Statsutskottets utlåtande Nr 19.

3

tfr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 9 februari 1932 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående avlöningsförmånerna
för viss personal vid den av staten
övertagna Dala—Hälsinglands järnväg.

(4:e avd.)

I en inom andra kammaren av kerr A. Sävström väckt, till statsutskottet
känvisad motion, nr 75, kar kemställts, att riksdagen måtte besluta, att den
personal vid Dala—Hälsinglands järnväg, som vid statens järnvägars övertagande
av järnvägen antogs i statsbanornas tjänst, må i den befattning, de
vid övergången tilldelats, erhålla avlöning enligt de vid statens järnvägar
gällande avlöningsbestämmelserna, ock därvid för placering i löneklass tillgodoräkna
den del av förutvarande tjänstetid, som överstiger tre år från
det vederbörande erhållit stadigvarande anställning vid järnvägen.

I fråga örn de skäl, motionären anfört till stöd för sin framställning, får
utskottet hänvisa till motionen.

Såsom i motionen erinras, framställde motionären i en vid 1931 års riksdag
väckt motion (II: 155) samma yrkande som det nu förevarande, vilket
yrkande ej bifölls av riksdagen. I sitt avstyrkande utlåtande 1931: 70 anförde
statsutskottet följande:

»I det av 1927 års riksdag godkända avtalet rörande statens övertagande
av Dala—Hälsinglands järnväg föreskrevs, bland annat, att personalen skulle
''åtnöja sig med sådana — med deras innekavande platser såvitt möjligt jämförliga
— befattningar, som kungl, järnvägsstyrelsen anser lämpligt att åt dem
anförtro’. En dylik bestämmelse kan onekligen ur likformighetens synpunkt te
sig mindre tillfredsställande, i all synnerhet som järnvägsdriften å ifrågavarande
järnväg redan förut i omkring tio års tid ombesörjts av statens järnvägar i
egenskap av arrendator; en del av personalen, exempelvis''konduktörer, hava
således, såsom i motionen påpekas, att tjänstgöra vid andra statsbanelinjer
mot lägre avlöning än motsvarande statsbanepersonal, som utför samma
tjänst.

Gentemot detta må dock framhållas den ökade trygghet, som ifrågavarande,
ekonomiskt svagt ställda banföretags införlivande med statsbanenätet innebar
för den vid företaget anställda personalen. Härtill kommer, att överflyttningen
i intet fall medfört lönereduktion men däremot i vissa fall löneförhöjning.
Ifrågavarande personal äger därjämte rätt till löneuppflyttningar
inom erhållen lönegrad, låt vara utan rätt att därvid tillgodoräkna tjänstgöringen
vid den privata banan. Dessa principer hava redan tidigare tilllämpats
beträffande den vid Kävlinge—Sjöbo järnväg anställda personalen
vid denna järnvägs övergång i statens ägo och hava sedan även följts vid

4

Statsutskottets utlåtande Nr 19.

Utskottets

yttrande.

motsvarande inplacering av personalen från Kävlinge—Barsebäcks, Hässleholm—Markaryds
ocL Markaryd—Veinge järnvägar. Beträffande såväl Dala—
Hälsinglands som övriga nämnda järnvägar har det nämligen, enligt vad
från järnvägsstyrelsen framhållits, ansetts nödvändigt att redan från början
söka i möjligaste mån förhindra en driftkostnadsökning vid jämförelse
med förhållandena före övertagandet, enär det kunde förutses, att driftresultatet
skulle med tillämpning av statens järnvägars lägre taxa bliva
negativt.

I det stora hela lär berörd personal nu hava det ekonomiskt bättre och
tryggare än örn banan allt fortfarande vore enskild järnväg.»

Under hänvisning till vad utskottet sålunda vid nästlidne års riksdag i
ämnet anfört, hemställer utskottet,

att den av herr Sävström väckta motionen II: 75 ej må av
riksdagen bifallas.

Stockholm den 9 februari 1932.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVABNZELIUS.

Närvarande: Se under utlåtandet nr 18.

Stockholm 1932. K. L. Beckmans Boktr.