Andra lagutskottets utlåtande Nr kl.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 31 april 1932 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser
m. m.
Genom en den 16 januari 1932 till riksdagen avlämnad proposition, nr 4,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
1) lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser; och
2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 örn delning
av jord å landet.
l) Lag
med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser.
Med ändring av vad i lag eller särskild författning finnes häremot stridande
förordnas, att beträffande ägogräns, som tillkommit vid lantmäteriförrättning,
vilken fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före den 1 januari 1933,
följande särskilda bestämmelser skola gälla:
1 §•
Har tvist örn sträckningen av ägogräns, som i denna lag avses, ej yppats
inom tio år efter lagens ikraftträdande, skall den sträckning, som i laga ordning
blivit utmärkt å marken, anses såsom den rätta, ändå att den ej överensstämmer
med förrättningskartan och därtill hörande handlingar.
2 §.
Under den i 1 § nämnda tid av tio år skall vid laga skifte bestämmande av
ägogräns, varom i sagda paragraf stadgas, icke ske, där det ej påfordras å
någondera sidan och det ej heller finnes nödigt med hänsyn till osäkerhet om
den sträckning, vari gränsen blivit utmärkt å marken.
Om vissa skiften inom Kopparbergs län är .särskilt stadgat.
Bihang till riksdagens protokoll 1982. 9 sami. 2 avd. 80 käft. (Nr kl.)
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4i.
3 §.
Yppas inom tid, som i 1 § sägs, tvist örn sträckningen av ägogräns, som i
denna lag avses, och finnas vid förrättning för gränsens bestämmande sådana
förhållanden föreligga, att därvid lämpligen bör prövas jämväl rätta sträckningen
av annan samtidigt tillkommen ägogräns, må förrättningen utvidgas att
avse bestämmande även av sistnämnda gräns.
Uppstår fråga örn dylik utvidgning, skall sammanträde hållas med dem,
vilkas rätt beröres av frågan. Efter utredning angående föreliggande förhållanden
samt överläggning med sakägarna skall beslut meddelas rörande förrättningens
omfattning. Godkännes ej beslutet av samtliga närvarande sakägare,
varde det underställt ägodelningsrättens prövning. Angående kungörelse
om sammanträdet samt kallelse därtill gälle vad i 7 kap. 1 § lagen om
delning av jord å landet stadgas.
4 §.
Bestämmes i anledning av tvist, yppad inom tid som i 1 § sägs, ägogräns
till annan sträckning än den, som i laga ordning blivit utmärkt å marken, vare
avträdare av mark, varå finnes växande skog, berättigad att av den, som erhåller
marken, undfå ersättning för skogen efter ty skäligt prövas.
Örn bestämmande av sådan ersättning gälle i tillämpliga delar vad i lagen
örn delning av jord å landet är stadgat angående ersättning för skog vid laga
skifte, dock att, där särskild förrättning för ersättningens bestämmande företages,
kallelse till sådan förrättning skall utfärdas på sätt i 7 kap. 1 § nämnda
lag sägs.
5 §.
Vid handläggning av ärende, som avses i 3 eller 4 §, skola gode män alltid
närvara.
6 §.
Tvist örn sträckningen av ägogräns skall anses hava yppats, förutom när
talan blivit instämd till ägodelningsrätt, då förrättning för gränsens bestämmande
blivit sökt eller i samband med annan lantmäteriförättning påkallad
eller av förrättingsmännen beslutad.
Är tvist yppad inom tid, som i 1 § sågs, och varder förrättning för gränsens
bestämmande jämlikt 3 § utvidgad att avse även annan gräns, skall tvist jämväl
angående den gränsen anses hava yppats inom nämnda tid.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933. Bestämmelserna i 3 och 4 §§
skola äga tillämpning även i det fall, att tvisten örn sträckningen av ägogräns
yppats före lagens ikraftträdande men då ännu ej avgjorts av förrättningsmän
eller ägodelningsrätt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr Jfl.
3
2) Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att rubrikerna till huvudavdelningen IV och till 21
kap. avdelningen F ävensom 21 kap. 15, 47, 48 och 49 §§ lagen den 18 juni
1926 örn delning av jord å landet skola, 15 § i nedan intagna delar, hava följande
ändrade lydelse:
IV AVD.
Om domstolar oell rättegång i jorddelningsmål, så ock örn fastställelse
av jorddelningsförrättning samt örn rättelse i fastställd jorddel
ningsförrättning.
21 KAP.
15 §.
Till jorddelningsmål hänföras:
1. Skiftesmål, vartill —■—- — fastställt laga skifte;
2. Avstyckningsmål, vartill räknas
a) mål örn tillstånd till avstyckning;
b) mål, däri--— avstyckningsförrättning vidtagits;
c) mål örn--— vid avstyckning;
d) mål örn rättelse i fastställd avstyckning;
3. Mål rörande talan mot och fastställelse av ägoutbyte i sammanhang
med laga skifte samt talan mot och fastställelse av förrättning, varom i 20 kap.
1, 3, 4 och 5 §§ förmäles, så ock mål örn rättelse i fastställd förrättning av
det slag, som i detta stycke avses;
4. Mål örn---ovan avses;
5. Sådan tvist---ägodelningsrättens prövning;
6. Vid avstyckningsförrättning---stycket förmäles;
7. Tvist, som---servitut; och
8. Mål örn---såsom jorddelningsmål.
F. Om rättelse i fastställd jorddelningsförrättning.
47 §.
Har, sedan jorddelningsförrättning blivit genom laga kraft ägande beslut
fastställd, utrönts, att vid förrättningen förelupit fel i mätning eller uträkning
eller vid utmärkande å marken av ägogräns, tillkommen vid förrättningen,
må rättelse sökas hos ägodelningsrätten inom ett år från det kartan utlämnats
till vederbörande sakägare.
Beträffande ansökan örn sådan rättelse skall vad som är stadgat örn besvär
över jorddelningsförrättning äga motsvarande tillämpning.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr bl.
Propositio
nens
tillkomst.
48 §.
Sådan rättelse, varom i 47 § sågs, skall verkställas genom jämkning i förrättningen
på det sätt att minsta rubbning av förrättningen sker. Dock må
under motsvarande villkor, som i 16 kap. 6 § stadgas, rättelse ske genom bestämmande
av vederlag i penningar, och skall beträffande verkställande av
dylik rättelse vad i 16 kap. 5 § andra stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning.
Kostnaden för rättelsen så ock utgifterna för ägodelningsrättens sammanträde
i den mån dessa icke utgå av allmänna medel skola, där ej särskilda omständigheter
annat föranleda, gäldas av den lantmätare, som verkställt den
felaktiga förrättningen.
49 §.
I fråga örn utsättande och avslutande av sådan förrättning, som avses i 48 §,
så ock örn fullföljd av talan emot och fastställelse av förrättningen skall vad
är stadgat örn förrättning av det slag, vari rättelse skall verkställas, äga motsvarande
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933 men äger icke tillämpning i
fråga örn jorddelningsförrättning, som dessförinnan fastställts.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslagen, får utskottet, i den
mån redogörelse för skälen ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
I skrivelse den 5 juni 1926, nr 331, anhöll riksdagen i samband med antagandet
av lag örn delning av jord å landet, att Kungl. Maj:t ville dels låta
föranstalta örn utredning rörande frågan örn vidtagande i vissa fall av åtgärder
för samtidigt bestämmande av ett flertal ägogränser inom ett skifteslag samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning,
dels låta utreda och för riksdagen framlägga förslag i syfte att bereda sakägare,
som vid rågångsreglering eller liknande förrättning förlorade ståndskog,
växtlig ungskog eller plantering eller mark, varå företagits skogskulturåtgärder,
ersättning härför på sätt som stadgades beträffande likvider i följd av
skifte.
Vid anmälan i statsrådet den 17 februari 1928 av riksdagens skrivelse erinrade
chefen för justitiedepartementet örn det samband, de av riksdagen berörda
spörsmålen ägde med lagstiftningen rörande ägogränser i allmänhet
— en fråga, som dels behandlats i lagberedningens den 9 oktober 1909 avlämnade
förslag till jordabalk, dels sedermera gjorts till föremål för proposition
till 1921 års riksdag utan att då vinna sin lösning — samt hemställde örn bemyndigande
att tillkalla två sakkunniga att inom departementet biträda vid beredningen
av denna lagstiftningsfråga i hela dess vidd. Med stöd av nämnda
bemyndigande blevo såsom sakkunniga tillkallade byråchefen Johan Hamrin
Andra lagutskottets utlåtande Nr -41.
5
och numera revisionssekreteraren Per von Ehrenheim. De sakkunniga avlämnade
den 29 juni 1929 betänkande i ärendet. Detta innehåller dels huvudsakligen
av byråchefen Hamrin utarbetade och enligt hans mening avfattade, av
motiv åtföljda förslag till lagstiftning örn ägogränser med flera därmed sammanhängande
spörsmål, dels särskilt yttrande av revisionssekreteraren von
Ehrenheim.
