Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
1
Nr 40.
Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1932 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län m. m.
Genom en den 16 januari 1932 till riksdagen avlämnad proposition, nr 5,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna
förslag till
1) lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län;
2) lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 20 § lagen örn delning av jord å
landet,
3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 327)
örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av
jord å landet; och
4) lag med särskilda bestämmelser örn lagfart inom vissa delar av Kopparbergs
län.
i) Lag
med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län.
Med ändring av vad lagen örn delning av jord å landet och lagen örn
sammanläggning av fastigheter å landet innehålla häremot stridande förordnas,
att inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län skola i nedan angivna hänseenden gälla
följande särskilda bestämmelser, nämligen beträffande laga skifte till
rubbning av storskifte 1—18 §§, beträffande laga skifte å sådant skifteslag,
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 and. 35 haft. (Nr \0.)
t
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
som i 1 kap. 2 § under 2 lagen om delning av jord å landet avses, 19—23
och beträffande avstyckning av ägovidd, som överlåtits till annan, 24—
26 $§.
Om laga skifte till rubbning av storskifte.
«
1 *.
För vinnande av lämpligt och redigt skifte må, där det finnes kunna
ske utan någon delägares förfång, ett skifteslag uppdelas i flera skifteslag,
flera skifteslag sammanföras till ett skifteslag ävensom områden av
olika skifteslag sammanföras till ett skifteslag, såframt det prövas kunna
äga rum utan hinder för lämplig ägoanordning inom övriga delar av
skifteslagen. Har område av skifteslag frånskilts detta för gemensamt
skifte med annan mark, skall återstoden av skifteslaget utgöra ett skifteslag
för sig.
Ändå att det ej kräves för ernående av det i första stycket angivna syftet,
må, för begränsande av skiftes omfattning, från skifteslag, däri hys
heminägor ingå, till byn hörande utskog, fäbodemark och annat till heminägor
ej hänförligt område genom avskiljande till ett eller flera skifteslag
uteslutas från delningen, såframt det finnes kunna ske utan någon delägares
förfång och utan att lämpligt och redigt skifte hindras.
2 *.
Har skifte blivit behörigen sökt och finnes vid förrättningens företagande
hinder mot skiftet icke möta av anledning, varom i 1 kap. 10 $
första stycket lagen örn delning av jord å landet sägs, upptaga förrättningsmännen
frågan örn jämkning i skifteslagets omfång.
Yppas därvid skäl att med skifteslag, varå skifte sökts, sammanföra
annat skifteslag eller område av sådant, uppskjutes frågan till nytt sammanträde,
till vilket lantmätaren, genom kungörelse och kallelse på sätt
och inom tid som örn laga skiftes företagande är stadgat, skall inkalla
delägarna i sistnämnda skifteslag eller område. Kan vid det nya
sammanträdet frågan örn skifteslagets omfång ej utan uppskov bringas
till slut, skall, därest dag för frågans vidare handläggning ej kan
tillkännagivas innan sammanträdet upplöses och överenskommelse beträffande
tillkännagivandet av tid och ställe för förrättningens fortsättande
ej träffas vid sammanträdet, vad i 3 kap. 4 § andra stycket lagen
örn delning av jord å landet stadgas äga tillämpning även beträffande
nämnda delägare.
3 *.
Fråga örn tillämpning av 1 § första stycket avgöres av förrättningsmännen
efter överläggning med delägarna.
Innefattar förrättningsmännens beslut, att till ett skifteslag skola sam -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
3
maniöras flera skifteslag eller delar därav, skall skiftet, såvitt angår
ägor, varå skifte ej är sökt, anses kava blivit börjat den dag, beslutet om
sammanförandet meddelades.
4 §.
Yrkar delägare, att med tillämpning av 1 § andra stycket ett eller
flera områden skola frånskiljas skifteslaget, och prövas binder ej möta,
varom i nämnda lagrum sägs, varde frågan beträffande varje område
eller grupp av områden, som förrättningsmännen finna kunna avskiljas
till särskilt skifteslag, avgjord genom omröstning efter huvudtalet mellan
närvarande ägare av jordbruksfastighet inom det eller de områden
omröstningen avser; och skall beslut örn dylikt avskiljande anses hava
fattats, örn minst två tredjedelar av rösterna utfalla för sådan åtgärd.
Vid beräkning av antalet röstande delägare skola de, vilka med samäganderätt
innebava viss fastighet, tillsammantagna räknas såsom en
delägare; och må ej heller den, som äger flera fastigheter, tillerkännas
mera än en röst.
5 §.
: Sedan skifteslagets omfång blivit bestämt, avgöres genom omröstning
mellan delägarna, huruvida skifte skall äga rum.
Bestrides skifte av ägare av jordbruksfastighet inom skifteslaget, vilka
till antalet, beräknat på sätt i 4 § sägs, utgöra minst två tredjedelar av
närvarande ägare av dylika fastigheter, vare frågan örn skifte i anledning
av den föreliggande ansökningen förfallen. Utfalla åter minst två
tredjedelar av rösterna för skifte, gives dem vitsord.
Uppgå ej rösterna å någondera sidan till antal, som nu nämnts, beräknas,
huru stor del av jordbruksfastigheternas sammanlagda ägobelopp
inom skifteslaget som enligt den vid storskiftet verkställda uppskattningen
innehaves av dem, vilka bestritt skifte. Finnas därvid dessa innehava
minst sex tiondelar av ägobeloppet, vare lag som i andra stycket
första punkten sägs, men i annat fall skall skiftet fortgå.
Förfaller fråga örn skifte, vare därförinnan enligt 3 och 4 §§ fattade
beslut utan verkan.
6 §.
Frågan örn skifteslagets omfång må icke underställas ägodelningsrättens
prövning, förrän sådan omröstning, varom i 5 § sägs, ägt rum. Har
därvid skifte beslutats, skall underställning alltid ske. I annat fall
skall underställning äga rum allenast såframt yrkande därom senast
å det sammanträde, då utgången av omröstningen tillkännagives, framställes
av ägare av jordbruksfastighet inom skifteslag, varå skifte är
sökt.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
7 §.
Har genom omröstning enligt 5 § fråga örn skifte förfallit och sokea
inom tio år därefter ånyo skifte å det skifteslag, som med ansökningen
örn skifte vid det förra tillfället avsetts, vare sökanden, därest skifte ej
kommer till stånd, pliktig gälda alla å förrättningen uppkomna kostnader.
Lag samma vare, därest område enligt 1 § andra stycket avskilts till
särskilt skifteslag samt inom tio år därefter skifte å området sökes men
ej kommer till stånd.
8 §.
Vid skifte å skifteslag, däri bys heminägor ingå, skall lantmätaren över
utskog, fäbodemark eller annat område, som från byn avskilts till särskilt
skifteslag, upprätta karta, upptagande vad som finnes nödigt för att tydligt
utmärka gällande gränser mellan olika fastigheter eller ägoinnebav,
ävensom i anslutning härtill upprätta beskrivning.
9 §.
Ingå bys heminägor i skifte, skall lantmätaren verkställa noggrann
utredning örn äganderättsförhållandena inom samtliga till byn börande
ägor. Kunna därvid delägares rätta andelstal inom hemman eller del
av hemman ej med säkerhet utrönas, må frågan mellan dem, vilkas rätt
därav beröres, avgöras genom förening, örn det finnes uppenbart, att
rätt, som tillkommer innehavare av fordran, varför säkerhet åtnjutes på
grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke äventyras
genom föreningen.
Delägarna skola tillhandahålla lantmätaren tillgängliga handlingar
och övriga uppgifter, som erfordras för utredningens verkställande.
Lantmätaren skall över utredningen upprätta redogörelse, innefattande
besked rörande vad som tillkommer en var delägare inom byn, och sedermera
å sammanträde, till vilket samtliga delägare i den mark, redogörelsen
omfattar, skola inkallas genom kungörelse och kallelse på sätt och
inom tid som örn laga skiftes företagande är stadgat, föredraga redogörelsen
för delägarna samt föra till protokollet de anmärkningar, som
framställas mot densamma.
Redogörelsen bör av delägarna underskrivas. Vägrar delägare sin underskrift,
skall sådant ävensom skälet till vägran, där det uppgivits eller
eljest kunnat utrönas, i protokollet anmärkas.
Yppas under skiftet tvist angående de förhållanden, redogörelsen avser,
skall tvisten underställas ägodelningsrättens prövning.
10 §.
Ingå bys heminägor i skifte, skola, där laga hinder ej möter, till byn
hörande fastigheter så ock i skiftet ingående övriga fastigheter, som äro
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
i en ägares band, i den uti 12 och 13 §§ stadgade ordning under skiftet
sammanläggas till en fastighet; dock må sammanläggning ej äga rum,
såframt ägaren bestrider åtgärden och han ej uppenbart saknar fog härför.
11 *.
