Statsutskottets utlåtande Nr 48.

1

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 8 april 1932 kl. */s3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Majlis proposition angående beredande
av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning
av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

(2:a avd.)

I den till riksdagen den 4 januari 1932 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1932/1933 har Kungl.
Maj:t under åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen

dels, under punkt 182 av det vid statsverkspropositionen fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för nämnda dag, att, i avbidan
på den proposition angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt
att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar
m. m., som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna det ordinarie
förslagsanslaget till avlöning åt lärare vid folkskolor, nu 51,000,000 kronor,
till ett med 700,000 kronor till 51,700,000 kronor förhöjt belopp;

dels, under punkt 189 av nämnda statsrådsprotokoll, att, i avbidan på
nyssberörda proposition,

beräkna det ordinarie anslaget till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga
barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, till oförändrat belopp, 548,000
kronor, samt

till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn i andra delar av riket
än nyss angivits, för budgetåret 1932/1933 beräkna ett extra anslag av

15,000 kronor;

dels ock, under punkt 190 av samma statsrådsprotokoll, att, i avbidan på
ovan omförmälda proposition, till bidrag för anordnande av skolskjutsar
för skolpliktiga barn för budgetåret 1932/1933 beräkna ett extra reservationsanslag
av 150,000 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 5 februari
1932 dagtecknad proposition, nr 77, vilken hänvisats till statsutskottet för
förberedande behandling, under åberopande av bilagt utdrag av statsråds Bihang

till riksdagens protokoll Hilli''. H sami. 28 käft. (Nr 48.) 1

2 Statsutskottets utlåtande Nr 48.

protokollet över ecklesiastikärenden för sistnämnda dag, föreslagit riksdagen
att

dels förklara sig icke hava något att erinra mot att för beredande av
större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av barnantalet indraga
skolor eller skolavdelningar ändringar vidtagas i folkskolestadgan och stadgan
angående folkundervisningen i Stockholm i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkt,

dels godkänna följande ändringar i grunderna för utgående av statsbidrag
till lärare vid folkskolor och småskolor:

1. Därest skolöverstyrelsen i vederbörlig ordning medgivit befrielse från
skyldigheten att anställa vikarie för tjänstledig lärare, skall det till avlönande
av den tjänstledige läraren eljest utgående statsbidraget minskas med ett
belopp, motsvarande vad läraren under tjänstledigheten avstått av sin
avlöning.

2. Såsom villkor för erhållande av statsbidrag skall, utom annat, varom
här nu ej är fråga, gälla:

a) att undervisningen vid skolan fortgår minst åtta månader om året,
därest icke Kungl. Maj:t genom särskilt beslut medgivit inskränkning i den
sålunda stadgade undervisningstiden eller skolöverstyrelsen i vederbörlig
ordning befriat skoldistriktet från skyldigheten att uppehålla undervisningen
genom vikarie;

b) örn bidrag sökes till nyinrättad ordinarie eller extra ordinarie lärartjänst
eller till lärartjänst, som förändrats från extra ordinarie till ordinarie:
att folkskolinspektören vitsordat tjänstens behövlighet,

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till avlöning åt lärare vid folkskolor,
nu 51,000,000 kronor, med 700,000 kronor till 51,700,000 kronor,
dels i riksstaten uppföra det ordinarie anslaget till inackorderingsbidrag
för vissa skolpliktiga barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, med oförändrat
belopp 548,000 kronor,

dels till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn, tillhörande skoldistrikt
i andra delar av riket än de fyra nordligaste länen, bevilja för budgetåret
1932/1933 ett extra anslag av 15,000 kronor,

dels ock till bidrag för anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn
bevilja för budgetåret 1932/1933 ett extra anslag av 150,000 kronor att utgå
enligt de närmare villkor och bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna gott
föreskriva.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till sist omförmälda
statsrådsprotokoll.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels, så vitt nu är ifråga, en inom första kammaren av herr K. J. Ekman
väckt motion (1:46), vari hemställts, att riksdagen ville besluta, att

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

3

det av Kungl. Majit i statsverkspropositionens 8:e huvudtitel till folkundervisningen
begärda anslaget under punkt 10 »statsbidrag till avlöning åt
lärare vid folkskolor» skall utgå såsom ordinarie reservationsanslag, vilket
icke får överskridas; samt — till täckande av oförutsedda utgifter — höja
nämnda anslag med 300,000 kronor till 52,000,000 kronor,

dels, såvitt nu är ifråga, en av samme motionär väckt motion (I: 155),
vari hemställts, att — för den händelse att motionen I: 46 icke av riksdagen
bifölles — riksdagen måtte, i samband med prövningen av det av
Kungl. Majit begärda anslaget till avlöning av lärarpersonalen vid folkskolor,
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville dels från
vederbörande myndigheter infordra och för riksdagen framlägga en noggrann
och översiktlig redogörelse, avseende de fem sista budgetåren, för
orsakerna till de betydande överskridanden av anslaget till avlöning åt lärarpersonalen
vid folkskolor, som under dessa år ägt rum; dels för riksdagen
till godkännande eller avgivande av yttrande framlägga förslag till
sådana åtgärder av legislativ eller administrativ art, att beslut om inrättande
av nya skolor, undervisningsavdelningar eller lärartjänster vid folkskolorna

1 regel icke må kunna fastställas eller träda i verkställighet, utan att inrättandet
därav är av oavvisligt behov påkallat och ej heller innan säkerhet
vunnits för, att medel för ändamålet finnas tillgängliga inom ramen av
de utav riksdagen för dess del beviljade anslag; dels ock — på sätt Kungl.
Majit kan finna lämpligt — vidtaga åtgärder för att önskemål i fråga om
folkskoleväsendets vidare utveckling på olika orter i landet, vilka icke äro
oundgängligen nödvändiga, under nu rådande ekonomiska svårigheter icke
föras fram, utan anbefallas böra tills vidare anstå,

dels en av samme motionär väckt motion (I: 296), vari yrkats, att riksdagen
ville besluta, ej mindre att det i Kungl. Majits proposition nr 77 under

2 b) föreslagna villkoret för utgående av statsbidrag till lärare vid folkskolor
och småskolor skall erhålla följande lydelse:

b) Om bidrag sökes till nyinrättad ordinarie eller extra ordinarie lärartjänst
eller till lärartjänst, som förändrats från extra ordinarie till ordinarie:
att befattningens inrättande är av oavvisligt behov påkallat, samt att medel
till statsbidrag för ändamålet finnas tillgängliga inom summan av det utav
riksdagen till avlöning åt lärare vid folkskolor och småskolor beviljade ordinarie
anslaget;

än även att det av Kungl. Majit i samma proposition begärda ordinarie anslaget
till avlöning åt lärare vid folkskolor skall utgå såsom ordinarie reservationsanslag,
vilket icke får överskridas,

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr L. Tjällgren (I: 293) och den andra inom andra kammaren av herr
E. O. Magnusson i Tumhult in. fl. (11:427), i vilka motioner hemställts, att
sådana föreskrifter måtte meddelas, att vid nyanställning av lärare vid rikets
folk- och småskolor befattningshavare tillförbindes den skyldighet att

4

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

underkasta sig förflyttning från en tjänst till en annan, som framdeles kan
bliva i vederbörlig ordning bestämd,

dels en inom första kammaren av herr O. A. Ernfors väckt motion (I: 298),
vari hemställts, att riksdagen i anledning av ifrågavarande proposition måtte
besluta,

att ordinarie lärare vid folk- eller småskola må kunna förflyttas från en
lärartjänst till en annan inom samma län,

att, örn lärare vägrar att underkasta sig dylik förflyttning, han från och
med den dag, då förflyttningen skulle hava trätt i kraft, icke skall äga
komma i åtnjutande av provisorisk avlöningsförbättring,

att ersättning för flyttningskostnader mellan olika skoldistrikt ävensom
för den minskning i läraren tillkommande avlöningsförmåner, som kan föranledas
av förflyttningen, skall gäldas av statsmedel, samt

att dylika ersättningsbelopp må enligt länsstyrelsens prövning utgå från
det ordinarie förslagsanslaget till avlöning åt lärare vid folkskolor,

dels en inom andra kammaren av herr G. Karlsson i Vadstena väckt motion
(II: 76), vari hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
örn utredning om under vilka villkor ett skoldistrikt kan åläggas att för
undervisning emottaga barn från annat skoldistrikt samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda,

dels en inom andra kammaren av herr E. Lindmark m. fl. väckt motion
(II: 434), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta dels uppföra ett ordinarie
förslagsanslag till bidrag till skolskjutsar med 200,000 kronor, dels för
sin del bestämma, att bidraget till skolskjutsar skall utgå med två tredjedelar
av kostnaden, dels ock anhålla, att Kungl. Maj:t måtte utfärda de
närmare bestämmelser i övrigt angående anslagets användning, som äro erforderliga,

dels ock en inom andra kammaren av herr C. Olsson i Berg m. fl. väckt
motion (II: 435), vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 icke måtte giva sin anslutning till propositionens uttalande
örn inrättande av nya särskilda mellaninstanser för folkskoleväsendet.

En inom första kammaren av herr K. J. Ekman under åberopande av
ifrågavarande proposition väckt motion (I: 297), vari hemställts örn skrivelse
till Kungl. Maj:t angående vissa ändrade bestämmelser i fråga örn fortsättnings-
och ersättningsskolan, kommer att av utskottet upptagas till behandling
i samband med Kungl. Majda till utskottet jämväl hänvisade proposition
nr 134 angående ändrade bestämmelser beträffande fortsättningsskolans
organisation m. m.

I en vid 1927 års riksdag väckt motion (II: 200) hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag
rörande vilka åtgärder, som borde vidtagas för att bereda större möjlighet
för skoldistrikten att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller
skolavdelningar.

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

o

Motionen hänvisades till andra kammarens andra tillfälliga utskott, vilket,
sedan utskottet från skolöverstyrelsen, Svenska landskommunernas förbund.
Svenska stadsförbundet och från Sveriges allmänna folkskollärareförening
inhämtat yttranden, avgav ett tillstyrkande utlåtande.

Med föranledande av vad sålunda förekommit anhöll riksdagen sedermera
i skrivelse den 10 juni 1927, nr 296, om utredning och förslag rörande
vilka åtgärder, som borde vidtagas för att bereda större möjlighet för skoldistrikt
att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar.
I motiveringen anfördes följande:

Det torde icke kunna förnekas, att den nuvarande organisationen av skolväsendet
i visst avseende saknar tillräcklig anpassningsförmåga efter de
ändrade förhållanden, som på några orter under de senaste åren framträtt.
Denna bristande anpassningsförmåga torde framdeles komma att ännu tydligare
ge sig till känna. Den minskade nativiteten har nämligen på vissa
trakter verkat så, att barnantalet inom folkskolorna avsevärt minskats och
under de närmaste åren kommer att ytterligare minskas. Befolkningens
ökade rörlighet mellan skilda orter, bland annat till följd av den industriella
verksamhetens inskränkning eller upphörande, har även på sina håll
starkt bidragit till en kraftig nedgång av de skolpliktiga barnens antal.

Även örn denna nedgång i barnantalet mången gång kan medföra, att
klasserna komma att omfatta ett mindre antal lärjungar och undervisningen
som följd därav bliva bättre, inträffar det dock stundom, att minskningen
av antalet barn i den skolpliktiga åldern blir så avsevärd, att vissa skolor
eller skolavdelningar bliva överflödiga och med fördel skulle kunna indragas;
en dylik indragning är emellertid under nuvarande förhållanden ej
alltid lätt att få till stånd.

I de till riksdagens vederbörande utskott inkomna yttrandena finnas angivna
åtskilliga förslag till åtgärder för den ovan påpekade svårighetens avhjälpande,
vilka förslag riksdagen finner vara värda beaktande. Det synes
sålunda kunna vara lämpligt, att, då en lärartjänst blir ledig, skolrådet eller
folkskolestyrelsen inhämtar folkskolinspektörens mening örn tjänstens behövlighet,
innan den ledigförklaras. Man kan vidare tänka sig möjligheten,
att anordningen med statsbidrag till inackordering av skolbarn och till skolskjutsar
ytterligare utvidgas. Det torde även vara av vikt, att frågan örn
inrättandet av s. k. kommunalförbund för tillgodoseende av skolväsendets
krav mera beaktas. I många fall skulle säkerligen inrättandet av kommunalförbund
kunna medföra både bättre skolformer och bättre undervisning
och samtidigt lägre kostnader för de deltagande skoldistrikten liksom för
staten. Även andra utvägar torde kunna tänkas, vilka en eventuell utredning
bör taga sikte på, såsom till exempel hänvisning av barn från ett skoldistrikt
till ett angränsande för erhållande av undervisning.

Riksdagen vill emellertid härvid bestämt framhålla nödvändigheten av att.
vilka åtgärder som än kunna ifrågakomma, kommunernas självbestömningsrätt,
särskilt då det gäller anställandet av lärare, ej trädes för nära, samt
att man ej vidtager sådana förändringar i lärarnas anställningsförhållanden,
att de ordinarie tjänsterna förlora sin egentliga karaktär.

Riksdagen anser således, att en utredning bör komma till stånd för att
örn möjligt finna utvägar för de påtalade olägenheternas undanröjande, men
också att man bör framgå med varsamhet, när det gäller att vidtaga åtgär -

6

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Behovet av
Åtgärder för
minskning av
antalet skolor
och skol
a vdelningar.
Folkskoleväsendets

mellaninstanser.

der i ämnet. Några bestämda linjer, efter vilka utredningen bör bedrivas,
böra enligt riksdagens mening ej utstakas, utan alla vägars framkomlighet
bör prövas.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 juni 1927 anbefalldes skolöverstyrelsen
verkställa och till Kungl. Maj:t avgiva den i riksdagens skrivelse begärda
utredningen jämte det förslag, vartill den kunde föranleda. Överstyrelsen
inhämtade till en början yttranden från samtliga länsstyrelser och domkapitel
samt från statens folkskolinspektörer, folkskoledirektionen i Stockholm och
folkskolestyrelserna i Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Göteborg och Gävle.
För egen del avgav överstyrelsen utlåtande jämte förslag i skrivelse den
24 april 1930.

Över den av överstyrelsen gjorda utredningen jämte de därvid fogade förslagen
hava sedermera yttranden avgivits av länsstyrelser, domkapitel, statens
folkskolinspektörer, av folkskolestyrelserna i vissa större städer och de skolråd,
som så önskat, av skatteutjämningsberedningen den 18 mars 1931, av
statskontoret den 21 maj 1931, samt slutligen av centralstyrelsen för Sveriges
folkskoliärarinneförbund och centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärareförening.

I propositionens kap. I (sid. 7—47 i statsrådsprotokollet) avhandlas ur
mera allmänna synpunkter behovet av åtgärder för minskning av antalet skolor
och skolavdelningar. De åtgärder för beredande av större möjligheter för
skoldistrikt att vid behov indraga skolor och skolavdelningar, som av skolöverstyrelsen
föreslagits, äro:

1. åtgärder för beredande av ökade möjligheter att förflytta lärare,

2. åtgärder för beredande av ökade möjligheter att vid vakanser indraga
obehövliga lärartjänster,

3. utvidgad tillämpning av inackordering av skolbarn samt av skolskjutsar,

4. åtgärder för beredande av möjlighet för barn att erhålla undervisning i
annat skoldistrikt än det barnet tillhör, samt

5. ökad användning av kommunalförbund för främjande av skolväsendet.

Till stöd för sina förslag har överstyrelsen framlagt ingående statistiska

beräkningar rörande antalet barn per läraravdelning i olika skolformer (sid,
16—24).

Skolöverstyrelsen har vid utformandet av dessa förslag i största möjliga
utsträckning bibehållit kommunernas självbestämningsrätt oförkränkt och
har ej heller föreslagit sådana förändringar i lärarnas anställningsförhållanden,
att de ordinarie tjänsternas karaktär rubbats. Överstyrelsens förslag
torde sålunda, framhåller departementschefen, till sin räckvidd i princip
sammanfalla med de synpunkter, riksdagen i sin förutnämnda skrivelse
framfört. Emot denna varsamma tillrättaläggning av problemet ha några
myndigheter i yttranden över skolöverstyrelsens förslag gjort vissa invändningar.

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

7

Skatteutjämningsberedningen har sålunda ansett sig böra bedöma spörsmålet
ur en i viss mån vidare synvinkel.

