Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

1

ISr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss
ändring i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 269,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hilding hemställt, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn åtgärder
i syfte att sådan ändring sker i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete
av den 17 juni 1916, att även barn och närskylda, som arbeta i visst företag,
beredas samma förmåner som andra arbetare, utan att s. k. frivillig försäkring
behöver sökas.

Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten.
Utskottet har därjämte lämnat de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening
tillfälle att yttra sig över motionen. De yttranden, som i anledning
härav kommit utskottet till handa, finnas fogade såsom bilagor vid detta
utlåtande; och tillåter sig utskottet hänvisa till desammas innehåll.

Enligt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete 1 §
är envar arbetare, där ej i lagen annorlunda stadgas, försäkrad för skada till
följd av olycksfall i arbetet. Kostnaden för försäkringen bestrides, med
bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som
erläggas av arbetsgivaren. Yad lagen förstår med arbetare och arbetsgivare
omförmäles i dess 2 §, som har följande lydelse.

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes till
arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse
såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning
utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås
envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att
mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare
åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför arbetet i sitt
hem eller å arbetsställe som av honom bestämmes, ej heller den, som av
tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder
arbetare, ej heller, där arbetet utföres för allenast en arbetsgivares räkning,
dennes make och hemmavarande barn eller adoptivbarn och föräldrar eller

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 31 höft. (Nr 36.) 713 32 1

Lagen

den 17 julli
1916 om försäkring
för
olycksfall i
arbete.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Förarbetena
till olycksfalls
försäkringslagen
och
olycksfallsförsäkringens

utveckling.

Fråga om
utsträckning
av försäkring
enligt olycksfallsför
säkringslagen
till
vissa icke
hemmavarande
anhöriga.

adoptivföräldrar i förhållande till honom. Utföres arbetet för makars gemensamma
räkning, anses de i förevarande hänseende såsom allenast en arbetsgivare.

I 4 § stadgas, att försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock
att, där för ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,
vars delägare äro arbetsgivare oell för vars förbindelser delägarna svara med
obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i
stället må under vissa villkor äga rum i detta bolag. Enligt 35 § är arbetsgivare
berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra annan arbetare än i
lagen avses, således de arbetare, som jämlikt 2 § andra stycket äro undantagna
från den obligatoriska försäkringen. Sådan frivillig försäkring kan
även meddelas av bolag, som avses i 4 §, för delägares arbetare.

Under förarbetena till olycksfallsförsäkringslagen gjordes av ålderdomsförsäkringskommittén
och riksförsäkringsanstalten vissa uttalanden örn den
ställning, arbetsgivares anhöriga borde erhålla enligt lagen. Utskottet tilllåter
sig att beträffande dessa uttalanden hänvisa till de vid detta utlåtande
fogade bilagorna A och B (ss. 6 och 9).

I de nämnda bilagorna lämnas även i övrigt uppgifter till belysande av
olycksfallsförsäkringens utveckling.

Vid 1920 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Anderson i
Knapasjö en motion, nr 12, av intresse i detta sammanhang. Enligt den då
gällande lydelsen av 2 § olycksfallsförsäkringslagen voro arbetsgivares barn
eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom
ej att anse såsom arbetare i lagens mening. I undantagsbestämmelsen fanns
sålunda ej som nu inskjutet ordet hemmavarande. I den nämnda motionen
hemställdes emellertid, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i lagen,
att dennas bestämmelser måtte bliva tillämpliga på arbetsgivares barn eller
adoptivbarn, som ej vore hemmavarande.

