Statsutskottets utlåtande Nr 71.

1

Nr 71.

Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1932 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående ändrade
bestämmelser beträffande fortsättningsslcolans organisation
m. m. jämte i ämnet väclcta motioner.

(2:a avd.)

I den till riksdagen den 4 januari 1932 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1932/1933 har Kungl.
Maj:t under åttonde huvudtiteln (punkt 196 av det vid statsverkspropositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för
nämnda dag) föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition angående
fortsättningsskolans organisation, som kunde vara riksdagen förelagd, beräkna
en höjning av det ordinarie förslagsanslaget till understöd för avlönande
av lärare vid fortsättningsskolor, nu 5,000,000 kronor, med 200,000
kronor till 5,200,000 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 26 februari
1932 dagtecknad proposition, nr 134, vilken hänvisats till statsutskottet för
förberedande behandling, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för sistnämnda dag, föreslagit riksdagen

dels godkänna följande ändringar av de för fortsättningsskolan gällande
huvudsakliga grunder och bestämmelser:

1. Där skoldistrikt så beslutar, må högst en årskurs av fortsättningsskolan
kunna förläggas till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan,
varvid dock, örn fortsättningsskolan är tvåårig, andra årskursen icke
må begynna tidigare än ett år efter första årskursens början.

2. Ar antalet lärjungar i yrkesbestämd fortsättningsskola med minst 120
timmars praktiskt arbete i skolkök, verkstad, jordbruk eller dylikt så ringa,
att bägge årskursernas lärjungar lämpligen böra i detta praktiska arbete
undervisas tillsammans, må sådan undervisning kunna förläggas till härför
lämplig tid utan hinder av att vissa lärjungar därvid komma att genomgå
fortsättningsskolans bägge årskurser under ett och samma läsår, dock att
lärjunge icke må påbörja andra årskursen det kalenderår, under vilket han
avgått från folkskolan.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. G sami. 38 käft. (Nr 71.)

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

3. I skoldistrikt, som anordnat obligatorisk sjuårig folkskola, tillhörande
någon av folkskolans undantagsformer, eller sjuårig lialvtidsläsande mindre
folkskola, må, efter prövning i varje särskilt fall av skolöverstyrelsen, fortsättningsskolkursen
för sådana lärjungar, som vid läsårets slut avgått från
dylik skolas högsta klass, kunna omfatta en årskurs med minst 270 undcrvisningstimmar.

4. Omfattar fortsättningsskolområde två eller flera folkskolområden, inom
vilka den allmänna barnundervisningen meddelas i mindre folkskola, må
fortsättningsskola kunna anordnas för undervisning även åt lärjungar, som
avgått från mindre folkskola,

dels besluta:

att lärare med fast anställning på någon med pensionsrätt i statens pensionsanstalt
förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola må, därest tjänstgöringen
vid fortsättningsskolan motsvarar minst 20 timmar i veckan under
minst 18 veckor av året, kunna komma i åtnjutande av ålderstillägg av
statsmedel; skolande därvid ifråga om ålderstilläggens belopp och grunderna
för deras utgående gälla vad i sådant avseende är stadgat beträffande ordinarie
folkskollärare;

att lärare med fast anställning, som nyss nämnts, skall under tjänstledighet
på grund av styrkt sjukdom avstå en tredjedel av den på ledigheten
belöpande delen av grundarvodet, samt att statsbidrag till hans vikarie skall
utgå med det belopp, som, utöver vad den tjänstledige läraren avstår av
sitt arvode, erfordras till arvode åt vikarien;

att till ambulerande lärare vid fortsättningsskola må för av tjänsten föranledda
resor från hemmet till kursort, mellan kursorter samt från kursort
till hemmet av statsmedel utgå resekostnads- och traktamentsersättning enligt
klass III E. i allmänna resereglemente!;

att lärare vid folk- och småskolor må äga att för uppfattning i högre
lönegrad i förekommande fall tillgodoräkna sig den tid, han med fast anställning
tjänstgjort på någon med lönetursrätt förenad lärarbefattning vid
fortsättningsskola;

dels medgiva, att till bestridande av kostnaderna för centralisering av
fortsättningsskolväsendet statsbidrag må utgå enligt i huvudsak följande
grunder:

a) Skoldistrikt, som genomför sådan centralisering av fortsättningsskolväsendet,
att eljest erforderlig skola därigenom bliver obehövlig, må, på sätt
här nedan sägs, kunna erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga
lärjungar, vilka eljest icke skulle kunna besöka skolan på grund av dess
avstånd från hemmet eller andra liknande omständigheter.

b) Statsbidrag enligt punkt a) må till ett skoldistrikt utgå med högst det
belopp, som enligt vad här nedan sägs skall anses motsvara den besparing
i statsbidraget till avlönande av lärare i fortsättningsskola inom distriktet,

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

3

vilken uppkommer därigenom, att eljest erforderlig skola på grund av centraliseringen
bliver obehövlig. Vid beräkning av denna besparing skall hänsyn
tagas endast till fortsättningsskolor och mindre fortsättningsskolor, som
av skolöverstyrelsen förklarats vara erforderliga, därest statsbidrag till centralisering
icke utginge; dock att statsbidrag till fortsättningsskolväsendets
centralisering må kunna enligt eljest angivna grunder utgå för en tid av
högst två år, därest statens vederbörande folkskolinspektör vitsordar, att
motsvarande besparing i statsbidraget till avlönande av lärare vid fortsättningsskola
inom distriktet därigenom uppkommer. Den besparing i statsbidraget
till avlönande av lärare, som uppkommer för varje på grund av
centraliseringen indragen fortsättningsskola eller mindre fortsättmngsskola,
skall anses utgöra 450 kronor.

c) Statsbidrag, som här avses, må utgå med belopp, som motsvarar kostnaderna
för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar, dock för varje
lärjunge med högst 1 krona 25 öre för dag, och skall statsbidraget utgå
endast för dag, för vilken avgift för inackordering, skolhushåll eller skolskjuts
verkligen förekommit.

d) Pågår undervisningen i skola, till vilken hänvisats lärjunge, för vilken
här avsett statsbidrag utgår, mindre än 30 timmar i veckan, beräknas statsbidraget
för det antal dagar, för vilket bidraget skulle utgått, örn undervisningen
fortgått 30 timmar i veckan.

e) Beslutar skoldistrikt att med bidrag av statsmedel centralisera fortsättningsskolorna,
åligger det fortsättningsskolstyrelsen att allt efter förekommande
fall anordna inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för lärjungarna,
och skall lärjunge, som ej genom målsmans egen försorg erhåller
stadgad fortsatt undervisning, vara skyldig att ställa sig till efterrättelse vad
skolstyrelsen angående hans skolgång bestämmer.

f) Målsman, som själv ombesörjer inackordering, skolhushåll eller skolskjuts
åt lärjunge, för vilken statsbidrag utgår, må efter medgivande av
skolstyrelsen kunna utbekomma det för lärjungen i fråga utgående statsbidraget; dels

i riksstaten för budgetåret 1932/1933

ej mindre öka det ordinarie förslagsanslaget till understöd åt lärare vid
fortsättningsskolor, nu 5,000,000 kronor, med 100,000 kronor till 5,100,000
kronor,

än även till kostnader för centralisering av fortsättningsskolväsendet uppföra
ett ordinarie förslagsanslag av 100,000 kronor;

dels förklara sig icke hava något att erinra mot att, där centralisering av
fortsättningsskolväsendet i enlighet med vad ovan sagts icke kommer till
stånd, såväl det ordinarie anslaget till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga
barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län som ock det i proposition nr 77 till 1932 års riksdag föreslagna
extra anslaget till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn tillhö -

4

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

rande skoldistrikt i andra delar av riket än de fyra nordligaste länen tagas
i anspråk jämväl för lärjungar i fortsättningsskolan,

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att meddela de närmare föreskrifter,
som för tillämpning av vad riksdagen sålunda beslutat må befinnas erforderliga.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till sist omförmälda
statsrådsprotokoll.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft

dels, såvitt nu är ifråga, en inom första kammaren av herr K. J. Ekman
väckt motion (1:46), vari hemställts, att riksdagen ville, dels besluta, att
det av Kungl. Majit i statsverkspropositionens åttonde huvudtitel till folkundervisningen
begärda anslaget under punkt 29 »understöd för avlönande
av lärare vid fortsättningsskolor» skall utgå såsom ordinarie reservationsanslag,
vilket icke får överskridas; dels — till täckande av oförutsedda utgifter
— höja nämnda anslag med 100,000 kronor till 5,300,000 kronor;

dels, såvitt nu är ifråga, en av samme motionär väckt motion (I: 155),
vari hemställts, att — för den händelse att motionen 1:46 icke av riksdagen
bifölles — riksdagen måtte, i samband med prövningen av det av
Kungl. Majit begärda anslaget till avlöning av lärarpersonalen vid fortsättningsskolor,
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville dels
från vederbörande myndigheter infordra och för riksdagen framlägga en
noggrann och översiktlig redogörelse, avseende de fem sista budgetåren, för
orsakerna till de betydande överskridanden av anslaget till avlöning åt
lärarpersonalen vid fortsättningsskolor, som under dessa år ägt rum; dels
för riksdagen till godkännande eller avgivande av yttrande framlägga förslag
till sådana åtgärder av legislativ eller administrativ art, att beslut örn
inrättande av nya skolor, undervisningsavdelningar eller lärartjänster vid
fortsättningsskolorna i regel icke må kunna fastställas eller träda i verkställighet,
utan att inrättandet därav är av oavvisligt behov påkallat och
ej heller innan säkerhet vunnits för, att medel för ändamålet finnas tillgängliga
inom ramen av det utav riksdagen för dess del beviljade anslaget;
dels ock — på sätt Kungl. Majit kan finna lämpligt — vidtaga åtgärder
för, att önskemål i fråga örn fortsättningsskolväsendets vidare utveckling
på olika orter i landet, vilka icke äro oundgängligen nödvändiga, under nu
rådande ekonomiska svårigheter icke föras fram, utan anbefallas böra tills
vidare anstå;

dels en av samme motionär väckt motion (1:297), vari hemställts, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte,
efter verkställd utredning, vidtaga sådan ändring av bestämmelserna rörande
fortsättnings- och ersättningsskolor av 1918 års typ, att dylika skolor
eller läraravdelningar av sådana skolor icke må tvångsvis inrättas eller bibehållas,
med mindre än att ett visst minimiantal lärjungar, exempelvis 10,

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

o

med säkerhet kunna vid skolan påräknas, samt ätt, där så ej är förhållandet,
för fortsättnings- och ersättningsskolundervisningens åstadkommande
skolskjutsar och andra i Kungl. Maj:ts proposition nr 77 anvisade utvägar
må anlitas;

dels en av samme motionär väckt motion (I: 299), vari hemställts, att
riksdagen ville besluta, att vad i Kungl. Maj:ts proposition nr 134 föreslås
i avseende å grunderna för statsbidrags utgående i mom. b) måtte av riksdagen
avslås;

dels en inom första kammaren av herr A. J. Granström väckt motion
(1:319), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att bland godkända
organisationsformer för fortsättningsskolan även upptaga den anordningen,
att fortsättningsskolans hela undervisningstid, 360 undervisningstimmar, förlägges
till ett läsår i enlighet med i motionen framställt förslag;

dels en inom andra kammaren av herr O. Olsson i Kullenbergstorp väckt
motion (11:461), vari hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 134 måtte uttala sig för sådan ändring av bestämmelserna
rörande befrielse från fortsättningsskolplikt, att ettårig kurs vid högre folkskola
må få ersätta två årskurser vid fortsättningsskola;

dels ock en inom andra kammaren av herr J. Weijne väckt motion
(11:471), vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla örn utarbetande av kursplaner för ett sjunde skolår, inrymmande
den kurs, som nu tillhör den tvååriga fortsättningsskolans undervisning,
samt att härefter den ändring i gällande fortsättningsskolestadga måtte vidtagas,
att skoldistrikt med heltidsläsande skolor, som i sjunde klass tillämpa
dessa kursplaner, må erhålla tillstånd att ersätta fortsättningsskolan med
ett sjunde skolår.

Enligt den på grund av beslut av 1918 års riksdag av Kungl. Hajd den 16
september 1918 utfärdade stadgan för fortsättningsskolan, (nr 1001/1918)
är varje skoldistrikt skyldigt att upprätta en eller, där förhållandena sådant
påkalla och medgiva, flera fortsättningsskolor, och envar lärjunge, som
med fullständigt avgångsbetyg lämnat den egentliga folkskolan eller på
annat sätt inhämtat motsvarande kunskaper, är pliktig inträda i fortsättningsskolan,
såvida han ej åtnjuter annan jämförlig undervisning. För
lärjungar, som genomgått mindre folkskola, skall mindre fortsättningsskola
anordnas, och lärjungar, som genomgått folkskola utan att erhålla fullständigt
avgångsbetyg, skola hänvisas till repetition sskola. Mindre fortsättningsskolor
och repetitionsskolor sammanföras under den gemensamma benämningen
ersättningsskolor. Beträffande fortsättningsskolplikten i övrigt bestämdes
1918 bland annat, att den efter beslut av vederbörande skoldistrikt
skall omfatta minst 360 och högst 540 timmar, fördelade på två •— undantagsvis
efter särskilt medgivande tre — årskurser, dock att skolplikten i
varje fall upphör, då den skolpliktige fyllt 18 år.

6

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

Nämnda grundläggande bestämmelser hava genom beslut av 1925 och
1928 års riksdagar i viss mån ändrats. Ar 1925 medgavs sålunda, att för
lärjungar, som avgått från sjuårig folkskola av huvudform (heltidsläsande folkskola)
eller från sjuårig mindre folkskola av första D-formen (heltidsläsande
mindre folkskola), kursen finge inskränkas till att omfatta endast en årskurs
med minst 180 undervisningstimmar, alltså en minskning av fortsättningsskolplikten
till hälften av den förut stadgade. Riksdagen betonade emellertid därvid
uttryckligen, att en förutsättning härför vore, att undervisningen under sjunde
folkskolåret ordnades så att därunder inhämtades minst så mycket av det
för fortsättningsskolan särskilt föreskrivna kunskapsstoff, som eljest skulle
hava inhämtats under det första året i fortsättningsskolan. Ar 1928 medgavs,
att även skoldistrikt med halvtidsläsande sjuåriga folkskolor finge anordna
fortsättningsskolan såsom ettårig, dock under villkor att kursen omfattade
minst 360 timmar. Därjämte beslöt 1928 års riksdag, att undervisningen
i fortsättningsskolan finge efter medgivande av Kungl. Majit till en
del förläggas till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan.

Angående den tid, inom vilken den obligatoriska fortsättningsskolan skulle
vara allestädes införd, bestämde 1918 års riksdag, att skoldistrikten skulle
senast vid utgången av år 1924 hava på sätt i stadgan föreskrives ordnat
den fortsatta undervisningen, såvida icke Kungl. Majit i större eller mindre
mån för viss tid medgivit skoldistrikt befrielse från vad enligt stadgan eljest
ålåge distriktet. Genom beslut av 1923 års riksdag utsträcktes övergångstiden
till utgången av år 1926. Under år 1927 eller senast 1928* hava fortsättningsskolor
inrättats i samtliga skoldistrikt, som ej redan tidigare ordnat
den fortsatta undervisningen, och under år 1929 infördes följaktligen fortsättningsskolans
andra årskurs även i de skoldistrikt, där man i det längsta
dröjt med att upprätta fortsättningsskolor. Uppskov med fortsättningsskolpliktens
ikraftträdande har icke behövt ifrågakomma beträffande skolområden
med egentliga folkskolor. Men ett jämförelsevis stort antal skoldistrikt
i övre Norrland har av Kungl. Majit för viss tid befriats från skyldigheten
att anordna fortsatt undervisning inom de skolområden, där folkskolundervisningen
meddelas i mindre folkskolor. Dessa medgivanden utgå i
regel med läsåret 1931/1932.

Utöver de sålunda av riksdagen beslutade förändringarna beträffande 1918
års fortsättningsskola har riksdagen begärt vissa utredningar i frågor angående
denna skola.

Sålunda anhöll 1927 års riksdag, med anledning av en inom riksdagens
andra kammare väckt motion, i skrivelse den 2 juni 1927, nr 255, att Kungl.
Majit täcktes taga under omprövning, huruvida sådana ändringar borde vidtagas
i folkskolans undervisningsplan, att det sjunde skolårets kursplan
komme att inrymma jämväl den kurs, som tillhörde den tvååriga fortsättningsskolans
undervisning.

Sedan Kungl. Majit den 18 juni 1927 anbefallt skolöverstyrelsen att av -

Statsutskottets utlåtande Nr 71. ‘

giva utlåtande med anledning av nämnda riksdagsskrivelse, avgav överstyrelsen
den 19 oktober 1928 ett omfattande utlåtande i frågan, vilket
utlåtande finnes återgivet såsom bilaga till statsutskottets utlåtande nr 110
vid 1929 års riksdag. I detta utlåtande avstyrkte överstyrelsen en anordning,
som skulle innebära, att sjunde klassen i sjuklassig folkskola av
Å-form skulle i sig fullständigt upptaga den tvååriga fortsättningsskolans
lärokurs och att skoldistrikt skulle befrias från att upprätta fortsättningsskola
för lärjungar, som avgått från sådan sjunde klass.

Sedermera anhöll 1929 års riksdag i skrivelse den 25 maj 1929, nr 214,
i anledning av väckta motioner angående fortsättningsskolan, att Kungl.
Maj:t täcktes framlägga utredning och förslag angående rätt för sådana lärjungar
från heltidsläsande folkskolor, som med fullständigt avgångsbetyg
genomgått sjunde klass, i vilken tillämpats för dylik klass särskilt utarbetad
kursplan, att erhålla befrielse från fortsättningsskolplikt.

I enlighet med föredragande departementschefens förslag bemyndigade
Kungl. Majit den 5 juli 1929 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla
högst fyra sakkunniga för att inom departementet biträda med den
av riksdagen i dess skrivelse den 25 maj 1929, nr 214, begärda utredningen
ävensom verkställa utredning och avgiva yttrande och förslag över andra
i samband med den av riksdagen äskade utredningen uppkommande frågor
rörande fortsättningsskolans organisation.

