Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1932 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående arbetslöshetsförsäkring.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 188 i första
kammaren av herr Möller m. fl., nr 279 i andra kammaren av herr Hansson i
Stockholm m. fl. samt nr 7 i sistnämnda kammare av herr Spångberg m. fl.

I motionerna 1:188 och 11:279, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att förslag till arbetslöshetsförsäkring
skall föreläggas 1933 års riksdag, så att en var, som fyllt 16
men icke 67 år och mot avlöning användes till arbete för arbetsgivares räkning
i industriell eller annan rörelse eller vid hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning
eller annat dylikt särskilt arbetsföretag liksom också i jordbruk eller
skogsbruk, enligt lag försäkras till erhållande av ersättning vid arbetslöshet,
varvid såsom arbetare enligt lagen icke skall anses verkmästare eller annan
befattningshavare i överordnad ställning.

I motionen II: 7 har hemställts, att riksdagen måtte besluta antaga följande
förslag till

Lag örn arbetslöshetsförsäkring.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar arbetare, som fyllt 16 men ej 67 år, är, där ej nedan annorlunda
stadgas, enligt denna lag försäkrad till erhållande av ersättning vid arbetslöshet.

2 §.

I denna lag förstås med arbetare envar, som för sitt uppehälle är beroende
av inkomst genom arbete.

3 §.

Kostnaderna för försäkringen bestridas, med bidrag av statsmedel, genom
försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivare.

Bihang till riksdagens protokoll 19SS2. 9 sami. 2 avd. 7 höft. (Nr 9.)

1

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

4 §.

Försäkringen handhaves av socialstyrelsen under medverkan av de offentliga
arbetsförmedlingsanstalterna.

Det åligger arbetsförmedlingsanstalt att i sin verksamhet enligt denna lag
ställa, sig till efterrättelse de anvisningar och föreskrifter, som meddelas av
socialstyrelsen.

Om ersättning.

5 §•

För att arbetare i anledning av iråkad arbetslöshet skall äga rätt till ersättning
enligt denna lag erfordras vid varje tidpunkt:

1) att han är arbetsför och oförhindrad att åtaga sig erbjudet arbete;

2) att han hos offentlig arbetsförmedlingsanstalt anmält sig såsom arbetssökande
pa sätt i denna lag stadgas men likväl ej erhållit lämpligt arbete.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt allenast under förutsättning, att det
motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, är förenat med avlöning, som
icke understiger den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete, samt
icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt pågår.

6 §’

Till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller utan
giltig anledning vägrar eller underlåter åtaga sig erbjudet lämpligt arbete, utpves
icke ersättning enligt denna lag under två veckor, efter det sådant förhållande
inträffat.

7 §•

Ej ma någon tillgodonjuta ersättning enligt denna lag för någon dag med
mindre nan under nästföregående fjorton dagar varit arbetslös under sex dap11''''
*lc* beräkning ^av karenstid må hänsyn ej tagas till arbetslöshet, som inträitat
under tid, da av annan orsak än i denna paragraf sägs ersättning ei
kunnat utgå.

Vad sålunda örn iakttagande av karenstid föreskrivits skall ej äga tillämpning,
då arbetslös, som uppbär ersättning enligt denna lag, erhåller arbete för
kortare tid an 18 dagar eller på grund av sjukdom avstänges från ersättning
samt omedelbart efter arbetets eller sjukdomens upphörande ånyo ansöker örn
ersättning.

8 §.

1. morn. Ersättning enligt denna lag utgår med ett för dag beräknat belopp,
benämnt daghjälp. Därjämte utgår till vissa familjeförsörjare, enligt vad nedal1.
safs’ ett likaledes för dag beräknat tillägg till daghjälpen, benämnt familjetillägg.

2 morn. Familjetillägg utgå:

1) till daghjälpsberättigad man:

a) % hustru eller husföreståndarinna; dock att örn hustrun eller husföreståndarinnan
har regelbundet arbete för annans räkning och därav har en daglg
inkomst, uppgående till mer än hälften av den daghjälp mannen erhåller

eller om hon själv uppbär daghjälp, intet tillägg för henne må beräknas;

b) tor barn eller adoptivbarn under 16 år;

2) till daghjälpsberättigad kvinna:

för barn eller adoptivbarn under 16 år, dock ej där hon är gift eller sammanlever
med barnets fader samt denne uppbär daghjälp;

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

3

3) till daghjälpsberättigad man eller kvinna:

för föräldrar, såframt den daghjälpsberättigade lever i gemensamt bo med
och huvudsakligen underhåller sådan anhörig samt denne ej själv uppbär daghjälp.

Har den daghjälpsberättigade i fall, som avses i punkterna 1 och 2, veterligen
icke, medan han var i arbete, väsentligen bidragit till underhållet av den,
för vilken familjetillägg yrkas, må sådant tillägg icke beviljas, med mindre
fråga är örn försörjningsförhållande, som uppstått efter arbetslöshetens inträde.

9 §.

Daghjälp och familjetillägg utgå enligt av socialstyrelsen utarbetade dyrortsgruppering
med följande belopp:

Ortsgrupp

I . . .

II . .

III . .

IV . .

V . .

VI . .

Daghjälp
i kronor

. 2.35
. 2.70
. 3.05
. 3.40
. 3.75
. 4.10

Familjetillägg i öre
per familjemedlem

50

60

70

80

90

100

10 §.

Ersättning enligt denna lag utgår icke till någon för söndag eller för dag,
för vilken han åtnjuter avlöning.

Har arbetslös någon dag utan giltig anledning underlåtit fullgöra honom
enligt 16 § åliggande anmälningsskyldighet, utgives icke ersättning till honom
för nämnda tid.

Familjetillägg utgår allenast för dag, för vilken daghjälp utgives.

11 §.

Har arbetare på grund av driftsinskränkning vid företag, där han är anställd,
arbete ett mindre antal dagar i veckan än vid full drift är vanligt, vare
han berättigad till ersättning enligt denna lag för de dagar han är utan arbete,
dock allenast örn och i den omfattning arbetsförtjänsten och ersättningen sammanlagt
för vecka ej med 30 procent överstiger vad han skulle uppburit i ersättning
för veckan, därest han varit fullständigt arbetslös.

Om försäkringsavgifter.

12 §.

För tid, under vilken arbetare användes till arbete, skall erläggas försäkringsavgift
av en krona beräknad för arbetare och arbetsvecka.

Försäkringsavgift erlägges av arbetsgivare med taxerad årlig inkomst av
5,000 kronor och däröver.

Försäkringsavgiften erlägges på tid och sätt som av Konungen bestämmes.

13 §.

Försäkringsavgifterna ingå till en fond, vilken förvaltas av statskontoret i
samråd med socialstyrelsen enligt de grunder, som fastställas av Konungen.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

Om sökande av ersättning saint dess utbetalande.

14 §.

Arbetslös, som önskar erhålla ersättning enligt denna lag, har att personligen
ingiva skriftlig ansökan därom å kontor eller hos ombud för offentlig
arbetsförmedlingsanstalt. Vid ansökningen skola fogas intyg rörande arbetslösheten,
arbetsbetyg örn sådant finnes, eller, där fråga är örn ersättning på grund
av minskad arbetstid, intyg från arbetsgivaren utvisande antalet arbetsdagar
och arbetsförtjänst för vecka, ävensom sådana uppgifter angående familjeförhållanden,
som äro erforderliga för prövning av frågan, örn familjetillägg skall
utgå.

15 §.

Ansökan örn ersättning prövas av arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor.
Ingives ansökan till anstalts avdelningskontor eller ombud, skall kontoret eller
ombudet till huvudkontoret översända ansökningen med därvid fogade handlingar
tillika med eget yttrande i ärendet.

16 §.

Arbetslös, som ansökt örn ersättning, är pliktig att en gång i veckan å kontor
eller hos ombud för offentlig arbetsförmedlingsanstalt personligen anmäla
sig såsom arbetssökande. Är den arbetslöse avlägset boende eller föreligger
annan omständighet, som skulle göra den sålunda stadgade skyldigheten särskilt
betungande för honom, äge arbetsförmedlingsanstalt för vissa dagar befria
den arbetslöse från skyldigheten att personligen anmäla sig samt föreskriva,
vad han i stället har att iakttaga, för att anmälningsskyldigheten må
anses fullgjord.

17 §.

