Statsutskottets utlåtande Nr 115.
1
Nr 115.
Ankom till riksdagens kansli den 27 maj 1932 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av i riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående statsverket gjord anmärkning i fråga
örn vissa järnvägsstyrelsens åtgärder med avseende å
handläggrängen av ärende rörande tryckluftbroms för
godståg.
(Ira avd.)
Statsutskottet kade i sitt i anledning av 1931 års revisorers berättelse
angående statsverket avgivna utlåtande nr 86 underställt riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som ansetts från utskottets
sida påkalla yttrande, ock har riksdagen numera fattat beslut
beträffande detta utlåtande. Under punkten 19 :o) av berörda utlåtande
bade utskottet emellertid anmält, att utskottet framdeles kom me att avgiva
yttrande i fråga örn en av revisorerna gjord anmärkning, vilken
här nedan av utskottet nu upptagits till behandling.
Under statens affärsverksamhet, statens järnvägar, § 56, hava revisorerna
meddelat, att de till närmare undersökning upptagit vissa järnvägsstyrelsens
åtgärder med avseende å handläggningen av frågan angående
tryckluftbroms för godståg (Del I sid. 137—176).
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande
:
»Av ovanstående utredning torde framgå, att järnvägsstyrelsen i uppgivet
syfte att ernå teknisk enbet i landets järnvägsväsen vidtagit vissa
åtgärder, vilka torde hava varit ägnade att försvåra utvecklandet och
exploaterandet av en svensk uppfinning, som av åtskilliga andra experter
än statens järnvägars dock ansetts innebära möjligheter till åvägabringandet
av en inhemsk bromsindustri. Att dessa experter icke felbedömt
Transitbromsens egenskaper synes bekräftas av att bromsen i
fråga, trots uppenbart motstånd från järnvägsstyrelsens sida, under flera
år använts vid enskilda järnvägar i landet utan att — bortsett från under
den första tiden påkallade mindre ändringar — giva anledning till
anmärkning, samt att, enligt vad revisorerna inhämtat, firman The Westinghouse
Brake & Saxby Signal Co, Ltd. London numera träffat avtal
med Transitbromsens tillverkare örn förvärv av patenträttigheterna till
bromsen för vissa främmande länder.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 6 sami. 65 höft. (Nr 115.)
I
9
Statsutskottets utlåtande Xr 115.
Då järnvägsstyrelsen med skärpa hävdat kravet på teknisk enhet, ina
det framhållas, att, såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår,
någon teknisk enhet på bromsområdet knappast kan sägas råda på de
svenska statsjärnvägarna. Revisorerna erinra örn att av 8,145 tryckluftbromsutrustade
godsvagnar a dessa järnvägar 12 procent äro försedda
med annan bromstyp än Kunze-Knorr, och att jämväl bland dessa 12 procent
stor splittring råder i fråga örn bromstypen. Vid sådant förhållande
synes talet örn teknisk enhet näppeligen kunna sägas hava tillräckligt
reellt underlag. Genom järnvägsstyrelsens åtgöranden i denna sak
har en enskild firma kommit att på detta område intaga en monopolställning,
som, enligt vad svenska järnvägsföreningen intygat, av firman utnyttjats
till förhöjning av priserna på Kunze-Knorr-bromsen.
Revisorerna anse sig böra bär nedan särskilt fästa uppmärksamheten
på vissa åtgärder från järnvägsstyrelsens sida i detta ärende, vilka, sedda
i sitt sammanhang, äro belysande för styrelsens hållning i en fråga, som
synes kunna få avsevärd betydelse såväl för de enskilda järnvägarnas
ekonomi, som för den inhemska industriella utvecklingen.
Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att järnvägsstyrelsen i sin
skrivelse till Kungl. Majit den 20 juni 1929 uppgivit, att Kunze-Knorrbromsen
vore under införande i Österrike, Polen och Tjeckoslovakien. Av
ovan intagna intyg framgår, att denna uppgift icke varit med de verkliga
förhållandena överensstämmande. I Österrike är man sålunda i färd
med att ^experimentera ett inhemskt system, Hardybromsen. I Tjeckoslovakien
är det jugoslaviska Bozic-systemet under införande och i Polen
användes Kunze-Knorr-bromsen icke i vidare utsträckning än som föranledes
av att detta land enligt skadeståndsfördraget av Tyskland fått
övertaga ett antal med sistberörda broms försedda vagnar. Det torde få
anses vara en skälig fordran på en svensk statsmyndighet, att den i en
fråga av här förevarande beskaffenhet med sådan noggrannhet sätter sig
in i ämnet, att felaktiga uppgifter på en väsentlig punkt icke förekomma.