De anmärkningar, som riktats mot folkskoleväsendet och dess organisation,
gå i huvudsak ut på att hittillsvarande författningsbestämmelser lägga hinder
i vägen för en smidig anpassning av skolorganisationen dels efter växlingarna
i det inom ett skoldistrikt föreliggande behovet och dels efter de speciella
lokala och andra förhållanden, vilka borde föranleda till samarbete
mellan till varandra gränsande skoldistrikt. Med hänsyn såväl härtill som
till det allmänna syftet med skatteutjämningsberedningens arbete vill beredningen
principiellt uttala sig för att, i den mån undervisningens intressen
och lärarnas befogade rättsanspråk icke därigenom åsidosättas, organisationen
göres i största möjliga mån rörlig och elastisk såväl inom ett och samma
skoldistrikt som i förhållandet mellan olika distrikt. På grund av det uppdrag,
beredningen erhållit, har beredningen särskilt haft tanke på angelägenheten
att, innan detta uppdrag slutförts, nya skolor och lärartjänster i
minsta möjliga omfattning inrättas i sådana fall, där de måhända skulle
bliva överflödiga i händelse av en utvidgning av de nuvarande förvaltningsenheterna.

I ett par andra yttranden blir frågeställningen den rakt motsatta: de ekonomiska
synpunkterna böra icke få dominera; det genom minskningen i
barnantalet uppstående relativa överflödet på lärarkrafter bör i första hand
nyttiggöras för undervisningens förbättring. Exempelvis har framhållits,
att vid minskning i barnantalet åtgärder i första hand böra vidtagas för
inrättande av obligatorisk sjunde årsklass, frivillig högre avdelning eller
hjälpklasser, varigenom eljest överflödiga lärarkrafter kunna utnyttjas samtidigt
som undervisningen förbättras samt att skolklassernas lärjungeantal
bör för undervisningens förbättrande och underlättande förminskas.

Det övervägande antalet myndigheter hava dock liksom skolöverstyrelsen
funnit alla skäl tala för att nu gå fram med varsamhet. Med denna utgångspunkt
hava de i allmänhet funnit skolöverstyrelsens förslag väl avvägda.
Mot skilda punkter i förslaget framföras dock reservationer i ett
stort antal yttranden, i åtskilliga andra föreslås större eller mindre ändringar
i de av överstyrelsen föreslagna olika åtgärderna.

I anslutning till att i ett av de sålunda avgivna yttrandena framhållits
betydelsen av att den provinsiella ledningen av skolväsendet, som nu vore
fördelad på tre olika myndigheter, enhetligt ordnades, samt att, örn en provinsiell
styrelse tillerkändes större befogenhet att ingripa reglerande och ordnande,
lärarkrafterna skulle kunna utnyttjas mer effektivt än vad nu kan
ske, har departementschefen i här förevarande sammanhang upptagit frågan
om folkskoleväsendets mellaninstanser. Departementschefen har i detta hänseende
inledningsvis framhållit, att spörsmålet om den rätta anordningen
av folkskoleväsendets ledning på mellanstadiet vore ett mycket gammalt
och omstritt problem. I gott och väl hundra år hade denna fråga diskuterats.
För att få en klar överblick över frågans läge och de uppfattningar,
som vid olika tidpunkter dominerat diskussionen, har departementschefen

8

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

redogjort för vad som härutinnan passerat vid kyrkomöten, riksdagar och i
kommittéer sedan år 1834, då frågan först uppkom.

Den sålunda lämnade redogörelsen återfinnes å sid. 28—44 i statsrådsprotokollet,
vartill utskottet här tillåter sig att hänvisa.

Departementschefen Ilar anlagt följande allmänna synpunkter på det föreliggande
problemet:

Skolöverstyrelsens statistik visar, att den minskning av barnantalet, som
i småskolorna redan inträtt, är betydande och att den under de år, som nu
kunna överskådas, kommer att fortgå ehuru i minskat tempo. På folkskolestadiet
Ilar däremot nedgången i barnantalet ännu icke med hela sin
styrka hunnit göra sig gällande. Den årliga minskningen blir störst läsåret
1933 1934, varefter minskningen även i folkskolan fortgår men med något
ringare fart. Den beräknade totala minskningeu av barnantalet i småskolan
från läsåret 1927 1928 till läsåret 1935/1936 skulle enligt beräkningarna utgöra
23,05 % av på småskolestadiet vårterminen 1928 varande barn, och motsvarande
procenttal för barn på folkskolestadiet från läsåret 1927/1928 till
läsåret 1937/1938 skulle uppgå till 16,12 Sedan skolöverstyrelsens statistik
utarbetats, hava födelsesiffrorna för inom riket födda levande barn för
ytterligare två år blivit preliminärt uppskattade. År 1929 föddes 92,861
och år 1930 94,200 barn. Sistnämnda år redovisades sålunda för första
gången på tio är en viss återhämtning i födelsesiffrornas eljest stadigt fortskridande
nedgång.

Den konstaterade nedgången i barnantalet bar aktualiserat behovet av
åtgärder för att åt folkskoleväsendet giva större rörlighet och förmåga till
anpassning efter befolkningsrörelsens växlingar, än vad det för närvarande
äger. Enligt min mening böra dock dessa åtgärder vidtagas med försiktighet,
vilket jämväl riksdagen i sin ovan refererade skrivelse år 1927 framhållit.
Nu hava de i utredningen avhandlade förhållandena av åtskilliga
myndigheter ansetts vara av så allvarlig beskaffenhet, att. de motivera betydligt
mer genomgripande åtgärder, än jag här ämnar föreslå. De skäl, som
anförts till förmån för dylika mer radikala åtgärder, finner jag tills vidare
för min del ej tillräckligt övertygande. Det kan nämligen icke anses bevisat,
att man för all framtid har att räkna med den nedgång i barnantalet,
som under några år tagit sådana oroväckande proportioner. Man torde därför
visserligen böra eftersträva en så omedelbar anpassning som möjligt till
de nu kända nativitetssiffrorna men å andra sidan icke vidtaga en så radikal
nedskärning, att ett kostsamt och svårgenomförbart återuppbyggande påtvingas
samhället vid en eventuell ökning av barnantalet i skofan.

Svårigheterna att väl avpassa de åtgärder, som av mig här åsyftas, äro
mångå och stora. Folkskoleväsendets förvaltningsrättsliga karaktär av en
väsentligen kommunal inrättning, önskvärdheten av att bibehålla de i tjänst
varande ordinarie lärarnas anställningsförhållanden oförkränkta, kravet på
att skolformerna icke i onödan försämras, hänsynen till de kostnader, skoldistrikten
iklätt sig för uppförandet av skolbyggnader, som vid en eventuell
indragning komma att stå oanvända, målsmännens personliga intresse av
att undervisningen för deras barn anordnas på ett ur deras synpunkt så
tillfredsställande sätt som möjligt, allt detta är faktorer, som hava inverkan
på det problem, det här gäller att lösa, och till vilka behörig hänsvn måste
tagas. Ä andra sidan har staten, som påtagit sig en dryg del av kosina -

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

9

derna för folkskoleväsendet, stort intresse av att skolorganisationens omfång
i görligaste mån anpassas efter det föreliggande behovet. Redan har staten
ett avsevärt inflytande på skolväsendets anordning i skoldistrikten. De åtgärder,
jag i det följande kommer att föreslå, inskränka ytterligare i någon
mån skoldistriktens redan förut beskurna frihet att själva ordna sitt folkskoleväsende.
Givetvis är det svårt, att i bestämmelser av denna art sammanjämka
statens och kommunernas intressen. De föreslagna bestämmelserna
synas mig emellertid hava avfattats med en försiktighet, som väl
motiveras av de vitala intressen på ömse sidor, som föreligga. I huvudsak
hava heller icke de ifrågasatta åtgärderna från de hörda skolrådens och
folkskolestyrelsernas sida föranlett några mer betydande erinringar. Detta
torde sammanhänga med att även kommunerna hava ett betydande intresse
av en smidigare anpassning av folkskoleorganisationen efter föreliggande behov,
både ur ekonomisk synpunkt och med hänsyn till de möjligheter, som härigenom
i många fall yppas, att genomföra en förbättrad undervisning.

Härefter kommer departementschefen in på frågan örn folkskoleväsendets
mellaninstanser:

Hava sålunda ett par av de ändringar i nu gällande folkskoleförfattningar,
jag i det följande kommer att föreslå, utformats med en moderation, som
väl i något fall begränsat bestämmelsernas effektivitet, så ligger det å andra
sidan stor vikt uppå, att de myndigheter, som anförtros den viktiga och
ömtåliga uppgiften att handhava tillämpningen av dessa bestämmelser, äro
för denna uppgift väl kvalificerade och lämpade. Detta ger en ny och påtaglig
aktualitet åt det snart hundraåriga spörsmålet örn skapandet av lämpliga
mellaninstanser för folkskoleväsendet, Jag har i det föregående visat, att
utvecklingen, alltsedan domkapitlen faktiskt bekläddes med uppgiften att
tjänstgöra som mellaninstanser för folkskoleväsendet, gått i den riktningen,
att ledningen av undervisningsväsendet mer och mer undandragits domkapitlens
inflytande. För närvarande företer handläggningen av folkskole
ärenden på mellanstadiet ett drag av splittring, som torde vara en säregenhet
för svenska folkskoleförhållanden. Beslutanderätten på mellanstadiet
tillkommer nu länsstyrelser, domkapitel och folkskolinspektörer. De skolärenden,
som stannat kvar hos domkapitlen, äro i huvudsak reglementsärenden,
där domkapitlet dels är första instans i vissa ärenden, dels är besvärsinstans,
samt befordringsärenden och disciplinmål, där domkapitlet är besvärsinstans.
Reglementsärendena hava ur alla synpunkter, ej minst ekonomiskt,
ett avgörande inflytande på det svenska folkskoleväsendets hela anordning.
Man har nu ifrågasatt, huruvida domkapitlen med sin till stor del
självskrivna och ingalunda av hänsyn till folkundervisningen motiverade
sammansättning äro ägnade att handhava befattningen med dessa och andra
ovannämnda skolärenden. Man har förmenat, att befattningen med dessa
ärenden bör anförtros åt myndigheter, mera sakkunniga härvidlag och allra
helst speciellt inrättade med tanke på denna uppgift. Under den långvariga
diskussionen örn mellaninstansernas karaktär har detta varit ett av de förnämsta
skälen för en ändring i den nu bestående ordningen. Andra motiv
hava emellertid jämsides härmed trängt i förgrunden: behovet av en mer
rationellt ordnad arbetsfördelning mellan de olika mellaninstanserna och
mellan dessa och den centrala skolmyndigheten, önskvärdheten av att stiftsstyrelserna
uteslutande finge ägna sig åt sin egentliga uppgift, det princi -

10

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

piella skälet att deli lägre undervisningen liksom tidigare den högre bör
skiljas från all gemenskap med kyrkan o. s. v. Dominerande bland alla
dessa skäl har dock varit behovet av en verkligt sakkunnig, för folkskoleväsendets
bästa effektivt och målmedvetet arbetande provinsiell myndighet.

Åtskilliga betydelsefulla administrativa uppgifter, för vilkas handläggning
nu icke Önnes någon myndighet med erforderlig sakkunskap, skulle lämpligen
kunna anförtros dessa nya mellaninstanser. Den nuvarande ordningen
för förslags upprättande vid tillsättning av lärartjänster har sedan länge
ansetts vara i behov av en reformering i syfte att stadgade befordringsgrunder
måtte i högre grad än vad nu är fallet komma till sin rätt vid lärarvalen.
En avsevärd förbättring synes mig i detta avseende vara att vinna, därest
åt berörda mellaninstanser överlämnades att i skolrådens ställe upprätta förslag
till tjänsternas tillsättning. Likaså har den nuvarande ordningen för
utfärdande av tjänstgöringsbetyg för lärarna varit föremål för mycken och,
som det synes mig, berättigad kritik. Sannolikt skulle en ur synpunkten
av objektivitet och enhetlighet mera betryggande procedur härutinnan ernås,
om de nya mellaninstanserna övertoge detta åliggande. Det vill även förefalla,
som örn åtskilliga av de frågor, vilka bliva en konsekvens av ett
genomförande av nu föreliggande förslag, med fördel kunde påläggas dessa
mellaninstanser. Jag tänker då närmast på ärenden om huru med vakant
lärartjänst bör förfaras i händelse skolråd och folkskolinspektör stannat i
olika meningar samt frågor om barns undervisning i annat skoldistrikt än hemortsdistriktet.
Tilläggas kan, att dessa nya mellaninstanser, med den kännedom
örn och överblick över skolväsendet de komme att äga var och en
ifråga örn sitt område, säkerligen skulle kunna uträtta åtskilligt för åstadkommande
av en mera rationell skoldistriktsindelning, därest de tillerkändes
initiativrätt med avseende å utredningar örn skolförbund.

Vid dryftandet av frågan örn åtgärder för skolväsendets anpassning efter
nedgången i barnantalet har jag kommit till den bestämda övertygelsen, att
en snar lösning av mellaninstansproblemet just ur ändamålsenlighetens synpunkt
är ett ofrånkomligt önskemål. De folkskoleärenden, som nu handläggas
på mellanstadiet eller där borde handläggas, äro så betydelsefulla, och
bliva i all synnerhet, därest här nedan av mig föreslagna åtgärder vinna
bifall, av så krävande och omfattande natur, att deras handläggning borde
handhavas av myndigheter med detta såsom sin uteslutande uppgift. Därest
nya mellaninstanser för folkskoleväsendet inrättades, kunde dessa på ett mer
naturligt sätt, än vad nu gäller domkapitlen, inpassas bland de övriga myndigheter,
som handlägga folkskoleärenden. Den nuvarande splittringen i fråga
om mellaninstansen, som ur folkskoleväsendets synpunkt ej är utan sina
olägenheter, skulle i så fall kunna hävas och respektive myndigheter på ett
mera enhetligt sätt samarbeta till skolväsendets bästa. Att betänka är slutligen,
att genom 1930 års lagstiftning skolväsendet i andra avseenden helt
överförts till den borgerliga kommunen. Efter denna reforms genomförande
synas inga sakliga eller formella skäl längre kunna anföras till stöd för
att såsom mellaninstanser för folkskoleväsendet bibehålla domkapitlen. Tvärtom
ter sig en avveckling av denna anordning såsom en naturlig konsekvens
av 1930 års reform.

Jag vill givetvis icke på sakens nuvarande läge ingå på frågans tekniska
sida och är ej beredd att härutinnan framställa ett positivt förslag men jag
har velat begagna tillfället att framhålla vikten av att denna fråga utan
dröjsmål göres till föremål för en noggrann och allsidig utredning.

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

11

Frågan om mellaninstanser för folkskoleväsendet har, såsom inledningsvis
meddelats, varit föremål för behandling i motionen II: 435. Till stöd för
det i denna motion framförda yrkandet har anförts huvudsakligen följande:

Till en början bemärkes. att sådana mellaninstanser här bringas på tal
i och för handläggandet av i denna proposition berörda ärenden, men att
tillika en ökad centralisation förordas, i det att vissa ärenden, som hittills
ålegat skolråd och skolstyrelse, skulle överföras till mellaninstansen. Särskilt
nämnas upprättande av förslag till tjänsternas tillsättning och utfärdande
av tjänstgöringsbetyg. Med avseende härpå kan den reflexionen
näppeligen återhållas, att då lagen om skolstyrelse i vissa kommuner nyligen
i stor utsträckning skapat en första instans för skolväsendet med större
befogenhet än tillförne, särskilt den att tillsätta lärare, det vill förefalla
egendomligt att frånhända den en så viktig funktion vid denna tillsättning
som upprättandet av förslag. Men dessutom lär över huvud en ökad centralisation
inom skolväsendet icke vara att eftersträva, så centraliserat som
detta redan är.

Vad därnäst angår de påyrkade mellaninstansernas egen organisation
uttalar föredragande departementschefen (å sid. 47), att de folkskoleärenden,
som nu handläggas på mellanstadiet eller där borde handläggas, äro så
betydelsefulla och bliva, därest i propositionen föreslagna åtgärder vinna
bifall, av så krävande och omfattande natur, att deras handläggning borde
handhavas av myndigheter med detta som sin uteslutande uppgift. Något
positivt förslag i denna riktning framlägges likväl icke, utan de åtgärder,
som anbefallas i och för indragning av skolor m. m., hänföras, i den män
de gälla mellaninstans, till de hittillsvarande.

Bland dessa är det särskilt domkapitlen, som förmenas vara otjänliga för
detta ändamål. Departementschefen önskar i stället för dem en verkligt
sakkunnig, för folkskoleväsendets bästa effektivt och målmedvetet arbetande
provinsiell myndighet.

