsernas
tillsyn. Sistnämnda styrelser skola sålunda enligt kommitténs
förslag hava att pröva och fastställa hushållningsplaner för allmänningarna
samt övervaka dessas efterlevnad ävensom att under vissa villkor
medgiva ändring i fastställd plan. Sker överträdelse av vad i sådan plan
föreskrivits och bliva i anledning härav särskilda åtgärder nödiga för
skogens behöriga skötsel, tillkommer det enligt förslaget skogsvårdsstyrelsen
att föreskriva sådana åtgärder. Förslaget upptager därjämte vissa
stadganden, som åsyfta att trygga fullgörandet av hushållningsplanens
bestämmelser och särskilda av skogsvårdsstyrelsen meddelade föreskrifter.
Till dessa stadganden återkommer jag i det följande.

Såsom motivering för förslaget i dessa delar har kommittén _ efter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

erinran örn sydsvenska skogskommitténs uttalande rörande den jämförelsevis
mindre goda vård, som kommit häradsallmänningarna till del,
och de av sagda kommitté föreslagna åtgärder för avhjälpande av detta
missförhållande — framhållit, att, även örn den ökning i omsorg och stabilitet
vid skötseln av häradsallmänningarna, som sydsvenska skogskommittén
avsett med sitt förslag, skulle bliva förverkligad, vad 1903 års
riksdagsutskott anfört örn vikten, att delägarnas intresse för häradsallmänningarna
bibehölles, och nödvändigheten härför av delägarnas bestämmanderätt
över desamma fortfarande ägde giltighet. Särskilt borde
betonas, hurusom utskottets antagande, att med bibehållande av delägarnas
bestämmanderätt den yppade tendensen att genom markinköp utöka
allmänningarna skulle ytterligare göra sig gällande, blivit i avsevärd
mån besannat. Då kommittén sålunda icke kunnat ansluta sig till de förslag,
som åsyftade en utvidgning av skogsstatens nuvarande befogenhet
med avseende på häradsallmänningarna, överensstämde detta också med
kommitténs uppfattning, att skogsstaten icke borde hava befattning med
andra skogar än sådana, som tillhörde staten eller vilkas avkastning
komme ett allmänt ändamål tillgodo. Med denna uppfattning hade kommittén
icke heller kunnat stanna vid de nuvarande bestämmelserna örn
häradsallmänningarnas vård och förvaltning utan ansett sig böra framlägga
de förslag till ändringar härutinnan, som förut angivits.

Kommitténs förslag örn häradsallmänningarnas ställande under skogsvårdsstyrelsernas
tillsyn stod i visst sammanhang med ett annat av kommittén
framlagt förslag, avseende anställande inom jordbruksdepartementet
av en skogsvårdsinspektör, vilken skulle fungera såsom ett centralorgan
för skogsvårdsstyrelserna och, bland annat, hava till uppgift
att granska av skogsvårdsstyrelserna fastställda hushållningsplaner samt
att, där omständigheterna sådant påkallade, hos Kungl. Majit söka ändring
i planerna. Kommitténs förslag i sistberörda avseende upptogs emellertid
ej i den proposition nr 160, varigenom frågan örn ändrad organisation
av skogsvårdsstyrelserna förelädes 1923 års riksdag.

Samtidigt med förslaget örn häradsallmänningarnas ställande under
skogsvårdsstyrelsernas tillsyn framlade kommittén förslag därom, att
även kommunskogar, sockenallmänningar samt vissa stiftelsers, föreningars
och sällskaps skogar skulle ställas under uppsikt av nämnda styrelser
samt att styrelserna med avseende å dessa skogar skulle äga väsentligen
samma befogenheter som i fråga örn häradsallmänningaina. Sistnämnda
förslag, som efter viss omarbetning genom proposition nr 157
förelädes 1923 års riksdag, vann emellertid ej riksdagens bifall.

I motiveringen till sitt förslag örn handhavandet av häradsallmänningarnas
förvaltning har kommittén till granskning upptagit förenämnda,
av kommitterade för häradsallmänningsintressenter i Östergötlands Ilin
föreslagna förvaltningssystem, och har kommittén därom anfört:

Kommitté reservanten.

64 Kungl. Martts proposition Nr 10.

Att detta system med allmänningsstyrelser, distriktsstyrelser och en
för flera allmänningar gemensam jägmästare skulle vara lyckligt syntes
kommittén synnerligen tvivelaktigt. De för de olika allmänningarna gemensamma
angelägenheter, vilkas kandhavande skulle utgöra distriktsstyrelsernas
mera konkreta uppgift, torde bliva skäligen begränsade, och
till följd därav icke heller den generellare uppgiften att befrämja allmänningarnas
rationella skötsel och utvidgning kunna få någon större
betydelse. De angivna syftemålen syntes därför kommittén både kunna
och böra eftersträvas på ett mindre tungrott sätt än medelst en apparat
av dubbla styrelser, men framför allt torde det icke vara riktigt eller
lämpligt att, så ojämnt som häradsallmänning^’ förekomma inom olika
delar av landet, i lag föreskriva deras sammanförande i vissa distrikt och
förläggande inom varje sadant under en gemensam allmänningsjägmästare,
utan i stället böra överlåtas at de särskilda allmänningarnas intressenter
att, örn de så funne fördelaktigt, närmare sammansluta sig för tillgodoseendet
av vissa intressen — något, vartill visserligen östgötaallmänningarna
särskilt torde erbjuda sig.

Kommittéreservanten har jämväl beträffande förevarande spörsmål i
vissa avseenden intagit en från kommittén skiljaktig ståndpunkt.

I fråga örn allmänningsstyrelsens befogenhet i förhållande till delägarna
har reservanten ansett lämpligt, att lagen själv, i den mån sådant
läte sig göra, uppdroge bestämda gränser mellan, å ena sidan, styrelsens
och, å den andra, allmänningsdelägarnas beslutanderätt samt att alltså
allmänningsreglementet i detta avseende ej erhölle en så principiell betydelse
som enligt nuvarande lagstiftning. Reservanten har i enlighet
härmed i 4 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att allmänningsstyrelsen
skall äga att för delägarnas räkning handla och besluta
rörande frågor örn allmänningens förvaltning, i den mån ej enligt
särskilda bestämmelser i den föreslagna lagen beslutanderätt tillkommer
delägarna.

Beträffande allmänningens skogliga förvaltning har reservanten givit
allmänningsstyrelsen en vidsträcktare befogenhet än kommittén förordat.
Enligt reservantens förslag tillkommer det sålunda allmänningsstyrelsen
att själv antaga hushållningsplan för allmänningen. Den av styrelsen antagna
planen skall emellertid i viss ordning granskas av skogsvårdsstyrelsen.
Reservanten har därjämte förutsatt, att även den föreslagna skogsvårdsinpektören
i jordbruksdepartementet skulle äga att granska planen
och, örn anledning därtill förelåge, söka ändring i denna hos Kungl.
Majit. Därest allmänningsstyrelse skulle underlåta att antaga hushållningsplan
för allmänningen, äger enligt reservantens förslag skogsvårdsstyrelsen
fastställa sådan plan. Beträffande ändring av eller tillägg till
gällande hushållningsplan upptager förslaget bestämmelser, i huvudsak
motsvarande dem, som gälla örn antagande av ny sådan plan. Med hänsyn,
bland annat, till den ökade befogenhet, som enligt förslaget sålunda
tillkommer allmänningsstyrelse, har reservanten föreslagit, att Kungl.
Majit skall äga för häradsallmänningarna i allmänhet eller för viss all -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

manning förordna, att allmänningsstyrelse skall bestå, förutom av de av
delägarna valda ledamöterna, av ytterligare en ledamot, utsedd på sätt
Konungen bestämmer. Reservanten har därjämte — under framhållande,
att allmänningsstyrelse borde kunna åläggas att anställa särskild
skogsförvaltare för allmänningsskogens skötsel — föreslagit, att erforderliga
bestämmelser härom samt örn den förstuga personal i övrigt, som
skall vara anställd för nämnda ändamål, skola meddelas i hushållningsplanen
för allmänningen.

Reservantens förslag skiljer sig vidare från kommitténs därutinnan,
att detsamma upptager ingående och detaljerade bestämmelser angående
allmänningslagets organisation, avfattade i huvudsaklig överensstämmelse
med de föreskrifter, som i motsvarande hänseende gälla för aktiebolag.
Förslaget innehåller sålunda i särskilda avdelningar bestämmelser
örn allmänningsstyrelse, revision och allmänningsstämma samt örn
talan mot styrelse och revisorer och klagan över allmänningsstämmas
beslut. Reservantens förslag förutsätter dock, i likhet med kommitténs,
att för varje allmänning skall finnas ett reglemente, fastställt av länsstyrelsen,
men avser reservantens förslag, att reglementet skall upptaga
allenast mera speciella föreskrifter rörande vederbörande allmännings
förvaltning. — Såsom en följd av sin ståndpunkt beträffande allmänningslagets
organisation har reservanten föreslagit, att den befattning
med utsättande och kungörande av ordinarie allmänningsstämma samt
de funktioner med avseende ä redovisning för häradsallmännmgs förvaltning,
som nu tillkomma länsstyrelse, skola upphöra.

Under erinran, att i allmänningslagets ägo kunde finnas annan egendom
än häradsallmänningen och vad därifrån härflutit samt att dylik
egendom ej borde vid den ifrågasatta lagstiftningen lämnas ur räkningen,
har reservanten vidare i sitt förslag upptagit vissa bestämmelser rörande
förvaltningen av sådan egendom, vilka bestämmelser sakna motsvarighet
i kommitténs förslag. Enligt dessa bestämmelser skall egendom, som
här avses, förvaltas av allmänningsstyrelsen för allmänningslagets gemensamma
räkning, och skola angående denna förvaltning gälla enahanda
stadganden som örn allmänningsstyrelsens förvaltning i övrigt.
Utgöres egendomen av skog, är denna enligt förslaget underkastad enahanda
tillsyn av skogsvårdsstyrelsen som enskilda tillhöriga skogar.

Reservanten har slutligen i 45 § av förslaget inrymt vissa stadganden
örn rätt för två eller flera allmänningsstyr elser att anordna gemensam
förvaltning för befrämjande av ändamål, som styrelserna enligt den föreslagna
lagen äga att var för sig tillgodose men som kan med större fördel
gagnas genom samfällt åtgörande. Enligt dessa stadganden anordnas
dylik förvaltning på sätt och enligt grunder, varom styrelserna överenskomma,
och har varje styrelse för förvaltningen gent emot sitt allmänningslag
samma redovisningsskyldighet och ansvarighet som för sin iivriga
förvaltning. Därest det för åvägabringande av sådan överenskom

Fallang till riksdagens protokoll 1 sami. lii haft. (Nr lii.)

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 10.

melise, som nyss sagts, befinnes önskvärt att erhålla medverkan av offentlig
myndighet, åligger det länsstyrelsen att efter framställning av allmänningsstyrelse
till sammanträde inför sig kalla de styrelser, som saken
kan angå, och ankommer det på länsstyrelsen att i övrigt för berörda
ändamål lämna den medverkan, vartill länsstyrelsen kan finna anledning.

Jämväl i vissa andra hänseenden föreligga skiljaktigheter mellan kommitténs
och reservantens förslag beträffande sättet för förvaltningens
handhavande. Då dessa skiljaktigheter emellertid hänföra sig till frågor
av mindre betydelse, torde jag här få förbigå desamma.

Såsom skäl för sin ståndpunkt att tillerkänna allmänningsstyrelse befogenhet
att själv antaga hushållningsplan för allmänningen har reservanten
åberopat, att det borde vara ett utmärkande drag vid all skogsvårdslagstiftning
att, i den mån denna kunde låta sig bygga på förtroende
till den vårdnadsskyldiges egna åtgöranden, så också borde ske, samt
vidare anfört:

»Tvekan kan råda, huruvida allmänningsstyrelse må förutsättas äga
erforderlig vilja att genomföra den på framtiden riktade ordning, som
det planmässiga uthålliga skogsbruket avser, samt huruvida styrelsen,
där den goda viljan får anses vara befintlig, också äger förmåga att rätt
träffa de bestämmelser, enligt vilka regimen skulle anordnas.

Vid kommunskogar har icke ifrågasatts, att de kommunala myndigheterna
skulle bestämma hushållningsplanens innehåll. Är då en häradsallmänningsstyrelse
mer ägnad för en slik uppgift?

En skillnad mellan allmänningslaget och kommunen är omedelbart given,
bestående i den olika sammansättning, som allmänningslaget och
kommunen äger. Det förra utgöres av ägarna utav den i mantal satta
jorden och — frånsett några smärre betydelselösa avvikelser i ett eller
annat enstaka fall — av dem allenast. Kommunen åter omfattar jämte
jordägarna en mängd element av en helt annan karaktär.

Denna olikhet dem emellan har enligt mitt förmenande en avgörande
betydelse för det spörsmål, som här är å bane; allmänningslagets starka
bundenhet vid jorden bildar en grundläggande skiljaktighet härutinnan.
Häradsallmänningens anslutning till jorden inom distriktet medför, att
varje förbättring, som allmänningen vinner, blir på samma gång en värdeförhöjning
av de hemman, till vilka allmänningen hörer; avstå hemmansägarna
nu från en utdelning av allmänningens avkastning för att i
stället låta densamma komma allmänningen och dess vård tillgodo, ha
de därmed verkställt en kapitalplacering, vars förmåner i framtiden
skola lända till fromma för dessa samma hemman, som en gång avstodo
från en tillfällig intäkt. Det är givet, att detta förhållande skall vara
särskilt ägnat att rikta blicken och intresset på framtiden och detta på
ett sätt, vartill någon full jämförelse icke förefinnes och icke kan förefinnas
inom en kommun.

Ligger i nu anmärkta omständigheter en åtskillnad, ägnad att giva allmänningslaget
en annan och större beslutanderätt än kommunen i fråga
örn planläggningen av hushållningen med den skog, som laget eller kommunen
äger, så finnas därutöver andra, som gå i samma riktning. Den
skogshushållning, som kan tillkomma en kommun, är allenast en del —

Kungl. Majrts proposition Nr 10.

och blott en sidoordnad — av den mängd olika uppgifter, som tillhöra
kommunen. Allmänningsskogens vård åter är den stora och så gott som
enda uppgiften för allmänningslaget och dess styrelse. Med uppgiftens
koncentration och begränsning följer naturligen en större intensitet i det
intresse, som därvid fästes. Styrelsen, som väljes uteslutande för berörda
uppgift, blir till sin sammansättning bestämd just med hänsyn till
denna; inom samfälligheten befintlig särskild insikt och håg bör kunna
bliva för allmänningens vård särskilt tillgodogjord, och då allmänningsdistriktet
är vida större än kommunen och omfattar flera kommuner, finnes
ock för allmänningslaget en vida större möjlighet än för den enskilda
kommunen att få lämpliga personer till styrelse för skogen.

Vid tal örn vad som inom ett allmänningslag kan tjäna till att låta
allmänningsskogen framträda såsom föremål för ett speciellt omhuldande
intresse bör kanske ej heller förbises betydelsen därav, att allmänningen
stammar från gamla tider, att dess uppkomst ligger långt bortom den
nu levande generationens hågkomst eller vetskap och att den för den
skull kan påräkna något av den pietet, som hos oss — lyckligtvis — ännu
följer det, som av gammalt varit.»

Beträffande de av reservanten föreslagna bestämmelserna rörande allmänningslagets
organisation har denne framhållit, att det syntes honom
uppenbart, att en ny lag örn häradsallmänningar borde begagna det
sätt och de former, som kommit till användning inom den grupp av lagar,
som avsåge kollektiva juridiska personers legislativa reglering, till
vilken grupp häradsallmänningslagen enligt sin natur hörde.

Vad härefter angår allmänningsombudens förslag, åsyftar detta en än
mera genomgripande omläggning av häradsallmänningarnas förvaltningssystem
än skogslagstiftningskommittén och reservanten föreslagit.
Allmänningsombudens förslag avser sålunda att utsträcka principen örn
delägarnas självbestämmanderätt över förvaltningen ända därhän, att
jämväl kontrollen å denna utövas av organ, som antingen i huvudsak utsetts
av delägarna själva eller vid vilkas utseende delägarna i allt fall
ägt utöva ett väsentligt inflytande.

Allmänningsombudens förslag överensstämmer med kommitténs därutinnan,
att de särskilda allmänningarna skola förvaltas av allmänningsstyrelser,
utsedda av delägarna i huvudsaklig överensstämmelse med nu
gällande regler. I motsats till kommittéförslaget upptager emellertid
allmänningsombudens förslag en uttrycklig bestämmelse därom, att allmänningsstyrelserna
vid handhavandet av allmänningarnas förvaltning
skola biträdas av personer, som avlagt avgångsexamen från skogsinstitutet
eller skogshögskolan. Dessa biträden skola i regel utses av styrelserna.
Enligt förslaget må två eller flera allmänningsstyrelser förena
sig örn ett dylikt biträde, därest de av styrelserna förvaltade allmänningarnas
sammanlagda areal produktiv skogsmark ej överstiger 7,000 hektar.

För samtliga allmänningar skall enligt allmänningsombudens förslag
finnas en överstyrelse, bestående av minst sex ledamöter. Dessa skola

AUmänHtngs ombuden -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

samtliga utom en utses av delägarna genom valda ombud. Sistnämnde
ledamot skall utses av Kungl. Majit efter det de av delägarna valda ledamöterna
avgivit förslag på tre personer. På förslaget må uppföras endast
den, som genomgått skogsinstitutets högre kurs eller skogsliögskolans
jägmästarkurs och som genom praktisk verksamhet inom skogsbruket
och utgivna skrifter eller på annat liknande sätt visat sig äga praktisk
duglighet och goda teoretiska kunskaper. Den av Kungl. Majit utsedde
ledamoten skall tjänstgöra såsom föredragande och sekreterare hos överstyrelsen.

Överstyrelsens väsentligaste uppgifter enligt förslaget äro att handhava
allmänningarnas gemensamma angelägenheter samt att övervaka
skogshushållningen å allmänningarna och därvid särskilt öva tillsyn å
efterlevnaden av gällande hushållningsplaner. Därest sådan plans bestämmelser
överträdas eller icke efterföljas, har överstyrelsen eller i visst
fall den av Kungl. Majit utsedde ledamoten i denna att, sedan allmänningsstyrelsen
förelagts att vidtaga rättelse inom viss tid men detta underlåtits,
göra anmälan örn saken till länsstyrelsen, som, efter verkställd
syn och sedan i särskilda fall allmänningsstyrelsen ånyo lämnats tillfälle
att vidtaga rättelse, äger förordna, att allmänningen skall ställas
under överstyrelsens förvaltning, till dess rättelse skett. Förutom dessa
uppgifter har överstyrelsen jämväl vissa andra funktioner av mindre
vikt såsom att antaga förstuga biträden åt allmänningsstyrelserna i vissa
fall, att pröva ansökningar örn smärre jämkningar i gällande hushållningsplaner,
att avgiva yttranden örn uppgjorda reglementen samt att
årligen utarbeta och till Kungl. Majit och vederbörande länsstyrelser avgiva
berättelse rörande sin verksamhet m. m.

Av det anförda framgår, att överstyrelsen ej har att granska eller fast
ställa hushållningsplaner för allmänningarna. Detta tillkommer enligt
förslaget en särskild kommission, bestående av föredraganden i överstyrelsen
såsom självskriven medlem samt två andra ledamöter, utsedda en
av Kungl. Majit för fem år bland skogshögskolans eller statens skogsför
söksanstalts professorer eller lektorer inom rent skogliga ämnesgrupper
samt en av vederbörande allmänningsstyrelse. Denna kommission har
jämväl till uppgift att pröva sådan jämkning i gällande hushållnings
Plan, sorn innebär väsentlig rubbning i denna, ävensom att, innan arbetet
med upprättandet av viss hushållningsplan påbörjas å marken, angiva
grunderna för skogshushållningen.

Beträffande förvaltningsorganisationen i övrigt innehåller förslaget
allenast ett fåtal bestämmelser, avseende, bland annat, sättet för utseende
av de ledamöter i överstyrelsen, som väljas av allmänningsdelägarna,
samt revision av överstyrelsens förvaltning. Förslaget förutsätter, att
övriga bestämmelser i ämnet meddelas i de reglementen, som enligt förslaget
skola upprättas för allmänningsstyrelserna, överstyrelsen och plankommissionen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Kostnaderna tor överstyrelsens verksamhet skola enligt iörslaget bestridas
utav allmänningarna själva, därvid varje allmänning skall deltaga
i förhållande till sin totalytvidd. Även plankommissionen skall bekostas av
allmänningarna på det sätt, att varje allmänning gäldar kostnaderna för
de arbeten, som kommissionen utför för dess räkning.

Enligt förslaget har domänstyrelsen eller skogsvårdsstyrelserna ej att
taga befattning med häradsallmänningarnas förvaltning i annan mån än
att hos dem anställda tjänstemän äga att till överstyrelsen anmäla missförhållanden
i allmänningarnas skogsskötsel.

Såsom motivering för det sålunda föreslagna förvaltningssystemet hava
förenämnda av allmänningsombuden utsedda kommitterade i omförmäkla
tryckta arbete »Sveriges häradsallmänningar» anfört, bland annat:

»Att statens och under de senare mansåldrarna skogsstyrelsens och domänstyrelsens
förmynderskap varit liäradsallmänningarna till gagn under
de svåra tider svenska jordbruket haft att genomgå, vilja kommitterade
visst icke bestrida. De under årens lopp vidtagna lattnaderna uti
förmynderskapet torde emellertid böra tolkas såsom ett utslag av statsmakternas
förvissning, att myndlingen i allt större utsträckning vunnit
mognad och erfarenhet för egen skötsel av egna angelägenheter. Kommitterade
äro övertygade örn, att myndlingens nn uppnadda mognad oc
erfarenhet medgiva en ytterligare begränsning av det statlig''a ionnynderskapet.
Betingelserna härför anse kommitterade ligga uti följande

omständigheter: . . .. ,

att allmänningsdelägarna äga att utan inskränkning disponera o\e
allmänningsjordens hela avkastning, av vilket slag den vara ma,
att allmänningsdelägarna vilja sköta sina allmänningar val samt
att allmänningsdelägarna utan statligt förmynderskap kunna gora

Den första satsen har åtminstone hittills varit obestridd. För alla, som
genom den fria rättshistoriska forskningen, lagstiftningen och rättspraxis
äro förvissade om häradenas fulla äganderätt till sina allmänningar, ar
den en självfallen sanning. Ej heller de,. som bestrida den fulla äganderätten.
hava veterligen någonsin angripit delägarnas ratt till hela avkastningen,
och även örn ett sådant angrepp skulle hava gjorts — allt kan
ju angripas — har det aldrig kunnat genomföras. Antingen haradena
innehava full eller begränsad äganderätt till silia allmänningar ar det
uppenbart, att de besitta en nyttjanderätt, som ar sa vidsträckt, att den
från varje annan synpunkt än juridisk är alldeles likvärdig med full
äganderätt. Från äganderättssynpunkt har kronan sålunda intet intresse
av allmänningarnas skötsel, då den aldrig kan påräkna andel i avkas
nänsen Att den eller kanske riktigare staten har samma intresse av
skogens goda vård å häradsallmänningarna som å landets andra i enskild
ägo varande skogar är uppenbart, For dessa liksom menigheter tillhöriga
skogar. såsom häradenas oell städernas, bär såsom bekant lagstiftats
i syfte att befrämja skogsbruket. Att därvid ett starkare ingrepp
uti den fria förfoganderätten gjorts beträffande det sistnämnda slaget
av skogar i det att, bland annat, hushållningsplaner tor dem skola upprättas
genom och fastställas av domänstyrelsen, kan icke anses vara be
tingat av en statens rätt till eller större rättighet över dem, utan av en
statens större skyldigdiet att övervaka, att menighelornas ekonomiska moa -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ligheter nu och framdeles rätt tillvaratagas. Kunna en grupp menigheter
eller ma sman för sådana, exempelvis allmänningsstyrelserna lämna be

stäilfudo^ttlSvllt°r SU1 Vilja10ch förmå8''a att själva på ett tillfredsställande
satt förvalta sina angelagenheter, i detta fall skogarna skulle

statens skyldigheter beträffande dem bortfalla eller inskränkas till belakandet
av att den givna säkerheten icke försämras. Givetvis skulle sta
ten härigenom besparas en del kostnader och dessutom skulle hågen att
pa egen hand bedriva ett gott skogsbruk på så sätt äggas, vilket SnUe
fran den enskilda skogsvårdens synpunkt hava stor betydelse.

Att allmannmgsdelagarna önska bedriva bästa möjliga skogsbruk å
sina allmänningar, torde icke böra betvivlas. Skulle så likväl varn fallet
kaa tvndet latt nedsIas Senom ett stort antal fakta. Så kan anföras att

större*? os Glader än ,skogSodIiag och »verkning nedlägga jämförelsevis
jone kostnader an kronoparkerna i samma landsdelar Detta kan möt

igen påstås vara en följd av de fastställda hushMlfingsplanernf Zen
whri verkställts pa grund av tvang från statens sida. så skulle aldrig allmänmngarna
i och för skogsodling inköpt stora områden kalmark Siälva

i0föAålkndrtni°vtS1h1dVllka tiU Tea!en omfatta nära 12,000 hektar eller
torbal lande. till j tvidden procentuellt mera än kronoparkernas vittna

cm ett stort intresse for allmänningarna. Den omständigheten, att torr aggnmgar

skett i betydligt större utsträckning än hushållningsplanerna

''ihhdpfT'' S,ir VtagaT’ ti;ansportleder och skogsarbetarelägenheter byggts
alldeles fnviihgt och på eget initiativ, att så gott som allt genom be
ståndsvardshuggningar uttaget virke genom förvaltningens försorg och
av fri vilja uppliuggits huvudsakligen för undvikande av skadegörelse å
kVtTSften?e tj?d samt att betydande andelar utav avkastningen fou de
rats för framtida markförvärv, allt detta vittnar örn delägarnas obe mt

vtferfv* V?a-tii1..%tt ^ SkÖta °Ch UtÖka bäradsallmlnrdngarna.
Ett ytterligare bevis harfor lämnar föreliggande utredning genom sitt

syftemål att skapa ett gott administrationssystem. Att delägarna vilja
5ta alJmannmgarna pa bästa sätt, är således ställt utom varje tvivel
och skulle någon delägare eller allmänningsstyrelse i detta hänseende
glömma sill plikt, så är det visserligen beklaglig! men av ringa betydelse

träda i''™”? kontrollorgan bora kunna organiseras på så sätt, att de
träda, i verksamhet, innan verklig skada uppstått.

hor att kunna sköta allmänningarna på ett gott sätt erfordras tvenne
saker, nämligen slint lekmannaförstånd och fackkunskap. Det förra är
tm ovei flod representerat bland allmänningsdelägarna och i styrelserna
Foi varvet av den senare arén kostnadsfråga. Få allmänningsdelägarna
sjalva anställa sina skogsförvaltare och bevakare samt likaledes siälva
bestämma deras avlöningsvillkor, kunna de i konkurrens med staten och

arnal lmvak?fedmtr''ie- t0rSka!''fa §lg baS.ta mö;iliga Personal, ty allmänningarna
hav a i detta hänseende genom sina möjligheter till mycket stor av

kastning en särdeles förmånlig ställning. Anställandet utav duglig
skogsförvaltare innebar givetvis en stor säkerhet för allmänningar^
goda vard och skötsel. Ytterligare sådan kan lämnas staten därigenom
att någon av Konungen eller statlig myndighet utsedd ämbetsman del-’
täger uti övervakandet av skogsbruket. Erhåller denne dessutom tillfalle
att gemensamt med någon på liknande sätt utsedd erkänt framstående
representant for skogsvetenskapen medverka vid upprättande?^
skogshusliallningsplanerna och uppstakandet av grundlinjerna för dem
torde ingen behova befara, att skogsbruket icke blir det bästa möjliga. ’

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Ti-a kronan sålunda icke har något äganderättsintresse av allmanning arnas

skötsel samt delägarna både vilja och kunna

samt lämna säkerhet för att sa sker, så synes staten som sagt icke

längre behöva belasta sig med ett vidsträcktare ^“^^allmännings''-vakandet av att denna säkerhet icke forsamras Att det
deläsarna skulle vara av största intresse att sjalva ia administrera a
männingarna är uppenbart, liksom ock att detta i . ordmn ekuUe tafrämjande
påverka den enskilda skogsvården uti de landsdelar, inom
ka allmänningar äro belägna.»

Kommitterade hava därjämte i berörda arbete framhållit att den omständigheten,
att enligt allmänningsombudens förslag det skulle tillkom
ma överstyrelsen att övervaka skogsvården å allmänningar^, natur ig
vis ej uteslöte, att staten för ändamålet anordnade den ytterligare ontroll
häröver, som från det allmännas synpunkt kunde vara pakallad.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava i det av dem avgivna betankandet
föreslagit, att häradsallmänningarna skulle vara underkastade
enahanda skogsvårdsbestämmelser som enskildes skogar samt sta under
skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, såvitt anginge tillämpningen av dessa bestämmelser.
De delegerade hava emellertid forutsatt, att förutom be
da bestämmelser särskilda föreskrifter skulle antagas att galla beträffande
skötseln av häradsallmänningarna, och i sådant avseende hänvisa
till de stadganden i detta ämne, som utarbetats av allmanningsombuden.

Även i de i ärendet avgivna yttrandena hava väsentligen olika meningar
gjort sig gällande i förevarande fråga.

I de yttranden, som avgivits över kommitténs och reservantens förslag,
har det förra förslaget i huvudsak tillstyrkts av länsstyrelserna och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Kronobergs och Västmanlands
län, landstinget i sistnämnda län, skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs och
Kalmar län samt över jägmästarna i Dalarnas och Smalands distrikt samt
Ber g slag sdistriktet. Länsstyrelsen i Västmanlands Ian har dock harvi
framhållit, att varje allmänningsstyrelse borde berättigas att utse en edamot
i vederbörande skogsvårdsstyrelse att deltaga i handläggningen av
frågor rörande allmänningen ävensom vara pliktig att under kontroll av
sakkunnig myndighet anställa en forstligt bildad person såsom biträde
vid allmänningens förvaltning. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i sistnämnda län har ansett, att skyldighet för allmänningsstyrelse
att anställa dylikt biträde borde föreligga beträffande allmanning, sorn
vore större än 500 hektar. Överjägmästaren i Dalarnas distrikt har tillstyrkt
förslaget allenast under villkor, att en särskild överstyrelse över
skogsvårdsstyrelserna inrättades eller ock den skogliga tackkunskapen
i dessa ökades. Liknande villkor hava uppställts jämväl av övriga två

Reservantens förslag bar i huvudsak förordats av lansstyrelserna i

Skogsvårds

styrelsernas

delegerad?

Yttranden

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Uppsala, Kristianstads, Älvsborgs och Örebro län, landstingets förvaltningsutskott.
i Kalmar läns södra del, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Uppsala län samt styrelsen för Långhundra häradsallmänning.

Övriga myndigheter, korporationer och sammanslutningar, som yttrat
sig över kommitténs och reservantens förslag, hava ej givit förslagen sin
tillslutning. Flertalet av dessa har tillstyrkt det av skogsvårdsstyrelsernas
delegerade framlagda förslaget, vilket tillstyrkande dock ej särskilt
hänfört sig till förslagets bestämmelser örn häradsallmänningar utan avsett
förslaget i dess helhet. Länsstyrelsen i Kalmar län och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i länets södra del hava föreslagit, att häradsallmänningar,
som vore belägna inom närliggande områden, själva
skulle få förena sig örn gemensam överförvaltning och anställa fackligt
utbildade tjänstemän men att allmänningar, som ej på dylikt sätt anordnade
gemensam förvaltning, skulle sortera under skogsvårdsstyrelserna.
Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län samt styrelserna för Sollentuna och
Åkers häradsallmänningar hava uttalat sig för bibehållande av nu gällande
bestämmelser oförändrade. Vad angår de av domänstyrelsen, kammarkollegium,
Sveriges häradsallmänningsförbund och Sveriges skogsägareförbund
avgivna yttranden torde jag få redogöra för dessa i det
följande.

Från de myndigheters sida, som sålunda ej anslutit sig till kommitténs
och reservantens förslag, har såsom skäl härför huvudsakligen anförts,
bland annat, att det vore olämpligt, att skogsvårdsstyrelserna betungades
med uppsiktsskyldighet över häradsallmänningarna. Med sin nuvarande
organisation skulle skogsvårdsstyrelserna ej räcka till för det ökade verksamhetsfält,
som enligt kommitténs och reservantens förslag skulle tillkomma
dem, och skulle i alla händelser denna ökning i deras arbete vara
till skada för deras egentliga uppgift.

I de yttranden, som avgivits över allmänningsombudens förslag, Ilar
detta i huvudsak tillstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Skaraborgs och Örebro
län, skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län samt fem jägmästare. Två av
lansstyrelserna hava dock förordat vissa ändringar i förslaget, delvis av
djupgående natur. Länsstyrelsen i Östergötlands län har sålunda hävdat,
att plankommissionen vore överflödig samt att för varje län en tremannanämnd
borde inrättas med uppgift att ombesörja vissa av de åligganden,
som enligt förslaget skulle åvila överstyrelsen, varigenom arbetet inom
denna kunde bliva mera tillfredsställande. Länsstyrelsen i Örebro län
har förordat bibehållandet av nuvarande bestämmelser örn länsstyrelsernas
befattning med avseende å allmänningsstyrelsernas tillsättande och
dem åliggande redovisningsskyldighet ävensom upptagande i förslaget av
närmare föreskrifter om redovisnings avgivande och sättet för verkställande
av revision m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Flertalet övriga myndigheter, som hörts över allmänningsombudens
förslag, har avstyrkt detsamma. Denna ståndpunkt har sålunda intagits
av länsstyrelsen i Kopparbergs län, samtliga över förslaget hörda
Överjägmästare samt femton jägmästare. Från dessa myndigheters sida
har framhållits, att ett genomförande av förslaget skulle medföra, att
kostnaderna för allmänningarnas förvaltning ökades utan att en bättre
skogsskötsel å dessa åstadkommes. Därjämte har anmärkts, att överstyrelsen
enligt förslaget ej erhållit en tillräckligt opartisk sammansättning
samt att föredraganden i denna ej skulle medhinna all den inspektion,
som av honom borde utövas. Härtill komrne. att förslaget förbisåge de
mindre allmänningarnas intressen.

Domänstyrelsen har anfört, att häradsallmänningarna med hänsyn till
den organisation, som redan funnes för större delen av desamma, enligt
styrelsens åsikt kunde givas ett ganska stort mått av självstyrelse i huvudsaklig
anslutning till det av allmänningsombuden framlagda förslaget
under villkor, att i en blivande förordning angående dessa skogar
vissa grunder angåves, varpå hushållningen med desamma skulle baseras,
samt att det allmännas intressen kunde utöva verkligt inflytande på förvaltningen.
Den plankommission, som enligt allmänningsombudens förslag
skulle övervaka och leda upprättandet av hushållningsplanerna samt
granska och fastställa desamma, syntes emellertid överflödig, och torde
detta uppdrag lämpligen kunna överflyttas på en överstyrelse, bestående
av tre ledamöter, av vilka en skulle utses av Kungl. Majit och tjänstgöra
såsom ordförande, en av domänstyrelsen och en av allmänningsstyrelserna.
Hos överstyrelsen borde finnas anställd en skogligt bildad sekreterare.
Överstyrelsen borde avlönas av allmänningarna, som också borde bestrida
alla med upprätthållande av styrelsens verksamhet förenade kostnader.
_ Beträffande kommitténs förslag örn överflyttande a skogsvårds styrelserna

av befogenheten att fastställa hushållningsplaner för häradsallmänningarna
har domänstyrelsen framhållit, att skogs var dsstyrelserna
icke vore utrustade med tillräcklig fackkunskap för att rätt kunna
utöva sagda befogenhet, Skogsvårdsstyrelserna kunde härvid stallas inför
spörsmål av så vittgående art, att det icke vore möjligt att utan in
gående sakkunskap kunna avgöra desamma.

Kammarkollegium har förordat bibehållande av de nuvarande bestämmelserna
angående häradsallmänningarnas iörvaltning. Kollegium har
därvid beträffande kommitténs förslag framhållit, att kollegium ej kände
sig övertygat örn giltigheten av det skäl, som föranlett kommittén att påyrka
skogsstatens definitiva skiljande från befattningen med häradsallmänningarnas
förvaltning, eller att delägarnas intresse för häradsallmänningarna
härigenom skulle bibehållas. Till stöd för detta påstående har
kollegium åberopat, att delägarna i de allmänningar, som stöde under
skogsstatens vård och förvaltning, visat större intresse för allmänningarnas
utvidgande genom markinköp än delägarna i övriga allmänningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Kollegium Ilar därjämte framhållit, att de uppgifter, som enligt kommitténs
förslag skulle tillkomma skogsvårdsstyrelserna, skulle falla alldeles
utom ramen för den betydelsefulla verksamhet, varåt dessa styrelser hitintills
författningsenligt haft att ägna sig, samt att de goda resultaten
av denna verksamhet måhända i väsentlig mån kunnat tillskrivas just
dess begränsning. Kollegium har slutligen gent emot allmänningsombudens
förslag anmärkt, att den förvaltningsapparat, som i detta förslagförordats,
måste anses i hög grad överorganiserad.

Sveriges häradsallmänning sförbund och Sveriges skogsägareförbund
hava förordat allmänningsombudens förslag. Häradsallmänningsförbundet,
som upptagit kommitténs och reservantens förslag till närmare
granskning, har härvid till en början ifrågasatt lämpligheten därav, att,
pä sätt reservantens förslag åsyftade, ingående bestämmelser meddelades
i lagen angående allmänningarnas administrationssystem och sålunda det
befogenhetsområde, som tillmättes reglementena, gjordes mycket knappt.
Förbundet ansåge för sin del, att en blivande lag endast borde innehålla
grundläggande stadganden, varemot detaljföreskrifterna borde överläm
nas åt reglementena. Härigenom bleve det i högre grad än eljest möjligt
att »laga efter lägligheten». Förbundet har vidare uttalat tvekan,
huruvida skogsvårdsstyrelserna kunde anses skickade och lämpliga att
fullgöra de åligganden, som enligt kommitténs oell reservantens förslag
skulle åvila dem, och särskilt huruvida dessa styrelser och deras förstuga
biträden, länsjägmästarna, besutte den speciella kunskap och erfarenhet,
som erfordrades för granskandet och fastställandet av husliållningsplaner.
Häradsallmänningsförbundet har i detta avseende erinrat, att det i fråga
örn statens skogar befunnits nödvändigt att för handhavandet av nyssangivna
uppgifter utbilda särskilda organ, samt uttalat farhågor för att
skogsvårdsstyrelserna skulle komma att dragas bort från sitt egentliga
och för landet mera betydelsefulla arbetsområde, örn de erhölle en så omfattande
arbetsuppgift beträffande häradsallmänningarna, som kommittén
och reservanten föreslagit. Förbundet har till stöd härför påpekat,
att häradsallmänningarna ej allenast omfattade tämligen stora ytvidder
utan även vore mycket virkesrika och värdefulla samt att skogsbruket
å dem särskilt under de senaste åren gjort betydande framsteg, vilket allt
medverkade till att skogsvårdsstyrelsernas arbete å dem skulle bliva garn
ska omfattande. Slutligen har förbundet i sitt yttrande understrukit vikten
därav, att allmänningsstyrelserna, därest förvaltningen av häradsallmänningarna
generellt uppdroges åt dem, underkastades skyldighet att
till sitt biträde anställa skogsförvaltare med högre skoglig utbildning.
Till belysning härav har förbundet anfört, bland annat:

Att skogsförvaltare borde finnas syntes förbundet självfallet. Hushållningsplanen
såsom sådan vore ett dött ting, som finge liv och betydelse,
först när det funnes någon, som utförde dess bestämmelser. Att
såsom kommittén och delvis också reservanten uppdraga detta åt allmänningsstyrelserna
torde vara att ställa för stora anspråk på dem. Styrelserna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

vöre visserligen mycket lämpliga för att angiva de ekonomiska liktlinjerna
för hushållningen, övervaka dess utförande samt behandla och avgöra
större administrativa och skogliga frågor, men man kunde knappast
förvänta, att de i detalj skulle kunna ombesörja skogsskötseln. Man
måste erinra sig, att deras medlemmar ofta bodde långt från allmänningen,
att de vanligen vore i allmänna värv mycket anlitade personer och
att de i regel hade egen stor verksamhet. Det vore ej heller alltid säkert,
att allmänningsstyrelsen uti sin krets hade i skogshushållningens detaljer
fullt erfarne män. Ganska många åtgärder inom skogsskötseln vore
dessutom av den art, att de ej kunde uppdragas åt skogvaktarna utan å
marken lämnade noggranna anvisningar av personer med högre fackutbildning.
Detta vore exempelvis fallet med föryngringshuggningar, ljushuggningar,
planläggning av avdikningsföretag och vägbyggnader. Den
högre fackutbildningen vore ännu mer behövlig för att kunna se och påvisa
bristfälligheter i hushållningsplanerna samt få dem rättade. A alla
de större allmänningarna kunde en verkligt god skogsskötsel förväntas
endast örn det funnes skogsförvaltare, vilka ägnade hela eller nästan hela
sin arbetskraft och tid åt dem. Framför allt för dem, men även för
övriga allmänningar syntes det därför nödvändigt, att lagen innehölle
bestämmelser örn skyldighet att anställa skogsförvaltare.

På min anmodan har domänstyrelsen i skrivelse den 15 januari 1931
avgivit yttrande, huruvida och i vad mån en sådan ändring i förvalt- staring i
ningssättet beträffande häradsallmänningarna, som av kommittén föreslagits,
möjliggjorde inskränkning i behovet av tjänstemän vid domän- ^er v^ ett
verket eller eljest kunde antagas föranleda besparing i verkets drifts kostnader.

delägarna av

I berörda skrivelse har domänstyrelsen — efter erinran, att häradsall- häradsaOmttormänningar
förekomme i Stockholm—Gävle, Bergslags, Östra, Västra, förvaltning.
Smålands och Södra överjägmästaredistrikten — framhållit, att, därest
den förvaltning av vissa häradsallmänningar, som nu handhades
av skogsstaten, komma att upphöra, indragning skulle kunna ske dels
av Norra Roslags s. k. revirdel i Stockholm—Gävle distrikt dels ock
av ett revir inom vart och ett av Bergslags- och Östra distrikten men
att i samband med dessa indragningar inom vart och ett av Stockholm—

Gävle och Bergslagsdistrikten en ny extra assistent under sex av årets
månader borde förordnas. Den ifrågasatta indragningen av revir inom
Bergslags- och Östra distrikten syntes böra ifrågakomma först i samband
med inträffande avgång av revirförvaltare inom sagda distrikt, i vilket
avseende finge framhållas, att pensionsålder uppnåddes beträffande
Bergslagsdistriktet av en jägmästare under vart och ett av åren 1931—

1934 samt beträffande Östra distriktet av en jägmästare under år 1935 och
av tre jägmästare under år 1936. Den besparing i domänverkets driftskostnader,
som skulle föranledas av ifrågavarande reglering av revir,
torde kunna för är beräknas till 31,582 kronor.

Domänstyrelsen har till närmare upplysning örn de grunder, enligt vilka
sagda beräkning verkställts, i skrivelsen lämnat en specifikation över

Departements chefen.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

beräkningen, upptagande de särskilda befattningar, som vid genomförande
av ifrågavarande förvaltningsändring kunde indragas, samt de därmed
förenade löneförmåner. Specifikationen är av följande lydelse:

Stockholm—Gävle distrikt.

1 biträdande jägmästare:
lön enligt C lil, extra stat ..

dyrtidstillägg (15 procent)......

tjänstelokal och expenser ......

varifrån avgå

1 assistent under 6 månader:

lön enligt C III, extra .......

dyrtidstillägg (15 procent)..

kr. 7,188
» 1,080
» 2,500 io,768

kr. 2,142

—------jfåj: 2,463 kronor 8,305

Bergslagsdistriktet.

1 jägmästare:

lön enligt C 24 .....................

dyrtidstillägg (15 procent)......

tjänstelokal och expenser
varifrån avgå

1 assistent under 6 månader:
lön enligt C III, extra
dyrtidstillägg (15 procent)...

Östra distriktet.

1 jägmästare:

lön enligt C 24...................................................

dyrtidstillägg (15 procent)................................

tjänstelokal och expenser ..............................

I skrivelsen har domänstyrelsen därjämte framhållit, att, då, å ena sidan,
domänfonden vidkändes kostnad i form av rese- och traktamentsersättning
för skogsstatspersonals bestyr med häradsallmänningarna, under det,
å andra sidan, samma fond tillgodofördes den statsverket tillkommande
ersättning för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder å häradsallmänning,
resekostnadsersättningar och traktamenten för domänverkets personal
kunde uteslutas vid ifrågavarande beräkning samt att den ifrågasatta
åtgärden givetvis skulle komma att medföra någon minskning av
förvaltningsarbetet såväl inom domänstyrelsen som hos vederbörande
Överjägmästare.

kr. 8,580
» 1,290

» 3,000 » 12,870

Summa kronor 31,582.

kr. 8,580
» 1,290

» 3,000 12,870

kr. 2,142
» 321 2,463

10.407

De reformer beträffande häradsallmänningarnas förvaltningssystem,
som i förenämnda förslag och yttranden ifrågasatts, avse dels spörsmålen,
huru förvaltningen av de särskilda allmänningar na bör handhavas och
organiseras, dels sättet för utövande av tillsyn å sagda förvaltning, där -

Kungl. Majda proposition Nr 10.

under inbegripet granskning och fastställande av hushållningsplaner för
dessa skogar, dels ock frågan om anordnande av gemensam förvaltning
för två eller flera liäradsallmänningar.

Vad först angår sättet för handhavande av häradsallmännings förvalt- ^jäamet^för
ning må erinras, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet, enligt vilka ^ häradsaiiförvaltningen
principiellt skall handhavas av skogsstaten men under vis- manning försa
villkor må övertagas av delägarna, först upptogos i 1866 års skogsord- saltning,
ning såsom uttryck för den då rådande uppfattningen, att delägarna borde
vara berättigade att, örn de så önskade, själva ombesörja allmänningens
förvaltning. Såsom förut framhållits, äro ock de villköl, varunder
förvaltningen må övertagas av delägarna, av sådant innehåll, att det i
verkligheten beror på delägarnas egen vilja, huruvida sådant övertagande
skall äga rum. Ifrågavarande bestämmelser torde hava varit ändamålsenliga
vid tiden för tillkomsten av 1866 års skogsordning, då delägarnas
intresse för bedrivandet av en rationell skogshushållning å allmänningarna
ännu mångenstädes var ringa och insikten örn de härför lämpliga
metoderna var mycket begränsad. I samband med den betydande utveckling,
som skogsbruket undergått sedan mitten av 1800-talet, hava
emellertid förhållandena i berörda hänseenden avsevärt förändrats, och
numera torde ej med fog kunna göras gällande, att en god skötsel av
häradsallmänningarna förutsätter, att dessa helt eller delvis förvaltas
av skogsstaten. Riktigheten härav bekräftas av det sätt, varpå skogshushållningen
handhaves å de allmänningar, vilka redan stå under delägarnas
förvaltning. Enligt den utredning härom, som lämnats i förenämnda
arbete »Sveriges liäradsallmänningar», är skötseln av nyssnämnda
allmänningar i stort sett lika god som den, vilken kommer de av skogsstaten
förvaltade allmänningarna till del. I detta sammanhang må även
framhållas, att enligt uppgifter, som jag under år 1930 låtit infordra från
samtliga allmänningsstyrelser, styrelserna för ej mindre än 25 under delägarnas
förvaltning stående allmänningar till sitt biträde anställt personer
med högre skoglig utbildning.

Av det anförda torde framgå, att för tillgodoseende av kravet på en
god skogshushållning å allmänningarna ett bibehållande av skogsstatens
nuvarande förvaltningsbefogenhet i fråga örn dem ej är påkallat.

Däremot måste ett upphörande av denna befogenhet anses önskvärt med
hänsyn till vikten att befordra vederbörande delägares intresse för dessa
skogar och deras rationella skötsel. Det torde nämligen vara obestridligt,
att ett dylikt intresse lättare skapas, örn delägarna själva ombesörja förvaltningen,
än i motsatt fall. I detta sammanhang må omnämnas, att
under åren 1913—1930 för utvidgning av de under delägarnas egen förvaltning
stående allmänningarna inköpts en markareal av 4,154.38 hektar
för en köpesumma av 1,489,104 kronor, under det motsvarande inköp beträffande
de av skogsstaten förvaltade allmänningarna under samma tid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

omfattat en areal av 3,991.41 hektar och avsett en köpesumma av
771,325 kronor. Även må erinras örn det livliga intresse för övertagande
av allmänningarnas förvaltning, som delägarna visat under de senaste
decennierna och som haft till resultat, att vid utgången av 1929 allenast
20 allmänningar med en areal av sammanlagt 29,195 hektar kvarstodo under
skogsstatens förvaltning. Slutligen må framhållas, att tillämpandet
av en god skogsvård å allmänningarna torde vara ägnat att i högre grad
stimulera delägarnas intresse för främjande av skogsbruket å deras egna
fastigheter, örn sagda vård utgör resultatet av delägarnas förvaltning,
än örn den är en följd av vederbörande skogsstatstjänstemäns arbete.

Ett generellt överflyttande å delägarna av häradsallmänningarnas förvaltning
är även påkallat från statsfinansiella och skogsadministrativa
synpunkter. Med den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit till
frågan örn äganderätten till häradsallmänningarna och sättet för användande
av dessas avkastning, kan det nämligen ej anses ligga i statens intresse,
att dess organ betungas nied uppgiften att handhava förvaltningen
av hithörande skogar. Det torde här böra erinras, att den gottgörelse, som
för närvarande utgår till statsverket för skogsstatens förvaltning av vissa
häradsallmänningar, avser allenast att täcka utgifterna för de förrättningar,
^ som. vederbörande jägmästare verkställa å dessa skogar, vadan
ersättning ej gäldas för den tidsförlust och det besvär, som skogsstatstjanstemännen
åsamkas i och för förvaltningen. Statsverket tillskyndas
sålunda årligen en ej obetydlig kostnad till följd av skogsstatens ifrågavarande
förvaltning. Beträffande storleken av denna kostnad tillåter jag
mig hänvisa till förenämnda av domänstyrelsen verkställda utredning
rörande den besparing, som skulle uppstå för domänfonden genom delägarnas
övertagande av samtliga häradsallmänningars förvaltning och
vilken besparing av domänstyrelsen beräknats till cirka 31,500 kronor för
år. Tydligt är, att statsverkets berörda kostnad måste antagas uppgå till
minst sistnämnda belopp. Därest, såsom domänstyrelsen vid upprepade
tillfällen föreslagit, vederbörande allmänningsdelägare ålades att till
fullo ersätta sagda tjänstemäns arbete å de av dem förvaltade häradsallmänningarna,
skulle detta sannolikt få till följd, att flertalet dylika allmänningar
övertoges av delägarna.

På grund av vad sålunda anförts har jag i likhet med kommittén, reservanten
och allmänningsombuden samt flertalet av de i ärendet hörda
myndigheterna funnit mig böra föreslå, att förvaltningen av häradsallmänningarna
generellt uppdrages åt delägarna och utövas genom av dem
valda allmänningsstyrelser.

Beträffande sättet för utseende av allmänningsstyrelse och den befogenhet,
som skall tillkomma sådan styrelse i förhållande till delägarna,
har jag, jämväl i överensstämmelse med kommitténs, reservantens och
allmänningsombudens förslag, ansett nu gällande bestämmelser böra i huvudsak
bibehållas. Den nuvarande regeln, att allmänningsstyrelse skall

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

väljas genom sockenombud å tid och ort, som utsattes och kungöres av
länsstyrelsen, torde dock böra ändras, på sätt jag i det följande skall närmare
angiva. Därjämte har jag i likhet med reservanten funnit önskvärt,
att gränsen mellan allmänningsstyrelsens och delägarnas beslutanderätt,
i den mån så lämpligen kan ske, uppdrages i själva lagen och att
alltså allmänningsreglementet ej härutinnan erhåller en så avgörande
betydelse som nu är fallet. Enligt det inom departementet utarbetade
förslaget skall sålunda allmänningsstyrelsen utöva delägarnas beslutanderätt
i alla frågor, i vilka denna rätt ej genom lag eller för allmänningen
gällande reglemente förbehållits delägarna. Såsom frågor, i vilka beslutanderätten
principiellt skall tillkomma delägarna, hava i förslaget
angivits, bland andra, inköp av mark för allmännings utvidgning, ansökning
örn införlivning av mark med allmänning i vissa fall, uppgörande
av reglemente samt vissa spörsmål örn användande eller fonder ing av
allmänningens avkastning ävensom huruvida utdelning av sådan avkastning
skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar. Beträffande
vissa av dessa frågor har i förslaget beslutanderätten förbehållits
delägarna, allenast under förutsättning att reglementet ej innehåller annan
bestämmelse.

Såsom jag förut omnämnt, hava styrelserna för det övervägande flertalet
av de under delägarnas förvaltning stående allmänningarna anställt
personer med högre skoglig utbildning såsom biträden vid allmänningarnas
förvaltning. Med högre skoglig utbildning förstås här avgångsexamen
från skogsinstitutet eliel* skogshögskolan eller därmed jämförlig
utbildning. För tryggande av en fullt rationell vård av allmänningarna,
därest förvaltningen av dessa generellt övertages av delägarna,
torde ock vara erforderligt, att, på sätt allmänningsombuden föreslagit
och häradsallmänningsförbundet i sitt yttrande närmare motiverat,
allmänningsstyrelserna underkastas skyldighet att anställa dylika biträden.
En bestämmelse i detta syfte har därför upptagits i departementsförslaget.
Beträffande frågan, huruvida person med högre skoglig utbildning
må anställas såsom biträde i förevarande avseende hos två eller flera allmänningsstyrelser,
har jag i likhet med allmänningsombuden funnit hinder
därför ej böra möta, under förutsättning att garantier beredas för att
biträdets verksamhetsområde ej bestämmes större än att biträdet på ett
tillfredsställande sätt kan fullgöra sina åligganden. Den form, vari enligt
ombudens förslag dylika garantier skola vinnas, har jag dock ej funnit
ändamålsenlig utan ansett, att berörda syfte lämpligen bör tillgodoses
på det sätt, att för varje allmänning bestämmelser meddelas, huruvida och
i vad mån sådant biträde åt allmänningsstyrelsen, som här avses, må
med sin befattning förena annan tjänst eller anställning. Dylika bestämmelser
synas lämpligen böra upptagas i de särskilda allmänningarnas reglementen,
och torde dessa i regel böra åsyfta, att biträde, varom nu är

b) Organisationen
av för
vattningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

fråga, ej må innehava annan tjänst eller anställning, nied mindre skogsvårdsstyreisen
därtill lämnar tillstånd.

Av den i det föregående uttalade uppfattningen, att varje häradsallmännings
delägare böra anses utgöra ett särskilt rättssubjekt, vilket är
innehavare av äganderätten till allmänningen, torde följa, att detta rättssubjekt
bör med hänsyn till allmänningens förvaltning organiseras i anslutning
till de bestämmelser, som i allmänhet gälla angående kollektiva
juridiska personer. Vad kommittéreservanten härutinnan föreslagit har
jag förty funnit välgrundat och i huvudsak böra följas i den nya lagstiftningen.
Jag har dock ej ansett tillräckliga skäl föreligga att, såsom reservanten
föreslagit, tillerkänna Kungl. Majit befogenhet att förordna örn
sättet för utseende av en ledamot i allmänningsstyrelse. Jämväl i övrigt
avviker departementsförslaget beträffande delägaresamfällighetens organisation
i vissa avseenden från reservantens förslag, såsom jag i det följande
skall närmare angiva.

I samband med genomförande av den nu ifrågasatta organisationen
torde den befattning med kungörande av ordinarie allmänningsstämmor
och emottagande och framläggande av redovisningar för häradsallmänningarnas
förvaltning, som för närvarande tillkommer länsstyrelserna,
böra upphöra.

En förutsättning för delägarnas organiserande på nyss angivna sätt
är, att dessa ålägges att för varje häradsallmänning uppgöra reglemente,
inrymmande föreskrifter rörande sådana organisationsfrågor, som äro
av natur att böra regleras olika för skilda allmänningar. I 40 § av departementsförslaget
har upptagits en förteckning å dylika frågor, varav
framgår, att enligt förslaget reglementet är avsett att erhålla väsentligen
samma betydelse för delägaresamfälligheten som bolagsordningen för aktiebolaget.
Med hänsyn till vikten, att reglementena gives en avfattning,
som i möjligaste mån tryggar en rationell förvaltning av allmänningarna,
och att reglementena tillika upprättas efter i viss mån enhetliga
grunder, har jag ansett, att uppgiften att fastställa dessa bör överflyttas
från länsstyrelserna till Kungl. Majit.

I departementsförslaget regleras allenast förvaltningen av häradsallmänningarna
jämte vad därifrån härflyter. Jag har sålunda ej funnit behövligt
att, såsom reservanten föreslagit, meddela särskilda föreskrifter
rörande förvaltningen av andra delägarnas tillgångar än de nyss angivna.
Jag vill härvid påpeka, att enligt departementets förslag under
häradsallmännings avkastning inbegripes jämväl sådan fast och lös egendom,
som förvärvats för medel, vilka äro att hänföra till dylik avkastning.
Tillgångar, som ej äro häradsallmänning och ej heller härflutit
från sådan allmänning, torde i mycket ringa omfattning finnas i delägarnas
ägo. Enligt uppgifter, som infordrats från allmänningsstyrelserna,
finnas för närvarande dylika tillgångar allenast hos delägarna

Kungl. Marits proposition Nr 10.

i ett fåtal allmänningar, och utgöras dessa tillgångar av vissa fastigheter,
som delägarna erhållit i gåva eller inköpt för av delägarna
sammanskjtitna eller till dem skänkta medel. Berörda fastigheter
förvaltas för närvarande av vederbörande allmänningsstyrelser enligt
väsentligen samma grunder som respektive allmänningars avkastning
och därför inköpt egendom. Behov av särskilda lagföreskrifter, som närmare
reglera denna förvaltning, torde ej föreligga. Det hör härvid jämväl
uppmärksammas, att enligt departementsförslaget vederbörande delägare
berättigas att söka införlivning av ifrågavarande fastigheter med
respektive allmänningar samt att, örn sådan ansökning beviljas, förslagets
regler örn häradsallmännings förvaltning bliva direkt tillämpliga å
nämnda fastigheter. Vad angår den eventualitet, att egendom efter
den nya lagens ikraftträdande skulle tillfalla allmänningsdelägare genom
gåva eller annat benefikt fäng, har i förslaget detta fall uppmärksammats
så vitt angår fast egendom. Såsom i det följande skall närmare
angivas, förutsätter förslaget, att delägarna i detta fall äro pliktiga att
låta införliva fastigheten med allmänningen och sålunda inordna denna
under den föreslagna lagen. Skulle fånget åter avse lös egendom, torde
med avseende å förvaltningen av sådan egendom behov av legal reglering
lika litet föreligga som i fråga om förenämnda redan skedda benefika
förvärv.

Beträffande härefter sättet för utövande av tillsyn å häradsallmänningarnas
förvaltning hava, såsom av den föregående redogörelsen framgått,
i de avgivna förslagen och yttrandena väsentligt olika meningar framförts.
Enligt kommitténs och reservantens förslag skulle denna tillsyn
uppdragas åt skogsvårdsstyrelserna, enligt allmänningsombudens förslag
åt en överstyrelse och en plankommission och enligt domänstyrelsens förslag
allenast åt en överstyrelse. Därjämte har av kammarkollegium samt
vissa andra i ärendet hörda myndigheter gjorts gällande, att tillsynen
fortfarande borde utövas av domänstyrelsen och densamma underlydande
personal.

Vid bedömandet av denna fråga torde såsom ledande grundsats böra
uppställas, att tillsynen skall utövas av ett organ, som kan anses representera
det allmänna skogsvårdsintresset och tillika är underkastat ansvar
såsom offentlig myndighet för tillsynens handhavande. På grund
av liäradsallmänningarnas stora skogliga betydelse synes det nämligen
uppenbart, att dessa skogar, som för närvarande stå under skogsstatens
uppsikt och kontroll och i många fall även under dess förvaltning, ej böra
helt befrias från tillsyn från det allmännas sida.

Vidare torde härvid böra fasthållas, att uppgiften att granska och fastställa
hushållningsplaner för allmänningarna samt åliggandet att öva
tillsyn å efterlevnaden av planerna ej bör uppdragas åt helt skilda organ.
En dylik uppdelning synes nämligen ägnad att minska intresset

Bihang till riksdagens protokoll lini‘2. 1 saini, lil haft. (Nr 10.)

c) Sättet för
utövande av
tillsyn å förvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

för uppgifternas behöriga fullgörande oell innebära risk för konflikter
mellan vederbörande organ.

Med nu angivna uppfattning bär jag ej kunnat biträda allmänningsombudens
förslag i förevarande avseende. Särskilt Ilar jag funnit betänkligheter
möta mot detta förslag av den grund, att de av ombuden föreslagna
organen för tillsynens utövande, överstyrelsen och plankommissionen,
med hänsyn till det sätt, varpå dessa skulle utses, till övervägande
del måste anses såsom delägarnas representanter.

Beträffande yrkandena, att ifrågavarande tillsyn fortfarande skulle utövas
av domänverket, finner jag av förut angiven orsak det vara önskvärt,
att domänverket befrias från all befattning med dessa skogar. I
likhet med kommittén och reservanten samt flera i ärendet hörda myndigheter
har ock domänstyrelsen själv uttalat sig för tillsynens överflyttande
å annan myndighet. Vid nu angivna förhållanden synes ett bibehållande
av denna hos domänverket ej böra ifrågasättas.

_ Det återstår då att undersöka, huruvida en särskild myndighet bör
tillskapas för utövande av kontroll å häradsallmänningarnas förvaltning
eller örn denna uppgift lämpligen kan anförtros åt de organ, som redan
handhava uppsikten över enskildas och med dem likställda skogar, nämligen
skogsvårdssty reiser na.

Härvid torde till en början böra uppmärksammas, att, då häradsallmänningarnas
antal enligt kommitténs betänkande uppgår till 55 och dessa
ligga spridda i tio län samt en effektiv tillsyn å allmänningarnas förvaltning
torde förutsätta, att varje allmänning i regel underkastas besiktning
varje år, en central myndighet i och för sig är mindre lämpad
att utöva en dylik tillsyn.

De tvivel, som uttalats beträffande skogsvårdsstyrelsernas lämplighet
i förevarande avseende, hava i första rummet grundats därå, att styrelserna
genom tillsynens övertagande skulle erhålla en allt för stor arbetsbörda
samt därjämte dragas bort från sitt egentliga och mera betydelsefulla
verksamhetsfält. Jag tillåter mig med anledning härav erinra, att
ifrågavarande tillsyn huvudsakligen skulle omfatta dels granskning och
fastställande av hushållningsplaner för allmänningarna och dels övervakande
av planernas efterlevnad. Vad den förra uppgiften angår är att märka,
att den genomsnittliga giltighetstiden för en hushållningsplan, varom
nu är fråga, torde kunna beräknas till minst tio år samt att inom de särskilda
skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområden följande antal häradsallmänningar
finnas: i Östergötlands län 13, i Uppsala län 10, i Södermanlands
län 8, i ett vart av Örebro och Västmanlands län 6, i ett vart
av Stockholms och Skaraborgs län 4, i Älvsborgs län 2 och i ett vart av
Jönköpings och Kalmar län 1. Med undantag för skogsvårdsstyrelsen i
Östergötlands län skulle sålunda ingen skogsvårdsstyrelse i medeltal komma
att årligen granska och fastställa mer än en hushållningsplan av ifrågavarande
slag. Beträffande Östergötlands län må erinras, att vissa av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

de där belägna häradsallmänningarna äro relativt små, vadan fastställande
av hushållningsplaner för dessa ej kommer att kräva något mera omfattande
arbete. Med hänsyn härtill och då, såsom jag i det följande skall
närmare angiva, skogsvårdsstyrelse vid prövning av här avsedda frågor
städse skall hava tillgång till ett av sakkunnig person upprättat förslag
till hushållningsplan, torde ej med fog kunna påstås, att ett överflyttande
å skogsvårdsstyrelserna av de göromål, varom nu är fråga, kommer att
för dem medföra en allt för stor ökning i deras arbetsbörda. Det bör
även uppmärksammas, att uppgiften att granska och fastställa hushållningsplaner
ej kan anses i väsentlig grad skilja sig från de skogsvårdsstyrelserna
nu tillkommande arbetsuppgifter, vadan sagda överflyttning
ej heller kommer att medföra någon skadlig splittring i styrelsernas verksamhet.
Beträffande skyldigheten att övervaka hushållningsplanernas
efterlevnad kommer fullgörandet härav att i första rummet åvila skogsvårdsstyrelsernas
förstuga biträden och allenast i ringa grad taga styrelsernas
egen tid i anspråk. För skogsvårdsstyrelserna i de län, där de flesta
häradsallmänningarna äro belägna, kommer måhända övertagandet av
sagda skyldighet att nödvändiggöra anställandet av ytterligare förstuga
biträden, men synes denna omständighet i och för sig ej kunna
åberopas såsom skäl mot ifrågavarande överflyttning. Kostnaderna för dessa
biträdens anställande liksom för liandhavandet av ifrågavarande tillsyn
i övrigt torde till fullo täckas av de skogsvårdsavgifter, som författningsenligt
skola erläggas för å häradsallmänningarna avverkat virke och vilka
avgifter vid genomförande av det nu föreslagna förvaltningssystemet för
dessa allmänningar torde böra bibehållas.

Beträffande förslagen örn ifrågavarande tillsyns överflyttande å skogsvårdsstyrelserna
har vidare invänts, att dessa ej kunde anses besitta tillräcklig
kompetens för uppgiften att granska och fastställa hushållningsplaner,
därvid särskilt framhållits, att det beträffande statens skogar ansetts
nödigt att för denna verksamhet utbilda särskilda organ.

Jag torde med avseende å denna invändning få erinra, att i det förslag
till lag angående vård av kommun- m. fl. skogar, som genom proposition
nr 157 förelädes 1923 års riksdag, skogsvårdsstyrelserna beträffande dessa
skogar tillagts en funktion, motsvarande den nyss angivna, samt att i motiveringen
till berörda förslag föredragande departementschefen uttryckligen
hävdade, att skogsvårdsstyrelserna syntes besitta tillräcklig kompetens
härför. Till närmare utveckling av denna mening framhöll departementschefen
i motiveringen till det vid samma riksdag genom proposition
nr 160 framlagda förslaget till förordning angående skogsvårdsstyrelser,
att den närmaste granskningen av uppgjorda planförslag tillkomme vederbörande
skogsvårdsstyrelses fackutbildade tjänsteman samt att styrelsens
egna ledamöter vore för sin uppgift intresserade män, som genom
flera liknande frågors behandling förvärvat en icke ringa erfarenhet örn
även rent skogstekniska spörsmål. Därjämte åberopades, att i berörda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

lagförslag ytterligare säkerhet för en sakkunnig prövning av hithörande
frågor beretts vederbörande skogsägare därigenom, att dessa medgivits
rätt att hos domänstyrelsen överklaga skogsvårdsstyrelses beslut i samma
frågor.

