Statsutskottets utlåtande Nr 95.

3

>r 95.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1932 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inköp av Kinnekulleverkens egendom och
skif''eroljererk ra. m.

(lia avd.)

Uti en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1932 dagtecknad proposition
(nr 177), vilken lnänvisats till statsutskottets förberedande behandling, bär
Kungl. Majit under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över förs varsår enden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att för inköp av Kinnekulleverkens egendom och skifferoljeverk
ävensom för iordningställande av nämnda oljeverk för fortsatt drift m. m.
må tagas i anspråk ett belopp av tillhopa 368,500 kronor av besparade
medel å flottans förrådstitlar för kol samt motor- och pannbrännolja.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

Departementschefen har inledningsvis anfört följande:

»Genom beslut den 30 maj 1924 beviljade Kungl. Majit Olof Jönsson och
Per Jönsson såsom innehavare av firman Källekulleverken, Jönsson & C:o,
ett lån å 200,000 kronor från manufakturförlagslånefonden för anläggning å
Kinnekulle av ett oljeskifferdestillationsverk jämte brännugn för kalk. Detta
verk blev färdigt att tagas i bruk i slutet av år 1925 och drevs sedermera
försöksvis under kortare perioder intill sommaren 1927. Sedan verket därefter
reparerats och underkastats vissa ändringar, anhöll nämnde Olof Jönsson
i skrivelse till Kungl. Majit den 16 juni 1928 — under framhållande av
att han saknade egna medel att åter igångsätta verket — att en slutgiltig
provdrift av anläggningen måtte anordnas genom offentlig myndighets försorg.
Med anledning av berörda framställning uppdrog Kungl. Majit genom
brev den 14 december 1928 åt ingenjörsvetenskapsakademien att i samråd
med marinförvaltningen anställa försöksdrift vid anläggningen i fråga under
en tid av högst tre månader samt därefter till Kungl. Majit inkomma med
berättelse över de därvid vunna resultaten. För försöksdriftens bekostande
ställdes ett belopp av högst 6,000 kronor till ingenjörsvetenskapsakademiens
förfogande av det å riksstaten uppförda extra reservationsanslaget till tekniskt-vetenskaplig
forskningsverksamhet inom kraft- och bränsleområdet.

Den 19 mars 1930 avgav ingenjörsvetenskapsakademien till Kungl. Majit
berättelse angående den provdrift, som akademien i anledning av nyssnämnda

4

Statsutskottets utlåtande Nr 95.

kungl, brev låtit anordna vid Kinnekulleverken under tiden 3 september—
19 oktober 1929. Enligt denna berättelse med åtföljande bilagor hade destillationsanläggningen
under provdriften fungerat tekniskt tillfredsställande
samt lämnat en brännolja, som utan någon som helst olägenhet kunde användas
såsom pannbrännolja. A idare hade konstaterats, att de vid oljedestillationen
bortgående gaserna inneliölle lätta bensiner i sådan mängd,
att ett tillgodogörande av dem kunde ifrågakomma.»

Departementschefen har härefter erinrat, att uti tvenne vid 1930 års
riksdag väckta, likalydande motioner (I: 107 och II: 295) framlades förslag
örn förhyrande från kronans sida av Kinnekulleverken under en tid av 5 år.

Uti sitt i anledning av nämnda motioner den 26 maj 1930 avgivna utlåtande
(nr 181) anförde statsutskottet, vilket över motionerna inhämtat yttranden
från marinförvaltningen och ingenjörsvetenskapsakademien, bland annat,
följande.

Utskottet, som avlagt besök vid Kinnekulleverken och besett anläggningarna
därstädes, ville som sin mening framhålla, att åtskilliga skäl syntes
tala för, att driften vid verken uppehölles i sådan omfattning, att säkra
hållpunkter kunde vinnas för bedömandet av spörsmålet, huruvida den kunde
göras ekonomiskt bärande och örn tillräcklig anledning förefunnes för att
med anlitandet av ifrågavarande verk söka öppna en möjlighet att förse
flottan med flytande bränsle av inhemsk framställning. Dessa spörsmål
syntes icke hava blivit genom hittills verkställda utredningar till fullo klarlagda.
Utskottet, som emellertid tillmätte förevarande fråga avsevärd betydelse,
hade därför ansett sig böra föreslå, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhölle, att Kungl. Majit måtte låta verkställa en skyndsam
utredning beträffande möjligheterna att på ett för staten tillfredsställande
sätt organisera oljeproduktionen vid verken i fråga. Enligt utskottets mening
vore _ det önskvärt, att denna utredning verkställdes på sådant sätt, att förslag
i ärendet kunde föreläggas 1931 års riksdag.

Då det emellertid syntes vara av vikt, att driften icke läge nere under
den tid utredningen påginge, hade utskottet velat förorda, att Kungl. Majit
erhölle bemyndigande att vidtaga åtgärder för driftens upprätthållande, i
den mån sådant i avbidan på resultatet av utredningen kunde anses erforderligt.

Da av motionerna och för utskottet tillgängliga upplysningar syntes
framgå, att vissa svårigheter förelåge för ägaren av Kinnekulleverken med
hänsyn till att föreskrivna räntor och amorteringar å det lån, som lämnats
till anläggningen från manufakturförlagslånefonden, icke kunnat fullgöras,
hade utskottet ansett sig därjämte böra föreslå, att, intill dess utredningen
förelåge och förslag i ärendet kunde framläggas för och behandlas av riksdagen,
med vidtagandet av åtgärder för indrivning av statsverkets ifrågavarande
fordringar måtte anstå.

Med bifall till statsutskottets förslag beslöt riksdagen (skrivelse nr 365/1930)
i anledning av förenämnda motioner dels anhålla, att Kungl. Majit måtte
föranstalta örn skyndsam utredning rörande frågan örn ordnandet av driften
vid Kinnekulleverken samt under vilka villkor och ekonomiska förutsättningar
vid verken utvunnet flytande bränsle skulle kunna tagas i anspråk
för marinens behov, ävensom anbefalla statskontoret att i avvaktan på resultatet
av ovannämnda utredning låta anstå med vidtagandet av åtgärder

Statsutskottets utlåtande Nr 95.

b

för indrivning av det från manufakturförlagslånefonden till Kinnekulleverken
lämnade lånet jämte ränta, dels ock anmäla, att riksdagen bemyndigat Kungl.
Maj:t att vidtaga åtgärder för uppehållande av driften vid verken, i den
män sådant i avbidan på resultatet av utredningen kunde anses erforderligt.

