Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 29 januari 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
lagen örn fattigvården.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 9, vilken
behandlats av andra lagutskottet, har herr Paulsen hemställt, att riksdagen
måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning och förslag
till sådan ändring i gällande fattigvårdslag, att alla nuvarande hemortsbestämmelser
slopas; att i stället för de slopade hemortsbestämmelserna inskrives
i lagen, att varje svensk medborgare har hemortsrätt i Sverige utan angivande
av någon särskild kommun; och att staten betalar alla kostnader för fattigvården,
mot det att kommunen till statsverket insänder fattigvårdens stat, av
stämma eller fullmäktige granskad och godkänd.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

I 6 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades, att 1871 års
varje socken å landet samt varje stad eller köping, som hade egen kommunal- förordning
förvaltning, för sig skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Detta innebar med
andra ord, att det var primärkommunerna, som hade att ombesörja och bekosta
fattigvården. Regeln var visserligen icke utan undantag, men i stort sett var
den offentliga fattigvården en kommunal angelägenhet.

I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag örn
fattigvården anförde fattigvårdslagstiftningskommittén följande.

Enligt vad allmänt anses, är fattigvården närmast att betrakta som en
statsuppgift. 1839 års fattigvårdskommitté säger härom: »Fattigvården är ett
statens åliggande, såsom oundviklig för statens bestånd och dess bestämmelse
att lämna möjlighet för varje samhällsmedlems existens.» Det kunde då tilläventyrs
även anses riktigare att lägga fattigvårdens handhavande på staten.
Ett stort antal av de fattigvårdsstyrelse^ vilka begagnat sig av det utav
kommittén givna tillfället att framlägga anmärkningar och önskemål beträffande
fattigvårdens organisation, hava, såsom framgår av den gjorda samman Bihang

till riksdagens protokoll 193S. 9 sami. Zard. Skaft. (Nr 3—Jt.) 1

Förarbetena
till 1918 år
lag om
fattigvården.

Fattigvårds lagstiftnings kommitténs betänkande 1915.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

ställningen av dessa yttranden (del III sid. 74), uttalat sig för en sådan ordning,
att staten övertager fattigvården. Otvivelaktigt skulle därav följa vissa
praktiska fördelar. En dylik anordning skulle föra med sig en fullständig utjämning
av fattigvårdsbördan, i det varje medborgare bade att bidraga till
fattigvårdskostnadema efter samma grunder, som fastställts för hans skattskyldighet
till staten. Och härmed skulle man på samma gång slippa ifrån det
med rätta så överklagade processandet mellan kommunerna örn skyldighet att
betala utgiven fattigvård.

Emellertid skulle det utan tvivel vara ett missgrepp, örn man av dessa principiella
eller praktiska skäl läte staten övertaga och genom sina organ handhava
fattigvården. Det är icke så i den moderna staten, att denna själv direkt
ombesörjer alla statsfunktioner. I stor omfattning har staten överlämnat åt
medborgarna själva eller sammanslutningar av medborgare att ombesörja dylika
funktioner. Man har funnit, att härigenom framkallas till intresserad verksamhet
för statsändamålet krafter, vilka eljest icke vore att påräkna och vilka
till arbetet föra en anpassning och energi, som statens egna organ mången gång
sakna. Ett av de områden, på vilka detta alldeles särskilt ansetts vara fallet,
är fattigvårdens. Därför har ock fattigvården allmänt i större eller mindre omfattning
undandragits statsorganens direkta verksamhet och överlämnats åt
kommunala eller andra lokala institutioner eller sammanslutningar. Statens
verksamhet inskränkes till att vara förnämligast stödjande och kontrollerande,
ej direkt fattigvårdsgivande.

En verksamhet sådan som fattigvården kan endast till en viss grad med fördel
centraliseras. Arbetet inom fattigvården måste, för att kunna med framgång
bedrivas, så mycket som möjligt individualiseras och göras personligt.
Ur denna synpunkt skulle det utan tvivel vara skadligt och verka förslappande
att lägga fattigvårdens handhavande på statens organ, vilka skulle sakna
tillfälle till och i de flesta fall väl även sinne för ett mera ingående, personligt
utövande av sin uppgift. Visserligen klagas mycket och med skäl över
det sätt, varpå fattigvården för närvarande mångenstädes handhaves. Men utan
tvivel skulle tillståndet dock varit vida sämre, örn fattigvården varit en statsangelägenhet,
som besörjts genom statsanställda tjänstemän. Det synes kommittén
uppenbart, att den offentliga fattigvården för att kunna fylla sin uppgift
måste utföras genom myndigheter och personer, som med de fattiga stå i en
närmare beröring än som kan åstadkommas genom statens egna organ.

Härtill kommer, att fattigvården, örn den skulle handhavas av staten, skulle
bliva betydligt dyrare än den nu är. Huru en statlig organisation på detta område
skulle te sig, är ej lätt att säga. Något utformat förslag till en sådan har
icke varit framlagt. Tvivelsutan skulle det emellertid krävas en både invecklad
och dyrbar organisation med en stor stab av tjänstemän. Men en ännu
större ökning i fattigvårdskostnadema utan motsvarande förbättring i fattigvården
skulle utan tvivel bliva följden av det mera schablonmässiga sätt för
prövningen av fattigvårdsbehovet och utdelning av fattigvård, som oundvikligen
bomme att vidlåda fattigvårdens handhavande genom avlönade statstjänstemän.

Ingenstädes har man, kommittén veterlig^ slagit in på denna väg. Och
kommittén har ej heller funnit tillrådligt att föreslå något dylikt. De fördelar
i praktiskt avseende för utjämning av fattigvårdens tunga och minskande
av fattigvårdstvistema, som man velat ernå genom ifrågavarande förslag, får
man söka vinna på andra vägar.

