Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1932 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn skydd
för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter.

Andra lagutskottet Ilar till behandling i ett sammanhang föreliaft två
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 187
i första kammaren av herr Trygger m. fl. och nr 264 i andra kammaren av
herr Lindman m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen matte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit ville ofördröjligen
föranstalta därom, att den pågående utredningen örn skydd för tredje mans
rätt till neutralitet i arbetskonflikter så snart ske kan slutföres, samt därefter
förelägga årets riksdag det förslag till åtgärder, vartill utredningen kan
föranleda.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för berörda hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet har lämnat vissa arbetarorganisationer tillfälle att yttra sig
över de av motionärerna anförda exemplen, i vad dessa beröra organisationernas
verksamhet. Yttranden, som med anledning härav kommit utskottet
tillhanda, finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.

Vid 1929 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar likalydande
motioner, nr 12 i första kammaren av herr Frändén m. fl. och nr 21 i andra
kammaren av herr Nygren m. fl., vari hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla, det Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning
rörande lämpligaste lagstiftningsåtgärder för tryggande av tredje mans
rätt till neutralitet i arbetskonflikt, varvid frågan örn skadestånd till näringsidkare,
som drabbades av i motionen berörda övergrepp, måtte särskilt beaktas,
samt därefter för riksdagen framlägga lagförslag i amnet.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, begärde yttrande över
desamma av socialstyrelsen. I sitt i ärendet avgivna yttrande anförde socialstyrelsen
i huvudsak:

])e primära och väsentliga kampmedlen vid arbetskonflikter, strejker och
lockouter, finnas i regel, till vinnande av åsyftad effektivitet, böra förbindas
med vissa kompletterande stridsåtgärder. Genom blockad söker sålunda ar Bihang

till riksdagens protokoll 1032. 0 sami. 2 avd. 10 käft. (Nr 12 13.) 2110 sa J

Historik.

Riksdagen

1929.

Motioner.

Social styrelsen.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

betarsidan hindra arbetsgivaren värva ny arbetskraft, och genom hänvändelse
till sina kolleger söker arbetsgivaren hindra sina dittillsvarande arbetare att
finna nya arbetstillfällen. Redan härmed utvidgas kampen till att beröra
kretsar, sorn, ehuru vanligen icke helt ointresserade i striden, dock icke äro
att hänföra till de stridande parterna. Utöver nu antydda åtgärder, som
rätt allmänt torde betraktas såsom nödvändiga komplement till strejken eller
lockouten, finner man sig ej sällan, särskilt givetvis vid långvariga konflikter,
föranlåten att skärpa striden genom tillgripande av allehanda, själva arbetsinställelsen
mer eller mindre ovidkommande åtgärder. Man försöker sålunda
på olika sätt förhindra eller försvåra fortsättandet av motpartens förvärvsverksamhet
eller att göra densamma förlustbringande. Här åsyftade åtgärder
rikta sig ofta mot motpartens, ibland också hans j:>ersonals förbindelser
med yrkesidkare inom andra näringsgrenar, t. ex. leverantörer, återförsäljare,
transportföretag och näringsställen. Härigenom indragas i striden
uppenbart utomstående personer, och uppkomma då de fall, som närmast
torde åsyftas av motionärerna. Emellertid stannar det ej alltid vid dylika
åtgärder, utan utvidgas stundom kampen till att även påkalla den stora allmänhetens,
i regel likväl passiva medverkan. I förhållandenas natur ligger,
att det förnämligast är arbetarparten, som har möjlighet att utnyttja här
antydda kampmedel av så att säga sekundär natur.

Otvivelaktigt torde användandet under arbetskonflikter av stridsåtgärder
mot tredje man vara att beteckna såsom en kränkning av det förhållande
av fred och hänsyn, som bör råda samhällsmedlemmarna emellan. Med den
utveckling, det fackliga organisationsväsendet numera nått, kunna också
dylika kränkningar få en betydande omfattning och skärpa. För den stora
allmänheten, som genom ifrågavarande stridsåtgärder hindras från att begagna
lämpliga eller kanske nära nog oersättliga möjligheter till inköp, förtäring
eller samfärdsel, måste dessa åtgärder givetvis i många fall förefalla
mycket besvärande och förargelseväckande. Det är sålunda väl begripligt,
att man å många håll anser sig ha grundad anledning påkalla statens ingripande
till skydd för tredje mans neutralitet i arbetstvister.

Med erkännande av rättmätigheten utav nu berörda krav må likväl beträffande
detsamma framställas vissa reflexioner.

Alla slag av strider på arbetsmarknaden måste överhuvud taget anses såsom
ett samhällsont — näringslivets komplicerade mekanism bringas genom
dem mer eller mindre i olag, och samhället tillskyndas skador och förluster.
Även tredje mans intressen få därvid ofta, utan att någon stridsåtgärd riktas
mot honom, sitta hårt emellan, exempelvis genom uteblivna leveranser,
minskad försäljning eller lamslagen trafik. De skadeverkningar, som arbetsinställelserna
direkt och indirekt giva upphov åt, torde oftast vara ojämförligt
större än de, som härflyta ur stridsåtgärderna mot tredje man. Detta
oaktat har samhället hittills i stort sett fått finna sig i de olägenheter,
arbetsstriderna förorsaka, och åtnöja sig med lagstiftningsåtgärder till förekommande
eller förkortande av arbetsstriderna; endast mer undantagsvis
har lagstiftningen repressiv karaktär. Dessa strider lia ganska allmänt betraktats
såsom oundvikliga faser i kampen för den ekonomiska och sociala
utvecklingen, och därtill har kommit, att man stått rådvill i fråga örn lämpliga
medel för deras stävjande.