Andra lagutskottet, till vars behandling motionen överlämnades, begärde
yttrande över densamma av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten lämnade en kortfattad redogörelse för det av
motionären åsyftade stadgandets tillkomst samt erinrade, att enligt motsvarande
lag i Danmark försäkringen även omfattade medlemmar av arbetsgivarens
familj, endast hustrun undantagen, försåvitt de med hänsyn till beskaffenheten
och omfattningen av deras arbete i arbetsgivarens verksamhet
kunde likställas med andra arbetare samt att motsvarande norsk lag saknade
någon särskilt inskränkande bestämmelse av ifrågavarande innebörd. Riksförsäkringsanstalten
anförde därefter, att en lagändring i åsyftad riktning
kunde synas desto mera påkallad, som ifrågavarande gällande bestämmelse
i lagens 2 § enligt av försäkringsrådet meddelade utslag ansetts böra medföra,
att vid beräknande av skadad persons arbetsförtjänst enligt lagens 9 §
såsom arbetsförtjänst ej skulle medräknas inkomst av arbete, som barn utfört
hos föräldrar eller föräldrar av arbete hos barn.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 3

Riksförsäkringsanstalten berörde emellertid också svårigheter, sammanhängande
med försäkringens organisation enligt gällande lagstiftning, som
uppläte försäkringens handhavande åt ett flertal enskilda bolag vid sidan av
riksförsäkringsanstalten, samt med det stora antalet av dem, som genom en
åsyftad lagändring skulle inbegripas under försäkringen, ävensom svårigheten
att i de särskilda fallen erhålla kännedom om vilka barn som intaga den
ställning till föräldrarna, som av motionären åsyftades. liiksförsäkringsanstalten
ansåge sig ur stånd att, så länge anstalten ej ensam vore bärare
av den sociala olycksfallsförsäkringen, tillstyrka bifall till motionärens förslag.

Försäkringsrådet anförde, att rådet icke hade något att erinra mot den
föreslagna lagändringen.

Utskottet anförde i sitt utlåtande nr 33, att utskottet ansåge rättvisan
kräva, att barn och adoptivbarn, som lämnat föräldrahemmet och som därmed
finge anses hava begynt en i ekonomiskt avseende självständig tillvaro,
icke såsom arbetare i förhållande till sina föräldrar, resp. adoptivföräldrar,
uteslötes från de förmåner vid olycksfall, som ifrågavarande lag beredde
annan arbetare. Detta krav vore enligt utskottets förmenande så starkt, att
det icke kunde avvisas allenast med den hänvisning till de huvudsakligen
organisatoriska svårigheter, riksförsäkringsanstalten omnämnt. På grund
av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i anledning
av motionen måtte för sin del antaga en lag örn ändrad lydelse av 2 §
i olycksfallsförsäkringslagen. Den av utskottet föreslagna lagen innebar,
att ordet »hemmavarande)- skulle inskjutas framför orden »barn eller adoptivbarn».

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, och lagändringen genomfördes
genom lag den 18 juni 1920.

Av visst intresse för den föreliggande frågan äro även de motioner,
som vid 1928 års riksdag väcktes av herr Sjöblom i första kammaren,
nr 206, och av herr Carlsson i Stockholm i andra kammaren, nr 119. I
dessa motioner, vilka voro likalydande, hemställdes, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
utredning rörande utbyggnad av den frivilliga försäkringen enligt lagen örn
försäkring för olycksfall i arbete samt sedermera för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Andra lagutskottet, som behandlade dessa motioner, hemställde i sitt över
desamma avgivna utlåtande, nr 31, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande lämpligheten
av sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete, att denna bomme att omfatta mindre
arbetsgivare och självständiga yrkesutövare, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation avgavs av herr von Sydow, som ansåg att utskottet bort av
styrka motionen.

Fråga om
utsträckning
av (ten frivilliga
försäkringen
enligt
olycksfallsförsäkringslagen
till
självständiga
yrkesutövare
m. fl.

Fråga örn
utsträckning
av den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen
att
omfatta varje
person över
viss ålder.

Utskottet.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Riksdagen biföll utskottets hemställan och avlät skrivelse i ämnet till
Kungl. Majit, nr 205.