Som förut nämnts hemställde Carl Holmbergs mekaniska verkstads aktiebolag
i skrivelse till järnvägsstyrelsen den 3 december 1930, att styrelsen
ville lämna sitt tillstånd till att enskilda järnvägar tillhöriga, med
Transitbroms utrustade vagnar skulle få ingå i inrikes samtrafik å statsbanorna.
Vid skrivelsen var fogad visst material för Transitbromsens
bedömande. Då överdirektören i järnvägsstyrelsen kort därefter utbad
sig ett utlåtande över bromsen av dr Anger i det tyska riksbanebolaget,
överlämnades till denne icke det material, som verkstadsbolaget insänt
för bromsens bedömande, utan ett i viss mån stympat, delvis föråldrat
och delvis oriktigt material. Revisorerna vilja i detta sammanhang särskilt
erinra att i det av järnvägsstyrelsen till dr Anger överlämnade materialet
ingick det häfte av tidskriften The Mechanical Engineer, vilkets
innehåll verkstadsbolaget själv redan i skrivelsen den 17 juli 1930 betecknat
såsom i vissa avseenden oriktigt. Dr Angers utlåtande torde under
nu angivna förhållanden knappast kunna sägas hava avsett bromsen i det
skick, den vid tidpunkten för utlåtandet befann sig. Det förefaller för
övrigt egendomligt, att järnvägsstyrelsen icke, innan densamma den 24
februari 1931 slutligt yttrade sig angående verkstadsbolagets ansökning,
tillställde Anger det nya material, som styrelsen den 30 januari samma
år erhållit från bolaget, och begärde den ändring eller komplettering av
Angers utlåtande, vartill det nya materialet kunde giva anledning.
Revisorerna vilja vidare framhålla, att med överdirektörens skrivelse
Statsutskottets utlåtande Nr 115. 3
ilen 22 december 1930, vari Angers utlåtande begärdes, följde ett intyg av
statens järnvägars bromsexpert rörande dennes ståndpunkt till bromsen.
Då det borde varit angeläget att erhålla ett fullständigt förutsättningslöst
utlåtande, var det enligt revisorernas mening synnerligen olämpligt
att bifoga den svenska bromsexpertens intyg, vilket av mottagaren
kunnat uppfattas såsom en antydan örn, i vilken riktning Angers blivande
utlåtande ur järnvägsstyrelsens synpunkt vöre önskvärt. Sitt utlåtande
Ilar också Anger avslutat med ett uttryckligt uttalande a\ sin
anslutning till den svenska bromsexpertens mening. Ordalagen äro bär
desamma såväl i Forssmans intyg som i Angers utlåtande.
Mot järnvägsstyrelsens förfarande kan även den anmärkningen riktas,
att järnvägsstyrelsen bort i syfte att utreda frågan på ett i möjligaste
män objektivt och allsidigt sätt känna sig manad att anlita fi ammande
expertis även från annat land än Tyskland.
Det torde böra bemärkas, att främmande länders järnvägsmyndigheter
i liknande fall sökt bringa hjälp åt den egna industrien. Sålunda hava
de österrikiska järnvägsmyndigheterna, som redan nämnts, sökt främja
landets tillverkning av Hardy-bromsen och enligt uppgift lär i Polen
verksamt stöd lämnas den där inhemska Lipkovsky-bromsen. I Tyskland
bär självfallet Kunze-Knorrbromsen erhållet understöd vid tillverkning
och utprovning. Men därjämte utprovas i sistnämnda land för
närvarande å statsbanelinjen Petersdott—Jakobsthal en ny bromstjp,
den s. k. Knorr-Hildebrandsbromsen. I Tyskland synes man sålunda
icke alise, att kravet på teknisk enhet skall tolkas så snålt, att ej erforderlig
hjälp vid utarbetandet av nya bromsuppfinningar och bromsförbättringar
bör få lämnas. I detta sammanhang tillåta sig revisorerna
hänvisa till det uttalande, som gjorts av överdirektören i hans brev ilen
24 februari 1931 till verkställande direktören vid trafikförvaltningen
Göteborg—Dalarna—Gävle A. Norrby, imri uttryckligen utsäges, att
järnvägsstyrelsen icke vill vara med örn att vagnar utrustade^ med Transitbroms
må få gå i samtrafik å statens järnvägar och detta icke ens örn
bromsen i fråga skulle bliva internationellt godkänd. För den händelse
denna järnvägsstyrelsens åsikt skulle av statsmakterna lämnas utan erinran,
torde det bliva praktiskt taget lönlöst för svenska uppfinnare och
tillverkare att arbeta på bromsproblemet och varje möjlighet till en
svensk industri på detta område torde vara stängd. Re\ isorerna anse
sig böra bär tillägga, att revisorerna givetvis icke bär avse, att järnvägsstyrelsen
bort lämna ilen svenska firman bistånd pa sådant sätt, att delta
för statens järnvägar medfört några kostnader.