Med hänsyn till nu berörda omständigheter är det förklarligt, att stridsåtgärderna
mot tredje man icke blivit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet.
Det synes även icke utan skäl kunna ifrågasättas, huruvida nämnda

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 3

stridsåtgärder lämpligen kunna oell böra göras till föremål för särskild lagstiftning,
oberoende av övriga, mer betydelsefulla problem på området.
Arbetsinställelserna medföra, såsom ovan berörts, så stora oell svåra olägenheter,
att de utan tvivel under den närmare framtiden allt fortfarande komma
att påkalla statsmakternas uppmärksamhet, och vad som göres till deras
motverkande kommer givetvis i regel också att förminska antalet fall av
stridsåtgärder mot tredje man.

Enligt motionerna skulle den åsyftade utredningen särskilt avse frågan
om skadestånd åt näringsidkare, som drabbas av stridsåtgärder mot tredje
man. Skola statsmakterna reagera mot dylika åtgärder genom särskild lagstiftning,
synes denna också knappast kunna gå ut på annat än åläggande,
med eller utan straffansvar, för den, som uppmanat till bojkott eller dylikt
mot tredje man, att utgiva skadestånd till denne. Söker man se till, huru
en lagstiftning av antydd innebörd skulle komma att te sig i tillämpningen,
torde man emellertid få anledning till tvekan örn dess effektivitet.

Såsom förut påpekats, torde kränkningar av tredje mans rätt till neutralitet
i arbetstvister väsentligen kunna förväntas från arbetarebarn Av den enskilde
arbetaren lär emellertid något avsevärt skadestånd endast mer sällan
kunna påräknas, varför den kränkte i regel blott skulle kunna vända sig mot
vederbörande fackliga organisation. För närvarande undertecknas också uppmaningar
till bojkott vanligen av sådan organisation — tillhör arbetarpärten
landsorganisationen, skall bojkotten förklaras av vederbörande förbundsstyrelse
— men skulle lagstiftning av ifrågavarande innebörd genomföras, lär man
kunna förvänta, att annat tillvägagångssätt väljes. En enkel notis i arbetarpressen,
meddelande att en viss affär säljer till strejkbrytare vid visst företag,
skulle väl antagligen få ungefär samma verkan som en formlig bojkottförklaring.
Att märka är för övrigt, att alla tryckta meddelanden stå under
tryckfrihetsförordningens hägn och sålunda ej kunna giva upphov till ansvar
i andra fall, än där nämnda författning stadgar sådant. Anmärkas må slutligen,
att i mindre samhällen med övervägande arbetarbefolkning — här
åsyftade bojkottåtgärder torde i sådana samhällen ha sin största betydelse —
torde personliga meddelanden från man till man sannolikt göra tillfyllest.

Att genom lagstiftning verksamt trygga tredje mans neutralitet i arbetskonflikter
torde sålunda möta avsevärda svårigheter. —---—--

Örn man bortser från lagstiftningsåtgärder, synes man möjligen ha skäl
ifrågasätta, örn icke förbättrad sammanslutning jämte ökat inbördes stöd inom
de grupper av näringsidkare, som särskilt äro utsatta för ifrågavarande
övergrepp, skulle vara ägnade att i avsevärd mån tillgodose motionernas syfte.
I likhet med industriens arbetsgivare skulle nämnda näringsidkare på sådant
sätt kunna till sitt försvar få till stånd ett slags ömsesidig försäkring, och
blotta tillvaron av en dylik anordning, som ju gjorde bojkott mer eller mindre
verkningslös, skulle antagligen verka i viss mån återhållande på dem, på vilka
det ankommer att besluta örn sådan åtgärd. N''<;

Andra lagutskottet yttrade i sitt över motionerna avgivna utlåtande nr 42:

Den kränkning av tredje mans rätt till neutralitet i konflikter mellan arbetsgivare
och arbetare, som stundom förekommer, anse motionärerna vara
av den allvarliga beskaffenhet, att ett ingripande av statsmakterna i lagstiftningsväg
är av behovet påkallat. Motionärerna ifrågasätta, huruvida icke de
organisationer eller enskilda, som igångsätta och genomföra bojkottövergrepp
mot neutral part, böra genom lagstiftning göras ekonomiskt ansvariga för de
skadeverkningar, som därav kunna uppstå.

UtBkottet.