Så nyligen som år 1927 har dock inom riksdagen ett förslag örn dylik
myndighets inrättande avslagits med följande av vederbörande utskott givna
motivering:

»Att, såsom motionärerna antyda, låta landstingens förvaltningsutskott
fungera som dylik mellaninstans, synes emellertid vara ett projekt, som utan
vidare kan avvisas. Denna institution äger inga som helst förutsättningar
att tillfredsställande kunna fylla en sådan uppgift, tillsatt som den är för
helt andra uppgifter och i avsaknad av speciell pedagogisk sakkunskap.
Några bärande skäl för att låta just denna institution tjänstgöra som valkollegium
vid utseende av skolstyrelser för länet, vilken möjlighet även
framkastats, lia lika litet påvisats. Att låta länsstyrelserna fungera som
mellaninstans kan ej heller förordas. Länsstyrelserna lia visserligen redan
under nuvarande förhållanden att ta befattning med vissa skolärenden, men
ej med sådana av pedagogisk och mera betydande skolorganisatorisk natur.
Om länsstyrelserna gäller även, att de ej inom sig lia tillgång till pedagogisk
erfarenhet, varförutom de redan torde vara så överhopade med ärenden
av olika slag, att ett ytterligare ökande av deras arbetsbörda ej kan
tillrådas. Ej heller folkskoleinspektionen kan anses lämplig som mellaninstans.
Denna institution är nu väsentligen inspekterande och kontrollerande
och har endast i ett fåtal mindre viktiga frågor att fatta avgörande
beslut, och det torde vara olämpligt att vidga dess befogenhet i sistnämnda

12

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Ökade möjligheter
att
förflytta
lärare.

hänseende. Vad förslaget att tillsätta en särskild läns- eller stiftsnämnd
beträffar, skulle även en sådan anordning medföra avsevärda olägenheter
utan att motsvarande fördelar vunnes. Att låta mer eller mindre politiskt
betonade institutioner välja ledamöter i denna nämnd finner utskottet icke
önskvärt. Införandet av dylika nämnder skulle helt visst också draga betydande
kostnader. Det bleve 12 eller 24 helt nya ämbetsverk i respektive
stift eller län. Att en dylik organisation ej skulle bli billig, behöver knappast
särskilt påpekas.

Utskottet vill vidare som sin mening framhålla, att de i motionen påpekade
olägenheterna av att bibehålla domkapitlen som instanser mellan de
lokala skolmyndigheterna och skolöverstyrelsen efter all erfarenhet äro betydligt
överdrivna. Tvärtom torde man ej med fog kunna peka på några
anmärkningsvärda olägenheter.»

Denna uppfattning synes fortfarande äga fog för sig, och från rent saklig
synpunkt torde tanken på nya mellaninstanser alltjämt böra avvisas.

Men därtill komma de betänkligheter, som tillskapandet av nya ämbetsverk
måste väcka från allmän ekonomisk synpunkt, i synnerhet under nuvarande
tryckta tider. Det synes angeläget, att riksdagen vid behandlingen
av ifrågavarande kungl, proposition icke binder sig för denna avsevärda
kostnadsökning.

I kap. II (sid. 48—66) har departementschefen till behandling upptagit
frågan örn beredande av ökade möjligheter att förflytta lärare. I detta hänseende
har departementschefen, efter en utförlig redogörelse för nu gällande
bestämmelser i ämnet, skolöverstyrelsens förslag i frågan samt myndigheternas
yttranden, för egen del anfört huvudsakligen följande:

Förslagen rörande förflyttning av lärare avse dels att skapa möjligheter
för lärares förflyttning från ett skoldistrikt till ett annat, dels att vidga nu
förefintliga möjligheter att förflytta lärare inom skoldistrikten.

Vad då först förflyttning av lärare mellan skoldistrikten beträffar, råder
intet tvivel om att en godtagbar lösning av detta problem innesluter betydande
möjligheter till en smidig anpassning av folkskoleväsendet efter befolkningsrörelserna.
Den isolering, som i detta hänseende för närvarande
råder mellan de kommunala enheterna, försvårar i hög grad en utjämning
mellan distrikten av växlingarna i behovet av lärare. De bestämmelser,
som för närvarande reglera ifrågavarande lärarpersonals rättsliga ställning,
lägga emellertid hinder i vägen för att nu vidtaga några effektiva
åtgärder i denna riktning. Ett allmänt åläggande av flyttningsskyldighet
torde näppeligen kunna ifrågakomma annat än i samband med en blivande
lönereglering. Visserligen kunde det tänkas, att sådan skyldighet
stadgades för alla lärare, som efter en viss framtida tidpunkt vunne ordinarie
anställning, men lämpligheten av att, på sätt härigenom bleve fallet,
skapa två kategorier av ordinarie lärare med väsentligt olika ställning i
rättsligt hänseende kan ifrågasättas. Då detta viktiga spörsmål alltså sammanhänger
med en eventuell lönereglering, avser jag här icke att angiva mitt
definitiva ställningstagande till detsamma. I alla händelser torde det vara
nödvändigt, att det i samband med en lönereglering för ifrågavarande lärarkår
tages under övervägande, om ej skyldighet allmänt bör åläggas lärarna att
låta sig förflyttas från ett skoldistrikt till ett annat, därest en sådan förflyttning
med hänsyn till skolväsendets intressen prövas böra ske. Såsom

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

13

villkor för litt förflyttning linge ske, synes härvid böra gälla, att de förmåner
ifråga örn lön, bostad och övriga anställningsförhållanden, som tillkomme
läraren å innehavande befattning, ej lede någon minskning eller
annan försämring å den nya tjänsten, liksom även att alla av flyttningen
föranledda kostnader ersattes läraren. Vidare borde läraren städse lämnas
tillfälle att yttra sig i ämnet, innan flyttningen ägde rum. Otvivelaktigt
komma dessa flyttningsärenden att ställa ganska stora krav på den prövande
myndighetens omdöme. Jag föreställer mig att, därest det ej anses
nödvändigt att centralisera handläggningen av berörda ärenden, det lämpligaste
skulle vara att lägga dem i händerna på de nya mellaninstanser,
om vilka jag föj-ut talat.

Att nu genomföra den här avsedda förändringen i lärarnas anställningsförhållanden
låter sig alltså icke göra. Eiksdagens förut refererade uttalanden
i ämnet utesluta för övrigt tanken på att i närvarande stund föreslå
en dylik mera genomgripande reform.

Vid sådant förhållande återstår av de under ärendets behandling framförda
förslagen allenast skolöverstyrelsens förslag rörande frivillig förflyttning av
lärare mellan skoldistrikten.

För att en lärare skulle kunna förflyttas på detta sätt, måste till att börja
med respektive skolråd och läraren vara ense örn förflyttningen. Vidare
skall enligt skolöverstyrelsens förslag överstyrelsen därtill lämna sitt medgivande
och, sedan läraren av det mottagande skoldistriktet definitivt anställts,
Kungl. Majit eventuellt bevilja denne flyttningsbidrag av statsmedel.
Då läraren underhandlar med skoldistrikten, kan han alltså icke med säkerhet
veta, örn han kan påräkna bidrag av statsmedel. Från det mottagande
skoldistriktets synpunkt bleve fördelen av att tillsätta en ledigbliven lärartjänst
i denna ordning egentligen ingen, såvida ej läraren i fråga vöre väl
kvalificerad och eftersökt, vilket i dessa fall icke alltid med säkerhet skulle
vara förhållandet. Jag har svårt att tänka mig möjligheten av att ett skoldistrikt
enbart av hänsyn till statsverkets ekonomi eller till ett annat skoldistrikt
skulle övertaga en i detta skoldistrikt överflödig lärare, då skoldistriktet
genom att anlita det'' vanliga, betydligt enklare anställningsförfarandet
kan få en måhända bättre kvalificerad lärare. Tillämpningen av det föreslagna
stadgandet förutsätter till sist hos lärare och skolråd i det ena distriktet
en kännedom örn förhållandena i det andra, som icke lärer förekomma
annat än i ett omedelbart grannskap. Enstaka förenklingar i det
föreslagna tillvägagångssättet synas icke kunna höja anordningens praktiska
värde. Flertalet myndigheter hava ställt sig synnerligen tveksamma till förslaget,
och liksom dessa kan ej heller jag finna, att anordningen i nämnvärd
mån skulle kunna förbättra möjligheterna att indraga skolavdelningar
genom förflyttning av lärare. Jag anser mig alltså icke kunna godtaga
detta överstyrelsens förslag. Mer effektiva åtgärder äro helt säkert av
nöden.

Vad sedan förflyttning av lärare inom skoldistrikten angår, föreskriver
gällande folkskolestadga i detta hänseende olika förfaringssätt för skoldistrikt
i stad och på landsbygden. Skolöverstyrelsen har nu föreslagit, att
dessa bestämmelser sammanföras i ett enhetligt stadgande. Den närmaste
följden härav skulle bliva, att nu gällande bestämmelser för förflyttning
av lärare i stad i någon mån skulle skärpas. Nu kan förflyttning där ske
utan överordnad myndighets prövning; enligt förslaget skulle för dylik förflyttnings
giltighet erfordras domkapitlets eller, i vissa fall, skolöverstyrelsens

14

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

godkännande. För skoldistrikt på landsbygden skulle förslaget i princip icke
betyda någon ändring annat än så till vida, att behörigheten att besluta
dylik förflyttning förlägges till skolrådet, ej såsom nu till kyrkostämman.
Detta i likhet med nu gällande bestämmelser för stad och för övrigt i analogi
med likartad bestämmelse beträffande tills vidare anställd lärare i kungörelsen
den 19 september 1929 (nr 287) angående ändrad lydelse av § 19 mom.

1 och § 33 mom. 3 i folkskolestadgan. Gemensamt för såväl stads- som
landsbygdsskoldistrikt skulle gälla det tillägget, att folkskolinspektör jämsides
med skolrådet tillerkännes rätt att taga initiativ till förflyttning av
lärare.

Det från några håll framförda förslaget om införande av bestämmelser,
möjliggörande lärares anställande vid skoldistriktets skolor med tjänstgöring
tills vidare vid viss skola, har icke av överstyrelsen upptagits till närmare
prövning. Jag ämnar till att börja med något uppehålla mig vid denna
fråga, som icke saknar betydelse i detta sammanhang. Ordinarie lärare skall
enligt folkskolestadgan anställas vid viss skola inom skoldistriktet. I åtskilliga
skoldistrikt har det emellertid blivit praxis, att lärare anställes inom distriktet
med tjänstgöring tills vidare vid viss skola, ett anställningsförfarande, som
uppenbarligen står i strid med ordalydelsen i nu gällande folkskolestadga.
Denna form för anställandet av lärare synes mig emellertid vara ägnad
att underlätta flyttningsproceduren och jag anser därför, att en ändring
av gällande bestämmelser bör på denna punkt komma till stånd, varigenom
nämnda anställningsform göres till den regelrätta. Några olägenheter
för lärarpersonalen torde icke behöva följa härav. En dylik förändring
skulle nämligen på intet vis rubba tjänsternas karaktär av ordinarie. I
enlighet med vad av skolöverstyrelsen föreslagits torde vidare varje förflyttning
av lärare böra underställas domkapitlets prövning och avgörande,
och ytterligare bör lärarens yttrande vid varje förflyttning inhämtas. Slutligen
torde såsom ett villkor böra uppställas, att dennes avlöningsförmåner ej
förminskas. Därigenom erhållas säkra garantier för att lärarens intressen i
varje fall tillgodoses. Nyssnämnda förändring i lärarnas anställningsförhållanden
torde lämpligen kunna ske genom ett tillägg till folkskolestadgans

2 §. Vissa mindre, formella ändringar i folkskolestadgans §§ 18, 19 och 22
torde desslikes behöva vidtagas. Jag anser mig böra framhålla, att de av
mig här förordade ändringarna beträffande formen för lärares anställning
naturligtvis icke kunna göras tillämpliga å lärare, som vid ändringarnas
ikraftträdande redan vunnit anställning. För dessa lärare erfordras alltså
särskilda övergångsbestämmelser.

Starka betänkligheter hava framförts emot skolöverstyrelsens förslag, att
förflyttning av ordinarie lärare till vakant tjänst i stadsskoldistrikt skulle
underställas domkapitlets, respektive skolöverstyrelsens avgörande, på samma
sätt som skulle gälla för skoldistrikt på landsbygden. Man har förmenat,
att ett dylikt tillvägagångssätt högst avsevärt skulle försena och försvåra
förflyttningar i stadsdistrikten, som nu ske enkelt och utan olägenhet för
läraren. Häremot kan man framhålla, dels att stadsdistrikten numera ofta
genom inkorporering av landsbygdsområden innefatta även skolor med genuin
landsbygdsprägel, dels att förflyttning i stad oftast förekommer utan
samband med reglementsändring, alltså under enklast möjliga former. Den
tidsutdräkt, förfarandet möjligen komme att föranleda, kan enligt min uppfattning
icke heller ensamt för sig motivera förslagets slopande. Det kan

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

15

därjämte göras gällande, att för det allmänna det är en obestridlig fördel,
att en för alla skoldistrikt i görligaste mån likartad behandling av dessa
ärenden åstadkommes, liksom det kan påstås vara en vinst, att de centrala
skolmyndigheterna även för städernas vidkommande få möjlighet att öva
inflytande på dispositionen av lärarkrafterna. Men den avgörande olikheten
mellan stadsdistrikt och landsbygdsdistrikt är dock, att lärartjänst i det förra
icke är såsom i det senare knuten till viss skola. Icke ens tills vidare är
den ordinarie läraren i stadsdistriktet tillförbunden eller tillförsäkrad tjänstgöring
vid viss skola. Detta beror framför allt på stadsdistriktets behov av
större elasticitet i organisationsformen. Där bör förflyttning av ordinarie
lärare kunna ske utan statlig myndighets medverkan, isynnerhet emedan
ofta i stadsdistrikt förflyttning av lärare behöver ske utan samband med
annan lärares avgång från tjänsten. Så exempelvis därest genom växlingar
i befolkningsfördelningen i en skola en läraravdelning indrages och samtidigt
i en annan skola en ny parallellavdelning inrättas. I dessa distrikt
bör den lokala styrelsen kunna medgivas rättighet att, när skolans bästa
det kräver, under vissa villkor, förflytta ordinarie lärare.

Dessa äro de enda sakliga förändringar jag anser mig böra vidtaga i
skolöverstyrelsens förslag rörande förflyttning av lärare inom skoldistrikten,
som jag för övrigt finner vara välbetänkt och väl lämpat att i viss utsträckning
tjäna ändamålet med dessa åtgärder. De ändrade bestämmelserna
torde hava sin största betydelse därutinnan, att genom folkskol
inspektören det allmänna får ett inflytande på lärares förflyttning, som det
förut endast delvis ägt. Bestämmelsernas värde blir givetvis till stor del
beroende av folkskolinspektörernas verksamhet. Betonas må till sist, att
dessa och andra bestämmelser rörande förflyttning av ordinarie lärare endast
i viss grad kunna tjäna det här ifrågavarande syftet att vid behov indraga
skolor och skolavdelningar. Förflyttningen kan ju endast komma till stånd,
i fall läraren kan placeras på annan tjänst inom distriktet, varom icke,
måste med indragningen av tjänsten anstå, därest icke andra möjligheter
kunna tillgripas.

I huvudsaklig överensstämmelse med skolöverstyrelsens förslag böra sålunda
i avseende på lärares förflyttning inom skoldistrikten vederbörliga författningsändringar
vidtagas.

Härutöver må nämnas, att folkskoledirektionen i Stockholm hemställt,
att den i Stockholm i olikhet med i andra jämförliga städer rådande bundenheten
av lärartjänster vid viss församlings folkskola måtte upphävas.
Detta skulle underlätta erforderliga omgrupperingar av lärarkrafterna. Denna
fråga tarvar ytterligare utredning, vadan jag icke i detta sammanhang närmare
ingår på densamma.

I motionerna I: 293 och II: 427, vilka sysselsätta sig med frågan om lärares
flyttningsskyldighet, har åberopats cn av skatteutjänmingsberedningen
den 17 februari 1932 till Kungl. Majit avlåten, vid motionen II: 427 såsom
bilaga fogad skrivelse.

I denna skrivelse har erinrats, att beredningen redan tidigare framhållit
önskvärdheten av sådana ändrade bestämmelser i folkskolestadgan, att lärare,
som hädanefter vunne ordinarie anställning, anställdes vid skoldistriktets
skolor med placering tills vidare vid viss skola. Beträffande lärare, vilka redan

16

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

vunnit ordinarie anställning vid viss skola, hade beredningen härjämte anfört,
att det syntes böra tagas under övervägande, huruvida icke i samband
med en eventuell lönereglering för folkskollärarkåren sådana bestämmelser
borde meddelas, att med rätten till reglerad lön skulle följa skyldighet för
befattningshavaren att underkasta sig förflyttning i samma utsträckning, som
kunde bliva föreskriven för nyanställda lärare.

