Andro, lagutskottets utlåtande Nr lå.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i
lagen om arbetarskydd.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 133
av herr Hermansson m. fl. och nr 61 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

I motionen II: 133 har hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta
sådan ändring av nu gällande lag örn arbetarskydd, att första paragrafen i
nämnda lag erhåller följande lydelse:

§ 1.

Denna lag — — — sätt användes.

Från lagens — — — eller icke.

Å arbete inom jordbruket eller till detsamma hörande binäring, vilken icke
bedrives såsom självständigt företag, skola bestämmelserna i 5 § i)—1) samt de
särskilda bestämmelserna rörande minderårigas och kvinnors användande till
arbete icke äga tillämpning.

I motionen 11:61 har hemställts, att riksdagen måtte besluta vidtaga den
ändringen i lagen örn arbetarskydd, att sista stycket i paragraf 1 utgår och att
lagen alltså skall äga tillämpning även beträffande jordbruket, samt att paragraf
5, punkt m, skall erhålla följande lydelse: Åt arbetare, som från årets
början varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag, skall å tid mellan
den 15 maj och 16 därpå följande september beredas semesterledighet under
minst 15 dagar.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Den i motionerna berörda 1 § i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd lyder:

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetare
användes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock å hus-, väg- eller
vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari
arbetare på sådant sätt användes.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande,

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, samt

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 9 sami. 8 avd. 11 höft. (Nr lå.) 1

Lagen den
29 juni 1912
örn arbetarskydd.

1 §•

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr lJ^,

Frågan om
arbetarskyddslagstiftningens

utsträckande
till jordbruket.

Förarbetena
till arbetarskyddslagen.

Ifrågasatta
ändringar i
arbetarskyddslagen.

Socialstyrelsen
1925.

c) arbete, som utföres av sjöfolk och är att hänföra till skeppstjänst, evad
arbetet utföres ombord eller icke.

Beträffande arbete inom jordbruket skall denna lag äga tillämpning allenast
i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande av maskinella
hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck,
som genom explosion kunna förorsaka olycksfall.

De i motionen II: 133 nämnda lagrummen i 5 § arbetarskyddslagen innehålla
bestämmelser örn raster, nattvila och veckovila.

Den i motionen II: 61 berörda punkt m) i samma paragraf lyder:

Åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och
varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, bör, i allmänhet
under den varmare årstiden, beredas semesterledighet under minst
fyra söckendagar, vilken ledighet i regel bör vara sammanhängande och förlagd
i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.

Enligt det betänkande med förslag till, bland annat, lag örn arbetarskydd,
som den s. k. yrkesfarekommittén den 9 december 1909 avgav, skulle den föreslagna
arbetarskyddslagen omfatta jämväl jordbruket. Mot jordbrukets inbegripande
under lagen framställdes emellertid talrika anmärkningar. I proposition
nr 104 till 1912 års riksdag med förslag till lag örn arbetarskydd
yttrade föredragande departementschefen, i det han hänförde sig till ett av
kommerskollegium avgivet utlåtande över betänkandet:

Med anledning av de talrika anmärkningar, som framställts mot jordbrukets
inbegripande under lagen örn arbetarskydd, söker kommerskollegium i sitt utlåtande
utreda behovet av skyddsbestämmelser för jordbruksarbetet. Kollegium
kommer härvid, ehuru det ej förbiser, att ett undantagande, örn ock blott
delvis, av en viss näringsgren icke står i överensstämmelse med de allmänna
grunderna för lagförslaget, till det resultat, att det förklarar sig ej hava något
att erinra mot, att lagen i avseende å arbete inom jordbruket får tillämpning
allenast i vad den avser åtgärder till förekommande av olycksfall i arbete vid
användande av maskiner. Då, såsom kollegium framhåller, lagens bestämmelser
i övrigt ej torde vara av något avsevärdare behov påkallade för jordbruksarbetet
och det vidare måste anses angeläget att söka i möjligaste mån begränsa
inspektionsväsendet och kostnaderna för detsamma, har jag ansett mig böra
biträda kollegii mening. I överensstämmelse härmed har jag till paragrafen
fogat en inskränkande bestämmelse beträffande arbete inom jordbruket. Denna
bestämmelse har emellertid givits en något mindre snäv avfattning än kollegii
uttalande, i det »maskiner» utbytts mot »maskinella hjälpmedel» samt därmed
likställts ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck.

Den 2 november 1925 överlämnade socialstyrelsen till Kungl. Majk, under
åberopande av givet uppdrag, ett inom styrelsen utarbetat förslag till reviderad
lag örn arbetarskydd jämte motivering (Statens offentliga utredningar
1925:34). Socialstyrelsens förslag innebar i fråga örn arbetarskyddsiagens
tillämpningsområde den utvidgningen, att jordbruksarbetet skulle i sin helhet
omfattas av lagen utan andra inskränkningar, såvitt nu är i fråga, än att de
särskilda bestämmelserna rörande minderårigas och kvinnors användande till
arbete icke skulle äga tillämpning samt att enligt styrelsens förslag ej heller
föreskrifterna angående arbetstiden skulle gälla beträffande jordbruksarbetet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr lJ^.

3

Med jordbruk skulle likställas till detsamma hörande binäring, vilken icke bedreves
såsom självständigt företag. I övrigt företedde styrelseförslagets 1 §
endast en mindre olikhet mot den nuvarande ordalydelsen.

Socialstyrelsen anförde såsom motivering av sitt ändringsförslag i denna del:

Lagen är, såsom framgår av förevarande paragrafs första stycke, till sin
läggning allmängiltig. Under dess tillämpning inbegripas sålunda en mångfald
verksamhetsgrenar, t. ex. hotell- och restaurangrörelse samt arbete i
butiker och på kontor, vilka icke kännetecknas av någon avsevärd yrkesfara.
I regel få ej heller dessa verksamhetsgrenar någon känning av lagen — inspektioner
företagas ej beträffande dem annat än på särskild anledning —
men yrkesinspektionen är likväl i tillfälle att, därest missförhållanden skulle
yppa sig, ingripa mot dem och åvägabringa rättelse. Mot bakgrunden av
nu antydda tendens ter sig gällande begränsning av lagens tillämplighet i
avseende å jordbruket inkonsekvent och orättvis. Enligt styrelsens mening
torde det sålunda få anses påkallat, att arbetarskyddslagens tillämpning utvidgas
så, att åtminstone dess bestämmelser till förekommande av olycksfall
och ohälsa i sin helhet bliva tillämpliga å jordbruksarbetet.