Reservationer.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Såsom framgår av socialstyrelsens till utskottet lämnade yttrande i ärendet
Ilar styrelsen icke ansett sig kunna tillstyrka motionerna. Styrelsen har
bland annat anfört följande:

Utskottet kan i huvudsak giva sin anslutning till de synpunkter, som socialstyrelsen
anfört, och kan följaktligen icke tillstyrka riksdagen att bifalla de
föreliggande motionerna. En lagstiftning av det slag, som påyrkats av motionärerna,
skulle säkerligen icke nämnvärt inverka på de förhållanden, varom
här är fråga. Möjligheterna att kringå densamma äro nämligen uppenbara.
Men det finnes å andra sidan all anledning att befara, att lagstiftningen
skulle komma att utnyttjas på ett otillbörligt sätt i konflikterna på
arbetsmarknaden och sålunda bidraga till en ytterligare skärpning av motsättningarna
mellan arbetsgivare och arbetare. Utan att vara ägnade att
skänka ett effektivt skydd åt tredje mans rätt till neutralitet i dessa konflikter,
skulle verkningarna av en sådan lagstiftning sannolikt försvåra de
strävanden, som för närvarande pågå att på samförståndets väg skapa förutsättningar
till förebyggande av de i tredje mans rätt indirekt men djupt ingripande
arbetskonflikter, örn vilka socialstyrelsen erinrat i sitt ovan återgivna
yttrande.

De i motionerna antydda förhållandena torde för övrigt icke göra sig gällande
i den omfattning, att de kunna motivera ett ingripande från lagstiftningsmaktens
sida. De ledande arbetsgivar- och arbetarorganisationerna hava
i allmänhet intet intresse av att indraga »tredje man» i de konflikter, som uppstå
dem emellan. Med hänsyn till den allmänna opinionen är det tvärtom angeläget
för dem att sörja för att inga åtgärder vidtagas, som kunna vara ägnade
att kränka deras rätt, vilka kunna göra anspråk på att få hävda neutralitet
i dylika konflikter.

Yad arbetarparten beträffar —- det är mot denna part, som motionärerna
uteslutande rikta sig — har skyldighet ålagts de för organisationernas verksamhet
ansvariga styrelserna att övervaka underavdelningarnas åtgöranden.
.Såväl landsorganisationens som de till densamma anslutna förbundens stadgar
föreskriva sålunda, att strejk-, blockad- och bojkottåtgärder icke få vidtagas
med mindre vederbörande förbundsledning givit tillstånd därtill. I
betraktande av fackföreningsrörelsens stora omfattning kan det naturligtvis
inträffa, att enstaka underavdelningar eller medlemsgrupper icke taga hänsyn
till dessa föreskrifter, men erkännas måste, att föreskrifterna i stort sett efterlevats.
I den mån anledning finnes att antaga, att de av motionärerna åberopade
förhållandena framdeles skola göra sig gällande, skall säkerligen en
fortsatt upplysnings- och uppfostringsverksamhet visa sig vara det verksammaste
medlet att förebygga åtgärder av det slag, varom motionärerna ordat.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionerna icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer avgåvos dels av herr Westman m. fl., som hemställde, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
föranstalta örn utredning, huruvida och på vad sätt lagstiftningsåtgärder kunde
vidtagas för att bereda rätt till skadestånd för den, som helt och hållet
stöde utanför arbetskonflikt, men likväl oförskyllt tillfogades skada genom
blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder, som riktades mot honom,

dels ock beträffande motiveringen av herr Almkvist m. fl.

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Till stöd för sitt yrkande anförde kerr Westman m. fl. bland annat:

Det kan icke förnekas, att fall förekomma, då tredje man, som keit ock
kållet står utanför arbetskonflikt, oförskyllt tillfogas skada genom blockad,
bojkott eller andra stridsåtgärder, som från stridande parts sida riktas mot
honom.

I sitt till utskottet avgivna utlåtande kar socialstyrelsen härom anfört följande:
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — ''

På anförda skäl avstyrker emellertid styrelsen lagstiftning till skydd mot
dylika åtgärder. För tredje man, som genom dem lider skada, förordar styrelsen
endast den utväg för vinnande av ökat rättsskydd, att de grupper av
näringsidkare, som särskilt äro utsatta för ifrågavarande övergrepp, böra söka
åstadkomma förbättrad sammanslutning jämte ökat inbördes stöd.

När styrelsen på detta sätt vill göra en medborgares möjlighet att få åtnjuta
rättsskydd beroende av den maktställning kan kan bereda sig med likaställdas
hjälp, synes denna ståndpunkt stå i strid med rättsstatens idé.

Med statens uppgift att upprätthålla rättssäkerheten överensstämmer ej
heller, att staten, i förlitande på att arbetsstridernas antal skall minskas, underlåter
att vidtaga åtgärder för att meddela rättsskydd i de fall, då arbetstvist
verkligen utbryter och rättsskydd visar sig vara erforderligt. Lika litet
synes det vara en tillfredsställande utväg att göra den utomståendes ekonomiska
trygghet beroende av de stridande arbetar- och arbetsgivarorganisationernas
goda vilja.

Reservanterna förbise ej, att det kommer att vara förenat med åtskilliga
svårigheter att åstadkomma en lagstiftning i syfte att skydda tredje mans
neutralitet vid arbetskonflikter.

Från början synes det emellertid stå klart, att man vid en dylik lagstiftning
bör undvika att på något som helst sätt utforma den till ett vapen mot
vare sig arbetarnas eller arbetsgivarnas organisationer eller, att giva den karaktären
av strafflag.