De ägogränssakkunnigas betänkande blev sedermera föremål för övervägande
inom justitiedepartementet. Det befanns därvid lämpligt att begränsa
den föreliggande lagstiftningsuppgiften till de spörsmål, som riksdagen berört
i sin skrivelse, jämte den därmed nära sammanhängande frågan örn gränsmärkens
betydelse vid bestämmande av rätta sträckningen av ägogräns. I
enlighet härmed utarbetades inom justitiedepartementet med biträde av generaldirektören
i lantmäteristyrelsen Torsten Nothin en promemoria i ämnet
jämte utkast till dels lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18
juni 1926 örn delning av jord å landet, dels lag om rätta sträckningen av
vissa ägogränser.
över lagutkasten jämte promemoria avgåvos utlåtanden av lantmäteristyrelsen,
som före avgivande av sitt utlåtande hört överlantmätarna, samt av
domänstyrelsen, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, Överståthållarämbetet och
länsstyrelserna. Därjämte inkom Sveriges skogsägareförbund med yttrande.
Med ledning av de avgivna utlåtandena underkastades ärendet inom justitiedepartementet
förnyad granskning, därvid utarbetades förslag till dels lag
med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser och dels lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet.
örn gränsmärkens betydelse vid bestämmande av rätta sträckningen av
ägogräns.
De viktigaste slagen av gränser mellan fastigheter å landet äro: 1. rågångar,
d. v. s. av ålder bestående gränser mellan byar, enstaka hemman eller andra
ursprungliga skifteslag, 2. vid laga jorddelningsförrättningar, såsom skifte,
hemmansklyrning, ägostyckning, avstyckning eller avvittring, tillkomna gränser,
3. gränser kring avsöndrade lägenheter. Rågångarna kallas ock primära
gränser. I motsats härtill pläga de under 2. och 3. upptagna gränserna benämnas
sekundära gränser. Rågångarna gå fram mellan vissa kända punkter
på marken; till dessa hänföra sig domar och föreningar samt även vid laga
skiften upprättade kartor. Vid skiften, hemmansklyvningar och awittringar
tillkomna gränser anses åter till sin sträckning bestämda av förrättningskartan
med därtill hörande handlingar (se bl. a. N. J. A. 1912 s. 367 och 1915 s. 32).
Vid dessa slag av jorddelning hava gränserna mellan de olika ägolotterna utmärkts
först å kartan och därefter med ledning av denna å marken. Utmärkandet
av gränserna å kartan har därigenom kommit att betraktas såsom det
väsentliga, utmärkandet på marken såsom en verkställighetsåtgärd. I enlighet
härmed anses kartan äga vitsord framför de på marken utsatta gränsmärkena,
så att, om dessas visning icke överensstämmer med kartans, envar av rågran
-
Gällande
rätt.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr Jfi.
Behovet av
den föreslagna
lagstiftningen
Lantmäteristy
reisen.
narna äger få gränsens sträckning på marken rättad i överensstämmelse med
kartan. Vad beträffar gränser, som tillkommit vid ägostyckning eller avstyckning,
kan förfarandet vid deras tillkomst hava varit detsamma som vid skifte,
men vanligen hava gränserna mellan styckningslotterna av jordägaren eller i
upprättat försäljningsavtal bestämts först å marken och därefter vid förrättningen
avfattats å karta, i vilka fall de på marken angivna märkena torde få
anses avgörande för gränsernas rätta sträckning (jfr N. J. A. 1915 s. 32). För
gräns kring avsöndrad lägenhet slutligen är grundläggande den överlåtelsehandling,
genom vilken lägenheten tillkommit. Någon vid fastställd lantmäteriförrättning
utmärkt gräns omkring dylik lägenhet finnes ej, därest ej särskild
gränsbestämningsförrättning företagits eller lägenheten ingått i skifte och gränsen
därvid erhållit karaktär av skifteslinje.
Förrättningskartans med därtill hörande handlingars vitsord i fråga örn
rätta sträckningen av skifteslinjer och därmed likställda gränser gäller
icke, sedan gränsen varit föremål för gränsbestämningsförrättning enligt stadgandena
i 7 kap. lagen örn delning av jord å landet eller motsvarande äldre
stadganden. Vid dylik förrättning bestämmes nämligen gränsen till viss sträckning
på marken, och denna anses orubblig, sedan förrättningen vunnit laga kraft.
Gränsen kan således icke sedermera — utom i vissa fall genom förening — bestämmas
till annan sträckning än den vid gränsbestämningsförrättningen å
marken utmärkta, även örn det efter förrättningen skulle visa sig, att gränsen
icke blivit utmärkt i överensstämmelse med kartan och handlingarna rörande
den jorddelning, vid vilken gränsen tillkommit (jfr t, ex. N. J. A. 1925 s. 177).
Viss jämkning i utstakningen på marken kan emellertid föranledas utav avfattningen
av beslutet vid gränsbestämningsförrättningen.
Rörande behovet av en ändring utav reglerna om gränsmärkens betydelse vid
bestämmande av rätta sträckningen av ägogräns har lantmäteristyrelsen i sitt
förut omnämnda yttrande anfört:
Tidigare hade inom ett skifteslag, som undergått skifte, kunnat förekomma
ganska avsevärda skiljaktigheter mellan kartan och marken i fråga örn skifteslinjernas
sträckning, utan att detta föranlett rättelse vid sekundära delningsförrättningar.
Hade tydliga gränsmärken funnits, och ingen tvist örn yttergränsernas
sträckning yppats, hade de vanligen följts vid delningen, örn ej skiljaktigheten
varit alltför i ögonen fallande. Ägodelningsrätten, som haft att pröva
förrättningen, hade saknat möjlighet att undersöka den tekniska sidan av förrättningens
handläggning, och så hade förrättningen vanligen blivit fastställd.
Vad som i ett slag förändrat situationen hade varit den omorganisation av lantmäteristaten,
som genomförts år 1909. Genom denna hade förste lantmätarna
förvandlats till byråtjänstemän, vilka fått sig ålagt bland annat att granska de
praktiserande lantmätarnas arbeten, och den 25 januari 1909 hade chefen för justitiedepartementet
utfärdat ett cirkulär till samtliga häradshövdingar och rådhusrätter
i riket, vari framhållits önskvärdheten av att kartor och handlingar rörande
lantmäteriförrättningar före deras prövning och fastställelse underkastades
lantmäteriteknisk granskning genom förste lantmätaren. Ehuru den tekniska
granskningen sålunda icke varit obligatorisk, hade den dock så gott som
omedelbart blivit regel. I lantmäterikontoret hade förste lantmätaren haft tillfälle
att genom jämförelse med kartan rörande den tidigare delningen undersöka,
Andra lagutskottets utlåtande Nr Ul.
7
huruvida delningsobjektets gränser överensstämt med denna, och sålunda upptäckta
avvikelser mellan de primära skifteslinjemas sträckning enligt kartan
och på marken hade blivit en mycket vanlig orsak till vägrad fastställelse och
återförvisning för ny handläggning. En ytterligare skärpning i här berörda avseende
hade tillkomsten av 1920 års mätningsförordning medfört, vangenom i
det svenska lantmäteriet införts vida strängare begrepp i fråga om erforderlig
noggrannhet än tidigare varit rådande.
Efter att hava framhållit, att den tekniska granskningen, som numera enligt
jorddelningslagen vore obligatorisk, otvivelaktigt varit till stor nytta, enär
genom densamma lantmätarna tvungits att vid förekommande jorddelningsförrättningar
ägna vederbörlig omsorg åt ragångsfragornas behandling, uttalar
lantmäteristyrelsen, att den stränga fordran på överensstämmelse mellan
kartan och marken, som numera upprätthölles, på många håll även haft verkningar,
som för vederbörande jordägare varit mindre lyckliga. I denna del anför
styrelsen:
Inom skifteslag, där avvikelser mellan kartan och marken i fråga örn skifteslinjernas
sträckning mera allmänt förekommit, hade i samband med sekundära
delningsförrättnmgar och fristående gränsbestämningar framtvungits
omfattande och dyrbara undersökningar för bestämmande av gränslinjernas
rätta sträckning. Och sedan en gränslinje salunda blivit flyttad till överensstämmelse
med kartan, hade den tappande parten nödgats begära ny gränsbestämning
för att av en annan granne få ersättning för vad han förlorat. Salunda
hade mångenstädes tillskapats en allmän rättsosäkerhet med åtföljande
osämja och vantrevnad. Därtill komme att mången gjort stora förlusteT genom
att han utan ersättning måst avträda sparad ståndskog eller verkställda
odlingar eller genom att honom tillhörig byggnad eller anläggning kommit att
falla utom området för hans fastighet. Till dessa olägenheter komme andra
och svårare, då gränsförflyttningen drabbade en skifteslott, inom vilken tidigare
verkställts sekundär delning, som sålunda rubbades, eller från vilken
genom avsöndring eller avstyckning avskilts områden, vilka genom gränsflyttningen
bleve helt eller delvis liggande utom stamfastighetens område. Slutligen
borde icke heller förbises de avsevärda direkta kostnader, som alla dessa
gränsbestämningar förorsakade landets jordägare. Enligt verkställda beräkningar
hade de årliga kostnaderna sedan år 1910 mer än fördubblats och
kunde nu beräknas uppgå till omkring 500,000 kronor. Därtill komme rättegångskostnader,
som icke läte sig ens tillnärmelsevis beräkna.
Lantmäteristyrelsens uppgift örn kostnaderna för gränsbestämningar är
hämtad från ägogränssakkunnigas den 29 juni 1929 avlämnade betänkande.