Beredningen har vidare anfört:

Vad beredningen i nu anförda och andra hänseenden föreslog i sitt berörda
utlåtande inskränkte sig till att avse vissa åtgärder, vilka i syfte att
bereda ökad möjlighet till begränsning av antalet lärare och skolbyggnader
ansågos genomförbara även utan ändring i det nuvarande systemet för folkundervisningens
finansiering. Beredningens arbete har emellertid numera
fortskridit så långt, att preliminära beslut fattats angående förslag till väsentliga
förändringar i sagda system. Då genom dessa skulle bland annat
skapas större förutsättningar att åvägabringa den rörlighet i skolorganisationen,
som är av behovet påkallad särskilt med hänsyn till den starka,
fortgående minskningen av antalet skolpliktiga barn, torde det få anses synnerligen
angeläget, att utvecklingen av skolorganisationen i antydd riktning
icke onödigtvis fördröjes av bestämmelser, som lägga hinder i vägen för
förflyttning av lärare i den omfattning, som må finnas erforderlig. Beredningen
har därför funnit sig böra ifrågasätta, att de av beredningen tidigare
förordade, ovan omförmälda bestämmelserna örn lärares förflyttning
erhålla en i viss mån utsträckt räckvidd utan att dessa bestämmelser likväl
behöva binda statsmakterna vid den ena eller den andra organisationsformen.

I enlighet härmed får beredningen i underdånighet hemställa, det täcktes
Kungl. Maj:t föranstalta därom, att — utöver vad tidigare av beredningen
föreslagits —- sådana föreskrifter måtte meddelas, att vid nyanställning
av lärare vid rikets folkskolor befattningshavare tillförbindes den skyldighet
att underkasta sig förflyttning från en tjänst till en annan, som framdeles
kan bliva i vederbörlig ordning bestämd. Vid bifall till vad beredningen
sålunda föreslagit skulle i händelse av en lönereglering enahanda
skyldighet uppställas som villkor för rätt att komma i åtnjutande av reglerad
lön.

I motionen I: 298, som jämväl behandlar frågan örn lärares flyttningsskyldighet,
har till stöd för de där framställda yrkandena anförts huvudsakligen
följande:

I min hemkommun By inom Kopparbergs län funnos år 1927 660 skolpliktiga
barn. Ar 1931 hade barnantalet minskats till 598. Antalet lärare
utgjorde sistnämnda år 32. Innevarande läsår uppgår barnantalet i Horndals
skolor, vilka äro av A-form, till 195, därav 145 å folkskoiestadiet, och
dessa senare barn äro uppdelade på åtta läraravdelningar. I dessa avdelningar
har alltså varje lärare omkring 18 barn att undervisa.

Antalet födda barn i församlingen under åren 1921—1931 utgör enligt
uppgift från pastorsämbetet

1921

1922

1923

128

105

102

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

17

1924 ......................... 81

1925 ......................... 88

1926 ......................... 65

1927 ......................... 87

1928 ......................... 53

1929 ......................... 71

1930 ......................... 63

1931 ........................ 55

År 1938, då skolornas elever komma att utgöras av de under åren 1926
—1931 födda barnen, skulle alltså barntalet uppgå till allenast 394, och då
är hänsyn ändock icke tagen till normal dödlighet bland dessa årskullar.
Därest antalet lärare icke till dess kan nedbringas, skulle på varje lärara vdelning
komma i genomsnitt allenast omkring 12 barn. Någon ökning av
barnantalet på grund av inflyttning synes icke vara att påräkna. Snarare
torde det kunna befaras, att på grund av industrins tillbakagång och därav
föranledd utflyttning barnantalet kommer att ytterligare minskas.

Liknande förhållanden, som här ovan påvisats, äro, enligt vad jag har
mig bekant, rådande i ett stort antal skoldistrikt inom riket.

Det synes under sådana omständigheter ofrånkomligt, att effektivare åtgärder,
än i den kungl, propositionen föreslagits, vidtagas i syfte att minska
antalet läraravdelningar och att anpassa lärarkrafterna efter det verkliga
behovet. Detta krav gör sig med särskild styrka gällande i dessa tider, då
statens och särskilt kommunernas finanser, bland annat på grund av de
stora utgifterna för folkskoleväsendet, äro synnerligen hårt ansträngda.

De åtgärder, vilka i förevarande hänseende i propositionen föreslås, äro
icke till fyllest under de alldeles exceptionella förhållanden, som inträtt
genom den starka nativitetsminskningen. För en elastisk anpassning av
lärarkrafterna efter barnantalets ökning eller minskning är det uppenbarligen
icke tillräckligt att kunna förflytta en lärare inom ett och samma skoldistrikt.
Av Kungl. Maj:ts förslag framgår för övrigt icke, huruvida den
föreslagna skyldigheten för lärare att underkasta sig förflyttning från en tjänst
till en annan skall avse även sådana redan nu anställda lärare, vilka antagits
vid viss skola, eller allenast lärare, vilka framdeles vinna ordinarie
anställning. I vilket fall som helst är det tydligt, att man på denna väg
icke vinner möjlighet att inom rimlig tid minska lärarnas antal och anpassa
detta efter barnantalet. Detta syfte nås icke heller i erforderlig omfattning
genom det motionsvis framförda förslaget att lärare, som framdeles erhålla
ordinarie anställning, skola vara skyldiga att underkasta sig förflyttning i
den omfattning, som i vederbörlig ordning kan bliva bestämd. Enda möjligheten
att åstadkomma en i nuvarande ekonomiska nödläge nödvändig beskärning
av den alltför vida skolorganisationen är, att lärarna underkastas
förflyttningsskyldighet icke allenast inom skoldistriktet utan även från ett
skoldistrikt till ett annat. Det kan i detta sammanhang erinras, att statens
befattningshavare i allmänhet äro skyldiga att underkasta sig förflyttning
från en ort till en annan, vadan lärarpersonalen härigenom icke skulle
komma i sämre ställning än statens tjänstemän.

Visserligen skulle genom en dylik allmän förflyttningsrätt ett visst ingrepp
göras i församlingarnas befogenhet att själva utse sina lärare. Men å andra
sidan är det också ett församlingsintresse, att utgifterna för skolväsendet,
där så är möjligt, nedbringas, och man torde hava rätt att förvänta att med

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 6 sami. 28 haft. (Nr 48.) 2

18

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

det överflöd på lärare, som för närvarande mångenstädes är tillfinnandes,
vederbörande myndigheter skola taga en. viss hänsyn till församlingarnas
önskemål, då det gäller att tillsätta en lärartjänst genom förflyttning från
annat skoldistrikt,

Om det alltså ur principiell synpunkt måste anses nödvändigt och riktigt,
att en vidsträcktare förfiyttningsskyldighet ålägges lärarna, torde emellertid
av praktiska hänsyn denna skyldighet böra på något sätt begränsas. Lämpligast
synes härvid vara, att förflyttningsskyldigheten inskränkes till att
omfatta skolor inom ett och samma län.

Till förekommande av att förfiyttningsrätten missbrukas torde böra meddelas
föreskrifter av enahanda innehåll, som i propositionen föreslås vid
förflyttning av lärare inom ett skoldistrikt.

För det allmänna skulle ett nedbringande av lärarantalet genom förflyttning
vid uppkommande ledigheter av lärare från ett skoldistrikt till ett
annat innebära avsevärda besparingar. Särskilt gäller detta staten, som ju
för närvarande betalar 9/10 av lärarnas avlöning. Då det icke torde kunna
ifrågasättas att vid förflyttning av lärare mellan olika skoldistrikt ålägga det
ena eller andra distriktet att betala kostnaderna för lärarens flyttning, synes
det böra ankomma på staten att i dylika fall bestrida dessa kostnader, ävensom
att till läraren utgiva ersättning för den minskning i avlöningsförmåner,
statliga såväl som kommunala, han kan få vidkännas på grund av förflyttningen.
Dylika ersättningar torde böra utbetalas av vederbörande länsstyrelse
efter prövning av de framställda anspråken. Med hänsyn till den besparing,
som från statens sida härvid skulle göras beträffande statsbidrag
till skoldistrikten, torde dessa ersättningar lämpligen kunna utgå från det
nuvarande förslagsanslaget till lärarnas avlöning.

Mot införandet av en dylik allmän förfiyttningsskyldighet har invänts,
att de lärare, vilka redan antagits vid viss skola, över huvud icke kunna
tvingas att underkasta sig en vidsträcktare förfiyttningsskyldighet. Detta
må vara riktigt. Om en sådan lärare vägrar att gå med på en förflyttning,
som med hänsyn till det allmännas befogade intressen finnes påkallad, bör
därför skapas möjlighet att utöva en viss påtryckning på läraren. I sådant
syfte bör enligt min uppfattning föreskrivas, att läraren i sådant fall icke
skall äga rätt att bekomma den av riksdagen beviljade provisoriska avlöningsförbättringen.
Aven örn detta ur den enskilde lärarens synpunkt kan
förefalla i viss mån obilligt, bör det dock erinras, att det icke är fråga örn
att genom förflyttningen beröva läraren någon del av hans löneförmåner,
och då nu förhållandena äro sådana, att åtgärder i den av mig angivna
riktningen måste vidtagas för att hålla statens och kommunernas utgifter
för skolväsendet inom skäliga gränser, torde det kunna förväntas att lärarkåren
lojalt fogar sig i sådana förändringar, som med hänsyn till det allmännas
och folkskolans bästa visa sig erforderliga.

Jag vill till slut erinra, att det icke saknas precedensfall på ingripanden
av den art, som här av mig föreslagits. Sålunda gjordes exempelvis genom
statsmakternas beslut år 1927 häradshövdingarnas rätt att i fortsättningen
komma i åtnjutande av den då utgående förhöjningen av expeditionslösen
beroende därav, att de underkastade sig bestämmelserna i kungörelsen den
20 maj 1927, nr 179, i fråga om avlöning åt de vid domsagornas kanslier
anställda, icke rättsbildade biträdena. Genom kungörelsen den 26 juli 1927
örn ändring av § 3 i förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
förordnades vidare, att vissa bevis, vilka av myndighet utfärdats
mot lösen, skulle vara befriade från dylik avgift.

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

19

Beträffande den i kap. III (sid. 66—89) behandlade frågan om åstadkommande
av ökade möjligheter att vid vakanser indraga obehövliga lärartjänster
har departementschefen -— efter redogörelse för nu gällande bestämmelser,
myndigheternas yttranden och skolöverstyrelsens förslag i ämnet ■— för
egen del anfört huvudsakligen följande:

Indragning av överflödig skola eller skolavdelning kan givetvis lättast
genomföras i samband med inträdande vakans inom lärarkåren, vare sig
den avgående läraren lämnar den tjänst, som ifrågasättes till indragning,''
eller annan tjänst inom distriktet, i vilket fall indragningen blir förknippad
med en förflyttning av lärare. För de bestämmelser, som i detta hänseende
gälla, har jag i det föregående redogjort. Nu har skolöverstyrelsen föreslagit,
att dessa bestämmelser borde så ändras, att skoldistrikt skulle åläggas
ovillkorlig skyldighet att, då lärartjänst inom distriktet blir ledig, inhämta
folkskolinspektörens yttrande, innan skolrådet vidtager åtgärder för
återbesättande eller indragning av tjänsten. Äro vid denna omprövning
skolråd och inspektör eniga, har skolrådet att vidtaga åtgärder för tjänstens
återbesättande, respektive indragande. Äro de icke ense, skall realfrågan
om tjänstens återbesättande avgöras av skolöverstyrelsen eller, därest ändring
av reglementet erfordras, av domkapitlet. I det stora hela anser jag mig
kunna biträda skolöverstyrelsens nyssnämnda förslag och detta huvudsakligen
av följande skäl.

Då det gäller inrättande av ny lärartjänst, skall folkskolinspektör enligt
§. 18 h) statsbidragsförfattningen vitsorda tjänstens behövlighet för att statsbidrag
till densamma skall kunna utgå. Det allmänna har genom denna
bestämmelse en tämligen effektiv kontroll på att lärartjänster icke i onödan
inrättas. Örn _ däremot fråga är om återbesättande av vakant tjänst, har
det allmänna icke lika goda möjligheter att noga pröva, örn tjänsten i fråga
behöver återbesättas eller måhända utan olägenhet för skoldistriktet och till
fördel för statsverket skulle kunna indragas. Visserligen kan folkskolinspektören
i enlighet med sin instruktion taga initiativ till reglementsändring och
alltså i vissa fall tvinga fram en indragning av den överflödiga tjänsten.
Folkskolinspektören får emellertid icke alltid kännedom om ledigheten —
något som tydligt framgår av folkskolinspektörernas yttranden— och gäller
det större^ skolor, där reglementsändring icke erfordras för dylik indragning,
kan skolrådet handla efter gottfinnande.

Detta förhållande, att det allmänna å ena sidan tämligen effektivt kan
kontrollera, att antalet ordinarie befattningshavare i folkskoleväsendet icke
över hövan utökas, å andra sidan icke äger rättighet att i alla fall tillse,
att antalet befattningshavare förminskas, då detta låter sig göra utan olägenhet
för vare sig lärare eller skolråd, blottar en betänklig brist i gällande
bestämmelser. Denna lucka i folkskoleförfattningarna är så mycket mer
iögonfallande, som staten här har betydande ekonomiska intressen att
tillvarataga, ej minst då barnantalet i skolorna sjunker. Jag vill icke bestrida,
att åtgärder för avhjälpande av detta ur statens synpunkt påtagliga
missförhållande i viss mån inkräkta på kommunernas nuvarande rätt att
själva ordna sitt skolväsen. I de yttranden, som över skolöverstyrelsens
förslag avgivits av ett stort antal skolråd, hava emellertid icke annat än
i rena undantagsfall ur den kommunala självbestämmanderättens synpunkt
några betänkligheter framförts emot en sådan ändring i folkskolestadgan;
litt det allmänna mot skolrådets mening skulle kunna indraga lärarbefatt -

Ökade möjligheter
att
vid vakanser
indraga obehövliga
lärartjänster.

20

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

ning eller på annat sätt disponera över densamma. Länsstyrelsen i Härnösand
har emellertid funnit den ifrågasatta bestämmelsen icke stå i god överensstämmelse
med skoldistriktens nu bestående frihet i fråga om nyinrättande
av lärartjänster och har därför ifrågasatt, att prövning av vakansblivna
tjänsters återbesättande eller indragande borde ske med tillämpning
av samma princip, för vilken nyssnämnda § 18 h) i statsbidragsförfattningen
är ett uttryck. Därigenom skulle den kommunala självbestämmanderätten
icke behöva rubbas. Tydligt är, att den frihet för skoldistrikten,
som härigenom vunnes, bleve av ytterst skenbar natur. Därest emellertid
detta förslag godtoges, skulle däremot det allmänna icke kunna begagna
de möjligheter till inskränkning i skolorganisationen, som på annat vis
kunde erbjuda sig, då lärartjänst blir ledig, exempelvis genom förflyttning
av på annan befattning inom distriktet överflödig lärare till den ledigblivna
tjänsten. Skolöverstyrelsen har med väl grundade skäl visat, att
folkskolinspektörens inflytande vid omprövningen rörande ledig lärartjänsts
behövlighet ej bör inskränkas till att blott gälla själva sakfrågan, huruvida
tjänsten skall indragas eller återbesättas, utan bör omfatta även huruvida
vakansen på annat sätt kan utnyttjas för skolorganisationens lämpliga anpassning
efter barnantalet. Jag vill i detta avseende gå ett steg längre än
skolöverstyrelsen och i likhet med skatteutjämningsberedningen föreslå, att
ifrågavarande omprövning bör omfatta även huruvida tjänsten i fortsättningen,
därest den icke återbesättes med ordinarie befattningshavare, bör uppehållas
med extra ordinarie eller på viss tid anställd lärare. Härigenom erhålles
ytterligare en garanti för att tjänster inrättas endast då så verkligen
är av behovet påkallat, och samtidigt ernås den fördelen, att nyssnämnda
omprövning göres så allsidig som möjligt.

Vissa myndigheter hava befarat, att genom folkskolinspektörens avgörande
inflytande på ärendets handläggning en olika bedömning i de särskilda fallen
icke skulle kunna undgås. Jag tror icke, att på detta vis några olägenheter
av betydelse skulle uppstå. Redan nu är folkskolinspektörens vitsord
vid nyinrättande av lärartjänst utslagsgivande, och det har icke försports,
att detta stadgande i nyssnämnt avseende medfört några nackdelar.