De av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet den 6 juli 1929
med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade sakkunniga voro ledamoten
av riksdagens andra kammare, lantbrukaren S. Bengtsson, Norup, ordförande,
ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen A. V. Savström,
ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren K. E.
Andersson, Eliantorp, samt ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören
B. Petersson, Lerbäcksbyn. De sakkunniga hava med skrivelse
den 29 maj 1931 överlämnat utredning och förslag rörande fortsättningsskolans
organisation.

Över de sakkunnigas betänkande hava utlåtanden avgivits dels den 24
november 1931 av skolöverstyrelsen, som bifogat yttranden av samtliga
folkskolinspektörer, domkapitel och länsstyrelser samt Sveriges allmänna
folkskollärarförening och Sveriges folkskollärarförbund, dels ock den 13
januari 1932 av statskontoret.

I detta sammanhang har departementschefen erinrat örn två av skolöverstyrelsen
gjorda framställningar i förevarande avseende.

I skrivelse den 28 december 1926 hemställde överstyrelsen, att Kungl.
Majit täcktes föreslå riksdagen,

dels att i stadgan för fortsättningsskolan vidtages sådan ändring, att fortsättningsskola,
som avses i kap. 1—5 av nämnda stadga, ina kunna anordnas''
jämväl för meddelande av fortsatt undervisning åt fran mindre
folkskola avgångna lärjungar, då fortsättningsskolområdet omfattar minst

° Statsutskottets utlåtande Nr 71.

t\å folkskolomraden, inom Anika den allmänna barnundervisningen meddelas
i mindre folkskola,

dels att rätt medgives lärare vid folk- och småskolor att för uppfattning i
högre ^ lönegrad tillgodoräkna sig den tid, han med fast anställning tjänstgjort
å med pensionsrätt förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola,
dels att ålderstillägg för fast anställd lärare vid fortsättningsskola må utgå
med samma belopp och enligt i huvudsak samma grunder som ålderstillägg
till lärare vid folkskolor, samt att vid beräkning av lönetursår må i tillämpliga
delar gälla, vad som i sådant avseende är stadgat beträffande ordinarie
folkskollärare,

dels att statsbidrag till avlönande a\T vikarie för på grund av styrkt siukdom
tjänstledig lärare vid fortsättningsskola må utgå enligt i huvudsak de
grunder, som gälla i fråga örn sådan vikarie vid folkskola,

dels ock att resekostnads- och traktamentsersättning må utgå till ambulerande
lärare vid fortsättningsskola i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som hittills varit gällande för ambulerande lärarinna i hushållsgöromål.

Statskontoret förklarade sig enligt utlåtande den 3 februari 1927 finna
denna framställning icke giva anledning till erinran från statskontorets sida.

Vidare avgav skolöverstyrelsen, jämlikt av Kungl. Majit den 30 december
1927 lämnad föreskrift, i skrivelse den 29 september 1928 utredning
rörande frågan, huruvida och i vilken utsträckning genom beredande
a\ inackorderingsbidrag eller på annat sätt åtgärder borde vidtagas för en
centralisering av fortsättningsskolväsendet inom sådana skoldistrikt, där, på
grund av gles bebyggelse och andra förhållanden, dylika åtgärder kunde
anses av behovet påkallade. Överstyrelsen slutade med att — utöver vad
överstyrelsen i nyssnämnda skrivelse den 28 december 1926 föreslagit —
hemställa, att Kungl. Majit täcktes föreslå riksdagen godkänna följande
huvudsakliga grunder beträffande statsbidrags utgående till bestridande av
vissa kostnader för fortsättningsskolväsendets centralisering:

1. Skoldistrikt, som genomför sådan centralisering av fortsättningsskolväsendet,
att eljest erforderlig skola därigenom bliver obehövlig, må, på sätt
här nedan sägs, kunna erhålla statsbidrag till bestridande aA7 kostnaderna
för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga
lärjungar, vilka eljest icke skulle kunna besöka skolan på grund av dess
avstånd från hemmet eller andra liknande omständigheter.

2. Statsbidrag enligt punkt 1 må till ett skoldistrikt utgå med högst det
belopp, som motsvarar den besparing i statsbidraget till avlönande av lärare
i fortsättningsskola inom distriktet, vilken uppkommer därigenom, att eljest
erforderlig skola på grund av centraliseringen bliver obehövlig, och skall
vid beräkning av denna besparing hänsyn tagas endast till fortsättningsskolor
och mindre fortsättningsskolor, som av skolöverstyrelsen förklarats
Amra erforderliga, därest statsbidrag till centralisering icke utginge.

3. Statsbidrag, som här avses, må utgå med belopp, som motsvarar kostnaderna
för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar, dock för varje lärjunge
med högst 1 krona 25 öre för dag, och skall statsbidraget utgå endast
för dag, för vilken avgift för inackordering, skolhushåll eller skolskjuts
verkligen förekommit.

4. Pågår undervisningen i skola, till vilken hänvisats lärjunge, för vil -

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

9

ken här avsett statsbidrag utgår, mindre än 30 timmar i veckan, beräknas
statsbidraget för det antal dagar, för vilket bidraget skulle utgått, om undervisningen
fortgått 30 timmar i veckan.

5. Beslutar skoldistrikt att med bidrag av statsmedel centralisera fortsättningsskolorna,
åligger det fortsättningsskolstyrelsen att allt efter förekommande
fall anordna inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för lärjungarna,
och skall lärjunge, som ej genom målsmans egen försorg erhåller
stadgad fortsatt undervisning, vara skyldig att ställa sig till efterrättelse
vad skolstyrelsen angående hans skolgång bestämmer.

6. Målsman, som själv ombesörjer inackordering, skolhushåll eller skolskjuts
för lärjunge, för vilken statsbidrag utgår, må efter medgivande av
skolstyrelsen kunna utbekomma det för lärjungen i fråga utgående statsbidraget.

Över denna framställning har statskontoret den 22 december 1928 avgivit
utlåtande.

I propositionens kap. I (sid. 8—20 i statsrådsprotokollet) avhandlas frågan
örn fortsättningsskolan och den sjuåriga heltidsläsande folkskolan.

De sakkunniga hava i detta hänseende erinrat, att vid planläggningen
och beslutandet av 1918 års fortsättningsskola avsikten var att åstadkomma
en ungdomsskola av i viss mån annan karaktär än folkskolan. I fortsättningsskolan
borde lärjungarna föras närmare det praktiska arbetslivet och
göras förtrogna med dess uppgifter på ett för deras ålder lämpligt sätt.
Aven skulle de unga bibringas en fullständigare kunskap örn det samhälle,
i vilket de leva, och vars angelägenheter de snart skulle såsom fullmyndiga
medborgare handhava. Arbetskunskap och medborgarkunskap blevo därför
fortsättningsskolans huvudämnen, åt vilka den största delen av lärotiden
skulle ägnas.

Under framhållande, att någon ändring av fortsättningsskolans här ovan
i allra största korthet antydda allmänna program icke ifrågasatts och icke
heller torde vara önskvärd, hade de sakkunnigas uppgift varit att i enlighet
med givna direktiv utreda, i vad mån fortsättningsskolan med bibehållande
av sin karaktär av ungdomsskola skulle kunna på ett ändamålsenligare
sätt anpassas efter förhållandena å de olika orterna och därigenom
de fortsättningsskolplikten åtföljande olägenheterna för den enskilde minskas.
Därvid hava de sakkunniga i främsta rummet utrett och tagit ställning
till frågan, huruvida den fortsatta undervisningen kunde helt förläggas
till sjunde klassen i heltidsläsande folkskolor. I avseende härå hava
de sakkunniga sammanfattningsvis anfört:

Av sakkunnigas utredning torde framgå, att förläggande av fortsättningsskolans
bägge årskurser till folkskolans sjunde årsklass kan ifrågasättas,
endast där folkskolan är anordnad enligt A-form. I sådan folkskolas sjunde
klass synes den för allmän fortsättningsskola avsedda lärokursen kunna
med nöjaktigt resultat inhämtas. Däremot kunna den yrkeshestämda fortsättningsskolans
speciella undervisningsämnen, däri inbegripet även hushållsgöromål,
endast undantagsvis på ett ändamålsenligt sätt införas i folkskolans

Fortsättningsskolan

och den sjuåriga
heltidsläsande
folkskolan.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

sjunde klass. Nedläggande av fortsättningsskolan skulle för städernas vidkommande
innebära en försämring av skolväsendet även däri, att skolplikten
för flertalet lärjungar eljest komme att omfatta både 7 hela skolår och
en årskurs i fortsättningsskolan eller annan däremot svarande undervisning.
Den egentliga landsbygden skulle knappast direkt beröras av omorganisationen.
Det torde dock bliva svårt att för landsbygdens minderåriga konsekvent
uppehålla obligatorisk tvåårig fortsättningsskolplikt, örn fortsättningsskolor
helt saknas i städerna och i stadsliknande samhällen och örn
skolplikten får olika omfattning i städer och på landsbygd samt även för
lärjungar från olika skolor inom samma skoldistrikt. Borttagandet av fortsättningsskolåret
för städernas minderåriga berövar också dem skolans stöd,
som bäst behöva det, och ökar ungdomsarbetslösheten.

Efter ingående övervägande av alla de omständigheter, till vilka hänsyn i
detta sammanhang måste tagas, hava de sakkunniga funnit sig höra på grund
av såväl pedagogiska som organisatoriska skäl avstyrka förslaget att till folkskolans
sjunde klass förlägga fortsättningsskolans hägge årskurser.

Skolöverstyrelsen har efter en sammanfattning av de av överstyrelsen
hörda myndigheternas utlåtanden för egen del anfört:

Icke från något håll har föreslagits, att sådan omorganisation av skolväsendet
skulle nu genomföras, att sjunde klassen komme att ersätta fortsättningsskolans
bägge årskurser. Skolöverstyrelsen har vid flera tillfällen
haft anledning att yttra sig angående förslaget att medgiva fullständig befrielse
från fortsättningsskolplikt för lärjungar, som genomgått sjunde klassen
i heltidsläsande folkskola. Överstyrelsen har på därvid anförda grunder
avstyrkt sådan omorganisation och finner sig därför nu kunna utan ytterligare
motivering instämma i de sakkunnigas avstyrkande av förslaget i
fråga. Med anledning av uttalanden i en del av de inkomna yttrandena
vill emellertid överstyrelsen erinra om, att det icke förelegat anledning för
överstyrelsen att i detta sammanhang överväga fortsättningsskolans ställning
vid ett allmänt införande av obligatorisk sjuårig folkskola.

Departementschefen har anfört följande:

Av de sakkunnigas utredning framgår, att ett förläggande av hela fortsättningsskolkursen
till folkskolans sjunde årsklass kan ifrågasättas endast
där folkskolan är anordnad enligt Å-form, således huvudsakligen i städer
och stadsliknande samhällen. Men även där skulle en sådan organisation
av skolväsendet försvåra införandet av vissa grenar av den undervisning,
som närmast ansluter sig till det praktiska arbetslivet och som mest uppskattas,
nämligen undervisningen i arbetskunskap vid de yrkesbestämda
fortsättningsskolorna. I ett icke ringa antal skoldistrikt har man därför infört
både sjuårig folkskola och fortsättningsskola, denna senare i sådant fall
oftast begränsad till en årskurs. Inom en sådan skolorganisation kan man
på ett ändamålsenligt sätt tillgodose undervisningen såväl i de teoretiska
som i de mera praktiskt betonade läroämnena, och organisationen synes
därför kunna anses under nuvarande förhållanden motsvara ganska högt
ställda anspråk. De sakkunniga uppgiva, att omkring 60 procent av de
skolpliktiga i städerna åtnjuta undervisning under sju hela skolår och därtill
genomgå fortsättningsskola eller deltaga i annan undervisning av motsvarande
omfattning. I det ena efter det andra av de bättre lottade stadssamhällena
har denna åtta läsår omfattande skolorganisation införts, och

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

11

maD bör därför med den största försiktighet skrida till sådana ändringar
av bestämmelserna rörande skolplikten, som skulle få betydelse i främsta
rummet för städerna. Det är uppenbart, att ett upphävande av fortsättningsskolplikten
inom skoldistrikt med sjuåriga folkskolor enligt A-form
skulle kunna leda till en beklaglig försämring av skolväsendet inom ett flertal
samhällen, där skolgången nu omfattar både sjuårig folkskola och fortsättningsskola.
Denna omständighet måste tillmätas stor betydelse vid ställningstagandet
till den föreliggande frågan.

Én annan med det ifrågavarande spörsmålet sammanhängande angelägenhet,
som likaledes måste beaktas, är, huru möjlighet skulle kunna beredas
fortsättningsskolpliktiga minderåriga, som komma att vistas inom skoldistrikt,
där fortsättningsskolor icke längre upprätthölles, att utan alltför
stora olägenheter på ett ändamålsenligt sätt fullgöra skolplikten. De erfarenheter,
som vunnos under den tid, då fortsättningsskolor funnos i vissa
skoldistrikt men ej i andra, giva vid handen, att allvarliga svårigheter i nu
berörda avseende och beträffande övervakandet av skolpliktens fullgörande
kunna uppstå, om fortsättningsskolor saknas inom vissa skoldistrikt.

Möjligheten att på ett tidigare åldersstadium, än vad hittills kunnat ske,
avsluta den obligatoriska skolkursen skulle i stort sett enligt den ifrågasatta
omorganisationen komma att bliva förbehållen de minderåriga i
städer och liknande samhällen, där folkskolorna äro anordnade enligt Aform.
Man torde dock icke kunna göra gällande, att en avkortning av
skoltiden är särskilt påkallad för dessa minderårigas vidkommande, eller
att de olägenheter, fortsättningsskolplikten vållar den enskilde, äro störst
för städernas befolkning. Under nu rådande arbetslöshet bland ungdomen
i städerna vore det säkerligen ett allvarligt misstag att just där avkorta
den för de minderåriga eljest gällande skolpliktstiden.

Jag finner således, att de sakkunniga i allt väsentligt på ett övertygande
sätt påvisat, att det i såväl pedagogiskt som organisatoriskt avseende vore
olämpligt att låta en sjunde årsklass i heltidsläsande folkskola ersätta fortsättningsskolans
bägge årskurser. Till detta resultat hava också folkskolinspektörerna
och de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, nästan undantagslöst
kommit. Under sådana förhållanden vore det icke välbetänkt att
genomföra en ifrågasatt omorganisation av skolväsendet på sätt nyss angivits.
De lättnader beträffande skolplikten, som kunna befinnas erforderliga,
synas mig böra uppnås genom andra jämkningar av hithörande stadganden.

Till stöd för det i motionen II: 471 framförda yrkandet har — efter en
erinran örn dels den i det föregående omförmälda, av 1929 års riksdag begärda
utredningen angående rätt för sådana lärjungar från heltidsläsande
folkskolor, som med fullständigt avgångsbetyg genomgått sjunde klass, i
vilken tillämpats för dylik klass särskilt utarbetad kursplan, att erhålla befrielse
från fortsättningsskolplikt, dels ock de sakkunnigas i anledning härav
gjorda uttalande — anförts bland annat följande:

Man kan ge de sakkunniga rätt så långt, att ett sjunde skolår icke under
alla förhållanden kan ersätta fortsättningsskolan. Men detta är icke något
bärande skäl att helt ställa sig avvisande till det av riksdagen begärda förslaget.
Fortsättningsskolan bör anpassa sig efter lokala förhållanden. Det
som är lämpligt på en ort är mindre passande på en annan. Avgörande
för ställningstagandet till ett sjunde skolår i stället för två fortsättnings -

12

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

skolekurser bör vara, huruvida en dylik anordning låter sig ur pedagogisk
synpunkt försvaras oell i vissa fall är organisatoriskt möjlig och lämplig
att genomföra.

De sakkunniga kunna icke bestrida, att fortsättningsskolan låter sig organisatoriskt
inordnas i en folkskolas sjunde klass, där denna är av A-formen.
Men de förmena, att svårigheter mota, så snart fortsättningsskolan icke är
allmän utan yrkesbestämd. Undervisningen i arbetskunskap skulle följaktligen
komma att bli lidande på förändringen. Häremot må anföras, att det
väl i vissa fall kan möta svårigheter att inrymma de praktiskt betonade
läroämnena i en sjunde klass. Men dessa svårigheter torde i regel kunna
övervinnas. Och framför allt i skoldistrikt med flera avdelningar inom varje
klass finnas inga som helst hinder för att under helt sjunde skolår tillgodose
kraven på praktisk betoning av undervisningen. Ja, man kan med skäl
påstå, att just den yrkesbestämda fortsättningsskolan skulle kunna bli väsentligt
bättre tillgodosedd — bland annat i fråga om timantal — genom
ett helt skolår i stället för två kurser med sammanlagt 360 timmar.

Emellertid kräves härför utarbetande av nya alternativa kursplaner, som
lämna gott utrymme för den praktiska undervisningen.

Vid utarbetandet av nya kursplaner för sjunde skolåret bör enligt mitt
förmenande hänsyn tagas till fortsättningsskolans olika anordning. För den
händelse fortsättningsskolestadgan ändras i av mig nedan föreslagen riktning,
måste en följd härav bli utfärdande av läroplan för sjunde skolåret,
som helt inrymmer fortsättningsskolans kurser. Vid sidan av dylika kursplaner
erfordras givetvis andra för skoldistrikt, som på sjuårig folkskola
önska ordna fortsättningsskola med en eller två kurser. Önskvärt synes
vara, som ock 1929 års riksdag uttalade, att den egentliga folkskolekursen
avslutas med sjätte skolåret, och att den sjunde klassens lärostoff blir en
verklig påbyggnad med stort utrymme för praktiska ämnen. I all synnerhet
måste detta gälla, när sjunde skolåret skall inrymma hela fortsättningsskolan.
Här torde det vara lämpligt att för t. ex. flickor ge stort utrymme
åt skolköksundervisning och sömnad. Flertalet teoretiska ämnen synas
kunna avslutas i sjätte klass. Dock bör undervisning givetvis förekomma
i modersmålet, räkning, historia med medborgarekunskap samt eventuellt
kristendom.