Däri lämnas följande redogörelse för kostnader och andra olägenheter, som enligt
gällande rätt uppkomma genom gränsbestämningar.
Antalet avslutade fristående gränsbestämningsförrättningar hava i medeltal
årligen under nedan angivna perioder utgjort: åren 1910—1914 597. åren
1915—1920 G99, åren 1921—1925 732 samt åren 1926—1928 795. Till lantmätarna
utgående arvoden för dessa förrättningar hava uppgått till respektive
56,478. 67,406, 108,180 och 121,890 kronor. Den uppåtgående serien är som
synes oavbruten. Kostnaderna för hantlangning och gode män gå minst till
motsvarande belopp. Statens utgifter för lantmätarnas resor och traktamenten
vid ovanstående förrättningar böra beräknas till omkring 80,000 kronor årligen.
Kostnaderna för fristående gränsbestämningsförrättningar böra alitsa
beräknas till i runt tal 300.000 kronor årligen. Det långt övervägande antalet
Ägogräna
sakkunniga.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4l.
Departe
mentschefen.
av ovanstående förrättningar har avsett gränser, vilka tillkommit vid skiftesförrättningar
och vid vilkas bestämmande enligt hittills gängse rättsuppfattning
karta och handlingar rörande den skiftesförrättning, vid vilken de tillkommit,
skola vara utslagsgivande. Emellertid förekommer bestämmande av
dylika^ gränser även vid klyvnings- och därmed likställda förrättningar. Antalet
sådana kan för perioden 1910—1928 beräknas i medeltal årligen till omkring
tusentalet, och kostnaderna för dem kunna beräknas till ungefärligen
samma belopp, som ovan angivits för fristående gränsbestämningsförrättningar.
På grund^ a_v nu lämnade uppgifter och gjorda beräkningar synes man alltså
kunna utgå ifrån att de årliga kostnaderna för närvarande för bestämning av
sekundära gränser uppgå i runt tal till 500.000 kronor. Härtill bör emellertid
läggas skälig andel i lantmätarnas statsavlöning samt processkostnader, och
bör uppmärksamhet även ägnas ej mindre åt de misshälligheter och olägenheter
i andra avseenden, som äro en följd av den rådande osäkerheten och oredan,
än även åt den skogsförödelse och understundom skogsskövling, som till följd
härav äger rum. De ökade fordringar på behandlingen av gränsfrågorna vid
skiftesförrättningar, som den nya jorddelningslagen föranleder, får antagas
föra med sig, att antalet gränsbestämningar och kostnaderna därför komma
att okas, till följd varav angelägenheten av att åstadkomma ändring i föreliggande
missförhållanden än mera framträder.
Föredragande departementschefen har i propositionen uttalat bland annat
följande angående behovet av en lagändring i nu ifrågavarande avseende.
Någon meningsskiljaktighet torde icke föreligga därom, att den nu rådande
osäkerheten i fråga om rätta sträckningen av äldre skifteslinjer och därmed
likställda ägogränser medför stora olägenheter samt att åtgärder äro i hög
grad av behovet påkallade för att i förevarande hänseende åvägabringa trygghet
och reda. Såsom framgar av den i det föregående lämnade redogörelsen
hava de påtalade missförhållandena sin grund i de skiljaktigheter, som i fråga
örn de genom äldre förrättningar tillkomna sekundära gränserna föreligga mellan
dessas angivande å kartan och samma gränsers utmärkande å marken.
Dessa skiljaktigheter, som i ej ringa grad hava sin förklaring i mindre utvecklade
mätningsmetoder, hava uppenbarligen i allmänhet undgått vederbörande
skiftesdelägares uppmärksamhet. För dem hava de å marken utlagda
gränserna framstatt såsom avgörande i fråga örn varje delägares ägoområde,
och efter hand som gränserna å ömse sidor iakttagits under en lång
följd __ av år hava de för den allmänna uppfattningen alltmer kommit att te
sig såsom orubbliga. Under denna förutsättning torde även fastigheterna gång
efter annan hava bytt ägare. Det förekommer också mera sällan, att någon
skiftesdelägare utan samband'' med annan förrättning under åberopande av
karta och handlingar payrkar ändring i de a marken angivna gränserna. Den
bristande överensstämmelsen mellan kartan och marken har i allmänhet kommit
i dagen vid sekundära delningsförrättningar och, såsom lantmäteristyrelsen
i sitt. yttrande erinrat, huvudsakligen först efter den omorganisation av
lantmäteristaten, som genomfördes år 1909. Med de stränga krav på mätnmgsteknisk
noggrannhet, som numera upprätthållas, hava i fråga örn äldre
förrättningar skiljaktigheterna mellan karta och mark blivit alltmera framträdande
och i talrika fall lett till de å marken utlagda gränslinjernas förflyttning.
Förutom, de kostnader för bestämmande av skifteslinjernas rätta
sträckning, som härigenom åsamkats skiftesdelägarna, hava ej sällan betydande
förluster, uppkommit för särskilda jordägare, då dessa genom skifteslinjes
förflyttning nödgats avsta mark, som av dem i god tro innehafts och
brukats. De förändringar, som salunda avägabragts, måste visserligen anses
Andra lagutskottets utlåtande Nr ål.
9
hava stått i överensstämmelse med den formella rättens fordringar, men helt
visst hava de icke alltid motsvarat billighetens krav eller uppburits av en
allmän uppfattning örn deras materiella rättvisa.
Vad härefter angår gränser, som framdeles komma att tillskapas genom jorddelningsförrättningar,
torde det nuvarande mätningsväsendet skapa trygghet
för att dessa — utom i rena undantagsfall ■— komma att utmärkas på
marken i god överensstämmelse med förrättningskartan. Det vore därför i fråga
örn dem av mindre vikt att fastställa viss tid, efter vilken den på marken verkställda
utmärkningen av gräns ej längre skulle få klandras. Å andra sidan
möta av samma skäl mindre betänkligheter mot en sådan bestämmelse.
I sitt yttrande över lagförslagen i nu ifrågavarande del har lagrådet anfört:
Den möjlighet, som för närvarande står jordägare öppen att utan begränsning
i fråga örn den tid, som förflutit från en jorddelningsförrättning, få en
därvid å marken utmärkt gräns rättad till överensstämmelse med kartan medför
stora olägenheter. Under ärendets beredning har framhållits, att äldre tiders
summariska mätningsmetoder föranlett, att bristande överensstämmelse i stor
utsträckning råder mellan gränsutmärkningen å marken och kartans visning
särskilt i fråga örn ägogränser i skogsmark. Att bringa dessa mer eller mindre
oriktiga gränser i deras rätta läge skulle medföra oerhört arbete och högst betydande
kostnader. Ofta nog skulle arbetet och kostnaderna icke stå i rimligt
förhållande till värdet av de områden å marken, som den nya gränsdragningen
skulle komma att överföra från den ena fastigheten till den andra. Vidare
orsakar ej sällan en ändrad gränsdragning å marken rubbning i sekundära
jorddelningsförrättningar, till stor olägenhet för dem som beröras därav. Det
måste ock medgivas, att icke skiftesområdets fördelning å kartan och i delningsbeskrivningen
utan den å marken verkställda delningen i allmänhet för
jordägarna framstår såsom resultatet av jorddelningsförrättningen. Ett betande
av en långvarig besittning i god tro enligt de å marken utmärkta gränserna
ter sig därför ofta för dem som en materiell orättvisa. Med hänsyn
till den allmänna rättsutvecklingen är det naturligt, att allt större vikt kommit
att fästas vid fastighetsägarnas intresse att ej se sig berövade förmåner, som
de i god tro njutit under en följd av år, således att såvitt möjligt äga trygghet
för att deras ärligen förvärvade och besuttna fastigheter ock få av dem
behållas i orubbat skick eller åtminstone ej utan vederlag förminskas i omfattning
eller värde. Och det har ej sällan visat sig vara en jordägarnas samfällda
önskan att utan avseende å förelupna felaktigheter bibehålla de en gång
å marken utmärkta gränserna.
