Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
3
Kr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1932 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn viktmärkning i vissa fall av gods
som skall inlastas ä fartyg.
Genom en den 30 januari 1932 till riksdagen avlämnad proposition, nr 55,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
örn viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Gods med en bruttovikt av ettusen kilogram eller mera, som är avsett att
inom eller utom riket för befordran inlastas å fartyg, skall före inlastningen
eller, där denna skall ske i utländsk hamn, före avsändandet från riket förses
med uppgift örn bruttovikten i kilogram. Sådan uppgift skall på ett
tydligt och varaktigt sätt anbringas å godsets utsida.
Skyldighet att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift, åvilar
avlastaren eller, där inlastningen skall ske i utländsk hamn, avsändaren.
2 §•
Tillsyn å efterlevnaden av bestämmelserna i 1 § utövas, under överinseende
och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet, av yrkesinspektionens
befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen örn
arbetarskydd.
a §•
Saknas i fall, som avses i 1 §, viktuppgift, eller är bruttovikten för lågt
angiven, straffes den för viktmärkningen ansvarige med dagsböter; dock vare
han från ansvar fri, där godset, då han mottog detsamma, var försett med
uppgift om bruttovikten och anledning saknats till antagande, att uppgiften
var oriktig.
Ar viktuppgiften icke anbragt på ett tydligt och varaktigt sätt å godsets
utsida, eller avser uppgiften icke bruttovikten i kilogram, straffes den för
405 32
Förslagets
tillkomst.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
viktmärkningen ansvarige med böter från och med fem till och med trehundra
kronor.
Följer å förseelse, som ovan nämnts, ansvar enligt allmän strafflag, skall
straff enligt denna lag icke tillämpas.
4§-
Förseelse, som i 3 § sägs, åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet hänvisa
till propositionen.
Internationella arbetsorganisationens konferens antog år 1929 ett konventionsförslag
angående angivande av vikten å tyngre kollin, som transporteras
å fartyg. I proposition nr 71 till 1930 års riksdag föreläde Kungl. Maj:t riksdagen
bland annat berörda konventionsförslag för yttrande. Beträffande
detta förslag anförde föredragande departementschefen i propositionen, att
det i och för sig syntes önskvärt, att konventionens bestämmelser bleve gällande
i vårt land. För att konventionen skulle få någon större betydelse för
vårt lands vidkommande fordrades emellertid, att de stater, med vilka Sverige
hade livligare handelsutbyte, ävenledes skrede till ratifikation, en förutsättning,
som ännu ej förelåge. Det förefunnes vidare ännu icke tillräcklig
utredning i den i vissa hänseenden svåra frågan rörande innehållet i den
lagstiftning, som måste bliva en följd av konventionens ratifikation. Under
sådana förhållanden vore departementschefen icke då beredd att förorda,
att konventionen ratificerades från svensk sida.
På hemställan av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 17 meddelade
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit, nr 139, att riksdagen icke ansåge sig
kunna överblicka konsekvenserna av ett biträdande av konventionsförslaget
och att riksdagen därför icke för det dåvarande kunde tillstyrka ratificering.
Enligt riksdagens mening borde emellertid det av konventionsförslaget omhandlade
spörsmålet av Kungl. Majit göras till föremål för ytterligare utredning.
Under det senaste sammanträdet av internationella arbetskonferensen
hölls i Genéve den 11 juni 1931 en officiös sammankomst, i vilken deltogo
representanter för 23 länders regeringar, däribland för Sverige, Danmark,
Finland, Norge, Estland, Frankrike, Holland, Italien, Storbritannien och Tyskland.
Därvid antogs en resolution, enligt vilken sammankomsten uttalade
den önskan, att representanterna för de stater, som ännu icke ratificerat
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
konventionen, måtte föreslå sina respektive regeringar att vidtaga erforderliga
åtgärder för försättande i kraft senast den 1 januari 1933 av den reglering,
som utgör konventionens föremål, oell för ratificering snarast möjligt
av konventionen.