Jag finner mig i stort sett kunna biträda den av departementschefen år
1923 sålunda hävdade uppfattning. Med hänsyn till liäradsallmänningarnas
stora skogliga betydelse synes det dock befogat, att särskilda krav på
sakkunskap i förevarande avseende ställas på de myndigheter, som beklädas
med befogenhet att granska och fastställa hushållningsplaner för dessa
skogar. Jag anser det därför önskvärt, att, därest sagda befogenhet uppdrages
åt skogsvårdsstyrelserna, dessa vid uppdragets fullgörande beredes
viss förstärkning i sin fackliga kompetens. Beträffande sättet för ernående
av en dylik förstärkning synes en lämplig utväg vara, att de särskilda
skogsvårdsstyrelserna vid prövning av hithörande frågor utökas med en
av Kungl. Majit utsedd ledamot, som besitter kvalificerad högre skoglig
utbildning och som tillika genom föregående verksamhet förvärvat omfattande
insikt i skogsindelningsfrågor. Denne ledamot torde böra deltaga
i behandlingen, förutom av frågor om fastställande av hushållningsplaner,
jämväl av ärenden örn ändring av sådana planer samt örn meddelande i
vissa fall av särskilda föreskrifter rörande skogsskötsel!! å allmänningarna.
Då antalet dylika ärenden hos respektive skogsvårdsstyrelser torde
komma att utgöra allenast ett ringa fåtal årligen samt häradsallmänningar
finnas blott inom tio skogsvårdsstyrelseområden, vilka samtliga äro belägna
i mellersta och södra Sverige, torde hinder ej möta, att samme person
utses att tjänstgöra såsom dylik sakkunnig ledamot i alla eller ett flertal
av de skogsvårdsstyrelser, varom här är fråga, varigenom ökad möjlighet
vinnes att förvärva för uppdraget fullt kompetenta personer. För att
trygga erforderligt inflytande åt hemälde ledamot vid ifrågavarande ärendens
avgörande torde böra stadgas, att, därest skogsvårdsstyrelsen fattar
beslut i strid mot dennes mening, ärendet skall underställas Kungl. Majits
prövning. Härförutom torde i nära anslutning till de bestämmelser i detta
ämne, som upptagits i förslaget till lag örn kommunskogar, böra gälla, att
i fall, då underställning av skogsvårdsstyrelses beslut i här avsedda frågor
enligt vad nu nämnts ej skall ske, besvär över beslutet må anföras hos
Kungl. Majit. Därest på nu angivet sätt garantier skapas för en sakkunnig
prövning av dessa frågor vid deras hänläggande under skogsvårdsstyrelsernas
kompetens, synes betänklighet ej böra möta mot en dylik
utvidgning av dessas befogenhetsområde.

I anslutning till vad sålunda anförts har i departementsförslaget
ifrågavarande tillsyn uppdragits åt skogsvårdsstyrelserna, och hava i
sammanhang härmed i förslaget upptagits bestämmelser av förut angivet
innehåll i syfte att trygga en sakkunnig behandling av hithörande spörsmål.

Av vad nu anförts framgår, att jag beträffande omfattningen av den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

befogenhet, som i förevarande avseende bör tillkomma skogsvårdsstyrelserna,
ansett mig böra biträda kommitténs förslag. De av reservanten föreslagna
inskränkningarna i sagda befogenhet, åsyftande att tillerkänna al -männingsstyrelserna ett ökat inflytande i fråga örn hushållningsplanerna,
har jag ej funnit ägnade att, såsom därmed avsetts, befordra styrelsernas
intresse för skogsskötseln å allmänningarna eller eljest vara till gagn for

Till kommitténs förslag örn befogenhet för skogsvårdsstyrelse att, då
överträdelse ägt rum av fastställd hushållningsplan, meddela vissa föreskrifter
rörande skogsskötseln, återkommer jag i det följande.

Såsom förut nämnts, har reservanten i sitt förslag upptagit vissa stad- f°“

gauden örn anordnande av gemensam förvaltning mellan tva eller liera vältning tor
allmänningsstyrelser, och har i allmänningsombudens förslag förutsatts,
att den däri omförmälda överstyrelsen skulle handhava, förutom tore- ning»r.
nämnda tillsyn, jämväl förvaltningen av allmänningarnas gemensamma
angelägenheter. Möjligt är, att även domänstyrelsen avsett, att en liknande
uppgift skulle tillkomma den av styrelsen föreslagna överstyrelsen. Enligt
min mening äro emellertid de förvaltningsfrågor, som äro gemensamma
för två eller flera allmänningar, av den art, att frågornas handhavande
lämpligen kan ordnas genom frivillig överenskommelse mellan vederbörande
allmänningsstyrelser, vadan något ingripande från lagstiftningens
sida i detta avseende ej erfordras. Redan under nu galande lagstiftning
har ett flertal allmänningsstyrelser på nu angivet sätt sammansluta sig
för tillvaratagande av gemensamma intressen, och har det av dem bildade
Sveriges häradsallmänningsförbund utan stöd av några orgamsativa författningsbestämmelser
nått en betydande utveckling.

På grund av de svårigheter, som för närvarande möta för avyttring CJ ArjWfa
av mark från häradsallmänning, synes frågan örn dylik avyttring bora häradsal,_
upptagas till behandling i den nya lagstiftningen. Jag torde nu fa över- maning.

gå till denna fråga.

Såsom förut nämnts stadgas i 1894 års skogsordning, att häradsallmänning
skall bibehållas oförminskad. Denna bestämmelse som upptoo-s
redan i 1866 års skogsordning och varigenom stadgandena i 1824
års förenämnda cirkulär örn delning av häradsallmänningarna mellan
vederbörande intressenter upphävdes, innebär, dels att häradsallmänning
ej ina skiftas mellan delägarna och dels att mark ej ina lorsaljas
eller annorledes avyttras från sådan allmänning. Däremot lia.- bestämmelsen
ej ansetts utgöra hinder, att till häradsallmänning hörande
mark tages i anspråk genom expropriation eller därmed jämförligt ioifarande.
Ej heller har bestämmelsen ansetts hindra verkställande av
ägoutbyte mellan häradsallmänning oell angränsande fastigheter.

Gällande bestämmelser.

Kommittéreservanten

och albnänningsombuden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

naTiUha™£ nV i,r4savarande ,Us** 1 »towmtotaw, lava deläga,-a i häradsallmänning ej ansetts berättigade att därifrån avyttra mark

med mindre tillstånd därtill lämnats av Kungl. Majit ecb riksdagen''
'' “‘"f*;" av 1866 “ra skogsordning hava i åtskilliga fall dylika

t;*;11. Dlr,h,ava vesel avselt

gällt avvtoinJ. Wrdbl"Ma**äl>ä‘«- I enstaka fall hava tillstånden

n .. “jyttiingar av områden, som varit avsedda att användas för visst
al mant ändamål (ex. skolhustomter). Där avyttringen skett genom för
säljning, har vid lämnande av tillstånd därtill i regel föreskrivits att

ningen''11 T^visi skuIle anv^das till inköp av mark att tilläggas allmänb
‘ issa lall har tillstånd till avyttringen lämnats under villkor
at annan av delagarna inköpt mark till motsvarande eller högre värde
tillädes allmänningen.

I sav al kommitténs och reservantens som allmänningsombudens förslag
har grundsatsen, att häradsallmänningarna skola bibehållas oförlnskade,
upptagits. I sistnämnda två förslag har denna grundsats
dock ej iorlanats ovillkorlig giltighet utan möjlighet i vissa fall beretts
delagarna i häradsallmänning att därifrån avyttra mark under mindre
tunga lonner än som nu tillämpas i detta avseende.

Reservanten har sålunda i 13 § av sitt förslag infört en bestämmelse
hal1’ att fran häradsallmänning någon del må kunna föryttras
°r sa Vltt dangenom märkligare förmån för allmänningen skulle kunna
vinnas, men att sådan försäljning ej må av styrelsen göras utan samtycke
av allmänningsstörnman och ej erhåller giltighet, med mindre den
godkannes av Konungen. Förslaget upptager även vissa stadganden örn
användande av köpeskilling, som inflyter genom dylik föryttring Till
dessa stadganden återkommer jag i det följande.

Till stod för forslaget i denna del har reservanten anfört, att det läte
sig a t for val tänka, att några till en allmänning hörande ägor, som
med hänsyn till sm beskaffenhet eller sin belägenhet vore av föga gagn
tor allmänningen, kunde genom att försäljas bereda tillgång till förvärv
av områden, som vore lämpliga att nied allmänningen införlivas Även
örn dylika fall ej bleve talrika, syntes de dock böra av lagen uppmärksammas.
De i förslaget upptagna bestämmelserna vore avsedda att
trygga, att foryttring ej kunde komma till stånd utan synnerliga skäl
och efter bästa möjliga prövning.

Allmänningsombudens förslag innehåller i förevarande avseende, att
del av häradsallmänning må efter Kungl. Maj:ts tillstånd försäljas'', örn
detta anses vara till märklig nytta samt de behållna försäljningsmedlen
anvandas för förvärv av fastigheter, som huvudsakligen bestå av skogsmark.
Allmannmgsombuden hava såsom motiv för förslaget framfört
väsentligen samma synpunkter som reservanten.

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

Reservantens oell allmänningsombudeus förslag i förevarande avse- yttranden
ende hava i allmänhet ej föranlett några särskilda uttalanden i de avgivna
yttrandena. Sveriges liäradsallmänningsförhund har dock vitsordat,
att försäljning av mark från häradsallmänning i vissa fall kunde
vara påkallad, och länsstyrelsen i Kristianstads län har förordat reservantens
förslag under framhållande, att fall kunde tänkas, då det vore
möjligt att genom fördelaktig avyttring av mindre områden av en allmänning
vinna erforderliga medel till allmänningens utvidgning. Domänstyrelsen
har ansett det nödvändigt, att delägarna i häradsallmänning
tillerkändes rättighet att avyttra sådana parceller av allmänningen,
som ej med fördel kunde skötas i sambruk med. allmänningen i övrigt,
under förutsättning att garantier gåves för att en dylik handlingsfrihet
icke orättmätigt utnyttjades i syfte, som ej hade något sammanhang med
häradsallmänningarnas uppgift.

Under de senare åren har frågan örn avyttring av vissa lägenheter å
häradsallmänningarna aktualiserats genom riksdagens skrivelse den 7
juni 1922 nr 252. I denna skrivelse har riksdagen, såsom tidigare omnämnts,
anhållit örn utredning, huruvida vissa lägenhetsägares på allmänningarna
ställning kunde rättsligen ordnas på det sätt, att dem tillförsäkrades
antingen tryggad besittningsrätt eller full äganderätt till
disponerat markområde, samt örn vidtagande av de åtgärder, vartill ut -

rasa års riksdagsskrivelse

nr 252.

redningen kunde föranleda.

Till grund för berörda anhållan låg en motion i andra kammaren nr
163. I denna påpekades, att det på allmänningarna funnes en del oskattlagda
torp, vilkas innehavares besittningsrätt till den mark de disponerade
vore synnerligen oklar, samt hemställdes örn avlåtande av skrivelse
till Kungl. Majit med begäran örn skyndsam utredning rörande lägenhetsägares
på allmänningarna rättsliga ställning.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisades,
inhämtade yttrande från kammarkollegium över motionen. I
detta tillstyrkte kollegiet den ifrågasatta utredningen under framhållande,
att densamma torde avse sådana lägenheter a allmänningarna,
som upptagits utan vederbörligt tillstånd och som ej heller undergått
skattläggning och som sålunda saknade de betingelser, som fordrades
för att de enligt äldre skogsordningar skulle kunna anses såsom lagliga.
Kollegiet påpekade i yttrandet, att häradsallmänningarna i gällande
jordeböcker voro uppförda under kronotitel samt att med hänsyn härtill
lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättsinnehavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen, ej kunde vinna
tillämpning å lägenheter, upptagna å dylik jord. Under nuvarande
lagstiftning torde emellertid enligt kollcgii mening lägenhetshavare å
häradsallmänning, vilka icke redan förvärvat en tryggad besittningsrätt,
vara med avseende å sin ställning gentemot jordägaren som här

Utredning angående
lägenheter
å häradsalhnänningarna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

representerades icke av kronan utan av allmänningsdelägarna — mera
likställda med motsvarande grupp av lägenhetshavare å jord under enskild
äganderätt än vad förhållandet vore beträffande lägenhetshavare
å egentlig kronojord. — En ledamot av kollegiet var av skiljaktig mening
och ansåg den ifrågasatta utredningen icke vara av behovet påkallad.

Utskottet hemställde i sitt över motionen angivna utlåtande nr 4 örn
avlåtande av skrivelse till Kungl. Majit i enahanda syfte, som angives i
riksdagsskrivelsen, samt anförde till stöd härför, bland annat:

„ ^en som påyrkats i motionen, syntes vara en av billigheten

fordrad konsekvens av den jordpolitik, som statsmakterna den senaste tiden
sokt utveckla och som bland annat tagit sig uttryck i tillsättandet
av jordkommissionen. Visserligen kunde det anmärkas, att kronan icke
genom lagstiftning eller annorledes uppmuntrat utan tvärtom sökt hindra
uppkomsten av ifrågavarande lägenheter å allmänningarna, men då bebyggande
av allmänningar likväl ägt rum, torde det reellt sett vara ett
allmänt intresse, att dessa förhållanden bleve föremål för omsorgsfull
undersökning samt såvitt möjligt rättsligen ordnade. Det borde nämnas,
att antalet lägenheter av här ifrågavarande slag, såvitt utskottet kunnat
finna, åtminstone inom vissa delar av landet torde vara avsevärt.

Andra kammaren beslöt i enlighet nied utskottets hemställan.

Första kammaren hänvisade ärendet till sitt andra tillfälliga utskott,
som i utlåtande nr 12 hemställde, att kammaren måtte biträda andra
kammarens beslut, och såsom skäl härför anförde:

De i motionen omtalade lägenheterna torde huvudsakligast vara sådana
å häradsallmänningar. En avsöndring av dylika och därmed tryggad
besittningsrätt för nyttjanderättsinnehavaren torde dock förhindras
genom förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med
de allmänna skogarna i riket § 5, jämförd med § 1, varigenom förordnades,
att häradsallmänningar skulle bibehållas oförminskade. Den s. k.
ensittarlagen, som annars eventuellt skulle kunna vinna tillämpning i
dessa fall, syntes därför icke utan bestämt stadgande, att så skulle ske,
kunna användas. Då nu statsmakterna genom den senaste tidens jordreformer
sökt trygga besittningsrätten för vissa kategorier av nyttjanderattsmnehavare,
syntes billigheten fordra, att även nu förevarande lägenhetsinnehavares
rättsliga ställning undersöktes och ordnades.

Första kammaren biföll utskottets hemställan.

Den i riksdagsskrivelsen begärda utredningen anförtroddes till en början
åt jordkommissionen. Denna upplöstes emellertid, innan utredningen
hunnit verkställas. Sedermera tillkallades inom jordbruksdepartementet
en särskild sakkunnig för frågans utredande. Genom dennes försorg
hava under år 1926 uppgifter infordrats från vederbörande allmänningsstyrelser
och jägmästare rörande antalet och beskaffenheten av de å häradsallmänningarna
belägna jordbruks- och bostadslägenheter. Enligt
dessa uppgifter finnas å sagda allmänningar sammanlagt 353 dylika
lägenheter, därav 234 äro jordbrukslägenheter och 119 bostadslägenheter.

Kungl. Marits proposition Nr 10.

Cirka hälften av dessa lägenheter disponeras såsom boställen för skogvaktare,
tillsyningsman eller skogsarbetare eller för annat ändamål, avseende
delägarnas gemensamma intresse. Allenast 4 lägenheter innehavas
enligt uppgifterna med ständig eller ärftlig besittningsrätt, under
det övriga lägenheter, med undantag av 2, som vid tiden för uppgifternas
avgivande ej disponerades för något ändamål, upplåtits under nyttjanderätt
för bestämd eller obestämd tid. Ifrågavarande lägenheter uppgivas
i regel vara försedda med boningshus; 49 lägenheter sakna dock
dylika lius. Beträffande äganderätten till boningshusen å lägenheterna
uppgives, att dessa hus tillhöra å 205 lägenheter allmänningsdelägarna, å
90 lägenhetshavarna och å 9 kronan. Slutligen har i uppgifterna angivits,
huruvida inlösen av ifrågavarande lägenheter för vederbörande brukares
eller innehavares räkning skulle lända respektive allmänningsdelägare
till men, och har denna fråga bejakats i fråga örn 236 lägenheter
men besvarats nekande beträffande 117.

Med anledning av omförmälda riksdagsskrivelse har spörsmålet örn
ensittarlagens tillämplighet beträffande lägenheter å häradsallmännin- tillämplighet
gar under år 1928 varit föremål för undersökning inom justitiedeparte- ä ^adsaiimentet
i samband med väckt fråga örn ändring i vissa hänseenden av
ensittarlagen.

Den 15 november 1928 anmälde dåvarande chefen för justitiedepartementet
för Kungl. Majit ett inom departementet utarbetat förslag till
lag örn ändring i vissa delar av ensittarlagen, vilket förslag avsåg, bland
annat, att till 19 § i lagen — enligt vilken paragraf lagen ej äger tillämpning
beträffande mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle
— skulle fogas ett tillägg av innehåll, att utan hinder av
denna bestämmelse inlösen finge ske av mark, som vöre samfälld. för
flera fastigheter med skilda ägare, för så vitt kronan eller samhället icke
ägde mera än hälften däri. I förslagets motivering erinrade föredragande
departementschefen örn förenämnda av högsta domstolen den 26
oktober 1928 meddelade utslag (N. J. A. 1928 sid. 463) rörande frågan örn
ensittarlagens tillämplighet beträffande häradsallmänning ävensom örn
ett av regeringsrätten rörande samma ämne den 22 september 1927 meddelat
utslag (regeringsrättens årsbok 1927 sid. 113), däri hävdats en uppfattning
motsatt den i högsta domstolens utslag uttalade, samt anförde
vidare, bland annat:

Spörsmålet örn ensittarlagens tillämplighet å häradsallmänning hade
sammanställts med frågan örn vem som skulle anses vara agara till
häradsallmänning. Enligt departementschefens mening borde emellertid
förstnämnda fråga lösas oberoende av berörda äganderättssporsmal,
varom olika meningar rådde. Avgörande för det förra spörsmålet torde
vara, att, såsom kammarkollegium i sitt yttrande över motionen nr 16.5
vid 1922 års riksdag framhållit, ensittarna å häradsallmänningarna befunne
sig gentemot jordägaren i en ställning, som mera likstol bie dem

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

med innehavare av lägenheter a jord under enskild äganderätt än med
lägenhetsinnehavare å kronojord. I betraktande därav, att merendels
avsevar ela svårigheter^ motte emot en friköpning på frivillighetens väg
av ensittarlagenlieter a haradsallmänningar, syntes det endast vara med
billigheten överensstämmande, att även innehavare av lägenheter å häradsallmännmgar
åtnjöte det skydd, som ensittarlagen beredde. Härtill
torde föreligga desto större anledning, som ensittarlagens tillämpning å
dylik jord enligt departementschefens mening näppeligen kunde tänkas
komma att medföra några mera avsevärda olägenheter för allmänningsd
ela gärna. Skulle nämligen avståendet av ett till lösning ifrågasatt område
medföra avsevärd olägenhet för allmänningen såsom sådan, mötte
enligt 2 § i lagen hinder mot lösningen.

Vid utarbetande av det _ föreliggande lagförslaget hade departementschelen
utgått fran att ensittarlagen borde äga tillämpning å häradsallmänning.
För att tvekan härom ej skulle råda hade departementschefen
ansett en erinran böra göras i 5 § av 1894 års skogsordning. Då i denna
orordning föreskrift saknades örn förvaltningen av köpeskilling, som inflote
vid försäljning av allmänningsjord, torde dessutom erfordras bestämmelse,
huru den löseskilling, som erhölles för inlöst område, skulle
anvandas och förvaltas. Dylik löseskilling syntes böra företrädesvis använda^
eller Anderas för inköp av skogsmark för allmänningens utvidgning
eller för verkställande av sådana grundförbättringar å denna, som
vöre agnade att höja allmänningens skogsproduktion, eller annat dvlikt
ändamål. Lämpligt syntes vara, att Kungl. Maj:t skulle äga förordna
darom för värjo särskilt fall. Bestämmelsen torde lämpligen kunna
inflyta^ såsom ett nytt stycke i 11 § av berörda förordning.

Områden, som blivit vid avvittring utlagda till samfälld husbehovsskog
eller allmänningsskog, skulle enligt lag bibehållas oförminskade
liksom häradsallmänning. Bestämmelser härom meddelades i lagen den
5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden och forördningen
den 18 juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens och
björr bottens lan. Motsvarande jämkningar syntes böra vidtagas i dessa
tor fattningar.

I samband med berörda förslag till lag örn ändring i vissa delar av
ensittarlagen anmäldes för Kungl. Majit förslag till lag örn ändrad lydelse
ay 7 § i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar
inom vissa områden, till kungörelse örn ändrad Lidelse av 5 och 11 §§ i
1894 års skogsordning samt till kungörelse örn ändrad lydelse av 1 och
12 §§ i förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar
i Västerbottens och Norrbottens län, vilka förslag utarbetats i
överensstämmelse med vad departementschefen anfört i motiveringen till
förslaget örn ändring i ensittarlagen.

På vederbörande departementschefers hemställan beslöt Kungl. Majit
berörda den 15 november 1928 inhämta lagrådets yttrande över förslagen
till lag örn ändring i ensittarlagen samt till lag örn ändrad lydelse av
7 § i lagen angående husbehovsskogar.

I det yttrande, som lagrådet avgav över förstnämnda förslag, gjorde
en ledamot av lagrådet erinran däremot, att i förslaget ej upptagits

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

någon uttrycklig föreskrift örn ensittarlagens tillämplighet beträffande
häradsallmänning, samt anförde till utveckling härav:

Att från lagstiftningssynpunkt icke någon anledning förelåge att
undantaga häradsallmänningar från tillämpningen av ensittarlagen syntes
uppenbart. Där lagens tillämpande å dem hittills blivit med stöd av
dess 19 § förvägrat, hade det berott av att dessa allmänningar av gammalt
ansetts tillhöra kronan. Samma uppfattning i fråga örn äganderätten
till dem läge till grund för lagstiftningen inom annat område.
Till statens allmänningsskogar, vilka enligt 6 § väglagen vore skyldiga
att deltaga i vägunderhåll, räknades sålunda enligt motiven till lagrummet
bland annat häradsallmänningar, med undantag för vissa i senare
tid tillkomna, belägna i Kopparbergs och Norrbottens län, vilka ansåges
tillhöra menigheter; av denna grund gällde å häradsallmänningar den i
33 § samma lag stadgade rättigheten att å kronans allmänning utan
ersättning taga väglagningsämnen. Den ståndpunkt till frågan örn äganderätten
till häradsallmänningar, vilken sålunda intagits av lagstiftningen,
torde icke utan vidare höra frånkännas vitsord. I remissprotokollet
framhölles också, att avsikten icke vore att nu taga ställning till
spörsmålet. Likväl utginge förslaget från att lagen borde, utan att ändring
vidtoges i densamma, vinna tillämpning beträffande häradsallmänningarna.
Följdriktigare syntes vara att i 19 § upptaga såsom ett särskilt
stadgande, att lagen ägde tillämpning å dem.

Övriga tre ledamöter av lagrådet framhöllo, att man med hänsyn till
högsta domstolens omförmälda utslag kunde förutsätta, att ensittarlagen
skulle bliva tillämpad å häradsallmänningar utan att något uttryckligt
stadgande därom infördes i lagen.

I sitt yttrande över förslaget till ändrad lydelse av 7 § i lagen angående
husbehovsskogar framhöll lagrådet, att den lösningsrätt, som enligt
ensittarlagen tillkomme nyttjanderättsliavare, icke vöre att uppfatta såsom
innebärande undantag från den i nyssberörda paragraf meddelade
bestämmelsen, att område, som vid avvittring blivit utlagt till samfälld
husbehovsskog, skulle bibehållas oförminskat, saint att det därför ej “v ore
erforderligt och mindre egentligt att, såsom förslaget avsage, i paragrafen
inrycka en erinran örn denna lösningsrätt. Gjordes sådan erinran,
borde likaväl erinras örn exempelvis det ingrepp en expropriation inneburo.
Beträffande det i förslaget inrymda stadgandet, att Konungen
ägde förordna rörande användningen och förvaltningen av löseskilling
för inlöst område, anmärkte lagrådet, att, örn ett dylikt stadgande ansages
erforderligt, detsamma borde utvidgas att avse alla de fall, då ersättning
utginge för mark, som genom expropriation, inlösning enligt ensittarlagen
eller annat liknande förfarande avskildes fran samfälld husbehovsskog.

Förslagen till lag örn ändring i ensittarlagen och till kungörelse örn
ändring i 1894 års skogsordning förelädes sedermera genom propositioner
nr 3ti och 122 1929 års riksdag. Förslagen till lag örn ändrad lydelse av
7 § i lagen angående husbehovsskogar och till kungörelse örn ändrad ly -

Departements chefen.

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

delse av 1 och 12 §§ i förordningen angående allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län föranledde däremot med anledning av vad
lagrådet anmärkt mot det förra förslaget ej propositioner till riksdagen.
Propositionen med förslag till lag örn ändring i ensittarlagen anslöt sig i
fråga örn lagens tillämplighet beträffande häradsallmänning till föredragande
departementschefens ståndpunkt. Den av en ledamot av lagrådet
framställda erinran mot förslaget härutinnan föranledde sålunda
ej ändring i detta. Förslaget till ändring i 1894 års skogsordning jämkades
med anledning av vad lagrådet anmärkt beträffande förslaget örn
ändrad lydelse av 7 § i lagen angående husbehovsskogar på det sätt, att
den i 5 § av det förra förslaget inrymda erinran örn ensittarlagens tilllämplighet
i fråga örn häradsallmänning uteslöts samt den i 11 § upptagna
bestämmelsen angående användningen och förvaltningen av löseskilling,
som inflöte vid inlösen enligt ensittarlagen, utvidgades till att
inbegripa jämväl ersättning för mark, som genom expropriation eller
annat liknande förfarande skildes från häradsallmänning.

Riksdagen, som anslöt sig till departementschefens uppfattning, att
ensittarlagen borde utan uttrycklig föreskrift anses tillämplig beträffande
häradsallmänning, biföll förenämnda två propositioner oförändrade.

Då jag i likhet med kommittén och allmänningsombuden ansett, att
den nu gällande grundsatsen, att liäradsallmänningarna skola bibehållas
oförminskade, hör upptagas i den nya lagstiftningen, har en bestämmelse
härom inrymts i departementets förslag. Jag vill erinra, att en liknande
regel gäller i fråga örn sockenallmänningar och besparingsskogar i
Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län.

På sätt framgår av lagrådets yttrande över omförmälda förslag till
ändrad lydelse av 7 § i lagen angående husbehovsskogar innebär ej berörda
grundsats, att liäradsallmänningarna äro undantagna från tillämpningen
av lagstiftningen örn expropriation eller därmed jämförligt
förfarande.

Med hänsyn till de uttalanden rörande ensittarlagens tillämplighet å
häradsallmänningar, som gjorts i förenämnda proposition nr 36 till 1929
års riksdag och vilka uttalanden godkänts av riksdagen, bör denna lag
numera anses äga giltighet även i fråga örn dylika allmänningar. Någon
åtgärd för utsträckande av lagens tillämpning till dessa är sålunda ej i
detta sammanhang påkallad. Då jämlikt omförmälda inom jordbruksdepartementet
verkställda undersökning rörande de å häradsallmänningarna
befintliga lägenheter ett nittiotal av dessa äro försedda med boningshus,
vilka tillhöra respektive lägenhetsinnehavare, synes antagligt,
att lösningsrätt enligt ensittarlagen föreligger beträffande ett ej obetydligt
antal lägenheter å sagda allmänningar. Tillämpningen beträffande

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

dessa av nämnda lag torde sålunda bliva av viss betydelse, för tillgodoseende
av det i riksdagens omförmälda skrivelse den 7 juni 1922 nr 252

angivna syftet. .. ,

Såsom nämnda undersökning visar, finnes emellertid a baradsailmanningarna
jämväl ett avsevärt antal lägenheter, som sakna boningshus
eller varå boningshusen tillhöra allmänningsdelägarna eller kronan och
beträffande vilka ensittarlagen sålunda ej äger tillämpning. Även örn
dessa lägenheter till stor del erfordras såsom boställen åt skogvaktare,
tillsyningsmän eller skogsarbetare eller för tillgodoseende av annat för
delägarna gemensamt intresse, synes dock av utredningen framgå, att
åtskilliga av sagda lägenheter kunna utan men för skogsskötseln å allmänningarna
därifrån avyttras. Där detta är fallet, torde lagstiftningen
ej böra lägga ovillkorligt hinder i vägen för sådan avyttring. . Med. hänsyn
till vikten, att allmänningsjorden i möjligaste män bibehålies i de -ägarnas händer, torde dock i nyssangivna fall avyttring ej bora medgivas,
med mindre denna medför någon mera avsevärd förmån för delägarna
eller eljest synnerliga skäl därtill äro för handen. Dylika skal
torde böra. anses föreligga, därest någon önskar förvarva en Dore -bruks- eller bostadslägenhet å häradsallmänning till eget hem och lagenheten
är därtill lämplig.

Möjligheten att avyttra mark från häradsallmänning torde emellertid
ej böra begränsas allenast till jordbruks- eller bostadslägenheter. Pa satt
reservanten framhållit, kan det i vissa fall vara till fördel för en än a
målsenlig skogshushållning å sådan allmänning, att en del därav, som
med hänsyn till beskaffenhet eller läge är mindre väl ägnad att brukas
tillsammans med allmänningen i övrigt, försäljes och att annan för andamålet
lämplig mark inköpes att med allmänningen införlivas. Vidare
kan det tänkas, att ett område å häradsallmänning lämpligen bor tågås
i anspråk för tillgodoseende av något allmänt eller allmännyttigt ändamål
och att möjlighet föreligger att till allmänningen förvärva ett annat
för skogsbruk lika lämpligt område av motsvarande storlek. Aven i
dessa och därmed jämförliga fall torde avyttring av mark från häradsallmänning
böra kunna äga rum. _

Någon uppräkning av de särskilda fall, då avyttring av mark fran
häradsallmänning må ske, torde ej lämpligen böra göras i lagen, utan
lärer denna böra begränsas till att upptaga de allmänna förutsättningar,

varunder dylik avyttring är tillåten.

I anslutning till vad sålunda anförts har i departementets förslag stadgats,
att till häradsallmänning hörande område må avyttras genom försäljning
eller annorledes, örn avsevärd förmån för delägarna därigenom
vinnes eller eljest synnerliga skäl därtill äro samt avyttringen en länder
skogsskötsel!! å allmänningen till men. Då rätten att besluta örn dylt v
avyttring synes böra vara förbehållen delägarna själva samt utövningen
av denna rätt bör vara underkastad en effektiv och enhetlig kontroll,

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 10.

Ilar i departementsförslaget därjämte, i överensstämmelse med reservanens
förslag, föreskrivits, att beslutanderätten beträffande avyttring
varom har ar fråga, tillkommer delägarna men att avyttringen ej varder
giltig, med mindre den godkännes av Kungl. Majit.

Beträffande frågan örn användande av de medel, vilka inflyta genom
avyttring av mark från häradsallmänning, torde jag få återkomma härtill
i det följande.

1 defU 1nya. lagstiftningen torde vidare böra uppmärksammas frågan
häradsö//- °m mforlivnmg med haradsallmänningarna av de betydande skogsområmannmg.
en, sorn delägarna under de senare decennierna förvärvat för att tilläggas
de ursprungliga allmänningarna eller eljest brukas i samband
med dessa, samt darmed sammanhängande spörsmål.

Ä” +.Bfträfandf omfattningen av berörda förvärv har i kommitténs benin,
, adelag ar- tankande redogjorts för vissa av kommittén från vederbörande revirför

"°S T"**''- lal}.aTf ffordrade uppgifter i ämnet, avseende tiden till och med år 1912
Enligt dessa uppgifter hava till och med sagda år delägarna i 33 allmannmgar
för nämnda ändamål inköpt sammanlagt 9,909.66 hektar mark
för en köpesumma av cirka 1,260,000 kronor samt delägarna i en allmännmg
erhållit 9 hektar mark såsom gåva. Sistnämnda förvärv avser fem
intakter å Vartofta häradsallmänning, vilka i samband med ett mellan
allmänningen och en angränsande fastighet förrättat ägoutbyte överlämnats
utan vederlag till allmänningsdelägarna. Ifrågavarande förvärv
som sålunda omfattat sammanlagt 9,918.66 hektar, hava ägt rum under
arén 1863—1.912. I fråga örn det närmare innehållet av berörda uppgifter
får jag hänvisa till kommittébetänkandet (sid. 455).

^ad an8rål de förvärv för ifrågavarande ändamål, som skett efter år
J12, har jag infordrat uppgifter från vederbörande allmänningsstyrelser,
och har med ledning av dessa uppgifter utarbetats föliande tablå
över dessa förvärv, vilka samtliga skett genom köp:

Kungl. Martts proposition Nr 10. 95

Tablå över inköp av mark till häradsallmänningarna under åren 1913—1930.

Allmänning

Stockholms län.

Ärlinghundra härads .......

Långhundra » .......

Seminghundra » .......

Sollentuna » .......

Uppsala län Lagunda

härads .............

Trögds » ............

i Ulleråkers » .............

Norunda » .............

Olands » .............

Rasbo * ..........

I Södermanlands län.

Daga härads ...

Selebo ;>

I Västerrekarnes »

Åkers

Österrekarnes ■''

Jönåkers ;>

Oppunda ®

Rönö *

Östergötlands län.

Hammarkinds härads ......

! Lösings » ......

Memmings : .....

Åkerbo ä ......

Östkinds » ......

Bobergs > ......

Gullbergs » ......

Göstrings ......

Lysings » ......

Hanekinds » ......

Kinda * ......

Valkebo * ......

Jönköpings län.

N. Vedbo härads ............

Summa

Skaraborgs län.

Södra Vadbo härads .....................

Vartofta » .................... 1

Viste » .....................

Summa

Örebro län.

Kumla härads.....................

Grimstens » .....................

Askers » .....................

Glanshammars » .....................

Summa

Västmanlands län.

Åkerbo härads...........................

Snevringe » ...........................

Tuhundra » ...........................

Summa

Summa summarum

År, då inköp av mark ägt ram	Den inköpta mar-kens areal i hektar	Köpeskilling
1924	34.70	15,000:
1915—1930	9.0982	2,000:	—
1917—1919	57.7890	17,200:	—
1919—1928	51.4758	19,000:	—
	153.0680	53,200:	—
1925	385.166	39,113:	—
1925	106.—	80,600:	—
1914—1923	454.—	28,000:	—
1916—1928	71.942	9,013:	—
1919—1920 s	8.89	11,250:	—
1916—1929	534.—	151,681:	80
	1559.997	319,657: 80
1918	42.7	5,000	—
1913—1928	144.8	39,500	—
1915—1929	95.2 0	26,740	—
1915—1922	11.182	6,800	—
1916-1930	260.01	98,390	—
1914—1930	1338.08	480,286	10
1926—1927	115.42	36,700	—
1928	121 —	36,350	—
	2128.842	729,766	10
1922—1926	100.17»	27,937	—
1917—1929	155.—	52,600	—
1917	78.il	28,000	—
1924	3.—	8,000	—
1916—1927	476.586	159,650	—
1924	208.2 7	55,000	—
1923—1930	571.—	94,000	—
1915—1929	286.—	146,200	—
1914-1929	85.56	35,250	—
1914—1930	221.5	116,775	—
1920	154.8748	60,000	—
1915—1922	57.1	25,200	—
	2397.1008	808,612	—
1917-1926	60.925	17,600: —
1913—1919	2.25	2,600	—
1919—1927	5.68	3,500	—
1920	35.79	5,000	—
	43.7 2	11,100	—
1927	14.—	12,000	—
1930	! 63.7470	18,000	—
1913	40.9 7	9,200	—
1913	691.86	147,924	—
	810.5770	187,124	—
1915	197.7	39,070	; —
1913—1916	523.—	61,300	: —
1924	171.46	33,000	: —
	892.16	133,370	: —
	8046.8848	! 2,2(50,42!	: 90

.Riksdagens
skrivelse den
”/» 1904.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

A\ tablån fiamgår, att under aren 1913—1930 till häradsallmänningarna
inköpts sammanlagt 8,045.8848 hektar mark för en köpesumma av
2,260,429 kronor 90 öre.

Hela arealen av den till allmänningarna förvärvade marken uppgår
sålunda enligt de lämnade uppgifterna till 17,964.5448 hektar, vilken areal

- bortsett från förenämnda 9 hektar, som förvärvats genom gåva _-

betingat en köpesumma av cirka 3.5 miljoner kronor. Varje hektar mark
har sålunda i medeltal betingat en köpeskilling av cirka 195 kronor.

Ifrågavarande inköp hava i regel verkställts för medel, som erhållits
genom avverkning av skog å allmänningarna. För möjliggörande av dylika
inköp har i många fall Kungl. Maj:t eller domänstyrelsen lämnat
tillstånd till extra eller för skottsav verkningar å allmänningarna, varigenom
en större kvantitet virke på en gång kunnat uttagas. Ofta hava
emellertid delägarna genom fondering under längre tid av allmänningarnas
årliga avkastningsmedel förskaffat sig tillräckligt stora kontanta
tillgångar för likviderande av inköpen. Understundom hava medel för
ändamålet anskaffats genom lån, som sedermera amorterats med de från
allmänningarna inflytande inkomsterna. Undantagsvis hava delägarna
berett sig medel till inköpen genom att, sedan tillstånd därtill i vederbörlig
ordning utverkats, försälja mark från allmänningarna. I två fall1
hava medel för ändamålet erhållits genom utdelning från vederbörande
härads tingshuskassor och i ett fall genom försäljning av tingshustomt.

I detta sammanhang må påpekas, att hos delägarna i ett flertal allmänningar
förefinnas fonder för inköp av skogsmark i förevarande syfte,
a ilka fonder i regel bildats av för ändamålet avsatta avkastningsmedel.
Enligt särskilda från allmänningsstyrelserna i slutet av år 1930 infordrade
uppgifter finnas dylika fonder hos delägarna i 15 allmänningar, och
uppgå fondernas sammanlagda belopp till cirka 250,000 kronor.

Slutligen må omnämnas, att enligt uppgift av ordföranden i styrelsen
för Hardemo häradsallmänning delägarna i denna allmänning, som står
under skogsstatens förvaltning, under år 1923 inköpt J/« mantal Äljevad,
omfattande 22 tunnland åker och 51 tunnland produktiv skogsmark, för
en köpeskilling av 17,800 kronor, vilket belopp anskaffats genom uttaxering
bland delägarna. Fastigheten förvaltas av allmänningsstyrelsen, och
föras över förvaltningen särskilda, räkenskaper. Av den lämnade uppgiften
synes framgå, att ifrågavarande fastighet ej förvärvats för att
tilläggas allmänningen eller brukas gemensamt med denna.

I skiivelse den 22 mars 1904 anhöll riksdagen, såsom förut berörts, örn
utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till de lagbestämmelser,
som kunde prövas er fördel-] iga och lämpliga för att bereda
delägai-e i häradsallmänning möjlighet att få med allmänningen för
framtiden införliva mark, som blivit för sådant ändamål inköpt. Till
stöd för denna anhållan anfördes i skrivelsen:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Av enskild motionär hade ifrågasatts ändring av § 5 i förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, närmast i
syfte att erhålla en lämplig forin, varigenom av delägare i en häradsallmänning
inköpt mark kunde på ett varaktigt och betryggande sätt införlivas
med allmänningen. Enhart genom inköp av marken och dess brukande
i sammanhang med häradsallmänningen bleve icke lagens bestämmelser
örn dylik allmän skog tillämpliga på det inköpta området, och
någon utväg för köparna att genom andra åtgärder förskaffa området i
fråga häradsallmänning^ natur torde e,j heller finnas. Kommande delägare
skulle sålunda kunna obehindrat avyttra mark, som av föregående
delägare inköpts och förenats med häradsallmänningen; och då för
sådant område inga andra bestämmelser beträffande skogshushållningen
funnes än de, som gällde för varje annan privat skogsmark, torde ej heller
någon säkerhet finnas för att icke skogen i en framtid komme att
skövlas eller åtminstone behandlas på annat sätt, än som avsetts med
områdets inköp och dess förening med häradsallmänningen. Då emellertid
en utvidgning genom markinköp av de befintliga häradsallmänningarna,
vilka enligt lagens föreskrift skulle bibehållas oförminskade och
under statens kontroll behandlas efter särskilda, på vetenskapliga regler
grundade hushållningsplaner, syntes vara av vikt och dylika markinköp
icke torde vara ovanliga, funne riksdagen lämpligt och ändamålsenligt,
att till förebyggande av ovan antydda olägenheter genom lag bestämdes,
under vilka former till häradsallmänning inköpt mark lämpligen
kunde på ett varaktigt sätt införlivas med densamma. De bestämmelser,
som kunde finnas lämpliga beträffande mark, som blivit av delägare
inköpt i ändamål att förenas med häradsallmänning, torde också
böra vinna tillämpning i fråga örn mark, som annorledes, t. ex. genom
gåva, för sådant ändamål förvärvats, och möjlighet torde böra beredas
att på liknande sätt bilda nya allmänningar.

Skogslagstiftningskommittén Ilar med anledning av berörda skrivelse Skogslagstiftframhållit,
att behovet av de däri begärda bestämmelserna torde vara
ställt utom tvivel, samt till belysning härav anfört:

Kommittén ville erinra örn det i skogsvårdsavseende otillfredsställande
uti att, såsom nu ägde runi, nyförvärvade skogsområden och gamla häradsallmänningar
sammanfördes under gemensamma hushållningsplaner,
oaktat de förra när som helst kunde bortsäljas; skedde sådant efter en
längre eller kortare tids gemenskap, kunde nämligen detta medföra en
allvarlig rubbning i skogshushållningen på den egentliga häradsallmänningen.
Skulle någon tänkas invända, att ett fastlåsande för framtiden
av frivilligt inköpta skogsmarker vid de gamla allmänningsområdena
skulle vara ägnat att motverka det nu livliga intresset för dylika utvidgningar
av häradsallmänningarna, kunde detta sägas redan vara bemött
genom vad i riksdagsskrivelsen anförts. För de allmänningsdelägare, som
villo inköpa skogsmark för berörda ändamål, borde det nämligen, såsom i
riksdagsskrivelsen antytts, ingalunda vara otacknämligt, örn den inköpta
markens återförsäljande och därmed undandragande från det avsedda
ändamålet kunde i laga ordning förekommas, utan tvärtom.

I anslutning till vad kommittén sålunda anfört har denna i sitt förslag
upptagit vissa bestämmelser dels angående befogenhet för deliigare

Bihang lill riksdagens protokoll link.’. I sami. lil hofi. (Nr 10.) <

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

i .häradsallmänning att inköpa marle för utvidgning av sådan allmänning
och dels angående införlivning med häradsallmänning av mark, som
delägarna förvärvat för nämnda ändamål.

a) Delägarna®
befogenhet att
inköpa mark
för häradsallmänning^
utvidgning.

1 iråga örn delägarnas befogenhet att inköpa mark för liäradsallmänmngs
utvidgning innehåller kommitténs förslag, att, örn delägarna vilja
ior tillökande av sådan allmänning inköpa därför lämpligt markområde,
de aga darom besluta i den ordning, som i förslaget är stadgad för
val av allmänningsstyrelse. Sådant val skall enligt förslaget förrättas årligen
a den ordinarie allmänningsstämman. När fråga örn inköp, som nyss
sagts, skall förekomma å allmänningsstämman, skall detta tillkännagivas
i den rörande stämman utfärdade kungörelsen. Förslaget upptager
därjämte en bestämmelse örn delägares skyldighet att svara för kostnadei
för köp, i arom nu är fråga, oell stadgas härutinnan, att delägare ej
är pliktig att lämna bidrag till dylika kostnader nied andra medel än
sm del i allmanmngens avkastning. Slutligen stadgas örn köpets lagfarande,
att härutinnan skall gälla vad i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom finnes föreskrivet.

I förslagets motivering Ilar kommittén diskuterat, huruvida för giltigheten
av beslut örn markinköp för liäradsallmännings utvidgning bordo
toull as, att beslutet iattats med kvalificerad majoritet. Kommittén
bär emellertid ej funnit några betänkligheter mot att låta en enkel plurahtet
besluta i ämnet efter elen grund, som stadgats för utövande av
rösträtt å allmänningsstämma. Kommittén har påpekat, att det syntes
sorn ett krav på kvalificerad majoritet skulle bliva förenat nied vissa
vanskligheter på grund av det förhållandet, att vid omröstningen genom
sockenombud varje sockens sammanlagda oförmedlade hemmantal räknades
såsom en helhet, liven örn de av ombudet representerade jordägarna
moni socknen vore av olika meningar. Kommittén bär ock framhållit
det betydelse!ulla däruti, att här avsedda utvidgningar av häradsallmänningarna
befrämjades.

Kommittén bar vidare i motiveringen berört frågan, huruvida delägarnas
befogenhet att inköpa mark för ifrågavarande ändamål borde begränsas
att avse allenast skogsmark eller mark, som vore behövlig för allmänningen
s bevakning eller skötsel — såsom i det följande skall närmare angivas
må enligt kommitténs förslag i regel allenast dylik mark införli -

vas med häradsallmänning. Kommittén, som ej föreslagit någon bestämmelse
i berörda syfte, har rörande förevarande fråga åberopat ett
av kammarkollegium i ärendet avgivet yttrande, däri kollegium anfört,
bland annat:

Den meningen kunde göras gällande, att delägare icke borde äga att
besluta örn inköp av mark, som företrädesvis vore att anse som jordbruksfastighet.
Det kunde emellertid tänkas inträffa, att ett hemman
tillhörande skog, vilken man önskade införliva med en häradsallmänning,
icke skulle kunna för dylikt ändamål förvärvas, med mindre inköp sked -

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

de av liela hemmanet. För sådant fall skulle det ej vara välbetänkt att
Betaga allmänningsdelägarna befogenhet att besluta om inköp av hemmanet,
vars inägor ju sedermera efter skedd ägostyckning kunde ater
avyttras. Av sådan anledning och då det dessutom ej torde vara att befara,
att delägarna i en häradsallmänning skulle komma att sia under
sig jordbruksfastigheter i avsikt att fortfarande bruka dem som sådana,
samt i allt fall medgivande till inkorporering av mark, som företrädesvis
voro att anse såsom jordbruksfastighet, icke torde kunna komma att
utverkas, ansåge kollegium någon inskränkning i delagarnas berörda
befogenhet ej behöva stadgas. Men innan beslut örn inkorporering meddelades,
borde undersökning verkställas för utrönande, huruvida maiken
vore skogsmark eller behövlig för allmänningens bevakning och skötsel.
Ett avskiljande av inägor efter inkorporeringen torde under sedana
förhållanden näppeligen kunna ifrågakomma.

Kommitténs förslag inrymmer ej någon bestämmelse örn befogenhet
för delägarna att inköpa mark för annat ändamål än allmänningens utvidgning.
Av förslagets avfattning och motivering synes framgå, att
sådan befogenhet ej varit avsedd att tillkomma delägarna. Förslagets
ståndpunkt i detta hänseende äger samband därmed, att häradsallmännings
avkastning enligt förslaget ej må användas för markinköp för annat
ändamål än allmänningens utvidgning, samt att delägare i häradsallmänning
i allmänhet ej förfoga över andra medel än sådana, som härflutit
från allmänningen. I förslagets motiv har dock framhållits, att
det måhända i något enstaka fall kunde förekomma, att jämväl andra
medel än de nyss angivna funnes i delägarnas ägo samt att, där så vöre
fallet, hinder ej borde möta, att jämväl dessa medel disponerades till inköp
av mark för allmänningen.

Vad härefter angår frågan örn införlivning nied häradsallmänning av
mark, som delägarna förvärvat för utvidgning av allmänningen, upptager
kommitténs förslag utförliga bestämmelser härutinnan så vitt angår
mark, vilken delägarna för ändamålet inköpt. Dessa bestämmelser
skola enligt förslaget i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande
mark, som genom annat laga fång förvärvats för berörda ändamål.

Enligt förslaget skall varje avhandling rörande köp av område, avsett
för utvidgning av häradsallmänning, ingivas till länsstyrelsen för
prövning av frågan örn införlivning. I förslaget bär emellertid ej stadgats
någon tid, inom vilken ifrågavarande skyldighet skall fullgöras. Såsom
motiv för förslaget i denna del har framhållits, att det syntes otvivelaktigt,
att delägarnas beslut örn inköp av mark för häradsallmännings
utvidgning borde prövas och fastställas av myndighet, oell att det syntes
naturligast, att denna prövning oell fastställelse förlädes till länsstyrelsen
Dels stöde nämligen denna myndighet i kontakt med haradsallmanningarna
och deras skötsel och dels erbjöde förhållandet analogi med
jorda vsöndringar.

Såsom villkor för meddelande av fastställelse å köp, som bär avses.

b) Införlivning
med häradsallmänning
av mark,
som delägavna
förvärvat
för allmänningens
utvidgning.

100

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 10.

Ilar i förslaget stadgats, att det inköpta området är skogbärande eller till
skogsbörd tjänligt samt så beläget, att det lämpligen kan förvaltas oell
brukas i sammanhang med den förutvarande allmänningen, eller ock att
området är behövligt för allmänningens bevakning och skötsel, att området
kartlagts och genom lantmäteriförrättning eller eljest är behörigen
avskilt från annan mark, samt att området icke besväras av någon sökt
eller beviljad inteckning. Då köpehandling, varom nu är fråga, ingives
till länsstyrelsen, skola därvid fogas handlingar, som styrka, att berörda
villkor med avseende å den inköpta marken äro för handen.

Beträffande handläggningen hos länsstyrelsen av ärende, som här avses,
innehåller förslaget, att, därest länsstyrelsen nied hänsyn till de föreslagna
bestämmelserna finner hinder ej möta för fastställelse av köpet,
länsstyrelsen har att meddela sådan med förklarande, att det förvärvade
området skall tilläggas den förutvarande allmänningen. Denna förklaring
medför enligt förslaget den verkan, att det tillagda området sedermera
tii att behandla på samma sätt som allmänningen i alla avseenden
utom dem, som hänföra sig till jordnaturen. Området skall sålunda i
förvaltnings- och skogsvårdshänseende ävensom beträffande rätten till
jakt och fiske samt andra dylika rättigheter vara underkastat samma
regler som den förutvarande allmänningen, och må området i likhet med
denna ej heller pantförskrivas eller belastas med inteckning. Däremot
skall ej genom förklaringen ske ändring i områdets förutvarande jordnatur.

Till stöd för förslagets ståndpunkt i sist berörda avseende har kommittén
åberopat ett av kammarkollegium i ärendet avgivet yttrande, däri
kollegium anfört:

Införlivad mark utgjorde delägarnas tillhörighet, ehuruväl den ej finge
säljas, och därför vore det ej lämpligt, att marken skulle i jordeboken
upptagas under kronotitel (under denna titel hava häradsallmänningarna
införts i jordaboken), utan borde marken upptagas med samma natur som
förut, men givetvis med anmärkning i jordeboken, att den införlivats.
Alltså borde någon förändring så mycket mindre förekomma i de skyldigheter,
vilka förut ålegat marken såsom självständig fastighet eller del
av sådan, som därigenom eljest rubbning skulle ske i gällande vägdelningar
och prästlönekonventioner.

Då fastställelse å köp enligt förslaget meddelats, skall länsstyrelsen örn
beslutet underrätta dels kammarkollegium i och för verkställande av anteckning
i jordeboken örn inkorporeringen, dels vederbörande skogsvårdsstyrelse
för iakttagande av vad å styrelsen må ankomma i anledning av
allmänningens utvidgning och dels vederbörande häradsrätt. Bätten har
att örn fastställelsen göra anteckning i dess lagfarts- och inteckningsprotokoll
samt i lagfarts- och inteckningsböckerna. Denna anteckning
avser enligt motiven att förebygga, att det inköpta området åter föryttras
eller belastas med inteckning.

Vägrar länsstyrelsen att meddela fastställelse å köp, som här avses.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 10.

101

skall enligt förslaget, där ej för sådan händelse köpet förfaller, det inköpta
området åter avyttras, när så prövas lämpligt och i varje fall,
när det kan ske utan förlust, och åligger det länsstyrelsen att hålla hand
över att vad sålunda stadgats varder iakttaget.

Över länsstyrelses heslut, varigenom sökt fastställelse vägrats, ma enligt
förslaget klagan föras hos Kungl. Maj:t. .....

De av kommittén sålunda föreslagna bestämmelserna örn mförlivning
med häradsallmänning av mark, som förvärvas av dess delägare, skola
enligt förslaget äga giltighet även beträffande område, som före den nya
lagens trädande i kraft förvärvats för att sammanläggas med häradsallmänning.
Har förvärvet skett med Kungl. Maj:ts medgivande, skall det
dock anses som örn fastställelse å förvärvet enligt nya lagen meddelats.

I motiveringen till förslaget i nyssnämnda del har kommittén anfort:

De markområden, som hittills tillköpts gamla häradsallmanningar, hade
i kanske flertalet fall blivit indelade till hushållning i sammanhang med
skogen å dessa, och därmed vore ju det egentliga andamalet med inköpen
ernått. Men oavsett det osäkra i nämnda förhållande — dela»arna
kunde när som helst besluta örn ett annat sätt att handhava skogen a dessa
områden än det i 1894 års förordning föreskrivna — biheholle dessa
inköpta områden alltjämt den natur, de före inköpet hade, och kunde av
delägarna intecknas eller avyttras. Att dessa förhållanden icke väteHill
fredsställande, vore uppenbart, och i förslaget hade för den skull stack
gats, att vad som sagts örn efter lagens ikraftträdande skeende inköp a
mark för införlivande med häradsallmänning lia mval skulle galla örn
område, som för sådant ändamål förvärvats före lagens fredandejt kraft
Skulle vid den prövning, som sålunda borde av länsstyrelsen företagas effe
de i förslaget angivna grunderna, något av de hittillsvarande tillaggsomområdena
befinnas icke uppfylla berörda förutsättningar, torde det icke
heller vara annat än riktigt, att detsamma ånyo avyttrades effei ty

förslaget stadgades. .

Ett undantag från de föreslagna bestämmelserna hade dock synts bora

göras, för den händelse förvärvet av det nya området skett nied Kungl.
Maj :ts medgivande. I dylikt fall skulle det nämligen icke vara lämpligt
med en ny prövning av ärendet genom länsstyrelsen, vare sig jesu -tatet härav bleve bifall till eller avslag å ansökningen örn fastställelse,
utan borde vid det av Kungl. Maj:t konfirmerade förhållandet fooliva
med alla de verkningar, som enligt den föreslagna lagen utförde en fastställelse.

I samband nied frågan örn införlivning av mark med häradsallmänning
har kommittén till behandling upptagit det i 1904 års riksdags forenämnda
skrivelse väckta spörsmålet om bildande av nya allmänningar.
Kommittén har ej föreslagit några bestämmelser i detta amne samt till
stöd härför framhållit, att de nuvarande häradsallmänningarna vöre
kvarlevor från äldre tiders förhållanden med därifrån härledda specifika
bestämmelser, däribland först och främst föreskriften örn begränsningen
av delägarna däri till innehavarna av den i mantal satta jorden. A
ytterligare tillskapa nya domäner av nämnda art hade icke synts vara

c) Fråga örn
bildande av
nya allmänningar.

102

Kungl. Muj:ts proposition Nr 10.

överensstämmande med nutida åskådningar och förhållanden, och det så
mycket mindre som ansatser försports till en omkring av häradsallmänningarna
till modernare karaktär, närmast medelst en utsträckning av
delägarskapet till andra än de nuvarande delägarna. För så vitt riksdagen
med bildandet av nya häradsallmänningar kunde hava avsett åstadkommande
av sådana, tillhörande häradet i dess helhet, kunde det enligt
kommitténs mening icke vara av något behov påkallat eller eils lämpligt
att bereda häradet såsom sådant möjlighet att förvärva och äga skogar.
Ai kastningen av sådan skog skulle i det stora hela ej få annan användning
än att gå till delning mellan de i häradet ingående primärkommunerna.
Att för ifrågavarande ändamål tillskapa en särskild förvaltningsapparat
och representation för häradet skulle därför icke motsvaras av
den däimed vunna nyttan. Ville däremot de ett härad utgörande socknarna
eller eljest två eller flera socknar förena sig örn en skog, mötte
naturligtvis intet hinder därför.

Kommitté reservanten.

Med avseende å delägarnas befogenhet att förvärva mark och sådan
marks införlivande med allmänningen göres i kommittéreservantens förslag
principiell åtskillnad mellan de fall, att mark inköpes av delägarna
för medel, som härflutit från allmänningen, samt att mark annorledes av
dem förvärvas.

Beträffande det förra fallet upptager reservantens förslag bestämmelser,
i huvudsak överensstämmande med kommitténs. Vissa skiljaktig
beter av betydelse förefinnas dock mellan förslagen.

Enligt reservantens förslag'' ma salunda beslut örn markinköp, varom
nu di flaga, fattas saväl a ordinarie sorn a extra allmänningsstämma.
I öi slaget förutsätter dock, att ärenden örn dylika köp städse prövas av
allmänningsstämman. Allmänningsstyrelsen må följaktligen ej avsluta
sådant köp utan stämmans samtycke.

t olikhet med kommittén Ilar reservanten vidare föreslagit, att, därest
köp, sorn här avses, ej inom skälig tid anmäles hos länsstyrelsen för prövning
av frågan om införlivning, länsstyrelsen äger genom vite tillhålla
allmänningsstyrelsen att fullgöra sådan anmälan.

I fråga om villkoren för meddelande av fastställelse å dylikt köp avviker
reservantens förslag från kommitténs därutinnan, att reservanten
funnit den omständigheten, att det inköpta området besväras av sökt
eller beviljad inteckning för nyttjande- eller servitutsrätt, ej höra utgöra
ovillkorligt hinder för fastställelse. I reservantens förslag stadgas
härom, att, därest området är belastat med någon vare sig intecknad eller
utan inteckning gällande nyttjanderätt eller servitut, utredning härom
skall förebringas hos länsstyrelsen, och förutsätter förslaget, att länsstyrelsen
i varje särskilt fall har att pröva, huruvida en området besvärande
nyttjande- eller servitutsrätt är av beskaffenhet att böra hindra
fastställelse å köpet.

103

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 10.

1 motiveringen till förslaget i denna del Ilar reservanten anfelt.

Att område, som inköpts för att införlivas med häradsallmänning, hörde
vara fritt från inteckning för fordran, därom vöre reservanten visserligen
ense med kommittén, men reservanten kunde icke finna tillräcklig
grund för stadgandet, att en befintlig nyttjanderättsinteckning skulle utgöra
ett ovillkorligt hinder för införlivningen. En a. området befintlig
nyttjanderätt kunde tänkas vara sådan, att den gjorde områdets inkorporerande
olämpligt, så länge sagda rättighet ägde bestånd, meli förhållandet
kunde ock vara, att nyttjanderätten alls icke kunde anses lända
till meli för sammanläggningen. Vad som föranledde, att inteckning
för fordran borde anses såsom ett avgörande hinder, vore naturligen den
omständigheten, att en penninginteckning alltid hade till korrelat en befogenhet
att få den graverade fastigheten försåld, och da nian i princip
vidhölle, att häradsallmänning ej finge minskas, borde givetvis dess område
ej få tillökas nied någon mark, som möjligen kunde bliva allmänningen
i exekutiv väg frånhänd. Något motsvarande ägde ej runi i fråga
örn nyttjanderätter. Beträffande deni borde det tillkomma länsstyrelsen
att pröva, om de kunde anses innebära något hinder eller ej. Mot kommitténs
ståndpunkt kunde för övrigt frågas, valdor det just skulle vara
allenast intecknacl nyttjanderätt, som skulle hindra fångets godkännande.
En nyttjanderätt kunde ju stå sig mot nye ägaren utan inteckning lika
väl sorn vore den intecknad, allenast den avtalats i skriftlig form.

Vad härefter angår det senare fallet eller att mark förvärvas av delägarna
genom annat fång iin köp eller genom köp, till vars likviderande
användas andra medel än sådana, som härflutit från allmänningen, upptager
reservantens förslag bestämmelser, som väsentligt avvika fran kommitténs
förslag. Reservanten förutsätter sålunda, att dylikt fång kail
äga rum för annat ändamål än införlivning med allmänningen av den
förvärvade marken, och skola, där detta är fallet, delägarna ej vara underkastade
någon skyldighet att anmäla fånget för länsstyrelsen för provning
oell fastställelse. Enligt förslaget är allmänningsstämman dock oförhindrad
att besluta, att dylik anmälan skall göras. Har däremot fäng,
varom nu är fråga, avsett, att deli förvärvade marken skall införlivas
med allmänningen, föreligger enligt förslaget skyldighet att anmäla fanget
hos länsstyrelsen för nyss berörda ändamål. I detta fall sa ock da
lång enligt allinänningsstämmans beslut anmäles hos länsstyrelsen, skola
de av reservanten föreslagna bestämmelserna örn införlivning av mark,
sorn inköpts för allmänningsmedel, äga tillämpning; dock skall skyldighet
att åter avyttra mark, som förvärvats genom här avsett feng, ej förefinnas,
dii rest länsstyrelsen vägrar att meddela fastställelse å fånget. Avvikelse
från vad sålunda föreslagits skall ilga rum i dea man donationsvillkor
eller andra omständigheter med avseende å fanget kunna sadan.

föranleda.

Allmänaingsombudens förslag upptager ej några bestämmelser örn införlivning
av mark med häradsallmänning. Förslaget förutsätter dock,
att förvärv av mark för delägarnas räkning kan ilga ruin, i det dari

Allmännings ombuden.

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
stadsus att medel, som inflyta genom försäljning'' av område från härads

=ä=5£ä-äsäsä

Yttranden. JnnnwkoHögin,» har uttalat sig angående frågan örn införning av
liv med häradsallmänning under den förutsättning, att kollega förslag
rörande omläggning av dispositionsrätten till häradsallmänningarnas av

tid spörsm27onrrdinramt härti11 sitt uttalande

fdl i r , mkorporerrng av deri mark, som delägarna förvärvat

lietta ZeZtZlT **»*«*> Kollegium ha, i

na^gTe "ö*''ande Uradsallmänningar legium

tydligt atfiämJh T™ foreslfSna.Aktningen, förefölle det kol ssåsSSriS? vet

Nåsan S i l5 S! * densamma, torde detta utan vidare vara gide
behfndlin?7v dl t01‘d? fmelIertid ''d keller mota mot en likna®-

HlÄiigll

S alla sig 1 deri mån markförvärv av den beskaffenhet, varom bär vöre

.ÄS-sarrsiritis:

att t; zrrra tei, i..fÖreVarande avseende syntes knappast ägnade
, ... . d*a kaiadsallmanningarnas utvidgning. Till utveckling härav

bär förbundet anfört, bland annat:

toi4evirr7älÄtm“an skulle besluta örn inköp

av kömskniinili dÄ’f- iSnan dyllkt„vore sä betydande, att utgivandet
niirnöi^6- kagen daifoi kunde ova något mera väsentligt inflytande Då

underställfs11 stämman1'' 7 "7 f£å®or °m kÖp nödvandigtvis skulle
understallas stamman, syntes dock vara överflödigt och till och

To7PlmanTbetmkSim 7^ fynnsam“a förvärv kunde förhindras.
-toge man i beti aktande, att styrelsen å många allmänningar utan stärn

mans hörande ombesörjde arbeten för en kostnad uppgående till nera.

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10,

tiotal tusen, ja, i vissa lall överstigande hundra tusen kronor ärligen, så
torde den även kunna anförtros att göra mindre markförvärv, exempelvis
för högst tiotusen kronor årligen. Gränsen för dess befogenhet måste
hilva olika för olika allmänningar och rättas efter inkomsternas storlek
oell delägarnas benägenhet att lämna sin styrelse större eller mindre frihet.
Detta spörsmål hörde för den skull rätteligen hemma i allmänningsreglementena.
Kommitténs förslag, att frågor av denna art nödvändigtvis
skulle avgöras å den ordinarie endast en gång örn året hållna allmänningsstämman,
syntes alldeles olämpligt och bomme säkerligen att förhindra
allmänningsstyrelserna att begagna sig av många goda tillfällen
till köp. Erfarenheten utvisade, att en säljare ställde ofta, för att icke
säga oftast, såsom villkor för en eventuell försäljning, att den skulle
kunna genomföras inom en ej alltför långt tilltagen tid, och vore den ej
avslutad dessförinnan, förfölle hela saken. Detta gällde i all synnerhet
förvärv utav smärre lägenheter. Allmänningsstyrelsen syntes i alla de
fall, uti vilka den icke själv kunde besluta, böra hava möjlighet att när
som helst kunna sammankalla delägarna för att för dem framlägga saken
till avgörande.

Förbundet har därjämte framhållit, att förbundet hyste stora betänkligheter
mot kommitténs och reservantens förslag att före lagens ikraftträdande
förvärvade områden skulle antingen införlivas med allmänningen.
eller försäljas därifrån.

Förbundet har vidare angivit, huru enligt dess mening frågan örn införlivning
av mark med häradsallmänning borde ordnas, samt härom anfört: Förbundet

ville uppdela delägarnas markförvärv i tre olika slag, nämligen
1) sådana som tillf olle allmänningen såsom gåva eller genom testamente,
2) sådana som skedde med medel, vilka delägarna utan inskränkning
ägde att disponera, såsom exempelvis den behållna inkomsten från
den ordinarie vir kesa vkastningen eller sammanskjutna medel, och 3) sådana
som skedde med medel, vilka härflutit ur allmänningen och vilka
delägarna icke fritt finge disponera, exempelvis inkomster^ för försåld
extra avverkning, för vars beviljande markinköp uppställts såsom villkor.

Det första slaget av förvärv vore och komme troligen att bliva ganska
sällsynt, och huruvida på detta sätt bekomna områden skulle införlivas
med den ursprungliga allmänningen och skötas efter samma bestämmelser
som denna, torde få bero på gåvobrevets eller testamentets ordalydelse.
Det andra slaget av förvärv komme att bliva ganska vanligt. Då de
områden, som förvärvats på ifrågavarande sätt, köpts med medel, över
vilka delägarna ägde fri rådighet, syntes det ligga i sakens natur,. att
delägarna själva finge bestämma, huruvida områdena skulle införlivas
nied den ursprungliga allmänningen och därigenom bliva underkastade
do strängare bestämmelser, som gällde för denna, eller huruvida do för
delägarnas gemensamma räkning finge förvaltas och skötas efter de lagar,
som gällde för de enskilda skogarna. Det tredje slaget av förvärv
vore sådana, som åstadkommes för medel, vilka härflutit nr allmänningen
och över vilka delägarna icke fritt finge disponera. Förutom sådana medel,
som inflöte för extra avverkning utöver det i skogshushållnmgsplanen
beräknade avverkningsbeloppet, skulle härtill enligt allmänningsombudens
förslag räknas även inkomsterna för den del utav huvudavverknin -

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

gen, som översköte tillväxten. Denna del kunde anses havn uppkommit
genom en under generationer för låg avverkning och utgjorde sålunda i
.vei’ket inbesparat virke, som borde varit avverkat, men det syntes
likväl icke böra utdelas på de för tillfället befintliga delägarna, utan även
framtida delägare borde beredas nytta därav. Det syntes därför lämpligt,
att inkomsterna av dylikt i enlighet med skogsvårdens fordringar lösgjort
virkeskapital användes för förvärv av annan kapitaltillgång, exempelvis
skogsfastighet, oell att denna införlivades med den ursprungliga
allmänningen.

