8

Statsutskottets utlåtande Nr 79.

Nr 79.

Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor
jämte i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

I en till riksdagen avlaten, den 12 februari 1932 dagtecknad proposition,
nr 142, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, har
Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen besluta, att den
genom förordningarna den 11 september 1885 (nr 55) och den 2 juli 1911
(nr 73) bestämda inlösen av skattefrälseräntor må även efter 1932 års utgång
äga rum, därest vederbörande ränteägare, som vill begagna sig av
denna inlösen, därom i den ordning, förstnämnda författning stadgar, gör
anmälan inom utgången av år 1935.

Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

Frälseräntor finnas av huvudsakligen två olika slag, skattefrälseräntor
och frälseskatteräntor. De förra hava uppkommit därigenom, att kronan
till någon enskild överlåtit sin rätt till den från ett skattehemman utgående
räntan. De senare åter hava tillkommit på- så sätt, att ägare av
frälsehemman antingen avhänt sig jordäganderätten till hemmanet med
förbehåll örn rätt att för sig och efterkommande av hemmanet åtnjuta
viss ränta eller ock, ehuru mindre vanligt, med bibehållande av jordäganderätten
till annan upplåtit rätt till viss ränta av hemmanet. Skattefrälseräntorna
äro följaktligen med hänsyn till sättet för sin uppkomst
av offentligträttslig natur, ehuru de på grund av överlåtelsen från kronan
till enskild blivit föremål för privaträttsliga förfoganden. Frälseskatteräntorna
däremot äga jämväl med hänsyn till sitt ursprung privaträttslig
karaktär. Denna skillnad i sättet för uppkomsten av de båda slagen
av frälseräntor har föranlett, att de åtgärder, som under senare tider
vidtagits i ändamål att bringa frälseränteinstitutet att upphöra, beträffande
de skilda slagen av räntor inriktats på olika sätt. I korthet uttryckt
hava sålunda skattefrälseräntorna i sammanhang med grundskatternas
avskrivning blivit föremål för inlösen från statsverkets sida, var -

Statsutskottets utlåtande Nr 79.

9

emot frälseskatteräntorna enligt lag den 8 november 1912 genom offentlig
myndighets medverkan kunna avlösas, därvid kostnaden för avlösningen,
som i sin helhet förskjutes av statsmedel, slutligen till huvudsaklig del
eller tre fjärdedelar bäres av ägaren till den fastighet, från vilken räntan
utgår, och till återstoden, en fjärdedel, av statsverket.

Vidkommande skattefrälseräntorna bestämdes genom förordning den ll
september 1885 (nr 55), att de räntor å skattefrälsehemman, vilka genom
köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons eller verks,
menighets eller inrättnings ägo och icke blivit med jordäganderätten förenade,
finge i mån som vederbörande ägare därom framställde anbud, sedan
behörig utredning örn utskyldernas rätta natur och belopp ägt rum,
för statsverkets räkning inlösas. I förordningen meddelades tillika grunder
för inlösningsprisets bestämmande m. m. ävensom föreskrift, att vederbörande
ägare, som ville begagna sig av den sålunda bestämda inlösen,
skulle inom ett år från författningens dag därom hos kammarkollegium
eller vederbörande länsstyrelse göra anmälan.

Efter till 1911 års riksdag avlåten proposition (nr 161), som vann riksdagens
bifall, meddelades genom förordning den 2 juni 1911 (nr 73) bestämmelse
av innehåll, att räntor å skattefrälsehemman, vilka vid något tillfälle
före den 1 april 1911 varit med jordäganderätten förenade, finge utan
hinder därav inlösas för statsverkets räkning, varigenom sådana räntor
alltså likställdes med räntor, vilka icke varit med jordäganderätten förenade.

I enlighet med särskilda riksdagsbeslut har tiden för anmälan örn inlösen
av skattefrälseräntor utsträckts, senast enligt kungörelse den 8
april 1927 (nr 95) till utgången av år 1932.

Nämnda kungörelse föranleddes av Kungl. Maj:ts av 1927 års riksdag
bifallna proposition nr 38, vari jämväl framlades förslag till ändrade
grunder rörande inlösningsprisets bestämmande. I överensstämmelse med
detta förslag utfärdade Kungl. Majit samma dag, den 8 april 1927, kungörelse
(nr 96) av innehåll, att inlösningspriset skall bestämmas till det
kapitalbelopp, som erhålles genom att räntorna efter medeltalet av markegångsprisen
för de sistförflutna tio åren med tillagd forsellönsersättning
av 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för havre
kapitaliseras efter 4 procent, därvid dock markegångspris för 1921 och
och tidigare år icke skall tagas i beräkning.

