Statsutskottets utlåtande Nr 76.
1
Nr 76.
Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1932 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten 185,
gjorda framställning angående anslag till folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter.
(2:a avd.)
I den till riksdagen den 4 januari 1932 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1932/1933 har Kungl.
Majit under åttonde huvudtiteln (punkt 185 av det vid propositionen fogade
utdraget av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för nämnda
dag) föreslagit riksdagen att höja det ordinarie förslagsanslaget till folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter, nu 550,000 kronor,
med 50,000 kronor till 600,000 kronor.
Utredningen återfinnes å sid. 444—453 i statsrådsprotokollet.
I enlighet med Kungl. Majis därom gjorda framställning (proposition
nr 170) beslöt 1924 års riksdag att — med uteslutande av det förut i riksstaten
uppförda ordinarie förslagsanslaget å 400,000 kronor till befrämjande
av folkundervisningen bland de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar —
i riksstaten uppföra ett ordinarie förslagsanslag av 430,000 kronor till folkundervisningens
beträmjande i rikets nordligaste gränsorter. Även för
budgetåret 1925/1926 och 1926/1927 var ifrågavarande anslag uppfört i riksstaten
med nämnda belopp. För budgetåret 1927/1928 höjdes anslaget till
466.000 kronor, med vilket belopp anslaget utgick till och med budgetåret
1930/1931. För budgetåret 1931/1932 har anslaget i enlighet med Kungl.
Majis förslag (punkt 218 av 1931 års åttonde huvudtitel) höjts till 550,000
kronor.
I skrivelse den 6 november 1931 har nu skolöverstyrelsen hemställt örn
en ytterligare höjning av här förevarande anslag med 85,000 kronor till
635.000 kronor.
Ovei-styrelsen har härvid till en början erinrat, att överstyrelsen i skrivelse
den 31 augusti 1931 meddelat, att enligt preliminär uppgift av riksräkenskapsverkets
riksbokslutsbyrå nettoutgiften belöpt sig till 664,166 kronor
42 öre. Med hänsyn till det överskridande av anslaget, som ägt rum, kunde
en härav betingad höjning av anslaget sättas i fråga. Emellertid hade det
år 1930 inträffat, att utgiftsposter, vilka rätteligen icke bort belasta här ifråga
Bihang
till riksdagens protokoll 1932. 6 sami. 40 haft. (Nr 76.) 750 32 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
varande anslag, bokförts å detsamma. Överstyrelsen har beräknat, att ett
belopp av 624,877 kronor 38 öre kunde godtagas som verklig utgift å anslaget
för budgetåret 1930/1931.
Härefter har överstyrelsen anfört i huvudsak följande:
Då medel fortfarande syntes böra finnas tillgängliga i ungefär samma utsträckning
som hittills för de ändamål, till vilka understöd lämnades från
nu ifrågavarande anslag, syntes man vid beräkningen av anslagsbehovet
för budgetåret 1932/1933 böra utgå ifrån denna totalutgift för budgetåret
1930/1931.
Emellertid förelåge nu behov av en höjning av anslaget till nya eller
vidgade ändamål.
En ökning med 3,700 kronor syntes erforderlig för ett bättre ordnande
av Tornedalens biblioteksväsende.
Ett av styrelsen för Tornedalens bibliotek framlagt statförslag, slutande å
8,700 kronor, innebure en ökning med 3,700 kronor beroende på att däri upptagits
kostnaderna för anställande av en bibliotekarie med uteslutande uppgift
att sköta biblioteksarbetet. Bibliotekariens arvode skulle utgöra 3,600
kronor för år, varjämte till honom skulle utgå hyresbidrag med 400 kronor.
Hittills hade såsom bibliotekarie tjänstgjort en av lärarna vid folkhögskolan
i Övertorneå.
Överstyrelsen ville starkt understryka vikten av ett tillmötesgående av
styrelsens sålunda gjorda hemställan. Erfarenheten under den tid, biblioteket
varit i verksamhet, visade tydligt, att detta hade att fylla en synnerligen
betydelsefull uppgift i folkbildningsarbetets tjänst. Ett väl tillgodosett
biblioteksväsen i dessa gränstrakter vore att anse som ett alldeles särskilt
viktigt komplement till det under stora svårigheter arbetande skolväsendet
och biblioteket vore utan tvekan den institution, till vilken övriga strävanden
för tillgodoseendet av de vuxnas fria självbildningsarbete genom studiecirklar
o. s. v. mest naturligt och med största utbyte kunde anknytas.
Överstyrelsen vore av den bestämda uppfattningen, att arbetet — om biblioteket
skulle kunna fylla sin viktiga uppgift till stöd för svenskt kulturarbete
i dessa bygder —- ovillkorligen krävde en person så avlönad, att han kunde
vara i tillfälle att ägna hela sin arbetskraft åt verksamheten i fråga.
I särskild skrivelse hade överstyrelsen framlagt förslag örn bland annat
utarbetande av en särskild läsebok för Tindervisning i finsk läsning i fortsättningsskolor
inom skoldistrikt, tillhörande rikets nordligaste gränsorter.
örn detta förslag vunne beaktande, borde för bestridande under budgetåret
1932/1933 av redigerings- och tryckningskostnader för denna läsebok beräknas
ett belopp av 7,000 kronor.
På grund härav syntes utgifterna å ifrågavarande förslagsanslag för budgetåret
1932/1933 kunna beräknas till 635,577 kronor eller i jämnt tal till
635,000 kronor.
Över denna framställning har statskontoret den 19 november 1931 avgivit
utlåtande och därvid anfört bland annat följande:
Statskontoret vill till en början framhålla, att beloppet av den verkliga
utgiften för anslaget torde böra upptagas med kronor 7,634: 28 högre än det
av överstyrelsen angivna, kronor 624,877:38, eller med kronor 632,511:66.
Vad beträffar överstyrelsens förslag örn beräknande av en med 3,700 kronor
ökad utgift för anslaget under budgetåret 1932/1933 för bättre ordnande
av Tornedalens biblioteksväsen, kan statskontoret icke tillstyrka detsamma.
Aven örn de skäl, som anförts till stöd för förslaget, må vara beaktans
-
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
3
värda, torde dock situationen icke vara värre, än att under nuvarande svårigheter
för statsregleringen anslagsposten åtminstone icke behöver höjas.
Däremot har statskontoret i utlåtande denna dag angående ändrade bestämmelser
ifråga örn folkundervisningen i rikets nordligaste gränsorter räknat
med att anslaget skulle komma att belastas med utgifter, dels för anordnande
av utsträckt lästid vid vissa församlingsskolor, och dels för införande
av undervisning i finsk läsning och skrivning i fortsättningsskolan.
Av dessa utgifter är det endast en, kostnaden för utgivande av en finsk
läsebok, beräknad till 6,900 kronor, för vilken något belopp kunnat angivas.
Övriga poster torde man vid den förevarande anslagsberäkningen få lämna
åsido. Till förenämnda belopp, kronor 632,511: 66 skulle alltså läggas kronor
6,900:—, och anslagsbehovet skulle sålunda utgöra kronor 639,411:66 eller i
runt tal 640,000 kronor.
Räkenskapsmässigt utvisade anslaget för budgetåret 1930/1931 å 466,000
kronor en brist av kronor 194,498: 51. För budgetåret 1931/1932 utgör anslaget
550,000 kronor, och under i övrigt oförändrade förhållanden skulle
alltså bristen för detta år komma att uppgå till omkring 110,000 kronor.
För budgetåret 1932/1933 skulle bristen enligt ovan gjorda kalkyl komma
att utgöra i runt tal 90,000 kronor. Det torde emellertid icke vara nödvändigt
att höja anslaget med hela detta belopp. Statskontoret anser sig
kunna föreslå, att höjningen begränsas till 50,000 kronor, så att anslaget i
riksstaten upptages med 600,000 kronor.
Departementschefen har vidare anmält en fråga, som står i samband med
här förevarande anslag.
Sedan av Kungl. Hajd tillkallade sakkunniga framlagt betänkande och
förslag rörande folkskoleväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens
län, framlade Kungl. Maj:t för 1924 års riksdag proposition (nr 170) angående
folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. Häri
berörde vederbörande departementschef bland annat frågan örn en särskild
undervisningsplan för denna del av landet samt framhöll, att närmare utredning
i detta ämne borde förebringas, innan förslag till lämpliga åtgärder
kunde föreläggas Kungl. Maj:t. Riksdagen (riksdagens skrivelse den 23 maj
1924, nr 184) hade häremot intet att erinra men framhöll, att en dylik
undervisningsplan givetvis borde så utarbetas, att densamma kunde anses
vid den avslutade folkskolekursen giva samma resultat som den för riket i
övrigt gällande undervisningsplanen. På grund av vad sålunda i ärendet
förekommit anbefallde Kungl. Maj:t den 5 november 1924 skolöverstyrelsen
att efter samråd med domkapitlet i Luleå uppgöra och till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag till särskild undervisningsplan för folkskolorna inom
skoldistrikten i rikets nordligaste gränsorter.
Med skrivelse den 6 november 1931 har skolöverstyrelsen överlämnat
utredning och förslag i ämnet och därvid anfört bland annat följande:
Under tiden efter 1924 hade på grund av från hera håll gjorda framställningar
frågan örn en allmän revision av 1919 års undervisningsplan för
rikets folkskolor stått på dagordningen. Det hade synts överstyrelsen självfallet,
att ifrågasatt förslag till särskild undervisningsplan för rikets nordligaste
gränsorter icke gärna kunde utarbetas, förrän det bleve klart, vartill
utredningen i fråga örn en revision av den allmänna undervisningsplanen
komme att föranleda. Efter ett omfattande utredningsarbete rörande detta
4
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
ärende hade överstyrelsen i november 1929 överlämnat utlåtande och förslag
i ämnet, i anledning varav Kungl. Majit sedermera vidtagit viss ändring
i undervisningsplanen.
Dröjsmålet kunde emellertid anses motiverat även av den anledningen,
att en särskild undervisningsplan för folkskolorna i finnbygden givetvis icke
borde komma förhastat till stånd utan grundas på en ingående praktisk
erfarenhet av arbetet i skolorna.
Då tiden sålunda kunde anses vara inne att till slutligt avgörande upptaga
de aktuella undervisningsfrågorna beträffande rikets nordligaste gränsorter,
hade överstyrelsen den 24 januari 1930 hemställt, att Kungl. Majit
täcktes ställa erforderliga medel till förfogande för utredningsarbetet. Denna
framställning hade av Kungl. Majit bifallits i enlighet med föreskrifterna i
brev till statskontoret den 4 april 1930 angående anslag för utredning rörande
särskild undervisningsplan för folkskolorna i rikets nordligaste gränsorter.
Utredningen hade därefter inom skolöverstyrelsen slutförts under höstterminen
1930, varvid såsom särskilda sakkunniga tillkallats folkskolinspektörerna
i Tornedalens samt Norrbottens norra inspektionsområden K. K. Sahlström
och B. Karnell. I enlighet med av Kungl. Majit givet direktiv hade
samråd jämväl ägt rum med domkapitlet i Luleå.
Då överstyrelsen härmed till Kungl. Majit överlämnade de förslag till
författningsbestämmelser m. m., vilka framgått såsom resultat av utredningen,
ville överstyrelsen även i korthet närmare angiva de synpunkter,
som läge till grund för ifrågavarande förslag.
\ ad först beträffade undervisningen i folkskolan, som givetvis närmast
avsetts, då fråga varit örn eventuell revision av undervisningsplanen, avpassad
efter förhållandena i dessa bygder, erinrades örn att det snart vore femtio
år sedan undervisningsspråket började att övergå från finska till svenska.
I enlighet med befolkningens egen önskan hade denna utveckling alltjämt
fortgått, och sedan åtskilliga tiotal år tillbaka hade svenskan varit undervisningsspråk,
dock hade särskilt på begynnelsestadiet nödiga förklaringar
givits på finska. Så hade kunnat ske tack vare att lärarinnorna i allmänhet
behärskat båda språken. Något yrkande på ändring i nuvarande förhållanden
beträffande undervisningsspråket i folkskolan hade icke från något håll
framkommit. Erfarenhetens vittnesbörd såväl från föräldrahåll som från
lärarpersonalen och skolans myndigheter gåve också vid handen, att resultatet
av folkskolans undervisning måste anses i stort sett tillfredsställande.
Det vore uppenbart att detta resultat skulle högst avsevärt försvagas, därest,
såsom från något håll yrkats, folkskolans arbetsprogram belastades med ännu
ett ämne, nämligen finska. På grund härav oell med hänsyn till riksdagens
bestämt uttalade förväntan, att den avslutade folkskolekursen i skoldistrikten
inom rikets nordligaste gränsorter komme att giva samma resultat som i
den allmänna undervisningsplanen avses, hade överstyrelsen icke funnit sig
kunna föreslå finska språkets upptagande såsom ämne på folkskolans läroplan.
Vad i övrigt beträffade undervisningen i folkskolan inom nu ifrågavarande
orter hade överstyrelsen efter en ingående undersökning väl funnit, att vid
fastställelse av tim- och kursplanerna för de särskilda skoldistriktens folkskolor
det i åtskilliga fall måste krävas vissa avvikelser från nu gällande timplaner
och därav föranledda jämkningar av kursplanerna. Men behovet av dylika
ändringar vore dock icke så stort, att det kunde anses motivera en helt ny
undervisningsplan vid sidan av den för hela riket gällande undervisningsplanen.
Den anpassning av undervisningen, som med hänsyn till rådande
särskilda förhållanden vore erforderlig, borde tillgodoses i främsta rummet
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
o
genom lämpliga anvisningar, vilka tillika med exempel på timplaner oell
arbetsordningar borde kunna efter av Kungl. Magt givet bemyndigande
utfärdas av skolöverstyrelsen. Med hänsyn till tvåspråkiglieten borde därvid
de särskilda anvisningarna i främsta rummet avse de ämnen, som mötte
barnen redan vid deras inträde i skolan.
I anslutning till nu anförda synpunkter hade överstyrelsen utarbetat ett
skrivelsen bilagt förslag till kungörelse.
För att bereda en stärkt undervisning särskilt för nybörjare i vissa svagare
skolformer (tredje B-formen och första D-formen) hade överstyrelsen funnit
det önskvärt, att den årliga lästiden i sådana skolor kunde något utsträckas.
Enligt överstyrelsens uppfattning borde en dylik utsträckning av lärotiden
vara beroende på skoldistriktets eget beslut. Dock syntes det nödvändigt,
att detta slag av övertidsläsning bekostades med statsmedel, i vilket avseende
överstyrelsen utarbetat ett dess skrivelse bilagt förslag till närmare bestämmelser.
Vad åter beträffade den numera obligatoriska fortsättningsslcolan, vore det
uppenbart, att undervisningen där kunde ordnas med långt större frihet och
att möjlighet här förefunnes att tillmötesgå eventuella önskemål från föräldrars
och målsmäns sida örn undervisning i finska språket. Enligt överstyrelsens
mening talade också starka skäl för att denna möjlighet numera
utnyttjades, sedan fortsättningsskolan blivit allmänt genomförd och därmed
förutsättningar skapats för att utan ett försvagande av skolans undervisningsresultat
i det hela i denna skolform upptaga fakultativt ett nytt ämne.
