Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1932 kl. 10 f. m.
Utlåtande i anledning av vackt motion angående maximitaxor för
arrendeavgifter vid vissa arrendeavtal.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 143, vilken
behandlats av andra lagutskottet, har herr Herou m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte besluta hos regeringen begära utredning och förslag angående bestämmelser,
som böra utfärdas för att vid de arrendeavtal, där sociala arrendelagarna
skola lända till efterrättelse, viss maximitaxa må kunna fastställas
för de arrendeavgifter, som erläggas till jordägarna, så att icke betungande
arrendeavgifter avkrävas arrendatorn.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.
1 lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom 2 kapitlet, den
s. k. allmänna arrendelagen, intogs genom lag den 27 juni 1927 särskilda be- ser om y„a
stämmelser örn jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jord- rid arrende.
ägare, vilka bestämmelser återfinnas i 45—54 §§ i kapitlet. Enligt 47 §
skall lega, som utsättes i penningar eller naturalster, vara till beloppet bestämd.
I lagrummet stadgas vidare, att örn i orten inträffar allmän svårare
missväxt, arrendatorn äger njuta skälig nedsättning i legan, där denna är
utsatt i penningar eller naturalster. Där legan är utsatt att utgå i dagsverken
eller annat arbete, träder 7 § i kapitlet i tillämpning, vilken paragraf reglerar
arbets skyldighetens uttagande o. d.
Enligt lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord å landet i Norrland
och vissa delar av Svealand, den s. k. norrländska arrendelagen (vilken erhållit
angivna rubrik och den därmed antydda utsträckta tillämpligheten genom
lag den 27 juni 1927) gälla bestämmelser av väsentligen samma innehåll, som
det, vilket nyss återgivits.
Något stadgande har icke givits örn att tvistefråga angående legonedsättning
på grund av missväxt skulle vara undantagen från allmän domstols
prövning.
Bihang till riksdagens protokoll 1982. 9 sami. 2 avd. 18 käft. (Nr 22.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
Uttalanden Under förarbetena till den nu gällande ordningen i fråga om lega enligt den
arbetena Till ovan omtalade sociala arrendelagstiftningen gjordes beträffande spörsmålet örn
bestämmel- reglering av lega, som utsatts i penningar eller naturalster, bland annat föl8eZl\a7
J''ande uttalanden.
Stiftningen. Jordkommissionen anförde i sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande
del VI (Statens offentliga utredningar 1923: 40), att kommissionen ej ansett
sig böra förorda någon jämkning av den mellan kontrahenterna avtalade legan
för annat fall än vid allmän svårare missväxt i orten. Tvist angående nedsättnings
storlek i dylikt fall borde icke bedömas av domstol, utan det vore lämpligare,
att tvisten i första hand avgjordes av skiljemän. Herr Lindhagen, som
var ledamot av kommissionen, anmälde skiljaktig mening samt hävdade dels
att tillfälle till en prövning av arrendevillkoren under pågående arrendetid borde
beredas även vid andra katastrofer än missväxt, såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar,
dels att tvist örn nedsättningens storlek borde avgöras av en
nämnd, sammansatt av ojäviga personer.
Jordsakkunniga anförde i huvudsak följande i sitt den 20 juni 1926 avlämnade
betänkande med förslag till lag örn ändrad lydelse av vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom (Statens offentliga utredningar
1926: 8). Ehuru det torde vara ytterst sällsynt, att legan, där den
skulle utgå i penningar eller naturalster, ej vore till sitt belopp bestämd, hade
de sakkunniga likväl ansett det vara av vikt, att vid arrenden under bolag och
med dem likställda jordägare förebyggdes, att bestämmelserna örn legan avfattades
så svävande, att arrendatorns betalningsskyldighet kunde komma att
ställa sig på ett helt annat sätt än han vid avtalets avslutande haft anledning
att beräkna. Det borde därför stadgas, att lega, som utsättes i penningar eller
naturalster, skall vara till beloppet bestämd. Enligt norrländska arrendelagen
ägde arrendatorn vid allmän svårare missväxt i orten njuta skälig nedsättning
i legan, där denna vore utsatt i penningar eller naturalster. Jordkommissionen
hade i sitt lagutkast upptagit en liknande bestämmelse. Bestämmelsen vore
motiverad av billighetsskäl med hänsyn till de särskilt i Norrland understundom
förekommande missväxtåren. Sådana skäl syntes jämväl de sakkunniga
tala för att vid arrenden under bolag, ekonomiska föreningar och därmed jämställda
enskilda näringsidkare infördes ett motsvarande stadgande. För de
mellersta och södra delarna av landet torde ett dylikt stadgande emellertid vara
av ytterst ringa praktisk betydelse. Med hänsyn härtill och då mången enskild
jordägare torde drabbas lika hårt som hans arrendator av en allmän missväxt,
hade de sakkunniga ansett, att en tvingande bestämmelse av denna innebörd
icke rimligen borde ifrågakomma vid arrenden under andra enskilda jordägare
än förut nämnts. En i jordkommissionen reservationsvis framförd hemställan
om jämkning av arrendevillkoren även vid andra katastrofer än missväxt,
såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar, hade de sakkunniga ännu
mindre kunnat biträda.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
3
Utskottet får erinra om vissa tidigare stadganden angående arrendeavgifters
storlek.
Lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring
avsåg det fall, att då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 oktober 1917,
vore pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande av
mjölk, smör, fisk eller annat naturalster, å dylikt vederlag efter sistnämnda
dag inträtt sådan prisstegring, som vid avtalets ingående icke lät sig beräkna,
och den utfästa legan i följd därav funnes uppenbart oskälig. I sådant fall
skulle arrendatorn äga rätt att, såvitt anginge vederlag förfallet under tiden
fr. o. m. den 1 oktober 1917 till den 1 juni 1919, påfordra, att skälig andel i
prisstegringen komme honom till godo. Där ej annorlunda åsämjades, finge
denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen. Om jordägaren och arrendatorn
icke kunde enas om storleken av den andel i prisstegringen, som skulle
tillkomma arrendatorn, eller om sättet för dess tillgodonjutande, skulle saken
avgöras av en nämnd, bestående av tre personer, av vilka parterna skulle utse
var sin och Kungl. Maj:ts befallningshavande den tredje. Denna lag trädde i
kraft den 6 juli 1918 och gällde till den 1 juni 1919. Regleringen förlängdes
sedermera genom flera varandra avlösande lagar intill den 1 mars 1923.
Den 22 juni 1921 utfärdades jämväl en lag om jämkning i vissa fall av
arrendator åliggande dagsverksskyldighet på grund av oberäknelig prisstegring
efter avtalets ingående. Denna lag trädde i kraft den 24 juni 1921 och
reglerna örn jämkning gällde till följd av förlängning genom senare lag till den
1 mars 1923.
Efter förslag av jordkommissionen framlades för 1920 års riksdag kungl,
proposition, nr 397, med förslag till lag örn förlängning av vissa arrendeavtal.
Enligt detta lagförslag skulle under vissa förutsättningar — däribland
att arrendet icke omfattade odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar och
att arrendetiden utginge före den 1 januari 1925 — arrendatorn äga påfordra,
att arrendetiden bleve förlängd t. o. m. den dag under sistnämnda år, som
motsvarade den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra att gälla. För det fall
att arrendetiden bleve förlängd i enlighet med lagen, skulle beträffande arrendevillkorens
bestämmande gälla vissa i lagen givna stadganden. Örn jordägaren
ej ville godkänna av arrendatorn påkallad ändring i arrendevillkoren
eller örn jordägaren själv ville påkalla sådan ändring och tvist uppstode, skulle
sålunda tvisten avgöras av en skiljenämnd, bestående av tre personer, av vilka
parterna skulle utse var sin och Kungl. Maj:ts befallningshavande den tredje.
Till motivering av förslaget anförde föredragande departementschefen, att den
föreslagna lagen avsåge att utgöra en förberedande åtgärd, föranledd av tvenne
till jordkommissionens övervägande hänskjutna lagstiftningsproblem, nämligen
frågorna örn en hela riket omfattande social arrendelagstiftning samt örn
tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål. Det kunde
befaras, att jordägare skulle i större eller mindre omfattning söka genom indragning
av arrenden, som inom de närmaste åren utlöpte, såvitt möjligt und
-
Tidigare
stadganden
om arrendeavgifters
storlek.
Bestämmelser
om
arrendevillkor
i förslag
till lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
Gällande
bestämmelser
om angald
för
fastighet
upplåten
under åborätt
enligt
1926 års lag.
Frågan om
maximitaxnr
för
arrendeavgifter
vid
1920 års
riksdag.
vika de olägenheter, som för dem kunde tänkas förbundna med en blivande lagstiftning
på nämnda rättsområden. För att förhindra dylika åtgärder från
jordägarnas sida samt förebygga de betydande olägenheter ur social synpunkt,
som måste vara förenade med en indragning i större omfattning av arrenden,
hade lagförslaget tillkommit.
Riksdagen biföll icke propositionen.