Den nordiska socialpolitiska konferens, som på inbjudan av svenska regeringen
bolls i Stockholm den 30 november och den 1 december 1931, gav
också uttryck åt en önskan om konventionens snara förverkligande.
I propositionen meddelas, att konventionen ratificerats av Australien,
Kina, Indien, Irländska Fristaten, Japan och Luxemburg. Enligt vad utskottet
inhämtat, har numera även Estland ratificerat konventionen.
Föredragande tillförordnade departementschefen uttalar i propositionen,
att sedan utredning i ämnet numera verkställts, frågan befinner sig i det
läge, att densamma torde böra upptagas till förnyat övervägande. Departementschefen
yttrar vidare, att han ansett sig böra föreslå, att vårt land måtte
ansluta sig till konventionen, och att han i enlighet med denna uppfattning
låtit inom departementet utarbeta ett förslag till lagstiftning i ämnet. Vid
anmälan i statsråd av lagrådets yttrande över förslaget anförde då föredragande
departementschefen, att det vore hans avsikt att, därest lagförslaget
vunne riksdagens bifall, sedermera hemställa, att Sverige måtte biträda konventionen.
Enligt ifrågavarande lagförslag skall gods med en bruttovikt av ettusen
kilogram eller mera, som är avsett att inom eller utom riket för befordran
inlastas å fartyg, före inlastningen eller, där denna skall ske i utländsk
hamn, före avsändandet från riket förses med uppgift örn bruttovikten i kilogram.
Skyldighet att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift, åvilar
avlastaren eller, där inlastningen skall ske i utländsk hamn, avsändaren.
Saknas viktuppgift eller är bruttovikten för lågt angiven, är den för viktmärkningen
ansvarige i regel förfallen till straff.
Dessa föreskrifter hänföra sig allenast till åtgärder för godsbefordran,
vilka vidtagas inom riket. Skyldigheten att tillse, att godset förses med behörig
viktuppgift, är i regel knuten vid inlastning å fartyg, vilken äger rum
inom Sverige. Endast för det fall, att inlastning skall ske i utländsk hamn,
är skyldigheten fäst vid avsändandet av godset från riket.
Ansvarig för viktmärkningens behöriga fullgörande är endast den som
kan betraktas såsom avlastare eller, i vissa fall, den som utan att vara avlastare
är avsändare. I fråga örn gods, som inlastas i svensk hamn, vilai
skyldigheten att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift, undantagslöst
å avlastaren. Örn gods, som avsändes fran Sverige, emellertid skall inlastas
först i utländsk hamn, åligger skyldigheten godsets avsändare i Sverige,
han må vara att anse såsom avlastare eller icke. Ansvarsfrihet föreligger,
där godset, då den eljest ansvarige mottog detsamma, var forsett
med uppgift örn bruttovikten och anledning saknats till antagande, att uppgiften
var oriktig.
Begreppet avlastare har icke definierats i den föreslagna lagen. Jämväl
i sjölagen användes beteckningen avlastare utan närmare förklaring, och för
-
jFörslagets
innehåll.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
hållandet är enahanda beträffande det utkast till lagbestämmelser örn befraktning,
som utarbetats inom de nordiska sjölagstiftningskommittéerna
(Statens offentliga utredningar 1930:11). Såsom kommerskollegium i sitt
i propositionen återgivna yttrande meddelat, begagnas ordet avlastare för
att beteckna den person, vilken tillhandahåller fartygsbefälhavaren godset.
Till belysande av de i lagförslaget använda begreppen avsändare och avlastare
får utskottet ytterligare hänvisa till följande delar av föredragande
tillförordnade departementschefens anförande vid förslagets remitterande till
lagrådet.
Den största svårigheten vid utarbetande av lagstiftning i ämnet förorsakar
frågan, på vem skyldigheten till viktmärkning rättvisligen och lämpligen
bör läggas. Konventionen täger icke någon ställning till detta spörsmål
utan förklarar tvärtom i § 1 sista stycket, att det tillkommer den nationella
lagstiftningen att avgöra, huruvida nämnda skyldighet skall åvila
avsändaren eller någon annan.
