Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1932 kl. 11 f. m.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr
13, i anledning av väckt motion örn beredande av
möjlighet för församlingarnas prästerskap att ett begränsat
antal söndagar årligen förrätta högmässan
efter fritt ritual.
I en inom första kammaren väckt oell till dess första tillfälliga utskott
för behandling hänvisad motion, nr 19, har herr Sandegård m. fl. hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn åtgärder i syfte,
att, till dess en allmän revision av kyrkohandboken kan komma till stånd,
möjlighet beredes varje församlings prästerskap att ett begränsat antal söndagar
under året, exempelvis 12, förrätta högmässa efter fritt, av vederbörande
domkapitel godkänt ritual.
Utskottet har berett Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse och
styrelsen för Sveriges religiösa reformförbund tillfälle att till utskottet inkomma
med yttranden över motionen; och äro de i anledning härav avgivna
yttrandena såsom bilagor fogade härvid. Vid utskottets utlåtande äro jämväl,
med vederbörandes medgivande, såsom bilagor fogade »Högmässa enligt
förslag av professor Em. Linderholm» samt »Ordning vid högmässogudstjänsten
i Djursholms kapell».
Till stöd för sitt yrkande hava motionärerna anfört:
Vid 1930 års riksdag förelåg en i första kammaren väckt motion örn åtgärder
»i syfte att, till dess en allmän revision av kyrkohandboken kan
komma till stånd, möjlighet beredes varje församlings prästerskap att ett
begränsat antal söndagar under året, exempelvis 12, förrätta högmässa efter
fritt valt ritual». Ur motionens motivering tillåta vi oss anföra följande:
»Det torde emellertid kunna påstås, att på de flesta håll, där något djupare
intresse förefinnes för kyrkans uppgift och gärning, meningarna knappast
äro delade därom, att nya ritual för kyrkans gudstjänst och heliga
handlingar äro önskvärda. Vid så gott som varje kyrkomöte föreligger någon
framställning i sådan riktning. Men meningarna äro, helt naturligt, mycket
delade om, vad, som skall sättas i stället för gamla former och uttryck. Vid
senaste kyrkomöte förelåg en motion, vari föreslogos alternativa ritual att
användas vid sidan av de gamla.
Med hänsyn till det å ena sidan mycket ovissa läge, vari frågan om liandboksrevisionen
befinner sig, och å andra sidan det tämligen allmänt erkända
behovet av en revision, särskilt av högmässans ordning, tillåta vi oss framföra
en tanke, vars realiserande på intet sätt torde kunna anses föregripa
denna revision men däremot vara ägnat att stimulera till ett allmännare
deltagande, ej minst från prästerskapets sida, i strävandena att efterhand
finna nya former för högmässan. Det synes icke ur någon avgörande syn
Bihang
till riksdagens protokoll 1932. 12 sand. land. 3 haft. (Nr 13.) 788 32 ]
Motionen.
Utskottet.
2 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
punkt vara något att erinra mot en sådan modifikation av gällande bestämmelser
för kyrkans högmässogudstjänst, att det tills vidare och i avvaktan
på en kommande revision medgåves rätt för varje församlings prästerskap
att exempelvis 12 söndagar under året, en gång i månaden, utbyta nuvarande
ordning för högmässan mot annan med friare ritual. Man ville därvid gärna
förutsätta, att denna rätt medgåves församlingens kyrkoherde, resp. vice
pastor, utan åläggande av särskild framställning till domkapitlet.»
Motionen bifölls av första kammaren men avslogs av andra, vars första
tillfälliga utskott avstyrkt utan att taga saklig ställning till motionens framställning,
då ärendet kommit utskottet tillhanda »vid en så sen tidpunkt av
riksdagens arbete, att utskottet icke kunnat få erforderlig tid för den utförliga
behandling, som denna fråga förtjänar», etc.
De betänkligheter, som yppat sig mot ett förverkligande av ifrågavarande
förslag, gälla väsentligen föreliggande risker, att högmässans helgd och skönhet
skulle äventyras genom ett oskickligt och omdömeslöst bruk av medgiven
frihet. Då det ligger även motionärerna örn hjärtat, att varje sådan
risk i möjligaste mån förebygges, förutsätta vi, att det skall åligga vederbörande
prästerskap att hos resp. domkapitel söka och erhålla godkännande
av utarbetat ritual, innan det kommer till användning i församlingen.
Det synes oss för övrigt av betydelse, att den förnyelse av högmässans
yttre ordning, som från skilda läger önskas och påyrkas, kommer till stånd
efter en tid av praktiska försök ute i församlingarna.
Motionärernas tankegång synes kunna i korthet sammanfattas så: Frågan
örn nya ritual för kyrkans gudstjänst och heliga handlingar har, ej minst
genom särskilda framställningar från kyrkomötet, ånyo aktualiserats. Skilda
önskemål göra sig naturligtvis därvid såväl inom som utom kyrkomötet
gällande ifråga örn riktlinjerna för och den närmare beskaffenheten av en
revision. Med hänsyn härtill och då det torde kunna anses lämpligt att en
kommande revision i största möjliga mån bygger även på praktiska försök
ute i församlingarna, föreslås ifråga örn högmässogudstjänsten, att möjlighet
beredes de olika församlingarnas prästerskap, att ett begränsat antal söndagar,
exempelvis 12, förrätta högmässa efter fritt, av vederbörande domkapitel
godkänt ritual.
Såsom ovan nämnts föreligga i ärendet särskilda framställningar från
kyrkomötet. I underdånig skrivelse av 3 november 1925 anhöll kyrkomötet
»att Kungl. Majit måtte så snart som möjligt och under beaktande av vad
innevarande års kyrkomöte uttalat med avseende på framställda ändringsförslag1)
låta utarbeta ett förslag till varsamt reviderad kyrkohandbok och för ett
v) Motion nr 1 ang. införande i kyrkohandboken av Olaus Petri korta syndabekännelse.
» » 2 » ändring av kyrkohandbokens stadganden rörande alternativ använd
ning
av syndabekännelsen »Gud, var mig nådig».
» » 3 ang. införande i kyrkohandboken omedelbart efter »Herre, förbarma dig»
av en ur den Heliga Skrift hämtad försäkran örn syndaförlåtelsens nåd.
» » 4 ang. framläggande av förslag till nya former av allmän kyrkobön.
» » 6 » införande i kyrkohandboken av en ny jordfästningsbön.
» » 38 » tilläggande i vissa kyrkoböner av en särskild förbön för Israel.
» » 39 » ändrad lydelse av avlösningen vid allmänt skriftermål.
» » 51 » åstadkommande av större omväxling i högmässogudstjänstens litur
giska
del m. m.
» » 52 ang. utarbetande av ett förslag till en varsamt reviderad kyrkohandbok.
» » 54 » införande i kyrkohandboken av ett tillägg rörande trosbekännelsen.
» » 64 » bemyndigande för domkapitlen att i vissa fall bevilja jämkningar i
högmässogudstj änsten.
» »lil ang. vissa ändringar i kyrkohandbokens bestämmelser angående kyrkotagning
och vigsel.
3
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
kommande kyrkomöte framlägga detta förslag». Hedan vid 1926 års urtima
kyrkomöte lät Kungl. Maj:t för kyrkomötet framlägga ett av särskilda
sakkunniga (Söderblom, Danell, E. M. Rodke, Widner och Städener) utarbetat
förslag till i vissa delar reviderad handbok. Kyrkomötet fann sig
emellertid med erkännande av förslagets förtjänster icke kunna förorda dess
antagande utan beslöt i ny skrivelse hemställa, att beträffande de delar,
varöver kyrkomötets yttrande begärts, desamma måtte utgöra underlag för
fortsatt revision med ledning av vad inom kyrkomötet uttalats och med nödig
hänsyn tagen till vad eljes vid ärendets behandling kunde förekomma under
iakttagande jämväl av kyrkomusikaliska synpunkter; och anhöll kyrkomötet,
att förslag därefter måtte för kyrkomötet framläggas.
