Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
1
Nr 19.
Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1932 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad barnavårds-
och ungdomsvårdslagstiftning.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 191 i första kammaren av
fröken Hesselgren m. fl. och nr 265 i andra kammaren av fru Nordgren
m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit skyndsammast
måtte taga under förnyad omprövning frågan örn ungdomens
omhändertagande enligt i motionerna angivna linjer och snarast möjligt
till riksdagen inkomma med förslag till en därpå byggd barnavårds- och
ungdomsvårdslagstiftning, omfattande ungdom upp till 21 års ålder.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
ävensom beträffande den närmare innebörden av denna får utskottet
hänvisa till motionerna.
Enligt lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård, 22 §, har barnavårdsnämnd
att vidtaga åtgärder beträffande barn under 18 år, som befinnes
så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande.
Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, må nämnden,
i den mån omständigheterna därtill föranleda, tilldela föräldrarna förmaning
att bättre uppfylla sina plikter mot barnet, giva barnet varning eller
föreskriva anlitande av lämplig, till stöd för hemuppfostran inrättad anstalt
eller ock barnets hållande till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.
Barnavårdsnämnden må ock föranstalta örn övervakning av barnets
levnadsförhållanden och uppförande samt örn råd och bistånd vid dess
uppfostran. Prövar barnavårdsnämnden dessa åtgärder vara gagnlösa, eller
hava sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör nämnden
omhändertaga barnet för beredande åt detsamma av en efter dess
egenskaper och utveckling lämpad behandling, s. k. skyddsuppfostran.
Beslut örn barns omhändertagande för skyddsuppfostran skall skriftligen
delgivas föräldrarna. Lämna föräldrarna icke samtycke till beslutets
verkställande eller kunna de icke anträffas, skall nämnden underställa
beslutet länsstyrelsens prövning.
För skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn skall genom barnavårdsnämndens
försorg intagas i skyddshem. Barn, som intagits i skyddsBihang
lill riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 15 haft (Nr 19.)
Gällande bestämmelser.
Lagen om
samhällets
barnavård.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
hem, benämnes skyddshemselev. Vanar tat barn må dock i stället för att intagas
i skyddshem överlämnas till enskilt hem eller barnhem, örn sådant
anses lämpligare lör barnet och våda för andra barns sedliga utveckling
icke kan beiaras därigenom uppkomma.
Barnavårdsnämnd eller dess ordförande samt styrelse eller föreståndare
lör skyddshem äga att, där de så pröva nödigt för vidtagande av åtgärd,
som enligt lagen ankommer på dem, erhålla handräckning av polismyndighet
ävensom biträde av prästerskap och kommunal myndighet. Örn
uppsikt över skyddshemselev, örn disciplinära åtgärder för tillrättavisande
av sådan elev samt örn den rätt till umgänge med elev, som tillkommer
elevens föräldrar, gäller vad därom stadgas i det för skyddshemmet utfärdade
reglementet. Beträffande omhändertaget barn, som ej är skyddshemselev,
tillkommer barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden
sådant överlåtit, den rätt att hava uppsikt över barnet och att tukta det,
vilken eljest tillkommer föräldrarna.
För beredande av skyddsuppfostran åt vanartade barn skall för varje
landstingsområde samt för varje stad, som ej deltager i landsting, finnas
anstalt, s. k. skyddshem, med erforderligt antal platser. Skyddshem för
landstingsområde upprättas genom landstingets och för stad, som nyss
sagts, genom stadsfullmäktiges försorg. Skyddshem må jämväl kunna
upprättas av annan än landsting eller stad, som nu är nämnd.
Vanartade barn, vilka på grund av sin ålder eller vanartens beskaffen
het icke lämpligen kunna uppfostras i nu nämnda slags skyddshem, böra,
där så kan ske, intagas i särskilda, för sådana barn avsedda, av staten eller
annan upprättade skyddshem eller avdelningar av skyddshem. Vanartade
barn, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan
kroppslig eller andlig brist eller svaghet icke lämpligen kunna uppfostras
heller i dessa slags skyddshem och åt vilka ej heller vård kan beredas
å anstalt för specialvård av sjuka och abnorma barn, böra, där så kan
ske, intagas i särskilt för sådana barn avsedda, av staten eller annan upprättade
skyddshem eller avdelningar av skyddshem.
Skyddshemselever över 15 år, som visat särdeles svår vanart, må överlämnas
till allmän uppfostringsanstalt, d. v. s. anstalt, som mottager
unga förbrytare, örn vilka domstol förordnat, att de, i stället för att undergå
dem ådömda straff, skola överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.
Dylika anstalter äro anstalterna å Bona, för gossar, och å Viebäck,
för flickor.
Slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,
skall äga rum senast, då barnet fyller 18 år. Utskrivning av elev, som
intagits i skyddshem efter fyllda 15 år, må dock uppskjutas, till dess tre
år förflutit från intagandet. Har skyddshemselevs uppförande varit opålitligt,
må med utskrivningen anstå, till dess han fyllt 21 år.
Kommunernas utgifter för samhällets barnavård skola, i den mån de
icke täckas av eljest för ändamålet avsedda medel, bestridas genom till
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 3
skott efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet
äro stadgade. Vissa kostnader enligt lagen bäras av stat eller landsting.
Att märka är, att staten iklätt sig viss betalningsskyldighet för
barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, och att landstingen bidraga
till hemortskommuns avgifter för skyddshemsele vs uppfostran.
Lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling stadgar i sin
1 §, sådan denna lyder enligt lag den 6 juni 1924, att personer under 18 år handling.
ej må behandlas såsom lösdrivare. Personer över nämnda ålder falla
däremot under lösdrivarlagens bestämmelser.
Enligt lagen må varje person över nämnda ålder, som sysslolös stryker
omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, där ej omständigheterna
ådagalägga, att han söker arbete, behandlas såsom lösdrivare.
Till enahanda behandling är enligt lagen ock den förfallen, vilken
eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga
söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt,
att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.
Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av krono- eller polisbetjänt
eller tillsyningsman och skall därefter ofördröjligen inställas till
förhör inför landsfiskal eller stadsfiskal. Befinnes vid förhöret sådant
fall vara förhanden, som nyss angivits, må den som håller förhöret meddela
den anhållne varning.
Varder någon, innan två år förflutit sedan honom meddelad varning blivit
kungjord, beträdd med lösdriveri, må han, efter förhör häktas och sändas
till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som skall hålla ytterligare förhör
med honom. Finnes därvid den häktade hava gjort sig skyldig till
lösdriveri å tid, som nyss nämnts, må Kungl. Maj:ts befallningshavande
döma honom till tvångsarbete från och med en månad till och med ett år.
Har han förut undergått dylikt tvångsarbete eller straffarbete, eller förekomma
eljest försvårande omständigheter, må tvångsarbetstiden utsträckas
till högst tre år. Prövar Kungl, Maj:ts befallningshavande sådana
mildrande omständigheter vara för handen, att den häktade, ändå att han
befunnits skyldig till lösdriveri, icke skäligen bör dömas till tvångsarbete,
äger Kungl. Maj:ts befallningshavande meddela honom förnyad varning
samt ställa honom på fri fot.
Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. En dylik
anstalt för män finnes å Svartsjö, och en för kvinnor finnes i Landskrona.
Före tillkomsten av 1924 års lag örn samhällets barnavård gällde, att Historik,
lösdrivarlagen var tillämplig å person över 15 år, medan den då gällande Äldre rätt.
lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
avseende försummade barn i regel ägde tillämplighet blott å barn under
15 år.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
tiuTalTZs Enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs den 19 april 1921 avgivna förtas1
om sam- slag till lag om den offentliga barnavården, vilket ligger till grund för
hallet*.rbdarna'' 1924 års lag om samhällets barnavård, skulle skyddsuppfostran jämlikt
barnavårdslagen beredas åt barn mellan 15 och 18 år, vilka gjort sig skyldiga
till vanart, ity att de förfallit till bettleri eller till ett kringstrykande,
lastbart eller oordentligt levnadssätt. Därunder skulle enligt kommitténs
uppfattning falla all den vanart — för så vitt det ej vore fråga örn brott
— med avseende å vilken något egentligt behov kunde anses hava framträtt
att bereda möjlighet till den vanartades omhändertagande för skydds
uppfostran. Såsom en konsekvens skulle följa, att personer i åldern 15—
18 år borde uteslutas från behandling enligt lösdrivarlagen.
I proposition nr 150 till 1924 års riksdag med förslag till lag örn samhällets
barnavård meddelade föredragande departementschefen i ifrågavarande
avseende bland annat:
Kommitténs förslag om höjning av åldersgränsen för åtgärder i anledning
av vanart hos barn har i allmänhet lämnats utan erinran. I ett
flertal yttranden understrykes det trängande behovet av vanartad ungdoms
omhändertagande intill 18 års ålder. I ett yttrande framhålles, att
omhändertagandet av vanartad ungdom mellan 15 och 18 år kan bliva rätt
betungande, men att, då icke så få av dessa ungdomar i annat fall dock
måhända senare genom en utvecklad brottslighet skulle kommit att åsamka
det allmänna utgifter, kostnaden för denna ungdomsvård torde bliva
mera skenbar än verklig. Liknande synpunkter framföras i ett annat
yttrande. Däremot anföres i ett yttrande, att förslagets genomförande i
denna del skulle medföra alltför stora kostnader, varför stadgandet örn
barns omhändertagande intill 18 år borde utgå ur förslaget.
Departementschefen uttalade att han i likhet med kommittén och flertalet
hörda myndigheter vore övertygad örn önskvärdheten av att höja
åldersgränsen beträffande såväl gossar som flickor till 18 år.
Enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs den 21 december 1922 avgivna
förslag till lag örn lösdrivares behandling skulle liksom enligt gällande lag
personer i åldern från och med 18 år och uppåt falla under lösdrivarlagstiftningen
(Statens offentliga utredningar 1923: 2). Samma ståndpunkt
intog det av dåvarande revisionssekreteraren von Koch den 30 juni 1926
avgivna förslaget till lag örn behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga
(Statens offentliga utredningar 1926: 9). Enahanda var förhållandet
med det av tillkallade sakkunniga den 30 maj 1929 framlagda förslaget
till lagstiftning örn åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot
sedeslöst leverne av samhällsskadlig art (Statens offentliga utredningar
1929: 9). I åtskilliga yttranden över det sistnämnda förslaget hemställdes,
att sedeslösa i åldern 18—21 år måtte uteslutas från tillämpningen av den
föreslagna lagstiftningen och i stället inbegripas under barnavårdslagen
(se prop. 1930 nr 240 s. 209 ff.).
Sakkunnigförslag
ang.
lösdrivarlagstiftningen.