Skolöverstyrelsen har med övertygande motivering avstyrkt förslag om
införande av bestämmelser rörande minimiantal barn per lärara vdelning.
Dylika bestämmelser skulle ur kontroll- och besparingssynpunkt hava sin
största betydelse i större samhällen med A-skolor med parallellavdelningar,
där enligt vad erfarenheten visat det ej sällan förekommer, att läraravdelningarna
göras relativt små. Därest skolöverstyrelsen, såsom av överstyrelsen
föreslagits, tillerkännes rättighet att i vissa fall, nämligen då skolråd
och folkskolinspektör i skoldistrikt, där för indragning av lärartjänst reglementsändring
ej erfordras, stanna i olika meningar, avgöra frågan örn återbesättande
eller indragning av ifrågavarande tjänster, torde en i viss mån
enhetlig kontroll på klassavdelningarnas storlek i dylika samhällen kunna
åstadkommas.

Vissa myndigheter hava föreslagit, att § 18 h) i statsbidragsförfattniugen
borde förtydligas på så vis, att därav klart framgår, att skoldistrikt skall
inhämta folkskolinspektörs vitsord även för tjänst, som förändras från extra
ordinarie till ordinarie. Skolöverstyrelsen har häremot invänt, att bestämmelsens
nuvarande avfattning väl synes försvara en sådan tolkning och att
för övrigt komplettering av bestämmelsen vore obehövlig, därest vad av
överstyrelsen föreslagits beträffande förfarandet vid återbesättande av ledig

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

21

tjänst bleve bifallet. Även om denna överstyrelsens uppfattning vore riktig,
anser jag det bäst att ifrågavarande författningsrums innebörd förtydligas
på angivet sätt och föreslår därför en sådan omformulering av § 18 h)
i statsbidragsförfattningen, att därav på ett otvetydigt sätt framgår, att folkskolinspektörs
vitsord erfordras såväl vid inrättandet av ny ordinarie eller
extra ordinarie befattning som vid förändring av extra ordinarie lärartjänst
till ordinarie.

Under diskussionen rörande åtgärder för indragning av skolor och skolavdelningar
hava åtskilliga förslag framställts, att i större utsträckning än nu
icke ordinarie lärare borde anställas. Skolöverstyrelsen har tillmötesgått
dessa förslag så till vida, att överstyrelsen föreslagit ändring av § 2 mom. 2
och § 24 i folkskolestadgan i sådan riktning, att, därest de i nyssnämnda
stadganden föreskrivna förutsättningarna för anställande av icke ordinarie
lärare förefinnas, sådana lärare böra anställas. Ändringen synes mig i sin
mån ägnad att främja syftet med den av riksdagen begärda utredningen
och kan näppeligen innebära några risker för att icke ordinarie lärare skulle
komma att anställas i större utsträckning än som kan anses önskvärt. Jag
har därför intet att invända mot förslaget.

Vad skolöverstyrelsen föreslagit i fråga örn befrielse för skoldistrikt från
skyldighet att anställa vikarie, då lärarbefattning är ledig eller lärare åtnjuter
tjänstledighet, synes väl motiverat och torde i viss mån kunna tjäna
syftet med här föreslagna åtgärder. Den nuvarande avfattningen av § 25
i folkskolestadgan tvingar skoldistrikt att anställa vikarie för dylik lärare
även i de fall, då detta strängt taget vore överflödigt. Därest åt skolöverstyrelsen
uppdrages att efter framställning från vederbörande skolråd därifrån
medgiva befrielse, torde man äga trygghet för att dylika dispenser
allenast medgivas, då detta kan ske utan men för skolan. Den av skolöverstyrelsen
i konsekvens härmed föreslagna ändringen i statsbidragsförfattningen
vill jag även tillstyrka.

I detta sammanhang vill jag påpeka, att det behov av ändamålsenliga
mellaninstanser, som jag i det föregående framhållit, får en ytterligare bekräftelse.
Skolöverstyrelsens av mig i det väsentliga biträdda förslag om
förfarandet, då fråga uppstår om vakansers fyllande, innebär, att vid reglementsändring
ärendet hänskjutes till domkapitlet men eljest, då reglementsändring
är obehövlig, till skolöverstyrelsen. Denna på formella
grunder beroende tudelning av till innebörden likartade mål är icke ägnad
att befordra en konsekvent rationalisering av skolväsendet. Betydligt smidigare
och enhetligare skulle dessa frågor behandlas, om de hänvisades till
en och samma skoladministrativa myndighet. Dessutom skulle den förtrogenhet
med de lokala förhållandena, som måste förutsättas hos en mellaninstans
av det slag, som jag förordat, garantera icke endast en större kännedom
med ärendets detaljer utan också ett större förtroende hos befolkningen.

Ändring i stadgan rörande folkundervisningen i Stockholm i analogi med
vad i det föregående föreslagits angående omprövning vid ledigblivande av
lärartjänst vill jag icke nu föreslå. Denna fråga torde böra prövas i samband
med spörsmålet örn sättet för anställning av lärare inom Stockholm,
vilken fråga jag förut vidrört.

I detta sammanhang får utskottet erinra örn de i motionerna I: 155 och
I: 296 framställda yrkandena, i vad de avse inrättande av nya skolor, under -

22

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Undervisning
av barn
i främmande
skoldistrikt.

visningsavdelningar eller lärartjänster vid folkskolorna. Beträffande de av
motionären till stöd för berörda yrkanden anförda skälen hänvisar utskottet
till nämnda motioner.

I kap. IV (sid. 89—100) har departementschefen upptagit frågan, huruvida
icke genom hänvisning av barn från ett skoldistrikt till skolgång i ett
angränsande vissa möjligheter skulle givas att indraga onödiga skolor och
skolavdelningar eller förbättra undervisningen.

Efter en redogörelse för den i detta hänseende förebragta utredningen
bär departementschefen anfört följande:

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att domkapitlen skulle medgivas rätt att
efter framställning från vederbörande skolråd eller statens folkskolinspektör
förständiga skoldistrikt att i viss skola till undervisning mottaga barn från
annat skoldistrikt. Det förefaller mig, som örn goda skäl såväl av skolöverstyrelsen
som av de i ärendet hörda myndigheterna anförts för behovet av
en dylik anordning. Jag vill framhålla, att skyldigheten att i förevarande
hänseende underkasta sig vederbörande myndighets bestämmelser bör gälla
ej allenast det mottagande skoldistriktet utan även det distrikt, där barnen
höra hemma. Det kan nämligen väl tänkas, att motstånd mot dispositioner
av förevarande slag kan resas även från sistnämnda distrikt. Målsman bör ävenledes
hava rätt att hos domkapitlet, därest hänvändelse till skoldistriktet icke
lett till resultat, anmäla behovet av undervisning i annat skoldistrikt av barn,
som stå under hans målsmanskap.

Klart är, att det ur många synpunkter skulle vara lämpligast, örn överflyttande
av skolbarn till undervisning i annat skoldistrikt i fortsättningen
liksom nu kunde ske på frivillighetens väg genom överenskommelse mellan
vederbörande skoldistrikt. Dylik överflyttning försiggår i relativt stor utsträckning.
Enligt folkskolinspektörernas beräkningar undervisades läsåret
1927/1928 sammanlagt 1,972 barn i främmande skoldistrikts skolor,
varav för 682 barn betingades särskild ersättning, medan återstående 1,290
barn åtnjöto kostnadsfri undervisning. Skolavgifterna för de förstnämnda
barnen varierade mellan två och två hundra kronor per barn och läsår.
Inalles torde genom denna frivilliga överflyttning hava inbesparats vid pass
66 läraravdelningar. Emellertid hava myndigheterna med stor samstämmighet
påvisat, att det synnerligen ofta förekommer, att skoldistrikt, som
visat den största omtanke örn det egna distriktets skolor, utan hållbara skäl
vägra mottaga barn från annat skoldistrikt till undervisning, så snart fråga
härom väckes. Detta torde vara en ingalunda oväsentlig orsak till att skolorganisationen
inom många distrikt har en omfattning, som icke är av
behovet påkallad. Folkskolinspektörerna hava nu beräknat, att i fall skoldistrikt
vore förpliktigat att i sina skolor mottaga barn från annat skoldistrikt
och möjligheterna till överflyttning av barn från ett distrikt till ett
annat utnyttjades, så långt barnens skolvägar och befintliga skollokaler det
medgåve, sammanlagt 120 läraravdelningar skulle besparas. Det allmänna
har sålunda här möjligheter att vinna avsevärda kostnadsminskningar. I
ett stort antal fall kunde vidare genom denna anordning barnens skolvägar
förkortas och undervisningen förbättras.

Emellertid har skolöverstyrelsen föreslagit, att domkapitlet borde få meddela
dylikt förständigande endast under förutsättning, dels att statens kost -

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

23

□ader för skolväsendet därigenom nedbringas eller barnens skolvägar avsevärt
förkortas, dels att det mottagande skoldistriktet därigenom icke förorsakas
ökade utgifter eller undervisningen genom anordningen icke kan anses
bliva lidande. Vissa av dessa inskränkningar hava hos flertalet myndigheter
väckt starka och enligt mitt förmenande väl befogade erinringar. Sålunda
torde det icke vara välbetänkt att uppställa det villkoret, att undervisningen
genom anordningen icke får bliva lidande. Detta skäl synes redan
nu ofta missbrukas. Då domkapitlen skulle äga att pröva de förutsättningar,
under vilka hänvisning kan komma till stånd, anser jag det i likhet med
skatteutjämningsberedningen tillräckligt, att modifiera villkoret därhän, att
barnen icke må hänvisas till skola inom annat skoldistrikt, örn denna anordning
kan anses medföra påtagligt men för undervisningen i något av de
skoldistrikt, som åtgärden berör.

I enlighet med vad skatteutjämningsberedningen anfört, torde villkoret
örn att »statens» kostnader för skolväsendet genom åtgärden nedbringas
böra, med tanke på kommunerna, ändras därhän, att åtgärden må vidtagas
under förutsättning, att »det allmännas» kostnader härigenom minskas.

Skolöverstyrelsen har vidare förutsatt, att hänvisning icke skulle få förekomma,
därest det mottagande skoldistriktet därigenom förorsakades ökade
utgifter. Emellertid åsamkar tydligtvis varje i skola undervisat barn skoldistriktet
kostnader. Skolbänk skall tillhandahållas, städning, eldning, skurning
o. s. v. draga större kostnader ju flera barn som undervisas. I åtskilliga
skoldistrikt tillhandahållas numera fri undervisningsmateriel och ej
sällan även fri bespisning. Det av skolöverstyrelsen föreslagna villkoret
skulle alltså i de flesta för att icke säga alla fall lägga hinder i vägen för
ett ifrågasatt förständigande från domkapitlets sida. Detta villkor torde
därför icke böra uppställas. I stället torde bestämmelse böra meddelas örn
rätt för det mottagande distriktet att erhålla ersättning för den av ifrågavarande
anordning föranledda omedelbara ökningen i dess löpande omkostnader.
Skolöverstyrelsens nyss anförda uppgifter visa, att av nu i
andra skoldistrikt undervisade barn ungefär två tredjedelar åtnjuta kostnadsfri
undervisning, under det att skolavgifterna för de återstående variera
mellan två och två hundra kronor per barn och läsår. I vissa fall
hava dessa avgifter erlagts av barnens föräldrar. En del myndigheter
hava uttalat farhågor för att ersättningsfrågans upptagande i detta sammanhang
lätt skulle komma att leda till att man i så gott som alla fall
ansåge sig böra göra anspråk på ersättning. Det övervägande flertalet
myndigheter åter synas anse, att ersättningsfrågan redan nu bör regleras,
enär eljest i åtskilliga fall skoldistrikt liksom nu genom oskäliga fordringar
skulle kunna omöjliggöra önskvärd överflyttning av skolbarn. Jag vill för
min del ansluta mig till den senare meningen och detta även av det skälet,
att det synes mig billigt och rättvist, att kostnaderna för undervisning av
annat skoldistrikts barn ersättas, därest distriktet gör anspråk därpå. Att

redan nu uppställa vissa grunder, efter vilka denna ersättning skulle utgå,

finner jag däremot icke nödvändigt. Lämpligast synes vara, att åt domkapitlen
giva befogenhet att i detta avseende utöva en diskretionär pröv ningsrätt

och sålunda från fall till fall avgöra, vilken ersättning som rimligen
bör utgå. I regel torde den direkta självkostnaden ungefärligen kunna
fastställas, varförutom domkapitlen torde hava viss vägledning i de krav,
som från respektive skoldistrikt framställas. Av vikt är emellertid, att, så
långt görligt är, det åt skoldistrikten överlåtes att genom frivillig inbördes

24

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Ökad användning
av kommunalförbund
för
främjande av
skolväsendet.

överenskommelse uppnå enighet i ersättningsfrågan. Domkapitlet bör sålunda
besluta i ersättningsfrågan, allenast där något av skoldistrikten detta
begär. Ersättningen skall givetvis utgöras av det skoldistrikt, som barnet
tillhör.

Motsvarande ändring bör vidtagas i stadgan rörande folkundervisningen i
Stockholm.

Jag vill icke underlåta att även i detta sammanhang erinra, att behovet
av mellaninstanser med verklig sakkunskap på folkskolans område är inlysande.
Man kan icke påräkna, att nu berörda frågor eljest bliva behandlade
efter något så när enhetliga grunder.

Det i motionen II: 76 framförda yrkandet avser verkställande av utredning
i den fråga, beträffande vilken, på sätt ovan senast angivits, propositionen
innehåller ett positivt förslag. I fråga örn de till stöd för berörda
yrkande anförda skälen får utskottet hänvisa till motionen.

I kap. V (sid. 101—109) ägnas uppmärksamhet åt frågan örn ökad användning
av kommunalförbund för främjande av skolväsendet. I riksdagens
skrivelse angående beredande av utökade möjligheter till indragning av
skolor och skolavdelningar framhölls, att för ifrågavarande syftemåls vinnande
det vore av vikt, att frågan om inrättande av kommunalförbund för
tillgodoseende av skolväsendets krav mera beaktades. Skolöverstyrelsen har
tagit upp ett i vissa yttranden framfört förslag, att folkskolinspektör skulle
tillerkännas rätt att taga initiativ till bildande av kommunalförbund för skolväsendets
tillgodoseende. Kostnaderna för erforderlig utredning skulle i
detta fall bestridas av allmänna medel. Skolöverstyrelsen föreslår i enlighet
härmed motsvarande ändring av § 33 lagen örn kommunalförbund.

Departementschefen har i denna fråga — efter en redogörelse för den i
ämnet förebragta utredningen — anfört följande:

Jag vill betona, att spörsmålet att åstadkomma större förvaltningsenheter
för folkskoleväsendet, vare sig nu detta sker genom direkt sammanslagning
av de alltför små skoldistrikten eller genom att med hjälp av lagen örn
kommunalförbund sammansluta skoldistrikten till samarbete för skolväsendets
ordnande, är en av de allra mest centrala frågorna i diskussionen
örn utvägar för åvägabringandet av en i möjligaste mån klok hushållning
med det allmännas anslag till skolväsendet. Denna uppfattning delas av de
myndigheter, som yttrat sig i ärendet. Samstämmigt har emellertid framhållits,
att skoldistrikten i allmänhet äro ytterst obenägna att ingå på dylikt
samarbete. I de fall, där folkskolinspektörerna intresserat sig för uppgiften
att sammanföra skoldistrikten i kommunalförbund, synas deras hänvändelser
oftast ha mötts med likgiltighet eller motstånd. Lagen örn kommunalförbund
har utformats på sådant sätt, att regeln om den kommunala självbestämmanderätten
upprätthållits obruten. Skoldistrikt äger efter gottfinnande
biträda eller avslå förslag örn bildande av kommunalförbund. Sker det
sistnämnda, kommer förbundet icke till stånd, vilka skäl som än kunna anföras
till förmån för ett sådant. Staten har endast i fråga örn svårt skattetyngda
kommuner möjligheter till viss indirekt påtryckning på vederbörande

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

25

skoldistrikt enligt lagen den 16 december 1927 angående understöd av
skatteutjämningsmedel åt vissa kommuner.