Revisorerna vilja slutligen fästa uppmärksamheten på järnvägsstyrelsens
förfaringssätt vid förlängandet ar 1930 av kontraktet med tillverkaren
av Kunze-Knorrbromsen. Kontraktet förnyades på 10 år. Av det
ovan intagna intyget från patentbyrån i Malmö synes emellertid framgå,
att de patent, vilka skydda Kunze-Knorrbromsen i Sverige, äro delvis
förfallna eller förfalla senast under tiden 19.32 28 februari 1934. \ idaTe
bör i detta sammanhang uppmärksammas, att enligt det ar 1919 ti ältade
avtalet med det tyska bolaget detta förpliktat sig att, örn avtalet ej
förnyades, likväl leverera för bromsen erforderliga ersättningsdelar. Det
förefaller revisorerna, som örn järnvägsstyrelsen icke tillbörligt beaktat
dessa förhållanden, då det gällt att tillvarataga sina ekonomiska intressen
vid kontraktets förnyande. Särskilt synes klokheten hava bort bjuda
4 Statsutskottets utlåtande Nr 115.
att i den föreliggande situationen icke binda statens järnvägar för en
så avsevärd tid framåt som skett.
Det är vidare ägnat att väcka uppmärksamhet, att enligt kontraktet
priserna för leveranser till statens järnvägar bestämts på basis av de
preussiska priserna plus frakt, inbesparad tull och övriga kostnader såsom
assurans, förpackning och spedition jämte eventuell utjämning med
hänsyn till högre löner och materialpriser ’gentemot Berlin’. Då tullen
avser att ekvivalera skillnaden mellan å ena sidan svenska materialpriser
och arbetslöner samt å andra sidan motsvarande utländska priser,
innebär avtalet i själva verket, att det tyska bolaget i detta hänseende
är berättigat till ett dubbelt vederlag.»
Förklaring har avgivits av järnvägsstyrelsen (Del III, sid. 284—309).
På grund av framställning från utskottets ordförande enligt 46 § R. O.
har Kungl. Majit anmodat ingenjörsvetenskapsakademien att avgiva
yttrande i förevarande fråga. För ärendets beredning tillsattes inom
akademien en kommitté, bestående av professorn vid tekniska högskolan
Hj. Dahl, överingenjören vid vattenfallsstyrelsen Axel Ekwall samt
överingenjören vid A.-B. Separator E. A. Forsberg. Med skrivelse den
11 maj 1932 har akademien därefter till utskottet överlämnat ett av kommittén
samma dag avgivet yttrande av följande lydelse:
»Undertecknade hava härmed äran avgiva förslag till det yttrande, som
ingen jörsvetenskapsakademien genom kommunikationsdepartementets
skrivelse den 15 april 1932 anmodats avgiva till riksdagens statsutskott
över den av riksdagens revisorer i deras berättelse för år 1931 under § 56
behandlade frågan örn vissa järnvägsstyrelsens åtgärder med avseende å
handläggningen av frågan angående tryckluftsbroms för godståg ävensom
över såväl järnvägsstyrelsens i anledning härav lämnade förklaring
som av Carl Holmbergs mekaniska verkstads aktiebolag i Lund i ärendet
avgivna påminnelse.
Kommitterade anse sig först böra framhålla, att den tid, som stått till
förfogande för ärendets behandling, icke medgivit någon grundligare utredning
utöver den, som utförts av riksdagens revisorer, vilken utredning
sålunda i huvudsak ligger till grund för här avgivet förslag till yttrande.
Vid konferenser med representanter såväl för Holmbergs mekaniska verkstad
som för järnvägsstyrelsen och för tillverkaren av Kunze-Knorrbromsen
här i landet, Nordiska Armaturbolaget, hava dessutom kompletterande
muntliga förklaringar erhållits rörande en del tekniska och ekonomiska
uppgifter i föreliggande tryckta framställningar.