Lagrådet anser sig kunna vitsorda riktigheten av olika myndigheters uttalanden
om ovan berörda olägenheters betydelse och det föreliggande behovet
av lagstiftning i ämnet. Och någon annan utväg att komma ifrån olägenheterna
torde ej finnas än en övergång till att erkänna den å marken i laga
ordning företagna utmärkningen av gränser såsom gällande. En sådan grundsats
innebär visserligen ett brytande med den ståndpunkt, vartill rättsutvecklingen
fört i lagtillämpningen, och det kan ej bestridas, att det är svårt att
till fullo överblicka konsekvenserna därav. A andra sidan har jorddelningslagstiftningen
sedan lång tid tillbaka åsyftat att skapa bestämda gränser och
tryggade ägoförhållanden. Och detta syfte torde icke kunna vinnas, utan
att orubblighet tillerkännes det läge och omfång ägolotterna vid delningens
fastställande hava å marken, något som ju utgör det omedelbart påtagliga
resultatet av förrättningen, även frånsett att det för det stora flertalet markägare
är det enda fullt uppfattbara. Jämväl bör beaktas, att vår tids mät
-
Lagrådet.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr Ul.
ningsmetoder nått den fulländning i förhållande till äldre, att väsentliga avvikelser
mellan den upprättade kartans visning och gränserna å marken ej
längre torde annat än undantagsvis uppkomma. Åtminstone i fråga örn de
jorddelningsförrättningar, som numera företagas eller som ägt rum under det
senaste årtiondet, torde därför en övergång till ovannämnda grundsats ej giva
anledning till allvarligare farhågor. Vidare synes det med skäl kunna åberopas,
att ett fel begånget vid utmärkningen av en gränslinje å marken ej
torde, örn det är av större betjhenhet, vara svårare att upptäcka än ett fel
i mätningen eller uträkningen, för vars rättande för närvarande allenast en
klandertid av ett år står till buds. En klanderrätt under samma tid måste
därför anses giva delägare, som i förevarande avseende lidit förfång, tillräcklig
utväg till rättelse. Vad angår äldre jorddelningsförrättningar kan
det visserligen — såsom ovan framhållits — befaras, att understundom mera
avsevärda fel blivit begångna vid gränsutmärkningarna, men olägenheterna av
en rubbning i bestående besittningsförhållanden äro å andra sidan i fråga
örn äldre gränser än mera betydande. Och enligt lagrådets mening måste den
beträffande dessa gränser föreslagna preklusionstiden av tio år anses öppna
tillräcklig möjlighet för dea jordägare, som anser sin rätt förnärmad, att under
nämnda tid påkalla rättelse. Lagrådet finner sig därför icke hava anledning
framställa erinran mot de huvudgrunder, å vilka den föreslagna lagstiftningen
vilar.
Frågan, huruvida de å marken utsatta gränsmärkena böra tillmätas ökad betydelse,
berördes redan i lantmäteristyrelsens den 12 mars 1912 avgivna utlåtande
över vissa delar av lagberedningens den 9 oktober 1909 avlämnade förslag
till jordabalk. I förslaget till jordabalk, 2 kap., stadgades i överensstämmelse
med gällande rätt, att, därest by undergått skifte, kartan med därtill
hörande handlingar skulle i fråga örn gränsen mellan de särskilda ägolotterna
lända till efterrättelse. I sitt utlåtande framhöll lantmäteristyrelsen, att ett
kraftigt medel mot den rättsosäkerhet, som rådde i fråga örn gränser, tillkomna
genom jorddelning, givetvis vore att övergiva den princip, som läge till grund
för det av lagberedningen ifrågasatta stadgandet, och i stället lämna vitsord
åt den utmärkning, som skett på marken. Denna tanke framfördes sedermera
i skilda sammanhang, såsom i propositionen närmare angives.
De förut omtalade inom justitiedepartementet utarbetade lagutkasten innehöllo
bestämmelser syftande till att för framtiden göra flertalet genom jorddelning
tillkomna ägogränser orubbliga i det läge, vari de en gång utmärkts på
marken. Bestämmelserna avsågo såväl redan förefintliga gränser som framdeles
tillkommande.
I utkastet till ändringar i jorddelningslagen föreslogs i 21 kap. 47 § sådan
ändring, att den däri meddelade bestämmelsen örn tid av ett år för sökande av
rättelse av fel i mätningen eller uträkningen vid fastställt skifte utsträcktes
att gälla även fel i utmärkande av skifteslinje å marken. Med skifte skulle
i avseende å utmärkandet å marken av ägogräns likställas ägoutbyte, utbrytning
av servitut utan sammanhang med skifte och förrättning, som avses i 20
kap. 5 § jorddelningslagen. På marken utmärkt gräns skulle sålunda efter
årets utgång ej kunna ändras utan gälla som rätt gräns, även örn dess sträckning
ej överensstämde med kartans och förrättningshandlingarnas visning.
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.
11
Utkastet till lag örn rätta sträckningen av vissa ägogränser innehöll sålunda,
att, därest vid skifte, vilket fastställts före lagens ikraftträdande, gräns mellan
ägolotter utmärkts å marken till sträckning, som ej överensstämde med skifteskartans
och därtill hörande handlingars visning, och denna gränsens sträckning
oklandrad iakttagits under tio år efter lagens ikraftträdande, därvid skulle
förbliva. Under de tio åren däremot skulle jordägare, liksom nu, kunna begära
att få skifteslinje rättad i överensstämmelse med karta och skifteshandlingar.
Motsvarande skulle gälla i fråga örn gräns, tillkommen vid annan lantmäteriförrättning,
vid vilken gräns mellan olika ägoområden skolat utmärkas å marken
efter upprättad kartas visning. Vad sålunda föreslagits skulle icke utgöra
hinder att i vissa fall vid gränsrevision även efter de tio åren bestämma gräns
till annan sträckning än den tidigare utmärkta och hävdade.
De flesta av de över utkasten hörda myndigheterna tillstyrkte de föreslagna
bestämmelserna eller förklarade sig icke hava haft något att erinra mot dem.
I vissa av de avgivna yttrandena framställdes emellertid erinringar eller gjordes
avstyrkande uttalanden.
Enligt det för riksdagen framlagda förslaget upptagas stadganden angående
äldre gränser i en lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser.
Denna lag skall äga tillämpning på ägogräns, som tillkommit vid lantmäteriförrättning,
vilken fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före den 1 januari
1933. I 1 § av lagen stadgas beträffande dessa äldre ägogränser en preklusionstid
av tio år. Paragrafen föreskriver, att ifall tvist örn sträckningen
av ägogräns, som i lagen avses, ej yppats inom tio år efter lagens ikraftträdande,
skall den sträckning, som i laga ordning blivit utmärkt å marken, anses såsom
den rätta, ändå att den ej överensstämmelser med förrättningskartan och
därtill hörande handlingar. Den i motsvarande bestämmelse i departementsutkastet
till lag örn rätta sträckningen av vissa ägogränser upptagna förutsättningen
för preklusion, att gränsens sträckning å marken under tioårstiden
oklandrad iakttagits, har sålunda bortfallit. Förslagets 6 § innehåller regler
till besvarande av spörsmålet, när tvist örn sträckningen av ägogräns skall
anses hava yppats. I fråga örn jorddelningsförrättning, vilken fastställes efter
den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande, föreslås liksom i utkastet, att
den i 21 kap. 47 § meddelade bestämmelsen örn tid av ett år för sökande av rättelse
i fel i mätningen eller uträkningen vid fastställt skifte utsträckes att gälla
även fel i utmärkande av skifteslinje å marken. I det för riksdagen framlagda
förslaget har bestämmelsen dessutom utvidgats att avse jorddelningsförrättningar
i allmänhet. Med anledning av de föreslagna ändringarna i 47 § föreslås
vissa jämkningar i 15, 48 och 49 §§ samt i rubriken till avdelning F.
Till motivering av förslaget har departementschefen anfört:
De anmärkningar, som framställts mot förslaget, avse mindre frågans
principiella sida än vissa praktiska konsekvenser av detsamma i den utformning
det erhållit. Väl har uti några av de avgivna yttrandena kommit till
uttryck en viss betänksamhet mot principen att tillerkänna de å marken utsatta
gränsmärkena vitsord framför karta och handlingar. Denna betänksamhet
grundar sig i huvudsak på den uppfattningen, att kartan i regel skulle
Proposi
tionen.
Förslagets
innehåll.
Departe
mentschefen.
12
Andra lagutskottets utlåtande Kr Jil.
utgöra en säkrare grund för gränsbestämning än gränsmärkena, enär dessa
ofta lätt kunde flyttas utan att närmare utredning härom vid en senare
gränsbestämning kunde åvägabringas. Det skall icke bestridas, att ur nu
anförda synpunkt kartan såsom sådan lämnar säkrare ledning för gränsens
bestämmande än enbart märkena. Att emellertid detta förhållande skulle utgöra
vägande skäl mot de föreslagna bestämmelserna torde i ej ringa mån
bero på missuppfattning av dessa bestämmelsers innebörd. Visserligen skall
enligt förslaget efter den fastställda tidens utgång förrättningskartan ej
längre äga vitsord framför den å marken i vederbörlig ordning utmärkta gränsen,
men det är uppenbart, att kartan jämte tillhörande handlingar alltjämt
skall bibehålla sin betydelse såsom bevismedel i händelse av tvist, var gränsen
blivit vid förrättningen utmärkt å marken. Uppstår sålunda tvivel
örn ett gränsmärkes egenskap av ett i laga ordning utsatt märke för viss
gräns, skall kartan fortfarande vara ett av de medel och kanske det viktigaste,
med vars hjälp man har att söka komma till klarhet i frågan. Giva
omständigheterna vid handen att ett gränsmärke blivit flyttat, skall märket
naturligtvis icke utgöra något stöd för var gränsen bör gå, även örn bevisning
icke kan förebringas angående när och av vem gränsmärket flyttats. Finnes
däremot, trots bristande överensstämmelse mellan kartan och den på marken
utmärkta gränslinjen, ej anledning antaga annat än att gränsmärkena blivit i
behörig ordning utsatta, skola dessa och icke kartan utgöra norm för gränsens
rätta sträckning.