Väsentligen samma förslag framlades jämväl i kungl, proposition till 1922
års riksdag, nr 72, men vann icke heller då riksdagens bifall. Motionsvis väcktes
frågan vid 1921, 1923 och 1924 års riksdagar utan att föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Med anledning av att motionärerna hänvisa till det sätt, varpå avgäld bestämmes
enligt lagen den 4 juni 1926 örn upplåtelse under åborätt av viss jord,
får utskottet erinra örn följande av innehållet i nämnda lag. Lagen har endast
tillämpning å kronan tillhörig mark. Avgälden för åbofastighet skall i regel
bestämmas för tjugu år i sänder. Den skall bestämmas i naturaprodukter men
utgå i penningar efter senast bestämda medelmarkegångspris. Avgäldens
bestämmande sker huvudsakligen efter uppskattning av den behållna avkastning,
som under medelgoda år erhålles av fastigheten, därest den brukas på
sätt, som bäst överensstämmer med dess läge, storlek och beskaffenhet. Avgäld
för ny avgäldstid fastställes av en för länet i dess helhet eller viss av
länsstyrelsen bestämd del därav utsedd avgäldsnämnd, vilken skall bestå av
tre med ortens lantbruk och affärsförhållanden förtrogna personer, av vilka
en förordnas av länsstyrelsen samt de övriga utses den ena av landstinget och den
andra av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller, örn hinder därför
möter, bägge av landstinget. -— För så vitt utskottet känner, har något avtal
örn upplåtelse enligt berörda lag ännu icke trätt i tillämpning.
Vid 1930 års riksdag gjorde samma motionärer, som väckt den nu förevarande
motionen, i motion nr 70 i andra kammaren enahanda hemställan som i
förevarande motion.
I utlåtande nr 1 anförde sammansatt andra lag- och jordbruksutskott med
anledning av denna motion:
Mot ett förfarande sådant som det i motionen ifrågasatta måste enligt utskottets
mening resas starka betänkligheter ur principiell synpunkt. Utskottet
har sig icke heller bekant, att sådana missförhållanden i fråga örn arrendeavgifternas
höjd förekomma, att den mycket vanskliga åtgärden med maximiprissättning
genom offentlig myndighet skulle vara av behovet påkallad.
I anledning av andra vid samma riksdag väckta motioner hemställde utskottet,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning rörande
erfarenheterna vid tillämpningen av gällande arrendelag i vad avsåge
arrenden, som falla under den sociala arrendelagstiftningen, med särskild hänsyn
till de delar av riket, till vilka den norrländska arrendelagen utsträckts
genom lag den 27 juni 1927, ävensom om framläggande för riksdagen av de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Beträffande motionen II: 70
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
5
hemställde utskottet, att densamma, i den man den icke kunde anses besvarad
genom utskottets nyssberörda hemställan, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation avgavs i fråga örn denna motion av herr Lindhagen, som anfört,
att då utskottet avstyrkt en av honom väckt motion örn att hänvisa hela den
sociala jordfrågan till förnyat övervägande, han nödgades, för den händelse
riksdagen komrne till samma slut, i stället yrka bifall till ifrågavarande jämte
vissa andra motioner.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen uttalade sig redan år 1930 sammansatt
andra lag- och jordbruksutskott mot ett fastställande av maximitaxor
för arrendeavgifter. Att en dylik åtgärd är ägnad att ingiva starka betänkligheter
torde ock vara tydligt. Såsom framgår av sociala jordutredningens
nyligen avlämnade betänkande, vilket delvis atergivits i utskottets denna dag
avgivna utlåtande nr 21, har den gällande skärpta arrendelagstiftningen i sin
mån föranlett, att skogsbolag numera i stor utsträckning söka avveckla arrendesystemet
och försälja arrendegårdarna. En dylik utveckling är — såsom
motionärerna ock uppmärksammat — under nu radande ekonomiska förhallanden
förenad med olägenheter. Den ytterligare skärpning i arrendelagstiftningen,
varom hemställes i förevarande motion, kunde emellertid befaras ytterligare
pådriva den nämnda utvecklingen. Med hänsyn till jordbrukets nuvarande
osäkra och vanskliga ekonomiska förhållanden samt de ovissa framtidsutsikterna
för denna näring möter det också stora svårigheter att finna skäliga
grunder för fastställande av maximitaxor för arrendeavgifter.
Under åberopande av det anförda far utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 8 mars 1932.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Linder, von Geijer, Frändén*, Lindhagen,
Tamm, Norman och Gottfrid Karlsson;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Johanson i Hallagården,
Pettersson i Hällbacken, Sandström i Nyland*, Hansson i Trollhättan, Ljung, Molander
och Osberg*.