Ett sjunde skolår med dylikt innehåll blir väsentligen en utbyggd fortsättningsskola,
och måhända skulle det vara lämpligt att även acceptera
detta namn. Härigenom kunde en del svårigheter och missförstånd undvikas.
Så skulle de av sakkunniga så starkt understrukna besvärligheterna
vid flyttning mellan olika skoldistrikt försvinna. En elev, som i annat skoldistrikt
fått avgångsbetyg från den egentliga folkskolan, började helt enkelt
i den som fortsättningsskola organiserade sjunde klassen. Något svårare
bleve det, om eleven redan genomgått en kurs av fortsättningsskolan. Anmärkas
bör emellertid, att man har ännu större besvärligheter i detta avseende,
när man låter sjuårig folkskola kompletteras av ettårig fortsättningsskola.
Var skall man under sådana förhållanden placera en elev, som efter
avgång från folkskolans sjätte klass är skyldig deltaga i fortsättningsskolans
undervisning under tvenne årskurser?

De sakkunniga befara, att folkskoleundervisningen i städerna komme att
försvagas, örn man finge möjlighet att lägga ned fortsättningsskolan i de
fall, då man redan har sjunde klass samt ett eller två fortsättningsskoleår.
Här rör man sig på ett område, där intet med bestämdhet kan sägas. All

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

13

sannolikhet talar dock för, att i skoldistrikt, där man lyckats väl med fortsättningsskolan,
ett nedläggande näppeligen kan tänkas ske. Redan nu haiman
på grund av beslut av 1925 års riksdag möjlighet att anordna ettårig
fortsättningsskola på sjunde klass. Detta oaktat undervisas ett stort antal
lärjungar från sjuåriga folkskolor i tvååriga kurser. Så är bland annat
fallen i de stora skoldistrikten Stockholm och Malmö, som sammanlagt
torde inrymma inemot hälften av de folkskoleelever, som i städer undervisas
i sjuåriga folkskolor. Då man i dessa skoldistrikt icke trots given
möjlighet avskaffat ena fortsättningsskoleåret, är det ej heller sannolikt, att
ett nytt riksdagsbeslut skulle föranleda rubbning i skolorganisationen. Det
hade varit av stort intresse, örn de sakkunniga utrett verkningarna av 1925
års medgivande beträffande fortsättningsskolan. Så vitt känt är föranledde
detta icke någon mera betydande återgång till ettårig fortsättningsskola, där
man redan ordnat tvåårig. Någon risk för skölförsämring torde ej heller
nu vara överhängande. De sakkunniga ge också i annat sammanhang skäl
för en sådan uppfattning, då de framhålla, att man i de skoldistrikt, där
sjuårig folkskola och ettårig fortsättningsskola varit anordnad under några
år, bland skolmyndigheterna hyser en ganska allmän önskan, att denna anordning
måtte bibehållas.

Däremot är det obestridligt, att man på åtskilliga håll, där skolorganisationen
består av sexårig folkskola jämte två fortsättningsskolekurser, önskar
inrätta ett sjunde skolår, för den händelse medgivande kan lämnas att i den
nya klassen inlägga hela fortsättningsskolan. När de sakkunniga i detta
avseende yttra, att sannolikt ett eller annat tusental lärjungar just på grund
av förändringen skulle få två fortsättningsskolekurser utbytta mot ett sjunde
skolår, måste detta uttalande anses vara allt för pessimistiskt. Helt säkert
skulle en ändring i fortsättningsskolestadgan i förut angiven riktning i hög
grad stimulera till inrättandet av en sjunde klass.

Därmed är också de sakkunnigas tal örn större arbetslöshet bland ungdomen
som en följd av den föreslagna anordningen vederlagt. Man blir
för övrigt åtskilligt förvånad, när man ser de sakkunniga så starkt betona,
att den föreslagna möjligheten till ändring av fortsättningsskolans organisation
kunde skapa större konkurrens om arbetstillfällena. Det gäller allenast
en befrielse från 180 timmar, som kan komma att medgivas för vissa lärjungar.
Men sakkunniga ha intet att anföra örn verkningarna på arbetsmarknaden
av att ett stort antal unga människor få ägna sig ytterligare
ett helt år åt skolarbete i stället för att nu under spridda tider sysselsättas
därmed i regel 360 timmar. Och dock borde detta förhållande vara värt
ett långt starkare understrykande. Ungdomsarbetslösheten är i verkligheten
ett starkt argument för den av riksdagen begärda ändringen. I detta sammanhang
kan erinras örn att arbetareskyddslagen numera är ändrad dithän,
att även pojkar äro hindrade träda i industriellt arbete före fyllda fjorton
år. Allt talar för att man i städer och industrisamhällen under en längre
sammanhängande tid bör behålla ungdomen i skolan.

I städer och stadsliknande samhällen torde det, som blivit visat, i regel
icke möta några större svårigheter att omorganisera det sjunde skolåret
till allmän eller yrkesbestämd fortsättningsskola. Något annorlunda ställer
sig givetvis saken i B-skolor. I dylika av andra B-formen, där samtidigt 5
klasser undervisas, låter det sig knappast göra att inordna fortsättningsskolan
i sjunde klassen. I B 1-skolor åter torde det vara möjligt att meddela
allmän fortsättningsskolas kurs. I varje fall är detta lättare än den

14

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

nu medgivna anordningen att i skolor av andra B-formen lägga in det första
fortsättningsskoleåret.

I detta sammanhang bör emellertid erinras örn strävandena att medelst
skolskjutsar m. m. centralisera skolväsendet på landsbygden, i vilket syfte
Kungl. Maj:t avgivit vissa förslag till årets riksdag. I samma mån dessa
strävanden krönas med framgång, blir antalet A-skolor större även på landsbygden.
Och där man hyser betänkligheter mot att låta barnen ända från
början av skoltiden skjutsas längre eller kortare väg till en skola, torde
man dock ha intresse för en centralisering av undervisningen under ett
eventuellt sjunde skolår, då barnen uppnått en mera mogen ålder. Naturligtvis
bör ett dylikt sammanförande endast ske, där man har lokaler etc.
till förfogande utan särskild kostnad. De sakkunniga förmena, att en dylik
anordning skulle medföra en avsevärd merutgift för skolväsendet, då eleverna
på grund av ringa barnantal utan särskilda kostnader kunna övergå
till den vanliga sjunde klassen i B-skolor. Detta kan man med skäl betvivla.
I en B 1-skola består högre avdelningen av tre klasser, övriga av
två. I ett fall, där exempelvis varje klass har i medeltal 15 elever, kommer
den översta avdelningen att rymma 45 lärjungar mot 30 i de övriga.
Här framtvingar den sjw-åriga skolan en högre skolform, som medför betydande
kostnader och eljest icke skulle behöva förekomma. Samma förhållande
inträder ännu oftare i B 2-skolan med dess fem klasser i folkskoleavdelningen,
örn skolan är sjuårig. Man kan därför säga, att i vissa fall
ett centraliserande av undervisningen under det sjunde skolåret icke blott
medför oomtvistliga pedagogiska fördelar utan jämväl betydande ekonomisk
besparing.

De sakkunniga anse att ett sammanförande av båda fortsättningsskolekurserna
till det sjunde skolåret skulle medföra en ojämnhet i skolplikten
mellan städer och stadsliknande samhällen å ena sidan och landsbygden å
den andra. Häremot behöver man endast erinra att de sakkunniga själva
genom sitt förslag örn att en fortsättningsskolekurs skall kunna ordnas i
omedelbart sammanhang med sista folkskoleklassen också skapa motsättning
mellan olika skolor. I ett skoldistrikt, där man till exempel låter
sjunde klassen sluta omkring den 10 maj, kan fortsättningsskolekursen vara
avslutad redan före midsommar. Här har man reellt blott sju skolår. Och
då de sakkunniga antyda såsom möjligt, att ett skoldistrikt med exempelvis
nio månaders lästid skall kunna avkorta tiden för sista folkskoleklassen till
minimitid, d. v. s. åtta månader, skulle hela skillnaden mellan de sakkunnigas
förslag och den av 1929 års riksdag ifrågasatta anordningen bli 9
läsdagar. För B-skolor, där läraren har att undervisa flera klasser, ställer
sig saken ganska egendomlig. Här skulle den av de sakkunniga ifrågasatta
årliga avkortningen av lästiden kunna medföra en betydande minskning av
den sammanlagda tid, under vilken eleverna undervisas i folk- och fortsättningsskolan.

Jag vill sammanfatta mina synpunkter på en sjunde klass i stället för
fortsättningsskola på följande sätt:

Anordningen kan i regel komma till användning i A-skolor. Sjunde skolåret
ger rikligare tid för arbetskunskap än två fortsättningsskolekurser. I
B 1-skolor kan den allmänna fortsättningsskolans kurs meddelas under
sjunde skolåret. I vissa skoldistrikt torde man ha intresse av att sammanföra
elever från B-skolor till gemensam undervisning under sjunde skolåret.
Samma möjligheter förefinnas därvid som i A-skola. Risken för ett för -

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

15

sämrande av skolväsendet, där man nu har sjuårig folkskola jämte ett eller
två fortsättningsskoleår, är ringa och uppväges i varje fall av att ett ökat
antal skoldistrikt komma att införa ett sjunde skolår. Därigenom motverkas
även ungdomsarbetslösheten.

I detta sammanhang vill utskottet vidare erinra örn det i motionen II: 461
framförda yrkandet, att ettårig kurs vid högre folkskola måtte få ersätta två
årskurser vid fortsättningsskola.

Beträffande de till stöd för berörda yrkande anförde skälen tillåter sig
utskottet hänvisa till motionen.

I kap. II (sid. 21—25 i statsrådsprotokollet) har behandlats frågan örn
fortsättningsskola, grundad på sexårig folkskola.

De sakkunniga hava erinrat, att förutsättningen för fortsättningsskolkursens
begränsning till en årskurs — vare sig kursen omfattar minst 180 eller minst
360 timmar — vore, att lärjungarna, innan de inträdde i fortsättningsskolan,
genomgått sju klasser i folkskola eller ock sex klasser i folkskola och en
årskurs i folkskolans högre avdelning. Ehuru inom riksdagen vid flera tillfällen
väckta motioner örn ettårig fortsättningsskola, grundad på sexårig
folkskola, av riksdagen lämnats utan bifall, hava de sakkunniga dock ansett
sig böra upptaga frågan till ytterligare utredning och övervägande.

De sakkunniga hava i detta hänseende anfört bland annat:

Den kurs, som nu genomgås under den föreskrivna minimitiden 360 timmar,
kan icke med tillfredsställande resultat medhinnas på nämnvärt kortare
tid. En väsentligare minskning av undervisningstiden måste också från andra
synpunkter medföra helt ny plan för fortsättningsskolan. Med etf betydligt
minskat timantal kan nämligen den på sexårig folkskola grundade fortsatta
undervisningen icke i samma utsträckning som eljest omfatta både teoretisk
och praktisk utbildning. Örn man erinrar sig, att det i de yrkesbestämda
fortsättningsskolorna ägnas minst 180 men ofta 240 timmar åt ämnet arbetskunskap,
så inses lätt, att den för ämnena medborgarkunskap och modersmålet
tillgängliga tiden skulle bliva alldeles otillräcklig för uppnående
av något värdefullt resultat, örn den sammanlagda undervisningstiden skulle
avsevärt understiga 360 timmar. Förläggas fortsättningsskolans bägge årskurser
med oavkortad tid, 12 veckor, till ett år, medför detta, att med
inräknande av nödvändiga ledigheter vid årsskiftet och på andra tider folkoch
fortsättningsskolornas lästerminer omfatta sammanlagt omkring 50 veckor.
Det är varken troligt eller ömkligt, att lärarna i folkskolan befinnas
villiga att åtaga sig en sådan tjänstgöring. Den skulle lämna dem endast
14 dagars ledighet under sommaren. Men även örn det åtminstone vissa år
skulle lyckas att för fortsättningsskolan erhålla särskild lärare, måste organisationen
betecknas såsom olämplig just för landsbygden, eftersom barnen,
antingen fortsättningsskolans eller folkskolans, bleve upptagna av skolarbetet
praktiskt taget hela sommaren. Givetvis minskas olägenheterna, i den mån
som fortsättningsskolkursen avkortas, men därfned försvagas också resultatet
av den fortsatta undervisningen i motsvarande grad.

Landsbygdens folkskolor äro till övervägande antal anordnade enligt Bform.
Det antal barn, som årligen avgå från var och en av dessa skolor,

Fortsättningsskola,

grundad p
sexårig
folkskola.

16

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

blir därför icke synnerligen stort. Man torde kunna räkna med att vid
skolor av B 2-form i medeltal 6—7 och i B 1-skolor 13—14 barn årligen
avgå från högsta klassen. I de fortsättningsskolor, som äro grundade på
dessa folkskolor, blir lärjungan talet därför icke större, än att bägge årskurserna
kunna utan svårighet undervisas tillsammans. Denna anordning
är särskilt från ekonomisk synpunkt lämplig. Vid tillämpning av densamma
erhålla nämligen lärjungarna undervisning de stadgade 360 timmarna, ehuru
läraravlöning utgår endast för 180 timmar årligen. Men detta är möjligt,
blott örn fortsättningsskolkursen är fördelad på två årskurser. Skulle den
oavkortad sammanföras till en årskurs, erfordras för varje här ifrågavarande
avdelning 360 lärartimmar årligen, d. v. s. undervisningen blir dubbelt så
dyr som för närvarande. Antalet avdelningar, i vilka bägge årskurserna
undervisas tillsammans, uppgår till mer än 5,000. En omläggning av dessa
avdelningars organisation därhän, att hela kursen blir förlagd till ett år,
skulle medföra, att anslaget till avlönande av lärare vid fortsättningsskolor
måste höjas från nuvarande 5 miljoner kronor till minst 7\u miljoner;
alltså en utgiftsökning på omkring 2,250,000 kronor utan någon som helst
utvidgning av undervisningen för de enskilda lärjungarna eller förhöjning
av timarvodet för lärarna.

Visserligen kan man antaga, att den totala utgiftsökningen i verkligheten
icke behövde bli så stor som den ovan angivna, enär icke alla avdelningar
komme att övergå till den nya anordningen. Som förut här ovan påvisats,
komme det nämligen att bliva förenat med stora organisatoriska svårigheter
att införa ettåriga kurser örn 360 timmar. Kvar står likväl, att kostnaderna
för varje fortsättningsskola, som omorganiseras enligt nu givna förutsättningar,
bliva dubbelt så stora som de nuvarande och att skolväsendet
därför så småningom onödigtvis blir avsevärt fördyrat. Enda sättet att
verksamt förebygga detta torde vara att minska undervisningstiden för lärjungarna.
Nedbringas den sammanlagda undervisningstiden från 360 till
300 timmar, stannar utgiftsökningen vid omkring 1,500,000 kronor. Begränsas
kursen till 270 timmar, blir merutgiften omkring 1,125,000 kronor,
och först vid 180 timmars kurs bliva kostnaderna lika med de nuvarande
för 360 timmar. Samtliga dessa alternativ med avkortning av undervisningstiden
innebära emellertid en så avsevärd försämring av den fortsatta
undervisningen, att de icke kunna av sakkunniga förordas.

Ovan anförda skäl mot en på sexårig folkskola grundad fortsättningsskola
med endast en årskurs torde vara tillräckliga för ett fastslående av
organisationens olämplighet. Likväl torde ytterligare några synpunkter böra
framhållas. Sakkunnigas ställningstagande här ovan till frågan, huruvida
fortsättningsskolkurs skall krävas av lärjungar, som genomgått sjuårig heltidsläsande
folkskola, grundar sig på förutsättningen, att skolplikten även
framdeles skall omfatta sammanlagt 8 läsår. Skulle denna förutsättning
genom ändrade bestämmelser bortfalla och ettårig fortsättningsskola medgivas,
även där folkskolan är sexårig, kommer hela spörsmålet örn skolväsendets
organisation i ett väsentligen annat läge. Frågan örn fortsättningsskolkurs
som överbyggnad på folkskolans sjunde klass skulle då, oavsett
örn folkskolan är anordnad^ enligt A- eller B-form, förlora all aktualitet.
Sjunde klassens ställning bleve likaledes förändrad. Under det att den tvååriga
fortsättningsskolplikten visat sig innebära en eggelse till frivilligt införande
av sjuårig folkskola, skulle organisationen ettårig fortsättningsskola
på grundval av sexårig folkskola genom den starkt avkortade skoltiden bliva

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

ägnad att kraftigt motverka uppkomsten av sjuåriga folkskolor. Följderna
av en sådan omorganisation av den fortsatta undervisningen bomme då att
bliva rakt motsatta dem riksdagen synes hava påräknat, då den år 1927 i
skrivelse nr 255 anhöll om utredning av frågan. Riksdagen uttalar nämligen
i skrivelsen, att den finner syftet att på frivillighetens väg främja utvecklingen
av ett sjunde skolår i hög grad beaktansvärt.

Enligt sakkunnigas mening bör det därför av ovan angivna skäl icke
medgivas, att den fortsatta undervisningen ordnas så, att lärjungar, som avgått
från sexårig folkskola, fullgöra hela sin fortsättningsskolplikt under ett
läsår. I en del fall må det dock tillåtas sådan lärjunge att under samma
läsår genomgå fortsättningsskolans bägge årskurser, varjämte undervisningen
också må kunna förläggas till sådana tider på året, att skolgången kan a^ -slutas tidigare, än vad nu är fallet.

Skolöverstyrelsen har i likhet med de övriga myndigheter, som yttrat sig
i denna fråga, på det bestämdaste avstyrkt upphävande av den tvååriga
fortsättningsskolplikten. Enligt överstyrelsens mening hava de sakkunniga
anfört fullt övertygande skäl för sitt avståndstagande från framkomna förslag
att medgiva skoldistrikt rätt att, även där folkskolan är sexårig, begränsa
fortsättningsskolan till allenast en årskurs.

