Andra lagutskottets utlåtande Nr 2
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 28 januari 1932 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående revision av föreskrifterna
örn kommunal ansvarighet för de i lagen om
allmän pensionsförsäkring stadgade grundavgifter.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 58,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Åqvist hemställt, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att i samband med den a\
1928 års riksdag beslutade utredningen örn pensionsförsäkringen även spörsmålet
örn revision av föreskrifterna örn kommunernas ansvarighet för grundavgifterna
måtte göras till föremål för en allsidig prövning ävensom att för
riksdagen framläggas de förslag, vartill denna utredning kan giva anledning.
Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan, far
utskottet hänvisa till motionen.
Ålderdomsförsäkringskommittén, vars förslag till lag örn allmän pensions- Lagen den
försäkring ligger till grund för den nu gällande lagen, föreslog, beträffande
pensionsavgifterna, dels en grundavgift av två kronor att betalas av envar av- pensionsgiftspliktig,
dels ock tilläggsavgift för den, i vilkens taxering under året en- försäkring.
ligt gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt ingick inkomst L^eten°r
av minst 800 kronor. Tilläggsavgiften skulle utgöra fem kronor, om inkomsten
ej uppgick till 1,200 kronor, och tio kronor, örn inkomsten uppgick till
1,200 kronor eller mera. Grundavgiften skulle enligt kommitténs förslag uppbäras
av den kommunala uppbördsmyndigheten, tilläggsavgiften i samband
med kronouppbörden. Varje kommun skulle vara skyldig att till pensionsförsäkringsfonden
redovisa och inbetala ett belopp, motsvarande grundavgifter,
som icke blivit erlagda för inom kommunen mantalsskrivna avgiftspliktiga.
För dylik ej erlagd avgift skulle kommunen äga fordran hos den avgiftspliktige.
Blott de pensionsavgifter, som den försäkrade inom stadgad tid erlagt,
skulle tagas i beräkning vid bestämmande av pensionsbeloppet.
Till motivering av sitt förslag i nu berörda delar yttrade kommittén, bland
annat, att då tilläggsavgifterna skulle erläggas av personer, som i regel vore
inkomstskatte taxerade, hade kommittén ansett sig böra föreslå, att dessa avgifter
skulle debiteras och upptagas i sammanhang med kronoskatterna. I de
fall, då debetsedel å kronoskatt ej förekomme, måste givetvis särskild debet
Bihang
till riksdagens protokoll 198 S. 9 sami. Sand. S höft. (Nr £.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr %.
sedel å pensionsavgiften utfärdas. Uppbärandet av grundavgifterna, för vilka
kommunerna skulle iklädas ansvar, syntes i betraktande av det intresse, kommunerna
måste äga av att dessa avgifter ordentligt inbetalades, böra uppdragas
åt kommunerna och ombesörjas av den myndighet inom kommunen, som
förrättade uppbörden av kommunalutskylderna. Visserligen pålades de kommunala
uppbördsmyndigheterna enligt förslaget en icke oväsentlig ökning i
deras dittillsvarande arbete, men då ett högst betydande antal bland de avgiftspliktiga
tillika vore skattskyldiga till kommunen, hade kommittén ansett det
icke gärna böra ifrågasättas att inrätta särskilda uppbördsmyndigheter för
grundavgifterna, helst en dylik anordning skulle kunna medföra betydliga utgifter.
Då vidare kommunerna måste hava ett stort intresse av den föreslagna
försäkringen, hade kommittén trott sig kunna räkna på de kommunala myndigheternas
medverkan vid avgifternas uppbärande.