Ersättning utbetalas veckovis i efterskott genom det kontor eller ombud för
offentlig arbetsförmedlingsanstalt, hos vilket den arbetslöse ingivit ansökan
enligt 14 §. På begäran av den ersättningsberättigade må dock arbetsförmedlingsanstalts
huvudkontor, när särskilda skäl föreligga, medgiva, att utbetalning
sker genom annat kontor eller ombud för sådan anstalt än nu sagts.

Arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor skall månadsvis till socialstyrelsen
ingiva uppgift angående det belopp, som beräknas komma att under nästföljande
månad åtgå för utbetalning av ersättning genom anstaltens kontor och
ombud. Socialstyrelsen har att med ledning av denna uppgift hos statskontoret
göra framställning örn utbetalning till huvudkontoret av nödiga medel. Vid
fall av behov må särskilda förskott i enahanda ordning lämnas.

18 §.

Har ersättning tillerkänts arbetslös och finner arbetsförmedlingsanstalts avdelningskontor
eller ombud, genom vilket utbetalningen av ersättning äger
rum, att på grund av sedermera inträffad omständighet ersättning icke bör
utgå i enlighet med det meddelade beslutet, skall kontoret eller ombudet omedelbart
göra anmälan därom till huvudkontoret, som har att pröva frågan.
Vad nu sagts skall dock icke äga tillämpning, där fråga är allenast örn underlåtenhet
från den arbetslöses sida att fullgöra i 16 § föreskriven anmälningsskyldighet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

5

19 §.

Socialstyrelsen äger efter framställning av arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor
tillerkänna visst eller vissa av anstaltens avdelningskontor befogenhet
att på egen hand pröva och avgöra frågor, som enligt 15 eller 18 § skola avgöras
av anstalts huvudkontor.

Särskilda bestämmelser.

20 §.

Arbetsgivare vare pliktig att, när någon hos honom anställd arbetare lämnar
sitt arbete, på begäran till denne överlä-mna intyg enligt formulär, som fastställes
av socialstyrelsen, utvisande den tid, anställningen varat, och orsaken till

att den upphört. .

Tillämpar arbetsgivare vid sitt företag inskränkt arbetstid, salunda att denna
pågår ett mindre antal dagar i veckan än vid full drift är vanligt, aligger
honom att till arbetare, som ämnar å nu angiven grund anhålla örn ersättning,
på begäran utfärda intyg, utvisande antal dagar i veckan, arbetaren har sysselsättning,
samt hans arbetsförtjänst.

Rätt till ersättning
tagas i mät.

21 §.

enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty icke

22 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse
med främmande stat örn tillämpning av denna lag eller den främmande statens
lag i fall, då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verksamhet,
som avses i denna lag.

23 §.

De närmare föreskrifter, sorn, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för försäkringens genomförande, meddelas av Konungen eller efter
Konungens bemyndigande av socialstyrelsen.

Om besvär.

24 §.

över beslut av arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor rörande tillämpningen
av någon i denna lag given bestämmelse må klagan förås hos socialstyrelsen
genom besvär, vilka skola ingivas till huvudkontoret eller i betalt brev med allmänna
posten vara till kontoret inkomna senast å femtonde dagen från den
dag, klaganden erhöll del av beslutet. Huvudkontoret skall skyndsamt till
socialstyrelsen översända besvären tillika med eget yttrande över desamma.^

Har avdelningskontor tillerkänts befogenhet, som i 19 § sägs, galle i fråga
örn klagan över dess med stöd av sådan befogenhet meddelade beslut vad i
första stycket stadgas om klagan över beslut av huvudkontoret.

Socialstyrelsen äge, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga beslut,
som i första och andra stycket sägs.

Socialstyrelsens beslut meddelas kostnadsfritt.

Denna lag träder i kraft 1 januari 1933.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionerna.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

Historik. Fragan om arbetslöshetsförsäkring framfördes i riksdagen första gången ge Rm8a91909

n0m m0ti°n Vid 1908 årS riksdaff av herr Wavrinsky. Motionen vann icke riksoch
1910. da8''ens bifall. Ej heller biföllos de förnyade motioner i ämnet, som herr Wavrinsky
väckte vid 1909 och 1910 års riksdagar.

fäkrilqs- Den 31 december 1915 uppdrog Kungl. Majit åt socialförsäkringskommittén
kommitténs verkställa utredning, huruvida och i vad mån åtgärder från det allmänna
förslag 1932. skulle kunna vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de ekonomiska
följderna av oförvållad arbetslöshet, samt att inkomma med de förslag, som kunde
föranledas av den verkställda utredningen. Den 30 december 1922 avgav
kommittén betänkande och förslag angående offentlig arbetsförmedling och
statsbidrag till frivilliga arbetslöshetskassor, för ändamålet bildade av arbetarna
själva. Kommittén beräknade, att en arbetslöshetsförsäkring med den föreslagna
organisationen skulle för den närmaste framtiden medföra en sammanlagd
maximikostnad för staten av 3 å 4 miljoner kronor örn året.

Riksdagen

1924

1924 års
arbetslöshetssakkunniga.

1925 års
arbetslöshetssakkunniga.

1925 års
granskningsnämnd.

1926 års
arbetslöshetssakkunniga.

Vid 1924 ars riksdag väcktes av herr Thorberg m. fl. i första kammaren
och herr Hagman m. fl. i andra kammaren likalydande motioner, i vilka hemställdes,
att riksdagen ville antaga ett i motionerna framlagt förslag till lag
om statsbidrag till arbetslöshetskassor. Detta lagförslag anslöt sig i huvudsak
till socialförsäkringskommitténs ovannämnda förslag i ämnet. Motionerna blevo
avslagna av riksdagen.

Jämlikt bemyndigande den 6 juni 1924 uppdrog chefen för socialdepartementet
åt fem personer att i egenskap av sakkunniga inom departementet biträda
med verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande
motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. Den 24
juli 1925 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag i ämnet.

__ Den 16 oktober 1925 tillkallade chefen för socialdepartementet, jämlikt
Kungl. Maj :ts bemyndigande, två personer att såsom sakkunniga inom departementet
biträda med fortsatt utredning av frågan örn arbetslöshetsförsäkring
och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar. Denna utredning
inriktades i främsta rummet pa att söka lösa den föreliggande frågan
genom tillämpning av båda här ovan omförmälda system, arbetslöshetsförsäkring
och anordnande av särskilda offentliga arbeten för de arbetslösa.

_ -Den 11 december 1925 tillkallades inom socialdepartementet femton sakkunniga,
representerande olika verksamhetsfält och åskådningar, för att biträda
med granskning av de av sistnämnda sakkunniga utarbetade utkasten. Den
30 januari 1926 avgåvo de sakkunniga utlåtande i ärendet.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 13 april 1926 åtta
personer att såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda med verkställande
av fortsatt utredning och avgivande av förslag angående arbetslöshets -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9. 7

försäkring och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar.
Den 25 april 1928 avgåvo de sakkunniga betänkande och förslag angående
arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten (Statens offentliga
utredningar 1928: 9). I enlighet med sitt uppdrag hava de sakkunniga utarbetat
förslag till såväl frivillig som obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. I
detta arbete hava samtliga ledamöter deltagit, oberoende av sin principiella
uppfattning rörande frågan örn arbetslöshetsförsäkringens lämplighet eller
olämplighet. I fråga örn de sakkunnigas principståndpunkter framgår av betänkandet
följande. Av de sakkunnigas åtta ledamöter hava tre för sin del
tillstyrkt införandet av arbetslöshetsförsäkring i vårt land. En av de sakkunniga
har ej ställt sig avvisande gentemot tanken på en arbetslöshetsförsäkring
men ansett, att densamma bör realiseras endast under den bestämda förutsättning,
att reservarbeten inkopplas i försäkringssystemet. De återstående
fyra sakkunniga hava avstyrkt införande av en arbetslöshetsförsäkring i vart
land. Dessa sakkunniga hava varit eniga örn att det allmännas ingripande på
arbetslöshetens område måste regleras enligt behovsprincipen och att de arbetslösa
alltså måste behandlas enligt i grund och botten samma regler som samhällets
övriga hjälpbehövande medlemmar. Under förutsättning att en arbetslöshetsförsäkring
genom det allmännas medverkan överhuvud kommer till stand
hava de sakkunniga ansett, att valet bör stå mellan en obligatorisk allmän riksförsäkring,
gemensam för alla av försäkringen berörda arbetare (det s. k. Aförslaget),
å ena sidan, och en statsunderstödd frivillig försäkring (det s. k.
B-förslaget), å andra sidan. Vid valet mellan de båda förslagen hava de sakkunniga
varit eniga örn att tillerkänna det obligatoriska systemet ett principiellt
företräde framför det frivilliga. En ledamot har dock — närmast med
hänsyn till de omfattande organisatoriska åtgärder, som en obligatorisk försäkring
skulle medföra — ansett, att början bör göras med en frivillig försäkring.
Dessutom har den omständigheten, att upptagandet av lant- och skogsarbetarna
i en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle bereda betydande
svårigheter, föranlett en ledamot att, oaktat han ger principiellt företräde åt
det obligatoriska systemet, för närvarande förorda det frivilliga systemet, för
den händelse en försäkring nu skulle komma till stånd.