Här ifrågavarande lagstiftningsåtgärd är emellertid ej blott förestavad av
teoretisk hänsyn till följdriktighetens och rättvisans krav, utan är den jämväl
motiverad med hänsyn till praktiska skyddsbehov. En del inom jordbruket
använda redskap lia nämligen visat sig medföra sådan olycksfallsrisk,
att de borde giva anledning till ingripande från yrkesinspektionens sida, men
då dessa redskap ej kunnat räknas till de i lagen angivna hjälpmedel, hava
yrkesinspektionens befattningshavare saknat befogenhet därtill.

En allmän tendens att i avseende å statens sociala omvårdnad jämställa
jordbruksarbetaren med industriarbetaren har under de senare åren tydligt
gjort sig gällande. För vårt lands vidkommande må i sådant avseende erinras
örn lagen angående olycksfallsförsäkring. I fråga örn de internationella strävandena
kan visas på den serie av beslut, som år 1921 fattades av internationella
arbetskonferensen i ändamål att i olika avseenden på det sociala området
bringa jordbruksarbetarna i nivå med industriens arbetare. _

Vid en överläggning, som styrelsen i förevarande fråga hållit med representanter
för olika intressen inom jordbruket, gjordes från vissa håll bl. a.
gällande, ej blott att den här ifrågavarande utvidgningen av lagens tillämpning
vore obehövlig samt ägnad att leda till omotiverade trakasserier jämte
ökad och fördyrad inspektion utan även att en dylik åtgärd, då lagens bestämmelser
egentligen vore avfattade med hänsyn till industrien, knappast
skulle för jordbrukets arbetare medföra några avsevärda fördelar. Mot här
antydda erinringar genmäldes, utöver vad ovan anförts till utvidgningens
motivering, i huvudsak, att farhågan för trakasserier måste anses obefogad
med hänsyn till det synnerligen varsamma förfarandet vid skyddsbestämmelsernas
genomförande — först överordnad myndighets förbud är straffgaranterat.
Någon ökning eller fördyring av inspektionsväsendet torde ej ^ heller
behöva ifrågakomma, då underinspektörerna redan nu för sin tillsyn å ångpannor
och maskiner m. m. lära relativt ofta besöka det stora flertalet av de
jordbrukets arbetsställen, där utvidgningen skulle kunna påkalla tillsyn från
deras sida. Till stöd för denna mening erinrades bl. a. örn att lagen, i nu gällande
25 §, fritager inspektionsorganen från förpliktelsen att utan särskild anledning
besöka arbetsställen, där yrkesfara eller fara för andra mot lagen stridande
förhållanden i regel kan anses utesluten. Jämväl påpekades, att lagen
icke komme att äga tillämpning på de små jordbruksföretag, som icke använda
främmande arbetskraft. Vad slutligen angår anmärkningen, att lagen ej vore
avpassad för jordbruksarbetets förhållanden, framhölls, att lagens allmänna

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr lå.

bestämmelser mot yrkesfara, i dess 3 §, vore lika väl tillämpliga å jordbruket
som å andra verksamhetsgrenar samt bildade en rättsgrund, på vilken alla
erforderliga skyddsanvisningar eller föreskrifter rörande jordbruksarbetet
kunde stödjas. För övrigt innehölle även de mer speciella skyddsbestämmelserna
i 4 och 5 §§ åtskilligt, som skulle kunna bliva av värde för nämnda
arbete.

Mot kravet på en fullt genomförd likställighet inför arbetarskyddslagen
mellan industriens och jordbrukets arbetare kunna onekligen vissa erinringar
göras. Arbetet inom jordbruket är nämligen i flera hänseenden olika industriarbetet.
Sålunda företer det vanligen ej den enformiga sysselsättningen
i hygieniskt mindre tillfredsställande omgivningar, vilken har ansetts karakterisera
fabriksarbetet och varit den närmaste anledningen till inskränkningarna
i avseende å minderårigas användande inom industrien. Vidare skulle
jordbruksarbetet, som ju är beroende av årstid, väderlek och andra växlande
och tillfälliga omständigheter, knappast låta sig inordna under någon med
industrien likartad arbetstidsreglering. Med hänsyn härtill har styrelsen
också undantagit jordbruksarbetet från tillämpning av lagens bestämmelser
rörande arbetstiden samt rörande minderårigas och kvinnors användande till
arbete.

Såvitt styrelsen kan bedöma, skulle den föreslagna utsträckningen av lagens
tillämpning överhuvud taget i praktiken bli föga märkbar men medföra
den fördelen, att man skulle vinna möjlighet att ingripa mot eventuellt förekommande
missförhållanden.

En ledamot av socialstyrelsen, byråchefen Bergsten, var av skiljaktig mening
och anförde:

•

Med hänsyn till att arbetet inom jordbruket är helt olika industriarbetet
har även socialstyrelsens majoritet funnit lämpligast att undantaga jordbruket
från det komplex av bestämmelser i lagen, som röra arbetstiden samt
minderårigas och kvinnors användande till arbete. Av de återstående bestämmelserna,
vilka avse förekommande av olycksfall och ohälsa samt närmast
hänföra sig till industriens arbetare, torde jämväl flertalet få anses
vara av sådan natur, att de, i betraktande av de säregna arbetsförhållandena
inom jordbruket, icke äro av någon avsevärd betydelse för jordbruksarbetarna.
I den nu gällande arbetarskyddslagen förekommer beträffande arbete
inom jordbruket ej heller någon annan bestämmelse än den, att å sådant arbete
lagen skall äga tillämpning »allenast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall
vid användande av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare
eller andra kärl under tryck, sorn genom explosion kunna förorsaka olycksfall».
Från yrkesinspektionens sida har emellertid påpekats, att vissa inom
jordbruket använda redskap och anläggningar jämväl visat sig medföra sådan
olycksfallsrisk att de borde giva anledningar till ingripande, men att, då
dessa redskap och anläggningar ej kunnat räknas till de i lagen angivna
hjälpmedel, yrkesinspektionens befattningshavare saknat befogenhet därtill.
Detta är naturligtvis ett missförhållande, som kräver rättelse, men torde
enklare kunna ske genom ett tillägg till ovannämnda, i lagen nu förefintliga
särbestämmelse för jordbruket än genom att lägga detsamma helt under
lagen.

Ur mera teoretisk synpunkt må det visserligen kunna betraktas som ett
»skönhetsfel» att ej på alla slag av arbete få såvitt möjligt tillämpa uniforma
skyddsbestämmelser, men med hänsyn till de praktiska förhållandena synes
mig i fråga örn jordbruksarbetet en sådan anordning som den ovan antydda
eller en liknande vara att föredraga, varigenom å ena sidan tillfälle beredes
till inspektion, där ett verkligt behov av sådan kan anses föreligga, men som

Andra lagutskottets utlåtande Nr lh. 5

å andra sidan icke, vare sig direkt eller indirekt, inbjuder till överflödig och
onödigt besvärande inspektion.

