Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
1
Nr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 29 januari 1932 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i fattigvårdslagens
bestämmelser rörande hemortsrätt.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 253,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Edward Larson hemställt,
att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Hajd hemställa örn utredning
och förslag till ändrade bestämmelser i nu gällande fattigvårdslag rörande
hemortsrätt så att de nu i hög grad florerande fattigvårdsprocesserna
onödiggöras samt att utgifter av fattigvårds karaktär till utom äktenskapet
födda harn och deras mödrar samt personer, som icke haft stadigvarande hemvist
inom den kommun, där han eller hon är skriven, överföras på staten eller
landsting.
Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
En redogörelse för fattigvårdslagens bestämmelser om hemortsrätt med mera
ävensom en historik beträffande dessa bestämmelser återfinnes i utskottets
förut avgivna utlåtande nr 3, och tillåter sig utskottet hänvisa till detta.
Med anledning av motionärens yrkande beträffande fattigvårdsutgifter till
utom äktenskap födda barn och deras mödrar får utskottet nämna, att fattigvårdslagstiftningskommittén
i sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande
med förslag till lag örn fattigvården uppmärksammade, att till följd av reglerna,
att minderårigt barn utom äktenskap har samma hemortsrätt som modern
och att hustru har samma hemortsrätt som mannen, minderårigt barn utom
äktenskap vid moderns giftermål -— med annan än fadern — erhåller mannens
hemortsrätt. Kommittén uttalade mera generellt, att då en moder, som har ett
minderårigt barn, gifter sig med annan än barnets fader, blir barnet, såvida
det icke är fött i ett moderns föregående äktenskap och dess fader lever, delaktigt
genom modern av mannens hemortsrätt. Med hänsyftning på detta fall
meddelade kommittén, att i den danska fattigvårdslagen funnes införd den bestämmelsen,
att när en kvinna, som har barn, vilkas försörjning påvilar henne,
gifter sig med annan än barnens fader, barnen likväl behålla moderns tidigare
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 saimi. 2 avd. 4 haft. (Nr 5.) 1
Historik.
Utomäktenskapliga
barns hemortsrätt
efter det
modern ingått
äktenskap.
2 Andru, lagutskottets utlåtande Nr 5.
hemortsrätt, såframt lion under sista året före äktenskapet mottagit fattigvård.
Kommittén uppgav, att denna bestämmelse kompletteras med ett stadgande,
att i sådant fall barn, vilket Ilar egen hemortsrätt, icke får hemsändas
till försörjningskommunen, så länge modern eller hennes man lever, utan skall
i fall av behov erhålla understöd av sistnämnda kommun med belopp, som fastställes
av vistelsekommunen. Kommmittén fortsatte därefter:
Visserligen är det så, att det fattigvårdssamhälle, där mannen har hemortsrätt,
löper en viss risk att få övertaga försörjningen av en familj, som förut
tillhört annat samhälle. Det synes dock vara riktigast, att i detta fall liksom
eljest barn och moder i försörjningshänseende följas åt och ej tillhöra skilda
samhällen. Olägenheterna av ett dylikt åtskiljande skulle med all säkerhet
komma att visa sig större än de, som äro en följd av det förhållandet, att förstnämnda
fattigvårdssamhälle drabbas av en fattigvårdstunga, som, örn äktenskapet
icke ingåtts, skulle stannat på det andra samhället. Skulle, såsom det
uppgives, någon gång hava förekommit, att åtgärd från det sistnämnda samhällets
sida företagits till åstadkommande av överflyttning på denna väg av
en fattigvårdstunga, må det vara ganska naturligt, att man önskat föreskrifter
för att förhindra verkningarna av en sådan åtgärd. Men detta lärer vara att
hänföra till mycket sällsynta undantagsfall, som i framtiden väl få antagas
bliva än mera sällsynta, ja, helt och hållet upphöra, och det synes därför ej
vara av nöden att för den skull införa lagbestämmelser av ovan angivna innebörd.
Förevarande fråga har jämväl berörts i motion vid 1928 års riksdag inom
andra kammaren nr 365 av fru Vessman med flera och i motion vid 1931
års riksdag inom samma kammare nr 24 av fru Nordgren. Motionerna föranledde
icke någon riksdagens åtgärd.
Mantals- Med anledning av motionärens yrkande angående fattigvårdsutgif terna för
betydelse S Pelsoner> sorn icke haft stadigvarande hemvist inom den kommun, där han eller
för hemorts- hon är mantalsskriven, får utskottet erinra, hurusom den före fattigvårdsra
en'' lagen gällande kungl, förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården
såsom huvudregel beträffande hemortsrätten stadgade, att svensk medborgare
skulle anses hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, varest han senast författningsenligt
blivit eller bort bliva mantalsskriven.
