Statsutskottets utlåtande Nr 113.

3

Jir 113.

Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1932 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels utredning
rörande en förädling av de statliga järnmalmstUlgångarna
i Norrbotten och dels underlättande av malmbrytning i
vissa gruvor i Norrbotten för inhemsk föi ädling.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 118, inom första kammaren
av herr G. Möller m. fl. och den andra, nr 204, inom andra kammaren
av herr P. A. Hansson i Stockholm m. fl., vilka motioner hänvisats
till statsutskottets förberedande behandling, har hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en skyndsam utredning,
huruvida och i vilken omfattning en förädling av de statliga jarnmalmstillgångarna
i Norrbotten kan vara för staten och landets näringsliv
gagnande, samt i vilka former statens medverkan lämpligast må kunna
ske. .

Vidare har i två likalydande, till statsutskottet hänvisade motioner,

väckta, den ena, nr 268, inom första kammaren av herr C. /. Asplund
m. fl. och den andra, nr 377, av herrar E. Hage och O. W. Lövgren, hemställts,
att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla, att för underlättande
av fortsatt malmbrytning vid L. K. A. Bis gruvor i Kiruna och Malmberget
Kungl. Majit måtte med bolaget enligt bestämmelserna i 1927 års
malmavtal eller på andra grunder träffa överenskommelse örn brytning
och uppläggande för statens räkning exempelvis i Luleå hamn av lämplig
kvantitet fosforren järnmalm och slig, eventuellt även apatit, att tillhandahållas
till nedsatt eller självkostnadspris åt svenska förädlare, som
anmäla sig.

Till stöd för det av herrar Möller m. fl. och Hansson i Stockholm m. fl.
framlagda förslaget bär åberopats, vad som i ämnet anförts i motionerna
nr 109 inom första kammaren och 195 inom andra kammaren. Nämnda
uttalande är av följande lydelse:

»År 1929 exporterades en större kvantitet järnmalm från Sverige än
något föregående år, nämligen 10.9 miljoner ton till ett värde av 150 miljoner
kronor. År 1930 började järnmalmsexporten minskas både till kvantitet
och pris. 9.r> miljoner ton exporterades till ett pris av 131 miljoner
kronor. Under det sist förflutna året minskades malmexporten ungefär

4

Statsutskottets utlåtande Nr 113.

lika starkt som exporten av sten och trävaror. 4.2 miljoner ton malm exporterades
januari—november 1931 mot 9 miljoner under samma tid föregående
år, sålunda endast hälften. Med den starkt forcerade brytning,
som försiggått i de norrbottniska malmfälten efter statens senaste överenskommelse
med Grängesbergsbolaget, lia malmlagren blivit överfyllda,
exportmalm finnes bruten för lång tid framåt, och efter allt att döma
blir år 1932 i exporthänseende ännu dystrare för övre Norrlands gruvindustri.
Malmexporten blir i hög grad lidande av den ekonomiska misären
i vissa malmkonsumerande länder samt av den allmänna mellaniolkliga
avstängningen på varuutbytets område. Och järnets kretsgång,
järnets förvandling till skrot och skrotets förvandling till järn, kommer
sannolikt att minska behovet av järnmalm. De närmaste åren te sig mycket
mörka för denna exportindustri och hur framtiden därbortom kommer
att gestalta sig är högeligen ovisst.

Med malmexportens avstannande har arbetslösheten gjort sitt intåg i
de norrbottniska gruvsamhällena. I mitten av oktober meddelade bolagsledningen,
att gruvdriften i Kiruna och Malmberget, som under åtskilliga
månader drivits med förkortad arbetstid, skulle ytterligare reduceras.
Minst 400 man beräknades före nyår bli avskedade, och för de övriga
skulle införas 4-dagarsvecka eller 3-dagarsvecka, så att arbetslösheten
fördelades på ett större antal och inkomsten skars ned med en tredjedel
eller’ med hälften. För deni, som blivit utan arbete i malmbrytningen, finnes
vid sidan härav icke några försörjningsmöjligheter inom de gruvsamhällen,
där de äro bosatta. I Norrbottens skogsbruk kunna de icke
heller få arbete, ty där är arbetslösheten ännu större. Och en överflyttning
till sydligare trakter lönar icke. Allestädes är arbetsmarknaden lika
överfylld. De äro dömda att kanske för många år framåt tynga på gruvsamhällenas
fattigvård eller arbetslöshetskonto.