I en den 29 januari 1927 till chefen för socialdepartementet avlåten skrivelse
framhold 192G års arbetslöshetssakkunniga, att det under arbetets gång visat
sig önskvärt, att, utöver den utredning som innefattades i de sakkunnigas uppdrag,
särskild undersökning åvägabragtes rörande arbetslöshetens karaktär och
orsaker samt medlen för dess bekämpande.

Med anledning av berörda skrivelse tillsattes den 11 mars 1927 en särskild
kommitté för utredningen av nämnda i de sakkunnigas skrivelse berörda spörsmål.
Riktlinjerna för kommitténs arbete framgå av dåvarande departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet vid det tillfälle, då bemyndigande
örn kommitténs tillsättande gavs. Efter redogörelse flir innehållet i de sakkunnigas
skrivelse anförde departementschefen:

1927 års
arbetslöshetsutredning.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

De uppslag, som innefattas i 1926 års arbetslöshetssakkunnigas förevarande
skrivelse, synas mig vara i hög grad beaktansvärda. Såsom framgår av den
föregående redogörelsen, avser det at de sakkunniga lämnade utredningsuppdraget
närmast frågan örn åtgärder för lindrande av de ekonomiska verkningarna
av rådande arbetslöshet. Uppenbarligen måste det emellertid betraktas
såsom synnerligen önskvärt, att nödigt material må kunna erhållas även för
ett någorlunda tillförlitligt bedömande av den längre syftande frågan örn åtgärder
till minskning och förebyggande av arbetslöshet. Jag delar sålunda de
sakkunnigas uppfattning örn behovet av en mera djupgående undersökning,
mriktad pa spörsmålen örn arbetslöshetens karaktär och orsaker samt örn
medel för dess bekämpande. _ Ett särskilt skäl att nu igångsätta en dylik undersökmng
synes mig ligga i den omständigheten, att arbetslösheten — trots
den förbättring i det allmänna ekonomiska läget, som på senaste tiden kunnat
skönjas —- att döma av officiellt tillgängliga siffror för närvarande synes vara
stadd i ökning.

Departementschefen yttrade vidare, att för vinnande av det angivna syftet
torde krävas undersökningar avseende såväl arbetslöshetens dåvarande iäge
som arbetslöshetsproblemet i hela dess vidd och med tanke på en längre framtid.

Den 11 juni 1931 avgav kommittén, benämnd arbetslöshetsutredningen, ett
betänkande örn arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker. Betänkandet
omfattar fem avdelningar, nämligen första avdelningen: arbetslösheten i
Sverige till 1920, andra avdelningen: arbetslösheten i Sverige åren 1920—
1929, tredje avdelningen: det svenska näringslivet och dess förändringar åren
1920 1929, fjärde avdelningen: den svenska arbetsmarknaden och dess förändringar
åren 1920—1929, samt femte avdelningen: orsaker till arbetslöshet
med särskild hänsyn till förhållandena i Sverige åren 1920—1929 (Statens
offentliga utredningar 1931:20).

Såsom bilagor till betänkandet överlämnades samtidigt dels Bilaga 1: Orsaker
till arbetslöshet, av ledamoten professor Bagge, dels ock Bilaga 2: Promemoria
angående arbetsmarknaden och de faktorer, som bestämma dess utveckling,
av ordföranden generaldirektör Huss (Statens offentliga utredningar
1931:21).

Arbetslöshetsutredningen överlämnade därefter den 23 december 1931 Bilaga
3: Örn den industriella rationaliseringen och dess verkningar särskilt beträffande
arbetarsysselsättningen, av professor Gustaf Åkerman (Statens offentliga
utredningar 1931:42).

Angående den till arbetslöshetsutredningens behandling överlämnade frågan
örn medel för arbetslöshetens bekämpande upplyses i den till innevarande
års riksdag avgivna berättelsen om vad i rikets styrelse sedan sista lagtima
riksdags sammanträde sig tilldragit, att undersökningar påbörjats enligt av
kommittén uppgjord arbetsplan. Kungl. Majit har den 16 oktober 1931 medgivit,
att utredningens arbete må fortgå tills vidare intill utgången av juni
1933.

Riksdagen Vid 1928 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Spångberg
m. fl- erL motion, nr 129, däri hemställdes, att riksdagen måtte i princip uttala

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

9

sig för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i
skrivelse till regeringen hemställa örn lagförslag enligt dessa grunder senast
vid 1929 års riksdag.

De i motionen angivna grunderna för arbetslöshetsförsäkring voro däri sammanfattade
på följande sätt:

1. Arbetslöshetsförsäkringen skall vara obligatorisk och omfatta alla arbetsföra
män och kvinnor i ålder 16—67 år.

2. Med avseende på levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter i riket
i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar billigaste och ortsgrupp V
orter med de dyraste levnadskostnaderna.

3. Arbetslöshetsunderstöd utgår enligt följande minimibelopp för veckans
sex dagar, måndag—lördag, oavsett örn helgdag inträffar.

Ortsgrupp I: 2 kronor 35 öre; ortsgrupp II: 2 kronor 70 öre; ortsgrupp III:

3 kronor 5 öre; ortsgrupp IV: 3 kronor 40 öre samt ortsgrupp V: 3 kronor
75 öre. _ _ _ _ ! '' liliij

Arbetslös, som har försörjningsplikt mot familjemedlemmar, erhåller familjetillägg,
vilket utgår lika för hustru (som hustru räknas även sammanboende av
mannen försörjd kvinna) och varje barn under 16 år. Familjetilläggen utgå per
dag enligt följande belopp:

Ortsgrupp I: 50 öre, ortsgrupp II: 60 öre, ortsgrupp III: 70 öre, ortsgrupp
IV: 80 öre samt ortsgrupp V: 90 öre.

4. Staten och arbetsköparna erlägga vardera hälften av de avgifter, som
äro nödvändiga för genomförande av denna försäkring.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,
hemställde i utlåtande nr 1 örn avslag å motionen och anförde till stöd härför
följande:

Frågan om införande i vårt land av arbetslöshetsförsäkring är sedan flera år
tillbaka föremål för utredning. Sedan socialförsäkringskommittén den 30 december
1922 avgav sitt betänkande med förslag angående offentlig arbetsförmedling
och statsbidrag till arbetslöshetskassor, har frågan underkastats ett
flertal överarbetningar och förnyade utredningar. Senast har jämlikt bemyndigande
av Kungl. Maj:t den 9 april 1926 dåvarande statsrådet och chefen för
socialdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga för verkställande av fortsatt
utredning ach avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring och
övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar (1926 års arbetslöshetssakkunniga).
Dessa sakkunniga förväntas kunna slutföra sitt uppdrag
under instundande mars månad.

Med hänsyn till sålunda pågående utredning, vars resultat torde komma att
framläggas inom den allra närmaste framtiden, har utskottet ansett, att något
särskilt uttalande i frågan från riksdagens sida ej kan för närvarande anses
vara påkallat.

Utskottets hemställan bifölls av kammaren.

Vid 1929 års riksdag väcktes tre motioner i ämnet, nämligen nr 108 i första Riksdagen
kammaren av herr Möller, nr 54 i andra kammaren av herr Spångberg m. fl.
och nr 201 i sistnämnda kammare av herr Hansson i Stockholm.

I motionerna 1:108 och 11:201, vilka voro likalydande, hemställdes, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit måtte till 1930 års riksdag framlägga förslag till ordnandet av en
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

I motionen 11:54 hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i princip uttala
sig för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt
i skrivelse till regeringen hemställa örn lagförslag enligt dessa grunder senast
vid 1930 års riksdag.