Genom brev den 20 juni 1930 anbefallde Kungl. Majit kommerskollegium
och marinförvaltningen att gemensamt verkställa och före den 1 november
1930 till Kungl. Majit inkomma med den av riksdagen begärda utredningen.
Härjämte förklarade Kungl. Majit genom samma brev, att åtgärder för indrivning
av förut omförmälda, den 30 maj 1924 beviljade statslån jämte därå
belöpande ränta skulle tillsvidare anstå. Genom särskilt beslut samma dag
bemyndigade Kungl. Majit vidare marinförvaltningen att träffa avtal med
ägaren till Kinnekulleverken angående dispositionsrätt utan kostnad för
kronan till skifferoljeanläggningen därstädes i och för anordnande under en
tid av omkring tre månader av försöksdrift vid anläggningen ävensom att
av behållna medel å förrådstitlarna för kol samt motor- och pannbrännolja
disponera ett belopp av högst 60,000 kronor till bestridande av. dels utav
försöken föranledda engångs- och driftskostnader, dels ock de kostnader föi
provkörningar med flottans fartyg, som i sammanhang med försöken kunde
befinnas erforderliga. Slutligen medgav Kungl. Majit genom beslut den 14
januari 1931, att till bestridande av kostnaderna för försöksdriftens uppehållande
under förenämnda tidsperiod finge utöver berörda 60,000 kronor
tagas i anspråk ytterligare högst 15,000 kronor, att utgå med högst 4,500
kronor från anslaget till flottans krigsberedskap och övningar samt med
återstoden från behållna medel å omförmälda förrådstitlar.

Med gemensam skrivelse den 12 mars 1931 avlämnade marinförvaltningen
och kommerskollegium den genom förenämnda brev den 20 juni 1930 anbefallda
utredningen rörande driften vid Kinnekulleverken m. m.

Departementschefen har härefter redogjort för nämnda utredning ävensom
myndigheternas däröver avgivna utlåtanden.

På sätt framgår av ämbetsverkens utredning, har undersökning verkställts,
huruvida driften vid Kinnekulleverken för framställning av olja ur skiffer
kunde göras ekonomiskt bärande. Därvid Ilar framlagts följande driftkalkyl,
avseende ett år:

Skiffer.

Utgifter:

Kostnad för 22,650 ton okrossad skiffer, levererad för 85 öre per ton
i krossverket.........................................................................................

Kronor

19,250

Eåolje- och gastillverkning.

Avlöning till en krosskötare......................

Kostnad för kraft.......................................

» i> underhåll ..............................

2,160

2.570

4,270

9,000

6

Statsutskottets utlåtande Nr 95.

Kronor

Avlöning till 6 ugnsskötare ...................................................... 12,960

» » 2 askkörare.......................................................... 3,840

» » 1 reparatör............................................................ 3,120

Kostnad för kraft....................................................................... 5 500

» » vattenrening.......................................................... 1650

» » smörjolja oell fotogen ........................................ 1240

’ ""derhäl1 ............................................................... MM 36,000

Oljeraffinering (60 driftsdygn).

Avlöning till 3 man................................................................... 1^30

Kostnad för bränsle och kemikalier.......................................... 3580

UDdel''h411 .................................................................................. 690

Arbetsledning (inkl. bokföring).

Lön till driftsledare.................................................................... 12,000

» » arbetsförman.................................................................. 3''ö00

» » kontorist........................................................................ 1,500 17(M)()

Oförutsett........................................................................... 4,250

Summa kronor 90,000

Inkomster:

Bensin: 50 ton ä 260 kronor per ton.................................................. 13,000

Gas: 275 dygn ä 172 kronor 50 öre per dygn ................................. 47,400

Summa kronor 60,400

Självkostnadspriset för under året framställda 715 ton pann- och dieselmo
tor brännolja bleve da --= 41.4 0 eller cirka 42 kronor per ton.

Departementschefen har i sitt allmänna uttalande i förevarande ärende
till en början ingått på frågan örn marinens behov av flytande bränsle och
därvid anfört följande:

Under tiden före världskriget användes — örn man bortser från undervattensbåtarna
— huvudsakligen kol såsom bränsle å krigsfartygen. Sedermera
har emellertid kolet i förevarande avseende alltmera undanträngts
av oljan, som ur militära och tekniska synpunkter ansetts äga så stora fördelar
framför kolet såsom drivmedel å örlogsfartygen, att numera praktiskt
taget alla dylika fartyg, som nybyggas, inrättas för oljeeldning.

Vad vårt land beträffar, har bränn oljan först under de senaste åren börjat
i större omfattning användas såsom bränsle å marinens fartyg. Under åren
1918 och 1919 uppgick åtgången av dylik olja endast till cirka 230 ton
per år, men redan år 1921 hade förbrukningen av enbart dieselmotorbrännolja,
vilken olja huvudsakligast användes såsom drivmedel för undervattensbåtarna,
ökats till cirka 1,000 ton per år. Sedan under de följande
åren dels några av flottans äldre fartyg helt eller delvis omändrats för oljeeldning,
dels ock nya för enbart oljeeldning byggda fartyg tillkommit, inträdde
jämväl en kraftig stegring i pannbrännoljeförbrukningen. Sålunda
ökades åtgången av pannbrännolja. från cirka 400 ton under år 1924 till omkring
7,000 ton under år 1928. Samtidigt steg förbrukningen av dieselmotorbrännolja,
så att densamma under år 1928 uppgick till cirka 1,300 ton.
Efter år 1928 har visserligen en stagnation inträtt i den dittills pågående

7

Statsutskottets utlåtande Nv 95.