Under alla omständigheter torde det dock vara oundgängligen nödvändigt
att påfordra, att förvärvat område före införlivningen vöre behörigen
skilt från annan fastighet och icke besvärades av inteckning för
fordran, tyngande nyttjanderätt eller servitut. Nu skulle det emellertid kunna
inträffa, att dessa villkor förhindrade förmånliga köp. Ofta kunde
delar av en fastighet förvärvas, innan de genom lantmäteriförrättning
skilts från stamfastigheten, och det komme säkerligen att inträffa ganska
ofta, att tillräckligt med medel icke för tillfället funnes för köp av ett eftersträvansvärt
område, oell i sådant fall stöde utvägen med inteckning
lättast öppen. Förbundet ville därför föreslå, att med införlivningen finge
uppskjutas tio år efter förvärvet och efter prövning av länsstyrelsen ytterligare
så lång tid, som i särskilda fall kunde befinnas nödvändigt. Under
denna tid skulle givas tillfälle att icke allenast ombesörja områdets
kartläggning och behöriga skiljande från andra fastigheter, utan från
detsamma kunde därunder även avsöndras inägor och andra för allmänningen
mindre lämpliga områden. Dessutom bereddes allmänningsdelägarna
möjlighet till inköp, även örn de för tillfället icke besutte därför tillräckliga
medel.

För att vara säker pa, att ingen otillfredställande tillökning skedde,
ville förbundet föreslå, att länsstyrelsen prövade det förvärvade områdets
lämplighet, men att de bestämmelser, som i detta syfte upptagits i lagförslagen,
bortfölle, enär de kunde omöjliggöra önskvärda förvärv. Länsstyrelsen
torde få anses äga tillräcklig kompetens att fullgöra denna
prövning utan några därför i lagen angivna riktlinjer.

I anslutning till vad förbundet sålunda anfört har förbundet föreslagit,
att i det av allmänningsombuden avgivna förslaget skulle införas en ny
paragraf, betecknad § 14 a, av följande lydelse:

»§ 14 a.

Morn. 1. Inköp av område för liäradsallmännings tillökning må, så
framt reglemente icke annorlunda stadgar, ske endast efter delägarnas
beslut å i reglementsenlig tid kungjort sammanträde.

Morn. 2. Skall köpeskillingen för förvärvat område gäldas av medel,
vilka härflutit ur allmänningen och över vilka delägarna icke äga fri
rådighet, åligger det allmänningsstyrelsen att senast en månad efter köpet
insända handlingarna därom jämte översiktskarta och beskrivning
ävensom andra upprättade kartor och handlingar till länsstyrelsen. Denna
Ilar att pröva, huruvida området må tilläggas allmänningen samt angiva
villkoren härför, bland vilka alltid bör intagas bestämmelse därom,
att området skall vara behörigen avskilt från annan mark och icke besväras
av inteckning för fordran eller för nyttjanderätt, som kan vara
hindersam för skogsbruket. Beviljas införlivning, må därmed dröjas i

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

högst tio år efter köpet, så framt länsstyrelsen på särskild ansökan icke

medgiver längre tid. , ..

Före den tidpunkt, införlivning skall ske, Ilar allmannmgsstyrelsen a
för länsstyrelsen styrka, att de uppställda villkoren fullgjorts, varefter
länsstyrelsen förklarar området tillagt allmänningen och darom hamnar
kammarkollegium och häradsrätten meddelande.

Beviljas icke införlivning eller uppfylles icke de stadgade villkoren härför,
skall området, så snart sådant utan förlust kan ske, försäljas oell de
influtna försäljningsmedlen disponeras på sätt i § 14 föreskrives örn inkomster
för den del av huvudavverkningen, som överstiger tillväxten.

Morn. 3. Område, som förvärvas för andra medel än de i morn. 2 angivna,
må, örn delägarna så besluta, efter ansökan hos länsstyrelsen pa i
nyssnämnda morn. föreskrivet sätt och, örn däri angivna villköl- provas

vara uppfyllda, tilläggas allmänning. .....

Med område, erhållet genom gåva eller testamente, fortares i fråga örn
dess tilläggande till allmänningen efter gåvobrevets eller testamentets ioreskrifter,
varvid bestämmelserna i mom. 2 i tillämpliga delar skola landa

till efterrättelse. .

Morn. 4. Över länsstyrelsens beslut må allmannmgsstyrelsen eller delägare
föra klagan hos Konungen genom besvär inom trettio dagar elter
delfående!.»

Domänstyrelsen har funnit det vara nödvändigt för bedrivande av en
målmedveten skogshushållning å häradsallmänningarna, att delägarna
i dessa tillerkändes rättighet att förvärva för utvidgning och arrondering
av allmänningar na lämpade skogsfastigheter, varvid dock garantier borde
givas för att en dylik handlingsfrihet ej orättmätigt utnyttjades i
syfte, som ej ägde sammanhang med allmänningarnas uppgift. Beträffande
kommitténs förslag i förevarande avseende Ilar styrelsen erinrat,
att, därest häradsallmänningarna skulle givas den friare ställning som
kommittén avsett genom deras utbrytande från de allmänna skogarna,
förslaget icke syntes ägnat att verkligen underlätta ett utvidgande eliel
en arrondering av de särskilda allmänningarnas områden. Mot härads
allmänningsförbundets förslag i ämnet har styrelsen anmärkt, att styrelsen
funne detta synnerligen märkligt. Hela den föreslagna proceduren
med att för delägarnas räkning hålla de förvärvade fastigheterna sa
att säga på hand under en längre tid innebure givetvis ett visst osakerhetstillstånd,
i det att sådana markförvärv, vilka icke tillagts allmänningarna,
syntes komma att stå utanför den offentliga kontroll, vilken
föreslagits beträffande dessa. Styrelsen kunde därför icke underlåta att
uttala stora betänkligheter mot de av förbundet i ämnet föreslagna föreskrifterna.
Även örn det hade sin stora betydelse, att i en del fall härads
allmänningarnas områden kunde utökas och givas en för förvaltningen
viii avpassad arrondering, torde man likväl ingalunda kunna påstå, att
det 1''örelåge ett så trängande behov därav, att man för den skull borde
giva allmänningsstyrelserna och delägarna så fria händer som nu föreslagits.
I fråga om reservantens förslag i ämnet har styrelsen ej uttalat
sig.

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

I övriga i ärendet avgivna yttranden hava de framlagda förslagen i
allmänhet ej föranlett några uttalanden. Länsstyrelsen i Kalmar län och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länets södra del hava dock
framhållit, att inköp av mark för häradsallmännings utvidgning borde
kunna göras av allmänningsstyrelsen efter uppdrag av »delegerade för
häradet» samt att den omständigheten, att en skogsmark besvärades av
inteckning för fordran, ej borde utgöra hinder för markens inköpande
till häradsallmänning.

Departements- -^-v den lämnade redogörelsen framgår, att delägarna i häradsallmänchefen.
ningarna under de senaste sju decennierna verkställt betydande inköp av

mark för att tilläggas de ursprungliga allmänningarna eller eljest brukas
gemensamt med dessa. Enligt utredningen i ärendet hava delägarna
för berörda ändamål inköpt under åren 1863—1930 sammanlagt eirka
18,000 hektar mark för en köpesumma av omkring 3.5 miljoner kronor.
Här förutom hava delägarna i en häradsallmänning för ändamålet erhållit
ett mindre markområde såsom gåva.

a) Vilken lag- Beträffande de markområden, som allmänningsdelägarna sålunda för,
ti,^rinfvSdei- värvat’ äga bestämmelserna angående häradsallmänningar i 1894 års
ägarna för- skogsordning i regel ej tillämpning, utan lyda dessa områden i allmänhet
'' hilden ?°m" uat^er ^923 års skogsvårdslag. Delägarna hava sålunda principiellt fri
förfoganderätt över områdena och kunna förty avyttra eller låta inteckna
dem, när de så vilja, ävensom besluta, vilket skogshushållningssätt
därå skall tillämpas. Ofta hava visserligen ifrågavarande områden på
allmänningsdelägarnas begäran sammanförts med respektive allmänningar
under gemensamma hushållningsplaner, men torde ett dylikt sammanförande
i och för sig ej hava medfört någon inskränkning i delägarnas
rätt att förfoga över dem.

I vissa fall hava emellertid de av allmänningsdelägarna förvärvade
markområdena genom särskilda föreskrifter av Kungl. Majit (eller Kungl.
Majit och riksdagen) eller i annan ordning blivit underkastade de för
häradsallmänningar gällande författningsbestämmelser.

Detta är sålunda händelsen, då dylikt område inköpts för medel, vilka
enligt föreskrifter av Kungl. Majit (eller Kungl. Majit och riksdagen)
eller annan myndighet skolat av delägarna användas för förvärv av mark
att tilläggas allmänningen. Jag vill erinra, att föreskrifter av denna innebörd
vanligen meddelas i samband med lämnande av tillstånd till försäljning
av visst område från häradsallmänning, i det sådan försäljning
i regel medgives under villkor, att för området inflytande köpeskilling användes
till inköp av mark samt att den mark, som inköpes, erhåller allmännings
natur och sammanföres under gemensam hushållning med allmänningen
(eller tillägges allmänningen och förenas under gemensam
förvaltning med denna). Liknande föreskrifter pläga även meddelas av

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Kungl. Majit eller domänstyrelsen vid lämnande av tillstånd till extra
eller förslcottsavverkningar å häradsallmänningarna i ändamål att bereda
delägarna tillgång å medel för inköp av mark eller till likviderande
nv redan inköpt mark. Dylikt tillstånd beviljas sålunda i allmänhet under
enahanda villkor, som nyss sagts. Understundom har dock Kungl.
Majit vid meddelande av sådant tillstånd ej uppställt något villkor i berörda
hänseende utan allenast förklarat, att från Kungl. Majits och kronans
sida hinder ej mötte för vederbörande delägare att använda de genom
avverkningen inflytande medel för inköp av mark att tilläggas allmänningen.
Sålunda meddelad förklaring torde innebära, att delägarna
ej äro pliktiga att använda medlen för inköp av mark, men att, örn medlen
disponeras för sådant ändamål, skyldighet föreligger för delägarna
att låta den därför inköpta marken tilläggas allmänningen. Slutligen
må erinras, att Kungl. Majit i vissa fall föreskrivit, att medel, som influtit
genom expropriation av visst område från häradsallmänning, skulle
användas till inköp av mark och att den inköpta marken skulle tilläggas
allmänningen och sammanföras under gemensam hushållning med denna.

Gällande författningsbestämmelser angående häradsallmänningar torde
vidare hava vunnit tillämpning å här ifrågavarande områden i sådana
fall, då Kungl. Maj it medgivit avyttring av mark från häradsallmänning,
under villkor att annan av delägarna förvärvad mark i stället tillädes
allmänningen att förvaltas enligt de för denna gällande stadganden, eller
då Kungl. Majit på särskild framställning av allmänningsdelägare medgivit,
att av dem förvärvat område finge tilläggas allmänningen och sammanföras
under gemensam hushållning med denna, eller förklarat hinder
från Kungl. Majits och kronans sida ej möta mot områdets införlivande
med allmänningen. Däremot torde dylik verkan ej hava följt i de fall,
då liknande medgivande lämnats av domänstyrelsen. Sådant medgivande
torde nämligen få anses allenast hava avsett, att gemensam hushallningsplan
skulle upprättas för allmänningen och det förvärvade området.

I de fall, då enligt vad nu angivits av allmänningsdelägare förvärvade
områden underkastats 1894 års skogsordnings bestämmelser örn häradsallmänningar,
hava emellertid i regel ej sådana åtgärder vidtagits, att
tillämpningen av nämnda bestämmelser beträffande områdena tryggats.
Någon undersökning, huruvida områdena vid tiden för deras förening
med respektive allmänningar varit besvärade av inteckning för fordran,
har sålunda i allmänhet ej ägt rum, och hava i regel ej heller i samband
med nämnda förening anordningar vidtagits till förhindrande därav, att
nya inteckningar framdeles meddelades i områdena eller att dessa av
delägarna åter avyttrades. Såvitt känt är, har i herörda syfte anteckning
örn föreningen gjorts i lagfartsprotokollet allenast i ett fall, varjämte
i några fall kammarkollegium underrättats örn föreningen för verkställande
av anteckning därom i jordeboken. Någon ändring i jordnaturen
för ifrågavarande områden har, såvitt vid undersökning av jorde -

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

boken kunnat utrönas, ej skett med anledning av deras förenande med
respektive häradsallmänningar.

av enhetliga ^eu 1J nci]miella åtskillnad i skogsvårds- och förvaltningshänseende,
bestämmelser som för närvarande äger runi mellan de ursprungliga allmänningarna, å
iiingarn”och ena’ sam*'' flö^talet av de av delägarna i senare tid förvärvade områdena,
av delägarna a andra sidan, kan i allmänhet ej anses betingad av olikhet i de å all^områden**
n|änningarna och berörda områden rådande skogliga förhållanden eller
eljest motiverad av sakliga skäl. Vid sådant förhållande måste det tydligen
anses önskvärt, att enhetliga bestämmelser i nyssangivna hänseenden
i möjligaste mån genomföras för allmänningarna och dessa områden.
Lii lagstiftning i detta syfte är desto mera påkallad, som det nu rådande
systemet beträffande förvaltningen och skötseln av ifrågavarande områden
är ägnat att skapa osäkerhet rörande delägarnas rätt till dessa samt
medföra tvekan rörande det skogshushållningssätt, som skall å dem tilllämpas,
och huru kontrollen därå skall utövas. Tydligt är, att risk härigenom
kan uppstå för eftersättande av skogsskötsel å områdena. Såsom
kommittén framhållit, måste det därjämte anses otillfredsställande,
att områden, som sammanförts under gemensamma hushållningsplaner
med häradsallmänningarna, när som helst kunna av delägarna åter avyttras.
Tydligt är, att olämpliga rubbningar härigenom kunna uppstå i
skogshushållningen å allmänningarna och möjligheter skapas att eludera
de bestämmelser, som meddelats för tryggande av en god skötsel av
dessa skogar. Slutligen må påpekas det oegentliga däruti, att i de undantagsfall,
då 1894 års skogsordnings bestämmelser angående häradsallmänningar
erhållit tillämpning å ifrågavarande områden, åtgärder ej vidtagits
till förebyggande, att områdena åter avyttras av delägarna eller
belastas med fordringsinteckningar.

På grund av vad sålunda anförts har jag i likhet med kommittén och
reservanten ansett, att spörsmålet örn införlivning med häradsallmänningarna
av ifrågavarande områden bör upptagas till behandling i den
nya lagstiftningen. Innan jag närmare ingår på detta spörsmål, torde jag
emellertid få angiva min ståndpunkt till de förslag, som kommittén och
reservanten i sammanhang därmed framställt rörande befogenhet för delägarna
i häradsallmänning att förvärva mark för allmänningens utvidgning.

c) Delägarnas
befogenhet att
förvärva mark
för allmänningens
utvidgning.

Beträffande sistnämnda spörsmål finner jag, lika nied kommittén, övervägande
skäl tala för att den befogenhet i berörda avseende, som
nu anses tillkomma delägarna, i den nya lagstiftningen bibehålies.
Från allmän skogsvårdssynpunkt är det tydligen önskvärt, att häradsallmänningarna
även framdeles kunna utvidgas, då den mark, som förenas
med dem, bliver underkastad planmässig skogshushållning och skogen därå
sålunda i regel göres till föremål för en bättre vård än som eljest skolat
komma denna till del. Det är ock uppenbart, att delägarnas intresse

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

för allmänuingarna oell deras skötsel koni iner att stegras, därest möjlighet
föreligger att göra allmänningarna större och därigenom mera lämpade
för rationell skogshushållning. I detta sammanhang må erinras, att
åtskilliga allmänningar äro så små, att bedrivande därå av ett fullt ändamålsenligt
skogsbruk svårligen kan äga rum. Även ina framhållas, att
förvärvande av nya områden till häradsallmänningarna kan vara av vikt
för säkerställande av tillgången på virke i skogsfattiga trakter.

Däremot har jag ej funnit lämpligt, att, såsom reservanten föreslagit,
delägarna i den nya lagstiftningen tillerkännes rätt att förvärva mark
för annat ändamål än allmänningens utvidgning. I anslutning till den
uppfattning jag nyss uttalat örn önskvärdheten därav, att enhetliga bestämmelser
i möjligaste mån genomföras för allmänningarna och av delägarna
förvärvade områden, har jag ansett den nya lagstiftningen höra
hyggås på den grundsats, att all av delägarna förvärvad mark, så^ itt ej
laga hinder däremot möter, i förvaltnings- och skogsvårdsavseende underkastas
samma regler som den ursprungliga allmänningen. Med denna
principiella ståndpunkt är tydligen ej förenligt att åt delägarna inrymma
någon sådan befogenhet som nyss sagts.

På sätt framhållits i kommitténs betänkande, torde delägarnas befogenhet
att förvärva mark för allmänningens utvidgning ej böra begränsas
till att uteslutande avse skogsmark eller annan mark, som lämpligen
må införlivas med allmänningen. Det lärer nämligen mera sällan förekomma,
att dylik mark särskilt för sig utbjudes till försäljning, vadan
en dylik begränsning skulle utgöra en kännbar inskränkning i delägarnas
möjligheter att förvärva mark för ifrågavarande ändamål. Såsom
jag i det följande skall närmare omnämna, innehåller departementets
förslag, att delägarna skola vara pliktiga att söka införlivning med allmänningen
av all mark, som av dem förvärvas förutsatt att marken
ej av dem avyttras inom viss tid efter förvärvet — att ansökan örn införlivning
må bifallas allenast beträffande mark, som i sin helhet eller
till huvudsaklig del är skogbärande eller tjänlig till skogsbohl eller sorn
är behövlig för allmänningens bevakning eller skötsel, samt att mark,
vars införlivande nied allmänningen vägras, ovillkorligen skall av allmänningsstyrelsen
åter försäljas. Då dessa bestämmelser enligt mili mening
innebära tillräckliga garantier för att delägarna ej komma att inlåta
sig på olämpliga markförvärv, har jag ej ansett det behörigt att

föreslå någon särskild restriktion i detta hänseende.

I anslutning till det nu anförda hava i departementets förslag delägarna
i häradsallmänning medgivits befogenhet att inköpa mark för allmänningens
utvidgning. Däremot har jag ej funnit behövligt att i förslaget
införa något särskilt stadgande örn rätt för delägarna att genom annat
fång än köp förvärva mark för berörda ändamål. Att en dylik lätt föieligger
såvitt angår förvärv genom gåva eller testamente, torde få anses
självfallet, och i fråga örn byte har spörsmålet örn delägarnas befogenhet

112

d) InförliTroing
av mark,
som förvärvas
efter nya
lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

att verkställa sådant reglerats genom förut omförmälda bestämmelser örn
avyttring av mark från häradsallmänning.

Med avseende å utövningen av delägarnas befogenhet att inköpa mark
for allmänningens utvidgning har förslaget avfattats i nära anslutning
till den ståndpunkt, som intagits av häradsallmänningsförbundet. Förslaget
innebär sålunda, att rätt att besluta örn dylikt inköp tillkommer
delägarna såväl å ordinarie som å extra allmänningsstämma samt att
delagarnas beslutanderätt härutinnan jämväl kan genom reglementet
helt eller delvis uppdragas åt allmänningsstyrelsen. Nu angivna bestämmelser
hava ansetts betingade av önskvärdheten, att ifrågavarande köp
kunna avslutas nied erforderlig skyndsamhet.

I samband med dessa bestämmelser har i förslaget upptagits ett stadgande
örn delägares skyldighet att bidraga till kostnad för köp, varom
nu är fråga, vilket stadgande nära överensstämmer med den av kommittén
i detta hänseende föreslagna föreskriften. Då enligt förslaget även
andra medel än allmänningens avkastning kunna tagas i anspråk för

bestridande av dylik kostnad, har stadgandet avfattats med hänsyn härtill.

Den i förslaget upptagna bestämmelsen, att det står delägare i häradsallmänning
fritt att inköpa mark för allmänningens utvidgning, innebär
ej,, att, örn köpet sker för annat ändamål, köpeavtalet såsom sådant är
ofint- Berörda ändamålsbestämmelse är blott att betrakta såsom en anvisning
för delägarna. Då enligt förslaget ansökan örn införlivning skall
göras beträffande all mark, som av delägarna förvärvas — förutsatt att
den ej åter avyttras inom viss kort tid efter förvärvet — måste i själva
verket varje inköp av mark från delägarnas sida, där ej avyttring av
denna är avsedd att äga rum inom sagda tid, ske för allmänningens utvidgning.

Jag övergår nu till spörsmålet örn införlivning med häradsallmänning
av mark, som delägarna förvärva efter den föreslagna lagstiftningens
ikraftträdande.

Med avseende å detta spörsmål må till en början framhållas, att syftet
med här avsedd införlivning bör vara, att den av delägarna förvärvade
maiken på ett varaktigt sätt sammanföres med allmänningen under gemensam
hushållning och förvaltning. För vinnande av detta syfte torde
erfordras, att marken inordnas under de bestämmelser, som i berörda avseende
gälla för allmänningen, härunder inbegripet stadgandet örn allmänningens
bibehållande oförminskad. Däremot synes för detta ändamål
ej vara påkallat, att marken formligen sammanlägges med allmänningen
till en fastighet. En dylik sammanläggning skulle, utan att vara
till större gagn med hänsyn till nämnda ändamål, i hög grad inveckla
förfarandet och jämväl i övrigt medföra svårigheter, bland annat, vid
ordnandet av ansvarigheten för sådana gravationer, som belasta marken
och fi ån vilka denna ej lämpligen kan vid införlivningen frigöras.

113

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

Vid prövningen av föreliggande spörsmål möter vidare frågan, i vilken
omfattning mark, som här avses, bör införlivas.

Såsom jag redan framhållit, torde såsom ledande grundsats härutinnan
böra gälla, att all av delägarna förvärvad mark skall införlivas med allmänningen,
örn ej laga hinder däremot möter. Att stadgande av en dylik
skyldighet skulle minska delägarnas intresse för markinköp torde, på
sätt kommittén framhållit, ej behöva befaras. I all synnerhet synes en
dylik farhåga vara ogrundad, därest, såsom departementsförslaget förutsätter,
häradsallmänningarna i den nya lagen uttryckligen förklaras utgöra
respektive delägares tillhörighet.

I anslutning härtill har i departementets förslag, i nära överensstämmelse
med kommitténs, skyldighet principiellt stadgats för vederbörande
allmänningsstyrelse att söka införlivning med häradsallmänning av all
mark, som delägarna förvärva efter nya lagens ikraftträdande. För att
göra denna skyldighet effektiv har i departementsförslaget bestämts viss
tid, inom vilken skyldigheten skall fullgöras, och har vederbörande länsstyrelse
ålagts att övervaka efterlevnaden härav samt medgivits befogenhet
att, örn skyldigheten eftersättes, tillhålla allmänningsstyrelsen vid
vite att fullgöra denna.

Principen, att införlivning skall sökas beträffande all mark, som förvärvas
av delägarna efter den nya lagens ikraftträdande, har dock ej
ansetts böra oinskränkt genomföras i det föreliggande förslaget. Med
hänsyn till den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit till frågan
örn delägarnas befogenhet att förvärva mark för allmänningens utvidgning,
har en modifikation i berörda grundsats befunnits påkallad. Då
delägarnas berörda befogenhet av praktiska skäl ej begränsats att uteslutande
avse sådan mark, som må införlivas med allmänningen, har det
nämligen framstått såsom ett önskemål, att delägarna beträffande områden,
som av dem förvärvas för ifrågavarande ändamål, medgives befogenhet
att, innan frågan örn markens införlivning med allmänningen
slutligen prövas, åter försälja sådana delar av dessa, som enligt delägarnas
åsikt ej lämpligen böra införlivas. Såsom i det föregående blivit
omnämnt, förutsätter förslaget visserligen, att all mark, vars införlivning
med häradsallmänning vägras, skall av allmänningsstyrelsen
åter försäljas, men har det ej ansetts ändamålsenligt, att avskiljandet av
ägor, som ej äro lämpade för införlivning, uteslutande skall ankomma å
den myndighet, som har att pröva införlivningsfrågan. Fm dylik anordning
skulle kunna medföra, att i vissa fall med allmänningen komme att
införlivas markområden, som delägarna själva funné vara därtill mindre
väl ägnade och därför önskat försälja. Att framtvinga en av delägarna
ej avsedd utvidgning av allmänningen synes ej lämpligt. Härtill kommer,
att, därest försäljning av den för införlivning ej lämpade marken
alltid måste anstå, intill dess införlivningsfrågan prövats, möjligheten
att avyttra denna till fördelaktigt pris kan avsevärt minskas. Av dessa
Bihang lill riksdagens protokoll 10:1?. 1 sami. 10 hafi. (Nr lil.)

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

grunder Ilar jag funnit det vara av vikt, att delägarna med avseende å.
områden, som av elem förvärvas för allmänningens utvidgning, tillerkännes
en sådan försäljningsbefogenhet, som förut sagts.

Vid utformningen av förslaget i denna del bär jag ej funnit nödigt att
uttryckligen begränsa berörda befogenhet till sådana områden, som eje
lämpligen böra införlivas med allmänningen. Med hänsyn till sammansättningen
av de organ, som kunna komma att å delägarnas vägnar besluta
örn här avsedd försäljning, allmänningsstämman och allmänningsstyrelsen,
torde det ej behöva befaras, att befogenheten kommer att missbrukas,
även örn denna ej underkastas någon begränsning i berörda avseende.
En förutsättning för att en dylik begränsning skulle bliva effektiv
torde för övrigt vara, att försäljningen, innan den erhölle giltighet*
skulle prövas och godkännas av viss myndighet. En dylik anordning
skulle emellertid tydligen väsentligt försvåra och fördröja genomförandet,
av försäljningen.

I enlighet med vad sålunda anförts har i förslaget delägarna tillerkänts
generell befogenhet att åter avyttra mark, som av dem förvärvats,
efter den nya lagens ikraftträdande, under villkor att marken ej i vederbörlig
ordning införlivats med allmänningen samt laga hinder eljest ej
möter för avyttringen. Sådant hinder kan exempelvis föreligga på grund
därav, att marken skänkts till delägarna med förbehåll örn dess införlivning
med allmänningen. I överensstämmelse med den sålunda intagna
ståndpunkten har i förslaget förenämnda skyldighet att söka införlivliing
av mark, varom nu är fråga, förklarats gälla allenast under förutsättning,
att marken ej av delägarna åter avyttrats före den tidpunkt, då
införlivning sist skall sökas, samt vidare stadgats, att, därest efter sökande
av införlivning avyttring äger rum av mark, som ansökningen avser,
samt anmälan därom göres till A^ederbörande myndighet, ansökningen
skall anses förfallen beträffande den avyttrade marken.

Rätten att besluta örn sådan avyttring av mark, varom nu är fråga*
har i förslaget förbehållits delägarna, dock att denna rätt kan i reglementet
tillerkännas även allmänningsstyrelsen.

För tillgodoseende av det med införlivningen avsedda syftet torde, på
sätt kommittén och reservanten framhållit, vissa fordringar böra uppställas
i fråga örn beskaffenheten av den mark, som må införlivas, samt
beträffande de med avseende å marken föreliggande intecknings- och
andra rättsförhållanden. I överensstämmelse härmed hava i departementets
förslag upptagits åtskilliga bestämmelser örn de villkor, varunder
införlivning av mark med häradsallmänning må äga runi. Dessa bestämmelser
ansluta sig i stort sett till kommitténs och reservantens förslag
men förete i vissa hänseenden betydelsefulla avvikelser därifrån.

Enligt sistnämnda två förslag skall mark, som må införlivas, i sin helhet
vara skogbärande eller tjänlig till skogsbörd, förutsatt att marken ej

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

är behövlig för .allmän nia gens bevakning eller skötsel. I departementets
förslag bar detta villkor ändrats därhän, att marken skall till huvudsaklig
del vara så beskaffad som nyss sagts. Denna ändring har ansetts betingad
därav, att det i vårt land mera sällan förekommer, att ett skogsområde
uteslutande består av ren skogsmark, utan att det vanliga förhållandet
är, att i ett dylikt område mindre moss- eller kärrtrakter, ängsmarker
eller andra ägor, som ej äro att hänföra till egentlig skogsmark,
ligga insprängda. Att fordra, att dylika mindre ägor ovillkorligen skola
avskiljas, innan införlivning av skogsområdet må medgivas, vore uppenbarligen
olämpligt, då ett dylikt avskiljande i många fall är praktiskt
omöjligt samt i andra skulle medföra, att området erhölle en för dess
sambrukande med allmänningen olämplig form. Någon olägenhet därav,
att sådana ägor, som nyss sagts, må införlivas med allmänningarna, torde
ej kunna uppstå.

I såväl kommitténs som reservantens förslag stadgas, att område, som
må införlivas med häradsallmänning, skall genom lantmäteriförrättning
eller eljest vara behörigen avskilt från annan mark. Då det synes uppenbart,
att vad sålunda föreslagits bör utgöra villkor för införlivning,
har en liknande föreskrift upptagits i departementets förslag. Denna
föreskrift innebär, att, därest till det område, vars införlivande sökes, hör
andel i samfälld mark, sådan andel skall hava i laga ordning utbrutits,
innan området må införlivas med allmänningen. Kan sådan utbrytning
lagligen ej äga rum, må införlivning ej medgivas.

Område, som genom lantmäteriförrättning eller eljest är behörigen avskilt
från annan mark, skall enligt jordregisterförordningen eller lagen
örn fastighetsbildning i stad införas såsom särskild fastighet i jord- eller
fastighetsregistret. Då det synes lända till ordning och reda, att ett dylikt
införande skei1, innan området införlivas med allmänningen, har en
bestämmelse i detta syfte upptagits i departementets förslag. Jag vill
erinra, att enligt förslaget området även efter införlivningen skall i sagda
register bibehållas såsom en särskild fastighet.

Då för införlivning uppenbarligen bör krävas, att delägarna hava klar
och ostridig äganderätt till det område, vars införlivning sökes, har i departementets
förslag såsom villkor för införlivning stadgats, att lagfart
meddelats å delägarnas fång till sagda område, att klander ej instämts
å fånget samt att delägarnas rätt till området ej heller eljest finnes tvistig.
Enligt kommitténs och reservantens förslag skall visserligen förvärv
av område för häradsallmännings utvidgning lagfaras i likhet med
annat fång till fast egendom, men upptaga förslagen ej någon uttrycklig
bestämmelse därom, att meddelando av lagfart å området utgör villkor
för dess införlivande med allmänningen.

Även örn delägarnas äganderätt till det område, vars införlivning sökes,
är klar och ostridig, synes likväl införlivning därav ej böra med -

116

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 10.

givas, därest beträffande området någon åtgärd vidtagits, som direkt
åsyftar ett nppliävande av sagda äganderätt. I överensstämmelse härmed
innehåller departementets förslag, att införlivning ej må äga rum,
därest det område, varom fråga är, utmätts eller beslut meddelats örn dess
försäljande i den ordning, som är stadgad örn utmätt fast egendom. Någon
motsvarande bestämmelse återfinnes ej i kommitténs eller reservantens
förslag.

I detta sammanhang må framhållas, att införlivning självfallet ej
bör medgivas, därest förfarande inletts angående exproprierande av det
område, vars införlivning sökes, eller angående dess inlösande enligt den
s. k. ensittarlagen eller därest området blivit föremål för annat dylikt
förfarande. Då detta utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, har något
stadgande i ämnet ej upptagits i förslaget.

I likhet med kommittén och reservanten har jag ansett, att införlivning
ej bör äga rum, därest den mark, varom fråga är, besväras av sökt
eller beAuljad inteckning för fordran. Med inteckning för fordran bör
emellertid i förevarande avseende likställas inteckning för rätt till avkomst
eller annan förmån, då även dylik inteckning kan leda till den intecknade
fastighetens försäljning i exekutiv ordning. Därjämte är tydligt,
att, örn mark, som här avses, enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar
för fordran eller sådan rätt, som nyss sagts, dylik gravation bör i lika
mån som inteckning hindra införlivning. Är marken åter belastad med
nyttjande- eller servitutsrätt, torde i nära överensstämmelse med Arnd reservanten
föreslagit införlivning böra vara utesluten, allenast under förutsättning
att nyttjande- eller serA-itutsrätten är av den beskaffenhet,
att den förhindrar tillämpande av planmässig skogshushållning å marken
eller eljest strider mot det med införlivningen avsedda syftet, men
bör för sådan händelse rätten utgöra hinder för införlivning, vare sig
denna är intecknad eller ej. Vid bedömande, huruvida rätten strider mot
syftet med införlivningen, bör självfallet tagas i betraktande längden av
den tid, varunder rätten, där införlivning skulle beviljas, komme att äga
giltighet efter det beslutet härom meddelats. Omfattar denna tid allenast
ett fåtal år, synes ansökningen örn införlivning ej böra avslås, även örn
rätten i och för sig ej är väl förenlig med det å allmänningen tillämpade
hushallningssättet. Vad slutligen angar det fall, att marken är besvärad
aAr rätt till elektrisk kraft eller återköpsrätt, synes den förra rätten ej i
något fall böra hindra införlivning, varemot den senare städse torde böra
utgöra sådant hinder.

I överensstämmelse med vad nu anförts har såsom ytterligare villkor
för införlivning i förslaget stadgats, att marken ej besväras av återköpsrätt
eller sökt eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till avkomst
eller annan förmån och ej heller häftar för fordran eller dylik rätt enligt
11 kap. 2 § jordabalken samt att marken ej är belastad med sådan

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

nyttjande- och servitutsrätt, som förhindrar tillämpande av planmässig
skogshushållning å marken eller eljest strider mot det med införlivningen
avsedda syftet.

I detta sammanhang må erinras, att mark, som är avsedd att införlivas
med häradsallmänning, kan vara belastad jämväl av andia gravationer
än de nyss omförmälda. Marken kan sålunda exempelvis häfta för
tionde, ränta eiler annan sådan avgäld, för lån från statens avdikningslånefond
eller för ersättning, varom fönnäles i lagen örn säkerhet för
utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eliel
annan jorddelningsförrättning. Nu angivna gravationer, vilka samtliga
äro förenade med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden, torde
emellertid lika litet som andra belastningar, vilka hava enahanda förmånsrätt,
böra utgöra hinder för införlivning. Dels äro dessa belastningar
i allmänhet av jämförelsevis ringa ekonomisk betydelse, och dels alett
frigörande av marken fran dem i vissa fall ej möjligt utan särskild
lagstiftning och i andra förenat nied betydande svårigheter. Därest för
införlivning krävdes, att marken ej häftade för någon gravation av nu
ifrågavarande beskaffenhet, skulle detta sannolikt få till följd, att i ej
få fall införlivning omöjliggjordes beträffande områden, som i och disig
vore härför väl lämpade. Med hänsyn härtill och då införlivande
med häradsallmänning av område, varå gravation av förevarande beskaffenhet
vilar, i praktiken ej torde medföra någon risk för att området
tages i anspråk för gravationens gäldande, har i förslaget ej införts någon
föreskrift örn frigörande av här avsett område från dylik gravation.
En följd av denna ståndpunkt är, att enligt förslaget införlivning ej
medför någon rubbning i dylik gravations giltighet.

I fråga örn sättet för prövning av ansökning örn införlivning Ilar jag
med hänsyn till arten av de spörsmål, som vid denna prövning komma
under bedömande, i likhet nied kommittén, reservanten och liäradsallmänningsförbundet,
ansett sagda prövning böra anförtros åt länsstyrelserna.
För vinnande av trygghet, att frågan örn införlivningens lämplighet
behörigen skärskådas från skoglig synpunkt, Ilar i departementets
förslag vederbörande länsstyrelse ålagts att i ärende, som
här avses, infordra yttrande från skogsvårdsstyrelsen. Då det därjämte
uppenbarligen kan vara av vikt, att länsstyrelsen i dylikt ärende äger
infordra uppgift från vederbörande domare eller rådstuvurätt rörande
de äganderätts- eller inteckningsförhållanden, som föreligga beträffande
den för införlivning avsedda marken, eller annat för ärendets bedömande
relevant spörsmål av rättslig natur, har i förslaget sadan befogenhet tillerkänts
länsstyrelsen. Över länsstyrelsens beslut i ärende, varom här är
fråga, må enligt förslaget klagan föras hos Kungl. Majit.

Beträffande förfarandet i övrigt i införlivning särende torde, på sätt
kommittén och reservanten förutsatt, sökanden böra vara pliktig att före -

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

bringa den utredning, som erfordras för bedömande, huruvida ansökningen
örn införlivning är lagligen grundad. En dylik skyldighet har
därför stadgats i departementets förslag, däri jämväl meddelats närmare
bestämmelser örn utredningens beskaffenhet och huru skyldigheten skall
göras effektiv. I samband härmed hava i förslaget införts vissa stadgande^
som åsyfta att underlätta fullgörandet av berörda skyldighet. Till
dessa bestämmelser liksom till förslagets hithörande stadganden i övrigt
återkommer jag i det följande.

Såsom förut berörts, bör här avsedd införlivning åsyfta, att den mark,
som införlivas, underkastas de bestämmelser, som gälla för häradsallmänningaina
i f^åga örn förvaltning och hushållning. I överensstämmelse
härmed har beträffande verkan av meddelat förordnande örn införlivning
i departementets förslag stadgats, att i fråga örn mark, som införlivats,
skola, med vissa undantag, de i den föreslagna lagen upptagna bestämmelserna
örn häradsallmänning så ock vad eljest i lag eller författning
finnes föreskrivet örn nyttjande av sådan allmänning äga tillämpning.
Jag v ill erinra, att stadganden i sistberörda avseende för närvarande
återfinnas, förutom i 1894 års skogsordning, jämväl i lagarna den 27
juni 1896 örn rätt till fiske samt den 8 november 1912 örn rätt till jakt,
samt att de i sistnämnda lagar meddelade bestämmelserna i ämnet äro
avsedda att gälla även efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen.

Enligt, förslaget skola, såsom nyss antytts, bestämmelserna örn häradsallmänning
i den nya lagen ej oinskränkt gälla beträffande införlivad
mark. Till frågan örn de undantag, som härutinnan äro påkallade, återkommer
jag i det följande.

I överensstämmelse med den uppfattning, som jag i det föregående uttalat,
åsyftar ej förslaget, att mark, som införlivas, sammanlägges med
vederbörande allmänning till en fastighet. För att klargöra införlivmngens
innebörd i detta avseende innehåller förslaget, att införlivad
mark skall i jord- eller fastighetsregistret bibehållas såsom särskild fastighet.
Denna bestämmelse innebär, att den införlivade marken även
behåller sin förutvarande jordnatur. Då det emellertid ansetts lämpligt,
att anteckning örn införlivningen göres i nyssnämnda register, har en
föreskrift härom meddelats i förslaget.

För att trygga bibehållandet i delägarnas ägo av införlivad mark och
därmed den fortsatta tillämpningen beträffande marken av de rörande
häradsallmännings vård och förvaltning gällande bestämmelserna stadgas
i departementets förslag, i nära överensstämmelse med kommitténs,
att skriftlig underrättelse örn införlivningsförordnandet skall genom vederbörande
myndighets försorg ofördröjligen lämnas den allmänna underrätt,
inom vars domvärjo marken är belägen, samt att anteckning örn
förordnandet skall å nästa allmänna rättegångsdag för lagfarts- och inteckningsärenden
verkställas i rättens lagfarts- och inteckningsproto -

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Ikoll samt lagfarts- oell inteckningsböcker eller fastiglietsbok. Härförutom
skall enligt förslaget underrättelse om införlivmngsforordnande
lämnas dels vederbörande skogsvårdsstyrelse och dels överlantmätaren i
länet eller, örn den införlivade marken är belägen i stad eller samhälle
på landet, för vilket fastighetsregister föres enligt de för stad meddelade
bestämmelser, vederbörande registerförare. Däremot har det e3 ansetts
behövligt att, såsom kommittén föreslagit, meddela föreskrift örn lämnande
av dylik underrättelse jämväl till kammarkollegium, då, såsom nyss
påpekats, införlivningen ej är avsedd att medföra någon ändring i den
införlivade markens jordnatur oell anteckning i jordeboken örn inför ryningen
sålunda ej är nödig. ..... .

Vad angår verkan därav, att ansökan om införlivning avslas, inne la -ler departementets förslag, att i dylikt fall den mark, ansökningen avser,

•skall_ där ej delägarnas förvärv av denna till följd av avslaget å. an sökningen

förfaller — av allmänningsstyrelsen försäljas, då så lämpligen
kan ske och i varje fall då försäljningen kan äga rum utan förlust för
delägarna. Denna bestämmelse, som väsentligen överensstämmer med
kommitténs förslag, utgör en konsekvens av den i förslaget intagna principiella
ståndpunkten i fråga örn delägarnas skyldighet att lata med allmänningen
införliva mark, som förvärvas efter den nya lagens ikraftträdande.
För att göra berörda försäljningsskyldighet effektiv har i forslaget
vederbörande länsstyrelse ålagts att övervaka skyldighetens fullgörande
samt medgivits befogenhet, att, örn skyldigheten eftersättes, tillkalla
allmänningsstyrelsen genom vite att fullgöra densamma.

Jag torde härefter få övergå till spörsmålet örn införlivning av mark,
sorn delägarna förvärvat före den nya lagens ikraftträdande. förvärrats

Såsom förut omnämnts, inneliava delägarna i regel fri förfoganderätt före de° nya
beträffande dylik mark. I särskilda fall har emellertid, såsom jämväl i ^ ''

formellt inordnats under de för häradsallmänning^ gällande författningsbestämmelserna.
I samband härmed hava i allmänhet ej vidtagits
erforderliga åtgärder för att trygga den fortsatta tillämpningen
beträffande marken av dessa bestämmelser, i det delägarna i regel e]
betagits möjligheten att avyttra marken eller att belasta denna med ford ringsinteckningar.

, ...

I de fall, då delägarna innehava fri förfoganderätt beträffande har
avsedd mark, finner jag principiella betänkligheter möta mot stadgande
av skyldighet för delägarna att låta med respektive allmänningar införliva
denna. En dylik bestämmelse skulle innebära, att delägarna tvingades
att underkasta sig kännbara inskränkningar i sin rätt till marken
.-såväl med avseende å befogenheten att avyttra denna som beträffande
tillgodogörande av därå växande skog och användande av därifrån här -

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

flytande avkastning. Ett ingrepp av denna art i delägarnas berörda rätt
synes ej förenligt med allmänna rättsgrundsatser.

Å andra sidan torde någon mera vägande erinran ej kunna göras däremot,
att delägarna i fall, varom nu är fråga, medgives rätt att i den ordning,
som i allmänhet gäller för fattande av beslut å allmänningsstämma,
uppdraga åt allmänningsstyrelsen att söka införlivning av marken. Det
må härvid fiamhållas, att markens införlivande med allmänningen i verkligheten
torde få anses vara till gagn för delägarna samt att en dylik åtgärd
jämväl är påkallad med hänsyn till det allmännas intresse. Tydligt
ar, att, örn för införlivning av här avsedd mark skulle fordras, att delägarna
enhälligt beslutat att därom göra ansökan, införlivning därav
skulle i vissa fall kunna omöjlig''göras.

Uppdraga delägarna i nu förevarande fall åt allmänningsstyrelsen att
söka införlivning, torde de i förslaget upptagna bestämmelserna angående
införlivning av mark, som förvärvas efter den nya lagens ikraftträdande,
bora äga motsvarande tillämpning, dock att, då skyldighet att söka
införlivning i här avsett fall ej föreligger, förpliktelse att sälja marken,
där ansökningen örn införlivning avslås, ej bör inträda.

Beti äftande härefter de fall, då av delägarna förvärvad mark redan
formellt inordnats under nu gällande författningsbestämmelser beträffande
häradsallmänningar men åtgärder ej vidtagits för tryggande av
bestämmelsernas fortsatta tillämpning med avseende å marken, torde för
ernående av sadan trygghet så vitt angår bestämmelserna i den nya lagstiftningen
delägarna böra åläggas att inom viss tid efter sagda lagstiftnings
ikraftträdande söka införlivning av marken enligt denna lagstiftning.
Fullgörandet av sagda skyldighet synes i likhet med vad som föreskrivits
beträffande mark, vilken förvärvas efter berörda ikraftträdande,
böra ankomma å allmänningsstyrelsen, och torde jämväl i övrigt de i förslaget
upptagna bestämmelserna angående införlivning av dylik mark
böra äga motsvarande tillämpning i förevarande fall. Någon ny prövning,
huruvida marken nied hänsyn till beskaffenhet eller läge är lämplig
att införlivas med allmänningen, torde dock ej böra äga rum. Vad i nya
lagen är stadgat i detta avseende bör följaktligen ej utgöra hinder för införlivning.

En lösning av föreliggande spörsmål enligt nu angivna grunder torde
medföra, att beträffande en del områden, som förvärvats före den nya lagens
ikraftträdande, ansökningar om deras införlivande med respektive
allmänningar ej komma att göras och att dessa områden sålunda för framtiden
bliva underkastade en annan lagstiftning än allmänningarna i övrigt,
Denna olägenhet lärer dock ej bliva av större betydelse, enär det
får antagas, att delägarna i allmänhet komma att begagna sig av möjligheten
att söka införlivning av ifrågavarande områden. Det bör även
uppmärksammas, att enligt förslaget ett av delägarna förvärvat område

121

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ej må sammanföras under gemensam'' hushållningsplan med allmänningen,
med mindre området blivit införlivat med denna, och att sålunda den
med nu rådande praxis förefintliga möjligheten, att ett dylikt sammanförande
sker i syfte att erhålla större utsyning å allmänningen samt att, da
berörda syfte vunnits, det förvärvade området åter avyttras, enligt forslaget
är utesluten.

Jag torde härefter få övergå till de särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

E) Specielt
motivering.

Rubriken.

Då den föreslagna lagen, såsom under 1 och 63 §§ skall närmare angivas,
ansetts böra erhålla giltighet, förutom för häradsallmänningar och
med dessa införlivad mark, även för vissa genom delning av sådana allmänningar
bildade sockenallmänningar, har rubriken avfattats med hänsyn
härtill.

1 kap. Om häradsallmänningar.

1 §•

Komm. oell reserv. 1 §.

Enligt kommitténs och reservantens förslag skall den ifrågasatta
nya lagen erhålla tillämpning å områden, som av ålder utgjort eller
räknats såsom häradsallmänningar, jämte mark, som i laga ordning
blivit med sådant område införlivad, I kommitténs betänkande (sid. 453

_455) har intagits en förteckning å de häradsallmänningar, som sålunda

äro avsedda att falla under lagen. Dessa äro belägna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs,
Örebro och Västmanlands län.

Kommittén har framhållit, att genom den av kommittén i förevarande
avseende föreslagna bestämmelsen från lagens tillämpningsområde uteslötes
vissa i Kopparbergs och Norrbottens län belägna besparings- och
allmänningsskogar, som, ehuru tillkomna pa ett helt annat sätt än de
söder om Dalarna förefintliga häradsallmänningarna, erhållit samma benämning
som dessa. Såsom dylika skogar har kommittén angivit Svärdsjö
och Envikens socknars allmänningar, Transtrands och Lima socknars
besparingsskogar samt allmänningskogarna i Pajala, Tärendö och Muonionalusta
socknar.

122

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Beträffande Svärdsjö oell Envikens socknars allmänningar har reservanten
erinrat, att desamma bildats genom ett kungl, brev den 9 november
1861, däri förordnats, att två invid sjöarna Balungen och Storsjön belägna
skogstrakter, utgörande omkring 17,000 tunnland, skulle för Svärdsjö
sockens gemensamma räkning — Envikens socken var då förenad med
Svardsjö — avsättas och utbrytas såsom häradsallmänningar, därå vederbörande
krono- och jägeribetjäning ägde hålla tillsyn och vård på sätt
angående sådana allmänningar funnes eller framdeles kunde bliva stadgat.
Under hänvisning till innehållet i detta brev har reservanten framhållit,
att vid den ifrågasatta lagstiftningen rörande liäradsallmänningarna
måste tågås i övervägande, huruvida de nya bestämmelserna bleve
lampade jämväl för Svärdsjö och Envikens allmänningar samt att, örn
sa ej funnes vara fallet, särskilda föreskrifter rörande vården av dessa
skogar borde av Kungl. Majit meddelas.

Den av allmänningsombuden föreslagna lagstiftningen är avsedd att
äga tillämpning, förutom å de skogar, som falla under kommitténs förslag,
jämväl å Svärdsjö och Envikens allmänningar, och har häradsallmänningsförbundet
härutinnan anslutit sig till ombudens förslag.

I likhet med kommittén och reservanten anser jag, att den föreslagna
lagstiftningen bör äga tillämpning — förutom å vissa sockenallmänningar,
som omförmälas under 63 § — allenast å skogar, som utgöra av ålder
bestående häradsallmänningar, jämte områden, som i laga ordning
införlivats med dessa skogar. I enlighet härmed stadgas i förevarande
paiagraf, att med häradsallmänning förstås i den föreslagna lagen av
ålder bestående häradsallmänning. Beträffande lagstiftningens giltighet
för område, som behörigen införlivats med dylik allmänning, har en särskild
bestämmelse införts i 18 §.

Till häradsallmänningar, som äro av ålder bestående, äro ej att räkna
de i Dalarna och ^Norrland belägna allmännings- och besparingsskogarna.
Dessa skogar, Svärdsjö och Envikens allmänningar härunder inbegripna,
äro, på sätt kommittén och reservanten framhållit, av väsentligen annan
natur än de söder örn Dalarna belägna liäradsallmänningarna och böra
därför ej i lagstiftningen likställas med dessa. Med hänsyn till innehållet
i förenämnda kungl, brev den 9 november 1861 bör dock, såsom reservanten
anmärkt, vid utfärdandet av en ny lag för dessa häradsallmänningar
undersökas, huruvida densamma är lämpad jämväl för Svärdsjö
och Envikens allmänningar och, örn så befinnes ej vara fallet, speciella
föreskrifter rörande vården och förvaltningen av dessa allmänningar av
Kungl. Majit meddelas.

Bland de häradsallmänningar, som enligt kommitténs förslag äro avsedda
att falla under den nya lagstiftningen, har upptagits även Daga
härads allmänning i Södermanlands län. Då emellertid denna allmänning
blivit med Kungl. Majits medgivande delad mellan socknarna inom
häradet, är den ej längre att betrakta såsom en bestående häradsallmän -

123

Kungl. Marits proposition Nr 10.

ning. De föreslagna bestämmelserna angående dylika allmänningar hava
därför ej ansetts böra förlänas direkt giltighet för sagda allmänning,
utan har jag funnit särskilda föreskrifter höra meddelas rörande denna
samt ytterligare en häradsallmänning, vilken enligt Kungl. Maj:ts medgivande
delats mellan vederbörande socknar. Till dessa föreskrifter återkommer
jag vid 63 §.

2 $.

Romin., reserv, oell allm. omb. 2 §.

Förevarande paragraf, som avhandlar frågan örn delägarnas rätt till
häradsallmänning, upptager i första stycket det grundläggande stadgandet,
att häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet,
vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts,
hr förenad rätt till delaktighet i allmänningen, samt angiver i tredje
stycket de grunder, enligt vilka ägarna av nämnda fastigheter åtnjuta
delaktighet i allmänningen. Beträffande motiven för dessa stadganden
får jag hänvisa till vad jag i det föregående (avd. A) anfört.

Reservanten har i 2 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll,
att med häradet i förevarande sammanhang förstås det område, som
dit räknats enligt den häradsindelning, som varit av ålder, utan hänsyn
till ändring, som i samma indelning kan hava skett eller framdeles kan
komma att äga rum. Från denna bestämmelse skall dock enligt förslaget
avvikelse äga rum, i den mån sådant kan föranledas av urminnes hävd
•eller dom eller ock, där sådant fall ej är för handen, avvikelsen ägt rum
vid tiden för den nya lagens ikraftträdande och då varit att anse såsom
rättsgiltigt erkänd. Till stöd för förslaget i denna del har reservanten
anfört, bland annat:

En ändring av häradsindelningen, där sådan hädanefter kunde äga rum,
skedde tvivelsutan av hänsyn, som vore fullständigt främmande för frågan
örn allmänningslaget och ledamotskap i detta. Att lata därutinnan
bestående rättsförhållanden undergå ändring på grund av ändamål, för
vilkas tillgodoseende någon förändring i fråga örn häradsallmänning och
rätten till denna icke kunde vara behövlig, torde ej kunna erkännas såsom
riktigt. Såvitt reservanten kunde förstå, borde ej heller vid de ändringar
av den befintliga häradsindelningen, vilka hittills ägt rum, någon
förändring i berörda rättsförhållanden hava behövt eller bort äga
rum. Uppfattningen därutinnan hade emellertid varit osäker. Exempel
funnes därpå, att hemman, flyttade från ett härad, där allmänning funnits,
dock ansetts trots överflyttningen böra vara bibehållna vid sin rätt
i allmänningen, men exempel, vilande på motsatt uppfattning än den, som
sålunda vunnit erkännande, saknades ej heller. Något upprivande av vad
som i de särskilda fallen tidigare kunde hava blivit erkänt och vunnit
tillämpning, borde givetvis nu icke ske.

Den av reservanten hävdade uppfattningen, att ändring i bestående häradsindelning
ej i och för sig bör medföra rubbning i rätten till håiadsall -

Ändring i
häradsindeining.

liep ari erne ni #—
chefen.

124

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

manning, torde överensstämma med do grunder, varpå gällande bestämmelser
örn delägarskap i häradsallmänning vila. I överensstämmelse härmed
plägar ock, då Kungl. Majit förordnar örn överflyttning av hemman
från ett härad till ett annat, i förordnandet föreskrivas, att genom överflyttningen
ej sker rubbning i hemmanets rätt i berörda avseende. Liknande
bestämmelser förekomma jämväl i flere allmänningsreglementen.
Jag får i detta avseende hänvisa till reglementena för Lagunda, Trögds,
Kasbo, Norrbo, Tuhundra och Viste häradsallmänningar. Beträffande förevarande
fråga har emellertid en uppfattning, motsatt den nu angivna,
uttalats i två av högsta domstolen den 6 december 1909 och den 9 december
1916 meddelade domar (N. J. A. 1909 sid. 589 och 1916 not A: 693), däri
ägarna till vissa från Frökinds till Vilske härad överflyttade hemman
förklarades berättigade att erhålla del i avkastningen från det senare häradets
allmänning Gryten för tiden efter det överflyttningen ägt rum.
Till stöd härför åberopades bestämmelsen i 6 § av 1894 års skogsordning
angående delägarskap i häradsallmänning samt att varken i det Kungl.
Majlis brev, varigenom förordnats örn överflyttning av ifrågavarande
hemman fran Frökinds till Vilske härad, eller eljest någon bestämmelse
meddelats angående de överflyttade hemmanens del i sistnämnda härads
allmänning. Från domslutet den 6 december 1909 voro emellertid två ledamöter
i högsta domstolen skiljaktiga och ansågo ägaren till det hemman,
varom da var fråga, ej berättigad till andel i avkastningen från berörda
allmänning. Till stöd för denna åsikt anfördes, bland annat, att
stadgandet i 16 kap. 1 § byggningabalken örn rätt för dem, som vore i
häradet, att nyttja häradsallmänning måste antagas vila på den förutsättning,
att häradsindelningen, såvitt den vore bestämmande för rätten till
häradsallmänning, skulle fortfarande äga bestånd sådan den i varje fall
varit av ålder.

Möjligt är, att jämväl i andra fall än dem, som avses i nyssnämnda
domar, från ett till annat härad överflyttat hemman erhållit del i det
senare häradets allmänning. Ett dylikt förhållande kan hava uppkommit
däiigenom, att delägarna i sistnämnda allmänning medgivit det överflyttade
hemmanet delaktighet i allmänningen — enligt den äldre lagstiftningen
örn häradsallmänningar torde delägarna i sådan allmänning^hava
ansetts befogade att medgiva inrymning i denna av nya delägare — eller
att utan sådant medgivande det överflyttade hemmanet tillåtits i likhet
med övriga hemman inom häradet nyttja allmänningen eller njuta del
i dess avkastning under så lång tid, att urminnes hävd åkommit förhållandet.

I anslutning till den uppfattning, som jag i det föregående uttalat angående
verkan av här avsedd överflyttning med avseende å rätten till
delaktighet i häradsallmänning, har i andra stycket av förevarande paragraf,
i nära överensstämmelse med reservantens förslag, stadgats, att
med häradet förstås här det område, som häradet omfattat enligt den av
ålder gällande häradsindelningen. Då den sålunda föreslagna hestämmel -

125

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

sen (lock självfallet ej är avsedd att medföra någon rubbning i rättsförhållanden,
som uppkommit före den nya lagens ikraftträdande och vid
sagda tidpunkt äro att anse såsom lagligen bestående, bär i fjärde stycket
av denna paragraf införts ett förbehåll örn den fortsatta giltigheten
av sådant rättsförhållande. Till detta förbehåll återkommer jag i det
följande.

Såsom i det föregående berörts, hava nu gällande regler angående ratt
till delaktighet i häradsallmänning ej oinskränkt giltighet, utan äga be- ''om ”m HU
träffande vissa häradsallmänningar avvikelser rum från dessa regler, deiaktjhet^i
Dessa avvikelser åsyfta väsentligen antingen att begränsa kretsen av i häradsallmänning
delägande fastigheter till allenast en del av de inom
häradets gamla område belägna hemmanen, så att övriga hemman inom
häradet äro uteslutna från delaktighet — från avstyckade fastigheter
bortses i detta sammanhang — eller ock att utvidga denna krets till att
omfatta, förutom hemmanen inom sagda område, jämväl vissa hemman
utom detsamma. Därjämte torde i enstaka fall förekomma, att särskilda i
mantal satta fastigheter med hänsyn till sättet för sin tillkomst ej äga delaktighet
i häradsallmänning. Möjligt är, att även andra avvikelser från

berörda regler undantagsvis äga rum.

Vad förstnämnda två undantagsfall angår, har redogörelse för vissa
sådana, hänförande sig till Ulleråkers, Tierps södra, Norunda och Rasbo
häradsallmänningar, lämnats i skogslagstiftningskommitténs betänkande
(sid. 457), och får jag nu hänvisa till denna redogörelse. Härförutom
må erinras, att genom kungl, resolutionen den 1 september 1854 och kammarkollegii
utslag den 11 december 1855 Herrestads, Örberga, Strå och
Hovs socknar i Dals härad på grund av kungl, brevet den 13 maj 1731
förklarats berättigade till sparsam utsyning av timmerhygge och vedbrand
för oundgängliga behov på Göstrings härads allmänning samt att
genom kungl, resolutionerna den 15 maj 1724 och den 18 mars 1748, vilka
stadfästats genom Kungl. Maj:ts dom den 23 januari 1844, Visingsö socknemän
i Vista härad av Jönköpings län tillerkänts rättighet att, »så vitt
det skedde utan skogens utödande och skada för jakten samt utan förfång
för de övriga intressenterna, under uppsikt av vederbörande jägeribetjänte
erhålla utsyning av nödiga skogseffekter» å Vartofta härads allmänning
Hökensås i Skaraborgs län. Vidare har styrelsen för Österrekarnes
häradsallmänning i samband med lämnande av uppgift å till allmänningen
inköpt mark meddelat, att, då genom kungl, resolutionen den
7 maj 1802 vissa delar av Daga, Selebo, Åkers och Österrekarnes häradsallmänningar
upplåtits till Åkers styckebruk mot rekognition, bestämmelse
meddelats, att de skoglösa hemman, som vore belägna å berörda delar
av allmänningarna, skulle bibehållas vid sin rätt till utsyning av liusbehovsvirke
å dessa delar, samt att med anledning härav 25 hemman inom
Österrekarnes härad örn sammanlagt 3 3U mantal fortfarande åtnjöte naturautsyning
på Åkers styckebruks rekognitionsskog ävensom att med

126

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

hänsyn till denna utsyning från och med år 1930 den kontanta utdelningen
från Österrekarnes häradsallmänning till samma hemman indragits. Slutligen
må framhållas, att enligt uppgift i Kungl. Marits brev den 30 november
1832 till kammarkollegium angående reglering av häradsallmänningarna
i Stockholms län Garns socken, som då var belägen i Långhundra
härad men sedermera överflyttats till Vallentuna härad, i samband
med väckt fråga örn reglering av förstnämnda härads allmänning
avsagt sig »all fortfarande delaktighet» i allmänningen samt att liknande
avsägelse torde hava förekommit även beträffande vissa andra häradsallmänningar.
Där nu angivna eller liknande undantag från reglerna
örn rätt till delaktighet i häradsallmänning kunna anses äga gällande
kraft vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande, torde deras
giltighet av sagda lagstiftning böra lämnas orubbad.

Beträffande härefter det fall, att i mantal satta fastigheter med hänsyn
till sättet för sin tillkomst ej äga delaktighet i häradsallmänning, må
erinius, att enligt förordningen den 19 december 1827 angående grunderna
och villkoren för hemmansklyvning samt avsöndring av jord och
andra lägenheter från hemman mantalsatt fastighet kunde bildas, som
ej åtnjöt andel i samfällda ägor eller rättigheter. I 2 kap. 14 § av denna
löieldning stadgades, att, örn av jord, som vore tillåten till avsöndring,
större andel än som svarade mot en tiondedel av hemmanets ägorymd
utan behörigt tillstånd för alltid avsöndrats från hemman av viss natur
och innehavaren ville, då klander därå väcktes av vederbörande, under
åtagande av andel i mantal och ränta i förhållande till hemmanets ägorymd,
behålla hela jorden, lian bade rätt därtill under förutsättning, att
lägenheten uppfyllde villkoren för besutenhet. Samma regel gällde för det
fall, att odaläga och äng blivit för alltid skilda från hemmanet. I båda
dessa fall skulle den avsöndrade jordens andel i mantal och ränta bestämmas
i den ordning skattläggningsförfattningarna innehölle med förbindelse
för innehavaren att för jordavsöndring^! utgöra ränta och andra
allmänna utskylder utan åtnjutande av frihetsår. Det mantal, som bestämdes
å sådan jord, skulle avräknas från stamhemmanets mantal oell
utskylderna å detta senare minskas i förhållande därefter. En liknande
regel intogs i § 13 mom. 1 i förordningen den 6 augusti 1881 angående
hemmansklyvning och jordavsöndring.

Den mantalsfördelning, som i dessa fall företogs, torde allenast hava
tjänat syftet att fördela grundskatt och jorden åvilande besvär mellan
avsöndring och stamfastighet. Däremot lärer den ej hava medfört någon
verkan med avseende å de till mantalet knutna rättigheterna och förmånerna.
Jag hänvisar i detta avseende till vad skifteslagstiftningskommissionen
härom anfört i sitt den 26 oktober 1918 avgivna betänkande
(sid. 129). Kommissionens uttalande i ämnet är av följande innehåll:

Huruvida vid ifrågavarande mantalsfördelning hänsyn skulle tagas till
hemmanets andel i samfällda undantag eller i områden, som vid skifte
lämnats odelade, framginge ej av omförmälda lagrum, ej heller örn den

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

förutvarande lägenheten skulle hava andel i ägor av nyss nämnda beskaffenhet
eller i andra hemmanet tillkommande förmåner, såsom t. ex.
rätt till andel i häradsallmänning. Emellertid torde få anses otvivelaktigt,
att mantalssättningen icke medförde den verkan, att till den förutvarande
lägenheten bomme att höra annat och mera än vad före mantalssättningen
tillkommit densamma. Tvekan syntes endast föreligga med
avseende å sådana förmåner, som tillkommit stamhemmanet till lindring:
eller hjälp i därå vilande besvär, såsom augmentsränta, men, oavsett att
detta spörsmål efter grundskatternas och indelningsverkets avskaffande
hade ringa praktisk betydelse, saknade det intresse för nu förevarande
fråga eller vad som kunde anses höra till den mantalssatta lägenheten i
jord. Skedde delning av oskiftad äga, borde stamhemmanet hava andel
däri efter sitt mantal före mantalssättningen; och efter sistnämnda mantal
borde stamhemmanet hava del i häradsallmänning, sockenallmänning
och dylikt, varemot andel däri icke tillkomme den nya hemmansdelen.
Den förutvarande lägenheten hade övergått till i mantal satt jord utan.
mantalsrättigheter.

Kommissionen har i sitt betänkande jämväl erinrat därom, att berörda
lagrum i förordningen den 6 augusti 1881 ofta enligt meddelad föreskrift
kommit till användning, då visst område av ett hemman överflyttats från
ett förvaltningsområde till ett annat.

Den uppfattning, som kommissionen sålunda hävdat angående verkan
av mantalssättning i här avsett fall, överensstämmer med högsta domstolens
utslag den 26 februari 1908 (N. J. A. 1908 sid. 105).

Av det anförda framgår, att, då lägenhet enligt nyss angivna lagrum
åsatts mantal, lägenheten ej därigenom erhållit andel i stamhemmanet
tillkommande rätt till häradsallmänning, utan att sagda rätt fortfarandei
sin helhet är förenad med stamhemmanet. Beträffande det undantag,
som sålunda gäller från regeln örn mantalssatt fastighets rätt till delaktighet
i häradsallmänning, torde genom nya lagstiftningen ej böra ske
ändring.

I anslutning till vad sålunda anförts och då, såsom förut nämnts, jämväl
omförmälda inskränkningar i regeln, att rätten till delaktighet i häradsallmänning
är grundad på den av ålder bestående häradsindelningen,
böra i den nya lagstiftningen lämnas orubbade, har i fjärde stycket av
denna paragraf stadgats, att, där genom urminnes hävd, dom eller särskild
av Konungen meddelad föreskrift eller på annat lagligt sätt är annorledes
än i paragrafens tre första stycken sägs bestämt örn rätt till delaktighet
i häradsallmänning, sådan bestämmelse skall vara gällande. 3

3 §.

Reserv. 2 §.

Den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, enligt vilken deli,
som innehar fastighet med fideikommissrätt oller med ständig eller ärftlig
besittningsrätt eller såsom boställe, äger tillgodonjuta fastigheten tillkommande
rätt till delaktighet i häradsallmänning och i frågor rörande

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

sådan allmänning utöva rösträtt för fastigheten, torde överensstämma
med vad nu gäller. Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, att med
boställe här avses allenast sådant av publik natur.

4 §.

Reserv. 3 §, allm. omb. § 13 fjärde stycket.