De i sistnämnda motion angivna grunderna för arbetslöshetsförsäkring voro
däri sammanfattade på i huvudsak samma sätt som i motionen 11:129 vid
1928 års riksdag.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 9, anförde andra lagutskottet
följande:

Spörsmålet örn lindrande av de ekonomiska följderna av rådande arbetslöshet
är otvivelaktigt ett av vår tids största och svåraste problem. Det är därför
förklarligt, att arbetet med frågans utredning tagit lång tid i anspråk.

Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen hava de sakkunniga,
som senast tillkallats för utredning av frågan angående arbetslöshetsförsäkring
m. m., avgivit sitt betänkande den 25 april nästlidna år. Häri hava de
sakkunniga, oberoende av sin principiella ståndpunkt till frågan, framlagt
alternativa förslag till såväl obligatorisk som frivillig arbetslöshetsförsäkring.
Betänkandet har utremitterats till myndigheterna den 29 maj 1928 med föreläggande
att till den 1 oktober samma år inkomma med yttrande. Vissa myndigheter,
såsom. t. ex. kommerskollegium och socialstyrelsen, hava emellertid
ännu icke avgivit yttrande i det vidlyftiga ärendet. Uppmärksammas bör jämväl,
i detta sammanhang, att den mera djupgående utredning, som av Kungl.
Maj :t igångsatts angående frågorna örn arbetslöshetens karaktär och orsaker
samt medlen för dess bekämpande, ännu icke slutförts.

Redan med hänsyn till det läge, vari ärendet befinner sig, anser utskottet icke
lämpligt att taga ståndpunkt till motionärernas förslag örn införande av den
obligatoriska arbetslöshetsförsäkringsformen. Då utskottet icke kan förorda
viss lösning .av frågan, anser utskottet anledning ej föreligga att, såsom inom
utskottet ifrågasatts, utan angivande av sättet för frågans lösning föreslå riksdagen
att hos Kungl. Maj :t hemställa örn förslag i ämnet till nästa års riksdag.
Utskottet hyser nämligen den uppfattningen, att Kungl. Maj:t med den
skyndsamhet, som förhållandena medgiva, kommer att utan särskild framställning
från riksdagen framlägga förslag till lösning av den betydelsefulla
frågan.

Med denna motivering hemställde utskottet, att motionerna icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation anmäldes av sex av utskottets ledamöter med yrkande, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
måtte till 1930 års riksdag framlägga förslag till ordnande av en arbetslöshetsförsäkring.

Riksdagens kamrar biföllo, med tillämpning av uppresningsförfarandet, utskottets
hemställan.

so- ^ förslag av chefen för socialdepartementet statsrådet Lubeck uppdrog
cialstyrelsen Kungl. Majit genom beslut den 29 november 1929 åt socialstyrelsen, som redan
ställa^om- Pigare anbefallts att avgiva utlåtande över 1926 års arbetslöshetssakkunnigas
pletterande betänkande, att i vissa i statsrådsprotokollet för nämnda dag angivna hänseentiUarbets-
den verkställa kompletterande utredning till betänkandet. Vid ärendets förelöshetssak-
dragning i statsrådet anförde departementschefen följande:
kunnigas
betänkande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

11

Vid föredragning av proposition till innevarande års riksdag angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten samt i debatten i riksdagen rörande denna
proposition ävensom i andra sammanhang har jag haft tillfälle att framlägga
vissa synpunkter beträffande arbetslöshetsfrågan, däribland även, i viss mån,
rörande arbetslöshetsförsäkringen. Vad jag därom anfört kan i korthet sammanfattas
sålunda:

De inkomna yttrandena över 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betänkande
hava i alldeles övervägande grad gått i helt avstyrkande riktning. Mot den föreslagna
försäkringen har framför allt anförts, att den skulle motverka lönernas
anpassning efter arbetsmarknaden och därmed bidraga till ökad arbetslöshet,
d. v. s. motverka sitt eget syfte, vidare att den skulle sätta in där den minst
behövdes och öka den redan betänkliga disproportionen mellan industriens och
jordbrukets löner, men icke lösa säsongarbetslöshetens problem. Svårigheten att
bedöma, när arbetslöshet är oförvållad, har också betonats, varmed sammanhänger
dess ofta påtalade samband med lönepolitiken.

Vid 1929 års riksdag väcktes i särskilda motioner förslag örn att försäkringen
måtte utvidgas att omfatta vissa betydande arbetargrupper, bland annat
lant- och skogsarbetare, som uteslutits i sakkunnigförslaget.

Vad sålunda förekommit fann jag oförtydbart visa, att frågan krävde ett fortsatt
ingående övervägande ur skilda synpunkter. Därvid borde prövas olika vägar
för avhjälpande såvitt möjligt av de med oförvållad arbetslöshet sammanhängande
missförhållandena, vilken prövning borde ske med beaktande av den
särskilda erfarenhet, som vunnits i vårt land. Redan nu syntes det emellertid
kunna anses ådagalagt, att enbart en arbetslöshetsförsäkring enligt av de sakkunniga
föreslagna grunder endast i begränsad omfattning skulle bringa hjälp
vid en arbetslöshet av den art och omfattning, som man under de senaste åren
haft att kämpa med.

De betänkligheter, som från olika håll kommit till uttryck inför arbetslöshetsförsäkringens
problem, hava ytterligare skärpts genom den senaste tidens
erfarenheter från utlandet. Sålunda har i Tyskland det endast för ett par år
sedan införda försäkringssystemet nyligen underkastats en genomgående granskning
och därvid befunnits vara behäftat med brister i olika hänseenden. Ändringar
hava vidtagits på grundval av ett kompromissförslag, avsett att tillfälligt
bota de största av dessa brister och täcka åtminstone större delen av det underskott,
som uppkommit i försäkringen. I England har en regeringskommitté,
som tillsatts för en allsidig undersökning av ifrågavarande problem, visserligen
kommit till den slutsatsen, att arbetslöshetsförsäkringen syntes hava varit till
övervägande nytta, men tillika pekat på åtskilliga punkter, där densamma kunde
medföra betydande olägenheter. Även i andra länder, såsom Amerikas förenta
stater, Frankrike och Australien, hava under den senaste tiden undersökningar
verkställts i förevarande ämne eller nya uppslag framkommit till frågans lösande.

En omständighet, som jämväl är av betydelse i detta sammanhang, är att situationen
på vår arbetsmarknad avsevärt förbättrats under loppet av detta år.
Antalet hjälpsökande hos arbetslöshetskommissionen har betydligt minskats i
jämförelse med de föregående åren. Socialstyrelsens siffror såväl för fackföreningarnas
arbetslöshet som för antalet arbetssökande i förhållande till antalet
lediga platser vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna visa också en tydlig
nedgång. Beträffande de industriella yrkena synes den övertaliga arbetskraften
numera huvudsakligen vara att söka bland grov- och diversearbetare
o. d., under det att tillgången på yrkesutbildad personal är mera knapp och inom
vissa branscher t. o. m. understiger efterfrågan.

Under sålunda anförda förhållanden har man tydligen all anledning att, innan
arbetslöshetsförsäkringsfrågan upptages till avgörande, avvakta resultatet

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

av den sedan några år pågående grundliga utredningen rörande arbetslöshetens
orsaker och medlen för dess bekämpande. Det material, som skall framläggas av
de för ändamålet tillkallade sakkunniga, kommer, enligt vad jag inhämtat, utan
tvivel att i många hänseenden giva en betydelsefull belysning av förevarande
problem. Med hänsyn till vad som nyss anförts rörande situationen på arbetsmarknaden
torde ärendet icke heller kunna sägas vara av den brådskande beskaffenhet,
att ej, rent sakligt sett, nämnda utredningsresultat skulle utan olägenhet
kunna avvaktas.

Vilken ståndpunkt man än må intaga till denna fråga, torde det vara välbetänkt
att utnyttja den tid, som kommer att förflyta, innan frågan upptages
till slutlig prövning, för att söka fullständiga den utredning, som redan föreligger
eller som kan väntas framgå av arbetslöshetsutredningen. I flera avseenden
bör nämligen närmare undersökning enligt min mening äga rum. I första hand
gäller detta vad ovan berörts i fråga om den senaste tidens erfarenheter angående
arbetslöshetsförsäkringen i utlandet. Den av 1926 års sakkunniga i deras
betänkande lämnade redogörelsen för utländska förhållanden torde alltså böra
kompletteras. Möjligen kan det därvid befinnas lämpligt att, såsom skedde i
samband med nämnda sakkunnigas arbete, åt någon eller några personer uppdraga
att i närliggande länder inhämta upplysningar och omdömen i frågan.

