Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

1

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den
2 augusti 1927 om utlännings rätt att här i riket vistas.

Genom en den 14 januari 1932 till riksdagen avlämnad proposition, nr 6,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt tillämpning av lagen den 2 augusti 1927 (nr 333) om
utlännings rätt att här i riket vistas.

Härigenom förordnas, att lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att
här i riket vistas, vilken lag gäller till och med den 31 december 1932, skall
äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1937; dock att 1, 19, 27 och
51 §§ skola, 1, 19 och 51 §§ i nedan angivna delar, från och med den 1 januari
1933 hava följande ändrade lydelse:

1 §•

Utlänning,---såsom pass.

Legitimationshandling skall vara försedd med påteckning av svensk myn
dighet (visering), där Konungen det förordnar, så ock i fall, som avses i 27 §
första stycket, med bevis örn uppehållstillstånd.

19 §.

Utländsk--— av polismyndighet.

Samma---sin försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten är
känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort
sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt, utnyttjande
av annans otuktiga levnadssätt eller yrkesmässigt bedrivande av
olovlig varuinförsel, och kan det skäligen antagas, att utlänningen skulle kom llihang

till riksdagens protokoll 19321. 9 sami. 2 avd. 13 haft. (Nr 16.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

ma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig verksamhet, då må
ock avvisning ske som nyss sagts.

Vad -— --stycket sägs.

27 §.

I beslut örn utlännings förpassning ur riket må förordnas, att utlänningen
icke äger återvända, med mindre han, där visering ej erfordras, före ankomsten
till riket erhållit uppehållstillstånd.

Beslutet örn förpassningen skall innehålla de skäl, å vilka beslutet grundas;
och skall Konungens befallningshavande i beslutet giva tillkänna vad utlänningen
har att iakttaga, där han vill söka ändring i beslutet, samt tillställa
honom skriftligt beslut så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall beslutet
muntligen avkunnas för honom.

51 §.

Konungen äger att under de särskilda villkor, som prövas nödiga, i visst
fall eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar medgiva undantag
från stadgandena i 1—4, 7, 13 och 14 §§, dock att utlänning över sexton
år städse skall vara pliktig att vid sin ankomst till riket meddela de upplysningar
polismyndigheten begär.

Rätten---av socialstyrelsen.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas häi nedan, hänvisa till propositionen.

Tillkomsten Vid utarbetande av den proposition till 1927 års riksdag, som ligger till
av 1927 års grund för lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att här i riket vistas,
länning» övervägdes, huruvida icke främlingskontrollen kunde, såsom dittills, anordnas
rätt att här i administrativ väg. Avgörande skäl funnos emellertid då tala för att jämväl
vistas. de frågor, som hänförde sig till främlingskontrollens anordnande, reglerades i
lag, varjämte en sådan lagstiftning ansågs böra givas en mera definitiv karaktär.
Till stöd för denna ståndpunkt framhölls i propositionen, att de huvudsakliga
orsaker, som påkallade en allmän främlingskontroll, säkerligen icke
vore av allenast tillfällig natur utan av den djupgående beskaffenhet, att någon
nämnvärd förbättring icke vore att motse inom en nära framtid, samt att genom
en definitiv lagstiftning väsentligt större stadga i tillämpningen skulle
vinnas. Riksdagen, som i huvudsak godkände det framlagda förslaget, anslöt
sig emellertid på hemställan av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 32 till
den uppfattningen, att de frågor, som ägde sammanhang med främlingskontrollen,
visserligen borde regleras i lag men att en sådan lagstiftning ej då borde
göras definitiv utan erhålla provisorisk karaktär. Det kunde enligt utskottets
mening ej anses uteslutet, att inom en ej alltför avlägsen framtid vissa förändringar
inom den internationella samfärdseln skulle komma att inträda, vilka

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

3

vore ägnade att inverka på utformningen av lagstiftningen. I överensstämmelse
med denna uppfattning föreslog utskottet, att lagen borde antagas att
gälla för en tid av fem år, en ståndpunkt, som jämväl riksdagen biträdde.

Lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1928, upphör alltså att gälla den
31 december 1932.

Enligt propositionen äro samtliga i ärendet hörda myndigheter ense örn bebo- Behovet av
vet därav, att giltighetstiden för den gällande lagen förlänges. Skilda menin- tyen» -förgår
hava däremot uttalats i frågan, för huru lång tid lagen bör prolongera^ och tulén för
och om åt densamma måhända bör förlänas definitiv karaktär. densamma.