Då man hos oss föreslagit ett statens övertagande av fattigvården, synes man
för övrigt ej heller i allmänhet hava tänkt sig, att staten annat än i mycket
begränsad omfattning skulle själv ombesörja fattigvården. Man har tydligen
förnämligast avsett att genom överförande av fattigvårdskostnadema på staten
befria kommunerna från utgifterna för fattigvården, under det att man väl an -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

3

sett sig kunna låta kommunala myndigheter å statens vägnar ombesörja själva
vården. I viss mån ligger onekligen i detta något berättigat. Redan nu deltager
för övrigt staten i mer än ett avseende i fattigvården, dels direkt genom
att ombesörja vården av en del kategorier av nödställda, såsom sinnessjuka
och vissa slag av abnorma, för vilka, i den mån de ej själva kunna betala för
sig, kommunerna visserligen hava att erlägga en viss avgift, dock icke på
långt när motsvarande vårdkostnaden, dels indirekt genom understödjande av
kommunala och andra inrättningar för en del andra kategorier såsom sinnesslöa,
tuberkulösa m. fl., och dels slutligen genom utbetalning av gottgörelse
till kommunerna för vissa fattigvårdskostnader. Utan tvivel bör denna statens
verksamhet ytterligare utvecklas. Det är på denna väg, bland andra, sorn man
skall bereda en bättre anstaltsvård och åstadkomma en utjämning av fattigvårdstungan
mellan kommunerna. Man kan icke tänka sig att för framtiden
lösa frågan örn fattigvården och dess organisation ur den synpunkten, att på
en viss samhällelig sammanslutning, kommunal eller statlig, lägga att ensam
ombesörja och bekosta fattigvården i dess helhet. Därtill är spörsmålet i våra
dagar alltför invecklat. För att erhålla den ändamålsenligaste vården på det
billigaste och bäst avvägda sättet måste en mångfald av samhälleliga krafter
och myndigheter, däribland även staten själv, medverka. Kommittén kommer
att i annat sammanhang (5 kap.) närmare behandla frågan örn statens medverkan
till vinnande av detta mål. Denna medverkan behöver, såsom där skall
visas, ej gå ut på ett direkt deltagande i fattigvården, utan kan lämnas på områden,
som i viss mån ligga utanför fattigvården, och ändå bidraga till ett lättande
och utjämnande av bördan för kommunerna.

Men härifrån och till statens övertagande av fattigvården är steget långt.
Och det synes ej heller tillrådligt att taga ett sådant steg. Även för detta fall
skulle krävas en statsorganisation av tämligen vidlyftig beskaffenhet. Kommunernas
fullständiga befriande från utgifterna skulle därjämte från deras handhavande
av fattigvården borttaga allt ekonomiskt intresse, vilket återigen skulle
komma att visa sig ödesdigert både ur kostnadssynpunkt och för dess återverkan
på understödstagarna. För att förekomma alltför stora missförhållanden
härav finge man lov att anordna en vidlyftig och ingående kontroll, som
komme att betydligt inskränka de kommunala myndigheternas frihet i handhavandet,
åstadkomma slitningar och minska intresset. Men även med en än
så ingående kontroll komme det att visa sig svårt att förekomma missbruk. Vad
som slutligen även här bör vara, ett avgörande skäl mot en anordning sådan
som den åsyftade är, att det personliga i fattigvården, som är så huvudsakligt
för fattigvårdens framgångsrika handhavande och som nu i den kommunala
fattigvården mångenstädes gjort sig gällande och åstadkommit mycket goda resultat.
vida mindre eggas att framträda och verka än nu. Kommittén anser
sålunda, att ett statens övertagande av fattigvården även i nu angiven form ej
är att förorda.

Vid framläggande av proposition med förslag till lag om fattigvården, nr
135, till 1918 års riksdag yttrade föredragande departementschefen följande.

Ur synpunkterna örn utjämnande av kommunernas fattigvårdsbörda och bortfallande
eller minskande av processerna örn ersättning för himnad fattigvård
skulle naturligen en centralisering av fattigvården medföra väsentliga fördelar,
särskilt örn den kunde drivas därhän, att staten eller landstingsområdena övertoge
fattigvården eller ansvarade för de därför erforderliga kostnaderna. Även
med hänsyn till anstaltsvårdens utveckling skulle centraliseringen medföra
förmåner i flera hänseenden. Emellertid talar, på sätt bland andra svenska
fattigvårdsförbundet anmärkt, hänsynen till den öppna fattigvården emot en

Departe mentschefen.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

Motion.

dylik stark centralisation. Tillika Ilar man att räkna med nödvändigheten att
skapa nya organisationer för att för statens eller landstingens räkning utföra
eller åtminstone noga kontrollera fattigvårdsförvaltningen. Dessutom bör ej
förglömmas, att den anstaltsvård från statens eller landstingens sida, som påfordras,
ej låter sig med ens genomföra, utan att en utveckling till detta mål
endast kan ske efter hand. Jag finner därför i likhet med kommittén, att man
för närvarande icke bör ifrågasätta, att staten eller landstingen helt övertaga
fattigvården, utan i stället, med bibehållande av kommunerna såsom fattigvårdssamhällen,
låta staten och landstingen kraftigare än hittills hjälpa kommunerna,
särskilt i syfte att bereda större möjligheter till anstaltsvård för understödstagare
samt därmed lätta på kommunernas bördor.

I en i anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion, nr
145, uttalade herr Hult, att det varit önskvärt, örn i samband med det framlagda
förslaget till ny fattigvårdslagstiftning Kungl. Maj :t sökt att främja
frågan örn den kommunala skatteutjämningen genom att fördela fattigvårdsbördan
på större områden. Härefter anförde motionären:

Man har härvid, synes det mig, att välja mellan tre vägar. Antingen blir hela
riket ett fattigvårdssamhälle och staten övertar hela fattigvårdsbördan. En lösning
av frågan efter denna linje lärer av flera skäl vara fullkomligt utesluten,
varför denna utväg redan från början bör lämnas ur räkningen. En andra möjlighet
är att låta landstingsområdet utgöra ett enda fattigvårdssamhälle och
ett tredje alternativ är att fortfarande låta de nuvarande primärkommunerna
vara fattigvårdssamhällen men genom landstingets försorg årligen fördela utgifterna
för fattigvården under gångna året så, att varje fattigvårdssamhälle
får betala lika belopp per bevillningskrona. Vilken av dessa två sistnämnda
vägar som bör väljas, kan kanske vid närmare påseende komma ungefär på
ett ut; dock förefaller det, som örn det förslag, som förordats av bland andra
Västmanlands läns landsting och länsstyrelsen i nämnda län, nämligen att
landstingsområdet får utgöra fattigvårdssamhälle, skulle ur flera synpunkter
vara att föredraga, detta enligt min mening med hänsyn till organisation av
inspektion och anläggningar för handhavandet av fattigvården, men under förutsättning
att ändå bibehålla den nuvarande kommunala organisationen för det
omedelbara handhavandet av fattigvårdsbestyret. Men även det tredje alternativet,
som förordas av bland andra fattigvårdsstyrelsen och kommunalnämnden
i Sundbyberg, torde förtjäna komma under övervägande. Genom fattigvårdsutgifternas
fördelning mellan fattigvårdssamhällena inom landstingsområdet
skulle ju en verklig utjämning komma till stånd i ungefär samma utsträckning,
som örn landstingsområdet utgör fattigvårdssamhälle. Vid lösning av frågan
efter denna linje torde det emellertid även bliva av praktiska hänsyn önskvärt,
att inspektion och anläggningar för fattigvårdens handhavande i största möjliga
utsträckning göras till en landstingets angelägenhet, ävensom att processer i
fattigvårdsmål kommunerna emellan inom landstingsområdet såsom överflödiga
förhindras genom regler och bestämmelser i lagen. En fördel med detta alternativ
är, synes det mig, att skatteutjämningen kunde vinnas med bibehållande
av den kommunala organisationen i huvudsak oförändrad.

Motionären hemställde om avslag å Kungl. Maj :ts förevarande proposition
samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t göra framställning örn
nytt förslag i ämnet med beaktande av de av motionären framlagda synpunkterna.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8. 5

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1, anförde andra särskilda utskottet
i denna fråga följande:

Ett undanröjande av de av motionären angivna olägenheterna pfråga om
fattigvårdsbördans ojämna fördelning och fattigvårdsprocesserna måste naturligen
framstå såsom önskemal vid en reform av fattigvardslagstiftningen.
Mot genomförande av det förslag till avhjälpande av nämnda olägenheter, som
motionären i första rummet förordat, nämligen att göra landstingsområdet
till fattigvårdssamhälle, möta emellertid stora betänkligheter. I fråga örn den
öppna fattigvården är det tvivelsutan lämpligast, att denna bibehalles hos
mindre enheter, som själva få bära kostnaden för densamma. Och även den
del av anstaltsvården, som bör ombesörjas a den vanliga fattigvårdsanstalten
(ålderdomshemmet), låter sig ej med. fördel centraliseras i den utsträckning,
som nämnda förslag innebär. Härtill kommer, att landstinget för närvarande
saknar organ för utförande av en sa omfattande verksamhet, som skulle
bliva följden av en dylik omläggning, även örn man därvid begagnade sig
av den nuvarande kommunala organisationen. Genomförande av motionärens
förslag skulle säkerligen ej oväsentligt öka kostnaderna för fattigvården,
vadan någon lättnad i bördan överhuvud taget knappast vore att förvänta.

Vid det av motionären alternativt framförda förslaget att genom landstingens
försorg årligen fördela utgifterna för fattigvården, så att varje fattigvårdssamhälle
finge betala lika belopp per bevillningskrona, skulle primärkommunerna
bibehållas såsom fattigvårdssamhällen. .Sa till vida innebar doc
detta förslag en förändring i den nu bestående ordningen, att primärkommunen
utgör ett fattigvårdssamhälle för sig, som enligt samma förslag en kommun
skulle komma att ansvara ej blott för kostnaderna för sm egen iattigvårdsförvaltning
utan även för viss del av fattigvårdskostnaderna i andra kommuner
inom landstingsområdet. Mot denna anordning mota i stort sett samma
betänkligheter som mot förslaget att göra landstingsområdet till lattigvardssamhälle
med bibehållande av kommunala fattigvårdsstyrelsen såsom landstingets
organ. Man har ej att räkna med samma omtanke vid 1 fattigvårds! orvaltningen,
och det måste inrättas organ ej blott för själva likvideringen utan
även för kontrollen över fattigvårdsmedlens användande. 1 sistnämnda avseende
måste landstinget här gent emot varje enskild kommun utöja kontroll
såsom representant för alla andra kommuner inom landstingsområdet. Denna
anordning med likvidering och därav härflytande kontroll genom landstingets
försorg torde i tillämpningen snart nog framtvinga ett landstingens övertagande
av förvaltningen. Det är vidare att märka, att den utjämning av tattigvårdskostnaderna
liksom av kommunalbördorna i allmänhet, som tor visso
är önskvärd, icke synes böra verka inom varje landstingsområde för sig med
påföljd, att det ena området kan bliva vida mer skattetyngt an det andra, utan

bör ske över landet i sin helhet. . - ,

Med hänsyn till vad sålunda anförts, har utskottet ansett sig ej kunna
förorda bifall till det i motionen framställda yrkandet vars antagande enligt
utskottets mening skulle kunna föranleda, att annu flera ar skulle förflyta,
innan en välbehövlig reform av fattigvårdslagstiftningen komme till stand.
Under den utredning, som föregått det av Kungl. Majit nu framlagda förslaget,
hava olägenheterna av att bibehålla pnmärkommunerna såsom iattigvårdssamhällen
varit föremål för övervägande, och forslaget innehaller åtskilliga
utvägar för att råda bot för dessa olagenheter Da dessa utvagar
efter utskottets mening äro antagliga och även andra åtgärder, sama verka i
samma riktning, torde kunna ifrågakomma, Ilar utskottet funnit anledning
saknas att frångå vad Kungl. Majit föreslagit (i 5 fe).

Kungl. Maj:ts proposition blev i förevarande del av riksdagen bitalien.

6

Ar,dra lagutskottets utlåtande Nr 3.