Av de myndigheter och sammanslutningar, vilka i anledning av remiss uttalat
sig örn styrelseförslaget, avstyrkte det övervägande antalet den föreslagna
utsträckningen av lagens tillämplighet i fråga om jordbruket. Så
var fallet med bl. a. lantbruksstyrelsen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening
ävensom samtliga hushållningssällskap utom Västernorrlands läns hushållningssällskap,
som lämnade hela förslaget utan erinran; dock inskränkte sig
Norrbottens läns hushållningssällskap, under erinran att jordbruken inom detta
län i regel sköttes av jordbrukaren och hans familj och att lagen sålunda
för närvarande endast i undantagsfall erhölle tillämplighet inom länet, till att
i princip uttala, att den största försiktighet borde iakttagas i fråga örn jordbruksnäringens
belastande med ytterligare bördor, i det att dess ekonomiska
förhållanden vore så prekära, att den i stället vore i stort behov av stöd
och lättnader. Vidare märkas bland de avstyrkande myndigheterna kommerskollegium,
domänstyrelsen samt Överståthållarämbetet och det stora flertalet
länsstyrelser.

Utlåtanden, som på ifrågavarande punkt tillstyrkte lagförslaget eller lämnade
detsamma utan erinran, avgåvos av riksförsäkringsanstalten samt länsstyrelserna
i Stockholms, Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Västernorrlands
och Västerbottens län ävensom av landsorganisationen.

De skäl, som anfördes mot den föreslagna ändringen beträffande jordbruket,
kunna i kort sammanfattning sägas vara följande. 1) Det hade ej visat sig,
att något behov förelåge av lagens utsträckning till jordbruket. Särskilt vore
en tillämpning av bestämmelserna i 5 § med föreskrifter till förekommande av
ohälsa obehövlig beträffande jordbruket, där arbetsförhållandena i stort sett
vore hälsosamma. — 2) Jordbruksarbete vore av den beskaffenhet, att skydd
åt arbetare i sådant arbete i väsentlig mån icke kunde beredas med hjälp av
skyddsföreskrifter. Härutinnan framhölls föreliggande svårigheter med avseende
å skydd mot djur, vid arbete på öppna fältet, vid huggningsarbete, stenbrytning,
körslor m. m. — 3) De nu i lagen och lagförslaget upptagna särskilda
skyddsföreskrifterna vore avpassade huvudsakligen för industrien och
vore ej lämpliga för jordbruket. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhöll särskilt,
att jordbrukets byggnader samt stegar och trappanordningar i foderlador
icke i förevarande hänseende tålde jämförelse med motsvarigheter inom
industrien. Även i övrigt framhölls vid de särskilda punkterna i styrelseförslaget,
bl. a. av svenska lantarbetsgivarnas centralförening, det betungande,
stundom orimliga, i en tillämpning av dessa stadganden å jordbruket. -— 4)
Genom förändringarna skulle nya konfliktanledningar ävensom fara för trakasserier
uppstå. — 5) Inspektionen bleve i en grad, som ej stöde i rätt förhållande
till nyttan därmed, besvärande för jordbrukarna och betungande för
tillsynsorganen. — 6) Farhågor kunde hysas för att de för jordbruket avsedda
tillsynsorganen komma att sakna erforderlig kompetens. — 7) Slutligen skulle
förändringen medföra avsevärda kostnader såväl för det allmänna genom ökad
inspektion som ock för de enskilda jordbrukarna.

Yttranden
över socialstyrelsens

förslag.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr lU.

Riksdagei

1931.

Ett ganska stort antal myndigheter och korporationer — däribland lantbruksstyrelsen,
domänstyrelsen, kommerskollegium samt åtskilliga länsstyrelser
och hushållningssällskap — förordade någon mindre utvidgning av den nuvarande
bestämmelsen i 1 § sista stycket arbetarskyddslagen, i den män behov
därav kunde föreligga. Härvidlag anslöt sig vederbörande i många fall
till byråchefen Bergstens reservation. Lantbruksstyrelsen ifrågasatte, under
uttalande att styrelsen icke vore beredd att härutinnan avgiva något definitivt
förslag, huruvida det ej vore möjligt att under yrkesinspektionens tillsyn
lägga icke blott maskiner, ångpannor och dylikt, utan även alla fasta anläggningar
inom jordbruket, sålunda alla driftsbyggnader, sågverksanläggningar
m. m. Slutligen uttalades, att ett förefintligt behov av ökat arbetarskydd
inom jordbruket lämpligen kunde fyllas medelst åtgärder till förhindrande av
tillverkningen av farliga jordbruksmaskiner, och med liknande syftning förekommo
uttalanden därom, att man medelst i styrelseförslaget förekommande
stadganden rörande förbud mot användande, försäljning och upplåtande av
vissa maskiner och redskap måhända kunde nå det önskade målet.

I proposition nr 40 till 1931 års riksdag med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 örn arbetsskydd dryftades ingående
Lågan örn arbetarskyddslagens utvidgning till att omfatta jordbruket. Efter
att hava redogjort för yttranden över socialstyrelsens förslag ävensom för verkställda
statistiska undersökningar erinrade föredragande departementschefen
örn att hans företrädare i ämbetet enligt yttrande till statsrådsprotokollet i proposition
till nästföregående års riksdag angående vissa beslut av den internationella
arbetsorganisationens konferens såsom skäl för att icke utsträcka
arbetarskyddslagstiftningens tillämplighet å jordbruket anfört, att tidpunkten
icke vore lämplig för åtgärder, som skulle innebära nya pålagor för denna näring.
Därefter anförde departementschefen:

På sätt förut antytts delar jag den uppfattning, som min företrädare tillkännagivit
rörande den olämpliga tidpunkten för en utvidgning av arbetarskyddslagens
tillämplighet å jordbruket. Utan vidare torde det vara tydligt,
att under nu rådande, för jordbrukets ekonomi bekymmersamma förhållanden
åtgärder som kunna ytterligare belasta denna näring böra undvikas. Ehuru jag
således redan av detta skäl funnit mig icke kunna tillstyrka socialstyrelsens förslag
i förevarande avseende, vill jag dock med hänsyn till den utförliga behandling
denna fråga underkastats i avgivna yttranden något närmare ingå på densamma.