Frågan om åvägabringandet av större kommunala förvaltningsenheter är
emellertid i ett större sammanhang föremål för övervägande inom skatteutjämningsberedningen.
Det synes vid sådant förhållande icke tillrådligt
att nu vidtaga några ändringar i lagstiftningen på förevarande område och
sålunda föregripa beredningens arbete. Skolöverstyrelsens förslag om införande
av en bestämmelse rörande rätt för folkskolinspektör att taga initiativ
till bildande av kommunalförbund torde för övrigt, på sätt flertalet myndigheter
påpekat, komma att få ringa praktisk betydelse, så länge icke framställningar
i detta ärende riktas till en för skolärenden särskilt arbetande
och intresserad mellaninstans med den initiativkraft, som följer den medvetet
uppfattade kallelsen att oavlåtligt befordra undervisningens väl. Jag
avstyrker alltså för det närvarande skolöverstyrelsens förslag i denna del.

Bland andra åtgärder för skolväsendets smidigare anpassning efter växlande
förhållanden har ifrågasatts möjligheten av att ytterligare utvidga
anordningen med statsbidrag till inackordering av skolbarn och till skolskjutsar.
Härom handlar kap. VI (sid. 109—136). I detta kapitel dryftas även
frågan örn det ordinarie förslagsanslaget till avlöning åt lärare vid folkskolor.

De myndigheter, vilkas yttranden av skolöverstyrelsen åberopats i förevarande
utredning, hava samstämmigt vitsordat, att en utökning av statens understödsverksamhet
för inackordering av skolbarn och åstadkommande av skolskjutsar
med all sannolikhet i betydande utsträckning skulle befordra folkskoleväsendets
förmåga av anpassning efter ändrade befolkningsförhållanden.
Samtidigt konstateras emellertid, att på vissa håll fördomar, låt vara ogrundade,
mot skolskjutsar ofta yppats hos föräldrar och målsmän och att
likaledes — och mera allmänt — målsmännen endast med motvilja eller
tveksamhet gå med på att inackordera sina barn hos andra familjer. Denna
motvilja har till en del sin naturliga förklaring i svårigheten att anskaffa
tillräckligt kvalificerade enskilda hem, i vilka barnen kunna inackorderas.
Några myndigheter draga konsekvensen härav, då de förorda en kraftig utvidgning
av skolhemsverksamheten, såsom utgörande det säkraste och ur
pedagogisk synpunkt lämpligaste medlet till skolväsendets koncentrering och
för indragning av mindervärdiga skolor. De fåtaliga myndigheter, som uttalat
tveksamhet beträffande utvidgad tillämpning av antingen inackordering
av skolbarn eller skolskjutsar, hänvisa i allmänhet till det faktum, att anordningarna
i fråga somligstädes icke äro populära bland skoldistriktens befolkning,
att de medföra vissa olägenheter och aldrig helt kunna ersätta
en skola. Övriga uttala sig däremot med eller utan motivering för en ökad
användning av dessa anordningar. Nu gällande bestämmelser anses för
snävt utformade, högre statsbidrag föreslås böra utgå för skolskjutsar, statsbidrag
till inackordering av skolbarn bör ej blott begränsas till vissa län
utan utbetalas över hela landet och bidragets inskränkning till vissa sociala
kategorier hävas. Såsom fullt utprövade och gagneliga böra respektive an -

in ackorderingsanslag

och statsbidrag
för
skolskjutsar.
Avlöningsanslaget.

26

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

ordningar inordnas bland övriga medel, som stå det allmänna till buds för
undervisningsväsendets förbättrande.

Anslaget till statsbidrag för inackordering av skolbarn, som beviljades
första gången av 1902 års riksdag med ett belopp av 5,000 kronor, skulle
användas för att åt fattiga inom Vilhelmina församlings fjälltrakter och
inom Risbäcks kapellförsamling på längre avstånd från församlingens skolor
boende skolpliktiga barn bereda möjlighet till skolgång. Sedermera har anslaget
ökats och därmed även antalet skoldistrikt, som därav kommit i åtnjutande.
Enligt kungörelsen den 28 maj 1926 (nr 142) utgår statsbidrag
till skoldistrikt inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock
med undantag för rikets nordligaste gränsorter, för inackordering i skolhem
eller enskilda hem av skolpliktiga barn av fattiga, avlägset från skola boende
föräldrar. Det vederbörande skoldistrikt tillkommande beloppet skall
av skolöverstyrelsen i varje särskilt fall bestämmas. För budgetåret 1929/
1930 utgick anslaget med 315,000 kronor, inberäknat bidrag åt Västerbottens
läns arbetsstugor, och för budgetåret 1930/1931 beviljades ett anslag av

515.000 kronor. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen för
budgetåret 1931/1932 under rubriken »Inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga
barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, dock ej rikets nordligaste gränsorter» uppföra ett ordinarie anslag av

548.000 kronor. Riksdagen avslog samtidigt väckta motioner (1:92 och
II: 150) örn inackorderingsbidragets utsträckande att gälla »Dalarne och
Norrland, dock ej rikets nordligaste gränsorter». Sedermera har ny kungörelse
i ämnet utfärdats den 29 maj 1931 (nr 130).

Med hänvisning till gällande bestämmelser framhåller skolöverstyrelsen
inledningsvis, att anordningen med inackordering av skolbarn närmast är
att betrakta som en nödfallsåtgärd, tillkommen icke i syfte att förbilliga
eller förbättra skolväsendet utan för att möjliggöra att ifrågavarande barn
över huvud taget komma i åtnjutande av skolundervisning.

Aven örn sålunda inackordering av skolbarn anses vara en nödfallsutväg,
som endast med största varsamhet bör tillgripas, torde dock enligt skolöverstyrelsens
uppfattning en dylik åtgärd i vissa ingalunda sällsynta fall kunna
tjäna som medel för indragning av skolor och skolavdelningar. Jämte sin
rent sociala och pedagogiska huvuduppgift skulle inackorderingen därmed
tjäna jämväl ekonomiska syften. Överstyrelsen vill emellertid för sin del
icke förorda en schablonmässig, av enbart ekonomiska motiv föranledd
indragning av skolor.

Nu gällande bestämmelser för statsbidrag till inackordering av skolbarn
äro emellertid i några avseenden, anför överstyrelsen, hinderliga för anordningens
nyttjande som medel för indragning av skolor och skolavdelningar.
Detta gäller i främsta rummet statsbidragets begränsning till vissa län.

Skolöverstyrelsen föreslår, att ett extra anslag å 15,000 kronor anvisas
till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn i de delar av riket, där

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

27

för närvarande dylikt bidrag icke utgår. Ifrågavarande verksamhet får,
menar överstyrelsen, de första åren karaktär av försök. Säkra beräkningsgrunder
saknas för bedömandet av det belopp, som kan visa sig erforderligt.
Örn ett dylikt mindre anslag funnes tillgängligt, skulle dock det faktiska
behovet kunna utrönas med ledning av inkomna ansökningar örn statsbidrag.
Rörande villkoret, att statsbidrag till inackordering av skolbarn enligt
gällande bestämmelser skall utgå allenast till barn av fattiga föräldrar,
förklarar överstyrelsen sig förbliva vid den tidigare av överstyrelsen tillkännagivna
principiella uppfattningen, att statsbidraget icke bör begränsas
endast till barn av fattiga föräldrar. Ett slopande av nämnda bestämmelse
skulle få endast ringa betydelse för statsverket, då de föräldrar och målsmän,
för vilkas barn skoldistrikt komme att åtnjuta dylikt statsbidrag, i
regel kunna anses tillhöra den i kungörelsen åsyftade kategorien.

Till sist erinrar överstyrelsen örn den av åtskilliga myndigheter omskrivna
olägenheten att finna lämpliga inackorderingshem. Av denna anledning vore
en i möjligaste mån sund utveckling av inackorderingssystemet i hög grad
beroende av tillgången på skolhem och arbetsstugor, varför anordnandet av
sådana alltjämt vore förtjänt av statsmakternas kraftiga stöd.

I sina anslagsäskanden för nästkommande budgetår har skolöverstyrelsen
hemställt, att det ordinarie anslaget till inackorderingsbidrag för vissa skolplikt^
barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, måtte i riksstaten för budgetåret
1932/1933 uppföras med oförändrat belopp, 548,000 kronor.

För anordnande av skolskjutsar utgick under ett vart av budgetåren 1926/
1929 ett extra anslag av 30,000 kronor. Budgetåret 1929/1930 höjdes anslaget
till 60,000 kronor. Samma anslag utgick under nästföljande budgetår.
Ar 1930 hemställde skolöverstyrelsen hos Kungl. Majit, att anslaget måtte
höjas till 100,000 kronor, enär den stora efterfrågan på anslag icke stöde i
rimlig proportion till den ringa tillgången på medel. Samtidigt ifrågasatte
överstyrelsen, att anslaget måtte givas karaktären av ordinarie förslagsanslag,
eller, övergångsvis, extra reservationsanslag, på det att möjliga besparingar
under ett budgetår kunde tagas i bruk nästföljande år. Departementschefen
kunde med hänsyn till den korta tid, som förflutit, sedan anslaget senast
höjdes, och jämväl av budgetära skäl, icke förorda större ökning än
till 75,000 kronor. Vidare hade ifrågavarande verksamhet bedrivits under
relativt kort tid, vadan ändring av anslagets natur icke borde nu vidtagas.
Kungl. Majit föreslog därför riksdagen, att för budgetåret 1931/1932 för
ifrågavarande ändamål anvisa ett extra anslag av 75,000 kronor. Ett flertal
motioner väcktes (1:33, 11:71, 31, 109, 151), i vilka samtliga hemställdes
om ökning av anslaget till 100,000 kronor. I fyra av dessa motioner föreslogs
desslikes, att anslagsbeteckningen måtte förändras till ordinarie förslagsanslag,
och i en av dessa sistnämnda motioner (lii 109), att anslag till skolskjutsar
måtte utgå med 75 procent av de kostnader, som skoldistrikt genom

28

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

denna anordning åsamkats. Statsutskottet (nr 8, punkt 229) föreslog anvisandet
av ett extra anslag av 85,000 kronor, vilken hemställan vann riksdagens
bifall (skrivelse nr 8 A, punkt 217).

Bestämmelser angående skolskjutsar finnas givna i kungörelsen den 28
maj 1926 (nr 143). Bidrag utgår företrädesvis för skjutsning av barn, som
hava lång eller eljest svår väg till skolan, och i sådana fall, där kostnaderna
för skolskjutsarnas anordnande kunna anses uppvägas av besparingar för
skolväsendet i andra avseenden, varjämte föreskrives, att statsbidraget i regel
icke må överstiga hälften av kostnaderna för skolskjutsarnas anordnande.

Skolöverstyrelsen hänvisar till nyss anförda bestämmelser och påpekar,
att statsbidraget till skolskjutsar redan från början kommit att tjäna det
dubbla syftet att bereda lättnader i skolgången för barn, som hava lång
eller eljest svår väg till skolan, och att skapa möjlighet till indragning av
skolor eller skolavdelningar med lågt barnantal.

Skolöverstyrelsen föreslår, att det nu utgående extra anslaget till skolskjutsar
må få karaktären av ordinarie förslagsanslag. Överstyrelsen erinrar
därefter, att statsbidraget för här ifrågavarande ändamål nu för varje särskilt
fall bestämmes av Kungl. Majit. Det kunde ifrågasättas, huruvida
icke statsbidraget i stället borde utgå efter av Kungl. Majit och riksdagen
fastställda allmänna grunder samt i likhet med statsbidrag till lärares avlöning
tillgodokomma varje skoldistrikt, som av vederbörande länsstyrelse
prövades hava uppfyllt för erhållande av dylikt statsbidrag stadgade villkor.
Överstyrelsen uttalar för sin del starka sympatier för en dylik anordning,
framför allt av den anledningen, att ett skoldistrikt, som står i begrepp att
genomföra en mer eller mindre genomgripande omorganisation av sitt skolväsende
med därav föranledda byggnadsföretag, icke kan med nu gällande
bestämmelser räkna med en för omorganisationen så viktig faktor som skolskjutsar.
Med hänsyn till den jämförelsevis korta tid, under vilken man
haft tillfälle pröva skolskjutsarnas lämplighet, förklarar sig dock överstyrelsen,
trots de starka skäl, som tala för en ändring härutinnan, icke för
närvarande beredd att framlägga förslag i antydd riktning. Ej heller kan
överstyrelsen för närvarande tillstyrka vissa framförda förslag, att statsbidraget
till skolskjutsar skulle utgå med högre belopp än som motsvarar halva
kostnaden för skjutsarna.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1932/1933 har skolöverstyrelsen
hemställt, att till bidrag för anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn
måtte anvisas ett extra reservationsanslag av 85,000 kronor, att utgå enligt
de närmare villkor och bestämmelser Kungl. Majit kan finna gott föreskriva.

De myndigheter, som mer ingående yttrat sig över skolöverstyrelsens förslag
rörande skolskjutsar och inackorderingsbidrag och icke inskränkt sig
till att i all korthet tillst}rrka bifall till desamma, ha med betydande samstämmighet
framfört vissa invändningar och ändringsförslag. Överstyrelsens
principiella uppfattning örn nödvändigheten av åtgärder, som animera till

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

29

ökad användning av ifrågavarande båda anordningar, har godtagits och
ytterligare understrukits. Men samtidigt har framhållits, att överstyrelsen, då
det gällt att föreslå åtgärder, lämpade för detta ändamål, intagit en betänksammare
och mera avvaktande ställning än omständigheterna behövde föranleda.
Vitt utbredd bland myndigheterna är sålunda den uppfattningen,
att det nu utgående statsbidraget till skolskjutsar bör utgå med högre
belopp än som motsvarar halva kostnaden för skjutsarna, förslagsvis två
tredjedelar eller tre fjärdedelar av totalkostnaden. Från åtskilliga håll göres
även gällande, att anslaget till skolskjutsar bör förändras till förslagsanslag
och i samband härmed vissa allmänna grunder för statsbidragens utgående
fastställas. I många fall framhålles ävenledes, att statsbidragen till inackordering
av skolbarn böra utgå med större belopp och efter andra grunder,
än som nu tillämpas.

Beträffande inackordering av skolbarn framföras från vissa håll mer speciella
synpunkter, ofta med anknytning till önskemålet örn ett mera rationellt
realiserande av skolhemsidén.

Statskontoret tillstyrker skolöverstyrelsens förslag under denna punkt.
Statskontoret delar den av överstyrelsen hävdade uppfattningen, att ytterligare
erfarenhet bör föreligga, innan allmängiltiga föreskrifter utfärdas örn
bidrag till gäldande av kostnaderna för skolskjutsar. Beträffande förslaget
örn förändringen av statsanslagets karaktär anför statskontoret:

Med hänsyn till svårigheten att beräkna storleken av de för ifrågavarande
ändamål erforderliga medel, anser statskontoret det vidare önskvärt, örn
anslaget kunde erhålla förslagsanslags natur. Finnes emellertid ej detta låta
sig göra med hänsyn därtill, att riksdagen ej beslutat angående de grunder,
som skola tillämpas vid anslagets disponerande, lärer någon ökning av anslagets
belopp vara erforderlig, på det att örn möjligt bidrag må kunna
beviljas i de fall, där omständigheterna därtill föranleda.

Skatteutjämningsberedningen betonar vikten av att åtgärder snarast vidtagas
i den av överstyrelsen föreslagna riktningen. Beredningen anför bland
annat följande:

Den ökade möjligheten att genom utsträckt användning av skolskjutsar
indraga lärartjänster eller undgå inrättandet av nya tjänster synes nämligen,
vad landsbygden angår, vara en av de effektivaste utvägarna, som för närvarande
kunna ifrågakomma för ernående av en billigare men likväl efter
behovet bättre avpassad skolorganisation. Genom dylika skjutsar icke blott
underlättas indragandet av skolor med ringa barnantal utan möjliggöres
jämväl en koncentration av undervisningen till skolor med bättre skolformer.
Då de besparingar, som härigenom kunna göras, för staten i form av minskade
utgifter till lärarlöner och för skoldistrikten i form av minskade kostnader
för uppförande av och underhåll av byggnader, förvisso äro betydande
i förhållande till de relativt ringa utgifterna för skolskjutsar, är det av största
vikt, att denna anordning göres så effektiv, som utan fara för missbruk är
möjligt.

Efter att hava erinrat örn förslagen, att staten måtte bidraga till skjuts -

30

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

kostnaderna med högre belopp än nu är fallet, framhåller beredningen betydelsen
av att anslaget beräknas så högt, att tillräckliga skjutsbidrag kunna utgå.

I detta sammanhang har departementschefen erinrat örn det ordinarie förslagsanslaget
till avlöning åt lärare vid folkskolor.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag upptog 1931 års riksdag nämnda
anslag i riksstaten med 51,000,000 kronor, vilket utgjorde en ökning från
näst föregående år med 800,000 kronor.