Utskottet vill vidare erinra därom, att vid 1929 års kyrkomöte beredningsutskottet
i anledning av en vid mötet av herr Linderholm väckt motion,
nr 13, örn alternativ till evangelie- och kyrkohandboken enhälligt hemställde,
att mötet måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att motionen, i vad den avsåge
kyrkohandboken, måtte tagas under beaktande vid den fortsatta revisionen av
kyrkohandboken1). Denna hemställan blev emellertid av mötet icke bifallen.
Nu gällande handbok, som efterträdde 1811 års, utkom 1894. Den har
emellertid därefter vid upprepade tillfällen varit föremål för detaljändringar.
Knappast ett kyrkomöte har gått utan nya försök att på olika punkter
åstadkomma förbättringar, ej minst i fråga om ritualet för högmässogudstjänsten.
Sålunda infördes efter beslut av 1915 års kyrkomöte en rad
förändringar i högmässoritualet, och den sista handboksupplagan upptager
ett flertal alternativ till syndabekännelsen och allmänna kyrkobönen. Betänkligheter
mot att på denna väg åstadkomma önsklig revision ha yppats
även inom kyrkomötet. Erinringar ha även framställts med hänsyn till
den omständigheten, att det stora flertalet präster ute i församlingarna
och församlingarna själva icke beretts tillfälle att giva sin mening tillkänna.
Utskottet underskattar för sin del ingalunda värdet av en fast
gudstjänstordning vid högmässan, som skyddar för gudstjänstens utlämnande
åt personligt godtycke, ej heller förbiser utskottet betydelsen av
gudstjänstordningens traditionella samband med tider och generationer,
som varit. Varje tid har emellertid på detta område sina krav och i den
mån de i och för sig äro berättigade, kan det vara en brist att ej gå dem
till mötes. Hedan ur nu berörda synpunkt synes det uppslag, som möter
i motionen, förtjäna beaktande. Aven åtskilliga andra skäl synas emellertid
motivera, att detta uppslag prövas. Sålunda vill utskottet framhålla, att
särskilt på landsbygden, där högmässan i regel är den enda formen för
kyrkans gudstjänst, ett legitimt behov av omväxling synes motivera lämpliga
alternativ till den hävdvunna gudstjänstordningen. Såväl ur församlingarnas
som prästerskapets synpunkt skulle möjligheten till en sådan omväxling
*) Vid slutbehandlingen av detta ärende inom beredningsutskottet närvoro ärkebiskop
Söderblom, biskoparna Eklund, Rodhe och Städener samt herrar Thölén, Carlsson, friherre
Lagerfelt, Bexelius, Jansson, Björkquist och Holmdahl.
4 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 18.
helt visst vara av godo genom att öka intresset för den allmänna gudstjänsten
och motverka den känsla av olust, som slentrian på detta område
kan framkalla.
Motionärerna hava yrkat, att det fria ritualet skulle underställas vederbörande
domkapitel för granskning och godkännande. Utskottet vill för sin
del med hänsyn till de principiella och praktiska betänkligheter, som i förevarande
avseende från olika håll inom kyrkan gjorts gällande, föreslå en
sådan begränsning av den i motionen äskade friheten, att endast av Kungl.
Maj:t godkända ritual må komma till användning. Det synes vidare lämpligt,
att vederbörande domkapitel årligen, efter vederbörlig framställning,
fastställer de dagar, på vilka det fria ritualet må komma till användning.
Utskottet vill emellertid också hava uttalat, att det för vissa sön- och
helgdagar, exempelvis midsommardagen och de stora högtidernas annandagar,
borde kunna medgivas användandet av ett kortare ritual.
Utskottet vill därjämte förutsätta, att vederbörlig framställning örn rätt
att använda alternativ till högmässan bör ske med tillstyrkande av vederbörande
församlings kyrkoråd.
Utskottet hemställer alltså,
att första kammaren måtte i anledning av förevarande motion
för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn åtgärder i syfte, att, till dess en allmän revision
av kyrkohandboken kan komma till stånd, möjlighet
beredes varje församlings prästerskap att, efter tillstyrkande av
församlingens kyrkoråd, på ett begränsat antal av domkapitlet
årligen bestämda sön- och helgdagar förrätta högmässa efter
fritt, av Kungl. Majit godkänt ritual.
Stockholm den 21 april 1932.
På utskottets vägnar:
RUBEN WAGNSSON.
Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar
Wagnsson, Tamm, Sandegård, Lundell, Olof Carlsson, Per Åndersson, Nylander och
John T. Björck.
5
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Reservation
av herrar Lundell och Nylander, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla
följande lydelse:
»Motionärernas förslag avser att bereda varje församlings prästerskap möjlighet
att ett begränsat antal söndagar under året, exempelvis 12, förrätta högmässa
efter fritt av vederbörande domkapitel godkänt ritual.
Så vitt utskottet har sig bekant, har från församlingarna ej försports någon
allmännare önskan om förändringar uti högmässans ritual, utan torde det
tvärtom förhålla sig så, att den menighet, som efter en ofta strävsam arbetsvecka
samlas till gudstjänst i sin kyrka, känner sig mera hemma och finner
mera vila och andakt vid en sedan barndomen invand gudstjänstordning med
välkända ord och toner. Varje revision av kyrkans ritual bör enligt utskottets
mening göras synnerligen varsamt och pietetsfullt, så att den traditionella
vördnad och andakt, som vilar över nuvarande ritual, icke äventyras.
Frågan örn revision av kyrkohandboken med dess gudstjänstordning har
emellertid redan upptagits till behandling av kyrkomötet. I underdånig skrivelse
av 3 november 1925 anhöll kyrkomötet »att Kungl. Majit måtte så snart
som möjligt och under beaktande av vad innevarande års kyrkomöte uttalat
med avseende på framställda ändringsförslag låta utarbeta ett förslag till varsamt
reviderad kyrkohandbok och för ett kommande kyrkomöte framlägga
detta förslag». Redan vid följande års urtima kyrkomöte lät Kungl. Majit för
kyrkomötet framlägga ett av särskilda sakkunniga (Söderblom, Danell, E. M.
Rodhe, Widner och Städener) utarbetat förslag till i vissa delar reviderad handbok.
Kyrkomötet fann sig emellertid med erkännande av förslagets förtjänster
icke kunna förorda dess antagande utan beslöt i ny skrivelse hemställa, att
beträffande de delar, varöver kyrkomötets yttrande begärts, desamma måtte
utgöra underlag för fortsatt revision med ledning av vad inom kyrkomötet uttalats
och med nödig hänsyn tagen till vad eljes vid ärendets behandling kunde
förekomma under iakttagande jämväl av kyrkomusikaliska synpunkter; och
anhöll kyrkomötet, att förslag därefter måtte för kyrkomötet framläggas.
Då sålunda en revision av högmässoritualet pågår i samband med revidering
av kyrkohandboken, synes det utskottet, att denna utredning bör få ostört fortgå.
Vidare anser utskottet, att denna enbart kyrkliga angelägenhet ligger närmare
kyrkomötets än riksdagens arbetsområde och att en sådan revision står
uti ett så intimt samband med kyrkohandbokens omarbetning, att densamma
ej därifrån kan utbrytas.