stärka stenringen av oljeförbrukningen vid flottan, men allteftersom de nya
fartyg som ingå i det år 1927 beslutade programmet för flottans ersattnmgsbyggnad,
hinna färdigbyggas, bär man att räkna med ett ytterligare okat
oljebekov, då dessa fartyg utan undantag inrättas for oljeeldning, Såsom
av utredningen i ärendet framgår, beräknas årsbehovet av olja for flottans
räkning under fredstid komma att uppgå till 16,000 ton pannbrannolja och
1 400 ton dieselmotorbränn olja, sedan samtliga de fartyg, beträffande vilka
byggnadsbeslut redan fattats, blivit färdigställda. Lägges härtill den oljekvantitet
som erfordras för driften av statens båda isbrytarfartyg, vilkas förseende
med bränsle jämväl åligger marinförvaltningen, kommer man tor de
närmaste åren upp till ett årsbehov i fredstid för mannens rakning av cirka
18 000 ton pannbrännolja och 2,000 ton dieselmotorbrännolja. litter ar lydo
kommer detta behov att ytterligare ökas, i den mån ytterligare ersattmngsbyggnad
för flottan beslutes. Krigsbehovet av brännoljor uppgår givetvis
till betydligt större kvantiteter än fredsbehovet.

På grund av den ökade användning, som brännoljan således erhållit vid
flottan, har det blivit en angelägenhet av största vikt för marinens myndigheter
att söka säkerställa tillgången på dylik olja inom landet, för den händelse
importen skulle försvåras eller förhindras, och olika mojligheter tor
denna frågas lösande hava undersökts. Sålunda hava bland annat förutsättningarna
för uppläggande under fredstid av ett för en aysparrningsperiod
betryggande förråd tagits under övervägande. Då det emellertid alltid måste
vara vanskligt att i förväg bedöma behovet av de bränslekvantiteter, som
erfordras för en till sin tidslängd obekant avspärrningspenod kommer vid
användandet av enbart lagringsmetoden alltid en viss risk att förefinnas tor
att de i fredstid anskaffade förråden taga slut, innan möjlighet yppas tor
deras förnyande. På denna väg synes man således näppeligen kunna na
fram till en fullt tillfredsställande lösning av frågan örn mannens oljetorsorl
ning. Ansträngningarna torde därför böra inriktas på att utnyttja de
möjligheter till oljeframställning, som kunna förefinnas inom landet.

Sedan flera år tillbaka hava, framhåller departementschefen, i åtskilliga
länder pågått försök avseende framställning av en ersättningsprodukt folden
ur oljekällorna erhållna mineraloljan. Såsom råmaterial hava därvid
olika ämnen kommit till användning, exempelvis stenkol, brunkol, skiffei
och trä m. m., och ett flertal metoder för utvinnande av olja ur dessa ämnen
hava framkommit. För Sveriges del har särskilt en av bergsingenjören
Sven Bergh uppfunnen metod för framställning av olja ur alunskiffer tilldragit
sig intresse. Departementschefen har beträffande nämnda metod anfört
följande:

Metoden i fråga framlades första gången år 1920, och sedan den under de
närmast följande åren med understöd från statens sida provats vid mindre
försöksanläggningar dels vid Stockholms gasverk, dels vid Kinnekulle blev
metoden därefter underkastad prov i större skala vid Ixinnekulleverkens
för ändamålet under åren 1924—1925 uppförda skifferoljeverk. Proven därstädes
bedrevos till en början på bekostnad av Kinnekulleverkens dåvarande
likare Olof Jönsson, men sedan denne förklarat sig av ekonomiska skal icke
kunna slutföra provdriften, fortsattes densamma, såsom i det föregående omtormälts,
under år 1929 genom statens försorg under ledning av mgenjorsvetenskapsakademien.
Såsom resultat av denna provdrift framgick, att anläggningen
arbetad!- tekniskt tillfredsställande och lämnade en oljeprodukt,
sinn vid verkställda försök visade sig vara fullt användbar som pannbransle
å flottans fartyg.

8

Statsutskottets utlåtande JVr 95.

Trots det goda resultat, som sålunda erhölls vid 1929 års provdrift viel
Kinnekulle verken, kvarstodo dock efter dess avslutande vissa spörsmål, som
tarvade ytterligare utredning, innan man kunde bilda sig en slutgiltig''uppfattning
örn den Berghska metodens användbarhet och lämplighet såsom
grundval för^ en inhemsk oljetillverkning. Sålunda hade icke tillförlitligt
underlag erhållits för bedömande av frågan, huruvida olj efram ställning med
metoden i fråga kunde göras ekonomiskt bärande. Ej ''heller hade de ekonomiska
och tekniska betingelserna för en oljeframställning i större skala
blivit tillräckligt klarlagda. Vidare återstod att utröna, huruvida metoden
jämväl lämpade sig för framställning av den såsom drivmedel för, bland
annat, flottans undervattensbåtar behövliga dieselmotorbrännoljan.

Efter att att hava erinrat örn, att dessa med flera spörsmål beträffande
möjligheterna för anordnande av en inhemsk oljeframställning gjorts tillföremål
för behandling i marinförvaltningens och kommerskollegii med skrivelse
den 12 mars 1931 avlämnade utredning rörande driften vid Kinnekulleverken
m. m., har departementschefen i fråga örn resultatet av nämnda utredning anfört
följande:

Enligt vad som framgår av denna utredning har förnyad provdrift för
utiönande av den Berghska metodens lämplighet för oljeframställning varit
anordnad vid Kinnekulleanläggningen under senare delen av år 1930 samt
i början av år 1931. Denna, provdrift har i vissa hänseenden lämnat gynnsammare
resultat än de, vilka erhöllos vid 1929 års försök. Sålunda har,
bland, annat, en ansenlig produktionsökning kunnat konstateras såväl i det
för själva oljeframställningen avsedda destillationsverket som i den i samband
med^ nämnda verk stående kalkschaktugnen, där den vid oljedestillationen
erhållna, ej kondenserade skiffergasen användes för kalkbränning.

Enligt utredningen kan med en driftstid av 275 dygn per år (återstoden
av året avses för översyn) viel anläggningen årligen produceras cirka 770 ton
råolja samt 840,000 kbm. skiffergas. Av den sålunda erhållna råoljan beräknas
kunna utvinnas cirka 715 ton pann- och dieselmotorbrännolja samt
omkring 55 ton råbensin.