Föredragande departementschefen anförde härutinnan vid remissen till lagrådet
:

Det torde vara ställt utom ali tvekan att behov föreligger av en förlängning
av nu gällande lagstiftning. Däremot kunna råda delade meningar, huruvida
lagen nu bör givas definitiv eller allenast provisorisk tillämpning. Visserligen
hava de skäl, som ligga till grund för främlingskontrollen, vunnit i styrka,
och tidpunkten för en återgång till tidigare förhållanden synes mer oviss
än någonsin. Å andra sidan torde de skäl, som varit bestämmande för den av
1927 års riksdag intagna ståndpunkten i stort sett kvarstå. En större frihet
i samfärdseln mellan länderna är ett mål, som icke får släppas ur sikte utan
alltjämt måste eftersträvas. Ur denna synpunkt kan det icke anses annat än
önskvärt, att statsmakterna efter viss tids förlopp åter upptaga dessa frågor
till övervägande. Jag anser mig därför icke böra tillstyrka, att åt lagstiftningen
gives definitiv karaktär. I fråga örn den tid, som vid sådant förhållande
bör bestämmas för lagens fortsatta giltighet, torde mindre än fem
år näppeligen kunna ifrågakomma. Såsom socialstyrelsen framhållit tala
onekligen vissa skäl för ytterligare utsträckning. Emellertid synas mig dessa
skäl icke vara av den betydelse, att de böra i fråga örn lagens förlängning
leda till fastställande av en annan tidrymd härför än den, som vid lagens tillkomst
ansetts som den mest lämpliga. Jag föreslår alltså, att denna tidrymd
sättes till fem år.

lagrådet yttrade i denna del:

Genom den. år 1914 antagna lagen angående förbud för vissa utlänningar att
bär i riket vistas infördes i vårt land en efter normala förhållanden lämpad,
noga övervägd lagstiftning till ledning för den administrativa maktens åtgärder
mot sådana utlänningar, vilkas härvaro anses vara från det allmännas synpunkt
farlig eller skadlig. Att i detta viktiga och grannlaga ämne en fast oell
på tydlig lag grundad ordning sålunda kom till stånd, innebar ett obestridligt
framsteg med hänsyn ej blott till nödig omsorg för allmän ordnings upprätthållande
utan ock till befogade anspråk på rättssäkerhet för de främlingar,
vilka man vill förmena att inkomma i riket eller att kvarbliva inom dess gränser.
Även örn graden av det ingripande, som i detta avseende finnes påkallat,
kan röna inverkan ay växlande tidsförhållanden, är dock behovet av en dylik
lagstiftning varken tillfälligt eller övergående. Det låter knappast tänka sig.
att sedan detta område blivit underlagt ett i lag fastställt förfarande, en återgång
kommer att ske till det tillstånd av osäkerhet och godtycklighet, som
saknaden av klara och fullständiga rättsregler måste medföra.

Från de här antydda synpunkterna kan det näppeligen anses tillfredsställande,
att lagbestämmelserna örn avvisning och utvisning av utlänningar numera
äga allenast provisorisk karaktär. Någon förändring härutinnan är icke

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

åsyftad i sammanhang med nu förestående lagstiftningsåtgärd. Då dessa bestämmelser,
huvudsakligen oförändrade, överflyttades till 1927 års lag, måste
de i denna sammanställas med de omfattande föreskrifter, som blivit en nödtvungen
följd av den skärpta främlingskontrollen och den redan då vitt utbredda
arbetslöshetens betydelse för de mellanfolkliga förbindelserna. Att sistnämnda
föreskrifter i hög grad bära prägeln av det tidsläge, under vilket de
tillkommit, är påtagligt, och med hänsyn till den allmänna förhoppningen, att
deras giltighet icke skulle behöva utsträckas över någon längre tidenia det
vara naturligt, att vid lagens antagande yppades obenägenhet att låta densamma
med sådant innehåll definitivt införlivas med vårt rättssystem. Det
synes dock uppenbart, att samma skäl icke kunna åberopas för att fortfarande
behandla denna lagstiftning såsom ett provisorium. Det allmänna läget i världen
har under de gångna åren ingalunda förbättrats, och av den föreliggande
utredningen framgår, att någon väsentlig lättnad i det å lagen grundade kontrollsystemet
icke kan vara att motse inom en beräknelig tid. En bidragande
anledning till att lagen erhöll blott provisorisk giltighet torde hava varit, att
en viss tidrymd kunde vara erforderlig för att mera noggrant .pröva de i
lagen nyinförda bestämmelsernas verkningar i tillämpningen. Då den prövning,
som nu med stöd av några års erfarenhet kan företagas, utfallit på
ett för lagen så gynnsamt sätt, att den kan framläggas till förnyat godkännande
i så gott som oförändrat skick, vill det ock förefalla, som om betänklighet
icke borde möta mot att genom tidsbegränsningens borttagande återgiva
de bestämmelser i lagen, vilka utgöra dess bestående innehåll eller i allt fall
en nödvändig stomme av allmänt erkända rättsregler, deras karaktär av ^permanenta
lagbud. Härigenom skulle tydligen icke förhindras eller försvåras,
att vid lämplig tidpunkt kan verkställas en revision av lagen företrädesvis. i
de delar, vilka kunna betecknas såsom avseende förhållanden av mer tillfällig
natur. Att föredraga är emellertid, att en sådan revision kan äga rum utan
det tryck, som otvivelaktigt ligger dari, att lagen i sin helhet förlorar giltighet,
därest ej inom en begränsad tid enighet uppnås om antagande av en ny
lag i ämnet.