Utskottet.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
Särskilt yttrande
av herr Lindhagen, som anfört:
Utskottet yttrar, att fastställande av maximitaxor för arrendeavgifter är ägnat
att ingiva starka betänkligheter. Såsom av utskottets historik framgår
har det emellertid enligt både propositioner och motioner under senare tid ansetts
vara på sin plats, när skäliga anledningar därtill föreligga. I Finland ägde
en allmän sadan kontroll rum intill dess arrendesystemet där hunnit avvecklas
såsom numera väsentligen skett. Gällande svensk lag föreskriver det ju
också för oss, när det är betingat av svår missväxt. Varför skall det då ej böra
ske, även när andra förödande konjunkturer inställa sig?
Utskottet synes emellertid mena, att det för tillfället är äventyrligt. En
rimlig arrendelagstiftning till skydd för den svaga har nämligen givit åtskilliga
bolag i Värmland anledning att söka komma ifrån både en skälig arrendelagstiftning
och en hotande rationell, under samhällets hägn företagen frilösning
av arrendejordbruk genom att försälja jordbruk utan arrendatorernas
samtycke, utan tillräckligt tillbehör och med följd tillika, att arrendatorerna
berövas sin arbetsförtjänst i skogarna. Bolagen hava sin egen industri att
tänka på i främsta rummet, och det är således ej något överraskande eller ens
klandervärt, att de skynda sig att undgå förpliktelser, som hota deras ekonomiska
fördel.
Fullt klart är det dock icke, hur det nu förhåller sig med denna tendens i den
omförmälda trakten. I utskottets utlåtande sägs att vissa bolag »söka» försälja
arrendegårdarna, I utlåtandet nr 21 står, att de dock icke kunnat finna
köpare, vilket ju vore ett lyckligt förhållande. Under överläggningen upplystes
i utskottet av ordföranden att det egentligen endast är ett bolag, Hellefors,
som söker forcera dylika försäljningar. Detta skulle ha föranletts därav,
att bolaget är finansierat av en statsinrättning, benämnd kreditkassan, vars
styrelse skulle från detta finansinstituts sida påfordrat ett sådant förfarande.
Någon mäste emellertid fastställa taxorna för arrendeavgifterna. Detta sker
nu ensidigt från bolagens sida, då ju arrendatorerna enligt sakens natur icke
träffa ett fritt avtal utan i brist på annat levebröd oftast få som vanligt godtaga
den starkare partens betingelser.
Det upplystes vid utskottets överläggning att sociala jordutredningen hos
bolagen inhämtat deras grunder för arrendenas bestämmande och att utredningen
funnit beräkningen skälig. Häremot stå arrendatorernas missnöje, vilket
närmast mäste bero på att arrendebeloppen i alla fall överstiga deras förmåga
och således ur deras synpunkt icke är skälig. Denna oförmåga beror väl åter
på att det lilla jordbruket kanske icke ens avkastar mer än som erfordras för
familjens livsmedelsbehov samt att de kontanta inkomster, varmed bland annat
arrendena skola betalas ur arbetsförtjänst i bolagens skogar, icke heller
räcka till.
Man kan för övrigt icke säga, att ett arrende är skäligt bestämt, då vid beräkningen
icke tages hänsyn också till den dåliga betalning, som i följd av kon
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
7
junkturerna för närvarande betalas för det med arrendet sammanhängande
skogsarbetet. Det lämnar för närvarande, såsom ofta beklagas, icke rimligt
överskott i förhållande till arbetet och kanske i många fall icke ens något nämnvärt
överskott utöver vad som åtgår till betäckande av kostnaden för underhåll
av människor, djur och redskap, som arrendatorn skall bestå. På min
fråga i utskottet örn vid sociala jordutredningens bedömande av arrendenas
skälighet enligt bolagens försäkringar tagits hänsyn även till detta förhållande,
lämnades icke något svar.
Motionärernas förevarande förslag omfattar således en viktig del i arrendelagstiftningen,
som tidigare blivit vid skilda tillfällen uppmärksammad och
även vunnit viss tillämpning uti den gällande sociala arrendelagen. Vanskligheten
med förslaget är däremot att det söker bryta ut denna enstaka del ur
den vidare ram, som innefattas i uppbyggandet av en effektiv rättsordning på
detta område, utmynnande i en effektiv social arrendelagstiftning och dess utflöde
i en målmedveten frilösning av arrendejordbruken. I sin ensamhet skulle
denna detalj lätt gå till spillo utan skyddet av det stora organiserade sammanhang,
av vilket den utgör en organisk del.
Med denna uppfattning är jag ej beredd att yrka bifall till motionen annat
än som en integrerande del av punkterna 1) och 4) i motionen nr 213, vilken
framförts såsom en ofrånkomlig opinionsyttring, intill dess bladet åter vänt
sig i den svenska statsmaktens bemödanden i jordfrågan.