Att under den tid, som kan förflyta intill dess denna allmänna revision av
kyrkohandboken kan .komma till stånd, införa helt nya alternativa ritual såsom
under vissa betingelser medgivna, synes utskottet ej heller önskvärt och ännu
mindre behövligt, då enligt nu gällande kyrkohandbok möjlighet redan finnes
att i ganska stor utsträckning använda olika alternativ.
Utskottet hemställer fördenskull,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.»
6
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Bil. 1.
Yttrande av Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse.
Centralstyrelsen uppskattar till fullo den önskan, som ligger bakom
motionens framställning och som jämväl vid de senaste kyrkomötena tagit
sig uttryck i olika framställningar örn ändringar i kyrkohandboken, att
kyrkans gudstjänst i vår religiöst upprörda tid måtte kunna i allt rikare
mått tillfredsställa skilda andliga livsbehov och krav. Centralstyrelsen finner
dock icke den väg nämnda motionärer i riksdagen vilja gå vara tillrådlig.
Först må erinras örn att kyrkohandbokens gestaltning tillhör de kyrkans
interna angelägenheter, som så väl enligt kyrkolag som praxis tillhöra kyrkomötets
och icke riksdagens område, vilket även att döma av motionärernas
motivering icke varit dem främmande, då de säga sig avse en tillfällig anordning
»i avvaktan på en kommande revision-, som de uppenbarligen anse
skola ske i vedertagen ordning.
Frånsett denna kyrkorättsliga synpunkt kan centralstyrelsen icke biträda
motionärernas hemställan i själva sakfrågan. Hedan det sakförhållandet, att
de ändringar, man genom en friare ställning i rituellt hänseende vill hava
till stånd, pläga motiveras med rent liturgiska eller rent dogmatiska synpunkter
eller allmänt estetiska, stundom var för sig och stundom alla tre i
förening, visar hur grannlaga och svårlöst denna fråga är.
Centralstyrelsen är övertygad örn att kravet på en de enskilda prästernas
rätt att efter subjektiv åskådning och individuell liturgisk uppfattning —
att skriva liturgi är icke heller var mans sak — få införa ny gudstjänstordning
icke har något stöd i församlingarna hos det kyrkans folk, som är
trogna gudstjänstbesökare. Det torde vara lika främmande för det stora
flertalet av kyrkans präster.
Den svenska kyrkans högmässoritual är ett väl förvaltat arv från fädernas
kyrka genom tiderna, vars erkända enhetlighet och skönhet är högt uppskattat
inom den evangeliska kristenheten. I alla kyrkosamfund är gudstjänstordningen
det fasta och bestående, under det att tidsströmningarna
växla. Den representerar den historiska kontinuiteten. Brytes den, inträder
förvirring och upplösning. Genom senare tids forskning ha styrkan och
rikedomen just i den rituella traditionen blivit alltmera kända. "Det må i
detta sammanhang observeras, att man inom de frikyrkliga samfunden alltmera
börjat reagera mot den överdrivna individualismen på det liturgiska
området och höjer krav på större fasthet och enhetlighet.
I det svenska högmässoritualet är vår evangeliska kyrkas egenart klarast
utkristalliserad. Den rör sig med material av klassisk natur, som den tagit
i arv från den gamla kyrkan och som går tillbaka till den äldsta kristenhetens
dagar. Därjämte ingår i den ett dyrbart arv från reformationens
genombrottstid, i vilket de evangeliska grundtankarna äro klart utformade
och giva ett historiskt betingat och alltjämt levande uttryck för den svenska
kyrkans innersta väsen, däri församlingen igenkänner sin under släktleder
prövade livserfarenhet. Det subjektiva momentet hör vid gudstjänsten
hemma i predikan. Där får prästen göra sin individualitet gällande. I liturgien
kommer det objektiva, det av ali individualitet oberoende till uttryck.
Församlingarna vilja känna igen sig i sin kyrka. Till gudstjänstens andakt
hör en viss förtrogenhet med gudstjänstordningen. Yar helst i riket nu någon
»går i kyrkan», känner han sambandet med sin hembygds gudstjänst. För
-
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 7
samlingarnas rätt tillgodoses genom att de icke bliva föremål för det subjektiva,
kanske godtyckliga, experimentet i fråga örn en så ömtålig sak som
liögmässoritualen. Det kunde komma att medföra känslan av andlig hemlöshet.
Motionärerna tala t. o. m. själva om risken, att »högmässans helgd
och skönhet kunde äventyras genom ett oskickligt och omdömeslöst bruk
av medgiven frihet».
Motionärerna föreslå visserligen till förekommande härav i årets motion,
vilket är ett avsevärt framsteg från 1931 års, att »det skall åligga vederbörande
prästerskap att hos resp. domkapitel söka och erhålla godkännande
av utarbetat ritual, innan det kommer till användning i församlingen». Domkapitlen
skulle därigenom övertaga kyrkomötets prövning av ändringar i
kyrkohandboken. Frånsett det från kyrkorättslig synpunkt högst märkliga
häri, torde man lia rätt att fråga, om domkapitlen i sin nuvarande sammansättning
verkligen äga förutsättningar för en sådan uppgift. Det hittills
utförda handboksrevisionsarbetet och svårigheten att på detta område vinna
fullgoda resultat torde i sin mån vittna örn innebörden av den granskningsuppgift,
som motionärerna tillämna domkapitlen.
Skulle en verklig realprövning av ingivna förslag vara möjlig, finge val
den bördan i huvudsak komma på biskopens lott. Hade motionärerna rätt
uti att någon allmän önskan förelåge hos prästerna örn denna ritualfrihet,
skulle biskopen åsamkas en mycket dryg arbetsbörda med mångskriveri i
oändlighet. Och när biskop och domkapitel nödgades tillbakavisa en del
välmenta men omogna förslag, bleve det allehanda missnöje. Den åstundade
friheten för den prästerliga individualiteten att göra sig gällande bleve nog
genom denna prövningsrätt högst avsevärt kringskuren. Man frågar sig för
övrigt, varför icke komminister och kyrkoadjunkt skulle äga samma rätt
som den nu föreslagna för kyrkoherde och v. pastor. Man stöde väl också
inför faran att en ond åtskillnad komme att göras mellan prästerna, som
komme att värderas och klassificeras efter sin ställning i denna fråga. Missnöje
och strider komme helt säkert att på olika håll uppstå kring dessa
»privatritual». Det värdefulla i den tradition, som skänkt oss en enhetlig
form för högmässan, skulle därmed i stor utsträckning vara tillspillogivet.
Då Centralstyrelsen sålunda finner sig både av rättsliga, principiella och
praktiska skäl böra avstyrka motionen, innebär detta icke ett underskattande
av betydelsen av ett fortgående revisionsarbete av handboken, varigenom
jämväl en rikare omväxling gives åt högmässogudstänsten t. ex.
genom fastställande av bestämda alternativ för kyrkoårets olika tider. Det
må jämväl påpekas, att redan nu i sista handboksupplagan ett icke ringa
antal alternativ, t. ex. i fråga örn syndabekännelsen och allmänna kyrkobönen,
ehuru på sina håll icke vederbörligen utnyttjade, föreligga. Dessutom
föreligger den val i de hesta församlingar redan införda seden med
särskilda gudstjänster med rik liturgisk utformning, t. ex. vespergudstjänst,
matutin, barn- och ungdomsgudstjänst o. s. v., där vederbörande präst äger
möjlighet att begagna helt fria liturgiska former och därmed får utrymme
för sin individuella uppfattning. Dessa »försök» må hava sitt värde såsom
material för den fortsatta handboksrevisionen, men någon utvidgning av
denna ritualfrihet till församlingens högmässogudstjänster är varken nödig
eller nyttig.