1 1926 års sakkunnigas förslag hava, såsom redan antytts, från försäkringssystemet
uteslutits betydande grupper av arbetare, nämligen främst arbetare i
jordbruk och skogsbruk. Anledningen härtill har huvudsakligen varit de särskilda
svårigheter av teknisk och ekonomisk art, som mött för dessa arbetargruppers
inordnande inom försäkringen. I de nyss åsyftade motionerna vid
årets riksdag förordades emellertid, att vissa utelämnade arbetargrupper måtte
innefattas i försäkringen. Enligt motionärernas mening borde det sålunda icke
möta några tekniska svårigheter att i försäkringen inbegripa butiks- och kontorsbiträden
samt deras vederlikar. Icke heller syntes lantarbetarnas upptagande i
försäkringen stöta på allvarligare tekniska svårigheter. Vad däremot anginge
skogs- och flottningsarbetarna, ansågs det-sannolikt, att vid försäkringens utsträckande
till dem särskilda bestämmelser behövde meddelas, detta framför
allt för att från försäkringen utesluta dem, som på grund av ställning såsom
självständiga jordbrukare eller liknande anledning icke vore utsatta för verklig
arbetslöshetsrisk.

Dessa förslag synas, oavsett den uppfattning man hyser örn deras lämplighet
och genomförbarhet, göra önskvärt att, i den mån det låter sig göra, förutsättningslöst
undersöka verkningarna därav i tekniskt, organisatoriskt och ekonomiskt
hänseende. En del erfarenheter, bland annat från den tyska arbetslöshetsförsäkringen
för vissa motsvarande grupper av arbetare, till synes delvis säsongarbetare,
torde därvid kunna vara av intresse.

En fråga, som även bör beaktas vid den sålunda förordade kompletterande
utredningen, är sambandet mellan arbetslöshetsförsäkringen och övrig social försäkrings-
och hjälpverksamhet. Särskilda sakkunniga äro ju numera sysselsatta
med utredning rörande de organisatoriska problemen inom denna verksamhet.
Det är tydligen önskvärt, att vid den kompletterande utredningen i arbetslöshetsfrågan
samråd äger rum med berörda sakkunniga för inhämtande av deras
synpunkter på hur det allmännas åtgärder till arbetslöshetens bekämpande skola
anpassas till socialverksamheten i övrigt, och detta såväl i lokalt hänseende som
beträffande den centrala administrationen.

En i och för sig tänkbar utväg till arbetslöshetsförsäkringsfrågans ordnande
—• vilken hittills knappast synes hava grundligare undersökts — är självfallet
att söka åvägabringa en utbyggnad av de av arbetarna själva i samband med
fackorganisationerna anordnade arbetslöshetskassorna, systematiskt kompletterad
med samhälleliga anordningar av mera permanent karaktär än de nuvarande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

13

Genom en sådan anordning torde en del med tidigare förslag förenade allvarliga
olägenheter kunna åtminstone i viss mån begränsas.

Arbetslöshetskassor förekomma ju redan nu i stor utsträckning och torde för
närvarande omfatta omkring 250,000 försäkrade. Det har visat sig, att —- visserligen
delvis på grund av måhända alltför svaga prestationer ■— försäkringskostnaderna
inom kassorna kunnat hållas låga. Det synes vara värt att undersöka,
huruvida och i vad mån arbetslöshetskassorna skulle kunna utvecklas till
en mera omfattande och effektiv verksamhet, så att de kunde sörja för erforderligt
understöd vid arbetslöshet inom gränsen för vad man skäligen skulle
kunna kalla normal sådan, d. v. s. arbetslöshet som ej sammanhänger med större
kriser inom det ekonomiska livet eller inom vederbörande näringsgren, utan som
väsentligen härrör från mera regelbundet återkommande arbetslöshetsrisker.

Vad däremot angår massarbetslöshet av mera .krisartad, karaktär, synes samhället
ej böra eller kunna undandraga sig uppgiften att i mån. av. behov träda
hjälpande emellan. Det allmännas hjälpverksamhet synes därvid, i första hand
böra avse tillhandahållande av arbete vid reservarbeten och administreras genom
offentliga organ. Särskilt beträffande organisationen av en dylik samhällets arbetslöshetshjälp
erfordras uppenbarligen samråd med de sakkunniga för socialverksamhetens
allmänna organisation. . . .

Vid närmare prövning av senast antydda riktning uppställa sig säkerligen
många spörsmål, som behöva närmare undersökas och övervägas ur ekonomiska
och andra synpunkter, därvid tydligen också måste uppmärksammas verkningarna
för arbetsgivarna samt för arbetargrupper, som äro oorganiserade eller som
tillhöra fackföreningar utan arbetslöshetskassa.

Även i de över sakkunnigbetänkandet avgivna yttrandena hava framkommit
uppslag, som synas vara förtjänta av närmare undersökning och överväganden.
Vad särskilt angår ungdomsarbetslöshetens problem, pågår .redan utredning därutinnan
inom arbetslöshetskommissionen, närmast i anledning av vissa av kommerskollegium
gjorda uttalanden. . .

En kompletterande utredning i de hänseenden, som jag här berört, torde lämpligen
kunna uppdragas åt socialstyrelsen. För den händelse socialstyrelsen för
utredningens fullgörande utan dröjsmål skulle hava behov av särskilt biträde,
torde jag efter anmälan från styrelsen få för Kungl. Maj:t framlägga frågan
härom.

Socialstyrelsen avgav utlåtande i ärendet den 13 juni 1931. I utlåtandet,
vilket i huvudsakliga delar finnes publicerat i Sociala Meddelanden 1931
s. 515 ff., anförde styrelsen till slut sammanfattningsvis följande:

Arbetslösheten medför för det moderna samhället sådana svårigheter, att sökandet
efter botemedel mot det onda framstår som nutidens kanske största
sociala spörsmål. På många håll betraktar man nu arbetslöshetsförsäkring
såsom botemedlet mot de sociala skadeverkningarna av arbetslösheten.

Den verkställda utredningen liksom ock erfarenheterna från andra länder
med genomförd försäkring torde emellertid utgöra en bestämd varning för
uppfattningen att en arbetslöshetsförsäkring skulle, innebära så att säga en
lösning av arbetslöshetsfrågan. Redan den omständigheten, att frågan i liera
av försäkringsländema är mera brännande än någonsin, detta trots att staterna
flerstädes träffat supplerande åtgärder av en sådan omfattning, att samhällsekonomien
synes hotad, bär nogsamt vittne härom. Erinras må, att vissa
av de sakkunniga i betänkandet också starkt betonade denna synpunkt.

De verkställda teoretiska beräkningarna rörande verkningarna av en arbetslöshetsförsäkring
hos oss stämma i allt väsentligt med faktiska erfarenhetsrön
från utlandet.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

Upprätthållas de grundsatser, på vilka ett försäkringssystem skulle bygga,
synes försäkringen vid mera omfattande arbetslöshet, vars skadeverkningar
man framför allt måste söka bota, erhålla en så begränsad effektivitet, att
nuvarande hjälpatgärder fran det allmännas och från enskildas sida finge upprätthållas
i nära nog samma omfattning som nu. Kostnaderna för den organisation,
soni åtminstone ett obligatoriskt försäkringsväsen föranledde, bleve
icke desto mindre betydande och knappast försvarliga i förhållande till den
uppnådda effekten.

Den begränsade effektiviteten skulle emellertid av allt att döma hos oss liksom
flerstädes i. utlandet föranleda starka krav på försäkringssystemets utbyggande
med hjälpåtgärder från det allmännas sida, vilka åtgärder icke vore
av försäkringsmässig utan av understödsnatur men som dock komme att direkt
anknyta sig till försäkringen. Försäkringsformerna i sin tur skulle i hög
grad menligt återverka pa denna hjälpverksamhets rationella anpassning efter
det verkliga behovet och kanske just på denna grund bidraga att öka arbetslöshetens
omfattning.

_En sådan kompletterande hjälpverksamhet, vilken enligt vad erfarenheten
visar merendels måste improviseras under de yttre omständigheternas omedelbara
tryck, bomme att i grundläggande punkter beröra andra hjälpformer från
det allmännas sida, vilka för närvarande hos oss äro föremål för vittutseende
och betydelsefull utredningar, nämligen örn organiserandet och samordnandet
av samhällets vårdverksamhet i allmänhet och uppdragandet av gränserna
mellan dess delar samt avvägandet av kostnaderna för denna verksamhet mellan
staten, kommunerna, arbetsgivare och arbetare. Härtill kommer, att
själva problemet örn arbetslösheten, vad angår såväl dess orsaker som möjligheterna
att verkligen råda bo för den, likaledes är föremål för pågående
utredning.