För egen del har departementschefen anfört huvudsakligen följande:

Ett sammanförande av den tvååriga fortsättningsskolans 360 undervisningstimmar
till en årskurs skulle, enligt vad som framgår av de sakkunnigas
utredning, medföra så väsentligt ökade kostnader för fortsättningsskolväsendet,
__ att förslaget redan av denna anledning måste lämnas helt ur
räkningen. Även i organisatoriskt hänseende vore en sådan anordning av
skolväsendet i det närmaste ogenomförbar på landsbygden, i det att man
skulle nödgas låta skolarbetet — antingen i folkskolan eller i fortsättningsskolan
— pågå nästan hela sommaren, alltså under en tid, då hemmen ofta
hava stort behov av barnens arbetshjälp, varjämte det skulle bliva förenat
med synnerligen stora svårigheter att erhålla lärare för en så utsträckt årlig
undervisning.

Givetvis skulle de nu påpekade olägenheterna kunna minskas genom avkokning
av lärotiden i fortsättningsskolan, men endast örn undervisningstiden
för lärjungarna nedbringades till ungefär hälften av den nuvarande,
skulle det från ekonomisk synpunkt bliva försvarbart att förlägga hela den
på sexårig folkskola grundade fortsättningsskolkursen till ett läsår. Genomförandet
av en sådan begränsning av fortsättningsskolans lärotid skulle
emellertid innebära ett fullständigt upprivande av den organisation, på vilken
1918 års fortsättningsskola är byggd och efter vilken den hittills utvecklat
sig. Vidare skulle följden sannolikt bliva en så avsevärd försämring av
skolväsendet, att jag i likhet med de sakkunniga och de hörda myndigheterna
bestämt avstyrker ett allmänt upphävande av den tvååriga fortsättningsskolplikten,
där folkskolan är sexårig. Vissa mindre jämkningar i nu
gällande bestämmelser härom hava dock befunnits önskvärda.

T kap. ITI (sid. 26—30 i statsrådsprotokollet) har behandlats frågan om
fortsättningsskola, grundad på sjuårig hallt nisl äsande folkskola.

De sakkunniga hava sammanfattat sin uppfattning och sitt förslag i denna
fråga på följande sätt:

Bihang till riksdagens protokoll lillvi. 6 sunil. 118 käft. (Nr 71.) 2

Fortsättningsskola,

grundad på
sjuårig halv
tidsläsande
folkskola.

18

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

Den obligatoriska skolplikten för de minderåriga i vårt land omfattar i
normala fall sex läsår i folkskolan och två årskurser i fortsättningsskolan
eller också sju läsår i folkskolan och en årskurs i fortsättningsskolan, alltså
sammanlagt 8 läsår, varvid en årskurs i fortsättningsskolan betraktas såsom
ett läsår. De jämkningar beträffande lästiderna, som sakkunniga föreslå,
äro icke avsedda att innebära ändring av nyss nämnda grunder för skolpliktens
allmänna omfattning, vilka alltjämt böra gälla, utan endast att
underlätta undervisningens förläggande till den för orten lämpligaste årstiden.

Där folkskolan är sjuårig med halvtidsläsning och fortsättningsskolkurseu
följaktligen omfattar minst 360 timmar, kommer skoltiden i regel att omfatta
9 skolår. Medgivandet att förlägga de 360 timmarna till ett läsår har
nämligen icke kunnat utnyttjas. Detta kan lätt medföra, att det sjunde
skolåret i folkskolan, vilket skoldistriktet frivilligt infört, indrages. Sakkunniga
_ anse den sjunde årsklassen synnerligen värdefull icke minst vid de
halvtidsläsande skolorna, men för dess bibehållande och allmännare införande,
där heltidsläsning ej lämpligen kan tillämpas, synes det vara erforderligt,
att fortsättningsskolkursen så begränsas, att den kan genomgås under
ett läsår. Önskemålet att med bibehållande av det sjunde folkskoleåret även
vid halvtidsläsande skolor kunna undvika skoltidens förlängning till 9 år
anse de sakkunniga så beaktansvärt, att det för dess förverkligande bör
kunna medgivas, att fortsättningsskolkursen vid dessa skolor avkortas till
9 veckor eller 270 timmar. Sakkunniga föreslå härför följande stadgande:

»I skoldistrikt, som anordnat obligatorisk sjuårig folkskola, tillhörande
någon av folkskolans undantagsformer, eller sjuårig halvtidsläsande mindre
folkskola, må, efter prövning i varje särskilt fall av skolöverstyrelsen, fortsättningsskolkursen
för sådana lärjungar, som vid läsårets slut avgått från
dylik skolas högsta klass, kunna omfatta en årskurs med minst 270 undervisningstimmar.
»

Departementschefen har anfört bland annat:

_ Olika utvägar hava anlitats för ernående av ett bättre resultat av undervisningen
vid halvtidsläsande skolor, där dessa på grund av lokala förhållanden
icke lämpligen kunna göras heltidsläsande. Den måhända verksammaste
åtgärden har varit utökning av skolpliktstiden med ett sjunde skolår.
Denna skolorganisation medför efter tillkomsten av den tvååriga fortsättningsskolan
en nioårig skolplikt och kan därför numera endast med svårighet
införas eller upprätthållas. I syfte att underlätta tillämpningen av sjuårig
skolkurs vid halvtidsläsande folkskolor föreslog Kungl. Maj:t i proposition
nr 70 1928 års riksdag att medgiva fortsättningsskolkursens sammanförande
vid dessa skolor till en årskurs, dock med bibehållande av den eljest
för tvåårig fortsättningsskola bestämda minimitiden 360 timmar. Propositionen
blev av riksdagen bifallen. Emellertid har det visat sig vara förenat
med så stora organisatoriska svårigheter att till ett läsår förlägga en så omfattande
fortsättningsskolkurs, att det av riksdagen i detta avseende lämnade
medgivandet icke kunnat i nämnvärd utsträckning komma i tillämpning.
De sakkunniga föreslå nu minimitidens nedsättande till 270 timmar för här
avsedda fortsättningsskolor. Mot en sådan minskning av undervisningstiden
hava flera av de i ärendet hörda myndigheter uttalat betänkligheter,
dock i allmänhet utan att avstyrka förslaget.

Strävandena att genom införande av sjuårig folkskola stärka de svagare

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

19

skoltyperna, där dessa icke lämpligen kunna ersättas med bättre, äro värda
allt erkännande och böra understödjas. Lämpligen kan detta ske därigenom,
att den på dylik folkskola grundade fortsättningsskolan organiseras på sådant
sätt, att lärjungarna kunna helt genomgå densamma under ett läsår. Därmed
skulle även i dessa distrikt sjuårig folkskola kunna införas, utan att
den sammanlagda skolpliktstiden behövde överstiga åtta år, vilket kan betecknas
såsom ett allmänt önskemål. Som erfarenheten visat, att 360 under -visningstimmar endast i sällsynta undantagsfall kunna inrymmas i en årskurs
i fortsättningsskola å landsbygden, delar jag de sakkunnigas mening,
att en minskning av den nu bestämda minimitiden bör medgivas beträffande
fortsättningsskolor, som äro grundade på sjuåriga halvtidsläsande
folkskolor. Vid denna minskning bör man givetvis icke gå längre än som
är nödvändigt, för att skolan skall kunna anordnas med en årskurs, och det
kan därför ifrågasättas, örn man icke borde bestämma minimitiden till 300
timmar. Då emellertid de sakkunniga föreslagit 270 timmar och en höjning
av detta timantal icke direkt påyrkats av myndigheterna, tinner jag mig
ehuru med tvekan böra biträda de sakkunnigas här berörda förslag.

Åt skolöverstyrelsen bör åtminstone tills vidare uppdragas att pröva och
godkänna reglementen med läroplaner för fortsättningsskolorna inom skoldistrikt
med på nu angivet sätt reducerad undervisningstid i fortsättningsskolan,
varvid dock icke bör krävas, att någon del av fortsättningsskolans
lärokurs inrymmes i kursen för folkskolan. Som minskningen av undervisningstiden
i dessa fortsättningsskolor skulle medgivas för undvikande av
nioårig skolplikt, är den lika motiverad och bör kunna ifrågakomma, oavsett
örn utökningen av lärotiden i folkskolan förlagts till småskolestadiet
eller till folkskolestadiet. Den bör också på samma villkor kunna medgivas
även beträffande lärjungar, som genomgått mindre folkskola.

I de fall, då fortsättningsskola med 360 timmar, fördelade på två årskurser,
kommer att ersättas av fortsättningsskola med en årskurs av minst
270 timmar, medför förändringen, såsom av statskontoret påpekats, ökning
av utgifterna. Emellertid är det här fråga endast örn ett begränsat antal
skolor, varför de ekonomiska konsekvenserna icke kunna bliva betydande.
Dessutom bör uppmärksammas, att de här ifrågavarande skoldistrikten enligt
nu gällande bestämmelser kunna anordna fortsättningsskolan med 360 timmar
i en årskurs. Vid jämförelse med en sådan organisation, som dock
vunnit endast mycket ringa tillämpning, innebär den nu föreslagna besparing
av utgifter.

I fråga örn fortsättningsslcoUcursens förläggning under läsåret (sid. 31—37
i statsrådsprotokollet) hava de sakkunniga sammanfattat sina uttalanden och
sina förslag på följande sätt:

De sakkunniga hava sökt utvägar att på annat sätt . vinna det väsentligaste
av vad man velat ernå genom förslaget att inarbeta hela fortsättningsskolkursen
i lärokursen för folkskolans sjunde årsklass. I sådant
syfte hava s.akkunniga särskilt undersökt möjligheten att påbörja undervisningen
i fortsättningsskolan omedelbart efter det lärjungarna avgått från
folkskolan. Med en dylik anordning bortfaller det av mången klandrade
uppehållet mellan folkskolan och den första årskursen i fortsättningsskolan,
och, där fortsättningsskolan omfattar allenast en årskurs, få lärjungarna
fullgöra hela skolplikten i en följd. Omorganisation av skolväsendet i denna

Fortsättningsskolkursens
förläggning
under
läsåret.

20

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

riktning bör i den mån skoldistrikten så finna lämpligt kunna genomföras
utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. Sakkunniga hemställa därför,
att härom gällande bestämmelser måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Efter beslut av skoldistriktet må högst en årskurs av fortsättningsskolan
kunna förläggas till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan,
varvid dock, där fortsättningsskolan är tvåårig, andra årskursen icke må
begynna tidigare än ett år efter första årskursens början.»

Ett sammanförande av den fortsatta undervisningen till en årskurs, även
där folkskolan är sexårig, kan icke genomföras utan avsevärd minskning
av undervisningstiden. Förändringen skulle trots den avkortade undervisningstiden
medföra betydligt ökade kostnader för skolväsendet och även i
andra avseenden medföra sådana konsekvenser, att sakkunniga icke kunna
tillstyrka en dylik omläggning av fortsättningsskolan. Med yrkesbestämd
tvåårig fortsättningsskola följer emellertid för närvarande i vissa fall den
svårigheten, att lärjunges genomgående av skolans andra årskurs blir fördröjt
oskäligt länge. För undanröjande av denna olägenhet föreslå de sakkunniga
följande bestämmelse:

»Ar antalet lärjungar i yrkesbestämd fortsättningsskola med minst 120
timmars praktiskt arbete i skolkök, verkstad, jordbruk eller dylikt så ringa,
att bägge årskursernas lärjungar lämpligen böra i detta praktiska arbete undervisas
tillsammans, må sådan undervisning kunna förläggas till härför
lämplig tid utan hinder av att vissa lärjungar därvid komma att genomgå
fortsättningsskolans bägge årskurser under ett och samma läsår, dock att
lärjunge må genomgå endast en årskurs det kalenderår, under vilket han
avgått från folkskolan.»

Departementschefen har anfört:

Alltsedan den obligatoriska fortsättningsskolan infördes, hava skoldistrikten
åtnjutit stor frihet att förlägga undervisningen till för orten lämpliga
tider av året. Begränsningen av denna frihet har egentligen bestått endast
däri, att två årskurser icke fått förläggas till samma läsår och att lärjungarna
kunnat intagas i fortsättningsskolan tidigast under läsåret efter det,
under vilket de avgått från folkskolan. 1 sistnämnda avseende har genom
riksdagens beslut år 1928 inträtt den förändringen att en del av fortsättningsskolkursen
kan efter medgivande av Kungl. Maj:t förläggas till det
läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan, varvid dock den andra
årskursen i tvåårig fortsättningsskola icke må begynna tidigare än ett
år efter den första årskursens början.

De sakkunniga föreslå nu sådan ändring av hithörande stadganden, att
lärjungarna undantagsvis må kunna genomgå fortsättningsskolans bägge
årskurser under ett läsår, nämligen i det fall, att antalet lärjungar i yrkesbestämd
fortsättningsskola med praktiskt arbete i skolkök, verkstadsarbete
eller dylikt är så ringa, att bägge årskursernas lärjungar lämpligen böra i
detta praktiska arbete undervisas tillsammans. Förslaget innebär en ändamålsenlig
jämkning av nu gällande bestämmelser, som enligt vad de sakkunniga
påvisat kunna för vissa lärjungar medföra en olämplig lång väntetid,
innan de bliva i tillfälle att fullgöra skolplikten. Då förslaget kan anses
hava vissa förtjänster även från ekonomisk synpunkt, tillstyrker jag
dess genomförande, likväl med den begränsningen, att lärjunge icke må

21

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

tillåtas påhörja fortsättningsskolans andra årskurs redan det kalenderår, under
vilket han avgått från folkskolan.

Medgivande att förlägga en del av fortsättningsskolan till det läsår, under
vilket lärjungarna avgått från folkskolan, har hittills sökts och erhållits av
omkring 50 skoldistrikt. Från undervisningssynpunkt kan det knappast
vara till fördel, att lärjungarna beredas tillfälle att genomgå fortsättningsskolan
vid ännu tidigare ålder, än vad hittills i regel kunnat ske. Däremot
kan det ej förnekas, att de olägenheter, som åtfölja fortsättningsskolan, avsevärt
minskas, örn en årskurs förlägges till tiden omedelbart efter det lärjungarna
avgått från folkskolan. Sålunda kan det ofta påtalade uppehållet
mellan folkskolan och fortsättningsskolans första årskurs helt försvinna.
Där folkskolan omfattar sju årsklasser och fortsättningsskolan blott en årskurs,
skulle enligt de sakkunnigas förslag lärjungarna bliva i tillfälle att i
ett sammanhang fullgöra hela skolplikten. Därmed vöre det huvudsakligaste
vunnet av vad man velat uppnå med förslaget att i folkskolans sjunde
årsklass inlägga lärokursen för fortsättningsskolans bägge årskurser. En
icke oväsentlig förtjänst hos det nu föreliggande förslaget är, dels att enligt
detsamma särskilt fortsättningsskola skulle komma att alltjämt finnas i samtliga
skoldistrikt, vilket är av betydelse för skolpliktens fullgörande, dels ock
att de lättnader beträffande skolplikten, som skulle uppstå, kunna komma
de minderåriga till godo icke blott i städer och andra samhällen med Askolor
utan även på landsbygden, där folkskolorna äro anordnade enligt Beller
C-form.

Jag tillstyrker därför de sakkunnigas här berörda förslag, vilket innebar,
att bestämmelser örn fortsättningsskolkursens påbörjande redan i maj eller
juni månader det år, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan, må
utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande kunna i vanlig ordning intagas i
distriktets reglemente för fortsättningsskolan. I likhet med de sakkunniga
och skolöverstyrelsen finner jag det ur såväl ekonomisk som pedagogisk
synpunkt nödvändigt, att den nu gällande föreskriften angående förläggningen
av den andra årskursen bibehålies oförändrad.

Skolöverstvrelsen bär i detta sammanhang framhållit, att fortsättningsskolans
arbetstider icke sällan påkalla överflyttning av en eller annan läsvecka
i folkskolan från vårterminen till höstterminen eller tvärtom. Detta
synes enligt nu gällande bestämmelser icke kunna ske utan ökade utgifter
för skoldistriktet. Enligt överstyrelsens mening skulle denna och en del
andra olägenheter bortfalla, om avlöning till folk- och småskollärarinnor
samt statsbidrag därtill avsåge budgetår i stället för kalenderår, såsom nu
är fallet. Frågan synes mig otvivelaktigt vara förtjänt av ytterligare uppmärksamhet.

Här bör vidare erinras om det i motionen I: 319 framförda yrkandet, att
fortsättningsskolans hela undervisningstid, 360 undervisningstimmar, måtte
få förläggas till ett läsår i enlighet med i motionen framställt förslag. Beträffande
de skäl, som i motionen anförts till stöd för berörda yrkande, får
utskottet hänvisa till motionen.

I kap. V (sid. 38—51 i statsrådsprotokollet) behandlas frågan om befrielse
från fortsättningsskolplikt.

De sakkunniga hava sammanfattat sitt uttalande och sitt förslag på
följande sätt:

Befrielse från
fortsättningsskolplikt.

22

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

Under nuvarande förhållanden kan skolpliktig endast på grund av sjukdom,
lyte eller liknande omständigheter av skolstyrelsen befrias från skyldigheten
att fullgöra fortsättningsskolplikten. Enligt sakkunnigas mening bör
det dock finnas möjlighet att undantagsvis medgiva sådan befrielse även
av andra orsaker. Sålunda bör lärjunge, som uppenbarligen saknar förmåga
att tillgodogöra sig den fortsatta undervisningen, kunna befrias från skyldigheten
att deltaga däri. Aven för lärjunge, som av andra orsaker utan eget
förvållande blivit förhindrad att inom eljest normal tid fullgöra sin skolplikt,
bör undantagsvis befrielse från någon del av fortsättningsskolplikten
kunna ifrågakomma. Sådan lärjunge måste dock för att kunna vinna befrielse
från skolplikt hava uppnått viss minimiålder, vilken icke gärna kan
sättas lägre än vid ett års högre ålder än den för avgång från folkskolan
utan fullständigt genomgången kurs bestämda minimiåldern. Av praktiska
skäl förorda sakkunniga, att de lokala skolstyrelserna tillerkännas befogenhet
att pröva och besluta även beträffande dessa frågor. Därmed följer, att
i fortsättningsskolstadgan måste så tydligt som möjligt angivas, under vilka
förhållanden befrielse från skolplikt må kunna medgivas. Även böra folkskolinspektörerna
. sättas i tillfälle att noggrant följa skolstyrelsernas handläggning
av här ifrågavarande ärenden och omedelbart ingripa, därest missbruk
av rätten att befria från skolplikt skulle förekomma.