Med avseende å de av socialstyrelsen anförda mera principiella skälen för
den avhandlade utsträckningen av lagens tillämpningsområde må då visserligen
erkännas, att den nuvarande begränsningen i fråga örn jordbruket teoretiskt
sett icke står rätt väl tillsammans med lagens allmänna syftning att
bereda erforderligt skydd åt arbetare, som användas till arbete för främmande
arbetsgivares räkning. Av lantbruksstyrelsen utlåtande och den inom socialstyrelsen
verkställda undersökningen rörande olycksfallsrisken inom jordbruket
framgår också, att vissa olycksfallsrisker inom jordbruket finnas, vilka
icke nås av lagens bestämmelser. Det gäller emellertid även att avgöra, i
vad mån det med hänsyn till föreliggande praktiska och ekonomiska förhållanden
är möjligt och lämpligt att i avseende å jordbruket åt lagen giva en så vidsträckt
tillämpning, som av styrelsen föreslagits. I själva verket lärer mot

Andra lagutskottets utlåtande Nr lh.

7

vissa olycksfallsrisker inom jordbruket något skydd i den ordning, varom här
är fråga, icke rimligen kunna givas. Detta torde exempelvis gälla beträffande
vissa risker under arbete på öppna fältet utan samband med bristfällighet i maskin
eller redskap; vidare beträffande de flesta risker, som härleda från djur,
såsom slag, stötar och bett, skenande hästar m. m. Men vidare lära, vad jordbrukets
byggnader beträffar, förhallandena vara avsevärt olika förhallandena
inom industrien och därmed någorlunda jämförlig verksamhet. Vägande, skäl
synas därför tala för att icke föra jordbrukets byggnader under lagen, i den
mån de ej redan äro underkastade densamma. Visst avseende lärer ock böra
fästas vid den gjorda invändningen, att de i 4 § av lagen och förslaget givna bestämmelserna
till förekommande av olycksfall i arbetet tillkommit med tanke
på industriens och därmed jämförliga verksamhetsgrenars förhållan den. och att
de därför ej väl passa för jordbruket. Vad angår lagens stadganden till förekommande
av ohälsa lära dessa enligt sakens natur icke hava sådan betydelse
för jordbruksarbetet, att en utsträckning till dylikt arbete över huvud bör äga
rum. Jordbruksarbetet torde i regel vara av hälsosam beskaffenhet, och den
omväxling detsamma erbjuder lärer bereda motvikt till ett stundom under kortare
tid förekommande mindre hälsosamt arbete. . o

Till länsstyrelsens i Hallands län yttrande att, i den man jordbrukets drift
mekaniserades och maskiner funne ökad användning därstädes, även jordbrukets
arbete borde vinna ökad trygghet genom arbetarskyddslagen och inspektion,
är att säga, att denna ökade trygghet i huvudsak torde vinnas redan
med det nuvarande stadgandet om jordbruket i lagens 1 §. I de flesta fall
lärer nämligen en mekanisering resultera i ökning av de »maskinella hjälpmedlen»,
och då träder lagen i en däremot svarande grad i vidgad tillämpning.

Vad beträffar de ekonomiska konsekvenserna av socialstyrelsens förevarande
ändringsförslag äro ju dessa för den enskilde jordbrukarens del synnerligen
ovissa och i högsta grad beroende av det sätt, vara inspektionsverksamheten
utövas. I saknad av andra närmare, bestämmelser än de i 4 och 5 §§
av styrelseförslaget givna bleve i allt fall ovissheten så stor, att.även ur denna
synpunkt förslaget ter sig såsom förenat med stora vanskligheter. För
det allmänna skulle efter min mening ganska betydande merkostnader förr
eller senare uppstå vid en utvidgning enligt styrelseförslaget. Inspektion
skulle väl jämlikt förslagets 40 § ej nödvändigtvis behöva förekomma, i särskilt
stor utsträckning, men det lärer kunna antagas, att en utvidgning av
inspektionen med tiden skulle visa sig ofrånkomlig. Det torde icke^med fog
kunna invändas, att, då inspektionsförrättaren ändå befinner sig på platsen
för inspektionen i och för besiktning av maskinella .hjälpmedel m. m., den ökning
av inspektionskostnaden, som bleve följden av inspektionsuppgifternas utökning,
icke komme att bliva väsentlig. Stundom skulle väl nämligen inspektionsbesöket
föranledas just av de nya uppgifterna för inspektionen, och vidare
synes det ligga i sakens natur, att örn inspektionen utsträcktes att omfatta
byggnader, grustag och dylikt, densamma måste kräva betydligt längre
tid och därmed större kostnad, än örn inspektion sker endast i nuvarande omfattning.
_ .

Örn således förslaget örn en mera generell utvidgning, av lagens tillämplighet
på jordbruket icke kunnat av mig godtagas, har jag däremot övervägt
möjligheten av någon lämplig komplettering av uppräkningen i 1 § sista stycket,
varigenom det i praktiken yppade1 behovet av utvidgning kunde i huvudsak
tillfredsställas. Därvid har jag fäst mig vid socialstyrelsens yttrande i lagförslagets
motivering, att en del inom jordbruket använda, redskap, visat sig
medföra sådan olycksfallsrisk, att de borde giva anledning till ingripande
från yrkesinspektionens sida, vartill saknats befogenhet, då de ej kunnat räknas

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr l4.

Statistiska

uppgifter.

till de i lagen angivna hjälpmedlen. Genom ett tillägg i 1 §, varigenom med
maskinella hjälpmedel jämställdes övriga redskap, skulle det angivna behovet
till synes kunna väsentligen tillgodoses. Mot ett dylikt tillägg hade måhända
under normala förhållanden några allvarliga betänkligheter icke behövt möta.
Såsom det ekonomiska läget för närvarande är inom jordbruksnäringen, lärer
det emellertid icke vara lämpligt vidtaga några åtgärder, ägnade att öka de
redan nu stora svårigheter, varmed jordbruksdriften är förenad. Tydligt är,
att även en ändring av den mera begränsade art, som jag nyss antydde, skulle
kunna medföra stegrade utgifter för jordbrukarna. Och i allt fall är en dylik
ändring till sina ekonomiska verkningar svår att med någon större grad av säkerhet
beräkna. På grund härav har jag icke heller kunnat tillstyrka en partiell
ändring av 1 § i lagen, utan lagrummet har i departementsförslaget lämnats i
helt orubbat skick.