Den ifrågasatta lagstiftningen synes böra begränsas till att meddela regler
örn skadeståndsskyldighet gentemot tredje man. En dylik skyldighet torde
böra inträda huvudsakligen i de fall, att blockad, bojkott eller annan därmed
jämförlig stridsåtgärd vidtages för att vid arbetskonflikt med kränkning av
föreningsrätten tvinga någon, som står utanför konflikten, att inträda i eller
utträda ur organisation av arbetare eller arbetsgivare eller att dylik stridsåtgärd
tillgripes för att tvinga sådan person att underkasta sig ekonomiska
uppoffringar för att understödja endera parten eller då maning i en eller
annan form att deltaga i stridsåtgärd ställes till annan än den stridande
organisationens medlemmar.

Herr Almkvist m. fl. ansåg, att utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:

Den kränkning — — — kunna uppstå.

Utskottet anser det vara av erfarenheten bestyrkt, att kränkning av tredje
mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter icke sällan förekommer. Det
torde även vara obestridligt, att denna kränkning understundom äger rum
under former, som äro ägnade att i särskild grad tilldraga sig allmän uppmärksamhet,
medföra förluster och framkalla känslor av otrygghet i den
borgerliga näringens utövande hos dem, som utan sin förskyllan bli lidande
av blockad- eller bojkottåtgärder, samt irritation och missnöje bland dem,
som drabbas av stridsmetodernas indirekta följder.

Emellertid torde det av motionärerna berörda spörsmålet vara, på sätt
socialstyrelsen i sitt yttrande framhåller, ett bland de mera komplicerade
på sociallagstiftningens område på grund av de svårigheter, som i detta

Riksdagen.

Tillkallande
av sakkunnig
för utredning
om tredje
mans rätt till
neutralitet i
arbetskonflikter.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

fall möta för lagstiftningens effektiva upprätthålla nilo. Möjligheterna att
kringgå eventuella bestämmelser äro nämligen både många och lätt tillgängliga.
_ En bojkott mot t. ex. en näringsidkare kan lätt igångsättas utan
att formliga bevis på åtgärdens ursprung och verkningar kunna erhållas.

Vid sådant förhållande anser utskottet det böra undersökas, huruvida icke
en lösning kan vinnas på annan väg, exempelvis genom avtal därom arbetsgivar-
och arbetarorganisationer emellan.

I detta avseende finner sig utskottet böra erinra därom, att på initiativ
av den nuvarande socialministern en delegation blivit tillsatt i syfte att
främja samförstånd mellan parterna på arbetsmarknaden och humanisera
striderna på det produktiva livets områden.

Därest genom denna delegation en lösning kunde vinnas av frågan örn
tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, skulle en verkligt betydelsefull
insats bliva gjord. Och detta så mycket hellre, som en överenskommelse
härutinnan mellan parterna med all sannolikhet skulle komma
att erhålla en högre grad av effektivitet än den i motionerna förordade
åtgärden.

Intill dess, att en undersökning blivit verkställd, huruvida icke en lösning
kan vinnas på nu angivna väg, anser sig utskottet icke böra biträda det av
motionärerna framställda förslaget.

Vid motionernas behandling i riksdagen godkände första kammaren —
efter lottning — den av herr Westman m. fl. avgivna reservationen, under
det att andra kammaren med tillämpning av uppresningsförfarandet biföll
utskottets hemställan med uteslutande av dess motivering. Till följd härav
förföll frågan.

Genom beslut den 22 november 1929 tillkallade Kungl. Majit professorn
Ragnar Bergendal för att inom socialdepartementet biträda med utredning
rörande vissa, med frågan örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter
sammanhängande spörsmål.

Vid ärendets behandling anförde chefen för socialdepartementet statsrådet
Lubeck — efter redogörelse för frågans prövning vid 1929 års riksdag ävensom
för innehållet i en av Sveriges köpmannaförbund till arbetsfredsdelegationen
ingiven framställning i ämnet, vilken framställning delegationen
funnit ligga utanför ramen av dess uppdrag — följande:

Den offentliga diskussion, som sålunda och i övrigt förekommit i frågan
örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetstvister, har oftast haft sin utgångspunkt
i särskilda fall av övergrepp, mot vilka rättsmedvetandet hos
stora befolkningsgrupper reagerat. Härav har följt, att man för det mesta
rört sig med mera allmänt formulerade önskemål och begrepp. Vad man
velat hindra med en önskad lagstiftning synes i allmänhet huvudsakligen
hava varit stridsåtgärder för att tvinga den, som står och vill stå utanför
en konflikt, antingen att träda in i eller ut ur en av striden berörd organisation
av arbetare eller arbetsgivare eller att underkasta sig ekonomiska
uppoffringar för understödjande av endera parten eller att över huvud på
ett eller annat sätt deltaga i striden. En fredlig medborgare, vilken vill
vara neutral i en arbetskonflikt, borde icke behöva utsättas för förluster,
ja kanske riskera sin välfärd, genom tvång från andra medborgares sida.
Till förhindrande härav synes man emellertid i allmänhet icke vilja förorda
straffansvar utan snarare stadgande av skyldighet att ersätta genom neutralitetskränkningen
vållad skada. Anspråken på dylik lagstiftning upp -

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

ställas icke ensidigt utan de rikta sig mot tvångsåtgärder från båda parternas
sida, låt vara att arbetarepartens åtgöranden varit de i praktiken och
diskussionen mest framträdande.