I skrivelse den 31 augusti 1931 har skolöverstyrelsen hemställt, att ifrågavarande
anslag måtte för budgetåret 1932/1933 höjas med ytterligare 800,000
kronor eller till 51,800,000 kronor.

Den starka ökningen är, framhåller överstyrelsen, huvudsakligen föranledd
av de alltjämt i skoldistrikten pågående skolförbättringarna med mindre
folkskolors och andra undantagsformers utbytande mot normala skoltyper,
varigenom antalet nya lärarkrafter år för år ökas och småskollärarinnor
ersättas med manliga eller kvinnliga folkskollärare. Därtill kommer ökningen
i utgifterna till ålderstillägg för det osedvanligt stora antalet nya
unga lärare, som dels på grund av folkskoleväsendets snabba utveckling,
dels på grund av de gamla lärarnas avgång efter den senaste pensionsregleringen
anställts under åren närmast efter 1920.

För egen del har departementschefen anfört huvudsakligen följande:

Skolöverstyrelsens utredning och myndigheternas yttranden lämna övertygande
skäl för önskvärdheten av en utvidgning av den statliga understödsverksamheten
ifråga om inackordering av skolbarn och användande av
skolskjutsar. Båda anordningarna synas med stor fördel kunna nyttjas för
folkskoleväsendets anpassning efter nedgången i barnantalet.

Vad då först angår inackorderingen av skolbarn, ha folkskolinspektörerna
uppskattat antalet läraravdelningar, som kunna beräknas vara indragna till
följd av inackordering till 93. Vid en mer allmän tillämpning av systemet
över hela landet skulle ytterligare 210 läraravdelningar kunna indragas,
alltså sammanlagt 303 läraravdelningar inbesparas. Detta under förutsättning,
att statsbidrag utginge även till andra barn än sådana av fattiga
föräldrar och att inackorderingen i varje fall ställde sig billigare än
uppehållandet av skola. Inackordering har vidare ej beräknats, där skolskjutsar
varit att föredraga.

För närvarande är statsbidraget till inackordering av skolbarn begränsat
till de fyra nordligaste länen, Jämtlands, Västerbottens, Norrbottens och
Västernorrlands län, och utgår med sammanlagt 548,000 kronor. Den alltjämt
fortgående ökningen av inackorderingsdagarnas antal samt önskvärdheten
av att kunna höja de statliga bidragen — vilka för innevarande budgetår
nedgått till i medeltal 52 x/s öre för inackorderingsdag — till i medeltal
omkring 70 öre för dag hava visserligen synts överstyrelsen motivera en
rätt avsevärd höjning av ifrågavarande anslag. Överstyrelsen har dock på
grund av det nu rådande statsfinansiella läget funnit sig böra avstå från
att föreslå höjning av anslaget. Jag vill för min del ansluta mig till denna
uppfattning och föreslår sålunda, att anslaget bibehålies vid oförändrat
belopp.

Skolöverstyrelsen har vidare föreslagit, att ett extra anslag av 15,000 kronor
måtte anvisas till inackordering för vissa skolpliktiga barn i de delar av

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

31

riket, där för närvarande dylikt bidrag icke utgår. Bland myndigheterna,
i all synnerhet hos skolråden, råda delade meningar örn lämpligheten av
att i större omfattning utnyttja inackordering för indragning av skolor och
skolavdelningar. A andra sidan torde anordningen inom vissa skärgårdsområden
och i åtskilliga andra skoldistrikt innebära den enda rationella lösningen
av skolgångsfrågan för ett stort antal barn. Inackorderingssystemet
torde vidare i vissa fall medföra möjligheter till indragning av skolor och
skolavdelningar utan att därigenom mer avsevärda olägenheter skulle uppstå.
Jag anser det därför välbetänkt, att, i likhet med vad överstyrelsen föreslagit,
ett mindre extra anslag för detta ändamål anvisas, på det att det faktiska
behovet av inackorderingsbidrag i de delar av riket, där anordningen icke
förut tillämpats, skall kunna utrönas med ledning av inkomna ansökningar.
Beloppet av detta anslag torde, på sätt överstyrelsen hemställt, böra bestämmas
till 15,000 kronor.

Inackorderingsbidraget är enligt nuvarande bestämmelser begränsat till
vissa sociala skikt; det utgår sålunda endast till skolpliktiga barn av fattiga,
avlägset från skola boende föräldrar. I samma mån staten nyttjar anordningen
som ett medel för indragning av skolor och skolavdelningar, växer
givetvis kravet på att inackordering med hjälp av statsbidrag beredes
samtliga av en indragning berörda barn. Enligt min åsikt torde det emellertid
vara lämpligt att avvakta resultatet av inackorderingsbidragets utsträckande
även till andra delar av landet, innan åtgärder i denna riktning
vidtagas. Sedan bidragsbehovet efter denna utvidgning fixerats, torde frågan
ånyo kunna upptagas till prövning.

I fråga örn skolskjutsarna har skolöverstyrelsen i sitt förslag till indragning
av skolor och skolavdelningar föreslagit, att det nu utgående extra
anslaget måtte få karaktären av ordinarie förslagsanslag. I sina anslagsäskanden
för nästkommande budgetår har däremot överstyrelsen med hänsyn
till det statsfinansiella läget hemställt, att anslaget förändras till extra
reservationsanslag, så att eventuella besparingar kunna tagas i bruk under
ett följande år och komma det avsedda ändamålet till godo.

I myndigheternas uttalanden har med påfallande samstämmighet och
styrka gjorts gällande, att det nu utgående anslagsbeloppet är alldeles otillräckligt
för det avsedda ändamålet. När ett skolråd inger ansökan örn
statsbidrag till skolskjutsar, kan det icke med säkerhet påräkna bidrag.
Därest anslag över "huvud erhålles, är det vidare osäkert, huru stor del av
det begärda beloppet, som av Kungl. Majit beviljas. Skolöverstyrelsen anför,
att vid fördelningen av anslaget till skolskjutsar för budgetåret 1931/
1932 icke mindre än 178 skoldistrikt anmält sig för ett sammanlagt belopp
av omkring 148,000 kronor. Då endast 85,000 kronor funnos tillgängliga,
nödgades överstyrelsen företaga avsevärda nedprutningar. I åtskilliga fall
visade sig en för stark nedprutning medföra, att vederbörande skoldistrikt
avstodo från att anordna skolskjutsarna. Såsom av åtskilliga myndigheter
framhållits, kunna sålunda skolråden icke på förutsättningen av dylikt bidrag
grunda en omorganisation av skolväsendet, varigenom eventuellt lärarkrafter
kunna inbesparas. Flera myndigheter befara, att den osäkerhet och
oberäknelighet, som för närvarande råder på detta område, är på väg att
misskreditera hela systemet med skolskjutsar.

De erinringar, myndigheterna sålunda anfört, synas mig vara av så allvarlig
art, att de icke kunna av staten förbises. Jag behöver här icke på
nytt erinra om vad skolöverstyrelsen i sin förevarande utredning anfört om

32

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

skolskjutsarnas betydelse i övrigt för skolorganisationen, exempelvis för
undervisningens förbättrande. Anordningen synes vara ett ovärderligt medel
för skolorganisationens anpassning efter skiftande förhållanden och bör enligt
min uppfattning som fullt utprövad inpassas bland de övriga medel,
staten äger för skolväsendets rätta anordnande. Erfarenheten av deras tilllämpning
tillåter den säkra slutsatsen, att de ur besparingssynpunkt för
staten äro av stor betydelse. Folkskolinspektörerna hava beräknat, att genom
det vid tiden för beräkningarna utgående statsbidraget för skolskjutsar
å sammanlagt 30,000 kronor inbesparats statsbidrag till 70 lärartjänster med
ett sammanlagt belopp — enligt skolöverstyrelsens uppskattning ■— av lägst
75,600 och högst 107,100 kronor, oavsett dyrtidstillägg till 70 befattningshavare,
som beräknats uppgå till ungefär samma belopp som hela det till
skolskjutsar utgående statsbidraget. Genom en mer systematisk tillämpning av
anordningen skulle enligt samma beräkningar kunna undvaras 380 läraravdelningar,
varvid väl att märka statsbidraget beräknats utgå efter samma
grunder som för närvarande. Tvärtemot vad skolöverstyrelsen i sin anslagsskrivelse
anfört, anser jag det därför oundgängligt, att staten med hänsyn
till det statsfinansiella läget noga tillvaratager dessa betydande besparingsmöjligheter.
De hittills med statsbidrag understödda skolskjutsarna hava
enligt skolöverstyrelsens senaste, i anslagsskrivelsen lämnade uppgifter medfört
en utgiftsminskning enbart för statsverket med ett belopp, som är mer
än dubbelt så stort som det lämnade statsbidraget. Härtill komma de besparingar,
som kommunerna på detta sätt kunna göra. För att avlägsna
den osäkerhet, som nu vidlåder anordningen och som delvis är en följd av
anslagets natur, är det enligt min uppfattning angeläget, att det nuvarande
extra anslaget till skolskjutsar förändras till ordinarie förslagsanslag. En
sådan förändring förutsätter dock, att bidragen utgå efter vissa fasta normer,
på samma sätt som statsbidragen till lärarlönerna. Överstyrelsen har
icke ansett sig böra utarbeta något förslag till dylika bestämmelser, och då
frågan givetvis tarvar ett noggrant övervägande av de i ämnet sakkunniga
myndigheterna, har jag ansett det böra för detta år anstå med berörda omläggning,
på det att ett förslag må kunna utarbetas och efter vederbörlig
beredning föreläggas en kommande riksdag. Jag ämnar så snart tillfälle
därtill gives återupptaga detta spörsmål med hemställan, att uppdrag i ämnet
måtte lämnas skolöverstyrelsen. För nästkommande år synes mig anslaget
böra bibehålla sin hittillsvarande karaktär av bestämt anslag och utgå efter
nu gällande grunder. Dock anser jag en ökning av anslaget oundgängligen
nödvändig och vill i sådant avseende föreslå, att anslaget höjes med 65,000
kronor till 150,000 kronor.

Med den utvidgning av möjligheterna till inackordering och till erhållande
av skolskjutsar, som jag sålunda föreslagit, synes man kunna utgå från,
att en ytterligare begränsning av antalet läraravdelningar må kunna komma
till stånd och därmed också en begränsning av den fortgående ökningen av
antalet lärare. Jag anser i betraktande härav, att det ordinarie anslaget till
avlöning åt lärare vid folkskolor må kunna beräknas något lägre än det belopp,
vartill överstyrelsen i sina kalkyler kommit, och vill föreslå, att detsamma
för kommande statsregleringsperiod bestämmes till 51,700,000 kronor.

I detta sammanhang erinrar utskottet om dels de i motionerna I: 46 och
I: 296 framförda yrkandena örn förslagsanslagets till avlöning åt lärare vid
folkskolor ändring till reservationsanslag samt anslagets ökning utöver vad

Statsutskottets utlåtande Nr 48. 33

av Kungl. Majit föreslagits, dels och de i motionen II: 434 gjorda yrkandena
om skolskjutsauslagets ändring till förslagsanslag och anslagsbeloppets höjning
utöver vad av Kungl. Majit äskats ävensom vissa ändringar med avseende
å grunderna för utgående av statsbidrag från detta anslag. Beträffande
de till stöd för samtliga dessa yrkanden anförda skälen hänvisar
utskottet till respektive motioner.

Utskottet har liksom departementschefen den uppfattningen, att åtgärder
äro erforderliga för att giva vår folkskoleorganisation större förmåga av
anpassning efter växlande förutsättningar och behov, även oberoende av den
konstaterade nedgången i barnantalet, vilken kan vara en övergående företeelse.
Den brist på elasticitet, som för närvarande präglar nämnda organisation,
medför icke endast, att folkskoleväsendet drager onödiga kostnader
både för stat och kommun, utan även att lärjungarna ej alltid erhålla så
god undervisning, som vid en större rörlighet i organisationen varit möjlig.
För det allmänna är det alltså synnerligen betydelsefullt, att det initiativ
till en reform i angivna hänseende, som togs av 1927 års riksdag och som
nu av Kungl. Majit fullföljts, leder till ett verksamt resultat.

De av Kungl. Majit här framlagda förslagen karakteriseras av varsamhet
och hänsyn såväl till den kommunala självbestämningsrätten som till lärarpersonalens
rättsliga ställning. Denna ståndpunkt stämmer väl överens med
andan i 1927 års riksdagsskrivelse, och i det stora hela kan utskottet ansluta
sig till den principiella inställning till föreliggande spörsmål, som i den
kungl, propositionen kommer till uttryck. Endast i ett avseende, vartill
utskottet strax skall återkomma, har utskottet ansett sig böra, för att giva
reformen en högre grad av effektivitet, ifrågasätta längre gående åtgärder
än Kungl. Majits förslag avser.

Mot vad Kungl. Majit föreslagit i fråga om ökade möjligheter att förflytta
lärare synes i och för sig intet vara att erinra. Det kan emellertid icke bestridas,
att förslaget i denna del är av ganska ringa praktisk betydelse. Någon
möjlighet till förflyttning av lärare från ett skoldistrikt till ett annat lämnas
icke, och, vad beträffar förflyttning inom samma skoldistrikt, inskränker sig
det nya till att folkskolinspektören tillerkännes initiativrätt i dessa ärenden,
att i landsbygdsdistrikt, där 1930 års lag om skolstyrelse icke är tillämplig,
beslutanderätten tillägges skolrådet i stället för kyrkostämman*) samt
att lärare hädanefter icke skola anställas såsom ordinarie vid viss skola
utan såsom ordinarie inom distriktet med tjänstgöring tills vidare vid viss
skola. Dessa ändringar innebära visserligen förbättringar, men några mera
verksamma rationaliseringsmedel utgöra de icke. Genom att de begränsats
till ett och samma distrikt erhålla de endast en mycket ringa räckvidd.

Departementschefen framhåller själv, att en godtagbar lösning av proble '')

I sådana distrikt, där nämnda lag är tillämplig, tillkommer redan nu beslutanderätten
folkskolestyrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 6 sami. 28 haft. (Nr 48.)

Utskottets

yttrande.

Allmänna

synpunkter.

ökade möjligheter
att förflytta
lärare.

3

34

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

niet örn flyttning av lärare mellan distrikten innesluter betydande möjligheter
till en smidig anpassning av folkskoleväsendet efter förefallande behov.
Han anser dock en sådan lösning av frågan möjlig endast i samband med
en blivande lönereglering. Tanken på att stadga flyttningsskyldighet av nu
avsedd innebörd för lärare, som hädanefter vinna ordinarie anställning, avvisas
av departementschefen, då härigenom lärarna skulle komma att uppdelas
i två kategorier med sinsemellan väsentligt olika rättsställning.

Även utskottet har den uppfattningen, att en sådan utvidgning av lärarnas
flyttningsskyldighet, varigenom den ovillkorliga bundenheten vid visst
distrikt hävdes, skulle avlägsna ett av de svåraste hindren för ifrågavarande
rationaliseringssträvanden. En lösning av frågan på denna väg måste givetvis
medföra ett försvagande i viss mån av lärarnas rättsliga ställning och
likaledes ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Man bör därför här
gå fram med stor försiktighet. Enligt utskottets mening har dock utvecklingen
numera nått därhän, att det icke längre låter sig göra att utan vidare
tillbakavisa kravet på åtgärder i denna riktning.

Utskottet kan emellertid icke följa herrar Tjällgren och Magnusson i Tumhult
m. fl. eller herr Ernfors i de av dem väckta motionerna (I: 293 och II:
427 samt I: 298), då de påyrka ett riksdagens omedelbara beslut i ämnet.
Detta ej endast därför, att utskottet anser åtskilliga anmärkningar kunna
riktas mot de i motionerna framställda förslagen till bestämmelser, såsom,
beträffande motionerna I: 293 och II: 427, att det icke lärer rimligen kunna
ifrågakomma att försätta en befattningshavare i det osäkerhetstillstånd, som
skulle bliva följden, örn vid hans anställning knötes ett villkor av den obestämda
innebörd, dessa motioner synas avse, samt, i fråga örn motionen
I: 298, att det näppeligen kan anses stå i god överensstämmelse med den
hänsyn, de svenska statsmakterna pläga visa skälighets- och billighetssynpunkter,
att för redan anställda ordinarie lärare göra den sedan flera år utgående
förmånen av provisorisk avlöningsförbättring beroende av lärarnas
underkastelse under flyttningsvillkoret, Dylika brister i nämnda förslag skulle
måhända genom lämpliga ändringar eller tillägg kunna avlägsnas. Men vad
som framför allt gör, att utskottet icke kan tillråda ett omedelbart avgörande
av denna fråga, är, att densamma innesluter ett flertal väsentliga spörsmål,
som tarva närmare utredning och ett ingående övervägande, innan saken
kan anses mogen att av riksdagen definitivt prövas. Sålunda måste först
och främst flyttningsskyldighetens omfattning och innebörd noggrant fixeras.
Bland annat bör det klargöras, huruvida och i vilken utsträckning lärare,
som innehar anställning vid skola av högre skolform, skall vara skyldig
underkasta sig förflyttning till lägre skolform, ävensom vilken betydelse,
som eljest bör tillmätas avsevärda skiljaktigheter med hänsyn till tjänstgörings-
och övriga levnadsförhållanden på de olika orterna. Frågan, huruvida
flyttningsskyldigheten bör territoriellt begränsas, och, om så befinnes
böra ske, huruvida, såsom föreslås i herr Ernfors’ motion, länet eller möj -

Statsutskottets utlåtande Nr 4S.