Det måste genast sägas ifrån att det med ledning av det föreliggande
materialet och vid de nämnda konferenserna erhållna upplysningar icke
är möjligt att bilda sig ett bestämt omdöme örn Transitbromsens tekniska
möjligheter. Visserligen har Transitbromsen provats i trafik vid enskild
järnväg och efter vederbörandes uppgifter visat goda egenskaper, men
dessa prov torde knappast vara tillräckliga för att därpå grunda ett bestämt
avgörande,_ utan härför fordras grundligare prov under längre tid
och växlande driftförhållanden. Att järnvägsstyrelsen, som har ansvar
för trafiksäkerheten, måste ställa sig reserverad mot införandet av ett
nytt bromssystem, synes oss helt naturligt, och den kritiska inställningen
från början torde nog också varit berättigad. De påpekanden, som av dess
Statsutskottets utlåtande Nr 115. 5
expert gjorts ifråga om vissa brister, som vidlått den nya bromsen, synas
även ansetts av tillverkaren berättigade, i det att förändringar vidtagits
för felens avhjälpande. Å andra sidan synes den nya bromsen icke heller
vara utan förtjänster. Örn dessa förtjänster äro av den art, att de erbjuda
de stora exploateringsmöjligheter, som bromskonstruktörerna. förmena, är
dock svårt att avgöra. Ett avgörande av denna frågas tekniska sida lär
icke kunna vinnas på annat sätt än att bromsen inlämnas till Union Internationale
des Cliemins de fer för godkännande. Endast på så sätt kan
enligt vårt förmenande den opartiska granskning erhållas, som måste bliva
avgörande för bromsens framtida exploateringsmöjligheter.
I sitt uttalande hava revisorerna vänt sig mot att ''järnvägsstyrelsen i
uppgivet syfte att ernå teknisk enhet i landets järnvägsväsen vidtagit
vissa åtgärder, vilka torde hava varit ägnade att försvåra, utvecklandet
och exploaterandet av en svensk uppfinning, som av åtskilliga andra experter
än statens järnvägars dock ansetts innebära möjligheter till åvägabringandet
av en inhemsk bromsindustri’.
Det synes oss uppenbart, att teknisk enhetlighet är ett viktigt önskemål,
men å andra sidan torde man ej för dess ernående vara berättigad att så
fastlåsa sig vid det en gång antagna systemet, att varje utveckling — särskilt
i riktningen att göra vårt land oberoende av utländska intressen —
omöjliggöres.
Införandet av genomgående tryckluftbroms av systemet Kunze-Knorr
vid statens järnvägar var en åtgärd, mot vilken inga anmärkningar torde
kunna riktas. Någon anledning för järnvägsstyrelsen att frångå den enhetlighet
i bromssystemet, som därigenom vanns, har enligt vår åsikt hittills
ej heller funnits. Så länge icke någon annan broms framkommit, som
enligt järnvägsstyrelsens åsikt erbjuder påtagliga fördelar gentemot denna
broms, är järnvägsstyrelsens inställning till frågan örn införandet av ett
nytt bromssystem vid statens järnvägar lätt förståelig.
Ingen torde väl heller begära att statens järnvägar skall gå in för ett
annat bromssystem eller medverka till utexperimenterande av ett sådant
endast därför att det är svensk uppfinning, i all synnerhet örn järnvägsstyrelsen
icke tror på uppfinningens möjligheter. Järnvägsstyrelsen har
naturligtvis icke blott rätt till fri prövning utan även skyldighet att se till
att den icke genom sin medverkan tager på sig ansvar för kapitalutlägg,
som den från början anser bortkastade. Varje direkt medverkan från
järnvägsstyrelsen i utexperimenterandet av en ny broms, den må heta
Transitbroms eller något annat, för givetvis med sig ett sådant ansvar.
I sin säkerligen välgrundade strävan efter enhet synes emellertid järnvägsstyrelsen
åtminstone att döma av Överdirektör Virgins skrivelser gått
längre än vad som kan anses motiverat. Så länge .järnvägsstyrelsen strävar
efter en funktionsstandardisering, synes icke mycket vara att.anmärka,
men då standardiseringssträvandena sträcka sig över till den mekaniska
konstruktionen, när den icke inverkar på de olika bromssystemens samarbete,
synes man ha gått för långt. Och då styrelsen rent av söker förhindra
införandet av ett annat bromssystem vid de enskilda banorna, är
man inne på en viig, som kan leda till monopolisering av det bestående och
undertryckandet av nya initiativ. Enhetssträvandena få icke bli sitt eget
mål, utan de måste givetvis uppbäras av sakliga motiv tillräckligt starka
att uppväga de nackdelar, som en monopolisering av leverans av bromsar
ekonomiskt alltid måste föra med sig. Vi anse därför att örn ett svenskt
hroinssystom vinner internationellt godkiinnande, vilket torde innebära,
Utskottets
yttrande.