De sålunda framställda anspråken på åtgärder för tryggande av tredje
mans rätt framstå i oell för sig såsom skäliga. Då det gäller att söka bot
för antydda missförhållanden, möter man emellertid omedelbart i det föregående
antydda svårigheter med hänsyn till ärendets oklara läge. Uppenbarligen
är det därför i första hand angeläget att söka klarlägga de avsedda
missförhållandenas art och omfattning. Därjämte bör undersökas, i vilken
utsträckning redan gällande lagstiftning bereder möjlighet till ingripande,
samt anledningen till att sådant ingripande hittills icke i avsevärd utsträckning
synes hava förekommit. Slutligen bör noggrant övervägas, vilka ytterligare
lagstiftningsåtgärder, som äro ur lagteknisk synpunkt möjliga, och den
sannolika effektiviteten därav.

Först när utredning i dessa avseenden föreligger, blir det möjligt att
bilda sig en uppfattning örn de åtgärder, som ur allmän synpunkt befinnas
kunna och böra ifrågakomma. Man bör också kunna förvänta, att med undersökningsresultatet
som underlag överläggningar mellan huvudparternas
organisationer skola med framgång kunna upptagas i syfte att söka undgå
stridsmetoder sådana som de, vilka här äro i fråga.

Yid 1931 års riksdag väcktes likalydande motioner, nr 131 i första kam- Riksdagen
maren av herr Petrus Nilsson m. fl. och nr 193 i andra kammaren av herr Mo''tioner
Olsson i Kullenbergstorp m. fl., i vilka yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning
rörande lagstiftningsåtgärder för att bereda rätt till skadestånd för
den, som helt och hållet står utanför arbetskonflikt, men likväl oförskyllt
tillfogas skada genom blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder, som riktas
mot honom, samt snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag i ärendet.

Yid samma riksdag hemställdes i likalydande motioner, nr 129 i första
kammaren av herr Trygger m. fl. och nr 186 i andra kammaren av herr
Lindman m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det
Kungl. Majit ville ofördröjligen föranstalta därom, att den pågående utredningen
örn åtgärder till skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter
utvidgades till att avse åtgärder över huvud till värnande av arbets-
och näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt
mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationernas sida, samt
att riksdagen samtidigt måtte anhålla, att förslag i ärendet förelädes senast
nästföljande års riksdag.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, begärde yttrande över
desamma av socialstyrelsen samt lämnade svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i Sverige m. fl. sammanslutningar tillfälle att yttra
sig över motionerna I: 129 och lii 186.

Med avseende å motionerna I: 131 och lii 193 anförde socialstyrelsen, att Socialstyrelsen,
såvitt styrelsen kunde döma, den utredning, som dessa motioner åsyftade,
finge anses inbegripen i den utredning angående åtgärder för tryggande av
tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, som Kungl. Majit uppdragit
åt professor Bergendal. Huruvida denna utredning, utan att även -

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

tyra utredningens resultat, läte sig påskynda, undandroge sig styrelsens bedömande.

Beträffande motionerna I: 129 och II: 18(1 anförde socialstyrelsen i huvudsak: Det

fackliga organisationsväsendet är onekligen att anse som en av senare
tiders mest betydelsefulla samhällsföreteelser. Genom densamma lia kroppsarbetarna,
som förut överhuvud taget saknade egentligt inflytande på samhälls-
och näringslivets gestaltning, numera tillvunnit sig en synnerligen inflytelserik
ställning. I särskilt hög grad torde detta gälla beträffande vårt
land, där arbetarnas organisation nått en sällsynt stark och enhetlig utveckling^
Hedan tidigt funno sig också arbetsgivarna nödgade att till hävdande
ay sin ställning gentemot arbetarna jämväl å sin sida tillämpa sammanslutningens
idé. De båda sålunda uppkomna systemen av facklig organisation
ha sedermera, ehuru förödande arbetsstrider ingalunda saknats, dock kunnat
samverka på ett sätt, som i stort sett torde kunna betecknas såsom ganska
tillfredsställande med hänsyn till arbetsfreden och därmed gagnande för
produktionen. Otaliga tvister vid de särskilda arbetsställena, vilka förr i
världen ofta skulle givit anledning till »vilda» strejker, biläggas nu snabbt
genom ingripande från organisationernas sida. Genom att förhandlingarna
i större arbetstvister vanligen föras centralt och väsentligen efter affärsmässiga
linjer, Ilar den bittra stridsstämningen mellan arbetsgivare och
arbetare -— som ju också ofta under konflikterna åtnjuta understöd från sina
organisationer — numera ute på arbetsplatserna avsevärt mildrats. På det
hela taget lär det även kunna vitsordas, att de ledande inom organisationerna
i regel äro besjälade av önskan att upprätthålla arbetsfreden och beredda
att härför göra betydande ansträngningar. Framhållas må slutligen i detta
sammanhang också, att det fackliga organisationsväsendet verkat stabiliserande
på näringslivet jämväl på det sättet, att dess kollektivavtal berett möjlighet
för företagarna att med en viss grad av säkerhet för någon tid framåt beräkna
arbetskostnaderna.