35

ligen stiftet eller annat område skall komma ifråga, är jämväl förtjänt av
närmare begrundande. Vidare måste själva det tekniska förfaringssättet vid
förflyttningen övervägas. Därvid framställa sig sådana frågor som huruvida
skoldistrikten skola ställas helt utom inflytande på proceduren eller om
deras medverkan i en eller annan form kan tänkas; vilken myndighet, som
lämpligen bör anförtros att handlägga dessa ärenden o. s. v. De nu anförda
exemplen torde tillräckligt belysa behovet av ytterligare utredning innan
riksdagen fattar ståndpunkt i ämnet. Denna utredning synes utskottet
böra göras så allsidig som möjligt. Utredningen bör alltså ej endast taga
sikte på de spörsmål, utskottet här ovan såsom exempel framdragit, utan
den bör i möjligaste mån beakta alla de förhållanden, som överhuvudtaget
kunna äga betydelse i detta sammanhang, vare sig de angå statens eller
kommunernas eller lärarnas intressen. Eventuellt kan det vid utredningen
även bliva nödvändigt att taga hänsyn till skatteutjämningsberedningens
pågående arbete, i vad det berör förevarande område. Synnerligen önskvärt
är, att utredningen bedrives med skyndsamhet, så att dess resultat så vitt
möjligt må kunna föreläggas 1933 års riksdag.

Utskottet anser sig alltså böra beträffande frågan örn ökade möjligheter
att förflytta lärare tillstyrka, att riksdagen för närvarande godkänner Kungl.
Maj:ts förslag men i anledning av motionerna I: 293 och II: 427 samt I: 298
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning angående stadgande av skyldighet för lärare vid folk- och småskolor
att låta sig förflytta från ett skoldistrikt till ett annat ävensom för
riksdagen framlägga berörda utredning jämte härå grundat förslag i ämnet.

Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn ökade möjligheter att vid vakanser indraga
obehövliga lärartjänster synes utskottet böra godtagas. Så vitt utskottet
kan finna, erbjuder detta förslag goda möjligheter till besparingar
för såväl stat som kommun. De statliga skolmyndigheternas inflytande på
här ifrågavarande ärenden torde utgöra en borgen för att de föreslagna nya
bestämmelserna icke komma att tillämpas på ett sådant sätt, att undervisningsväsendet
härigenom försämras eller en oskäligt stor kår av extralärare
uppkommer.

De hittills behandlade delarna av Kungl. Maj:ts förslag avse icke Stockholms
skoldistrikt, utom för så vitt angår möjligheten att erhålla befrielse
från skyldigheten att förordna vikarie å ledig lärartjänst ävensom bestämmelserna
örn uppehållande av lärartjänster med extra ordinarie lärare. I
övrigt har departementschefen ansett förhållandena i Stockholm tarva ytterligare
utredning. I anledning härav vill utskottet framhålla, att utskottet
anser enahanda bestämmelser i nu förevarande avseenden böra, så vitt möjligt,
gälla för Stockholm som för rikets övriga stadsskoldistrikt,’_och att
dylika bestämmelser, sedan den avsedda utredningen slutförts, enligt utskottets
mening torde kunna av Kungl. Majit utfärdas, utan att frågan ånyo
förelägges riksdagen.

Ökacle möjlig
heter att vid
vakanser
indraga obehövliga
lärår
tjänster.

36

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Undervisning
ar barn i
främmande
skoldistrikt.

Ökad användning
av kommunalförbund
för
främjande av
skolväsendet.

Inackor deringsanslag.

Statsbidrag
för skolskjutsar.

Förslaget till bestämmelser om undervisning av barn i annat skoldistrikt
än det, barnet tillhör, synes utskottet utgöra ett betydelsefullt steg i riktning
mot en mera rationell organisation av folkskoleväsendet. Enligt utskottets
mening kan förslaget antagas utan ytterligare utredning, vadan den av herr
Karlsson i Vadstena väckta motionen (II: 76) icke torde böra föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att någon författningsändring
i syfte att vinna ökad användning av kommunalförbund för främjande
av skolväsendet icke bör för närvarande komma till stånd med hänsyn
till det inom skatteutjämningsberedningen pågående arbetet, vilket jämväl
berör hithörande ämnen.

Kungl. Maj:ts förslag örn det nuvarande ordinarie inackorderingsanslagets
bibehållande vid oförändrat belopp, 548,000 kronor, samt örn uppförande
av ett nytt, extra anslag å 15,000 kronor till inackordering av barn i andra
delar av riket än de fyra nordligaste länen vill utskottet tillstyrka.

I fråga örn anslaget till statsbidrag för skolskjutsar har departementschefen
uttalat sina sympatier för tanken på anslagets förändring till förslagsanslag
men ansett sig icke kunna framställa förslag härom, emedan fixerade normer,
efter vilka statsbidragen skulle utgå, icke förelåge utarbetade. Departementschefen
har emellertid tillkännagivit sin avsikt att, så snart tillfälle
därtill gåves, göra hemställan örn uppdrag åt skolöverstyrelsen att framlägga
förslag i ämnet. Anslaget föreslås alltså för nästkommande budgetår skola
bibehålla karaktären av bestämt anslag och utgå efter oförändrade grunder,
men i stället äskas av Kungl. Maj:t en höjning av detsamma från 85,000
kronor till 150,000 kronor.

I motionen II: 434 har föreslagits skjutsbidragsanslagets förändring till
förslagsanslag och höjning av anslagsbeloppet till 200,000 kronor, varjämte
yrkats, att bidrag skulle utgå med 2/s av kostnaden i stället för 1/z, såsom
nu är regeln.

Med hänsyn till vad departementschefen framhållit i fråga örn behovet
av fixerade normer för skjutsbidragens utgående, anser sig utskottet icke
böra förorda, att riksdagen nu går längre än Kungl. Majit föreslagit beträffande
vare sig anslagets natur, dess belopp eller de för dess användning
gällande bestämmelserna. Utskottet ansluter sig alltså till Kungl. Maj:ts
förslag i denna del och avstyrker motionen 11:434. Härvid vill dock utskottet
uttala önskvärdheten av att förslag till berörda normer utan dröjsmål
må bliva utarbetat genom skolöverstyrelsens försorg och förelagt en
kommande riksdag, på det att anslagets förändring till förslagsanslag må
kunna tagas under övervägande. Först genom en sådan förändring blir
det nämligen möjligt att fullt utnyttja skolskjutsanordningen till vinnande
av kostnadsbesparingar och samtidigt förbättringar i skolväsendet.

Utskottet anser sig vidare böra framhålla, att enligt utskottets mening det
under nu rådande förhållanden är särskilt angeläget att vid disponerandet

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

37

av skolskjutsanslaget framför allt sådana fall ifrågakomma till bidrag, där
genom anordnande av skolskjutsar det allmännas utgifter för skolväsendet
kunna nedbringas.

Beträffande förslagsanslaget till avlöning åt lärare vid folkskolor har Kungl.
Majit föreslagit, att detsamma skulle höjas från 51,000,000 kronor till

51,700,000 kronor.

Herr K. J. Ekman har i motionerna 1:46 och 1:296 påyrkat anslagets
förändring till reservationsanslag. Vidare har herr Ekman dels i motionen
1:46 föreslagit, att anslaget skulle — till täckande av oförutsedda
utgifter — höjas till 52,000,000 kronor, dels ock i motionen 1:296 framlagt
ett i samband med vad av herr Ekman anförts i motionerna 1:46 och 1:155
stående förslag till ändrad lydelse av det statsbidragsvillkor, som i klämmen
till Kungl. Majits proposition omförmäles under 2 b).

Utskottet anser för sin del uteslutet, att de av herr Ekman sålunda framförda
förslagen skulle kunna genomföras, för så vitt icke statsmakterna vore
villiga att helt borttaga den kommunala självbestämningsrätten på folkskolans
område. Men även örn så vore fallet, synes det knappast vara tillrådligt
att, när det gäller en organisation av så väldig omfattning som vårt
folkskolväsende, till beloppet fastlåsa det för lärarpersonalens avlönande avsedda
anslaget, såsom skulle ske genom dess uppförande som reservationsanslag.
Genom de förslag, som av Kungl. Majit framlagts i förevarande
proposition, och de åtgärder, utskottet i anledning härav tillstyrkt, torde
åtskilligt vinnas för tillgodoseende av det erkännansvärda sparsamhetsintresse,
för vilket motionären gör sig till tolk, och i övrigt förlitar sig utskottet
på att vederbörande myndigheter skola oavlåtligen och nitiskt ägna
jämväl besparingssynpunkterna sin uppmärksamhet. Utskottet tinner sig av
nu anförda skäl böra avstyrka motionerna 1:46 och I: 296. Av samma skäl
finner utskottet sig icke hava anledning förorda det av herr Ekman i motionen
1:155 framställda skrivelseförslaget.

Mot Kungl. Majits förslag i nu förevarande del har utskottet intet att
invända.

Utskottet har slutligen att med några ord beröra det av departementschefen
i statsrådsprotokollet gjorda uttalandet beträffande behovet av nya
mellaninstanser för folkskoleväsendet. Mot detta uttalande har i motionen
lii 435 framkommit en gensaga, och vederbörande motionärer hava hemställt,
att riksdagen icke måtte giva sin anslutning till detsamma.

Utan att nu taga ställning till spörsmålet om de ifrågasatta mellaninstansernas
behövlighet samt deras organisation och arbetsuppgifter vill utskottet
för sin del uttala, att av hänsyn såväl till 1930 års lagstiftning örn folkskoleväsendets
kommunaliseriug som till det praktiska och friktionsfria genomförandet
av de åtgärder, som nu föreslås till skolväsendets rationalisering,
den av departementschefen angivna frågan om nya mellaninstan -

Avllinings anslaget.

Mellan instanser.

38

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

ser för folkskoleväsendet synes förtjänt att göras till föremål för en noggrann
och allsidig utredning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må

I. förklara sig icke hava något att erinra mot att för
beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning
av barnantalet indraga skolor eller skolavdelningar
ändringar vidtagas i folkskolestadgan och stadgan angående
folkundervisningen i Stockholm i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen i statsrådsprotollet över
ecklesiastikärenden för den o februari 1932 tillstyrkt,

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag,
så vitt nu är ifråga, å herr K. J. Ekmans ovannämnda
motion (I: 296) godkänna följande ändringar i grunderna
för utgående av statsbidrag till lärare vid folkskolor och
småskolor:

1. Därest skolöverstyrelsen i vederbörlig ordning medgivit
befrielse från skyldigheten att anställa vikarie för tjänstledig
lärare, skall det till avlönande av den tjänstledige läraren
eljest utgående statsbidraget minskas med ett belopp,
motsvarande vad läraren under tjänstledigheten avstått av
sin avlöning.

2. Såsom villkor för erhållande av statsbidrag skall, utom
annat, varom här nu ej är fråga, gälla:

a) att undervisningen vid skolan fortgår minst åtta månader
örn året, därest icke Kungl. Maj:t genom särskilt beslut
medgivit inskränkning i den sålunda stadgade undervisningstiden
eller skolöverstyrelsen i vederbörlig ordning
befriat skoldistriktet från skyldigheten att uppehålla undervisningen
genom vikarie;

b) örn bidrag sökes till nyinrättad ordinarie eller extra
ordinarie lärartjänst eller till lärartjänst, som förändrats från
extra ordinarie till ordinarie: att folkskolinspektören vitsordat
tjänstens behövlighet.

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag,
så vitt nu är i fråga, å herr K. J. Ekmans ovannämnda
motioner (I: 46 och I: 296), i vad de skilja sig från
Kungl. Maj:ts förslag, höja det ordinarie förslagsanslaget till
avlöning åt lärare vid folkskolor, nu 51,000,000 kronor, med

700,000 kronor till 51,700,000 kronor,

IV. i riksstaten uppföra det ordinarie anslaget till inackorderingsbidrag
för vissa skolpliktiga barn inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

39

dock ej rikets nordligaste gränsorter, med oförändrat belopp
548,000 kronor,

V. till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn,
tillhörande skoldistrikt i andra delar av riket än de fyra
nordligaste länen, bevilja för budgetåret 1932/1933 ett extra
anslag av 15,000 kronor,

VI. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å herr Lindmarks m. fl. ovannämnda motion (II: 434),
i vad den skiljer sig från Kungl. Maj:ts förslag, till bidrag
för anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn bevilja
för budgetåret 1932/1933 ett extra anslag av 150,000 kronor
att utgå enligt de närmare villkor och bestämmelser, Kungl.
Majit kan finna gott föreskriva,

VII. i anledning av herr Tjällgrens och herr Magnussons
i Tumhult m. fl. samt herr Ernfors’ ovannämnda
motioner (I: 293 och II: 427 samt I: 298) i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa en
skyndsam utredning angående stadgande av skyldighet för
lärare vid folk- och småskolor att låta sig förflyttas från ett
skoldistrikt till ett annat ävensom så vitt möjligt för 1933
års riksdag framlägga berörda utredning jämte härå grundat
förslag i ämnet,

VIII. besluta, att herr Karlssons i Vadstena ovannämnda
motion (lii 76) icke skall föranleda någon riksdagens åtgärd,

IX. avslå herr K. J. Ekmans ovannämnda motion (I: 155),

X. besluta, att herr Olssons i Berg m. fl. ovannämnda
motion (lii 435) må anses besvarad med vad utskottet här
ovan anfört.

Stockholm den 8 april 1932.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Kvarnzelius, Lindblad, Widell, Bergqvist, Nilsson i
Gränebo Nilsson i Malmö, Rosén, Johansson i Fredrikslund, Asplund, Ernfors, Pauli och
Björck samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Törnkvist i
Karlskrona, Strindlund, Olsson i Blädinge, Holmgren, Olofsson i Digernäs, Lindskog,
Danielsson, Jonsson i Eskilstuna, Järte och Andersson i Prästbol.

40

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Reservationer:

vid punkt VI av utskottets hemställan: av herrar Bosén, Asplund och
Olofsson i Digernäs, vilka ansett, att punkten bort hava följande lydelse:

VI. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt herr Lindmarks m. fl.
ovannämnda motion (II: 434), till bidrag för anordnande av skolskjutsar för
skolpliktiga barn bevilja för budgetåret 19321933 ett extra anslag av 200,000
kronor att utgå enligt de närmare villkor och bestämmelser, Kungl. Maji
kan finna gott föreskriva.

beträffande frågan om mellaninstanser (sid. 37): av herrar Widell, Bergqvist,
Nilsson i Gränebo, Johansson i Fredrikslund, Ernfors, Strindlund, Olsson
i Blädinge, Holmgren, Lindskog och Järte, vilka ansett, att utskottets motivering
bort hava följande lydelse:

Utskottet har----------detsamma.

Utskottet vill erinra örn att förevarande fråga, på sätt jämväl departementschefen
framhållit, tidigare vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens
prövning utan att dock ännu hava föranlett någon åtgärd från riksdagens
sida. Ehuru utskottet icke vill förneka, att utvecklingen under de
senare åren i viss mån gjort detta spörsmål mera aktuellt, anser utskottet
dock tidsförhållandena vara sådana, att den största varsamhet bör iakttagas
ifråga örn åtgärder, även sådana av förberedande natur, vilka för statsverket
kunna direkt eller indirekt föranleda avsevärt ökade administrationsutgifter.
Med hänsyn härtill anser utskottet tveksamt, huruvida den utredning i ämnet,
som i departementschefens yttrande ifrågasatts, för närvarande bör komma
till stånd. Härmed torde det i motionen II: 435 framställda yrkandet få anses
besvarat.

Stockholm 1932, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

321046