Samtidigt som malmexportens starka inskränkning förlamar gruvindustrin
och berövar arbetarna deras försörjning medelst eget arbete fortsätter
importen av järn och stål i ungefär oförändrad omfattning. Under
rubriken ''Metaller, oarbetade eller till en del arbetade’ upplyser handelsstatistiken
för 1930, att detta år importerades järn och stål för närmare
50 miljoner kronor. De största posterna kommo på ''tackjärn och annat
icke smidbart järn’, 8.5 miljoner kronor, samt på ''göten, smältstycken,
plåtai, stänger och valstrad av järn och stål samt balk- och hörn järn’, 40
miljoner kronor. Tilläggas kan att samma år importerades koppar och
kopparlegeringar för nära 40 miljoner kronor till det land, som i sitt västerbottniska
Klondyke har stora kopparfyndigheter vid sidan av guldet.
Under 1931 har importen varit något mindre, men den är fortfarande
mycket betydande.

Malmexportens stagnation, gruvarbetarebefolkningens arbetslöshet, den
fortgående importen av järn och stål, allt detta tillsammans tvingar med
nödvändighet ur både statsekonomisk och privatekonomisk synpunkt fram

Statsutskottets utlåtande Nr 113.

5

tanken på en inhemsk järnmalmsförädling. Den norrbottniska järnmalmen,
av vilken tredjedelen är oanvändbar sten, fraktas den långa vägen
till Tyskland, förädlas med tillhjälp av Ruhrområdets kol, och skickas i
form av järn och stål tillhaka igen till Sverige, kanske ända till Kiruna
och Malmberget. När denna långa omväg från råvarulandet till förädlingslandet
och så åter till råvarulandet är ekonomiskt lönande, inställer
sig ovillkorligen frågan, örn det icke också är lönande att direkt förädla
malmen inom råvarulandet, då malm, vattenkraft och träkol finnas idealiskt
nära varandra, då malm och vattenkraft finnas i obegränsade mängder,
då övergång till elektrisk masugnsdrift inbesparar 60 procent av kolbehovet,
och då en intensivare och mera rationell skogsvård möjliggör
en kraftigt stegrad träkolsproduktion. Ett stöd för ett jakande svar på den
frågan bär man i det förhållandet, att Gävleborgs län, ehuru det producerar
obetydligt av järnmalm, länge kunnat såsom järnproducent intaga andra
platsen bland rikets län, delvis baserande sin förädling på norrbottnisk
malm, hämtad från Tuollavaara i närheten av Kiruna.

Att de naturliga förutsättningarna för en norrländsk järnmalmsförädling,
i form av tackjärn och järnsvamp, till och med i stor skala förefinnas
är utan vidare klart. Norrland har över en miljard ton lätt brytbar
malm av hög kvalitet, det har tillräckligt av råvaror för reduktion av
järnmalmen, och det har mer än nog av vattenfall för att alstra den för
malmens smältning behövliga elektriska energin. De tekniska förutsättningarna
föreligga också säkrare än förr, då den Flodinska metoden möjliggör
stålens tillverkning direkt ur malmen och då den Mobergska metoden
kan användas för tillverkning av järnsvamp.

Likaledes är det utan vidare klart, att staten har ett betydande ekonomiskt
intresse av en järnförädlingsindustri i Övre Norrland. Staten är
hälftendelägare i de norrbottniska malmfälten. Staten äger större delen
av skogarna i det inre Norrbotten. Av rikets 8.8 miljoner utbyggnadsvärdiga
hästkrafter i vattenfallen har Norrland 6.7 miljoner, eller mera än
tre fjärdedelar, och i övre Norrland äger staten praktiskt taget all denna
vattenkraft. En järnmalmsförädling i Norrbotten skulle för staten ekonomiskt
innebära ökad träkolsförsäljning från kronans skogar och bättre
skogsvård å desamma, ökad konsumtion av dess elektriska energi o. s. v.