Kommittén anförde vidare till motivering av sitt förslag:
°Då kommittén ställt kommunen såsom garant för tvåkronorsavgifterna och
på samma gång föreslagit, att blott, de pensionsavgifter, som den försäkrade
inom stadgad tid erlagt, skola tagas i beräkning vid bestämmande av pensionsbeloppet,
har kommittén med denna anordning främst velat vinna ett ökat intresse
såväl för de avgiftspliktiga att ordentligt erlägga avgifterna som för kommunen
att .vederbörligen från. de avgiftspliktiga indraga desamma. Ett ytterligare
kraftigt skäl för de avgiftspliktiga att vinnlägga sig örn ett ordentligt erläggande
av sina avgifter synes föreligga även i den omständigheten, att de försumliga
komma att sta i skuld till kommunen för de icke erlagda avgifterna
och således äventyra att dock till sist själva få vidkännas avgifterna men utan
rätt att vid ^pensionsbeloppets bestämmande få desamma sig tillgodoräknade.
Man torde salunda kunna förvänta, att den emot obetalade avgifter svarande
summa, som kommunen får att till fonden redovisa, icke kommer att uppgå till
ett allt för avsevärt belopp.
*
I Kungl. Maj :ts proposition nr 126 vid 1913 års riksdag med förslag till lag
örn allmän pensionsförsäkring bibehölls kommitténs förslag i fråga örn sättet
för uppbörden av pensionsavgifterna. Emellertid höjdes i Kungl. Maj:ts förslag
grundavgiften från två till tre kronor. Härjämte tillädes bestämmelsen,
att, där så skäligt prövades, Konungen ägde för viss kommun förordna, att
jämväl uppbörden av grundavgifterna skulle verkställas i samband med kronouppbörden.
I en i anledning av propositionen inom andra kammaren väckt motion, nr 315,
yrkade herr Lundell, bland annat, att förslagets bestämmelser örn kommunernas
bestyr med uppbörden och örn deras ansvar och ersättningsskyldighet för
avgifter, vilka ej kunnat uttagas, måtte uteslutas.
Det särskilda utskott, till vilket Kungl. Maj:ts förslag hänvisades, ansåg,
att förslaget i nu ifrågavarande del i stort sett erbjöde en tillfredsställande och
efter vårt lands förhållanden väl avpassad anordning.
I en likaledes i anledning av propositionen inom andra kammaren väckt
motion, nr 310, hemställde herr Cederborg örn införande i lagen av en bestämmelse
att, där pensionsberättigad, för vilken en eller flera grundavgifter blivit
erlagda av kommun, bleve tilldelad fattigvård, den kommun, som bekostade
vården, skulle äga att för sina kostnader undfå ersättning från pensionsför
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.
3
säkringsfonden intill det belopp, som enligt den i lagen angivna grund skulle
i pension motsvara det eller de av kommunen erlagda pensionsavgiftsbeloppen.
Motionären anförde, att de av kommunen erlagda trekronorsavgifterna icke
vid de ekonomiska kalkylerna tagits i beräkning såsom representerande något
visst bidrag till kostnaderna. Det syntes befogat, att den kommun, som nödgades
meddela vederbörande pensionsberättigade fattigvård, till kostnaderna härför
finge det bidrag, som motsvarade nedsättningen under den normala avgiftspensionen.
Utskottet delade motionärens mening och införde ett stadgande av föreslaget
innehåll.
Riksdagen fann ej skäl frångå de av Kungl. Maj :t föreslagna bestämmelserna
örn fördelningen av uppbörden av pensionsavgifterna eller örn kommunernas
ansvarighet för grundavgifterna. Det nämnda förslaget örn en tilläggsbestämmelse
bifölls.
Enligt lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring utgör beloppet
av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig erläggas — den s. k.
grundavgiften — för varje år tre kronor. Därutöver erlägges av den, som
under nästföregående år åtnjutit inkomst av minst 600 kronor s. k. tilläggsavgift,
uppgående till belopp, som varierar alltefter inkomstens storlek. Grundavgiften
skall uppbäras av den kommun, där den avgiftspliktige är mantalsskriven.
Uppbörden ombesörjes av den myndighet inom kommunen, som
förrättar uppbörden av kommunalutskylderna. Tilläggsavgiften debiteras
och uppbäres i samband med kronoutskylderna. Där så skäligt prövas,
äger Konungen för viss kommun förordna, att jämväl uppbörden
av grundavgifterna skall verkställas i samband med kronouppbörden.