Reservanten har i 3 § av sitt förslag upptagit vissa bestämmelser angående
delägares befogenhet att å annan överlåta sin rätt i allmänningslaget.
Enligt dessa bestämmelser skall dylik befogenhet i regel äga rum,
men har överlåtelsen ej giltighet utöver den tid, varunder enligt 2 § av
förslaget delägarskap tillkommer överlåtaren. Denna regel är emellertid
enligt förslaget underkastad den inskränkning, att, därest innehavare av
nyttjanderätt till fastighet, varmed delägarskap i allmänningslag är förenat,
i nyttjanderättsavtalet uttryckligen tillagts delaktighet i allmänningen,
denne äger under sin nyttjanderättstid tillgodonjuta vad avtalet
sålunda medgivit honom. I sammanhang härmed föreskrives, att nyttjanderättshavare
till fastighet, som nyss sagts, icke allenast på grund av
sin nyttjanderätt är att anse såsom delägare i allmänningslaget. I paragrafen
meddelas därjämte vissa bestämmelser till skydd för den rätt i
förevarande avseende, som kan tillkomma innehavare av nyttjanderätter,
vilka upplåtits före den nya lagstiftningens trädande i kraft.

Som motivering för förslaget i denna del har reservanten anfört bland
annat:

Givetvis måste det från det allmännas synpunkt anses vara angeläget,
att rätten till allmänningen stannade hos dem, som kunde förväntas hava
ett livligare intresse för en god och på framtiden inriktad skötsel av
allmänningen. Utan avsevärd risk för allmänningens rätta vård torde
man dock kunna tillägga delägare i allmänningslaget befogenhet att till
annan överlåta sin rätt i laget, försåvitt denna befogenhet begränsades
därhän, att överlåtelsen icke bleve gällande utöver den tid, varunder
överlåtarens delägarskap i allmänningen varade. Ginge äganderätten till
hemmanet över till annan man, vore ock den gjorda upplåtelsen förfallen.
Hade överlåtelse skett till arrendator, syntes dock den sistnämnde
böra vara behållen vid delaktigheten i allmänningslaget så länge arrendet
bestode, även örn upplåtaren före denna tids utgång lämnade äganderätten
till fastigheten. Att arrendator skulle enbart i sin egenskap av
arrendator vara delägare i allmänningslaget syntes icke vara riktigt;
hade ej delägarskapet i detta uttryckligen innefattats i arrendeupplåtelsen,
kvarbleve det i jordägarens hand. På ett eller annat håll torde nog
hittills arrende ansetts utan vidare omfatta även rätten i allmänningen.
Nödigt förbehåll örn beståndet av rättsförhållande, som i sådant avseende
uppkommit, innan den eventuella nya lagen bleve gällande, vore gjort i
paragrafens sista stycke.

I § 13 av allmänning sombudens förslag har upptagits en bestämmelse
angående arrendators rätt att tillgodogöra sig å den arrenderade fastigheten
belöpande andel i häradsallmännings avkastning och för fastigheten
utöva rösträtt i frågor rörande allmänningen. I dessa hänseenden

Kungl. Marits proposition Nr 10. 129

stadgas i förslaget, att arrendator icke i annan män, än arrendeavtalet
uttryckligen innehåller, är berättigad till sådan andel eller att utöva den
på fastigheten belöpande rösträtten, utan att jordägaren med nämnda
inskränkning skall anses vara vid sin rättighet härutinnan bibehållen. I
motiveringen till bestämmelsen har framhållits, att det läge i sakens natur,
att arrendatorerna icke kunde hava samma intresse för en god och
på framtiden inriktad skogsskötsel som jordägarna. Inom ett flertal orter
hade emellertid bortarrenderade fastigheter mycket stor andel i häradsallmänningar,
och för att i görligaste mån stävja det mindre goda inflytande
på allmänningarnas skogsbruk, som detta kunde medföra, hade
förevarande bestämmelse upptagits i förslaget. För denna talade även
den omständigheten, att de förmåner, som uppstode genom fastighets delaktighet
i häradsallmänning, vid arrendeavtals avslutande ofta ej beaktades
eller komme till sin rätt vid avgäldens bestämmande.

Sveriges häradsallmänningsförbund har framställt vissa erinringar
mot den av reservanten föreslagna befogenheten för delägare i allmänningslag
att överlåta sin rätt i laget och i sådant avseende anfört, bland
annat:

Även örn sådan överlåtelse, på sätt reservanten förutsatt, begränsades
till att gälla endast den tid, under vilken överlåtaren själv ägde fastighet
med andel i laget, kunde man dock tänka sig, att härigenom skapades
en utväg för vissa kapitalstarka delägare att skaffa sig ett allt för stort
inflytande på allmänningens angelägenheter. Förbundet tänkte härvid
företrädesvis på för allmänningarud främmande personer och industriföretag,
vilka för sin produktion gärna ville köpa och förarbeta allmänningarnas
mycket grova och värdefulla virke. Det syntes även förbundet,
som örn dylika överlåtelser skulle komma att skapa strid och splittring
bland delägarna. Av naturliga skäl kunde ej heller nämnda mera
tillfälliga delägare vara lika villiga att göra utgifter för skogsvårdens
förkovran som de verkliga jordägarna. Dessutom skulle de avkastningsoch
röstberättigade kunna komma att växla i ganska hög grad, vilket
skulle kunna vålla ett visst besvär vid avkastningens fördelning och vid
upprättandet och justerandet av röstlängder. Svårigheter skulle även
kunna uppstå vid fördelning av fonderade medel.

Domänstyrelsen har i huvudsak anslutit sig till vad häradsallmänningsförbundet
sålunda anfört.

Enligt nuvarande lagstiftning torde delägare i häradsallmänning principiellt
ej äga befogenhet att å annan överlåta sin rätt i allmänningen
annorledes än gemensamt med den fastighet, varmed rätten är förenad.
Rätten är, med andra ord, oskiljaktigt förbunden med sagda fastighet.
Riktigheten av denna uppfattning bekräftas därav, att enligt 13 § i lagen
örn kommunalstyrelse på landet rösträtt vid sådan kommunalstämma,
å vilken delägare i häradsallmänning hava att utse ombud till ali
männingsstämman, tillkommer allenast dem, som innehava i mantal satt
jord inom kommunen. Enligt sagda lag är dock delägare oförhindrad
att genom fullmakt i den ordning, som i 14 § av lagen sägs, åt annan del Bihang

lill riksdagens protokoll 1932. 1 saini. Ill hafi. (Nr lil.)

Departementschefen.

{)

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ägare uppdraga att utöva honom tillkommande rösträtt vid dylik kommunalstämma.
Sådan fullmakt innefattar dock ej någon överlåtelse av
delägarrätten.

Vad nu anförts har avseende allenast å den i delägarrätten ingående
viktigaste befogenheten eller rätten att föra talan och rösta i frågor rörande
allmänningen. Däremot torde enligt gällande lagstiftning hinder
principiellt ej möta för delägare att å annan överlåta rätten till erhållande
av utdelning från allmänningen. En dylik överlåtelse torde dock
ej medföra befogenhet att utöva delägarens rösträtt i allmänningens angelägenheter,
och lärer densamma ej heller äga giltighet mot ny ägare
till vederbörande fastighet. Är delägaren åter berättigad att individuellt
nyttja allmänningen i något avseende, torde en dylik rättighet ej kunna
överlåtas. Jag erinrar härvid, att enligt ett av högsta domstolen den 18
juni 1890 meddelat utslag (N. J. A. 1890 sid. 270) delägare i häradsallmänning
ansetts ej berättigad att å annan överlåta honom tillkommande
rätt till bete å allmänningen.

Nu angivna regler örn överlåtelse av delägarrätt i häradsallmänning
torde i allt väsentligt gälla även med avseende å sådan överlåtelse till
arrendator eller annan innehavare av nyttjanderätt till den fastighet,
varmed rätten är förenad. Dock lärer i delägarrätten ingående befogenhet
att individuellt nyttja allmänningen kunna överlåtas å dylik innehavare.
Beträffande överlåtelse å denne av delägarrätten i övrigt är att
märka, att enligt 2 kap. 20 § första stycket i allmänna nyttjanderättslagen
ari endator ej i annan man än arrendeavtalet bestämmer äger nyttja
den arrenderade fastighetens skog samt att jämlikt en av högsta domstolen
den 16 november 1918 meddelad dom (N. J. A. 1918 sid. 499) en liknande
grundsats gäller beträffande arrendators rätt till å fastigheten
belöpande andel i häradsallmännings avkastning, där denna utgår i penningar.
Sådan andel tillkommer alltså fastighetsägaren, örn ej annorlunda
bestämts i arrendeavtalet. Vad nu sagts örn arrendators rätt till
penningavkastning från häradsallmänning torde äga giltighet jämväl
för det fall, att avkastningen utgår in natura. Har i arrendeavtalet
fastighetens andel i avkastningen förbehållits arrendatorn, torde emellertid
vad i allmänna nyttjanderättslagen är stadgat örn arrendeavtals
giltighet mot ny ägare äga tillämpning jämväl i fråga örn dylikt förbehåll,
och lärer motsvarande gälla, där annan innehavare av nyttjanderätt
till fastigheten tillförsäkrats enahanda förmån.

Då enligt det nu anförda arrendator principiellt ej äger rätt till å
fastigheten belöpande utdelning från häradsallmänning, kan arrendeavtalet
såsom sådant tydligen ej medföra befogenhet för honom att för
fastigheten utöva rösträtt i frågor rörande allmänningen. Sådan befogenhet
torde emellertid ej heller tillkomma honom i det fall, att
arrendeavtalet uttryckligen tillerkänner honom rätt till utdelning,
som nyss sagts. Det bör nämligen uppmärksammas, att den beslutanderätt,
som tillkommer delägare i häradsallmänning, ej är be -

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

gränsad till frågor om utdelning av allmänningens avkastning, utan
jämväl avser spörsmål örn sättet för allmänningens förvaltning, uppgörande
av reglemente för allmänningen, val av allmänningsstyrelse,
inköp av mark till allmänningen, avyttring av mark från denna
m. m., i vilka spörsmål beslutanderätten enligt sakens natur bör vara förbehållen
fastighetens ägare. Även må framhållas, att det ej lärer väl
överensstämma med de grunder, varå gällande bestämmelser örn utövande
av kommunal rösträtt vila, att rösträtt vid val av ombud till allmänningsstämma
i vissa fall skulle tillkomma vederbörande fastighets ägare
och i andra dess arrendator, beroende på arrendeavtalets innehåll. I enlighet
med det nu anförda torde sålunda som regel gälla, att i fråga örn
utarrenderad fastighet, varmed delägarrätt är förenad, rösträtt i allmänningens
angelägenheter lagligen må utövas allenast av fastighetens ägare,
denne dock obetaget att genom sådan fullmakt, som förut nämnts,
överlåta rösträtten å annan röstägande.

Från nyssangivna regel lärer dock undantag böra göras i fråga örn
kronans jordbruksdomäner och ecklesiastika löneboställen. Enligt bestämmelserna
i punkten 12 av kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade
grunder för förvaltningen av sagda domäner och 29 § i ecklesiastika
arrendeförordningen den 21 november 1925 (nr 4o2) skall nämligen,
därest till utarrenderad kronodomän eller ecklesiastikt löneboställe
hör andel i härads- eller sockenallmänning eller rätt till annan förmån
utom egendomens område, sådant komma arrendatorn till godo, där ej
för visst fall undantag finnes böra göras. På grund av dessa bestämmelser
torde det vara en allmänt förekommande praxis, att, örn utarrenderad
egendom, som nyss sagts, är förenad med delägarrätt i häradsallmänning,
arrendatorn tillåtes utöva rösträtt för denna i frågor rörande
allmänningen, förutsatt att han ej i kontraktet uttryckligen frånkänts rätt
till andel i allmänningens avkastning. Då berörda praxis synes kunna
tilläggas karaktären av sedvanerätt, torde i fråga örn sådan egendom delägarrätten
böra anses tillkomma arrendatorn, för så vitt ej förbehåll, som
nyss sagts, intagits i arrendekontraktet.

Vad härefter angår frågan, huruvida ändring i vad sålunda gäller örn
överlåtelse av delägarrätt i häradsallmänning bör ske i den nya lagstiftningen,
har jag funnit allvarliga betänkligheter möta att, på sätt reservanten
föreslagit, tillerkänna vederbörande fastighetsägare en generell
befogenhet att överlåta sagda rätt. En lagbestämmelse i sådant syfte
skulle innebära en rubbning av nu gällande grunder för delägaresamfällighetens
organisation, vilken rubbning näppeligen kan anses påkallad
av något mera vägande skäl. Däremot skulle densamma, såsom häradsallmänningsförbundet
framhållit, obestridligen kunna medföra risk för
häradsallmänningarnas rationella skötsel och lugna utveckling. Härförutom
är tydligt, att stadgande av en dylik befogenhet skulle väsentligt
försvåra såväl förfarandet vid omröstning för val av ombud till allmän -

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ningsstämman som verkställande av utdelning av allmänningens avkastning
och förfogande i övrigt över denna.

Det nu anförda äger i viss mån giltighet även beträffande de förslag,
som i ärendet framställts örn medgivande av befogenhet för vederbörande
fastighetsägare att överlåta delägarrätten å innehavare av nyttjanderätt
till fastigheten. Denne måste nämligen förutsättas hava ett väsentligt
intresse att under sin nyttjanderättstid söka erhålla största möjliga
utdelning från häradsallmänningen och sålunda motarbeta avkastningens
användande för bevarande eller höjande av allmänningens kapitalvärde.
Därjämte är att märka, att, såsom förut påpekats, delägarrätten
till sitt innehåll är väsentligt mera omfattande än den rätt, som i allmänhet
tillkommer en nyttjanderättshavare, vadan dess överlåtande å
denne skulle framstå såsom en onaturlig utvidgning av hans befogenhetsområde.
Nyttjanderättshavarens eventuella intresse att för den av honom
brukade fastighetens husbehov erhålla del i allmänningens virkesavkastning
kan tydligen, utan överlåtande å honom av själva delägarrätten,
tillgodoses genom att fastighetsägaren å honom transporterar sin
rätt till utdelning av virke från allmänningen. Då i särskilda fall från
fastighetsägarens synpunkt är önskvärt, att nyttjanderättshavaren äger
utöva fastighetsägarens rösträtt i frågor rörande allmänningen, kan detta
önskemål vinnas genom utvidgande av ägarens nuvarande befogenhet att
i dylika frågor rösta genom befullmäktigat ombud.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då tillräckliga skäl att i förevarande
avseende göra åtskillnad mellan kronans jordbruksdomäner och
ecklesiastika löneboställen, å ena, samt övriga fastigheter, å andra sidan,
ej synas föreligga, har i första stycket av förevarande paragraf nu gällande
grundsats, att delägarrätt ej må överlåtas annorledes än gemensamt
med vederbörande fastighet, upptagits samt där förlänats giltighet
även beträffande berörda domäner och boställen. I fråga örn sådan domän
eller boställe, som utarrenderats före den nya lagstiftningens ikraftträdande,
torde dock i denna förbehåll böra göras örn den fortsatta giltigheten
av den befogenhet, som på grund av det träffade arrendeavtalet
må tillkomma arrendatorn att utöva rösträtt för egendomen i frågor rörande
häradsallmänning. Ett sådant förbehåll har därför införts bland
övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen.

Utan hinder av nyssangivna grundsats bör emellertid delägare i häradsallmänning,
i likhet med vad nu gäller, vara berättigad att å annan
överlåta honom tillkommande rätt till utdelning från allmänningen. Sådan
överlåtelse bör dock, jämväl i överensstämmelse med nuvarande lagstiftning,
ej gälla mot ny ägare eller innehavare av fastigheten, där ej
överlåtelsen skett genom avtal, enligt vilket nyttjanderätt upplåtits till
fastigheten. Där i dylikt fall nyttjanderätten gäller mot ny ägare eller
innehavare av fastigheten, torde sådan giltighet böra tillkomma även
överlåtelsen. I överensstämmelse med nuvarande regler lärer överlåtelse,
varom här är fråga, ej böra medföra befogenhet att utöva rösträtt för

Kungl. May.ts proposition Nr 10. 133

fastigheten i frågor rörande allmänningen. Stadgande!! i dessa hanseenden,
överensstämmande med det nu anförda, hava upptagits 1 andra stycket
av förevarande paragraf. a„_

I detta sammanhang må erinras, att delägare enligt oO § 2 mom. ager
befogenhet att vid val av ombud till allmänningsstämman utöja sin rosträtt
genom ombud. Då härtill må utses även annan person an delägare
samt för sådant ombud utfärdad fullmakt enligt förslaget äger giltighet
utan tidsbegränsning, torde det behov, som i vissa fall ma Winnås för
delägare, särskilt då denne utarrenderat sm fastighet, att kunna fora
talan och rösta i allmänningens angelägenheter genom ombud, bliva genom
nyss angivna bestämmelse tillgodosett.

5 $.

Korum. 4 §, reserv. 5 §, allm. omb. § 1.

Beträffande den i första punkten av förevarande paragraf upptagna
bestämmelsen, att häradsallmänning skall bibehållas oförminskad, dar ej
i den föreslagna lagen annorlunda stadgas, hänvisas till vad jag 1 det
föregående (avd. C) anfört.

Såsom en följd av denna bestämmelse har i andra punkten av paragrafen
föreskrivits, att häradsallmänning ej må utmätas eller med mtec -ning belastas. Denna föreskrift är formellt ny men överensstämmer 1 sak
med vad nu gäller. Ett uttryckligt stadgande i ämnet har ansetts önskvärt
med hänsyn till den ändrade karaktär, som häradsallmanningarna
enligt den föreslagna lagstiftningen komma att erhålla genom deras utbrytande
från de i 1894 års skogsordning upptagna allmänna skogarna
och inordnande bland menigheter tillhöriga allmänningsskogar.

6 §.

Kamm. 4 §, reserv. 14, 21 och 23 §§, allm. omb. §§ 1 och 6.

Samtliga häradsallmänningar, som äro avsedda att falla under den föreslagna
lagen, skötas numera enligt hushållningsplaner, och bör tydligen
ändring härutinnan ej ske. På grund härav och då, såsom 1 det föregående
(avd. B) framhållits, uppgiften att öva tillsyn å skogsskötsel a
dessa allmänningar bör överflyttas från skogsstaten till vederbörande
skogsvårdsstyrelser, har i förevarande paragraf stadgats, att häradsallmänning
skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen i orten skotas efter
hushållningsplan på sätt i den föreslagna lagen sägs. Till de närmare
reglerna rörande skogshushållningens bedrivande å ifrågavarande allmänningar
återkommer jag i det följande.

7 $.

Korum. 3 oell 8 §§, reserv. 6 §, allm. omb. §§ 3 och 13.

Denna paragraf upptager den grundläggande bestämmelsen om sättet
för tillgodogörande av delägarnas rått till häradsallmänning.

Enligt kap. II i 1894 års skogsordning tillkommer rätten att nyttja skogen
å häradsallmänning delägarna gemensamt, och utövas denna rätt, Så -

dd Ilande bestämmelser.

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

som nämnt, antingen av delägarna själva och deras organ allmänningsstyrelsen
eller ock av skogsstaten för delägarnas samfällda räkning. Enligt
skogsordningen förefinnes sålunda ej någon rätt för de särskilda delägarna
att för egen räkning nyttja skogen å allmänningen.

I fråga örn användande av den avkastning, som erhålles genom skogsskötsel
å häradsallmänning, gälla bestämmelserna i §§ 10 och 11 av
skogsordningen, enligt vilka denna avkastning i första rummet skall användas
för gäldande av kostnader för allmänningens vård och förvaltning
samt återstoden må, sedan erforderligt virke undantagits till sådana
broar och allmänna byggnader, som delägarna i allmänningen själva
bygga och underhålla, mellan samtliga delägarna efter oförmedlat hemmantal
fördelas. På delägarnas beslut ankommer, huruvida denna utdelning
skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar.

Beträffande sättet för försäljning av virke från häradsallmänning föreskrives
i kap. VIII av skogsordningen, att dylik försäljning i regel skall
ske å offentlig auktion.

De bestämmelser, som enligt det nu anförda meddelats i fråga örn delägarnas
rätt att nyttja skogen å häradsallmänning, torde i tillämpliga
delar äga giltighet även beträffande delägarnas rätt att tillgodogöra
sig andra naturtillgångar å allmänningen, såsom sten, sand, grus,
torv m. m., samt i fråga örn rätten att nyttja allmänningens område för
annat ändamål än skogsbörd, såsom för odling eller till byggnadstomter,
upplagsplatser etc. Nyttjande av allmänningen för sistangivna
ändamål må dock ske allenast i den mån detta kan anses förenligt med
den för allmänningen fastställda hushållningsplanen eller andra rörande
skogshushållningen meddelade föreskrifter.

Rörande tillgodogörande av mulbete och grässlätter å häradsallmänning
gälla emellertid enligt skogsordningen vissa särskilda föreskrifter.
Härom stadgas i § 63 av denna, att å häradsallmänning betning eller
grässlätter ej må äga rum annorledes än i hushållningsplan är föreskrivet
eller av domänstyrelsen för särskilda fall kan medgivas, samt att det
tillkommer allmänningsstyrelsen att förfoga över mulbete, som enligt
vad nyss nämnts får upplåtas å allmänningen. Beträffande upplåtande
av grässlätter upptager skogsordningen bestämmelser allenast med
avseende å skogar, som förvaltas av skogsstaten och å vilka grässlätter
ej av enskild disponeras, och innehålla dessa bestämmelser, att grässlätter
å dylika skogar må upplåtas på bestämd tid samt att det åligger
vederbörande jägmästare att årligen upprätta förslag å sådan slåtter,
varefter med förslagets granskning och rättighetens upplåtande förfares
på sätt som är stadgat örn skogsalsters försäljning, d. v. s. upplåtelsen
sker i regel genom utbud å offentlig auktion. Nu angivna föreskrifter torde
aga tillämpning å häradsallmänningar, som stå under skogsstatens förvaltning.
I fråga örn häradsallmänningar, som förvaltas av delägarna,
torde gälla, att delägarna på grund av sin allmänna förvaltningsrätt
äio befogade att själva eller genom allmänningsstyrelsen besluta örn

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

upplåtande av grässlätter, då sådan enligt gällande hushållningsplan
eller domänstyrelsens särskilda medgivande må äga rum.

Bestämmelsen, att det tillkommer allmänningsstyrelsen att förfoga över
mulbete, som får upplåtas å häradsallmänning, torde närmast åsyfta,
att dylikt bete skall av styrelsen genom upplåtelse mot ersättning eller
annorledes tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning. Beträffande
vissa allmänningar har emellertid delägarna i vederbörande
reglementen medgivits rätt att för sina egna fastigheters behov nyttja
sådant mulbete. Detta är exempelvis fallet med Askers, Hardemo och
Kumla häradsallmänningar, därvid dock i fråga örn förstnämnda två
allmänningar utgörande av viss betesavgift föreskrivits (jmfr N. J. A.
1890 sid. 270).

Medel, som inflyta genom upplåtelse av mulbete eller grässlätter a häradsallmänning,
skola användas för delägarnas räkning enligt omförmälda
i §§ 10 och 11 av skogsordningen upptagna bestämmelser.

Den rätt att tillgodonjuta häradsallmännings naturtillgångar, som enligt
det anförda tillkommer vederbörande delägare, är i vissa fall underkastad
inskränkningar till förmån för andra rättsägare. I § 63 fjärde
stycket av skogsordningen stadgas i detta hänseende, att, därest rätt till
mulbete eller slåtter å allmän skog blivit vissa hemman eller menigheter
genom särskilda resolutioner eller överenskommelser tillagd eller av
dem på grund av urminnes hävd åtnjutits, de skola vara bibehållna vid
sådan rätt, intill dess i laga ordning annorlunda förordnats. Enligt
uppgifter, som på mitt föranstaltande under år 1930 infordrats fran allmänningsstyrelserna,
förefinnas dylika särskilda rättigheter i fråga örn
fyra häradsallmänningar (Sollentuna, Bro, Åkers och österrekarnes
häradsallmänningar), och avse samtliga dessa rättigheter betesformåner.
Särskilda betesrätter förekomma även beträffande Glanshammars
häradsallmänning enligt för denna gällande reglemente. Harforutom
förekomma i enstaka fall rättigheter till erhållande av virkesutsyning.
I detta avseende må erinras, att enligt kungl, brevet den 22 februari
1684 samtliga bönder i Kungsbarkarö socken av Åkerbo harad
medgivits rätt att å »allmänningsskogen» erhålla vedbrand samt stor
och gärdsel och så mycket timmer, som de tarvade för deras gardars bebyggande
och vidmakthållande, samt att genom kungl, resolutionen den
13 februari 1688 allmogen »av skatte och krono» i Björskogs socken av
samma härad tillerkänts rätt att från »allmänningen» erhålla så mycket
timmer, ved och gärdsel, som de nödtorfteligen behövde till husbehov
samt för visst annat ändamål. Sedan genom en av hogsta domstolen
den 26 april 1850 meddelad dom bestämts, att hemmansägarna i
Kungsbarkarö socken på grund av berörda brev den 22 februari 1684
tillkomme lika och enahanda rätt till skogsfång från Kungsörs och Satterbo
allmänningar som de inom häradet belägna allmänna boställen, har
Kungl. Majit i brev till kammarkollegium den 29 september 1868 angå -

136

Skogslagstiftningskommittén
m. fl.

Kungl. Majlis proposition Nr 1().

ende hushållningen å Kungsörs och Sätterbo allmänningar förklarat sig
anse, att de i 1866 års skogsordning för häradsallmänningar meddelade
bestämmelser kunde å nyssnämnda allmänningar tillämpas, dock så att
hemmansägarna inom Kungs-Barkarö socken borde, oaktat den företrädesrätt
till skogsfång, som vid tiden för berörda doms meddelande jämlikt
1805 års skogsordning tillkom boställen, dåmera upphört, fortfalande
få åtnjuta en sådan företrädesrätt ävensom i övrigt de menigheter
eller enskilda hemmansägare, som kunde lagligen visa sig äga någon
ännu gällande särskild rätt i avseende på allmänningarnas begagnande,
borde därvid bibehållas. Enligt uppgift av styrelsen för Åkerbo häradsallmänning,
vari Kungsörs och Sätterbo allmänningar ingå, erhålla för
närvarande ägarna av jordbruksfastigheter i Kungs-Barkarö och Björskogs
socknar på grund av förenämnda kungl, brev och resolution årligen
450,37 kubikmeter virke från häradsallmänningen. Förutom beträffande
Åkerbo häradsallmänning förekomma enligt uppgifter av vederbörande
allmänningsstyrelser särskilda rättigheter till erhållande av
virkesutsynmg jämväl i fråga örn Lagunda och Snevringe häradsallmänningen
Såsom under 2 § omnämnts, hava därjämte beträffande
några häradsallmänningar vissa utom respektive härad belägna hemman
tillagts rätt till utsyning å allmänningarna, vilken rätt, åtminstone
i fråga örn en del av sagda allmänningar, ansetts hava medfört delägarskap
i allmänningarna för ägarna av de sålunda gynnade hemmanen.

Vad slutligen angår delägarnas rätt till jakt och fiske å häradsallmänning
hava, såsom förut nämnts, särskilda bestämmelser härom meddelats
genom lagarna den 8 november 1912 om rätt till jakt och den 27
juni 1896 örn rätt till fiske. Enligt 2 § i förstnämnda lag skall jakträtten
utövas för delägarnas gemensamma räkning i överensstämmelse
med de föreskrifter, som i övrigt gälla för allmänningens vård och förvaltning.
Beträffande rätten till fiske gäller däremot enligt 9 § i sistnämnda
lag såsom primär regel, att varje enskild delägare har rätt att
fiska i till allmänningen hörande fiskevatten. Denna rätt äger emellertid
rum allenast under förutsättning, att fisket ej av delägarna utarrenderats
för gemensam räkning, varom beslut må fattas i enlighet med
nyssnämnda föreskrifter.

De grunder, som enligt det nu anförda gälla med avseende å delägarnas
rätt att nyttja häradsallmänning, skola enligt kommitténs förslag i
huvudsak bibehållas oförändrade. Beträffande sättet för utövningen av
sagda rätt skall dock enligt förslaget, såsom förut nämnts, rätten i alla
fall, då den tillkommer delägarna gemensamt, jämväl utövas av dem
och skogsstatens befattning härutinnan sålunda upphöra. Såsom en följd
av kommitténs ståndpunkt i sist angivna hänseende innehåller förslaget,
att omförmälda särskilda bestämmelser rörande tillgodogörande av mulbete
och grässlätter å häradsallmänning ävensom de i kap. VIII av

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

skogsordning^! upptagna föreskrifter om försäljning av vilcke från sådan
allmänning skola upphöra att gälla. Kommittén har därjämte föreslagit,
att den nuvarande föreskriften örn undantagande från häradsallmännings
avkastning av virke till sådana broar och allmänna byggnader,
som delägarna i allmänningen själva hygga och underhålla, icke
vidare skall äga tillämpning.

Reservantens förslag ansluter sig i förevarande avseende i huvudsak
till kommitténs. Keservanten har i 6 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse
i ämnet av innehåll, att allmänningens naturliga tillgångar
i skogseffekter eller annat skola tillgodogöras för delägarnas gemensamma
räkning samt att i den man de icke användas a allmänningen
för dennas vård inkomst av dem skall beredas genom försäljning eller
annan upplåtelse mot ersättning. I motsats till kommittén har emellertid
reservanten föreslagit, att någon utdelning av nämnda tillgångar in

natura till delägarna icke skall äga rum.

I motiveringen till sitt förslag i denna del har reservanten framhållit,
att den nuvarande bestämmelsen örn undantagande från häradsallmännings
avkastning av virke till förenämnda broar och allmänna byggnader
påtagligen vore grundad därå, att den i mantal satta jorden vore
underkastad en densamma särskilt åvilande byggnads- och underhållsskyldighet,
men att denna skyldighet genom de senaste årtiondenas lagstiftning
utsträckts till även andra skattskyldiga än ägarna av i mantal
satt jord, vadan grunden för sagda bestämmelse bortfallit.

Såsom motivering för förbudet mot naturautdelning av häradsallmän -

nings avkastning har reservanten anfört:

Från skogsvårdens synpunkt och med hänsyn till önskvärdheten av
att vårdnaden utav allmänningen lades i möjligast stora drag och, sa
vitt ske kunde, hölles oberoende av delägarnas individuella, mangen
gång kanske kortsynta intressen, trodde reservanten lämpligast vara
att icke låta någon naturautdelning från allmänningen äga ram. För
tillgodoseende av ortens virkesbehov torde dylik utdelning sakna betydelse;
allmänningsstyrelsen torde nog vid sina virkesförsäl,]ningar
kunna så ordna, att allmänningstillgångarna komme de lokala virkesbehoven
så mycket som möjligt och så rättvist som möjligt till godo.^ lidpunkten
syntes nu kunna vara inne att förverkliga den tanke, pa vilken
redan 1855 års skogskommitté byggde sitt förslag rörande haradsallmänningarna,
nämligen att den årliga virkesavkastmngen skulle förvandlas
i penningar och allt delägarnas omedelbara åtnjutande av skogens
alster upphöra. ,

Genomfördes nu denna grundsats, skulle därmed det mal i allt väsentligt
vara uppnått, vartill tidigare utveckling påtagligen tenderat. Fran
den tid då häradsallmänningen tillgodogjordes uteslutande genom anlitande
in natura från de enskilda rättsägarnas sida hade densamma
i successivt ökad omfattning blivit föremål för en i allas samfällda intresse
och för allas gemensamma räkning bedriven hushållning, henom
borttagande av naturauttagets sista återstod skulle sistnämnda hushållsform
hava — såsom reservanten ville tro till avsevärd fromma för det
allmänna skogsvårdsintresset — fullt brutit igenom.

138

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Från regeln, att häradsallmännings naturliga tillgångar skola tillgodogöras
för delägarnas gemensamma räkning, äger enligt reservantens
förslag undantag rum i de fall, då rätt att för sin enskilda räkning
tillgodogöra sig allmänningen, enligt annorstädes i lag därom givna bestämmelser
eller till följd av urminnes hävd eller dom, tillkommer enskild
delägare eller annan eller ock sådant undantag eljest ägt rum
vid tiden for den nya lagens ikraftträdande och då varit att anse såsom
rättsgiltig! erkänt.

Även allmänningsombudens förslag överensstämmer i förevarande
hänseende i stort sett med kommitténs. Ombuden hava dock förordat en
utsträckning av den delägarna nu tillkommande rätten till naturautdelning
därhän, att delägarna skola vara befogade att mellan sig fördela
även den del av allmänningens virkesavkastning, som eljest skolat
försäljas för gäldande av allmänningens driftskostnader, under villkor,
att tillräckliga medel för dessa kostnaders bestridande sammanskjutas
eller på annat sätt anskaffas. Allmänningsombuden hava härvid
framhållit, att en dylik utsträckning av rätten till naturautdelning
kunde i virkesfattiga nejder tänkas vara till fördel för delägarna.

Sveriges häradsallmänningsförbund har hävdat, att frågan örn virkesavkastningens
försäljning eller utdelning in natura borde i den nya
lagstiftningen liksom nu vara beroende på allmänningsreglementets bestämmelser,
så att det härutinnan kunde ordnas på det för varje allmänning
lämpligaste sättet. Beträffande många allmänningar kunde
det finnas verkliga skäl för utdelandet av hela virkesskörden, beträffande
andra borde den i sin helhet försäljas och i fråga örn en tredje
grupp borde en part utdelas, exempelvis till mera skogfattiga trakter,
och återstoden försäljas. Förbundet har i detta sammanhang framhållit,
att under åren 1911—1915 av hela virkesskörden å häradsallmänningarna
utdelats in natura bland delägarna omkring 24 procent samt att dylik
utdelning vore särskilt omfattande i Upplands och Västmanlands
samt vissa delar av Östergötlands län.

A\ den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit med avseende å
delägarnas rätt till häradsallmänning, torde följa, att nu gällande
grundsats, att denna rätt skall nyttiggöras för delägarnas gemensamma
räkning, bör upptagas i den nya lagstiftningen. Det undantag från denna
grundsats, som innehålles i 9 § i lagen örn rätt till fiske, torde dock
fortfarande böra äga giltighet. Någon anledning att nu ifrågasätta
ett upphävande av denna bestämmelse har ej framkommit under utredningen.
I övrigt torde något undantag från sagda grundsats ej vara
påkallat i den nya lagstiftningen. I överensstämmelse härmed har i
första stycket av förevarande paragraf stadgats, att delägarnas rätt till
häradsallmänning skall tillgodogöras för dessas gemensamma räkning,
där ej .för särskilt fall annorlunda stadgas.

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Vad angår det sätt, varpå nämnda tillgodogörande bör ske, anser jag
i likhet med kommittén och reservanten och på de av den senare anförda
skäl den nuvarande bestämmelsen örn undantagande av virke från
häradsallmännings avkastning till sådana broar och allmänna byggnader,
som delägarna i allmänningen själva bygga och underhålla, ej böra
upptagas i den nya lagstiftningen. Därjämte anser jag, lika med kommittén
och allmänningsombuden men i motsats till reservanten, att något
förbud mot utdelning in natura bland delägarna av virke eller andra
naturtillgångar från häradsallmänning ej bör meddelas. De skäl, som
reservanten anfört till stöd för sitt förslag i denna del, finner jag ej
vara övertygande. Från skogsvårdens synpunkt torde det näppeligen
vara av större betydelse, huruvida behållen virkesavkastning från allmänningen
säljes eller in natura fördelas bland delägarna. Däremot
skulle ett dylikt förbud i många fall och särskilt å virkesfattiga trakter
för delägarna själva innebära en kännbar olägenhet. Enligt från allmänningsstyrelserna
i slutet av år 1930 infordrade uppgifter förekommer
naturautdelning av virke ännu i fråga örn 21 häradsallmänningar
— för flera av dessa omfattar naturautdelningen betydande virkeskvantiteter
per år — och har det övervägande flertalet styrelser för berörda
allmänningar förordat bibehållande av rätten till dylik utdelning.
Styrelserna för 10 allmänningar hava därvid såsom skäl åberopat, att
vederbörande delägares hemman vore skoglösa eller lode brist på husbeliovsskog.
I det av allmänningsombuden avgivna förslaget har ock
delägarna, såsom förut nämnts, tillerkänts en utsträckt rätt till naturautdelning
av virke från allmänningarna. Syftet med allmänningsombudens
förslag i detta hänseende torde dock kunna tillgodoses utan särskilda
lagföreskrifter.

Till frågan örn den närmare regleringen av delägarnas rätt till naturautdelning
liksom av sättet för användande i övrigt av häradsallmännings
avkastning återkommer jag i det följande.

Reservanten har i sitt förslag upptagit en bestämmelse därom, att
inkomst skall beredas av häradsallmännings naturliga tillgångar, i den
nian dessa ej användas å allmänningen för dennas vård, genom försäljning
eller annan upplåtelse mot ersättning. Någon motsvarande
föreskrift har ej inrymts i departementets förslag, då jag funnit meddelande
av någon uttrycklig bestämmelse i detta ämne vara obehövligt.
Det ligger i sakens natur, att, därest förvaltningen av liäradsallmän
ningarna, såsom i förslaget förutsattes, generellt anförtros åt delägarna
utan andra inskränkningar jin dem, som föranledas av reglerna om hushållningen
med ifrågavarande skogar och örn allmänningarnas bibehållande
oförminskade, delägarna liro berättigade att inom de gränser, som
utstakas av nämnda regler, för sig nyttiggöra allmänningarnas naturtillgångar,
på sätt do i värjo fall finna lämpligast. Att delägarna därvid
— i den mån utdelning in natura av dessa tillgångar ej äger nuti

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

komma att tillse, att tillgångarna tillgodogöras på ett ekonomiskt
ändamålsenligt sätt, torde utan särskilda föreskrifter i ämnet kunna
förväntas.

I vissa fall hava, såsom förut nämnts, ägare av särskilda hemman
genom urminnes hävd, dom, särskild av Konungen meddelad föreskrift
eller på annat lagligt sätt erhållit rätt till mulbete, virkesutsyning
eller annan förmån å häradsallmänning. Då enskilda rättigheter
av nu angiven art höra lämnas orubbade av den nya lagstiftningen, har
i andra stycket av förevarande paragraf upptagits en erinran härom.

8 §.

Romin. 3 §, reserv. 4 §, allm. omb. §§ 3 och 4.

Bestämmelserna i första och tredje styckena, vilka principiellt uppdraga
förvaltningen av häradsallmänning jämte vad därifrån härflyter
åt en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse och tillika angiva allmannmgsstyrelsens
allmänna befogenhet i förhållande till delägarna
samt huru delägarnas beslutanderätt skall av dem utövas, hava i det föregående
(avd. B) i huvudsak motiverats. Detsamma är fallet med stadgandet
i andra stycket örn skyldighet för allmänningsstyrelsen att såsom
biträde vid allmänningens förvaltning hava anställd en person med
högre skoglig utbildning.

Enligt 30 § i förslaget kan under vissa förutsättningar befogenheten
att förvalta häradsallmänning fråntagas allmänningsstyrelsen och överlämnas
åt en eller flera gode män. En erinran härom har upptagits i
första stycket.

De frågor, vari beslutanderätten i den föreslagna lagen förbehållits
delägarna, äro dels sådana, som årligen eller eljest med viss regelbundenhet
skola handläggas å allmänningsstämma, dels ock vissa andra
spörsmål av särskild betydelse för delägarna. De viktigare av sistnämnda
spörsmål hava i det föregående (avd. B) angivits. Här må blott
tilläggas, att i de förvaltningsfrågor, som avses i 2 § i lagen örn rätt
till jakt samt 9 § andra stycket i lagen örn rätt till fiske, beslutanderätten
enligt den nya lagstiftningen tillkommer allmänningsstyrelsen, örn
ej i allmänningsreglementet annorlunda stadgas.

Do i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna liksom övriga
förslagets stadganden rörande häradsallmännings förvaltning hava i
allmänhet avseende allenast å de befogenheter beträffande allmänningen,
som tillkomma delägarna gemensamt. Den individuella rätt att
nyttja allmänningen, som i vissa fall tillkommer enskilda delägare eller
andra, beröras ej av samma bestämmelser, där ej detta direkt framgår
av bestämmelsernas innehåll.

141

Kungl. Maurts proposition Nr 10.

9 $.

Korum. 3 §, reserv. 4 §, allm. omb. § 4.

I överensstämmelse med. vad jag förut (avd. B) anfört stadgas här,
att för varje häradsallmänning skall fastställas reglemente med bestämmelser
rörande allmänningens förvaltning. Rörande innehållet av dylikt
reglemente och ordningen för dess uppgörande och fastställande
upptagas bestämmelser i 40 §.

10 $.

Reserv. 13 §, allm. omb. § 1.

Den i förevarande paragraf inrymda bestämmelsen, som reglerar delägarnas
rätt att avyttra mark från häradsallmänning, har förut motiverats
(avd. C).

11 *.

Komm. 15 §, reserv. 7, 8 och 67 §§.

1 mom. Jämväl beträffande stadgandet i detta moment, som avhandlar
frågan örn delägarnas befogenhet att inköpa mark för häradsallmännings
utvidgning, får jag hänvisa till den föregående redogörelsen

(avd. D).

2 mom. Därest delägarna efter den nya lagens ikraftträdande förvärva
mark för häradsallmännings utvidgning, böra dessa, såsom i det
föregående (avd. D) påpekats, vara berättigade att åter avyttra marken,
så länge denna ej i vederbörlig ordning införlivats med allmänningen.
Jämväl i fråga örn mark, som förvärvats före sagda tidpunkt,
torde en liknande befogenhet höra tillkomma delägarna. I båda dessa
fall förutsättes dock, att delägarna ej förvärvat marken under sådana
villkor, att avyttring därav lagligen ej må äga rum. En bestämmelse
i förevarande hänseende har upptagits i detta moment. I överensstämmelse
med den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit till fragan
örn behörighet att inköpa mark för allmänningens utvidgning, innehåller
sagda bestämmelse, att berörda befogenhet att avyttra förvärvad
mark skall principiellt tillkomma delägarna men att i reglementet densamma
må tilläggas även allmänningsstyrelsen. I momentet har även
införts en erinran örn det undantag från nyss angivna bestämmelse, som
föranledes av stadgandet i 21 §, enligt vilket det åligger allmanningsstyrelsen
att verkställa försäljning av mark, vars inforlivnmg med allmänningen
vägrats.

12—22 §§.

Komm. 16—19 §§, reserv. 9 —11 oell 67 §§.

Dessa paragrafer upptaga bestämmelser rörande inf drifning med häradsallmänning
av mark, som delägarna förvärva efter den föreslagna
lagens ikraftträdande. De särskilda paragraferna avhandla, 12 $ all -

142

is §•

14 g.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

m^mngsstyreW skyldighet att söka införlivning av dylik mark,
13 § villkoren for mforhvning, 14 § sökandens skyldighet att förebringa
utredning i mförlivningsärende, 15 § sättet för anskaffande av annan
erforderlig utredning dari, 16 § anmälan örn avyttring av mark, vars
mforhvning sokts, 17 § sättet för handläggning och prövning av införlivmngsärende,
18 och 19 §§ verkan av förordnande örn införlivning,
01 '' åtgärder för tryggande av effektiviteten av sådant förordnande’,
21 § allmanningsstyrelsens skyldighet att sälja mark, vars införlivning
vagrats, samt 22 § sättet för utövande av tillsyn å fullgörandet av sistnämnda
skyldighet samt av skyldigheten att söka införlivning.

For det närmare innehållet av dessa bestämmelser och de skäl som
hgga till grund för dessa, har jag förut (avd. D) i huvudsak redogjort.
Föreskrifterna i 14, 16, 17 och 19 §§ samt tidsbestämmelsen i 12 §, vilka
stallgården i den föregående redogörelsen väsentligen lämnats åsido,
torde dock här böra utförligare motiveras.

Enligt . nämnda tidsbestämmelse skall ansökan örn införlivning av
mark ingivas till länsstyrelsen sist inom tre år efter det marken förvarvats.
. Denna tid har bestämts med hänsyn därtill, att sökanden skall
> iva i tillfälle att, innan ansökan örn införlivning ingives, vidtaga erforderliga
åtgärder för fullgörande av de för införlivning stadgade
villkor. Det ar sålunda avsett, att sökanden skall under berörda tid
kunna erhålla lagfart å förvärvet samt frigöra marken från densamma
eventuellt besvärande fordringsinteckningar eller andra hithörande gravationer
ävensom avyttra sådana delar av marken, som ej lämpligen
höra införlivas med allmänningen. För undanröjande av nu angivna
och andra förekommande hinder för införlivning torde den föreslagna
tiden av tre år få anses väl avvägd. I särskilda fall lärer dock för
ändamålet kunna erfordras längre tid, och har för dessa fall sökanden
i. förslaget beretts möjlighet att efter det ansökningen ingivits erhålla
visst uppskov med ärendets slutliga prövning i och för undanröjande av
här avsett hinder. Till denna fråga återkommer jag vid 17 §.

Enligt de i 14 § upptagna bestämmelserna skall sökanden vid ansökan
örn införlivning foga, bland annat, den handling, varigenom delägarna
förvärvat den för införlivning avsedda marken. Har, efter det mark
av delägarna förvärvats, viss del därav avyttrats, innan ansökan ingives
örn införlivning av den återstående delen, skall enligt samma bestämmelser,
då sådan ansökan göres, därvid fogas, förutom den angående
delägarnas förvärv upprättade handlingen, jämväl handling, varigenom
avyttring ägt rum. Då företeendet av nu angivna handlingar
är påkallat dels för att länsstyrelsen skall kunna bedöma, huruvida
allmänningsstyrelsen behörigen fullgjort sin skyldighet att söka införlivning,
dels ock, där ansökningen avslås, för framtvingande av allmänningsstyrelsens
skyldighet att åter försälja den förvärvade marken,
har i fjärde stycket av paragrafen stadgats, att, örn sökanden un -

143

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 10.

derlåter att vid ansökningen, foga handling, som nu sagts, länsstyrelsen
äger förelägga sökanden vid vite att ingiva handlingen. I övrigt torde
bestämmelserna i denna paragraf ej tarva någon motivering.

Såsom i det föregående omnämnts, förutsätter förslaget, att utan hinder
därav att införlivning sökts avyttring må äga rum av mark, som
ansökningen avser. Sker sådan avyttring, hör emellertid anmälan örn
avyttringen ofördröjligen göras till länsstyrelsen, och hör därvid fogas
den handling, varigenom avyttringen ägt rum, jämte vederbörlig karta
över den avyttrade marken. Bestämmelser härom hava införts i 16 §.

I paragrafen har därjämte stadgats, att beträffande mark, varom anmälan
enligt det nyss anförda skett, ansökningen örn införlivning skall
anses förfallen samt att, örn vid sådan anmälan ej fogats föreskrivna
handlingar, bestämmelserna i 14 § fjärde och femte styckena skola äga
motsvarande tillämpning.

I 17 § hava, såsom förut antytts, upptagits vissa bestämmelser i syfte
att bereda sökande i införlivningsärende tillfälle att, under det ärendet
är anhängigt hos länsstyrelsen, vidtaga anstalter för undanröjande av
sådana hinder för införlivning, som äro beroende på åtgärd från sökandens
sida. Dessa bestämmelser innebära, att, därest länsstyrelse vid
prövning av ansökan örn införlivning finner sådant hinder föreligga för
ansökningens beviljande eller därest sökanden begär anstånd med ärendets
prövning för avyttring av viss del av den i ansökningen avsedda
marken, länsstyrelsen har att förelägga sökanden att inom viss tid, högst
tio år, styrka, att hindret undanröjts eller att avyttringen ägt rum, vid
äventyr att ärendet eljest företages till avgörande i befintligt skick.. Dylikt
föreläggande må dock ej meddelas av länsstyrelsen, med mindre
länsstyrelsen finner den mark, ansökningen avser, eller, där sökanden
begärt anstånd för avyttring av viss del av marken, den återstående delen
av denna vara av sådan beskaffenhet och belägenhet, att den övei
huvud enligt bestämmelserna i 13 § må införlivas med allmänningen. Är
detta ej förhållandet, bör uppskov med prövningen självfallet ej beviljas,
utan bör för sådant fall ansökningen genast avslås. Då det är tänkbart,
att i särskilda fall undanröjande av hinder eller verkställande av avyttring,
varom nu är fråga, kan taga längre tid i anspråk än länsstyrelsen
i meddelat föreläggande förutsatt, har därjämte i förevarande
paragraf föreskrivits, att, örn sökanden före utgången av den tid, som
stadgats i dylikt föreläggande, begär uppskov med fullgörande därav,
länsstyrelsen äger, örn skäl därtill äro, bevilja sadant uppskov undei
viss tid, ej överstigande tio år.

Genom nu angivna bestämmelser torde de önskemål, som häradsallmänningsförbundet
framfört örn beredande av tillräckligt rådrum för
delägarna att, innan fråga örn införlivning av mark slutligen företages
till prövning, frigöra denna från fordringsinteckningar samt därifrån
avyttra för införlivning ej lämpade parceller, bliva behörigen tillgodo -

144

19 §.

Kungl. Majus proposition Nr 10.

Sed?\. Med dansyn till de svårigheter, som i särskilda fall torde kunna
mota tor undanröjande av dylika samt eventuellt andra förekommande
lunder för mforlivnmg, torde å andra sidan de i förslaget medgivna
uppskovsmojligheterna ej liava gjorts mera omfattande än behovet
verkligen kräver.

Enligt 18 § medför införlivning principiellt den verkan, att bestämmelserna
örn häradsallmänning i den nya lagen erhålla giltighet hetrattande
den. införlivade marken. Denna regel gäller dock ej oinskränkt,
i det införlivad mark enligt förslaget i vissa fall ansetts böra
undantagas från tillämpningen av bestämmelsen i 5 §. Ifrågavarande
undantagsfall angivas i 19 § 1 och 2 mom. svarande

Eman jag ingår på berörda undantagsfall, må framhållas, att mark,
som införlivats med häradsallmänning, ej på grund härav är undantagen
fran tillämpningen av gällande jorddelningslagstiftning. Därest
marken ingår i ett skifteslag, varå nytt laga skifte enligt sagda lagstiftning
må äga rum, utgör sålunda införlivningen ej något hinder för
verkställande av sådant skifte. Då nu angivna förhållande torde framgå
av bestämmelsen i 18 § andra stycket, enligt vilken marken även
efter införlivningen skall i jord- eller fastighetsregistret bibehållas såsom
en särskild fastighet, har någon uttrycklig föreskrift i ämnet ej
ansetts påkallad. Jag vill erinra, att enligt 1926 års jorddelningslag såsom
förutsättning för verkställande av laga skifte å förut skiftade ägor
i allmänhet gäller, att ägorna genom skiftet kunna erhålla en för deras
skötsel lämpligare indelning och därigenom uppbringas till större avkastning
och högre värde samt att skiftet för delägarna i skifteslaget i
allmänhet kommer att medföra fördelar, som väsentligen överväga de
av skiftet följande kostnader och olägenheter, samt att på grund härav
det näppeligen torde behöva befaras, att, där införlivad mark ingår
\ dylikt skifte, detta skall medföra någon större olägenhet med hänsyn
till skogsskötseln å allmänningen. Skulle de ägor, som vid skiftet komma
att tilläggas allmänningsdelägarna för sagda mark, till någon del
vara av den beskaffenhet, att de ej lämpligen kunna brukas gemensamt
med allmänningen, förefinnes enligt förslaget möjlighet för delägarna
att avyttra dylika ägor efter medgivande av Kungl. Maj:t.

_ Såsom förut (avd. D) nämnts, medgiver förslaget, att mark må införlivas
med häradsallmänning utan hinder därav, att marken häftar för
sådan fordran eller allmänt besvär, som äger förmånsrätt enligt 17 kap.

6 § handelsbalken. Härav följer, att marken kan tagas i anspråk för
gäldande av dylik fordran genom utmätning och försäljning i exekutiv
ordning. Då detta innebär en inskränkning i tillämpningen beträffande
marken av omförmälda bestämmelse i 5 § av förslaget, har i 19 §

1 mom. införts en erinran härom.

En förutsättning för införlivning är, såsom tidigare framhållits, att
allmänningsdelägarna hava äganderätt till den mark, som är avsedd att

145

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

införlivas. En följd härav torde vara, att, om äganderätten till marken,
sedan införlivning därav skett, efter klander av delägarnas fång
frånkännes dessa, förordnandet örn införlivningen bör vara utan verkan.
Då marken sålunda även i detta fall är undantagen från tillämpningen
av bestämmelsen i 5 §, bar en föreskrift härom upptagits i 19 §
2 mom.

I samband härmed bar jag övervägt, huruvida i den föreslagna lagen
något stadgande bör inrymmas med avseende å det fall, att, sedan mark
införlivats med häradsallmänning, det befinnes, att marken före inlivningen
blivit av delägarna överlåten till ny ägare. Da emellertid
berörda fall näppeligen kan anses äga någon praktisk betydelse, har jag
ej ansett nödigt att i förslaget upptaga någon bestämmelse därom. Av
det i 19 § 2 mom. upptagna stadgandet lärer för övrigt följa, att, där i
sagda fall nye ägaren i god tro förvärvat marken av delägarna, införlivningen
ej äger giltighet mot honom.

Det synes ligga i sakens natur, att, därest mark, varmed rätt till delaktighet
i häradsallmänning är förenad, införlivas med allmänningen,
sagda rätt bör upphöra att gälla. En bestämmelse härom har iniörts i
19 § 3 morn. Då emellertid införlivningen ej bör medföra ett definitivt
utslocknande av berörda rätt, bar i sagda moment jämväl stadgats, att,
örn marken sedermera varder skild från allmänningen, rätten åter skall
tillkomma marken.

23 $.

Korum. 20 §, reserv. 12 och 67 §§.

Beträffande bestämmelserna i denna paragraf, som angå införlivning
av mark, vilken delägarna förvärvat före den nya lagens ikraftträdande,
hänvisas till den föregående redogörelsen (avd. D).

24 $.

Komm. 4 § 2 morn., reserv. 15, 24 och 35 §§, allm. omb. § 1 andra stycket och § 9.

I denna paragraf givas regler örn innehållet av hushallningsplan för
häradsallmänning.

I 1894 års skogsordning stadgas i detta ämne, att häradsallmänningarna
skola »behandlas efter sådana på vetenskapliga regler grundade,
för olika ortförhållanden lämpade hushållningsplaner, som avse skogens
framtida bestånd och högsta avkastning». I nära anslutning härtill
har i domänstyrelsens den 27 maj 1916 utfärdade föreskrifter angående
de allmänna skogarnas indelning till ordnad hushållning föreskrivits,
att förslag till hushållningsplan skall grundas såväl på skogens
tillstånd som ock på det ändamål, hushållningen i varje särskilt fall
har att fylla, samt att »såsom allmänt mål hör vid planläggningen ef Bihang

lill riksdagens protokoll 1932. 1 saini 10 haft. (Nr 10) 10

146

Skogslagstiftning
skom,''
mittén m. f

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

tersträvas högsta uthålliga nettoavkastning, som kan uppnås i samband.
med skälig förräntning av i hushållningen engagerade kapital».

Kommittén har beträffande innehållet av hushållningsplan för härads
, allmänning föreslagit, att dylik plan skall omfatta en tid av minst tio,
högst tjugu kalenderår samt vara lämpad efter allmänningens beskaffenhet
och rådande ortsförhållanden och upprättad enligt sådana på vetenskapen
och erfarenheten grundade regler, som äro ägnade att försätta
och bibehålla skogen i forstligt tillfredsställande skick samt bereda
största och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. Några
närmare föreskrifter örn innehållet av här avsedd plan hava ej upptagits
i kommitténs förslag.

Föi slaget i denna del ansluter sig till vad kommittén i motsvarande
a\ seende föreslog beträffande kommun- m. fl. skogar. X motiveringen
till det av kommittén beträffande sistnämnda skogar framlagda lagförslaget
anförde kommittén i förevarande avseende:

Det vöre att ihågkomma, att en hushållningsplan skulle för den skog,
varom lråga vore, utgöra en fullständig skogsvårdslag. Den borde därför
törst och främst vara byggd på samma grunder, som kännetecknade
gällande allmänna skogsvårdslag. Därutöver hörde det till en hushållningsplans
begrepp, att i densamma stadgades noggranna, konkretiseiade
föreskrifter, som icke kunde meddelas i en allmän skogsvårdslag,
lör vinnande av det uppställda målet med en planskogs skötsel. I
själva lagen torde det vara tillfyllest att angiva detta mål, medan närmare
föreskrifter rörande hushållningsplanernas uppställning, innehåll
m. m. borde. överlåtas åt skogsvårdsstyrelserna att meddela. Härigenom
kunde visserligen skiljaktigheter uppkomma mellan de olika skogsvårdsstyrelseområdena,
men detta kunde i mångt och mycket vara av
förhållandena betingat och i den mån dessa skiljaktigheter skulle vara
av ondo, borde de kunna förebyggas eller avlägsnas genom ingripande
av den av kommittén föreslagno skogsvårdsinspektören. Enligt kommitténs
förmenande skulle ett mera detaljerat utformande och avvägande
av de förstuga och ekonomiska synpunkterna vid en skogs skötande
efter hushållningsplan vara förenat med stora vanskligheter ur både
teoretisk och praktisk synpunkt utan att i någon mån medföra några
motsvarande fördelar.

I förslaget till lag örn kommun- m. fl. skogar upptog kommittén med
avseende å innehållet av hushållningsplan, förutom förenämnda genelella
stadgande, jämväl en bestämmelse, som åsyftade att förebygga att
vid uppgörande av sådan plan innehavare av avverkningsrätt å skogen,
där sådan rätt upplåtits, innan skogen underkastades plantvång, finge
vidkännas allt för kännbara inskränkningar i sin rätt. Denna bestämmelse
innehöll, att i fall, som nyss sagts, det skulle vid planens upprättande
tillses, att avverkningsrättsinnehavaren icke vid rättens utövande
leda vidare inskränkning än som kunde vara nödig för bevarandet
av skogens återväxtmöjligheter eller till förebyggande av sådan avverkning
i växtlig ungskog, som ej vore förenlig med en god skogssköt -

147

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

sel å egendomen i dess helhet. Till stöd lör ifrågavarande bestämmelse
aniörde kommittén, bland annat:

I fråga örn avverkningsrätt, som annan än ägaren förvärvat till en
skog, torde icke andra grunder böra gälla, örn skogen skulle vara underkastad
den föreslagna lagen örn kommun- m. fl. skogar, än örn därå
skulle tillämpas den allmänna skogsvårdslagen. De punkter, där uti
den sistnämnda konflikt kunde uppstå mellan en avverkningsrätt och)
lagens bestämmelser, vore beträffande skyddet av växtlig ungskog och
skyddsskogar eller skogar i exponerat läge. I det förra hänseendet
hade, på sätt under 5 § i omförmälda lag anförts, tillkomsten av lagen
den 28 juni 1918 örn tillfälliga åtgärder till förekommande av skovling
av skog å fastighet i enskild ägo samt det sätt, varpå bestående avverkningsrätter
där behandlats, medfört, att i kommitténs förslag till allmän
skogsvårdslag något eftergivande icke gjorts i ungskogsskyddsbestämmelserna
till förmån för tillgodogörandet av före lagens ikraftträdande
upplåtna avverkningsrätter. Beträffande i nämnda förslag angivna
skyddsskogar och skogar i exponerat läge läge det i sakens natur, att
någon sådan eftergift icke kunde ske i de meddelade skyddsbestämmelserna.

Tillämpades nu detta på en skog, som skulle skötas efter en särskild
hushållningsplan, måste oeftergivligheten av sistberörda bestämmelser
gälla även här. Vad skyddet av växtlig ungskog beträffade, vore innebörden
av de därom i den föreslagna lagen angående vård av enskildes
skogar givna bestämmelserna, att å de därunder lydande markerna, då
i fråga örn skogen i övrigt därå intet vore stadgat, skulle tryggas förefintligheten
av skogsbestånd. Å skogar, som folie under kommunskogslagen,
skedde detta bevarande i fullständigare ordning och omfattning,
så att även äldre skog därunder innefattades, och detta hade till följd,
att här icke varje växtligt ungskogsbestånd nödvändigtvis behövde läggas
under förbudsskydd för att det avsedda ändamålet av en för varje tidpunkt
tillfredsställande förekomst av skogsbestånd å en egendom skulle
kunna ernås. En avverkningsrätt, tillkommen före lagens utfärdande,
hade alltså ansetts icke böra genom densamma lida annan inskränkning
beträffande ungskogsavverkning än som vore nödvändig till förebyggandet
av sådan avverkning i växtlig ungskog, som ej vore förenlig med en
god skogsskötsel å egendomen i dess helhet.

Reservanten har i sitt förslag upptagit dels de av kommittén föreslagna
allmänna bestämmelserna rörande innehållet av hushållningsplan för
häradsallmänning, dels ock utförliga bestämmelser örn de särskilda frågor,
som skola behandlas i sådan plan. Enligt dessa senare skola i hushållningsplan
inrymmas ej mindro do föreskrifter, som för planens tillämpningstid
kunna vara påkallade i och för tillgodogörande av befintlig trädtillgång
genom avverkning, än även bestämmelser rörande åtgärder, som
under sagda tid kunna bliva erforderliga för beredande av återväxt av
skog, för beståndsvärd eller eljest för befrämjande av hushållningen med
skogen, såsom utdikningar, väganläggningar eller annat. Vid beräkning
i planen av avverkningsbeloppet för perioden skall enligt förslaget
skillnad göras mellan föravverkning och huvudavverkning. Förav -

148

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

verkning skall föreskrivas i den omfattning, som anses motsvara beståndets
behov; utbytet därav skall dock endast förslagsvis beräknas.
Hu\ udavverkningens storlek må enligt förslaget i regel icke bestämmas
till mera än som motsvarar skogens tillväxt. Där å allmänningsskogen
äldre eller medelålders skog förekommer utöver vad som enligt den antagna
omloppstiden är normalt, eller där skäl eljest föreligger, må emellertid
huvudavverkningen bestämmas högre. Den del av huvudavverkningen,
som överskjuter tillväxten, skall i planen särskiljas från övrig
avverkning. Förslaget förutsätter därjämte, att Kungl. Majit äger giva
närmare förskrifter i avseende å de allmänna grunder i övrigt, vilka
beträffande planens innehåll böra följas.

Eeservanten har vidare i förslaget inrymt vissa stadganden örn planens
giltighet mot innehavare av avverknings- eller annan rätt å den
skog, planen angår, och innehålla dessa stadganden, att planen principiellt
skall gälla även mot dylik rättsägare, dock med det förbehåll att,
därest skogsområde i laga ordning införlivats med allmänningen till
dennas utvidgning, planbestämmelser, som bliva gällande för nämnda
område, icke skola lända till inskränkning i avverknings- eller annan
rätt, som kan hava uppkommit å samma område, innan införlivningen
skedde. Beträffande rättens utövning i sistangivna fall skall emellertid
enligt förslaget gälla vad som stadgats i den av reservanten föreslagna
allmänna skogsvårdslagen.

Vad reservanten sålunda föreslagit rörande husliållningsplan för häradsallmänning
överensstämmer i allt väsentligt med de i reservantens
nyss angivna lagförslag införda bestämmelserna rörande hushållningsplan
för kommunskogar.

Allmänningsombudens förslag innehåller beträffande de grunder, enligt
vilka hushållningsplan för häradsallmänning skall upprättas, allenast,
att häradsallmänningarna skola skötas efter på vetenskapliga
grunder upprättade och för varje särskild allmänning allt efter dess
beskaffenhet och uppgift lämpade hushållningsplaner. I fråga om planens
innehåll i övrigt upptager förslaget föreskrifter, som väsentligen
överensstämma med reservantens förslag. Enligt ombudens förslag må
dock i planen huvudavverkningen bestämmas högre än som motsvarar
skogens tillväxt allenast under villkor, att delägarna förbinda sig att
fondera eller för inköp av skogsmark eller för vidtagande av grundförbättringar
å allmänningen använda behållna försäljningsmedlen för den
del av huvudavverkningen, som överskjuter tillväxten.

I förslagets motivering hava allmänningsombuden i förevarande avseende
anfört, bland annat:

Då avverkningens storlek vore av grundläggande betydelse för varje
allmännings skogsbruk från såväl rent skoglig som ekonomisk synpunkt,
hade det ansetts nödvändigt att meddela bestämmelser örn grunderna
för dess beräknande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

149

Med den ännu ganska ringa och otilliörlitliga kunskapen örn skogsbeståndens
utveckling vore det oita ytterst vanskligt att riktigt avgöia,
huru stor virkesmassa, som under en indelningsperiod, vanligen omfattande
20 år, kunde uttagas genom iöravverkning, d. v. s. gallring och
ljushuggning. Eriarenheten visade, att iöravverkning oitast föreskrivits
med för lågt belopp, vilket inverkat ogynnsamt på beståndens utveckling.
För att undvika detta stadgades, att storleken av denna avverkning
skulle endast förslagsvis bestämmas. Detta medförde frihet
för skogsförvaltningen att allt efter omständigheterna uttaga ett större
eller mindre belopp än som föreslagits. Någon fara för beståndens för
starka anlitande funnes knappast, enär, örn iöravverkningarna bedreves
för hårt, de i förslaget upptagna kontrollbestämmelserna trädde i

tillämpning. .. A ... . . ...

Vid beräknandet utav huvudavverkningen finge enligt forslaget viita
vetenskapliga metoder som helst användas, blott de vöre lämpliga för
den allmänning, som planen avsåge. Det hade emellertid ansetts nödvändigt
att uppåt begränsa totala avverkningsbeloppet, d. v. s. summan
av föravverkning och huvudavverkning. Då föravverkningen alltid
skulle utgå efter beståndens behov därav, kunde begränsningen uppenbarligen
icke påläggas denna utan måste avse huvudavverkningen.
Motivet till stadgandet örn denna begränsning vöre att söka i den såväl
inom skogsbruket som inom många andra näringar allmänt vedertagna
uppfattningen, att den ena generationen icke borde utnyttja de
förefintliga tillgångarna i så hög grad. att avkastningen under en kommande
generation väsentligen förminskades.

Å allmänningarna funnes emellertid icke obetydliga mängder övermogen
och gammal skog med mycket nedsatt tillväxt, varför den av ekonomiska
skäl snarast borde tillgodogöras. Skulle all skog av förenämnde
beskaffenhet avverkas under en indelningsperiod. skulle å mångå allmänningar
avkastningen under följande indelningsperiod ävensom ännu
längre fram i tiden kunna komma att betydligt understiga sin nuvarande
storlek. Här stöde sålunda två intressen mot varandra, nämligen
dels önskan att varje generation måtte få åtnjuta lika stor nytta
utav allmänningen, för vilket ändamål avverkning borde under värne
indelningsperiod vara ungefärligen lika stor. dels önskan att snarast
tillgodogöra sådana skogsbestånd, vilkas tillväxt vore så ringa, att den
icke längre berättigade till deras bibehållande. Denna motsats kunde
emellertid utjämnas, örn förenämnda skogsbestånd avverkades och virket
försåldes samt av inkomsterna bildades fonder av en eller annan
art, av vilka endast avkastningen finge utdelas till delägarna.

Sedan sålunda en begränsning befunnits lämplig, gällde det avgöra,
huru den skulle ändamålsenligast anordnas. Härvid erbjöde. sig fida
olika tillvägagångssätt, vilka samtliga hade vissa fördelar i ett eller
annat avseende men i andra olägenheter av skilda slag.