Det är på det ekonomiska området betänksamheten och motståndet anmäler
sig. Både från företagare inom järnförädlingsindustrin och från
sakkunniga vetenskapsmän uttalar man på sina håll tvivelsmål örn att en
norrbottnisk malmförädling är ekonomiskt lönande. Till stöd för dessa
tvivel hänvisar man dels till de tidigare föga lyckade förädlingsexperimenten
i Norrbotten, dels ock till malmkommissionens i det stora hela
negativa betänkande av 1924. I fråga örn den förra hänvisningen kan påpekas,
att järnverket vid Karlsvik utanför Luleå kom till för att förädla
malm från Malmberget, dock icke den exportdugliga malmen utan avfallsprodukten,
vadan detta experiment icke kan anses utslagsgivande

6

Statsutskottets utlåtande Nr 113.

vid en omprövning av förädlingsproblemet i hela dess vidd. I fråga om
den senare hänvisningen kan anföras, att malmkommissionen själv ifrågasätter
den allmänna giltigheten av det resultat, till vilket den på sin
tid kom.

Den 1913 tillsatta malmkommissionen skulle enligt de givna direktiven
först söka utreda, huruvida behov förelåge att reservera de malmfyndigheter
i Norrbotten, som staten disponerade, för den mellansvenska järnhanteringens
malmbeliov. Örn ett dylikt behov icke förelåge, skulle kommissionen
undersöka, örn de norrbottniska fyndigheterna kunde bearbetas
utan skada för den ifrågavarande järnhanteringen. Befunnes så kunna
ske, hade kommissionen att taga under övervägande olika former för malmens
tillgodogörande, varvid särskilt skulle beaktas möjligheten att nedforsla
malm till de mellansvenska bruken, varefter skulle undersökas möjligheterna
för en tillverkning av fosforrent tackjärn i Norrland antingen
för leverans till mellansvenska ståltillverkare eller också för export. Slutligen
hade kommissionen att undersöka möjligheterna för en inhemsk
förädlingsindustri på grundval av de mera fosforhaltiga malmerna.

Malmkommissionen publicerade icke sitt betänkande förrän 1924. Sedan
kommissionen konstaterat, att tillgångarna å järnmalm i mellersta
Sverige under överskådlig tid voro tillräckliga för den mellansvenska
järnhanteringen, som alltså icke behövde den norrbottniska malmen som
reserv, ägnade kommissionen sin huvudsakliga uppmärksamhet åt möjligheten
att i övre Norrland förädla den där befintliga malmen. Det vore
enligt kommissionens mening ur ekonomisk synpunkt omöjligt att anlägga
ett stort järnverk i Norrland för tillverkning såväl för hemmamarknaden
som för export av valsverksprodukter och dylikt. Det vore icke heller
lämpligt att där anlägga ett tackjärnsverk i förening med ett kvalitetsstålverk
för export eller ett enbart tackjärnsverk för export. Inom överskådlig
tid förefunnes icke förutsättning för tillkomsten av ett järnverk
för täckande av vårt importbehov av valsat järn.

Beträffande en anläggning för tillverkning av fosforrent tackjärn för de
mellansvenska brukens behov ville det däremot synas som örn en dylik tillverkning
icke vore ekonomiskt omöjlig under vissa betingelser. Men betingelserna
vore icke för tillfället för handen: »Åtminstone förefinnes enligt
kommissionens uppfattning för närvarande ingen anledning för staten
att själv uppträda som företagare för åstadkommande av en dylik tillverkning.
» Den särskilt tillkallade experten, professor Johansson, uttalade sig
dock något starkare för ett enbart tackjärnsverk än malmkommissionen
gjorde: »Dess betydelse för den svenska järnhanteringen kommer att ligga
däri, att träkolsprisets höjning vid järnverken i mellersta Sverige kommer
att i viss grad hejdas, och de svenska stålverken kunna få tillgång till ett
billigare tackjärn än det, som vid en sådan tidpunkt eljest stöde till förfogande,
örn fortfarande hela tackjärnstillverkningen vore förlagd till
mellersta Sverige. För Norrland innebär en dylik utveckling ett bättre

■Statsutskottets utlåtande Nr 113.