Har avgiftspliktig icke inom den för uppbörd bestämda tid till fullo
erlagt grundavgift, skall likväl vad av honom må hava erlagts före utgången
av juni månad året näst efter det, då avgiften påförts, tagas i beräkning vid
bestämmande av pensions belopp. De inom sistnämnda tid erlagda avgifterna
redovisas och inbetalas till pensionsförsäkringsfonden. Kommun är därjämte
skyldig att till sagda fond redovisa och inbetala ett belopp, motsvarande avgifter,
som icke blivit inom samma tid erlagda. Vad av kommun sålunda inbetalats
må icke tagas i beräkning vid bestämmande av pensionsbeloppet. För
ej erlagd pensionsavgift eller del därav äger kommunen fordran hos den avgiftspliktige.
I fall, där Konungen förordnat, att uppbörden av grundavgifterna
skall verkställas i samband med kronouppbörden, gäller angående kommunens
ansvarighet för grundavgifterna och kommunens fordringsrätt för vad
av dessa på grund av sådan ansvarighet erlagts detsamma som för det fall,
att uppbörden av grundavgifterna ombesörjes av kommunal uppbördsmyndighet.
Där pensionstagare, för vilken inbetalning blivit på grund av de nu återgivna
bestämmelserna gjord av kommun, för sin försörjning anlitar allmänna
fattigvården, äger den kommun, till vilken han i fattigvardshänseende hör, att
för tid, under vilken fattigvården utgår, uppbära det belopp, som enligt grunderna
för bestämmande av den på grund av erlagda avgifter utgående pensionen
Lagens
innehåll.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr g.
motsvarar vad av kommun sålunda inbetalts, dock icke i vidare mån än som erfordras
till täckande av kostnaderna för den lämnade fattigvården.
Ifrågasatta
reformer
beträffande
pensionsför
säkringen.
Riksdagen
1916.
Svenska
stadsförbundet
och svenska
landskommunernas
förbund 1920
och 1921.
Riksdagen
1922.
Statens
besparings
kommitté
1925.
1928 års
pensionsförsäkringskommitté.
Vid 1916 års riksdag väcktes inom andra kammaren av lierrar Olausson och
Carlson i Herrljunga en motion, nr 189, med yrkande, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, det täcktes Kungl. Majit
föranstalta örn utredning på vad sätt och i vad mån kommunerna kunde beredas
lättnader i de utgifter, som åsamkats dem genom införandet av lagen örn allmän
pensionering. I sin motivering anförde motionärerna, att man funne orsakerna
till de ökade utgifter, kommunerna finge vidkännas för folkpensioneringen,
bland annat i oguldna grundavgifter.
På hemställan av andra kammarens fjärde tillfälliga utskott avslog kammaren
motionen.
Styrelserna för svenska stadsförbundet och för svenska landskommunernas
förbund hemställde i skrivelser till Kungl. Majit respektive den 26 maj 1920
och den 21 december 1921 örn utredning angående sådan ändring i fråga örn
uppbörden av avgifter enligt pensionsförsäkringslagen, att ansvaret för och
uppbörden av grundavgifterna icke längre skulle påvila kommunerna. Skrivelserna
överlämnades till kommittén för socialförsäkringens organisation, och
ärendet har, sedan denna kommittés arbete förklarats skola vila och icke utan
Kungl. Majits särskilda medgivande upptagas, överlämnats till 1928 års pensionsförsäkringskommitté.
Vid 1922 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Lundén med
flera en motion, II: 65, med yrkande, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att det täcktes Kungl. Maj :t låta utreda, örn sådan ändring i lagen
örn allmän pensionsförsäkring kunde vidtagas, att grundavgifterna komme
att uppbäras i samband med kronouppbörden och att kommunerna måtte bliva
befriade från skyldigheten att till försäkringsfonden inbetala ett belopp, motsvarande
de avgifter, som icke blivit erlagda av de avgiftspliktiga.