6 Statsutskottets utlåtande Nr Ilo.
att det funktionellt är sådant, att ett samarbete med övriga bromssystem
är säkerställt, det icke bör hindras i sin utveckling utan snarare bör stödjas
från svenskt håll och få tillfälle visa, örn det ur såväl tekniskt som ekonomisk
synpunkt är livskraftigt. Beträffande de utredningar örn kostnaden
för olika bromssystem, som framlagts av Holmbergs mekaniska
verkstad, anse vi oss icke härom böra göra något iittalande, då priset i hög
grad blir beroende av det sätt och den omfattning, vari tillverkningen
skulle komma att bedrivas.
Ur ren affärssynpunkt kan det emellertid icke vara riktigt att på förhand
avsäga sig de ekonomiska möjligheter en konkurrens mellan olika
system alltid kan giva. Även örn järnvägsstyrelsen ur kontroll-, säkerhets-,
reparations- och andra synpunkter vill fasthålla vid det bromssystem,
som för närvarande kommer till användning vid statens järnvägar
och de tyska järnvägarna, med vilka samtrafiken är störst och
vilket system erfarenheten visat uppfylla de anspråk, som ur trafiksynpunkt
måste ställas på detsamma, böra enligt vårt förmenande konkurrensmöjligheterna
icke vara borteliminerade. Låt vara att de skäl, som anförts
för det enhetliga bromssystemet ur reparationssynpunkt och även
vissa andra synpunkter är giltigt för statens järnvägar, så torde särskilt
reparationssynpunkten enligt vårt förmenande icke gälla som skäl för att
hindra användningen av annat i enlighet med de internationellt överenskomna
bestämmelserna godkänt system vid de enskilda järnvägarna, örn
dessa anse ett sådant systems införande vara ekonomiskt fördelaktigt
för dem. I sådant fall böra dessa bromsvagnar få gå i samtrafik på statens
järnvägar, vilket också av järnvägsstyrelsen erkänts som riktigt och
i överensstämmelse med gällande bestämmelser.
Vi förmena slutligen att, därest icke särskilda skäl lägga hinder i vägen,
även bromsvagnar försedda med broms, som ännu ej vunnit internationellt
godkännande, böra få framföras å statens järnvägar såsom
ledningsvagnar och under förutsättning att bromsanordningen sättes ur
funktion och på betryggande sätt plomberas.»
Såsom framgår av kommitténs yttrande, har kommittén med hänsyn
till den begränsade tid, som stått till dess förfogande, icke haft tillfälle
till en mera ingående teknisk prövning av ärendet. Givetvis har en sådan
ej heller kunnat verkställas av utskottet.
Till vad kommittén i sitt yttrande anfört, har utskottet velat uttala
sin anslutning. I likhet med kommittén förutsätter alltså utskottet, att,
därest det nya bromssystemet vinner internationellt godkännande, vagnar
försedda med broms av detta system böra få gå i samtrafik på statens
järnvägar, ävensom att, i fall ej särskilda skäl lägga hinder i vägen, även
vagnar försedda med broms, som ännu ej vunnit internationellt godkännande,
böra få framföras på statens järnvägar såsom ledningsvagnar och
under förutsättning, att bromsanordningen sättes ur funktion och på betryggande
sätt plomberas.
Därutöver vill utskottet framhålla, att det enligt utskottets mening
icke lärer vara uteslutet, att det ifrågavarande bromssystemet kan såväl
föranleda en ej obetydlig svensk export som ock medföra kostnadsbesparing
för de enskilda järnvägar, som kunna vilja införa detsamma, och
Statsutskottets utlåtande Nr 115.
7
att systemet med hänsyn härtill synes böra befrämjas från statens sida,
i den mån så kan ske utan nämnvärda ekonomiska uppoffringar för statens
järnvägar, exempelvis genom att, därest de internationella proven
komma att förläggas till vårt land, järnvägsvagnar ställas till förfogande.
Med tillkännagivande av den ståndpunkt i ärendet, som utskottet intager,
har utskottet ansett sig böra vad sålunda förekommit för riksdagen
omförmäla.
Stockholm den 27 maj 1982.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Kvarnzelius, Lindblad, Widell, Bergqvist, Nilsson i
Malmö, Svensson i Kompersmåla, Johansson i Fredrikslund, Asplund, Bergström, Carlsson i
Gävle, Björck och Alexander Nilsson; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Nilsson i Bonarp,
Törnkvist i Karlskrona, Strindlund, Olsson i Blädinge, Holmgren, Eriksson i Stockholm,
Olofsson i Digernäs, Danielsson, Persson i Falla och Norsell.