Då det torde vara av vikt, att jordägarna för framtiden kunna fullt lita
på en lagligen utmärkt gräns samt det i fråga örn andra åtgärder under en
jorddelningsförrättning gäller, att begångna fel ej sedan viss tid förflutit få
föranleda ändring i förrättningen, har jag funnit övervägande skäl tala för att
en särskild tid bestämmes jämväl i fråga örn sökandet av rättelse i utmärkandet
av de genom förrättningen tillkomna gränserna. Den föreslagna klandertiden av
ett år, som överensstämmer med den i fråga örn mätning och uträkning gällande,
synes lämplig.
Lagrådet. Lagrådet har beträffande förslagets innebörd anfört:
Förslaget innebär, att varje gränslinje, som en gång blivit i behörig ordning
utmärkt å marken skall efter preklusionstidens utgång äga vitsord såsom utgörande
rätta skillnadslinjen. Och då man torde böra utgå därifrån, att förrättningsmännen
vid den ursprungliga förrättningen fullgjort dem åliggande utmärkningsskyldighet,
skall således, så snart det icke kan anses framgå, att
berörda skyldighet blivit eftersatt, gränslinjen komma att, sedan preklusionstiden
gått till ända, vara fastlåst vid den sträckning, vari den från början utmärkts
å marken, med påföljd att en framtida gränsbestämningsförrättning i
avseende å linjen kommer att gälla bestämmandet av denna sträckning. Säkrast
sker ett dylikt bestämmande naturligen efter de ursprungliga gränsmärkena,
när dessa kvarstå. Därvid komma främst i betraktande rösen och andra råmärken
i gränslinjens änd- och brytningspunkter men även mellan dessa märken
befintliga utliggare och visare, varvid må framhållas, att den i 7 kap. 3 § jorddelningslagen
medgivna föreningsrätten ofta lärer kunna anlitas i syfte att
linjen icke måtte komma att uppvisa alltför många oavsiktligt tillkomna brytningspunkter.
Upphuggning eller utbläckning av gränslinjen, då den framgår
i skogsmark, synes däremot icke kunna äga dylikt direkt vitsord, enär
ett sådant angivande av linjen, med hänsyn till stadgandena i 104 § skiftesstadgan
och numera i 1920 års mätningsförordning, är att anse allenast såsom
ett medel att göra den redan behörigen utmärkta linjen lättare skönjbar. Såsom
bevismedel, då det gäller att återfinna den sträckning, vari gränslinjen
Andra lagutskottets utlåtande Nr kl.
13
ursprungligen blivit utmärkt, kunna likvisst uppliuggningar och utbläckningar
äga betydelse, örn de gamla märkena icke äro kvar. Andra bevismedel utgöras
exempelvis av äldre hägnader och diken ävensom fasta punkter, om vilkas
belägenhet i förhållande till försvunna gränsmärken kännedom kan vinnas.
Av ej ringa betydelse äro likaledes märken i närliggande, samtidigt tillkomna
gränslinjer. Att förrättningskartan med tillhörande handlingar även utgör ett
synnerligen viktigt hjälpmedel är uppenbart. I saknad av märken i gränslinjen
och varje annat bevismedel rörande utmärkningen å marken än kartan
och handlingarna mäste dessas visning helt lända till efterrättelse, d. v. s.
gränsbestämningsförrättningen kommer då att verkställas på samma sätt som
där det kan antagas, att gränslinjen aldrig blivit i laga ordning utmärkt å
marken.
Om eftergift i skyldigheten att vid laga skifte verkställa gränsbestämning.
I 1926 års lag örn delning av jord å landet stadgas, att vid skifte sammanträde
för bestämmande av gränserna kring skifteslagets ägor alltid skall hållas
med rågrannarna å ömse sidor samt att förrättningsmännen, där gräns
förut är i laga ordning bestämd, skola undersöka dess sträckning på marken
under jämförelse med tillgängliga kartor och handlingar (7 kap. 1 och 2 §§).
Något förslag till ändring i nu berörda stadgande i jorddelningslagen innehöll
icke det inom justitiedepartementet 1930 utarbetade utkastet till ändringar
i samma lag. I sitt yttrande över utkastet ifrågasatte överlantmätaren i
Kopparbergs län eftergift i skyldigheten att vid sekundära delningar verkställa
gränsbestämning omkring skifteslaget. Lantmäteristyrelsen fann i sitt
utlåtande över utkastet väl vissa skäl tala för en ändring i den av överlantmätaren
önskade riktningen men ansåg sig icke kunna tillstyrka en sådan.
I förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser har i
2 § upptagits bestämmelse, att under tio år efter lagens ikraftträdande skall
vid laga skifte bestämmande av ägogräns, som tillkommit vid lantmäteriförrättning,
vilken fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före den 1 januari
1933, icke ske, där det ej påfordras å någondera sidan och det ej heller
prövas nödigt med hänsyn till osäkerhet örn den sträckning, vari gränsen blivit
utmärkt å marken. Paragrafen innehåller också en hänvisning till den
genom proposition nr 5 till innevarande års riksdag föreslagna lagen med särskilda
bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län.
Till motivering av förslaget i nu förevarande del har departementschefen
anfört:
Såsom jag vid behandlingen av frågan örn gränsmärkens betydelse framhållit,
är det vanligen vid gränsbestämning i samband med skifte som spörsmål
angående skifteslinjers och därmed likställda ägogränsers rättande i enlighet
med karta och handlingar uppstå. Det torde därför vara att antaga, att, örn
icke denna källa till gränstvister förelåge, ett vida större antal äldre ägogränser
skulle lämnas oklandrade under preklusionstiden än vad som bleve fallet,
Gällande
rätt.
Förslagets
tillkomst.
Proposi
tionen.
FSrslageta
innehåll.
Departe
mentschefen,
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr ål.
Gällande
rätt.
Förslagets
tillkomst.
därest gränsbestämningsförrättningar i anledning av skiften skulle företagas
under nämnda tid i samma utsträckning som för närvarande. Anser man i
likhet med mig önskvärt, att nu hävdade äldre skifteslinjer i största möjliga
omfattning vinna orubblighet, inställer sig osökt den frågan, huruvida man icke
under preklusionstiden skulle kunna inskränka skyldigheten att vid skifte bestämma
gränserna kring de ägor, som skola delas. Vid övervägande av denna
fråga bör först och främst framhållas, att, då tvekan kan förefinnas örn var
gräns vid sin tillkomst blivit utmärkt å marken, gränsbestämning alltid måste
företagas för att skifteslaget skall till sitt omfång bliva fullt nöjaktigt bestämt.
I de fall åter, då osäkerhet icke råder örn gränsens sträckning å marken,
föreligger ej samma behov att verkställa gränsbestämning. Orsaken till
att gränsbestämning även i dylikt fall alltid skall företagas är önskan att
skapa säkerhet för att de på marken utmärkta gränserna kring skifteslaget
icke i en framtid komma att förflyttas på grund av bristande överensstämmelse
med kartan och därmed en av grunderna för skiftet rubbas. Införes en preklusionstid,
bliva emellertid efter denna tids förlopp gränserna på marken i alla
fall orubbliga, även örn de ej överensstämma med kartan, och det mål, man
genom gränsbestämningen velat vinna, uppnås sålunda på en annan väg. Underlåtenhet
att verkställa gränsbestämning medför dock, såsom lantmäteristyrelsen
antytt, den olägenhet, att ändring i gränsens sträckning kan under preklusionstiden
påkallas, därest det visar sig, att gränsen ej överensstämmer
med kartans visning. Man torde dock endast i undantagsfall behöva räkna med
denna möjlighet. Därtill kommer, att, därest gränsen bliver flyttad, jämkning i
skiftet kan erhållas (se lag örn delning av jord å landet 20 kap. 5).
Om gränsrevision.
Stadganden örn ett samtidigt bestämmande vid en förrättning av ägogränser
för skilda fastigheter, gränsrevision, saknas för närvarande i vår lagstiftning.
En jordägare är sålunda icke skyldig att underkasta sig gränsbestämning i
avseende å sin fastighet i andra fall än då sådan påkallas av rågranne eller föranledes
av skifte å angränsande fastighet.
Fråga örn införande av bestämmelser om gränsrevision var under förarbetena
till lagen örn delning av jord å landet upprepade gånger föremål för uppmärksamhet.
Sålunda uttalade lantmäteristyrelsen redan i sitt utlåtande den 11
augusti 1913 över skifteslagstiftningskommitténs förslag till lag örn skifte av
jord m. m. sympatier för rätt för lantmätare att vid gränsbestämning utsträcka
undersökningen och utstakningen även till andra områden än som berördes av
den ägogräns, varom i varje fall vore fråga.
I det förslag till lag örn delning av jord å landet, som Kungl. Majit föreläde
1926 års riksdag, intogs icke något stadgande i ämnet. Föredragande departementschefen
yttrade emellertid, då frågan örn propositionens avlåtande
anmäldes i statsrådet, att det ur rättssäkerhetens synpunkt syntes i hög grad
önskvärt, att möjlighet bereddes till samtidigt definitivt fastställande av de
särskilda ägogränsernas inbördes läge inom ett skifteslag och att frågan därför
borde upptagas till vidare övervägande.
I anledning av propositionen till 1926 års riksdag med förslag till jorddelningslagen
väcktes ifrån första kammaren av herr Henrik Andersson en mo
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr ål.
15
tion, nr 239, i vilken hemställdes örn införande i jorddelningslagen av visst
utav lantmäteristyrelsen tidigare föreslaget stadgande angående gränsrevision.