Överstyrelsen hade därför i likhet med 1919 års sakkunniga ansett sig böra
föreslå, att i ifrågavarande skoldistrikt tillfälle till undervisning i finsk läsning
och skrivning måtte beredas i fortsättningsskolan. Därvid hade emellertid
överstyrelsen funnit, att med hänsyn till den nyligen genomförda utökningen
av skolplikten och utsträckningen av den sammanlagda skoltiden
denna undervisning borde inordnas inom ramen av den för fortsättningsskolan
lagstadgade minimitiden. Överstyrelsen hade i detta hänseende utarbetat
ett skrivelsen bilagt författningsförslag i ämnet. Enligt detsamma
skulle i vissa fall centralisering av nu ifrågavarande undervisning på lämpligt
sätt verkställas, varjämte möjlighet skulle förefinnas för barn i ett skoldistrikt
där lärjungantalet är synnerligen ringa, att besöka fortsättningsskola
med nu ifrågavarande undervisning inom ett annat skoldistrikt. _ Vidare
skulle statsbidrag — förutom i form av arvode till lärarens avlöning med
tre kronor för undervisningstimme — utgå efter vissa angivna grunder (1
krona 25 öre för lärjunge oell dag), då inackordering eller skolskjutsar mäste
anordnas på grund av skolvägarnas längd eller på grund av genomförd
centralisering.
I och för främjandet av en ändamålsenlig undervisning av detta slag i
fortsättningsskolan torde det vara erforderligt att en härför lämpad läsebok
utarbetas. Plan och kostnadsberäkning för åstadkommande av en dylik
läsebok hava fogats vid överstyrelsens framställning.
Ävenledes kunde det, framhåller överstyrelsen vidare, tänkas, att behov
av särskilda utbildningskurser för lärare, som skulle meddela här ifrågavarande
undervisning, kunde komma att yppa sig. Överstyrelsen ansåge
sig dock icke nu böra framlägga förslag i detta hänseende, utan torde någon
tids erfarenhet först böra inväntas.
Vad beträffade kostnaderna för de sålunda av överstyrelsen föreslagna
anordningarna, syntes dessa böra i sin helhet bestridas ur förslagsanslaget
för folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter.
G
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
Att nu göra någon kostnadsberäkning beträffande de utgifter, som den
givna möjligheten för fortsättningsskolornas elever att erhålla undervisning
i finska språkets läsning och skrivning skulle komma att medföra, vore
uppenbarligen icke möjligt. Då elevernas deltagande i sådan undervisning
skulle bliva beroende av vederbörande målsmäns önskan, undandroge det
sig för närvarande varje bedömande, i vilken utsträckning undervisning av
detta slag kunde komma till stånd inom de olika skoldistrikten. Endast
vunnen erfarenhet kunde i sådant hänseende vara vägledande. I varje fall
vöre det uppenbart, att nu åsyftade undervisningsanordningar icke kunde
föranleda någon anslagsökning för budgetåret 1932/1933. Vad som däremot
omedelbart erfordrades vore medel till bestridande av kostnaderna för den
föreslagna läseboken, vilka kostnader vore beräknade till 6,900 kronor.
Överstyrelsen hemställer slutligen, att Kungl. Majit måtte dels utfärda
kungörelser i enlighet med av överstyrelsen framlagda författningsförslag,
dels medgiva, att de kostnader, som må föranledas av ifrågavarande förslag,
få bestridas ur förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets
nordligaste gränsorter, dels ock ställa till överstyrelsens förfogande för utgivande
av en läsebok i finska ett belopp av 7,000 kronor.
Över denna framställning har statskontoret den 19 november 1931 avgivit
utlåtande och därvid anfört följande:
Statskontorets yttrande lärer förväntas endast rörande den ekonomiska
innebörden av skolöverstyrelsens föreliggande förslag. I sådant avseende
vill statskontoret till en början såsom ett allmänt omdöme uttala, att, därest
man överhuvudtaget anser önskvärt att förslagen beträffande såväl utsträckning
av lästiden vid vissa folkskolor som ock införande av undervisning i
finska vid fortsättningsskolan genomföras, den nödvändiga förutsättningen
härför otvivelaktigt är, att statsverket åtager sig alla härmed förenade kostnader.
Att de ifrågavarande, i allmänhet mycket fattiga skoldistrikten skulle
för berörda ändamål åtaga sig kostnader utöver dem, som för de vanliga
s. k. församlingsskolorna åligga distrikten, får anses uteslutet.
Vad då först beträffar utsträckningen av den årliga lästiden vid vissa
svagare skolformer (tredje B-formen och första D-formen) framgår icke av
förslaget, huruvida härmed avses enbart församlingsskolor, d. v. s. ickestatsskolor,
eller örn även vissa skolor av det sistnämnda slaget äro att hänföra
till berörda typer. Man torde emellertid kunna utgå från att det endast
gäller församlingsskolor. Ender denna förutsättning och då läraravlöningarna
vid dessa skolor bestridas på vanligt sätt med 10 procent av grundlönen
för kvinnlig lärare av skoldistriktet och med återstående belopp av förslagsanslaget
till avlöning åt lärare vid folkskolor, synes det vara principiellt
riktigast att, örn statsverket skall åtaga sig kostnaden för övertidsläsning,
vartill statsbidrag eljest icke utgår, sistnämnda anslag anlitas jämväl för
denna utgift. Då en sådan anordning står i strid med nådiga kungörelsen
den 18 september 1918 (nr 760) angående avlöning åt lärare vid folk- och
småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning, erfordras riksdagens medgivande
härtill. Emellertid lärer hinder icke möta för Kungl. Majit att, på
sätt skolöverstyrelsen föreslagit, anlita förslagsanslaget till folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. Någon beräkning av
kostnaderna är icke av överstyrelsen lämnad och lärer för närvarande svårligen
kunna göras, då införandet av övertidsläsningen är avsedd att vara
beroende på skoldistriktens egna beslut.
Statsutskottets utlåtande Nr 76. ‘
Beträffande förslaget om införande i fortsättningsskolan av undervisning
i finsk läsning och skrivning skulle statsverkets därav betingade utgifter
utföras av dels bidrag till lärares avlönande med liela arvodesbeloppet,
o ”kronor för undervisningstimme, dels i förekommande tall mackorderingsoch
statsbidrag med högst 1 krona 25 öre för lärjunge och dag, dels och
kostnader! för utgivande och tillhandahållande kostnadsfritt vid undervisningen
av en finsk läsebok, beräknad till 6,900 kronor. . .
Yad angår det föreslagna lärararvodet, 3 kronor for undervisningstimme,
är detta högre än det arvode, som utgår enligt § 1 mom 1 av nådiga
kungörelsen den 16 september 1918 (nr 762) angående statsbidrag till avlönande
av lärare vid fortsättningsskolor, sådant detta morn. lyder enligt
■nådiga kungörelsen den 22 maj 1925 (nr 286) eller 2 kronor 50 ore för
undervisningstimme. Något skäl för förhöjningen ar icke anfort. Man torde
kunna stanna vid ett arvode av sistnämnda belopp. Övriga, ovan angivna
poster synas, så vitt det är för statskontoret möjligt att bedöma desamma,
icke eiva rum för erinran. Någon kostnadsberäkning, fransett den finska
läseboken, har med hänsyn till den frivillighet, som beträffande ifrågavarande
undervisning skulle råda, ej heller här ansetts kunna lumnäs. Att
samtliga statsutgifter för ändamålet böra bestridas fran det s. k. tins a
^ Ö\mrstyrehill^hemställer, att Kungl. Majit täcktes dels i överensstämmelse
med framlagda förslag utfärda tre särskilda kungörelsen förevarande ämnen
dels medgiva, att därav betingade kostnader ma utgå fran finska anslaget
dels ock ställa ett belopp av 7,000 kronor till förfogande för utgivande
av lörenämnda läsebok. Av motiveringen framgår, att sistberorda anvisning
anses vara av omedelbart behov påkallad. ... . ,f.. •.
Statskontoret föreställer sig, att Kungl. Majit icke vill vare sig utfärda
några stadganden i förevarande ämnen eller meddela några föreskrifter angående
dispositionen av medel för genomförande av de föreslagna åtgärderna
förr än riksdagen blivit satt i tillfälle att pröva medelsbehovet under det
finska anslaget för budgetåret 1932/1933. Grunderna for användningen av
detta anslag hava visserligen endast i mycket allmänna drag vant underställda
riksdagens prövning, och Kungl Majit har också sedan gammalt ansetts
äga stor frihet i dispositionen av detsamma Da emellertid de ifrågasatta
åtgärderna kunna väntas medföra en målianda icke sa oväsentligt okad
belastning av anslaget, vilket redan vid utgången av budgetåret 1930/1931
utvisade en betydande brist - ett förhållande vilket närmare berores i
statskontorets samtidigt härmed avgivna utlåtande angående beräkningen av
anslaget för budgetåret 1932/1933 - torde Kungl. Majit, ehuru hinder icke
lärer möta för Kungl. Majit att med anlitande av finska anslaget utan liks
dalens hörande vidtaga de föreslagna anordningarna beträffande undervisningen
finna sig böra i sammanhang med äskande av den anslagshöjning,
Som under alla omständigheter lärer vara ofrånkomlig, giva riksdagen tillkänna
vad i nu förevarande ämne förekommit.
För egen del har departementschefen anfört följande:
I enlighet nied de av skolöverstyrelsen och statskontoret framlagda beräkningarna
rörande anslagets storlek finner jag mig -varvid jag medräkna!''
ökade medel för bättre ordnande av Tornedalen» biblioteksväsen — bora
förorda, att det ordinarie förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande
i rikets nordligaste gränsorter, nu ooO.OOO kronor, matte höjas med o0,00
kronor till 600,000 kronor.
Utskottets
yttrande.
° Statsutskottets utlåtande Nr 76.
Över skolöverstyrelsens ovanberörda, den 6 november 1931 avgivna förslag
i fråga om undervisningen vid folk- och fortsättningsskolorna inom rikets
nordhgaste gransorter har utskottet ansett sig böra i vederbörlig ordning
införskaffa yttranden från skolråden eller skolstyrelserna i Nedertorneå
Haparanda stads, Karl Gustafs, Hietaniemi, Övertorneå, Korpilombolo, Tärendo,
Pajala och Muonionalusta, Junosuando, Karesuando, Jukkasjärvi och
Vittangi samt Gällivare skoldistrikt ävensom från domkapitlet i Luleå. De
med anledning harav avgivna yttrandena hava såsom bilagor fogats vid detta
utlåtande; och tillåter utskottet sig här att hänvisa till desamma.
Utskottet kan av utredningen i ämnet icke känna sig övertygat örn att
den ifrågasatta höjningen av det till biblioteksväsendet i Tornedalen utgående
anslagsbeloppet för närvarande är erforderlig. Ej heller synes det
utskottet med hänsyn till den därutinnan numera föreliggande utredningen
vara ådagalagt, att det i statsrådsprotokollet omförmälda, av skolöverstyrelsen
framlagda forslaget i fråga örn fortsättningsskolans anordning i förevarande
skoldistrikt och härmed sammanhängande åtgärder äro behövliga eller lämpigä.
å grund av vad sålunda anförts och då i övrigt intet synes vara att
erinra mot de framlagda anslagsberäkningarna, torde det av Kungl. Maj: t
askade anslagsbeloppet böra nedsättas med i avrundat tal tillhopa 10,000
kronor, varigenom anslaget för nästkommande budgetår skulle komma’ att
utgöra o90,000 kronor.
Under åberopande härav hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag, må höja
det ordinarie förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande
i rikets nordligaste gränsorter, nu 550,000 kronor, med
40,000 kronor till 590,000 kronor.
Stockholm den 26 april 1932.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Lindblad, Widell, Bergqvist, Nilsson i Malmö,
iiose» Johansson i Fredrikslund, Walles, Bergström, Andersson i Eliantorp, Thelin
och Pauli; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Olsson i
Bladinge, Holmgren Persson i Fritorp, Jonsson i Eskilstuna, Persson i Falla, Norsell
Jonsson i Revinge, Svensson i Grönvik och Andersson i Prästbol.
Reservation
av herr Pauli beträffande frågan örn höjning av anslagsposten till biblioteksväsendet
i Tornedalen.
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
9
Bilaga.
Till Riksdagens Statsutskott.
Sedan med anledning av en av statsutskottet gjord framställning statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet anbefallt domkapitlet att senast den
31 mars 1932 från skolråden eller skolstyrelserna i Nedertorneå, Haparanda
stads, Karl Gustafs, Hietaniemi, Övertorneå, Korpilombolo, Tärendö, Pajala
och Muonionalusta, Junosuando, Karesuando, Jukkasjärvi och Vittangi samt
Gällivare skoldistrikt inhämta yttranden ävensom avgiva eget utlåtande över
det under punkten 185 av åttonde huvudtiteln i 1932 års statsverksproposition
omförmälda, av skolöverstyrelsen den 6 november 1931 avgivna förslag
ifråga örn undervisningen vid folk- och fortsättningsskolorna inom rikets nordligaste
gränsorter, får domkapitlet, med överlämnande av sålunda infordrade
yttranden, i ärendet anföra följande.
Skolöverstyrelsens förslag avser i huvudsak
1. meddelande av undervisning i finsk läsning och skrivning i fortsättningsskolorna
inom nämnda orter för fortsättningsskolpliktiga barn, vilka av vederbörande
målsmän anmälas till erhållande av sådan undervisning, varande i förslaget
härutinnan avsett, att sagda undervisning skall inrymmas inom dessa
skolors läroplan och upptaga lägst en sjättedel, högst en fjärdedel av undervisningstiden
eller lägst 60 och högst 90 timmar.
Förslaget avser tillika vissa åtgärder beträffande folkskolundervisningen,
tydligen i huvudsak åsyftande att betrygga den helsvenska undervisningens
primära ställning i de nordligaste orternas skolor, i vilket hänseende ifrågasättes
beredande av möjlighet
2. att i undervisningsplanen beträffande folkskolorna i dessa orter medgiva
inrymmande av utav de särskilda förhållandena betingade avvikelser från nu
gällande timplaner och kursplaner samt
3. att anordna särskild förundervisning under högst en månad före den
ordinarie lästidens början för nybörjare i skolor av tredje B-formen och första
D-formen.
Skolöverstyrelsens framställning åtföljes av i nu angivna tre hänseende!*
utarbetade författningsförslag. Härjämte ifrågasätter skolöverstyrelsen anordnande
av utbildningskurser för lärare, vilka skulle meddela här ifrågavarande
undervisning i finska språket, samt ställande till skolöverstyrelsens förfogande
av ett anslag för utgivande av en läsebok för undervisning i finsk läsning i
fortsättningsskolan. Ytterligare framhålles i motiveringen till förslaget behovet,
i händelse av bifall till detsamma, av särskilda inackorderingsbidrag och
lärararvoden för undervisningen ifråga.
I enlighet med av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet lämnat
direktiv har generaldirektören och chefen för skolöverstyrelsen Otto Holmdahl
besökt domkapitlet i december 1930 för samråd i ärendet. Den överläggning,
som då ägde rum, skedde på basis av ett utav skolöverstyrelsen utarbetat färdigt
förslag, vilket domkapitlet i frågans dåvarande läge ej ville motsätta sig,
helst domkapitlet ej ansåg sig kunna vinna gehör för sin med 1921 års sakkunniges
förslag sammanfallande ståndpunkt. Emellertid har nu ett nytt
moment tillkommit genom vederbörande skolstyrelsers yttranden. Därigenom
har ställningen blivit bättre klarlagd än förut.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
Beträffande de här ovan först angivna tre punkterna i förslaget hava skolråden
eller skolstyrelserna avgivit yttranden, vilka domkapitlet funnit sig böra
för överskådlighetens skull sammanfatta i här nedan lämnad tablå.