Andra lagutskottet, som behandlade motionen, hemställde, efter att hava
inhämtat pensionsstyrelsens yttrande, i utlåtande nr 7 under hänvisning till pågående
utredningsarbete, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Statens besparingskommitté överlämnade den 19 februari 1925 betänkande
med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation (Statens
offentliga utredningar 1925: 8). I kommitténs förslag beträffande pensionsförsäkringen
bibehölls kommunernas ansvar för grundavgifterna.
Genom Kungl. Majits beslut den 30 juli 1928 tillsattes en kommitté med
uppdrag att verkställa en fullständig utredning rörande revision av lagen örn
allmän pensionsförsäkring, den s. k. 1928 års pensionsförsäkringskommitté.
Vid kommitténs tillsättande anförde chefen för socialdepartementet statsrådtet
Pettersson efter att hava redogjort för tidigare förslag och framställningar örn
ändrade bestämmelser för pensionsförsäkringen:
Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att från olika håll föreslagits utredning
antingen rörande den allmänna pensionsförsäkringen i dess helhet eller
Andru lagutskottets utlåtande Nr 2.
5
beträffande särskilda till densamma hörande frågor. Dessa framställningar
synas mig giva vid handen, att med en dylik utredning icke längre bör anstå.
Den erfarenhet, som vunnits sedan den nu gällande pensionsförsäkringen trädde
i kraft, giver vid handen, att nämnda försäkring trots de ändringar däri,
som vid olika tillfällen genomförts, är behäftad med vissa brister. Dessa brister
torde icke kunna undanröjas utan en föregående fullständig utredning
rörande pensionsförsäkringsfrågan i hela dess vidd. Även de med försäkringen
förenade, växande kostnaderna för det allmänna synas motivera en undersökning
beträffande försäkringens grunder och de med densamma förenade organisatoriska
problemen.
Huvudsyftet med den sålunda förordade utredningen synes, såsom riksdagen
framhållit, böra vara att med den erfarenhet, som vunnits under pensionsförsäkringens
tillämpning, undersöka, i vilka avseenden nu gällande lag i ämnet
bör underkastas ändringar för att kunna pa bästa möjliga sätt tillgodose
denna lagstiftnings syfte.
Härvid måste beaktas ej blott den enskildes intresse att erhålla effektiv
hjälp vid ålderdom eller invaliditet utan även samhällets intresse att de bördor,
som i detta syfte påläggas det allmänna, stå i rimligt förhållande till de resultat,
som ernås. Ett tillgodoseende av förstnämnda intresse torde förutsätta
undersökning, huruvida pensionsbeloppen böra göras beroende av levnadskostnaderna
å olika orter. Med hänsyn till samhällets intresse är det nödvändigt,
att ställning tages till frågan, huruvida huvudvikten vid försäkringen skall
läggas på bidrag från de försäkrade eller från det allmänna. I detta hänseende
bör särskilt beaktas önskvärdheten av att det allmännas understöd såvitt
möjligt får karaktären av hjälp till självhjälp. Ett avgörande härutinnan
torde ej kunna träffas utan en undersökning rörande folkpensioneringens verkan
i psykologiskt avseende och framför allt dess betydelse för de enskildas intresse
att själva sörja för sill ålderdom. Härmed sammanhänger i viss man
frågan, huruvida den gällande pensionsförsäkringen öppnar möjligheter för
mindre nogräknade element att genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt
tillskansa sig oberättigade fördelar.
Undersökas bör även spörsmålet huruvida skyldighet bör åläggas arbetsgivare
att i någon form bidraga till försäkring av hos dem anställda personer.
Tillika bör utredas, örn och efter vilka grunder det allmännas kostnader böra
fördelas mellan staten och kommunerna, därvid alltid måste förutsättas, att
primärkommunerna i icke allt för ringa grad göras direkt intresserade i försäkringens
handhavande.
Riksdagen har även förordat prövning, huruvida pensioneringen bör uppbyggas
efter gängse försäkringstekniska grunder med åtföljande fondering av avgifterna
eller huruvida något annat system helt eller delvis bör komma till
användning. Jämväl denna viktiga fråga synes böra bliva föremål för undersökning.