I avseende å villkoren för sammanläggning enligt 10 § skola gälla följande
särskilda bestämmelser:
1. Hör fastighet till by, vars heminägor ingå i skiftet, skall, ändå att
fastigheten är belägen inom område, som frånskilts skifteslaget, i avseende
å förutsättningarna för dess sammanläggande med i skiftet ingående
fastighet så anses, som örn densamma inginge i skiftet.
2. Utan hinder av att i 6 § andra stycket lagen örn sammanläggning
av fastigheter å landet för sammanläggning stadgade förutsättningar ej
äro för handen, må i skiftet ingående fastighet inom hy, som under 1
sägs, sammanläggas med fastighet, tillhörande sådan by, så ock med annan
fastighet, såframt denna med alla sina ägor ingår i skiftet.
3. Har rätten, enligt vad särskilt är stadgat, beslutat utfärda kungörelse
därom, att utredning rörande äganderättsförhållandena blivit vid
skiftet verkställd, må fastighet, som omfattas av utredningen, göras till
föremål för sammanläggning utan hinder av att ägaren ej erhållit lagfart
å densamma.
12 §.
Sedan äganderättsförhållandena blivit utredda och erforderliga handlingar
införskaffats, skall lantmätaren för delägarna föredraga frågan
örn sammanläggning och därvid redogöra för innebörden och verkan av
sådan åtgärd. Efter det delägarna lämnats tillfälle uttala sin mening,
skola förrättningsmännen avgiva yttrande, vari för varje särskilt fall
angives, huruvida sammanläggning anses böra äga rum eller ej och skälen
härför.
Äro fastigheter, vilka avses skola ingå i sammanläggning, sådana, att
lagen angående uppsikt å vissa jordbruk därå äger tillämpning, skall i
yttrandet redogöras för de omständigheter, å vilka förrättningsmännen
grundat sin ståndpunkt, varjämte till yttrandet skall fogas sådan beskrivning
över fastigheterna, som i 10 § andra stycket lagen örn sammanläggning
av fastigheter å landet sägs.
13 $.
Förrättningsmännens yttrande i sammanläggningsfrågan jämte övriga
handlingar i ärendet ävensom i fall, som i 12 § andra stycket sägs, karta
över fastigheterna skola av lantmätaren insändas till ägodolningsdomaren.
Sedan denne införskaffat utlåtande från överlantmätaren och den ytterligare
utredning, vartill omständigheterna må föranleda, ävensom vidtagit
de övriga åtgärder, som enligt lagen om sammanläggning av fastig
-
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
beter a landet ankomma å ägodelningsdomaren före ärendes slutliga
avgörande, överlämne han detsamma till ägodelningsrätten, varefter
med ärendet vidare så förf ares, som örn till ägodelningsrätten hänskjutits
prövning av ansökan örn sammanläggning enligt nämnda lag
av de i 10 § angivna fastigheter.
Inställes skifte, skall dessförinnan meddelat beslut örn sammanläggning
förfalla; och skall därom, sedan anmälan örn skiftets inställande inkommit
från förrättningslantmätaren, anteckning göras i lagfartsprotokollet
och lagfartsboken samt i fall, varom i 20 § andra stycket
lagen örn sammanläggning av fastigheter å landet sägs, jämväl i inteok*
ningsprotokollet och inteckningsboken.
14 §.
Sker ägoutbyte, må förrättningsmännen, när skäl därtill äro, efter överläggning
med delägarna besluta att med tillträde av områden, vilka erhållas
vid ägoutbytet, skall anstå till dess de vid laga skiftet utlagda
ägolotterna tillträdas. Har beslut om dylikt uppskov fattats, skola ej
mindre i lag stadgade eller enligt särskilda beslut gällande inskränkningar
i rätten att under skiftet nyttja skifteslagets mark tillämpas jämväl
beträffande därutom belägen mark, som ingår i ägoutbytet, än även
av ägoutbytet föranledda likvider bestämmas samtidigt som motsvarande
likvider vid skiftet.
15 §.
Ändå att i skifte ingående ägor innehavas på grund av sämjedelning,
som kommit till stånd efter 1928 års ingång, må genom förening av närvarande
delägare innehavet antagas till delningsgrund, dock endast såframt
hinder mot ägornas avskiljande icke möter i vad örn avstyckning
är stadgat.
16 §.
Uppstår vid skifte fråga örn delning av vid tidigare lantmäteriförrättning
utlagd lott, som är oskiftad, och finnes därvid, att för viss delägare
ej kan utläggas ägolott i enlighet med vad i 1 kap. 8 § första stycket lagen
örn delning av jord å landet föreskrives, må delningen likväl utan hinder
härav äga rum, såvida för denne delägare kan utläggas ägolott, som tillsammans
med annan honom eller hans make tillhörig jord, örn vilken är
grundad anledning antaga, att den kommer att ligga i sambruk med ägolotten,
bildar en brukningsdel av beskaffenhet, som för ägolott är i sagda
lagrum föreskriven.
17 §.
Ej må delägare mot sitt bestridande förpliktas att ur by utflytta.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
7
18 §.
Då skifte, vari bys heminägor ingått, blivit slutligen fastställt, skall
domaren i domsagan därom genast underrättas.
Om laga skifte å skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 2 lagen örn delning
av jord å landet avses.
19 $.
Har område delats genom klyvning, varom i 94 § första stycket sista
punkten i stadgan örn skiftesverket i riket den 9 november 1866 sägs,
eller genom ägostyckning enligt lagen den 25 april 1924 örn ägostyckning
inom vissa delar av Kopparbergs län, som prövats lagligen beskaffad,
må området sedan icke för sig underkastas laga skifte annat än under
enahanda villkor, som i 1 kap. 11 § lagen örn delning av jord å landet
beträffande där omförmälda skifteslag stadgas.
20 $.
Vid laga skifte å skifteslag, vartill höra ägor inom dels område, som
varit föremål för laga skifte till rubbning av storskifte, och dels område,
som ligger i storskifte, må delägare för sin andel i förstnämnda område
icke mot sitt bestridande tilldelas ägor inom sistnämnda område. Äro
delägarna därom ense, skall skiftet begränsas till fastighetens ägor inom
det område, som undergått laga skifte.
21 §.
Vid skifte av ägor inom område, som ligger i storskifte, skall bestämmande
av gräns mot andra ägor icke ske, där det ej påfordras av delägare
eller rågranne. Skiftesförrättning, vid vilken gränsbestämning sålunda
ej ägt rum, skall under de i lagen örn delning av jord å landet för fastställelse
av skifte angivna förutsättningarna förklaras lagligen beskaffad;
och skall i fråga örn handläggning av dylikt ärende och örn fullföljd
av talan mot beslut däri, så ock om verkan av förklaring, som nu nämnts,
gälla vad i samma lag finnes i motsvarande hänseende stadgat beträffande
fastställelseprövning av skifte.
22 $.
Vid skifte av ägor inom område, som ligger i storskifte, skall gälla
vad i 15 § är stadgat örn rätt i visst fall för delägare att träffa förening
om delningsgrund.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
23 §.
Därest vid förrättning för laga skifte jämlikt 1 kap. 8 § första stycket
lagen om delning av jord å landet inom by, vars heminägor ligga i storskifte,
finnes, att för viss delägare ej kan ntläggas ägolott i enlighet med
vad i nämnda lagrum föreskrives, må skiftet utan hinder härav äga rum,
såvida för denne delägare kan utläggas ägolott, som tillsammans med
annan honom eller hans make tillhörig jord, örn vilken är grundad anledning
antaga, att den kommer att ligga i sambruk med ägolotten, bildar
en brukningsdel av beskaffenhet, som för ägolott är i sagda lagrum föreskriven.
Vad ovan sägs skall lända till efterrättelse jämväl då vid skifte fråga
uppstår örn delning av inom skifteslaget vid tidigare lantmäteriförrättning
utlagd lott, som är oskiftad.
Om avstyckning av ägovidd, som överlåtits till annan.
24 §.
Inom område, som ligger i storskifte, må från mark, som tillagts fastighet
genom sämjedelning, avstyckning ske oberoende av tiden för sämjedelningens
tillkomst; och må, när skäl därtill äro, mer än en femtedel avstyckas.
25 $.
Finnes grundad anledning antaga, att efter avstyckning inom by, vars
heminägor ligga i storskifte, den avstyckade ägovidden kommer att läggas
i sambruk med annan samma ägare eller hans make tillhörig jord
till en brukningsdel av beskaffenhet, som i 19 kap. 3 § lagen örn delning
av jord å landet sägs, må avstyckningen äga rum utan villkor av sammanläggning,
ändå att sådan enligt nämnda paragraf erfordras.
Den omständigheten, att efter avstyckning inom by, som nu sagts, stamfastigheten
ej varder så beskaffad som i sagda lagrum föreskrives, skall
ej lända till hinder för avstyckningen, därest stamfastigheten ligger i
sambruk med annan dess ägare eller hans make tillhörig jord och jämte
denna bildar en brukningsdel, som motsvarar nyss omförmälda fordringar
å stamfastighet.