I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen motioner, inom första
kammaren nr 205 av herr Sigfrid Hansson m. fl. och nr 206 av herr Lindhagen
samt inom andra kammaren nr 349 av herr Sävström m. fl. och nr 352
av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. I motionen 1:206 yrkades, att samtliga
de begränsningar beträffande lagens omfattning, som förevarande paragraf
nu uppställer, matte försvinna. I motionen 11:352 hemställdes, att lagens
bestämmelser i allo och i motionerna 1:205 och 11:349, att desamma
med de i nu förevarande motion II: 133 angivna undantagen skulle äga tilllämpning
a jordbruket. Motionerna 1:205 och 11:349 överensstämde med
socialstyrelsens förslag utom därutinnan, att socialstyrelsen icke ansett någon
av bestämmelserna örn arbetstiden böra äga tillämpning å jordbruket.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 24, anförde andra lagutskottet:

I fråga om jordbruket är utskottet av den meningen, att lagens föreskrifter
rörande minderårigas och kvinnors användande i arbete samt de föreslagna bestämmelserna
om semester icke lämpligen kunna göras tillämpliga å denna
näring. Vad beträffar den föreslagna utsträckningen i övrigt har den i ärendet
förebragta. utredningen ej övertygat utskottet därom, att någon mera väsentlig
minskning av olycksfallsriskerna skulle stå att vinna genom en dylik
utsträckning. I detta sammanhang vill utskottet erinra örn att det i 7 § 2 mom.
i propositionen upptagna försäljningsförbudet för maskiner, vilket återfinnes
i utskottets förslag, torde vara ägnat att förebygga olycksfall jämväl inom
jordbruket. Med hänsyn till vad sålunda anförts och på de av föredragande
departementschefen_ anförda skäl har utskottet ej funnit sig kunna tillstyrka
den föreslagna utvidgningen. Liksom i propositionen upptages sålunda icke
1 § i utskottets förslag.

Reservation beträffande utskottets utlåtande i denna del anfördes av herr
Sigfrid Hansson m. fl. Reservanterna hemställde, att riksdagen måtte för
sin del antaga en lag angående ändring i vissa delar av arbetarskyddslagen,
enligt vilken 1 § av denna lag skulle erhålla den i nu förevarande motion
II: 133 angivna lydelsen.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande i denna del.

Till belysande av olycksfallsrisken inom jordbruket får utskottet här återgiva
en vid proposition nr 40 till förra årets riksdag fogad tabell, kompletterad
med uppgifter för år 1928, vilka delvis hämtats ur den i Sveriges officiella

Andra lagutskottets utlåtande Nr lh.

9

statistik ingående publikationen »Olycksfall i arbete år 1928» och till återstående
del under hand införskaffats av utskottet.

Yrkesgrupp

Antal förlorade
arbetsdagar per
årsarbetare

Antal olycksfall
per 100 års-arbetare

Antal förlorade i
arbetsdagar per
olycksfall

1923

1926 1927

1928

1923

1926

1927

1928

1923

1926

1927

1928

5 a.

Jordbruk och boskaps-skötsel ........

6.97

8.70

6.36

6.80

3.04

3.82

3.96

4.23

229

228

160

161''.

3.

Metallindustri......

6.62

6.87

7.35

9.56

11.67

15.30

16.13

17.23

57

45

46

56 j

8.

Närings-och njutningsämnes-industri........

5.18

5.70

4.36

5.40

4.76

5.88

5.92

6.02

109

97

74

90

9.

Textil- och beklädnadsindu-stri ..........

2.19

2.36

2.20

2.20

1.58

1.82

1.95

2.01

139

130

113

109

10.

Läder-, gummi- och hår-industri ........

2.12

2.68

3.24

2.60

2.80

3.27

3.43

3.28

76

79

94

79

11.

Kemisk-teknisk industri . .

7.44

16.19

6.25

8.88

9.99

8.87

8.86

9.25

74

182

71

96

13.

Kraft-, belysnings- och vat-tenverk ........

2.37

8.62

9.05

11.83

18.7

6.oo

6.71

6.85

126

144

135

173

16.

Samfärdsel utom sjöfart . .

5.39

5.69

6.07

7.96

5.10

5.64

5.87

5.91

106

99

103

135

I berörda proposition nr 40 till 1981 års riksdag meddelas även andra statistiska
uppgifter, beträffande vilka utskottet emellertid tillåter sig hänvisa
till propositionen.

År 1917 väcktes av herr Ström m. fl. i första kammaren och av herr Björling
m. fl. i andra kammaren motioner, nr 92 respektive 809, angående skrivelse
till Kungl. Majit med anhållan örn utredning och förslag beträffande
allmän arbetarsemester. Socialstyrelsen avgav på begäran av vederbörande,
tillfälliga utskott utlåtande i frågan och förordade därvid en allsidig utredning
av densamma. Motionerna biföllos av riksdagen. Sedermera remitterades
riksdagsskrivelsen i ämnet till socialstyrelsen. Efter det arbetstidskommittén
tillsatts, överlämnades till densamma bland andra frågor rörande arbetstiden
även den angående arbetarsemester.

Arbetstidskommittén avgav den 13 mars 1920 ett betänkande med förslag
till lag örn arbetarsemester. I detta lagförslag stadgades, att örn arbetare
utan avbrott varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag från och med
den 16 september nästföregående år och han sedan minst en månad användes till
arbete, varå lagen ägde tillämpning, skulle det i regel åligga arbetsgivaren
att å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september bereda arbetaren
sammanhängande ledighet (semester) under minst åtta dygn. Kommittén
var emellertid icke enhällig.

Kommittéförslaget remitterades till bland andra socialstyrelsen. Den 2 november
1925 överlämnade socialstyrelsen, som förut nämnts, till Kungl. Majit
ett inom styrelsen utarbetat förslag till reviderad lag om arbetarskydd jämte

Frågan om
arbetarsemester.

Riksdagen

1917.

Arbetstids kommittén 1920.

Socialstyrelsen
1925.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr lb.

Uttalanden
rörande socialstyrelsens

förslag.

motivering (Statens offentliga utredningar 1925: 34). I detta lagförslag hade
styrelsen upptagit en bestämmelse örn arbetarsemester. Förslagets 18 § innehöll
nämligen, att åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete
året runt och varit anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid, borde,
såvitt möjligt under den varma årstiden, beredas sammanhängande ledighet
(semester) under minst en vecka med i skälig mån bibehållen avlöning.

Till motivering av detta förslag anförde socialstyrelsen bland annat:

De föreslagna förutsättningarna för rätten till semester avse förhållanden,
som allmänt erkännas som betingelser för sådan rätt, men dessa förutsättningar
ha ej preciserats till vissa mått utan endast angivits i mer allmänt hållna ordalag.
På liknande sätt har flertalet av de i semesterrätten inbegripna förmånerna
kommit till uttryck. Endast i fråga örn semesterns varaktighet har en avvikelse
skett, i det densamma satts till minst en vecka. En dylik varaktighet
torde från hygieniska och allmänt sociala synpunkter få anses motsvara en
minimifordran, utan vars uppfyllande de med semestern åsyftade resultaten icke
lära kunna påräknas.