Med föranledande av motionen avlät riksdagen den skrivelse, nr 331, med begäran
örn utredning i frågan, som inledningsvis berörts och som föranledde tillkallandet
av de s. k. ägogränssakkunniga.
Det inom departementet upprättade utkastet till lag angående ändringar i
jorddelningslagen innehöll bestämmelser örn gränsrevision i två fall: 1. då för
bestämmande av rågång eller annan ägogräns den i 7 kap. 2—4 §§ jorddelningslagen
föreskrivna undersökning måste utsträckas jämväl till annan ägogräns
(7 kap. 5 § och 11 § första stycket); 2. då anledning funnes att antaga,
att gräns, vilken tillkommit vid samma förrättning som den gräns, som
vore föremål för bestämmande, icke hävdades till sin rätta sträckning;
detta även örn det ej i och för sig vore erforderligt att utsträcka undersökningen
till denna gräns (7 kap. 11 § andra stycket). För avgörande av frågan
örn gränsbestämningsförrättnings utvidgande skulle sammanträde hållas med
alla, vars rätt därav kunde vara beroende, och förrättningsmännen skulle vid
sammanträdet i första hand söka åvägabringa förening mellan närvarande sakägare
örn förrättningens omfattning. Ansåge förrättningsmännen nödigt att
giva större omfattning åt förrättningen än sakägarna önskade, skulle de besluta
härom och deras beslut underställas ägodelningsrättens prövning.
De över förslaget avgivna yttrandena gåvo uttryck åt olika meningar i nu
förevarande del. Lantmäteristyrelsen förklarade, att styrelsen vöre av den
uppfattningen att en lagstiftning angående gränsrevisioner skulle bliva ett värdefullt
medel att åstadkomma ordning och reda i de på vissa orter mycket tilltrasslade
gränsförhållandena. Styrelsen ansåg sig dock icke kunna tillstyrka
en lagstiftning om gränsrevisioner utan att tillika medel skapades att på ett
ändamålsenligt och för rättskänslan tillfredsställande sätt i ett sammanhang
bestämma samtliga osäkra ägogränser inom det område, som berördes av revisionen.
Detta mål fann styrelsen ej kunna nås, utan att gränsrevisionen omlades
till ett kombinerat gränsbestämnings- och skiftesförfarande.
Det genom propositionen framlagda förslaget till lag med särskilda bestämmelser
örn äldre ägogränser bygger i nu ifrågavarande del på departementsutkastet.
I sin 3 § upptager förslaget följande stadganden örn gränsrevision.
Yppas inom tio år efter lagens ikraftträdande tvist om ägogräns, som tillkommit
vid lantmäteriförrättning, vilken fastställts eller eljest blivit lagligen
gällande före den 1 januari 1933, och prövas vid förrättning för gränsens bestämmande
sådana förhållanden föreligga, att därvid lämpligen bör prövas
jämväl rätta sträckningen av annan samtidigt tillkommen ägogräns, må förrättningen
utvidgas att avse bestämmande även av sistnämnda gräns. Uppstår
fråga om dylik utvidgning, skall sammanträde hållas med dem, vilkas rätt
beröres av frågan. Efter utredning angående föreliggande förhållanden samt
överläggning med sakägarna skall beslut meddelas rörande förrättningens omfattning.
Godkännes ej beslutet av samtliga närvarande sakägare, skall det
underställas ägodelningsrättens prövning. Angående kungörelse om samman
-
Proposi
tionen.
Förslagets
innehåll.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr Jfl.
Departe
mentschefen.
trädet samt kallelse därtill skall gälla vad i jorddelningslagen stadgas om
sammanträde för bestämmande av rågångarna kring ett skifteslags ägor. Vid
handläggning av ärende, som avses i den nu återgivna 3 §, skola enligt förslagets
5 § gode män närvara, även örn fråga om gränsrevision uppstår i samband
med avstyckning.
Till motivering av förslaget har departementschefen anfört:
Det ligger i öppen dag, att då gränslinjerna inom skifteslaget mera allmänt
avvika från kartas och handlingars visning eller då kartan ej överensstämmer
med marken, det kan vara svårt, för att icke säga omöjligt, att tillfredsställande
bestämma en enstaka skifteslinjes läge utan att samtidigt företaga utredning
och mätning rörande de övriga. Kostnaden härför kan bliva betydande
och bör i varje fall icke drabba rågrannarna ensamma, då jämväl övriga skiftesdelägare
hava nytta därav. Har en undersökning av gränserna inom skifteslaget
ägt rum, är det uppenbarligen till allas fördel ur såväl kostnadssom
andra synpunkter, att en allmän gränsbestämning också kommer till stånd.
Så länge möjlighet icke föreligger att få kostnaderna fördelade på ett flertal
skiftesdelägare, nödgas förrättningsmännen ofta att på grundval av en utredning,
örn vars brister de själva äro medvetna, för all framtid bestämma en
gräns’ läge på marken. Olägenheterna härav framträda så mycket starkare,
som, enligt vad förut nämnts i stora delar av landet ofta föreligger
bristande överensstämmelse mellan karta och mark i fråga örn äldre ägogränser.
Också råder i det stora hela enighet därom, att det skulle vara önskvärt,
om lagstiftningen lämnade möjlighet till ett samtidigt bestämmande av flera,
av varandra beroende ägogränser. Behovet av bestämmelser i sådan riktning
gör sig särskilt gällande, därest ett preklusionsförfarande, såsom jag i det föregående
förordat, införes. Det är nämligen att antaga, att just inom skifteslag,
där en allmän förskjutning med avseende å gränsernas läge förefinnes, gränsbestämning
till förhindrande av preklusions inträde kommer att påkallas av en
eller flera skiftesdelägare och att därmed frågan örn läget jämväl av övriga
skifteslinjer kommer att väckas.
Enligt min mening lärer ett gränsrevisionsförfarande av den begränsade omfattning,
utkastet avser, i huvudsak tillgodose det föreliggande behovet. De
fördelar, som onekligen stå att vinna även med detta förfarande, synas mig
så stora, att de av lantmäteristyrelsen uttalade farhågorna för mindre tillfredsställande
resultat i vissa hänseenden icke böra stå i vägen för ett godtagande
av förfarandet.
Emellertid synes mig anledning föreligga att åtminstone icke för närvarande
definitivt införliva det med vår lagstiftning. I det föregående har jag erinrat,
att behovet av gränsrevison torde komma att göra sig särskilt gällande vid
gränsbestämning till förhindrande av preklusions inträde. Sedan preklusionstiden
tilländagått och gränsmärkena på marken sålunda komma att i allmänhet
bliva avgörande för skifteslinjernas sträckning, blir uppenbarligen behovet
vida mindre. I avvaktan på erfarenhet, huru förhållandena härutinnan och
jämväl i avseende å verkningarna av det utav mig ifrågasatta gränsrevisionsförfarandet
komma att utveckla sig, synes det mig lämpligt att nu endast införa
bestämmelser av mera provisorisk natur.
I fråga örn förslagets närmare utformning vill jag till en början framhålla,
att — såsom lantmäteristyrelsen påpekat — den i departementsutkastet föreslagna
bestämmelsen om förening angående företagande av° gränsrevision torde
vara mindre lämplig. Det synes mig bäst att helt överlåta åt förrättnings
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.
17
männen att fatta beslut om gränsrevision. Godkännes deras beslut av samtliga
närvarande sakägare, torde tillräcklig garanti vara vunnen för beslutets lämplighet.
I brist på dylikt godkännande torde beslutet böra underställas ägodelningsrättens
prövning.
Om ersättning rågrannar emellan i anledning av gränsbestämning.
I gällande rätt saknas bestämmelser örn ersättning rågrannar emellan i anledning
av att ägogräns vid gränsbestämningsförrättning blivit bestämd till
annan sträckning än den tidigare hävdade.
Det vid 1926 års riksdag framlagda förslaget till jorddelningslag upptog
icke — lika litet som något av de tidigare i ämnet utarbetade förslagen — bestämmelser
örn ersättning i anledning av gränsbestämning. Drågan bragtes
• emellertid motionsledes under riksdagens prövning. I en inom första kammaren
av herr Frändén väckt motion, nr 236, hemställdes nämligen örn införande
i jorddelningslagen av en bestämmelse, att vad i lagen vore stadgat örn ersättning
vid laga skifte åt den, som miste skog eller mark, därå skogskulturåtgärder
vidtagits, skulle i tillämpliga delar gälla även när vid bestämmande
av rågång rågranne miste skog eller mark med vidtagna skogskulturåtgärder.
Vidare hemställdes i en av herr Smedh m. fl. inom andra kammaren väckt
motion, nr 361, örn sådana ändringar i förslaget, att sakägare, som vid rågångsreglering
eller liknande förrättning förlorade ståndskog, växtlig ungskog
eller plantering eller mark, varå företagits skogskulturåtgärder, måtte på ansökan
få prövat, örn ersättning därför borde tilläggas honom, samt att i de
fall, ersättning ansåges berättigad, förrättningsmännen måtte företaga därför
erforderlig förrättning i likhet med vad som stadgats beträffande likvider
som följd av laga skifte. Riksdagen beslöt avlåta den inledningsvis berörda
skrivelsen, nr 331, vari anhölls, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt utreda och
för riksdagen framlägga förslag i det syfte motionen 11:361 avsåg.