På grund av vad här anförts tillåter sig Centralstyrelsen avstyrka motionen.
Stockholm den 3 mars 1932.
För Allmänna Svenska Prästföreningens Centralstyrelse:
Edgar Reuterskiöld.
Per Pehrsson.
8
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Bil. 2.
Yttrande av styrelsen för Sveriges religiösa reformförbund.
Till Första kammarens första tillfälliga utskott.
Sedan utskottet genom skrivelse av den 6 nästlidne februari berett
styrelsen för Sveriges religiösa reformförbund tillfälle att inkomma med
yttrande över den inom första kammaren väckta och till utskottet för behandling
hänvisade motionen om beredande av möjlighet för församligarnas
prästerskap att ett begränsat antal söndagar årligen förrätta högmässa efter
fritt ritual, får styrelsen avgiva följande yttrande:
Den föreliggande motionen har tagit upp en för vårt folks religiösa liv
och utveckling mycket viktig fråga, eniir alternativ till kyrkans gudstjänster
och heliga handlingar håde för präster och lekmän i verkligheten blivit en med
varje år alltmera brännande fråga, som ovillkorligen kräver sin lösning.
Många präster äro i verkligheten djupt otillfredsställda med mångt och
mycket i kyrkans fastställda formulär för gudstjänsten och de heliga handlingarna
och över den stränga reglementering och andliga ofrihet, som härutinnan
råda och medföra en prägel av död formalism och slentrian. Allmänt
bekant är också, att ett stort och växande antal allvarliga och religiösa
lekmän, särskilt bland de bildade och inom den vakna arbetarvärlden,
känna sig främmande för gudstjänsten och de kyrkliga handlingarna med
deras nuvarande form och innehåll och förty icke kunna med någon uppbyggelse
och andlig behållning deltaga i dessa. De tomma kyrkorna i vida
trakter av vårt land tala här ett allvarsamt språk. Det är icke som det borde
vara med kyrkans fastställda gudstjänstformer. De ge icke människorna
längre vad de behöva, helst i dessa tider, vare sig i fråga örn formen eller
innehållet.
Yad först formen angår, så är visserligen svenska kyrkans högmässoritual
rikare än i grannländernas och kontinentens protestantiska kyrkor. Men
dessvärre säger detta icke så mycket och kan icke upphäva det faktum, att
det har starka brister i liturgiskt hänseende, brister, som icke kunna avhjälpas
blott med de musikaliska tillsatser, som nu med prisvärt intresse
göras i de större kyrkorna.
Menigheterna hava tröttnat på denna i decennier upprepade ritual, som
nu kännes såsom ett evigt enahanda. Så mycket mera som högmässans
språk, med sin korrekta kanslistil och sina torra, dogmatiskt korrekta vändningar,
saknar den uttrycksfullhet, den innerlighet och skönhet, den prägel
av religiös poesi och den lyftning, som nu med rätta begäres av en kristen
gudstjänst.
Yad vidare angår själva innehållet eller åskådningen, så präglas gudstjänsten
liksom kyrkans alla handlingar helt och hållet av den gamla strängt
ortodoxa kyrkoläran, utan den minsta hänsyn till den både fördjupade och
förenklade religiösa åskådning, som under senare tider växt fram överallt
inom den protestantiska världen genom kännedomen örn Jesu eget evangelium
och en fortgående självbesinning på den nedärvda religiösa trons
innehåll. Det kan icke lända vårt folks religiösa och etiska liv till välsignelse,
att allt detta nya är uteslutet från kyrkans gudstjänstritual.
Ingen av den fria evangeliska åskådningen vill sätta ifråga de gammaltroendes
rätt att få höra den gamla läran ifrån altaret. Men det är ett
billigt och rättfärdigt krav, att även de kyrkomedlemmar, som hava en friare
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 9
åskådning, få rätt till högmässa efter ett alternativ, som ger uttryck åt deras
tro i anslutning till Jesu eget evangelium.
I en folkkyrka, som icke kan eller får vara en liten trång oell kortsynt
sekt, kan numera icke utan allvarlig risk för kyrkan själv få råda ett samvets-
och trostvång sådant som det nuvarande. Där måste inom gränserna
för den kristna tron, som icke lärer kunna fördöma Jesu förkunnelse, därför
att den avviker från kyrkans bekännelse, givas en tillbörlig frihet. Utan
denna råkar hela kyrkolivet i en inre stagnation och kan kyrkan icke göra
vårt folk den religiösa tjänst, som är dess huvuduppgift.
Så mycket örn motionens allmänna innebörd.
Motionärerna hava, för att nu gå till sakens praktiska sida, i arets motion
gjort ett tillägg till förra årets, av innehåll, att prästerskapet i ty fall skall
hos vederbörande domkapitel söka och erhålla godkännande av ett utarbetat
ritual, innan det kommer till användning i församlingen. Detta för att avlägsna
de betänkligheter, som yppat sig rörande ett förverkligande av förslaget
med hänsyn till de risker, som kunna föreligga, att högmässans helgd
och skönhet kunde äventyras genom ett oskickligt och omdömeslöst bruk
av medgiven frihet.
Utan tvivel är denna tanke på en föregången prövning värd att beakta.
Men frågan är, örn just denna väg är framkomlig, örn man vill en reform.
Biskop Aurelius yttrade sig genast efter motionens bekantgörande i pressen
emot densamma, och denna utan vidare avvisande hållning torde de hesta
domkapitel komma att intaga gent emot varje förslag till alternativ, helst
om detta icke är strängt renlärigt.
Skulle åter vederbörande domkapitel skriva örn eller ändra ett ingivet
alternativ till överensstämmelse med den korrekt kyrkliga läran och den
kyrkliga kanslistilen i handboken, så vore med alternativen intet vunnet för
dem, som verkligen behöva det. Vidare skulle, örn domkapitlen hnge avgörandet,
komma att uppstå en högst olika praxis. I ett eller annat stift
skulle kanske alternativ medges, i andra icke. Vad som vore rätt och tilllåtet
i det ena stiftet, skulle vara orätt och förbjudet i det andra. Detta
vore knappast lämpligt i en rikskyrka.
Den enda riktiga vägen synes vara, att ansökan örn rätt att bruka ett i
tryck ingird och motiverat alternativ, steines till Kungl. Majit, som efter hörande
av vederbörande myndigheter hade att pröva ett sådant ritual och
eventuellt förklara det tillåtet åtminstone i den av motionärerna avsedda
omfattningen. Det bleve då, tillåtet i hela svenska kyrkan, och de enskilda
prästerna och församlingarna behövde då icke ständigt inkomma med nya
ansökningar. Det kunde på detta sätt bli en fri utveckling efter olika orters
och församlingars behov, utan onödiga strider och kättarmakeri. Man kan
naturligtvis känna sig tveksam, örn det är riktigt att inskränka rätten till
endast 12 söndagar på året. Är saken i och för sig god, borde väl en något
större frihet ges. Men naturligtvis är något bättre än intet.
Skulle utskottet nu avstyrka och riksdagen avslå den föreliggande motionen,
är fara värt, att den lilla frihet, som nu existerar att utom högmässotid
bruka den åsyftade högmässan, kan komma att angripas och förloras.