Kungl. Majit anbefallde den 22 juni 1928 riksförsäkringsanstalten att verkställa
den begärda utredningen. Sedan riksförsäkringsanstalten den 29
november 1930 under åberopande av direktiven för 1928 års pensionsförsäkringskommittés
arbete hemställt örn överflyttning av utredningsuppdraget
till nämnda kommitté, meddelade Kungl. Majit den 4 december 1930 beslut
örn dylik överflyttning.

Vid 1931 års riksdag väckte inom andra kammaren herr Osberg motion,
nr 85, däri hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, det Kungl. Majit måtte skyndsamt verkställa utredning örn sådan
ändring av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, att varje person över
viss ålder bleve obligatoriskt försäkrad mot skada till följd av olycksfall i
arbete, under förutsättning att behov förelåge, samt örn statens övertagande
av hela verksamheten, både beträffande förvaltningen och skadeersättningen.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 23, hänvisade andra lagutskottet
till den utredning, som begärts i 1928 års ovan nämnda riksdagsskrivelse.
Att riksdagen utan avvaktan av de förslag till utvidgning av den frivilliga
olycksfallsförsäkringen, vartill denna utredning kunde komma att giva anledning,
för det dåvarande skulle påkalla utredning örn möjligheten att genomföra
obligatorisk olycksfallsförsäkring för varje person över viss ålder, synes
utskottet icke vara lämpligt. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd. Herr Osberg reserverade sig däremot,
utan angivet yrkande. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid innevarande års riksdag väckte herr Osberg åter motion, nr 39 i
andra kammaren, med bland annat enahanda hemställan som i den nämnda
motionen H: 85 vid 1931 års riksdag. Andra lagutskottet yttrade i utlåtande
nr 1, efter att hava erinrat örn sitt uttalande i anledning av sistnämnda
motion, att utskottet vid företaget övervägande av den förevarande motionen
i de delar, vari den överensstämde med den nästföregående år behandlade,
ej funne anledning att frångå vad utskottet sålunda anfört. Utskottet hemställde,
att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Den utredning, som föreligger i ärendet, giver vid handen, att stora svårigheter
äro förknippade med en utvidgning av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
på sätt motionären ifrågasatt. I riksförsäkringsanstaltens yttrande
framhålles med ingående motivering, att avsevärda tekniska svårigheter
möta mot en dylik utvidgning, och i såväl detta yttrande som i det
av försäkringsrådet avgivna betonas, att utvidgningen skulle medföra icke
obetydliga premiekostnader för dem, vilka i sin tjänst hava sådana arbetare
som i motionen åsyftas. Givet är, att starka skäl måste krävas för att det
skulle kunna anses tillrådligt att under nuvarande brydsamma ekonomiska
förhållanden, på sätt i motionen ifrågasättes, införa skyldighet för arbets -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 5

givare att bekosta olycksfallsförsäkring för sina hemmavarande barn eller
föräldrar, för så vitt de arbeta åt honom. Motionens syfte skulle för övrigt
måhända till väsentlig del kunna tillgodoses genom en mera omfattande
upplysningsverksamhet bland allmänheten för att främja en ökad användning
av den frivilliga försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen. Efter
vad riksförsäkringsanstalten i sitt yttrande anfört, skulle genom dylika åt*
gärder antagligen nås företrädesvis sådana hithörande fall, där verkligt behov
av försäkring förefinnes samt i anslutning därtill vederbörande vill och
kan bära de erforderliga kostnaderna.