Som förut omtalats föranledde nämnda riksdagsskrivelse tillkallandet av
de s. k. ägogränssakkunniga.
Det inom justitiedepartementet upprättade utkastet till lag örn ändringar i
jorddelningslagen innehöll utförliga bestämmelser om skyldighet att utgiva avkastning
eller ersättning vid förflyttning av ägogräns.
Av de över departementsutkastet hörda myndigheterna hade ingen något att
erinra mot införande i och för sig i lagstiftningen av bestämmelser örn rätt att
vid gränsbestämning behålla avkastning och erhålla ersättning, såvitt ej gällde
växande skog. Till frågan om ersättning för växande skog intogo myndigheterna
olika ståndpunkter.
Det genom propositionen framlagda förslaget till lag med särskilda bestämmelser
om äldre ägogränser stadgar i 4 §, att örn i anledning av tvist, yppad
inom tio år efter lagens ikraftträdande, ägogräns bestämmes till annan sträckning
än den, som i laga ordning blivit utmärkt å marken, skall avträdare av
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 36 käft. (Nr hl.) 2
Gällande
rätt.
Förslagets
tillkomst.
Proposi
tionen.
Förslagets
innehåll.
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr ål.
Departe
mentschefen.
mark, varå finnes växande skog, vara berättigad att av den, som erhåller marken,
undfå ersättning för skogen efter ty skäligt prövas. Örn bestämmande av
sådan ersättning skall, med visst undantag beträffande kallelse, i tillämpliga
delar gälla vad i jorddelningslagen är stadgat angående ersättning för skog
vid laga skifte. Vid handläggning av ärende, som avses i denna paragraf,
skola enligt 5 § gode män närvara, även om fråga angående ersättning uppstår
vid bestämmande av gräns i samband med avstyckning.
Departementschefen har till motivering'' av förslaget i nu förevarande del
anfört:
Den av riksdagen år 1926 i samband med antagandet av ny jorddelningslag
gjorda begäran örn utredning och förslag i ämnet avser allenast, såsom framgår
av det föregående, ersättning för växande skog och för mark, varå företagits
skogskulturåtgärder. Härmed har riksdagen tydligen åsyftat att träffa
de enligt dess mening praktiskt viktigaste fallen, och de yttranden i frågan,
som de ägogränssakkunniga låtit införskaffa, hava visat, att något behov av
reglerande bestämmelser utöver vad av riksdagen ifrågasatts knappast kan
anses föreligga. Medan sålunda i dessa yttranden en nära nog fullständig enighet
råder angående angelägenheten av regler om skogslikvid vid gränsbestämning,
har frågan örn ersättning i andra avseenden allmänt förklarats vara av
underordnad betydelse. Anledningen till att så funnits vara förhållandet ligger
i öppen dag. Den bristande överensstämmelse mellan karta och mark i avseende
å ägogränsers sträckning, som enligt vad jag förut berört råder i stora
delar av landet, föreligger så gott som uteslutande i fråga örn skogsmark,
medan gränslinjerna för inägor i regel äro utmärkta i god överensstämmelse
med kartorna. Rubbning i gränsernas sträckning torde således i stort sett kunna
förekomma allenast beträffande gränslinjer i skog. Härtill kommer, att ersättning
för skog ofta kan uppgå till stora belopp, under det att rätt till ersättning
i andra fall, där sådan kan ifrågakomma, sällan har någon större
ekonomisk betydelse.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört är jag icke beredd att nu föreslå
fullständiga bestämmelser örn ersättning rågrannar emellan vid gränsbestämning.
Däremot har jag funnit det önskvärt, att särskilda regler örn ersättning
för växande skog meddelas. Nyss berörda invändningar drabba icke en därtill
begränsad lagstiftning. Ersättning för skog kan ej ifrågakomma vid klander.
Bestämmandet av sådan ersättning kräver icke vittnesbevisning utan i huvudsak
allenast ett uppskattande av värdet av ett vid gränsbestämningstillfället
å marken befintligt skogsbestånd, en uppgift, för vilken förrättningsmännen
uppenbarligen äro väl lämpade. Den i ärendet föreliggande utredningen
har bibragt mig den övertygelsen, att det skulle stå väl samman med
den allmänna rättsuppfattningen, att jordägare, som i anledning av gränsbestämning
mister mark, varå finnes växande skog, i allmänhet erhåller ersättning
för denna. Befogenheten av en dylik rätt framträder särskilt påfallande,
då jordägare vid samtidigt rättande av ett flertal skifteslinjer, i fråga örn vilka
en allmän förskjutning skett, får sitt ägoområde endast förflyttat och sålunda
avstår och erhåller mark i samma proportion. Uppenbarligen bör jordägaren
i dylikt fall ej göra någon förlust på förflyttningen, vilken närmast ter
sig som ett omskifte. Avstår han sålunda å ena sidan av sitt skifte exempelvis
skogbevuxen mark och erhåller i utbyte samma areal kalavverkad å skiftets
andra sida, synes det mig klart, att han bör vara berättigad till ersättning för
den växande skogen å det område han avträder. Men någon avgörande skillnad
synes knappast föreligga mellan nämnda fall och det, då jordägare till
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.
19
följd av felaktig gränsutstakning nödgas avstå mark utan att i dess ställe
äga rätt till motsvarande areal å annat håll. Väl må det vara riktigt, såsom
lagberedningen på sin tid framhållit, att en jordägare vid nyttjandet av sin
fastighet skall iakttaga dess begränsning å marken och förty icke hava anspråk
på att vid underlåtenhet härav bedömas mindre strängt än envar annan,
som gör intrång på en fastighets område. Men enligt min mening måste
en jordägare anses hava fyllt de krav, som skäligen kunna ställas å honom,
därest han hävdar sin fastighet i enlighet med en vid laga förrättning verkställd
utmärkning av gränserna. I allt fall lärer en annan uppfattning svårligen
låta sig förena med den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit
till frågan örn gränsmärkenas betydelse och i enlighet med vilken jag föreslagit,
att för framtiden sträckningen å marken skall hava vitsord framför
kartans visning. Vinner detta förslag godkännande och den däri stadgade
preklusionstiden går till ända, utan att tvist yppas örn gräns sträckning, kommer
fastighetsägaren att få behålla både skog och mark, även örn marken enligt
kartan icke tillkommer honom. Frågan gäller alltså allenast, huru det
bör förfaras, därest fastighetsägaren under preklusionstiden nödgas att frånträda
mark på grund av att gräns rättas till överensstämmelse med karta.
För dylikt fall låter det sig visserligen säga, att likaväl som fastighetsägaren
utan ersättning skall lämna från sig den enligt kartan med orätt innehavda
marken, likaväl bör han icke vara berättigad till ersättning för den därå växande
skogen. Enligt vad framgår av de över utkastet avgivna yttrandena synes
det emellertid vara en allmän mening, att hänsynen till den, som måhända under
en lång följd av år hävdat en fastighet i enlighet med lagligen utsatta märken,
kräver, att han erhåller ersättning för skogen. Även mig synes det förenat
med rättvisa och billighet, att sådan ersättning utgår. I likhet med lantmäteristyrelsen
anser jag, att i princip ersättningen bör avse all skog och
beräknas efter samma grunder, som tillämpas vid skogslikvid i samband, med
skifte. Understundom kunna dock förhållandena ge fog för en jämkning i
ersättningsbeloppet. Har exempelvis en jordägare i enlighet med nu gällande
rätt vid förskjutningen av ägolott fått utan ersättning avstå skogsmark å ena
sidan av sitt skifte, torde denna omständighet böra komma i betraktande vid
utmätandet av den ersättning, som han enligt den nya lagstiftningen kan hava
att erlägga för skog å område, som han till gengäld erhåller å skiftets andra
sida. Att giva en allmän regel till grund för bestämmandet av ersättningens
storlek torde sålunda icke låta sig göra. Det synes därför böra överlåtas åt
förrättningsmännen att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet
bestämma ersättningens storlek efter ty skäligt prövas.
Enligt gällande rätt äger, på sätt ovan i detta utlåtande närmare utvecklats, Utskottet,
beträffande sträckningen av skifteslinjer och med dem likställda gränser förrättningskartan
med därtill hörande handlingar i regel vitsord framför den på
marken utmärkta gränsen. Den ståndpunkt, som gällande rätt intager i detta
avseende, har, såsom under förevarande lagstiftningsärendes gång från flera
håll intygats, givit upphov till allvarliga olägenheter. Det mindre noggranna
sätt, på vilket gränsutstakningen förr ofta skedde, har medfört, att i betydande
utsträckning större eller mindre skiljaktigheter förefinnas mellan kartans visning
och de å marken utsatta gränsmärkena. I den mån denna bristande överensstämmelse
på grund av nutida utvecklade lantmäterimetoder träder i dagen,
föranledas av densamma nya gränsdragningar, verkställda antingen i samband
med jorddelning eller genom fristående förrättningar. Uppgiften att bringa
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.
de ifrågavarande gränserna till överensstämmelse med kartans visning kräver
utan tvivel högst betydande arbete och stora kostnader. I många fall skulle
arbetet och kostnaderna säkerligen icke stå i rimligt förhållande till värdet
av de områden på marken, som den nya gränsdragningen skulle komma att
överföra från den ena fastigheten till den andra. Att märka är ock, att en
rättelse av gränsutstakningen efter kartans visning på många håll skulle leda
till skogsskövling. För fastighetsägarna innebär möjligheten, att de å marken
hävdade gränserna kunna befinnas felaktiga och i behov av rättelse, ett visst
osäkerhetsmoment. Med hänsyn till det anförda synes det utskottet tydligt,
att på ifrågavarande område föreligga missförhållanden, som påkalla lagstiftarens
uppmärksamhet.