Skolrådet i |
Svar rörande förslag beträffande |
||||
i. |
2. |
3. |
|||
under-visning |
undervisning inom fort-sättnings-skolans |
ens i finska utanför fort-sättnings-skolans |
särskilda |
särskild |
|
Nedertorneå.............................. |
Nej |
Nej |
Ja |
Ja |
Ja |
Haparanda ................................. |
Ja l * *) |
Ja |
Ja |
J a |
Ja |
Karl Gustaf .............................. |
Ja a) |
Ja |
Nej |
Ja |
Ja |
Hietaniemi................................. |
Nej |
Nej |
Ja |
Nej |
Nej |
Övertorneå................................. |
Nej |
Nej |
Ja |
Ja |
Ja |
Korpilombolo............................. |
Nej |
— |
— |
Nej |
Nej |
Tärendö .................................... |
Nej s) |
Nej |
— |
Ja |
Nej |
Pajala ..................................... |
Nej 4) |
— |
— |
Ja |
Nej |
Junosuando ................................ |
Nej |
Nej |
Nej |
Nej |
Nej |
Karesuando............................. |
Nej |
Nej |
Ja |
Ja |
Ja |
Jukkasjärvi............................... |
Nej 5 б) |
Nej |
Nej |
Ja |
Nej |
Gällivare.................................... |
Nej o) |
Nej |
Ja |
Ja |
Ja |
l) Reservation av tre ledamöter (med instämmande av lärarkårens representant), vilka
ansett att distriktet icke beröres av förslaget.
а) Reservation av tre ledamöter (med instämmande av lärarkårens representant), vilka
ansett, att finsk undervisning icke bör ifrågakomma. Skolstyrelsens ordförande avstyrker
på det bestämdaste varje undervisning i finska i skolorna.
s) Reservation av en ledamot, vilken yrkat, att finskan skulle medtagas som frivilligt
ämne i fortsättr.ingsskolan.
4) Skiljaktig mening av en ledamot samt överläraren i skoldistriktet, vilka tillstyrkt dels
införande av frivillig undervisning i finska i fortsättningsskolorna under villkor, att denna
undervisning ej komme att inkräkta på den anslagna minimitiden för undervisning i svenska
och. medborgarkunskap, och dels förslaget örn övertidsläsning för nybörjare i B3 och Diskolor
samt utgivning av en finsk läsebok. Därjämte ha reservanterna föreslagit översättningsövningar
från finska'' till svenska och tvärtom i folkskolans femte och sjätte klasser.
б) Reservation av tre ledamöter, vilka instämt i framställt förslag örn nationella minoriteters
rätt till undervisning på sitt modersmål.
6) Reservation av en ledamot, vilken ansett, att lagförslaget bort tillstyrkas att gälla
även för distriktet, i händelse där skulle finnas en minoritet, som önskade finsk undervisning.
Överläraren K. Leijon har instämt i reservationen.
Haparanda stad är numera att betrakta såsom en svensktalande ort. Statsutskottet
har emellertid i sin skrivelse i ämnet angivit även skolstyrelsens därstädes
yttrande såsom önskvärt, varför sådant infordrats, oaktat styrelsen såsom
svar på en första remiss i ärendet förklarat staden icke beröras av den
föreliggande frågan.
I protokollen eller i särskilda uppgifter finnas angivna namnen å de ledamöter
i respektive skolråd eller skolstyrelse, vilka deltagit i besluten, samt
totalantalet ledamöter i samma korporationer.
Reservationer och särskilda yttranden hava förekommit på sätt även i tablån
angivits.
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
11
I övrigt tillåter sig domkapitlet hänvisa till innehållet i såväl yttrandena
som från densamma anmälda särmeningar.
När domkapitlet härefter övergår till eget uttalande i ämnet, vill domkapitlet
erinra, hurusom domkapitlet tidigare i frågan till skolöverstyrelsen dea
19 februari 1930 avgivit principiellt yttrande i anledning av utav William
Snell och Edvin Mäkitalo m. fl. folkskollärare i gränsorterna gjord framställning
örn införande i viss utsträckning av finsk undervisning i skolorna inom
samma trakter. I detta yttrande Ilar domkapitlet inledningsvis erinra^ att
den överväldigande delen av befolkningen i den s. k. finnbygden icke hyser någon
som helst önskan i de av petitionärerna angivna riktningar, samt att stämningen
bland det stora flertalet lärare och lärarinnor därstädes stöde i fullständig
överensstämmelse med befolkningens i detta hänseende. Petitionärerna
företrädde i själva verket en försvinnande minoritet såväl bland befolkningen
som bland sina kolleger, även de från barndomen finsktalande, och de i ärendet
hörda folkskolinspektörerna R. Sahlström och B. Karnell hade likaledes ansett
framställningen icke böra vinna avseende.
Härefter har i förenämnda yttrande domkapitlet, efter att på angivna grunder
ha för sin del avvisat av petitionärerna framställda förslag örn meddelande
av undervisning i kristendom under de första skolåren på finska språket, användning
av finskan såsom hjälpspråk jämväl i folkskoleavdelningarna samt
upptagande av finska språket på schemat såsom särskilt undervisningsämne i
femte och sjätte klasserna, anfört, bland annat, följande.
»önskvärdheten av att från barndomen finsktalande gränsbor lära sig att
utan svårighet läsa och även i skrift hjälpligt behandla det dagliga talspråket
i orten vill domkapitlet icke bestrida. Statens medhjälp härutinnan kan möjligen
påräknas i fortsättningsskolan, där det finska språket då skulle upptagas
såsom frivilligt ämne, dock utan någon inknäppning på det ordinarie schemat.
En sådan anordning komme likväl -— även örn den kunde antagas vinna någon
anslutning, vilket på goda grunder kan betvivlas — att möta de största svårigheterna
i det faktum, att kompetenta lärarkrafter härtill icke stå, till buds i
landet annat än i en ytterst begränsad omfattning. Skulle undervisningen ske
på högfinska och ej på tornedalsdialekt, vill domkapitlet påpeka, att emellan
den nuvarande högfinskan och den finska, av svenskan influerade tornedalsdialekt,
som här är allenahärskande, råda så stora skiljaktigheter, att även en
i Tornedalen infödd, från sina tidigaste år finsktalande lärare icke kan utan
särskilda språkstudier sättas till undervisning i finska.»
Domkapitlet hemställde på grund härav att den av William Snell, Edvin
Mäkitalo m. fl. gjorda framställningen icke måtte föranleda _ vidare åtgärd,
dock att domkapitlet härvid lämnade öppen till eventuell framtida lösning frågan
om införande av finska språket såsom frivilligt läroämne i samband med
fortsättningsundervisningen inom de skoldistrikt, där finskan mera allmänt
vore samtalsspråk.
Någon som helst anledning att frångå den sålunda uttalade uppfattningen
finner domkapitlet icke föreligga,
I överensstämmelse härmed kan domkapitlet icke känna sig övertygat örn
bärkraften av de skäl, vilka föranlett skolöverstyrelsen att föreslå förläggandet
av den ifrågasatta undervisningen i finskan inom fortsättningsskolans ordinarie
program, låt vara att förslaget, såsom det utformats, ingalunda avser att
ge riksspråket en försämrad ställning i folkundervisningen utan fastmera en i
sin mån förstärkt ställning. Giltiga skäl att, om än fakultativt, undandraga
det uppväxande släktet i de finsktalande orterna en fortsättningsundervisning
av lika art och omfattning, som kommer svenska barn i allmänhet till del, kan
i varje fall enligt domkapitlets mening icke förebringas. Att vissa bevekelsegrunder,
vilka nu blivit av skolöverstyrelsen åberopade, kunna anföras av be
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
skaffenhet att förmå statsmakterna att bestrida kostnaden för meddelande på
lämpligt sätt av finsk modersmålsundervisning åt ungdomen i gränsorterna, i
den mån den därtill frivilligt anmäles, vill domkapitlet icke vedersäga. Men
domkapitlet vill för sådant fall göra bestämt gällande, att denna undervisning
icke bör få inkräkta på den lagstadgade fortsättningsundervisningen, örn den
än kan utan olägenhet anordnas i mer eller mindre nära samband med fortsättningsundervisningen.
Domkapitlet finner icke orsak vara för handen att i detta sammanhang i
vidare mån inlåta sig på den s. k. språkfrågans i finnbygden uppkomst, utveckling
och nuvarande läge, än att domkapitlet önskar framhålla, att frågan icke
har någon resonans hos befolkningen själv utan är densamma påtvingad eller,
med andra ord, att anspråken på finsk undervisning i skolorna icke söka sina
flesta och närande rötter inom de finsktalande orterna själva. Att av dessa
orter ovidkommande hänsyn träffa för dem ovälkomna åtgärder kan icke anses
välbetänkt, och, örn sådana likafullt skulle befinnas lämpliga, böra de icke erhålla
sådan form, att de markera någon åtskillnad mellan dessa bygders invånare
och andra svenska medborgare just på den punkt, där ömtåligheten är
som störst, nämligen skolundervisningen.
Det förtjänar även bemärkas, att inflyttningen av finskt språk över Torneälv
till Sverige varit vida mera omfattande än den av finskt blod. Ännu i senaste
tid har, exempelvis, det finska språket utbrett sig i trakter, särskilt i
Gällivare och Jukkasjärvi vidsträckta socknar, där svenskan och lapskan förut
varit allenarådande. En motsvarande förskjutning har tidigare ägt rum i de
östligare socknarna.
I sin mån bära de nu av skolråden och skolstyrelserna avgivna yttranden
syn för sägen. Den, mestadels i mycket skarp form markerade avvisande inställning
till frågan, som i största utsträckning manifesterats i dessa yttranden,
är dikterad av kommunernas förtroendemän, vilka nästan undantagslöst själva
tala finska i hemmen samt i vardagslag sinsemellan och böra erkännas såsom
goda representanter för inom hemorterna rådande tänkesätt i den angelägenhet,
som statsutskottets remiss i ärendet berör. Yttrandena motbevisa även med all
tydlighet det icke så sällan hörda talet örn det finska tungomålets undanträngda
ställning i gränsorterna. »Finskan behöva vi icke lära oss, den kunna
vi ändå», menar man överallt där frågan kommer på tal. Detta språk är, såsom
redan antytts, för det stora flertalet samtalsspråket och kommer sannolikt
att, vid sidan av riksspråket, som alla tornedalingar äro högeligen angelägna
att lära sig tala, i all framtid här fortleva i folkets mun och älskas såsom ett
modersmål alltid älskas. Det förmedlar i enligt befolkningens egna anspråk
fullt nöjaktig utsträckning den angelägna kommunikationen med befolkningen
på andra sidan älven, liksom svenskan möjliggör i än högre grad önskade och
även ur nationell synpunkt nödvändiga förbindelser med egna landsmän.
Det svenska skolväsendets syftemål sträcker sig emellertid icke längre än
att göra gränsinvånarna förtrogna med det svenska språket därhän, att de bli
tvåspråkiga likt så många andra gränsfolk samt att göra även denna avlägsna
landsända delaktig av svensk kultur. Att, såsom det enligt vad ovan antytts
understundom sker, göra detta liktydigt med ett målmedvetet undanträngande
av finskan, är en förvanskning av avsikten, mot vilken, i mån av behov, kan
framställas den mest berättigade och bestämda gensaga.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit och vad domkapitlet tidigare och
nu i ärendet anfört får domkapitlet förty såsom sin bestämda mening på nytt
betona, att, för så vitt finsk undervisning anses genom statsmakternas försorg
böra beredas det uppväxande släktet i gränsorterna, denna undervisning bör
beredas utanför ej blott folkskolans utan även fortsättningsundervisningens lagstadgade
minimitid och alltså även i det hänseendet göras fakultativ.
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
13
Det torde efter de avgivna yttrandena från ortens skolmyndigheter ej komma
ifråga, att det av skolöverstyrelsen framlagda förslaget i sin nuvarande lorm
av Kungl. Majit och riksdag godkännes till genomförande. Men även örn sa
icke sker, behöver detta ej innebära, att fragan örn en viss undervisning i
finska språket åt Tornedalens ungdom helt och hållet avskrives. Det linnes
andra vägar att tillgodose det behov, som eventuellt kan föreligga i förevarande
avseende. Sålunda kan undervisningen i finska anslutas till fortsättningsskolan,
exempelvis på det sätt skolstyrelsen i Haparanda, stad antytt, nämligen att för
dem, som önska sådan undervisning, timantalet i vissa fortsättningsskolor utökas
utöver det för samma skolor eljest gällande för att möjliggöra anordnandet
av en fristående undervisningskurs i finska. En annan utväg vore, såsom också
från sina håll antytts, att den meddelades i samband med de bygdekurser, som
med statsmedel anordnas genom bemedling av folkhögskolan i Matarengi. Även
kan man tänka denna undervisning förlagd till särskilda kurser vid nämnda
folkhögskola, anordnade för dem som vilja deltaga däri. Också andra utvägar
torde kunna finnas. I varje fall måste de särskilda kostnaderna, som komme
att krävas, bestridas av statsmedel. .
Domkapitlet kan för sin del icke finna, att fragan i sitt nuvarande skick
är mogen för lösning utan vill föreslå, att den, sa framt den icke helt avvisas,
underkastas vidare utredning.
Vare sig ett beslut i annan riktning än den av domkapitlet nu företrädda
mening kommer att fattas eller icke, lärer ett bifall till vad av skolöverstyrelsen
hemställts vidkommande önskvärdheten av att vidtaga vissa avvikelser från
den gällande timplanen och kursplanen för folkskolorna i gränsorterna böra
anses välbetänkt och icke stå i motsättning till utan motsvara befolkningens
önskemål. .... .
Under förutsättning att undervisning i finska anses böra i någon form införas
i samband med fortsättningsskolan, bör tydligen enahanda inackorderingsbidrag
och lärararvoden beredas för denna undervisning, vilka eljest gemenligen
utgå, och icke något därutöver, varå även statskontoret och några av de
i ärendet hörda skolstyrelserna (skolråden) fäst uppmärksamhet.
Skolöverstyrelsens förslag i vad det avser preparandundervisning för nybörjare
i skolorna av tredje B-formen och första D-formen vill domkapitlet
varmt understödja, örn också förhoppningarna örn ett mera avsevärt resultat
av anordningen tyvärr, på grund av föräldrarnas och skoldistriktens motsedda
ovilja att skilja barnen från hemmen i större utsträckning än nödigt är, icke
torde kunna förväntas.
Ledamoten av domkapitlet, lektorn Lundblad har i ärendet uttalat avvikande
mening, återgiven i närslutet utdrag av domkapitlets protokoll i ärendet.
Luleå den 23 mars 1932.
På domkapitlets vägnar:
O. BERGQVIST.
Albert Carlgren.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
Utdrag av särskilt protokoll, hållet i Luleå domkapitel
den 23 mars 1932.
§ 1.
Genom remiss på nådigste befallning hade domkapitlet förelagts att senast
den 31 innevarande mars till riksdagens statsutskott avgiva utlåtande över
det under punkt 185 av åttonde huvudtiteln i 1932 års statsverksproposition
omförmälda, av Skolöverstyrelsen den 6 november 1931 avgivna förslag i
fråga örn undervisningen i folk- och fortsättningsskolorna inom rikets nordligaste
gränsorter, sedan domkapitlet dessförinnan från skolråden eller skolstyrelserna
i Nedertorneå, Haparanda stads, Karl Gustafs, Hitaniemi, Övertornå.
Korpilombolo, Tärendö, Pajala och Muonionalusta, Junosuando, Karesuando,
Jukkasjärvi och Vittangi samt Gällivare skoldistrikt inhämtat yttranden.
Domkapitlet beslöt nu i ärendet underdånigst anföra följande.