Arbetarnas och arbetsgivarnas ifrågavarande sammanslutningar ha emellertid
tillkommit såsom kamporganisationer och lia jämväl i fortsättningen i
väsentlig man bibehållit denna karaktär. En följd av denna deras inriktning
har blivit, att de alldeles särskilt bemödat sig örn att vinna största möjliga
anslutning å resp. sidor och att hos sina medlemmar inplanta en obrottslig
solidaritet. Dessa bemödanden, som särskilt å arbetarsidan alltjämt fortgå
och krönts med mycken framgång, ha begripligtvis ej kunnat undgå att i
många fall kollidera med principer, vilkas riktighet och betydelse för samfundsordningen
eljest allmänt erkännas. Sålunda har medborgarnas handlingsfrihet
i fråga örn anslutning eller icke till de fackliga organisationerna
lidit mycket intrång, och medlemmarna av dessa organisationer torde ej sällan
i solidaritetens namn nödgats till göranden eller låtanden, som de ogilla.
Särskilt stötande lia dessa tendenser verkat, då deras tillämpning, som stundom
inträffat, utsträckts till att drabba »tredje man», d. v. s. personer eller
företag, sorn stå utanför organisationernas egentliga intressesfär.

.1 viss män torde nu antydda missförhållanden kunna rättfärdigas eller åtminstone
urskuldas såsom mer eller mindre oundvikliga konsekvenser av den
fackliga kampen. Vissa hit hänförliga åtgöranden måste nämligen i många
fall anses såsom nödvändiga för att göra den huvudsakliga stridsåtgärden,
strejken eller lockouten, effektiv. Anmärkas må även, att här åsyftade stridsmetoder
tidigare, när den fackliga rörelsen hade mindre omfattning, givetvis
kommo till relativt liten eller kanske allenast sporadisk tillämpning och sålunda
lättare kunde tolereras. Inom vissa kretsar ansåg man sig också ha

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

skäl att betrakta dem såsom nämnda rörelses »barnsjukdomar», vilka skulle
upphöra, när rörelsen kommit till mognad utveckling. Så har emellertid,
ehuru förbättrade förhållanden i vissa avseenden kunnat konstateras, knappast
skett. Med organisationsväsendets ökade utbredning har antalet personer
och företag, som blivit utsatta för organisationernas tvångsåtgärder, förklarligt
nog ökats, och på grund av nämnda förhållande lia även de vidtagna
åtgärderna blivit mer ödesdigra för de därav drabbade. Den starka maktökningen
har väl också på sina håll i viss man frestat till godtycke och
maktmissbruk.

För staten har den lagstadgade rättsordningens upprätthållande av ålder
framstått som en primär uppgift. Genom den fackliga organisationen bland
arbetare och arbetsgivare har nu uppkommit en betydelsefull ny rättsordning,
som ej i allo är väl förenlig med den nyssnämnda. Härtill kommer,
att staten efter de demokratiska idéernas genombrott måste anses ha en
särskild förpliktelse att värna örn dessa idéers bärande princip örn friheten
i olika avseenden, sålunda såväl beträffande den enskilda personen som
näringslivet. Med hänsyn till nu berörda omständigheter kan staten ej gärna
i längden förhålla sig passiv gentemot det fackliga organisationsväsendet och
sättet för dess uppträdande. Såsom förut omnämnts, ha även vid upprepade
tillfällen initiativ till ingripanden tagits från statsmakternas sida, och lia
dylika jämväl i viss mån kommit till stånd.

Yid övervägande av vilka ytterligare åtgärder, de ovan antydda missförhållandena
kunna påkalla, torde det emellertid vara uppenbart, att det icke
kan ifrågakomma att vända sig mot organisationsväsendet såsom sådant eller
dess huvudsakliga verksamlietsyttringar. Örn det också kan finnas skäl till
betänksamhet i fråga örn organisationsidéns långtgående genomförande och
dess slutliga mål, måste likväl, såsom förut berörts, de fackliga organisationerna
och deras funktioner anses såsom grundväsentliga element i näringslivets
nutida gestaltning. Ett försök att på mer ingripande sätt rubba dem,
skulle, örn det överhuvud läte sig förverkliga, otvivelaktigt medföra synnerligen
stora risker. Nu angivna ståndpunkt låter sig för övrigt också väl försvara
i förhållande till de åtgärder, vilka ovan antytts såsom otillåtliga.
Dessa åtgärder äro nämligen i regel av så att säga periferisk karaktär och
ett motverkande eller undertryckande av dem skulle sannolikt ej behöva i
avsevärd mån inverka på arbetsstridernas utgång. Genom lagstiftning örn
medling i arbetstvister och örn kollektivavtal har staten sökt att motverka
arbetsstriderna. Nu skulle det enligt styrelsens mening väsentligen gälla att
hyfsa och humanisera stridsmetoderna.