I fråga örn styrelseförslagets bestämning av semesterns längd var inom socialstyrelsen
byråchefen Bergsten av skiljaktig mening och yttrade:

Härvid har, såsom socialstyrelsen själv medgiver, en avvikelse skett från den
riktiga grundsatsen, att dylika principiella bestämmelser böra vara avfattade
i mera allmänt hållna ordalag, i det man fastslagit en minimisemester av en
vecka. Att emellertid, utan hänsynstagande till arbetets eller företagets natur
och beskaffenhet eller andra på saken möjligen inverkande omständigheter,
likformigt binda alla av lagstiftningen omfattade yrkesgrenar vid en sådan bestämmelse,
synes mig varken riktigt eller lämpligt. Det må jämväl erinras,
dels att nära två tredjedelar av de enligt kollektivavtal för närvarande semesterberättigade
arbetarna hava kortare semester än en vecka (vanligen fyra dagar),
dels att, vad utlandet beträffar, lagstadgad arbetarsemester endast förekommer
i Österrike, Polen, Finland, Lettland och Sovjet-Ryssland. Tyvärr föreligga
inga siffror, varigenom man kan jämföra Sverige med andra länder i fråga örn
semesterrättens nuvarande faktiska omfattning bland arbetarna, men säkerligen
skulle Sverige vid en sådan jämförelse stå sig synnerligen väl.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag mig böra föreslå, att bestämmelsen
örn semestertidens längd formuleras i samma tänjbara ordalag som villkoren
för åtnjutande av semester och att semesterparagrafen alltså erhåller följande
ändrade lydelse: »Åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll apvändes till
arbete året runt och varit anställd hos samme arbetsgivare någon längre tid, bör,
såvitt möjligt under den varmare årstiden, beredas skälig sammanhängande ledighet
(semester) med i skälig mån bibehållen avlöning.» Med en sådan bestämmelse
skulle det vara större möjlighet att så att säga »laga efter lägenheten»
och att något så när kunna avpassa semestern efter såväl verksamhetens
som arbetarnas krav samt med hänsyn tagen jämväl till utvecklingen av semesterförmånen
i utlandet.

Vid sammanträde med sociala rådet ifrågasatte en arbetsgivarrepresentant,
huruvida stadgande örn semester över huvud vore behövlig, enär frågan örn semesterrätten
plägade regleras genom kollektivavtal.

Från ett stort antal såväl myndigheter som enskilda sammanslutningar framställdes
i remissyttranden invändningar mot stadgandet i 18 § av styrelseförslaget.
Den oftast förekommande invändningen mot stadgandet var, att frågan örn

Andril lagutskottets utlåtande Nr l4.

11

semester för arbetarna icke lämpade sig för en reglering i lagstiftningsväg utan
borde lösas genom avtal mellan arbetsgivare och arbetare; en lösning i sådan
ordning hade ock i stor utsträckning förekommit. Dylika synpunkter framfördes
bl. a. av järnkontoret, svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund
och svenska arbetsgivareföreningen. Kommerskollegium ansåg, att stadgandet
borde helt utgå. Järnkontoret anförde, att den föreslagna semestertidens längd
kunde tagas till förevändning för utökning av semestern utöver vad som för närvarande
praktiserades inom den övervägande delen av landets industri. Teknologföreningen
fann en så lång semester som en vecka, med bibehållen avlöning,
utgöra en för arbetsgivarna alltför betungande börda. Föreningen instämde
i byråchefen Bergstens omförmälda reservation. Sveriges verkstadsförening
yttrade — med utgående närmast från den mekaniska verkstadsindustriens
förhållanden och under uppgift att avtalsfäst semester redan lämnades
under fyra dagar —• att nämnda industri icke kunde bära ytterligare belastning
i detta avseende. Arbetsdagarnas antal vore redan nu till följd av mängden
helgdagar och »helgdagsaftnar» mindre än i de med vårt land konkurrerande
stora industriländerna. Sveriges textilindustriförbund, som ifrågasatte,
huruvida bestämmelser av ifrågavarande art hörde hemma i arbetarskyddslagen,
liksom ämnet över huvud icke syntes lämpa sig för lagstiftning, ansåg, att för
den händelse det föreslagna stadgandet dock befunnes böra bliva lag, detsamma
på grund av sin obestämda formulering bomme att medföra en mängd konflikter
rörande semesters införande å nya områden samt örn dess längd och villkoren
i övrigt för densamma. Förbundet ansåge ofrånkomligt att vid ett ordnande
av semesterfrågan i lag samtidigt taga under övervägande möjligheten av
en begränsning av antalet helgdagar och arbetstidens ordnande på helgdagsaftnarna.
Svenska arbetsgivareföreningen uppgav bland annat, att semesterledigheten
inom fabriksindustrien vanligen uppginge till fyra dagar men, att
genom dess förläggande i allmänhet till midsommarveckan bereddes åtta dagars
sammanhängande vila. Föreningen meddelade även, att av de hos föreningens
medlemmar anställda arbetarna 222,676 eller nära 90 % vore berättigade till
semester, såvida de i övrigt uppfyllde stadgade villkor med avseende å levnadsålder
och anställningtid hos företaget, samt att de enda arbetargrupper, vilka
ej ägde rätt till semester, tillhörde företag av säsongindustris karaktär. Ett
lagstadgande i ämnet ansåges skola medföra ett irritationsmoment mellan arbetsgivare
och arbetare.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hemställde i skrivelse den 8
april 1930, att den föreslagna semestertiden måtte, vad de yngre minderåriga
arbetarna anginge, utsträckas till 14 dagar.

Vid 1930 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion, nr 260, av herr Riksdagen
Karlsson i Grängesberg m. fl., i vilken hemställdes, att riksdagen måtte an- 1930.
taga ett av motionärerna framlagt förslag till lag om arbetarsemester. Enligt
detta förslag skulle det, om arbetare varit anställd hos samma arbetsgivare
eller företag från och med den 1 januari, i regel åligga arbetsgivaren
att å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september bereda arbetaren
sammanhängande ledighet (semester) under minst femton dygn.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 1 h.