7

tillvaratagande av malmtillgångarna och av vad skogen ger samt ökade
förvärvsmöjligheter för dess befolkning.»

Då järnmalmsexportens framtid nu är mörk eller i varje fall mycket osäker,
synes tiden vara inne att till förnyat och allvarligt övervägande upptaga
frågan, huruvida en järnmalmsförädling, åtminstone i någon form i Norrbotten,
såsom professor Johansson yttrade, innebär att malmen och skogen
bättre tillvaratages, och att befolkningens förvärvsmöjligheter ökas. Vad
malmkommissionen själv yttrar örn tillkomsten av sitt betänkande motiverar,
att kommissionens utredning göres till föremål för revision och överarbetning.
Kommissionen beklagade, att kriget linder en följd av år
omöjliggjorde ett bedömande efter vilka principer staten lämpligen borde
anpassa sina åtgärder för malmtillgångarnas utnyttjande, och den fortsatte:
»Men även under~senare år, som å ena sidan icke medfört någon stabilisering
av det ekonomiska läget, men å andra sidan skapat en i många avseenden
ändrad situation för svensk järnhantering och för järnmalmsfrågan
i allmänhet, lia givetvis betydande svårigheter alltjämt förelegat
för fullföljande av kommissionens uppdrag.» Till slut mildrade malmkommissionen
sin negativism i det dåvarande läget: »Ehuru det alltså
icke föreligger tillfälle att från malmkommissionens sida framkomma med
något positivt förslag, har malmkommissionen likväl velat framhålla, att
därest förhållandena i en framtid förändras, läget kan bliva väsentligen
annorlunda och exploateringsåtgärder möjligen bliva ekonomiskt fördelaktiga
och eljest lämpliga.»

Vid en förnyad undersökning bör vederbörlig hänsyn tagas till de nya
och viktiga förhållanden, som onekligen kommit till. sedan malmkommissionen
skrev ovanstående. Till dessa förhållanden höra i främsta rummet
de nya förädlingsmetoder, som den tekniska utvecklingen fört i förgrunden
och som i fråga örn sitt värde för det inhemska malmförädlingsproblemets
lösning icke kunde bedömas av malmkommissionen. Undersökningen
bör också, liksom malmkommissionens, ta sikte på spörsmålet, huruvida
och i vad mån en norrländsk järnmalmsförädling kan bli ett stöd för
eller en konkurrent till den mellansvenska förädlingsindustrien. Då statsmakterna
längre fram gå att ta definitiv ställning till frågan örn den norrländska
järnmalmsförädlingen, böra de kunna överblicka den inverkan,
deras beslut kan lia på samma näring i andra delar av landet. Och vidare
bör undersökningen klarlägga, i vilka former statens medverkan till en
norrbottnisk järnmalmförädling, baserad på statens egna malmtillgångar,
lämpligast kan ske.

År 1930 beslöt riksdagen med anledning av en socialdemokratisk gruppmotion
en utredning »angående möjligheterna att utnyttja statens gruvegendom
i Västerbotten». I motionens ingress hette det: »Den otillräckliga
arbetstillgång, som under en längre tid förefunnits i landet och ännu
är för handen, gör det till en bjudande nödvändighet att tillvarataga alla
möjligheter att öka landets ekonomiskt lönande produktion. I mån staten

8

Statsutskottets utlåtande Nr 113,

kan medverka härtill utan att åsidosätta sunda ekonomiska principer bör
detta givetvis ske.» Och ur motionen citerade riksdagsskrivelsen bland
annat: »Även gruvägaren staten bör ägna uppmärksamhet åt marknadsläget
och dess utveckling och utnyttja de möjligheter till näringslivets förkovran,
som tilläventyrs kunna erbjuda sig. I den mån statens gruvegendom
kan tjäna detta ändamål, bör den givetvis göras produktiv, och
detta är alldeles särskilt påkallat i en tid, då tillvaron av en kännbar arbetslöshet
nödvändiggör de största ansträngningar för att bereda medborgarna
sysselsättning och utkomst.» Samma skäl, som bär utvecklats för
1930 års riksdagsbeslut örn en utredning angående möjligheterna att utnyttja
statens malmtillgångar i Västerbotten, tala också för att 1932 års
riksdag beslutar en skyndsam undersökning örn möjligheterna att genom
en malmförädling bättre utnyttja statens malmtillgångar i Norrbotten och
förkovra dess för hela landet betydelsefulla näringsliv.»