_ Under sådana förhållanden anser styrelsen tiden icke vara inne för ett definitivt
ståndpunktstagande till frågan örn de former, under vilka åtgärderna
till förmån för de arbetslösa på mera varaktigt sätt skola infogas såsom ett
led i det allmänna hjälpsystemet.

En av socialstyrelsens ledamöter, med vilken en annan ledamot instämde,
var av skiljaktig mening och anförde:

Visserligen delar jag socialstyrelsens unnfattning, att ingen arbetslöshetsförsäkring
kan mer än till begränsad del motverka arbetslöshetens följder och
att såväl erfarenheter från vissa främmande länder som verkställda beräkningar
för vart eget land tyda pa, att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
skulle medföra så betydande bördor för det allmänna och för näringslivet, att
de knappast synas överkomliga, åtminstone vid nu rådande förhållanden på
det ekonomiska området. Däremot delar jag icke styrelsens betänkligheter
mot att för vårt lands vidkommande söka genomföra en sådan frivillig arbetslöshetsförsäkring,
som i åtskilliga andra länder och däribland våra nordiska
grannländer med åtminstone relativ framgång tillämpats i syfte att utjämna
och mildra de ekonomiska följderna av utebliven arbetsinkomst. Arbetsmarknadens
nuvarande läge. och de åtminstone i vissa avseenden mindre framgångsrika
resultaten av vidtagna åtgärder till arbetslöshetens bekämpande synas
innebära en maning att för vårt lands del söka utan ytterligare uppskov förverkliga
arbetslöshetsförsäkringens princip. Klok försiktighet bjuder dock att
på detta område framgå försöksvis och börja med ett försäkringssystem av
mera begränsad och anspråkslös läggning samt av sådan art, att det näppeligen
kan anses föregripa en eventuellt blivande omläggning av den sociala hjälpverksamheten
i allmänhet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

15

I yttrande till statsrådsprotokollet den 29 november 1929 har dåvarande chefen
för socialdepartementet antytt såsom en tänkbar utväg till arbetslöshetsförsäkringsfrågans
ordnande att söka åvägabringa en utbyggnad av de av
arbetarna själva i samband med fackorganisationerna anordnade arbetslöshetskassorna,
systematiskt kompletterad med samhälleliga anordningar av mera
permanent karaktär. Tillgängliga upplysningar giva vid handen, att man i
dessa hjälpkassor har att göra med en hjälporganisation av betydande mått,
i det att numera inom ett tjugotal fackförbund med över 300,000 medlemmar
finnas arbetslöshetskassor, från vilka under åren 1918—1930 utbetalats c:a
30 milj. kr.

Möjligheten att ytterligare utvidga och effektivisera denna självhjälpsrörelse
har varit föremål för uppmärksamhet såväl i socialförsäkringskommitténs
betänkande av år 1922 som i 1926 års arbetslöshetssakkunnigas förslag angående
erkända arbetslöshetskassor (det s. k. B-förslaget). I socialstyrelsens yttrande
häröver framhålles, att detta äger vissa företräden framför förslaget örn
obligatorisk försäkring (A-förslaget), i det att det förra kan anknyta sig till
en redan befintlig verksamhet och stödja sig på redan vunnen erfarenhet. Dessa
omständigheter kunna antagas i väsentlig grad förenkla och förbilliga arbetslöshetsförsäkringens
eljest nog så vanskliga organisations- och kontrollproblem.
Såsom en nackdel framhålles i styrelsens utlåtande den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens
förhållandevis mindre omfattning och därmed sammanhängande
svagare effektivitet, särskilt med avseende på lägre avlönade
arbetargrupper. Härtill kan erinras, att det visserligen äger sin riktighet,
att arbetslöshetskassor ursprungligen bildades företrädesvis bland bättre betalda
yrkesarbetare, men att under de senaste åren en tendens framträtt till
rörelsens utbredning även bland icke yrkesutbildade arbetare. Att döma av
förhållandena inom en besläktad rörelse, sjukkasserörelsen, vilken ju vuxit
sig stor med det allmännas stöd, torde det kunna antagas, att ifrågavarande
utveckling skulle mäktigt befordras, därest arbetslöshetskassorna tillerkändes
bidrag av allmänna medel, i synnerhet örn i samband därmed daghjälpens
behov maximerades med hänsyn till löneläget för ifrågavarande arbetargrupper.
Genom en dylik åtgärd synas även kunna till väsentlig del undanröjas de
i socialstyrelsens utlåtande framförda farhågorna för mindre önskvärda
följdverkningar av statsbidraget med avseende på löneprisbildningen.

Det ligger visserligen i sakens natur, att en frivillig arbetslöshetsförsäkring
aldrig kan få samma allmänna omfattning som en obligatorisk, men, såsom
i socialstyrelsens utlåtande ock framhäves, är detta icke enbart av ondo. Om
stora grupper av arbetstagare sannolikt skulle underlåta att utnyttja en frivillig
försäkring, lärer detta ingalunda alltid vara att tillskriva liknöjdhet
eller bristande förtänksamhet utan i talrika fall även medveten insikt om, att
individen befunne sig i sådana omständigheter, att en försäkring för hans
vidkommande vore tämligen opåkallad. Det förefaller, som om en dylik tankegång
skulle stå i god överensstämmelse med den självhjälpens idé, som i högre
grad än understödstagarandan präglat och alltjämt synes böra prägla den svenska
socialpolitiken.

Även örn sålunda enligt mitt förmenande inga principiella betänkligheter
stå i vägen för en ombildning och utveckling av fackorganisationernas hjälpkassor
till bärare av en frivillig statsunderstödd ■— eventuellt även kommunalunderstödd
— arbetslöshetsförsäkring, bör det ej undandöljas, att den härför
nödvändiga neutraliseringen, stabiliseringen och effektiviseringen av ifrågavarande
kassor erbjuder en mångfald specialproblem av delvis mycket ömtålig
natur. Beträffande ett flertal av ifrågavarande spörsmål synes visserligen
arbetslöshetssakkunnigas B-förslag erbjuda goda lösningar, men i fråga
örn åtskilliga andra lärer ytterligare omprövning och överarbetning under be -

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

aktande av de senaste årens erfarenheter på ifrågavarande område i in- och utlandet
vara av nöden, särskilt rörande sådana bestämmelser, beträffande vilka
delade meningar gjort sig gällande bland de sakkunniga. En sådan punkt gäller,
huruvida, såsom kommittémajoriteten föreslagit, det allmännas bidrag till
försäkringen borde utgå i visst förhållande till kassans medlemsavgifter, eller,
såsom en av de sakkunniga förordat, i förhållande till utbetalda understöd.
Det vill förefalla, som örn sistnämnda tillvägagångssätt borde föredragas
särskilt med hänsyn därtill, att staten med en dylik anordning, som läte
den först i efterhand och efter prövning av alla på frågan inverkande omständigheter
fatta beslut rörande bidragets utbetalande, skulle komma i en
friare och starkare ställning gentemot arbetslöshetskassorna. Detta synes betydelsefullt,
och icke minst örn man beaktar det i socialstyrelsens utlåtande
understrukna förhållandet, att statens mera aktiva deltagande i arbetslöshetsförsäkringen
lätt kan leda till, att staten får övertaga det principiella ansvaret
för underhållet av dem, som äro nödlidande på grund av arbetslöshet, med
alla därav härflytande nästan oöverskådliga ekonomiska konsekvenser.

Riksdagen Jämväl vid 1930 års riksdag förelåg frågan örn arbetslöshetsförsäkring till
: behandling. I en inom andra kammaren väckt motion, nr 119, hemställde nämli gen

herr Spångberg m. fl., att riksdagen måtte besluta att i princip uttala sig
för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse
till regeringen hemställa örn framläggande av lagförslag enligt dessa grunder
senast vid 1931 års riksdag. De i denna motion angivna grunderna för arbetslöshetsförsäkring
voro överensstämmande med de riktlinjer, som i motionen
11:54 vid 1929 års riksdag föreslagits för sådan försäkring.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 12, anförde andra lagutskottet
efter att hava redogjort för frågans tidigare behandling:

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har utredningsarbetet
ännu icke slutförts vare sig beträffande frågan om arbetslöshetsförsäkring eller
rörande frågorna örn arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för
dess bekämpande. Vid sådant förhållande synes det utskottet icke lämpligt att
nu taga ståndpunkt till spörsmålets lösning i den av motionärerna förordade
riktningen.