26 $.
Sker avstyckning från fastighet, till vilken hörer mark, som tillagts
fastigheten genom sämjedelning och som är belägen inom område, varom
i 24 § sägs, skall, där ej annat av sakägare påyrkas, å karta över avstyckningen
upptagas allenast avstyckat område jämte den mark, som undantages
för gemensamt ändamål, ävensom sådana fasta punkter och mät
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
9
ningsuppgifter, att varje kartlagt områdes läge i förhållande till stamfastigheten
bliver fullt bestämt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.
Beträffande förrättning enligt lagen örn delning av jord å landet, som
dessförinnan påbörjats, skola bestämmelserna i denna lag, örn så ske kan,
tillämpas å där avhandlade frågor, som vid förrättningen förekomma till
behandling efter lagens ikraftträdande.
Har vid förrättning enligt lagen den 30 april 1925 rörande vissa laga
skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län ägoområden med stöd av 2 § 2) i nämnda
lag uteslutits från delningen, vare så ansett som örn de jämlikt 1 § första
stycket denna lag avskilts såsom särskilt skifteslag.
Genom denna lag upphävas lagen den 9 mars 1928 med särskilda bestämmelser
angående avstyckning inom vissa delar av Kopparbergs län
och lagen den 3 maj 1929 med särskild bestämmelse angående rätt att erhålla
laga skifte inom vissa delar av Kopparbergs län.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.
2) Lag
angående ändrad lydelse av 1 kap. 20 § lagen om delning av
jord å landet.
Härigenom förordnas, att 1 kap. 20 § lagen om delning av jord å landet
skall i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:
Har, då laga skifte övergår skifteslag, delägare tidigare genom tegskifte
eller storskifte eller genom sådan delning, som i 11 § omförmäles,
eller genom klyvning enligt 94 § första stycket sista punkten i stadgan
örn skiftesverket i riket den 9 november 1866 eller genom ägostyckning
enligt lagen den 25 april 1924 örn ägostyckning inom vissa delar av Kopparbergs
län eller genom avsöndring eller därmed jämförlig åtgärd eller
genom avstyckning erhållit alla sina ägor i så lämplig anordning att genom
nytt skifte mot kostnaden därför svarande nytta icke kan beredas
honom, vare han ej skyldig ingå i skifte annat än i den mån sådant erfordras
för att övriga delägare skola erhålla så lämplig och redig ägoanordning,
som belägenheten medgiver. Var den äldre delningen teg
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
skifte, skall dock vad nu är sagt gälla allenast i händelse innehavet enligt
tegskiftet skall utgöra delningsgrund.
Utjordar---ägoutbyte.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.
3) Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 327)
om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning
av jord å landet.
Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 18 juni 1926 om vad iakttagas
skall i avseende å införande av lagen örn delning av jord å landet
skall upphöra att gälla, dels ock att 6 § samma lag skall i nedan angiven
del erhålla följande ändrade lydelse:
6 §.
Genom nya lagen upphävas:
12 kap. — — — sådan allmänning;
kungl, brevet den 19 mars 1839 angående vissa föreskrifter rörande
laga skifte i Gävleborgs län; samt kungörelsen den 18 februari 1859 örn
förändrade föreskrifter i avseende å hesuttenhets- och skiftesväsendet i
Stora Kopparbergs län;
tillika med---lagens bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.
4) Lag
med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av
Kopparbergs län.
Med ändring av vad förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom innehåller häremot stridande förordnas som följer:
1 §•
Sker inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län å bys heminägor laga skifte till rubbning
av storskifte, skall rätten, där det ej med hänsyn till förhållandena
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
11
inom byn finnes obehövligt, för det ändamål, som med denna lag avses,
utfärda kungörelse därom att utredning rörande äganderättsförhållandena
inom byn blivit vid skiftet verkställd.
2 $.
Sedan föreskriven redogörelse över äganderättsutredningen för byn
upprättats, skall lantmätaren vid sammanträde med delägarna lämna
dessa tillfälle uttala sig i frågan örn utfärdande av kungörelse enligt
denna lag, varefter lantmätaren till rätten översänder handlingarna i
ärendet jämte förrättningsmännens yttrande däri för den åtgärd, varom
i 1 § sägs.
3 $.
Beslutas kungörelse, varde densamma genom rättens försorg såväl en
gång införd i allmänna tidningarna samt tidning inom orten som ock
tre gånger, minst en månad mellan varje gång, uppläst i kyrkan för församling,
där skifteslaget är beläget.
Kungörelsen jämte sammandrag av redogörelsen, utvisande vad som
enligt densamma tillkommer en var delägare inom byn, skall, likaledes
genom rättens försorg, anslås å rättens dörr samt i sockenstugan eller å
annan lämplig plats inom kommunen.
I kungörelsen skall tillkännagivande lämnas örn den i 5 § angivna
rättsverkan, så ock därom att redogörelsen finnes hos rätten tillgänglig
för granskning.
4 §.
Sedan skiftet blivit slutligen fastställt och ett år förflutit efter sista
kungörandet, skall på grund av skiftet med äganderättsutredningen lagfart
sökas av en var, som därvid redovisats såsom ägare av fast egendom
inom byn.
Är ej lagfart sökt sist å den rättegångsdag för lagfartsärenden, som infaller
näst efter sex månader från det skyldighet, efter vad i första stycket
sägs, inträtt, äge rätten genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra
sitt åliggande.
5 $.
Har sökanden vid skiftet redovisats såsom ägare av fast egendom, som
i jordregistret skall upptagas såsom särskild fastighet eller som utgör
kvotdel av dylik fastighet, skall, där ej nedan annorlunda stadgas, lagfart
på grund av skiftet med äganderättsutredningen meddelas honom å
nämnda fastighet eller fastighetsdel. Hinder mot lagfart å sådan fastighet
eller fastighetsdel möter ej därav, att i densamma efter sammanläggning
ingår fast egendom tillhörande by, som ej med sina heminägor ingår
i skiftet.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
6 §.
Är fast egendom, varå lagfart sökes, ej av den beskaffenhet, som i 5 §
sägs, förklara rätten ansökningen vilande, till dess sådant förhållande
visas hava inträffat att egendomen skall i jordregistret upptagas såsom
särskild fastighet. Vad nu sagts utgöra dock ej hinder för beviljande
av lagfart å avsöndring, som skett före den 1 januari 1897.
7 $.
Sökes lagfart samma dag sådan anteckning sker, som i 13 § förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom avses,
eller efteråt, vare ansökningen vilande till dess det visas, att laga
kraft ägande dom finnes i den sak, varom anteckning blivit gjord.
Avser anteckning ej hela den fastighet, varå lagfart sökes, skall, örn
anteckningen gäller kvotdel av fastigheten, vad nu sagts tillämpas allenast
beträffande nämnda kvotdel, men eljest beträffande hela fastigheten.
Varder i sistnämnda fall det som anteckningen avser lagfartssökanden
frånvunnet, må lagfart å återstoden ej meddelas, förrän det
frånvunna blivit från fastigheten lagligen utbrutet.
8 §.
Efter den i 4 § första stycket angivna tid må ej lagfart, som därförinnan
meddelats, läggas till grund för beviljande av lagfart å efterföljande
fång eller av inteckning.
Har genom äganderättsutredningen blivit utrönt, att fast egendom,
varå viss delägare innehaft fång, rätteligen tillkommer annan, vare, sedan
lagfart meddelats den senare, med avseende å verkan av i egendomen
meddelade inteckningar så ansett, som om densamma genom klander
frånvunnits den förre.
9 $.
I kungörelseärendet uppkomna kostnader skola gäldas efter samma
grunder som skifteskostnad.
10 §.
Har rätten beslutat, att kungörelse ej skall utfärdas, må talan mot beslutet
fullföljas ej mindre av envar i äganderättsutredningen upptagen
ägare av fast egendom eller hans rättsinnehavare än även av lantmätaren.
Över beslut att kungörelse skall utfärdas må klagan ej föras.
11 i
Har beslut meddelats örn utfärdande av kungörelse enligt 1 §, skall
därom, så ock, efter det skifte, varom i nämnda paragraf sägs, blivit
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40. 13
slutligen fastställt, om tiden för fastställelsen anteckning göras i lagfartsprotokollet
och lagfartsboken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932. Den äger tillämplighet jämväl
där laga skifte förrättats enligt lagen den 30 april 1925 rörande vissa
laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län. Är sådant skifte å bys heminägor
vid denna lags ikraftträdande avslutet, skall överlantmätaren skyndsamt
förordna lantmätare att vid sammanträde med delägarna inom
byn föredraga frågan örn utfärdande av kungörelse enligt denna lag och
att vidare förfara i enlighet med vad i 2 § i lagen föreskrives. Tillkännagivande
örn sådant sammanträde skall ske på sätt och inom tid som örn
laga skiftes företagande är stadgat.