^om fattig Enligt lagen om fattigvården den 14 juni 1918 gäller, att varje socken på
vården! landet samt varje stad eller köping, som har egen kommunalförvaltning, utgör
ett fattigvardssamhälle, som har att för sig ordna sin fattigvård (5 §). Hava
två eller flera socknar å landet gemensam kommunalförvaltning, skola de anses
såsom ett fattigvårdssamhälle. Två eller flera kommuner å landet kunna
förenas att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle (6 §). Kostnaderna för
fattigvården skola, i den mån de ej kunna täckas med avkastningen av fattigvårdssamhällets
för fattigvården avsedda fastigheter och kapital, inflytande
bötesmedel, gåvor och andra dylika inkomster, bestridas genom tillskott efter
de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade
(39 §). I vissa fall bestridas fattigvårdskostnader av staten eller av landstingen.

I 7 kapitlet innehaller lagen örn fattigvården stadganden om hemortsrätt.
Enligt dessa skall i fråga örn fattigvård svensk medborgare anses, med vissa
undantag, hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast
varit mantalsskriven utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avser,
kommit i åtnjutande av fattigvård, som utövar inverkan på förvärv av
hemortsrätt (45 §). Beträffande fattigvård, som utövar dylik inverkan, stadgas,
att därest någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst
fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 § i lagen (s. k. obligatorisk
fattigvård) eller örn under samma år fattigvård enligt 2 § i lagen (s. k. frivillig
fattigvård) meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där
han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning
(49 §). Vissa slag av fattigvård medföra dock icke berörda verkan.
Hustru har samma hemortsrätt som mannen (47 § 1 morn.). Barn inom äktenskap
har, så länge det är minderårigt, faderns eller, där han är död och modern
lever, moderns hemortsrätt (47 § 2 morn.). Minderårigt barn utom äktenskap
har samma hemortsrätt som modern eller, örn hon är död, den hon senast ägde
(47 § 2 morn.).

Örn fattigvårdssamhällenas inbördes ersättningsskyldighet stadgar lagen, att
fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård (obligatorisk fattigvård)
at någon, vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är, frånsett vissa undantagsfall,
berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället
(50 och 51 §§). Bestrider hemortssamhället framställt krav, må talan
örn ersättningens utfående anhängiggöras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
(54 §). Örn fattigvårdssamhälle åt någon, som har hemortsrätt i annat fattigvårdssamhälle,
utgivit fattigvård enligt 1 § (obligatorisk fattigvård) under
förhållanden, vilka synas utvisa, att behovet av fattigvård kommer att bliva
varaktigt, äger fattigvårdsstyrelsen i förstnämnda samhälle att hos fattigvårdsstyrelsen
i det andra samhället påfordra hans hemsändande eller därom
själv besörja, sedan fattigvårdsstyrelsen i hemortssamhället lämnats tillfälle
att därmed själv taga befattning (57 §). Hemortssamhälle är pliktigt att ersätta
skälig kostnad för dylik hemsändning. Örn uttagande av ersättningen
gälla i huvudsak enahanda regler som örn ersättning för fattigvård av hemortssamhälle.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3. "

Vid 1927 års riksdag framlade Kungl. Majit, i proposition nr 109, förslag Riksdagen
till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ i 1918 års fattigvårdslag. De
föreslagna ändringarna, vilka föranletts av en utav statens inspektor för fattigvård
och barnavård till Kungl. Majit gjord framställning i ämnet, hade till
huvudsakligt syfte att genom skärpta tvångsmedel främja mindre kommuners
sammanslutning till gemensamt fattigvårdssamhälle eller förening om gemensam
anstalt. .

På hemställan av andra lagutskottet beslöt riksdagen att icke bitalia propositionen.

I skrivelse till Konungen den 12 januari 1928 anförde styrelsen för svenska
landskommunernas förbund — under framhållande av vissa olägenheter, vilka sfyreisen för
enligt styrelsens åsikt vore förbundna med fattigvårdslagens hemortsbestämmeker
— att det syntes styrelsen nödvändigt, att en allsidig utredning före- sinnernäs
foges om möjligheterna för åvägabringande av en bättre sakernas ordning, samt förbund.
att det torde komma att framgå av utredningen, vilka åtgärder som lämpligast
borde vidtagas för avhjälpandet av de patalade missförhållandena.

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Majits prövning.

I en vid 1928 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 366, hem- Riksdagen
ställde fru Ekberg och fru Thuring, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit hemställa örn utredning angående landstingsområdenas utgörande av fattigvårdssamhälle
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
föranledde.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 22, anförde andra lagutskottet
efter redogörelse för frågans tidigare behandling:

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår behandlades nu förevarande
spörsmål vid 1918 års riksdag i sammanhang med. antagandet av gällande tattigvårdslag.
Ehuru andra särskilda utskottet vid nämnda riksdag uttalade,
att ett undanröjande av olägenheterna i fråga om^ fattigvårdsbördans ojämna
fördelning och fattigvårdsprocesserna måste framstå såsom önskemal vid en reform
av fattigvårdslagstiftningen, ansåg likväl utskottet,_ att så stora betänkligheter
mötte mot att göra landstingsområdena till fattigvårdssamhällen, att
utskottet ej kunde förorda en sådan ordning.

De invändningar som vid lagens antagande gjordes mot landstingens övertagande
av fattigvården, förtjäna alltjämt beaktande. Den av motionärerna
föreslagna anordningen skulle dessutom numera medföra ett sönderbrytande av
den organisation, som med stora kostnader för vederbörande fattigvardssamhällen
till stor del genomförts enligt nu gällande bestämmelser. Härtill kommer,
såsom statens fattigvårdsinspektör i sitt till utskottet avgivna yttrande iramhållit
att redan en utredning rörande den föreslagna omläggningen skulle i nu
pågående reformarbete på fattigvårdens område leda till ett avbrott, som vöre
högeligen beklagligt. Utskottet tillåter sig för den skull hemställa, att torevarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid samma riksdag väcktes i samband med Kungl. Maj :ts propositioner med
förslag till kommunalskattelag med mera motioner, nr 314 i första kammaren

Organisa tionssak kunniga.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

av herr Möller med flera oell nr 509 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm
med flera, i vilka motioner bland annat hemställdes, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t hemställa örn förnyad utredning av kommunalskattefrågan
i enlighet med i motionerna angivna riktlinjer.