Det har från elen ortodoxa sidan anförts, att blott kyrkomötet men icke
riksdagen skulle'' lia rätt att upptaga en intern kyrklig fråga som denna. Så
är dock icke fallet.
Kyrkomötet saknar rätt att på egen hand genomföra liturgiska förändringar
och har allenast rätt att till Kungl. Majit uttala sig och inkomma
med underdåniga skrivelser rörande sina önskemål. Då kyrkomötet vidare,
senast 1929, har visat sig totalt oförstående för behovet av alternativ till
gudstjänsten m. m. av en fri evangelisk åskådning oell ingen förändring i
10 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
denna hållning torde kunna förväntas inom överskådliga tider; men då å
andra sidan riksdagen har samma rätt som kyrkomötet att, även i en intern
kyrklig fråga som denna, likaväl som tidigare i t. ex. den långt mera omfattande
psalmboksfrågan 1921, besluta en skrivelse till Kungl. Maj:t, så är
det vår och mångas livliga förhoppning, att utskottet tillstyrker och riksdagen
beslutar en skrivelse till Kungl. Majit örn rätt till fritt högmässoritual
åtminstone ett begränsat antal söndagar. Det lärer sedan stå Kungl.
Majit fritt att efter hörande av kyrkliga och andra instanser, som Kungl. Majit
kail för gott finna, förordna i motionens riktning på de villkor, som Kungl.
Majit kam pröva lämpliga. Även örn ett kyrkomöte skulle lägga sig emot
den begärda friheten, lärer detta hindra förfarandet lika litet som i psalmboksfrågan
1921, där Kungl. Majit i strid mot kju-komötets beslut följde
riksdagens skrivelse.
Styrelsen för Sveriges Religiösa Keformförbund, som inom sig sluter icke
så få präster och teologer, kan icke tro, att Sveriges riksdag skall svika
sill höga och heliga plikt att hägna och främja tros- och samvetsfriheten
inom kyrkan för de kyrkomedlemmar och medborgare, som nu begära den
blygsamma rätt och frihet, som i den föreliggande motionen avses.
Stockholm den 2 april 1932.
Em. Linderholm
Ordf. i S. R. R. F.
Douglas Edenholm
Andre sekr.
Bil. 3.
Högmässa enligt förslag av professor Em. Linderholm.
FÖRSTA DELEN: SAMLING OCH HELGELSE.
Tillbedjen Herren i helig skrud! Ps. 29:2.
Högmässan inledes med ett Orgelförspel. Härunder träder Prästen
för altaret i alba eller i mässkrud och knäböjer i tyst bön för sig själv,
församlingen och dagens gudstjänst.
Bönerna läser Prästen vänd mot altaret, så vitt akustiken det medgiver. Alla
bibeltexter och budskap läser och sjunger Prästen vänd mot församlingen. Där
två präster äro för altaret, bör en och samma läsa både ingress och huvuddel
av sådana partier som synda- och trosbekännelsen. Alla sångliga stycken från
altaret kunna och böra även läsas, då Liturgen ej är mäktig ett värdigt utförande
av sången.
På högtidsdagar och vid högtidliga gudstjänster kan efter Orgelförspelet
följa en Hymn av kyrkokören.
Därefter sjunges Ingångspsalmen.
På högtidsdagar sjunger Liturgen ensam eller i växelsång med kyrkobol-
och församling, en för dagen lämplig kort Intröitus eller Ingång, med
ord ur den Heliga Skrift.
Då Intröitus sjunges eller läses av Liturgen utan växelsång, sjunger
Församlingen:
Amen.
11
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Liturgen sjunger eller säger nu det trefaldiga Sanctus:
Helig, Helig, Helig är Herren Zebaot.
Hela jorden är full av Hans härlighet.
.Tes. 6: 3.
Församlingen sjunger:
Helga oss, Helige Herre Gud!
Eller:
Fräls oss och helga oss, Herre Gud!
Prästen vänder sig till församlingen med denna Förmaning till Syndabekännelse:
Herren
är i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen. Men hans ögon
skåda, hans blickar pröva människors barn. Herren är nära dem, som hava
ett förkrossat hjärta och frälsar dem, som hava en bedrövad ande. Ps.
11: 4i 34: 19. Låtom oss därföre nu träda fram för hans ansikte, bekänna
våra synder och bedja örn hans Ande till ett nytt liv.
Här knäböjer Prästen och beder högt med församlingen:
Gud var mig nådig efter din godhet, och utplana mina överträdelser efter
din stora barmhärtighet! Två mig väl från min missgärning och rena mig
från min synd! Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid
inför mig. Du har behag till sanning i hjärtegrunden, så lär mig då vishet
i mitt innersta! Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig en ny frimodig
ande! Förkasta mig icke fran ditt ansikte, och tag icke din helige
Ande ifrån mig! Låt mig åter fröjdas över din frälsning och uppehåll mig
med villighetens ande! Amen.
Ps. 51: 3—5, 8, 12—14.
Eller ock ske, helst i skol- och bönhus, Förmaning och Syndabekännelse,
efter våra fäders föredöme, sålunda:
Käre vänner, Bröder och Systrar i vår allraheligaste tro! Yi äro här
församlade i Flerrens namn för att höra hans heliga ord, tacka honom för
all hans godhet, och bedja honom örn allt, som göres oss behov. Och efter
så är, att våra synder skilja oss från honom, trycka oss neder och betaga
oss hans frid, så vilja vi först av allt ödmjuka oss inför Gud och var för
sig bedja honom örn våra synders förlåtelse och kraft att leva efter hans
vilja, så sägande:
Helige Herre Gud Allsmäktig! Jag ar inför dig en fattig, syndig människa
som på mångfaldigt sätt har brutit emot dig. Av allt mitt hjärta
vill jag inför dig bekänna, att jag icke har älskat dig över allting, icke nnn
nästa såsom mig själv. Emot dig och dina heliga bud Ilar jag syndat med
tankar, ord och gärningar och vet mig fördenskull vara värd att förkastas
från ditt ansikte, örn du skulle döma mig så, som jag har förtjänt Men
nu har du, käre himmelske Fader, utlovat att för din egen skull, efter du
ej begär gåvor eller offer, förlåta alla, som fly till din barmhärtighet, evad
de än hava brutit. Häruppå vill jag, som ditt barn, mig tryggt förlita och
beder dig därföre nu, att du villo lära mig nådig och förlåta mig alla mina
synder samt genom din Ande giva mig kraft att leva dig till ära, dm forsamling
till hugnad och min själ till frälsning. Amen.
Heari), av Strassburg 1526, 1598 samt Sv. Handboken.
12 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Eller:
O Herre, du Allrahögste, vi hava kommit till dig, ej i styrkans övermod,
utan med ett ödmjukt och bedrövat hjärta, att du må upplyfta och upprätta
oss. Vi nalkas dig ej som helgon, utan som syndare, att du måtte
befria oss från det onda och frälsa oss ifrån okunnighet och svaghet. Vi
komma till dig, ej smyckade med framgång, utan som stackars bedrövade
själar, att vår olyckas dagar må bringas till ett slut. Vi komma till dig
som varelser fläckade med orenhet, att du måtte rentvå oss från våra missgärningar
och fylla våra hjärtan med en helig och rättfärdig ande.
Vi treva oss fram på vår väg i mörkret, vi söka efter dig, att du måtte
leda oss till ditt outsägliga ljus. Insnärjda i dödens snaror, ropa vi efter dig,
att du måtte leda oss till din odödlighets boning. Allt, som tillhör oss, är
idel elände. Du är vårt enda goda och vår enda salighet. Beroende av dig,
vänta vi ivrigt efter sanningens rike, det eviga ljuset och livet.