Beträffande möjligheten att vid behov åstadkomma en ökning av den inhemska
oljeframställningen framhålles i utredningen, att den för oljeframställning
lämpliga, skiffern å Kinnekulleverkens egendom beräknas uppgå
till omkring 15 miljoner ton, varur med anlitande av Berghs metod torde
kunna utvinnas cirka 440,000 ton brännolja. I detta sammanhang må erinras,
att landets totala, till skifferoljeframställning användbara skiffertillgångar
skattas till ungefär 3,000 miljoner ton.

Då det enligt marinförvaltningens och kommerskollegii åsikt skulle möta
åtskilliga svårigheter att på ett ur statens synpunkt effektivt sätt ordna
driften vid Kinnekulleverken, för den händelse anläggningarna därstädes för
framtiden skulle förbliva i den nuvarande innehavarens ägo, hava ämbetsverken
föreslagit, att staten matte efter inköp av egendomen själv övertaga
oljetillverkningen vid anläggningen.

Kostnaderna för egendomens förvärvande hava i ämbetsverkens den 12
mars 1931 framlagda förslag beräknats till 400,000 kronor, varjämte det i
det föregående omförmälda lånet ur manufakturförlagslånefonden å 200,000
kronor, för vilket fastigheten häftar såsom säkerhet, skulle till såväl kapital
som ogulden ränta efterskänkas.

För iordningställande av oljeverket för fortsatt drift m. m. har ett belopp
av 88,000 kronor beräknats vara erforderligt.

Beträffande den framtida dispositionen av Kinnekulleverkens egendom har
i utredningen föreslagits, att den del av densamma, som är att betrakta såsom

Statsutskottets utlåtande Nr 95.

9

jordbruksfastighet, skall överlämnas till förvaltning av domänstyrelsen för
att i vanlig ordning utarrenderas, under det att den för industriellt ändamål
avsedda delen skall örn händ erila vas av marinförvaltningen, som skall utarrendera
kalkbruksdriften och själv endast driva oljeanläggningen.

Arrendeinkomsterna från kalkbruksdriften hava skattats till 10,000 ä
15,000 kronor.

Tillverkningskostnaderna för en årsproduktion av 715 ton pann- och
dieselmotorbrännolja samt 50 ton raffinerad bensin hava i utredningen be
räknats till 90,000 kronor. Den vid anläggningen erhållna skiffergasen,
vilken avses skola av arrendatorn av kalkbruksdriften användas i stället för
stenkol vid kalkbränning i kalkschaktugnen, har åsatts ett värde av 47,400
kronor, motsvarande anskaffningskostnaden för den kvantitet stenkol, som
genom gasens utnyttjande kan inbesparas. Vidare har den vid oljetillverkningen
utvunna bensinen angivits hava ett värde av 13,000 kronor. Självkostnadsnadspriset
för framställning av förenämnda årsproduktion olja har
med ledning härav beräknats till (90,000 — 47,400— 13,000 =) 29,600 kronor
eller till i runt tal 42 kronor per ton. Vid uppgörandet av denna kalkyl
hava några kostnader för ränta och amortering å anläggningskapitalet icke
medräknats, varjämte förutsatts, att skatten å bensintillverkningen skulle
resti tueras.

Såsom slutomdöme beträffande den föreliggande frågan hava marinförvaltningen
och kommerskollegium i sitt förslag av den 12 mars 1931 anfört,
att vidmakthållandet av oljedriften ''säd Kinnekulleverken enligt ämbetsverkens
mening måste anses vara av den allra största betydelse för att vid
hindrad eller försvårad import bidraga till landets förseende med flytande
bränsle och speciellt för att vid krigstillfälle möjliggöra säkerställandet av
flottans behov av brännoljor.

Uti de i ärendet avgivna utlåtandena hava, framhåller departementschefen,
åtskilliga erinringar framställts emot marinförvaltningens och kommerskollegii
den 12 mars 1931 framlagda förslag rörande inköp av Kinnekulleverken.
Innehållet i dessa, huvudsakligen av ingenjörsvetenskapsakademien samt
vissa av försvarsberedskapskommissionens ledamöter gjorda erinringar har
av departementschefen sammanfattats sålunda:

Ur teknisk synpunkt kunde problemet örn framställning av olja ur skiffer
redan anses hava blivit klarlagt genom de prov, som hittills utförts vid
Kinnekulleverken. Från denna synpunkt sett förefunnes det därför ingen
anledning för staten att upplägga en permanent försöksstation av den art,
som nu ifrågasatts.

Utredningen i ärendet hade visat, att en skifferoljeframställning i och för
sig utan samband med annan drift, exempelvis kalkbränning, vore ur ekonomisk
synpunkt fullständigt utsiktslös, åtminstone med de oljepriser, som
för närvarande rådde på världsmarknaden. Den olja, som erhölles vid Kinnekulleanläggningen,
utgjorde en biprodukt vid en industriell drift — kalkbränning
— vilken vore utslagsgivande såväl i fråga örn produktionsvolymen
som beträffande tillverkningskostnaderna. Det vore omöjligt att överblicka
de ekonomiska konsekvenser, som kunde komma att uppstå för staten, därest
den skulle förvärva och driva sekundäranläggningen, oljeverket, under det
att primäranläggningen, kalkbränningsugnen, bleve till sin funktion beroende
av ett arrendeavtal. Ur statens synpunkt vore det att föredraga, örn
ett privat industriintresse kunde finna anledning att övertaga anläggningen
och utveckla densamma till större dimensioner, varvid en begränsad subvention
från statens sida kunde ifrågasättas för oljeproduktionens främjande.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 95.