Särskilt utskott, till vars behandling ärendet hänsköts, yttrade i utlåtande
nr 1:

I likhet med motionärerna är utskottet av den uppfattningen, att frågan
örn statens och kommunernas av olika ordning kompetensområden samt kostnadsfördelningen
dem. emellan bör upptagas till prövning. Denna fråga har
länge varit i viss mening aktuell, fastän man under den sista tidsperioden sökt
11?f1 o ^ sl^ ,utfinna en sådan fördelning av beskattningsföremålen och

ett sadant skatteutjämmngsförfarande, att olägenheterna av den naturligt framvuxna,
hävdvunna ordningen skulle minskas. Dessa försök hava åtminstone
ån sa länge ej krönts med framgång, och utsikterna till ett verkligt effektivt
resultat på denna väg torde, enligt vad erfarenheterna från de senaste årens
undersökningar synas giva vid handen, ej vara alltför stora. Undersökningen
synes därför nu böra inriktas på att utreda den lämpligaste fördelningen av
det allmännas, uppgifter och kostnader på staten och på kommuner av olika
slag och ordning. Vid denna utredning bör givetvis uppmärksammas å ena
sidan vinnandet av effektivitet vid uppgifternas handhavande men å andra sidan
nödvändigheten att strängt ekonomisera med det allmännas medel. En närmare.
utveckling av vad dessa krav kunna anses innebära torde här ej vara nödvändig.
Det är emellertid möjligt och önskvärt, att utredningen kommer att
resultera i åtgärder, som komma att undanröja åtskilliga av de mest påfallande
ojämnheterna i det nuvarande hushållningssystemet. Sålunda kan även kommunernas
garantibehov komma att minskas. Det är också möjligt, att en fördelning
av skattebördan i förhållande till vederbörandes verkliga skatteförmåga,
om hänsyn tages till dem åvilande skatter av olika slag, kommer att betyda att
exempelvis landstingets utgiftsbehov helt eller delvis bör tillgodoses genom en
progressiv skatt. Vidare synes ej heller i fortsättningen böra släppas ur ögonsikte
möjligheten att söka åstadkomma en utvidgning av kommunernas fasta
beskattningsunderlag till andra objekt än fastighet. Aven örn en minskning av
kommunernas garantibehov kan inträda, följer ej därav, att icke en utjämning
av underlaget till att omfatta olika slag av beskattningsföremål kan vara påkallad.

Utskottet föreslår följaktligen, att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer
örn utredning dels av fragan örn en rationell utjämning av skattetrycket inom
kommunerna, varvid undersökas möjligheterna att nedbringa primärkommunernas
skattebehov genom statsbidrag till den kommunala verksamheten i större
utsträckning än vad nu är fallet eller på annat sätt, dels av frågan i vad män
och pa vad sätt tryggandet åt kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag
ma kunna komma att utöver fastighet åvila även andra beskattningsföremål
^såsom näringsföretag och penningkapital, samt likaledes frågan hur
vid en sådan beskattning hänsyn skall kunna tagas till de skattskyldigas olika
skatteförmåga.

I skrivelse nr 344 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes med beaktande
av vad särskilda utskottet därom anfört föranstalta utredningar rörande bland
annat de frågor, beträffande vilka utskottet enligt det anförda föreslagit riksdagen
att hemställa örn utredning.

Innan Kungl. Majit vidtog åtgärd med anledning av riksdagens berörda
skrivelse, bemyndigade Kungl. Majit den 26 april 1929 chefen för socialdepar -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

9

temeritet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation.
Vid behandlingen av frågan om tillkallande av dessa sakkunniga, de
s. k. organisationssakkunniga, lämnade föredragande departementschefen statsrådet
Lubeck till en början en redogörelse för tidigare vidtagna åtgärder för
organisation av berörda verksamhet ävensom för olägenheter, som vore förenade
med den nuvarande organisationen, samt anförde därefter:

Vad jag yttrat rörande de allvarliga olägenheter, som äro förenade med den
nuvarande ordningen, synes böra föranleda, att frågan upptages till en allmän
utredning. Vid en dylik utredning möta tydligen två skilda ehuru med varandra
nära sammanhängande problem.

Det ena av dessa är frågan örn åstadkommande av större lokala enheter,
främst för den sociala omvårdnaden men möjligen i anslutning därtill även i
fråga örn handhavandet av vissa andra samhälleliga uppgifter. Det gäller tydligen
här närmast att undersöka möjligheterna för en sådan samorganisation
eller eljest ett sådant samarbete gruppvis mellan primärkommunerna eller i allt
fall de mindre av dessa, att berörda uppgifter kunna handhavas på ett så ekonomiskt
och i övrigt rationellt sätt som möjligt, på samma gång som hänsyn
tages till att verksamhetens syfte och de lokala intressena icke sättas i fara.
En förberedande åtgärd för en dylik utredning har redan vidtagits genom att
Kungl. Majit på mitt förslag genom beslut den 7 mars 1929 uppdragit åt länsstyrelserna
att uppgöra och till allmän kännedom inom länen förmedla förslag
till en plan för länens uppdelning i kommunalförbund för gemensamma fattigvårdsanstalter
ävensom i gemensamma fattigvårdssamhällen med uppgift att
handhava fattigvården i dess helhet. I direktiven för berörda uppdrag bär
erinrats örn att den behandlade frågan måste ses i samband med vissa andra
för närvarande aktuella spörsmål, i det att stora fördelar skulle stå att vinna,
därest de kommunala sammanslutningar, som bildades för tillgodoseende av
fattigvårdens ändamål, skulle kunna utgöra distrikt eller underlag jämväl för
lokal organisation på andra, närliggande områden. Vid anförande härav syftade
jag närmast på den statliga pensionsförsäkringen men även i viss mån på en
reformerad frivillig sjukförsäkring. Jag anförde tillika, att vid uppgörande av
de anbefallda planerna i regel syntes böra iakttagas, att städer skulle utgöra
egna understödsområden. Vid sammanförande av små landskommuner syntes
hänsyn böra tagas till bland annat följande synpunkter, nämligen befolkningens
storlek, ytvidden, befintliga kommunikationer, redan bildade kommunalförbund
för handhavande av gemensamma ålderdomshem samt eljest redan försiggående
samarbete mellan olika kommuner såsom ingående i samma pastorat eller samma
landsfiskals-, respektive polisdistrikt eller barnmorskedistrikt eller kommunalförbund
för annat ändamål än förut nämnts. Vidare borde i vissa fall beaktas,
att kommuner av likartad struktur, exempelvis av utpräglad jordbruks- eller industrikaraktär,
lämpligen borde samverka med varandra. Endast undantagsvis
syntes invånarantalet i de blivande distrikten böra understiga 1,000; helst
borde det vara betydligt större. Samtidigt framhöll jag emellertid, att fördelarna
med åstadkommande av större lokala enheter alltid måste bedömas med
hänsyn till att man icke borde gå så långt, att den personkännedom, som vöre
av så stor betydelse såväl för vårdens rätta handhavande som i ekonomiskt hänseende,
på ofördelaktigt sätt försvagades. Ehuru den indelningsplan, som sålunda
skall uppgöras, icke är avsedd att på något sätt tvångsvis genomföras
utan endast skall tjäna till ledning vid bedömande av uppkommande indelningsfrågor,
torde densamma kunna bliva av betydelse för den nu ifrågasatta utredningen.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