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
Genom proposition nr 240 till 1930 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen
riksdagen att antaga en lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (van- 1930-artslag). Även detta lagförslag var tillämpligt på personer från och med Proposition,
fyllda 18 år. Beträffande personer, vilka fyllt 18 men ej 21 år, gavs i förslaget
en särskild bestämmelse i det att i 3 § stadgades, att vanart skulle
anses föreligga, då sådan person vore hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga
förbindelser samt till följd därav uppenbar fara vore för handen,
att han icke komme att efter förmåga ärligen försörja sig. Närmaste befattningen
med ärenden enligt lagen skulle jämlikt 4 §, såvitt anginge den
som vore under 21 år, tillkomma barnavårdsnämnden eller i stad med ett
invånarantal av minst 20,000 — örn Konungen på framställning av stadsfullmäktige
därom förordnade — säskild nämnd, sammansatt efter enahanda
grunder som barnavårdsnämnd.
Föredragande departementschefen yttrade i propositionen:
En särskild fråga beträffande lagstiftningens omfattning är den, huruvida
de ungdomliga kategorierna böra innefattas under densamma. Denna
fråga avser närmast, huruvida ungdom i åldern 18—21 år, som är hemfallen
åt sedeslöst leverne, lämpligast bör behandlas enligt barnavårdslagen
eller enligt förevarande lag. Jag vill erinra, att enligt förstnämnda lag
ungdom under 18 år, som av dylik anledning finnes vara i behov av skyddsuppfostran
å hem eller anstalt, intages å sådant skyddshem, som avses i 43
§ i lagen. Kostnaderna för dessa hem åvila kommunerna och landstingen,
varjämte statsbidrag utgår till bestridande av vissa kostnader för sådan
skyddsuppfostran. Det har nu ifrågasatts att utsträcka dessa regler att
omfatta jämväl sedeslös ungdom i nyssnämnda ålder. Om så skulle ske,
erfordras emellertid omläggning och ändring av barnavårdslagen i åtskilliga
punkter. Därjämte skulle kostnadsfrågan bereda svårigheter. När
det gäller fall av sådant samhällsskadligt levnadssätt, som här är i fråga,
vare sig det yttrar sig i sedeslöst leverne eller på annat sätt, bör, på sätt
jag i annat sammanhang kommer att närmare utveckla, statsverket ensamt
vidkännas kostnaderna för den anstaltsvård som enligt myndighets beslut
beredes dessa vanartade. Därest de, såsom antytts, med tillämpning
av barnavårdslagens bestämmelser skulle intagas i nämnda skyddshem,
borde fördenskull kostnaden för deras vård och uppehälle å hemmen — i
motsats mot vad som gäller beträffande övriga å samma hem intagna —
helt bestridas av statsverket, och särskilda regler fordrades alltså för lösande
av denna kostnadsfråga. Även i förevarande lagförslag lägges för
övrigt vid ingripande från samhällets sida huvudvikten på uppfostrande
och hjälpande verksamhet, som i första hand är avsedd just för de ungas
tillrättaförande. Såsom jag i fortsättningen torde få tillfälle att utveckla,
är det också avsett att vid vistelse å allmän arbetsanstalt de yngre åldrarna
skola hållas skilda från det äldre klientelet. I fråga örn de ungas behandling
synes därför ej någon fördel stå att vinna genom att hänföra dem
under bestämmelserna i en utvidgad barnavårdslag. Att ändra denna dithän,
att den skulle omfatta ungdom upp till 21 år. synes dessutom i och för
sig icke lämpligt, allra helst som på sin tid stark tvekan rådde örn att beträffande
lagens tillämplighet sätta åldersgränsen så högt som till 18 år.
Även för vinnande av likformighet och enhetlighet i behandlingen av de
unga i åldern 18—21 år, vare sig de äro vanartade i det ena eller andra hän
-
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
seendet, synes det lämpligast att hänföra dem alla under en och samma lag.
Jag har därför ansett mig böra föreslå, att all ungdom i nyssnämnda ålder,
alltså även den, som är hemfallen åt sedeslöst leverne av här avsedd beskaffenhet,
skall behandlas enligt förevarande lagstiftning. Det må i
samband härmed redan här framhållas, att enligt denna lagstiftning personer
i åldern 18—21 år skola behandlas av samma organ, som skulle hava
omhändertagit dem, därest de skulle hava hänförts till barnavårdslagen,
d. v. s. barnavårdsnämnden.
Vid utformandet av förslaget (i denna del) har stor vikt också fästs vid
den nyssberörda frågan örn behandlingen av sådan sedeslös ungdom, som
avses i förslagets 3 §. Såsom jag redan förut nämnt, kan viss tvekan råda,
huruvida ifrågavarande klientel lämpligast bör behandlas enligt barnavårdslagen,
som i sådant fall finge ändras i åtskilliga punkter, eller enligt
förevarande lag. På anförda skäl har jag stannat vid det senare alternativet.
Mindre tvekan synes med denna utgångspunkt böra förefinnas beträffande
valet av det organ, som bör handhava den närmaste behandlingen av
detta ungdomsklientel. Detta torde nämligen lämpligast anförtros åt barnavårdsnämnden.
I motsats till vad som är fallet vid inskridande mot
äldre vanartade i förslagets bemärkelse, vilket inskridande till mycket väsentlig
del förestavas av det samhälliga skyddsintresset, sker ingripandet
mot här åsyftade sedeslösa ungdom huvudsakligen ur synpunkten av individens
egen omvårdnad. Det behöver visst icke förutsättas, att den unge
begått några brottsliga eller andra för samhället direkt besvärande handlingar,
vilka kunde föranleda medverkan från ordningsmaktens sida vid
behandlingen. Vidare må erinras, att samhällets inskridande mot sedeslös
ungdom ofta inledes, redan innan den unge nått aderton års ålder. Inskridandet
sker då jämlikt barnavårdslagen genom barnavårdsnämnden.