Beträffande frivillig olycksfallsförsäkring har riksdagen, som ovan nämnts,
år 1928 anhållit örn viss utredning, nämligen rörande lämpligheten av sådan
utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen,
att försäkringen komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga
yrkesutövare. Denna utredning är ännu icke verkställd, och det synes utskottet
redan med hänsyn till densamma mindre lämpligt att nu igångsätta
den tydligen ganska omfattande undersökning, som erfordras för att i vederbörligt
sammanhang utreda den av motionären väckta frågan om utvidgning
på visst sätt av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Utskottet
vill emellertid begagna tillfället att betona önskvärdheten av att den utredning,
varom anhölls i 1928 års riksdagsskrivelse, snart måtte slutföras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: lierrar Westman, Sigfrid Hansson, von Geijer, Norman*,
friherre Lagerfelt, Olof Carlsson, P. Sandström och Gottfrid Karlsson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Hage*, Petersson i Lerbäcksbyn,
Sandström i Nyland, Björnberg*, Hansson i Trollhättan, Gardell i Gans och
Osberg.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Osberg.

Heservation

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Bilaga A.

KUNGL. FÖRSÄKRINGSRÅ.DET.

Till riksdagens Andra lagutskott.

Genom remiss den 12 februari 1932 Ilar Kungl. Majit anbefallt Försiikringsrådet.
att till Utskottet avgiva yttrande över en i Andra kammaren
väckt motion, nr 269, angående viss ändring i lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete. I anledning härav får Försäkringsrådet anföra följande.

I 2 § andra stycket av nämnda lag stadgas: »Såsom arbetare enligt denna
lag anses ej den, som utför arbete i sitt hem eller å arbetsställe, som av
honom bestämmes, ej heller den, som av tillfällig anledning användes till
arbete av någon, som eljest ej använder arbetare, ej heller, där arbetet utföres
för allenast en arbetsgivares räkning, dennes make och hemmavarande
barn eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till
honom. Ftföres arbetet för makars gemensamma räkning, anses de i förevarande
hänseende såsom allenast en arbetsgivare.»

Enligt 35 § är arbetsgivare berättigad att i Biksförsäkringsanstalten försäkra
annan arbetare än i lagen avses, således de arbetare, som jämlikt 2 §
andra stycket äro undantagna från den obligatoriska försäkringen. Sådan
frivillig försäkring kan även meddelas av bolag, som avses i 4 §, för delägares
arbetare.

I motionen hemställes örn skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn
åtgärder i syfte att sådan ändring sker i lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete, att även barn och närskylda, som arbeta i visst företag, beredas
samma förmåner som andra arbetare, utan att s. k. frivillig försäkring behöver
sökas.

Ålderdomsförsäkringskommittén upptog i sitt den 19 oktober 1915 avgivna
betänkande med förslag till lag örn försäkring för olycksfall i arbete
frågan, i vilken utsträckning medlemmar av arbetsgivarens familj, därest de
mot avlöning användas till arbete för hans räkning, borde anses såsom arbetare
i lagens mening. Kommittén anförde i detta avseende bland annat:
Enligt kommitténs åsikt borde i allmänhet någon skillnad icke göras mellan
dylika familjemedlemmar och andra arbetstagare, även örn deras avlöning
ofta endast utginge i naturaförmåner. Kommittén hade dock ansett, att så
nära anhöriga till arbetsgivare som hans barn och föräldrar icke borde anses
såsom arbetare i förhållande till honom. I själva verket skulle det i
dessa fall ofta bliva synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett egentligt
arbetsförhållande ägde rum, och ej sällan måste dessa nära anhöriga i viss
mån betraktas såsom delägare i verksamheten. I varje fall hade dessutom
barn och föräldrar enligt lag försörjningsplikt gent emot varandra, och en
försäkring vore därför i dessa fall mindre behövlig än i fråga örn arbetare
i mera egentlig mening. Man torde även kunna antaga, att frivillig försäkring
av dessa anhöriga oftare än eljest skulle komma att anlitas.

Att mera exakt beräkna antalet av de personer, som avses i motionen,
låter sig icke göra utan särskild undersökning. Någon uppgift örn, huru
många hemmavarande barn under 15 år, som deltaga i t. ex. jordbruket,
synes icke för närvarande stå till buds. Det kommer emellertid att röra
sig om ett mycket stort antal personer.