Till stöd för det i motionerna I: 268 och II: 377 framställda förslaget
har åberopats vad som i ämnet anförts i motionen I: 264. Detta uttalande
är av följande lydelse:

»I den mån vid anrikningen kan erhållas en fosforren järnmalmsslig,
kunde denna ställas till järnhanteringens förfogande. Sådan slig av fattig
varpmalm från Gellivare har alltjämt utgjort råvara för den tillverkning
av järnsvamp, som sedan 1911 med avbrott endast för de svåra
krisåren 1920—1922 pågått, varvid till 1930 års slut tillverkats 108,380 ton
järnsvamp. Av densamma har till och med 1930 exporterats 19,455.» ton
till olika länder, i övrigt har den vunnit avsättning till svenska stålverk
mest som tillsats i stället för kvalitetsskrot i martinugnar och elektriska
stålugnar. Största årstillverkningen var 1930, då av 22,850 ton Gellivare
fosforrena slig tillverkades under 272 driftsdygn med 17,745 ton stenkol
och koksstybb samt 2,371 ton bränd kalk (för absorption av svavel från
stenkolen) 14,874 ton järnsvamp, med ett värde av lil kronor 44 öre perton.
Detta pris, som är åtskilligt högre än priset på exporttackjärn, vilket
motverkar en hastigare ökning av järnsvampens användning, skulle
säkert kunna nedsättas, örn genom statens medverkan slig kunde levereras
till nedsatt pris med hänsyn till malmexportsvårigheterna och behovet att
i någon mån kunna hålla arbetet i gång, även örn en viss inhemsk avsättning
måste göras möjlig genom att sänka priset till vad som motsvarar
självkostnaden.

Det kunde ju också vara tänkbart, att ett och annat sågverk, som ej
hade avsättning för sin sågspån och sitt övriga avfall till sulfatfabrik
eller annan användning för detsamma och hade eller krrnde få tillgång
till billig elektrisk kraft, eller något järnverk med motsvarande förutsättningar,
skulle kunna upptaga en järnsvamptillverkning, som med billigare
tillverkningspris kunde ge kvalitetsstålindustrin en kraftig impuls
till en ökad produktion, som skulle ha bättre avsättningsmöjligheter,
i den mån priserna å den handelsfärdiga varan kunde nedbringas.

Statsutskottets utlåtande Nr 113. 9

Samma sylte skulle kunna ytterligare tillgodoses genom att å lämpliga
delar av Kiirunavaara malmfält, vars tillgångar av A-malm å djupare
nivåer beräknats till cirka 300 miljoner ton (se bilaga C sid. 27) förslagsvis
i ett eller annat magasin i den underjordiska brytningen å det s. k.
Kunigundapartiet för statens räkning anställdes brytning av fosforren
A-malm, som lades i upplag, exempelvis i Luleå hamn (då det lär möta
svårigheter att anordna upplag vid gruvan och den nuvarande ringa
godstrafiken å malmbanan talar för en omedelbar nedtransport), för att
i mån av efterfrågan tillhandhahållas inhemska förädlare. Det torde
väl knappast möta svårigheter att under nuvarande förhållanden få ett
medgivande från L. K. A. B:s sida örn en sådan leverans av såväl fosforren
styckmalm och slig som apatit på liknande villkor, som 17 § i 1927
års malmavtal stadgar för malmleverans från Loussavaara, nämligen till
självkostnadspris med 10 procent provision, då ju därigenom skulle uppstå
en viss lättnad i L. K. A. B:s nuvarande svårigheter att med nära
fyllda malmupplag i hamnarna uppehålla brytningen i malmfälten utan
nämnvärd avsättning av malmen. Någon risk annat än en viss ränteförlust
lika med den som medföljer malmlagringen i övrigt, behöver ju
ej uppstå för avsättning av denna fosforrena malm. Skulle den ej ha
förbrukats för inhemsk förädling vid den tid, då lagren i hamnarna av
exportmalm vunnit avsättning, torde väl inga svårigheter förefinnas att,
även örn det vore fråga örn 100,000 ton, tillbakalämna återstoden till
L. K. A. B. för export, därvid stamaktieägarna finge åtnjuta på deras
aktier belöpande andel i nettovinsten. Särskilt yrkande att Kungl. Majit
måtte med L. K. A. B. söka träffa en sådan överenskommelse göres i motion
nr 268.»