Ett statsförvärv ar Kinnekulleverksanläggningen skulle snarare motverka
än befrämja en önskvärd industriell lösning av oljeframställningsproblemet.
Emot den av ämbetsverken framlagda driftkalkylen kunde vissa erinringar
göras. Särskilt gällde detta i fråga örn de inkomster, som beräknats inflyta
genom utarrendering av kalkscliaktugnen och leverans av skiffergas till kalkbränningen
i denna ugn. Det pris, som den blivande arrendatorn av kalkugnen
skulle erlägga för därstädes förbrukad skiffergas, syntes, såvitt av
utredningen kunde bedömas, vara högre än vad som betingades av teknisktekonomiska
skäl. Det vore därför ovisst, örn de i driftkalkylen beräknade
inkomsterna kunde för framtiden påräknas. Då kombinationen med kalkugnen
utgjorde den centrala punkten i förslaget, skulle försöksstationen,
om denna kombination av en eller annan anledning bortfölle, icke utan
mycket stora kostnader från statens sida kunna upprätthållas. Stora risker
förelåge alltså för, att en försöksanläggning av föreslagen art skulle komma
att förorsaka statsverket permanenta utgifter utan att medföra några häremot
svarande fördelar.

Ur krigsberedskapssynpunkt kunde en anläggning med Kinnekulleverkens
blygsamma dimensioner icke tillmätas någon nämnvärd betydelse. Härvid
vore för övrigt att märka, att den med varje år stegrade oljeförbrukningen
kommit att i viss mån minska intresset för våra skiffrar såsom grundval för
olj ef ramställning. Man måste därför nu i relativt högre grad än tidigare
inrikta sig på andra möjliga hjälpkällor. För klarläggande av krigsberedskapssynpunkten
erfordrades ytterligare utredning rörande byggnadstid, byggnadskostnader,
personalbehov m. m. för en krigstidsanläggning icke blott enligt
Kinnekullesystemet utan även enligt andra tänkbara destillationssystern.

Departementschefen har härefter meddelat, att efter det myndigheternas
yttranden över marinförvaltningens och kommerskollegii förenämnda utredning
avgivits, hade den nuvarande ägaren av Kinnekulleverken, agronomen
Otto Jönsson, i skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 oktober 1931 erbjudit sig
att försälja ifrågavarande egendom med tillhörande kalkbruk, skifferoljeverk
m. m. för det egendomen för närvarande åsätta taxeringsvärdet eller 260,500
kronor, under förutsättning dels att förenämnda lån ur manufakturförlagslånefonden
till såväl kapital som ogulden ränta efterskänktes, dels ock att
Jönsson tillerkändes ersättning med minst 20,000 kronor för vissa kostnader,
som han haft för oljeanläggningen.

I anledning av detta försäljningsanbud har, fortsätter departementschefen,
marinförvaltningen, efter samråd med kommerskollegium och domänstyrelsen,
den 21 december 1931 avgivit förnyat utlåtande i ärendet, och har departementschefen
härom anfört följande:

I utlåtandet uppgives, att vid verkställd undersökning rörande i vad mån
fastigheten skulle kunna förränta den av Otto Jönsson begärda köpeskillingen,
260,500 kronor, framgått, att för kalkbruksanläggningen kan påräknas
ett årligt arrende av 10,000 kronor, att jordbruksfastigheten bör kunna utarrenderas
mot ett årligt belopp av 4,400 kronor, att egendomen i dess
helhet alltså skulle lämna en avkastning av 14,400 kronor per år, att härifrån
dock bör avdragas skatter, beräknade till cirka 1,300 kronor, samt att
den årliga nettoavkastningen således kan beräknas till 13,100 kronor eller
cirka 5 % av köpeskillingen.

I utlåtandet föreslås, att köpeskillingen, 260,500 kronor, skall bestridas
av lånemedel. Det för driftens fortsatta ordnande m. m. erforderliga beloppet
88,000 kronor, liksom ock den summa å 20,000 kronor, vilken av

Statsutskottets utlåtande Nr Sjö.

11

Otto Jönsson begäres för vissa å oljeanläggningen nedlagda kostnader, hava
däremot ansetts böra utgå av bekålina medel å flottans förrådstitlar för kol
samt motor- och pannbrännolja.

Såsom av den föregående framställningen framgår, fortsätter departementschefen,
avser det av ämbetsverken framlagda förslaget i första hand
att möjliggöra ett säkerställande av marinens behov av flytande bränsle under
tider, då import av denna vara av en eller annan anledning icke kan äga
rum. De ifrågasatta åtgärderna äro således närmast att anse såsom beredskapsåtgärder,
och de krav, som böra uppställas beträffande förslagets bärighet
i ekonomiskt avseende, måste följaktligen i viss mån modifieras med
hänsyn härtill.

Till ledning vid bedömandet av de ekonomiska konsekvenser, som ett
realiserande av det föreliggande förslaget skulle medföra för staten, har departementschefen
anfört följande:

Av två till mig överlämnade arrendekontrakt, det ena mellan marinförvaltningen
och Kooperativa förbundet, förening u. p. a., samt det andra
mellan marinförvaltningen och Kinnekulleverkens tidigare innehavare Olof
Jönsson, framgår, att preliminära avtal numera träffats om utarrendera av
såväl kalkdriften å egendomen som de till densamma hörande jordbruksfastigheterna,
varvid arrendeavgiften bestämts till 10,000 kronor för år för
kalkdriften och 300 kronor för månad för jordbruksfastigheterna jämte
skyldighet för vederbörande arrendator att betala alla för sistnämnda fastigheter
utgående skatter och onera. Sammanlagda arrendeinkomsten per år
skulle alltså enligt dessa avtal uppgå till 13,600 kronor, vilket motsvarar en
avkastning av mer än 5 % å den i det senaste försäljningsanbudet angivna
köpeskillingen, 260,500 kronor.

Beträffande kontraktet rörande jordbruksfastigheterna, mot vilket domänstyrelsen
förklarat sig ej hava någon erinran att göra, är att märka, att
detsamma är avsett att gälla endast för tiden intill den 14 mars 1933, detta
för att lämna vederbörande myndighet fria händer i fråga örn utarrenderingen,
sedan frågan örn fastigheternas förvaltning blivit definitivt ordnad.