Den i berörda avseende verkställda utredningen föranleder sakkunniga att
hemställa, att till nu gällande bestämmelser rörande befrielse från fortsättningsskolplikt
fogas nedanstående tillägg:

»Minderårig, som genomgått sjuårig folkskola eller som genomgått sexårig
folkskola och därefter under en årskurs regelbundet deltagit i den fortsatta
undervisningen, må, örn han erhållit stadigvarande arbetsanställning och
särskilt ömmande omständigheter föreligga eller örn hans arbete eljest är av
avgörande betydelse för hemmets ekonomi, kunna av skolstyrelsen medgivas
befrielse från honom åliggande ytterligare skolplikt, dock icke före utgången
av den fortsättningsskolkurs, som avslutas det kalenderår, under vilket den
minderårige fyller 15 år.

Minderårig, som avgått från folkskolan jämlikt bestämmelserna i § 48
morn. 2 folkskolestadgan och som uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra
sig den fortsatta undervisning, som inom skoldistriktet lämpligen kan
beredas honom, må av skolstyrelsen kunna helt eller delvis befrias från
fortsättningsskolplikt.

Innan skolstyrelsen jämlikt bestämmelserna här ovan medgiver lärjunge
befrielse från skolplikt, skall styrelsen såvitt möjligt inhämta yttrande i
ärendet från vederbörande lärare, och åligger det styrelsen att genom utdrag
a\ styl elsens protokoll underrätta statens folkskolinspektör örn varje beslut,
varigenom sådan befrielse medgivits.»

Erfarenheten har visat, att i stadgorna för fortsättningsskolan och för yrkesundervisningen
erfordras mindre jämkningar till förtydligande av hur skolplikten
må fullgöras av minderårig, som intagits i lärlingsskola, innan han
sin fortsättningsskolplikt. Med anledning härav föreslå sakkunniga
följande bestämmelser härom:

»Skolpliktig, som fyllt 15 år, må kunna fullgöra sin fortsättningsskolplikt
i lärlingsskola, örn han av denna skolas styrelse befinnes äga nödiga förutsättningar
att tillgodogöra sig undervisningen där.

Det åligger styrelse för lärlingsskola, att då lärjunge, som intagits i lärlingsskola,
innan han fullgjort sin fortsättningsskolplikt, avgår från lärlings -

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

23

skolan eller upphör att regelbundet deltaga i undervisningen, därom underrätta
styrelsen för fortsättningsskolan i det skoldistrikt, som lärjungen tillhör.
Sådant meddelande skall innehålla uppgift även angående arten och
omfattningen av den undervisning i lärlingsskolan, vari lärjungen deltagit.»

De sakkunniga hava i detta sammanhang till övervägande upptagit en av
Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet ingiven framställning, vilken överlämnats
till sakkunniga. Framställningen härrör egentligen från hushållningssällskapets
egnahemsnämnd, som anhållit, att det måtte tagas under övervägande,
huruvida icke den verksamhet, som bland landsbygdens ungdom
bedrives av de s. k. lantbruksklubbarna, skulle kunna inrangeras som ett
led i den jordbruksbetonade fortsättningsskolans verksamhet. De sakkunniga
hava icke funnit sig kunna tillstyrka, att deltagande i lantbruksklubbarnas
verksamhet skall medföra befrielse från skyldighet att besöka fortsättningsskolan.
Däremot hava de sakkunniga förordat, att samverkan mellan
jordbruksbetonade fortsättningsskolor och lantbruksklubbarna borde på annat
sätt ordnas till ömsesidig båtnad.

Skolöverstyrelsen har hemställt, att de av sakkunniga föreslagna bestämmelserna
angående minderårigs befriande från fortsättningsskolplikt av
annan anledning än sjukdom, lyte eller liknande omständigheter måtte i
huvudsak utformas på sätt här nedan angives:

Minderårig, som antingen genomgått sjuårig folkskola eller en årskurs i
folkskolans högre avdelning eller ock under en årskurs regelbundet deltagit
i fortsättningsskolans undervisning, må, örn särskilt ömmande omständigheter
föreligga och den minderåriges arbete är av avgörande betjMelse för
hemmets ekonomi samt hjälp enligt bestämmelserna i § 28 fortsättningsskolstadgan
icke lämpligen kan beredas, kunna i den ordning här nedan
sägs av skolstyrelsen erhålla befrielse från honom åliggande ytterligare fortsättningsskolplikt.
Sådan befrielse från skolplikt må dock icke lämnas före
utgången av fortsättningsskolkurs, som avslutas det kalenderår, under vilket
den minderårige fyller 15 år, eller örn han jämlikt bestämmelserna i § 26
fortsättningsskolstadgan åtnjutit uppskov med fullgörandet av fortsättningsskolplikten,
16 år.

Minderårig, som avgått från folkskolan jämlikt bestämmelserna i § 48
mom. 2 folkskolestadgan och som uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra
sig den fortsatta undervisning, som inom skoldistriktet lämpligen
kan beredas honom, må av skolstyrelsen kunna i här nedan angiven ordning
helt eller delvis befrias från fortsättningsskolplikt.

Skriftlig framställning om minderårigs befrielse från skolplikt göres av
målsman hos skolstyrelsen. Innan skolstyrelsen fattar beslut med anledning
av sådan framställning, skall den, efter att i fråga örn befriande från skolplikt
på grund av lärjunges bristande fattningsgåva hava inhämtat yttrande
från vederbörande lärare, med bifogande av för ärendets bedömande nödiga
upplysningar översända handlingarna till statens vederbörande iolkskolinspektör,
som har att däröver med av- eller tillstyrkan till skolstyrelsen avgiva
yttrande. Finner sig därefter skolstyrelsen vid sitt beslut i ärendet
icke kunna godkänna av folkskolinspektör gjort yrkande, hänskjutes ärendet
till skolöverstyrelsen för prövning och avgörande.

24

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

Departementschefen har för egen del anfört:

Från skilda håll gör sig den meningen gällande, att det borde förefinnas
större möjlighet än vad nu är fallet att i enstaka fall medgiva lärjunge
befrielse från skyldigheten att fullständigt genomgå fortsättningsskolan. De
sakkunniga hava utförligt redogjort för skälen härtill, och jag delar i princip
deras uppfattning, att vissa lättnader i berörda avseende äro erforderliga.
Uppenbarligen är emellertid spörsmålet av mycket ömtålig beskaffenhet,
och det gäller därför att framgå med varsamhet. Av särskild betydelse
för frågans lyckliga lösning är, att villkoren för erhållande av befrielse
från skolplikten i möjligaste mån fastslås på sådant sätt, att det kan
med lätthet och objektivt konstateras, huruvida de äro uppfyllda. I detta
avseende torde det vara lämpligast, att det som allmänt villkor för vinnande
av befrielse från fortsättningsskolplikt bestämmes, att lärjungen skall
hava uppnått en viss minimiålder. De sakkunniga hava i detta avseende
föreslagit, att befrielse icke må kunna medgivas före utgången av den fortsättningsskolkurs,
som avslutas det kalenderår, under vilket den minderårige
fyller 15 år, alltså ett år efter det lärjunge, som ej fullständigt genomgått
folkskolan, kan erhålla tillstånd att avgå från denna skola. Denna av
de sakkunniga föreslagna lägsta ålder, vid vilken lärjunge må kunna befrias
från fortsättningsskolplikt, synes mig vara väl motiverad. Att sådant
tillstånd skulle, utom då det gäller lärjunge, som saknar förmåga att tillgodogöra
sig undervisningen, kunna erhållas vid ännu tidigare ålder än den
föreslagna, anser jag bör vara uteslutet. A andra sidan finner jag mig
icke kunna biträda framkomna yrkanden angående höjning av ifrågavarande
minimiålder.

Minderårig, som uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra sig undervisningen
i fortsättningsskolan bör kunna utan hänsyn till ålder helt eller
delvis befrias från skyldigheten att besöka fortsättningsskolan.

Emellertid bör icke varje lärjunge, som uppnått den angivna åldern,
kunna befrias från honom ännu åliggande skolplikt, utan bör detta vara
möjligt endast då starka skäl därför kunna anföras.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle det överlåtas på de lokala fortsättningsskolstyrelserna
att i förekommande fall besluta angående befrielse
från fortsättningsskolplikt. I de infordrade yttrandena hava myndigheterna
ganska samstämmigt betecknat denna anordning såsom otillfredsställande
och icke innebärande tillräckliga garantier mot missbruk. Den kontroll
över skolöverstyrelsernas handhavande av nämnda befogenhet, som tänkts
ligga däri, att vederbörande folkskolinspektör skulle underrättas örn varje
av skolstyrelsen medgiven befrielse från fortsättningsskolplikt, anses i allmänhet
betydelselös. Skolöverstyrelsen föreslår den ändringen i de sakkunnigas
förslag, att de lokala skolmyndigheterna skulle inhämta folkskolinspektörens
yttrande, innan fråga om lärjunges befriande från skolplikt
avgjordes. Därjämte skulle bestämmas, att, örn fortsättningsskolstyrelsen
funne sig icke kunna biträda av folkskolinspektören gjort yrkande, ärendet
skulle för prövning och avgörande hänskjutas till skolöverstyrelsen. Även
med införande av dylika bestämmelser rörande handläggningen av ärendena
skulle beslutanderätten komma att med få undantag utövas av den lokala
skolstyrelsen men tillräckliga garantier vinnas för en jämförelsevis likformig
tillämpning av bestämmelserna och mot missbruk av desamma.

De invändningar, som gjorts mot de sakkunnigas här avsedda förslag,

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

25

synas mig vara i huvudsak berättigade, varför jag tillstyrker det av skolöverstyrelsen
framförda förslaget rörande ärendenas handläggning.

De sakkunniga hava föreslagit vissa förtydligande jämkningar i stadgandena
angående fortsättningsskolplikten för minderåriga, som intagits i lärlingsskola
utan att hava dessförinnan fullständigt genomgått fortsättningsskolan.
Då ett förtydligande av bestämmelserna i fråga synes vara av
behovet påkallat, vill jag förorda vad de sakkunniga härutinnan föreslagit.

Bestämmelser rörande befrielse från skolplikt torde vara av beskaffenhet
att böra av Kungl. Majit i administrativ ordning utfärdas.

En närmare samverkan mellan de s. k. lantbruksklubbarna och de yrkesbestämda
fortsättningsskolorna i anslutning till jordbruk finner jag både
önskvärd och möjlig. Men jag kan icke biträda tanken att låta det fullt
frivilliga klubbarbete, som enskilt utföres av minderåriga, ersätta fortsättningsskolan
eller medföra befrielse från någon del av undervisningen i
denna. Jag ansluter mig således närmast till vad de sakkunniga härom
anfört.

I kap. VI (sid. 52—65 i statsrådsprotokollet) behandlas frågan örn fortsättningsskolväsendets
centralisering.

De sakkunniga sammanfatta sina uttalanden och sina förslag i denna
fråga på följande sätt:

Frågan örn fortsättningsskolväsendets centralisering har varit föremål för
ingående utredning av skolöverstyrelsen, som även framlagt förslag i ärendet.
Förslaget grundar sig huvudsakligen på den principen, att skoldistrikt
för bestridande av kostnaderna för skolskjutsar eller inackordering av fortsättningsskolpliktiga
barn må kunna erhålla statsbidrag intill belopp, motsvarande
besparingar, vilka uppkomma genom indragning av fortsättningsskola,
som blir obehövlig på grund av centraliseringen. Skolorganisationen
skulle prövas och godkännas av skolöverstyrelsen men den årliga rekvisitionen
av statsbidraget göras hos länsstyrelsen.

Sakkunniga biträda i likhet med statskontoret i allt väsentligt skolöverstyrelsens
förslag. Men därjämte framhålla sakkunniga, att nämnda statsbidrag
bör kunna tillfälligtvis för kortare tid utgå, örn vederbörande folkskolinspektör
vitsordar, att motsvarande besparing uppkommer genom indragning
av eljest erforderlig skola. Sakkunniga påvisa även, att det i vissa
fall finnes ett oundgängligt behov av inackordering eller skolskjutsar för
fortsättningsskolpliktiga långt från skola boende barn, utan att särskild fortsättningsskola
för dem eljest kan anses motiverad. I sådana fall bör statsbidrag
utgå enligt de villkor, som i motsvarande fall tillämpas beträffande
lärjungar i folkskolan, varför uttrycket »skolpliktiga barn» i författningarna
angående dessa statsbidrag bör anses innefatta även lärjungar i fortsättningsskolan.
Det av skolöverstyrelsen i framställning den 28 december
1926 framförda förslaget, att egentlig fortsättningsskola — allmän eller
vrkesbestämd — må kunna i vissa fall anordnas även för lärjungar, som
avgått från mindre folkskola, finna sakkunniga utgöra en förutsättning
för centraliseringens genomförande inom en del skoldistrikt och även från
andra synpunkter beaktansvärt.

Sakkunniga hemställa alltså, att nödiga åtgärder måtte vidtagas för en
frivillig centralisering av fortsättningsskolväsendet enligt i huvudsak följande
allmänna grunder:

Fortsätt ningsskol väsendets centrali sering.

26

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

»1. Skoldistrikt, som genomför sådan centralisering av fortsättningsskolväsendet,
att eljest erforderlig skola därigenom bliver obehövlig, må, på
sätt här nedan sägs, kunna erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga
lärjungar, vilka eljest icke skulle kunna besöka skolan på grund av
dess avstånd från hemmet eller andra liknande omständigheter.

2. Statsbidrag enligt punkt 1 må till ett skoldistrikt utgå med högst
det belopp, som motsvarar den besparing i statsbidraget till avlönande av
lärare i fortsättningsskola inom distriktet, vilken uppkommer därigenom, att
eljest erforderlig skola på grund av centraliseringen bliver obehövlig. Vid
beräkning av denna besparing skall hänsyn tagas endast till fortsättningsskolor
och mindre fortsättningsskolor, som av skolöverstyrelsen förklarats
vara erforderliga, därest statsbidrag till centralisering icke utginge; dock
att statsbidrag till fortsättningsskolväsendets centralisering må kunna enligt
eljest angivna grunder utgå för en tid av högst två år, därest statens vederbörande
folkskolinspektör vitsordar, att motsvarande besparing i statsbidraget
till avlönande av lärare vid fortsättningsskola inom distriktet därigenom uppkommer.

3. Statsbidrag, som här avses, må utgå med belopp, som motsvarar
kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar, dock för varje
lärjunge med högst 1 krona 25 öre för dag, och skall statsbidraget utgå
endast för dag, för vilken avgift för inackordering, skolhushåll eller skolskjuts
verkligen förekommit.

4. Pågår undervisningen i skola, till vilken hänvisats lärjunge, för vilken
här avsett statsbidrag utgår, mindre än 30 timmar i veckan, beräknas statsbidraget
för det antal dagar, för vilket bidraget skulle utgått, örn undervisningen
fortgått 30 timmar i veckan.

5. Beslutar skoldistrikt att med bidrag av statsmedel centralisera fortsättningsskolorna,
åligger det fortsättningsskolstyrelsen att allt efter förekommande
fall anordna inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för lärjungarna,
och skall lärjunge, som ej genom målsmans egen försorg erhåller
stadgad fortsatt undervisning, vara skyldig att ställa sig till efterrättelse
vad skolstyrelsen angående hans skolgång bestämmer.

6. Målsman, som själv ombesörjer inackordering, skolhushåll eller skolskjuts
åt lärjunge, för vilken statsbidrag utgår, må efter medgivande av
skolstyrelsen kunna utbekomma det för lärjungen i fråga utgående statsbidraget.

7. Ar antalet från skola avlägset boende lärjungar så ringa, att särskild
fortsättningsskola för dem ej anses erforderlig, må bidrag av statsmedel till
inackordering eller skolskjutsar för dem kunna utgå enligt de bestämmelser,
som i motsvarande fall gälla beträffande skolpliktiga barn, som tillhöra
folkskolan.

8. Omfattar fortsättningsskolområde två eller flera folkskolområden, inom
vilka den allmänna barnundervisningen meddelas i mindre folkskola, må
fortsättningsskola kunna anordnas för undervisning även åt lärjungar, som
avgått från mindre folkskola.»

Departementschefen har anfört:

Behovet av en centralisering av fortsättningskolväsendet är allmänt erkänt.
Den nuvarande organisationen medför, att det mångenstädes uppstår
skolavdelningar med så ringa barnantal, att det från såväl pedagogisk som

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

27

ekonomisk synpunkt måste anses högeligen önskvärt att flera sådana avdelningar
vid undervisningen sammanföras till en enda. I regel kan detta icke
ske utan att antingen skolskjutsar eller inackordering av lärjungarna tillgripes.
Kostnaderna härför kunna icke i förväg exakt beräknas men måste
i alla händelser helt bestridas av statsmedel på grund av den beträffande
utgifterna för fortsättningsskolan tillämpade principen, att skoldistrikten
endast skola tillhandahålla lokaler och nödig undervisningsmateriel.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget grundar sig i allt väsentligt på
en tidigare framställning i ärendet från skolöverstyrelsen. För att icke opåräknade
statsutgifter skola uppstå, förutsättes, att centralisering icke tillgripes,
örn statsutgifterna för centraliseringen skulle bliva större än statsbidraget
till avlönande av lärare vid de skolor, som skulle indragas. Därjämte
skulle maximikostnaderna för skolskjutsar eller inackordering för varje barn
och dag bestämmas till 1 krona 25 öre, vilket i det närmaste motsvarar det
belopp, 40 kronor för månad, som kan utgå vid inackordering för skolundervisning
av lots- eller fyrpersonalens barn. Det beräknas, att en icke
oväsentlig besparing av statsutgifter skulle genom en på detta sätt anordnad
centralisering uppstå, men särskilt bleve det av betydelse, att en värdefullare
undervisning bereddes barn från glest befolkade bygder.

I sitt utlåtande den 24 november 1931 angående de sakkunnigas betänkande
har överstyrelsen hemställt örn sådan jämkning av de föreslagna
grunderna för beräkning av det högsta belopp, varmed statsbidraget till
centraliseringen inom ett skoldistrikt skulle kunna utgå, att till grund för
beräkningen lägges ett av riksdagen bestämt belopp, som skall anses motsvara
den besparing av statsbidrag till lärarlöner, som uppstår för varje på
grund av centraliseringen indragen skola. Genom detta förslag skulle för
ärendenas handläggning vinnas en förenkling, som måste betecknas såsom
synnerligen önskvärd. Utan en sådan bestämmelse skulle det nämligen
bliva förenat med stora svårigheter för de prövande och kontrollerande
myndigheterna att tillförlitligt beräkna de belopp, utöver vilka kostnaderna
för centraliseringen icke finge gå. Förslaget tillstyrkes av statskontoret.