Led mig, o Herre, från det falska till det sanna! Led mig från mörker
till ljus, från död till odödlighet! Amen.
Från 1800-talet.
Församling och Liturg sjunga gemensamt:
Herre, förbarma dig över oss!
Fader, förbarma dig över oss!
Herre, förbarma dig över oss!
Prästen vänder sig till församlingen och tillsäger henne såsom Avlösning
denna Försäkran örn Guds nåd och barmhärtighet.
Barmhärtig och nådig är Herren, långmodig och stor i mildhet. Han
handlar icke med oss efter våra synder och vedergäller oss icke efter våra
missgärningar. Såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig
Herren över dem, som frukta honom.
Ps. 103:8, 10, 13.
Eller:
Så säger Herren: Jag vill utplåna dina överträdelser för min egen skull,
och dina synder kommer jag icke mer ihåg.
Jes. 43: 25.
Eller:
Den Evige och Helige Gud, som ock är vår gode och barmhärtige Fader,
han skall förbarma sig över eder och förlåta alla edra synder. Han skall
ock giva eder sin Andes kraft till ett nytt liv i Jesu Kristi efterföljd.
Församlingen sjunger en Lov- och Tacksägelsepsalm, t. ex.
Höga Majestät, vi alla
Sv. Ps. 3: 1.
Eller:
Min själ skall lova Herran
Sv. Ps. 16:1.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
13
ANDEA DELEN: GUDS ORD OCH PREDIKAN.
Högmässans Andra Del, varmed Högmässan efter en psalm må kvinna börja,
då den förrättas i skolhus, å sjukhus och eljes utom kyrka och kapell, begynnes
därmed att Prästen vänder sig till församlingen och säger:
Låtom oss bedja!
Därpå läser Prästen kollektbönen eller annan för dagen bestämd eller lämpad
bön.
Sedan läser Prästen dagens Profetia, inledd med dessa ord:
Hören Herrens ord genom profeten:
Om texternas längd det medgiver, sjunger Prästen eller ock kyrkokören
eller kantorn dagens Psalm ur Psaltaren. Då Prästen läser Psalmen, kan
denna inledas så:
Hören även dessa den helige sångarens ord:
Församlingen sjunger Gradualpsalmen.
Därefter läser Prästen dagens Evangelium, som inledes med dessa ord:
Upplyften edva hjärtan till Gud, och hören dagens heliga Evangelium hos:
»— — — —--—----------—--------»
»- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -*
Vidare läser Prästen, örn texternas längd det medger, omedelbart efter evangeliet
dagens Epistel inledd med dessa ord:
Sammalunda skriver aposteln:
»— — — — —----------------------»
Medan Prästen går från altaret, avlägger sin mässkrud och beger sig till predikstolen,
sjunger Församlingen Predikstolpsalmen.
På Predikstolen skall följande förekomma:
Ett kort Hälsningsord, vartill må brukas en lämplig bibel- eller psalmvers.
De kyrkliga Kungörelserna. Om dessa kungörelser rörande gudstjänst, lysningar
och dödsfall m. m. ej förut blivit upplästa, så läsas de här före predikan
jämte bönen för de avlidna och böner för sjuka, vilka i varje fall följa här.
Kort fri bön före text och predikan, om predikanten så vill.
Läsning av dagens Predikotext. Om denna förut lästs från altaret, kan
textläsningen här förbigås.
För Långfredagen gäller den ordning, som anges i Svensk Evangeliebok
av förf.
Predikan. Denna bör ej räcka mer än en halv timme.
En kort Bön, som kan vara fri eller hava denna lydelse:
Lov och pris ske dig, o Gud, för din uppenbarelses ord, oss till varning
och väckelse, lärdom och ledning, till själens hälsa och hugsvalelse! Hjälp
oss med din Andes kraft att bliva ordets görare och icke allenast dess
hörare, att vi icke må bedraga oss själva! Du, som har sagt, att ditt ord
14
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
icke skall vara fåfängt, utan framgång Lava, giv, att det också i oss må visa
sin kraft, dig till ära och oss till frälsning! Amen.
Slutönskan. Därtill bör väljas ett kort bibelord, såsom ett av dessa eller
annat liknande:
Evigheternas konung, den Oförgänglige, Osynlige, den Ende Gud, vare
pris och ära i evigheters evighet! Amen.
1 Tim. 1: 17.
Gud, den ende Vise, Honom vare ära i evigheters evighet, genom Jesus
Kristus! Amen.
Rom. 16: 26.
Fridens Gud vare med eder alla! Amen.
Rom. 15: 33.
Honom, som förmår göra utöver allt, vida mer än vi begära eller tänka,
efter den kraft, som verkar i oss, Honom vare ära i församlingen, genom
Jesus Kristus, bland alla släkten, i evigheters evighet! Amen.
Ef. 3: 20, 21.
Så varén nu Guds efterföljare, såsom älskade barn! Och vandren i kärlek,
såsom och Kristus har älskat oss och utgivit sig själv för oss. Amen.
Ef. 5: 1, 2.
Hoppets Gud upp fylle eder med all fröjd och frid i tron, på det att I
män överflöda genom den Helige Andes kraft! Amen.
Rom. 15:13.
Haven ingen omsorg, utan edra önskningar vare kunniga inför Gud i
allt, genom åkallan och bön, med tacksägelse! Och Guds frid, som övergår
allt förstånd, skall bevara edra hjärtan och edra tankar i Kristus Jesus.
Amen.
Fil. 4: 6, 7.
O, vilket djup av rikedom och visdom och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga
äro icke Hans domar, och huru outrannsakliga Hans vägar! Ty
av Honom, och genom Honom och Ull Honom äro alla ting. Honom vare
ära i evighet! Amen.
Rom. 11: 33, 36.
Efter predikan sjunges Applikations-Psalmen, som ock, så vitt möjligt,
bör vara av en övergång till det följande.
TREDJE DELEN: TROSBEKÄNNELSE OCH TILLBEDJAN.
Under sången går Prästen, åter iförd alba eller mässkrud, för altaret, där han
förblir stående. När Psalmen är slut, vänder han sig till församlingen och
säger:
Låtom oss nu, sedan vi hava hört Guds heliga ord, bekänna vår tro
med dessa (Jesu) ord:
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 15
Saliga äro de i anden fattiga,
ty deni hörer himmelriket till.
Saliga äro de bedrövade,
ty de skola bliva hugsvalade.
Saliga äro de saktmodiga,
ty de skola ärva jorden.
Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdighet,
ty de skola bliva mättade.
Saliga äro de barmhärtiga,
ty dem skall ske barmhärtighet.
Saliga äro de renhjärtade,
ty de skola se Gud.
Saliga äro de fridstiftande,
ty de skola kallas Guds barn.
Saliga äro de, som lida förföljelse för rättfärdighets skull,
ty dem hörer himmelriket till.
Mat. 5: 3—10.
Eller:
Yi tro på Gud, den Ene och Evige, Helige och Allsmäktige, vår himmelske
Fader, av vilkens väsen vi äro, att vi må söka och finna Honom,
världsalltets Herre och Konung, som allena bör fruktas, äras och tillbedjas.
Yi tro, att Gud är oss klarast uppenbarad genom Jesu Kristi evangelium
örn Guds faderliga kärlek och att Jesu liv och död i godhet och trohet
visat oss vägen till Gud och till Guds rikes förverkligande i världen.