Beträffande de förhållanden, vilka framkallat behov av särlagstiftning,
samt grunderna och de närmare skälen för de nu föreliggande förslagen,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa
till propositionen ävensom till nedan nämnda, den 25 augusti 1931 avgivna
betänkande med förslag till förevarande lagstiftning.
Hedan tidigt förekom i Dalarna en livlig liemmansklyvnings- och jordstyckningsverksamhet.
I övre dalalaget — nuvarande Ovan-Siljans och
Nedan-Siljans domsagor samt Nås och Malungs domsaga — gick denna
uppdelning av jorden vida djupare än annorstädes i provinsen och vållade
en oerhörd ägosplittring. Förhållandet hade sin grund väsentligen i en
gammal fast rotad sedvänja, som ännu i mycket sätter sin prägel på fastighetsbildningen
och därmed även på skiftesfrågan i denna bygd, nämligen
den att vid arvskifte envar arvinge tog lott i den arvfallna jorden. Knapphet
på jord uppkom, och till följd härav blev den, som behövde öka ut sin
jord, hänvisad att köpa där tillfälle erbjöd sig. På detta sätt samt genom arv
och gifte samlades ett flertal ägor på skilda ställen under gemensam brukning.
Vanligen kommo såmedelst brukningsdelarna att bestå av ett stort
antal — understundom flera hundra — små tegar, spridda här och var
inom socknen. Sedan gammalt voro gårdarna förenade i stora, tätt sammanbyggda
byar. Gränser mellan dessa saknades; byanamnen voro endast
beteckningar för de olika bosättningarna. Bestämd hemmansindelning
inom byarna fanns ej. Ingen form av legal delning tillämpades; all klyvning
och styckning skedde sämjevis.
För att råda bot på missförhållandena igångsattes i början av 1800-talet
en över hela socknar sig sträckande storskiftesverksamhet, som fortgick
till och med år 1894. Storskiftena utfördes enligt särskilda författningar.
Jordförhållandena
i
Dalarna.
De statsunderstödda
storsk''ftenas
genomförande.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
kungl, breven den 9 februari 1802 och den 17 augusti 1804. Enligt dessa
författningar skiftades samtliga socknar inom Ovan-Siljans och Nedan-Siljans
domsagor samt inom Nås och Malungs domsaga med undantag av
Säfsnäs socken ävensom Svärdsjö (numera Svärdsjö, Enviken och Svartnäs),
Gustafs, Stora Tuna och Silvbergs socknar jämte vissa delar av Vika
och Torsångs socknar inom Falu domsaga samt Säters socken inom Hedemora
domsaga. För storskiftenas genomförande beviljades av allmänna
medel anslag, varmed bekostades lantmätarnas arvoden och resekostnader,
men övriga utgifter fingo jordägarna själva vidkännas. För några socknar
bestämdes dock statens bidrag till visst belopp i ett för allt.
Storskiftena skedde sockenvis. Därvid bestämdes inom vilken hy var
jordägare skulle tilldelas ägor för sitt här och var spridda innehav. I
överensstämmelse härmed uppdelades socknens inägor mellan byarna. Inom
dessa skedde därefter uppdelning mellan de dit hänförda jordägarna, vilka
erhöllo var sin lott (åbolott). Skogsmarken, som före storskiftet var samfälld,
uppdelades efter förekommande avvittring på motsvarande sätt mellan
byarna i regel så att för var by utlades tre komplex — hemskog, fäbodeskog
och utskog — samt inom byarna mellan jordägarna, därvid var hy
och var jordägare erhöll så stor del av socknens skogsanslag, som svarade
mot innehavet inägor inom socknen. Inom de senare storskiftade socknarna
undantogs dock viss del av skogsanslaget från byadelningen för att
avsättas såsom besparingsskog under gemensam förvaltning och allmän
uppsikt.
De flesta storskiftena utfördes, till den del de särskilda dalabestämmelserna
ej gåvo anledning till annat, med tillämpning av den allmänna storskiftesförfattningen
av år 1783. På grund av stadgande i kungörelsen den
18 februari 1859 örn förändrade föreskrifter i avseende å besuttenhets- och
skiftesväsendet i Stora Kopparbergs län utfördes emellertid därefter skeende
skiftesverksamhet i huvudsak enligt gällande skiftesstadga, vilket
främst fick betydelse i utflyttningsfrågan. Dessförinnan förekom ej
tvångsutflyttning av gårdar. Bebyggelsen kom därför att i stort sett förete
samma typ som före storskiftet. Någon verklig tendens till utspridande
av bosättningen har sedermera ej försports. Snarare hava de ökade
anspråken på bekvämlighet i avseende å kommunikationer, ledningssystem
och annat fastare knutit jordägarna till den bebyggda byn. I allmänhet
hava byarna sedan gammalt egen organisation för behandling av byamännens
gemensamma angelägenheter. Beslut meddelas å bystämman,
och såsom ett verkställande organ för stämman tjänstgör en byföreståndare.
För flera byar finnas gamla, av rätten fastställda hyordningar,
där formerna för utövande av hyns gemensamma angelägenheter regleras;
även på senaste tid hava flera sådana reglementen tillkommit.
Vid storskiftena erhölls genom regleringen mellan byarna och dessas
uppdelning i åbolotter en verklig fastighetsindelning. Genom denna kon
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
15
gruens mellan fastigheter oell skifteslotter kunde storskiftet läggas till
grund för fastighetsredovisningen. Då någon användbar jordebok icke
funnits för ifrågavarande orter, lingö storskifteshandlingarna träda i
stället, därvid åbolotterna erhöllo en betydelse motsvarande hemman i
andra landsdelar. I kungörelsen den 18 mars 1887 örn införande av lagfarts-
och inteckningsböcker vid häradsrätterna i Kopparbergs län bestämdes
ock, att i fastighetsböckerna skulle såsom särskild enbet å eget
upplägg upptagas varje vid storskifte i delningsbeskrivningen såsom särskild
ägolott (åbolott) redovisad fastighet. Även i jordregistret fingo
enligt en särskild förordning den 25 april 1913 skifteshandlingarna ersätta
jordeböckerna.
Med storskiftenas genomförande torde hava avsetts att försätta jord- jordfsrhåiväsendet
i sådant skick, att utvecklingen därefter, utan vidare reglering Ödenäs Mueller
särbehandling, skulle kunna följa samma linjer som i andra delar glstaltning
av landet. En sådan likställdhet har emellertid ej åvägabragts. Till nå- inom de med
gon del har detta förhållande sin grund däri, att man redan i utgångs- stud^torläget
hade att bygga på ett egenartat skiftes- och fastighetsväsen. Främ- liftade
sta orsaken ligger dock djupare och får sökas i det förhållandet att de orterna
faktorer,
vilka givit upphov till det tidigare rådande svåra tillståndet
och framtvingat de allmänna storskiftena, i viss män kvarstått även därefter
och påverkat utvecklingen; även en tidvis rådande mindre lycklig
lagstiftning har satt sitt märke på de nuvarande jordförhållandena.
Vad som i väsentlig grad ger jordväsendets nuvarande tillstånd inom
de storskiftade dalaorterna dess karaktär är den inom en större del av
densamma rådande ägosplittringen och de jämsides därmed uppkomna
oklara äganderätts- och fastighetsredovisningsförhållandena.
Redan i utgångsläget efter storskiftenas genomförande förelåg ägo- Ägoblandning,
blandning i icke obetydlig utsträckning såväl mellan socknar som ock
mellan byar och fastigheter inom en och samma socken. I senare hänseendet
må särskilt framhållas, att inom vissa socknar by tilldelats ägor
i ett flertal fäbodar, i vilka jämväl olika andra byar erhållit del. Nuvarande
ägoblandning socknar emellan har väsentligen uppkommit, då byar
med alla sina spridda ägor utbrutits från en socken för att bilda egen
socken eller för att överföras till annan socken.
Nu rådande ägosplittring har dock i övervägande grad uppkommit på
privaträttslig väg, genom fastighetsomsättningen mellan de enskilda
jordägarna. Åstadkommandet av besuttenheter hade betraktats som en
huvuduppgift för storskiftena. Visserligen utlades vid storskiftena lott
för var jordägare, men de obesuttna lotterna hopfördes i grupper, och
de, som hörde under en grupp, avsågos skola med tiden samlas i en ägares
hand såsom en besuttenhet. Stränga bestämmelser för syftets uppnående
innehöllos i 1804 års kungl. brev. Ingen fick sälja ens hel obesutten
lott till annan än den, som ägde jord inom samma grupp. Två eller
Fastighets
redovisningen.
16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
flera i eu obesutten ägares hand sammankomna lotter lingö ej därefter
åtskiljas. Lagfart å sådana smärre jorddelar skulle icke få meddelas.