Den andra av de båda i det föreliggande problemet ingående huvudfrågorna
avser åstadkommandet av större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna,
respektive nyss avsedda större områden, av ifrågavarande uppgifter.
Den förvaltning, som det här framför allt gäller, är tydligen närmast den, som
avser fattigvård, understöds- och hjälpverksamhet i anledning av arbetslöshet
samt pensionsförsäkring. Därjämte kan, såsom under de sista årens diskussion
i ämnet skett, ifrågasättas anknytning även till en eventuellt blivande
reformerad frivillig sjukförsäkring med centralisering beträffande den lokala
verksamheten; redan förut har det ju varit under övervägande, att styrelserna
för dylika lokala enhetskassor eller distriktssjukkassor skulle övertaga någon
eller några av nyssnämnda uppgifter. Va,d däremot angår barnavårdsnämndernas
verksamhet synes det vara mera tvivelaktigt, örn tillräcklig anledning
finnes till ett sammanförande med övriga organ. Barnavårdsnämnderna handhava
ju huvudsakligen uppfostringsuppgifter, och deras vårdnadsklientel är
väsentligen ett annat än det, som kommer i beröring med övriga här avsedda
hjälporgan. Det är emellertid icke heller utan vidare givet, att alla övriga
här avsedda uppgifter lämpligen böra sammanföras till en enda nämnd eller
styrelse. I enlighet med vad som antytts under diskussionen torde jämte en
sådan lösning andra vägar böra undersökas, exempelvis en sådan organisation,
att visserligen all egentlig understödsverksamhet, alltså verksamhet för
s. k. öppen fattigvård, arbetslöshetshjälp, sjukförsäkring o. s. v., ombesörjes
av ett och samma organ, dit också en hjälpsökande i varje fall skulle hava att
i första hand hänvända sig för erhållande av upplysningar eller understöd, men
att sedan hela det kommunala anstaltsväsendet för fattigvård och andra uppgifter
anförtroddes åt en särskild styrelse. Av väsentlig betydelse är under
alla förhållanden, i enlighet med det förut anförda, att hos ett och samma organ
förenas ali erforderlig personkännedom och att alla anordningar vidtagas, som
kunna tjäna till undvikande av dubbelersättning.

Problemet rörande förhållandet mellan de olika stödformerna, i första hand
pensionsförsäkringen och fattigvården, måste klarläggas i hela sin vidd. Möjligen
visar det sig därvid nödvändigt att omarbeta nuvarande fattigvårdslag i
vissa delar, varvid förhållandet mellan primär- och sekundärkommunerna samt
mellan kommunerna och staten får tagas i förnyat övervägande.

De sakkunniga hava ännu icke slutfört sitt uppdrag.

Skatteut- Under åberopande av riksdagens ovan omtalade skrivelse 1928 hemställde
''''redningen, chefen för finansdepartementet statsrådet Dahl i statsråd den 18 oktober 1929
örn Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga med uppdrag att inom
finansdepartementet biträda med utredning av frågan om rationell utjämning
av skattetrycket inom kommunerna ävensom andra därmed sammanhängande
spörsmål, den s. k. skatteutjämningsberedningen. I sitt anförande till statsrådsprotokollet
yttrade departementschefen efter att hava omtalat berörda riksdagsskrivelse
:

Av vad sålunda anförts framgår, att riksdagen med sin förevarande begäran
åsyftat att få till stånd en ingående utredning rörande de olika möjligheter,
som stå till buds för en utjämning av det kommunala skattetrycket. Denna
utredning synes nu böra igångsättas.

Riksdagen torde hava avsett, att i första hand bör tågås under omprövning
frågan örn jämkningar i den nuvarande fördelningen av samhället åliggande

Andra lagutskottets utlåtande Nr g.

11

uppgifter mellan staten samt kommuner av olika ordning. På många områden
saknas för närvarande en klar gränsdragning i detta hänseende. Inom sjukvårdsväsendet
har staten, för att taga ett exempel, i vissa fall åtagit sig att i
det väsentliga ensam sörja för en vårdgren, såsom för sinnessjukvården, medan
i andra fall omsorgen lagts på landstingen eller primärkommunerna. I fall av
senare slaget deltager staten understundom genom kontanta bidrag till anläggning
eller drift eller till bådadera eller genom att å egna anstalter ombesörja
viss del av vården. Då statsbidrag utgår, kan man ofta i fråga örn bidragsvillkor
och bidragsbelopp svårligen spåra några genomgående riktlinjer. På
andra områden föreligga liknande förhållanden. Jag tillåter mig i sådant avseende
erinra örn det, »hälftenbruk» mellan staten och kommun eller mellan
landsting och primärkommuner, som råder inom pensionsförsäkringen, fattigvården,
folkskolan, polisväsendet och väghållningen m. m. Inom dessa och
andra grupper av det allmännas verksamhet gäller, att ej sällan cn allmän, på
utredning grundad plan för uppgifternas och kostnadernas fördelning saknats,
och att det mer elier mindre berott på tillfälliga omständigheter och läget för
ögonblicket, huru fördelningen blivit genomförd.