Naturligast vore att sätta avverkningens storlek i förhållande till
tillväxten vid indelningstillfället eller don tillväxt, som under perioden
kundo beräknas uppstå. Detta tillvägagångssätt hade dessutom en stor
fördel därigenom, att tillväxten, oberoende av den mera spekulativa och
på hypoteser byggda forskningen, kunde med tillfredsställande noggrannhet
beräknas. ..

Vid uppgörande av skogshushållnmgsplan måste alitsa tillväxten all -

Yttranden.

150

Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 10.

tid beräknas. Skulle det visa sig, att den beräknade huvudavverkningen
överstege denna, skulle allmanningsdelägarna tillirågas, huruvida

6 .T9 ,Vllh.ga sätt 1 årslaget stadgades, använda f örsäljnings medlen

tor överskottet, sedan försäljningskostnaderna avdragits. I de
a .tra äesta lal1 dessa vara villiga till fondering av en eller annan

emellertid sa icke vara fallet, finge huvudavverkningen
1 ianlaggas pa det satt, att den kvarstående äldre skogens förmåga till
tillväxt stimulerades oell på bästa sätt utnyttjades.

Domänstyrelsen har beträffande de av kommittén föreslagna bestämmelserna
i förevarande avseende erinrat, att en skogshushållningsplan,
upprättad enligt sagda bestämmelser, icke toge den hänsyn till skogsbrukets
bärighet såsom affär, som skogsägaren med rätta kunde fordra,
samt för egen del såsom lämpliga grunder för skogsskötsel föreslagit,
att vid upprättande av hushållningsplaner skulle, där icke särskilda förhållanden
annat, påkallade, såsom allmänt mål eftersträvas den högsta
möjliga avkastning, som kunde erhållas med skälig förräntning av det
i hushållningen bundna kapitalet. I fråga örn de stadganden i ämnet,
som upptagits i reservantens förslag, har domänstyrelsen anfört:

Berörda stadganden gåve vid handen, att reservanten utgått från att
huvudavverkningen i regel skulle motsvara skogens tillväxt. Men då
lian därjämte ifrågasatte föravverkningar, visserligen icke till fixerat
belopp, men vilka dock med hänsyn till kravet på beståndsvårdande
huggningar kunde förutsättas bliva rätt betydande, så innebura detta
en advard överavverkning och ett tydligt avsteg från den allmänt
fastslagna, grundläggande regeln för hushållning i allmänhet och hushållning
med skog i synnerhet att icke konsumera mer än vad som kapitalet
verkligen avkastade. Domänstyrelsen måste därför taga bestämt
avstand från sådana skogshushållningsprinciper.

Det bolde därjämte erinras, att reservanten med sin hushållningsplan
avsett att redan vid dess fastställande fastslå föreskrifter även i detalj
galande under planens hela tillämpningstid. Han ville sålunda fastställa
planen till efterrättelse och ej till ledning vid skogsskötsel. Härmed
hade emellertid reservanten kommit att klavbinda hushållningen
pa dessa skogar på ett sätt, som för deras behöriga skötsel ej kunde
vara gagneligt.

Beträffande allmänningsombudens förslag har domänstyrelsen åberopat
vad styrelsen anfört i fråga örn reservantens förslag samt därjämte
anmärkt, att i ombudens förslag saknades erforderliga föreskrifter rörande
de principer, som skulle vara grundläggande för skogshushållningen
å häradsallmänningarna. Det syntes emellertid vara en oavvislig
fordran, att i ett lagförslag rörande skogar av den art och betydelse
som nämnda allmänningar vore upptoges fullt klara och tydliga bestämmelser
i nämnda avseende.

Sveriges här adsaUmänningsförbund har mot den av kommittén föreslagna
principiella bestämmelsen i ämnet anmärkt, att denna vore dels

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

oklar ock dels olämplig därutinnan, att den bunde hushållningen vid ett
bestämt liushållningssystem. Örn med »avkastning» i sagda bestämmelse
menades penninginkomsten, vore därmed hushållningen å alla
allmänningar fjättrad vid skogsränteläran, vilken i allt större och större
utsträckning övergåves å såväl allmänna som enskilda skogar, enär den
helt frånsåga nödvändigheten av skogskapitalets skäliga förräntning.
Skulle åter med sagda ord förstås virkesavkastning, komma hela hushållningen
att uppbyggas utan hänsyn till ekonomiska synpunkter.
Förbundet har för sin del instämt i allmänningsombudens förslag, att
häradsallmänningarna skola skötas efter på vetenskapliga grunder upprättade
och för varje särskild allmänning allt efter dess beskaffenhet
och uppgift lämpade hushållningsplaner, samt till stöd för denna
ståndpunkt anfört:

Sagda förslag innebure, att planerna måste upgöras på sådant sätt,
att allmänningarna nu och framdeles i görligaste mån och på bästa sätt
kunde fylla sin uppgift. Denna kunde vara mycket växlande. I vissa
skogfattiga härader bestode den uti att producera största möjliga virkesmängd,
i andra, där delägarna å egna fastigheter visserligen hade
tillräckligt med klenare skog men saknade grövre sådan, kunde allmänningens
uppgift vara att framalstra grovt virke, och i andia återigen,
varest delägarna för sitt husbehov i regel hade tillräckligt med skog av alla
slag, bestode den i att lämna bästa möjliga ekonomiska resultat. Vid
upprättandet av skogshushållningsplan måste för värjo särskild allmänning
utrönas, vad som borde anses vara dess uppgift, och därvid kunde
det ofta inträffa, att olika delar utav allmänningen hade olika uppgift.
Att allmänningens beskaffenhet skulle beaktas vid uppgörande av
hushållningsplaner läge i öppen dag.

Förbundet har därjämte betonat, att på hushållningsplanerna för häradsallmänningarna
måste ställas mycket större anspråk än på motsvarande
planer för kronoparkerna, enär dessa planer för de förra skogarna
utgjorde så att säga en speciell skogslag, vilken ovillkorligen
skulle åtlydas av allmänningsstyrelserna, medan det beträffande de senare
skogarna berodde på de förvaltande organens beslut, huruvida
större eller mindre avvikelser finge ske från sagda planer.

Jag torde i detta sammanhang få erinra, att det förslag till lag angående”™^
av kommun- m. fl. skogar, varöver Kungl. Maj:t den 27 oktober
1922 beslöt inhämta lagrådets yttrande, anslöt sig i fråga örn hushållningsplans
innehåll nära till kommitténs förslag.. Med hänsyn till
vad domänstyrelsen i sitt yttrande anfört hade dock i förstnämnda förslag
den jämkning vidtagits i de av kommittén föreslagna bestämmelserna
angående hushållningsplan, att såsom norm för sådan plans upprättande
angavs, bland annat, att den skulle grundas å regler, ägnade
att bereda den »högsta möjliga behållna avkastning, som kunde erhallas

1923 års förslag
till lag
orri vård av
kommunm.
fl. skogar.

152

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition Nr 10.

med skälig förräntning av det i hushållningen bundna kapitalet». Därjämte
hade i det till lagrådet remitterade förslaget, bland annat, den
ändring vidtagits i den av kommittén föreslagna bestämmelsen örn skydd
i vissa lall för innehavare av avverkningsrätt till skogen, att sagda bestämmelse
utsträckts att gälla innehavare av såväl avverkningsrätt som
annan nyttjanderätt till denna.

I sitt yttrande över förslaget anmärkte lagrådet, att den däri upptagna
nya normen för upprättande av hushållningsplan förefölle synnerligen
oklar, samt anförde vidare härom:

Närmast tydde ordalagen på att man med sagda norm åsyftat något
slags begränsning i avkastningen med hänsyn till att skogsägaren borde
åtnojas med skalig ränta å sitt kapital, men uttrycket kunde nianda
ock vara av den motsatta innebörd, att skogsägaren borde beredas
skalig ränta å kapitalet, även örn för uppnåendet härav avkastningen
under ett visst år måste uppdrivas högre än som finge beräknas för
värjo ar kunna ur skogen uttagas. Tveksamt kunde ock vara vad som
skulle anses såsom i hushållningen bundet kapital. Vad här borde utsagas
vöre val egentligen, att man borde söka tillse, att storleken av den
;f.a 1avkastningen icke bleve allt för mycket växlande utan, så vitt
modigt, lika år efter år, oavsett om därigenom skogens ägare å sitt
skogskapital finge skälig ränta eller mer eller mindre än vad som kunde
anses vara skälig avkastning. Detta uttalades med full klarhet i
kommitténs förslag; och hemställdes förty, att ifrågavarande uttryck
jamkades till överensstämmelse med vad kommittén sålunda föreslagit.

Med anledning av vad lagrådet sålunda anfört upptogs i det förslag
till lag angående kommun- m. fl. skogar, som genom proposition nr 157
förelädes 1923 års riksdag, den av kommittén föreslagna principiella bestämmelsen
angående hushållningsplans innehåll oförändrad, dock med
ett av lagrådet i tydlighetens intresse föreslaget tillägg, att i hushållningsplan
skulle inbegripas förefintlig kalmark. Den i det remitterade
förslaget införda föreskriften örn skydd för vissa innehavare av avverknings-
eller andra nyttjanderätter till den skog, för vilken plan skulle
upprättas, bibehölls likaledes oförändrad i propositionsförslaget.

Propositionen vann, såsom förut nämnts, ej riksdagens bifall, då en
särskild lagstiftning för de skogar, som voro avsedda att inordnas under
den föreslagna lagen, ej ansågs påkallad.

Den i första stycket av denna paragraf upptagna bestämmelsen, som
angiver de allmänna grunder, enligt vilka hushållningsplan för häradsallmänning
skall upprättas, ansluter sig nära till det för 1923 års riksdag
framlagda förslaget till lag örn vård av kommun- m. fl. skogar. Då
emellertid under senare år i samband med en ökad insikt örn betydelsen
att anpassa skogsbruket efter rådande konjunkturer på trävarumarknaden
och de vid varje tid rådande skogliga förhållanden en tendens framträtt
att begränsa hushållningsplanernas giltighetstid till kortare perm -

153

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

der än de förut härutinnan tillämpade, har i förevarande stycke ej införts
någon föreskrift om viss minimitid för liushållningsplan utan allenast
stadgats, att sådan plan skall omfatta viss tid, ej överstigande
tjugu år.

Enligt det föreliggande förslaget skall kushållningsplan vara lämpad
efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden. Då denna bestämmelse
bör anses innebära, att å orter, där skog saknas eller förekommer
i otillräcklig omfattning, hushållningsplanen skall, i den mån så
lämpligen ske kan, tillgodose ortens och särskilt allmänningsdelägamas
husbehov av virke, torde de av häradsallmänningsförbundet härutinnan
framställda önskemål bliva genom förslaget tillgodosedda. Vidare
må här framhållas, att, då i förslaget hushållningsplanens ändamål angives
vara, bland annat, att bereda största och möjligast jämna behållna
avkastning från skogen, härmed självfallet åsyftas en värdeavkastning
av nyssangivna beskaffenhet, ej en till kvantiteten bestämd
virkesavkastning.

I nära överensstämmelse med den ståndpunkt, som intagits av reservanten
och allmänningsombuden, har jag ansett, att vid beräkning i planen
av det virkesbelopp, som må avverkas under planens giltighetstid,
den del av detta belopp, som överskjuter skogens normala virkesavkastning,
bör särskilt angivas. Ett dylikt angivande är betingat därav, att
enligt förslaget berörda del av virkesbeloppet, såsom i det följande kommer
att närmare framhållas, skall principiellt fonderas eller användas för
höjande av allmänningens kapitalvärde. I anslutning härtill har i andra
stycket av denna paragraf stadgats, att avverkning, som överskjuter
skogens normala virkesavkastning, skall i hushållningsplan särskiljas
från övrig avverkning.

Beträffande innebörden av uttrycket »skogens normala virkesavkastning»
får jag hänvisa till förordningen den 27 juni 1927 med instruktion
för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastighetstaxering
år 1928 samt till de vid 1928 års kommunalskattelag fogade anvisningarna.
Enligt sagda förordning och anvisningar skall skogsmarks
normala avkastningsförmåga beräknas efter den årliga avkastning, som
anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk
och under antagande, att marken vore beväxt med ett tillfredsställande
samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång),
och skall den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter
per hektar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga
(bonitet). Då sålunda enhetliga grunder fastställts för beräkning av en
skogsmarks normala virkesavkastning, har jag vid utformningen av förslagets
bestämmelser i förevarande avseende ansett nyssangivna begrepp
bättre ägnat att läggas till grund för dessa bestämmelser än det av re -

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

servanten och allmänningsombuden föreslagna obestämda begreppet
»tillväxten».

Säborn framgår av de i 13 § upptagna bestämmelserna örn villkoren
för mförlivning med häradsallmänning av mark, som förvärvats av delagarna,
utgör den omständigheten, att sådan mark är besvärad av avverknings-
eller annan nyttjande- eller servitutsrätt, ej ovillkorligt hinder
för införlivning. Då det sålunda kan förekomma, att mark, som införlivas
med häradsallmänning, är belastad med dylik rätt, har jag ansett
en bestämmelse böra i förslaget meddelas örn den reglering av rättens
utövning, som må upptagas i blivande hushållningsplan för allmänningen,
och har jag härvid funnit de grunder, som i motsvarande avseende
mrymts i kommitténs förslag till lag örn kommun- m. fl. skogar, böra
följas. Ifrågavarande bestämmelse har upptagits i tredje stycket av
denna paragraf.

Utöver nu angivna stadganden hava ej i förslaget upptagits några
föreskrifter örn vad hushållningsplan för häradsallmänning skall innehålla.
Med avseende å sådan plans innehåll torde dock viss ledning
kunna hämtas även från stadgandena i 26 § angående sättet för dylik
plans upprättande samt de föreskrifter, som Kungl. Maj:t enligt 3 mom.
i berörda paragraf äger meddela i detta avseende. I övrigt torde det,
på sätt kommittén framhållit, böra överlåtas åt skogsvårdsstyrelserna
att meddela närmare föreskrifter rörande hushållningsplans innehåll.
Med den föränderlighet, som grunderna för bedrivande av ett rationellt
skogsbruk äro underkastade, synes det ej lämpligt att i en lagstiftning
närmare bestämma dessa grunder. Därest vid den föreslagna lagens tilllämpning
i förevarande avseende olika åsikter skulle göra sig gällande
hos de särskilda skogsvårdsstyrelserna, torde erforderlig enhetlighet i
tillämpningen kunna vinnas dels genom den särskilde ledamot, som enligt
32 § av förslaget skall inom respektive skogs vårdsstyrelser deltaga i
prövning av frågor örn fastställelse eller ändring i hushållningsplan för
häradsallmänning, dels ock genom medverkan av det år 1925 bildade
skogsvårdsstyrelsernas förbund, vilket under sin verksamhetstid blivit
ett betydelsefullt organ för genomförande av enhetliga grunder i skogsvårdslagarnas
handhavande.

25 §.

Kamm. 4 § 1 morn., reserv. 71 §.

I överensstämmelse med vad kommittén och reservanten föreslagit
har här stadgats, att hushållningsplan, som enligt 1894 års skogsordning
fastställts av domänstyrelsen, skall lända till efterrättelse intill dess tiden
för planens giltighet tilländalöper.

Jag erinrar, att hushållningsplaner enligt berörda skogsordning nn -

155

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

mera fastställts för samtliga häradsallmänningar, som äro avsedda att
falla under den föreslagna lagen.

26 $.

Komm. 4 § 2, 3 och 5 mom. samt 8 §; reserv. 16—21 §§ och 23 § första, Ijarde
och femte styckena; allm. omb. §§ 8 och 13.

Förevarande paragraf upptager regler rörande sättet för uppgörande
och fastställande av hushållningsplan för häradsallmänning samt huru
kostnaden för sådan plans upprättande skall gäldas m. m.

I förstnämnda hänseende innehåller kommitténs förslag, att före ut- u^h

gången av hushållningsplans giltighetstid revision skall företagas till fastställande
utrönande av de förändringar, skogen undergått, och upprättas ny plan
samt att till ledning för planens uppgörande skola över allmänningen upprättas
karta i erforderlig skala, därest sådan ej förut finnes, samt allmän
beskrivning och noggrann beståndsbeskrivning med uppskattning av virkesförrådet.
Dylik utredning samt upprättande av därpå grundat förslag
till ny plan må enligt kommitténs förslag verkställas genom allmänningsdelägarnas
försorg av sakkunnig person samt för prövning ingivas
till skogsvårdsstyrelsen senast ett år före utgången av den förutvarande
planens giltighetstid eller, örn denna tid utlöper inom ett år
efter det den nya lagen trätt i kraft, tre månader efter ikraftträdandet.

Finner skogsvårdsstyrelsen den föreslagna planen lämpad att oförändrad
eller med jämkningar av mindre väsentlig omfattning ligga till giund
för skogens skötsel, skall densamma, i senare fallet efter skedda jämkningar,
fastställas av styrelsen. Kommitténs förslag upptager vidare
bestämmelser med avseende å det fall, att förslag till ny hushållningsplan
ej ingivits till skogsvårdsstyrelsen inom nyss berörda tid eller att
ingivet förslag underkänts. I dylikt fall har enligt kommittéförslaget
styrelsen att vidtaga åtgärder för revision och ny plans upprättande,
och skall för sådant ändamål förordnande meddelas sakkunnig^ person
att verkställa erforderlig utredning efter ty förut sagts samt på grund
därav avgiva förslag till hushållningsplan. Sådant förordnande utfärdas
antingen av styrelsen eller på dess begäran av den skogsvårdsinspektör,
som kommittén förutsatte skola anställas i jordbruksdepartementet.
Över förslag till plan, som upprättas enligt dylikt förordnande,
skall allmänningsstyrelsens yttrande inhämtas, och har skogsvårdsstyrelsen
därefter att pröva och fastställa förslaget på sätt förut sagts.

Slutligen stadgas i kommitténs förslag, att, sedan fastställelse meddelats,
planen ofördröjligen skall insändas till skogsvårdsinpektören, sand att
denne äger, där han finner planen avvika från de i förslaget angivna
grunder för upprättande av hushållningsplan, i viss ordning söka ändring
i planen hos Kungl. Majit.

Kommitténs förslag i nu angivna delar överensstämmer i huvudsak

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

med vad kommittén i motsvarande hänseenden föreslog beträffande
kommun- m. fl. skogar.

I moti\eringen till kommitténs förslag beträffande sistnämnda skogar
framhöll kommittén, bland annat, att, då ägaren till skog, som vore
unuerkastad plantvång, borde vara intresserad av att hushållningsplan
föi skogen bomme till stånd, kommittén i förslaget såsom det regelrätta
angivit, att initiativet till upprättande av sådan plan utginge från skogsägaien.
Med skogsägarens initiativrätt borde naturligen vara förenad
rätt att bland därtill kompetenta personer utse förrättningsman. Att
för sådan kompetens uttryckligen fordra genomgången utbildningskurs
av högre eller lägre valör hade icke funnits erforderligt, utan tillfyllest
att iöi förrättningen kräva »sakkunnig» person. Att avgöra, örn eller
när denna förutsättning vore för handen, torde icke möta någon svårighet
lör skogsvårdsstyrelsen; i regel sammanfölle den givetvis med genomgången
examen från skogshögskolan, men även utan en dylik hallstämpling
kunde en person hava förvärvat en sådan insikt och rutin i
förevarande arbeten, att det icke borde vara en skogsvårdsstyrelse, som
hade kännedom därom, betaget att såsom förrättningsman godtaga en
sådan person.

Enligt reservantens förslag skall hushållningsplan, såsom förut
nämnts, antagas av allmänningsstyrelsen. Innan så sker, skall även
enligt reservantens förslag av därtill förordnad sakkunnig person verkställas
undersökning av skogen samt avgivas förslag till plan. Med avseende
å dylik förrättning har reservanten i olikhet med kommittén föreslagit,
att förordnande att verkställa sådan städse skall meddelas av
skogsvårdsinspektören samt att villkoren för behörighet att erhålla dylikt
iöi ordnande skola bestämmas av Kungl. Majit. Enligt reservantens
förslag skall det därjämte ankomma på Kungl. Majit att, i den mån
så prövas behövligt, giva närmare bestämmelser örn tillvägagångssättet
vid lörrättningen samt örn de handlingar, som därvid skola upprättas.

Sedan hushållningsplan antagits av allmänningsstyrelsen, skall planen
enligt reservantens förslag ofördröjligen insändas till skogsvårdsstyrelsen,
som har att med de anmärkningar, vartill styrelsen finner skäl,
överlämna densamma till skogsvårdsinspektören, vilken i sin ordning
äger efter granskning av planen söka ändring däri hos Kungl. Majit.

Reservantens förslag upptager även vissa bestämmelser beträffande
det fall, att allmänningsstyrelsen underlåter att inom skälig tid antaga
hushållningsplan för allmänningen. I dylikt fall äger enligt förslaget
skogsvårdsstyrelsen fastställa sådan plan. Beträffande utredning, som
kan erfordras, innan skogsvårdsstyrelsen meddelar sitt slutliga beslut i
saken, skola de i förslaget upptagna bestämmelserna i fråga örn hushållningsplan,
som antages av allmänningsstyrelse, i tillämpliga delar gälla.
Även av skogsvårdsstyrelsen fastställd plan skall enligt reservantens
förslag för ändamål som förut sagts tillställas skogsvårdsinspektören.

157

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

I allmänning sombudens förslag föreskrives, att hushållningsplan skall
utarbetas av en förrättningsman, som antages av allmänningsstyrelsen,
samt att härtill må utses allenast den, som genomgått skogsinstitutet,
skogskögskolan eller utländsk högre skoglig läroanstalt. Den sålunda
utarbetade planen skall enligt förslaget, såsom förut nämnts, granskas
och fastställas av en särskild plankommission.

Domänstyrelsen har beträffande kommitténs förslag i förevarande avseende
anmärkt, att i lagen borde något närmare än förslaget avsåge
angivas kvalifikationerna hos den sakkunnige person, som kunde erhålla
uppdrag att verkställa skogsindelning.

Sveriges häradsallmänningsförbund har hävdat, att kompetensvillkoren
för den, som ägde behörighet att upprätta hushållningsplan, borde
lagfästas samt att vad allmänningsombuden i detta hänseende föreslagit
vore välgrundat.

Det förslag till lag örn vård av kommun- m. fl. skogar, som genom
proposition nr 157 förelädes 1923 års riksdag, anslöt sig beträffande sättet
för uppgörande och fastställande av hushållningsplan nära till kommitténs
förslag. Förstnämnda förslag innehöll dock ej något stadgande,
att vederbörande skogsägare skulle, där förslag till plan upprättades
genom dennes försorg, härvid anlita sakkunnig person. Beträffande
det fall, att planförslag skulle uppgöras genom skogsvårdsstyrelsens
föranstaltande, föreskrevs däremot, att förslaget skulle upprättas genom
av styrelsen eller, på dess begäran, av domänstyrelsen förordnad sakkunnig
person samt att närmare föreskrifter rörande dylik förrättning
skulle meddelas på sätt Kungl. Maj:t bestämde. Kommunskogsförslaget
avvek från kommittéförslaget jämväl därutinnan, att det förra ej förutsatte,
att av skogsvårdsstyrelse fastställd plan skulle obligatoriskt
underkastas granskning av någon central myndighet.

De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna rörande upprät- Departemen
tande och fastställande av hushållningsplan överensstämma i huvudsak chefen''
med kommitténs förslag. Vissa mindre skiljaktigheter föreligga dock
mellan förstberörda bestämmelser och de av kommittén i ämnet föreslagna.

Enligt kommittéförslaget skola vid uppgörande av förslag till ny hushållningsplan,
vare sig detta sker genom allmänningsstyrelsens eller
skogsvårdsstyrelsens försorg, de för berörda ändamål erforderliga åtgärderna
företagas av en »sakkunnig» person. I departementsförslaget
har kravet på förrättningsmannens kompetens närmare bestämts på det
sätt, att denne skall vara en person »med högre skoglig utbildning», vilken
föreskrift, såsom förut nämnts, innebär, att förrättningsmannen
skall hava avlagt avgångsexamen från skogsinstitutet eller skogsliögskolan
eller hava förvärvat därmed jämförlig utbildning. En dylik bestämmelse
har ansetts påkallad för att trygga, att förrättningsmannen besit -

158

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 10.

ter erforderlig fackkunskap för uppdragets behöriga fullgörande. Erinras
må, att enligt departementsförslaget varje allmänningsstyrelse
skall anställa en person med högre skoglig utbildning såsom biträde vid
allmänningens förvaltning samt att detta biträde ofta torde komma att
anlitas för uppgörande av förslag till hushållningsplan för allmänningen.

Vidare skola enligt kommitténs förslag till ledning för utarbetande
av ny hushållningsplan över skogen upprättas karta i erforderlig skala,
örn sådan ej förut finnes, samt allmän beskrivning och noggrann beståndsbeskrivning
med uppskattning av virkesförrådet. Förslaget ansluter
sig härutinnan nära till de föreskrifter, som den 27 maj 1916 utfärdats
av domänstyrelsen rörande de allmänna skogarnas indelning till
ordnad hushållning. Under de senare åren har emellertid inom domänstyrelsen
utredning pågått rörande omläggning och förenkling i vissa
avseenden av sagda föreskrifter, särskilt i fråga örn sättet för upprättande
av nyssnämnda beskrivningar, vilken utredning dock ännu ej slutförts.
Med hänsyn härtill torde de handlingar, som skola upprättas till
ledning för hushållningsplans uppgörande, böra i lagen angivas mera
generellt än kommittén föreslagit samt Kungl. Majit tillerkännas befogenhet
att i ämnet utfärda närmare bestämmelser. Sistnämnda befogenhet
torde dock böra avse allenast det fall, att förslag till hushållningsplan
upprättas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. I enlighet härmed
och da, såsom förut nämnts, vid upprättande av hushållningsplan för
häradsallmänning hänsyn bör tagas till sådana avverknings- och
andra nyttjande- eller servitutsrätter, som besvära med allmänningen
införlivad mark, har i departementsförslaget stadgats, att vid insändande
till skogsvårdsstyrelsen av upprättat förslag till hushållningsplan detta
skall åtföljas av karta över skogen i lämplig skala samt erforderlig beskrivning
med uppskattning av virkesförrådet ävensom uppgifter angående
sådana skogen åvilande rättigheter, som nyss sagts, samt att rörande
förrättning, som avser upprättande av hushållningsplan efter förordnande
av skogsvårdsstyrelsen, närmare föreskrifter meddelas av
Kungl. Majit.

Slutligen hava de i kommitténs förslag införda bestämmelserna angående
befogenhet för den tilltänkte skogsvårdsinspektören att i visst fall
förordna förrättningsman samt att granska av skogsvårdsstyrelse fastställd
hushållningsplan och söka ändring däri uteslutits i departementets
förslag, då frågan örn inrättande av en dylik befattning i jordbruksdepartementet
numera förfallit. Såsom förut berörts, åsyftar departementets
förslag att tillgodose kravet på anlitande av erforderlig
fackkunskap vid fastställandet av hushållningsplaner för häradsallmänningarna
genom medgivande av befogenhet för Kungl. Majit att i skogsvårdsstyrelse,
som har att pröva frågor örn dylik fastställelse, utse en
särskild ledamot med speciella kvalifikationer i skogsindelningsspörs -

159

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

mål. Enligt departementets förslag må därjämte, såsom jämväl förut
berörts, besvär över skogsvårdsstyrelsens beslut i fråga örn sådan fastställelse
anföras hos Kungl. Majit.

De skiljaktigbeter, som i övrigt föreligga mellan kommitténs och departementets
förslag i förevarande avseende, torde ej tarva någon motivering.

Kommitténs och reservantens liksom allmänningsombudens förslag Kostnad för
förutsätta, att kostnaden för upprättande av förslag till hushållningsplan
för häradsallmänning skall gäldas av allmänningens medel. Be- rättande.
träffande beloppet av den ersättning, som må utgå till förrättningsmannen,
skall enligt reservantens förslag föreskrift meddelas av Kungl.

Majit, vare sig genom utfärdad taxa å arvode för här avsedd förrättning
eller, där sådan taxa ej givits men tvist örn heloppet i något fall
uppkommer, genom särskild föreskrift. Kommitténs och allmänningsombudens
förslag innehålla ej några bestämmelser i nu angivet avseende.

Omförmälda förslag till lag örn vård av kommun- m. fl. skogar, som
genom proposition nr 157 förelädes 1923 års riksdag, upptog i 5 § en bestämmelse,
att, där förslag till hushållningsplan upprättats genom skogsvårdsstyrelsens
försorg, skogens ägare skulle vidkännas kostnaden för
förslagets upprättande, häruti inbegripet utgifter för anskaffande av för
ändamålet erforderliga handlingar, under förutsättning att förslaget
fastställdes av skogsvårdsstyrelsen, samt att denna hade att i sammanhang
med beslut angående förslagets fastställande meddela yttrande i
kostnadsfrågan. Därjämte stadgades, att beträffande gottgörelse, som
tillkomme förrättningsman för uppgörande av dylikt förslag, närmare
föreskrifter skulle meddelas på sätt Kungl. Majit bestämde. Nu angivna
föreskrifter hade avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med vad
lagrådet i sitt utlåtande över lagförslaget hemställt.

Spörsmålet, huru kostnaden för upprättande av förslag till hushåll- Pepartementsningsplan
för häradsallmänning hör gäldas, torde höra i lagen regleras c ,e en''
allenast med avseende å det fall, att sådant förslag uppgöres genom
skogsvårdsstyrelsens försorg. Sker förslagets upprättande genom allmänningsstyrelsens
eget föranstaltande, ligger det i sakens natur, att
utgifterna härför böra bestridas av allmänningskassan. Vad förstnämnda
fall angår torde även i detta fall allmänningskassan böra svara
för ifrågavarande kostnad, under förutsättning att det upprättade förslaget
varder oförändrat eller med vissa jämkningar fastställt av skogsvårdsstyrelsen.
Vägras åter fastställelse a förslaget, synes kostnaden
böra gäldas av skogsvårdskassan. I anslutning till motsvarande bestämmelser
i det för 1923 års riksdag framlagda förslaget till lag angående
kommun- m. fl. skogar torde skogsvårdsstyrelse böra åläggas att i sammanhang
med beslut angående fastställande av planförslag meddela

160

Sko g slag stiftning
skommittén
m. fl.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

yttrande i kostnadsfrågan. Beträffande slutligen de grunder, enligt
vilka i förevarande fall ersättning bör utgå till vederbörande förrättningsman,
synes det böra ankomma å Kungl. Maj :t att meddela närmare
bestämmelser härutinnan.

I enlighet med vad nu anförts hava de i förevarande paragraf upptagna
bestämmelserna i ämnet avfattats.

27 §.

Reserv. 35 §.

Bestämmelserna i 26 § åsyfta att trygga, att, innan giltighetstiden för
hushållningsplan beträffande häradsallmänning tilländalöper, ny sådan!
plan för allmänningen upprättas och fastställes. I undantagsfall torde
dock kunna inträffa, att ny plan ej hinner komma till stånd, innan den
äldre planen upphör att gälla. Detta lärer särskilt kunna bliva händelsen,
därest klagan föres över skogsvårdsstyrelsens beslut rörande fastställande
av plan eller örn giltighetstiden för plan, som fastställts enligt
1894 års skogsordning, utgår kort efter den nya lagens ikraftträdande.
För dylika fall synes skogsvårdsstyrelsen böra äga att med tillämpning
av de i 24 § angivna grunder meddela bestämmelser rörande skogshushållningen
å allmänningen att gälla, intill dess den nya planen fastställts.
En föreskrift i detta syfte har upptagits i förevarande paragraf.
Jag vill erinra, att liknande bestämmelser upptagits i 14 § andra stycket
i kommitténs förslag angående vård av kommun- m. fl. skogar samt i
7 § av det förslag rörande samma skogar, som genom proposition nr 157
förelädes 1923 års riksdag.

28 §.

Komm. 4 § 4 morn., reserv. 22 § och 23 § andra stycket, allm. omb. § 6 och

§ 8 andra stycket.

De här upptagna bestämmelserna, som reglera skogsvårdsstyrelses
befogenhet att vidtaga ändring i fastställd hushållningsplan, ansluta sig
nära till vad kommittén i detta hänseende föreslagit. I överensstämmelse
med motsvarande stadgande i 10 § av det för 1923 års riksdag
framlagda förslaget till lag örn kommun- m. fl. skogar har dock i förevarande
paragraf det tillägg gjorts till kommittéförslagets föreskrifter
i ämnet, att, örn här avsedd ändring vidtages på skogsvårdsstyrelsens
eget initiativ, tillfälle skall beredas allmänningsstyrelsen att yttra sig
i ämnet.

29-31 §§.

Komm. 5 — 7 §§, reserv. 23 § tredje stycket och 32 — 34 §§, allm. omb. §§ 10—12.

Kommittén har i 5—7 §§ av sitt förslag upptagit vissa stadganden med
avseende å de fall, att överträdelse sker av hushållningsplanens bestämmelser
eller att fullgörandet av dessa eller av särskilda av skogsvårds -

161

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

styrelsen beträffande skogsskötsel meddelade föreskrifter eftersattes.
Beträffande det förra fallet stadgas, att, om överträdelse av hushållningsplanen
äger rum samt i anledning därav särskilda åtgärder bliva nödiga
för skogens behöriga skötsel, skogsvårdsstyrelsen äger föreskriva sådana
åtgärder. Med avseende å det senare fallet innehåller förslaget, att, örn
åtgärd, som enligt fastställd hushållningsplan eller av skogsvårdsstyrelsen
meddelade föreskrifter skolat företagas, blivit eftersatt samt den
eftersatta åtgärden är nödvändig för skogens behöriga skötsel, länsstyrelsen
äger på framställning av skogsvårdsstyrelsen meddela föreläggande
för allmänningsstyrelsen vid vite att vidtaga den eftersatta åtgärden.
Försittes förelagt vite, må länsstyrelsen, jämte utdömandet av det
försuttna vitet, antingen meddela nytt vitesföreläggande eller och förordna
örn fråntagande av allmänningens förvaltning från allmänningsstyrelsen
och dess överlämnande till en eller flera gode män, som av
länsstyrelsen utses. Har sådant förordnande meddelats, länder detsamma
enligt'' förslaget till efterrättelse, intill dess länsstyrelsen på yrkande av
delägarna finner omständigheterna medgiva dess upphävande. För gode
män, som nyss sagts, skall i tillämpliga delar gälla vad i allmänningens
reglemente är stadgat örn allmänningsstyrelsen. För sin förvaltning äga
gode männen njuta arvode, som i brist av åsämjande skall bestämmas av
länsstyrelsen.

X motiveringen till det av kommittén framlagda förslaget angående
kommun- m. fl. skogar, vilket förslag i berörda hänseenden upptog stadganden
av enahanda innehåll som förslaget angående häradsallmänningar,
erinrade kommittén örn bestämmelserna i § 8 av 1894 års skogsordning
samt framhöll, att allvarliga invändningar kunde göras mot det
i sagda paragraf stadgade systemet, att vid försummat iakttagande a\
de föreskrifter, som meddelats beträffande skogshushållningen å häradsallmänning,
vilken förvaltades av delägarna, länsstyrelsen ägde förordna,
att allmänningen skulle ställas under skogsstatens vård och förvaltning.
Till utveckling härav anförde kommittén:

Visserligen skulle, i händelse av en förelupen oegentlighet, vederbörande
först anmanas att vidtaga rättelse, men örn detta ej gjorde någon
effekt måste skogens ställande under skogsstaten tillgripas, antingen det
begångna felet vore stort eller litet, och detta torde mången gång innebära
en onödig disproportion mellan fel och botemedel. Avensa vöre
detta en alltför tungrodd apparat. Sedan skogsstatens förvaltning en
gång kommit till stånd å en skog, torde den vara svår att få borttagen.
I 1894 års förordning funnes ej några bestämmelser i sagda riktning, oell
ej heller vore något uttalande i detta ämne att hämta från förar telena
till densamma.

Kommittén framhöll vidare, att kommittén nied hänsyn till de sålunda
anmärkta omständigheterna sökt utfinna andra sätt att gå tillväga, där
ett åsidosättande av den fastställda liusliållningsplanens föreskrifter ägt
rum, samt anfördo härom:

Hilland till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 10 hafi. (STr 10.> "

162

Kungl. Maj.ts proposition Nr 10.

Ett dylikt åsidosättande kunde vara positivt: överträdande av något
i planen förbjudet, eller negativt: uraktlåtenhet att fullgöra något i planen
föreskrivet. Emellan dessa båda fall syntes kommittén en skillnad föreligga,
som icke beaktats i 1894 års förordning. I det förra vore ett kriminellt
drag övervägande, och det borde därför såväl vara belagt med
straff som medföra botningsskyldighet, d. v. s. skyldighet att vidtaga vad
som erfordrades för de skedda skadornas avhjälpande. I sistberörda
avseende gällde det alltså att få de erforderliga åtgärderna fastslagna;
härutinnan innehölle förslaget bestämmelser, varigenom skogsvårdsstyrelsen
tillerkändes befogenhet att giva föreskrifter efter de föreliggande
omständigheterna. Några åtgöranden för att få skogsägaren att
fullgöra sin berörda förpliktelse torde däremot icke i detta sammanhang
vara av behovet påkallade. Härav följde, örn fråntagandet av skogens
förvaltning från ägaren icke vore en ren straffpåföljd, utan i sig innebure
ett sätt att få till stånd nödiga skogsvårdsåtgärder, att ett skogsägarens
berövande av skogens förvaltning icke hade sin plats såsom en åtgärd
till följd av en positiv förseelse mot de för skogens skötsel fastställda föreskrifterna.

Hade återigen i skogens vård och förvaltning något blivit uraktlåtet,
som bort företagas, vore detta till sin innebörd redan bestämt — vare sig
i den fastställda planen eller genom meddelade föreskrifter — och det gällde
endast att få det utfört. Här kunde alltså ett fråntagande av skogens
förvaltning från dess ägare passa i stycke, men därförutan syntes i många
fall ett utförande av det uraktlåtna kunna pressas fram av skogsägaren
själv, nämligen därigenom att vite förelädes honom beträffande utförandet.
Skulle emellertid detta förfela sin verkan, kunde även annat vara
behövligt att tillgripa. Ett sätt vore härvidlag att låta verkställa de felande
åtgärderna genom vederbörande myndighets försorg på ägarens bekostnad,
i enlighet med vad som vore stadgat beträffande skogar, som
tolle under lagen angående vård av enskildes skogar. Lämpligt för dessa
sistnämnda, skulle emellertid ett dylikt tillvägagående här bliva ett sporadiskt
utförande av en eller flera i ett systematiskt helt ingående åtgärder,
vilket vore föga lyckligt. Icke heller kunde här gälla, att ett fråntagande
av skogens förvaltning från dess ägare borde undvikas, ty hade vederbörande
icke låtit rätta sig utav vitesföreläggandet, hade de därmed visat
så ringa icke blott intresse utan även ansvarskänsla, att deras berövande
av förvaltningen måste anses befogat. Därvid behövde detta dock icke få
smaken av ett ställande under förmynderskap, genom överlämnandet av
förvaltningen åt skogsstaten, utan kommittén hade i stället funnit ett
lämpligt sätt vara, att förvaltningen uppdroges åt särskilt utsedde gode
män. Medelst denna form för förvaltning genom andra vunnes större
smidighet och ett lättare återgående till den normala förvaltningen utav
ägaren själv.

Reservantens förslag ansluter sig i förevarande hänseenden väsentligen
till kommitténs.

Allmänning sombudens förslag innehåller, att, örn hushållningsplanens
bestämmelser överträdas eller icke efterföljas, den av ombuden föreslagna
överstyrelsen har att fästa allmänningsstyrelsens uppmärksamhet härpå
samt utsätta .tid, inom vilken rättelse skall vara vidtagen. Sker ej sådan
inom förelagd tid, har överstyrelsen att ingiva anmälan örn saken till

163

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

länsstyrelsen, vilken, sedan syn ägt ram och, i vissa fall, allmänuingsstyrelsen
ånyo lämnats tillfälle att vidtaga rättelse, förordnar, att allmänningen
skall ställas under överstyrelsens förvaltning, intill dess förelagd rättelse
vidtagits.

Det förslag till lag angående vård av kommun- m. ii. skogar, varöver 1923 /&>-

Kungl. Majit den 27 oktober 1922 beslöt inhämta lagrådets yttrande, över- angående våld
ensstämde i hithörande delar med kommitténs motsvarande förslag. T av kommu.«-sitt yttrande över förslaget avstyrkte lagrådet, att diiri avsedda kom- sl ja
munskogar underkastades den i förslaget stadgade anordningen, att vid
eftersättande av liushållningsplanens bestämmelser eller särskilda av
skogsvårdsstyreisen meddelado föreskrifter förordnande under vissa förutsättningar
skulle kunna meddelas örn skogens ställando under gode
mäns vård och förvaltning, samt hemställde, att i berörda fall förvaltningen
av sådan skog i stället skulle överlämnas åt skogsstaten. Till
stöd härför anfördes, bland annat, att tillämpande av en dylik anordning
skulle medföra praktiska svårigheter, i det medel måste ställas till gode
männens förfogande för uppdragets behöriga fullgörande.

I det för 1923 års riksdag framlagda förslaget angående nyssnämnda
skogar bibehöllos emellertid det remitterade förslagets bestämmelser i
ämnet oförändrade. Mot lagrådets förslag, att en försummad kommunskog
eventuellt skulle kunna ställas under skogsstatens vård och förvaltning,
framhöll föredragande departementschefen, att det beträffande
den föreslagna lagen systematiskt iakttagits, att icko någon tillsyn eller
finnån befattning med lagens efterlevnad tillagts skogsstaten samt att
det redan med hänsyn härtill skulle te sig främmande att för ifrågavarande
fall göra någon rubbning häruti. Det kunde därjämte enligt departementschefens
åsikt göras erinringar mot en anordning, i arigenom
skogsstatstjänstemännen i utövningen av dessa åligganden skulle komma
att stå under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt. Beträffande påståendet, att
det skulle vara förenat med praktiska svårigheter att få erforderliga
medel ställda till godo männens förfogande för uppdragets behöriga fullgörande,
påpekade departementschefen, att kravet pa de lindel lagen
hörande skogarnas behandling i förslaget vore lämpat efter deras förmåga
att bära upp åtgärder av större eller mindro omfattning.

På sätt kommittén föreslagit, tordo skogsvård sstyrelse, där överträ- Departement,-delse sker av vad i fastställd hushållningsplan föreskrivits samt i anledning
därav särskilda åtgärder bliva nödiga för skogens behöriga skötsel,
böra äga befogenhet att föreskriva sådana åtgärder. Fm dylik befogenhet
synes böra tillkomma skogsvå^styrelsen även i det fall, att bestämmelser,
som meddelats jämlikt 27 §, blivit överträdda. Ett stadgande i
ämnet, överensstämmande med det nu anförda, har upptagits i 29 § a\
departementets förslag.

164

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Vad. Ilai efter angar sättet iör iramtvingande av åtgärder, som enligt
fastställd hushållningsplan eller av skogsvårdsstyrelsen meddelade föreskrifter
skolat vidtagas men av allmänningsstyrelsen blivit eftersatta,
Ilai jag äv en härutinnan funnit kommitténs förslag böra förordas. Att
med avseende å dylik försummelse från allmänningsstyrelsens sida bibehålla
den nuvarande anordningen med allmänningens ställande under
skogsstatens vård oell förvaltning bär jag ej ansett lämpligt, då skogsstatens
befattning i övrigt med hithörande skogar enligt det föreliggande
förslaget är avsedd att upphöra. Det skäl, som lagrådet i sitt yttrande
över 1923 års förslag till kommunskogslag anfört mot genomförande av de
av kommittén föreslagna bestämmelserna i ämnet, eller att det skulle
kunna möta praktiska svårigheter att få erforderliga medel ställda till
vederbörande gode mäns förfogande för uppdragets behöriga fullgörande,
torde ej i nämnvärd omfattning äga giltighet i fråga örn häradsallmänningarna,
då med hänsyn till dessa skogars beskaffenhet möjlighet
i regel torde föreligga att beträffande dem i förekommande fall anskaffa
för förvaltningens liandhavande behövliga medel. På grund av vad sålunda
anförts hava de i departementets förslag upptagna bestämmelserna
i ämnet, vilka inrymts i 30 och 31 §§, avfattats i nära anslutning till
vad kommittén förordat. De avvikelser från kommittéförslaget, som
vid utformningen av berörda bestämmelser i vissa hänseenden ägt rum,
torde ej tarva särskild motivering.

32 §.

I första stycket av förevarande paragraf givas regler örn skogsvårdsstyrelses
sammansättning vid prövning av fråga örn fastställelse eller
ändring av hushållningsplan eller fråga, som avses i 27 eller 29 §. Beträffande
de skäl, som ligga till grund för dessa regler, hänvisas till vad
jag i det föregående (avd. B) anfört.

Enligt 3 § i förordningen den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser
skall, där vid omröstning inom sådan styrelse meningarna äro
delade, den mening gälla, varom de flesta förenat sig, samt, örn rösterna
för olika meningar äro lika delade, den mening, som biträdes av ordföranden.
Då denna bestämmelse ej lämpligen bör oförändrad äga tillämpning
för det fall, att skogsvårdsstyrelse har sådan sammansättning, som
i första stycket av denna paragraf avses, utan, örn i dylikt fall lika antal
röster tillfalla skilda meningar, den mening torde böra segra, som omfattas
av den av Kungl. Majit utsedde särskilde ledamoten av styrelsen,
har en bestämmelse i detta syfte upptagits i andra stycket.

Jämlikt 7 § i förordningen angående skogsvårdsstyrelser skola ordförande
och ledamöter i dylik styrelse för varje sammanträde ävensom för
de resor, vilka föranledas av deras berörda uppdrag och äro att anse såsom
nödiga, ur skogsvårdskassan erhålla ersättning enligt gällande resereglemente.
Då ersättning till sådan särskild ledamot av skogsvårdsstyrelse,

165

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

som avses i förevarande paragraf, torde böra utgå efter i viss mån andra
grunder än deni, som enligt det nu anförda gidia för övriga ledamöter av
dylik styrelse — särskilt må påpekas, att sådan ledamot bör äga erhålla
jämväl visst arvode för det med uppdraget förenade arbetet — samt det
synes böra ankomma å Kungl. Majit att härutinnan meddela erforderliga
bestämmelser, bär en föreskrift av detta innehåll inrymts i tredje stycket.

Ordförande och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelse äro enligt 9 §
av skogsvårdsstyrelseförordningen i utövningen av sina befattningar underkastade
det ansvar och den påföljd, som i allmän lag stadgas örn statens
ämbets- och tjänstemän. Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt,
att i förevarande paragraf avsedd ledamot skall i berörda avseende vara
likställd med övriga skogsvårdsstyrelseledamöter.

33-35 §§.

Kontin. 8 §, reserv. 7 § oell 13 § andra stycket, allm. omb. §§ 13 och 14.

Förevarande paragrafer upptaga bestämmelser örn sättet för användan- sattet får an
ds av häradsallmännings avkastning och annan inkomst, som nartJytGr avkastning
från sådan allmänning. annalin

Kommitténs förslag, som innehåller föreskrifter allenast örn anvandan- häradsaiide
av häradsallmännings avkastning, ansluter sig i detta avseende, såsom manning.
förut nämnts, väsentligen till nu gällande bestämmelser. Enligt förslaget
skall sålunda av häradsallmännings avkastning i första rummet gäldas
kostnaden för allmänningens vård och förvaltning ävensom övriga av
hushållningsplanen eller särskilda föreskrifter föranledda kostnader, däruti
inbegripet utgifter för upprättande av hushållningsplan och revision
därav. Därefter skall, enligt förslaget, avkastningen användas till sådana
utgifter, som avse delägarnas gemensamma nytta, såsom skogskultur, anläggning
och underhåll av erforderliga vägar och broar eller dylikt, och.
må den behållna avkastning, som sedan återstå!’, antingen för gemensam
räkning fonderas eller användas för inköp av mark till allmänningens
utvidgande eller ock emellan samtliga delägarna fördelas efter deras delaktighet
i allmänningen.

Reservanten — som i sitt förslag till häradsallmännings avkastning
hänfört all sådan inkomst från allmänningen, som erhålles genom försäljning
eller annan upplåtelse mot ersättning av allmänningens naturliga
tillgångar i skogseffekter eller annat — har i förslaget inrymt bestämmelser
örn användande dels av dylik avkastning och dels av köpeskilling
för mark, som föryttras från allmänningen.

Förslagets bestämmelser i förstberörda hänseende överensstämma i väsentliga
delar med kommittéförslaget i ämnet. Mellan förslagen föreligga
dock vissa skiljaktigheter, som här torde böra omnämnas.

Reservanten uppdelar i olikhet med kommittén häradsallmännings av -

166

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

kastning med hänsyn till användningssättet i två olika slag, det ena omfattande
inkomst, som erhålles genom upplåtelse av sådan del av huvudavveikningen,
som överskjuter tillväxten, och det andra annan avkastning.
Båda dessa slag skola enligt förslaget i första rummet användas för
bestridande av kostnaden för åtgärder, som äro nödiga för allmänningens
behöriga förvaltning oell vård. Sedan sagda kostnad guldits, må det
förra slaget av avkastning användas antingen till åtgärder, som, utan
att kunna sägas vara nödiga för allmänningens behöriga förvaltning och
vård, dock äro ägnade att befrämja en god hushållning med denna, eller
till inköp av mark för allmänningens utvidgning. Det senare slaget må
i nyssangivna fall användas antingen för ändamål, som nu sagts, eller till
utdelning mellan allmänningslagets samtliga medlemmar efter grunden
för deras delaktighet i laget.

Såsom skäl för att inkomst, som erhålles genom upplåtelse av berörda
del av huvudavverkningen, ej bör fä utdelas mellan delägarna, har reservanten
anfört:

Sådan överskjutande avverkning, varom här vore fråga, påkallades av
allmänna skogligt ekonomiska skäl. Den kunde mången gång bliva av
ganska betydande omfattning. Det kunde då icke gärna vara riktigt att
låta inkomsten av densamma gå till utdelning bland dem, som vore delägare
i allmänningslaget den tid, då sagda avverkning skedde. Hushållningen
med allmänningen borde vara riktad på framtiden även i den bemärkelsen,
att senare generationer finge från allmänningen åtnjuta ungefärligen
likartade förmåner med den närvarande; men om sådan överskottsavverkning,
som under en indelningsperiod bleve och borde bliva
verkställd, vore av större omfattning, kunde avkastningen under en följande
period ävensom ännu längre fram i tiden komma att betydligt understiga
den, som då uttoges ur skogen. Vid sådant förhållande torde den
föreslagna inskränkningen i fråga örn avkomstmedlens användning få anses
välgrundad.

Örn sådana medel, som enligt det nu sagda icke borde gå till utdelning,
icke finge omedelbar användning för ändamål, vartill de finge anlitas,
utan fonderades, boude dock ränta, som å dem kunde vinnas, få disponeras
pa sätt som vanlig avkomst av skogen, och torde de föreslagna bestämmelsernas
avfattning finnas icke lägga hinder i vägen härför.

Beträffande användande av köpeskilling för mark, som avyttrats från
häradsallmänning, innehåller reservantens förslag, att Kungl. Majit härutinnan
äger meddela de föreskrifter, som för allmänningslagets bästa
prövas lämpliga. I den mån sådana föreskrifter ej givits, skall örn köpeskillingens
användande gälla vad i förslaget stadgas om avkastning i allmänhet.
dock att köpeskillingen bör i främsta rummet användas till inköp
av mark för allmänningens utvidgning samt att någon utdelning därav
till delägarna ej må äga rum.

Allmänning sombudens förslag i förevarande ämne överensstämmer i
stora drag med reservantens. Enligt ombudens förslag skall av häradsallmännings
virkesavkastning i första rummet försäljas så stor del, att de

167

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

behållna försäljningsmedlen äro tillräckliga för gäldandet av allmänningen
driftskostnader, delägarna dock obetaget att mellan sig fördela sagda
del av avkastningen, under villkor att tillräckliga medel sammanskjuta*
eller eljest anskaffas för bestridande av nämnda kostnader. Därefter skall
enligt förslaget, örn behov därav föreligger, i överensstämmelse med vad
nu är stadgat, virke undantagas för sådana broar och allmänna byggnader,
som delägarna i allmänningen själva bygga och underhålla. Sedan
dylikt undantag skett, skall, örn hushållningsplanen sådant bestämmer,
den del av huvudavverkningen, som överskjuter tillväxten, försäljas, och
skola därvid inflytande medel användas för inköp av mark eller grundförbättringar,
vilka äro allmänningen till väsentligt gagn, dock att räntan
å dessa medel må disponeras enligt delägarnas beslut. Vad därefter återstår
av allmänningens avkastning skall enligt förslaget fördelas mellan
samtliga delägare efter oförmedlat hemmantal.

I förslagets motivering hava allmänningsombuden framhållit, att såsom
grundförbättringar borde betraktas skogsodling å av ålder kai mark, torrläggning
av impediment, byggandet av transportleder, förädlingsverk och
arbetarebostäder samt över huvud varje åtgärd, som icke vidtoges för
driftens uppehållande eller underhåll och som innebure en ökning utav kapitaltillgångar
och omedelbart eller framdeles bomme att öka allmännm gens

avkastning. .

Beträffande köpeskilling för mark, som avyttras från häradsallmänning,
stadgas i allmänningsombudens förslag, att dylik köpeskilling skall användas
för förvärv av fastigheter, vilka huvudsakligen bestå av skogs Sveriges

häradsallmänningsförbuncl har mot reservantens förslag anmärkt,
att enligt detsamma inkomster, som erhölles genom avverkning utöver
tillväxten, eller s. k. extra inkomster finge användas till gäldande av
allmänningens driftskostnader. Detta medförde, att den del av de ordinarie
inkomsterna, som rätteligen skulle begagnats för driftskostnadernas
bestridande, bleve disponibel för utdelning bland delägarna, valigenom
sålunda en förtäckt utdelning av extra inkomster komme att aga runi.

Frän principiell synpunkt torde olika regler böra gälla rörande an\ andningen
av sådana inkomster från häradsallmänning, som erhållas genom
utnyttjande av markens alstringsförmåga och sålunda kunna beräknas
inflyta årligen eller eljest periodvis, samt inkomster, som utvinnas fran
dylik allmänning genom avyttring av därtill hörande mark, genom ti -godogörande av därå befintliga fyndigheter (grus, sten, lera, torv o. d.)
eller eljest genom realiserande av allmänningens kapitaltillgångar. Medan
inkomster av det förra slaget äro att betrakta såsom avkastning i
egentlig mening, över vars användning delägarna principiellt bora hava
en vidsträckt förfoganderätt, utgöra inkomster av del senare slaget ett
från allmänningen lösgjort kapital, som i anslutning till grundsatsen, att

Departements chefen.

168

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

häradsallmänning skall bibehållas oförminskad, rätteligen bör på lämpligt
sätt återföras till allmänningen eller, med andra ord, användas för
böjande av allmänningens kapitalvärde och med avseende varå delägarna
böra hava förfoganderätt allenast så vitt angår därifrån härflytande avkastning.
Ett genomförande i hela dess vidd av en dylik princip i fråga
örn användande av olika slag av inkomster från häradsallmänning skulle
dock medföra betydande praktiska olägenheter och synes ej böra ifrågasättas.
Vad som inflyter genom tillgodogörande av fyndigheter å allmänningen
torde sålunda i överensstämmelse med nu gängse praxis i allmänhet
böra betraktas såsom egentlig avkastning och sålunda få disponeras
i likhet med dylik. För ernående av erforderlig enkelhet och reda i
allmänningarnas förvaltning torde berörda regel örn användande av kapitalinkomster
böra begränsas till sådana inkomster av denna beskaffenhet,
som äro av större ekonomisk betydelse och därjämte utan särskild svårighet
kunna särskiljas från övriga inkomster. I anslutning härtill torde
till kapitalinkomster, med avseende varå sagda regel skall gälla, böra
räknas allenast medel, som inflyta genom avyttring av mark från allmänningen,
ersättning för mark, som genom expropriation, inlösen enligt
ensittarlagen eller annat dylikt förfarande skiljes från allmänningen, ersättning
för nyttjande- eller servitutsrätt, som genom sådant förfarande
upplåtes till allmänningen, ävensom ersättning för skada eller intrång,
som tillskyndas allmänningen genom dylikt förfarande, sistnämnda ersättning
dock under villkor, att densamma bestämts i penningar att utgå
på en gång.

I enlighet med det nu anförda har i 33 § av departementets förslag stadgats,
att till häradsallmännings avkastning räknas i den föreslagna lagen
all den inkomst in natura eller i penningar, som erhålles genom tillgodogörande
av delägarnas rätt till allmänningen, i den mån sådant tillgodogörande
skall ske för gemensam räkning, dock med undantag av kapitalinkomst,
som härflyter från allmänningen, samt att till inkomst av sist angivna
beskaffenhet i lagen hänföras nyss angivna särskilda inkomster.

Beträffande användande av de inkomster från häradsallmänning, som
enligt 33 § äro att räkna till allmänningens avkastning, meddelas bestämmelser
i 34 §. Enligt dessa skola olika regler gälla i förevarande avseende
i fråga om avkastning, som erhålles genom avverkning, vilken överskjuter
skogens normala virkesavkastning (extra avkastning), samt annan avkastning
(ordinarie avkastning). Dessa regler överensstämma beträffande ordinarie
avkastning med reservantens förslag samt beträffande extra avkastning
väsentligen med allmänningsombudens förslag. Extra avkastning
må sålunda enligt nämnda regler i allmänhet användas allenast för
verkställande av sådana grund förbättringar å allmänningen, som äro ägnade
att öka skogsproduktionen å denna, eller för inköp av mark för allmänningens
utvidgning eller för annat dylikt ändamål. På skäl, som an -

169

Kungl. Maj.ts proposition Nr 10.

förts av häradsallinänningsförbundet, har jag ej ansett lämpligt, att, såsom
reservanten förordat, extra avkastning må användas även för bestridande
av nödiga kostnader för allmänningens vård och förvaltning. Då
emellertid uttagandet av dylik avkastning kan medföra, att under viss
tid efter sådant uttagande allmänningens virkesavkastning nedgår under
vad som är att anse såsom normalt för allmänningen, har i departementets
förslag medgivits, att extra avkastning må användas jämväl till utdelning
mellan delägarna efter deras delaktighet i allmänningen, därest detta finnes
nödigt för beredande åt dem av en i möjligaste mån jämn inkomst
från allmänningen. Frågan, huruvida och i vilken omfattning sådan utdelning
må ske, har i varje fall ansetts böra prövas av myndighet, och har
i förslaget uppdraga åt länsstyrelsen att på framställning av allmänningsstyrelsen
och sedan skogsvårdsstyrelsen hörts i ärendet verkställa sådan
prövning. Däremot har jag, särskilt med hänsyn till den kontroll,
som enligt 39 § skall utövas å efterlevnaden av hithörande bestämmelser,
ej funnit nödigt, att spörsmålet örn extra avkastnings användande för
förstangivna ändamål underkastas prövning av myndighet, utan ansett
det kunna överlämnas åt delägarna eller allmänningsstyrelsen att härutinnan
fritt besluta.

För de ändamål, vartill liäradsallmännings avkastning enligt förevarande
paragraf sålunda får användas, må enligt förslaget fondering därav
äga rum, dock att ordinarie avkastning må fonderas allenast i den mån
den ej erfordras för gäldande av nödiga kostnader för allmänningens behöriga
vård och förvaltning samt att extra avkastning må fonderas för
utdelning bland delägarna, blott under villkor att länsstyrelsen i förut angiven
ordning därtill lämnar medgivande.

Beträffande ränta å extra avkastning skall enligt 38 § vad i lagen stadgas
örn användande och fondering av ordinarie avkastning äga motsvarande
tillämpning.

Vad härefter angår användande av sådana inkomster från häradsallmänning,
som enligt 33 § äro att hänföra till kapitalinkomster, hava bestämmelser
härom inrymts i 35 Då dylika inkomster, såsom förut berörts,
principiellt böra användas för höjande av allmänningens kapitalvärde
och utdelning därav bland delägarna sålunda ej bör vara medgiven, har
i berörda paragraf föreskrivits, att ifrågavarande inkomster skola användas
eller fonderas för enahanda ändamål, vartill extra avkastning enligt
förslaget må utan myndighets prövning disponeras. Därjämte har i paragrafen
stadgats, att det ankommer på Kungl. Majit att efter framställning
av allmänningsstyrelsen meddela närmare föreskrifter rörande användning
eller fondering av hithörande inkomster. Sistnämnda stadgande
ansluter sig till bestämmelserna i § 11 andra stycket av skogsordningen,
enligt vilka Kungl. Majit har att förordna rörande användning av er -

170

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

sättning för mark, som genom expropriation eller annat liknande förfarande
skiljes från häradsallmänning, ävensom till rådande praxis vid lämnande
av tillstånd till försäljning av mark från häradsallmänning. I fråga
örn inkomst, som erhålles genom dylik försäljning, torde föreskrift i
nyssangivna avseende i allmänhet komma att av Kungl. Majit meddelas
i samband med lämnande av tillstånd till försäljningen.

Beträffande ränta å kapitalinkomst från häradsallmänning skall enligt
38 § vad i den föreslagna lagen är stadgat örn användande och fondering
av ordinarie avkastning från sådan allmänning äga motsvarande tillämp -

if''^avkastning ,.B.e„traffaf de förvaltningen av häradsallmänning^ avkastning samt annan
Ch annan in- därifrån Inflytande inkomst följer av 8 § i förslaget, att sagda förvalthmadllu”
nin® ar aysedd att handhavas av allmänningsstyrelsen. Detta innebär,
manning, såvitt angar extra avkastning samt sådana inkomster, som enligt förslaget
äro att hänföra till kapitalinkomster, ändring i vad nu gäller. Beträflande
ersättning för mark, som genom expropriation eller annat liknande
förfarande skiljes från häradsallmänning, stadgas uttryckligen i § 11
andra stycket av skogsordningen, att Kungl. Majit äger förordna örn förva
tningen av dylik ersättning. Enahanda befogenhet har ansetts tillkomma
Kungl. Majit i fråga örn extra avkastning samt köpeskilling för mark,
som forsäljes från häradsallmänning. I regel har, då Kungl. Majit medfå,
01 ordnande örn förvaltningen av nu angivna medel, denna unnHrn -

cj nuna inut över länman de
reisen.

,, „.. ,, . * “■uuKi. a±«ij:L uock mea givit,

att förvaltningen av extra avkastningsmedel finge handhavas av
allmänningsstyrelsen mot skyldighet att avgiva redovisning därför till
länsstyrelsen eller att hos denna förete bevis, att medlen blivit använda
för det ändamål, som av Kungl. Majit särskilt bestämts. Med hänsyn till
den kontroll, som enligt 39 § skall utövas över allmänningsstyrelsens förvaltning
av extra avkastningsmedel och kapitalinkomster från häradsallmänning,
samt de garantier mot lagstridigt förfarande vid förvaltningens
handlande, som förslaget i övrigt innehåller, har jag funnit betänklig -

ai sagda förvaltning åt allmänningssty

36 §.

Homin, .i, 8 och lo §§, Reserv. 1 § första stycket, 7 Sj 2 mom. andra stycket och
8 S, allm. omb. §§ 4, 13 och 14.

Då det ändamål, vartill häradsallmänning^ avkastning enligt 1894 års
skogsordning må användas, för varje fall bestämts genom de däri upptegna
foreskr1 terna, har i skogsordningen ej inrymts något stadgande
att för delagard eller allmänningsstyrelsen att besluta härutinnan

171

Kunni. Majlis proposition Nr 10.

Däremot innehåller skogsordningen, som förut berörts, en bestämmelse, enligt
vilken det ankommer på delägarnas beslut, huruvida utdelning av
häradsallmännings avkastning skall ske in natura eller, efter försäljning,
i penningar. I vissa allmänningsreglementen har emellertid, utan hänsyn
till denna bestämmelse, beslutanderätten i berörda avseende tillagts

allmänningsstyrelsen. .

Rätten att besluta örn användande av häradsallmännings avkastning
tillkommer enligt kommitténs förslag allmänningsstyrelsen, örn ej i reglementet
för allmänningen är annorlunda stadgat. Enligt forslaget ankommer
det dock på delägarna att besluta örn inköp ar mark för Ilaradsallmännings
utvidgning ävensom att bestämma, huruvida utdelning av arkastning
skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar

Även enligt reservantens förslag äger allmänningsstyrelsen i legel utöva
delägarnas beslutanderätt i förevarande avseende, Inköp av mark
för allmänningens utvidgning må dock enligt förslaget ej göras av allmänningsstyrelsen
utan allmänningsstämmans samtycke. Allmännmgsstämman
äger därjämte att lämna särskilda föreskrifter beträffande allmänningsmedlens
användande till sådana åtgärder, som, utan att vara nödiga
för behörig förvaltning och vård av allmänningen, dock äro ägnade
att befrämja en god hushållning med denna, eller till utdelning mellan
allmänningslagets medlemmar. Dylika föreskrifter skola enligt föi slaget
underställas länsstyrelsen och av denna prövas efter enahanda grundel,
som i förslaget stadgas beträffande allmänningsreglemente.

I motiveringen till förslaget i denna del har reservanten framhållit, att
allmänningsstämman ej borde vara befogad att meddela några bestämmelser
rörande allmänningsmedlens användning för sådana åtgärder, som
vore nödiga för allmänningens behöriga förvaltning och vård, men att
stämman däremot borde vara skäligen berättigad att, örn den därtill funné
anledning, giva föreskrifter till allmänningsstyrelsens efterrättelse beträffande
sagda medels användande till andra åtgärder, som vore nyttiga för
befrämjande av en god hushållning med allmänningen, eller till utdelning
mellan delägarna. Det hade dock synts reservanten, att dylika lein
skrifte!'' ej borde bliva bindande för allmänningsstyrelsen, med mindre de
efter prövning blivit godkända av länsstyrelsen. En obetingad rätt hos
allmänningsstämman att lämna föreskrifter av nu ifrågavarande art. allenast
dessa föreskrifter icke vore lagstridiga eller stridande mot hushåll
ningsplanen, kunde leda till resultat, som vore föga tacknämliga. Sålunda
skulle exempelvis delägarnas önskan att få högsta möjliga utdelning
från allmänningen kunna hindra genomförande av högst nyttiga — örn
än ej oundgängligen nödiga — förbättringsåtgärder å allmänningen, som
mycket väl borde kunna tillgodoses, allenast utdelningen hölles inom skäliga
gränser.

I allmtinninysombudens förslag stadgas i förevarande hänseende, att
ränta å fonderad extra avkastning skall disponeras efter delägarnas be -

172 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

slut. Beträffande rätten att besluta om avkastningens användande i övrigt
innehåller förslaget ej några uttryckliga bestämmelser men synes
åsyfta, att sagda rätt skall tillkomma delägarna. Förslaget upptager liksom
kommittéförslaget det nuvarande stadgandet örn delägarnas rätt att
bestämma, huruvida naturautdelning skall äga rum eller ej.

Sveriges häradsallmänningsförbund bar bestämt avstyrkt reservantens
förslag örn stadgande av skyldighet för allmänningsstämman att underställa
av densamma lämnade föreskrifter rörande avkastningens användande
länsstyrelsens prövning. Förslagets genomförande skulle enligt
förbundets mening i det närmaste upphäva delägarnas inflytande över
den ekonomiska delen av allmänningens hushållning.