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att det belopp, som borde anses motsvara
besparingen, då skola indrages, skulle bestämmas till 450 kronor, vilket utgår
till läraravlöningen vid allmän fortsättningsskola med minimiundervisningstid,
180 timmar för år. Härtill kan göras den anmärkningen, att örn
en mindre fortsättningsskola indrages, blir den verkliga besparingen endast
omkring 270 kronor. Statskontoret har därför ifrågasatt, att det enhetliga
ersättningsbeloppet skulle bestämmas till exempelvis 300 kronor för indragen
mindre fortsättningsskola.

Det bör vid bedömandet av denna fråga uppmärksammas, att vare sig
det nämnda beloppet bestämmes till 450 eller 300 kronor, innebär icke detta,
att omkostnaderna för centralisering alltid komma att uppgå till motsvarande
belopp. Dessa omkostnader bliva nämligen, särskilt där inackordering
och ej skolskjutsar kommer till användning, i det närmaste helt beroende
av antalet lärjungar i den indragna skolan. Inackorderingsavgiften
för cn lärjunge under sex veckor skulle komma att uppgå till högst 52 kronor
50 öre. Finnes i den till indragning bestämda skolan endast 3 lärjungar,
stanna utgifterna för centraliseringen vid 157 kronor 50 öre, oavsett
örn det belopp, som kunnat komma till användning, bestämts till 300 eller
450 kronor. Men uppginge antalet lärjungar till sex, komme inackorderingsavgifterna
att stiga till 315 kronor, och någon centralisering skulle då

28

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

knappast komma till stånd, om 300 kronor vore det belopp, som statsutgifterna
för centraliseringen icke finge överstiga. Det framgår härav, att
om det högsta belopp, som kunde tagas i anspråk för centraliseringen, bestämdes
till 450 kronor vid indragning av fortsättningsskola men blott 300
kronor, då mindre fortsättningsskola indrages, detta skulle medföra vissa
icke önskvärda konsekvenser. I de delar av landet, där folkskoleväsendet
nått sådan utveckling, att mindre folkskolor allmänt blivit ersatta med folkskolor,
skulle statsverket komma att bekosta centralisering av fortsättningsskolväsendet,
örn antalet lärjungar i de indragna fortsättningsskolorna icke
i medeltal överstege åtta. Däremot skulle i skoldistrikt med ett flertal
mindre folkskolor centraliseringen i allmänhet kunna genomföras endast örn
lärj ungarnas antal i de mindre fortsättningsskolorna i allmänhet icke överstege
fern. Olämpligheten av en sådan anordning framträder särskilt starkt,
örn man erinrar sig, att det i regel jämförelsevis lätt kan inrättas fortsättningsskola,
där folkskola finnes, men att den fortsatta undervisningen inom
skoldistrikt med ett större antal mindre folkskolor näppeligen kan tillfredsställande
ordnas utan genom centralisering.

Vid lösningen av den föreliggande frågan kan man icke fasthålla vid,
att utgifterna för centraliseringen med nödvändighet måste i varje särskilt
fall motsvaras av fullt ut lika stora besparingar. Frågan måste givas en
något vidare innebörd, varvid man i någon mån låter de betydligt större
besparingar, som uppkomma vid indragning av fortsättningsskolor med
ringa barnantal, i någon mån underlätta den nödvändiga centraliseringen
av mindre fortsättningsskolor med större antal lärjungar. Jag tillstyrker
därför skolöverstyrelsens här ifrågavarande, i utlåtandet av den 24 november
1931 framlagda förslag oförändrat, så mycket mera som detta även i
hög grad förenklar handläggningen av ärendena. Emellertid synes mig
varje skoldistrikt böra äga att, innan en ny centraliseringsorganisation mera
definitivt bliver fastställd, under viss tid pröva dess lämplighet och härunder
åtnjuta vederbörligt statsbidrag. Jag föreslår alltså, att statsbidrag
till fortsättningsskolväsendets centralisering må kunna enligt eljest angivna
grunder utgå för en tid av högst två år, därest statens vederbörande folkskolinspektör
vitsordar, att motsvarande besparing i statsbidraget till avlönande
av lärare vid fortsättningsskola inom distriktet därigenom uppkommer.

Enligt nu gällande bestämmelser har staten åtagit sig att helt bekosta
den ökning av utgifterna som uppstår, örn skoldistrikten genom införande
av yrkesbestämda fortsättningsskolor eller utsträckning av undervisningstiden
förbättrar skolväsendet. En motsvarande förbättring av undervisningen
följer i vissa fall med centraliseringen, i det att? lärjungar, som
genomgått mindre folkskola, därigenom kunna beredas fortsatt undervisning
i egentlig fortsättningsskola, allmän eller yrkesbestämd. I regel torde
denna förbättrade undervisning icke komma att vålla några ökade utgifter,
enär lärjungarna från de genom centraliseringen indragna skolorna kunna
hänvisas till eljest i verksamhet varande skolor, som ej hava fyllda avdelningar.
Men i enstaka fall, särskilt inom skoldistrikt med förhållandevis
stort antal mindre folkskolor, kan det bliva erforderligt att på grund av
centraliseringen öka antalet läraravdelningar vid någon eller några fortsättningsskolor.
Det har ifrågasatts, att statsbidraget till inackordering av lärjungarna
skulle i sådana fall minskas. Därigenom skulle emellertid centraliseringen
av fortsättningsskolväsendet försvåras, där den bäst behöves.

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

29

Ofta skulle det icke heller kunna avgöras, huruvida ökningen av antalet
läraravdelningar förorsakats av centraliseringen eller därav, att man velat
specialisera undervisningen för att exempelvis kunna bereda flickorna undervisning
i husligt arbete. Skolöverstyrelsen har i sin skrivelse den 29 september
1928 (sakkunnigas betänkande sid. 74) utförligt behandlat denna
fråga, och jag ansluter mig till överstyrelsens mening, att vid beräkning av
statsbidrag till inackordering eller skolskjutsar hänsyn icke må tågås till
avlöningen åt lärarna vid de skolor, där lärjungarna efter centraliseringen
komma att undervisas. Likaledes tillstyrker jag sådan för centraliseringens
genomförande nödvändig ändring av bestämmelserna i §§ 54 och 55
fortsättningsskolstadgan, att även för lärjungar, som avgått från mindre
folkskola, må vid centralisering kunna upprättas egentlig fortsättnings skola.

_ .

I vissa fall föreligger behov av inackordering av fortsättningsskolpliktiga
barn även utan samband med fortsättningsskolväsendets centralisering. I
avseende härå hava de sakkunniga framhållit lämpligheten av att bestämmelserna
angående statsbidrag till inackordering av lärjungar i folkskola
måtte vinna tillämpning beträffande fortsättningsskolans lärjungar. Härigenom
skulle för en mycket ringa kostnad kunna undvikas uppkomsten
av en del fortsättningsskolor med alltför litet barnantal. Jag tillstyrker
detta förslag under hänvisning jämväl till att i propositionen nr 77 vid
årets riksdag hemställts örn ett extra anslag å 15,000 kronor till inackorderingsbidrag
för vissa skolpliktiga barn, tillhörande skoldistrikt i andra
delar av riket än de fyra nordligaste länen, dills vidare torde det vara
lämpligast, att de medel, som i här ifrågavarande fall utanordnas för inackordering
av fortsättningsskolpliktiga lärjungar, utgå från samma anslag
som medlen till inackordering av folkskolans lärjungar, alltså från de anslag,
som beviljas för inackordering av vissa skolpliktiga barn. Det torde
vara lämpligt att utverka riksdagens förklaring, att den icke bär något att
erinra häremot. Även med avseende å anslaget till statsbidrag till skolskjutsar
hava de sakkunniga uttalat önskvärdheten av dess användning för
fortsättningsskolpliktiga barn i fall, då centralisering ej är i fråga. I anledning
härav vill jag framhålla, att detta anslag enligt gällande författningsbestämmelser
kan användas jämväl för sådant ändamål, och Kungl.
Majit har också, alltsedan anslagets tillkomst, ansett sig oförhindrad att
disponera medel ur detsamma till skolskjutsar för fortsättningsskolbarn.
Någon riksdagens förklaring på denna punkt torde därför ej vara erforderlig.

I detta sammanhang får utskottet erinra örn dels det i motionen I: 155
framställda yrkandet, i vad detsamma avser inrättande av nya skolor, undervisningsavdelningar
eller lärartjänster vid fortsättningsskolorna, dels det
i motionen I: 297 framställda yrkandet av inrättande eller bibehållande av
fortsättnings- och ersättningsskolor eller läraravdelningar av sådana skolor,
dels ock det i motionen I: 299 framställda yrkandet om avslag å Kungl.
Majlis i avseende å grunderna för statsbidrags utgående i mom. b) framlagda
förslag. Beträffande de i nämnda motioner för berörda yrkanden anförda
skälen hänvisar utskottet till motionerna.

I kap. VII (sid. 66—78 i statsrådsprotokollet) behandlas frågan örn anställningsvillkor
för lärare vid fortsättningsskolor.

Anställnings
villkor för
lärare vid
fortsättnings
skolor. An
slagsberäkning.

30

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

De sakkunniga hava i denna fråga åberopat ett av skolöverstyrelsen år
1926 framlagt förslag om vidtagande av vissa åtgärder, åsyftande att medföra
mera tillfredsställande anställningsförhållanden för lärare vid fortsättningsskolor.

Överstyrelsens förslag innebär, att fortsättningsskollärare med anställning
å tjänst, som reglerats för pensionsrätt åt innehavaren, skall beredas rätt
till ålderstillägg och lön under sjukdom enligt samma grunder som lärare
vid folkskola. Grundlönen skulle utgöras av den i förhållande till tjänstgöringens
omfattning utgående timlönen. Dessutom skulle ordinarie folkskollärare
äga att som tjänstetid för uppfattning i högre lönegrad tillgodoräkna
sig tjänstgöring vid fortsättningsskola.

_ Ett förverkligande av förslaget skulle giva de med full tjänstgöring
vid fortsättningsskola anställda lärarna en avsevärt förbättrad ställning.
Folkskollärare med undervisning i fortsättningsskola såsom huvudsyssla
behövde icke längre räkna med att varje års tjänstgöring vid fortsättningsskola
medför förlusten av ett tjänstår för högre lönegrad. Icke heller
behövde han oroa sig för att han vid inträffande sjukdom bomme
att helt sakna existensmedel. Han kunde således kvarstanna vid fortsättningsskolan
och behövde icke såsom nu ivrigt söka efter tillfälle att snarast
möjligt komma över till folkskolan med dess tryggare anställningsvillkor.

Därmed skulle uppstå större möjligheter att vid fortsättningsskolan behålla
goda lärare i de ämnen, vari undervisningen lämpligen kunde meddelas
av folkskollärare. Största betydelsen skulle måhända förslaget få för lärarna
i de mera praktiskt betonade ämnena, såsom hushållsgöromål, verkstadsarbete,
slöjd. Behovet av tryggare anställningsförhållanden vid fortsättningsskolan
gjorde sig också starkast gällande beträffande dessa lärare, som endast
i mycket få fall kunde erhålla fast anställning vid annan läroanstalt.

Överstyrelsens förslag avsåge endast sådana fortsättningsskolans lärare, sorn,
innehade befattning, vilken reglerats enligt bestämmelserna i § 5 av reglementet
för statens pensionsanstalt. Dylik reglering av tjänster hade hittills
icke genomförts i särskilt stor utsträckning. Orsakerna härtill vore flera.
Ganska allmänt torde den uppfattningen vara rådande, att lärare med fast
anställning å reglerad tjänst skulle åtnjuta de förmåner (ålderstillägg m. m.),
som eljest tillkomme ordinarie lärare. Men då staten icke lämnade bidrag
härtill för lärare vid fortsättningsskolor, skulle reglering på sådana grunder
av. tjänsterna medföra kommunala utgifter, vilka ansåges rätteligen böra bestridas
med statsmedel, liksom fallet vore beträffande folkskolan. På grund
härav hade skoldistrikten i åtskilliga fall uraktlåtit att reglera tjänsterna,
ehuru alla förutsättningar därför eljest förelåge. Överstyrelsens förslag
skulle i stort sett undanröja dessa skoldistriktens betänkligheter av ekonomisk
art, och man kunde förvänta, att skoldistrikten, där behov av lärare med
full tjänstgöring förelåge, komme att i större utsträckning än hittills inrätta
tjänster för lärare med undervisning i fortsättningsskolan som huvudsyssla.

_ Skolöverstyrelsen, föreslår slutligen, att resekostnads- och traktamentsersättning,
som nu utginge till ambulerande lärarinnor i hushållsgöromål vid
fortsättningsskolor, måtte tillerkännas även andra ambulerande fortsättningsskollärare.

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

31

De sakkunniga hava sammanfattat sitt uttalande och sitt förslag i detta
hänseende på följande sätt:

I nära samband med frågan om fortsättningsskolväsendets centralisering
står den viktiga angelägenheten att bereda möjlighet att vid fortsättn]ngsskolan
anställa lärare med undervisning i denna skola såsom huvudsyssla.
Sakkunniga dela skolöverstyrelsens i ovan omnämnda framställning hävdade
uppfattning, att det för den fortsatta undervisningens normala utveckling
och fortgång är nödvändigt att vidtaga sådana åtgärder, att goda lärare
kunna erhållas och bibehållas. De egenartade förhållanden, under vilka
arbetet i fortsättningsskolan bedrives, kräva i viss mån säregna bestämmelser
rörande lärarpersonalen. Sakkunniga framhålla med styrka, att det är
en bjudande plikt för samhället att bereda dessa lärare och lärarinnor, som
ägna sig åt arbetet i fortsättningsskolan såsom huvudsyssla, tryggare anställningsförhållanden
än de nu i regel åtnjuta. Det av skolöverstyrelsen i detta
syfte framlagda förslaget föregriper icke en påkallad fullständigare utredning
angående övningslärares vid olika läroanstalter anställning och bör
därför kunna omedelbart genomföras.

I överensstämmelse med skolöverstyrelsens förslag yrka de sakkunniga,
att vissa fortsättningsskollärare beredas bättre anställningsförhållanden enligt
i huvudsak följande grunder:

»Lärare vid folk- och småskolor medgives rätt att för uppflyttning i högre
lönegrad tillgodoräkna sig den tid, han med fast anställning tjänstgjort på
någon med pensionsrätt förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola.

Ålderstillägg för fast anställd lärare vid fortsättningsskola må utgå med
samma belopp och enligt i huvudsak samma grunder som ålderstillägg till
lärare vid folkskolor, varvid angående beräkning av lönetursår må i tillämpliga
delar gälla, vad i sådant avseende är stadgat beträffande ordinarie folkskollärare.

Statsbidrag till avlönande av vikarie för på grund av styrkt sjukdom tjänstledig
fast anställd lärare vid fortsättningsskola må utgå enligt i huvudsak de
grunder, som gälla i fråga örn sådan vikarie vid folkskola.

Resekostnads- och traktamentsersättning må utgå till ambulerande lärare
vid fortsättningsskola i huvudsaklig överensstämmelse med vad som hittills
varit gällande för ambulerande lärarinna i hushållsgöromål.»

I detta sammanhang har departementschefen erinrat örn en av skolöverstyrelsen
i samband med dess riksdagspetita gjord framställning angående
beräkningen för budgetåret 1932/1933 av det ordinarie förslagsanslaget till
understöd för avlönande av lärare vid fortsättningsskolor, vari överstyrelsen
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att höja det ordinarie
förslagsanslaget till understöd för avlönande av lärare vid fortsättningsskolor,
nu 5,000,000 kronor, med 200,000 kronor till 5,200,000 kronor.

Skolöverstyrelsen har vid denna beräkning utgått från det av folkskolinspektörerna
för här ifrågavarande ändamål för år 1930 tillstyrkta beloppet,
5,129,162 kronor 87 öre. Någon ökning av utgifterna för här ifrågavarande
ändamål torde, framhåller överstyrelsen, komma att förorsakas av den fortgående
ombildningen av allmänna fortsättningsskolor till yrkesbestämda med
därav ofta följande högre arvoden åt lärarpersonalen, och kunde på grund
härav förutses, att utgifterna för år 1931 komma att uppgå till omkring
5,200,000 kronor.

32

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

Departementschefen har för egen del anfört i huvudsak följande:

Redan i den proposition, genom vilken förslag angående inrättande av
den obligatoriska fortsättningsskolan förelädes 1918 års riksdag, framhölls
det, att lärare med full sysselsättning i fortsättningsskolan kunde komma
att anställas inom vissa skoldistrikt. Detta har också skett och kommer att
i ökad grad bliva erforderligt och möjligt genom centraliseringen. Sådan
lärare kan numera beredas pensionsrätt i statens pensionsanstalt, men rätt
till ålderstillägg och viss del av lönen under tjänstledighet för sjukdom
erhåller han endast om skoldistriktet frivilligt åtager sig utgifterna härför.
Nu föreslå de sakkunniga, att fast anställd lärare vid fortsättningsskola må
tillförsäkras rätt till ålderstillägg samt viss del av lönen under tjänstledighet
för sjukdom. Utgifterna härför skulle liksom beträffande andra lärarkategorier
bestridas av statsmedel.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande angående de sakkunnigas betänkande
närmare belyst tjänstgöringsförhållandena för lärare med fast anställning
vid fortsättningsskola. Det framgår härav, att tjänstgöringen icke sällan
fullgöres blott till en del vid fortsättningsskolan men i övrigt vid andra
skolor, huvudsakligen vid folkskolan. Överstyrelsen föreslår därför, att det
ifrågasatta statsbidraget till ålderstillägg och till arvode åt vikarie åt lärare
vid fortsättningsskolor må utgå endast örn lärarens tjänstgöring vid fortsättningsskolan
är så omfattande, att den skulle kunna medföra pensionsrätt.