För att även i de fall, då ägarna av inlösningsbara skattefrälseräntor
icke anmält desamma till inlösen, räntegivarna skulle bliva delaktiga av
grundskatteavskrivningens förmåner, föreskrevs genom kungörelse den 3
februari 1888 (nr 1), att ägare av skattefrälsehemman, vars ränta, ehuru
varande av den i 1885 års förordning avsedda beskaffenhet, icke blivit av
statsverket inlöst, skulle från oell med år 1888 erhålla årlig ersättning av
statsmedel. Denna ersättning, som till en början utgjorde 30 procent av
räntan och genom lagen den 2 december 1892 angående avskrivning av de

10

Statsutskottets utlåtande Nr 79.

å viss jord vilande grundskatter och vad därmed äger sammanhang bestämdes
till så stor del av räntans belopp, som motsvarade det för grundskatteavskrivningen
vid varje tid gällande procenttal, utgår efter denna
avskrivnings fullbordande med en summa, motsvarande bela den erlagda
räntan.

För bestridande av de utgifter, som statsverket enligt det anförda har
att vidkännas med avseende å frälseräntorna, äro i riksstaten för innevarande
budgetår under sjunde huvudtiteln uppförda särskilda förslagsanslag
till inlösen av skattefrälseräntor, till ersättning för skattefrälseräntor
samt till avlösning av frälseskatteräntor. Dessa anslag hava
emellertid i statsverkspropositionen till årets riksdag sammanförts under
en enda anslagstitel (se sjunde huvudtiteln, punkten 23),

Sedan kammarkollegium anmodats att yttra sig rörande lämpligheten
av en utsträckning av tiden för anmälan örn inlösen av skattefrälseräntor
även efter utgången av år 1932, har kollegium i skrivelse den 7 september
1931 tillkännagivit, att kollegium — som hade under behandling
en undersökning rörande existerande frälseräntor med flera avgifter av
fastigheter samt frågan örn de åtgärder, som eventuellt borde vidtagas
med avseende å desamma — i avbidan på ny lagstiftning i ämnet icke
hade något att erinra mot att tiden för anmälan örn inlösen utsträcktes
med tre år eller till utgången av år 1935.

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

»Det nuvarande statsfinansiella läget synes göra det mindre lämpligt att
nu förverkliga tanken på en tvångsinlösen av de återstående skattefrälseräntorna.
Vid sådant förhållande torde förslag böra föreläggas riksdagen
allenast örn en utsträckning av tiden för anmälan örn inlösen av sådana
räntor. Mot den av kammarkollegium föreslagna tidsbegränsningen har
jag intet att erinra. Såsom redan antytts, fastställes inlösningspriset enligt
nu gällande bestämmelser huvudsakligen med hänsyn till medelmarkegångspriset
å spannmål under de sist förflutna tio åren. Någon anledning
att föreslå ändring härutinnan torde icke för närvarande föreligga.»

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande proposition har utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 28, inom
första kammaren av herr ,7. A. Larsson m. fl. och den andra, nr 47, inom
andra kammaren av herr A. Eriksson i Toftered m. fl., vari anhållits,

att riksdagen måtte hemställa till Kungl. Majit, att förslag skyndsamt
framlägges örn sådan ändring av gällande bestämmelser rörande inlösning
för statsverkets räkning av skattefrälseränta, att rätten att taga initiativ
till dylik inlösning utsträckes att gälla jämväl räntegivare, samt

att giltighetstiden för nu gällande bestämmelser rörande inlösen av skattefrälseräntor
förlänges med ytterligare fem år.

Statsutskottets utlåtande Nr 79.

11

Till stöd för sitt förslag hava motionärerna anfört följande:

»Frågan om skattefrälseräntornas inlösen från statsverkets sida har
ännu icke fullständigt kunnat ordnas, ehuru den ända sedan år 1885 vid
upprepade tillfällen varit föremål för Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning
och beslut.

Genom förordning den 11 september 1885 bestämdes, att de räntor å
skattefrälsehemman, vilka genom köp, byte eller gåva kommit från
kronan i enskild persons eller verks, menighets eller inrättnings ägo och
icke blivit med jordäganderätten förenade, finge i mån som vederbörande
ägare därom framställde anbud, sedan behörig utredning örn utskyldernas
rätta natur och belopp ägt rum, för statsverket inlösas, varvid även
grunder för inlösningsprisets bestämmande m. m. fastställdes. År 1911
vidtogs den ändringen, att även räntor å skattefrälsehemman, vilka vid
något tillfälle före den 1 april 1911 varit med jordäganderätten förenade,
finge utan hinder därav inlösas för statsverkets räkning. Senast vid
1927 års riksdag fattades på förslag av Kungl. Maj:t beslut, att inlösen
av skattefrälseräntor må äga rum, därest vederbörande ränteägare därom
i föreskriven ordning gör anmälan inom utgången av år 1932.