Under uttalande av förhoppning att förslag i detta betydelsefulla ärende
måtte inom den allra närmaste framtiden av Kungl. Maj:t kunna framläggas
för riksdagen, får utskottet hemställa, att förevarande motion icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer anfördes beträffande motiveringen dels av herr Linder m. fl.
dels av herr Magnusson i Skövde.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagens kamrar, därvid i andra kammaren
uppresningsförfarandet tillämpades.

Riksdagen Vid 1931 års riksdag väcktes tre motioner örn arbetslöshetsförsäkring, nämligen
nr 133 i första kammaren av herr Möller m. fl., nr 197 i andra kammaren
av herr Hansson i Stockholm m. fl. och nr 296 i sistnämnda kammare av herr
Dahlén m. fl.

I motionerna 1:133 och 11:197, vilka voro likalydande, hemställdes, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att för 1932 års riksdag

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

17

framlades förslag till arbetslöshetsförsäkring efter samma grunder som de i
de nu förevarande motionerna I: 188 och II: 279 angivna.

I motionen 11:296 hemställdes, att riksdagen måtte för sin del antaga ett
förslag till lag örn arbetslöshetsförsäkring, vars text —- med undantag för bestämmelsen
örn lagens ikraftträdande — var i huvudsak likalydande med den
i den nu förevarande motionen II: 7 föreslagna lagtexten.

I sitt utlåtande över motionerna, nr 32, yttrade andra lagutskottet, att det
pågående utredningsarbetet rörande frågan om arbetslöshetsförsäkring ävensom
beträffande arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker torde bliva
slutfört under året. Då sålunda resultatet av utredningsarbetet snart vore att
förvänta, hemställde utskottet, att motionerna icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservation anmäldes dels av sex av utskottets ledamöter, nämligen herr Sigfrid
Hansson m. fl., vilka hemställde, att riksdagen, med bifall till motionerna
1:133 och II: 197, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att förslag till
arbetslöshetsförsäkring, med i nämnda motioner angiven omfattning och karaktär,
skulle föreläggas 1932 års riksdag, dels ock av herrar Österström och
Andersson i Rasjön beträffande motiveringen.

Riksdagens kamrar biföllo, nied tillämpning av uppresningsförfarandet, utskottets
hemställan.

Enligt den till innevarande års statsverksproposition fogade bilagan behand- Chefen för
lande femte huvudtiteln anförde chefen för socialdepartementet statsrådet Lars- S°fg^^teT
son i statsråd den 4 januari 1932 efter att hava berört frågan örn anslag för 1932.
bekämpande av arbetslösheten:

I samband med förslag till definitiv framställning i anslagsfrågan torde jag
få anledning att närmare ingå på olika spörsmål av betydelse för statens verksamhet
till arbetslöshetens bekämpande. Redan här torde jag emellertid böra
framhålla, att jag utgår från att berörda verksamhet även under nästkommande
budgetår bör bedrivas väsentligen i samma former och i stort sett efter samma
grunder som hittills. Detta innebär, att enligt min mening frågan örn arbetslöshetsförsäkring
icke nu bör upptagas till prövning. Med avseende härå vill
jag framhålla att, sedan erforderliga utlåtanden över det av 1926 års arbetslöshetssakkunniga
avgivna betänkandet i arbetslöshetsfrågan numera inkommit
samt den s. k. arbetslöshetsutredningen avlämnat första delen av sitt betänkande
— innefattande redogörelse för arbetslöshetens omfattning, karaktär
och orsaker —• utredningen i frågan fortskridit så långt, att avgörande hinder
av denna anledning icke längre torde föreligga mot att upptaga problemet till
ett närmare skärskådande. För min del bar jag också tidigare uttalat min avsikt
att, så snart förutsättningar härför förelåge, upptaga frågan till behandling,
därvid jag också förklarat mig icke hysa principiella betänkligheter mot
en arbetslöshetsförsäkring under förutsättning att den kunde anordnas på sådant
sätt, att en del i andra länder konstaterade missförhållanden beträffande
dylik försäkring kunde i erforderlig mån undanröjas. I anslutning till denna
min ståndpunkt hava också under år 1931 vissa preliminära åtgärder och överväganden
i ämnet företagits inom socialdepartementet. Genom den skärpning
av den ekonomiska krisen, som inträdde under hösten 1931, har emellertid ett

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 7 haft. (Nr 9.) 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

Arbetslös hetens omfattning.

förändrat läge uppstått. Med den omfattande och redan långvariga arbetslöshet.
som nu råder och med vilken man för den tidsperiod, varom här är fråga,
torde hava att räkna, skulle tydligen en arbetslöshetsförsäkring, som nu beslötes,
icke kunna, efter vilken linje den än lades, ur understödssynpunkt erhålla
någon betydelse för det aktuella läget. Däremot skulle dess införande
omedelbart medföra nya bördor för såväl näringslivet och arbetarna som det allmänna,
detta samtidigt som den pågående verksamheten för arbetslöshetens bekämpande
påkallar största möjliga tillskott från alla de hjälpkällor, vilka i
sådant avseende stå att uppbringa. Härigenom skulle uppstå en dubbel belastning,
som under nuvarande ekonomiska förhållanden icke lärer kunna ifrågasättas.
Med hänsyn härtill bär jag sett mig nödsakad utgå från, att i nuvarande
situation med frågans avgörande måste tills vidare anstå.

I Sociala Meddelanden 1932 s. 1 f. finnes införd en redogörelse för arbetsmarknaden
under december månad 1931, av vilken utskottet får anföra följande
:

Antalet arbetsansökningar på 100 lediga platser vid den offentliga arbetsförmedlingen
i riket sjönk från 413 i november till 343 i december. Motsvarande
siffror för år 1930 voro 254 och 238.

Den ökade efterfrågan på tillfällig arbetskraft, som plägar känneteckna
julmånaden, gjorde sig tydligt märkbar även i december 1931. Den förhållandevis
stora förbättring av arbetstillgången, som månaden uppvisar i förhållande
till den nästföregående, kan emellertid ej anses återspegla någon förbättring
av det allmänna konjunkturläget, utan beror på speciella omständigheter.
Såsom framgår (av tabellen på sidan 63), är förbättringen lokaliserad
till husligt arbete jämte grupperna handel och samfärdsel samt »annat arbete».
Av dessa är det den sistnämnda kategorien, som i så märkbar mån återverkat
på decembersiffran. De rika snöfall, som inträffade i östra delarna av mellersta
Sverige under månadens senare del, föranledde snöskottningsarbete i stor
utsträckning, speciellt i huvudstaden, där närmare 5,600 personer togos i anspråk
för dylikt arbete. En detaljgranskning av siffrorna i tabellen giva däremot
vid handen, att läget på arbetsmarknaden inom flertalet industrier försämrats.

Vid jordbruket var efterfrågan på arbetskraft betydligt mindre än
vanligt vid denna årstid, och aldrig förr har relationstalet mellan tillgång och
efterfrågan ens tillnärmelsevis varit så ogynnsamt som nu. De arbetstillfällen,
som stått till buds, lia huvudsakligen varit av tillfällig karaktär.

Antalet ansökningar örn arbete på 100 lediga platser vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna
under december samt under föregående månader och
år framgår av efterföljande sammanställning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9. 19

Jan.

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Äng.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

1902-

-1912 . . .

. . 182

i;o

119

104

106

119

118

IOI

93

104

141

134

1913-

■1922 . . .

. . 196

203

*7>

,48

134

138

129

123

ii?

127

>74

.87

1923 .

. . 346

308

231

165

135

146

141

140

126

129

191

195

1924 .

. . 239

214

177

151

131

132

141

135

128

148

220

225

1925 .

. . 296

256

207

166

157

159

162

156

154

172

246

226

1926 .

. . 273

247

191

163

162

166

161

151

158

186

273

268

1927 .

. . 293

258

208

171

168

161

150

148

143

170

242

243

1928 .

. . 279

260

201

165

146

157

167

160

142

156

230

220

1929 .

. . 241

215

174

150

134

135

137

135

127

148

202

203

1930 .