Genom antagande av de lagförslag, som framläggas för riksdagen i förevarande
proposition, skulle den nu gällande regeln örn kartans vitsord framför
den å marken verkställda gränsutstakningen övergivas och den å marken
utmärkta gränsen tillerkännas rättsligen avgörande betydelse. Någon annan
utväg att undgå de nyss angivna olägenheterna torde, såsom lagrådet uttalat,
icke finnas. Den vikt, som enligt den föreslagna lagstiftningen tillägges gränsmärkena
på marken, är väl i och för sig ägnad att ingiva betänkligheter. I
betraktande av de fördelar, som lagstiftningen skulle medföra, synas emellertid
betänkligheterna böra vika. I detta sammanhang bör för övrigt framhållas,
att enligt den föreslagna lagstiftningen karta med tillhörande handlingar
skall bibehålla ett betydande värde, nämligen för bedömande i förekommande
fall var viss gräns blivit i laga ordning utmärkt å marken.
För att gränsutstakningen på marken skall bliva gällande, fordras enligt
propositionen förlopp av viss tid, olika lång i skilda fall. Beträffande äldre
ägogränser — eller gränser, som tillkommit vid lantmäteriförrättning, vilken
fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före den 1 januari 1933 — skall
enligt förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser den i
laga ordning utmärkta sträckningen å marken äga vitsord framför kartans
visning, för så vitt tvist örn gränsens sträckning ej yppats inom tio år
efter lagens ikraftträdande, d. v. s. före den 1 januari 1943. Om förrättning
för gränsens bestämmande sökes före sistnämnda tidpunkt, skall kartan med
tillhörande handlingar äga vitsord, såsom för närvarande gäller. I fråga om
gränser, som bestämmas vid framtida jorddelningsförrättningar, införes enligt
förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 örn
delning av jord å landet i sistnämnda lag stadgande av innebörd, att rättelse
i fel vid utmärkande å marken av sådan ägogräns skall sökas inom ett år från
det kartan utlämnats till vederbörande sakägare.
De anförda bestämmelserna örn viss tids förlopp, innan gränsdragningen å
marken blir gällande, synas utskottet väl avvägda och ägnade att tillgodose
skäliga anspråk i fråga örn möjligheten att vinna rättelse i den gränssträckning,
som de å marken befintliga märkena utvisa.
Den rättsändring med avseende å gränsmärkens betydelse, som de återgivna
bestämmelserna innesluta, kompletteras av vissa ytterligare stadganden i den
föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser. De åsyf
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.
21
tade stadgandena hava avseende allenast å gränser, som tillkommit vid lantmäteriförrättning,
vilken fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före
den 1 januari 1933. För att icke den i jorddelningslagen givna föreskriften
örn obligatorisk bestämning vid laga skifte av gränserna kring skifteslagets
ägor må giva anledning till gränstvister i fall, beträffande vilka eljest den
nyss omtalade preklusionstiden av tio år skulle gå till ända utan att gränstvist
yppades, har enligt förslaget gränsbestämningen under nämnda tidrymd gjorts
icke obligatorisk. Genom införande av bestämmelser örn gränsrevision underlättas
under samma tid för den enskilde fastighetsägaren att, örn han så önskar,
erhålla prövning av gränserna kring den av honom ägda fastigheten, i
det att därmed öppnas möjlighet att i ett sammanhang anordna en omfattande
undersökning av även andra fastigheters gränser med kostnaderna fördelade på
ett flertal fastighetsägare. Genom de föreslagna reglerna örn skogslikvid i
anledning av gränsbestämning stadgas, att därest en fastighetsägare under den
nämnda preklusionstiden nödgas frånträda mark på grund av att gräns rättas
till överensstämmelse med karta, han, efter ty skäligt prövas, skall vara berättigad
att undfå ersättning för skogen av den, som erhåller marken. Detta
stadgande innebär ett erkännande av den å marken dragna gränsens betydelse
redan före preklusionstidens utgång och är ägnat att minska intresset av att
åberopa karta för att vinna rättelse i en på marken utmärkt gräns.
De nu omtalade bestämmelserna föranleda icke heller ändringsförslag från
utskottets sida. Enligt utskottets mening äro bestämmelserna ägnade att underlätta
övergången till principen om gränsutstakningen på marken såsom giltig
framför karta och förrättningshandlingar. Bestämmelserna örn gränsrevision
och skogslikvid tillmötesgå ock önskemål, som föranlett en av 1926 års
riksdag avlåten skrivelse. Utskottet vill emellertid betona angelägenheten av
att anvisningar givas i syfte att erna, att fragan, huruvida i ett givet fall
gränsrevision skall äga rum, ägnas omsorgsfull prövning, sa att a ena sidan
tillbörlig hänsyn tages till det intresse, som vissa fastighetsägare kunna hava
av att gränsrevision verkställes, och å andra sidan tillses, att övriga skiftesdelägare
icke oskäligt betungas med deltagande i gränsrevisionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.
Stockholm den 27 maj 1932.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Linder*, von Geijer*, Frändén, Lindhagen,
Norman, P. Sandström och Granström;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Andersson i Rasjön, Johanson
i Hallagården, Olovson i Västerås, Aronson*, Pettersson i Hällbacken, Ljung*
och Molander*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Särskilt yttrande
av herr Lindhagen, som anfört:
Den ifrågavarande lagstiftningen avser en brytning med hitintills gällande
grundsatser att vid laga skifte karta med tillhörande handlingar är bestämmande
för en rågångs eller annan gränsskillnads rätta sträckning och icke den
gränsutstakning, som tidigare utan effektiv kontroll och med ofullkomliga hjälpmedel
verkställts. Inför en sådan nydaning gäller det att ställa sig betänksam,
innan steget tages till den nya grundsatsen, om vilken även lagrådet förklarat
»att det är svårt att tillfullo överblicka konsekvenserna därav».
Genom lagen 1881 örn tjuguårig hävd bestämdes av enahanda bevekelsegrunder
en viss preskriptionstid för överklagande av fång till fast egendom.
Där gällde det besittningen av en hel fastighet och således än större värden än
som i det förevarande fallet stå på spel. Det mest ingripande i 1881 års lag
var, att därunder innefattas även fång, varigenom kronan ofta på lösa grunder
frånhänts äganderätt eller kontroll på jordbruk, skogar och vattenfall. Vid
tiden för lagens tillkomst fortsatte den ekonomiska liberalismen med sin jordpolitik
riktad mot det allmännas innehav såsom en sämre form för jordbesittning
än det enskilda intresset i jordens utnyttjande. Äventyrligheterna i en sådan
uppfattning började emellertid också göra sig påminda. Man skulle därför
kunna säga, att 1881 års lag framfördes såsom en kupp i lagstiftningen, varigenom
dylika vaknande erinringar örn vakthållning kring statens jordegendom
omöjliggjordes. Ur denna synpunkt har lagen också verkat till förekommande
av återvinning från kronans sida av betydande skogsmarker och vattenfall.
Även denna erfarenhet uppfordrar till att betänka örn denna lagstiftning, som
nu förelagts riksdagen, kan vara ägnad att komma med liknande överraskningar.
Särskilt gäller det äldre gränsskillnader på marken, som kommit till stånd på
ett otillfredsställande sätt.
Det får därvid icke förbises, att de mäktige förr i tiden icke minst genom sina
relationer haft utsikter att skaffa sig fördelar av olika slag vid skiftesförrättningar
på bekostnad av de mindre delägarna. Det skulle kunna inträffa med
den nu tillämnade lagstiftningen, att sådana illegala förvärv kunna vinna bestånd.
Och vidare, att där undantagsvis ett mäktigt industriellt eller godsägarintresse
av en tillfällighet ej blivit behörigt tillgodosett, detta intresse med ut
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.
23
nyttjande av sina större ekonomiska resurser skyndar sig att genom rättegång
anställd under preklusionstiden återvinna sin juridiska rätt från de mindre
delägarna.
En annan betänklighet mot lagstiftningen ligger onekligen däri, att vid en
ny gränsreglerng även gränserna till andra jordägares besittningar skola i
vissa fall kunna indragas under förrättningen. Därigenom tillskyndas de senare
kostnader och äventyr utan att någon skiftesförrättning blivit av dem
påkallad.
Å andra sidan bör denna lagstiftning, som påkallats av uppenbara missförhållanden
av avsevärd utsträckning, kunna vara ägnad att avhjälpa de sålunda
uppmärksammade olägenheterna. Då dessa tillika äro påtagliga realiteter,
under det att ovannämnda ovissa skickelser äro grundade allenast på förmodanden
för vissa undantagsfall, har jag saknat anledning att motsätta mig den nu
ifrågasatta lagstiftningen.