All klyvning under full besuttenhet förbjöds, och allt vad därifrån avvek
skulle anses som en nullitet. Därest ej inom högst tjugu år efter
storskiftets slutförande obesuttenheterna inom en grupp sammansmält till
en besuttenhet, skulle innehavarna lotta örn vem som efter inlösen skulle
besitta det hela.
Emellertid blevo ej de obesuttna lotterna, såsom avsett var, sammanförda;
tvärtom klövos såväl besuttna som obesuttna lotter djupare. Den
gamla seden att uppdela arvfallen jord mellan alla dödsbodelägarna bibehölls
även efter storskiftenas genomförande. Önskemålet att så småningom
få till stånd bärkraftiga jordbruk har sålunda ej gått i uppfyllelse.
I den s. k. mellanbygden, omfattande en större del av de före år
1859 storskiftade socknarna, har ungefär halva antalet brukningsdelar
mindre än 2 hektar åker, och endast mellan 2 och 3 procent av brukningsdelarna
representeras av sådana, som hava mer än 10 hektar åker. I
skogs- och fjällbygden äro brukningsdelarna i medeltal mindre. Fastighetsomsättningen
har emellertid så gott som undantagslöst bestått i en
överföring av mindre ägor från en brukningsdel till annan, varigenom
jordbruken genomsnittligt behållits vid ungefär samma storlek som storskifteslotterna.
Denna form för fastighetsomsättningen har sålunda motverkat
kljrvningens inverkan på brukningsdelarnas storlek, men dessa
båda faktorer hava jämsides ökat splittringen av brukningsdelarnas ägor.
Storskiftesindelningen har brutits sönder; åbolotterna innehavas vanligen
av ett flertal delägare, vilka var för sig hava del jämväl i andra åbolotter.
Byar finnas, där medeltalet fastigheter för delägare överstiger 10,
och exempel finnas å delägare, som innehava andel i över ett hundratal
hemman.
Brukningsdelarnas ägor hava endast i ringa utsträckning blivit på laglig
väg utbrutna. Vid de upprepade arvsdelningarna torde lotterna sällan
eller kanske aldrig motsvarat de i 1804 års brev uppställda fordringarna.
Laga delning kunde alltså ej ske. I stället användes den delningsform,
sämjedelning, med vilken jordägarna redan från tiden före storskiftet
varit förtrogna. Även sedan de storskiftade dalaorterna genom
1881 års hemmansklyvningsförordning blivit likställda med landet i övrigt
beträffande rätten att klyva, har sämjedelningsformen varit förhärskande.
Vanligen har icke upprättats vare sig karta eller någon skriftlig
handling, utvisande huru sämjedelning utförts. Upplåtelser från fastighet
hava praktiskt taget undantagslöst avsett vissa till läget bestämda
ägor att innehavas såsom hemmansdel eller avsöndring. Utbrytning på
grund av dylika arealfång har förekommit i endast obetydlig omfattning.
Härutinnan må erinras, att avsöndringsförfarandet, som var särskilt
lämpat för den här karakteristiska formen för fasti ghetsomsättning
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40. 17
en, var förbjudet för dessa orter intill år 1859 och att ägostyckningsinstitutet
blev tillgängligt först år 1924.
Helt naturligt har redan det förhållandet, att den djupa klyvningen
och styckningen sålunda endast i mindre mån blivit föremål för legal
redovisning, vållat otrygghet i de faktiska besittningsförhållandena.
Härtill kommer, att nöjaktig ledning för bedömande av jordägarnas inbördes
rätt i stor utsträckning ej kan erhållas ur förefintliga fångeshandlingar.
Särskilt må nämnas den oreda, som uppkommit av det allmänna
bruket att i fången uttrycka fastigheterna, av vad slag de än äro,
medelst det vid storskiftet uppskattade inägomåttet, varav ej framgår
upplåtet områdes belägenhet. Härav har uppkommit ovisshet, huruvida
upplåtelse avser andel eller arealförvärv, huruvida med arealförvärv
åsyftats hemmanslott eller avsöndring samt örn och i vad mån skogsmark
och andra åtföljder äro inbegripna i fånget. Felräkningar vid
upplåtna ägors uttryckande i uppskattat innehåll och vid arvsdelningar
äro vanliga. Ej sällan hava i bouppteckningar fastighetsdelar borttappats
eller dubbelförts. Missförstånd rörande den i vissa hänseenden invecklade
storskiftesindelningen hava i talrika fall givit anledning till
missvisande eller rent felaktiga fastighetsangivningar. Dylika förhållanden
och andra felaktigheter hava ofta givit anledning till bristande
övensstämmelse mellan ett hemmans och summan av därunder hörande
fastigheters i fången angivna mått, och även där överensstämmelse i
nämnda hänseende råder, giva fången mången gång en oriktig bild av
delägarnas inbördes rätt. Underlåtenhet att över huvud upprätta skriftlig
fångeshandling var förr ganska vanlig. Före storskiftena behandlades
de små tegarna såsom en handelsvara vilken som helst, och detta
förfaringssätt kunde därefter endast långsamt bortarbetas. I ej ringa
utsträckning förekommer ännu, att skriftligt fång ej kan uppvisas till
stöd för innehavet, och följderna av tidigare försummelser härutinnan
kvarstå ännu i så måtto, att nu gällande fångs behörighet i ett stort antal
fall ej kan styrkas.
Ovan skildrade förhållanden hava återverkat även på lagfartsväsendet.
Örn antalet vilande lagfarter gav en för ett antal år sedan beträffande
Ovan-Siljans och Nedan-Siljans domsagor verkställd undersökning
vittnesbörd; i den förra domsagan framkom ett antal av 26,000 oell i den
senare var siffran 19,000. Ett betydande antal fastigheter torde överhuvudtaget
icke hava blivit föremål för lagfartsbehandling. Där lagfart
emellertid meddelats, har denna olla icke kunnat på ett tillfredsställande
sätt ge uttryck åt ägarens verkliga rätt, på den grund bland annat att
förut omnämnda fel oell oklarheter rörande fångens föremål återupprepats
vid lagfarandet, som måst grundas å den i fångeshandlingarna
nyttjade fastighetsangivningen. Fastighetsväsendets tillstånd har ock
återverkat på jordregistret, som i följd av bristen på fastighetsbildning
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 39 haft. (Nr 90.) 2
Laga skiftesverksamheten.
Orter, där
statsunderstödda
storskiften
icke
ägt rum.
Lagförslagen.
Lagförslagens
tillkomst.
18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
hittills ej tillnärmelsevis kunnat återge jordens faktiska fördelning mellan
jordägarna.
Laga skiftesformen blev tillgänglig för de med statsunderstöd storskiftade
dalaorterna först genom 1859 års kungörelse. För rubbning av
storskifte uppställdes dock särskilda villkor. Medan enligt skiftesstadgan
varje enskild delägare kunde påkalla rubbning av storskifte, gällde
enligt 1859 års kungörelse, att örn jordägare, innehavande minst två tredjedelar
av skifteslagets skattetal, förenade sig örn nytt skifte, skiftet borde
företagas; att örn nytt skifte bestreds av delägare, som innehade mer
än hälften av skifteslagets skattetal, frågan vore för den gången förfallen
och ej finge ånyo väckas inom tio år därefter, såvida ej minst två
tredjedelar av delägarna förenade sig i ny ansökan örn skifte; samt att,
i fall rösterna för eller emot icke uppgingo till förut nämnda antal, frågan
gjordes beroende av en prövning av förrättningsmännen. Jämlikt
8 § i promulgationslagen till 1926 års jorddelningslag gälla alltjämt dessa
särbestämmelser örn skiftesvitsord. Ehuru behov av omskifte föreligger
i stor utsträckning, har blott ett fåtal laga skiften verkställts.
Inom de delar av Dalarna, vilka ej storskiftats enligt de speciella dalaförfattningarna,
har utvecklingen följt andra linjer. I sydöstra delen,
bestående av socknarna inom Hedemora domsaga med undantag av Säters
socken och inom Västerbergslags domsaga, hava bybildningen och
skiftesförhållandena utvecklats på i huvudsak enahanda sätt som i angränsande
län. Större delen därav har nu undergått laga skifte. Bergfrälsebygden
kring Falun — Kopparbergs, Sundborns och Aspeboda socknar
samt delar av Vika och Torsångs socknar — uppvisar andra karaktärsdrag.
Före laga skiftets tillkomst har där icke förekommit någon fastighetsindelning
eller någon form av fastighetsbildande skifte. Omsättningen
av ägor har emellertid ej skett på det för de storskiftade orterna
säregna sättet. Utlösen av arvingar har varit allmän. Tillgången på
jord har därför varit jämförelsevis god, vilket möjliggjort arrondering
genom köp och byten av tegarna. Stora områden av bergfrälsebygden
äro nu laga skiftade och hava därmed blivit jämställda med andra delar
av riket. Övriga områden, frånsett vissa enstaka egendomar, hava icke
kunnat upptagas i fastighetsböckerna eller i jordregistret.