En utredning angående pensionsförsäkringen bör naturligen omfatta även
dithörande betydelsefulla organisatoriska problem. Jag avser då icke blott frågan
örn pension sstyrelsens organisation — särskilt spörsmålen om handläggningen
av pensionsärendena, bokföringen av pensionsavgifter samt lämpligaste
formen för fondförvaltningens ordnande — utan framför allt frågan om de
lokala pensionsorganen. Ur såväl samhällets som de enskildas intresse torde
det vara nödvändigt, att de lokala organen erhålla en sammansättning, som
möjliggör en på ingående kännedom om de sökandes förhållanden grundad
handläggning av pensionsärendena och en effektiv kontroll att försäkringen
icke missbrukas. Sannolikt är, att ett tillfredsställande resultat i detta''hänseende
icke kan vinnas utan en väsentlig utvidgning av pensionsdistrikten. I
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.
samband med dessa frågor bör även beaktas önskvärdheten av att pensionsansökningarna
kunna avgöras med mindre tidsutdräkt samt att en lämpligare besvärsordning
än den nuvarande införes. Det bör även undersökas, huruvida de
lokala ^pensionsorganen böra erhålla sådan organisation, att de kunna tjänstgöra
såsom organ jämväl för andra grenar av socialförsäkringen och eventuellt
även för statens direkta hjälpverksamhet. Samtidigt bör utredning verkställas
rörande andra former för samverkan mellan pensionsförsäkring och fattigvård.
Den nu förordnade utredningen bör icke utgöra något hinder för upptagande
till behandling av fragan örn en reform i den ena eller andra riktningen av vår
nuvarande sociala sjukförsäkring. På vilka principer en sådan reform än må
grundas, måste sambandet mellan nämnda verksamhet och pensionsförsäkringen
i nu förevarande utredning särskilt beaktas. På sätt riksdagen framhållit,
böra således tillgodoses å ena sidan behovet av effektivt samarbete mellan
socialförsäkringens olika grenar och å andra sidan önskemålet att erhålla en
klar avgränsning såväl mellan dessa grenar inbördes som i möjligaste mån
mellan socialförsäkringen och annan försök ri n gs verk s a råhet.
Redan vid pensionsförsäkringslagens antagande uttalades, att det föreslagna
debiterings- och uppbördssystemet med ganska stor sannolikhet kunde förutses
komma att i tillämpningen visa brister och ofullständigheter. Detta antagande
har i viss mån besannats, och det synes uppenbart, att åtskilliga ändringar
måste vidtagas beträffande påföring, uppbörd och redovisning av pensionsavgifter.
Därest en höjning kommer att ske av nämnda avgifter blir en omläggning
av uppbördsväsendet än mera påkallad. Tydligen kan emellertid denna
fråga icke lösas utan samband med spörsmålet örn en reform av uppbörden av
skatter och andra allmänna avgifter. Jag erinrar därom att Kungl. Majit
den 23 maj 1924 uppdragit åt särskilda sakkunniga att inom finansdepartementet
verkställa utredning angående åtgärder till åvägabringande av en rationell
skatteuppbörd. De sakkunniga hava meddelat, att deras betänkande antoges
kunna avlämnas under år 1928. Vid den nu föreslagna pensionsutredningen
bör behörig hänsyn tagas till de bestämmelser örn uppbördsväsendet, som sålunda
kunna komma att framläggas.
1928 års pensionsförsäkringskommitté avlämnade den 18 juni 1930 tillsammans
med de s. k. organisationssakkunniga ett första betänkande, innehållande
dels redogörelse för vissa undersökningar angående den nuvarande pensionsförsäkringen
och dess förhållande till fattigvården samt örn befolkningsrörelsen
och invaliditeten, dels på dessa undersökningsresultat grundade kostnadsberäkningar
för invaliditets- och ålderdomsförsäkring enligt olika försäkringstekniska
system (Statens offentliga utredningar 1930:15). I den till innevarande års
riksdag avgivna berättelsen örn vad i rikets styrelse sedan sista lagtima riksdags
sammanträde sig tilldragit upplyses, att kommittén har för avsikt att
före avgivandet av sitt slutbetänkande avlämna ett andra betänkande, innehållande
redogörelser för olika av kommittén verkställda undersökningar, ävensom
att vissa delar av denna blivande publikation uppsatts i förråd.