Såsom grundval för utredningen synes nu i första hand böra fastställas, vilka
verksamhetsområden i förevarande sammanhang böra komma under omprövning.
En översiktlig sammanställning av gällande ordning för de ifrågavarande
uppgifternas ombesörjande bör åvägabringas, angivande kostnadernas
fördelning mellan staten och olika slag av kommuner. Undersökningen bör
tillika avse att framvisa de faktiska kostnader, som för uppgifternas handhavande
drabba landsting och primärkommuner, samt att belysa dessa kostnaders
betydelse ur skattetryckets synpunkt. I vad mån man härvid kan åtnöja sig
med representativa stickprov, torde få bliva beroende på övervägande under
utredningens fortgång.

Med utnyttjande av det material, som sålunda införskaffas, och med beaktande
av de erfarenheter rörande hithörande frågor, vilka kunna hämtas från
främmande länder, där motsvarande spörsmål äro aktuella, bör sedermera undersökas,
huruvida den verksamhet, varom fråga är, lämpligen bör i större eller
mindre omfattning överflyttas på_ statsverket eller från primärkommunerna
på kommuner av högre ordning. Även jämkningar i motsatt riktning böra
kunna ifrågakomma. I detta sammanhang bör iakttagas, att, örn ökade skyldigheter
skulle komma att åläggas landstingen i visst hänseende, detta kan behöva
medföra, att en del uppgifter, som nu åvila landstingen, men ligga jämförelsevis
fjärran från dessas verksamhetsområde i allmänhet, överflyttas på
statsverket. Tillika bör tagas under omprövning, huruvida i olika fall en utvidgning
av systemet med statliga bidrag för kommunala ändamål eller bidrag
från landsting till primärkommuner kan vara att föredraga framför en direkt
överflyttning av ifrågakommande uppgifter. Undersökningen torde böra avse
varje verksamhetsgren för sig, dock så att överblicken över och sammanhanget
mellan olika grenar icke förloras.

Klart är, att i enlighet med utredningens huvudsyfte synnerlig vikt vid dessa
överväganden bör fästas vid skatteutjämningssynpunkten. Detta får dock icke
innebära, att andra betydelsefulla hänsyn sättas tillbaka. All möjlig uppmärksamhet
bör sålunda ägnas frågan att söka förekomma, att en eventuell
överflyttning av olika uppgifter eller en ändring av grunderna för bidragsväsendet
förorsakar minskad effektivitet vid uppgiftens handhavande eller bristande
sparsamhet med det allmännas medel. Naturligt är, att i den mån en
ökad bidragsskyldighet från statsverkets sida anses böra ifrågakomma, statens
krav på kontroll över medlens användning måste skärpas. Samtidigt bör beaktas
önskvärdheten av att den kommunala självstyrelsens princip i möjligaste
mån lii milas orubbad.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

Framställning
av statens
inspektör
för fattigvård
och
barnavård.

Det lärer näppeligen kunna förnekas, att en bidragande orsak till det ojämna
och mångenstädes betungande skattetrycket är att söka i den särskilt i vissa
delar av landet rådande starka söndersplittringen i ett stort antal smärre kommunala
enheter, av vilka åtskilliga hava ett otillräckligt skatteunderlag i förhållande
till de ökade utgiftskrav, som senare tiders utveckling framför allt på
det sociala området fört med sig. Med hänsyn härtill torde vid en utredning
av den art, som här ifrågasättes, jämväl spörsmålet örn jämkningar i den kommunala
indelningen böra komma under övervägande. Genom ett lämpligt sammanförande
av skilda kommuner för olika ändamål eller genom åstadkommande
på annat sätt av vidgat kommunalt samarbete skulle sannolikt en bättre ekonomi
sering.och en jämnare utgiftsfördelning i många fall stå att vinna. Det
må dock ej förbises, att hänsyn till tradition och historisk utveckling torde
föranleda, att man på detta område bör framgå med försiktighet.

På senare tid hareman, såsom riksdagen framhåller, sökt åstadkomma en
skatteutjämning på sådant sätt, att synnerligen skattetyngda kommuner tillerkänts
särskilda penningunderstöd till skattetryckets lättande. Dessa understöd
hava närmast avsett att utgöra bidrag till täckande av kommunens utgifter
för kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsväsen, men samtidigt har
understödens storlek gjorts beroende av den totala utdebiteringen till kommunalskatt,
landstingsskatt och vägskatt inom kommunen.

Örn nu vissa av primärkommunens arbetsuppgifter skulle komma att överflyttas
på staten eller landstingen eller ändrade grunder för statsbidrag genomföras,
bör detta medverka till en minskning och en jämnare fördelning av primärkommunernas
skattetryck. Med all sannolikhet kommer dock alltjämt ett
behov av kontant skatteutjämning att kvarstå, varjämte vissa förskjutningar i
bestämmelserna örn utjämningsbidragens utgående lära bliva påkallade. Det
torde fördenskull böra ingå såsom ett led i utredningen att taga frågan örn reglerna
för denna tekniska skatteutjämning under övervägande.

I den till innevarande års riksdag avgivna berättelsen örn Arnd i rikets styrelse
sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit upplyses, att
skatteutjämningsberedningens arbete beräknas kunna slutföras under loppet av
år 1932.

Med avseende närmast å frågor, som äro förknippade med i fattigvårdslagen
(50 § 2 mom.) gjorda undantag från regeln, att fattigvårdssamhälle, som enligt
1 § lämnat fattigvård åt någon, vilken har hemortsrätt inom annat samhälle,
är berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället,
anförde statens inspektör för fattigvård och barnavård kanslirådet von
Koch i skrivelse till Konungen den 27 november 1930:

Då jag icke är i tillfälle att företaga några undersökningar av den vidlyftiga
art, som äro^ nödvändiga för att kunna på ett tillfyllestgörande sätt bedöma
samtliga på hithörande frågor inverkande omständigheter, har jag för
närvarande icke kunnat intaga någon bestämd ståndpunkt till de nu antydda
spörsmålen.