Skälen för beviljande av statsbidrag till ålderstillägg åt fast anställd lärare
vid fortsättningsskola och till arvode åt vikarie för sådan lärare äro från
olika synpunkter så starka, att jag icke tvekar att tillstyrka förslagen härom.
Då det här gäller att framgå på ett jämförelsevis oprövat område,
biträder jag likväl den av skolöverstyrelsen förordade begränsningen, varigenom
vinnes, att förslagets räckvidd kan bättre överblickas och att de
ekonomiska konsekvenserna under åtminstone de närmaste åren bliva ganska
betydelselösa. I fråga örn omfattningen av lärarens tjänstgöring såsom förutsättning
för rätt till ålderstillägg föreslår jag dock det förtydligandet, att
denna angives till 20 timmar i veckan under minst 18 veckor av året, i
stället för, såsom skolöverstyrelsen föreslagit, det mera svårtolkade uttrycket
»större delen av året». I de fall, då skoldistriktet redan tillförsäkrat ifrågavarande
lärare de här avsedda förmånerna, skulle givetvis statsbidraget
komma att medföra lättnad beträffande distriktets utgifter för skolväsendet.
Som en naturlig konsekvens av det nu anförda tillstyrker jag även vad
överstyrelsen i detta sammanhang föreslagit angående lönetursrätt för lärare
vid folk- och småskolor samt fortsättningsskolor.

Resekostnads- och traktamentsersättning utgår enligt nu gällande bestämmelser
i vissa fall till ambulerande lärarinna i hushållsgöromål vid fortsättningsskola
men däremot icke till lärare i andra ämnen. Genom centraliseringen
vinna skälen för en utsträckning av denna förmån till lärare även
i andra ämnen än hushållsgöromål i styrka, och jag tillstyrker därför de
sakkunnigas förslag härom.

Vad beträffar storleken av det belopp, varmed anslagsmedel för fortsättningsskolorna
böra beräknas i riksstaten för budgetåret 1932/1933, biträder
jag vad skolöverstyrelsen i sin skrivelse den 31 augusti 1931 härutinnan
föreslagit. Av statskontoret har föreslagits att för ändamålet erforderliga
anslagsmedel böra uppföras i riksstaten såsom två olika anslag, det ena till
läraravlöningar vid fortsättningsskola å 5,100,000 kronor och det andra till
bestridande av kostnader, som föranletts av en centralisering av fortsätt -

Statsutskottets utlåtande Nr 71. 33

ningsskolväsendet å 100,000 kronor. Jag ansluter mig till vad statskontoret
härutinnan förordat.

I detta sammanhang erinrar utskottet om dels det i motionen 1:46 framförda
yrkandet örn förslagsanslagets till avlöning åt lärare vid fortsättnings -skolor ändring till reservationsanslag samt anslagets ökning utöver vad av
Kungl. Majit föreslagits, dels ock det i motionen I: 155 framställda yrkandet
angående utredning i visst hänseende beträffande nämnda anslag. Beträffande
de till stöd för berörda yrkanden anförda skälen hänvisar utskottet
till motionerna.

Slutligen har i kap. VIII (sid. 79—90 i statsrådsprotokollet) behandlats
frågan örn beivrande av skol försummelser utan giltigt förfall.

Den 14 januari 1927 anbefallde Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen att snarast
möjligt inkomma med utredning och förslag angående de åtgärder, som med
hänsyn till vissa under senare tid inträffade fall av underlåtenhet att efterkomma
gällande föreskrifter rörande barns skolgångsskyldighet kunde anses
påkallade för ett verksamt upprätthållande av nämnda föreskrifters efterlevnad.
Den 28 februari 1927 hade överstyrelsen fullgjort sitt uppdrag och
framlade följande förslag till ändrad lydelse av § 36 i fortsättningsskolstadgan
samt förslag till likalydande formulering av § 51 i folkskolestadgan.

»Tredskas föräldrar eller målsmän att efterkomma gällande föreskrifter
angående barns skolgångsskyldighet eller visa de sig härutinnan försumliga,
och finner skolstyrelsen, att rättelse icke kan annorledes på lämpligt sätt
vinnas, skola de barn, som av nämnda anledning uteblivit, till skolan avhämtas.
För sådant ändamål må länsstyrelsen lämna skolstyrelsen handräckning.

Fortfar tredskan eller försummelsen, oaktat barnen upprepade gånger avhämtats
till skolan genom skolstyrelsens försorg eller hämtning en gång
ägt rum med länsstyrelsens biträde, må länsstyrelsen, efter anmälan av skolstyrelsen
eller där länsstyrelsen eljest finner anledning härtill, kunna vid
vite förelägga de tredskande eller försumliga att regelbundet hålla barnen i
skolan ävensom, i händelse föreläggandet ej efterkom mes, dem till sådant
vite fälla.

Skulle ovan angivna åtgärder visa sig fruktlösa, äger skolstyrelsen bestämma,
att barnen skola från föräldrarna eller målsmännen skiljas och till
vårdande åt andra personer överlämnas. Där särskilda skäl därtill äro, må
dock sådant beslut kunna fattas, även utan att åtgärd föregått, varom i
andra stycket stadgas. Skolstyrelsens beslut om barns skiljande från föräldrarna
eller målsmännen skall underställas länsstyrelsens prövning; och
må länsstyrelsen för verkställighet av sådant beslut lämna handräckning.

Kostnad för barns underhåll hos andra i fall, som i nästföregående stycke
sägs, skall i laga ordning utmätas hos föräldrarna eller målsmännen.»

De sakkunniga hava sammanfattat sin uppfattning och sitt förslag i denna
fråga på följande sätt:

De sakkunniga hava även haft att till övervägande upptaga frågan örn
åtgärder mot minderåriga och deras målsmän, då den minderårige utan
giltigt förfall utebliver från skolan. Sakkunniga påvisa, att den nuvarande

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 6 sami. 38 käft. (Nr 71.) 3

Beivrande av
skolförsummelser
utan
giltigt förfall.

34

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

Utskottets

yttrande.

lagstiftningen på detta område är otillfredsställande, i det den medgiver vitt
skilda tolkningar, men framför allt däri, att den lämnar skolstyrelsen utan
verkligt bistånd för fullgörande av styrelsens här ifrågavarande maktpåliggande
uppdrag.

Att hithörande författningar måste förtydligas och fullständigas är uppenbart.
Skolöverstyrelsens förslag torde väl vara ägnat att undanröja ovissheten
angående författningens verkliga innebörd och synes i allmänhet göra
det möjligt för skolstyrelse att vid behov vidtaga erforderliga åtgärder för
beivrande av skolförsummelser, när det gäller folkskolan. För fortsättningsskolans
vidkommande är förslaget dock otillfredsställande i så måtto att de
anvisade åtgärderna icke kunna vidtagas tillräckligt snabbt för att få åsyftad
verkan.

Sakkunniga föreslå därför:

att lämplig person, som av skolstyrelsen därtill utses, må av vederbörande
myndighet tillerkännas polismans befogenhet och skydd vid utförande av
skolstyrelses uppdrag att till skolan avhämta lärjunge, som på grund av
tredska uteblivit från skolan;

att skolstyrelse må erhålla ovillkorlig rätt att genom hänvändelse till ortens
polismyndighet erhålla nödigt bistånd för upprätthållande av skolplikten
;

att skolstyrelses och länsstyrelses beslut angående åtgärder mot skolförsummelser
må kunna gå i verkställighet utan hinder av att klagan förts;

att beslut örn skiljande från hemmet av minderårig, som på grund av
tredska undandrager sig att fullgöra skolplikten, må utan upprepande av
förberedande åtgärder och förnyade framställningar kunna verkställas när
helst så erfordras, intill dess han fullgjort sin skolplikt; samt

att i övrigt skolöverstyrelsens i samband med dess utredning angående
åtgärder mot s. k. skolstrejker framlagda förslag måtte i huvudsak vinna
tillämpning.

För egen del har departementschefen anfört följande:

Det framgår av den förebragta utredningen, att de nu gällande bestämmelserna
i förevarande avseende äro otillfredsställande. Särskilt har det
visat sig, att de tolkas mycket olika av myndigheterna och att de icke äro
ägnade att lämna de lokala skolstyrelserna det stöd, dessa måste kunna
påräkna för att kunna effektivt ingripa mot olovliga skolförsummelser.
Det är min avsikt att efter ytterligare beredning av detta ärende för Kungl.
Maj:t framlägga förslag rörande åtgärder till avhjälpande av dessa brister,
och torde det böra ankomma på Kungl. Maj.t att härutinnan utfärda erforderliga
föreskrifter. Den redan verkställda utredningen synes härvid i viktiga
avseenden kunna tjäna till ledning.

Utskottet vill först till behandling upptaga frågan örn fortsättning sskolan
och den sjuåriga heltidsläsande folkskolan. I detta avseende må erinras örn
att riksdagen i skrivelse den 25 maj 1929, nr 214, hos Kungl. Maj:t begärde
framläggande av utredning och förslag angående rätt för sådana lärjungar
från heltidsläsande folkskolor, som med fullständigt avgångsbetyg
genomgått sjunde klass, i vilken tillämpats för dylik klass särskilt utarbetad
kursplan, att erhålla befrielse från fortsättningsskolplikt. De sakkunniga

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

35

hava efter verkställd utredning avstyrkt en sådan anordning och till denna
ståndpunkt har departementschefen anslutit sig. I motionen 11:471 har
åter framställts yrkande på genomförande av den förändring ifråga örn
fortsättningsskolplikten, varom utredning påkallades i ovannämnda riksdagsskrivelse.

Enligt utskottets mening har den verkställda sakkunnigutredningen på ett
övertygande satt uppvisat, att det icke med fördel låter sig göra att ersätta
fortsättningsskolkursen med ett sjunde läsår. Följande invändningar mot
ett sådant utbyte synas förtjänta av beaktande. Örn i skola av lägre form
än A-typen fortsättningsskolans kunskapsstoff skall meddelas i sjunde klassen,
synes detta icke kunna ske utan att undervisningen i de lägre klasserna
blir avsevärt lidande härpå. Men även i A-skolor uppkomma icke oväsentliga
svårigheter vid en sådan anordning, särskilt när det gäller de yrkesbestämda
fortsättningsskolorna, där, till följd av nödvändigheten att uppdela
lärjungarna i grupper vid undervisningen i arbetskunskap, störningar i
undervisningsarbetets jämna fortgång måste bliva följden. Örn anordningen
inskränkes till skolor av A-formen — vilka synas vara de enda, där förändringen
överhuvudtaget är tänkbar — kommer den påkallade reformen att få
sin betydelse huvudsakligen endast för städerna och de stadsliknande samhällena,
där skolplikten i dylikt fall blir sjuårig, under det att densamma för
den övervägande delen av landsbygden fortfarande skulle förbliva åttaårig.
Ej nog med att på detta sätt olikheterna mellan landsbygdsbefolkningens och
stadsbefolkningens ställning ytterligare markeras; även inom ett och samma
skoldistrikt kan det inträffa, att en del av barnen får ett år längre skolplikt
än de övriga, beroende på till vilken skolrote vederbörande hör. Beträffande
sådana skoldistrikt, som redan infört ett sjunde skolår i sina heltidsläsande
folkskolor och därpå byggt en ettårig fortsättningsskola, kan det
befaras, att den sålunda ofta med möda genomförda organisationen genom
den påyrkade förändringen skulle slås sönder, i det att ett medgivande
att ersätta fortsättningsskolan med ett sjunde läsår skulle giva distrikten anledning
att avskaffa fortsättningsskolan.

Dessa och andra i propositionen framhållna skäl av pedagogisk och organisatorisk
natur synas utskottet starkt tala mot fortsättningsskolans ersättande
med ett sjunde läsår i folkskolan. Till stöd för den önskade förändringen
brukar stundom framhållas, att den skulle komma att uppmuntra
till införande av sjuårig folkskola. I anledning härav vill utskottet såsom
sin mening uttala, att det förefaller utskottet, som om man borde ställa sig
betänksam mot att under nu rådande förhållanden stimulera en utveckling,
som för såväl stat som kommun kan medföra ökade kostnader för skolväsendet
genom stegrat behov av lärare och skollokaler.

Av ovan anförda skäl måste utskottet ställa sig avvisande mot det i motionen
11:471 gjorda yrkandet.

36

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

Vad angår det i motionen II: 461 framställda yrkandet, att ettårig kurs
vid högre folkskola måtte få ersätta två årskurser vid fortsättningsskola,
vill utskottet framhålla, att enligt § 27 mom. 3 gällande fortsättningsskolstadga
på prövning i varje särskilt fall av vederbörande skolstyrelse skall
bero, huruvida skolpliktig, som tillhört annan läroanstalt än egentlig folkskola
men icke längre åtnjuter skolundervisning, må anses hava inhämtat
kunskaper, som kunna berättiga honom till befrielse från deltagande i undervisning
i fortsättningsskola. Med tillämpning av detta författningsrum
tillkommer det alltså den lokala skolstyrelsen att från fall till fall pröva
frågan örn befrielse från fortsättningsskolplikt för sådana lärjungar, som
åtnjutit undervisning vid högre folkskola. Enligt utskottets mening föreligga
icke tillräckliga skäl att frångå denna ordning och beskära de lokala
skolmyndigheternas fria prövningsrätt, på sätt ett bifall till motionen II: 461
skulle innebära. Utskottet får därför föreslå, att denna motion icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I anslutning till vad propositionen i kap. II innehåller rörande fortsättningsskola,
grundad på sexårig folkskola, vill utskottet, j likhet med departementschefen
och på av honom anförda skäl, avstyrka en allmän inskränkning
av den tvååriga fortsättningsskolplikten, där folkskolan är sexårig.
En sådan åtgärd skulle innebära en allvarlig försämring av vårt folkundervisningsväsende,
vartill utskottet under inga förhållanden kan medverka.

Vad Kungl. Maj:t föreslagit beträffande fortsättningsskola, grundad på sjuårig
halvtidsläsande folkskola, har utskottet ansett sig böra tillstyrka.

I fråga örn fortsättningsskolkursens förläggning under läsåret innebär Kungl.
Maj:ts förslag, att skoldistrikten skulle beredas avsevärt större frihet i detta
hänseende än tidigare varit fallet. Dels skulle distrikten hädanefter själva
få bestämma, att en del av fortsättningsskolan, högst en årskurs, skall förläggas
till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan, varutinnan
tidigare särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t erfordrats, dels skulle för
vissa speciella fall i yrkesbestämd fortsättningsskola fortsättningsskolans
bägge årskurser kunna genomgås under ett och samma läsår. I sistnämnda
hänseende framställes i motionen I: 319 ett vida längre gående yrkande,
innebärande att bland godkända organisationsformer för fortsättningsskolan
skulle upptagas den anordningen, att fortsättningsskolans hela undervisningstid,
360 timmar, förlägges till det närmast på avgången från folkskolan
följande läsåret.

Med hänsyn till de stora svårigheter, som vid den i motionen avsedda
anordningen skulle möta för anskaffande av erforderliga lärarkrafter och
undervisningslokaler, och den kostnadsökning, som härav skulle bliva följden,
kan utskottet icke biträda det i motionen I: 319 framställda förslaget.

Däremot anser sig utskottet kunna helt ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag
i förevarande del.

I detta sammanhang har departementschefen framhållit de olägenheter,

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

37

som följa av att avlöning till lärarpersonalen och statsbidrag härtill avse
kalenderår i stället för budgetår. Enligt utskottets mening är det önskvärt,
att frågan om en övergång till budgetår såsom tidsenhet vid avlönings- och
statsbidragsberäkningen göres till föremål för närmare utredning. Spörsmålet
torde erbjuda vissa svårigheter med hänsyn till dess samband med
kommunala budgets- och redovisningsförhållanden.

De föreslagna nya bestämmelserna i fråga örn befrielse från fortsättningsskolplikt
föranleda ingen erinran från utskottets sida.

Kungl. Majlis förslag beträffande fortsättningsskolväsendets centralisering
utgör ett viktigt led i strävandena till en rationalisering av vårt folkundervisningsväsende.
Dessutom har förslaget en särskild betydelse för landets
glest bebyggda trakter, speciellt Norrland, i det att förslagets genomförande
utgör förutsättningen för att i vissa skoldistrikt, där undervisningen meddelas
i mindre folkskolor, en ordnad och god fortsättningsskolundervisning
överhuvudtaget skall kunna komma till stånd. Utskottet finner därför förslaget
väl värt att vinna riksdagens godkännande.

I motionen I: 299 har yrkats avslag å den punkt i Kungl. Majits förslag,
som innehåller bestämmelse om en begränsning uppåt av centraliseringsbidraget
till vad som motsvarar genom centraliseringen uppkommande besparing.
Då utskottet finner denna bestämmelse välbetänkt, avstyrker utskottet
motionen.

Vad beträffar det i motionen I: 297 framställda yrkandet om skrivelse till
Kungl. Majit med begäran om viss ändring i bestämmelserna rörande fortsättnings-
och ersättningsskolor, i syfte att erhålla garanti mot inrättande
eller bibehållande av sådana skolor med ett ringa lärjungeantal, synes det
utskottet, med hänsyn till de av Kungl. Majit såväl här som tidigare i propositionen
nr 77 till årets riksdag föreslagna och av utskottet förordade nya
föreskrifterna, icke vara behövligt, att riksdagen vidtager den i sistnämnda
motion påkallade åtgärden, varför utskottet anser, att motionen icke bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Beträffande det i motionen I: 155 framställda yrkandet i fråga örn inrättande
av nya skolor, undervisningsavdelningar eller lärartjänster vid fortsättningsskolorna
tillåter sig utskottet hänvisa till vad utskottet i utlåtande
den 8 april 1932 nr 48 anfört ifråga om samma motion, så vitt den angår
folk- och småskolor. Vad utskottet där andragit är tillämpligt jämväl i nu
förevarande hänseende, och utskottet får därför hemställa, att motionen i
denna del ej må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vad Kungl. Majit föreslagit i fråga örn anställningsvillkor för lärare vid
fortsättning sskolor, anser sig utskottet böra tillstyrka med blott en mindre
ändring. I fråga örn omfattningen av lärares tjänstgöring såsom förutsättning
för rätt till ålderstillägg innebär Kungl. Majits förslag, att tjänstgöringen
skulle motsvara minst 20 timmar i veckan under minst 18 veckor
av året. Enligt utskottets mening är det angivna veckoantalet för lågt för

38

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

att, såsom avsetts, kunna anses motsvara större delen av läsåret. För att
icke alltför många lärare må utestängas från möjligheten att erhålla ålderstillägg,
vill utskottet emellertid icke ifrågasätta större höjning av den ifrågavarande
siffran än till 24, motsvarande fyra 6-veckorskurser för år.