Vid 1905 års riksdag väcktes av enskilda motionärer förslag örn revison av
fattigvårdslagstiftningen. I anledning av berörda motioner anhöll riksdagen
i skrivelse den 12 maj 1905, nr 131, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till, bland annat, ändrade bestämmelser beträffande
hemortsrätt i fråga örn fattigvård och rörande förhållanden, som
därmed ägde sammanhang, vilka bestämmelser borde upptaga strängare villkor
för hemortsrätts uppkomst än de då i ämnet gällande och vara ägnade att
såvitt ske kunde inskränka och förenkla tvisterna mellan kommunerna örn ersättning
för lämnad fattigvård. Den i 1871 års förordning upptagna grundsatsen,
att envar enligt regeln borde i avseende å fattigvård höra till den
kommun, dit han i allmänhet i borgerligt avseende hörde, syntes riksdagen ej
vidare böra upprätthållas.
Fattigvårdslagstiftningskommittén föreslog i sitt nämnda år 1915 avgivna
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
3
betänkande med förslag till lag om fattigvården, att svensk medborgare skulle
i fråga örn fattigvård hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket
han senast varit mantalsskriven utan att hava under det år, som mantalsskrivningen
avsåge, kommit i åtnjutande av fattigvård, som, enligt vad i 49 § i kommitténs
lagförslag sades, utövade inverkan på förvärv av hemortsrätt.
Som anledning till att riksdagens direktiv icke följts anförde kommittén,
bland annat, följande. Med hänsyn till de såväl av riksdagen som från annat
håll uttalade önskemålen örn strängare villkor för förvärv av hemortsrätt hade
kommittén ansett sig böra göra ett försök att anordna hemortsrätten på grundvalen
av viss tids vistelse i en kommun. Kommittén hade därför utarbetat ett
förslag till lagbestämmelser örn hemortsrätt, vari såsom huvudregel uppställts,
att en person förvärvade hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket
han under en tid av ett år senast varit bosatt, därvid dock detaljerade
föreskrifter måst lämnas örn de förhållanden, som konstituerade en bosättning.
Trots det fullständigare uttryck detta förslag givit åt samhörighetssynpunkten
hade det för kommittén framstått såsom i hög grad tvivelaktigt, huruvida
detta uppvägde de praktiska fördelarna av att bibehålla mantalsskrivningen
såsom utgångspunkt. Tillkomsten av lagen örn allmän pensionsförsäkring
den 30 juni 1913 hade även givit kommittén anledning att taga under övervägande,
huruvida och i vad mån hemortsrättsspörsmålet därigenom kommit i
förändrat läge. I den mån personer, som vore i behov av det allmännas hjälp,
finge sitt behov tillgodosett genom pension i stället för fattigvård, bomme stadga.
ndena örn hemortsrätt att få minskad användning. Örn tvekan förut kunnat
råda, huruvida en omläggning av hemortsrätten enligt ovan angivna grunder
borde äga rum, hade det efter pensionsförsäkringens införande synts kommittén
klart, att tidpunkten ej vore lämplig att föreslå en dylik omläggning av
hemortsrätten, utan att hemortslagstiftningen hos oss allt fortfarande borde
ställas i förbindelse med mantalsskrivningen.
I proposition nr 135 till 1918 års lagtima riksdag med förslag till lag örn
fattigvården m. m. upptogs kommitténs förslag med vissa smärre ändringar i
hithörande paragrafer. Enligt propositionen hade föredragande departementschefen
-—- under anförande, bland annat, att sakläget syntes hava i någon mån
ändrats sedan 1905 års riksdag formulerade sin ståndpunkt i hemortsrättsfrågan
— förklarat, att han ansåge sig böra tillstyrka kommitténs förslag örn mantalsskrivningen
såsom grundläggande för hemortsrätten.
Andra särskilda utskottet, som till förberedande behandling förehade förevarande
proposition, gjorde i sitt utlåtande häröver icke någon erinran mot propositionens
förslag om hemortsrättsbestämmelserna. Endast en ledamot var
skiljaktig.
Propositionen blev av riksdagen på denna punkt i oförändrat skick bifallen.