Andra lagutskottet yttrade i sitt nied anledning av motionen avgivna utlåtande,
nr 20:

Frågan örn arbetarsemester har under det senaste årtiondet varit föremål för
icke ringa uppmärksamhet i vårt land. Sålunda avgav den s. k. arbetstidskommittén
år 1920 betänkande med förslag till lag i ämnet. Spörsmålet har
därefter varit upptaget till behandling av socialstyrelsen i dess år 1925 avgivna
förslag till reviderad lag örn arbetarskydd. Styrelsen förordade härvid, att
åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och
varit anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid, borde, såvitt möjligt
under den varmare årstiden, beredas semester under minst en vecka med i
skälig nian bibehållen avlöning. Vidare är att erinra, hurusom på grundval
av frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer
arbetarsemester numera fått en mycket betydande utbredning i vårt land,
även örn semestertiden i allmänhet är relativt kort.

Som bekant har socialstyrelsens förslag till reviderad arbetarskyddslag ännu
icke varit föremål för riksdagens prövning. Utskottet har emellertid med
anledning av en vid innevarande riksdag i ämnet väckt motion (I: 245) ansett
lämpligt föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att ifrågavarande
revisionsarbete så påskyndas, att förslag i ämnet inom en nära
framtid kan föreläggas riksdagen.

Slutligen är att märka, att spörsmålet örn internationell reglering av frågan
örn lagstadgad arbetarsemester förväntas komma att upptagas till behandling
av internationella arbetskonferensen.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Riksdagen I proposition nr 40 till 1931 års riksdag med förslag till lag angående
1931'' ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd anförde föredragande
departementschefen:

Att en årligen återkommande semesterledighet är av synnerligen stor betydelse
för bevarande av hälsa och arbetskraft, samt att detta gäller snart
sagt alla dem, som året runt äro träget sysselsatta i arbete, torde vara förhållanden,
som numera knappast behöva bliva föremål för diskussion. För
arbetarnas del är ett vägande vittnesbörd för riktigheten härav att hämta
från den utveckling semesteridén redan vunnit i avtalen. Vad de organiserade
arbetarna angar, har nämligen en betydande del av de arbetare, som tillhöra
annan industri än säsongindustri, för närvarande semester sig tillförsäkrad
genom avtal._ Det kan då synas som skulle här, liksom i fråga örn nattoch
söndagsvilan, vara föga plats för samhällets inskridande med lagbestämmelser.
För min del anser jag det emellertid så betydelsefullt, att principen
örn arbetarnas rätt till semester inskrives i lagstiftningen, att redan
på grund därav bestämmelser i ämnet böra komma till stånd. Men även av
praktiska skäl äro sådana lagbestämmelser önskvärda. Liksom i fråga örn
föreskrifterna beträffande natt- och söndagsvila äro de nämligen särskilt påkallade
beträffande ^ arbetsavtal, som kunna sägas ligga mera i periferien av
det stora arbetsområdet och som därtill stundom ingås under sådana omständigheter,
att arbetarna svårligen kunna fullt göra sina berättigade intressen
gällande. I flertalet fall torde det vara fråga örn oorganiserade arbetare.
I det förhållandet, att för det stora flertalet fall avtalsfäst rätt till semester
för arbetare är för handen, finner jag snarare ett särskilt stöd för en önskan

Andra lagutskottets utlåtande Nr li.

13

att medelst lagbestämmelse låta samma rätt komma även övriga arbetare till
del än ett hinder mot ett dylikt förfarande.

De svårigheter, som möta för en fullständig reglering i lag av semesterfrågan
för arbetare, torde framgå av arbetstidskommitténs arbete, varom socialstyrelsen
i sin motivering lämnat uppgifter. En lyckligare och lättare
framkomlig väg till frågans lösning synes socialstj^relsen hava valt genom
uppställande av stadgandet i 18 § av sitt förslag. Här liksom Aud de förut
diskuterade närliggande frågorna har man givit en allmänt hållen regel, som
torde möjliggöra en anpassning efter de särskilda fallen. Det lärer beträffande
semesterfrågan kanske ännu mer än beträffande dessa andra frågor ligga
i sakens natur, att den uppställda bestämmelsen måste bliva synnerligen allmänt
hållen, detta enär de grundläggande faktorerna — behovet av semester
å ena sidan och förmågan att ekonomiskt uppbära denna tunga för arbetsgivaren
å andra sidan — äro mer än i de andra fallen växlande. Så komplicerade
som de till grund för frågans lösning liggande förhållandena äro i de
särskilda fallen, torde det vara av största vikt att icke genom rigorösa föreskrifter
forcera den utveckling av semesteridén, som sedan länge kunnat
skönjas vara för handen. Det synes därför, som örn lagstiftaren pa detta
område borde för när\Tarande begränsa sig till att söka bringa de _ förmåner,
varom den stora mängden arbetsgivare och arbetare redan enat sig, jämväl
övriga arbetare till del.

Med denna utgångspunkt lärer icke höra stadgas semester av längre varaktighet
än den som nu gäller för flertalet arbetare. För närvarande torde
av de arbetare, som enligt kollektivavtal äga rätt till semester — utgörande
sannolikt omkring 3/4 av de arbetare, som beröras av avtalen — ungefär 2/3
hava en semester understigande en vecka. Den vanligaste tidslängden synes
vara fyra dagar, låt vara att den faktiska ledigheten ofta blir längre genom
att driften inställes på en helgdagsafton mellan två helgdagar. Det kunde
ifrågasättas att, såsom en reservant inom socialstyrelsen föreslagit, i lagen alls
icke fixera någon minimitid utan allenast stadga rätt till semester under skälig
tid. Att märka är emellertid, att ett stadgande örn rätt till semester lärer
böra åtföljas av föreskrifter, som möjliggöra dess upprätthållande, och att
härför erfordras, att stadgandet icke blir så obestämt som det i reservationen
föreslagna. Mot ett dylikt stadgande synes mig ock kunna invändas, att
detsamma inbjuder till meningsutbyten. Det lämpligaste torde vara att i
lagen fixera semestertidens minimum, dock till allenast fyra dagar. Att därATid,
såsom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet påyrkat, föreskriva
särskild längre gående semestertid för yngre minderåriga arbetare har jag.i
frågans nuvarande läge ej funnit mig kunna förorda. Bestämmes viss minimitid
för semestern, synes det emellertid också angeläget föreskriva en sådan förläggning
av densamma, att största möjliga utbyte därav erhålles. I sådant
syfte har i departementsförslaget -— 5 § punkt m) — stadgats, att semesterledigheten
skall utgöra minst fyra söefcew-dagar samt att ledigheten bör vara
sammanhängande och »förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag».
Det har dock medelst insättande i detta sammanhang av orden »i regel»
antytts, att från reglerna örn sammanhängande semesterdagar och örn dessas
förläggande avvikelse kan ske, när omständigheterna undantagsvis därtill föranleda.
Genom att en arbetsfri sön- eller helgdag inträffar ^efter^ exempelvis
två semesterdagar, kan, örn därefter omedelbart följa de återstående två
semesterdagarna, rimligen icke något avbrott sägas hava skett i semesterledigheten.
Vidare har i departementsförslaget utsatts, att semestern »i allmänhet»
bör förläggas till den varmare årstiden, medan styrelseförslaget i
stället för de citerade orden har uttrycket »såvitt möjligt». Med jämkningen

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 1-4.