Omhändertagande, som skett i sådan ordning, kan enligt lagen utsträckas,
till dess den unge fyller tjuguett år. Barnavårdsnämnderna hava alltså
redan nu att i viss utsträckning taga befattning med ifrågavarande klientel.
Det förefaller då helt naturligt, att så även i övrigt får bliva fallet.
Det synes mig vidare i och för sig riktigt, att inskridande av varsammare
natur städse bör ske, där förfallet är mindre framskridet, då utsikterna
för ett tillrättaförande äro relativt goda samt fara för menliga följder
för individen av ett kraftigare ingripande förefinnes. Emellertid är
det förenat med synnerlig svårighet att omsätta en dylik allmän norm i en
praktiskt användbar, klar och tydlig regel. En sådan synes likvisst påkallad.
Ehuru det måste medgivas, att bland ungdom i åldern 18—21 år
kunna finnas långt avancerade, synnerligen svårbehandlade typer, som
knappast ingiva förhoppning örn tillrättaförande, likaväl som det kan finnas
vanartade i högre åldersklasser, vilka kunna vara vida lättare att påverka
och att återföra till hederlig självförsörjning, torde man dock kunna utgå
från att motsatsen är regel eller i allt fall vida vanligare. Jag har därför,
eventuella undantagsfall till trots, trott mig kunna uppställa klientelets
ålder såsom allmän norm i förevarande hänseende och tjuguett års ålder
såsom gräns för barnavårdsnämndens kompetens att ingripa enligt förevarande
lag. I 4 § föreslås sålunda, att den närmaste befattningen med all
vanartad ungdom, som fyllt aderton men icke tjuguett år -— alltså icke
blott de sedeslösa, örn vilka jag nyss talat — skall tillkomma barnavårdsnämnd.
Denna regel har i varje fall den obestridliga fördelen av reda och
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
7
klarhet. Jag föreställer mig också, att den sedeslösa kvinnliga ungdomen,
vilken under alla förhållanden synes böra behandlas av barnavårdsnämnder,
kommer att utgöra en väsentlig del av dessa nämnders hithörande
klientel.
Att jämväl ett annat vare sig för ändamålet inrättat eller förut befintligt
rent kommunalt organ skulle taga befattning med någon annan särskild
grupp av klientelet synes mig ej böra ifrågasättas. Däremot lärer
det i större städer kunna tänkas, att barnavårdsnämnden redan nu är eller
framdeles bliver så tyngd av sina uppgifter enligt barnavårdslagen, att
befattningen med ärenden enligt varnårtslagen icke lämpligen bör åvila
denna nämnd. Särskilt tänker jag därvid på städer, där prostitutionen
bland ungdom kan hava nått sådan omfattning, att alldeles särskilda åtgärder
finnas påkallade. Jag har därför föreslagit den fakultativa anordning
med en särskild nämnd, som angives i 4 § tredje stycket. Emellertid
är att märka, att, örn denna lagstiftning kommer till stånd, barnavårdsnämndens
sammansättning sannolikt kommer att anpassas efter de nya
uppgifterna på de orter, där dessa bliva av större betydelse. Behov av
särskild nämnd lärer därför endast undantagsvis framträda.
Inom riksdagen väcktes i anledning av propositionen motioner. Bland
dessa märktes motionen i första kammaren nr 326 av herr Möller m. fl. och
den därmed likalydande motionen i andra kammaren nr 534 av herr Hansson
i Stockholm m. fl., i vilka motioner hemställdes, att riksdagen måtte
avslå propositionen samt hos Kungl. Majit anhålla, att vid utarbetande
av nytt lagförslag i ämnet vissa i motionerna angivna erinringar måtte
komma under beaktande. I motionerna uttalades bland annat, att det
hade varit önskligt, att ungdom under 21 år helt överförts till barnavårdslagens
område. Motionärerna ansåge, att 3 § i lagförslaget och de med
detta stadgande sammanhängande övriga bestämmelserna borde utgå
samt att i stället sådana ändringar borde göras i barnavårdslagen, att anförda
ålderskategorier infördes under densamma, vilken sålunda skulle
utsträckas att omfatta jämväl ungdomsvård. Bland de i anledning av
propositionen väckta motionerna märkes vidare en i första kammaren av
fröken Hesselgren väckt motion, nr 332, i vilken bland annat yrkades, att
den föreslagna lagen måtte få tillämpning endast å personer, som fyllt 21
år, ävensom att riksdagen måtte besluta begära, att Kungl. Majit till 1931
års riksdag ville inkomma med förslag till sådan ändring av lagen om
samhällets barnavård, att denna lags tillämpning komme att utsträckas till
ungdom under tjugoett år, och att, i händelse det genom propositionen
framlagda lagförslaget icke antoges, gällande lösdrivarlags tillämpningsområde
ändrades från 18 till 21 år.
Andra lagutskottet, till vars behandling frågan överlämnades, ingick
icke i saklig behandling av ärendet utan hemställde under hänvisning till
den framskridna tiden i utlåtande nr 36 örn avslag å propositionen och motionerna,
i den mån dessa innehöllo annat än avslagsyrkanden.
Denna hemställan bifölls av riksdagen.
Vid 1931 års riksdag framlades åter proposition, nr 100, med förslag till
lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag). Jämväl enligt
Motioner.
Andra lagutskottet.
Itiksdagen.
Riksdanen
1931.