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Otvivelaktigt vore det önskvärt, om nu från försäkringen undantagna
familjemedlemmar kunde bliva delaktiga av den obligatoriska försäkringens
förmåner. Flertalet av dem torde tillhöra hem med svag ekonomisk
ställning. Inträffar ett olycksfall i arbetet, kan detta medföra dryga, i många
fall ej överkomliga kostnader för en rationell vård av den skadade. Skadan
kan ock kvarlämna men, som gör den skadade för hans återstående livstid
oförmögen till självförsörjning. Visserligen står den frivilliga försäkringen
till buds, men denna möjlighet har hittills i endast ringa omfattning begagnats,
och utan en mycket energisk propaganda torde den ej komma att begagnas
i någon större utsträckning.

Kostnaden för obligatorisk försäkring av ifrågavarande personer kommer
emellertid att belöpa sig till ett icke obetydligt belopp, som det kan bliva
svårt att bära för de i flertalet fall ekonomiskt svagt ställda företagarna.

Tydligt är, att, därest de i motionen avsedda personerna inbegripas i försäkringen,
detta kommer att medföra åtskilliga administrativa svårigheter, såsom
beträffande kontroll, inkrävande av försäkringsavgifter o. s. v. Vissa begränsningar
torde bliva erforderliga, såsom beträffande ålder o. s. v. Nödvändigt
blir måhända även att åtminstone för vissa grupper kombinera försäkringen
med obligatorisk försäkring för olycksfall utom arbetet.

Örn en utredning kommer till stånd i förevarande avseende, synes den
även böra omfatta övriga enligt 2 § från den obligatoriska försäkringen
undantagna personer. Och det kan ifrågasättas örn ej utredningen borde
utsträckas till att omfatta frågan örn obligatorisk försäkring för mindre företagare,
som i ekonomiskt avseende äro likställda med lönearbetare eller i
många fall sämre ställda än många lönearbetare. Dessa företagare hava nu
icke ens möjlighet att erhålla frivillig försäkring i Biksförsäkringsanstalten
eller de ömsesidiga sociala olycksfallsförsäkringsbolagen. I fråga örn dessa
företagare pågår dock för närvarande utredning angående beredande av
möjlighet för dem att erhålla frivillig försäkring. I anledning av väckta
motioner anhöll nämligen riksdagen i skrivelse den 16 maj 1928 hos Kungl.
Maj:t örn åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggande av
den frivilliga försäkringen enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.
Ärendet är för utredning överlämnat till 1928 års pensionsförsäkringskommitté.

Frågan örn utsträckning av den obligatoriska försäkringen till de befolkningsgrupper,
som i motionen avses, blir i sista hand en ekonomisk fråga.
Det gäller ett högst betydande antal personer och försäkringsavgifter, som
sammanlagda uppgå till avsevärt belopp.

I detta ärendes behandling hava Försäkringsrådets samtliga ledamöter
deltagit.

Stockholm den 8 mars 1932.

På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:

0. F. Enbom.

/ Gösta Ekeroth.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

SIKS FÖRSÄKRINGS ANSTALTEN''.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Majit bar den 12 februari 1932 anbefallt riksförsäkringsanstalten
att avgiva oell till utskottet överlämna yttrande över en inom riksdagens
andra kammare av herr Hilding väckt motion, nr 269, däri yrkats, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn åtgärder i
syfte, att sådan ändring sker i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete
av den 17 juni 1916, att även barn och närskylda, som arbeta i visst företag,
beredas samma förmåner som andra arbetare, utan att s. k. frivillig
försäkring behöver sökas.

Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 2 § av 1916 års olycksfallsförsäkringslag
voro från den obligatoriska försäkringen undantagna, bland andra, arbetsgivares
barn och föräldrar. Detta undantagsstadgande, som jämlikt lag den
14 juni 1917 gäller även adoptivförhållande, har genom lag den 18 juni 1920
begränsats till att omfatta allenast hemmavarande barn och föräldrar, respektive
adoptivbarn eller adoptivföräldrar. Vidare har genom lag den 18 juni
1926 — i enlighet med redan förut tillämpad praxis — uttryckligen stadgats,
att under ifrågavarande undantagsbestämmelse skall inrymmas jämväl arbetsgivarens
make ävensom att bestämmelsen skall gälla endast, där arbetet utföres
för allenast en arbetsgivares räkning, varvid emellertid för det fall, att
arbetet utföres för makars gemensamma räkning, de i förevarande hänseende
skola anses såsom allenast en arbetsgivare. För de personer, vilka sålunda
äro undantagna från den obligatoriska försäkringen, äger arbetsgivare rätt
att i vederbörande försäkringsinrättning teckna frivillig försäkring.

Enligt befolkningsstatistiken utgjorde vid slutet av år 1920 antalet hemmavarande
barn, mågar, bröder och systrar över 15 år till hemmansägare, övriga
jordägare, brukare, jordtorpare och fiskare ej mindre än 360,000. Antalet
barn i åldrarna 10—15 år inom yrkesgrupperna jordbruk och boskapsskötsel
samt fiske kan antagas hava uppgått till omkring 230,000. En avsevärd
del av nu nämnda personer jämte motsvarande antal inom övriga
yrkesgrupper, rörande vilka emellertid lika detaljerade uppgifter ej kunnat
erhållas, torde beröras av den utav motionären åsyftade utsträckningen av
den obligatoriska försäkringen.

I motiven till ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbete, vilket ligger till grund för den nu gällande
lagen, anfördes beträffande ifrågavarande undantagsstadgande, att enligt kommitténs
åsikt någon skillnad i allmänhet icke borde göras mellan medlemmar
av arbetsgivarens familj och andra arbetstagare, även örn deras avlöning
ofta utginge i naturaförmåner. Kommittén ansåg dock, att så nära anhöriga
till arbetsgivaren som hans barn och föräldrar icke borde anses såsom arbetare
i förhållande till honom. I själva verket skulle det enligt kommitténs
mening i dessa fall ofta bliva synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett
egentligt arbetsförhållande ägde rum, och ej sällan måste dessa nära anhöriga
i viss mån betraktas såsom delägare i verksamheten. I varje fall
hade dessutom barn och föräldrar enligt lag försörjningsplikt gent emot
varandra, och en försäkring vore därför i dessa fall mindre behövlig än i
fråga örn arbetare i mera egentlig mening.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

9

Riksförsäkringsanstalten framhöll i sitt utlåtande över kommitténs förslag,
att detsamma i denna del innebar en inskränkning i förhållande till
då gällande 1901 års lag om ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete, vilken inskränkning mången gång kunde synas orättvis. Av praktiska
skäl ansåg sig dock anstalten böra biträda kommitténs förslag i förevarande
hänseende.

De skäl, vilka såsom av det ovan sagda framgår redan vid lagens tillkomst
anförts mot inrymmandet av ifrågavarande personer under den obligatoriska
försäkringen, förtjäna alltjämt stort beaktande och detta i desto
högre grad som dels genom ovannämnda lag den 18 juni 1926 upphävts det
tidigare gällande undantagsstadgandet, att såsom arbetare ej anses den, som
icke fyllt 12 år, dels ock genom lag den 24 maj 1928 karenstiden bortfallit.