Redan tidigt stod det klart, att den före jorddelningslagen gällande
skiftesstadgans regler icke voro i allo lämpade för Dalarnas egenartade
jordförhållanden. Åtskilliga förslag till särskilda åtgärder framkommo
ock, likväl utan att föranleda någon åtgärd. Under förarbetena till den
nu gällande jorddelningslagstiftningen visade sig, att icke heller denna
lämpligen kunde i alla delar givas ett för dalaförhållandena lämpat innehåll.
I anledning härav tillkallades den 27 februari 1920 sakkunniga för
utredning i ämnet. Uppdraget begränsades dock till att avse en under
-
19
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
sökning rörande möjligheten att i de storskiftade orterna verkställa skifteslagsindelning
såsom en förberedande åtgärd till genomförande av laga
skiften. Utredningsarbetet inställdes emellertid år 1922.
Frågan upptogs efter vidare linjer år 1923, då riksdagen efter framställning
av Kungl. Majit beviljade anslag till bestridande av kostnaderna
för en utredning angående jordförbållandena i Kopparbergs län.
För uppdragets utförande tillsattes den 27 juli 1923 den s. k. Dalautredningen.
Utan avvaktan å en definitiv särlagstiftning hava sedan efter förslag av
Dalautredningen genomförts vissa från jorddelningslagen avvikande regler
i lagarna den 9 mars 1928 (nr 31) med särskilda bestämmelser angående
avstyckning inom vissa delar av Kopparbergs län och den 3 maj 1929
(nr 73) med särskild bestämmelse angående rätt att erhålla laga skifte
inom vissa delar av Kopparbergs län.
För vinnande av erfarenhet vilka regler borde för framtiden gälla med
avseende å laga skifte till rubbning av storskifte, som verkställts enligt
de särskilda dalaförfattningarna, har igångsatts tolv laga skiften (de
s. k. provskiftena) enligt särskild lag den 30 april 1925 (nr 102). Vid
dessa förrättningar, för vilkas verkställande Kungl. Majit enligt lagen
äger meddela särskilda föreskrifter, hava praktiskt prövats vissa grundläggande
riktlinjer för det slutliga lagstiftningsarbetet. Efter det yttranden
av åtskilliga myndigheter avgivits över preliminära lagförslag,
i väsentliga delar byggda på erfarenheten från provskiftena, avgav Dalautredningen
med betänkande den 25 augusti 1931 det förslag till slutlig
lagstiftning i ämnet, som med vissa, efter granskning i lagrådet vidtagna
mindre jämkningar nu framlagts för riksdagen.
Lagförslagen avse de med statsunderstöd storskiftade orterna. För
övriga delar av länet bar särslagstiftning icke ansetts erforderlig. Ej
heller inbegriper förslaget det under Orsa socken ursprungligen hörande,
men genom beslut år 1863 till Los socken i Gävleborgs län överförda
Hamra kapellag, där storskifte skett enligt de särskilda dalabestämmelserna
men jordförbållandena därefter utvecklats efter samma linjer som
i landet i övrigt.
Förslaget bar inriktats på att jämna vägen för en allt efter behovet
och övriga föreliggande omständigheter successivt skeende omreglering
av ägoförhållandena medelst skiften, omfattande mindre och med hänsyn
till rådande ägoblandnings beskaffenhet och utsträckning lämpligt avgränsade
områden, därvid främst beaktats spörsmålen i vad mån från de
allmänna bestämmelserna avvikande regler böra införas för att blivande
skiftesverksamhet, där sådan kommer till stånd, må i avseende å sättet
för dess utförande bliva efter ortens förhållanden så ändamålsenlig som
möjligt, och huruledes med denna skiftesverksamhet må kunna samtidigt
ernås en ordnad fastighetsredovisning. För att få till stånd en önskad
Lagförslagens
grunder.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
Tillstånd till
och omfattningen
av
skifte.
Utflyttning.
omreglering har största möjliga hänsyn ansetts höra tagas till de faktiskt
bestående förhållandena utan ett alltför kritiskt nagelfarande av
dessas överensstämmelse med de vid tiden för deras uppkomst gällande,
ofta mindre lämpliga bestämmelser. Men sedan en gång ett tillrättaläggande
på marken skett och en stadgad fastighetsredovisning upprättats,
har därefter skeende delningsverksamhet ansetts höra i huvudsak
regleras efter de för landet i övrigt gällande grunderna.
Bestämmelser hava därför upptagits huvudsakligen örn laga skifte till
rubbning av storskifte och örn åtgärder i samband därmed för åvägabringande
av en ordnad fastighetsredovisning. För att möjliggöra fastighetsbildning,
medan vederbörande områden ännu ligga i storskifte, har
tillika föreslagits viss modifiering i bestämmelserna rörande sekundär
jorddelning.
Bland de viktigare av de föreslagna bestämmelserna äro de, som avse
behandlingen av frågorna örn tillstånd till och omfattningen av laga
skifte till rubbning av storskifte. Delägarna äga enligt förslaget, liksom
för närvarande, genom omröstning avgöra huruvida skifte i anledning
av gjord ansökan skall komma till stånd. Före omröstningen bestämmes
emellertid omfattningen av det område, som skall ingå i delningen, därest
skifte beslutas. Sökt skiftesförrättning kan utsträckas att avse jämväl
annat skifteslag eller del därav, oberoende av örn skiftesansökan därifrån
gjorts eller örn utsträckningen påyrkats av delägare. För begränsande
av skiftets omfattning må andra områden än heminägor under vissa förutsättningar
genom avskiljande till ett eller flera skifteslag uteslutas
från delningen, ändå att det ej kräves för vinnande av lämpligt och redigt
skifte. Frågan avgöres i sista hand genom omröstning efter huvudtalet
mellan närvarande ägare av jordbruksfastighet inom vederbörande
område, därvid uteslutning sker örn minst två tredjedelar av rösterna
utfalla för sådan åtgärd.
Sedan delningsområdet bestämts, avgöres genom omröstning mellan
ägarna av jordbruksfastighet inom området huruvida skifte skall komma
till stånd eller ej. Äro två tredjedelar av de närvarande, efter huvudtalet
räknat, mot skifte, förfaller skiftesfrågan, men örn samma majoritet
uppnås för skifte, skall skifte äga rum. Uppgå ej rösterna å någondera
sidan till det antal, göres en beräkning efter ägobelopp. Finnes
därvid minst sex tiondelar av jordbruksfastigheternas sammanlagda ägobelopp
inom delningsområdet innehavas av dem, som röstat mot skifte,
förfaller frågan, men eljest skall skiftet fortgå.
I fråga örn utflyttning har upptagits en redan vid provskiftena tillämpad
bestämmelse, att delägare ej må mot sitt bestridande förpliktas att
ur by utflytta. Med orden »ur by» har avsetts att för mera ytterligt
gående fall av trängsel mellan tomterna möjliggöra flyttning av gård till
annan obebyggd tomt eller lucka inom det bebyggda området eller till
plats, belägen i omedelbar anslutning till detsamma.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40. 21
I huvudsaklig överensstämmelse med stadganden i förut omnämnda lagar
den 9 mars 1928 och den 3 maj 1929 hava de i jorddelningslagen för
avstyckning och nydelning genom skifte uppställda villkoren rörande beskaffenheten
av stamfastighet och avstyckad ägovidd resp. ägolott
modifierats därhän, att vid laga skifte till rubbning av storskifte och
vid sekundär delning inom hy, vars heminägor ligga i storskifte, bedömningen
av fastighetsbildningens lämplighet sker med hänsyn tagen till
jämväl annan jord, som vederbörande delägare eller hans make innehar
och med vilken samband råder eller på grundade skäl kan antagas uppkomma.
I avseende å sekundär jorddelning inom områden, vilka ligga i storskifte,
hava bestämmelser föreslagits bland annat i ändamål att underlätta
legal utbrytning samt för att förenkla och förbilliga förrättningarna.
Sålunda har möjligheten till avstyckning från sämjevis utlagd mark vidgats.
Jorddelningslagen medger ej avstyckning från sådan mark annat än
örn sämjedelningen tillkommit före nämnda lags ikraftträdande, och i dylikt
fall får endast en femtedel avstyckas. Enligt förslaget får däremot
avstyckning ske oberoende av tiden för sämjedelningens tillkomst och, när
skäl därtill äro, må mer än en femtedel avstyckas.
Beträffande laga skifte (klyvning) har i nyss angivna syfte föreslagits,
att bestämmande av gräns mot andra ägor icke skall ske, där det ej påfordras
av delägare eller rågranne. Tillika må nämnas, att där fastighet,
som skall skiftas, med vissa men icke alla dess ägor ingått i laga skifte å
hy, delningen enligt förslaget må, såvitt delägarna enas därom, begränsas
till de ägor, vilka varit föremål för laga skifte.