Se registratur nr
Ifrån detta av domkapitlets övriga ledamöter beslutade yttrande uttalade
lektorn Lundblad följande skiljaktiga mening:
»V id tidigare diskussioner inom domkapitlet har undertecknad ansett, att
finsk läsning och skrivning icke bör i folkskolan ifrågakomma, så framt ej
en sjunde årsklass samtidigt införes, och att, örn finsk undervisning i fortsättningsskolan
medgives, undervisningstiden bör ökas för de lärjungar, som
begagna sig därav. Vid den överläggning, som ägde rum den 15 december
1930, gav jag dock även tillkänna, att jag funne skolöverstyrelsens förslag
acceptabelt i den mening, att en lösning efter föreslagna linjer vore bättre
än ingen lösning alls. Jag förmår icke nu göra gällande, att jag vid detta
tillfälle skulle lia uppfattat den allmänna meningen i Tornedalen annorlunda
än den sedermera kommit till uttryck.
De starka opinionsyttringarna från de landsdelar, som beröras av de föreslagna
bestämmelserna, böra enligt min mening nu utesluta varje tanke på
finsk undervisning i folkskolan, av vad slag det vara må, liksom ock varje
tanke på obligatorisk undervisning i finska i fortsättningsskolan. Däremot
torde den tillstyrkande minoritet, som i de avgivna yttrandena framträtt,
möjligen utgöra tillräcklig basis för införande i fortsättningsskolan av frivillig
undervisning i finsk läsning och skrivning. Det synes mig emellertid
— mi liksom tidigare — uppenbart, att införandet av ännu ett ämne i fortsättningsskolan
med motsvarande reduktion av timantalet i andra ämnen är
ägnat att minska värdet av fortsättningsskolundervisningen i det hela, och
jag vidhåller således, att utsträckning av tiden för fortsättningsskolundervisningen
i detta sammanhang bör anses påkallad.
I yttrandena hava från några håll uttalats, att inackorderingsbidragen för
nu ifrågavarande lärjungekategori böra utgå efter samma grunder som för
övriga lärjungar. Starka skäl tala givetvis för denna mening, men det synes
mig dock icke alldeles lyckligt att nu pålägga de fattiga skoldistrikten en extra
börda för ett ändamål, vars berättigande från deras sida så kraftigt bestritts.
Helst skulle jag givetvis se, att en utjämning kunde uppnås genom en sådan
höjning av inackorderingsanslagen, att skoldistrikten undfinge full kompensation
jämväl för de lärjungar, som icke komme att deltaga i den nu föreslagna
undervisningen. Nuvarande statsfinansiella situation torde dock icke
vara gynnsam för ett sådant förslag, och jag ser därför för närvarande icke
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
15
någon framkomlig väg att åstadkomma en sådan, i och för sig önskvärd,
utjämning.
De föreskrifter, som innefattas i § 9 av det av skolöverstyrelsen framlagda
förslaget, synas mig emellertid icke i allo välbetänkta. Meningen borde väl
vara, att skoldistrikten skulle få ersättning för sina merkostnader i anledning
av den ökade centralisering, som kan bliva en följd av den nya anordningen.
Så som bestämmelserna avfattats, är det emellertid icke uteslutet,
att skoldistrikten genom anordnande av finsk undervisning kunna göra en
avsevärd vinst. Om avlägset boende barn inackorderades för svensk undervisning,
ersättas nämligen utgifterna blott till en del, men örn samma larn
inackorderas för finsk undervisning, utgår full ersättning — åtminstone örn
paragrafen tolkas efter sin ordalydelse. Därigenom skulle studierna i finska
erhålla en måhända icke avsedd stimulans.
Paragrafen kunde naturligtvis stiliseras örn, men enligt min mening äro
särskilda författningsbestämmelser angående dessa inackorderingsbidrag knappast
erforderliga. Det anslag för inackordering i skolhem och enskilda hem
av fattiga, avlägset boende skolpliktiga barn, som sedan länge utgått ur förslagsanslaget
till folkundervisningens befrämjande i rikets nordliga gränsorter,
bör hellre så tillmätas, att även här ifrågavarande kostnader kunna
därur bestridas, och det ankommer därefter på den anslagsfördelande myndigheten
att tillse, att vid fördelningen av det utökade anslaget skoldistrikten
å ena sidan hållas skadeslösa för de dem åsamkade merkostnaderna men å
andra sidan heller icke få tillgodonjuta någon opåkallad fördel. För att
åvägabringa en sådan anslagsfördelning behövas inga författningsbestämmelser.
Ett uttalande av riksdagen i den allmänna motiveringen till dess
beslut är direktiv nog. De föreskrifter, som i övrigt erfordras, angående
ordningen för sökande av bidrag etc., kunna innefattas i ett kungl, brev,
innehållande jämväl föreskrifter i de närbesläktade ämnen, som beröras i kungl,
brev den 12/3 1926.»
Som ovan.
ALBERT CARLGREN.
Utdrag ur protokoll fört vid sammanträde med
folkskolestyrelsen i Nedertorneå skoldistrikt den 24
februari i932.
Närvarande samtliga 9 ordinarie ledamöter herrar Arvid Öqvist Salmis, Oskar
Enbuske Seskarö, C. Y. Molinder Nikkala, Emil J. Segerlund
Mattila, B. O. Qvarnlöv Nikkala, Markus Forslund Vojakkala,
Emil Pelli Vuono, Sixten Nilsson Seskarö, Gustaf Vikberg
Vuono, samt överläraren Herman Lindvall, lärarkårens representant
H. Juhlin och undertecknad ordförande.
§ I
Domkapitlet
i Luleå hade i resolution av den 4 innevarande februari
månad anmodat folkskolestyrelsen inkomma med yttrande i anledning av
kungl, skolöverstyrelsens den 6 november 1931 avgivna förslag beträffande
16
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
undervisningen i folk- oell fortsättningsskolor inom rikets nordligaste gränsorter.
Efter fägen del av till ärendet hörande handlingar beslöt skolstyrelsen
enhälligt göra följande uttalande:
Mot skolöverstyrelsens förslag till nådiga kungörelser om rätt till vissa
avvikelser från nu gällande timplaner (Bil. 1) samt örn förlängd undervisningstid
för nybörjare vid skolor av tredje B-formen och första D-formen (Bil. 2)
torde, enligt skolstyrelsens samfällda mening, intet vara att erinra.
Vad åter beträffar kungl, styrelsens förslag (Bil. 3) till införande av frivillig
finsk läsning och skrivning inom den nuvarande fortsättningsskolans
ram i nämnda skoldistrikt, syntes det skolstyrelsen, som örn den föreslagna
reformen skulle komma att mer skada än gagna skolan och det andliga kulturarbetet
i dessa gränsorter.
Då skolöverstyrelsen den 5 november 1924 av Kungl. Majit erhöll i uppdrag
att uppgöra förslag till särskild undervisningsplan för dessa skoldistrikt,
hade riksdagen dessförinnan i skrivelse av den 23 maj samma år framhållit,
att en dylik undervisningsplan givetvis bör så utarbetas, att densamma kunde
vid den avslutade folkskolekursen giva samma resultat som den för riket i
övrigt gällande undervisningsplanen. I fråga örn den egentliga folkskolan
har detta riksdagens uttalande beaktats av skolöverstyrelsen, som i sin motivering
för finska språkets utestängande från folkskolan framhåller, »att det
vore uppenbart, att resultatet av folkskolans undervisning skulle högst avsevärt
försvagas, därest, som från något håll yrkats, folkskolans arbetsprogram
belastades med ännu ett ämne, nämligen finska».
Kungl, styrelsen anser, att undervisningsresultatet i folkskolan skulle avsevärt
försvagas, örn timplanen belastades med finska språket, men föreslår
samtidigt detta ämnes upptagande i fortsättningsskolan med framhållande, att
denna skolas undervisningsresultat icke skulle försämras härigenom. Men är
det så, att finskan skulle försvaga undervisningsresultatet i folkskolan, så
torde den göra detsamma jämväl i fortsättningsskolan, och kanske relativt
mera i denna, vars tid är så knappt tillmätt. Yad Nedertorneå fortsättningsskolor
beträffa fördelas tiden på folkskoleinspektörens förslag med 240 timmar
till den praktiska delen med arbetskunskap och 120 timmar till den
teoretiska delen, som omfattar undervisning i ämnena svenska språket och
svensk medborgarkunskap. Örn nu finska språket skulle tilldelas 60—90 timmar
av dessa 120 disponibla skulle svenska språket och medborgarkunskap
(och övriga ämnen) få åtnöjas med 30—60 timmar tillsammans för elever,
som välja finska. Medgivas måste, att fortsättningsskolans undervisningsresultat
genom en dylik anordning skulle försvagas, och ungdomen, som väljer
finska, skulle icke erhålla lika omfattande kunskaper i svenska språket och
svensk medborgarkunskap som ungdomen på andra orter i vårt land, där
liknande frihet till val av ämnen utanför den nu för riket gällande arbetsplanen
för fortsättningsskolorna icke beredes. Då finska språkets införande
i Tornedalens fortsättningsskolor alltså av allt att döma skulle komma att
för den ungdom, som ålägges välja finska, försvaga undervisningsresultatet
i för en blivande svensk medborgare så betydelsefulla ämnen som svenska
språket och svensk medborgarkunskap och därigenom jämväl bleve en åtgärd,
som stöde i strid med bl. a. bestämmelserna i § 1 mom. 1 och § 18
morn. 1 i gällande fortsättningsskolestadga samt med av riksdagen givna
direktiv, hoppas skolstyrelsen, att kungl, skolöverstyrelsens anhållan om rätt
att införa och bekosta fakultativ undervisning i finsk läsning och skrivning
i ifrågavarande skoldistrikt måtte av riksdagen avslås. Det vore icke heller
rätt att i strid mot en så gott som enhällig folkopinion börja experimen
-
Statsutskottets titlåtande JVr 76.
17
tera med undervisning i finska språket i skolorna i denna del av vart land,
där man allmänt önskar oell behöver blott mer undervisning i svenska språket.
Finska anser man sig kunna tillräckligt förut.
Det synes skolstyrelsen, som örn man vid arbetet för införande av finska
språket i gränsbygdens fortsättningsskolor icke tänkt sig in i den tillämnade
reformens konsekvenser. Man Ilar ock tydligen sett på denna sak som en ren
skolfråga, vilket den ju egentligen borde få vara. Men tyvärr är den icke
enbart detta utan nationella strävanden äro mot vår vilja sammanknippade
härmed, och vi måste se verkligheten sådan som den är.
Låt oss tänka oss, huru det koinme att gestalta sig omkring denna tillämnade
reform i någon av våra gränsbyar, örn finska språket blivit valfritt
ämne i byns fortsättningsskola. Ingen av barnen torde självmant vilja välja
finska, och helt få bland målsmännen till att börja med. Men intresset för
saken ökas nog så småningom genom olika inflytelser. Resultatet blir, att
en del barn anmodas välja finska. Därmed delas barnen i byns skola i 2
grupper, de som valt finska och de som icke gjort det. Grupperna komma
troligen att heta »svenskar» och »finnar», kanske t. o. m. »äktsvenskar» och
»äktfinnar». Frågan om språk och ras väckes till liv i de örn sådana ting
förut omedvetna barnasinnena. Ras- och språkfrågan, som förut fanns varken
bland barn eller äldre, så att säga inympas nu genom dessa myndigheternas
åtgärder in i barnasinnena, in bland lärarna, in i skolan, där den sedan
irriterar barn och lärare, samt vad tiden lider, växer, och därifrån den
sedan med den avgående ungdomen strömmar ut i byn och bygden för att
därstädes utvecklas vidare till »väckelse» i språkligt och nationellt avseende.
De finska nationalisternas närmaste mål är att »väcka», att få till stånd
en ras- och språkfråga i den svenska Tornedalen,_ om ock obetydlig att börja
med, men som längre fram kunde utvecklas till sådan betydelse, att den
kunde göras till föremål för internationellt intresse såsom en s. k. minoritetsfråga.
Och skulle de få hjälp i detta arbete av våra intet ont anande myndigheter,
böra de känna sig nöjda. Ty den föreslagna åtgärden har såsom redan
framhållits tyvärr det med sig, att den bereder möjlighet för _ den s. k. rasoch
språkfrågan att med dess strid och elände på ett behändigt sätt genom
skolorna och barnen inplanteras i vår bygd. Må vi därför hinka på konsekvenserna
av denna till synes så oskyldiga och betydelselösa åtgärd.
Göra vi det, så synes det folkskolestyrelsen, att den för sin del icke kan
taga på sig ansvaret att medverka till åtgärder, som av allt att döma komma
att skada vår hembygd och dess folk. Nedertorneå folkskolestyrelse kan
därför ej annat än yrka avslag på skolöverstyrelsens framställning örn rätt
att anordna och bekosta fakultativ undervisning i finsk läsning och skrivning
i skoldistrikten i rikets nordligaste gränsorter.
Nedertorneå skoldistrikt bör i varje fall undantagas från eventuella föreskrifter
till förmån för finska språkets införande i gränsbygdens skolor.
Skulle Kungl. Majit och riksdag ändock av någon anledning vilja bereda
möjlighet för det uppväxande släktet i gränsbygden att erhålla undervisning
i finska språket, så tager skolstyrelsen sig härmed friheten framhålla som
sin åsikt, att behovet av dylik undervisning icke är större, än att det kan
täckas med ambulerande kortare kurser i finsk rättskrivning, erbjudna den
mera vuxna ungdomen, som av en eller annan anledning kunde anse sig
vara i behov av dylik kunskap. Denna undervisning kunde enklast och med
minsta kostnad, men ändock nöjaktigt, anordnas genom anknytning till de
i gränsbygden redan förefintliga ambulerande statliga bygdekurserna.
Till protokollet skulle jämväl antecknas, att skoldistriktets lärarkår är
i denna fråga fullt enig med folkskolestyrelsen enligt dess uttalande å lag
Bihantj
till riksdagens protokoll 1032. ti sand. 40 haft. får 16.) Trio:!»'' 2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
stadgat sammanträde den 11 december 1931, varav protokollsutdrag skulle
detta skolstyrelsens yttrande bifogas.
§6.
Till justeringsmän utsågos herrar Segerlund och Pelli.
År och dag som ovan.
G. FORSSTRÖM,
ordförande.
Justerat:
Emil Segerlund. Emil Pelli.
Utdragets riktighet bestyrkes:
G. Forsström,
ordf.
Utdrag ur protokoll, fört vid lagstadgat sammanträde
med skolråd och lärarkår i Nedertorneå skoldistrikt
i Församlingshemmet i Haparanda fredagen
den 11 december 1931.
§5.
Med anledning av kungl, skolöverstyrelsens förslag till Kungl. Maj:t örn
införande av finsk språkundervisning i fortsättningsskolorna i Tornedalen,
vilket förslag torde bli remitterat till skolråden för yttrande, anhöll skolrådet
att lärarkåren måtte uttala sin mening örn nyttan och behovet av
denna undervisning.
Efter en ingående diskussion beslöt lärarkåren enhälligt uttala sig mot
införande av undervisning i finska språket vid fortsättningsskolorna, emedan
det måste anses vara skadligt för det svenska språkets utbredning och utveckling
i Tornedalen och även verka nedbrytande på det arbete för svenska
språkets inlärande, som pågått fyrtio års tid.
Tornedalsbefolkningen kan finska fullt ut, vad den behöver, och örn någon
enskild person har behov av grundligare kunskap i finska språket, kan denna
kunskap förvärvas på samma väg som kunskap i andra språk.
Bom ovan.
Å skolrådets vägnar:
G. FORSSTRÖM,
ordförande.
Herman Lindvall,
Överlärare.
Rätt utdraget betygar:
Herman Lindvall.