. . 241

211

171

140

129

127

140

144

146

175

254

238

1931 .

. . 222

232

191

194

164

187

198

201

197

257

413

343

Därav

inom jord-

och skogsbruk:

1928 .

. . 178

145

113

93

90

90

106

133

lil

107

173

228

1929 .

. . 185

152

110

94

83

75

90

113

105

113

159

195

1930 .

. . 169

128

100

78

73

65

81

99

110

119

169

212

1931 .

. . 165

131

109

96

78

91

lil

125

131

182

365

551

Övriga näringsgrupper:

1928 .

. . 300

297

240

197

165

176

187

170

157

186

245

219

1929 .

. . 251

228

199

173

151

152

152

144

136

165

213

204

1930 .

. . 255

233

200

166

148

145

157

161

160

202

274

240

1931 .

. . 229

254

214

233

193

212

224

228

222

286

422

327

Växlingarna på arbetsmarknaden under de senaste åren framgå även av
efterföljande tablå, avseende antalet arbetslösa inom fackföreningarna i procent
av hela det redovisade medlemsantalet:

3,/x 28/ä 31/3 3%

1923 ........ 20.5 19.4 18.0 14.9

1924 ........ 13.6 13.4 13.9 11.6

1925 ........ 14.8 13.6 12.0 10.8

1926 ........ 15.7 14.8 14.7 12.3

1927 ........ 16.3 15.6 14.1 12.3

1928 ........ 14.3 13.3 13.2 11.7

1929 ........ 14.8 14.6 13.7 11.4

1930 ........ 13.9 13.2 12.3 10.8

1931 ........ 20.S 18.7 19.4 17.1

31/5

3%

S‘/7

»Vs

3%

31/l0

30/ll

S1/l2

10.7

9.8

9.1

8.6

8.0

8.2

9.3

14.1

7.6

7.4

6.2

6.6

7.0

8.4

10.5

15.6

8.2

8.2

7.6

7.7

8.5

10.1

11.8

19.5

9.9

9.6

8.6

8.3

9.1

11.4

13.0

19.1

9.9

9.4

8.3

7.9

8.4

10.4

12.8

18.6

8.2

7.6

7.4

6.9

7.8

9.0

10.9

17.3

7.7

6.8

6.3

6.1

6.7

8.2

10.1

16.3

8.0

8.0

8.0

8.1

9.5

12.3

15.3

22.9

13. s

12.4

11.8

12.8

13.4

16.5

19.5

—

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

Utskottet.

Utskottet får även meddela följande

Sammanfattning

av vissa uppgifter ur Arbetslöshet skommissionens månadsrapport för
november 1931 angående arbetslöshetens omfattning och vidtagna
åtgärder för arbetslöshetens bekämpande.

Tidpunkt
(avser den sista i vaije
månad)

Hela antalet
hjälpsökande
arbetslösa

Hela antalet av
stat och kom-mun tillhopa
hjälpta arbets-lösa

Hela antalet av
stat och kom-mun tillhopa
hjälpta i % av
hela antalet
hjälpsökande
arbetslösa

1930:

November........

24,824

7,753

31.2

December.........

31,001

11,031

34.5

1931:

Januari..........

40,245

17,348

43.1

Februari.........

41,595

20,874

50.1

Mars...........

41,885

22,092

52.7

April..........

39,396

20,205

51.2

Maj...........

34,550

17,810

51.5

Juni...........

31,057

16,063

51.7

Juli...........

30,520

15,711

51.5

Augusti.........

35,701

16,864

47.2

September........

40,377

17,729

43.9

Oktober.........

57,143

20,112

35.1

November........

77,254

27,754

35.9

Såsom utskottet redan i sitt utlåtande vid 1929 års riksdag över då väckta
motioner örn obligatorisk arbetslöshetsförsäkring uttalade, anser utskottet
spörsmålet örn lindrande av de ekonomiska följderna av rådande arbetslöshet
otvivelaktigt utgöra ett av vår tids största och svåraste problem. Det är ock
allmänt erkänt, att detsamma är förtjänt av statsmakternas synnerliga uppmärksamhet.
Yad särskilt angår frågan örn bekämpande av arbetslöshetens
skadliga följder medelst arbetslöshetsförsäkring framgår av den ovan lämnade
redogörelsen, att detta spörsmål vid upprepade tillfällen sysselsatt riksdagen.

Frågans invecklade beskaffenhet gör det enligt utskottets mening uteslutet,
att riksdagen nu skulle bifalla herr Spångbergs m. fl. yrkande, att riksdagen
måtte antaga en lag örn arbetslöshetsförsäkring av angivet innehåll. Beträffande
det i de båda övriga förevarande motionerna framställda yrkandet, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att förslag till en efter
vissa grunder ordnad arbetslöshetsförsäkring förelägges nästa års riksdag, får
utskottet erinra, att av chefens för socialdepartementet ovan återgivna an -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

21

förande i statsråd den 4 januari innevarande år framgår, att regeringen följer
utvecklingen av de förhållanden, som äro; av beskaffenhet att inverka pa spörsmålet
örn anordnande av arbetslöshetsförsäkring, och är beredd att taga de
initiativ i frågan, som sakens beskaffenhet och omständigheterna kunna medgiva.
Vid sådant förhållande finner utskottet icke erforderligt, att riksdagen
nu gör något uttalande i ämnet.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att motionen II: 7 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

B) att motionerna 1:188 och 11:279 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 februari 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

HJALMAR von SYDOW.

Vid ärendete behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Sydow, von Geijer, Österström*, Frändén,
Norman, Larsson i Brålanda, Olof Carlsson och Forslund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Petersson i Lerbäokebyn*,
Olovson i Västerås*, Aronson*, Björnberg, Gardell i Gans* och Skoglund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Norman, Olof Carlsson, Forslund, Magnusson i Kalmar, Hage och
Olovson i Västerås, vilka anfört följande:

Frågan örn införande av arbetslöshetsförsäkring i vårt land framfördes i
form av motion i riksdagen första gången redan 1908. Den har varit föremål
för utredning under olika former ända sedan 1915. Man torde därför utan
överdrift kunna göra gällande, att ingenting står att vinna genom ytterligare
utredningar, isynnerhet som förslag föreligga färdiga sedan 1928 såväl beträffande
frivillig arbetslöshetsförsäkring med bidrag från det allmänna (Gentsystemet)
som i fråga örn obligatorisk försäkring (tvångsförsäkring), avsedd
att i huvudsak bekostas av arbetsgivare och arbetare.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

Vid ett närmare studium av denna frågas behandling under de senaste åren
får man ett starkt intryck av bristande vilja från statsmakternas sida att skrida
till positiva åtgärder beträffande arbetslöshetsförsäkringsfrågan, som för
närvarande måste betecknas som vårt lands viktigaste socialpolitiska fråga.
De förhoppningar, som de borgerliga partierna i vårt land synas hava hyst,
att landets arbetsmarknad under tiden som utredningarna pågingo skulle förbättras
i sadan omfattning, att behov av en arbetslöshetsförsäkring icke längre
skulle föreligga, hava ingalunda gått i uppfyllelse. Tvärtom måste vi konstatera,
att arbetslöshet under varje år efter 1920 i större eller mindre omfattning
varit för handen, och för närvarande befinna vi oss mitt uppe i en ny
depressionsperiod, som ännu icke synes hava nått botten. Arbetslöshetssiffrorna
hava sedan hösten 1930 oupphörligt stegrats, och man får gå tillbaka till
ar 1923, den stora fredskrisens sista år, för att finna någon motsvarighet.

I de flesta av Europas länder och även i några länder utanför vår världsdel
har arbetslöshetsförsäkring under olika former införts under de senaste tjugo
åren. I våra grannländer, Norge och Danmark, gingo statsmakterna in för
frivillig försäkring så tidigt som resp. 1906 och 1907. Enligt senaste statistiska
uppgifter äro för närvarande ej mindre än 45 miljoner lönearbetare
arbetslöshetsförsäkrade i olika länder.

Men i vårt land avvisas fortfarande alla förslag med hänvisning till alltjämt
pågående utredningar.

Då emellertid frågan kräver en lösning så snart som möjligt, hemställa vi,

att riksdagen, med bifall till motionerna I: 188 och II: 279,
måtte i skrivelse till Kungl. Majrt hemställa, att förslag till
arbetslöshetsförsäkring, med i nämnda motioner angiven omfattning
och karaktär, skall föreläggas 1933 års riksdag.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

320492