Mot åtgärder av nu berörda innebörd synes det kunna förväntas, att man
från organisationernas synpunkt ej skall lia några avsevärda erinringar att
göra. De principer, som härvidlag skulle förverkligas, torde nämligen i regel,
såsom exempelvis den örn rätten att tillhöra eller icke tillhöra fackorganisation,
vara officiellt erkända av organisationerna. Säkerligen lia också de
ledande mången gång funnit tillämpade stridsmetoder olämpliga och beklagliga
med hänsyn till den fackliga rörelsens intresste men ej kunnat förhindra
deras användande. Anmärkas må även, att det fackliga organisationsväsendet
med sitt förut berörda uppstigande till en av samhällets främsta
maktfaktorer torde få anses förpliktat att mera vidsynt beakta jämväl mer
allmänt samhälleliga synpunkter. För övrigt torde de åsyftade otillbörliga
stridsmetoderna vara särskilt ägnade att framkalla för det demokratiska samhället
mindre önskvärda motrörelser.

Ehuru styrelsen sålunda anser skäl förefinnas för statsmakternas ingripande
till åvägabringande av en viss reglering av de fackliga organisationernas
stridsmetoder, anser styrelsen sig icke kunna underlåta framhålla, att

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

styrelsen, i överensstämmelse med vad den tidigare anfört vid liknande tillfällen,
håller före, att åstadkommandet av en tillfredsställande dylik reglering
och ännu. mer dess effektiva tillämpning sannolikt torde komma att möta
stora svårigheter.

Slutyrkandet i de remitterade motionerna går ut på, att den pågående
utredningen örn åtgärder till skydd för tredje mans rätt till neutralitet i
arbetskonflikter måtte utvidgas till att avse åtgärder över huvud till värnande
av arbets- och näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt
mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationernas sida.

Av detta yrkandes ordalydelse att döma skulle sålunda motionerna syfta
till en mycket vidsträckt utredning, ty på näringslivets område tinnes en
mångfald olika sammanslutningar, vilkas verksamhet väsentligen är inriktad
på att för visst ändamål i visst avseende kringskära ej blott sina medlemmars
utan även andra personers eller företags handlingsfrihet. Motionernas innehåll
i övrigt ger emellertid anledning till tvekan, örn motionärerna verkligen
påkalla en så långt gående utredning. De till belysande av de rådande, åsyftade
missförhållandena anförda exemplen synas sålunda i alldeles övervägande
mån vara att hänföra till de otillbörliga stridsmetodernas gebit. I motionerna
beröras också »de olidliga missförhållanden, som de på senaste tid
skärpta fackliga kampmetoderna medfört» och framhålles, »att spörsmålet
om fackorganisationernas kampmetoder måste upptagas till prövning i hela
dess vidd».

Under den, som det vill synas, icke osannolika förutsättningen, att motionerna
väsentligen åsyfta utredning örn nu berörda kampmetoder, skulle socialstyrelsens
ovan anförda mening örn behovet av en reglering på detta område
stämma rätt väl överens med motionerna.

Den påyrkade nya utredningen är, såsom förut berörts, avsedd att tillfogas
den redan pågående utredningen rörande frågan örn tredje mans rätt
till neutralitet i arbetstvister. Granskar man de olika i motionerna anförda
exemplen å åsyftade missförhållanden, kan man emellertid icke undgå finna,
att flera av dem med större eller mindre skäl skulle kunna inbegripas i den
pågående utredningen. Av missförhållandena skulle dock tydligtvis återstå
så många och betydelsefulla kategorier, att de väl motivera ett vidgat utredningsuppdrag.
Jämväl med hänsyn till den sannolikt stora svårigheten
att uppdraga någon säker gränslinje mellan de av de båda utredningsuppdragen
avsedda missförhållandena, torde den påyrkade utvidgningen vara
önskvärd.

Beträffande de anförda exemplen må för övrigt påpekas, att vår lagstiftning
redan nu i viss mån ger möjlighet att reagera mot de åsyftade
missförhållandena. Sålunda torde bestämmelserna i strafflagens 11 kap. 15 §
och 15 kap. 22 § kunna komma till tillämpning vid fall av »terror, som de
s. k. strejk- och blockadvakterna vid förekommande konflikter utöva på allmänna
platser». Beträffande användandet av blockadvapnet »för att tvinga
arbetsgivare att förmå hos honom anställda arbetare, som ej tillhöra organisation,
att ingå i sådan» kan anmärkas, att lagarna örn kollektivavtal och arbetsdomstol
i stor utsträckning torde bereda möjlighet till motåtgärder. Förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare regleras nämligen numera i väsentlig
mån genom kollektivavtal, och dessa avtal tillförsäkra i regel arbetsgivaren rätt
att fritt antaga och avskeda arbetare, oavsett örn de äro organiserade eller
icke. Jämväl i sådana fall, då blockad användes »för att av företagare uttvinga
prestationer, som fackorganisationen godtyckligt ålägger» lär, där
arbetsförhållandet regleras genom kollektivavtal, nämnda lagar kunna komma
till användning.

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrade angående motionerna 1:129 och
II: 186, att föreningen för sin del helt instämde uti motionernas syfte.

Svenska

arbetsgivare föreningen.