Vi tro, att Gud genom sin Ande är verksam till frälsning i alla, som han
givit liv och varelse, för att slutligen, örn än genom lidande och tuktan,
också på andra sidan, med sig förena alla av vårt släkte, i ett fullkomligt
och saligt, e vinner ligt liv, att Gud må vara allt i alla. Amen.
Av författaren.
Eller:
Jag tror på Gud, som har skapat mig.
Jag tror på Jesus Krisus, som återlöst mig.
Jag tror på Guds helige Ande,
som helgar och bevarar mig till evinnerligt liv. Amen.
Efter Luther i Stora Katekesen.
Församlingen sjunger: Amen.
Prästen säger (eller sjunger):
Upplyften edva hjärtan till Gudi
Församlingen sjunger:
Till Gud vi lyfta våra hjärtan,
och våra händer till himmelen.
K lag. 3: 41.
Eller:
Till dig, o Herre, upplyfter jag min själ.
Ps. 35:1.
16
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Prästen säger (eller sjunger):
Låtom oss bedja och tillbedja!
Prästen vänder sig mot altaret och beder, helt eller delvis, allt efter tid och
omständigheter, i den Stora högmässobönen sålunda:
Allsmäktige Gud, trofaste Fader, våra fäders hjälp och tröst i all nöd!
Vi bedja dig nu om din välsignelse för vår församling och kyrka, för folk
och rike, för jordens alla länder, för alla människor:
Välsigna, o Gud, denna församling och alla dess medlemmar, våra fränder
och grannar, vänner och ovänner, och hjälp oss att leva i frid och endräkt
samt stå varandra bi, såsom det höves kristna människor! Bevara vår församling
(och stad) för allt ont, för olyckor, brott och förvillelser! Välsigna
vårt arbete och ali god gärning! Välsigna (våra konfirmander och) vår ungdom
och hjälp oss att rätt fostra det unga släktet! Giv oss, vad vi behöva
för att ärligt och ärbart försörja oss och våra barn, våra gamla, fattiga och
sjuka, änkor och faderlösa! Hjälp oss att uppsöka de förlorade, upprätta
de fallna, trösta de sörjande, förtvivlade och hopplösa, som ingen mening
se i livet, samt styrka och stödja dem, som ligga på sitt yttersta. Hjälp
nådeligen även oss själva i prövningens dagar och vår sista stund! Vare
så, o evige Gud, din nåd och frid över alla, som före oss här levat och
lidit, över oss alla, som nu här leva en ringa tid, och över alla, som skola
följa oss efter! Låt oss alla en gång få mötas i ditt rike, att med Kristus
och alla heliga se dig, såsom du är, och varda dig, vår Gud och Fader,
lika (Amen).
Församlingen sjunger:
Hör oss, milde Herre Gud!
Här kan den stora högmässobönen slutas vid mindre gudstjänster utom kyrka
och kapell och eljes, när så kan vara behövligt, dock icke å stora högtidsdagar.
I så fall utgår församlingens »Hör oss, milde Herre Gud». I den följande bönen
är icke nödvändigt att söndagligen medtaga allt.
Välsigna, o Gud, hela din kyrka med alla dess församlingar i vårt vida
land, att hon i alla sina grenar må främja levande tro och verksam kärlek,
godhet och trohet samt alla kristliga dygder i alla stånd och kallelser. Välsigna,
o Gud, din kyrka i hela världen och synnerligen dess hednamission.
Låt nådeligen den efterlängtade tid komma, då jordens alla folk samlas i
gemensam tro på dig, o Gud, och i broderlig kärlek!
Skydda, Herre vår Gud, vårt älskade fosterland och alla dess inbyggare:
Konung och regering, riksdag och ämbeten, allt hederligt arbete, ali "ädel
konst och sanningssökande vetenskap, undervisning och uppfostran samt all
god och landsgagnande strävan. Behåll oss vid god lag, rätt och frihet och
hjälp oss att främja tukt och ära, god ordning samt inbördes hjälp och frid.
Välsigna våra frände- och grannfolk och låt oss leva i god fred och samverkan
med dem såväl som med jordens alla folk och länder samt väl fylla
vår kallelse som ett folk bland folken.
Hjälp slutligen, Du, som är allas Gud och Frälsare, alla folk och riken,
alla kyrkor och församlingar och alla människor, som du skapat, över hela
jorden! Led och välsigna, o Gud, oss alla, på det att din goda vilja må
ske och ditt rike komma. Amen.
Församlingen sjunger:
Hör oss, Gud, vår Fader och Frälsare!
17
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Prästen vänder sig mot församlingen och sjunger:
Om av allt edert hjärta I soken mig,
skall jag låta mig finnas av eder,
så säger Herren, vår Gud.
Jer. 29: 13, 14.
Församlingen sjunger:
Ja, Herre vår Gud, ditt ansikte vilja vi söka.
Liturgen sjunger den stora Doxologien:
Ära vare Gud i höjden!
Och frid på jorden!
Till människorna ett gott behag
* Församlingen sjunger: Amen.
Prästen sjunger:
Henden är i sitt heliga tempel. Hela jorden vare stilla inför Honom!
Hab. 2: 20.
Eller:
Hela jorden vare tyst för Herren, ty nära är Herrens dag.
Zef. 1: 7.
Eller läser:
Låtom oss nedfalla och tillbedja! Låtom oss knäböja inför Herren och
i stillhet och tystnad utgjuta våra hjärtan för Honom!
Ps. 95: 6.
Tyst andakt en till två minuter. Den kan beledsagas av dämpat orgelspel,
vilket måste hållas i fullt värdig stil. Prästen knäböjer därunder vid altaret i
tyst bön jämte Församlingen. Tystnaden kan brytas genom några slag å en
klocka i tornet eller med en mindre sådan i kyrkan.
Därpå läser Prästen högt, knäböjande eller stående:
Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde ditt namn! Tillkomme ditt
rike! Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden! Vårt dagliga
bröd giv oss i dag! Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåtit deni,
oss skyldiga äro! Och inled oss icke i frestelse! Utan fräls oss ifrån
ondo!
Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.
På högtidsdagar sjunger kyrkokören slutorden:
Ty riket är ditt o. s. v.
Prästen vänder sig till församlingen och säger eller sjunger:
Tackom och lovom Herren!
Församlingen reser sig och svarar:
Gud, du allena är värdig pris och ära och makt.
lipp. 4: 11.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 12 sami. laud. 9 höft. (Nr 13.) 788 32 2
18
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Eller:
Herren vare tack och lov!
Halleluja! Halleluja! Halleluja!
Församlingen förblir stående och prästen lyser välsignelsen över henne med
dessa ord:
Herren välsigne eder och bevare eder! Herren läte sitt ansikte lysa över eder
och vare eder nådig! Herren vände sitt ansikte till eder oeh give eder frid!
I sitt eget högtlovade namn av evig Fader och Förbarmare, Amen.
Församlingen sjunger:
Amen, Amen, Amen.
Sist sjunges Slutpsalmen, varefter prästen lämnar altaret.
Efter Slutpsalmen spelas ett värdigt Postludium.
SOLI DEO GLORIA
Bil. 4.
Ordning vid högmässogudstjänsten i Djursholms kapell.1
Psalm.
Prästen: Helig, helig, helig är Herren Gud allsmäktig. Hela jorden är
full av hans härlighet. Barmhärtig och nådig är Herren, långmodig och
stor i mildhet och trofasthet.
Kommen, låtom oss upplyfta våra hjärtan till Gud i liimmelen! Låtom
oss tillbedja och nedfalla! Låtom oss knäböja för Herren, vår skapare!