Med hänsyn till vad nu anförts finner lagrådet sig föranlåtet hemställa om
sådan ändring av det föreliggande lagförslagets ingress, att 1927 års lag erhåller
fortsatt giltighet utan begränsning till viss tid.

Vid anmälan i statsråd av lagrådets utlåtande över förslaget anförde föredragande
departementschefen:

Lagrådet har hemställt, att lagen måtte erhålla fortsatt giltighet utan begränsning
till viss tid. Såsom jag redan vid remissen lill lagrådet anförde tala
onekligen starka skäl för att nu göra förevarande lag definitiv. Vissa däri
upptagna bestämmelser, avseende att tillgodose allmän ordning och säkerhet
samt att bereda rättsskydd åt den enskilde, äro uppenbarligen av den karaktär,
att de böra allt framgent bibehållas. Enahanda förhållanden förelågo emellertid
redan, då gällande lag var föremål för statsmakternas prövning. Det torde
följaktligen ej överensstämma med den ståndpunkt, som statsmakterna tidigare
intagit, att av nu anförda anledning giva lagen definitiv karaktär. Då
riksdagen anslöt sig till den uppfattningen att lagen borde äga provisorisk, giltighet,
torde denna uppfattning mindre hava förestavats av behovet att vinna
erfarenhet örn de nya bestämmelsernas verkningar i tillämpningen, utan anledningen
därtill lärer fastmera vara att finna i ovissheten örn de då rådande förhållandenas
varaktighet och önskemålet att de därmed.sammanhängande spörsmålen
efter viss tids förlopp ånyo upptoges till allsidigt övervägande. Ur nu
antydda synpunkter torde någon mera väsentlig förändring av läget icke hava

Andru lagutskottets utlåtande Nr 16.

5

inträtt efter lagens antagande. Med hänsyn härtill har jag icke i anledning av
vad lagrådet anfört ansett mig böra frångå min förut intagna ståndpunkt.

De genom propositionen föreslagna ändringarna i lagen örn utlännings rätt Föreslagna
att här i riket vistas äro i huvudsak följande. Såsom ny avvisningsgrund har
i 19 § upptagits, att till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten
är känt, gjort sig skyldig till yrkesmässigt bedrivande av olovlig
varuinfÖrset och det skäligen kan antagas, att utlänningen skulle komma
att här i riket fortsätta sådan verksamhet. I 27 § har införts ett nytt första
stycke av innehåll, att i beslut örn utlännings förpassning ur riket må förordnas,
att utlänningen icke äger återvända, med mindre han, där visering ej
erfordras, före ankomsten till riket erhållit uppehållstillstånd. Slutligen ha
i 51 § vidtagits ändringar med innebörd, att dels den åt Konungen där förlänade
dispensrätten utsträckts till att omfatta jämväl meddelande av uppehållstillstånd,
dels ock åt Konungen givits dispensrätt beträffande arbetstillstånd
ej blott söm hittills för de tre första månaderna från utlännings ankomst
till riket utan även för tiden därefter.

Inom utskottet har ifrågasatts, huruvida, såsom lagrådet hemställt, åt den Utskottet.
ifrågavarande lagstiftningen borde givas giltighet utan begränsning till viss
tid. Vid övervägande av denna fråga har utskottet emellertid på de skäl, som
departementschefen anfört, funnit sig böra nu liksom år 1927 förorda, att åt
lagen gives allenast en till fem år begränsad giltighetstid.

De föreslagna ändringarna i lagen har utskottet funnit icke giva anledning
till erinran.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.

Stockholm den 18 februari 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

HJALMAR VON SYDOW.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Sydow, Sigfrid Hansson, von Geijer''",
Frändén*, Larsson i Brålanda, Olof Carlsson och Forslund!*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde,
Hage, Wallerius, Johanson i Hallagården, Björnberg, Hansson i Trollhättan och
Ljung*.

Ej närvarande vid utlätandets justering.