Statsutskottets utlåtande Nr 76,
19
Utdrag ur protokoll, hållet vid sammanträde med
folkskolestyrelsen i Haparanda den 20 februari
1932.
Närvarande: Fröken O. Nordlander, fru H. Burman, herrar G. Forsström,
C. O. Persson, A. Sammuli, lärarkårens representant fröken
S. Littiäinen, Överlärare K. E. Sandström och undertecknad.
§ I
Domkapitlet
hade infordrat folkskolestyrelsens yttrande över av kungl,
skolöverstyrelsen den 6 november 1931 avgivna förslag ifråga örn undervisning
i folk- och fortsättningsskolor inom rikets nordligaste gränstrakter.
Vad förslaget i sin helhet beträffar, hade skolstyrelsen intet att däremot
erinra. Då bil. 3, rörande undervisning i finska i fortsättningsskolor, ej
synes beröra Haparanda skoldistrikt, hade styrelsen intet att i frågan
anföra.
Fru H. Burman anhöll att få till protokollet antecknat »att hon yrkat på
att skolstyrelsen skulle uttala sig i frågan».
Som ovan
Hugo Tenerz.
Pått avskrivet betygar å tjänstens vägnar:
Hugo Tenerz.
Avskrift av protokoll, hållet vid sammanträde med
folkskolestyr elsen i Haparanda den 16 mars 1932.
Närvarande: Fabrikör C. O. Persson, redaktör A. Sammuli, byggmästare
J. H. Svanberg, telegrafkommissarie G. Lidén, seminarielärarinna
O. Nordlander, stationskarl H. Paulsson, trafikbiträde
O. W. Strandberg, lärarkårens representant fröken
S. Littiäinen, Överlärare K. E. Sandström samt undertecknad
rektor H. Tenerz.
§ 1.
Sedan folkskolestyrelsen i Haparanda den 20 februari 1932 avgivit yttrande
över av kungl, skolöverstyrelsen den 6 november 1931 till Kungl.
Maj:t avgivna förslag ifråga örn undervisning i folk- och fortsättningsskolor
inom rikets nordligaste gränstrakter, hade domkapitalet ånyo remitterat
handlingarna i berörda mål till folkskolestyrelsen med anmodan att skyndsammast
inkomma med förnyat yttrande i ärendet.
20
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
Folkskolestyrelsen beslöt enhälligt att under vidhållande av sitt den 20
februari 1932 fattade beslut tillstyrka bifall till kungl, skolöverstyrelsens
förslag till kungörelse rörande jämkningar i kungörelserna den 31 oktober
1919 och den 29 juni 1921 angående undervisningsplan för rikets folkskolor
(bil. 1) samt till kungl, skolöverstyrelsens förslag till bestämmelser för bekostande
med statsmedel av övertidsläsning i vissa skolformer (bil. 2).
Då domkapitlet genom resolution den 14 mars synes yrka på, att även
Haparanda folkskolestyrelse toge ståndpunkt till frågan örn införande av
frivillig undervisning i finska språket i fortsättningsskolan inom de i bil. 3
angivna skoldistrikten, trots att Haparanda skoldistrikt ej räknas till de
områden, som beröras av förslaget, beslöt styrelsen på förslag av byggmästare
J. H. Svanberg med 4 röster mot 3 att även i denna punkt tillstyrka
bifall till kungl, skolöverstyrelsens förslag örn införande av omnämnda
undervisning i fortsättningsskolan samt att uttala önskvärdheten av att de
finsktalande skoldistrikten för undvikande av all inskränkning i tiden för
undervisning i svenska språket utnyttjade de möjligheter till utökning av
minimiantalet timmar i berörda ämne, som stadgan för fortsättningsskolan
medgiver.
En ledamot nedlade sin röst.
Mot beslutet anmälde seminarielärarinna O. Nordlander, trafikbiträde
O. W. Strandberg och stationskarl H. Paulsson, vilka yrkat på avslag å
kungl, skolöverstyrelsens förslag, reservation under framhållande, att folkskolestyrelsen
i Haparanda ej hade skyldighet att befatta sig med frågan,
då Haparanda skoldistrikt icke berördes av förslaget.
Folkskollärarinna S. Littiäinen anhöll att till protokollet få antecknat,
att hon biträdde reservationen.
Överlärare K. "W. Sandström anhöll likaledes att till protokollet få antecknat,
att han biträdde majoritetens beslut med angivet villkor, att de
till undervisning i finska anslagna timmarna kompenserades genom utökning
av motsvarande antal timmar i svenska språket.
§ 2.
Att justera dagens protokoll utsågos herrar G. Lidén och A. Sammuli.
Som ovan
Hugo ''lener,?.
Justeras:
G. Lådén. A. Sammuli.
Rätt avskrivet betygar i tjänsten
Hugo Tenerz.
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
21
Protokoll fört vid skolstyrelsens i Karl Gustafs
skoldistrikt sammanträde den 23 februari 1932.
Närvarande: R. Stjernberg, Eman. Pesula, C. H.
Bucht, L. Lahti, K. J. Iivari, Jonas Frankki, Anton
Kerttu, suppleanterna J. P. Styrman och Anton
Pellijeff samt lärarkårens representant Laila Wuolikainen.
§ 4.
Skolstyrelsen hade nu att taga ställning till den av högvördig^ domkapitlet
för dess yttrande insända remissakten angående finska språkets införande
som läroämne i de finsktalande församlingarnas fortsättningsskolor.
Beträffande de två första bilagorna i nämnda aktstycke hade skolstyrelsen
ej något att erinra emot.
Men angående bilaga 3 i remissakten utspann sig en livlig och saklig
diskussion.
Det framhölls å ena sidan bland annat vådan av sammanblandning av
två så olikartade språk som svenska och finska under barnens folkskolestadium.
Fortsättningsskolan utgör slutstenen i barnens folkskoleundervisnings
byggnad. Skall då undervisning i finska språket inpassas i denna avslutning,
måste en sådan åtgärd innebära en förvirring och förryckning av
sammanhanget mellan de dittills under stor möda och uppoffringar både
från stat och kommun samt från enskilda (arbetsstugor) vunna resultat.
Enär barnen i Tornedalen numera äro tvåspråkiga och det aldrig kan
tänkas, att en ändring beträffande språket i gränsförsamlingar någonsin kommer
att ske, är det väl onödigt att nedlägga tid och pengar på en särskild
undervisning i finska språket, vilkets kunskapsvärde för tornedalsbefolkningen
i gemen från praktisk synpunkt sett ej på något sätt kan uppväga
eller rättfärdiga de nackdelar, som ett dylikt samröre måste innebära. Däremot
finnes det ingenting som hindrar, att kurser i finska språket anordnas,
sedan skolplikten är över, och ungdomen vunnit den mognad, att den kan
tillgodogöra sig undervisningen och att denna ej mera inkräktar på de egentliga
skolämnen i en skolpliktig lärjunges lugna och harmoniska utveckling
och framåtskridande i de ämnen, som föreskrivas i folk- och fortsättnings -
skolstadgan. . . , ,,
Av remissakten framgår vidare, att undervisningen i finska språket latt
en betänklig premierad ställning beträffande statsbidrag för inackordering av
avlägset boende barn, vilka anmälas till deltagande i ämnet finska språket.
Fördelningen per capita av anslaget för inackordering, som hittills beviljats
denna församling, har rört sig mellan 50—60 öre per dag och barn. Församlingen
har mången gång måst träda hjälpande emellan. Denna omständighet
kan lätt få oberäkneliga och tråkiga följder, därest en ändring härutinnan
ej sker. Dels komma de målsmän, som ej anmäla sina barn till
finsk undervisning men likväl äro berättigade till inackorderingsbidrag, att
känna sig tillbakasätta och dels kan detta så rundligt tilltagna bidrag hos
de andra målsmännen verka alltför starkt lockande att anmäla sina barn till
den finska undervisningen, ehuru de i själ och hjärta ej skulle vilja veta av
detta samröre. Därtill kommer, att möjlighet för en obehörig agitation
ingalunda är utesluten.
De av ledamöterna, som ej gillade denna åsikt i frågan, framlioilo biand
annat att kunskaper och färdigheter i alla ämnen kunna meddelas barnen
22
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
pa vilket språk som keist, blott barnen lärt sig undervisningsyiråket. För
de flesta av tornedalsbefolkningen utgör finskan modersmålet. Undervisning
ock kunskap i detta språk borde därför ej avskräcka ej heller förhindras av
någon eller anses som mindervärdigt, ock därför bör finskan införas som
undervisningsämne i fortsättningsskolan.
Efter diskussionen företogs omröstning i frågan. Den gav vid handen,
att fyra röster avgåvos för undervisning i finska språket i enlighet med remissakten
och tre röster mot densamma. Två ledamöter nedlade sin röst.
Skolstyrelsen beslöt sålunda med en rösts majoritet uttala sitt bifall till
remissakten angående finsk språkundervisning.
Mot detta skolstyrelsens beslut ingavs en reservationsskrivelse, som bifogas.
Ordföranden meddelade, att han kommer att avgiva en personlig skrivelse
i frågan.
§ 13.
Att justera dagens protokoll utsågos J. P. Styrman och C. H. Bucht.
Dag som ovan
VIKTOR WIKSTRÖM.
Ordf.
Justerat:
J. P. Styrman. Carl H. Bucht.
Justeringen delgiven i Karl Gustafs kyrka söndagen den 28 februari 1932
av Sigv. Johansson.
Rätt utdraget betygar
Viktor Wikström.
Med anledning av domkapitlets resolution angående inhämtande av yttrande
över skolöverstyrelsens förslag örn införande av undervisning i finska
språket i fortsättningsskolan få undertecknade härmed anföra som sin åsikt,
att finsk undervisning i fortsättningsskolan inte skall ifrågakomma, enär åtgärden
_ ej anses överensstämma med önskemålen hos det stora flertalet av
befolkningen och ej heller med de uttalanden, som tidigare gjorts av många
skolradsledamöter och ett stort antal lärare i flera tornedalssocknar. Skulle
finskan emellertid införas, anse vi att den under inga förhållanden får inkräkta
på de övriga ämnena — såsom svenska, medborgarkunskap och
arbetskunskap i yrkesbestämda fortsättningsskolor — utan läggas helt utanför
den lagstadgade lästiden för fortsättningsskolan. Vi få därjämte framhålla
vikten av att kommunen ej pålägges några särskilda kostnader för anordnande
av finsk undervisning, vilken ej tillkommit på dennas önskan eller
initiativ, samt att hänsyn även bör tagas till att barn, som undervisas i
finska, ej av staten beredes någon gynnad ställning framför andra elever
genom erhållande av högre inackorderingsbidrag eller dylikt.
Carl H. Bucht. C. Anton Pellijeff. Budolf Stjernberg.
Laila Wuolikainen.
Lärarkårens representant
i skolstyrelsen.
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
23
Till vederbörande myndigheter!
Inlägg i Tornedalens språkfråga.
De lokala skolmyndigheterna i Tornedalen samt i de övriga församlingar
i den s. k. finnbygden, där svenska och finska talas av befolkningen, ha i
dessa dagar haft det tvivelaktiga nöjet att säga sin mening i en fråga, som
redan ligger på riksdagsbordet och kan sålunda anses som redan avgjord.
Frågan gäller som bekant finska språkets införande som undervisningsämne
i våra fortsättningsskolor. Varför lia lokalmyndigheterna och, bäst av allt,
befolkningen själv, ej blivit åtspord förr?
Remissakten som den nu föreligger består av tva halvark med fardiga
paragrafer. Se där allt! Var god och skriv under! Vi hade dock väntat
oss en annan form för detta aktstycke, som i sin nuvarande struktur måste
innebära ett djupt ingrepp i tornedalsbefolkningens fria vilja och val.
Detta lilla aktstycke är ett historiskt dokument, som skall även domas
av den historia, som tornedalens folk och dess unga släkte själv skall skriva.
Det skall aldrig glömmas av det ojämförligt största antalet fäder och mödrar
i vår egen dal. . . .. .
Så enkel och självklar som denna fråga synes vara i remissakten ar den
likväl icke. Det står visserligen på papperet, att endast »V6 eller högst V4»
av lästimmarna i fortsättningsskolan får användas för undervisning i finsk
läsning och skrivning, men i verkligheten kommer detta att betyda en hel
del annat, som ej tagits med i beräkningen eller varom vederbörande varit
i ofullständig okunnighet. Jag vågar påstå detta därför att jag varit i en
intimare beröring med denna fråga och dess egentliga mening och innebord
än kanske de flesta av dem, som format remissakten och som tidigare och
nu i dessa dagar skrivit i tidningarna örn densamma.
Alltsedan 1919 har undertecknad under min tidigare tjänstgöring otaliga
gånger varit i tillfälle att åhöra samtal och föredrag, som hållits av man i
ansvarsfull samhällställning både i stat och kommun, varvid jag fått den
mest oförbehållsamma deklaration örn vad meningen är och vart man ytterst
vill komma med denna »språkfråga» i Tornedalen.
Skulle denna underlagts befolkningens eget fria domslut, hade den for
länge sedan varit ur dagordningen från våra egna myndigheters sida, men
lia de, som utgöra primus motor i detta fullkomligt opåkallade ovasen örn
påvens skägg, aldrig vågat ifrågasätta, nämligen Aitofinnarna själva. Av de
föredrag, jag varit i tillfälle att åhöra både av akademiskt bildade och andra
ledande personligheter, var det ingen svårighet att avläsa, var ankaret för
denna språkfrågas yttersta syften var fästat. Det låg redan då bakom Kirunavaara.
En aktad, akademiskt bildad man yttrade vid ett tillfälle, varvid vi
några svenskar voro närvarande och blevo vederbörligen tilltvålade: »Innan
Finlands gräns i väster utgöres av Kalixälv sluta vi icke!» Uttalanden som
det nu citerade och mycket annat att förtiga lia otaliga gånger utslungats i
ansiktet på mig av män, som vetat vad de sade och vad de buro i skölden
och vilkas ord man har rätt att taga fasta på.
För en tid sedan var Finlands »framtidskarta» tryckt i ett par svenska
tidningar. Det må ingen inbilla sig, att den kartan ritats på skämt! Jag
Ilar den framför mig nu. När man betraktar den, är man frestad att dia
på munnen, men — »skrattar bäst som skrattar sist!»
Emellertid lia vederbörande församlingars skolstyrelser nu sagt sitt ord,
men rimligtvis kan detta ej betyda annat än några personers uttalanden och
svar i en mycket koncentrerad protokollsstil till dem, som lia att säga det
sista ordet i denna fråga. Men skulle det avgörande ordet bliva en lag, låt
24
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
vara frivillig i sitt krav på efterrättelse, kommer denna gest åt öster att i
sina yttersta konsekvenser a,v skiftande art att innebära ett alltför stort offer
Titan praktiskt vederlag på tornedalsbarnens och ungdomens bekostnad i
deras lugna oell harmoniska utveckling och strävan mot det mål, som de
helst av allt vill nå och redan nått: Att få känna sig som ett med Sverige
och dess folk, dess forntid, nutid och framtid och att i ostörd ro själv få
forma sin egen hembygds historia, dikterad av ett svenskt hjärta. Tornedalen^
ungdom kanner, tänker och vill så! Sen må utomstående tänka och
handla hur de vilja! Men deras vilja och mening i denna sak kan aldrig
sammanlänkas med vår ungdoms gemensamma strävan för sin andliga tillväxt
som svensk man och kvinna.
En vädjan blott! Låt oss få sköta denna fråga själva i ro! Den är i
verkligheten oerhört enkel, den löser sig själv, ty — vi ha inqen språkfråga
att lösa.
Finska språket lever och skall leva i Tornedalen med naturlagens säkerhet.