Ilar avsetts att bereda något större frihet i fråga örn. tidpunkten för semesters
förläggande.

Beträffande villkoren för semesters åtnjutande har jag kunnat väsentligen
ansluta mig till styrelseförslaget. Dock har jag utbytt villkoret att hava
varit »anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid» mot att hava varit
»anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid». Detta har skett
dels för att förekomma den tolkningen, att den senaste arbetsgivaren skulle
kunna betungas med semestern även i fall, där arbetaren varit anställd hos
honom blott en kortare tid, dels för att förhindra, att företagets överlåtande
å annan arbetsgivare skulle befria från eljest föreliggande skyldighet att bereda
semester. Motsvarighet till orden »eller företaget» fanns i 1920 års förslag
till lag örn arbetarsemester. Vidare bör i fråga örn uttrycket »arbetare,
som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt» anmärkas, att härmed
avses att beteckna arbetare, vilkens sysselsättande, i olikhet mot vad fallet
är särskilt med säsongarbetare, är av mera stadigvarande natur. En arbetare,
som under någon längre tid innehaft anställning av mera stadigvarande
natur, lärer i regel inbegripas under det nämnda uttrycket, även örn han före
anställningen någon tid varit arbetslös.

Vad slutligen angår frågan örn avlöning under semester torde det böra undvikas
att i lagstadgandet beröra denna fråga. Benämnes den åsyftade ledigheten
»semesterledighet», lärer i allt fall härav enligt allmän åskådning framgå,
att arbetaren under vanliga förhållanden bör under ledigheten åtminstone
tili huvudsaklig del åtnjuta avlöning.

Genom propositionen föreslogs, att i arbetarskyddslagen skulle införas ett
stadgande i 5 § punkt m) av den lydelse detta lagrum nu äger.

Inom riksdagen väcktes i anledning av propositionen motioner, nr 205 i
första kammaren av herr Sigfrid Hansson m. fl., nr 349 i andra kammaren
av herr Sävström m. fl. och nr 352 i samma kammare av herr Karlsson i Grängesberg
m. fl. I motionerna 1: 205 och II: 349, vilka voro likalydande, yrkades,
att semesterledigheten måtte, i enlighet med vad socialstyrelsen föreslagit,
bestämmas till minst en vecka med i skälig mån bibehållen avlöning.
I motion 11: 352 hemställdes, att stadgandet örn semester måtte givas den
avfattningen, att åt arbetare, som från årets början varit anställd hos samma
arbetsgivare eller företag, skulle å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande
september beredas semesterledighet under minst 15 dagar, med skäligen
bibehållen avlöning.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 24, yttrade andra lagutskottet:

På de skäl, som anförts av föredragande departementschefen, har utskottet
icke funnit sig kunna förorda längre lagstadgad minimitid för semestern än
den i propositionen upptagna. Bortsett från semestertidens längd torde det ej
förefinnas någon egentlig skillnad mellan propositionen och motionerna 1:205
och II: 349. I likhet med departementschefen anser nämligen utskottet, att
om den åsyftade ledigheten benämnes semester därav lärer framgå, att vederbörande
under ledigheten åtminstone till huvudsaklig del bör åtnjuta avlöning.
Skulle bestämmelser meddelas om rätt till lön under semesterledighet, skulle
detta innebära en inskränkning i lagen av begreppet semester till att avse ledighet
utan avlöning, något som icke vore lämpligt.

Det lagförslag, som utskottet förordade, skilde sig i nu ifrågavarande del
icke från det genom propositionen framlagda.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

15

Mot utskottets utlåtande i denna del reserverade sig herr Sigfrid Hansson
m. fl. samt fröken Hesselgren, vilka tillstyrkte yrkandet, att den lagstadgade
ledigheten borde avse minst en vecka.

Utskottets utlåtande godkändes i förevarande del av riksdagen.

Jämväl vid fjolårets riksdag väcktes fråga örn utsträckande av arbetar- Utskottet
skyddslagens tillämplighetsområde till jordbruket. Riksdagen biföll dock icke
de yrkanden, som framställdes örn dylik utvidgning av arbetarskyddslagstiftningen.
Några därvid ej uppmärksammade skäl hava icke åberopats i de nu
förevarande motionerna. Med hänsyn till att frågan befinner sig i väsentligen
samma skick som förra året anser utskottet sig icke böra tillstyrka riksdagen
att frångå sitt då fattade beslut i ämnet.

Även beträffande yrkandet med avseende å semesterledighet åt arbetare
gäller, att frågan förra året var föremål för riksdagens prövning. Riksdagen
avslog då motion med väsentligen enahanda yrkande som det i förevarande
motion II: 61 framställda, och enligt utskottets mening saknar riksdagen anledning
att nu ändra sin sålunda intagna ståndpunkt.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

A) att motionen II: 133 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd; samt

B) att motionen II: 61 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

HJALMAR VON SYDOW.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Sydow, Sigfrid Hansson, Frändén1 och
Norman, fröken Hesselgrenb friherre Lagerfelt, herrar Larsson i Brålanda och
Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde1 2,
Hage, Aronson3, Björnberg, Hansson i Trollhättan, Gardell i Gans, Ljung och Skoglund1.

1 Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 Deltog ej i behandlingen av motionen II: 133.

3 , > , > > >11: 61.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr Z-4.

Reservation

av herrar Sigfrid Hansson, Norman, Olof Carlsson, Magnusson i Kalmar,
Hage och Hansson i Trollhättan, vilka inom utskottet under punkt A) yrkat
bifall till motion II: 133 av herr Hermansson m. fl. och alltså hemställt,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte för
sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 29 juni 1912 (nr
206) om arbetarskydd.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 29 juni 1912 (nr
206) örn arbetarskydd skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Denna lag-----sätt användes.

Från lagens-----eller icke.

Å arbete inom jordbruket eller till detsamma hörande binäring,
vilken icke bedrives såsom självständigt företag, skola
bestämmelserna i 5 § i)—1) samt de särskilda bestämmelserna
rörande minderårigas och kvinnors användande till arbete
icke äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

320567