Proposition.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
detta lagförslag skulle personer i ålder från och med 18 år och uppåt
falla under den föreslagna lagen. De fyra första paragraferna i lagförslaget
hade följande lydelse.
1 §. Till skydd mot sådant samliällsskadligt levnadssätt, som i denna
lag betecknas såsom vanart, och för tillrättaförande av dem, vilka göra
sig skyldiga därtill, skola åtgärder vidtagas i enlighet med vad nedan är
stadgat.
2 §. Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig
att efter förmåga ärligen försörja sig och tillika
1. under kringstrykande eller eljest för ett liv, som giver grundad anledning
till antagande, att han, annorledes än genom leverne som avses i
3 §, på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle, eller som
innebär fara för allmän ordning eller säkerhet; eller
2. gör sig'' förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans
vårdnad eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla
för sin räkning.
3 §. Vanart föreligger jämväl,
1. då någon, som fyllt aderton år, är hemfallen åt otuktigt leverne i
tillfälliga förbindelser och därjämte till otukt förleder ungdom eller genom
sitt leverne åstadkommer särskild fara för sådant förledande eller genom
inbjudan till otukt väcker anstöt å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen
sågs, eller genom sitt leverne verkar störande för närboende eller
andra,
eller
2. då någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år, är, utan att sådana
särskilda omständigheter föreligga som avses under 1, hemfallen åt otuktigt
leverne i tillfälliga förbindelser samt till följd därav uppenbar fara
är för handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.
4 §. Närmast befattningen med ärenden enligt denna lag tillkommer,
såvitt angår den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden samt beträffande
den, som fyllt tjuguett år, skyddsnämnd.
Skyddsnämnd skall finnas i värjo stad och landsfiskalsdistrikt, så ock i
köping med egen polischef. I annan köping och i municipalsamhälle
skall ock skyddsnämnd inrättas, så framt det av länsstyrelsen prövas erforderligt.
Beträffande stad med ett invånarantal av minst 20,000 må Konungen,
på framställning av stadsfullmäktige, förordna, att befattningen med de
ärenden, som barnavårdsnämnd enligt denna lag har att handlägga, skall
tillkomma en särskild nämnd. Angående sammansättningen av sådan
nämnd skall gälla vad örn barnavårdsnämnd finnes stadgat. Konungen
meddelar de närmare bestämmelser rörande nämnden, som må finnas
nödiga.
Föredragande departementschefen anförde i propositionen:
Spörsmålet örn lagstiftningens ställning till dem, som äro under 21 år,
avser, såsom framgår av det föregående, två frågor: förutsättningarna
för ingripande samt formerna därför, närmare bestämt huruvida ingripande
bör ske enligt vanartslagen eller enligt en utvidgad barnavårdslagstiftning.
Tydligen är den förra frågan fristående från den senare,
enär något hinder ej föreligger att, därest så skulle befinnas önskvärt, i
vanartslagen införa samma förutsättningar för rätten att ingripa, som
i barnavårdslagen äro stadgade.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 9
Enligt 22 § c) i lagen om samhällets barnavård kunna åtgärder vidtagas
beträffande barn under 18 år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda
uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaiörande. Av en jämförelse
med lagrummen i vanartslaglörslaget framgår, att rätten till ingripande
enligt barnavårdslagen icke är bunden vid sådana preciserade
förutsättningar som i nämnda förslag. Enligt 46 § 2 mom. i fattigvårdslagstiitningskommitténs
förslag till lag örn den offentliga barnavården
(1921) fordras emellertid för ingripande, att barn visat vanart, i ty att
det förfallit till bettleri eller till ett kringstrykande, lastbart eller oordentligt
levnadssätt. Kommittén anförde, att kommittén, med hänsyn bland
annat till angelägenheten av att för rätten till omhändertagande för
skyddsuppfostran uppställa så bestämda regler som möjligt, funnit sig
böra begränsa denna rätt till vissa angivna slag av vanart, nämligen sådana
förhållanden, som hos en vuxen person skulle föranlett hans behandling
såsom lösdrivare. I propositionen (1924 nr 150) gavs åt lagrummet
dess nuvarande lydelse, därvid såsom orsak till ändringen bland annat angavs,
att propositionens stadgande angående rätt till ingripande i olikhet
med kommittéförslaget omfattade samtliga vanartade barn, oavsett deras
ålder, och att det begagnade uttrycket ansågs lämpa sig även för barn
över 15 år (s. 122). Att nu gå ett steg längre och låta nämnda onekligen
ganska vaga förutsättning gälla för ingripande även mot dem, som fyllt
18 men ej 21 år, synes mig ej tillrådligt. Den av fattigvårdslagstiftningskommittén
framhållna synpunkten gör sig naturligen med så mycket större
styrka gällande i fråga örn dessa personer, vilka visserligen äro omyndiga
men dock intaga en mera självständig ställning; de äro vuxna och
kunna i allmänhet försörja sig själva. Jag kan således icke förorda en.