Ingen tornedaling, som är mäktig detta språk för sitt behov, skall
någonsin med ringaktning tala örn det och vad det har att giva av värde.
Men ett är visst, och det är, att varje paragraf örn än så frivillig till sin
natur kommer för de allra flesta av målsmännen och hela vår ungdom alltid
att få en bismak av knutpiska för svenska ryggar.
Vill staten kosta på särskilda kurser i finska språket, så har ingen emot
det. Men intet samröre i våra skolor! Det skulle föra oss tillbaka femtio år.
Karungi den 1 mars 1932.
VIKTOE WIKSTRÖM.
Ordf. i Karl Gustafs skolstyr.
Utdrag av protokoll, fört vid sammanträde med
skolstyrelsen i Hietaniemi den 14 februari 1932.
§ 4‘
. Med anledning av Domkapitlets resolution den 4 februari 1932 angående
inhämtande av yttrande över Skolöverstyrelsens förslag den 6 november 1931
örn införande av undervisning i finska språket i fortsättningsskolorna inom
rikets nordligaste gränsorter, beslöt skolstyrelsen enhälligt göra följande uttalande
:
Införandet av finsk läsning och skrivning som undervisningsämne i fortsättningsskolorna
inom rikets nordligaste gränsorter anser skolstyrelsen ej
hava bort ifrågakomma, då denna åtgärd med all tydlighet ej synes överensstämma
med önskemålen hos det stora flertalet av befolkningen och ej
heller med de uttalanden, som tidigare gjorts av många skolrådsledamöter
och ett stort antal lärare inom flera tornedalssocknar.
Skall finskan emellertid införas i fortsättningsskolorna och planen sålunda
förverkligas, vill skolstyrelsen som sin mening framhålla, att finskan ej bör
nämnvärt fa inkräkta pa de övriga ämnena eftersom exempelvis i yrkesbestämd
fortsättningsskola, som finnes i skoldistriktet, inskränkning av timantalet
för ämnena svenska och medborgarkunskap svårligen kan göras och
med avseende på arbetskunskap ej heller vore önskvärd, vilket sistnämnda
amne i många fortsättningsskolereglementen upptager 2/a av hela undervisningstiden,
utan skulle lämpligen den finska undervisningen örn möjligt
läggas utanför den lagstadgade lästiden för fortsättningsskolan.
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
25
För övrigt vill skolstyrelsen betona vikten av att kommunerna ej påläggas
några kostnader för anordnande av den finska undervisningen, vilken ej
tillkommit på deras initiativ, samt att hänsyn även vidare bör tagas till att
barn, som undervisas i finska, ej av staten beredas någon gynnad ställning
framför andra elever genom erhållande av högre skolinackorderingsbidrag
eller dylikt.
Som ovan
E. A. HEDLUND.
Justerat:
Alex. Alexandersson. G. S. Holte.
Publ. den 21/2 1932.
Rätt utdraget betygar:
E. A. Hedlund.
ordf.
Utdrag av protokoll vid Övertorneå skolstyrelses
sammanträde den 25 februari 1932.
Närvarande: samtliga skolstyrelseledamöter: Hemmansägaren Johannes
Mettävainio, Jänkisjärvi, kronojägaren J. E. Grym, Svanstein, hemmansägaren
Allan Aasa, Juoksengi, länsskogvaktaren K. Y. Malmström, Kuivakangas,
hemmansägaren J. B. Mattila, Haapakylä, rektorn C. Er. Carlström,
Matarengi, kontorschefen Viktor Styrman, Matarengi, kyrkoherden Per
Boreman, Matarengi, snickaren Isak W. Lundberg, Matarengi jämte lärarkårens
representant folkskolläraren Karl Rydberg, Matarengi.
§ 2.
Domkapitlet hade genom resolution den 4 innevarande månad infordrat
skolstyrelsens yttrande i anledning av ett av skolöverstyrelsen den 6 november
1931 avgivet förslag till Kungl. Majit rörande undervisningen i folkoch
fortsättningsskolorna inom rikets nordligaste gränsorter.
Skolöverstyrelsen föreslår för det första: att smärre avvikelser må kunna
göras i nu gällande undervisningsplan vid de egentliga folkskolorna i den
mån sådana jämkningar äro önskvärda med hänsyn till de särskilda ortsförhållandena.
Skolstyrelsen hade intet att invända mot detta förslag.
För det andra föreslår skolöverstyrelsen att vid de mindre folkskolorna
(första D-formen) må efter skolstyrelsens beslut kunna införas särskild undervisning
för nybörjare med statsbidrag för högst en månad.
Mot detta ''förslag hade skolstyrelsen ej heller något att erinra.
Skolöverstyrelsen föreslår för det tredje att undervisning i läsning och
skrivning av finska språket skulle införas i den nu befintliga fortsättningsskolan
för de fortsättningsskolpliktiga, som av vederbörande målsmän därtill
anmälas.
Skolstyrelsen beslutade göra följande uttalande: Enär det överväldigande
flertalet målsmän, efter vad utrönas kunnat, icke önska någon undervisning
i finska men hysa livliga förhoppning örn att deras barn få den av alla högt
skattade förmånen att lära sig svenska språket så väl som möjligt och ofta
uttala sin glädje över att den uppväxande ungdomen numera efter stora
uppoffringar av stat och kommun börjar behärska svenska språket, synes
intet verkligt behov förefinnas att med anordnande av finsk undervisning
26
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
ytterligare betunga det redan nog så krävande skolarbetet och belasta den
redan till bristningsgränsen anlitade statsbudgeten.
riksdagens bestämda förväntan att folkundervisningen i rikets nordligaste
gränsorter komme att giva samma resultat, som i den allmänna undervisningsplanen
för- liela riket avses, gäller väl även fortsättningsskolan, ty någon
annan förväntan torde hos den icke förefinnas rörande denna skolform.
Men redan den av skolöverstyrelsen ifrågasatta tiden */« eller minst 1/B
av fortsättningsskolans till 360 timmar begränsade tid skulle minska tiden
för och därmed resultatet av den svenska undervisningen och detta i ämnen,
som ansetts nödvändigare än andra, då just för dessas skull barnens skolplikt
förlängts med två år för genomgående för fortsättningsskolan, nämligen
svenska, medborgarkunskap, slöjd, husligt arbete o. d.
Skall emellertid den finska undervisningen lära barnen att något så närordentligt
läsa och skriva riktig finska, såsom förslaget synes avse, så skulle
hela fortsättningsskoltiden behövas därtill och sålunda intet av de ursprungligen
oumbärliga ämnena medhinnas.
Betänkligare synes emellertid förslaget att gynna den finska undervisningen
med 50 öre högre timlön för lärare däri än i andra ämnen och 1.2 5
kronor inackorderingsbidrag per dag åt barn, som deltaga däri och ha lång
skolväg. Detta är så mycket mer överraskande som statens inackorderingsbidrag
för folkskolan minskades senaste budgetår med tiotusentals kronor
för Tornedalen. Inom Övertorneå skoldistrikt måste sålunda inackorderingsbidraget
sänkas till 60 öre per dag och hade måst sänkas ännu mer, örn
icke skoldistriktet beviljat extra anslag med cirka 1,500 kronor. Detta i
själva folkskolan, och för den nuvarande svenskläsande fortsättningsskolan
lämnar staten intet inackorderingsbidrag. Genom den större dagpenningen
skulle väl en del fattiga föräldrar lockas att sända sina barn till den finska
undervisningen för att under tiden få dem försörjda i en svår tid. Att så
med svenska statens medel locka svenska undersåtar till finsk undervisning
mer än till svensk sådan, torde sakna motstycke.
Men ännu värre konsekvenser torde följa: Målsmännen skulle givetvis
och det med all rätt begära lika stort inackorderingsbidrag för barnens deltagande
i den övriga undervisningen. Men sådana bidrag kunna omöjligen
utbetalas, om icke statens bidrag ifråga, i stället för att, som skett, sänkas,
minst fördubblas. Så skulle skolstyrelsen beredas utomordentliga svårigheter
att få barnen att ordentligt bevista den med mindre bidrag belönade
svenska undervisningen i nu befintliga skolor, vilket vore en utveckling
tillbaka, nu då man med stora svårigheter fått till stånd en ordnad skolgång.
På grund av allt detta anser skolstyrelsen sig icke kunna annat än bestämt
avstyrka det av barnens målsmän icke begärda och kostsamma experimentet,
vars konsekvenser kunna bliva ödesdigra nog.
Skulle den föreslagna finska undervisningen ändock införas, så bör den
icke på något sätt få inkräkta på förutvarande ämnen och varken genom
högre inackorderingsbidrag eller lärarlöner eller annorledes gynnas framför
annan undervisning.
Ä skolstyrelsens vägnar
PEE BOREMAN.
ordf.
Justerat:
Isak V. Lundberg. Viktor Styrman.
Rätt utdraget intygar
Per Boreman.
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
27
Utdrag ur
Korpilombolo
1932.
protokoll, fört vid sammanträde med
församlings skolstyrelse den 5 februari
§ 16.
Domkapitlet i Luleå bade översänt till skolstyrelsen för yttrande det av
kungl, skolöverstyrelsen den 6 november 1931 avgivna förslaget angående
undervisning i folk- och fortsättningsskolor inom rikets nordligaste gränsorter,
och beslöt skolstyrelsen med anledning härav att avgiva följande yttrande:
att
Korpilombolo skolstyrelse anser att den nu gällande timplanen ej bör
ändras,
att det synes skolstyrelsen icke behövligt att före terminens början lärjungarna
i l:a klass undervisades någon tid ensamma, alldenstund dessa
bäst tillägna sig kunskap i svenska språket genom att åhöra de äldre barnens
undervisning i sagda ämne,
att undervisningen i finska språket för ett par decennier sedan möjligen
haft någon praktisk nytta för eleverna, men att undervisningen i nämnda
språk icke för närvarande kan anses av behovet påkallad, och att därför
skolstyrelsen för sin del vill avstyrka varje undervisning i finskan i folkoch
fortsättningsskolorna, och
att i anledning härav inga medel beviljas till utarbetande av finsk lärobok
för fortsättningsskolan.
Som ovan.
E. A. SAMUELSSON.
Ordf.
J usterat:
Einar Burman. Amanda Jonsson.
Rätt utdraget ur det justerade protokollet, intygar:
E. A. Samuelsson.
Skolstyrelsens ordf.
Utdrag ur protokoll fört vid sammanträde med
Tärendö församlings skolstyrelse den 20 februari
1932.
§ I
Föredrogs
domkapitlets resolution av den 4 februari d. å. vari infordras
skolstyrelsens yttrande över kungl, skolöverstyrelsens av den 6 november 1931
avgivna förslag ifråga örn undervisningen i folk- och fortsättningsskolor inom
rikets nordligaste gränsorter.
Beslöts följande:
Bil. 1. Uttryckte skolstyrelsen som sin åsikt lämpligheten utav att de
första 2 månaderna under höstterminen för nybörjade ägnades mest åt språk
-
28
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
undervisning. Kristendom kunde då helt uteslutas ur läsordningen och
undervisning däri begynna i vanlig ordning först efter denna tid. Höstterminens
kurs i kristendom är så pass begränsad, att den gott medhinnes
under återstående tiden.
Bil. 2. På grund av en hel del mötande svårigheter avslogs förslaget örn
1 månads förlängd lästid.
Bil. 3. Ansågs att undervisning i finsk läsning och skrivning icke bör
ifrågakomma inom ramen av den nu stadgade undervisningstiden i fortsättningsskolan,
varför rent avslag härå yrkades.
Häremot anmälde skolstyrelseledamoten J. B. Lantto reservation.
§ 2.
År och dag som ovan.
För Tärendö skolstyrelse
SIGURD LIDSTRÖM.
Ordf.
J usteras:
Isak Lauri. Otto Thomas.
Publ. i Tärendö kyrka den 28 februari 1932, betygar
Sigurd Lidström.
Ur det justerade protokollet rätt utdraget, betygar
Sigurd Lidström.
Utdrag ur protokoll, fört vid sammanträde med
, folksk oletty reise n för Pajala socken å skolexpeditionen
i Pajala den 7 mars 1932.
Närvarande: undertecknad, ordförande, samt ledamöterna John Klasson,
J. W. Palovaara, Karl Tornberg, Aug. Siikavaara, C. J. Liminga, Gustav
Rova och John Kyrö samt suppleanten Otto Zeidlitz, varjämte överläraren
och lärarkårens representant John Örnfeldt voro tillstädes.
§ 17-
Luleå Domkapitel hade genom resolution den 4 februari 1932 anmodat
skolstyrelsen att i anledning av skolöverstyrelsens den 6 november avgivna
förslag ifråga örn undervisningen i folk- och fortsättningsskolor inom rikets
nordligaste gränsorter avgiva yttrande.
Efter det överläggningen i ärendet förklarats avslutad, beslöt skolstyrelsen
utan _ omröstning avstyrka skolöverstyrelsens förslag örn införande av
undervisning i finska i fortsättningsskolan samt örn införande före den ordinarie
jästidens början av särskild undervisning för nybörjare vid skolor
av tredje B-formen och första D-formen samt att tillstyrka förslaget i vad
detsamma avsåg möjlighet för skoldistriktet att vid fastställelse av tim- och
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
29
kursplaner för distriktets folkskolor utan hinder av vad som stadgas i kungörelserna
den 31 oktober 1919 oell 29 juni 1921 angående undervisningsplan
för rikets folkskolor sådana avvikelser från nu gällande timplaner oell
därav föranledda jämkningar av kursplaner kunna göras, vilka betingas av
de särskilda förhållandena i dessa orter.
Mot beslutet anfördes reservation av C. J. Liminga, vilken jämte överläraren
W. Snell anhöllo örn att såsom sin mening få antecknat i protokollet
följande:
»Beträffande förslaget örn frihet till avvikelser från nu gällande timplan eloch
kursplaner för rikets folkskolor vilja vi vördsamt framhålla önskemålet,
att tiden för undervisningen i svenska språket utökas med en timme i veckan
i klasserna 5 och 6. Denna utökade tid kunde lämpligen tågås från den
enligt 1919 års undervisningsplan anslagna tiden för gymnastik med lek och
idrott i A- och Bj-skolorna och i teckning i B,-, B3- och B,-skolorna. Den
sålunda utökade språkundervisningstiden skulle mycket väl behövas för övningar
i muntliga och skriftliga översättningar från finska till svenska och
tvärtom. Vid översättningsövningarna bleve nämligen lärjnngarna tvingade till
en noggrann analys av svenska språkets ordformer och satsbyggnader jämförda
med deras eget modersmål. Samtidigt kunde också en nödvändig
hyfsning av vardagsspråket, en ökning av ordförrådet och en höjning av den
praktiska förmågan att språkligt uttrycka sig kunna ske. De gängse svenska
tal- och skrivövningarna, vid vilka jämförelser med barnens modersmål icke
äga rum, kunna nämligen icke vara tillfyllest vid finsktalande barns undervisning
i svenska språket.
Emellertid torde ej alla lärare i finnbygdens skolor kunna handhava den
här ifrågasatta undervisningen utan en för ändamålet avpassad fortbildning.
Särskilda fortbildningskurser i jämförande svensk cely finsk språkkunskap
borde därför på statens bekostnad anordnas för lärare i finnbygden i enlighet
med sakkunnigt utarbetade kursplaner.
Skolöverstyrelsens förslag angående särskild undervisning för nybörjare
vid B3- och D,-skolorna före den ordinarie lästidens början vilja vi livligt
tillstyrka, såvida den föreslagna övertidsläsningen främst avses att användas
till att bibringa barnen för det ordinarie skolarbetet förberedande kunskaper
i svenska språket. Dylik övertidsläsning, vilken enligt statskontorets utlåtande
örn skolöverstyrelsens förslag endast borde anordnas vid de s. k. församlingsskolorna,
vore onekligen välbehövlig i samtliga skolor av nämnda
typer, sålunda även i de s. k. statsskolorna.