I skrivelse den 8 maj 1918, nr 198, anhöll riksdagen, att Kungl. Majit
ville låta utreda på vad sätt ägare av skattefrälseränta kunde av länsstyrelse
få uppbära de räntor, till vilka han vore ägare, samt därefter
företaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda. Ifrågavarande
riksdagsskrivelse hade föranletts av en motion, vari framhållits, att den
procedur, som för närvarande användes vid uppbörden av ännu av statsverket
oinlösta skattefrälseräntor —• nämligen att ränteägaren årligen
tillställde räntegivaren debetsedel å räntebeloppet i fråga, vilket denne
sedermera hade att å utsatt ort och tid kontant gälda, varefter räntegivaren
hade att för bekommande av ersättning för vad sålunda utbetalats
inlämna den kvitterade debetsedeln till vederbörande lantränteri
eller landskontor -— vore förenad med avsevärda besvär och kostnader
förutom onödig omgång. Kammarkollegium hade i avgivet yttrande anfört,
att något annat icke borde åtgöras i motionens syfte än att en anvisning
meddelades för räntegivare och räntetagare, att de, örn de så
önskade, kunde låta avsedda räntelikvid förmedlas av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i landskontoret. Riksdagen ansåg det emellertid tvivelaktigt,
örn något väsentligt stöde att vinna genom anlitandet av denna
utväg, och fann en allmän förordning i ämnet påkallad för att få till
stånd den önskvärda förändringen i uppbördsförhållandena.

över denna skrivelse avgavs utlåtande av bland andra kammarkollegium,
som fann det kunna ifrågasättas, huruvida icke särskilt med hänsyn
till olägenheterna för räntegivarna borde tagas i övervägande frågan
örn vidtagande av åtgärder för skattefrälseräntornas skyndsamma
indragning till statsverket. Emellertid hemställde kollegium, att den i
riksdagens skrivelse gjorda framställningen ej måtte föranleda annan

12

Statsutskottets utlåtande Nr 79.

åtgärd än att nya bestämmelser utfärdades rörande grunden för beräkning
av skattefrälseräntornas inlösningsvärde samt att gällande bestämmelser
angående rätt för ränteägaren att taga initiativ till inlösning
för statsverkets räkning av skattefrälseränta utsträcktes att gälla jämväl
räntegivare. Tvenne ledamöter förklarade sig finna tiden vara inne,
att åtgärder vidtoges för expropriation av kvarvarande skattefrälseräntor.
Skrivelsen synes därefter icke ha föranlett någon ytterligare åtgärd
från Kungl. Maurts sida.

Den 24 oktober 1922 avgåvo kammarkollegium och statskontoret utlåtande
angående ändrade bestämmelser för inlösning av skattefrälseräntor
innebärande dels förslag till grunder för lösesummans beräknande dels
förslag örn inlösen i vissa fall av skattefrälseränta för statsverkets räkning
utan föregående anbud av vederbörande ränteägare.

I proposition nr 38, 1927, med förslag till utsträckt giltighet under ytterligare
5 år av förordningarna rörande inlösen av skattefrälseräntor samt
nya grunder för beräkning av värde å inlösningsbara frälseräntor uttalade
chefen för finansdepartementet, att han i likhet med dem av sina
företrädare, vilka haft anledning att behandla förevarande spörsmål ansåge
det önskvärt, att de inlösningsbara frälseräntorna snarast möjligt
bringades att upphöra. Departementschefen uttalade den förhoppningen
att örn inlösningstiden utsträcktes med ytterligare 5 år och samtidigt
den av kammarkollegium och statskontoret föreslagna höjningen av inlösningspriset
genomfördes ränteägarna skulle under denna tid mera
allmänt begagna sig av möjligheten till inlösen. För en tvångsinlösning
av alla ännu oinlösta men inlösningsbara skattefrälseräntor, vilken skulle
medföra en betydande engångskostnad, lade nu liksom 1924 de statsfinansiella
förhållandena hinder i vägen.