bestämmelse sådan som den i barnavårdslagen 22 § c) upptagna. En annan
fråga är åter, huruvida ingripande bör medgivas i vidsträcktare omfattning
än som skett i vanartslagförslaget. Egentlig betydelse lärer
denna fråga hava allenast beträffande de unga sedeslösa och närmast
beträffande kvinnorna. I fråga örn unga sedeslösa personer finnes enligt
förslaget möjlighet till ingripande, då någon är hemfallen åt otukt:gt leverne
i tillfälliga förbindelser och till följd därav uppenbar fara är för
handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig. I
förhållande till nu gällande lag är rätten att vidtaga åtgärder så till
vida mera vidsträckt, att den inträder oberoende av örn vederbörande underlåter
att efter förmåga ärligen försörja sig. A andra sidan erfordras,
att uppenbar fara för bristande framtida försörjning på ärligt sätt är för
handen. Huruvida sistnämnda förutsättning jämväl bör uppställas, kan
synas tveksamt. Det kunde tyckas vara fullgiltigt skäl att ingripa, örn
en ung man eller kvinna vore hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga
förbindelser. Emellertid synes ett sådant levnadssätt, örn än av moraliska
skäl förkastligt, icke ur samhällets synpunkt böra påkalla ett inslå klaude,
såframt icke andra särskilda skäl motivera detta. Att en begränsning
således här liksom då det gäller ingripande mot äldres sedeslösa leverne
synes böra iakttagas, är naturligen löranlett av insikten örn nödvändigheten
att på detta i hög grad ömtåliga område framgå med stor försiktighet.
Ett sådant särskilt skäl för inskridande föreligger — förutom då
fråga är örn fall, som avses i 2 § under 1 — när för individen själv på
grund av hans levnadssätt inträtt en fara att han icke kommer att efter
förmåga ärligen försörja sig. På grund av vad jag sålunda anfört har
jag stannat vid att jämväl i denna del ansluta mig till den ståndpunkt,
Bihang lill riksdagens protokoll 19.12. !> sand. 2 avd. 19 höft. fKr !''■>.)
I() Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
som innefattas i det för 1930 års riksdag framlagda förslaget. Huruvida
i tillämpningen någon större skillnad skulle föreligga, örn den i barnavårdslagen
eller förslaget till vanartslag upptagna förutsättningen för ingipande
valdes, synes kunna sättas i fråga. Det torde nämligen kunna
antagas, att de fall då en ung, sedeslöst levande person kan sägas vara
så vanartad, att särskilda åtgärder krävas för hans uppfostrande, utan att
samtidigt fara för hans framtida hederliga självförsörjning föreligger,
skola bliva ganska sällsynta.
Vidkommande därefter frågan, örn ingripande, när de fastställda förutsättningarna
föreligga, bör äga rum enligt vanartslagstiitningen eller
en utvidgad barnavårdslagstiftning, vill jag till belysande av de olikheter,
som föreligga mellan de båda lagstiftningarna, erinra örn följande.
I 17 § barnavårdslagen meddelas allmänna bestämmelser angående rätt
för vem som helst att göra anmälan örn förhållanden, som böra påkalla
nämndens ingripande. Vidare är skyldighet härutinnan stadgad för vissa
myndigheter och befattningshavare. 16 § i förevarande förslag till vanartslag
ålägger ock vissa myndigheter anmälningsskyldighet beträffande
fall av vanart, som avses i 3 § — således jämväl beträffande de fall, varom
nu närmast är fråga. Enligt såväl barnavårdslagen som förslaget
till vanartslag äger barnavårdsnämnden vidare, när anledning därtill föreligger,
till handläggning upptaga a nämnden ankommande fråga örn
vidtagande av åtgärder enligt lagarna. Kätt till anhållande medgives endast
undantagsvis i vanartslagen beträffande fall av vanart, som nyss
nämnts, safrand fråga ej är örn ärendes överlämnande till högre myndighet.
Både barnavårdslagen och förslaget till vanartslag innehålla bestämmelser
örn undersökning samt upptaga vidare stadganden örn den
felandes kallande till inställelse, eventuellt hans hämtande. Enligt barnavårdslagen
är dylikt hörande obligatoriskt, allenast då fråga är örn
barns omhändertagande för skyddsuppfostran, och kunna i dylikt fall
jämväl föräldrar kallas eller hämtas till förhör. Beslut örn omhändertagande
för skyddsuppfostran ankommer enligt barnavårdslagen å barnavårdsnämnd,
men beslut härom skola underställas länsstyrelses prövning,
dock allenast därest samtycke till åtgärden icke lämnas av föräldrarna.
Motsvarande åtgärd enligt förslaget, intagning å arbetsanstalt,
kan icke vidtagas av barnavårdsnämnd utan allenast av det överordnade
organet; föräldrars ställning till frågan örn intagning saknar naturligen
i denna lagstiftning betydelse. Angående förfarandet vid länsstyrelsen
äro i barnavårdslagen meddelade vissa bestämmelser rörande barns och
föräldrars rätt att yttra sig, förhör med barn och föräldrar, vittnesförhör
vid domstol, barnavårdsnämnds representerande vid förhör, då sådant
hålles, och nämndens rätt att få bemöta avgivna yttranden. I vanartslagförslaget
finnas beträffande ärendenas behandling hos myndigheten
i andra instans bestämmelser angående förhör med den felande, biträde åt
honom, särskild förundersökning, vittnesförhör vid domstol, rätt att taga
i förvar m. m.
I fråga örn de åtgärder, som kunna vidtagas enligt barnavårdslagen
och förslaget till vanartslag, torde i stort sett samma möjligheter till
hjälpåtgärds anordnande std till buds enligt de båda lagstiftningarna.
Medan omhändertagande för skyddsuppfostran kan beslutas utan att
hjälpåtgärd föregått, kan dock intagning å arbetsanstalt i regel icke äga
runi, med mindre fråga är örn återfall i vanart; barnavårdslagstiftningen
är således här strängare än vanartslagförslaget. Beträffande anstalts
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr lif. U
''väsendet förefinnes naturligen för närvarande en viss skiljaktighet. Vad
särskilt flickor angår, är statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona tydligen
av strängare karaktär än skyddshemmen. Att märka är emellertid,
att särskilda anstalter äro avsedda att inrättas för ungdom, som omhändertages
enligt vanartslagen, och att vården å dessa anstalter givetvis
bör anordnas på sätt som är bäst ägnat att främja de ungas tillrättaförande.