Ernåendet av en ordnad fastighetsredovisning förutsätter, att jordägarnas
inbördes rätt klarlägges, att de olika fastighetsandelar, som äro samlade
i en hand, så långt möjligt sammanläggas samt att fastighetsbokföringen,
jordregistret och lagfarandet bringas i överensstämmelse med de
faktiska förhållandena. Dessa åtgärder på fastighetsväsendets område
hava ansetts böra ske i ett sammanhang och i anslutning till fastighetsbildande
skifte. För ändamålet har därför i förslaget valts det tillfälle,
då bys heminägor undergå laga skifte till rubbning av storskifte. Lantmätaren
skall då verkställa en noggrann utredning om äganderättsförhållandena
inom samtliga till byn hörande ägor och över utredningen
upprätta redogörelse, innefattande besked rörande vad som tillkommer
envar delägare inom byn. För erhållande av ett betryggande resultat
göres även inom områden, vilka uteslutits från delningen, en undersökning
rörande hävden. Densamma utmärkes å karta, vartill upprättas
beskrivning. Förekommande tvistighet angående de förhållanden, redogörelsen
avser, underställes ägodelningsrättens prövning, varigenom alla
äganderättsfrågor bliva avgjorda före det slutliga skiftesarbetet.
För att möjliggöra en vidsträckt användning av sammanläggningsinstitutet
har dels föreslagits vissa avvikelser i de av sammanläggningslagen
Vid delning
utlagd lotts
beskaffenhet.
Sekundär
jorddelning.
Fastighets
redovisningen,
Utskottet.
22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
uppställda sakliga villkoren för sammanläggning, dels ock själva förfarandet
inarbetats såsom ett moment i skiftesförrättningen. Lantmätaren utreder
utan initiativ från delägarnas sida möjligheterna för sammanläggning
i alla de fall, där delägare har mer än en fastighet. Sedan förrättningsmännen
avgivit yttrande, beslutar ägodelningsrätten sammanläggning,
där laga hinder ej möter. Dock får sammanläggning ej ske, såframt
ägaren bestrider åtgärden och han ej uppenbart saknar fog härför.
För lagfartsfrågans lösande har i förslaget till lag med särskilda bestämmelser
örn lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län upptagits ett särskilt
förfarande med den verkan, att efter skiftet lagfart meddelas med
stöd av skiftet och den därvid verkställda äganderättsutredningen. Sedan
denna slutförts, överlämnar lantmätaren handlingarna jämte yttrande av
förrättningsmännen till lagfartsdomstolen. Där det ej med hänsyn till förhållandena
inom byn finnes obehövligt, utfärdar domstolen kungörelse örn
att äganderättsutredning för byn blivit vid skiftet verkställd. Kungörelsen
sker i stort sett på det i 10 § lagfartsförordningen föreskrivna sätt.
Sedan skiftet blivit slutligen fastställt och ett år förflutit efter sista kungörandet,
skall på grund av skiftet med äganderättsutredningen lagfart
sökas av en var, som därvid redovisats såsom ägare av fast egendom inom
byn. Örn sökanden vid skiftet redovisats såsom ägare av fast egendom,
som i jordregistret skall upptagas såsom särskild fastighet eller som utgör
kvotdel av dylik fastighet, meddelas honom lagfart å fastigheten eller fastighetsdelen
med stöd av skiftet och äganderättsutredningen oberoende av
örn de av lagfartsförordningen uppställda förutsättningar rörande formellt
behörig fångeshandling, laga åtkomst, föregående ägares lagfart
och dylikt äro till finnandes. Särskilda bestämmelser hava föreslagits för
det fall, att den fasta egendom, varå lagfart sökes, ej är av nyss angivna
beskaffenhet eller då klander väckts. Till förhindrande av att med äganderättsutredningen
ej överensstämmande lagfart beviljas med stöd av äldre
fång har intagits den föreskriften, att efter den tid, då lagfart må meddelas
på grund av skiftet, därförinnan meddelad lagfart ej får läggas till
grund för beviljande av lagfart å efterföljande fång eller av Inteckning.
Behovet att åstadkomma bättring i de otillfredsställande jorddelningsförliållanden
och det orediga fastighetsväsen, som uppkommit inom de
delar av Kopparbergs län, vilka undergått storskifte enligt de särskilda
dalaförfattningarna, har under tidernas lopp alltmer gjort sig gällande.
I de nu föreliggande förslagen, vilka grundats å en i nära kontakt med
ortsbefolkningen verkställd utredning, synes spörsmålet örn nu ifrågavarande
orters jorddelnings- och fastighetsväsen hava erhållit en tillfredsställande
lösning. Kiktig synes sålunda den i förslaget till uttryck komna
grundtanken vara att ej söka tvångsvis bringa omskiften av byarna till
utförande mot en utpräglad mening bland delägarna utan i stället befordra
den omdaning, som är önskvärd, genom att reglera skiftesverksam
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40. 23
heten på det efter ortens förhållanden möjligast ändamålsenliga sätt. Det
synes ock lämpligt att, såsom skett, i vissa hänseenden, där en avvikelse
från jorddelningslagen visserligen rent sakligt måhända tett sig såsom
mindre betydelsefull, likväl upptaga särbestämmelser för att i särskilt
ömtåliga frågor bereda befolkningen full trygghet mot befarade konsekvenser
av den allmänna lagstiftningens tillämpande.
Med denna inställning till frågan ansluter sig utskottet till förslagets
ståndpunkt att alltjämt bibehålla delägarna vid deras medinflytande i avgörandet
av frågan, huruvida sökt skifte skall komma till stånd eller ej,
och finner härutinnan föreslagna regler rörande omröstningsresultatets
beräknande lämpligt avvägda. Särbestämmelserna örn skifteslagsreglering,
genom vilka uteslutits vissa tillfälliga omständigheters inverkan på
frågans avgörande, torde lämna god garanti för att skifte erhåller ett
för varje särskilt fall lämpat omfång, och tvivelsutan lärer den i förslaget
öppnade nya möjligheten att begränsa delningsområdet i ej ringa mån
medverka till genomförandet av skiften å den mark, där behovet av ägosammandragning
gjort sig mest kännbart. Med beaktande i synnerhet
av den vikt jordägarna i förevarande orter fästa vid frågan örn skiftes
omfattning synes det ock innebära en fördel att med den i förslaget angivna
ordningen mellan frågornas behandling delningsområdet redan är
bestämt, då delägarna gå att genom omröstning avgöra, huruvida skifte
skall äga rum. Såsom nödvändig betraktar utskottet förslagets bestämmelse,
att delägare ej må mot sitt bestridande förpliktas att ur by utflytta.
Att den vid provskiftena tillämpade likalydande föreskriften varit
väl avvägd, lärer ock vara den förbärskande meningen bos ortsbefolkningen
själv.
Enligt vad utredningen visar, befinner sig fastighetsväsendet i stora
delar av bär ifrågavarande orter i sådant skick, att åvägabringandet av
ordning och reda däri framstår såsom en uppgift, snart sagt lika viktig
som den att få ägorna väl sammanförda på marken. Att den förra uppgiften
icke kan på ett fullt tillfredsställande sätt lösas annorledes än i
samband med den senare, torde vara otvivelaktigt. Förslaget innefattar
i denna del — utskottet syftar härvid främst på lagfartsfrågan — långt
gående avvikelser från de principer, varpå den allmänna lagstiftningen
uppbyggts. Utskottet tvekar emellertid ej att tillstyrka förslaget härutinnan.
Fastighetsväsendets tillstånd nödvändiggör extraordinära åtgäider,
och för ernående av samstämmighet mellan den genom skifte skapade
fastighetsindelningen oell lagfarandet torde den föreslagna vägen
att grunda lagfarandet å skiftet med den därvid verkställda äganderättsutredningen
vara ofrånkomlig.
Såsom ett led i äganderättsutredningen skall jämlikt 8 § i huvudförslaget
upprättas karta över mark, som uteslutits från delningen. På vilket
sätt kartan skall upprättas anges ej i den föreslagna lagtexten, men enligt
motiven avses densamma, i likhet med vad som tillämpats vid prov
-
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
skiftena, skola lämpligen åstadkommas genom kopiering och sammanställning
i erforderliga delar av förefintliga tidigare förrättningskartor
samt sammanställningskartans komplettering medelst inläggande å densamma
av nytillkomna hävdelinjer. I allmänhet torde dylik karta vara
tillfyllest. Då emellertid nymätning i vissa fall kan visa sig nödvändig
eller ur arbetssynpunkt fördelaktigast, finner utskottet visserligen icke
lämpligt att i lagtexten fastslås visst tillvägagångssätt för kartans åstadkommande,
men utskottet utgår ifrån att i de instruktionella föreskrifter,
vilka torde erfordras rörande redovisningen av utesluten mark, anvisning
till undvikande av onödiga arbeten och därav följande kostnader
meddelas örn kartans upprättande på enklaste sätt, som utan äventyrande
av ändamålet är möjligt.