DepZ?f™ntS'' 1 likLet med reservanten anser jag, att det ej bör ankomma på delägarna
utan på allmänningsstyrelsen att besluta om användande av häradsallmännings
ordinarie avkastning för gäldande av sådana kostnader, som äro nödiga
för allmänningens behöriga vård och förvaltning. Däremot torde delägarna
principiellt böra förbehållas befogenhet att besluta örn användande
a\ dylik avkastning för annat i lagen medgivet ändamål ävensom örn
vederbörlig fondering av sådan avkastning, där densamma ej erfordras för
bestridande av kostnader, som nyss sagts. På delägarna torde jämväl
böla ankomma att besluta örn användande eller fondering av extra avkastning
för sådana ändamål, vartill densamma enligt förslaget må disponeras
utan länsstyrelsens medgivande, ävensom att bestämma, huruvida
utdehiing av avkastning bland delägarna skall ske in natura eller, efter
försäljning, i penningar. Att, såsom reservanten föreslagit, stadga skyldighet
för delägarna att underställa av dem i förevarande hänseende meddelade
föreskrifter länsstyrelsens prövning finner jag ej behövligt. Erfarenheten
från allmänningarnas förvaltning under de senare decennierna
giver ej grundad anledning antaga, att delägarna för att tillfälligtvis erhålla
okad utdelning från allmänningarna skulle motsätta sig vidtagande
av åtgärder för främjande av en god skötsel av dessa skogar. Sagda erfarenhet
giver tvärtom vid handen, att delägarna i allmänhet hysa ett
livligt intresse för dylika åtgärder.

Örn sålunda beslutanderätten rörande användande eller fondering av
avkastning från häradsallmänning samt sättet för utdelning därav bland
delägarna torde, med nyss angivna inskränkningar, principiellt böra tillkomma
delägarna, synas dessa emellertid böra vara oförhindrade att i reglementet
helt eller delvis uppdraga sagda rätt åt allmänningsstyrelsen.
Enni*as må, att under nuvarande lagstiftning delägarna i särskilda fall
genom reglementet bemyndigat allmänningsstyrelsen att besluta, huruvida
och i vad mån naturautdelning av avkastning skall äga rum bland
dem.

I enlighet med nu angivna grunder hava bestämmelserna i förevarande
paragraf avfattats.

173

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

37 §.

Reserv. 11 § andia stycket.

Enligt 11 § 2 mom. må mark, som förvärvats av delägarna, av dem åter
avyttras, där marken ej i föreskriven ordning införlivats med allmänningen
samt laga hinder eljest ej möter för avyttringen. . Därjämte skall enligt
21 § mark, vars införlivning med häradsallmänning vägrats, av allmänningsstyrelsen
åter försäljas. Medel, som i nu angivna fall inflyta
genom markens avyttrande, torde i avseende å det ändamål, vartill desamma
må användas eller fonderas, samt den ordning, vari frågan härom
skall prövas, böra anses vara av samma natur som de medel, vilka anlitats
för markens förvärvande. En bestämmelse härom har inrymts i
denna paragraf.

38 §.

De i 34 och 36 §§ upptagna bestämmelserna örn användande och fondering
av ordinarie avkastning från häradsallmänning samt örn sättet för
utövande av delägarnas beslutanderätt härutinnan torde höra äga motsvarande
tillämpning i fråga om ränta å extra avkastning och å kapitalinkomst
från dylik allmänning. En bestämmelse härom återfinnes i förevarande
paragraf.

Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, att avkastning från mark,
som delägarna förvärvat för allmänningsmedel men som ej införlivats
med allmänningen, i fråga örn det ändamål, vartill sådan avkastning må
användas eller fonderas, samt sättet för fattande av beslut härom är att
likställa med ränta å de medel, vilka anlitats för markens förvärvande.

39 §.

De i förslaget inrymda bestämmelserna rörande användning av häradsallmännings
avkastning och därifrån härflytande kapitalinkomst åsyfta,
att dylik avkastning och inkomst skola, i den mån de ej må utdelas bland
delägarna, i huvudsak disponeras för främjande och utvecklande av skogshushållningen
å sådan allmänning. Från allmän skogsvårdssynpunkt är
det sålunda av vikt, att efterlevnaden av dessa bestämmelser tryggas.

För vinnande av detta syfte torde i första rummet ansvar böra stadgas
i vissa fall, då överträdelser av ifrågavarande bestämmelser ägt rum. Till
denna fråga återkommer jag närmare i det följande. Härförutom torde
emellertid i överensstämmelse med den ståndpunkt, som jag vid 30 § intagit
med avseende å ingripande av myndighet vid eftersättande av föreskrifter
i fastställd liushållningsplan eller särskilda av skogsvårdsstyrelsen
meddelade bestämmelser, möjlighet böra i lagen beredas att framtvinga
fullgörandet av de däri upptagna stadgandena i förevarande avseende.
Vad angår underlåtenhet att iakttaga föreskriften i 34 § 1 morn.,
att häradsallmännings ordinarie avkastning skall i första rummet använ -

174

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

(las till gäldande av nödiga kostnader för allmänningens behöriga förvaltning
och vård, torde emellertid dylik underlåtenhet i regel medföra
ett eftersättande av vad i hushållningsplanen stadgats eller av skogsvårdsstyrelsen
särskilt föreskrivits och alltså kunna föranleda ett ingripande
enligt 30 §. Någon speciell bestämmelse för att säkra fullgörandet av
nyssangivna föreskrift torde därför ej vara påkallad. Däremot lärer en
tillämpning av stadgandena i 30 § i regel ej kunna ifrågakomma vid åsidosättande
av förslagets bestämmelser örn användande av extra avkastning
från häradsallmänning eller av medel, som utgöra kapitalinkomst
från sådan allmänning. Då dylikt åsidosättande ej torde böra föranleda
ingripande i förenämnda syfte från det allmännas sida för annat fall än
att avkastning eller medel, som nyss sagts, använts i strid mot nyssnämnda
bestämmelser eller enligt desamma meddelade föreskrifter samt för
sådant fall ingripandet hör hava till ändamål att förebygga, att nya överträdelser
av dylikt slag äga rum, torde en reglering i ämnet böra åsyfta
medgivande av befogenhet för viss myndighet att i nyssangivna fall förordna
örn överflyttning av förvaltningen av avkastning och medel, varom
nu är fråga, från allmänningsstyrelsen till ett organ, som kan anses erbjuda
säkerhet för förvaltningens lagenliga handhavande.

Uppgiften att i fall, som nu sagts, meddela förordnande i berörda hänseende,
synes lämpligen böra anförtros åt vederbörande länsstyrelse, och
torde denna i samband härmed jämväl böra erhålla i uppdrag att övervaka
efterlevnaden av ifrågavarande bestämmelser.

I överensstämmelse med vad i 30 § stadgats rörande sättet för handhavande
av häradsallmännings förvaltning, då denna fråntages allmän
ningsstyrelsen, synes i fall, som här avses, förvaltningen av ifrågavarande
avkastning och medel böra anförtros åt en eller flera gode män, som utses
av länsstyrelsen, och torde beträffande dylika gode män och deras förvaltning
stadgandena i 31 § böra äga motsvarande tillämpning. För vinnande
av ändamålet med här avsett ingripande böra gode männen övertaga
förvaltningen ej allenast av den extra avkastning och de kapitalinkomster,
som finnas i delägarnas ägo vid förordnandets meddelande,
utan även av de tillgångar av denna beskaffenhet, som inflyta efter sagda
tidpunkt. Upplupen och förfallen ränta å avkastning och inkomst, som
nyss sagts, böra gode männen vara pliktiga att årligen utbetala till allmänningsstyrelsen.

Bestämmelser i ämnet, avfattade enligt ovan angivna grunder, hava
upptagits i förevarande paragraf.

Erinras må, att utövningen av den tillsyn, som enligt dessa bestämmelser
ankommer på länsstyrelsen, väsentligen underlättas genom stadgandena
i 44, 46 och 47 §§, enligt vilka länsstyrelsen har att utse en av de revisorer,
som skola granska allmänningsstyrelses förvaltning och räkenskaper,
samt erhålla del av de berättelser, vilka allmänningsstyrelse och
revisorer årligen hava att avgiva.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 175

40 i

Homin. 3 §, reserv. 04 — 00 §§, allni. omb. § 4 sisla stycket.

Bestämmelserna i förevarande paragraf avhandla sättet för uppgörande
och fastställande av reglemente för häradsallmänning samt angiva vad
sådant reglemente skall innehålla.

Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till vad jag förut (avd. B)
härom anfört. Här må blott tilläggas, att i anslutning till vad kommittén
föreslagit i förevarande paragraf upptagits en föreskrift, att, innan upprättat
reglemente fastställes, Kungl. Majit låter däröver höra vederbörande
skogsvårdsstyrelse. En dylik föreskrift har ansetts påkallad bland
annat med hänsyn till den reglering av rätten för forstligt biträde åt allmänningsstyrelse
att med sin befattning förena annan tjänst eller anställning,
som skall ske i reglementet, och vilken reglering kan vara av stor
betydelse för skogsskötseln å allmänningen.

41 §.

Reserv. 30 § första stycket saint fjärde till oell med sjunde styckena.

1894 års skogsordning upptager ej några bestämmelser örn allmänningsstyrelses
sammansättning utan överlämnar åt de särskilda allmänningarnas
reglementen att härutinnan meddela föreskrifter. Av reglementena
framgår, att antalet ledamöter i allmänningsstyrelserna ofta satts i
relation till antalet socknar i häradet, så att för varje sådan socken en
eller flera ledamöter i styrelsen skola utses. En dylik anordning har,
såvitt av reglementena framgår, genomförts beträffande 27 allmänningar
eller cirka hälften av samtliga. Till följd härav har antalet styrelseledamöter
i flera fall bestämts relativt högt. Enligt reglementena samt en
från länsstyrelsen i Östergötlands län infordrad särskild uppgift uppgåi
antalet ledamöter i allmänningsstyrelserna beträffande 8 allmänningar
till tre, 2 till fyra, 18 till fem, 1 till fem å åtta, 4 till sex, 10 till sju, 3 till
åtta, 2 till nio, 4 till tio och 2 till elva. Beträffande ej mindre än tjugufem
allmänningar uppgår sålunda nämnda antal till mer än fem.

Då det för häradsallmännings rationella förvaltning är av stor vikt, att
allmänningsstyrelsen ej är större än behovet verkligen kräver, men delägarsamfällighetens
organisation medför en tendens att utan hänsyn till
nämnda behov sätta styrelsens ledamotsantal i förhållande till antalet
socknar inom häradet, har jag ansett en bestämmelse örn begränsning av
förstnämnda antal böra upptagas i den nya lagstiftningen. En dylik
begränsning torde lämpligen böra åsyfta att fastställa det maximiantal
ledamöter, varav allmänningsstyrelse i regel må bestå, men tillika bereda
möjlighet att i undantagsfall, då behov därav föreligger, öka antalet utöver
vad sålunda generellt bestämts. Enligt nu angivna grunder har bestämmelsen
i första stycket av denna paragraf avfattats. I denna har

Anialet ledamöter
i ali»
manning»-s ty reise.

176 Kungl. Martts proposition Nr 10.

berörda maximiantal fastställts till fem, då detta antal för det övervägande
flertalet allmänningar torde vara tillfyllest.

Behörighet att Enligt gällande allmänningsreglementen må i regel till ledamot av allmot
av ali- männingsstyrelse utses allenast delägare i vederbörande allmänning. Från
manninge- denna regel finnas dock vissa undantag. Enligt reglementena för Selebo,
styrelse. Akers, Västerrekarnes och Österrekarnes häradsallmänningar må sålunda
till ledamöter av respektive allmänningsstyrelser utses delägare eller i häradet
boende, för allmänningen nitälskande personer, och enligt reglementet
för Daga häradsallmänning skola ledamöterna i styrelserna för de
särskilda sockenallmänningar, vari sagda allmänning uppdelats, väljas
bland socknens delägare i allmänningen eller sådana inom socknen bosatta
personer, som anses äga intresse för allmänningens vård.

Då det i vissa fall kan vara ägnat att befrämja en god förvaltning av
vederbörande allmänning, att även andra personer än delägare kunna utses
till ledamöter av styrelsen, torde för behörighet i detta avseende ej böra
ovillkorligen fordras att vara delägare i allmänningen. Å andra sidan
lärer för tryggande åt delägarna av vederbörligt inflytande på allmänningens
förvaltning och därmed av en på framtiden inriktad hushållning
med allmänningens skogstillgångar böra krävas, att flertalet styrelseledamöter
utgöras av delägare. I fråga örn behörighet att utses till styrelseledamot
torde, där bolag eller annan samfällighet eller stiftelse är delägare
i allmänningen, ledamot av sådan samfällighets eller stiftelses styrelse
böra vara likställd med delägare. En bestämmelse i ämnet, avfattad
i anslutning till vad nu anförts, har upptagits i andra stycket av denna
paragraf.

I nära anslutning till motsvarande stadgande i 57 § fjärde stycket i
lagen örn aktiebolag har i tredje stycket av denna paragraf föreskrivits,
att ledamot av allmänningsstyrelse skall vara här i riket bosatt svensk
medborgare, där ej Kungl. Majit för särskilt fall härifrån medgiver
undantag.

Styrelseleda- I fjärde och femte styckena hava införts bestämmelser örn befogenhet
m°från''''u^-de för allmänningsstämman att skilja styrelseledamot från uppdraget samt
draget m. m. örn sättet för utseende av efterträdare, då styrelseledamot avgår, innan
den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända, och suppleant ej finnes.
Berörda bestämmelser överensstämma i allt väsentligt med motsvarande
stadganden i 57 § av lagen örn aktiebolag.

42 i

Reserv. 4 § andra stycket samt 40 §.

Bestämmelsen i första stycket örn befogenhet för allmänningsstyrelse
att själv eller genom ombud ej mindre gent emot tredje man handla å
delägarnas vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter före -

177

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

träda delägarna överensstämmer med reservantens förslag samt ansluter
sig nära till motsvarande stadgande i 58 § aktiebolagslagen. Tydligt är,
att i reglementet sådan befogenhet kan uppdragas även åt särskilda ledamöter
i allmänningsstyrelsen.

Jämväl andra och tredje styckena i denna paragraf, vilka upptaga
bestämmelser örn befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning för
delägarna och annat meddelande rörande dessa samt örn förfarandet, då
styrelsen vill kära till delägarna, överensstämma i huvudsak med vad
reservanten härutinnan föreslagit.

Resen’. 38 och 39 §§.

Förevarande paragraf, som innehåller föreskrifter örn styrelseledamots
rätt att deltaga i behandlingen av på styrelsen ankommande ärenden samt
örn sättet för fattande av beslut inom styrelsen, ansluter sig nära till 61
och 62 §§ i aktiebolagslagen samt motsvarande stadganden i reservantens
förslag.

44 §.

Romin. 9 §, reserv. 41 §.

Enligt § 12 i skogsordning^ åligger det allmänningsstyrelse att årligen
inom augusti månads utgång till länsstyrelsen ingiva redovisning över
allmänningens behållna avkastning och huru densamma blivit mellan delägarna
fördelad eller till andra ändamål anordnad. Står allmänningen
under delägarnas egen vård och förvaltning, skall redovisningen tillika
innefatta uppgift å avverkningen ävensom å de för allmänningen bestridda
utgifter under året.

Kommittén har bibehållit denna bestämmelse med vissa mindre jämkningar,
föranledda av kommitténs förslag örn häradsallmänningarnas
ovillkorliga ställande under delägarnas egen förvaltning.

Reservanten — vilken såsom förut nämnts föreslagit upphörande dels
av delägarnas rätt till erhållande av naturautdelning från häradsallmänning
dels ock av länsstyrelses nuvarande befattning med frågor örn redovisning
för allmänningsstyrelses förvaltning — har avfattat hithörande
bestämmelser i sitt förslag i anslutning till de av honom sålunda intagna
principiella ståndpunkterna. Enligt reservantens förslag skall allmänningsstyrelse
årligen till de för granskning av styrelsens förvaltning utsedda
revisorer avlämna å den tid efter förvaltningsårets utgång, som i
reglementet bestämmes, förvaltningsberättelse för det föregående förvaltningsåret
tillika med redogörelse för inkomster och utgifter under året
samt för behållna tillgångarna vid årets början och vid dess slut. Där till
följd av bestämmelse i reglementet eller särskild av allmänningslaget given
föreskrift användning av befintlig tillgång är beroende av allmän
Ritning till riksdagens protokoll 19:12. 1 sinni, lil hiifl. (Sr 10.)

lii

Departements•
chefen.

178 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ningsstämmas beslut, bär styrelsen att i berättelsen göra förslag till stämman
rörande användningen.

Bestämmelserna i förevarande paragraf ansluta sig beträffande sättet
för avgivande av redovisning för allmänningsstyrelses förvaltning samt
de förslag, som i sådan redovisning skola framställas till allmänningsstämman,
nära till reservantens förslag. I fråga örn redovisningens innehåll
i övrigt överensstämma däremot sagda bestämmelser väsentligen med
kommittéförslaget, vilket är en konsekvens därav, att rätten till naturautdelning
bibehållits i departementets förslag. Vid utformningen av ifrågavarande
bestämmelser har hänsyn tagits till att redovisningen bör avse
även andra från allmänningen härflytande inkomster än dem, som äro
att hänföra till allmänningens avkastning.

För underlättande av den tillsyn, som länsstyrelsen enligt 22 och 39 §§
har att utöva över allmänningsstyrelses förvaltning i vissa hänseenden,
har allmänningsstyrelse i sista stycket av denna paragraf ålagts att före
den tid, inom vilken styrelsens förvaltningsberättelse jämte därvid fogad
redovisning skall avlämnas till vederbörande revisorer, insända en bestyrkt
avskrift av sagda berättelse och redovisning till länsstyrelsen.

45 §.

Reserv. 42 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, enligt vilka ledamöter i allmänningsstyrelse
i vissa fall äro solidariskt ersättningsskyldiga för skada, som av
dem tillskyndats delägarna eller tredje man, motsvara stadgandena i 70 §
och 135 § andra stycket aktiebolagslagen.

46—48

Komm. 9 § andra stycket, reserv. 46—49 §§.

De här införda stadgandena örn revision av allmänningsstyrelses förvaltning
ansluta sig i huvudsak till motsvarande föreskrifter i reservantens
förslag. Mellan departementets och reservantens förslag i denna del
föreligger dock den skiljaktighet, att enligt det förra en av de revisorer,
som hava att granska allmänningsstyrelses förvaltning och räkenskaper,
städse skall utses av länsstyrelsen, medan enligt det senare länsstyrelsen
allenast under vissa förutsättningar, motsvarande de i 73 § aktiebolagslagen
angivna, har att utse sådan revisor. Den i departementets förslag
intagna ståndpunkten i förevarande avseende har betingats av de åligganden
att övervaka allmänningsstyrelsens förvaltning i olika hänseenden,
som enligt förslaget tillkomma länsstyrelsen. Med hänsyn härtill har ock
i 47 § sista stycket av departementets förslag skyldighet stadgats för revisorerna
att inom den tid, före vilken revisionsberättelsen skall av dem
avgivas, insända en bestyrkt avskrift därav till länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
49—50 §§.

Kontin. 3 §, reserv. 50 §, allm. omb. § 4.

179

Enligt 1894 års skogsordning skall val av allmänningsstyrelse ske genom
sockenombud, utsedda genom omröstning efter oförmedlat hemmantal,
och torde förordningen förutsätta, att delägarnas beslutanderätt jämväl
i övriga frågor, som förbehållits deras avgörande, skall utövas på
samma sätt. Sockenombud väljes, där ej för särskilt fall annorlunda bestämts,
å sådan kommunalstämma, som omförmäles i 13 § i lagen örn kommunalstyrelse
på landet.

Ehuru tillämpningen av berörda bestämmelse örn beslutanderättens utövning
genom sockenombud ej i skogsordningen begränsats, hava dock
beträffande flera häradsallmänningar undantag därifrån stadgats i vederbörande
reglementen. Dessa undantag åsyfta dels att medgiva delägarna
befogenhet att i särskilda frågor utöva beslutanderätten direkt
utan anlitande av ombud, dels ock att med bibehållande som regel av den i
skogsordningen stadgade formen för beslutanderättens utövning tillerkänna
den enskilde delägaren rätt att personligen eller genom särskilt ombud
föra talan och rösta vid allmänningsstämma. Bestämmelser i sistnämnda
hänseende hava upptagits i reglementena för ej mindre än 17 allmänningar.

Vad angår de undantagsfall, då delägarnas beslutanderätt utövas direkt,
må omnämnas, att enligt reglementena för Vilske, Torstuna, Norrbo
och Siende häradsallmänningar allmänningsstyrelse skall väljas på det
sätt, att delägarna i varje socken, där fastigheter med delägarrätt i respektive
allmänningar äro belägna, å kommunalstämma utse en eller
flera ledamöter i styrelsen, samt att enligt reglementet för Vartofta häradsallmänning
val av allmänningsstyrelse skall ske sålunda, att för varje
pastorat, där i allmänningen delägande fastigheter finnas, en ledamot av
styrelsen skall utses å kommunalstämma med de till pastoratet hörande
delägarna. Vidare gäller i fråga örn Grimstens och Glanshammars häradsallmänningar,
att delägarna själva eller av dem befullmäktigade ombud
hava att vid sammanträde besluta örn ansvarsfrihet för allmänningsstyrelsens
förvaltning, samt i fråga örn Kumla härads allmänning, att
delägarna skola årligen vid allmänt sammanträde välja revisorer för
granskning av allmänningsstyrelsens förvaltning.

Skogsordningen innehåller ej någon bestämmelse angående det antal
sockenombud, som skall utses för de särskilda socknarna inom häradet,
och upptaga i regel ej heller allmänningsreglementena någon föreskrift
härutinnan. I reglementet för Norra Möre häradsallmänning stadgas
dock, att varje socken inom häradet skall utse två ombud till allmänningsstämman
samt att varje ombud äger att vid stämman utöva rösträtt för
sin sockens hela oförmedlade hemmantal. Även enligt reglementena för
Olands och Norrbo häradsallmänningar äga de särskilda socknarna inom

Gällande

bestämmelser.

180

Skogslagstiftningskommittcn
m. fl.

Departements chefen.

a) Formen för
utövningen av
delägarna förbehållen
beslutanderätt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

respektive härad att utse var och eu två ombud till allmänningsstämman,
och skall, där så sker, varje ombud rösta för socknens halva röstetal.

Såsom förut omnämnts, förekommer i särskilda fall, att allenast en del
av de inom en socken belägna hemmanen äga rätt till delaktighet i häradsallmänning.
Med avseende å dylika fall stadgas i reglementena för
Ulleråkers och Norunda häradsallmänningar, att ombud till allmänningsstämma
skola utses dels för de i respektive allmänningar delägande socknarna,
dels ock särskilt för de sockendelar, som i allmänningarna hava
delaktighet.

Slutligen må i detta sammanhang påpekas, att gällande reglemente för
häradsallmänningarna i Östergötlands län upptager en bestämmelse beträffande
sättet för utseende av soekenombud för det fall, att vederbörande
socken inkorporerats med stad. I dylikt fall skall enligt reglementet
sockenombud utses inför magistraten. Liknande föreskrifter hava .stundom
meddelats av Kungl. Majit vid förordnande örn överflyttning av
hemman, som äger del i häradsallmänning, från landskommun till stad.

Kommittén har i sitt förslag upptagit skogsordningens bestämmelser
om sättet för utövande av delägarnas beslutanderätt i frågor, som förbehållits
deras avgörande.

Även reservanten har i huvudsak bibehållit de nu gällande grunderna
i detta avseende. Enligt reservantens förslag gäller sålunda såsom regel,
att delägarnas talan å allmänningsstämma föres genom ombud, som blivit
därtill kommunvis utsedda å kommunalstämma av de till kommunen
hörande delägarna i allmänningen efter den för envars delaktighet i allmänningen
stadgade grund, och äger dylikt ombud utöva rösträtt vid
stämman för det delaktighetstal, som efter berörda grund sammanlagt
tillkommer samtliga till kommunen hörande delägare. Från denna regel
skall dock enligt förslaget gälla det undantag, att enskilda delägare äro
berättigade att vid allmänningsstämma själva eller genom ombud, varom
flera delägare kunna förena sig, utöva rösträtt för dem tillkommande del
aktighetstal, som för sådan händelse avräknas från det kommunala ombudets
röstetal.

Allmänning sombudens förslag i förevarande avseende överensstämmer
i huvudsak med reservantens.

Med hänsyn till det betydande antal medlemmar, som varje delägaresamfällighet
omfattar, och den geografiska utsträckningen av det område,
inom vilket dessa äro boende, torde den beslutanderätt, som i departementets
förslag förbehållits delägarna, ej lämpligen böra av dem
utövas direkt, utan lärer, i likhet med vad nu gäller, denna principiellt
böra uppdragas åt särskilda av delägarna distriktsvis utsedda ombud.
Genom användande av ett dylikt representativt system för beslutandeiättens
utövning vinnes fördelen av större enkelhet i förvaltningens or -

181

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ganisation saint tryggas en mera omsorgsfull och snabbare provning av
de på delägarnas beslut ankommande frågorna. Med den utveckling,
som skogsbruket å allmänningarna undergått, är det tydligen av stor
vikt, att de organ, som handhava allmänningarnas förvaltning, gives en
sådan sammansättning, att förvaltningen kan av dem ombesörjas på ett
fullt rationellt sätt. Såsom i det följande skall närmare framhållas, torde
dock den representativa formen i förevarande avseende ej böra oinskränkt
tillämpas utan de enskilda delägarna medgivas befogenhet att,
örn de så vilja, själva eller genom särskilda ombud deltaga i avgörandet
av hithörande frågor.

Beträffande omfattningen av de distrikt, för vilka ombud i förevarande
syfte böra av delägarna utses, torde i anslutning till nuvarande bestäm- ti]] alll]Diin.
meisel* sådant distrikt i regel böra sammanfalla med kommun, inom vik »instämma,
ken fastigheter med rätt till delaktighet i häradsallmänning äro belägna.

I vissa fall torde dock sådan kommun ej lämpligen böra ensam utgöra
ett valdistrikt, utan detta böra omfatta två eller flera dylika kommuner.

Till belysning härav må till en början erinras, att det stundom förekommer,
att av hemmanen inom en kommun allenast ett fåtal eller blott
ett enda äger rätt till delaktighet i häradsallmänning. Såsom exempel
på dylika fall ina omnämnas, att genom Kungl. Maj:ts beslut den 6 maj
1886 ett hemman i Långtora socken av Lagunda härad överflyttats till
Vårfrukyrka socken av Åsunda härad, därvid förklarats, att genom överflyttningen
ej skedde rubbning i hemmanet tillkommande rätt till andel
i Lagunda häradsallmänning, samt att genom Kungl. Maj:ts beslut den

II mars 1887 två hemman överflyttats från Vists socken av Hanekinds
härad till Grebo socken av Bankekinds härad, därvid enahanda förklaring
lämnats beträffande hemmanens rätt till andel i Hanekinds häradsallmänning.
Även må omnämnas, att under de senare åren vid upprepade
tillfällen inträffat, att enstaka fastigheter med rätt till delaktighet i
häradsallmänning överflyttats från landskommuner till städer.

Tydligt är, att i nu angivna och liknande fall regeln att varje kommun,
där fastigheter med rätt till delaktighet i häradsallmänning äro belägna,
skall utgöra ett valdistrikt, ej bör äga tillämpning.

Denna regel bör ej heller gälla, där de särskilda kommunerna inom
häradet äro så små, att ombud till allmänningsstämman lämpligen bör
utses gemensamt för två eller flera av dessa. Jag vill i detta hänseende
erinra, att ledamöterna i styrelsen för Vartofta häradsallmänning, vilka
ledamöter motsvara de i skogsordningen omförmälda sockenombud, utses
av delägarna pastoratsvis och att sålunda i regel två eller flera kommuner
gemensamt välja en ledamot.

Av nu angivna grunder har i 4!) § och 50 § 1 mom. första stycket stadgats,
att å allmänningsstämma delägarnas beslutanderätt skall — med
visst undantag, som i det följande kommer att närmare angivas — utövas
genom distriksombud samt att vid val av dylikt ombud varje kom -

182

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

mun, där fastigheter med rätt till delaktighet i allmänningen äro belägna,
skall utgöra ett distrikt, dock att, där skäl därtill äro, i reglementet
må föreskrivas, att två eller flera sådana kommuner, som nyss sagts och
som gränsa intill varandra, skola utgöra ett distrikt.

buksöm bör , V.ad anfar. det an.tal distriksombud, som bör utses för varje distrikt,
utses för de torde med hänsyn till den olika omfattning, som de särskilda distrikten
distrikten. att erhålla’ och de skiljaktigheter i fråga örn antalet distrikt, som

omma att förefinnas mellan de olika allmänningarna, några enhetliga
stadganden härutinnan ej höra meddelas. Jag har därför ansett mig
böra föreslå, att särskilda föreskrifter i detta avseende utfärdas för varje
allmänning och upptagas i respektive reglementen. En bestämmelse i
detta syfte har införts i 50 § 1 mom. andra stycket.

utseende äy" Beträffande sättet för utseende av distriksombud torde det ligga i sadistrikts-
kens natur, att val av dylikt ombud bör ske i anslutning till de regler,
ombud. Som gälla örn kommunalstämma för behandling av ärende, vilket angår
endast i mantal satt jord. Å andra sidan följer av den ståndpunkt, som
jag nyss intagit med avseende å omfattningen av hithörande distrikt, att
berörda regler ej kunna oförändrade tillämpas beträffande sådant val.
Därjämte är att märka, att rösträtt vid valet bör tillkomma ej allenast
ägare av. i mantal satt jord inom distriktet — förutsatt att dessa äro
delägare i allmänningen — utan även ägare av sådana avstyckade fastigheter
därstädes, som enligt jorddelningslagen tillagts rätt till delaktighet
i allmänningen. Vidare må påpekas, att delägare bör vara berättigad
att vid val, som här avses, utöva sin rösträtt genom ombud utan
att vara underkastad de i 14 § första och andra styckena av lagen örn
kommunalstyrelse på landet upptagna restriktiva bestämmelserna, att
dylik valförrättning bör kungöras på i viss mån annat sätt än kommunalstämma,
samt att ordförande vid sådan förrättning lämpligen bör
vara en inom distriktet boende delägare i allmänningen. På grund härav
och då rörande dylik förrättning jämväl i vissa ytterligare hänseenden
andra bestämmelser böra gälla än beträffande sådan kommunalstämma,
som förut sagts, har i förslaget stadgats, att val av distriktsombud
skall ske å särskild stämma med delägarna inom distriktet, vilken stämma
i förslaget benämnes delägarestämma. Rörande dylik stämma hava
i 50 § 2—4 mom. meddelats närmare föreskrifter, vilka i anslutning till
vad förut anförts i vissa punkter avvika från motsvarande bestämmelser
rörande kommunalstämma men i övrigt ansluta sig till dessa.

Enligt 50 § 2 mom. första stycket skall vid delägarestämma genom allmänningsstyrelsens
föranstaltande finnas tillgänglig en längd över samtliga
de fastigheter inom distriktet, med vilka rätt till delaktighet i allmänningen
är förenad, och skall denna längd angiva varje fastighets
delaktighetstal beträffande allmänningen. Sagda längd är avsedd att
ligga till grund för omröstning vid stämman, och har i anslutning här -

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

183

till föreskrivits, att längden skall, sedan den godkants, landa till efterrättelse
å stämman. Enligt förslaget skall emellertid längden e3 upptaga
ägarna till de däri angivna fastigheterna. Att ålägga allmännings
styrelsen att vid delägarestämma framlägga längd jämväl över nämnda
fastighetsägare, har jag ej ansett böra ifrågakomma, da de ta skulle
hilva avsevärt betungande för styrelsen samt med hänsyn till den be.
gränsade omfattningen av här avsett distrikt sagda fastighetsägare i
regel torde vara kända för stämmans ordförande och övriga därvid nai ^Ibot''2

morn. sista stycket stadgas, att frånvarande delägares rösträtt
mä å delägarestämma utövas genom ombud men att ingen ager vid sadan
stämma på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare. Beträffande
den förra föreskriften hänvisas till vad jag härom anfort un
4 §. Den senare åsyftar att förebygga, att personer, som vilja exploatera
allmänningens virkestillgångar utan hänsyn till skogsvårdens krav, orskaffa
sig avgörande inflytande på valet av distriksombud.

Enligt 26 § fjärde stycket av lagen örn kommunalstyrelse pa landet skall
tillkännagivande örn justering av protokoll vid kommunalstamma ske i
församlingens kyrka nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst därstädes
hålles. Denna bestämmelse ansluter sig till stadgandena örn anförande
av besvär över kommunalstämmas beslut, enligt vilka dylika besvär skola
ingivas till länsstyrelsen inom 30 dagar från den dag, då tillkännagivande
örn justering av det över beslutet förda protokollet enligt nyssangivna
bestämmelse ägt rum. Då jämlikt 61 § i förevarande förslag talan mot
delägarestämmas beslut skall förås vid domstol samt anhängiggöra inom
trettio dagar från beslutets dag, bar berörda bestämmelse i 26 § fjärde
stycket av lagen örn kommunalstyrelse på landet ej ansetts bora forgnäs
motsvarande tillämpning i fråga örn delägarestamma. Beträffande
vid sådan stämma fört protokoll bar i 50 § 4 mom. av förslaget i anslutning
till motsvarande bestämmelse i 78 § aktiebolagslagen, stadgats, att,
sedan sådant protokoll justerats, detsamma skall genom ordförandens försorg
hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stamman därtill bestämt.

51 §.

1 moni. Virr att åt delägarna trygga erforderligt inflytande pa avgörandet
av de frågor, som ankomma på allmänningsstämmas beslut, har i
förevarande moment stadgats, att till distriktsombud må utses allenast
den som vid val av sådant ombud är röstberättigad inom distriktet.

‘/mom, I 1894 års skogsordning angives ej, huruvida val av sockenombud
skall äga rum varje gång, då allmänningsstämma skall hallas, eller
ombuden skola väljas för viss tid. Ej heller i kommitténs eller reservantens
förslag liava några uttryckliga bestämmelser i ämnet upptagits.
Reservanten synes dock förutsätta, att valen skola forrattas i enlig e

184

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

med det torra alternativet. Mot en dylik ordning torde dock befogade
erinringar kunna göras, i synnerhet om utseendet av här avsedda ombud
såsom jag i det föregående förordat, skall ske vid särskilda distrikts™!
hallna delagarestämmor. Att hålla dylika stämmor en eller flera gånger
om året i samtliga till respektive allmänningar hörande distrikt skulle
tydligen medföra betydande omgång och kostnad. Det torde ock vara
tydligt, att örn val av ombud måste äga rum varje år eller oftare, detta
ar agnat att menligt påverka ombudens intresse för ifrågavarande upp d™?8

f”Ug0rande'' Med hänsyn härtill har jag ansett, att ombuden böra
valjas för viss ej alltför kort tid, och har jag funnit denna lämpligen
bora bestammas till fyra år. På grund härav och då ifrågavarande tid
synes bora avse kalenderår, har i första stycket av detta moment stadgats,
att distriksombud väljes för fyra år, räknat från och med den
1 januari året näst efter det, då valet skett. Då sådant val tydligen bör
aga rum i god tid före valperiodens inträde, har i berörda stycke jämväl
föreskrivits, att valet skall förrättas före den 1 oktober.

I samband med nu angivna föreskrifter hava i förevarande moment
upptagits bestämmelser, i andra stycket, örn befogenhet för delägarestämma
att skilja distnktsombud från uppdraget, ändå att den tid, för vilken
ombudet utsetts, ej gått till ända, samt, i tredje stycket, örn skyldighet för
ordförande respektive vice ordförande i delägarestämma, att, örn distriktsom
ud avgår före utgången av berörda tid och suppleant ej finnes, ofördröjligen
föranstalta örn val av nytt ombud för den återstående tiden.

.i morn. Därest ordförande i delägarestämma skulle underlåta att under
kalenderår, da ordinarie val av distnktsombud skall äga rum, före den 1
oktober i föreskriven ordning utlysa stämma för förrättande av dylikt val
torde allmänningsstyrelsen eller delägare i allmänningen böra äga att
genom hänvändelse till länsstyrelsen få stämman utlyst genom länsstyrelsens
försorg. Detsamma torde böra gälla, därest sådant fall inträffar
som avses i 2 morn. tredje stycket, samt ordföranden i delägarestämman
u derlater att utlysa stamma för där angivet ändamål inom en månad efter
det distriksombud avgått. Bestämmelser i dessa hänseenden hava
upptagits i förevarande moment.

Kamm. 3 §, reserv. 50 § oell 53 § andra stycket, allm. omb. § 4.

Enligt sakens natur bör distriktsombud principiellt äga att å allmänningsstamma
utova rösträtt för det delaktighetstal beträffande allmänningen,
som sammanlagt tillkommer delägarna i det distrikt, för vilket
ombudet utsetts. Företrädes distrikt å stämman av flera sådana ombud
bora dessa äga att rösta för lika andelar av nämnda tal
Såsom förut antytts, torde emellertid det nu anförda ej böra gälla un -

185

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

dantagslöst. I anslutning till de bestämmelser örn utövande av rösträtt
å allmänningsstämma, som redan införts i reglementena för ett flertal
allmänningar, torde enskild delägare i häradsallmänning böra tillerkännas
befogenhet att, örn han så önskar, själv eller genom särskilt ombud
föra talan och rösta å sådan stämma. En dylik anordning synes särskilt
påkallad för skyddande av de delägares intressen, som vid val av distriktsombud
stannat i minoriteten. Med hänsyn härtill torde ock rätt böra
förefinnas för ett flertal enskilda delägare att å allmänningsstämma föra
talan genom gemensamt av dem befullmäktigat ombud.

Bestämmelser i ämnet, avfattade enligt nu angivna grunder, hava inrymts
i 52 § första stycket.

Enligt andra stycket i denna paragraf skall å allmänningsstämma genom
allmänningsstyrelsens försorg finnas tillgänglig för varje till allmänningen
hörande distrikt sådan längd, som omförmäles i 50 § 2 mom.
Ifrågavarande längder äro avsedda att ligga till grund för omröstning å
stämman. I enlighet härmed har i förevarande stycke föreskrivits, att i
dylik längd skall angivas jämväl det delaktighetstal, som sammanlagt
tillkommer delägarna i det distrikt, längden avser, samt att längden, sedan
den godkänts, skall lända till efterrättelse å stämman.

58 §.

Enligt förevarande paragraf skall vad i 51 och 52 §§ är stadgat örn
distriktsombud äga motsvarande tillämpning beträffande suppleant för
sådant ombud.

54 §.

Reserv. 51 §.

Be här upptagna bestämmelserna örn jäv för delägare och ombud för
delägare samt ledamot i allmänningsstyrelse att å allmänningsstämma
deltaga i behandlingen eller avgörandet av vissa frågor ansluta sig till
stadgandena i 77 § aktiebolagslagen.

55 §.

Reserv. 52 §.

Allmänningsstämma torde i regel böra hållas å ort inom häradet. I särskilda
fall kan det emellertid befinnas lämpligt, att sådan stämma hålles
i stad eller annat samhälle utom häradets område. Till belysning härav
må erinras, att enligt gällande reglementen för Norrbo och Tuhundra häradsallmänningar
ordinarie sammanträden med delägarna i dessa allmänningar
skola hållas i Västerås stad, där ej länsstyrelsen finner skäligt
bestämma annan ort. I anslutning härtill har i första stycket av denna

Ordförande
vid allmänningsstämma.

Sättet för
fattande av
beslut å allmänningsstämma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

paragraf föreskrivits, att allmänningsstämma skall hållas å ort inom
häradet, där ej annorlunda stadgats i reglementet.

I andra stycket hava inrymts bestämmelser örn kungörande av allmänningsstämma.
Dessa bestämmelser ansluta sig nära till stadgandena i 50 §
4 mom. örn kungörande av delägarestämma.

Bestämmelserna i tredje stycket angående de ärenden, som må företagas
till avgörande å allmänningsstämma, samt i fjärde stycket angående
rätt för delägare att under viss förutsättning få ärende hänskjutet till
prövning å sådan stämma motsvara stadgandena i 81 § tredje och fjärde
styckena av aktiebolagslagen.

56 §.

Reserv. 53 §.

I anslutning till föreskriften i 78 § andra stycket aktiebolagslagen torde
det principiellt höra ankomma på allmänningsstämma att själv utse ordförande
vid stämman, men bör undantag från denna regel kunna stadgas
i reglementet. En bestämmelse i detta syfte har införts i första stycket
av denna paragraf.

I fråga örn sättet för fattande av beslut å allmänningsstämma har reservanten
föreslagit, att å stämman deras mening skall gälla, vilkas röster
utgöra mera än hälften av de avgivna rösterna efter röstvärdet samt att
vid lika röstetal val skall avgöras genom lottning men i övriga frågor utgången
bestämmas enligt den mening, som ordföranden biträder. I fråga
örn ansvarsfrihet för styrelsen må dock enligt förslaget sådan frihet ej
anses vara styrelsen beviljad, så framt röstande för sammanlagt mera än
en femtedel av hela delaktighetstalet för allmänningen röstat däremot.

De i departementets förslag upptagna bestämmelserna i förevarande
avseende, vilka inrymts i andra stycket av förevarande paragraf, ansluta
sig nära. till den av reservanten föreslagna huvudregeln i ämnet. Då det
emellertid i vissa fall kan befinnas önskvärt, att ärenden å allmänningsstamma
avgöras med kvalificerad majoritet eller att beslut ej vinner
giltighet, med mindre det fattas å två eller flera på varandra följande allmänningsstämmor,
har i departementets förslag den inskränkning stadgats
i forenämnda huvudregel, att denna skall äga tillämpning, allenast
dar ej för särskilt fall i reglementet annorlunda bestämts. Erinras må,
att enligt flera nu gällande reglementen förslag örn ändring av dessa ej
skola anses antagna av respektive delägare, med mindre förslagen godkants
vid två på varandra följande delägaresammanträden, samt att enligt
andra reglementen dylika ändringsförslag skola anses antagna, allenast
om de bifallits med viss kvalificerad majoritet.

I motsats till reservantens förslag upptager ej departementsförslaget
någon särskild föreskrift örn sättet för besluts fattande i fråga örn ansvars -

187

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

frihet för allmänningsstyrelsens förvaltning. Den av reservanten härutinnan
föreslagna bestämmelsen motsvarar stadgandet i 86 § första stycket
av aktiebolagslagen, vilket stadgande avser att skydda en aktieägareminoritets
intressen. Med hänsyn till den begränsade förvaltningsbefogenhet,
som enligt departementsförslaget tillkommer allmänningsstyrelse, och
den kontroll, som jämlikt förslaget i olika avseenden skall utövas å styrelsens
förvaltning, föreligger tydligen i fråga örn sagda förvaltning ej
samma behov att meddela bestämmelser till skydd för minoriteten som
beträffande förvaltningen av ett aktiebolag. Den gemensamhet i intressen,
som på grund av delägaresamfälligbetens sammansättning måste antagas
vara för banden mellan dess medlemmar, talar i samma riktning.

Vid sådant förhållande bar jag ej funnit mig böra föreslå meddelande av
någon allmän föreskrift örn rätt för en minoritet bland delägarna att å
samfälligbetens vägnar vägra styrelsen ansvarsfrihet för dess förvaltning.

Därest i särskilt fall behov av en dylik bestämmelse skulle göra sig gällande,
möter enligt departementets förslag ej binder att tillgodose detta
behov genom upptagande i reglementet av erforderligt stadgande i ämnet.

I tredje stycket av denna paragraf hava införts vissa bestämmelser örn Protokoll vid
förande av protokoll vid allmänningsstämma och örn protokollets justering
samt örn skyldighet för allmänningsstyrelsen att i viss ordning bålla protokollet
tillgängligt för delägarna, vilka bestämmelser nära ansluta sig
till motsvarande stadganden i 78 § sista stycket aktiebolagslagen.

57 §.

Komm. 3 §, reserv. 54 50 §§.

De i första och andra styckena inrymda bestämmelserna örn hållande
av ordinarie allmänningsstämma samt örn de ärenden, som skola förekomma
å sådan stämma, motsvara stadgandena i 82 § samt 85 § första
stycket aktiebolagslagen.

Föreskriften i tredje stycket örn uppskov i visst fall med avgörande av
fråga örn beviljande av ansvarsfrihet åt allmänningsstyrelsen ansluter
sig till bestämmelsen i 85 § andra stycket aktiebolagslagen.

I överensstämmelse med vad reservanten föreslagit bar i fjärde stycket
stadgats, att val av allmänningsstyrelse och revisorer må företagas
endast å ordinarie stämma, dock att fyllnadsval, som omförmälas i 41 §
sista stycket och 46 § femte stycket, må äga rum å extra stämma.

58 §.

Reserv. 57 oell 58 §§.

Bestämmelsen L första stycket örn befogenhet för allmänningsstyrelse
att utlysa extra allmänningsstämma samt föreskrifterna i andra och
tredje styckena örn skyldighet för styrelsen att efter påfordran av reviso -

188

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 10.

renia eller delägare med visst delaktiglietsbelopp utlysa sådan stämma
motsvara stadgandena i 83 § lörsta, andra och tredje styckena i aktiebolagslagen.

Föreskriften i fjärde stycket av förevarande paragraf örn skyldighet
för allmänningsstyrelsen att på anmodan av länsstyrelsen utlysa extra
stämma överensstämmer i huvudsak med vad reservanten härutinnan
föreslagit.

59 §.

Reserv. 58 §,

Jämväl stadgandet i denna paragraf, enligt vilket det i vissa fall åligger
länsstyrelse att utlysa allmänningsstämma, ansluter sig nära till reservantens
förslag.

60 §.

Romin. 11 § 1 inom., reserv. 59—62 §§, allm. omb. § 17.

I § 13 andra stycket av 1894 års skogsordning stadgas, att klander mot
allmänningsstyrelses redovisning för allmänningens behållna avkastning
och dennas fördelning mellan delägarna eller anordning till andra
ändamål tillhör vederbörlig domstols upptagande och prövning. Vill delägare
i häradsallmänning i övrigt föra klagan över allmänningsstyrelses
åtgärder och beslut, skall enligt berörda paragraf vad i förordningen den
21 mars 1862 finnes stadgat i fråga örn besvär, vilka medlem av kommun
vill anföra över kommunalstämmas beslut, lända till efterrättelse.

Kommittén Ilar i sitt förslag bibehållit nu angivna bestämmelser utan
annan ändring än att desamma utsträckts att äga tillämpning även i fråga
örn sådana gode män, som länsstyrelse enligt förslaget i visst fall äger
förordna att övertaga häradsallmännings förvaltning.

Reservanten Ilar beträffande talan mot allmänningsstyrelse och revisorer
i sitt förslag upptagit bestämmelser, som i allt väsentligt ansluta sig
till motsvarande stadganden i lagen om aktiebolag.

De i förevarande paragraf införda bestämmelserna örn talan mot allmänningsstyrelse
och revisorer motsvara stadgandena i 86 § tredje och
fjärde styckena samt 89 § andra stycket i aktiebolagslagen.

I överensstämmelse med den ståndpunkt, som jag under 56 § intagit med
avseende å sättet för fattande av beslut i fråga örn ansvarsfrihet för allmänningsstyrelses
förvaltning, har i förslaget ej upptagits någon föreskrift
örn rätt för en minoritet bland delägarna att å samtliga delägares
vägnar föra talan å förvaltningen. Ej heller har jag funnit påkallat, att
något stadgande i lagen meddelas örn rätt för minoriteten att föra dylik,
talan mot revisorerna. Såsom framgår av vad jag under 56 § framhål -

189

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

lit, möter emellertid enligt förslaget ej hinder, att, där i särskilda fall
rätt i berörda hänseenden anses böra tillkomma en minoritet, bestämmelser
härom införas i vederbörande reglementen.

61 §.

Romin. 11 § 1 morn., reserv. 63 §, allm. omb. § 17.

I förevarande paragraf givas regler om klander av delägarestämmas
och allmänningsstämmas beslut.

I § 18 andra stycket av 1894 års skogsordning stadgas, att, örn delägare
i häradsallmänning vill föra klagan över beslut, som blivit fattade vid
delägarnas allmänna sammanträden, vad i förordningen den 21 mars
1862 finnes stadgat i fråga örn besvär, vilka medlem av kommun vill anföra
över kommunalstämmas beslut, skall lända till efterrättelse.

Kommittén har bibehållit denna bestämmelse oförändrad. Även reservanten
har i sitt förslag upptagit ett liknande stadgande i ämnet.

Av den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit i fråga örn del- Departementsägaresamfällighetens
organisation, synes böra följa, att klander av all- chefen.
männingsstämmas och delägarestämmas beslut bör ske i väsentligen samma
ordning, som enligt aktiebolagslagen gäller för klander av bolagsstämmobeslut.
Dylik klandertalan torde sålunda böra föras vid domstol. Ett
.särskilt skäl att förlägga prövningen av sådan talan till domstol torde
ligga däruti, att vid stämma, som här avses, frågan, huruvida och i vad
mån med fastighet är förenad rätt till delaktighet i häradsallmänning,
kail bliva föremål för bedömande samt att klander av stämmans beslut
härutinnan i varje fall torde böra ske vid domstol. De i denna paragraf
upptagna bestämmelserna i förevarande avseeende hava därför avfattats
i nära anslutning till motsvarande stadganden i 95 § aktiebolagslagen.

I överensstämmelse med vad nu gäller bär dock rätten att klandra allmänningsstämmas
och delägarestämmas beslut ansetts böra tillkomma
allenast delägare i allmänningen. Sådan ledamot av allmänningsstyrelsen,
som ej är delägare, har salunda enligt förslaget ej klandenätt.

Vid utformningen av förslagets bestämmelser i ämnet hava stadgandena
i 3 kap. 23 § vattenlagen rörande klandrande av beslut, som fattats
vid sammanträde med deltagare i vattenregleringsföretag, delvis tjänat
till förebild.

62 §.

I anslutning till forumbestämmelsen i 136 § aktiebolagslagen stadgas
bär, att talan, varom i 60 och 61 §§ förmäles, skall, där ej annorlunda i lag
stadgas, anhängiggöras vid allmän underrätt i den ort, där allmänningsstyrelsen
har sitt säte.

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

2 kap. Om vissa sockenallmänningar.

63 §.

“list kommittén, förslag arn avi
Daga härad. sedda att iada under deri nya lagstiftningen, har, såsom under 1 § omnämnts,
upptagits även Daga härads allmänning i Södermanlands län.
Beträffande denna allmänning är emellertid att märka, att genom Kungl.
Maj:ts brev till kammarkollegium den 3 augusti 1838 medgivits, att allmänningen
finge delas mellan samtliga socknarna inom nämnda härad
efter oförmedlade hemmantalet och emottagas under socknemännens e skotsei och vård, dock med förbud att, utan Kungl. Majlis särskilda tlll.
else, på hemmanen inom socknen fördelas, samt tillika förklarats, att
till följd av berörda förhud någon ränta för marken icke komme i fråga.
Pa grund av berörda medgivande har nämnda allmänning sedermera
skiftats ^ mellan häradets sex socknar, Björnlunda, Dillnäs, Frustuna,
Gryt, Gasinge och Kattnäs, i överensstämmelse med ett av Kungl. Majit
i brev till kammarkollegium den 17 mars 1840 fastställt förslag. Sedan
efter utfärdandet av 1866 års skogsordning fråga uppstått, huruvida
de lotter, vari allmänningen sålunda delats, beträffande skogshushållningen
vore underkastade sagda förordnings bestämmelser angående häradsallmänningar,
har Kungl. Majit i brev till kammarkollegium den 6 augusti
1869 uttalat, att berörda lotter icke vore att hänföra till sådana sockenallmanningar,
som omförmäldes i §§ 8—10 i skogsordningen den 1 augusti
1805 och vilka såsom utgörande socknarnas tillhörighet blivit från
allmänt inseende fnkallade, utan att allmänningen måste, fastän fördelad
på socknarna, fortfarande anses hava bibehållit sin förutvarande natur,
i följd varav de uti 2 kap. av 1866 års skogsordning för häradsallmänning
meddelade föreskrifter vore på allmänningslotterna tillämpliga. I anslutning
härtill har ock jämlikt nyssangivna föreskrifter länsstyrelsen i Södermanlands
län fastställt reglemente för Daga häradsallmänning, däri
allmannmgens förvaltning reglerats i överensstämmelse med de för odelade
haradsallmannmgar gällande bestämmelser, dock med iakttagande
att varje sockens allmänningslott därvid i allt väsentligt behandlats såsom
självständig allmänning. Enligt reglementet skall sålunda dylik lott
förvaltas av en allmänningsstyrelse, som årligen utses av delägarna inom
socknen och skall lottens årliga avkastning, sedan kostnaderna för dess
vard och förvaltning därav gnidits samt undantag av virke till broar
eller andra för häradet eller socknen gemensamma behov skett, fördelas
mellan samtliga delägarna i socknen efter oförmedlat hemmantal Varje
socknens delägare äga besluta örn ansvarsfrihet beträffande förvaltningen
av socknens allmänningslott. För samtliga allmänningslotter skall dock
en lgt reglementet finnas en gemensam representation, bestående av ett
ombud for varje allmänningsstyrelse, vilken representation skall samman -

191

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

träda en gång årligen för behandling och avgörande av sådana allmänna
frågor, som angå allmänningens gemensamma vård och skötsel samt äro
av beskaffenhet att icke kunna av sockenstyrelserna prövas. Såsom dylik
fråga angives särskilt i reglementet anställande av en gemensam
skogvaktare för allmänningens bevakning.

Av det anförda framgår, att Daga häradsallmänning jämlikt det i PepartementsKungl.
Maj :ts berörda brev den 3 augusti 1838 innefattade medgivandet che,endelats
i ses sockenallmänningar, vilka allmänningar dock med hänsyn
till det i samma brev stadgade förbudet mot deras uppdelande på hemmanen
i respektive socknar ansetts hava bibehållit naturen av häradsallmänning,
samt att i anslutning härtill en var av berörda allmänningar
numera förvaltas i huvudsaklig överensstämmelse med de för häradsallmänning
gällande författningsbestämmelser.

Då ändring i de grunder, som sålunda gälla för förvaltningen av Daga
förutvarande häradsallmänning, ej torde böra ske i den nya lagstiftningen,
synas de i förslaget upptagna bestämmelserna angående häradsallmänningar
ej böra förlänas direkt tillämpning å sagda allmänning. Däremot
torde hinder ej möta, att berörda bestämmelser förklaras skola i tilllämpliga
delar gälla beträffande envar av de lotter, vari sagda allmänning
uppdelats.

Vidare torde här böra erinras, att genom Kungl. Maj:ts brev till kam- sockenmarkollegium
den 16 december 1836 medgivits, att Björkekinds häradsall- f^^inds
männingar i Östergötlands län, bestående av häradets andel i allmänning- härad.
en Kolmården samt Kuddby, Lönsås, Knivsäters, Merinus, Näsängsuddens
och Friggesäters allmänningar, finge delas mellan häradets sex
socknar, Kuddby, Östra Ny, Å, Rönö, Tåby och Konungsund, på enahanda
villkor, som angivas i berörda brev den 3 augusti 1838 angående Daga
häradsallmänning. Såsom skäl för sagda medgivande anfördes i förstnämnda
brev, att ifrågavarande allmänningar vore till läget spridda
inom alla socknar i Björkekinds härad och delvis genomskurna av od''lingslägenheter
samt nästan skoglösa och av hemmanen inom häradet,
vilka i allmänhet ägde inskränkt område, begagnade till betesmark. På
grund av det sålunda lämnade medgivandet skiftades allmänningarna
sedermera mellan häradets berörda socknar i överensstämmelse med en
av Kungl. Maj:t den 27 juli 1839 fastställd plan. I motsats till omförmälda
sockenallmänningar i Daga härad hava ifrågavarande sockenallmänningar
i Björkekinds härad ej förvaltats enligt de för häradsallmänningar
gällande bestämmelser, utan med tillämpning av stadgandena örn
sockenallmänningar i 1805 års skogsordning, dock med iakttagande av för
budet mot allmänningarnas skiftande mellan vederbörande hemman.

I skrivelse den 9 mars 1931 har skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län,
på anmodan av förenämnda sakkunniga, lämnat vissa uppgifter rörande

Departements chefen.

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

storleken av ifrågavarande allmänningar och skogstillståndet å dessa
samt angående allmanningarnas förvaltning. Enligt dessa uppgifter omfatta
berörda allmänningar följande arealer. Kuddby sockens allmänning

fjS 1heik,tar’ Jdai''aV 400 hektar skogsmark, Östra Ny sockens allmänning
236 hektar, därav 200 hektar skogsmark, Å sockens allmänning 292 hektar,
varav 242 hektar skogsmark, Rönö sockens allmänning 225 hektar

lo/uV*65 hfktar Sk°gsmark, Täby sockens allmänning 356 hektar, varav
321 hektar skogsmark, samt Konungsunds sockens allmänning 229 hektar
därav 150 hektar skogsmark. Av uppgifterna framgår vidare, att skogstillgangen
och skogstillståndet å flertalet allmänningar är tillfredsstälande
eller tämligen tillfredsställande samt att skogsodlingar och stämplmgar
a samtliga ifrågavarande allmänningar med undantag av de till
laby och Konungsunds socknar hörande, för vilkas skötsel särskild
skogvaktare anstald, numera utföras genom skogsvårdsstyrelsens personal.
Skogsvardsstyrelsen har även upplyst, att med hänsyn till ifrågavarande
skogars karaktär en uthållig avkastning från dem borde sätersta
las samt att det därför vore önskvärt, att skogarna sköttes efter lmshallningsplaner.
Varje sockens allmänning förvaltades av en för densamma
utsedd styrelse, och disponerades dess avkastning av hemmanen
inom socknen.

l)å ifrågavarande allmänningar i Björkekinds härad äro av samma
natur som berörda sockenallmänning^- i Daga härad, torde de förra
bora i den nya lagstiftningen likställas med de senare.

Andra soctenallmänningar av denna natur förefinnas ej, såvitt känt är
1 anslutning till vad sålunda anförts har i första stycket av denna
paragraf stadgats, att, därest häradsallmänning enligt Konungens medgivande
deiats mellan socknarna i häradet under villkor, att varje socken
tilldelad allmänningslott ej finge skiftas mellan hemmanen i socknen,
vad i den nya lagen stadgas örn häradsallmänning skall i tillärna
liga delar gälla beträffande sådan lott eller sockenallmänning För
varje dylik sockenallmänning torde reglemente böra uppgöras och fastställas
i den i 40 § angivna ordning, och synas däri böra införas de närmare
bestämmelser, som må erfordras för reglering av lagens tillämpning
med avseende å allmänningen. En föreskrift i detta hänseende har
inrymts i andra stycket av paragrafen. 3

3 kap. Straffbestämmelser.

64—66 §§.

Romin. 12 §, reserv. 25, 28 och 85 §§.

Förevarande paragrafer upptaga bestämmelser örn ansvar i vissa fall
or överträdelse av stadgandena i den föreslagna lagen eller föreskrifter,
som enligt denna meddelats.

193

Kungl. Marits proposition Nr 10.

Kommitténs förslag innehåller straffbestämmelser allenast med avseende
å det fall, att någon, som i förvaltningen av häradsallmänning före- mif(gn m. fl.
träder delägarna, företager eller föranstaltar avverkning eller annan åtgärd,
som enligt den föreslagna lagen eller jämlikt denna meddelad föreskrift
ej må äga rum. Enligt förslaget skall straffet i dylikt fall vara
böter från och med tjugofem till och med tiotusen kronor. Frihet från
straff må dock enligt förslaget inträda, där förseelse ej avsevärt inverkar
på skogens skötsel och uppenbarligen är att tillskriva oaktsamhet eller
oförstånd. Likaså skall, där flera varit i det olovliga förfarandet delaktiga,
den av dessa, som finnes hava allenast i ringa mån bidragit till
förseelsen, vara från ansvar fri. Innefattar handling, som enligt nyssangivna
bestämmelser är underkastad straff, jämväl förseelse mot allmänna
strafflagen, skall enligt förslaget, utom straff för sistnämnda förseelse,
särskilt ansvar för överträdelse av den föreslagna lagen ådömas.

I motiveringen till förslaget i denna del har kommittén framhållit,
att de, som hade att i förvaltningen av häradsallmänning
företräda delägarna, själva kunde vara och väl i regel även vore
delägare. För sådant fall skulle väl principiellt vara riktigast, att en
företagen olovlig avverkning medförde förbrytande av den på brottssubjektet
belöpande andelen i det avverkade, men dels skulle detta icke vara
förenligt med den höga straffskala, som i förslaget stadgats, utan föranleda
en särskild bötesskala för berörda fall, medan den högre skalan måste
förefinnas för sådana fall, där brottssubjektet vore någon, som icke vore
delägare i allmänningen, en uppdelning mellan olika fall, vilken uppenbarligen
icke skulle vara så lämplig, och dels torde det skydd mot olovlig
avverkning, som skulle ligga i påföljden av vederbörandes förlust av sm
andel i det avverkade, kunna i samma grad ernås genom den högre straffsatsen.
På grund härav hade i förevarande lag några bestämmelser örn
beslag och förbrytande av avverkat virke icke upptagits. — I samband
härmed har kommittén påpekat, att någon a häradsallmänningar upplåten
avverkningsrätt icke torde förekomma.

Reservanten —• som förutsatt, att upplåtelse av avverknings- eller annan
rätt å skogen till häradsallmänning kan äga rum och att utövningen
av dylik rätt skall vara underkastad hushållningsplanens bestämmelser
— har i sitt förslag upptagit stadganden örn ansvar, förutom för det i
kommitténs förslag angivna fall, jämväl för den händelse, att någon, som
innehar dylik rätt å häradsallmännings skog, företager eller föranstaltar
avverkning eller annan åtgärd, som enligt meddelade bestämmelser ej må
äga rum. Enligt förslaget skall i dylikt fall straffet vara böter från och
med tjugofem till och med femhundra kronor. Förslaget innehåller därjämte
dels föreskrifter örn beslagtagande och förverkande av virke, som
i nyssangivna fall olovligen avverkas, och örn utgivande av ersättning
för sådant virke, där detta undgår beslag, dels ock bestämmelser, att
sträf frihet skall under vissa villkor i förevarande fall inträda, vilka be Tiihanq

till riksdagens protokoll 19.12. 1 sand. lil hafi. (Nr lil.) '' ^

194

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

stämmelser ansluta sig till kommitténs motsvarande föreskrifter. Vidare
stadgas i förslaget, att, där förseelse, som nyss sagts, innefattar överträdelse
jämväl av allmänna strafflagen, förseelsen skall straffas allenast
efter sistnämnda lag.

Såsom förut nämnts, förutsätter reservantens förslag, att mark, vilken
är besvärad av nyttjande- eller servitutsrätt, må efter länsstyrelsens prövning
införlh as med. häradsallmänning. Medgives införlivning av sådan
mark, må enligt förslaget blivande planbestämmmelser för marken ej hinda
till inskränkning i sagda rätt, utan skall beträffande utövningen av
denna efter införlivningen allenast gillia de i reservantens förslag till allmän
skogsvårdslag upptagna bestämmelserna. Någon överträdelse av
hushållningsplanens föreskrifter kan sålunda vid utövningen av rätten
enligt förslaget ej ifrågakomma.

förslag till lag Det fÖrslag tiU la~ angående vård av kommun- m. fl. skogar, varöver

angående v drd Kungl. Majit den 27 oktober 1922 beslöt inhämta lagrådets yttrande, uppr
t0f? 1 14 § bestammelser om straff för de fall, att någon, som i förvaltnin ''"9ar

av under lagen hörande skog företrädde ägaren, föranstaltade avveikning
eller annan åtgärd, som enligt lagen eller jämlikt densamma
meddelad föreskrift icke finge äga rum, samt att innehavare av avverknings-
eller annan rätt å skogen vid utövningen härav förbröte sig mot
lagen eller i enlighet därmed given föreskrift. Straffet skulle i förra fallet
utgöra böter från och med tjugofem till oell med tvåtusen kronor och i
senare fallet böter från och med tjugofem till och med femhundra kronor.
Beträffande det förra fallet innehöll förslaget därjämte en föreskrift
örn konkurrens mellan de föreslagna bestämmelserna och allmänna strafflagen
av innehåll, att, örn åtgärd, som förevarande fall avsåge, innefattade
förseelse mot allmänna strafflagen, skulle, utom straff för sistnämnda
förseelse, särskilt ansvar ådömas den felande för överträdande av den föreslagna
lagen. Med avseende å det senare fallet upptog förslaget bestämmelser
örn beslagtagande och förverkande av avverkat virke samt om utgivande
av ersättning för sådant virke, där detta undginge beslag.

I lagrådets yttrande över förslaget framhölls av två ledamöter, att skäl
av rättslig och ekonomisk art talade emot att beträffande kommunskogar
och andra skogar av offentlig karaktär med straff belägga begångna överträdelser
av den föreslagna lagen eller enligt denna meddelade föreskrifter.
Stadgande därom förekomme icke i gällande förordning angående förvaltningen
av städernas skogar och syntes ej heller för framtiden vara behövligt
eller lämpligt vare sig för dessa eller andra skogar av antydd art.
Fogo syntes jämväl saknas för de föreslagna stadgandena om konfiskation
av å sådana skogar avverkat virke. Därest, såsom lagrådet i yttrandet
lorordat, från tillämpningen av den föreslagna lagen undantoges skogar,
tillhöriga stiftelser av enskild karaktär, torde alltså enligt nämnda leda -

195

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

möters förmenande bestämmelserna i förslaget angående böter oell konfiskation
böra bortfalla.

Beträffande den i förslaget upptagna föreskriften örn konkurrens mellan
de föreslagna ansvarsbestämmelserna oell allmänna strafflagen anmärkte
samtliga ledamöter i lagrådet, att tillräcklig anledning torde saknas
att vid dylik konkurrens tillämpa annan regel än det allmänna stadgandet
i 4 kap. 1 § strafflagen. Berörda föreskrift syntes alltså böra i
överensstämmelse härmed ändras.

I det förslag till lag angående kommun- m. fl. skogar, som genom proposition
nr 157 förelädes 1923 års riksdag, följdes ej den hemställan, som
framställts av förenämnda två ledamöter av lagrådet. Däremot iakttogs
i förslaget det ändringsyrkande, som gjorts av samtliga lagrådsledamöter.

1894 års skogsordning upptager ej några stadganden örn ansvar för det Uevarr^™‘*-fali, att ledamot av allmänningsstyrelse eller hos sådan styrelse anställd
tjänsteman vid häradsallmännings förvaltning överträdei skogsordnin
gens bestämmelser eller enligt dessa meddelade föreskrifter. Detta innebär
dock ej, att dylik ledamot eller tjänsteman överhuvud ej drabbas
av straff för sådan överträdelse. Da delägare i häradsallmänning enligt
högsta domstolens utslag den 4 augusti 1891 (N. J. A. 1891 sid. 333) aro
att hänföra till sådan menighet, som avses i 25 kap. 22 § strafflagen, torde
nämligen, där ledamot eller tjänsteman, som nyss sagts, göi sig skyldig
till sådan överträdelse, denne i regel kunna fällas till ansvar enligt tilllämpligt
lagrum i berörda kapitel för förbrytelse i fullgörandet av det
honom lämnade uppdraget. Den straffpåföljd, som en dylik förbrytelse
enligt sagda kapitel medför, lärer i allmänhet vara begränsad till att styrelseledamoten
eller tjänstemannen antingen helt skiljes från uppdraget
eller entledigas under viss tid eller ådömes böter.