Det i fråga örn kalkdriften, upprättade avtalet avser däremot en tid av
något över fem år. Enligt detta avtal åligger det arrendatorn att i kalkschaktugnen
bränna kalk, i den mån jordägaren anser sig kunna lämna
bränsle (skiffergas) härtill från oljeverket, dock att arrendatorn icke är pliktig
mottaga mera bränsle än som erfordras för bränning av under första arrendeåret
1,750 ton, under andra arrendeåret 3,500 ton, under tredje arrendeåret
5,200 ton och därefter årligen intill 8,250 ton osläckt kalk. För till kalkschaktugnen
lämnat bränsle skall arrendatorn betala 4 kronor per ton framställd
osläckt kalk, avsedd för jordbruksändamål, respektive 5 kronor 50 öre
per ton kalk, avsedd för industriändamål.

Enligt vad som framgår av en marinförvaltningens förenämnda skrivelse
den 21 december 1931 bifogad, av marinöverdirektören Schoerner uppgjord
»Sammanfattning av hittills vunna resultat vid försöksdrift åren 1929 och
1931 vid Kinnekulleverken», vilken sammanfattning torde såsom bilaga få
fogas till statsrådsprotokollet rörande förevarande ärende, beräknas numera
framställningskostnaderna för brännolja vid verken komma att uppgå till
eirka 40 kronor per ton, under förutsättning att ränta och amortering å
anläggningskapitalet icke medräknas. För jämförelses skull kan här påpekas,
att oljepriset i allmänna marknaden för närvarande utgör 40 ä 45 kronor
per ton fritt svensk importhamn. Vid uppgörandet av nyssnämnda kalkyl

12

•Statsutskottets utlåtande Nr dö.

har med tillämpning av bestämmelserna i förenämnda med Kooperativa
förbundet upprättade preliminära avtal — den vid oljeframställningen erhållna,
såsom bränsle i kalksclmktugn en avsedda skitfergasen beräknats lämna
en inkomst av 150 kronor per til 1 verkni ngsdygn.

I det för oljeverkets iordningställande m. m. beräknade beloppet, 88,000
kronor, ingår, bland annat, en post å 10,000 kronor, utgörande ersättning
till bergsingenjören Bergh för utövning av vissa honom tillhöriga patenträttigheter.
_ Beträffande denna ersättning är att märka, att beloppet, 10,000
kronor, enligt av Bergh numera gjort erbjudande, är avsett att utgöra full
ersättning för nytt] anderätten till samtliga Bergh nu tillhöriga ävensom av
honom framdeles förvärvade patenträttigheter m. m. rörande oljeframställning
ur skiffer å den till inköp föreslagna egendomen, vadan alltså, i motsats
till vad som tidigare ifrågasatts, någon särskild licensavgift för patentens
utövande icke skall utgå.

Inkomsterna av jordbruket och kalkbrytningen å Kinnekulleverkens egendom
kunna således beräknas lämna en tillfredsställande förräntning å inköpssumman,
260,500 kronor. Däremot torde under nuvarande förhållanden de
för oljeanläggningens iordningställande m. m. samt för utgivande av viss
ersättning åt säljaren erforderliga beloppen, tillhopa 108,000 kronor, icke
kunna förräntas. Huruvida driften vid oljeverket kommer att i framtiden
bliva ekonomiskt bärkraftig, torde icke för närvarande vara möjligt att avgöra.
Oavsett huru denna drift än utfaller, torde emellertid någon fara icke
föreligga för, att densamma skall komma att åsamka staten några större
oberäkneliga kostnader, alldenstund ju staten kan, när helst så anses påkallat,
inställa oljetillverkningen. Att märka är, att en inställelse av nämnda
tillverkning kan äga rum utan att avkastningen av den utarrenderade egendomen
minskas. De med ett inköp av Kinnekulle verken förenade ekonomiska
riskerna bliva således förhållandevis obetydliga. I varje fall synas
de icke kunna bliva av sådan omfattning, att de böra tillmätas avgörande
betydelse vid den föreliggande frågans lösning.

Departementschefen har härefter ingått på ett bemötande av de erinringar,
som av vissa myndigheter framställts emot förslaget rörande inköp av Kinnekulleverken,
och därvid anfört följande:

Den omständigheten, att problemet rörande framställning av olja ur
skiffer redan blivit ur teknisk synpunkt klarlagt, synes näppeligen med fog
kunna anföras såsom skal mot fortsättande genom statens försorg av driften
vid Kinnekulleverken i föreslagen omfattning, ty även örn den Berghska
metoden redan nu visat sig vara tekniskt sett tillfredsställande, utesluter detta
givetvis icke, att densamma vid fortsatt drift kan i olika avseenden förbättras
och göras än mera effektiv och därmed ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare.
Erfarenheterna från den senaste provdriften synas för övrigt tyda på, att
metoden erbjuder åtskilliga utvecklingsmöjligheter i olika avseenden.

Det Ilar framhållits, att ett statsförvärv av Kinnekulleverken skulle kunna
befaras bliva till hinder för en såsom önskvärd ansedd industriell lösning
av oljeframställningsproblemet och den därmed sammanhängande frågan
örn användningen av de vid oljedestillationen erhållna skiffergaserna. Såsom
påpekats i en av de vid ingenjörsvetenskapsakademiens utlåtande i ärendet
fogade reservationerna, synes det vara svårt att förstå, vari detta hinder skulle
kunna tänkas bestå. Erfarenheten har visat, att det privatekonomiska intresset
icke lockas av de möjligheter till inhemsk oljeproduktion, som för närvarande
förefinnas, och någon ändring härutinnan lärer näppeligen vara att förvänta,
innan oljeprisen undergått en väsentlig förhöjning. Skulle i en framtid in -

StatsiUskottets utlåtande, Nr ''J5.

13

tresse för privatekonomisk oljedrift inom landet uppstå, synes den omständigheten,
att staten redan förut igångsatt tillverkning av olja, icke behöva utgöra
något som helst hinder för de privatekonomiska planernas förverkligande.
Snarare synes man vid eventuellt igångsättande framdeles av enskild
industriell drift kunna draga åtskillig nytta av de erfarenheter, som
vunnits vid en tidigare igångsatt statlig försöksdrift.