Framhållas må ock, att enligt 48 § barnavårdslagen skyddshemselever
över 15 år, som visat särdeles svår vanart, må överlämnas till allmän
uppfostringsanstalt och att sådana anstalter förutsatts skola erkännas
såsom allmänna arbetsanstalter för ungdom, därest platstillgången
medgåve intagande där av vanartiga enligt vanartslagen. Någon bestämdare
avgränsning elter de olika lagstiftningarna är således icke avsedd
att upprätthållas beträffande vården av unga vanartiga.
Av vad jag nu aniört framgår, att någon avsevärdare skillnad med avseende
å löriarande eller åtgärder icke förefinnes mellan barnavårdslagen
och iörslaget till vanartslag. Med hänsyn härtill och då jag, på sätt senare
skall nämnas, i likhet med min företrädare finner det lämpligt, att
det organ, som i första instans skall handlägga ärenden beträffande dem,
som äro under 21 år, utgöres av barnavårdsnämnd, torde det vara av
mindre betydelse, huruvida den ena eller den andra lagstiftningen göres
tillämplig. Att, såsom i motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson
i Stockholm m. fl. gjorts gällande, de ungas hänförande under vanartslagstiftningen
skulle kunna leda till bristande enhetlighet i behandlingen
torde på grund av vad jag bär nämnt icke behöva befaras. I samma
motioner har jämväl framiörts den invändningen mot vanartslagens
tillämpning, att en behandling enligt vanartslagen lätt skulle kunna
åsätta särskilt de unga flickorna en mindervärdighetsstämpel, som skulle
motverka deras återgång till ett ordentligt liv. Även fröken Hesselgren
har i sin motion antytt denna synpunkt. Vad sålunda anförts förtjänar
otvivelaktigt särskilt beaktande. Emellertid torde det förhålla sig så,
att i den allmänna meningen avseende mindre fästes vid vilken lag, som
tillämpas, än vid vilken myndighet, som omhänderhar tillämpningen. Då
det är barnavårdsnämnden, som skall handlägga ärenden angående nu
ifrågavarande personer, torde de åtgärder, som vidtagas enligt vanartslagen,
i det allmänna föreställningssättet sannolikt icke komma att räknas
de felande mera till last än åtgärder enligt barnavårdslagen. Vidare
är att märka, att den vård, som skall beredas de enligt vanartslagen intagna,
och den eftervårdande verksamhet, för vilken de skola bliva föremål,
bör så anordnas, att någon mindervärdighetsstämpel icke kommer
att vidlåda de intagna. Vid nu nämnda förhållanden torde den anförda
synpunkten icke behöva föranleda en omläggning av behandlingen av
unga vanartiga. Å andra sidan tala åtskilliga skäl mot en överflyttning
av ärendena till barnavårdslagen. I detta hänseende tillåter jag mig hänvisa
till vad min företrädare härutinnan anfört.
I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen motioner, bland
annat inom första kammaren nr 218 av herr lleuterskiöld m. fl., nr 233 av
herr Möller m. fl. och nr 234 av fröken Hesselgren samt inom andra kammaren
nr 387 av herr Lindgren m. fl. oell nr 891 av herr Hansson i Stockholm
m. fl.
I de av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. väckta
motionerna samt i fröken Hesselgrens motion framhölls, att vanartslagen
Motioner.
Andra lagutskottet.
12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
icke borde vara tillämplig å ungdom under tjuguett år. Sådan ungdom
borde enligt dessa motionärers mening behandlas enligt en utvidgad barnavårdslag.
Fröken Hesselgren yrkade i sin motion jämväl, att därest det
framlagda lagförslaget icke antoges, riksdagen måtte hos Kungl. Majit
hemställa örn förslag till 1932 års riksdag, att gällande lösdrivarlags tilllämpningsområde
ändrades från 18 till 21 år. I de av herr Reuterskiöld
m. fl. och herr Lindgren m. fl. väckta motionerna anfördes, att det kunde
ifrågasättas, huruvida ej den »sociala vanart», som är annat än lösdriveri,
överhuvud taget kunde bekämpas annat än genom en speciellt därpå inriktad
barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning, helt oberoende av lösdrivarlagstiftningen
och av den »vanarts» lagstiftning, varom fråga vöre..
I sitt med anledning av propositionen avgivna utlåtande nr 36 uttalade
sig andra lagutskottet i frågan örn den föreslagna lagstiftningens tillämplighet
å person under 21 år. Utskottet yttrade, att vägande skäl anförts
för båda de meningar, som hävdats beträffande detta spörsmål. Därefter
anförde utskottet:
Utskottet har emellertid ansett sig böra förorda den meningen, att ifrågavarande
åldersgrupper böra uteslutas från tillämpningen av vanartslagen
och i stället hänföras till en utvidgad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning.
Då utskottet intagit denna ståndpunkt, har därtill i främsta
rummet bidragit, att en uppfostrande verksamhet enligt en ungdomsvårdslagstiftning
synts utskottet vara bättre ägnad att leda till målet, individernas
tillrättaförande, än en behandling jämlikt vanartslagen. Tydligt
är jämväl, att den stämpel av mindervärdighet, som måhända enligt förslaget
skulle vidlåda personer, vilka varit föremål för åtgärder enligt en
vanartslag, lättare skall undvikas, därest ingripande sker enligt en lagstiftning
örn ungdomsvård.