. Vid 1921 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 13, av
herrar Jonsson i Risinge och Westman i Brobygård, i vilken hemställdes, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga
åtgärder för åstadkommande av ändring i gällande stadganden i lagen örn
fattigvården rörande förvärv av hemortsrätt i syfte att bringa dessa stadgan
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
den i närmare överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i riksdagens
skrivelse den 12 maj 1905.
I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 5, anförde andra lagutskottet:
Genom att år 1918 antaga fattigvårdslagstiftningskommitténs ifrågavarande
principer för hemortsrättsfrågan har riksdagen frångått sitt år 1905 fattade
beslut i ämnet. I det förhållandet, att så utan nämnvärd meningsskiljaktighet
skedde, finner utskottet bevis för, att riksdagen blivit övertygad av de skäl, som
av kommittén och Kungl. Majit anförts för deras från 1905 års riksdagsskrivelse
skiljaktiga ståndpunkt.
Av motionärerna hava nu inga nya, vid frågans avgörande 1918 obeaktade
synpunkter framförts. Att, såsom motionärerna framhållit, fall kunna förekomma,
då det rådande systemet kan vara obilligt, har aldrig förnekats och kan
ej heller förnekas. Men med ett system, som försvårar förvärvet av hemortsrätt,
följer andra olägenheter. Antagas bestämmelser, som bereda kommunerna
större möjligheter att undgå fattigvårdsberättigades hemortsrättsförvärv av sådan
art, att de kunna verka obilligt, komma samma bestämmelser att försvåra
det för kommunerna att i fattigvårdshänseende bliva utav med personer, vilkas
bristande samhörighet med kommunen är lika uppenbar. Fordran på ökad samhörighet
mellan kommunen och den fattigvårdsberättigade för förvärv av hemortsrätt
torde vidare svårligen kunna lösas utan mera invecklade bestämmelser
än de nuvarande enkla och på den faktiska mantalsskrivningen grundade, varigenom
även ökade möjligheter öppnas för tvister örn hemortsrätt mellan kommunerna.
Men inskränkningar och förenklingar av dessa tvister var även ett
önskemål, som framhölls i 1905 års riksdagsskrivelse.
Utskottet finner därför inga övertygande skäl framförda för upprivande av
1918 års riksdags beslut. Endast en längre tillämpning av den gällande fattigvårdslagen
kan lämna möjlighet till nya erfarenheter på detta invecklade och
svåra område.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1930 års riksdag yrkade herr Ericson i Boxholm i motion nr 14 inom
andra kammaren, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit
begära skyndsam utredning och förslag till sådan ändring, rörande hemortsrättsbestämmelserna
i fattigvårdslagen, att samtliga de kommuner, där den
understödsbehövande har haft hemortsrätt, må, under vissa förhållanden, vidkännas
underhållsplikt. I sin motivering yttrade motionären angående de enligt
fattigvårdslagen grundläggande bestämmelserna örn den faktiska mantalsskrivningen
såsom avgörande för en persons hemortsrätt, att dessa verkade i
många fall nyckfullt och synnerligen orättvist med avseende på kommunernas
underhållningsplikt i fattigvårdshänseende.
Andra lagutskottet avstyrkte i sitt med nr 8 betecknade utlåtande över motionen
bifall till densamma under hänvisning till att frågan örn ändrade hemortsbestämmelser
bragts under Kungl. Majits prövning genom framställning i
ämnet från styrelsen för svenska landskommunernas förbund den 12 januari
1928.
Riksdagen avslog motionen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5. J
Såsom utskottet i sitt förut avgivna utlåtande nr 3 erinrat, pågår
för närvarande ett omfattande utredningsarbete med avseende å fattigvården
och den sociala hjälpverksamheten överhuvud. Utskottet utgår från
att de i motionen påpekade olägenheterna av fattigvårdslagens hemortsrättsregler
beträffande minderåriga barn utom äktenskap under utredningsarbetet
komma att tilldraga sig den uppmärksamhet, de otvivelaktigt förtjana, samt
att även frågan örn mantalsskrivningens betydelse för hemortsrätten beaktas.
Under sådana omständigheter finner utskottet tillräckliga skäl icke föreligga
för att nu tillstyrka motionärens hemställan örn åvägäbringande av utredning
med förslag örn ändrade bestämmelser i fattigvårdslagen.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 29 januari 1932.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, von
Geijer*, Gustaf Tamm och Norman*, fröken Hesselgren och herr Olof Carlsson ;
från andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Stockholm*, Johanson i
Hallagården, Petersson i Lerbäcksbyn, Aronson, Pettersson i Hallbacken, bandström
i Nyland och Björnberg.
Utskottet
Ej närvarande vid utlåtandets justering.