Med anledning av vad som i vissa av de i ärendet avgivna utlåtandena
anförts rörande möjligheterna för åstadkommande av inhemsk oljetillverkning
enligt andra metoder lin den i förevarande utredning föreslagna, torde
böra framhållas, att den vid Kinnekulleverken prövade Berghska metoden
föreligger i ^experimentera! och för praktisk användning färdigt skick. Däremot
synes ingen av de övriga metoder, som kunna komma i fråga för oljetillverkning
här i landet, betinna sig i sådant skick, att den med utsikt till
framgång omedelbart kan praktiskt utnyttjas för oljeframställning i större
skala, utan torde härför komma att erfordras ''långvariga och omfattande
experiment. Den Berghska metoden synes således vara den enda, med
vilken man åtminstone för närvarande har att räkna för tillgodoseende av
vårt oljebehov i händelse av avstängd tillförsel från utlandet. Under sådana
förhållanden kan jag ej finna annat än att de åtgärder, som från statsmakternas
sida finnas böra vidtagas för skapande av en inhemsk oljeproduktion,
i första hand böra baseras på denna metod.

Vid bedömandet av Kinnekulleanläggningens betydelse ur försvarsberedskapssynpunkt
bör beaktas, att oljeverket därstädes är avsett att vara en
försöksstation, varest möjligheterna för drift i större skala skola närmare
undersökas och åtgärderna för övergång till sådan drift skola förberedas.
Genom anläggningens förvärvande och driftens fortsättande får staten tillfälle
att utbilda en för ändamålet lämplig ledal''- och arbetarstam, vilken sedermera,
därest driften skulle behöva utökas, kan användas i förhandsställning.. Med
staten såsom ägare av Kinnekulleverkens egendom kan brytningen i kalkstens-
och skifferbrotten ordnas så, att en snabb utökning till stordrift möjliggöres
utan betungande avbanings- och scliaktningskostnader. Med egendomen
i enskild ägo kommer risk alltid att föreligga för att åtkomsten
av dess för brytning för närvarande ovanligt lättillgängliga skifferfyndigheter
försvåras genom olämpligt ordnad kalkdrift.

Enligt av marinförvaltningen verkställda preliminära undersökningar skulle
en anläggning med en årlig tillverkningskapacitet av 40,000 ton råolja kunna
iordningställas vid Kinnekulleverken på en tid av cirka 7 månader, med
möjlighet att utnyttja delar av nyanläggningen efter kortare tid, allt under
förutsättning att ritningar och planer föreligga utarbetade i detalj. Ur den
angivna råoljekvantiteten kan, enligt vad som uppgives, utvinnas cirka 33,300
ton pannbrännolja och cirka 3,800 ton dieselmotorbrännolja, eller vad som
beräknas utgöra flottans årliga behov under en neutralitetsvakt.

Departementschefen har härefter framhållit, att lian i likhet med marinförvaltningen
och kommerskollegium ansett det vara synnerligen betydelsefullt,
att den vid anläggningen i fråga med stora uppoffringar från
såväl statens som enskildas sida påbörjade skifferdestillationsdriften vidmaktliölles
för att i händelse av behov kunna utgöra grundval för utökad
oljeframställning inom landet. Av utredningen i ärendet att döma, syntes
det icke vara möjligt att på ett ur statens synpunkt tillfredsställande sätt
säkerställa denna drift, nied mindre Kinnekulleverkens egendom med tillhörande
anläggningar övertoges av kronan. Med hänsyn härtill och då departementschefen
icke hade något att erinra mot (lii villkor för egendomens

14

Statsutskottets utlåtande Nr 95.

förvärvande, som angivits i den nuvarande ägarens försäljningsanbud den
3 oktober 1931, hade lian funnit sig böra tillstyrka, att förslag avlätes till
riksdagen örn inköp av ifrågavarande egendom på nyssnämnda villkor.

Även det i utredningen framlagda förslaget, att ett belopp av 88,000
kronor matte få disponeras för ordnande av oljeverket för fortsatt drift m. m.,
hade departementschefen funnit sig böra biträda.

Beträffande kostnadernas bestridande har, framhåller departementschefen,
ifrågasatts, att själva inköpssumman för egendomen, 260,500 kronor, skulle
utgå av lånemedel, medan det för oljeverkets iordningställande erforderliga
beloppet, 88,000 kronor, ävensom det särskilda belopp av 20,000 kronor,
som enligt förenämnda försäljningsanbud skall utgå till säljaren för vissa
av honom havda kostnader, för oljeverket, skulle bestridas av behållna medel
å flottans förrådstitlar för kol samt motor- och pannbrännolja.

Med hänsyn till att det huvudsakliga syftet med Kilillekulleverksanläggningens
förvärvande vore att säkerställa flottans oljebehov, ansåge emellertid
departementschefen, att det för ifrågavarande ändamål erforderliga beloppet
i dess helhet, (260,500 + 88,000 + 20,000 =) 368,500 kronor, borde utgå
av flottans nyssnämnda förrådstitlar.

Beträffande dessa förrådstitlars ställning hade marinförvaltningen meddelat,
att den kontanta behållningen å desamma efter avräkning av de belopp,
som av ämbetsverket ansåges erforderliga för komplettering av kol- och oljeförråden,
den 1 december 1931 uppgått till 416,682 kronor.

På det att de utgifter, varom här vore fråga, måtte komma till synes i
budgetredovisningen, syntes departementschefen nämnda belopp, 368,500
kronor, icke böra utgå direkt ur sagda förrådstitlar utan först såsom särskilda
uppbördsmedel tillgodoföras ett i riksstaten under fjärde huvudtiteln
redan uppfört anslag, varifrån kostnaderna för inköpet av Ivinnekulleverken
m. m. sedermera borde bestridas. Bestämmelser härom syntes i sinom tid
böra utfärdas av Kungl. Majit.

Den framtida dispositionen av egendomen syntes departementschefen
böra ordnas så, att åt domänstyrelsen uppdroges att för marinförvaltningens
räkning ombesörja förvaltningen och utarrenderingen av de till egendomen
hörande jordbruksfastigheterna, under det att egendomen i övrigt förvaltades
av marinförvaltningen.

Det syntes böra ankomma på Kungl. Majit att träffa avgörande beträfande
dispositionen av de belopp, vilka komme att inflyta genom utarrendering
av kalkdriften samt jordbruksfastigheterna.