Det hos oss gällande automatiska försäkringssystemet innebär, att, dälden
enskilde arbetsgivaren ej träffat avtal örn delägarskap i ömsesidigt bolag,
försäkring av hos honom anställda arbetare skall utan avtal eller anmälan
anses gälla i riksförsäkringsanstalten. Antalet arbetsgivare, som sålunda
hava försäkring i riksförsäkringsanstalten, utgör omkring 500,000,
varav omkring 470,000 äro s. k. mindre arbetsgivare eller arbetsgivare med
mindre än 5 arbetare. För att kunna påföra arbetsgivarne premier måste
anstalten själv införskaffa erforderliga uppgifter rörande antalet arbetare
m. m. I fråga örn mindre arbetsgivare bär anstalten i huvudsak att hålla
sig till de uppgifter härutinnan, som för ifrågavarande ändamål antecknas
i mantalslängderna. Det skulle otvivelaktigt bliva mycket betungande och
ofta förenat med synnerligen stora svårigheter för mantalsskrivningsförrättarna
att införskaffa de upplysningar rörande det mycket betydande antalet
ifrågavarande familjemedlemmar, som erfordras för ett tillnärmelsevis riktigt
avgörande, huruvida sådant arbetsförhållande föreligger, att premiedebitering
skall ske, och i så fall för huru stor del av året premier böra beräknas.
Att märka är härvid, att ej blott inom jordbruk, utan även inom andra
verksamhetsgrenar, såsom hantverk, handel och hushåll, dessa familjemedlemmar
ofta i större eller mindre utsträckning deltaga i arbetet. Uppenbart
synes vara — för att nämna ett exempel — att det måste ställa sig
mycket svårt att fastställa, huruvida och i vad mån en skolflicka, vilken
åtnjuter kost och bostad hos sina föräldrar och i viss utsträckning biträder
i jordbruk, handel eller hushåll, därvid skall anses för föräldrarnas räkning
utföra arbete mot avlöning på sätt i 2 § olycksförsäkringslagen förutsättes.

Yad de ömsesidiga bolagen vidkommer grundas den obligatoriska försäkringen
såsom redan nämnts på försäkringsavtal med varje särskild arbetsgivare,
som har att årligen avgiva redovisning rörande antalet arbetare m. m.
För dessa bolag, vilkas delägareantal uppgår till endast omkring 39,000,
torde inordnandet under den obligatoriska försäkringen av ifrågavarande
familjemedlemmar vad premiedebiteringen beträffar i huvudsak blott medföra,
att arbetsgivaren hade att inräkna dessa i sina uppgifter till respektive
bolag.

Så snart någon skada inträffat, vilken av den närskylde arbetsgivaren
anmäldes såsom olycksfall i arbete, skulle det bliva erforderligt att utöver
den mer allmänna prövning, som måste ske i samband med premiedebiteringen,
verkställa en noggrann undersökning rörande arbetsförhållandet i
det siirskilda fallet med hänsyn till vid tiden för olycksfallet föreliggande
omständigheter. Anstalten har från sin verksamhet riklig erfarenhet av de
stora svårigheter, som föreligga att vid inträffande olycksfall erhålla tillförlitlig
utredning i fråga om arbetsförhållande mellan närskylda. (livet är,
att dessa svårigheter skulle bliva jin avsevärt större, orri den obligatoriska
försäkringen utvidgades på siitt i motionen ifrågasatts. Liknande svårig Bihang

till riksdagens protokoll H132. !> sami. 2 avd. dl heijl. (Nr 36.) 71332 ä

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

heter skulle göra sig gällande att, utöver den föreliggande anmälningshandlingen,
vid behov erhålla ett objektivt underlag även för bedömandet av
frågan, örn olycksfall i arbete föreligger.

Enligt verkställd överslagsberäkning hava blott omkring 560 arbetsgivare
med omkring 900 årsarbetare begagnat sig av möjligheten att teckna frivillig
försäkring för sådana familjemedlemmar, varom här är fråga. Att den frivilliga
försäkringen ej vunnit större anslutning, torde såsom motionären
framhåller till stor del bero på okunnighet örn lagens stadganden i hithörande
avseenden ävensom på bristande företagsamhet. Det torde emellertid
ej heller få förbises, att mången — han må vara arbetsgivare i lagens
nuvarande mening eller icke — kan förutsättas knappast vilja eller kunna
bära de kostnader, försäkringen av ifrågavarande familjemedlemmar skulle
betinga. I detta sammanhang förtjänar nämnas, att premien för en under
helt år sysselsatt manlig jordbruksarbetare i regel uppgår till 15 ä 20 kronor.