Kommunernas
kostnader
på
grund av
uraktlåten
grundavgift
sbetalning.
De belopp, som kommmunerna på grund av uraktlåten grundavgiftsbetalning
från de försäkrades sida haft att inbetala till pensionsförsäkringsfonden,
hava enligt de i pensionsstyrelsens årsberättelser lämnade redovisningarna uppgått
till
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.
7
för år tusental kr.
1914 1,515.6
1915 ................... 1,527.3
1916 ................... 1,554.5
1917 ................... 1,544.2
1918 ...................1,481.1
1919 ................... 1.345.4
1920 ................... 1,452.5
1921 1,904.6
1922 ................... 1,916.1
1923 ................... 1.851.5
1924 ........•.......... 1,742.3
1925 ................... 1,611.7
1926 ................... 1,560.7
1927 ................... 1.480.9
1928 ................... 1,436.7
1929 (preliminärt).............1,371
i * av
påfört belopp
16
15.7
15.9
15.5
14.8
13.3
14.1
18.3
18.1
17.3
16.2 •
14.8
14.2
13.4
12.8
12.2
Beträffande frågan huru stor del av dessa belopp kommunerna sedermera
lyckats genom indrivning återfå, kan ledning hämtas av en utav 1928 års pensionsförsäkringskommitté
verkställd utredning. För att erhålla svar på frågan
om kommunernas nettoutgifter av nu förevarande art har kommittén införskaffat
uppgifter rörande dels storleken av de belopp, kommunerna vid slutredovisning
av 1927 års grundavgifter haft att på grund av uraktlåten grundavgiftsbetalning
inleverera till pensionsförsäkringsfonden, dels huru mycket
som därav sedermera influtit intill 1928 års utgång, dels ock huru stor del av
de belopp, som kommunerna tidigare måst för år före år 1927 inbetala, som
influtit under år 1928. Kommittén har därvid utgått från det antagandet, att
indrivningen av ej erlagda grundavgifter i stort sett förlöper lika år från år,
så att beloppet av under år 1928 indrivna grundavgifter för år 1926 och tidigare
år kan anses motsvara hela det belopp, som under år 1929 indrevs av
restförda grundavgifter för år 1927 och tidigare år.
Resultatet av den verkställda undersökningen återgives i denna tabell.
Kommunernas kostnader år 1928 på grund av uraktlåten grundavgift sbetalning.
Städer |
Landsbygd |
Hela riket |
|
T n s e |
utål kr |
o n o r |
|
Vid slutredovisning av 1927 års grundavgifter utlagt |
793.5 |
1,730.6 |
|
belopp..................... |
937.1 |
||
Härav inflöt sedermera intill 1928 års utgång .... |
318.6 |
160.1 |
478.6 |
Under år 1928 indrivna avgifter för år före år 1927 |
106.4 |
140.4 |
246.8 |
Nettokostnad................... |
5122 |
493.0 |
1,005.2 |
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr g.
Utskottet.
Sett ur kommunernas synpunkt uppgår den verkliga restantieprocenten
enligt denna utredning till för städerna 14.0, för landsbygden 6.7 och för hela
riket 9.1 %.
Åt 1928 års pensionsförsäkringskonimitté har uppdragits att verkställa en
fullständig utredning rörande pensionsförsäkringsfrågan i hela dess vidd. Under
denna utredning kommer således även den av motionären väckta frågan att
underkastas prövning. Vid sådant förhållande finner utskottet icke lämpligt,
att riksdagen nu hos Kungl. Majit gör framställning i ämnet.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 28 januari 1932.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, von
Geijer, Gustaf Tamm och Norman, fröken Hesselgren och herr Olof Carlsson;
från andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagården, Petersson i Lerbäcksbyn,
Aronson, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Nyland, Björnberg och
Gardell i Gans.
Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
320331