Låtom oss såsom ovärdiga syndare ödmjuka oss inför hans heliga ansikte,
med hjärta och mun bekänna oss för vad vi äro och bedja honom örn nåd
och misskund, så sägande:
Gud, var mig nådig efter din godhet! Utplåna mina överträdelser efter
din stora barmhärtighet! Två mig väl från min missgärning och rena mig
från min synd! Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid
1 Introitus och den första syndabekännelsen äro, med några smärre förändringar, hämtade
från det förslag, som av professor W. Budin framlades för 1888 års kyrkomöte.
Förebild för troshymnen har den av Spitta efter Luthers trospsalm författade och i
Elsass-Lothringens psalmbok av år 1902 införda psalmen varit. Denna tyska psalm .
lyder så:
Wir glauben all an einen Gott,
Schöpfer Himmels und der Erden,
der sich durch Jesum, samén Sohn,
uns zum Vater hat gegeben.
Er will uns allzeit ernähren,
uns zur Seligkeit bewahren
durch den heiligen Geist im Glauben,
kern Leid soll uns widerfahren.
Nach diesem Elend ist bereit
uns ein Lebon in Ewigkeit.
Amen.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 19
inför mig. Emot dig har jag syndat oell gjort vad ont är i dina ögon. Se,
du har behag till sanning i hjärtegrunden: så lär mig då vishet i mitt
innersta! Två mig, att jag må varda ren! Två mig, att jag må varda
vitare än snö! Vänd bort ditt ansikte från mina synder och utplåna alla
mina missgärningar! Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och giv mig en ny,
frimodig ande. Förkasta mig icke från ditt ansikte och tag icke din heliga
ande ifrån mig! Låt mig åter fröjdas över din frälsning!
Hjälp oss, du vår frälsnings Gud! Rädda oss och förlåt oss våra synder,
för ditt namns skull! Amen.
En annan syndabekännelse (advent- och jultiden):
Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta! Pröva mig och känn mina
tankar! Se till, örn jag är stadd på en olycksväg, och led mig på. den eviga
vägen! Du vet vad för synd som vill bringa mig på fall. Du vet vad som
är dolt i mitt hjärta. O min Gud, låt ingen orätt råda över mig! Låt icke
i mig dem komma på skam, som förbida dig! Låt icke i mig dem varda
till blygd, som söka dig, Herre! Vänd dig till mig och upprätta mig, efter
din stora barmhärtighet! Förlåt mig alla mina synder och gör mig till en
ny människa! Amen.
En annan syndabekännelse (fastlagstiden):
Gud, du känner mina hemliga tankar; det innersta i mina gärningar och
ord är icke fördolt för dig. Min själ är i din hand, intet har jag, intet är
jag, som du icke vet. Vad kan jag säga inför dig?
Fader, jag har syndat emot dig och är icke värd att kallas ditt barn.
Och dock måste jag komma till dig. Utan dig kan jag icke leva. Endast
hos dig är frid.
Gör med mig efter ditt behag! Tukta mig i din rättfärdighet, men förskjut
mig icke i vrede! Förlåt mig i din stora barmhärtighet! Öppna för
mig din famn och utgjut din kärlek i mitt hjärta, att jag må leva!
Herre, jag väntar efter dig — övergiv mig icke! Min Gud, var icke långt
ifrån mig! Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsnings Gud! Amen.
Församlingen: Herre, förbarma dig över oss! o. s. v.
Prästen: Med evig nåd vill jag förbarma mig över dig, säger Herren,
din förlossare.
(Eiler:
Såsom en fader förbarmar sig över sina barn, så förbarmar sig Herren
över dem som frukta honom.
Eder:
Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde son, på det att var
och en, som tror på honom, icke må förgås, utan få ett evigt liv.)
Ära vare Gud i höjden o. s. v.
Församlingen sjunger ps. ‘24: 1.
Prästen: Herren vare med Eder!
Församlingen: Med dig vare ock Herren!
Prästen: Låtom oss bedja: (Kollektbönen). Upplyften edra hjärtan till
Gud och hören dagens evangelium (eller: Herrens ord genom . . .)! Evangeliet
(eller någon gång, såsom t. ex. på fastlagssöndag och allhelgonadag — när
evangeliet är predikotext — i stället episteln) läses.
Låt oss bekänna vår kristna tro!
Församlingen och prästen sjunger: 1
Vi tro på Gud Fader allsmäktig,
världarnas skapare,
mänskors förbarmare.
1 Musik till denna troshymn av A. T.
‘20
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Hans allmakt förkunna himlen och jorden;
fader är han i Jesus vorden,
Jesus, som dog för världens liv.
Mot synd och allt ont han oss försvarar,
i tro och helgelse oss bevarar
med den heliga andens makt.
Ett evigt liv vill han oss giva,
att vi skola hos honom förbliva,
fullkomnade i hans rike.
Amen.
Psalm.
Predikan.
Efter predikan några sekunders tystnad. Omedelbart därefter.
Psalm.
Prästen: Herren vare med Eder!
Frörsamlingen: Med dig vare ock Herren!
Prästen: Låtom oss bedja! [Tyst andakt. Härefter:]
O Gud, vår Fader, vi tacka dig, att du icke har lämnat oss på våra egna
vägar, utan låtit ditt ljus lysa i vårt mörker och givit oss en Frälsare, som
lever och talar ibland oss och drager oss till dig.
Giv oss uppriktiga och ödmjuka hjärtan att taga emot ditt ord! Låt det
bliva ande och liv i oss! Och låt dess verkningar förspörjas i ett rent,
heligt, kärleksfullt jordeliv!
Låt icke mänskofunder fördunkla ditt ord! Pensa och tukta själv din
församling över hela jorden! Och låt oss förnimma den stora enheten genom
allt, som skiljer!
Öppna våra ögon och våra hjärtan för ditt rike, och låt oss taga del i
ditt stora verk! Samla all världen i din famn!
Förbarma dig över vårt folk! Förläna dem som bära ansvar för rikets
styrelse en rättfärdig vilja, och led deras rådslag med din visdoms heliga
ande! Rensa bort all den styggelse, som finnes ibland oss! Lär oss alla
att förstå och älska varandra som bröder och tillsammans söka efter de
vägar som leda fram till ditt rike! Välsigna och upprätta äktenskap och
hemlin! Bevara de unga, gör dem rena och starka och lyckliga genom din
fruktan! Omfatta med din faderliga nåd de unga som här undervisas till
kristen tro! Gör dem till Jesu lärjungar! Håll din hägnande hand över
allt troget arbete, över alla ädla konster och vetenskaper! Bevara oss för
krig, pest, hunger och allt ont!
Se till alla fattiga och lidande, alla sörjande och svårmodiga, alla som
kämpa med frestelser och tvivel! Förbarma dig över alla ensamma och
övergivna, över alla änkor och värnlösa, över alla fångna, över dem som äro
utan arbete, över dem som äro i livsfara, över alla åldriga, sjuka, sårade och
döende!
Giv din välsignelse och helgd över de goda dagarna, och i nödens tid
giv tålamod och tröst! Och giv till slut en evig fullkomning!
Fader vår, som är i himmel en o. s. v.
Tackom och lovom Herren!
Församlingen: Herren vare tack och lov! o. s. v.
Prästen: Bojen edra hjärtan till Gud och mottagen välsignelsen! Herren
välsigne Eder och bevare Eder! Herren läte sitt ansikte lysa över Eder
och vare Eder nådig! Herren vände sitt ansikte till Eder och give Eder
frid!
Församlingen: Amen, amen, amen.
Psalm.
Stockholm 1932. K. L. Beckmans Boktr.