Med hänsyn till ovan anförda svårigheter i olika hänseenden synes det
anstalten vara mindre sannolikt, att obligatorisk försäkring av ifrågavarande
familjemedlemmar skulle kunna inrymmas inom det system, på vilket försäkringsplikten
enligt gällande olycksfallsförsäkringslag vilar.

Det måste även stöta på beaktansvärda olägenheter att för inrangerande
av dessa grupper av personer inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
icke blott fastställa lämpliga med avseende å dem erforderliga inskränkningar
i försäkringspliktens omfattning, utan även tillskapa lägliga organisatoriska
anordningar. Härutinnan erforderliga föreskrifter måste vara praktiskt användbara
för såväl ett effektivt uttagande av prestationskostnaderna, försäkringsavgifterna,
som vid avgörande av uppkommande ersättningsfrågor. Aven
med ganska långt gående sådana inskränkningar, som nyss nämnts, måste
det antagas, att den praktiska tillämpningen av en utsträckt försäkringsplikt
enligt motionärens förslag skulle komma att medföra förhållandevis betydande
ökning av anstaltens förvaltningskostnader.

Med hänsyn till nu antydda svårigheter och olägenheter, som skulle vara
förenade med införande av obligatorisk försäkring för ifrågavarande familjemedlemmar,
finner anstalten motionens syfte lämpligare böra tillgodoses
genom vidtagandet av särskilda anordningar i syfte att främja deras anslutning
till den frivilliga försäkringen. Riksförsäkringsanstalten håller före,
att genom lämpliga åtgärder i sådant syfte en ej obetydlig ökning av den
nuvarande anslutningen till denna försäkring skulle stå att vinna — åtgärder,
vilka riksförsäkringsanstalten hittills bland annat av kostnadsskäl ansett
sig icke böra vidtaga. Härigenom nås också antagligen företrädesvis sådana
hithörande fall, där verkligt behov av försäkring förefinnes samt i anslutning
därtill vederbörande vill och kan bära de erforderliga kostnaderna.
Till en frivillig försäkring av ifrågavarande personer för olycksfall i arbete
kan lämpligen anslutas dylik försäkring för olycksfall utom arbete.

Därest emellertid dylika åtgärder icke anses tillräckliga, utan särskild
utredning befinnes böra verkställas örn utsträckning av den obligatoriska
försäkringen i enlighet med motionärens förslag, synes det anstalten vara
av vikt, att utredningen i fråga erhåller tillräckligt omfattande karaktär, så
att samtliga med förevarande spörsmål sammanhängande omständigheter
komma under bedömande.

I handläggningen av detta ärende inom riksförsäkringsanstalten hava,
förutom undertecknade, deltagit byråcheferna Östrand, v. Schulzenheim och
Puke samt byrådirektören Sidvall.

Stockholm den 10 mars 1932.

Sigurd Ribbing.

Harald Wolff.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

11

DE ÖMSESIDIGA SOCIALFÖRSÄKRINGSBOLAGENS

FÖRENING.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan utskottet genom skrivelse den 5 februari 1932 berett de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening tillfälle att avgiva yttrande i anledning
av en av herr Hilding i andra kammaren avgiven motion angående viss
ändring i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, får föreningen vördsamt
meddela, att föreningen ej bar någon erinran att göra i fråga örn motionens
syfte, då detta syfte är synnerligen behjärtansvärt, och därjämte ett
förverkligande av förslaget synes komma att minska en del svårigheter vid
avgörande av frågor rörande försäkringens omfattning, samt att föreningen
därför anser lämpligt, att motionärens förslag göres till föremål för ytterligare
utredning.

Stockholm den 10 februari 1932.

And. Lindstedt.

Linar Frydén. Trygve Lovén. C. Bergström. P. E. Brolin.