Ett godtagande av försäljningsanbudet innebure, bland annat, att det Olof
Jönsson och Per Jönsson såsom innehavare av firman Ivinnekulleverken,
Jönsson & C:o, genom kungl, brev den 30 maj 1924 beviljade lånet ur
manufakturförlagslånefonden å 200,000 kronor efterskänktes till såväl kapital
som ogulden ränta. Såsom statskontoret framhållit, syntes manufakturförlagslånefondens
ifrågavarande fordran numera vara skäligen värdelös.

Det borde, framhåller departementschefen slutligen, därest propositionen
vunne riksdagens bifall, ankomma på Kungl. Majit att meddela föreskrift
örn avskrivning av statens fordran i anledning av manufakturförlagslånet.

Statsutskottets utlåtande Nr 9f).

15

På sätt framgår av en vid propositionen bifogad, av marinöverdirektören
Schoerner uppgjord »Sammanfattning av hittills vunna resultat vid försöksdrift
åren 1929 och 1931 vid Kinnekulleverken» har i fråga örn totalkostnaden
per dygn för framställning av skifferråolja vid Kinnekulleverken enligt
de resultat, som uppnåtts vid 1931 års provdrift, örn anläggningen tänktes
arbeta 275 dygn per år, gjorts följande beräkning:

Efter allt att döma skulle driften kunna upprätthållas 300 dygn eller mera
per år, men med hänsyn till tidigare kalkyler har 275 dygn bibehållits.

Oljeverkets värde är 180,000 kronor enligt år 1929 verkställd undersökning
av försäkringsbolaget Allmänna Brand, som tagit del av kostnadsberäkningar
och räkningar. Detta kapital avskrives och förräntas i nedanstående
kalkyl i överensstämmelse med vad som är brukligt för liknande anläggningar
eller med 15,500 kronor per år, motsvarande 56: 50 kronor per dygn.

Underhåll för krossverk och skifferdestillationsanläggning uppgår per år till:

för krossverket.................................................................... c:a kronor 4,270:

» skif! erdestillationsanläggningen.................................... » » 6,690:

Summa c:a kronor 10,960: —

eller cirka 40 kronor per dygn.

Vid ordinarie drift beräknas en driftsledare, verkmästare eller pensionerad
flaggunderofficer, samt en kontorist kunna anställas för tillhopa 6,500
kronor per år, vilket per driftsdag utgör cirka 23: 50 kronor.

Vidare har i nämnda bilaga uppgjorts följande sammanställning beträffande
försöksdriftens resultat:

Kronor per dygn

Skiffer

Arbetslöner ^

Elektrisk kraft t
Smörjmedel m. m.)
Arbetsledning m. m.

Underhåll..................

Bunta och amorterin

enligt ovan (1931 års provdrift)

195: —

23:50
40: —
56:50

315: —

Avgår ersättning för
kontrakt c:a .........

destillationsgas enligt preliminärt upprättat
........................................................................ 150: —

Differens 165: —

eller per ton råolja = 56 kronor fritt verket.

2.93

Vid Marinförvaltningens fortsatta provdrift förutsättes, att anläggningskapitalet
avskrives, varför posten »Sänta och amortering» bör utgå. Råoljepriset
blir då kronor 37:— per ton. Lägges driften för framställning av
produkter enligt punkt 2 (1931 års provdrift), så att man genom bensinavdrivning
av skifferråoljan och raffinering av den erhållna bensinen ur ett ton
råolja erhåller 832.5 kg. pannbrännolja, 95 kg. dieselmotorbränn olja och 65
kg. renad bensin, kan följande kalkyl uppställas:

Kostnad för råolja (1 ton enligt ovan)......................................... kronor 37: —

» » bensinavdrivning och raffinering .................... »_7: 15

kronor 44: 15

Avgår inkomst för bensin, 65 kg. ä 11 öre................................ kronor 7: fo

kronor 37: —

16

Statsutskottets utlåtande Nr 95.

Utskottets

yttrande.

Omkostnaden för 832.5 + 95= 927.5 kg. pann- och dieselmotorbrännolja

blir således 37: kronor eller per ton räknat - = 40 kronor, allt fritt

0.93

verket.

Även om viss tvekan kan råda beträffande hållbarheten av de kalkyler,
som lagts till grund för en framtida drift av Kinnekulleanläggningen, har
utskottet dock, med hänsyn till de fördelar, som ett statsförvärv av Kinnekulleverkens
egendom med tillhörande anläggningar kunna medföra, ansett
sig böra tillstyrka Kungl. Maj.ts föreliggande förslag.

Pa sätt framgår av den utav marinöverdirektören Schoerner uppgjorda sammanfattningen
av hittills vunna resultat vid försöksdrift åren 1929 och 1931
vid Kinnekulleverken, hava lönekostnaderna för en driftsledare, verkmästare
eller pensionerad flaggunderofficer, samt en kontorist beräknats till sammanlagt
6,500 kronor per år. Mot detta belopp har utskottet icke funnit anledning
till erinran. Däremot har utskottet icke kunnat undgå att finna det
belopp å 12,000 kronor, som enligt ämbetsverkens i ärendet gjorda utredning
skulle utgå till den under driftens förberedande stadium särskilt anställde
driftsledaren, vara väl högt. Emellertid kommer, enligt vad utskottet
under hand inhämtat, särskild arbetsledare att vara anställd allenast under
en kortare tid och vid sådant förhållande har utskottet icke ansett sig böra
föreslå någon reducering av nämnda belopp.

Slutligen vill utskottet ifrågasätta, huruvida det må anses lämpligt, att
i ett blivande arrendeavtal intaga någon bestämmelse örn skiljedom. Utskottet
vill i detta hänseende hänvisa till 1922 års riksdags uttalande i dess
skrivelse nr 54 (sid. 12).

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må medgiva, att för inköp av Kinnekulleverkens
egendom och skifferoljeverk ävensom för iordningställande
av nämnda oljeverk för fortsatt drift m. m. må tagas i
anspråk ett belopp av tillhopa 368,500 kronor av besparade
medel å flottans förrådstitlar för kol samt motor- och pannbrännolja.

Stockholm den 12 maj 1932.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: Se under utlåtandet nr 94.

Reservation

av herr Kvarnzelius.