Med hänsyn till deras stora betydelse såväl för de vårdbehövande som ock för
kommunerna får jag under åberopande av den i ärendet förebragta utredningen
i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Majit ville föranstalta örn en allsidig
och förutsättningslös utredning av frågan om upphävande av bestämmelserna
i 50 § 2 mom. lagen örn fattigvården och däremot svarande föreskrift i
lagen om samhällets barnavård ävensom av övriga i samband därmed stående
frågor.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

13

Vid 1931 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion, nr 191, av herr
Björnberg angående centralisering av fattigvården. Motionären, som i sin motivering
yttrade, att de enskilda eller gruppvis förenade kommunerna väl borde
hålla lokaler för fattigvården men den huvudsakliga kostnaden för denna bestridas
av landstingsområdet eller av staten, föreslog, att riksdagen måtte besluta,
det Kungl. Maj :t läte verkställa en. skyndsam och allsidig utredning med
syfte att centralisera fattigvården genom att låta kostnaderna för densamma
bli enhetliga för större områden och sedan för riksdagen framlägga förslag i
antydd riktning.

Andra lagutskottet, till vars behandling motionen hänvisades, anförde i sitt
över motionen avgivna utlåtande, nr 11, efter att hava redogjort för tidigare
behandling av frågan, följande.

Det nu föreliggande spörsmålet behandlades, såsom av den ovan lämnade
redogörelsen framgår, redan under förarbetena till gällande fattigvårdslag.
Från skilda håll framfördes därvid det önskemålet, att man vid en reformering
av fattigvårdslagstiftningen borde söka undanröja de olägenheter, som på grund
av anordningen med primärkommunerna som fattigvårdssamhällen förelåge i
fråga örn fattigvårdsbördans ojämna fördelning och fattigvårdsprocessema.
Framställda förslag att i detta syfte helt överflytta fattigvårdskostnaderna på
staten eller landstingsområdena vunno emellertid icke statsmakternas bifall.
Däremot genomfördes bestämmelser, enligt vilka staten och landstingen kraftigare
än dittills varit fallet skulle bidraga till minskande av primärkommunemas
kostnader för fattigvård. Vidare skapades möjlighet för kommuner att
förena sig till större fattigvårdssamhällen. Möjligheterna för kommuner att
sammansluta sig för ordnande av fattigvården hava sedermera utökats genom
den 1919 antagna lagen örn kommunalförbund.

De utvägar, som lagstiftningen sålunda anvisat för skapande av större fattigvårdsområden,
hava i viss mån utnyttjats. Enligt vad utskottet inhämtat hava
visserligen sammanslutningar av kommuner till gemensamma fattigvårdssamhällen
förekommit endast i ett fåtal fall, men kommunalförbund för handhavande
av fattigvård hava bildats i ganska stor utsträckning. Vid 1930 års
utgång funnos i riket, huvudsakligen i landets mellersta och södra delar, 161
sådana kommunalförbund, omfattande sammanlagt 599 kommuner. Vid samma
tid voro under bildning 18 dylika förbund, vilka voro avsedda att omfatta tillhopa
66 kommuner.

Frågan att sammanföra primärkommunerna till större lokala'' enheter för
handhavande, bland annat, av fattigvården är, som ovan nämnts, för närvarande
föremål för utredning av de s. k. organisationssakkunniga. Dessa sakkunniga
hava även bemyndigats att till behandling upptaga det i föreliggande
motion berörda spörsmålet örn förhållandet i fattigvårdshänseende mellan primär-
och sekundärkommunerna samt mellan kommunerna och staten.

Med hänsyn härtill får utskottet ■— som anser sig icke böra i sakens nuvarande
läge taga ställning till de olika möjligheter för att åstadkomma en
jämnare fördelning av fattigvårdsbördan, som i motionen berörts — hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens utgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Som av den ovan lämnade redogörelsen framgår, har åt de organisationssakkunniga
uppdragits att verkställa utredning av den sociala försäkrings- och
hjälpverksamhetens organisation. Vederbörande departementschef yttrade vid

Riksdagen

1931.

Utskottet.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

behandling av frågan om de sakkunnigas tillkallande, att problemet rörande
förhållandet mellan de olika samhälleliga stödformerna måste klarläggas i hela
sin vidd samt att det möjligen därvid skulle visa sig nödvändigt att omarbeta
fattigvardslagen i vissa delar, varvid förhållandet mellan primär- och sekundärkommunema
samt mellan kommunerna och staten finge tagas i förnyat övervägande.
I direktiven för skatteutjämningsberedningen uttalas, att det bör
undersökas, huruvida kommunal verksamhet bör i större eller mindre omfattning
överflyttas pa statsverket samt huruvida i olika fall en utvidgning av
systemet med statliga bidrag för kommunala ändamål kan vara att föredraga
framför en direkt överflyttning av ifrågakommande uppgifter. Även i annat
sammanhang torde Kungl. Maj:t, såsom den lämnade redogörelsen utvisar, få anledning
att överväga spörsmålet, vem fattigvårdskostnadema skola åvila. Den
ekonomiska kris, som nu är sa starkt kännbar inom vårt näringsliv, gör det synnerligen
önskvärt, att de förslag, vartill de nyss nämnda utredningarna rörande
omorganisation av vår sociala hjälpverksamhet kunna föranleda, framläggas
för riksdagen sa snart detta under beaktande av de ändrade tidsomständighetema
är möjligt. Med hänsyn till det läge, vari det pågående utredningsarbetet
för närvarande befinner sig, anser utskottet icke lämpligt, att riksdagen
nu gör något uttalande i den av motionären väckta frågan.

Utskottet får förty hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 28 januari 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, von
Geijer, Hagman* och Gustaf Tamm, fröken Hesselgren och herr Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagården, Petersson i
Lerbäcksbyn, Aronson, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Nyland, Plombera och
Gardell i Gans.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.