Sammanlagda inlösningsbeloppet av ännu återstående skattefrälseräntor
kunde icke exakt utredas utan en omfattande och jämförelsevis kostsam
utredning men kunde — enligt departementschefen — med ledning
av belastningen de senaste budgetåren å anslaget till årlig ersättning för
skattefrälseräntor uppskattas till något över en miljon kronor.

Departementschefens förhoppning, att ränteägarna skulle mera allmänt
begagna sig av möjligheten till inlösen efter de nya och fördelaktigare
grunder, som enligt Kungl. Maj:ts förslag godkändes av 1927 års riksdag,
synes icke ha gått i uppfyllelse: huvudparten av de inlösningsbara frälseräntorna
kvarstår fortfarande.

Särskilt i Hallands län äro många hemman fortfarande belastade med
de s. k. Trippska frälseräntorna, som härröra från tiden omkring 1650
och uppbäras av arvingar till ursprunglige räntetagare^ bosatta utomlands.
Räntorna uppsamlas av ett ombud för arvingarna, varefter räntegivarna
efter någon tid erhålla medlen återbetalade genom länsstyrelsens
försorg, i vissa fall med avdrag för kommissionärsarvoden och porton m. m.
Räntegivarna — av vilka många äro småbrukare i knappa ekonomiska

13

Statsutskottets utlåtande Nr 79.

omständigheter — nödgas alltså förskottera räntebeloppen samt få i regel
även vidkännas extra kostnader.

Enligt vad som blivit upplyst i denna sak kunna ej heller räntorna
genom statsverket utbetalas direkt till räntetagarna, då uppgifter saknas
såväl örn vilka räntetagarna äro som örn de hemman, som belastats av
räntorna.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke tvångsinlösning från statens
sida nu är enda sättet att på ett tillfredsställande sätt ordna denna
fråga.

Enligt vad vi inhämtat, föreligger sedan några år tillbaka en fullständig
utredning rörande dylik inlösning. Även örn det finansiella läget
nu som vid tidigare tillfällen torde lägga hinder i vägen för en tvångsinlösning
av samtliga inlösningsbara frälseräntor, synes man dock kunna
yrka på ett omedelbart genomförande av kammarkollegii hemställan örn
utsträckning av rätten till initiativ för inlösen att gälla även för räntegivarna.
Samtidigt torde giltighetstiden för 1927 års förordning rörande
inlösen m. m. böra utsträckas med ytterligare fem år.»

Kungl. Maj:ts förevarande förslag örn utsträckning av tiden för anmälan
örn inlösen av skattefrälseräntor har utskottet funnit sig böra tillstyrka.
Utskottet anser sålunda, att med hänsyn till det nuvarande statsfinansiella
läget ett förverkligande av tanken på tvångsinlösning av återstående skattefrälseräntor
icke kan ifrågakomma och den av kammarkollegium föreslagna,
av departementschefen förordade tidsbegränsningen har icke givit
utskottet anledning till erinran.

Vad beträffar det motionsvis framförda yrkandet örn hemställan till
Kungl. Majit, att förslag måtte skyndsamt framläggas örn sådan ändring
av gällande bestämmelser rörande inlösning för statsverkets räkning av
skattefrälseränta, att rätten att taga initiativ till dylik inlösning utsträckes
att gälla jämväl räntegivare, har utskottet funnit skäl föreligga för
en undersökning av denna fråga. Utskottet anser för den skull, att
densamma bör så snart ske kan tagas under övervägande av Kungl.
Majit. Härvid torde ock spörsmålet örn förenkling i frälseräntornas utbetalning
böra komma under omprövning.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må

a) med bifall till Kungl. Majits förevarande proposition
och i anledning av herr ,T. A. Larssons m. fl. och
herr Erikssons i Toftered ovanberörda motioner, 1:28
och lii 47 i förevarande del, besluta, att den genom förordningarna
den 11 september 1885 (nr 55) och den 2 juli
1911 (nr 73) bestämda inlösen av skattefrälseräntor må
även efter 1932 års utgång äga rum, därest vederböran -

JJtskottets

yttrande.

14

Statsutskottets utlåtande Nr 79.

de ränteägare, som vill begagna sig av denna inlösen,
därom i den ordning, förstnämnda författning stadgar,
gör anmälan inom utgången av år 1935; samt
b) i anledning av samma motioner, såvitt nu är
i fråga, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit måtte verkställa utredning örn sådan ändring av
gällande bestämmelser rörande inlösning för statsverkets
räkning av skattefrälseränta, att rätten att taga
initiativ till dylik inlösning utsträckes att gälla jämväl
räntegivare, samt för riksdagen, så snart ske kan,
framlägga det förslag, vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 26 april 1932.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 77.