Förslaget örn införande av frivillig undervisning i finska i fortsättningsskolan
synes oss vara välmotiverat med hänsyn till det trängande behovet
av en ökning av de allmänna språkkunskaperna hos finnbygdens befolkning,
varvid undervisning i modersmålets hyfsade och korrekta användning kan
anses vara förenlig med de mest elementära kraven på språkundervisning
för folkets barn. Kätt handledd kan ej heller denna undervisning bli till
hinder för svenskhetens bevarande hos gränsbygdens befolkning. Fastmer
kan den vara ägnad att stärka kärleken till hembygden och det fosterland,
varav hembygden är en del och som tillåter och underlättar vården av det
fiiderneärvda modersmålet, vilket för tornedalingen likaväl som för varje
annan människa, vare sig det erkännes eller icke, är den ojämförliga förmedlaren
av känslor och tankar och sålunda besitter ett mycket högt kulturellt
värde.
I betraktande av de synnerligen viktiga kulturella kraven på den av skolöverstyrelsen
föreslagna undervisningsreformen kan man också ifrågasätta,
huruvida frivillig undervisning i modersmålet är tillfyllestgörande. När det
nämligen är fråga om åtgärder för folkets höjande i allmänt kulturellt lian
-
30
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
seende, är endast en obligatorisk uppfostran att anse som mest tillrådlig,
allrahelst när det, såsom i denna fråga, förutsattes dels den oerfarna ungdomens
egen frivillighet och dels valfriheten hos lärjungarnas målsmän,
vilkas stora flertal på grund av sin låga bildningsnivå och sin okunnighet
i pedagogiska frågor ej kan vara behörigt att till alla delar bestämma örn
den uppfostran, det unga släktet behöver för att bli vuxet sina samhälleliga
uppgifter.
Dels på grund av den bland finnbygdsbefolkningen så allmänt rådande
likgiltigheten för undervisningsfrågor och dels till följd av den besinningslösa
hetsagitation, som från såväl »äktsvenskt» som »äktfinskt» håll bedrivits
och alltfort bedrives med anledning av föreslagna skolreformer i gränsbygden,
har man emellertid föga hopp örn någon opinionsbildning för en örn
än så välbehövlig modersmålsundervisning i finnbygdens skolor. Måhända
blir därför samhallsfriden bättre bevarad och undervisningsfrilieten mera
uppmärksammad och uppskattad, örn deltagandet i modersmålsundervisningen
ej föreskrives som en laglig medborgarplikt utan medgives som en hög
rättighet, vilken envar får fritt begagna sig av. Skolöverstyrelsens förslag
örn införande av frivillig undervisning i finska i fortsättningsskolan är sålunda
ägnat att väcka tillfredsställelse och tacksamhet i varje ärligt sinne.
Den föreslagna läseboken i finska skulle komma att fylla ett stort behov.
Den bleve ett oumbärligt medel vid den ifrågasatta undervisningen i finska,
och den kunde tillika bliva ett förträffligt hjälpmedel vid de härovan föreslagna
översättningsövningarna i folkskolan.
1. Yi tillstyrka sålunda förslaget örn frihet till avvikelser från nu gällande
timplaner och kursplaner och föreslå vördsamt, att övningar i översättning
från finska till svenska och från svenska till finska införas i folkskolans
femte och sjätte klasser som hjälpmedel vid språkundervisningen i gränsbygdens
folkskolor under de timmar, varmed undervisningen i svenska språket
kan utökas.
2. Vi tillstyrka även förslaget örn övertidsläsning för nybörjare i B3 och
Dj-skolorna.
3. Förslaget örn frivillig undervisning i finska i fortsättningsskolan ti 11-styrkes av oss på villkor, att denna undervisning ej kommer att inkräkta
på den enligt gällande fortsättningsskolestadga anslagna minimitiden för
undervisning i svenska och medborgarkunskap.
4. Utgivandet av en finsk läsebok till tjänst vid undervisningen i finska
och vid översättningsövningar i folkskolan tillstyrka vi likaledes.»
§ 26.
Ledamöterna Palovaara och Rova utsågos att jämte ordföranden verkställa
justering av protokollet för detta sammanträde.
På skolstyrelsens vägnar:
B. FORSSTRÖM.
Justerat:
J. W. Palovaara. Gustav Rova.
Rätt avskrivet intygar å tjänstens vägnar:
William Snell.
Överlärare.
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
31
Utdrag av protokoll fört vid sammanträde med
skolstyrelsen i Junosuando den 6 februari 1932.
Av skolstyrelsens 9 ledamöter voro närvarande: L. L. Renlund, C. J. Lasu,
Carl Alskog, N. O. Sundberg, J. O. Rehnstedt.
§ 3.
Skolstyrelsen hade att yttra sig över ett förslag till finska i fortsättningsskolan.
Det beslöts enhälligt, att icke befatta sig vid någon sådan tillbakagång
som införandet av finska skulle innebära, vadan något annat yttrande
ej kan givas, än att folket redan kan nog finska förut men behöver lära sig
svenska i stället.
§ 5-
Att justera valdes Rehnstedt och Carl Alskog.
Som ovan,
L. L. RENLUND.
Justeras:
Carl Alskog. Oscar Rehnstedt.
Skedd justering kungjord i Junosuando
kyrka den 7 februari 1932 av
H. Thulin.
p. 1.
Rätt utdraget betygar
L. L. Renlund.
Ordf.
Avskrift av protokoll vid skolrådssammanträde
i Karesuando den 16 mars 1932.
Närvarande: Hemmansägaren Aug. Pietula, landsfiskal G. Taube, hemmansägaren
Alex. Raastamaa, folkskollärarinnan Ingeb. Sandström,
fru Anna Tuoremaa och undertecknad ordförande.
§ 1.
Med anledning av remiss från högv. domkapitlet i Luleå angående av
skolöverstyrelsen den 6 november 1930 avgivna förslag i fråga örn undervisningen
i folk- och fortsättningsskolorna i rikets nordligaste gränsorter får
Karesuando skolråd vördsamt avgiva följande yttrande.
I. Förslag enligt bil. I och II biträdes utan anmärkning.
II. I fråga örn förslag enligt bilaga III och IV angående eventuellt införande
av finska som fakultativt undervisningsämne i fortsättningsskolorna
får skolrådet anföra följande:
A. Under förutsättning att finska kommer att införas som undervisningsämne
får skolrådet göra följande anmärkningar till enligt bil. III uppgjort
förslag.
32
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
Samtliga §§ godkännas utom följande:
1) § 2 mom. 1—3. De i finska undervisade böra ej skiljas från sina
kamrater i samma skolområde. Eventuella elever bliva ändock tillräckligt
utpekade. (De skola ju dessutom undervisas i finska på målsmans begäran
— eventuellt mot egen önskan!) De få finska timmarna motivera ej heller
ifrågasatt centralisering med åtföljande extra kostnader. Respektive bylärare
torde i regel vara tillräckligt kompetenta undervisa för de behov som eventuellt
förefinnas.
2) § 8. Olämpligt med högre avlöning än i obligatoriska ämnen; kan föra
med sig obehörig agitation för införande av undervisning i finska. Kan
försvaras endast i det fall att finsk undervisning helt lägges utanför övrig
undervisning.
3) § 9. Respektive ersättning bör ej sättas högre än i ordinarie fall;
finskan skall ej gynnas, på sin höjd endast jämställas med övriga ämnen.
B. Angående bil. IV. Särskild lärobok i finska onödig. Då det endast
är fråga örn läsning och rättskrivning och ej direkt kunskapsmeddelande
räcker det gott med den finska litteratur som förefinnes: Bibel, psalmbok,
och eventuellt »Leliti» — Tornedalens finskspråkiga tidning. Detta är den
enda finska litteratur, som vederbörande senare i livet kommer att läsa. Att
införa eventuella elever i modern finsk litteratur torde väl ej vara meningen?
C.
Skall finska införas i undervisningen bör den dock helst frigöras från
all sammanblandning med fortsättningsskolorna och skötas helt fristående
av tills vidare anställd ambulerande lärare. Denne lärare skall avlönas fullt
oavsett antal elever han får att undervisa. Kursen lägges fritt utanför ordinarie
fortsättningsskola; detta för undvikande av en söndrande uppdelning
av eleverna.
Anmälan av eventuella elever sker enligt § 3 bil. III och lärarens resor
ordnas därefter av folkskolinspektören, som har att mottaga anmälningarna
från skolstyrelsen. Vederbörande lärare sorterar direkt under domkapitel
och inspektör.
III. Karesuando skolråd anser dock för sin del att eventuellt införande
av undervisning i finska är ett steg bakåt och avstyrker därför på det allvarligaste
varje införande av finska som undervisningsämne i fortsättningsskolorna.
Tala finska kunna alla inom distriktet; alla, som kunna läsa
svenska och ha behov av att läsa finska, kunna både läsa och hjälpligt
skriva språket. Svensk rättskrivning står vare sig här eller i Sverige i övrigt
så högt, att en dålig behandling av ett främmande språk motiverar extra
undervisning i detta främmande språk. All nödig hänsyn tages för övrigt
inom Karesuando församling till finska språket, som här helt är förhärskande
i samtal, världsliga och kyrkliga förrättningar.
Det talas örn nyttan av tvåspråkighet för ett gränsfolk — det är sant —
att folket på finska sidan har anledning att lära sig svenska har dock aldrig
försports. Ekonomiskt äro de dock orienterade åt Sverige.
Finska som undervisningsämne i svenska skolor har tyvärr blivit en alltför
mycket politisk fråga för att böra vinna beaktande på sätt som föreslagits.
Frågan saknar för övrigt resonans i en allmän folkmening.
§ 2.
I förestående (§ 1) yttrande instämma skolrådets samtliga ledamöter enhälligt.
A skolrådets vägnar:
EINAR BOHLIN.
Ordf.
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
33
Utdrag ur protokoll vid sammanträde med
Jukkasjärvi folkskolestyrelse i Kiruna den 1 mars
1932.
Närvarande voro ledamöterna lierrar Oskar Henriksson, Gottfrid Karlsson,
Karl Wallén, Fritz Johansson, C. G. Granström, K. E. Hedquist,
B. H. Ström, John G. Löfroth, N. E. Gustafsson och
fru Anna Johansson; suppleanterna herrar Bernh. Kronborg,
J. E. Löfgren, Otto Sandling, Arwid Westling, L. Lindén,
Karl Astner, A. E. Lindgren, G. Lautakoski och T. Lindblad;
lärarkårens representant herr J. David Lidström och
dennes suppleant herr Oskar Bäckman samt vid protokollet
undertecknad N. E. Lundin, folkskolinspektör.
§8.
Med anledning av infordrat yttrande över skolöverstyrelsens förslag den
6 november 1931 i fråga örn undervisningen i folk- och fortsättningsskolor
inom rikets nordligaste gränsorter, föreslog folkskolinspektören i en till
ledamöterna utsänd skrivelse, att styrelsen måtte
a) tillstyrka förslaget angående en friare tillämpning av gällande kurs- och
timplaner,
b) avstyrka den föreslagna övertidsläsningen, samt
c) avstyrka förslaget att införa finskan i fortsättningsskolan med inskräkning
av tiden för nuvarande ämnen.
Styrelsen beslöt i överensstämmelse med inspektörens förslag.
Ett i motiveringen gjort uttalande, att finskan kunde läggas utanför fortsättningsskolan
s obligatoriska timplan, beslöt styrelsen på förslag av herr
Henriksson att avböja.
Ett av herr Gustafsson framställt förslag örn nationella minoriteters rätt
att erhålla undervisning på sitt modersmål ville styrelsen icke göra till föremål
för uttalande.
Rörande sistnämnda punkt har skriftlig reservation inlämnats av herr
N. E. Gustafsson, fru Anna Johansson och herr G. A. Lautakoski.
Justerat den 2 mars 1932.
C. G. GRANSTRÖM.
Ordförande.
År och dag sorn ovan
N. E. Lundin.
Sekreterare.
B. H. Ström. J. Gottfrid Karlsson.
Justeringsmän.
Rätt utdraget intyga:
N. E. Lundin. Eva Johansson.
Antalet valda ledamöter =11; suppleanter = 11.
lii hatty till riksdagens protokoll 1932. 6 sand. 40 haft. (Nr 16.)
750 32 3
34
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
I enlighet med vår och kommunistiska partiets principiella uppfattning
beträffande de nationella minoriteternas rätt att i skolan erhålla undervisning
på sitt modersmål få undertecknade härmed reservera oss mot skolstyrelsens
beslut att avslå undertecknad Gustafssons förslag örn ett uttalande i
ovan angiven riktning.
Kiruna den 2 mars 1932.
N. Edv. Gustafsson. Anna Johansson. G. A. Lautakoski.
Rätt avskrivet intyga:
N. E. Lundin. Eva Johansson.
Till Jukkasjärvi folkskolestyrelse, Kiruna.
Domkapitlet har begärt skolstyrelsens yttrande över skolöverstyrelsens
den 6 november 1931 avgivna förslag i fråga örn undervisningen i folk- och
fortsättningsskolor inom rikets nordligaste gränsorter. Med anledning härav
får jag härmed vördsamt anföra följande.
Angående folkskolan.
Skolöverstyrelsen föreslår en friare tillämpning av gällande kurs- och timplaner
för rikets folkskolor. Detta förslag syftar till en legalisering av den
praxis, som av nödvändighetens eget tvång utbildats inom Tornedalens
skolor, och tillstyrkes.
Till belysning av överstyrelsens förslag att öka läsåret en månad för nybörjarna
i B3- och Dj-formerna, vilket ur vissa teoretiska synpunkter kan te
sig riktigt, anföres först nedanstående tablå över barnantalen i hithörande
skolor inom detta distrikt läsåret 1931—1932.
Skolområde |
Skol- form |
Barnantalet i klass |
Anmärkningar |
|||
i |
III |
V |
Summa |
|||
Kurravaara......... |
Bs |
4 |
5 |
5 |
14 |
2 barn i klass 5 undervisas som |
särskild klass (orsak imbecilitet |
||||||
resp. hörselsvaghet). |
||||||
Kaalasjärvi......... |
Di |
6 |
6 |
5 |
17 |
2 av barnen i klass 5, vilka sist, |
Paittasjärvi......... |
Di |
5 |
7 |
5 |
17 |
lidna vår voro för unga att avgå- |
Piilijärvi ............ |
Bs |
4 |
4 |
5 |
13 |
bilda en sjunde klass. |
Kuoksu .. |
Di |
4 |
3 |
3 |
10 |
|
Lannavaara......... |
Bs |
11 |
3 |
8 |
22 |
Under innevarande år är en särskild |
JN. Soppero......... |
Di |
2 |
5 |
2 |
9 |
lärarinna insatt för klass 1, varför |
skolformen detta år är B2. |
Undervisningens effektivitet är i skolor av ovanstående typ i särskild
grad beroende av att barnantalet inte är för stort. Örn antalet barn inte
nämnvärt överstiger 15, behöver arbetsresultatet inte bli sämre i dessa skolor
än i skolor av A-formen med exempelvis 20 barn i småskole- och 25 barn i
folkskole^, vdelningarna. Förklaringen till detta ligger i arbetssättet, som här
långt högre grad än fallet är i A-skolorna förmår vidmakthålla barnens intresse,
självverksamhet och spontana aktivitet.