Vad nu anförts örn delägare i häradsallmänning och lagstridigt förfarande
vid förvaltningen av dylik allmänning torde äga motsvarande
tillämpning i fråga örn sådan sockenallmänning, som avses i 63 §.

Då departementsförslaget ej åsyftar att göra ändring beträffande den
offentligrättsliga karaktär, som enligt det nyss anförda tillkommer delägare
i häradsallmänning eller i sockenallmänning, som här avses, torde
även efter den nya lagstiftningens genomförande ledamot av styrelse
för dylik allmänning eller hos sådan styrelse anställd tjänsteman, där
denne vid uppdragets fullgörande åsidosätter vad honom lagligen aligger,
kunna fällas till ansvar enligt 25 kap. strafflagen. Det straff, som
för dylik förbrytelse kan ådömas enligt sagda kapitel, lärer i allmänhet
få anses tillräckligt effektivt för tryggande av efterlevnaden
från allmänningsstyrelsernas och hos dessa anställda tjänstemäns sida
av do i förslaget upptagna bestämmelserna. Beträffande vissa överträdelser
av dessa bestämmelser är emellertid att märka, att överträdelserna
framträda mera såsom kränkningar av det allmänna skogsvardsintressef

196

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

an såsom förbrytelser i fullgörandet av allmänt uppdrag, och torde dylika
överträdelser ej lämpligen böra straffas enligt 25 kap. strafflagen.
Till överträdelser av denna beskaffenhet är att hänföra företagande
eller föranstaltande av avverkning eller annan åtgärd å här avsedd
allmänning i strid mot fastställd hushållningsplan eller särskilda av
skogsvårdsstyrelsen enligt den föreslagna lagen meddelade föreskrifter
samt användande av avkastning eller annan inkomst från allmänningen
i strid mot vad härutinnan är i lagen stadgat. Beträffande nu
ungh na överträdelser torde särskilda föreskrifter örn ansvar böra meddelas
i den föreslagna lagen.

På giund av vad salunda anförts hava i 64 § 1 mom. och 65 § av
departementets förslag upptagits straffbestämmelser för de fall, att ledamot
av allmänningsstyrelse eller annan, som i förvaltningen av under den
föreslagna lagen lydande allmänning företräder delägarna, begår sådana
överträdelser av lagen, som nyss sagts. I anslutning till det förslag örn
införande i vår lagstiftning av ett dagsbotssystem, som genom proposition
nr 188 framlagts för innevarande års riksdag, skola enligt berörda bestämmelser
de däri avsedda förseelserna straffas med dagsböter. Med
tillämpning av de grunder, som följts vid utarbetande av nyssberörda
förslag, har jag ansett något särskilt bötesminimum ej böra stadgas beträffande
ifrågavarande förseelser, och har jag med hänsyn till förseelsernas
art ej heller funnit särskilt bötesmaximum böra för dem fastställas.
För det lall, att förseelsen avser olovlig avverkning, har jag
lika med kommittén funnit någon bestämmelse örn konfiskation av virke
ej böra meddelas.

I 66 § har inrymts en föreskrift örn konkurrens mellan berörda straffbestämmelser
i departementets förslag och allmänna strafflagen. Denna
föreskrift har avfattats i överensstämmelse med motsvarande stadgande
i det för 1923 års riksdag framlagda förslaget till kommunskogslag och
innebär sålunda, att vid dylik konkurrens den allmänna regeln i 4 kap.

1 § strafflagen skall tillämpas.

Såsom förut omnämnts, må enligt departementets förslag mark, som
är besvärad av nyttjande- eller servitutsrätt, i vissa fall införlivas med
allmänning, som i förslaget avses. Det torde ock kunna inträffa, att sådan
lätt till allmänningen upplåtes av delägarna eller allmänningsstyrelsen.
Även må erinras, att, på sätt vid 7 § framhållits, vissa häradsallmänningar
äro besvärade av äldre servitutsrättigheter. Med hänsyn härtill har
jag funnit påkallat, att i den nya lagen inrymmes en straffbestämmelse
för den händelse, att innehavare av dylik rätt vid utövningen härav förbryter
sig mot fastställd hushållningsplan för allmänningen eller särskild
av skogsvårdsstyrelsen för denna meddelad föreskrift. Ett stadgande i
detta hänseende har inrymts i 64 § 2 mom. Även i berörda stadgande har
straffet bestämts till dagsböter, och har jag ej heller i detta fall funnit

197

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

fastställande av särskilt minimum eller maximum för dessa böter vara
påkallat. Då någon konkurrens mellan berörda stadgande och allmänna
strafflagen ej lärer kunna ifrågakomma, har någon föreskrift härom ej
upptagits i det föreliggande förslaget.

67 i

Kamm. 13 §, reserv. 26 och 29 §§.

De här upptagna bestämmelserna örn rätt att åtala sådana förseelser,
som omförmälas i 64 §, att med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet,
och örn giltighet av verkställt beslag överensstämma med motsvarande
stadganden i 26 § av 1923 års skogsvårdslag.

Beträffande förseelse, som avses i 65 §, torde åtalsrätt böra tillkomma
allenast allmänne åklagaren.

68 §.

Reserv. 30 §.

Bestämmelserna i denna paragraf rörande försäljning av virke, som tagits
i beslag eller dömts förbrutet, äro likalydande med motsvarande
stadganden i 27 § skogsvårdslagen.

69 §.

Homin. 14 § första stycket, reserv. 27 § första stycket och 31 § första och

andra styckena.

I anslutning till bestämmelsen i 28 § första stycket skogsvårdslagen
stadgas i första stycket av denna paragraf, att böter, som ådömas för
förseelse, varom förmäles i 64 §, samt genom försäljning av förbrutet
virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått
beslag, skola tillfalla den av vederbörande skogsvårdsstyrelse omhänderhavda
skogsvårdskassan. Då jämväl vite, vartill någon fälles enligt
30 §, torde böra tillfalla nämnda kassa, har även en föreskrift härom
inrymts i första stycket av förevarande paragraf.

Böter och vite, vartill någon eljest fälles enligt den föreslagna lagen,
torde böra tillfalla kronan. Ett stadgande härom återfinnes i andra stycket.

Bestämmelsen i tredje stycket rörande förfarandet med medel, som inflyta
vid försäljning av beslagtaget men ej förverkat virke, överensstämmer
med 28 § andra stycket skogsvårdslagen.

70 §.

Homin. 14 § andra stycket, reserv. 27 Sj andra stycket och 31 § tredje stycket.

Enligt denna paragraf skola böter och vite, vartill någon fälles enligt
don föreslagna lagen, vid bristande tillgång förvandlas enligt allmänna
strafflagen.

198

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

4 kap. Örn fullföljd av talan samt om underställning av vissa enligt

denna lag meddelade beslut.

71 §.

Konon. 11 § 2 och 3 inom., reserv. 21 § tredje och fjärde styckena samt 23 §

sista stycket, allm. omb. § 17.

Enligt den föreslagna lagen har skogsvårdsstyrelse att pröva frågor
om fastställelse eller ändring av hushållningsplan för allmänning, som i
lagen avses, örn meddelande enligt 27 eller 29 § av särskilda föreskrifter
angående skogsskötsel!! å sådan allmänning samt örn skyldighet för allmänningsdelägare
att i fall, som avses i 26 § 3 morn., gälda kostnaderna
föi upprättande av förslag till dylik plan. Över skogsvårdsstyrelses beslut
i dessa frågor torde, såsom jag beträffande vissa av dem redan i det
föregående (avd. B) framhållit, klagan böra få föras hos Kungl. Majit.
Denna regel bör dock ej äga tillämpning i det fall, att skogsvårdsstyrelse
rörande fastställelse eller ändring av hushållningsplan eller fråga, som
a\ses i 27 eller 29 §, fattat beslut i strid mot den mening, som hävdats
av i 32 § omförmäld särskild ledamot av styrelsen. I dylikt fall torde
nämligen, såsom jag jämväl i det föregående (avd. B) betonat, skogsvårdsstyrelsens
beslut böra underställas Kungl. Majlis prövning.

Bestämmelser i dessa hänseenden, avfattade i överensstämmelse med
det nu anförda, hava inrymts i första och andra styckena av denna
paragraf. Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, att, därest beslut rörande
fastställelse av hushållningsplan enligt dessa bestämmelser skall
underställas Kungl. Majlis prövning, underställning även bör äga rum
av yttrande, som skogsvårdsstyrelsen i samband därmed må hava meddelat
angående skyldighet för delägarna att gälda kostnaderna för upprättande
av förslag till planen.

Skogs! å lässi yre Ises beslut rörande förordnande av förrättningsman enligt
26 § 3 mom. torde ej böra få överklagas annorledes än i samband
med fullföljd av talan mot beslut angående fastställelse av hushållningsplan,
som upprättats i anledning av sådant förordnande. En föreskrift
härom har inrymts i tredje stycket.

72 §.

Romin. 11 § 2 mom. och 1C § sisla stycket, reserv. 9 § sisla stycket.

Då även länsstyrelses beslut i frågor, som enligt den föreslagna lagen
ankomma på dess avgörande, torde böra få överklagas hos Kungl. Majit,
bär en bestämmelse härom upptagits i förevarande paragraf.

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

199

Övergångsbestämmelser.

Romin. 3 § tredje stycket och 10 §, reserv. (58—71 §§, allm. ornö. § 18.

Tiden för ikraftträdandet av den föreslagna nya lagen torde — under
förutsättning att proposition i ämnet kommer att avlåtas till 1932 års
riksdag — lämpligen böra bestämmas till den 1 januari 1934. Att stadga
en tidigare dag i detta avseende Ilar jag ej ansett mig kunna förorda,
då efter den nya lagens utfärdande en avsevärd tid erfordras för beredande
av övergången till denna. Jag vill erinra, att, innan den föreslagna
lagen träder i kraft, nya reglementen, avfattade enligt bestämmelserna
i denna, böra uppgöras för samtliga i lagen avsedda häradsoch
sockenallmänningar samt fastställas av Kungl. Maj :t. Då dessa reglementen
böra uppgöras vid allmänningsstämmor eller, i fråga örn berörda
sockenallmänningar, vid kommunalstämmor med vederbörande delägare,
samt, innan fastställelse å de uppgjorda reglementena meddelas av Kungl.
Maj :t, vederbörande skogsvårdsstyrelser och länsstyrelser böra däröver
yttra sig, är tydligt, att en jämförelsevis lång tid kommer att krävas för
ändamålet. Därjämte bör uppmärksammas, att, sedan ifrågavarande nya
reglementen fastställts, distriktsombud böra med tillämpning av de i reglementena
bestämda distriktsindelningar beträffande samtliga liäradsallmänningar
utses i god tid före den nya lagens ikraftträdande.

Såsom förut nämnts, liava bestämmelserna örn häradsallmänningai i
16 kap. byggningabalken numera i det väsentliga förlorat gällande kraft.
Då dessa bestämmelser, i den mån de kunna anses ännu äga giltighet, ersatts
genom stadganden i den nya lagen, skola enligt förslaget sagda bestämmelser
helt upphävas. Därjämte avser förslaget, att genom nya lagen
skola upphävas dels bestämmelserna örn häradsallmänningar i 1894
års skogsordning, dock med undantag av stadgandena rörande kronans
rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar, vilka stadganden
ej beröras av nya lagen, dels ock vad eljest i lag eller författning finnes
stadgat stridande mot nya lagen. Sistnämnda bestämmelse innebär bland
annat, att föreskrifterna om häradsallmänningar i instruktionen för domänverket
den 11 februari 1921 förlora sin giltighet vid nya lagens ikraftträdande,
där ej annat följer av de under 5) upptagna övergångsbestämmelserna.

Enligt 33 § första stycket i lagen den 23 oktober 1891 (nr 68 sid. 1) angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet må sand, ginis eller
sten tagas till allmän viigs underhåll utan ersättning å kronans allmänning
efter vederbörande skogstjänsteman anvisning. Såsom motiven
till nämnda lag (N. J. A. avd. II 1892 nr 1 sid. 23) synas utvisa, torde till
»kronans allmänning» i berörda paragraf böra hänföras även häradsall -

200

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

manning. l)a uj ssangivna bestämmelse ej kail anses vara förenlig med de
i nja lagen upptagna stadgandena angående häradsallmänningar, har jag
övervägt, liuiuvida förslag örn upphävande av berörda bestämmelse i
a ad den avser häradsallmänning borde framläggas i samband med den
nu föieslagna lagen, likt dylikt upphävande torde förutsätta, att de i
33 § tredje stycket av 1891 års väglag införda bestämmelserna örn avhämtande
av sand, grus eller sten till allmän vägs underhåll å annan
mark än kronans allmänning och kronans jordbruksdomäner förklaras
skola äga tillämpning a häradsallmänning. Jag vill emellertid erinra,
att frågan örn en allmän revision av 1891 års väglag för närvarande är
föremål för utredning genom särskilda inom kommunikationsdepartementet
tillkallade sakkunniga samt att enligt vad jag från de sakkunniga
inhämtat det ej är uteslutet, att sagda utredning kommer att slutföras
inom sådan tid, att förslag till ny lagstiftning i ämnet kan föreläggas
1933 års riksdag. Med hänsyn härtill har jag ansett, att spörsmålet
örn vidtagande av ändring i förenämnda syfte av omförmälda bestämmelser
i 33 § av samma lag bör tillsvidare anstå.

1) Beträffande den här upptagna bestämmelsen örn rätt för arrendator
av kronan tillhörig jordbruksdomän eller ecklesiastikt löneboställe, varmed
delägarrätt i häradsallmänning är förenad, att, där arrendeavtalet
träffats före njra lagens ikraftträdande, i Ausst fall utöva jordägaren tillkommande
rösträtt i frågor rörande allmänningen, hänvisas till motiveringen
vid 4 §.

2) Då de under 63 § omförmälda sockenallmänningar i Björkekinds härad
för närvarande ej skötas efter hushållningsplaner, förutsätter ett inordnande
av dessa allmänningar under den nya lagen, att dylika planer
för dem uppi ättas och fastställas. Med ai7seende å uppgörande av sådana
planer torde bestämmelserna i 26 § böra tillämpas, och synes önskvärt, att
de för ändamålet erforderliga arbetena igångsättas, så snart den nya
lagen utfärdats, så att, där ej hinder möter, liushållningsplanerna må
kunna fastställas att lända till efterrättelse från och med den dag, då
nja lagen trädei i kraft. En föreskrift i ämnet, aiTfattad i enlighet med
vad nu anförts, har upptagits i förevarande punkt.

3) Såsom i det föregående berörts, förutsätter genomförandet av dea
föreslagna lagen, att nya reglementen, avfattade enligt bestämmelserna i
denna, upprättas och fastställas för samtliga i lagen avsedda härads- och
sockenallmänningar. En bestämmelse härom har upptagits i förevarande
punkt. Utan särskild föreskrift lärer Amra tydligt, att ifrågavarande reglementen
skola, där ej för viss allmänning annorlunda bestämts i nu gällande
reglemente, av delägarna uppgöras vid allmänningsstämmor i den
ordning, som stadgas i § 6 i 1894 års skogsordning, eller, i fråga örn förenämnda
sockenallmänningar, vid kommunalstämmor med delägarna. Såsom
framgår av bestämmelsen i punkt 4), böra, där så ske kan, berörda

201

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

reglementen fastställas av Kungl. Majit så tidigt under år 1933, att med
tillämpning av reglementena val av distriktsombud må kunna äga rum
senast den 1 oktober samma år.

4) I denna punkt givas föreskrifter, huru distriktsombud samt ordförande
och vice ordförande i delägarestämma första gången skola valjas.
Enligt förslaget skola dessa val för de särskilda distrikten förrättas å delägarestämma
enligt nya lagen inför en av länsstyrelsen förordnad ordförande
senast den 1 oktober 1933 eller, där hinder härför moter, så snart
ske kan efter sagda dag samt i regel avse fyra år, räknat från och med den
1 januari 1934. Då det emellertid i särskilda fall kan befinnas önskvärt, att,
för undvikande av samtidig avgång av ombuden för alla till viss häradsallmänning
hörande distrikt, ombuden för en del av dessa första gången utses
allenast för två år, har i förevarande punkt stadgats, att, därest bestämmelse
i berörda syfte upptagits i reglementet för viss allmänning, densamma
skall lända till efterrättelse.

5) Beträffande häradsallmänning, som står under skogsstatens förvaltning,
skall enligt § 12 i 1894 års skogsordning vederbörande jägmästare
årligen å tid, som domänstyrelsen bestämmer, dock ej senare än mars
månads utgång, för det nästförflutna året avgiva redovisning ej mindre
över allmänningens avkastning i skogseffekter än även över de medel,
som hail till bestridande av utgifter för allmänningen samt till gottgörelse
åt statsverket för av honom å allmänningen verkställda förrättningar
uppburit. Av denna redovisning överlämnas ett exemplar jämte
de till redovisningen hörande verifikationer genom överjägmästaren till
länsstyrelsen. Allmänningsstyrelsen har därefter i sin ordning att inom
augusti månads utgång till länsstyrelsen ingiva redovisning över allmänningens
behållna avkastning och huru densamma blivit mellan delägarna
fördelad eller till andra ändamål anordnad. De avgivna redovisningarna
skola av länsstyrelsen hållas delägarna till handa å den ordinarie allmänningsstämman
och under trettio dagar därefter å tid och ort, som av

länsstyrelsen bestämmes och kungöres.

I samband med genomförande av en ändrad bokföring för domänverket
har i det sålunda stadgade redovisningssättet den ändring vidtagits,
att jägmästaren för av honom omhänderhavda kontanta allmänningsmedel
månatligen redovisar till domänstyrelsen samt att denna i sin ordning
avgiver årsredovisning för dylika medel till vederbörande allmän ningsstyrelse.

I fråga om allmänning, som står under delagarnas förvaltning, skall
allmänningsstyrelsen enligt § 12 i skogsordningen likaledes årligen inom
augusti månads utgång ingiva redovisning till länsstyrelsen, som sedermera
tillhandahåller redovisningen för delägarna i förut angiven ord Enligt

§ 13 andra stycket i skogsordningen skall klander av allmän

202

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ningsstyrelses redovisning ske vid domstol. Någon viss tid för anförande
av sådant klander stadgas ej.

Nu angivna bestämmelser torde böra äga tillämpning även efter nya
lagens ikraftträdande så vitt angår redovisning, vilken skall avgivas för
häradsallmännings förvaltning under år 1933 eller, örn räkenskapsåret
for sadan allmänning ej sammanfaller med kalenderår, under det räkenskapsår,
som löper den 1 januari 1934. Att detta bör gälla i fråga örn
dylik redovisning, som avgives av vederbörande jägmästare eller domänstyrelsen,
synes uppenbart. Beträffande sådan redovisning, som avgives
av allmänningsstyrelse, må erinras, att tillämpande av nva lagens bestämmelser
beträffande dylik redovisning ej kan ifrågakomma i de fall,
da enligt de äldre reglementena särskilda revisorer för granskning av
allmänningsstyrelses förvaltning ej utses. Dessa fall äro dock relativt
få. Men även där de äldre reglementena föreskriva utseende av revisorer,
synes det mest följdriktigt att låta de nuvarande bestämmelserna äga
giltighet i fråga örn här avsedd redovisning. Dock torde den inskränkning
i bestämmelsernas tillämpning härutinnan böra stadgas, att redoAusningen
skall framläggas Aud allmänningsstämma enligt nya lagen.

Vad nu anförts örn redovisning för häradsallmännings förvaltning torde
i tillämpliga delar böra gälla ifråga om sådan sockenallmänning, som avses
i nya lagen.

Enligt dessa grunder har bestämmelsen i förevarande punkt avfattats.

Departementschefen uppläser härefter ifrågaA’arande förslag till lag
om harads- och vissa soekenallmänningar, vilket är av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall.

Ur protokollet:
Rune Thygesen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

203

Bilaga.

Förslag

till

lag om härads- och vissa sockenallmänningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Om häradsallmänningar.
Allmänna bestämmelser.

1 %.

Med häradsallmänning förstås i denna lag av ålder bestående häradsallmänning.

2 %.

Med häradet förstås här det område, som häradet omfattat enligt den

av ålder gällande häradsindelningen.

Är genom urminnes hävd, dom eller särskild av Honungen meddelad
föreskrift eller på annat lagligt sätt annorledes än ovan sägs bestämt örn
rätt till delaktighet i häradsallmänning, vare det gällande.

Är med fastighet, som inneliaves med fideikommissrätt eller med ständig
eller ärftlig besittningsrätt eller såsom boställe, förenad rätt till delaktighet
i häradsallmänning, åge innehavaren tillgodonjuta sagda rätt
samt i frågor rörande allmänningen utöva rösträtt för fastigheten.

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

4 *.

Delägare må ej å annan överlåta sin rätt till delaktighet i häradsallmänning
annorledes än gemensamt med den fastighet, varmed rätten är
förenad, överlåtelse, som sker i strid häremot, vare ogin.

Utan hinder av vad nu stadgats må delägare å annan överlåta den rätt
till utdelning från häradsallmänning, som enligt vad nedan sägs tillkommer
honom. Sådan överlåtelse gäller ej mot ny ägare eller innehavare
av fastigheten, dock att, där överlåtelsen skett genom avtal, enligt vilket
nyttjanderätt upplåtits till fastigheten, överlåtelsen skall, där nyttjanderätten
gäller mot ny ägare eller innehavare, även hava sådan giltighet,
överlåtelse, som här avses, medför ej befogenhet att utöva delägaren tillkommande
rösträtt i frågor rörande allmänningen.

5 §.

Häradsallmänning skall bibehållas oförminskad, där ej här nedan annorlunda
stadgas. Häradsallmänning må ej utmätas eller med inteckning
belastas.

6 §.

Häradsallmänning skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen i orten
skötas efter hushållningsplan på sätt i denna lag sägs.

7 i

Delägarnas rätt till häradsallmänning skall, där ej för särskilt fall annorlunda
stadgas, tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning.

Har någon genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen meddelad
föreskrift eller på annat lagligt sätt erhållit rätt att i visst avseende
nyttja häradsallmänning, vare det gällande.

8 $.

Hos allmänningsstyrelsen skall såsom biträde vid förvaltningens handhavande
vara anställd en person med högre skoglig utbildning.

I fall, då beslutanderätten tillkommer delägarna, utövas denna å allmänningsstämma.

9 $.

För varje häradsallmänning skall i den ordning nedan sägs fastställas
reglemente med bestämmelser rörande allmänningens förvaltning.

205

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

Om avyttring och införlivning av mark.

10 %.

Till häradsallmänning hörande område må avyttras genom försäljning
eller annorledes, örn avsevärd förmån för delägarna därigenom vinnes
eller eljest synnerliga skäl därtill äro samt avyttringen ej länder skopskötseln
å allmänningen till men. Kätt att besluta om dylik avyttring tillkommer
delägarna, men varder avyttringen ej giltig, med mindre den godkännes
av Konungen.

11 *.

1 mom. Vilja delägarna inköpa mark för liäradsallmännings utvidgning,
stånde dem fritt att därom besluta. Beslutanderätt i sådant av
seende tillkommer även allmänningsstyrelsen, om reglementet det med

giver. , ...

Delägare vare ej pliktig att till kostnad för köp, som nu sagts, bidraga

med mera än sin andel i allmänningens avkastning eller annan inkomst
från denna.

2 mom. Mark, som av delägarna förvärvats, må av dem ater avyttras,
där ej marken i den ordning nedan sägs blivit med allmänningen införlivad
samt laga binder eljest ej möter för avyttringen. Det ankommer
på delägarna att därom besluta, dock att beslutanderätt härutinnan må i
reglementet tillerkännas även allmänningsstyrelsen. Om avyttring av
mark, vars införlivning med allmänningen vägrats, stadgas i 21 §.

12 i

Ilar efter denna lags ikraftträdande mark förvärvats av delägarna i
häradsallmänning och har marken ej åter avyttrats sist inom tre år efter
det förvärvet skedde, åligger det allmänningsstyrelsen att inom samma
tid till länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med allmänningen.

13 §.

Införlivning av mark med häradsallmänning må äga rum under villkor:

1) att marken i sin helhet eller till huvudsaklig del är skogbärande
eller till skogsbörd tjänlig samt så belägen, att den lämpligen kan förvaltas
gemensamt med allmänningen, eller ock att den är behövlig for

allmänningens bevakning eller skötsel;

2) att marken genom rågång eller genom lantmäteri- eller mätningsförrättning,
som fastställts eller eljest är lagligen gällande, är skild från annan

3) att marken såsom särskild fastighet upptagits i jord- eller fastighetsregistret; 4)

att lagfart meddelats å delägarnas fång till marken;

5) klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken ej

206

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

heller eljest linnes tvistig, samt att marken ej utmätts eller beslut meddelats
om dess försäljning i den ordning, som örn utmätt fast egendom är stadgad;

14 §.

Vid ansökan örn införlivniug av mark med häradsallmänning skola fogas:

1) den handling, varigenom marken förvärvats av delägarna,

2) utdrag av jord- eller fastighetsregistret samt äganderätts- och gravationsbevis
rörande marken eller den fastighet, vartill marken hör,

3) av lantmätare upprättad karta över marken, angivande dess gränser
och ägovidd samt utmärkande dess läge i förhållande till allmänningen,
jämte utredning, i vad mån till marken hör andel i område, som vid
lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål eller eljest är
samfällt, eller i särskilda rättigheter och förmåner, samt

4) tillförlitlig utredning rörande markens fördelning i olika ägoslag, särskilt
angivande, i vilken omfattning marken är skogbärande eller till
skogsbörd tjänlig.

Har, efter det förvärv, som i 12 § avses, ägt rum, viss del av den förvärvade
marken avyttrats, innan ansökan ingives örn införlivning av den
återstående delen av marken, skola, då sådan ansökan göres, därvid fogas,
förutom de i första stycket angivna handlingar, jämväl handling, varigenom
avyttring ägt rum, samt av lantmätare upprättad karta över den avyttrade
marken, angivande dess gränser och ägovidd.

Sökanden skall därjämte förebringa den utredning, som i övrigt må erfordras
för bedömande, huruvida ansökningen är lagligen grundad.

Underlåter sökanden att vid ansökningen foga handling, som i första
stycket 1) omförmäles, eller, där i andra stycket angivet fall är för handen,
handling, som nyss sagts, eller handling, varigenom avyttring av mark ägt
rum, åge länsstyrelsen förelägga sökanden vid vite att ingiva sådan
handling.

Finnes eljest av sökanden förebragt utredning i något hänseende ofullständig,
förelägge länsstyrelsen sökanden lämpligt rådrum att inkomma med
den ytterligare utredning, som anses erforderlig, vid äventyr att, örn det
försummas, ärendet ändock företages till avgörande.

15 §.

I ärende, som i 14 § avses, skall länsstyrelsen inhämta yttrande frän
skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen åge ock, där så nödigt finnes, i ärendet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. 207

höra domaren i den domsaga eller rätten i den stad, där den ifrågavarande
marken är belägen.

16 §.

Har, sedan införlivning sökts, avyttring ägt rum av mark, som ansökningen
avser, skall sökanden ofördröjligen därom göra anmälan till länsstyrelsen
och vid denna foga den handling, varigenom avyttringen skett,
samt av lantmätare upprättad karta över den avyttrade marken, angivande
dess gränser och ägovidd.

Beträffande mark, varom anmälan enligt första stycket skett, skall ansökningen
örn införlivning anses förfallen.

Har vid anmälan ej fogats handling eller karta, som i första stycket
sägs, skall vad i 14 § fjärde och femte styckena är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

17 §.

Finner länsstyrelsen laga hinder ej möta för bifall till ansökningen, meddela
länsstyrelsen förordnande örn markens införlivning med häradsallmänningen.

Prövas det i 13 § 1) stadgade villkor för införlivning med avseende å
marken vara för handen men möter på grund av bestämmelserna i 13 §
2)—7) hinder för ansökningens beviljande, eller begär sökanden anstånd
med ärendets prövning för avyttring av viss del av marken samt finnes
införlivning av återstoden enligt 13 § 1) kunna äga rum, förelägge länsstyrelsen
sökanden att inom viss tid, högst tio år, styrka, att hindret
undanröjts eller att avyttringen ägt rum, vid äventyr att ärendet eljest
företages till avgörande i befintligt skick.

Begär sökanden före utgången av den i föreläggandet stadgade tid uppskov
med fullgörande därav, äge länsstyrelsen, örn skäl därtill äro, bevilja
sådant uppskov under viss tid, ej överstigande tio år.

18 §.

Mark, varom i första stycket förmäles, skall i jord- eller fastighetsregistret
bibehållas såsom särskild fastighet.

19 §.

1 moni. Införlivning medför ej rubbning i den införlivade markens ansvarighet
för allmänna besvär och fordringar, som åtnjuta förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbaden.

2 mom. Varder efter klander å delägarnas fång till införlivad mark

208 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

denna vunnen från delägarna, vare förordnandet om införlivning utan
verkan.

3 morn. Är med mark, som införlivas med häradsallmänning, förenad
rätt till delaktighet i allmänningen, skall genom införlivningen sagda rätt
upphöra att gälla. Varder marken sedermera skild från allmänningen,
skall rätten åter tillkomma marken.

20 $.

Har förordnande meddelats örn införlivning av mark med häradsallmänning,
skall skriftlig underrättelse därom genom vederbörande myndighets
försorg ofördröjligen lämnas den allmänna underrätt, inom vars domvärjo
marken är belägen, och varde anteckning örn förordnandet å nästa allmänna
rättegångsdag för lagfarts- och inteckningsärenden verkställd i rättens lagfarts-
och inteckningsprotokoll samt lagfarts- och inteckningsböcker eller
fastighetsbok.

Örn förordnande, som nu sagts, skola därjämte ej mindre skogsvårdsstyrelsen
än även överlantmätaren eller, om marken är belägen i stad eller
i samhälle på landet, för vilket fastighetsregister föres enligt de för stad
meddelade bestämmelser, vederbörande registerförare skriftligen underrättas.
Genom överlantmätarens eller registerförarens försorg skall anteckning örn
förordnandet göras i jord- eller fastighetsregistret.

Vad nu stadgats angående förordnande örn införlivning skall, där sådant
förordnande genom domstols utslag förklarats vara utan verkan, i tillämpliga
delar gälla örn dylikt utslag.

Varder ansökan örn införlivning av mark med häradsallmänning avslagen,
skall marken, där ej delägarnas förvärv av denna för sådan händelse
förfaller, av allmänningsstyrelsen försäljas, då så lämpligen kan ske, och i
varje fall, då försäljning kan äga rum utan förlust för delägarna.

Det åligger allmänningsstyrelsen att, sedan försäljning skett, därom ofördröjligen
göra anmälan till länsstyrelsen samt därvid foga försäljningshandlingen
i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

22 §.

Länsstyrelsen har att övervaka, att allmänningsstyrelse fullgör vad densamma
åligger enligt 12 och 21 §§. Varder skyldighet, som nu sagts, av
allmänningsstyrelse eftersatt, äge länsstyrelsen genom vite tillhålla allmänningsstyrelsen
att fullgöra skyldigheten.

23 §.

Har mark förvärvats av delägarna i häradsallmänning före ikraftträdandet
av denna lag, och har Konungen på framställning av delägarna med -

209

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

givit, att marken må tilläggas allmänningen, eller har förvärvet helt eller
delvis skett med medel, som delägarna enligt föreskrift av Konungen eller
annan myndighet ägt använda för inköp av mark, under villkor att marken
tillädes allmänningen, eller har Konungen eljest förordnat örn markens
läggande till allmänningen, vare allmänningsstyrelsen pliktig att sist inom
tre år efter denna lags ikraftträdande till länsstyrelsen ingiva ansökan om
markens införlivning med allmänningen, och skola beträffande sagda skyldighet
och införlivning, som på grund därav sökes, bestämmelserna i 13 —
22 §§ äga motsvarande tillämpning, dock att vad i 13 § 1) är stadgat ej
skall utgöra hinder för ansökningens bifallande.

Har mark eljest förvärvats av delägarna i häradsallmänning före denna
lags ikraftträdande, äge dessa uppdraga åt allmänningsstyrelsen att hos länsstyrelsen
göra ansökan örn införlivning med allmänningen av marken eller
viss del därav, och skola, där sådan ansökning skett, bestämmelserna i 13—
20 §§ äga motsvarande tillämpning.''

Om vård av häradsallmänning.

24 §.

Hushällningsplan för häradsallmänning skall omfatta viss tid, ej överstigande
tjugu kalenderår, och vara lämpad efter skogens beskaffenhet och
rådande ortsförhållanden samt hava till ändamål att försätta och bibehålla
skogen i skogligt tillfredsställande skick samt bereda största och möjligast
jämna behållna avkastning därifrån. I planen skall inbegripas förefintlig
kal skogsmark-!

Avverkning, som överskjuter skogens normala virkesavkastning, skall i
hushållningsplanen särskiljas från övrig avverkning.

År mark, som enligt denna lag införlivas med häradsallmänning, besvärad
av avverknings- eller annan nyttjande- eller servitutsrätt, skall vid upprättande
eller ändring av hushällningsplan för allmänningen tillses, att
innehavaren av dylik rätt icke vid planens tillämpning lider vidare inskränkning
än som är nödig för bevarande av skogens återväxtmöjligheter
eller till förebyggande av sådan avverkning i yngre skog, som ej är förenlig
med en god skogsskötsel å allmänningen.

25 §.

Hushällningsplan, som enligt förordningen den 26 januari 1894 (nr 17)
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket fastställts av
domänstyrelsen, lände till efterrättelse intill dess tiden för planens giltighet
tilländalöper.

Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. lil käft. (Nr 10.) '' *

210

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

26 §.

På skogsvårdsstyrelsen ankommer att efter prövning meddela fastställelse
å förslaget oförändrat eller med erforderliga jämkningar eller ock vägra
fastställelse å detsamma,

3 morn. Har förslag till ny hushållningsplan ej inkommit till skogsvårdsstyrelsen
inom den i 2 mom. angivna tid eller har fastställelse å ingivet
förslag vägrats, läte skogsvårdsstyrelsen föranstalta örn hushållningsplans
upprättande genom därför av styrelsen förordnad person nied högre
skoglig utbildning. Sålunda förordnad förrättningsman har att verkställa den
undersökning och vidtaga de övriga åtgärder, som erfordras för upprättande
av förslag till plan, vilket förslag, åtföljt av karta och handlingar, som i
2 mom. sägs, skall insändas till skogsvårdsstyrelsen för prövning och fastställelse.
Över förslaget skall allmänningsstyrelsen beredas tillfälle att yttra
sig. Meddelas fastställelse å förslaget, skola kostnaderna för nämnda åtgärder
och för handlingarnas anskaffande gäldas av allmänningskassan.
Skogsvårdsstyrelsen har att i sammanhang med beslut angående förslagets
fastställande meddela yttrande i kostnadsfrågan.

Rörande förrättning, varom nu sagts, och örn gottgörelse, som tillkommer
förrättningsman, meddelas närmare bestämmelser av Konungen.

27 §.

Utgår giltighetstiden för hushållningsplan, innan ny plan fastställts, åge
skogsvårdsstyrelsen med tillämpning av de i 24 § angivna grunder meddela
bestämmelser rörande skogshushållningen å allmänningen att gälla intill
dess fastställelse å den nya planen meddelats.

28 §.

I fastställd hushållningsplan må ändring av skogsvårdsstyrelsen göras, då
yreisen finner detta på grund av införlivning av mark med allmänningen
''er andra förelupna omständigheter nödvändigt för det med planen av -

211

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

sedda ändamålet, eller från delägarnas sida synnerliga skäl därtill anföras,
skolande i förstberörda fall tillfälle beredas allmänningsstyrelsen att yttra
sig i ärendet.

29 §.

Sker överträdelse av vad i fastställd hushållningsplan föreskrivits eller
av bestämmelser, som meddelats jämlikt 27 §, och bliva i anledning hären
särskilda åtgärder nödiga för skogens behöriga skötsel, äge skogsvårdsstyrelsen
föreskriva sådana åtgärder.

30 §.

Försittes vite, må länsstyrelsen, jämte utdömandet av det försuttna vitet,
antingen meddela nytt vitesföreläggande eller ock, där omständigheterna
därtill föranleda, förordna, att allmänningens förvaltning skall övertagas av
en eller flera gode män, som av länsstyrelsen utses.

Beträffande gode män, som i 30 § omförmälas, skall vad i denna lag
samt allmänningens reglemente är stadgat örn allmänningsstyrelse i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

För sin förvaltning äge gode männen njuta arvode, som i brist pa asamjande
bestämmes av länsstyrelsen.

God man må av länsstyrelsen entledigas, när länsstyrelsen därtill linner
anledning.

Förvaltning av gode män upphöra, där sådant av delägarna yrkas och
länsstyrelsen efter skogs vårdsstyr el sens hörande linner omständigheterna det
medgiva.

32 §.

Vid prövning av fråga om fastställelse eller ändring av hushållningsplan
eller fråga, som avses i 27 eller 29 §, skall skogsvårdsstyrelsen bestå, förutom
av det antal ledamöter, som föreskrives i gällande förordning angående
skogsvårdsstyrelser, av en särskild ledamot, utsedd av Konungen för tre år
i sänder. Till sådan ledamot må förordnas allenast den, som avlagt fullständig
avgångsexamen från skogsinstitutets högre kurs eller skogshögskolans

jägmästarekurs samt genom föregående verksamhet förvärvat omfattande
insikt i skogsindelningsfrågor. Ledamot, som nu sagts, må e.i vara anställd
i skogsvårdsstyrelsens tjänst, Såsom suppleant för denne förordnar Konungen
för ovanangivna tid person, som är behörig att utses till ledamot.

212 Kutig/. Maj:ts proposition Ni 10.

Äro vid omröstning rörande fråga, som i första stycket sägs, meningarna
inom skogsvårdsstyrelsen delade, bliver den mening gällande, varom de
flesta förenat sig; äro rösterna för olika meningar lika delade, gällö den
mening, som biträdes av den särskilde ledamoten.

För fullgörande av sitt uppdrag äge denne att ur skogsvårdskassan uppbära
ersättning enligt grunder, som bestämmas av Konungen.

Örn häradsallmänning^ avkastning samt annan inkomst, som härflyter från

sådan allmänning.

33 %.

Till kapitalinkomst från häradsallmänning hänföras i denna lag medel,
som inflyta genom avyttring av mark från allmänningen, ersättning för
mark, som genom expropriation, inlösen enligt lagen örn rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller
annat dylikt förfarande skiljes från allmänningen, samt ersättning för
nyttjande- eller servitutsrätt, som genom sådant förfarande upplåtes till allmänningen,
ävensom, där ersättning för skada eller intrång, som allmänningen
genom dylikt förfarande tillskyndas, bestämts att utgå i penningar
på en gång, sådan ersättning.

Avkastning, som erhålles genom avverkning, varom förmäles i 24 §
andra stycket, benämnes i denna lag extra avkastning. Annan avkastning
benämnes ordinarie.

34 §.

1 mom. Häradsallmännings ordinarie avkastning skall i första rummet användas
till gäldande av kostnader, som äro nödiga för allmänningens behöriga
vård och förvaltning, däri inbegripet kostnader för upprättande eller ändring
av hushållningsplan. Därefter må sådan avkastning användas till bestridande
av utgifter, som, utan att vara av nyssangiven beskaffenhet, dock
äro ägnade att befrämja en god hushållning med allmänningen, eller till
inköp av mark för allmänningens utvidgning eller till utdelning mellan
allmänningens samtliga delägare efter deras delaktighet i allmänningen.

2 morn. Extra avkastning från häradsallmänning skall användas eller
fonderas föi verkställande av sådana grundförbättringar å allmänningen,

213

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

görn äro ägnade att öka skogsproduktionen å denna, eller för inköp av mark
för allmänningens utvidgning eller för annat dylikt ändamål. På framställning
av allmänningsstyrelsen äge dock länsstyrelsen efter hörande av
skogsvårdsstyrelsen medgiva, att dylik avkastning må användas eller fonderas
för utdelning mellan samtliga delägare efter deras delaktighet i allmänningen,
där detta finnes nödigt för beredande åt delägarna av en i
möjligaste mån jämn inkomst från allmänningen.

35 §.

Kapitalinkomst från häradsallmänning skall användas eller fonderas för
ändamål, som i 34 § 2 mom. första punkten är sagt. Det aukommer på
Konungen att efter framställning av allmänningsstyrelsen meddela närmare
föreskrifter härutinnan.

36 %.

Rätt att besluta örn användande av ordinarie avkastning för annat i 34 §

1 mom. angivet ändamål än gäldande av nödig kostnad för allmänningens
behöriga vård och förvaltning samt örn fondering enligt sagda moment av
dylik avkastning tillkommer delägarna. På dessa ankommer jämväl att
besluta örn användande eller fondering av extra avkastning för ändamål,
som omförmälas i 34 § 2 mom. första punkten, samt att bestämma, huruvida
utdelning av avkastning skall ske in natura eller, efter försäljning, i

penningar. ,,,,,,,

Delägarnas beslutanderätt enligt första stycket må i reglementet helt eller

delvis uppdragas åt allmänningsstyrelsen.

37 §.

Sker försäljning av mark, som av delägarna förvärvats för medel, vilka
härflutit från allmänningen, men ej lagligen införlivats med denna, skall
den genom försäljningen inflytande köpeskilling i avseende å det ändamål,
vartill densamma må användas eller fonderas, och den ordning, vari frågan
härom skall prövas, anses vara av samma natur som förstnämnda

medel.

38 §.

Vad i denna lag är stadgat örn ordinarie avkastning från häradsallmänning
skall äga motsvarande tillämpning beträffande ränta å extra avkastning
och å kapitalinkomst från dylik allmänning.

39 §.

länsstyrelsen har att övervaka, att bestämmelserna i 34 § 2 morn. och
35 § samt föreskrifter, som meddelats enligt sistnämnda paragraf, varda av
delägarna och allmänningsstyrelsen iakttagna. Har extra avkastning eller

214 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

kapitalinkomst använts i strid mot sagda bestämmelser eller föreskrifter,
åge länsstyrelsen, där omständigheterna därtill föranleda, förordna, att förvaltningen
av dylik avkastning eller inkomst, som vid förordnandets meddelande
finnes i delägarnas ägo eller därefter inflyter, skall övertagas av
en eller flera gode män, som av länsstyrelsen utses. Beträffande gode män,
som nu sagts, oell deras förvaltning skall vad i 31 § är stadgat äga motsvarande
tillämpning. Det åligger gode männen att årligen till allmänningsstyrelsen
utbetala upplupen och förfallen ränta å avkastning och kapitalinkomst,
som av dem förvaltas.

Örn reglemente.

40 §.

Reglemente för häradsallmänning skall uppgöras av delägarna samt
angiva:

den ort, där allmänningsstyrelsen skall hava sitt säte;
huru styrelsen skall sammansättas, den tid, för vilken styrelsen skall utses,
samt grunderna för dess beslutförhet;

antalet av de revisorer, som skola granska styrelsens förvaltning, samt
den tid, för vilken dessa skola utses;
tiden för räkenskapsavslutning;

de tider, inom vilka styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas berättelse
skola avgivas;

tiden för hållande av ordinarie allmänningsstämma;
huru de kommuner, där fastigheter äro belägna, med vilka rätt till delaktighet
i allmänningen är förenad, skola vara indelade i distrikt för val av
distriktsombud;

det antal distriktsombud jämte suppleanter, som skall utses för varje
distrikt;

huruvida och i vad mån biträde, varom i 8 § andra stycket förmäles,
må med sin befattning förena annan tjänst eller anställning;
så ock vad i övrigt kan finnas nödigt.

I reglemente må ej intagas bestämmelse, som finnes stridande mot denna
eller annan lags föreskrifter eller mot hushållningsplan, som för allmänningen
blivit fastställd.

Reglementet skall för att bliva gällande fastställas av Konungen. Innan
fastställelse meddelas, låter Konungen i ärendet höra vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Beslutad ändring i reglementet äge ej giltighet, med mindre den blivit i
nyssnämnda ordning fastställd.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 10.

215

örn allmänningsstyrelse och revisorer samt örn delägare- och
allmänningsstämmor.

41 §•

Antalet ledamöter i allmänningsstyrelse må ej bestämmas till flera än
fem, där ej för allmänningen behöriga förvaltning prövas nödigt, att an taAvSal!män°n1ngsstyrelses

ledamöter skall flertalet vara delägare i allmänningen.
dock att, där bolag eller annan samfällighet eller stiftelse ar del
ägare, ledamot av den samfällighets eller stiftelses styrelse ma utan hinder
av vad nu stadgats utses till ledamot av allmänningsstyrelsen.

Ledamot av allmänningsstyrelse skall vara här i riket bosatt svensk med
borgare där ej Konungen för särskilt fall härifrån medgiver undantag.

Ledamot av allmänningsstyrelse må, ändå att den tid, ^ J^en han
blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut

m AvgåfstyreSeledamot, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått Lil
ända, och finnes ej suppleant, åligger det övriga styrelseledamöter att ofördröjligen
föranstalta örn val av ny ledamot för återstående fadern Utan
hinder av vad sålunda stadgats må dock med valet kunna ansta till nasta
ordinarie allmänningsstämma, så framt styrelsen ar beslutför med kvarstående
ledamöter samt uppskovet ej strider mot bestämmelse i reglementet.

42 §.

Allmänningsstyrelse äge att själv eller genom ombud ej mindre gentemot
tredje man handla å delägarnas vägnar än aven inför domstolar och

andra myndigheter företräda delägarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stamning i i ,
som rör delägarna, så ock annat meddelande i fråga örn dea» skall vad
11 kap 15 § rättegångsbalken är stadgat aga motsvarande tillämpning.

Vill styrelsen kära till delägarna, utlyse styrelsen allmänmngsstamma
för val av ombud att i den tvist föra delägarnas talan. Stämning skall
anses delgiven, då den blivit föredragen å stämman.

Är enligt reglementet allmänningsstyrelsen beslutför, utan att samtliga
ledamöter »ro tillstädes, må likväl ärende, som pommer ^ styrelse», ej
företagas, utan att, sa vitt ske kunnat, samtliga erhållit tillfälle att deltaga

i ärendets behandling. , .. , ....

Såsom allmänningsstyrelse™ beslut galle, där ej annorlunda ar bestämt
i reglementet, den mening, örn vilken vid sammanträde de flesta rostande

Kungl. Majda proposition Nr JO.

förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden
vid sammanträdet.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandlingen av fråga rörande
avtal mellan honom och delägarna, ej heller angående avtal mellan delagarna
och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som
kan vara stridande mot delägarnas. Vad sålunda stadgats äge motsvarande
tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.

44 §.

Allmannmgsstyreisen skall årligen inom tid, som i reglementet angives,
till de i 46 § nämnda revisorer avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven
förvaltningsberättelse för det förflutna räkenskapsåret tillika med
redovisning över behållen avkastning och annan inkomst från allmänningen
samt huru sådan inkomst i förekommande fall blivit av styrelsen använd
eller fonderad. Redovisningen skall tillika innefatta uppgift å de för allmänningen
bestridda utgifter under året.

Där till följd av bestämmelse i denna lag eller reglementet det ankommer
på delagard att besluta rörande användning eller fondering av inkomst,

som i forsta stycket avses, har styrelsen att i förvaltningsberättelsen avgiva
förslag härom.

En bestyrkt avskrift av förvaltningsberättelsen jämte därvid fogad redovisning
skall inom tid, som i första stycket sägs, av allmänningsstyrelsen
insändas till länsstyrelsen.

45 §.

Styrelseledamöter, som genom att överskrida den dem tillkommande befogenhet
eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda delägarna
skada, svara för skadan en för alla och alla för en; svara ock på sätt nu
nämnts för den skada, som de genom överträdelse av denna lag, reglementet
eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag meddelat eller fastställt,
tillskynda tredje man.

46 §.

Allmänningsstyrelsens förvaltning och räkenskaper skola granskas av två
eller flera revisorer, därav en utses av länsstyrelsen samt den eller de övriga
av delägarna.

Till revisor må'' ej utses den, som är i delägarnas eller styrelseledamots
tjänst

Den. tid, for vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie allmänningsstämma.

Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till

ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som utsett
honom.

217

Kungl. Marits proposition Nr 10.

Avgår av delägarna vald revisor, innan den tid, för vilken han blivit
vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det allmänningsstyrelsen
att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor. Avgår revisor, som utsetts
av länsstyrelsen, skall anmälan därom genast göras hos nämnda myndighet.

Av länsstyrelsen utsedd revisor njute ersättning från allmänningskassan
med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.

47 §.

Allmänningsstyrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera
de under styrelsens förvaltning ställda kontanta medel och övriga
tillgångar samt granska alla till förvaltningen hörande böcker, räkenskaper
och andra handlingar; och må av revisor begärd upplysning angående förvaltningen
ej av styrelsen förvägras.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava revisorerna att ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter, som av delägarna meddelas och ej avse
inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag
eller författning eller mot reglementet.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår inom den i reglementet föreskrivna
tid över granskningen avgiva och till styrelsen överlämna en av
dem underskriven berättelse.

En bestyrkt avskrift av denna berättelse skall inom samma tid av revisorerna
insändas till länsstyrelsen.

Hava revisorerna i sin berättelse eller annan handling, som framlägges
å allmänningsstämma, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen
underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som
av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet,
vare: de, som låtit sådant komma sig till last, delägarna ansvariga för all
därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

49 §.

A allmänningsstämma utövas delägarnas beslutanderätt genom distriktsombud,
där ej i 52 § annorlunda stadgas.

50 §.

1 morn. Vid val av distriksombud skall varje kommun, där fastigheter
äro belägna, med vilka rätt till delaktighet i allmänningen är förenad, utgöra
ett distrikt. I reglementet må dock, där skäl därtill äro, föreskrivas,
att två eller flera sådana kommuner, som gränsa intill varandra, skola vid
dylikt val utgöra ett distrikt.

För varje distrikt skall å delägarestämma väljas ett eller flera distriksombud
jämte suppleanter enligt vad i reglementet närmare bestämmes.

218 Kunni. Maj:ts proposition Nr 10.

2 morn. A delägarestämma äge envar ägare eller i 3 § örn förmäld innehavare
av fastighet inom distriktet, med vilken rätt till delaktighet i allmänningen
är förenad, rösträtt efter grunden för sagda delaktighet. Vid
stämman skall genom allmänningsstyrelsens föranstaltande finnas tillgänglig
en längd över samtliga dylika fastigheter inom distriktet med uppgift å
varje fastighets delaktighetstal beträffande allmänningen. Sedan denna
längd godkänts, lände densamma till efterrättelse å stämman.

För omyndig delägare röstar förmyndare, som har vederbörande fastighet
under sin förvaltning, eller, där flera sådana förmyndare finnas, den, som
de bland sig utse. För oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällighet må
ej mera än en person utöva rösträtt.

Frånvarande delägares rösträtt må å stämman utövas genom ombud. Ej
må dock någon på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare.

3 mom. Delägarestämma utser bland de röstberättigade, som äro boende
inom distriktet, en ordförande och en vice ordförande för fyra kalenderår.
Avgår den valde under uppdragstiden, utses i hans ställe annan för den
återstående delen av samma tid. Underrättelse örn sådant val, med angivande
av den eller de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas
till allmänningsstyrelsen.

4 mom. Kungörelse örn delägarestämma utfärdas av ordföranden eller,
vid hinder för honom, av vice ordföranden och skall innehålla bestämd
uppgift örn tid och ställe för stämman saint örn ärende, som därvid skall
förekomma. Kungörelsen skall på föranstaltande av ordföranden eller vice
ordföranden sist å fjortonde dagen före stämman dels uppläsas i kyrkorna
för de församlingar, som distriktet omfattar, dels ock införas i minst en
bland delägarna i distriktet spridd tidning.

Delägarestämman skall hållas å den ort inom distriktet eller å annat
ställe, som stämman därtill bestämt.

I fråga örn delägarestämma skola bestämmelserna i 21 § första, tredje
och fjärde styckena, 22 §, 23 § 1 mom. första, andra och tredje styckena,
26 ■§, första, andra och tredje styckena samt 27 § i lagen om kommunalstyrelse
på landet äga motsvarande tillämpning.

Sedan vid delägarestämma fört protokoll justerats, skall detta genom ordförandens
försorg hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stämman
därtill bestämt.

51 §.

1 moni. Till distriktsombud må utses allenast den, som vid val av sådant
ombud är röstberättigad inom distriktet.

2 mom. Distriktsombud väljes för fyra år, räknat från och med den
1 januari året näst efter det, då valet skett, och skall sådant val förrättas
före den 1 oktober.

Distriktsombud må, ändå att den tid, för vilken ombudet utsetts, ej gått
till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av delägarestämman.

219

Kungl, Maj:ts proposition Nr 10.

Avgår distriktsombud, innan den tid, för vilken ombudet utsetts, gått till
anda, och finnes ej suppleant, åligge det ordföranden eller, vid hinder för
honom, vice ordföranden att ofördröjligen föranstalta om val av nytt ombud
för den återstående tiden.

Örn val av distriktsombud skall genom ordförandens försorg underrättelse,
med angivande av den eller de valdas namn och postadress, ofördröjligen
insändas till allmänningsstyrelsen.

3 morn. Har delägarestämma för val av distriktsombud ej blivit i föreskriven
ordning utlyst senast den 1 oktober det år, då ordinarie sådant val
skall äga rum, eller har i fall, sorn avses i 2 mom. tredje stycket, delägarestämma
ej blivit för där angivet ändamål behörigen utlyst inom en månad
efter det distriktsombud avgått, skall länsstyrelsen, på anmälan av allmänningsstyrelsen
eller delägare, uppdraga åt vederbörande landsfiskal eller
annan lämplig person att ofördröjligen utlysa sådan stämma.

52 §.

Distriktsombud äge å allmänningsstämma utöva rösträtt för det delaktiglietstal
beträffande allmänningen, som sammanlagt tillkommer delägarna i
det distrikt, för vilket ombudet utsetts. Företrädes distrikt av flera ombud,
äge dessa rösta för lika andelar av sagda tal. Enskild delägare vare dock
obetaget att, själv eller genom ombud, å allmänningsstämman utöva rösträtt
för honom tillkommande delaktighetstal, som i ty fall avräknas från
vederbörande distriktsombuds röstetal.

Å allmänningsstämma skall genom allmänningsstyrelsens försorg föi varje
distrikt linnas tillgänglig sådan längd, som i 50 § 2 mom. sägs. I längden skall
angivas jämväl det delaktighetstal, som sammanlagt tillkommer delägarna i
distriktet. Sedan dylik längd godkänts, lände den till efterrättelse å stämman.

53 §.

Vad i 51 och 52 §§ är stadgat örn distriktsombud äge motsvarande tilllämpning
beträffande suppleant för sådant ombud.

54 §.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å
allmänningsstämma deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan
honom och delägarna, ej heller angående avtal mellan dessa och tredje man,
där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot
delägarnas. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande
rättegång eller annan talan mot honom eller tiedje man.

Ledamot av allmänningsstyrelse må ej deltaga i beslut örn ansvarsfrihet
för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor.

55 §.

Allmänningsstämma skall hållas ä ort inom häradet, där ej annorlunda
stadgats i reglementet.

220 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Kungörelse om allmänningsstämma utfärdas av allmärmingsstyrelsen samt
skall innehålla bestämd uppgift örn tid, ställe och överläggningsämne för
stämman. Kungörelsen skall på föranstaltande av styrelsen sist å fjortonde
dagen före stämman dels uppläsas i kyrkorna för de församlingar, där
fastigheter äro belägna, med vilka rätt till delaktighet i allmänningen är
förenad, dels ock införas i minst en bland delägarna spridd tidning. Örn
stämman skola därjämte vederbörande distriktsombud underrättas genom
särskilda kallelser, vilka styrelsen skall med posten avsända till dem senast
fjorton dagar före stämman.

Ärende, som ej blivit i kungörelsen angivet, må ej å stämman företagas
till avgörande, där det ej enligt lag eller reglementet skall förekomma å
stämman eller omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock å stämman kulina fattas
beslut om utlysande av extra stämma för behandling av visst ärende.

56 §.

Där ej annat finnes stadgat i reglementet, välje allmänningsstämma själv
ordförande att leda förhandlingarna.

Såsom allmänningsstämmas beslut galle, där ej för särskilt fall i reglementet
annorlunda bestämts, deras mening, vilkas röster utgöra mer än
hälften av de avgivna rösterna efter röstvärdet. Vid lika röstetal avgöres
val genom lottning men i övriga frågor bestämmes utgången enligt den
mening, som ordföranden biträder.

över beslut, som fattas å stämman, skall genom allmänningsstyrelsens
försorg föras protokoll, som underskrives av ordföranden och minst en å
stämman närvarande och därtill utsedd delägare eller ombud för delägare.
Senast fjorton dagar efter stämman skall genom styrelsens föranstaltande
protokollet hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stämman därtill
bestämt.

57 §.

Oidinarie allmänningsstämma skall hållas en gäng örn året å tid. som
bestämmes i reglementet.

Ä sådan stämma skola allmänningsstyrelsens förvaltningsberättelse för
det förflutna räkenskapsåret jämte därvid fogad redovisning samt revisorernas
berättelse för samma år framläggas, och skall å stämman frågan örn
beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid förvaltningsberättelsen
omfattar företagas till avgörande.

Med nämnda fråga skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag, minst
fyra och högst åtta veckor därefter, i fall så påfordras av röstande för ett

221

Kungl. Maj:ts provosition Nr 10.

sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst en tiondel av allmänningens
hela delaktighetstal. Utöver sagda tid vare uppskov ej medgivet.

Val av allmänningsstyrelse och revisorer må företagas endast å ordinarie
stämma, dock att fyllnadsval, varom i 41 § sista stycket och 46 § femte
stycket stadgas, må äga rum å extra stämma.

58 §.

Allmänningsstyrelsen äge, när den tinner lämpligt, utlysa extra allmänningsstämma.

Revisorerna må, örn deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra stämma att
hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.
Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sadan påfordran, äge revisorerna
själva utlysa stämma. Äro ej samtliga revisorer ense örn stämmas utlysande,
gälle den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal
den mening, som biträdes av den av länsstyrelsen utsedde revisorn.

Extra stämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ändamål
skriftligen påfordras av delägare med sammanlagt delaktighetsbelopp,
utgörande minst en tiondel av allmänningens hela delaktighetstal eller
den mindre del därav, som må vara bestämd i reglementet.

Länsstyrelsen äge ock, när så finnes nödigt, anmoda allmänningsstyrelsen
att utlysa extra stämma. Efterkommer allmänningsstyrelsen ej inom en
vecka sådan anmodan, må länsstyrelsen själv utlysa stämman.

59 §.

Underlåter allmänningsstyrelsen att i föreskriven ordning utlysa ordinarie
allmänningsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran,
som i 58 § tredje stycket sägs, utlyst stämma att hållas så snart det med
iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har länsstyrelsen att, på
anmälan av delägare, ofördröjligen utlysa stämma.

Om talan mot allmänningsstyrelse och revisorer så ock örn klander av delägarestämmas
och allmänningsstämmas beslut.

60 §.

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan ä förvaltningen,
som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig handling,
kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett
även den handling.

222

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Talan mot revisorerna enligt 48 § må ej anställas, sedan två år förflutit
från det revisorernas berättelse framlades å allmänningsstämma, utan så är,
att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

61 $.

Menar delägare, att beslut, som fattats å delägare- eller allmänningsstämma,
icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller
författning eller mot reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt
denna lag meddelat eller fastställt, åge han tala därå genom stämning å
allmänningsstyrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. Försummas det,
vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det
i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar.

Domstols utslag, varigenom delägare- eller allmänningsstämmas beslut
upphävts eller ändrats, gälle jämväl för de delägare, som ej instämt klandertalan.

62 %.

Talan, varom i 60 och 61 §§ förmäles, skall, där ej annorlunda i lag
stadgas, anhängiggöras vid allmän underrätt i den ort, där allmänningsstyrelsen
har sitt säte.

2 kap. Om vissa sockenallmänningar.

63 §.

Har häradsallmänning enligt Konungens medgivande delats mellan socknarna
inom häradet under villkor, att varje socken tilldelad allmänningslott
ej finge skiftas mellan hemmanen i socknen, skall vad i denna lag är
stadgat om häradsallmänning i tillämpliga delar gälla om sådan sockenallmänning.

För varje dylik sockenallmänning skall i den ordning, som i 40 § sägs,
uppgöras och fastställas reglemente med bestämmelser rörande allmänningens
förvaltning. 3

3 kap. Straffbestämmelser.

64 %.

1 mom. Företager eller föranstaltar någon, som i förvaltningen av under
denna lag lydande allmänning företräder delägarna, avverkning eller annan
åtgärd å allmänningen i strid mot fastställd hushållningsplan eller föreskrift,
som skogsvårdsstyrelsen jämlikt denna lag meddelat, straffes med
dagsböter.

2 morn. Förbryter sig innehavare av avverknings- eller annan nyttjande -

223

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

eller servitutsrätt å allmänning, sorn lyder under denna lag, vid utövningen
därav mot fastställd liushållningsplan eller föreskrift, som i 1 mom. omförmäles,
vare lag, som där sägs.

Dömes innehavare av dylik rätt enligt detta moment till straff för olovlig
avverkning, skall tillika det avverkade virket, där det ligger å skogen kvar,
eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i
beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, vare han skyldig
utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke. Har
efter avverkningen föreskrift, som överträtts, blivit genom laga kraftvunnet
beslut upphävd, förty att densamma icke bort meddelas, ma icke villie
dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.

65 §.

Använder någon, som i förvaltningen av under denna lag lydande allmänning
företräder delägarna, avkastning eller annan inkomst från allmänningen
uppsåtligen i strid mot lagen eller enligt denna meddelad föreskrift,
straffes med dagsböter.

66 §.

67 §.

Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen åge lika behörighet att åtala
förseelser, som omförmälas i 64 §>, samt att med beslag belägga virke, som
kan dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl länsjägmästare
eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig
utbildning; skolande i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och
senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning
anställt, vare beslaget förfallet; ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan
åtal anhän gigg jolis, häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavare.

68 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas
å offentlig auktion, så kungjord, som örn auktion å utmätt lös egendom är
stadgat. Begär, innan frågan örn virkes förverkande slutligen prövats,
virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av
åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller att kostnaden
för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne över -

224 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

exekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty
fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han
bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom
mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg
bevisligen underrättas örn auktionen minst åtta dagar innan den hålles.
Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig,
av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd
och beskaffenhet.

69 §.

Böter och vite, vartill någon eljest fälles enligt denna lag, tillfalla
kronan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess
frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken
på sätt särskilt är stadgat; och skall örn sådana medels insättning
i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

70 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite. vartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

4 kap. Om fullföljd av talan samt örn underställning av vissa enligtj
denna lag meddelade beslut.

71 §.

Över beslut, som skogsvårdsstyrelse enligt denna lag meddelat, må, där
beslutet ej enligt bestämmelserna i andra stycket skall underställas
Konungens prövning, klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola
ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen
från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Har skogsvårdsstyrelse beträffande fråga, som i 32 § första stycket sägs,
fattat beslut i strid mot den mening, som hävdats av där omförmäld särskild
ledamot, skall beslutet underställas Konungens prövning. Vill part
hos Konungen yttra sig i ärendet, äge att dit ingiva påminnelser före
klockan tolv å trettionde dagen från den dag beslutet delgavs honom.

över beslut rörande förordnande av förrättningsman enligt 26 § 3 mom.
må klagan föras allenast i sammanhang med fullföljd av talan mot beslut
angående fastställelse av hushållningsplan, som upprättats enligt förordnandet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

225

72 %.

Över beslut, som länsstyrelse enligt denna lag meddelat, föres klagan i
den ordning, som i 71 § första stycket sägs.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Genom denna lag upphävas:

16 kap. byggningabalken i vad det avser häradsallmänningar,
kap. II av förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket samt bestämmelserna angående häradsallmänningar
i kap. VIII, IX; och X av samma förordning, dock med
undantag av bestämmelsen i § 71, såvitt den avser ersättning for olovlig
avverkning av ek och storverksträd a häradsallmänning,

så ock vad eljest i lag eller författning finnes stadgat stridande mot

denna lag.

Med avseende å införandet av nya lagen skall iakttagas:

1) Äger enligt avtal, som träffats före nya lagens ikraftträdande, arrendator
av kronan tillhörig jordbruksdomän eller ecklesiastikt löneboställe rätt att
tillgodonjuta till domänen eller bostället hörande andel i häradsallmänning,
vare arrendatorn berättigad att under den tid avtalet gäller utöva jordägaren
tillkommande rösträtt i frågor rörande allmänningen.

2) Finnes ej för sockenallmänning, som i 63 § avses, av domänstyrelsen
fastställd hushållningsplan, skall, sedan nya lagen utfärdats, med tillämpning
av bestämmelserna i denna hushållningsplan för allmänningen upprättas
samt, där hinder ej möter, fastställas att lända till efterrättelse fran
och med den 1 januari 1934. Det åligger skogsvårdsstyrelsen att bereda
allmänningsstyrelsen tillfälle att inom av skogsvårdsstyrelsen förelagd tid
uppgöra förslag till planen enligt 26 § 2 mom. samt därmed till skogsvårdsstyrelsen
inkomma. Har förslag ej avgivits inom den bestämda tiden
eller har fastställelse å ingivet förslag vägrats, vare lag som i 26 §

3 mom. sägs. . eQ .

3) Före den 1 januari 1933 skall för varje häradsallmänning och i b3 *

avsedd sockenallmänning reglemente, avfattat enligt bestämmelserna i nya
lagen, uppgöras av delägarna samt insändas till länsstyrelsen. Denna
åligge att, sedan skogsvårdsstyrelsens yttrande infordrats, med bifogande
härav och av eget utlåtande före den 1 april 1933 översända reglementet
till jordbruksdepartementet för granskning och fastställelse av Konungen.

4) Sedan enligt bestämmelsen under 3) reglemente fastställts för härads allmänning,

har länsstyrelsen att för varje i reglementet angivet distrikt
förordna en lämplig person jämte en suppleant for denne att senast den
l oktober 1933 eller, örn hinder därför möter, så snart ske kan efter sagda
Bihang lill riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 10 höft. (Nr 10.) !•>

226

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

dag i egenskap av ordförande utlysa och hålla delägarestämma enligt nya
lagen för utseende av distriktsombud ävensom av ordförande och vice ordförande
i stämman, samtliga för fyra år, räknat från och med den 1
januari 1934. Har i reglementet föreskrivits, att distriktsombud för vissa
av de till allmänningen hörande distrikt första gången skola utses för två
år, räknat från berörda dag, lände dock sådan föreskrift till efterrättelse.

Stämma, som nu sagts, hålles å den ort inom distriktet, som ordföranden
bestämmer och i kungörelsen örn stämman angiver.