Emot lagförslagens närmare utformning har utskottet intet att erinra.
I detta sammanhang anser sig utskottet höra fästa uppmärksamheten på
en av lagrådet vid granskningen av förevarande förslag behandlad fråga
rörande sammanläggning av makars fastigheter. Lagrådet har därvid
uttalat, att fastigheter, tillhörande olika egendomsslag inom äktenskapet,
icke kunna med varandra sammanläggas, enär de måste betraktas antingen
tillhöra olika ägare eller ock innehavas med olika rätt.
Uppenbarligen kan det i många fall ur fastighetsbildningssynpunkt och
av andra skäl vara till högst väsentlig olägenhet, att dylika ägor, vilka
vanligen sambrukas under en och samma gård, ej kunna sammanföras
till en fastighetsenhet. Härutinnan må erinras örn de fordringar jorddelningslagen
för att förhindra uppkomsten av icke bärkraftiga jordbruk
eller eljest olämpliga fastighetsbildningar uppställer för fastighets uppdelning
genom skifte eller avstyckning. Äga makarna outbrutna andelar
av fastigheter, kunna hinder mot legal fastighetsbildning möta härutinnan
att andelarna icke var för sig uppfylla fordringarna å en självständig
fastighet. Därjämte ligger det i sakens natur, att brukningsenhetens
redovisning i flera fastigheter ger en ogynnsam utgångspunkt för blivande
fastighetsbildning. Sålunda torde icke sällan legal utbrytning av
ett frånsålt område omöjliggöras, på den grund att väl brukningsenheten
men icke den däri ingående fastighet, varifrån avstyckning avses skola
ske, ensamt för sig kan tåla den ifrågasatta minskningen i ägovälde.
Icke minst göra sig olägenheterna påminta vid skifte, då gårdens på
marken sammanförda ägovälde i allmänhet måste i karta och handlingar
genom linjer, som icke iakttagas vid brukningen, uppspjälkas i olika
lotter, vilka i avseende å sammansättning och belägenhet måhända bliva
mindre lämpade såsom fristående fastigheter, eller då understundom makarna
löpa risken att innehavda fastighetsandelar läggas i gemensam
lott med olika andra delägares andelar.
Onekligen framträder angelägenheten att i här avsedda fall kunna genomföra
sammanläggning med särskild skärpa i de storskiftade dalaorterna,
där de redan i och för sig synnerligen små jordbruken regel
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40. 25
mässigt äro uppdelade på ett flertal fastigheter eller fastighetsdelar. Till
belysning kan nämnas, att i vissa av de skifteslag, som nu undergå provskifte,
ägolotternas antal enligt verkställd undersökning måste i följd av
nu omnämnda hinder mot sammanläggning ökas med över ett hundratal
och att i ett av skifteslagen därav uppkommer en till omkring
10,000 kronor uppskattad merkostnad för delningsarhetet. Ett
förhindrande så långt möjligt av att brukningsenheterna utgå ur skifte
fördelade på flera lotter är i dessa trakter av särskild vikt, till följd av
att förhållandet lätt inbjuder till ett förnyat användande av tidigare
missbruk i sättet att fördela arvfallna fastigheter. Spörsmålet är emellertid
ingalunda begränsat till enbart Dalarna. Mångenstädes i landet
råda förhållanden, som understryka här angivna synpunkter. Utskottet
kan icke nu göra något uttalande därom, huruvida och under vilka förutsättningar
nu förefintliga hinder mot sammanläggning av makars
fastigheter med hänsyn till därvid uppkommande familjerättsliga spörsmål
kunna undanröjas, och örn de närmare regler, vilka i övrigt kunna
tarvas för genomförande av en dylik ändring, men utskottet anser frågan
icke minst i det allmännas intresse av en lämplig fastighetsbildning vara
av dea vikt, att en utredning i ämnet hör komma till stånd.
Enligt vad Dalautredningen upplyst har ännu icke kunnat framläggas
utredning rörande kostnaderna för skiftesverksamheten. Till grund för
denna utredning måste nämligen göras en beräkning av kostnaderna för
provskiftena och dessas fördelning å olika förrättningsåtgärder, en beräkning,
som icke kan göras, förrän åtminstone ett flertal av skiftena
slutförts. Med beaktande av den föreslagna bestämmelsen rörande utflyttning
förefaller sannolikt att kostnaderna för skiften komme att, utförda
enligt de nya grunderna, hålla sig vid lägre belopp än örn jorddelningslagen
bleve tillämpad, men man lärer med tämligen stor visshet
kunna förutse, att skiftena under alla förhållanden skola på grund av den
rådande ägosplittringen och den tidsödande utredning, de tilltrasslade
äganderättsförhållandena kräva, visa sig i regel uppgå till väsentligt
större kostnad för areal än skiften i allmänhet i landet. Onekligen hade
det därför varit önskvärt, att vid lagärendets behandling kunnat överblickas,
huru en blivande skiftesverksamhet kan beräknas gestalta sig även
i kostnadshänseende. Då emellertid spörsmålet örn och i vad mån omständigheterna
betinga särskilda grunder för det allmännas bidrag till
kostnaderna icke torde böra få inverka på utformningen av reglerna för
delningarnas utförande, anser utskottet hinder ej möta mot att nu genomföra
förevarande lagstiftning. Utskottet har funnit angeläget betona,
att utskottet i nu föreliggande utlåtande icke giver uttryck åt någon
ståndpunkt i fråga örn grunderna för statens bidrag till den jorddelningsverksamhet,
som enligt nämnda lagstiftning må komma till stånd, samt
att denna fråga enligt utskottets mening bör upptagas till förutsättningslös
prövning, sedan den tillämnade utredningen framlagts.
Hillring till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 and. 35 hafi. (Nr 40) ■''!
26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition måtte bifallas av
riksdagen; samt
B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning,
huruvida och i vad mån bestämmelser höra
utfärdas för undanröjande av nu förefintliga hinder
mot sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan föranleda.
Stockholm den 81 maj 1932.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
trän lörsta kammaren: herrar Westman, Linder*, von Geijer, Frändén, Lindhagen,
Norman, P. Sandström och Granström;
{rån andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Andersson i Rasjön*, Johanson
i Hallagården*, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Nyland, Ljung och
Isacsson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Särskilt yttrande
av herr Lindhagen, som anfört:
I 17 § stadgas: »Ej må delägare mot sitt bestridande förpliktas att ur
by utflytta.» Denna bestämmelse inför således för de i lagförslaget omfattade
delarna av landet ett upphävande av den gamla utflyttningsskyldigheten,
som varit ett särmärke för svensk skifteslagstiftning. Denna
innefattar tillika ett lojalt upprätthållande av dalallmogens behov att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 40. 27
sammanbo i byar till ömsesidig hjälp och trevnad. Det må vid denna
folkseds lagfästande nu tillfogas endast den erinringen, att ett sådant
lagbud förutsätter, att skiftena för viss delägare ej utläggas så långt
ifrån byn, att dennes möjlighet att bibehålla sin förutvarande boningsplats
eller utbyta den mot någon annan, som praktiskt taget kan sägas
fortfarande ligga inom byn, omöjliggöres. Därmed skulle ett utflyttningstvång
i alla händelser bibehållas.
Detta upphävande av utflyttningstvånget för en viss landsända leder
uppmärksamheten även på ett begrundande, i vad mån den nya grundsatsen
bör överflyttas även till andra delar av landet.
De svenska jordbrukarna ha fått icke minst genom utflyttningstvånget
ett särmärke över sig. Man har kallat dem för »ensittare». Ur jordbruksteknisk
synpunkt har kanske detta haft övervägande fördelar. I
vår tid resa kostnaderna för uppförande av nya byggnader helst långt
ifrån kommunikationer svårigheter, som fordom icke förefunnos. I all
synnerhet har däremot utflyttningstvånget haft sin skuggsida i att beröva
jordbrukarna det sällskapliga umgänge och den ömsesidiga hjälp,
som de behöva under hela året och icke minst under vårt lands långa
vintrar. En stark skugga över ensittareväsendet lär inhämtas av statistiska
utredningar örn anledningarna till uppkomna sinnessjukdomar.
Ensittarsystemet i avlägsna skogsbygder och framför allt i de nordligare
delarna av landet lär tillsläppa ett oproportionerligt stort procenttal av
sinnessjuka i förhållande till tätare bebyggda trakter inom landet.
I nyare kolonisationsförfattningar har därför införts föreskrift, att
minst tre kolonat böra läggas intill varandra. Denna nybildning i bosättningspolitiken
skall nu få ett insteg även i skiftesväsendet. Det synes
mig som sagt därav Följa, att en undersökning örn utflyttningstvångets
upphävande även i det övriga landet är en tidsfråga. Den bör, såvitt
jag förstår, omedelbart upptagas av statsmakten såsom en naturlig fortsättning
på den nu inslagna nya vägen.