Då sålunda övervägande skäl synas utskottet tala för dessa ungas uteslutande
från vanartslagstiftningen, har utskottet därmed icke velat uttala,
att den nu för ingripande beträffande barn under 18 år stadgade förutsättningen
— att barnet befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder
krävas för dess tillrättaförande — skall gälla även i
fråga örn dem, som äro över 18 år. Tvärtom delar utskottet den av föredragande
departementschefen yttrade meningen, att det ej är tillrådligt
att låta nämnda onekligen ganska vaga förutsättning gälla beträffande
dem, som äro i åldern 18—21 år. Vilka betingelser åter, som böra uppställas,
är naturligen svårt att närmare angiva. Det gäller att finna en
formulering, som på en gång medgiver ingripande på ett tidigt stadium
och innebär så ringa risk för godtycklig behandling som möjligt. Såvitt
utskottet kunnat finna, är den i fråga örn sedeslös ungdom särskilt stadgade
förutsättningen — uppenbar fara för underlåtenhet att framdeles ärligen
försörja sig — ur båda nämnda synpunkter mindre tillfredsställande.
Frågan torde böra bliva föremål för förnyat övervägande från Kungl.
Maj:ts sida.
Vad angår yrkandet av fröken Hesselgren om hemställan till Kungl.
Majit, att därest förevarande lagförslag ej antages, Kungl. Majit skulle
för 1932 års riksdag framlägga förslag örn ändring av lösdrivarlagens tilllämpningsområde
till att avse allenast personer över 21 år, vill utskottet
framhålla, att om en reformerad lösdrivarlagstiftning inom den närmaste
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 13
framtiden kan förväntas bliva genomförd, tillräcklig anledning torde saknas
att dessförinnan i denna punkt vidtaga någon ändring. Synes åter en
revision icke för närvarande kunna åvägabringas, vill utskottet förorda
ett övervägande, om icke en reform, som allenast tager sikte på kategorierna
mellan 18 och 21 år, snarast möjligt borde komma till stånd. Vikten
av att ingripa på ett tidigt stadium och därigenom öka utsikterna för ett
tillrättaförande är allmänt erkänd. Enighet råder också därom, att nuvarande
lösdrivar lag erbjuder alltför ringa möjlighet till uppfostrande
och eftervårdande verksamhet. Särskilt hava olägenheterna av den bestående
ordningen framträtt med hänsyn till de unga, något som bland
annat kommit till uttryck i en obenägenhet hos myndigheterna att tilllämpa
lösdrivarlagen å dem. Enligt utskottets tanke skulle ett ej oväsentligt
steg till vinnande av bättre förhållanden på detta område tagas, därest
de unga uteslötes från behandling jämlikt lösdrivarlagen och i stället bleve
föremål för uppfostrande verksamhet enligt en lagstiftning örn ungdomsvård.
Helt visst kan det förväntas, att dessa synpunkter bliva föremål
för beaktande vid lagstiftningsfrågans fortsatta behandling.
Utskottet hemställde i sitt utlåtande, att propositionen icke måtte bifallas
av riksdagen och att motionerna, i den män de icke kunde anses därigenom
besvarade, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Reservationer avgåvos bland annat av herrar Granström och Andersson
i Rasjön, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka propositionen.
Vid ärendets behandling i riksdagens kamrar bifölls utskottets hemställan
med uteslutande av motiveringen.
Såsom utskottet vid fjolårets riksdag uttalade i sitt ovan återgivna
utlåtande i anledning av det då framlagda förslaget till vanartslag, anser
utskottet, att ungdom i åldern 18—21 år bör uteslutas från behandling
jämlikt lösdrivarlagen och i stället i mån av behov bliva föremål
för uppfostrande verksamhet enligt en utvidgad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning.
Beträffande skälen för denna uppfattning och
de linjer, efter vilka en dylik lagstiftning enligt utskottets mening bör
anordnas, tillåter sig utskottet hänvisa till sitt berörda utlåtande. Önskvärt
vore, att den förevarande frågan kunde vinna sin lösning i samband
med en allmän revision av lösdrivarlagstiftningen. Då emellertid anledning
synes föreligga att befara, att genomförandet av en allmän reform
av lösdrivarlagstiftningen icke kan beräknas vara nära förestående, finner
sig utskottet böra förorda, att riksdagen nu hos Kungl. Majit anhåller
örn särskild och förnyad prövning av de nämnda ålderskategoriernas
ställning i ifrågavarande avseende.
Utskottet får förty hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville under förnyad prövning taga frågan örn
en utvidgad barnavårds- och ungdomsvårdslagstift
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. tr> höft. iNr 19.)
Eikeda?eis.-
Utskottet
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
ning, omfattande ungdom i åldern upp till 21 år,
ävensom för riksdagen framlägga de förslag, till vilka
prövningen kan föranleda.
Stockholm den 8 mars 1932.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Linder. von Geijer. Frändén*, Lindhagen,
Tamm och Norman samt fröken Hesselgren*;
fran andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Johanson i Hallagården,
Olovson i Västerås, Sandström i Nyland*, Hansson i Trollhättan, Ljung och Osberg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Magnusson i Skövde och Frändén, som ansett, att utskottet
bort uttala att tillräckliga skäl ej föreligga för utbrytande av denna detalj
ur vanartslagstiftningen — varav också följer risk att hela denna
betydelsefulla sociala lagfrågas definitiva lösning ytterligare undanskjutes
— och att motionerna 1:191 och 11:285 förty bort avstyrkas.
330880. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.