Mot de i propositionen förekommande anslagsberäkningarna och vad i
sammanhang härmed föreslagits, har utskottet intet att erinra. Det i motionen
I: 46 gjorda yrkandet örn avlöningsanslagets förändring till reservationsanslag
m. m. liksom även det i motionen I: 155 framställda yrkandet
örn utredning i visst hänseende beträffande nämnda anslag får utskottet
avstyrka under hänvisning till vad utskottet i motsvarande hänseenden anfört
i förenämnda utlåtande nr 48.

Slutligen vill utskottet, med anledning av den redogörelse, som i propositionen
framlagts rörande av skolöverstyrelsen och de sakkunniga framställda
förslag i fråga om beivrande av skoiförsummelser utan giltigt förfall,
framhålla att det synes utskottet önskvärt, att Kungl. Majit, så snart omständigheterna
det medgiva, vidtager de ändringar i härutinnan gällande
bestämmelser för folk- och fortsättningsskolväsendet, som Kungl. Majit må
finna erforderliga och lämpliga för att stadgandena örn skolplikt skola kunna
på ett effektivt sätt upprätthållas.

Linder åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må

I. godkänna följande ändringar av de för fortsättningsskolan
gällande huvudsakliga grunder och bestämmelser: 1.

Där skoldistrikt så beslutar, må högst en årskurs av
fortsättningsskolan kunna förläggas till det läsår, under
vilket lärjungarna avgått från folkskolan, varvid dock,
örn fortsättningsskolan är tvåårig, andra årskursen icke
må begynna tidigare än ett år efter första årskursens
början.

2. Är antalet lärjungar i yrkesbestämd fortsättningsskola
med minst 120 timmars praktiskt arbete i skolkök,
verkstad, jordbruk eller dylikt så ringa, att bägge årskursernas
lärjungar lämpligen böra i detta praktiska
arbete undervisas tillsammans, må sådan undervisning
kunna förläggas till härför lämplig tid utan hinder av att
vissa lärjungar därvid komma att genomgå fortsättningsskolans
bägge årskurser under ett och samma läsår, dock
att lärjunge icke må påbörja andra årskursen det kalenderår,
under vilket han avgått från folkskolan.

3. I skoldistrikt, som anordnat obligatorisk sjuårig folkskola,
tillhörande någon av folkskolans undantagsformer,

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

39

eller sjuårig halvtidsläsande mindre folkskola, må, efter
prövning i varje särskilt fall av skolöverstyrelsen, fortsättningsskolkursen
för sådana lärjungar, som vid läsårets
slut avgått från dylik skolas högsta klass, kunna
omfatta en årskurs med minst 270 undervisningstimmar.

4. Omfattar fortsättningsskolområde två eller flera folkskolområden,
inom vilka den allmänna barnundervisningen
meddelas i mindre folkskola, må fortsättningsskola
kunna anordnas för undervisning även åt lärjungar, som
avgått från mindre folkskola,

II. med anledning av Kungl. Maj:ts förslag besluta:
att lärare med fast anställning på någon med pensionsrätt
i statens pensionsanstalt förenad lärarbefattning vid
fortsättningsskola må, därest tjänstgöringen vid fortsättningsskolan
motsvarar minst 20 timmar i veckan under
minst 24 veckor av året, kunna komma i åtnjutande av
ålderstillägg av statsmedel; skolande därvid ifråga örn
ålderstilläggens belopp och grunderna för deras utgående
gälla vad i sådant avseende är stadgat beträffande ordinarie
folkskollärare;

att lärare med fast anställning, som nyss nämnts, skall
under tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom avstå en
tredjedel av den på ledigheten belöpande delen av grundarvodet,
samt att statsbidrag till hans vikarie skall utgå
med det belopp, som, utöver vad den tjänstledige läraren
avstår av sitt arvode, erfordras till arvode åt vikarien;

att till ambulerande lärare vid fortsättningsskola må för
av tjänsten föranledda resor från hemmet till kursort,
mellan kursorter samt från kursort till hemmet av statsmedel
utgå resekostnads- och traktamentsersättning enligt
klass III E. i allmänna resereglementet;

att lärare vid folk- och småskolor må äga att för uppfattning
i högre lönegrad i förekommande fall tillgodoräkna
sig den tid, han med fast anställning tjänstgjort på
någon med lönetursrätt förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola; lil.

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med av
slag å herr K. J. Ekmans ovannämnda motion (1:299),
medgiva, att till bestridande av kostnaderna för centralisering
av fortsättningsskolväsendet statsbidrag må utgå
enligt i huvudsak följande grunder:

a) Skoldistrikt, som genomför sådan centralisering av

40

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

fortsättningsskolväsendet, att eljest erforderlig skola därigenom
bliver obehövlig, må, på sätt här nedan sägs,
kunna erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga
lärjungar, vilka eljest icke skulle
kunna besöka skolan på grund av dess avstånd från hemmet
eller andra liknande omständigheter.

b) Statsbidrag enligt punkt a) må till ett skoldistrikt utgå
med högst det belopp, som enligt vad här nedan sägs skall
anses motsvara den besparing i statsbidraget till avlönande
av lärare i fortsättningsskola inom distriktet, vilken
uppkommer därigenom, att eljest erforderlig skola på
grund av centraliseringen bliver obehövlig. Vid beräkning
av denna besparing skall hänsyn tagas endast till fortsättningsskolor
och mindre fortsättningsskolor, som av
skolöverstyrelsen förklarats vara erforderliga, därest
statsbidrag till centralisering icke utginge; dock att statsbidrag
till fortsättningsskolväsendets centralisering må
kunna enligt eljest angivna grunder utgå för en tid av
högst två år, därest statens vederbörande folkskolinspektör
vitsordar, att motsvarande besparing i statsbidraget
till avlönande av lärare vid fortsättningsskola inom distriktet
därigenom uppkommer. Den besparing i statsbidraget
till avlönande av lärare, som uppkommer för varje
på grund av centraliseringen indragen fortsättningsskola
eller mindre fortsättningsskola, skall anses utgöra 450
kronor.

c) Statsbidrag, som här avses, må utgå med belopp, som
motsvarar kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller
skolskjutsar, dock för varje lärjunge med högst 1 krona
25 öre för dag, och skall statsbidraget utgå endast för dag,
för vilken avgift för inackordering, skolhushåll eller skolskjuts
verkligen förekommit.

d) Pågår undervisningen i skola, till vilken hänvisats
lärjunge, för vilken här avsett statsbidrag utgår, mindre
än 30 timmar i veckan, beräknas statsbidraget för det antal
dagar, för vilket bidraget skulle utgått, örn undervisningen
fortgått 30 timmar i veckan.

e) Beslutar skoldistrikt att med bidrag av statsmedel
centralisera fortsättningsskolorna, åligger det fortsättningsskolstyrelsen
att allt efter förekommande fall anordna
inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för
lärjungarna, och skall lärjunge, som ej genom målsmans

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

41

egen försorg erhåller stadgad fortsatt undervisning, vara
skyldig att ställa sig till efterrättelse vad skolstyrelsen
angående hans skolgång bestämmer.

f) Målsman, som själv ombesörjer inackordering, skolhushåll
eller skolskjuts åt lärjunge, för vilken statsbidrag
utgår, må efter medgivande av skolstyrelsen kunna utbekomma
det för lärjungen i fråga utgående statsbidraget;

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag,
så vitt nu är i fråga, å herr K. J. Ekmans ovannämnda
motion (I: 46), i vad den skiljer sig från Kungl.
Maj:ts förslag, i riksstaten för budgetåret 1932/1933

a) öka det ordinarie förslagsanslaget till understöd åt
lärare vid fortsättningsskolor, nu 5,000,000 kronor, med
100,000 kronor till 5,100,000 kronor,

b) till kostnader för centralisering av fortsättningsskolväsendet
uppföra ett ordinarie förslagsanslag av 100,000
kronor;

V. förklara sig icke hava något att erinra mot att, där
centralisering av fortsättningsskolväsendet i enlighet med
vad ovan sagts icke kommer till stånd, såväl det ordinarie
anslaget till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga
barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län som ock det i proposition nr 77 till 1932
års riksdag föreslagna extra anslaget till inackorderingsbidrag
för vissa skolpliktiga barn tillhörande skoldistrikt
i andra delar av riket än de fyra nordligaste länen tagas i
anspråk jämväl för lärjungar i fortsättningsskolan,

VI. bemyndiga Kungl. Majit att meddela de närmare
föreskrifter, som för tillämpning av vad riksdagen sålunda
beslutat må befinnas erforderliga;

VII. avslå herr Weijnes ovannämnda motion (11:471);

VIII. avslå herr Granströms ovannämnda motion (I: 319);

IX. besluta, att herr Olssons i Kullenbergstorp ovannämnda
motion (II: 461) icke skall föranleda någon riksdagens
åtgärd;

X. besluta, att herr K. J. Ekmans ovannämnda motion
(1:155), så vitt nu är i fråga, icke skall föranleda någon
riksdagens åtgärd;

XI. besluta, att herr K. J. Ekmans ovannämnda motion
(I: 297) icke skall föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 april 1932.

På statsutskottets vägnar:

S. IT. KVARNZELIUS.

42

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Kvarnzelius, Lindblad, Widell, Olof Olsson, Bergqvist,
Nilsson i Malmö, Svensson i Kompersmåla, Johansson i Fredrikslund, Walles, Andersson i
Eliantorp, Pauli och Hellberg samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Bengtsson i
Norup, Holmgren, Eriksson i Stockholm, Olofsson i Digernäs, Nilsson i Örebro, Lindskog,
Ward, Persson i Falla, Hollertz och Svensson i Grönvik.

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

43

Reservation

av herrar Lindblad, Olof Olsson, Nilsson i Malmö, Walles, Pauli, Anderson
i Råstock, Jansson i Falun, Eriksson i Stockholm, Nilsson i Örebro och
Ward, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande
lydelse:

Utskottet vill-----------—---ovannämnda

riksdagsskrivelse.

De skäl, som i propositionen anföras mot fortsättningsskolanB ersättande
med ett sjunde läsår i heltidsläsande folkskolor, kan utskottet för sin del
icke finna övertygande. Utskottet anser sig böra fästa uppmärksamheten på
att berörda skäl redan voro för riksdagen kända, då ovannämnda skrivelse
den 25 maj 1929 beslöts. De hade nämligen av skolöverstyrelsen framförts
i ett den 19 oktober 1928 dagtecknat utlåtande, vilket såsom bilaga fogats
till 1929 års statsutskotts utlåtande nr 110. I detta utlåtande gjorde statsutskottet
den hemställan, i överensstämmelse med vilken sedermera riksdagens
i nyssnämnda skrivelse angivna beslut avfattades. I skrivelsen framhålles,
att skolöverstyrelsen i berörda utlåtande »ställt sig avvisande mot tanken
på att i det sjunde skolåret inarbeta den tvååriga fortsättningsskolans kurs».
Omedelbart härefter fortsätter riksdagen: »Enligt riksdagens mening kunna
emellertid åtskilliga skäl andragas till förmån för en sådan anordning. Ur
undervisnings- och uppfostringssynpunkt synes mera vara att vinna genom
en förlängning av skoltiden med ett helt skolår, då lärjungarna under åtta
månader oavbrutet stå under lärarens tillsyn och ledning än genom fortsättningsskolans
i regel ej mer än 360 timmar omfattande, kanske till några
få timmar i veckan eller till spridda tidsperioder förlagda undervisning.
Och för en stor del av lärjungarna lär en sådan organisation vara ägnad
att undanröja de svårigheter, som genom fortsättningsskolplikten nu stundom
kunna uppkomma, då det för dem gäller att genom arbetsanställning bidraga
till eller själva förvärva sitt uppehälle. De kunna då i en sammanhängande
följd fullgöra sin skolgång för att sedan mera odelat ägna sig åt
det praktiska livets uppgifter i stället för att, såsom nu, under två år efter
folkskolans slut, med vissa mellantider vara underkastade skolplikt.»

Såsom av ovanstående uttalande framgår, intog riksdagen, trots kännedomen
örn de ovan omtalade skälen, en ganska positiv hållning till förmån
för fortsättningsskolkursens inarbetande i det sjunde läsåret, vilket ock
framgår därav, att riksdagens hemställan i ämnet erhöll den avfattningen
att riksdagen begärde framläggande av ej endast utredning utan även »förslag
angående rätt för sådana lärjungar från heltidsläsande folkskolor, som
med fullständigt avgångsbetyg genomgått sjunde klass, i vilken tillämpats
för dylik klass särskilt utarbetad kursplan, att erhålla befrielse från fort -

44

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

sättningsskolplikt». Något sådant förslag har emellertid icke framlagts och,
så vitt propositionen ger vid handen, har något försök till frågans lösning
i överensstämmelse med riksdagsskrivelsen icke gjorts, t. ex. i form av
kursplaner för sådan sjuårig folkskola, som i riksdagsskrivelsen avsågs.
Utskottet har icke kunnat undgå det intrycket, att vid utredningen de svårigheter,
som från skoladministrativt håll ansetts möta mot den önskade
förändringen, alltför mycket skjutits i förgrunden och förstorats. Utskottet
måste för sin del fasthålla vid den uppfattning örn fördelarna av nämnda
förändring, som i 1929 års riksdagsskrivelse kommit till uttryck och som
icke av utredningen kunnat jävas; enligt utskottets mening äro dessa fördelar
så betydande, att i jämförelse med dem de anförda olägenheterna
måste te sig underordnade. Dock vill utskottet ifråga om heltidsläsande
skolor av lägre typ än A-formen icke nu ifrågasätta ett genomförande av
ifrågavarande önskemål, då utskottet anser, att beträffande dessa skolor de
mot reformen framställda invändningarna måste tillmätas större bärighet,
och svårigheterna i varje fall äro så pass stora, att närmare undersökning
tarvas, innan man bör tänka på att utsträcka förändringen även till dem.
Vad däremot A-skolorna angår, hava de sakkunniga själva medgivit, att
olägenheterna äro mindre och en förändring i här avsedd riktning möjlig.
Då de sakkunniga i allt fall ställa sig avvisande mot berörda önskemål
jämväl ifråga om A-skolor, sker detta förnämligast med hänsyn till den
yrkesbestämda fortsättningsskolkursen. Enligt utskottets mening kunna de
svårigheter, som härutinnan ansetts möta, undanröjas eller avsevärt förminskas
genom den åtgärd, som i 1929 års riksdagsskrivelse framhölls
såsom, och även enligt utskottets uppfattning utgör, en nödvändig förutsättning
för ett genomförande av den påyrkade anordningen, nämligen åstadkommande
av kursplaner för sjuårig folkskola, vilka utarbetats för nu
ifrågavarande speciella ändamål, där alltså det primära utgjorts av fortsättningsskolkursens
inläggande i det sjunde läsåret, varefter med hänsyn härtill
planens innehåll i övrigt anpassats på lämpligt sätt. Övriga invändningar
mot fortsättningsskolans ersättande med ett sjunde skolår tillmäter
utskottet, såvitt angår A-skolorna, icke någon större vikt. Vad särskilt
angår de olikheter ifråga örn skolpliktens beskaffenhet, som vid ett genomförande
i A-skolor av den omhandlade förändringen kunde uppkomma för
olika grupper av befolkningen, är ju detta något, som äger rum redan nu
i stor utsträckning och som är oundvikligt i ett land, där förhållandena
med avseende å natur, bebyggelse m. m. äro så skiftande som hos oss.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, finner sig utskottet böra föreslå, att
riksdagen nu fattar beslut i huvudsaklig överensstämmelse med vad i motionen
II: 471 åsyftas. Utskottet anser alltså, att riksdagen med anledning
av nämnda motion bör besluta dels att sådana lärjungar, som med fullständigt
avgångsbetyg avgått från sjunde klassen av folkskola, anordnad
enligt A-formen i gällande undervisningsplan för rikets folkskolor, skola,

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

45

under förutsättning att i nämnda folkskola tillämpats vederbörligen fastställd
kursplan, inrymmande, vad angår sjunde klassen, jämväl fortsättningsskolans
kurs, vara befriade från fortsättningsskolplikt, dels ock i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta utarbeta och fastställa sådana
kursplaner, som nyss nämnts.

Utskottet anser sig böra framhålla, att ifrågavarande anordning synes
böra få förekomma vare sig det är småskolavdelningen som är treårig, eller
folkskolavdelningen, som är femårig. Olika typer av kursplaner måste uppenbarligen
fastställas, anpassade efter olika fall. Huruvida i viss folkskola
kursplan, varom här är fråga, skall tillämpas, bör i första rummet bliva
beroende på beslut av skoldistriktet. Sedan distriktet fattat beslut härom,
torde ärendet böra behandlas på samma sätt som andra reglementsärenden.

De föreskrifter, som i övrigt kunna anses erforderliga för genomförande
av ifrågavarande förändring, torde det få ankomma på Kungl. Majit att
meddela.

Vad angår det----—---—-------

.—----— — —------på ett effektivt sätt upprätthållas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må

I.--------

II.----------

III. --------

IV. --------

v.--------

VI.---------

VII. i anledning av herr Weijnes ovannämnda motion
(II: 471) besluta dels att sådana lärjungar, som med fullständigt
avgångsbetyg avgått från sjunde klassen av folkskola,
anordnad enligt A-formen i gällande undervisningsplan
för rikets folkskolor, skola, linder förutsättning att i
nämnda folkskola tillämpats vederbörligen fastställd kursplan,
inrymmande, vad angår sjunde klassen, jämväl fortsättningsskolans
kurs, vara befriade från fortsättningsskolplikt,
dels ock i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville låta utarbeta och fastställa sådana
kursplaner, som nyss nämnts;

VIII. --

IX.---

X.--

XI.--------