En sistlidna termin i samband med mina besök i skolorna företagen jämförelse
mellan de flesta nybörjarklasserna inom finsktalande skolområden,
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
35
gav liksom alla tidigare jämförelser till resultat, att barnen i B3- ocdi Djskolorna
över huvud taget avancera lika fort som i A-skolorna »laiva
starten vid höstterminens början synes i allmänhet gå fortare i de ioistnämnda
skolorna, vilket jag trott mig förstå beror på att ordnmgsinskolningen
i B3- och D,-skolorna i stor utsträckning överlämnas at nybörjarna
själva och deras förmåga att taga efter sina äldre kamrater, medan förhållandena
i avdelningar med enbart nybörjare kräver anvisningar och övningar,
som ta sin tid. .. ....
Örn man begränsar barnantalet i skolorna till vad som aven i övrigt ar
lämpligt med hänsyn till här rådande språkförhållanden, och örn man alitsa
får döma av vunna erfarenheter, är det föreslagna extra arbetet för nyboriare
i B, oell T>Y inte behövligt, i varje fall inte mera behövligt dar an i
andra skolformer. Allra minst synes en sådan åtgärd numera vara aktuell,
sedan med varje år hemmen i ökat antal fall kunna lämna barnen hjälp med
Sk<Därtiflftsynes överstyrelsen ha tänkt sig denna föreslagna undervisning
utförd icke genom förskjutning av de olika barnkategoriernas lasterminer
utan genom förlängning av första klassens termin. En dylik åtgärd synes
stå i strid mot allmänna undervisningsplanen, som ju i riktig uppfattning
av den nuvarande lästidens påfrestningar för nybörjarna, särskilt de yngsta
och klenaste, föreskriver »begränsning på lämpligt sätt» i terminens början.
Skolan är en ansträngande uppförsväg, vars första del inte bör tas i språng.
Formerna B3 och D, lia sin särskilda teknik. Man kan befara, att den föreslagna
nybörjarkursen och den läggning, den sannolikt får, utgör en dålig
inställning för avsedda skolors normala arbetssätt och blir en dålig ekonomisering
av barnens kraft och därigenom inte heller en verklig forstark
I11UMan
kan inte heller räkna med att lärare, som på grund av många, för
orten säregna förhållanden lia svårt att utstå nuvarande arbetsbelastning
skola orka utföra denna övertidsläsning. Helt självklart foijer också, att
distrikten till avlöningen för denna tjänstgöring skall lämna lönetillägg i
proportion till vad som i övrigt utgår. ...... ... , 1sl,
I Kindergartenstil anordnade nybörjarkurser, som infördes före skolåldern
och förekomme inom alla skolområden, vore däremot enskilda, men med
hänsyn till barnens bristande utveckling, långa skolvägar, inackordering,
lärarfrågan lii. m. kunna sannolikt dylika kurser för närvarande icke avaga
fcr1
y|
I °sådana skolor av formen B3 och D„ där barnantalet är för högt, erfordras
dock särskilda åtgärder. Förhållandena i dylika skolor torde också
ligga till grund för den föreslagna nödåtgärden för nybörjare vilken dock
icke utgör någon lösning. För dessa skolors arbete är det ofrånkomligen
nödvändigt att nedbringa barnantalet, för så vitt man vill vanta någorlunda
acceptabla resultat. Sådana arbetsförhållanden måste skapas som gora det
menligt för läraren att, såsom skolformen kräver, planlägga och leda barnens
dagliga arbete, att lämna erforderlig individuell hjälp och att hinna genomgå
och rätta de otroligt stora kvantiteter skriftliga arbeten av olika slag, som
uppstå i en skolform, där arbetet i alla klasser och i så gott som alla ämnen
pågår som manuella arbetsövningar. ,
\tt skolor nied för stort barnantal förekommer inom finsktalande bygel
och enligt en del reglementen även tolereras, torde sammanhänga ined vaxima
siv barnantalet flir olika år och folkskolestadgans övriga bestämmelser
(8S 2 3) som hindrar en skolstyrelse att tillfälligtvis insätta en extra lärare
i 1),-skolorna och att utan omständliga förfaranden vidtaga motsvarande åtgärder
beträffande B3-skolorna.
36
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
Med hänsyn till det anförda synes den föreslagna övertidsläsningen böra
avstyrkas oell sådana åtgärder begäras, som äro ägnade att för skolor av
formen B3 oell I), med för högt barnantal underlätta arbetet och dess organiserande.
Angående fortsättning sskolor.
Numera är fortsättuingsskolan inom detta distrikt liksom inom andra
delar av Tornedalen yrkesbetonad i anslutning till snickeri och husligt arbete.
Timplanen upptager
arbetskunskap ............................................... 240 timmar
modersmålet (svenska).................................. 80 »
medborgarkunskap........................................ 40 »
Summa 360 timmar.
. P.e^ praktiska arbetet är förlagt till första årskursen, som pågår 8 veckor
i följd läsåret näst efter elevernas avgång ur folkskolan, och de teoretiska
ämnena till följande årskurs, som omfattar 4 veckor. Denna anordning är
önsklig för att lärjungarna skola ernå större mognad för ämnet medborgarkunskap.
Att valfritt införa 60—90 timmar finska enligt överstyrelsens förslag med
uteslutning av motsvarande tid i andra ämnen nödgar den för finska intresserade
eleven att avstå från den undervisning, som kommer andra till del,
och en sådan försakelse kan för den, som läst svenskan i folkskolan och
som sedan i fortsättningsskolan får ett sista och enligt erfarenhet mycket
önskligt tillfälle att skolmässigt öva och repetera språket, vara nog så kännbar.
Denna uteslutning av tid för de obligatoriska ämnena synes mig också
stå i strid med de principer, som riksdagen uttalat i fråga örn folkskolan,
och som ha i lika mån giltighet beträffande den fortsatta obligatoriska undervisningen.
Dessutom har förslaget kännbara olägenheter för distriktet och lärarpersonalen,
vilken här har fast anställning.
Läraren tjänstgör normalt 960 timmar årligen (4 X 240 praktiska timmar
resp. 8 X 120 teoretiska timmar). Avlöningen och rätt att räkna tjänsteår för
jiension äro knutna till detta timantal. Tid för lön och tjänsteårsberäkning
kan beträffande lärare i praktiska ämnen komma att minskas med 240—360
och beträffande lärare i teoretiska ämnen med 480—720 timmar årligen;
den senare konsekvensen är den antagligaste, eftersom den av finskan vållade
avknappningen torde komma att gå ut över de teoretiska ämnena. Att
genom entledigande av en del lärare och ambulering pä ett större antal
kurser reglera lärarfrågan, leder till en sådan stegring av ambuleringens
obehag, att man inte kan räkna med fasta lärare, och härmed förlorar man
en med hänsyn till fortsättningsskoleålderns känslighet viktig faktor för
uppfostran.
Man får vidare räkna med att en del lärjungar avstå från finskan med
följd, att inom en del eller alla skolområden finnes ett större eller mindre
antal elever, för vilka full undervisning i nuvarande ämnen skall beredas.
Da minskas eller försvinna olägenheterna för lärarna, men andra uppstå i
stället i form av undertaliga grupper, vilket inom skolköken kan med hänsyn
till grovsysslorna verka hämmande på undervisningen, och vilket i andra
avseenden är olämpligt ej minst ur ekonomisk synpunkt. Att minska dessa
olägenheter genom att i större omfattning överflytta elever till andra skolområden
kommer att bli en trasslig affär, som i många fall stöter på motstånd
från föräldrarnas sida, och sannolikt även leder till att distriktet
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
37
mäste betala underhåll. Den koncentration, som redan nu genomförts, har
medfört dylika konsekvenser.
Enligt fortsättningsskolestadgans § 6 skall en årskurs omfatta minst 120
timmar. Denna bestämmelse, som sannolikt tillkommit med hänsyn till
ineffektiviteten av kortvariga kurser, blir rubbad genom det föreslagna ämnet,
ty undervisningen i finska torde inte annat än i undantagsfall kunna
sättas i samband med den övriga undervisningen, vare sig parallellt eller i
följd, vadan alltså kurserna bli kortare, än stadgan avsett.
Mot finskans förläggning utanför den obligatoriska timplanen är däremot
intet att invända. Ur pedagogisk synpunkt förutsättes dock, att med uttrycket
»finsk skrivning» förstås i huvudsak stavning. Sådana skriftliga övningar,
som förutsätta undervisning i finsk form- och satslära, böra icke
förekomma. Dels äro de i grammatikerna förekommande formerna i många
fall ovanliga för tornedalsfinskan, dels är ämnet för omfattande och svårt
att med någon som helst behållning kunna studeras på den föreslagna tiden.
Erfarenheterna från den tid, finsk språklära förekom en timme i veckan i
alla tre klasserna vid Haparanda seminarium, äro tillräckliga för att bedöma
denna sak.
Under åberopande av vad som sålunda anförts, avstyrkes överstyrelsens
förslag i vad det avser att införa finska med inskränkning av tiden för nuvarande
ämnen i fortsättningsskolan.
Kiruna den 22 februari 1932.
N. E. Lundin.
Utdrag ur protokoll, hållet vid sammanträde med
Gällivare folkskolestyrelse den 2 mars 1932.
§ I
Att
jämte ordföranden justera protokollet valdes herrar O. Silfverbrand
och G. Lindström.
§3.
Med anledning av Luleå domkapitel till folkskolestyrelsen för yttrande
remitterade ärende angående skolöverstyrelsens till Kungl. Majit den 6 november
1931 avgivna förslag i fråga örn undervisning i folk- och fortsättningsskolor
inom rikets nordligaste gränsorter, beslöt styrelsen, som i fråga
örn fortsättningsskolorna översänt ärendet till Gällivare fortsättningsskolestyrelse
för avgivande av infordrat yttrande, för sin del, vad punkterna i
bil. 1 och 2 beträffar, avgiva följande yttrande.
Då av skolöverstyrelsens underdåniga framställning eller av till skrivelsen
bilagt förslag till kungörelse ej framgår i vilken mån överstyrelsen avser,
att avvikelse från nu gällande timplaner och därav föranledda jämkningar i
kursplanerna bör ske, kan styrelsen ej yttra sig i ärendet i annan mån, än
att den principiellt ansluter sig till överstyrelsens förslag, att mindre avvikelser
från timplanerna och jämkningar i kursplaner, exempelvis i gymnastik
och något eller några andra ämnen till förmån flir undervisning i
svenska, må enligt av överstyrelsen utfärdade närmare anvisningar kunna
göras.
83
tStatsutskottets utlåtande Nr 76.
Beträffande utsträckning av den årliga lästiden för nybörjare i skolor av
tredje B-formen oell första D-formen vill styrelsen understödja överstyrelsens
förslag, dock under den förutsättning, som överstyrelsen anger, nämligen
att denna utsträckning av lästiden blir beroende av skoldistriktets eget beslut
oell att kostnaderna belt bestridas av statsmedel. Styrelsen anser därjämte,
att närmare bestämmelser böra utfärdas, när sådan undervisning vid
särskild skola får införas. I synnerhet i skolor av första D-formen kan det
inträffa, att endast en nybörjare finnes, och att under sådana omständigheter
införa utsträckt undervisning, synes av ekonomiska skäl ej tillrådligt.
Gällivare som ovan.
Justerat:
Felix Nilsson. Otto Silfverbrand. G. Lindström.
Y. ordf.
Karl Leijon.
Seler.
Utdrag ur protokoll, fört vid sammanträde med
Gällivare fortsättningsslcolstyrelse i Malmberget den
26 febr. 1932.
Närvarande: styrelseledamöterna hrr G. Fagerberg, C. Y. Messing, O. A.
S. Olsson, O. Silfverbrand och A. Sterner samt lärarkårens
representant herr A. Söderlind och överlärarna hrr K.
Leijon och T. Landström.
§ I -
Att justera dagens protokoll utsågos herrar G. Fagerberg och C. Y.
Messing.
§4.
Upptogs till behandling från domkapitlet genom skolstyrelsen till fortsättningsskolstyrelsen
för yttrande remitterat ärende angående införande av
finsk språkundervisning i fortsättningsskolan. Sedan kungl, skolöverstyrelsens
författningsförslag i ärendet föredragits för styrelsen yrkades avstyrJcande
härå av herrar 0. Silfverbrand och O. A. S. Olsson. Av A. Sterner
yrkades, att styrelsen skulle tillstyrka lagförslaget att gälla även för Gällivare
skoldistrikt i händelse inom distriktet skulle finnas en minoritet, som skulle
önska en sådan undervisning, och att styrelsen som sitt uttalande skulle
antaga ett så lydande yttrande i ärendet:
»Över behovet av dylik undervisning i Gällivare skoldistrikt anser sig
styrelsen ej kunna göra något uttalande, enär någon framställning i dylik
riktning ej gjorts från något håll inom distriktet. Skulle undervisning i
ifrågavarande ämne komma till stånd, bör denna vara frivillig och läggas
utanför den övriga undervisningen för att ej förrycka den redan nu knappt
tilltagna undervisningstiden, som inom distriktet utgör stadgat antal minimitimmar,
sålunda fördelade, att ena året fullgöres 240 timmar i visst yrkesämne
och andra året 120 timmar i medborgarkunskap och modersmålet. I
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
39
vilket av dessa ämnen, som skulle drabbas av eventuell inskränkning, anser
styrelsen att resultatet av undervisningen skulle äventyras. Slutligen anser
styrelsen, att alla kostnader, som uppstå på grund av ovan berörda fråga
böra bestridas av statsmedel».
Ingenjör G. Fagerberg instämde i huvudsak med det föreslagna yttrandet
men ansåg att för Gällivare skoldistrikts vidkommande ett direkt avstyrkande
av författningsförslaget borde göras och föreslog ett sålunda avfattat
yttrande:
»Styrelsen önskar påpeka, att den ej ställer sig avvisande mot tanken
att undervisning i finska språket införes i de delar av Norrbotten där så
kan påfordras med hänsyn till befolkningens önskemål och behov, vad åter
beträffar undervisningen i finska språket inom Gällivare skoldistrikt, anser
styrelsen ej någon sådan behöva ifrågakomma, enär framställning eller önskan
därom ej här framkommit och styrelsen därjämte ej anser något behov därför
föreligga, emedan befolkningen är orienterad mot de helt svenskspråkiga
samhällena Gällivare och Malmberget och ej har några förbindelser med
gränsbygden mot Finland. Samtidigt vill styrelsen som sin åsikt framhålla,
att där undervisning i finska språket införes, den förlägges utanför fortsättningsskolan
för att ej inkräkta på den tid, som nu där ägnas åt yrkesutbildningen.
Likaledes anser styrelsen det befogat att alla kostnader för
den ifrågasatta undervisningen utgå av statsmedel och att inga som helst
kostnader därför komma att åvila kommunerna.»
I ingenjör G. Fagerbergs yrkande instämde herr C. Y. Messing.
Sedan herrar O. Silfverbrand och O. A. S. Olsson återtagit sina förslag
örn avstyrkande utan särskilt yttrande och instämt med herr Fagerberg och
ingen vidare hade något yrkande ställdes proposition på herrar Fagerbergs
och Sterners förslag, varvid ingenjör G. Fagerbergs förslag förklarades vara
av styrelsen antaget. Gentemot detta beslut reserverade sig A. Sterner
under hänvisning till sitt ovan relaterade yrkande och förslag till yttrande.
I Sterners reservation instämde distriktets Överlärare K. Leijon. I det av
styrelsen antagna yttrandet meddelade överläraren för Malmbergets skolor,
T. Landström, att han instämde.
Dag som ovan.
§5.
ALFONS STERNER.
Ur det justerade protokollet rätt utdraget intygas:
Alfons Sterner.