Den så att säga mest fullständiga anordningen i förevarande avseende
skulle väl ernås genom att lägga skyldigheten på alla, som med vetskap
örn den förestående sjötransporten avlämna godset för befordran, d. v. s.
från och med den egentlige primäre avsändaren, exempelvis tillverkaren,
till och med — med inbegripande av samtliga eventuella mellanhänder —
stuverifirman, som bringar godset ombord å fartyget. En dylik anordning
skulle emellertid tydligtvis knappast kunna anses rättvisligen grundad eller
praktiskt lämplig. Mellanhänderna, t. ex. åkeri- och järnvägsföretag, intaga
nämligen i rättsligt hänseende som regel icke en sådan ställning i förhållande
till godset, att man skäligen kan ålägga dem någon ansvarighet i förevarande
avseende. ^ Bristande kännedom örn godsets vikt och saknad av tid skulle
också i många fall för dem lägga hinder i vägen för märkningspliktens fullgörande.
Sannolikt skulle en dylik månghövdad förpliktelse även vara
ägnad att åvägabringa oreda i avseende å ansvarsbegreppen och verka avtrubbande
på ansvarskänslan.
Med hänsyn till vad sålunda anförts torde det vara lämpligast att till
ansvarighetens uppbärande utvälja endast en av dem, som medverka till
godsets överbringande till sjötransporten. Av dessa synes stuvaren vara att
jämställa med mellanhänderna och följaktligen böra undantagas från skyldighet
att svara för märkningens fullgörande. De enda, på vilka valet skäligen
synes kunna falla, äro den egentlige primäre avsändaren och avlastaren.
Vid övervägandet av nu berörda fråga bär jag ansett mig böra stanna
vid att förorda, att avlastaren skall vara pliktig att bära ansvaret för viktmärkningens
fullgörande, dock med undantag för det fall, att inlastningen
skall äga rum utom Sverige, i vilket fall den, som avsänder godset till ort
utom riket, synes böra hava nämnda skyldighet. I detta fall torde visserligen
stundom, exempelvis då genomgående konossement till bestämmelseorten
utfärdas, här i riket finnas någon, som kan anses såsom avlastare
och å vilken viktmärkningsskyldigheten således skulle kunna läggas. Ofta
nog är förhållandet emellertid det motsatta. I sådana fall torde avsändaren
böra svara för viktmärkningen. Det förefaller då vara mest lämpligt och
redigt. att låta avsändaren städse bliva den för märkningen ansvarige, så
snart inlastningen icke äger rum i svensk hamn.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 7
Med hänsyn till att speditörer i många fall uppträda såsom avlastare vid
styckegodsbefraktning skulle märkningsplikten ej sällan komma att åvila
dem.
I lagförslaget meddelas vidare föreskrifter angående sättet för viktmärkningens
utförande och ansvarsbestämmelser, som hava avseende därå.
I likhet med departementschefen anser utskottet den utredning, vilken
numera föreligger rörande de sannolika verkningarna av en lag sådan som den
föreslagna, vara ägnad att undanröja de tidigare yppade betänkligheterna mot
en lagstiftning av detta slag. Särskilt beaktansvärt är det av departementschefen
påpekade förhållandet, att enligt vad utredningen giver vid handen
viktmärkning redan nu i avsevärd utsträckning tillämpas inom landet beträffande
gods, som skall transporteras å fartyg. Då därtill kommer, att ett
sötört antal stater förväntas inom en snar framtid biträda ifrågavarande
konvention, finner utskottet en lagstiftning i anslutning till konventionen
böra komma till stånd.
Yad de särskilda bestämmelserna i förslaget angår har utskottet icke
funnit anledning till erinran mot desamma.
Utskottet får förty hemställa,
att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.
Stockholm den 18 februari 1932.
På andra lagutskottets vägnar:
HJALMAR von SYDOW.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar von Sydow, Sigfrid Hansson, von Geijer* Norman,
Larsson i Brålanda, Olof Carlsson och P. Sandström;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Wallerius, Johanson
i Hallagården, Petersson i Lerbäcksbyn, Sandström i Nyland, Björnberg och Hansson
i Trollhättan.
Utskottet.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.