5) Beträffande allmänning, som i nya lagen avses, skall redovisning för
allmänningens förvaltning under år 1933 eller, där räkenskapsåret för allmänningen
ej sammanfaller med kalenderår, under räkenskapsår, som löper
den 1 januari 1934, avgivas i enlighet med de före sagda dag gällande
bestämmelser, och skall i fråga örn allmänning, varå förordningen den 26
januari 1894 ägt tillämpning, med avseende å sådan redovisning vad i § 13
av förordningen är stadgat lända till efterrättelse, dock att redovisningen
skall hållas delägarna tillhanda vid allmänningsstämma, varom i nya
lagen förmäles, samt under trettio dagar efter dylik stämma å tid och ort,
som bestämmes av länsstyrelsen och i kungörelsen örn stämman angives.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

227

Bilaga A.

Förslag

till

förordning angående häradsallmänningarna i riket.

§ 1.

Häradsallmänningarna skola bibehållas oförminskade. Efter Kungl.
Maj:ts tillstånd må likväl, örn så anses vara till märklig nytta, del utav
allmänning försäljas, under villkor att de behållna försäljnmgsmedlen
användas för förvärv utav fastigheter bestående huvudsakligen av skogsmärk» Häradsallmänningarna

skola skötas efter på vetenskapliga grunder upprättade
och för varje särskild allmänning allt efter dess beskaffenhet och
uppgift lämpade skogshushållningsplaner.

§ 2.

Delägare i häradsallmänning äro, där ej för särskilda fall blivit annorlunda
bestämt, de, som i häradet bygga och bo efter deras oförmedlade
hemmantal.

§ 3.

Allmänning förvaltas av en allmänningsstyrelse, utsedd i den ordning
som i § 4 omnämnes.

Allmänningarnas gemensamma angelägenheter handhavas utav en överstyrelse
tillsatt på sätt i § 5 säges.

§ 4.

Val av allmänningsstyrelse verkställes av delägarna genom sockenombud
varvid röstvärdet beräknas efter de i allmänningen delägande fastigheternas
oförmedlade hemmantal med undantag för Envikens och Svardsjö
allmänningar, beträffande vilka det beräknas efter delägande soldatrotar.

Vid sammanträdet närvarande enskild delägare må, örn han så önskar,
själv föra sin talan och utöva rösträtt för eget röstvärde, vilket i ty fall
avräknas å det, för vilket vederbörande sockenombud eljest skulle rostat.

Sammanträden för val liksom övriga sammanträden med delagard
skola i god tid kungöras av allmänningsstyrelsen efter reglementets best
jim mel ser»

Allmänningsstyrelsen har att i överensstämmelse med fastställt reglemente
handhava och ansvara för allmänningens skogliga och ekonomiska
förvaltning. , in u™-

Senast inom ett år efter denna förordnings ikraftträdande skall allmanningsstyrelsen
såsom skogligt biträde anställa från kungl, skogsinstitutet
eller skogshögskolan utexaminerad person. Örn ett sådant biträde ma

228

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

emellertid flera allmänningar intill en sammanlagd ytvidd av 7,000 hektar
produktiv skogsmark kunna förena sig.

Om i något fall skulle ifrågasättas att lägga större ytvidd under ett
skogligt biträde, skall fråga härom underställas överstyrelsens prövning.

Skulle allmänningsstyrelse inom nänmda tid icke hava anställt på ovansätt
utbildat skogligt biträde och icke kan visa giltig anledning
härför, äger överstyrelsen att på allmänningens bekostnad antaga sådant.

Delägarna uppgöra reglemente för förvaltningen, vilket efter överstyrelsens
hörande fastställes av länsstyrelsen.

§ 5.

Den i § 3 omnämnda överstyrelsen skall bestå av minst sex medlemmar,
av vilka samtliga, med undantag av en, å i § 16 omnämnt årsmöte väljas
utav allmänningsdelägarna för en tid av fem år. Suppleanter till lika
antal som valda ledamöter utses för samma tid och på enahanda sätt.

Den återstående ledamoten utnämnes av Kungl. Majit efter av de valda
ledamöterna upprättat förslag upptagande tre personer, av vilka en lämnas
motiverat förord.

På förslag må endast den uppföras, som genomgått kungl, skogsinstitutets
högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs och som genom
praktisk verksamhet inom skogsbruket och utgivna skrifter eller på annat
liknande sätt visat sig äga praktisk duglighet och goda teoretiska kunskaper.

Den av Kungl. Majit utnämnde ledamoten skall tjänstgöra såsom föredragande
och sekreterare hos styrelsen.

Lönens storlek bestämmes av styrelsens valda ledamöter. Dock må densamma
icke underskrida av Kungl. Majit fastställt belopp.

§ 6.

överstyrelsen har

att övervaka skogshushållningen å allmänningarna,

att i vissa fall enligt bestämmelserna i § 10 övertaga allmännings förvaltning,

att enligt § 4 antaga skogligt biträde, där allmänningsstyrelse utan giltig
orsak underlåtit detta,

att pröva ansökningar angående smärre jämkningar i skogshushållnmgsplaner,

att besluta i frågor, huruvida under ett skogligt biträde må läggas större
ytvidd än 7,000 hektar produktiv skogsmark,

att avgiva yttranden örn uppgjorda reglementen.

att handhava och redovisa för sin verksamhet nödiga medel och
. a^} årligen utarbeta och till Kungl. Majit och vederbörande länsstyrelser
ingi va berättelse rörande sin verksamhet under näst föregående år.

Av överstyrelsen för dess verksamhet uppgjort reglemente prövas och
fastställes av Kungl. Majit.

§ 7.

Kostnaderna för överstyrelsens verksamhet skola bestridas utav allmänningarna,
varvid varje allmänning skall deltaga i förhållande till sin totalytvidd.
Envikens och Svärdsjö allmänningar skola dock, per ytenhet räknat,
deltaga endast med hälften mot övriga allmänningar.

Kungl. Mai:ts proposition Nr 10.

229

§ 8.

Skogshushållningsplan utarbetas av förrättningsman, som antages utav
allmänningsstyrelsen, varvid endast den må ifrågakomma som genomgått
kungl, skogsinstitutet, skogshögskolan eller utländsk högre skoglig läroanstalt.
Innan arbetet å marken påbörjas, skola grunderna för skogshushållningen
angivas av en kommission. Denna skall även granska och fastställa
det upprättade förslaget till skogshushållningsplan.

Föreslagen jämkning i gällande hushållningsplan, varigenom sadan väsentligen
rubbas, skall hänskjutas till kommissionens prövning.

Kommissionen skall bestå av tre medlemmar. Av dessa utses en av
Kungl. Majit på fem år bland skogshögskolans och statens skogsiorsoksanstalts
professorer och lektorer inom rent skogliga ämnesgrupper. Styreisen
för den allmänning, vilken hushållningsplanen avser, väljer en medlem,
varjämte föredragande i överstyrelsen är självskriven.

Reglemente för kommissionens verksamhet uppgöres och faststalles i
samband med överstyrelsens i § 6 omnämnda reglemente.

§ 9.

Vid avverkuingsbeloppets beräknande skall åtskillnad göras mellan föravverkning
och huvudavverkning. .

Föravverkning skall föreskrivas i en omfattning som anses motsvara
beståndens behov därav. Utbytet skall endast förslagsvis bestämmas..

Huvudavverkningens storlek skall beräknas ef ter. för varje .allmanning
lämpade skogsvetenskapliga metoder och må i regel icke överstiga, skogens
tillväxt. Å sådana allmänningar, varest äldre och medelålders skog förekommer
utöver vad som enligt omloppstiden är normalt eller örn eljest
skäl därför förefinnas, må den dock, örn kommissionen anser lämpligt, bestämmas
högre, under villkor att allmänningsdelägarna förbinda sig att
fondera eller för inköp av skogsmark eller för vidtagande utav grundförbättringar
använda behållna försäljningsmedlen för den del av huvudavverkningen,
som överskjuter tillväxten. Denna skall i hushallmngsplanerna
särskiljas från övrig avverkning.

§ 10.

Skulle hushållning splanernas bestämmelser överträdas eller icke efterföljas
vare sig genom det fastställda huvudavverkmngsbeloppets överskridande,
för starkt utförda föravverkningar eller försummelse rörande
skogsodling eller beståndens omvårdnad, har överstyrelsen att fasta affmänningsstyrelsens
uppmärksamhet härpå samt utsätta, tid, inom vilken
rättelse skall vara vidtagen. Skulle sådan icke ntföras inom förelagd tid,
skall anmälan härom av överstyrelsen ingivas till länsstyrelsen, vilken föranstaltar
örn syn å allmänningen utav tvenne skogsstatstjänsteman, vilka
över syneförrättningen till länsstyrelsen avgiva protokoll. .

Finna dessa, att missgrepp eller försummelser föreligga, vilka aro skogsbestånden
eller skogsmarken till märklig skada, förordnar länsstyrelsen,
att allmänningen skall ställas under överstyrelsens förvaltning, till dess

förelagd rättelse vidtagits. . ,

Skulle missgreppen eller försummelserna befinnas vara av mindre an -

230 Kungl. May.ts proposition Nr 10.

märkningsvärd art, men dock av sådan betydelse, att rättelse snarast bör
vidtagas, utsätter länsstyrelsen på förslag av synemännen en viss tid,
inom vilken detta bör ske. Underlåtes detta, förfares såsom bestämts i
föregående moment.

Kostnaderna för syneförrättning bestridas i de fall, där densamma föranleder
åtgärd av länsstyrelsen, av allmänningen, i annat fall av för
överstyrelsen anslagna medel.

§ 11.

Skogsstatens liksom skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän äga att till överstyrelsen
anmäla missförhållande uti allmänningarnas skogsskötsel.

§ 12.

Skulle vid behandling inom överstyrelsen av sådana frågor, som omnämnas
i § 10, den av Kungl. Majit utnämnda ledamoten anse, att åtgärd
bör vidtagas, äger han, även örn styrelsen i övrigt håller dylik för
obehövlig, att på egen hand göra sådan anmälan, som i § 10 säges.

§ 13.

Utav allmännings virkesavkastning skall i första rummet försäljas så
stor del, att de behållna försäljningsmedlen äro tillräckliga för gäldandet
utav driftskostnaderna, vari inbegripas utgifterna för såväl skogsindelning,
avverkning, skogsodling, avdikning, bevakning, underhåll av boställen
och andra byggnader som för på grund av hushållningsplanens bestämmelser
eller särskilda föreskrifter företagna arbeten liksom även kostnaderna
för allmänningens andel i överstyrelsens verksamhet. Det må likväl
vara delägarna obetaget att mellan sig fördela ovannämnt virke, under
villkor att tillräckligt med medel sammanskjutes eller på annat sätt
anskaffas för driftskostnadernas bestridande.

Därefter skall, örn behov därav föreligger, undantagas virke för sådana
broar och allmänna byggnader, som delägarna i allmänningen själva bygga
och underhålla. Därnäst skall, örn så finnes uti hushållningsplanen
bestämt, den del av huvudavverkningen, som överskjuter tillväxten, för-1
säljas. Återstoden skall fördelas mellan samtliga delägare efter oförmedlat
hemmantal eller beträffande Envikens och Svärdsjö allmänningar efter
delägande soldatrotar.

På delägarnas beslut ankommer, huruvida denna utdelning skall ske in
natura eller, efter försäljning, i pengar.

Är hemman utarrenderat, vare arrendator icke i annan mån, än arrendeavtalet
uttryckligen innehåller, berättigad till den på hemmanet belöpande
andelen i allmänningens avkastning eller att utöva den på detsamma
belöpande rösträtten, utan skall jordägaren anses vara vid sin rättighet
härutinnan bibehållen.

Står allmänning under överstyrelsens förvaltning, skall den behållna
avkastningen, evad den utgår i pengar eller in natura, tillhandahållas
allmänningsstyrelsen, som verkställer fördelningen efter nyssnämnda
grunder.

Kungl. May.ts proposition Nr 10.
§ 14.

231

Försäljningsmedlen för den. del utav huvudavverkningen, som överskjuter
tillväxten, liksom därav enligt § 9 bildade fond, ma icke sammanblandas
med allmännings övriga penningtillgångar och icke anvandas för
andra ändamål än inköp av mark samt efter överstyrelsens provning for
grundförbättringar, vilka äro allmänningen till väsentligt gagn.

Ränteavkastningen av förenämnda fonder disponeras efter allmanning
delägarnas beslut.

§ 15.

Överstyrelsen åligger att senast den 10 februari till revisorerna avlämna
redovisning för nästföregående år omhänderhavda medel ave“som berattelse
örn sin verksamhet. Senast den 1 mars skall redovisningen och berättelsen
vara granskade och revisionsberättelse utsänd till samtliga all

”AvSoreSå!''vilka Ull antalet äro tre, välja* tvä utav^allmänningedelägarna
på enahanda sätt och grunder som valda styrelseledamöter, varjämte
en utses av Kungl. Majit.

Revisorerna utses för ett år i sänder.

§ 16.

Årligen efter av överstyrelsen minst 15 dagar i förväg utfärdad av föredragningslista
åtföljd kallelse sammanträda ombud för allmannmgarna.
Delägarna inom varje allmänning äga att utse ett ombud. ,

Mötet fattar sina beslut medelst enkel pluralitet efter i § 4 omnamnda
röstegrunder, varvid dock intet ombud far rosta for mera an en femtedel

utav representerade röstenbeter.

Vid lika röstetal äger ordförande utslagsröst.

På årsmötet förekommer:

1) Granskning av fullmakter. ,

2) Styrelsens berättelse över föregående års verksamhet.

3) Revisionsberättelse och beslut angående ansvarsfrihet för styrelsen

4) Val av styrelsemedlemmar och suppleanter efter dem, som aro i t
att avgå, samt av två revisorer med suppleanter.

5) övriga föreliggande ärenden.

Frågor rörande överstyrelsens verksamhet skola, for att kunna vid årsmötet
till prövning upptagas, skriftligen avfattas samt till styrelsen inkomma
senast åtta dagar före årsmötets hållande.

§ 17.

Besvär över överstyrelsens beslut eller åtgärder ingivas till jordbruksdepartementet
sist inom kl. 12 å trettionde dagen efter det klaganden av

Klagande menighet äger likväl tillgodonjuta femton dagars längre be 3VVnf''delägare

i häradsallmänning föra klagan vare sig över allmänna gsstvrelses
åtgärder och beslut eller över beslut, som blivit fattade vid delägarnas
allmänna sammanträden, skall iakttagas vad i nå.^ga
f,en den 21 mars 1862 finnes stadgat i fråga örn besvär, vilka medlem av
kommun vill anföra över kommunalstämmas beslut.

232

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

§ 18.

Sedan denna kungörelse trätt i kraft, föranstaltar Kungl. Maj:t om i
^ v- ®mnamnt årsmöte för val av styrelseledamöter och suppleanter.

... ^ södra valet efter förordningens tillämpande väljas tre ledamöter
jamte lika många suppleanter för endast fyra år.

. ^ör samtliga käradsallmänningar gällande reglementen skola senast
inom två år efter denna förordnings ikraftträdande omarbetas till överensstämmelse
med densamma.

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

233

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd den 15 maj 1931.

Närvarande:

justi tieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 10 april 1931, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om härads- och vissa sockenallmänningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Thor Sjöfors.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden:

2 %.

Lagrådet:

Såsom i den uti remissprotokollet intagna historiken framliålles, ansågos
häradsallmänningarna redan vid tiden för landskapslagarnas upptecknande
tillhöra vederbörande härad. Den däremot stridande åskådningen, att
häradsallmänningarna tillhörde kronan vilken under 1600- och 1700-talen stundom kom till uttryck — torde hava sammanhängt med den då
rådande skatterättsliga läran örn den delade äganderätten till jorden. I
den mån denna lära mot slutet av 1700-talet råkade i glömska, framträdde
uppfattningen om häradernas äganderätt till häradsallmänningarna med
ökad styrka, och den uttalades klart i samband med utfärdandet av bestämmelserna
om delning av häradsallmänningar i cirkuläret den 14 april
1824. Vid tillämpningen av detta cirkulär erkändes ägarna av den i mantal
satta jorden inom häradet såsom innehavare av dess rätt till häradsallmänning,
och i 1866 års skogsordning, liksom i nu gällande skogsordning
av år 1894, har uttryckligen stadgats, att delägare i häradsallmänning
äro de, som i häradet bygga och bo, efter deras oförmedlade hemmantal.
Härigenom har dessa jordägares äganderätt till häradsallmänningarna
under 1800-talet vunnit ett erkännande inom lagstiftningen,

234

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

som enligt lagrådets mening icke medgiver, att denna rätt ånyo sättes i
fråga, vartill nyare rättshistoriska forskningar icke heller giva anledning.
Av samma skäl kan rätten till delaktighet i häradsallmänning icke utan
vederlag till nämnda jordägare utsträckas till alla inom häradet boende.
Anledning till en sådan ändring i fråga om delägarrätten synes icke
föreligga. Lagrådet har därför intet att erinra mot den i förevarande
paragraf upptagna grundläggande regeln, att häradsallmänning tillhör
ägarna av de fastigheter inom häradet, vilka äro satta i mantal eller med
vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet
i allmänningen.

5 §.

Lagrådet:

Med bestämmelserna i förevarande paragraf torde icke hava avsetts, att
hinder skall föreligga mot utmätning av häradsallmänning för fordran,
därför förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden äger rum. Såsom
exempel på sådan fordran kan nämnas fastighetsskatt för häradsallmänningen.
Skulle delägarna underlåta att erlägga fastighetsskatten, måste
utmätning av allmänningen kunna företagas. Det här upptagna utmätningsförbudet
synes därför böra begränsas till annan fordran än sådan,
för vilken åtnjutes förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden till betalning
ur allmänningen.

11 $.

Lagrådet:

På skäl, som komma att anföras vid 40 §, hemställer lagrådet, att andra
stycket i 1 mom. av förevarande paragraf måtte utgå. Skulle emellertid
stycket finnas böra kvarstå, torde likväl delägares där angivna frihet från
bidragsskyldighet förklaras gälla hans egna medel, då allmänningens icke
utdelade avkastning eller inkomst i övrigt tillhör delägarna såsom menighet.

13 §.

Lagrådet:

Bland de villkor, som i förevarande paragraf uppställts för införlivning
av mark med häradsallmänning, har under 2) upptagits, att marken skall
vara genom rågång eller genom lagligen gällande lantmäteri- eller mätningsförrättning
skild från annan mark. Enligt motiveringen till paragrafen
skulle denna föreskrift innebära, att örn till det område, vars införlivande
sökes, hör andel i samfälld mark, andelen skall hava i laga
ordning utbrutits, innan området må införlivas med allmänningen; kunde
sådan utbrytning lagligen ej äga rum, finge införlivning ej medgivas.

Den tolkning av nämnda föreskrift, som sålunda gjorts gällande, synes
dock icke vara betingad av föreskriftens ordalydelse; även om, exempel -

235

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

vis, med ett skogsskifte, som avskilts från ett hemman och vars införlivning
med häradsallmänning sökes, är förenad någon rätt till delaktighet i
hemmanets samfälligheter, torde det ligga närmast till hands att antaga
att med det i lagtexten använda ordet »marken» avses själva skogsskifte
och icke därjämte dess ännu ej utbrutna samfällighetsandel. Ej heller
torde den omförmälda tolkningen kunna sägas grunda sig å sakens natur.

I stället synas praktiska skäl av ingalunda betydelselös art kunna åberopas
till förmån för den motsatta innebörden av föreskriften.

Det lärer nämligen vara obestridligt, att den i remissprotokollet hävdade
tolkningen skulle, örn den vunne godkännande, komma att utgöra
ett i många fall besvärligt — stundom kanske oöverstigligt — hinder mot
införlivning av områden, väl lämpade att tilläggas häradsallmänning,
samt att de kostnader, som skulle krävas för att undanröja hindret dar
så läte sig göra, ej sällan komme att uppgå till avsevart belopp.

Vad nu sagts gäller i främsta rummet vissa områden, som delagarna

redan förvärvat för häradsallmänningarnas utökande. Åtskilliga av dessa
områden äro visserligen jordavsöndringar och således icke delaktiga i
stamfastigheternas samfälligheter. Andra områden bestå av hela hemman,
enstaka eller utlagda vid laga skifte, eller ock hemmansdelar, utbrutna
vid laga skifte eller genom hemmansklyvning. Och dessa områden torde
i allmänhet — på grund av stadgandet i förevarande paragraf under
— komma att bliva föremål för avstyckning av mark, som är av beskaffenhet
att kunna införlivas, på det sätt, att med den avstyckade marken

icke följer någon rätt till delaktighet i stamfastighetens samfälligheter.
(Den rätt till nödiga vägar, som enligt 19 kap. 12 § forsta stycket jor -delningslagen måste tilläggas avstyckad ägovidd, kan jämlikt Kungl.
Majlis utslag den 27 mars 1929 - N. J. A. 1929 s. 218 - beredas genom
bestämmelse örn vägservitut.) Men i ett stort antal fall hava områden
utlagts vid ägostyckning, och dessa ägostyckningslotten torde undantagslöst
äga andel i åtminstone vissa av ägostycknmgsfastighetens samfälligheter,
vägar, grustag o. s. v. I dessa fall måste då ske avstyckning
i syfte att från ägostyckningslotten avskilja dess samfällighetsandel.
Sådan avstyckning skall på grund av stadgandena i jorddelningslagen
innefatta ett avskiljande jämväl av visst område på marken, med vilket
samfällighetsandelen i dess helhet kan förenas. Det är, med hänsyn till
de för avstycknings tillåtlighet gällande bestämmelserna, knappast antagligt,
att sådan alltid skall kunna komma till stånd. Och även da avstyckning
kan ske, måste, i händelse ägostyckningslotten består uteslutande
av ett skogsskifte, avstyckningen medföra, att en del av skogsmarken
den del, med vilken samfällighetsandelen förenas - icke kan införlivas.
Tilläggas må, att en ren utbrytning jämte försäljning av ett områdes
hela samfällighetsandel i regel lärer stranda såsom ledande till förfång
för annan delägare åtminstone beträffande någon av samfälligheterna.
Vad nu sagts rörande redan inköpta områden torde ej sällan aga till -

236

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

lämplighet jämväl i fråga örn områden, som delägare i häradsallmänning
efter lagens ikraftträdande önska förvärva.

Med hänsyn till det anförda finner lagrådet den här kritiserade tolkningen
av omförmälda föreskrift icke grundad utan anser den motsatta
höra godtagas. Med denna uppfattning skulle således införlivning av ett
område gälla även den rätt till andel i samfälligheter, som må vara förenad
med området. Betänklighet häremot synes icke möta. I tydlighetens
intresse torde emellertid böra i 18 § såsom ett andra stycke införas
den bestämmelsen, att vad i första stycket är sagt skall ock gälla
i fråga örn andel i samfälld äga, där sådan andel hör till mark, som införlivats
med häradsallmänning. Därest andelen sedermera utbrytes,
möter under de i 10 § stadgade förutsättningarna ej hinder mot försäljning
av andelen. Även utan sådan utbrytning må försäljning av andelen
enligt 10 § äga rum, örn sådan försäljning eljest lagligen kan
verkställas.

18 §.

Lagrådet:

Lagrådet erinrar om sitt yttrande vid 13 §, däri hemställts örn upptagande
av ett ytterligare stycke i förevarande paragraf.

19 $.

Lagrådet:

Vinner vad lagrådet erinrat vid 5 § beaktande, kommer utmätning av
häradsallmänning att kunna ske för fordran, för vilken förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbaden äger rum. I långt vidsträcktare omfattning
än beträffande en av ålder bestående häradsallmänning kan
sådan fordran ifrågakomma i avseende å fastighet, som införlivats med
häradsallmänning. Den i förevarande paragraf 1 mom. upptagna bestämmelsen
innebär, att den införlivade fastigheten, ej häradsallmänningen
x dess helhet, efter införlivningen fortfarande svarar för fordringen.
Emellertid är det ej avsett, att örn den införlivade fastigheten eljest skulle
särskilt häfta för fordran eller annan rätt exempelvis på grund av inteckning,
införlivningen skall medföra ansvarighetens upphörande (jfr
57 § i lagen den 22 juni 1921 örn ströängars indragande till kronan).
Då en dylik missuppfattning icke synes utesluten, hemställer lagrådet om
sådan jämkning i den föreslagna lydelsen av nämnda moment, att därav
framgår, att införlivningen icke medför rubbning i den införlivade markens
ansvarighet för fordran eller annan rätt, därför marken särskilt
häftar.

20 $.

Lagrådet:

Bestämmelsen i tredje stycket av denna paragraf torde böra omfatta
aven det — låt vara sällan förekommande — fall, att länsstyrelsens för -

237

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10-

ordnande om införlivning blivit av Kungl. Maj:t efter lord klagan upphävt.
Med hänsyn härtill och då domstols utslag, varigenom införlivad
mark frånvinnes delägarna, måhända icke alltid kommer att innehålla
uttrycklig förklaring, att förordnandet om införlivning är utan verkan,
hemställer lagrådet, att paragrafens bestämmelser angående förordnande
om införlivning förklaras skola i tillämpliga delar gälla, där sådant förordnande
upphävts eller enligt domstols utslag är utan verkan.

23 §.

Lagrådet:

Enligt såväl skogslagstiftningskommitténs förslag till lag örn häradsallmänningar
som det av landshövdingen Husberg reservationsvis framlagda
lagförslaget skulle skyldighet att söka införlivning av mark, som
förvärvats av delägarna i häradsallmänning, föreligga, vare sig förvärvet
skett efter den nya lagens ikraftträdande eller dessförinnan. Också i
sistnämnda fall skulle, örn införlivning ej kunde medgivas, försäljning
av marken äga rum senast när det kunde ske utan förlust för delägarna.

Beträffande mark, som av delägarna i häradsallmänning förvärvats före
ikraftträdandet av nya lagen, förefinnes enligt det remitterade förslaget
skyldighet att söka införlivning allenast örn Kungl. Maj:t på framställning
av delägarna medgivit, att marken må tilläggas allmänningen, eller
om förvärvet helt eller delvis skett med medel, som delägarna enligt föreskrift
av Kungl. Majit eller särskild myndighet ägt använda för inköp
av mark under villkor att marken tillädes allmänningen, eller örn Kungl.
Majit eljest förordnat örn markens läggande till allmänningen. I annat
fall äro delägarna icke pliktiga att söka införlivning och marken får behållas
såsom en dem tillhörig särskild fastighet, vilken icke är underkastad
bestämmelserna om förvaltning av häradsallmänning.

Såsom departementschefen framhåller, är den åtskillnad i skogsvårdsoch
förvaltningshänseende, som för närvarande äger rum mellan de ursprungliga
allmänningarna, å ena, samt av delägarna förvärvade områden,
å andra sidan, ej betingad av olikhet i de å dessa områden och de å allmänningarna
rådande skogliga förhållandena eller eljest motiverad av sakliga
skäl. Departementschefen, som jämväl erinrar om de av denna åtskillnad
härflytande praktiska olägenheterna, finner det önskvärt, att enhetliga
bestämmelser i möjligaste mån genomföras för dessa områden och
för allmänningarna. Å andra sidan torde det, på sätt jämväl utvecklats
av departementschefen, icke böra ifrågakomma, att skyldighet stadgas för
delägarna att med häradsallmänningen införliva mark, över vilken de vid
lagens ikraftträdande äga fri dispositionsrätt och vars värde följaktligen
de nuvarande delägarna äro berättigade tillgodogöra sig. Hänsynen härtill
synes emellertid icke kräva lagfästandet av en ordning, enligt vilken
delägarna i en häradsallmänning skulle kunna för framtiden vara ägare
ej blott av häradsallmänning utan jämväl av mark, som ej är underkastad

238

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

de för häradsallmänning gällande bestämmelserna. Det synes vara tillräckligt,
att därest delägarna föredraga att tillgodogöra sig markens värde
framför att sammanlägga densamma med allmänningen, skäligt rådrum
beredes dem till markens försäljning, och betänkligheter mot en sådan
ståndpunkt i fråga om redan förvärvad mark synas så mycket mindre
möta, som det knappast kan hava stått i god överensstämmelse med den
tidigare lagstiftningens grunder, att en enligt lag å delägarskap i häradsallmänning
grundad menighet förvärvar mark i annat ändamål än markens
förening med häradsallmänningen. Den osäkerhet i fråga om äganderätten
till häradsallmänning, som torde hava varit det främsta skälet mot
åtgärder för förvärvad marks införlivning med häradsallmänning, synes,
om detta förslag upphöjes till lag, icke med fog kunna åberopas.

Lagrådet hemställer därför, att i fall, som avses i förevarande paragraf
andra stycket, det skall åligga allmänningsstyrelsen att sist inom tio år
efter ikraftträdandet av denna lag, där ej den förvärvade marken dessförinnan
avyttrats, till länsstyrelsen ingiva ansökan om markens införlivning
med allmänningen, och att i sådant fall bestämmelserna i 13—
22 §§ skola äga motsvarande tillämpning. Örn delägarna vilja tillgodogöra
sig markens kapitalvärde och följaktligen icke önska dess införlivning
med häradsallmänningen, synes en tid av tio år för markens försäljning
i allmänhet vara tillräcklig. Dessutom föreligger enligt stadgandena
i 17 och 21 §§ möjlighet för delägarna att erhålla ytterligare
anstånd. Fara för att delägarna skola tvingas till en förlustbringande
försäljning förefinnes således icke.

25 §.

Lagrådet:

En jämlikt 1894 års skogsordning tillkommen hushållningsplan skall
enligt denna paragraf även efter nya lagens ikraftträdande fortfarande
lända till efterrättelse under sin giltighetstid. Detta stadgande utesluter
dock ej, att ändring av sådan plan kan ske uti den ordning i 28 § sägs.
Ett tillägg av detta innehåll synes lämpligen böra fogas till bestämmelsen
i förevarande paragraf.

36 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf första stycket stadgas, att delägarna i häradsallmänning
äga besluta örn användande av såväl ordinarie som extra avkastning
enligt bestämmelserna i 34 § 1 och 2 mom. De föreslagna stadgandena
avse jämväl fonderad avkastning och innebära således, att i fråga
om ordinarie avkastning, som fonderats för visst i 34 § 1 mom. omförmält
ändamål t. ex. inköp av mark för allmänningens utvidgning, delägarna
kunna fatta beslut om de fonderade medlens användande för annat
i nämnda moment omförmält ändamål t. ex. utdelning. Förändrade för -

239

Kungl. Maj:ts proposition Kr 10.

hållanden kunna naturligtvis utgöra skäl för ändrad användning av fonderade
medel, men fall kunna inträffa, då ett beslut av en måhända tillfällig
majoritet exempelvis örn utdelning av medel, som under en lång
följd av år fonderats för allmänningens utvidgning eller befrämjande av
en god hushållning med allmänningen, skulle te sig mindre tilltalande.
Och det skulle därför enligt lagrådets mening kunna ifrågasättas att i
viss omfattning för beslut örn ändrad användning av fonderade medel
fordra, att länsstyrelsen efter skogsvårdsstyrelsens hörande lämnar sitt
medgivande. Då emellertid en bestämmelse härom måhända skulle vara
ägnad att minska delägarnas benägenhet att fondera medel för framtida
behov, har lagrådet ansett sig icke böra föreslå en sådan bestämmelse.
Däremot anser lagrådet krav på kvalificerad majoritet lämpligen böra
uppställas, så snart fråga är om ändrad användning av fonderade medel.
Lagrådet hemställer fördenskull, att i förevarande paragraf första stycket
upptages ett stadgande av innehåll, att om delägarna vilja använda fonderad
avkastning till annat i 34 § 1 eller 2 mom. omförmält ändamål än
det, för vilket fonderingen ägt rum, beslut därom icke skall vara giltigt,
med mindre det biträtts av röstande för ett sammanlagt delaktighetsbelopp,
utgörande minst två tredjedelar av allmänningens hela delaktighetstal.
Om en sådan bestämmelse upptages, måste hänvisningen i förevarande
paragraf andra stycket inskränkas till de nuvarande första och andra
punkterna i första stycket. Därjämte erfordras viss jämkning i 56 § andra
stycket.

38 %.

Lagrådet:

Samma regel, som i denna paragraf stadgas beträffande ränta å medel,
tillkomna genom extra avkastning eller kapitalinkomst från allmänning,
bör tydligen, på sätt departementschefen framhållit, gälla för avkastningen
av mark, inköpt för dylika medel men ännu ej införlivad med allmänningen.
Sådan avkastning är således liksom nämnda ränta att hänföra
till ordinarie avkastning. Att detsamma gäller örn avkastningen från
mark, inköpt för tillgångar av ordinarie avkastnings natur, likaväl som
örn ränta å ordinarie avkastning, är självklart. För tydlighets skull och
av praktiska skäl synes emellertid i lagtexten böra utsägas, att stadgandet
i förevarande paragraf gäller även avkastning från mark, som i 37 § avses.

40 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall reglemente för häradsallmänning uppgöras
av delägarna men för att bliva gällande fastställas av Kungl. Majit.
De i lagtexten använda ordalagen torde icke giva stöd för annan tolkning
än den, att därest ett av delägarna ingivet förslag finnes icke kunna godkännas
i föreliggande skick, Kungl. Majit har att vägra fastställelse och

240

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

delägarna därefter hava att inkomma med nytt förslag. Av uttalanden i
remissprotokollet synes emellertid framgå, att stadgandet är avsett att
inrymma befogenhet för Kungl. Majit att göra de ändringar eller tillägg,
vilka — tydligen med iakttagande av att de icke inkräkta på delägarnas
i lagen angivna bestämmanderätt — prövas nödiga eller lämpliga, och
följaktligen att efter sådan granskning utfärda reglemente i en från förslaget
avvikande form. Anses en prövningsrätt av denna innebörd böra
tillkomma Kungl. Majit, lärer en omarbetning av lagtexten vara erforderlig.

Förslaget förutsätter, att reglementet städse skall innehålla, bland annat,
bestämmelser, huruvida och i vad mån det biträde, som enligt 8 § andra
stycket skall vara anställt hos allmänningsstyrelse, må med denna sin
befattning förena annan tjänst eller anställning. Det vill förefalla, som
örn ett upptagande i reglementet av dylika föreskrifter knappast skulle
kunna vara till någon egentlig båtnad. Antingen komma de att erhålla
en så allmän avfattning, att de i verkligheten lämna frågan om biträdets
anställningsvillkor helt öppen samt, såsom väl i regel bleve fallet och för
övrigt lärer vara det naturliga, överlåta åt allmänningsstyrelsen att därom
träffa avgörande efter omständigheterna. Eller ock kunna sådana i förväg
givna bestämmelser, om de innefatta en mer detaljerad och bindande
reglering, lätteligen visa sig vara till hinder för att till befattningen skall
kunna förvärvas den lämpligaste personen. Endast i fråga om några särskilda
allmänningar torde förhållandena vara sådana, att med någon säkerhet
kan allmängiltigt fastställas, om tjänsten kommer att taga biträdets
tid helt i anspråk, men ej heller för dessa allmänningar synes böra gälla
tvång att i reglementet införa bestämmelser därom. Måhända har med
stadgandet främst åsyftats, att därigenom tillfälle skulle beredas Kungl.
Majit att vid prövning av förslag till reglementen hålla hand över att
icke i större utsträckning, än som med hänsyn till allmänningarnas belägenhet
och göromålens beskaffenhet kan vara ändamålsenligt, samma
person kommer att förena uppdrag att vara biträde hos mer än en allmänningsstyrelse.
För ett sådant syfte torde dock stadgandet i sin föreslagna
avfattning ej göra tillfyllest, då lagen icke i fråga örn biträdets
anställande begränsar delägarnas handlingsfrihet i vidare mån än som
följer av kompetensföreskriften i 8 § andra stycket. Anses av nöden, att
delägarnas bestämmanderätt härutinnan inskränkes, synes detta kunna
ske på det sätt, att till bestämmelsen i nyssnämnda stycke fogas ett stadgande
av innehåll, att anställning ej må ske av den, som är biträde hos
annan allmänningsstyrelse, med mindre skogsvårdsstyrelsen det medgiver.
Lagrådet hemställer i varje fall, att nu anmärkta bestämmelse i 40 § måtte
uteslutas.

Det lärer ligga i sakens natur, att delägare i häradsallmänning ej är
pliktig att med egna medel bidraga till kostnad för inköp av mark i ända -

Kungl. Maj:ts proposition Ar 10.

241

inål att utvidga allmänningen eller till andra utgifter för denna, Enligt
en i remissprotokollet intagen uppgift skulle emellertid delägarna i en
häradsallmänning liava inköpt en fastighet för medel, som anskaffats genom
uttaxering; och i reglementet för en annan häradsallmänning har intagits
bestämmelse om rätt till uttaxering bland delägarna. Lagrådet hemställer
på grund av det anförda, att andra stycket i förevarande paragraf måtte
— även med vissa jämkningar av styckets nuvarande lydelse — få det innehåll,
att i reglemente ej må intagas bestämmelse om rätt för allmänningsstyrelsen
eller delägarna i allmänningen att besluta skyldighet för delägarna
att med egna medel bidraga till bestridande av utgifter, ej heller
eljest bestämmelse, som är stridande mot föreskrift i denna lag eller i lag
och författning i övrigt eller mot fastställd hushållningsplan.

Vid 11 § har lagrådet hemställt örn uteslutande av andra stycket i 1
mom. av paragrafen. Vad där upptagits uttrycker blott för ett visst fall
en, på sätt ovan framhållits, allmänt gällande regel.

51 §.

Lagrådet:

Enligt 2 mom. andra stycket i denna paragraf må distriktsombud under
valperioden skiljas från sitt uppdrag genom beslut å delägarestämma.
Huru en stämma för sådant ändamål skall åvägabringas, därest ordföranden
uraktlåter att på begäran utlysa sådan, finnes dock ej i lagen angivet.
Ett stadgande härom synes lämpligen böra inflyta i 3 morn. av innehåll,
att örn röstberättigade för en tiondel av distriktets hela delaktighetstal
skriftligen begärt stämmas hållande för dylik frågas behandling men
stämma icke inom en månad därefter blivit utlyst, länsstyrelsen skall på
anmälan föranstalta örn stämmas utlysande i den ordning sistnämnda
moment stadgar.

56 §.

Lagrådet:

Rörande viss jämkning i andra stycket av förevarande paragraf hänvisar
lagrådet till sitt yttrande vid 36 §.

61 §.

Regeringsrådet Afzelius, med vilken justitieråden Ldelstam och Stenbeck
instämde:

Delägarna i en häradsallmänning bilda enligt gällande rätt en särskild
menighet av kommunal natur. Då nu fullständigare regler skola uppställas
för den med allmänningarnas förvaltning förbundna verksamheten
och de rättsförhållanden, som därav uppkomma, har sambandet med kommunallagstiftningen
i viktiga hänseenden icke kunnat bibehållas, utan har
därvid den lagstiftning, som gäller för bolag och föreningar, i mängt och
mycket tjänat såsom förebild. Den juridiska konstruktion, som sålunda
Hiliana till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 10 höft■ fAr 10.) IS

242

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

genomförts, har fullföljts även i förslagets processuella bestämmelser; talan
i mål och ärenden, som röra häradsallmänningar och deras förvaltning,,
är enligt förslaget — med undantag allenast för vissa beslut, som meddelas
av länsstyrelse och skogsvårdsstyrelse — hänvisad till utförande i
rättegångsväg.

Även örn någon erinran icke är att göra mot den uppfattning, på vilken
alltså förslagets grundläggande bestämmelser vila, lärer dock härav icke
med nödvändighet följa, att nyss nämnda ordning för tvisters avgörande
skulle alltigenom vara den mest ändamålsenliga och följdriktiga. Den
gemenskap, som utgöres av delägarna i en häradsallmänning, erhåller
genom den nya lagstiftningen ett underlag av civilrättsliga bestämmelser
som förut saknats, men dess samhörighet med den kommunala förvaltningsorganisationen
är därmed icke löst. Gemenskapen uppkommer icke
genom avtal eller frivillig anslutning utan är på grund av lag bestående
mellan samtliga ägare av den i mantal satta jorden inom samma härad.
För att reglera utövningen av delägarnas befogenheter betjänar sig även
förslaget av ett representativt system, vilket, i varje fall i sitt praktiska
framträdande, torde förete långt flera beröringspunkter med ordningen på
det kommunala området än med dess motsvarighet i bolag och föreningar.
Att deltagande i förvaltningen av en häradsallmänning fortfarande såsom
hittills blir att betrakta såsom ett uppdrag av kommunal karaktär, framgår
därav, att, såsom ock är förslagets ståndpunkt utan att detta särskilt
uttalats i lagen, bestämmelserna i 25 kap. strafflagen skola därutinnan
äga tillämplighet. Det lärer vid dessa förhållanden icke kunna anses
oegentligt, om i den nya lagen komma att ingå bestämmelser, vilka ansluta
sig till reglerna för avgörande av kommunala rättstvister. I saknaden av
dylika bestämmelser skiljer sig det remitterade förslaget från de förslag,
som avgivits av skogslagstiftningskommittén och av reservanten inom
kommittén.

Till domstols upptagande och prövning höra tydligen — förutom varje
mot allmänningsorganisationen riktad civilrättslig talan likasom ock en
talan mot dess styrelse eller tjänstemän om ansvar eller skadestånd —
sådana mål, som avses i 60 § av förslaget. I de fall, som behandlas i 61
synes däremot den administrativa proceduren erbjuda en enklare och naturligare
ordning för avgörandet av tvister. Den prövning, som i dylika mål
skall företagas, sker efter kommunalrättsliga grunder, och den tillhör därför
ordinärt området för den administrativa domsrätten. Åtminstone för
det övervägande flertalet av de fall, som kunna förekomma, måste det
framstå såsom föga lämpligt eller rimligt, att den delägare, som vill söka
rättelse i mål eller ärende av detta slag, exempelvis en valförrättning å
delägare- eller allmänningsstämma, skall för detta ändamål vara hänvisad
till att anhängiggöra rättegång mot allmänningsstyrelsen. En efterbildning
av förhållandena inom ett bolag eller en förening torde här näppeligen
riktigt återgiva det verkliga läget inom allmänningsorganisationen,

243

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

utan synes det ligga vida närmare att i detta likasom i vissa andra avseenden
på organisationen tillämpa reglerna för kommunala menigheter.

Mot den återgång till de tidigare förslagen, som sålunda av mig tillstyrkes,
kan tilläventyrs göras gällande, att här ifrågavarande tvister,
även där de framträda i formen av en på de kommunala besvärsgrunderna
byggd talan, i verkligheten stundom hava sin kärnpunkt i spörsmål av
privaträttslig natur, särskilt rörande äganderätten till fast egendom, och
därför i annat sammanhang kunna bliva föremål för domstols prövning.
Häri ligger dock icke något för dessa tvister säreget, och ej heller kan
det antagas, att olägenheterna av att samma fråga kan från skilda synpunkter
komma under bedömande hos judiciell och administrativ myndighet,
skola beträffande dessa mål bliva avsevärda. Ställningen blir här
icke någon annan än i talrika hos administrativ myndighet förekommande
mål, i vilka ingå mer eller mindre invecklade kamerala spörsmål.

Jag hemställer alltså örn sådan ändring i förslaget, att klagan över
beslut av delägare- eller allmänningsstämma skall i enlighet med de
grunder, som för motsvarande fall äro stadgade i lagen om kommunalstyrelse
på landet, föras i den ordning som där sägs. Vidtages sådan
ändring i förslaget, komma på grund av stadgandet i 2 § 2:o) lagen örn
Kungl. Maj:ts regeringsrätt besvär i nu avsedda mål att i sista instans
tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande.

Justitierådet Christiansson:

Även för min del finner jag på de skäl, som anförts av regeringsrådet
Afzelius, det med fog kunna ifrågasättas, örn ej beträffande talans fullföljande
en annan anordning är att föredraga framför den, som anvisats i
remitterade förslaget. Vöre fråga allenast örn fullföljd av talan mot beslut
å delägarestämma, synes ock en klagan i administrativ ordning vara naturlig
såsom häst överensstämmande med beskaffenheten av dylika beslut.
Men då det nu även gäller beslut å allmänningsstämma, ställer sig för
mig saken mera tveksam. Under allmänningsstämmans beslutanderätt
höra ämnen av materiellrättslig innebörd, främst dispositionen av avkastningen
genom utdelning till delägarna eller för andra ändamål. Talan
mot stämmans beslut kan i sådant fall hänföra sig till tvist örn delägarskapet
i häradsallmänningen. Vidare må beaktas, att enligt förslaget avgörandet
i dylika frågor kan genom reglementet vara uppdraget åt allmänningsstyrelsen.
Det synes mindre lämpligt, att enahanda fråga skulle
avgöras beträffande en allmänning i administrativ ordning, beträffande
en annan åter i domstolsväg. Och att låta jämväl beslut av allmånningsstyrelsen
i vissa fall bliva underkastade prövning i administrativ väg
torde möta stora svårigheter, då ingen verklig åtskillnad lärer kunna
göras mellan å ena sidan styrelsens beslut och å den andra åtgärder, som
falla under uttrycket allmänningsstyrelsens förvaltning i 60 § och mot
vilka redan enligt allmänna rättsregler klander i annan ordning än efter

244

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

stämning till domstol lärer vara uteslutet. Det har heller icke inom lagrådet
förordats att utsträcka rätten till fullföljd i administrativ ordning
till att avse jämväl beslut av allmänningsstyrelsen.

Med hänsyn till de svårigheter, som sålunda möta, om man söker finna
en lämplig gräns sinsemellan för de olika fullföljdssätten, och olägenheten
såväl för den klagande som för det allmänna därav, att beträffande närstående
menigheter eller i likartade frågor skilda förfaringssätt skola
komma till användning, har jag för min del stannat vid att icke hemställa
om någon ändring i de föreslagna bestämmelserna rörande sättet för fullföljd
av talan. Därvid har jag heller icke kunnat lämna obeaktat, att
man med anlitande av skilda vägar för talans fullföljande säkerligen skulle
öka den inom vårt rättssystem på vissa områden förefintliga risken för
dubbel prövning — såväl i administrativ ordning som i domstolsväg —
av samma rättsfråga.

Mål rörande häradsallmänningarnas eller deras delägares inre angelägenheter
hava, såvitt känt är, hittills blott sällan förekommit. Det torde därför
med fog kunna förväntas, att de låt vara tunga former, som enligt förslaget
måste anlitas för talans fullföljande, icke skulle komma att medföra
vare sig avsevärda olägenheter för allmänningarnas delägare och styrelser
eller ökat arbete för domstolarna.

62 i

Lagrådet:

Det synes lagrådet lämpligt, att i förevarande paragraf — på sätt skett
i 136 § aktiebolagslagen — upptages en regel örn den domstol, inför vilken
delägarna i häradsallmänning böra svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet
(jfr 10 kap. 1 och 6 §§ rättegångsbalken). Däremot lärer lika litet
i denna lag som i aktiebolagslagen erfordras en särskild regel om behörig
domstol för sådan talan, som avses i 60 § denna lag. Tillräcklig ledning
torde vinnas av bestämmelserna i 10 kap. 4 § rättegångsbalken. Lagrådet
hemställer därför, att i förevarande paragraf måtte föreskrivas, att delägarna
i häradsallmänning skola uti de mål, för vilka ej annorlunda genom
lag stadgas, vara lydande under allmän underrätt i den ort, där allmänningsstyrelsen
enligt reglementet har sitt säte. Godtages denna hemställan,
torde före 62 § höra införas underrubriken »Om laga domstol».

63 $.

Lagrådet:

Såsom av innehållet i denna paragraf framgår, är där icke fråga örn
sockenallmänningar i egentlig mening utan örn lotter, som vid delning av
häradsallmänning tillagts socknarna inom häradet under det i paragrafen
omförmälda villkoret. I betraktande härav synes ordet sockenallmänning
böra — såväl i paragrafen som i rubriken till 2 kap. — utbytas mot beteckningen
»till socken hörande allmänning». Därjämte torde i övergångs -

245

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

bestämmelsernas tredje stycke under 2) och 3) nämnda ord böra ändras
till allenast »allmänning».

66 §.

Lagrådet:

Den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen motsvarar stadgandet
i 25 § 3 mom. första punkten skogsvårdslagen den 15 juni 1923. Med
bestämmelsen avses allenast att uttala, att därest förseelse, varom förmäles
i 64 § 1 mom. eller 65 §, innefattar förbrytelse mot allmänna strafflagen,
gärningen skall i överensstämmelse med allmänt gällande regler om sammanträffande
av brott bedömas jämlikt 4 kap. 1 § strafflagen. Då de i
64 § 1 mom. och 65 § upptagna stadgandena — på sätt i remissprotokollet
framhållits — utgöra särskilda straffbestämmelser för där angivna överträdelser,
kan ej beträffande dessa överträdelser i anledning av den föreslagna
bestämmelsen fråga uppkomma örn ådömande av straff enligt 25
kap. strafflagen med tillämpning av reglerna örn ideell konkurrens. Lagrådet
anser sig därför icke på grund av innehållet i 25 kap. 18 § strafflagen
hava anledning framställa erinran mot bestämmelsen.

övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Enligt tredje stycket punkten 2) skall för allmänning, där hushållningsplan
vid tiden för lagens tillkomst icke gäller, sådan plan fastställas att
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1934. Skulle detta av
någon anledning, exempelvis fullföljd av talan mot fastställelsebeslutet,
icke medhinnas, synes skogsvårdsstyrelsen, på sätt i 27 § för där avsett
fall föreskrives, böra äga meddela bestämmelser rörande skogshushållningen
å allmänningen för tiden intill dess plan blivit fastställd. Lagrådet
hemställer, att tillägg av dylikt innehåll göres till ifrågavarande
punkt.

Vidare erinrar lagrådet om sitt yttrande vid 63 §.

Lagens rubrik och kap itel indel ning.

Lagrådet.

De inom skogslagstiftningskommittén utarbetade förslagen till lag i förevarande
ämne hava rubricerats såsom avseende häradsallmänningar. Det
remitterade förslaget avser enligt sin rubrik härads- och vissa sockenall
männingar. Ändringen av rubriken har motiverats därmed, att lagen
skall gälla ej blott för de häradsallmänningar, som kvarstå odelade, utan
även för de i 63 § såsom sockenallmänningar betecknade allmänningslotter,
vilka uppkommit vid delning sockenvis av ett par häradsallmän -

ningar.

246

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Lagrådet hemställer, att rubriken måtte erhålla lydelsen »Lag örn häradsallmänningar».
Denna lydelse torde vara att föredraga håde ur språklig
synpunkt och rent sakligt sett. I sistnämnda hänseende erinrar lagrådet
örn sitt yttrande vid 63 §.

Vinner den sålunda gjorda hemställan bifall, synes den föreslagna kapitelindelningen
böra bortfalla, dock med bibehållande av rubrikerna till 2, 3
och 4 kap. — rubriken till 2 kap. med den ändrade avfattning, som av
lagrådet förordats vid 63 § — såsom underrubriker i likhet med de inom
nuvarande 1 kap. befintliga. I sammanhang därmed kunde lydelsen av
den första underrubriken ändras till »Allmänna bestämmelser örn häradsallmänningar».

Ur protokollet:

Hagnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

247

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december
1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
departementschefen statsrådet von Stockenström lagrådets den 15 maj 1931
avgivna utlåtande över det den 10 april 1931 till lagrådet remitterade förslaget
till lag om härads- och vissa sockenallmänningar.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår avser flertalet av de erinringar,
som i lagrådets utlåtande framställts, lagförslagets detaljbestämmelser
eller formella avfattning. De grunder, varå förslaget vilar, hava sålunda
i stort sett av lagrådet lämnats utan anmärkning. Tvenne i utlåtandet
gjorda erinringar äro dock av mera principiell natur.

Den ena av dessa erinringar avser 23 §. Enligt första stycket i denna
paragraf skall beträffande mark, som av delägarna i häradsallmänning förvärvats
före ikraftträdandet av nya lagen, skyldighet att söka införlivning
av marken med allmänningen föreligga, örn Kungl. Majit på framställning
av delägarna medgivit, att marken må tilläggas allmänningen, eller örn
förvärvet helt eller delvis skett med medel, som delägarna enligt föreskrift
av Kungl. Majit eller annan myndighet ägt använda för inköp av mark
under villkor att marken tillädes allmänningen eller örn Kungl. Majit eljest
förordnat örn markens läggande till allmänningen. I annat fall äro delägarna
enligt andra stycket i 23 § väl berättigade men ej förpliktade att
söka införlivning, och äga de, örn införlivning ej sökes, behålla maiken
såsom en dem tillhörig särskild fastighet, vilken ej är underkastad bestämmelserna
örn förvaltning av häradsallmänning.

Till stöd för den ståndpunkt, som sålunda intagits i förslaget, anförde
jag vid förslagets remitterande till lagrådet, bland annat, att jag i de fall, da
delägarna innehade fri förfoganderätt beträffande den förvärvade marken,
funne principiella betänkligheter möta mot stadgande av införlivningsskyldighet
med avseende å denna. En dylik bestämmelse skulle innebära,
att delägarna tvingades att underkasta sig kännbara inskränkningar i sin
rätt till marken, vilket ej syntes förenligt med allmänna rättsgrundsatser.

248 Kungl. Maj:ts 2>>oposition Nr 10

Lagrådet Ilar i anslutning till den av mig sålunda uttalade uppfattningen
framhållit, att det icke borde ifrågakomma, att skyldighet stadgades för delägare
i häradsallmänning att med allmänningen införliva mark, över vilken
de vid lagens ikraftträdande ägde fri dispositionsrätt och vars värde följaktligen
de nuvarande delägarna vore berättigade tillgodogöra sig. Hänsynen
härtill syntes emellertid icke kräva lagfästandet av en ordning, enligt
vilken delägarna i en häradsallmänning skulle kunna för framtiden
vara ägare ej blott av häradsallmänning utan jämväl av mark, som ej vore
underkastad de för häradsallmänning gällande bestämmelserna. Det syntes
vara tillräckligt, att, därest delägarna föredroge att tillgodogöra sig markens
värde framför att sammanlägga densamma med allmänningen, skäligt rådrum
bereddes dem till markens försäljning, och betänkligheter mot en sådan
ståndpunkt i fråga örn redan förvärvad mark syntes så mycket mindre
möta, som det knappast kunde hava stått i god överensstämmelse med den
tidigare lagstiftningens grunder, att en enligt lag å delägarskap i häradsallmänning
grundad menighet förvärvade mark i annat ändamål än markens
förening med häradsallmänningen. Den osäkerhet i fråga örn äganderätten
till häradsallmänning, som torde hava varit det främsta skälet mot
åtgärder för förvärvad marks införlivning med häradsallmänning, syntes,
örn det remitterade förslaget upphöjdes till lag, icke med fog kunna åberopas.
Lagrådet hemställde därför, att i fall, som avsåges i 23 § andra
stycket, det skulle åligga allmänningsstyrelsen att sist inom tio år efter
ikraftträdandet av den föreslagna lagen, där ej den förvärvade marken dessförinnan
avyttrats, till länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning
med allmänningen, och att i sådant fall bestämmelserna i 13—22 §§ skulle
äga motsvarande tillämpning. Örn delägarna ville tillgodogöra sig markens
kapitalvärde och följaktligen icke önskade dess införlivning med häradsallmänningen,
syntes en tid av tio år för markens försäljning i allmänhet
vara tillräcklig. Dessutom förelåge enligt stadgandena i 17 och 21 §§ möjlighet
för delägarna att erhålla ytterligare anstånd. Fara för att delägarna
skulle tvingas till en förlustbringande försäljning förefunnes således icke.

Ehuru det med fog torde kunna antagas, att, örn delägarna i häradsallmänning
medgives befogenhet att söka införlivning av mark, som av dem
förvärvats före nya lagens ikraftträdande och varöver de vid sagda tidpunkt
äga fri dispositionsrätt, de i allmänhet komma att begagna sig av en
dylik befogenhet, är det dock tydligen från allmän synpunkt önskvärt, att
verklig säkerhet vinnes för att införlivning sökes beträffande sådan mark,
därest denna kvarstannar i delägarnas ägo. Då lagrådet funnit någon betänklighet
ej möta mot stadgande av skyldighet i sådant avseende under
förutsättning att delägarna, därest de ej önska införlivning, beredes skäligt
rådrum att försälja marken, har jag ansett mig böra tillstyrka upptagande
av en bestämmelse i detta syfte i förslaget. Beträffande den närmare
utformningen av denna bestämmelse har jag funnit den frist av tio
år efter nya lagens ikraftträdande, som enligt lagrådets förslag skulle till -

249

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

komma delägare i häradsallmänning för genomförande av dylik försäljning,
vara väl avvägd, särskilt i betraktande därav, att delägarna jämlikt 17 §
kunna erhålla ytterligare anstånd för detta ändamål. Ej heller i övrigt har
jag funnit något att erinra mot vad lagrådet i denna del hemställt.

Den andra anmärkningen av principiell natur, som framställts i lagrådets
utlåtande, gäller 61 §. Enligt denna paragraf äger delägare, där beslut,
som fattats å delägare- eller allmänningsstämma, enligt hans mening
icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författning
eller mot reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt den
föreslagna lagen meddelat eller fastställt, föra talan mot beslutet vid domstol
efter stämning å allmänningsstyrelsen. I remissprotokollet har jag
såsom motiv för denna bestämmelse framhållit, att av den ståndpunkt,
som i förslaget intagits ifråga örn delägaresamfällighetens organisation,
syntes böra följa, att klander av allmänningsstämmas och delägarestämmas
beslut borde ske i väsentligen samma ordning, som enligt aktiebolagslagen
gällde för klander av bolagsstämmobeslut, och sålunda böra föras vid
domstol. Ett särskilt skäl att förlägga prövningen av sådan talan till domstol
läge enligt min mening däruti, att vid dylik stämma frågan, huruvida
och i vad mån med fastighet vore förenad rätt till delaktighet i häradsallmänning,
kunde bliva föremål för bedömande samt att klander av stämmans
beslut härutinnan i varje fall torde böra ske vid domstol.

Tre ledamöter av lagrådet hava hemställt om sådan ändring i denna bestämmelse,
att klagan över beslut av delägare- eller allmänningsstämma
skulle i enlighet med de grunder, som för motsvarande fall vore stadgade i
lagen örn kommunalstyrelse på landet, föras i den ordning, som där föreskreves.
Till stöd härför har anförts, bland annat, att den gemenskap, som
utgjordes av delägarna i en häradsallmänning, icke genom den nya lagstiftningen
blivit löst från sin samhörighet med den kommunala förvaltningsorganisationen
samt att vid sadant förhållande det icke kunde anses oegentligt,
örn i den nya lagen bomme att ingå bestämmelser, vilka anslöte sig
till reglerna för avgörande av kommunala rättstvister. I de fall, som behandlades
i 61 §, syntes den administrativa proceduren erbjuda en enklare
och naturligare ordning för avgörandet av tvister än domstolsvägen. Den
prövning, som i dylika mål skulle företagas, skedde efter kommunalrättsliga
grunder, och tillhörde därför ordinärt området för den administrativa
domsrätten. Åtminstone för det övervägande flertalet av de fall, som kunde
förekomma, måste det framstå såsom föga lämpligt eller rimligt, att den
delägare, som ville söka rättelse i mål eller ärende av detta slag, exempelvis
en valförrättning å delägare- eller allmänningsstämma, skulle för detta
ändamål vara hänvisad till att anhängiggöra rättegång mot allmänningsstyrelsen.

En ledamot av lagrådet har ansett sig ej böra hemställa om någon ändring
i det remitterade förslaget i delina del. Nämnde ledamot har framhållit,
att, därest fråga vore allenast örn ful Höijd av talan mot beslut a delägareBihang
lill riksdagens protokoll 1032. I sami. 10 hafi. (Sr 10). '' ~

250

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

stämma, en klagan i administrativ ordning syntes vara naturlig såsom bäst
överensstämmande med beskaffenheten av dylika beslut men att, då det nu även
gällde beslut å allmänningsstämma, saken ställde sig mera tveksam. Under
allmänningsstämmans beslutanderätt hörde ämnen av materiellrättslig innebörd,
främst dispositionen av avkastningen genom utdelning till delägarna eller
för andra ändamål. Talan mot stämmans beslut kunde i sådant fall hänföra
sig till tvist örn delägarskapet i häradsallmänningen. Vidare finge beaktas,
att enligt förslaget avgörandet i dylika frågor kunde genom reglementet
vara uppdraget åt allmänningsstyrelsen. Det syntes mindre lämpligt, att
enahanda fråga skulle avgöras beträffande en allmänning i administrativ
ordning, beträffande en annan åter i domstolsväg. Och att låta jämväl beslut
av allmänningsstyrelsen i vissa fall bliva underkastade prövning i
administrativ väg torde möta stora svårigheter, då ingen verklig åtskillnad
torde kunna göras mellan å ena sidan styrelsens beslut och å den andra åtgärder,
som folie under uttrycket allmänningsstyrelsens förvaltning i 60 §
och mot .vilka redan enligt allmänna rättsregler klander i annan ordning
än efter stämning till domstol torde vara uteslutet. Med hänsyn till
de svårigheter, som sålunda mötte, om man sökte finna en lämplig
gräns sinsemellan för de olika fullföljdssätten, och olägenheten såväl
för den klagande som för det allmänna därav, att beträffande närstående
menigheter eller i likartade frågor särskilda förfaringssätt skulle
komma till användning, hade nämnde ledamot för sin del stannat vid att
icke hemställa örn någon ändring i de föreslagna bestämmelserna rörande
sättet för fullföljd av talan. Därvid hade han heller icke kunnat lämna
obeaktat, att man med anlitande av skilda vägar för talans fullföljande
säkerligen skulle öka den inom vårt rättssystem på vissa områden förefintliga
risken för dubbel prövning — såväl i administrativ ordning som i
domstolsväg — av samma rättsfråga.

Vad sistnämnde ledamot anfört synes mig innefatta mycket vägande skäl
för bibehållande av den i 61 § föreslagna ordningen för avgörande av
tvister. Särskilt vill jag understryka det oegentliga däruti, att, därest talan
mot delägarestämmas och allmänningsstämmas beslut skulle föras i administrativ''
ordning, klagomål rörande dispositionen av häradsallmännings avkastning
med hänsyn till de olika sätt, varpå delägarnas beslutanderätt
härutinnan enligt förslaget må utövas för skilda allmänningar, kunde komma
att prövas beträffande vissa allmänningar av administrativa myndigheter
och i fråga örn andra av domstolarna. Då nämnda spörsmål torde vara
det, med avseende varå meningsskiljaktighet mellan delägarna företrädesvis
kan antagas uppstå, vore det enligt min mening mindre lämpligt
att för avgörandet av dylika tvister tillämpa olika förfaringssätt för
skilda allmänningar. För bibehållande av det remitterade förslagets ståndpunkt
i förevarande avseende talar ock den omständigheten, att delägareoch
allmänningsstämmors beslut mera sällan torde komma att överklagas
på rent formella grunder utan att klander av dylika beslut i regel lärer

251

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

lora niedas av olika uppfattningar rörande frågor örn delägarskap eller
andra spörsmål av materiellrättslig natur, vilka frågor lämpligen synas
böra prövas av domstol. Med hänsyn härtill och då beträffande vissa andra
på grund av lag bestående samfälligheter, som i viss mån äro jämförliga
med delägarna i en häradsallmänning, exempelvis by- samt diknings- och
vägsamfälligheter, en ordning för prövning av tvister finnes stadgad, som
överensstämmer med bestämmelserna i 61 § av det remitterade förslaget,
har jag ansett dessa bestämmelser böra lämnas oförändrade.

Vad härefter angår de i lagrådets utlåtande framställda detaljanmärkningar
har jag ansett lagrådets erinran mot avfattningen av 40 § i fråga
örn Kungl. Maj:ts befogenhet att fastställa reglemente för häradsallmänning
böra föranleda en sådan ändrad lydelse av denna paragraf, att därav
otvetydigt framgår, att Kungl. Majit vid meddelande av fastställelse å ett
av delägarna uppgjort förslag till reglemente äger göra de ändringar i och
tillägg till förslaget, som prövas erforderliga med hänsyn till allmänningens
ändamålsenliga förvaltning. Däremot har jag funnit mig ej böra biträda
lagrådets hemställan örn uteslutande av bestämmelsen i 40 § första
stycket, att reglemente för häradsallmänning skall angiva, huruvida och i
vad mån biträde, varom i 8 § andra stycket förmärs, må med sin befattning
förena annan tjänst eller anställning, utan ansett denna bestämmelse
med en mindre jämkning i dess avfattning böra bibehållas. Med den befogenhet,
som enligt det nyss anförda skall tillkomma Kungl. Majit med avseende å
ett av delägarna uppgjort förslag till reglemente, torde omförmälda bestämmelse
bliva av viss betydelse för tillgodoseende av önskemålet, att till biträden
åt allmänningsstyrelserna vid allmänningarnas förvaltning komma att utses
allenast sådana personer, som i erforderlig omfattning kunna ägna tid och
intresse åt denna viktiga uppgift. De föreskrifter i detta ämne, som böra
upptagas i allmänningsreglementena, torde, såsom jag i remissprotokollet
framhållit, i regel böra åsyfta, att dylikt biträde ej må med sin befattning
förena annan tjänst eller anställning, med mindre vederbörande skogsvårdsstyrelse
därtill lämnat tillstånd. Vad lagrådet i övrigt hemställt beträffande
40 § har jag funnit välgrundat och förty böra iakttagas, och har jag
i anslutning härtill ansett 11 § 1 mom. andra stycket böra utgå.

Den tolkning av bestämmelsen under 13 § 2), som lagrådet hävdat,
eller att, där område, vars införlivning med häradsallmänning sökes, ager
andel i samfälld mark, utbrytning av sådan andel ej utgör villkor för mförlivningen
utan att denna skall gälla även sagda andel, är, såsom lagrådet
utvecklat, betingad av vägande praktiska skäl. Då lagrådet funnit
betänklighet ej möta mot införlivande med häradsallmänning även av dylik
andel, har jag ansett sagda tolkning av ifrågavarande bestämmelse böra
godtagas. I överensstämmelse härmed torde, på sätt lagrådet föreslagit, i
18 § böra såsom ett andra stycke upptagas bestämmelse därom, att vad i
första stycket är sagt skall ock gälla i fråga örn andel i samfälld äga, där
sådan andel hör till mark, som införlivats med häradsallmänning. Örn

252 Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

dylik samfälld äga utgöres av skogsmark — detta torde dock i de delar av
landet, varom nu är fråga, allenast undantagsvis förekomma — och sagda
mark vid införlivningen lyder under 1923 års skogsvårdslag, torde i anslutning
till regeln i 2 § 2 mom. samma lag vara tydligt, att genom införlivmngen
ej sker ändring i skogsvårdslagens tillämplighet med avseende
å marken, så länge denna ligger i samfällighet.

Jämväl vad lagrådet i övrigt erinrat mot det remitterade förslaget har
jag funnit välbetänkt och böra iakttagas.

I enlighet med vad nu anförts har jag låtit inom jordbruksdepartementet
omarbeta sagda förslag, därvid, på sätt lagrådet förordat, den föreslagna
lagens rubrik ändrats till lag örn häradsallmänningar. I samband med berörda
omarbetning hava jämväl i övrigt vissa mindre redaktionella jämkningar
vidtagits i förslaget.

Departementschefen uppläser härefter det sålunda omarbetade förslaget
samt hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Hugo Nordlander.

310918. Slockholm, Isaac Malcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.