Uti två likalydande, vid 1930 års riksdag väckta motioner, I: 28 och
11:73, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn utredning angående möjligheterna att utnyttja
statens gruvegendom i Västerbotten och att Kungl. Majit måtte därefter
för riksdagen framlägga förslag i ärendet.

I anledning därav anförde riksdagen i sin skrivelse nr 400, att riksdagen
i likhet med motionärerna ansåge, att en förnyad utredning rörande
fyndigheterna i Västerbottens län borde komma till stånd. I
främsta rummet syntes denna böra avse erhållande av en möjligast uttömmande
kännedom rörande malmtillgångarnas sammansättning och
brytningsvärde samt angående de med en eventuell drift sammanhängande
frågorna örn kapitalinvestering, transportförhållanden, avsättningsmöjligheter
o. s. v. Vidare syntes en plan böra utarbetas angående själva
formen för fyndigheternas utnyttjande.

Under åberopande av vad sålanda anförts, anhöll riksdagen om utredning
angående statens gruvegendom i Västerbotten, ävensom rörande
förutsättningarna och formen för utnyttjandet av denna egendom samt
att Kungl. Majit måtte därefter framlägga förslag i ärendet.

Bihang lill riksdagens protokoll 1932. G sami. Gil höft. (Nr 112—113.) 2

Utskottets

yttrande.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 113.

De skäl, som åberopats till stöd för den sålunda begärda utredningen,
synas utskottet tala för, att densamma även kommer att omfatta
andra malmtillgångar — sålunda icke blott järnmalmen — i Norrbotten,
och utskottet finner sig för sin del böra gå än längre och förorda, att utredningen
utsträckes även till andra delar av landet, där malmfyndigheter
äro till finnandes. Såsom motionsvis framhållits, kräver den nuvarande
stagnationen av malmexporten, gruvarbetarebefolkningens arbetslöshet
och den fortgående importen av järn, att undersökning verkställes,
huruvida icke en ökad inhemsk järnmalmsförädling kan komma
att bliva ur skilda synpunkter fördelaktig och lönande. Utskottet vill
härvid särskilt erinra örn de nya järnframställningsmetoder, som under
senare tid framvuxit. Det torde också böra beaktas, att en större
produktion av tackjärn och järnsvamp i Norrland skulle innebära ett
ökat utnyttjande av såg- och skogsavfall, en bättre skogsvård med stadigvarande
arbetstillfällen för skogsbefolkningen samt ökad användning
av Norrlands stora vattenkraftstillgångar. I den mån härvidlag produktionskostnaderna
kunna hållas nere på en nivå, som befrämjar ökad tillverkning
och export av kvalitetsstålvaror, kan det bliva möjligt att täcka
den brist i vår handelsbalans, som uppstått, bland annat, genom den numera
starkt minskade malmexporten.

Vid den utredning, utskottet sålunda förordar, torde ock de synpunkter,
som framförts till stöd för det i motionerna 1:268 och 11:377 gjorda
yrkandet komma att vinna beaktande.

Under åberopande av det anförda får utskottet alltså hemställa,

a) att riksdagen må i anledning av herrar Möllers
m. fl. och P. A. Hanssons i Stockholm m. fl. ovanberörda
motioner, 1:118 och 11:204, i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta
verkställa en skyndsam utredning, huruvida och i
vilken omfattning en förädling inom landet av de
statliga malmtillgångarna kan vara för staten och
landets näringsliv gagnande samt i vilka former
statens medverkan härtill lämpligast må kunna äga
rum, och därefter för riksdagen framlägga det förslag
i ärendet, vartill utredningen må föranleda;
samt

b) att herr Asplunds m. fl. och herrar Hages och
Lövgrens motioner I: 268 och II: 377 må anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 24 maj 1932.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: se under utlåtande nr 112.

S21644. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.