Landsorganisationen i Sverige anförde beträffande sistnämnda båda motioner
bland annat:

Den lagstiftning mot fackföreningsrörelsen, som motionärerna påyrka, är
icke av behovet påkallad. Övergrepp kunna med nu gällande lagstiftning
beivras. Men det är anledning att befara, att bakom talet att vilja skydda
tredje mans rätt vid arbetskonflikter döljer sig en önskan att hindra arbetarna
i deras strävan att söka förbättra sin ställning. Det är de reaktionära
krafterna i samhällslivet som påkalla lagstiftningens hjälp i kampen mot de
framstegsvänliga elementen, till skada för den svagare parten i kampen för
tillvaron. En lagstiftning av här ifrågavarande slag, riktad mot arbetarna,
är skadlig. Den kommer icke att åstadkomma annat resultat än hätskhet
och förbittring bland arbetarna mot samhället och samhällsmakterna. Vi
avstyrka därför på det bestämdaste motionärernas yrkanden.

Landsorganisationen

i Sverige.

Andra lagutskottet anförde i sitt över de fyra ifrågavarande motionerna utskottet,
avgivna utlåtande nr 31:

I det utlåtande, som utskottet vid 1929 års riksdag avgav i anledning av
då väckta motioner örn lagstiftning för tryggande av tredje mans rätt till
neutralitet i arbetskonflikter, förklarade sig utskottet, som ovan nämnts, icke
kunna tillstyrka bifall till berörda motioner. De skäl, som därvid voro avgörande
för utskottets ställningstagande, voro i huvudsak följande.

De yrkanden, som framförts i de nu föreliggande motionerna 1:131 och
II: 193, synas i huvudsak hava samma räckvidd som de framställningar i ämnet,
vilka förelågo till behandling vid 1929 års riksdag, under det att i motionerna
1:129 och II: 186 krävas lagstiftningsåtgärder icke blott till skydd för
tredje mans rätt till neutralitet vid arbetskonflikter utan överhuvud taget till
värn mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationerna.

De skäl, som utskottet tidigare anfört mot införande av lagbestämmelser
till skydd för tredje man i berörda avseende, äga enligt utskottets förmenande
alltjämt berättigande. Några nya omständigheter, som skulle kunna föranleda
utskottet att frångå sin förut i ämnet intagna ståndpunkt, hava icke förebragts.

Vad angår frågan örn lagstiftningsåtgärder mot förmenta övergrepp i övrigt
från de fackliga organisationernas sida göra sig samma synpunkter gällande.

I den mån övergrepp av den art, som antydes i motionerna I: 129 och II: 186,
verkligen förekomma, giver gällande lag möjligheter att beivra desamma. En
skärpning eller utvidgning av lagstiftningen på detta område skulle utan tvivel
ogynnsamt inverka på förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden och
motverka de samförståndssträvanden, som kännetecknat utvecklingen på detta
område på senare tid.

På grand av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionerna icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation anmäldes av herrar Westman och Johanson i Hallagården, Reservationer,
vilka ansett, att utskottet borde lia hemställt: A) att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 131 och II: 193, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning rörande lagstiftningsåtgärder
för att bereda rätt till skadestånd för den, som helt och hållet står utanför
arbetskonflikt, men likväl oförskyllt tillfogas skada genom blockad, bojkott

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

eller andra stridsåtgärder, som riktas mot honom, snarast möjligt för riksdagen
framlägga förslag i ärendet; samt B) att motionerna I: 129 och II: 186,
i den del de icke besvarats genom vad under föregående punkt hemställts,
ej måtte vinna riksdagens bifall.

Vidare anmäldes reservation av herrar Österström och Andersson i Rasjön,
som ansett, att utskottet bort hemställa, att motionerna icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Rerservation anmäldes slutligen av herr von Geijer m. fl., som hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 129 och II: 186 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville ofördröjligen föranstalta
därom, att den pågående utredningen örn åtgärder till skydd för tredje mans
rätt till neutralitet i arbetskonflikter utvidgades till att avse åtgärder över huvud
till värnande av arbets- och näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt
i övrigt mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationernas
sida, samt att riksdagen samtidigt måtte anhålla, att förslag i ärendet förelädes
senast nästföljande års riksdag.

Herrar Westman och Johanson i Hallagården ansågo, att utskottets
yttrande bort hava följande lydelse.

Av den utredning, som vid 1929 och detta års riksdagar förebragts inför
utskottet, har framgått, att ej sällan fall förekomma, då tredje man, som
helt och hållet står utanför en arbetskonflikt och ej har något intresse däri,
tillfogas skada genom blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder, som riktas
mot honom från de i arbetskonflikten invecklade parternas sida. Ofta är den
ekonomiska skada, sorn på detta sätt tillskyndas en utomstående, för honom
mycket kännbar, stundom ödeläggande för hans framtid. Henna skada tillskyndas
ej sällan personer endast av den anledning, att de utöva medborgerliga
rättigheter, som tillerkänts dem i svensk lag. De personer, som utsättas
för dylik skada, äro i många fall föga motståndskraftiga.

Ehuru ali anledning tinnes att med tillfredsställelse erkänna, att ledningarna
för de centrala organisationerna på arbetsmarknaden icke vilja försvara
övergrepp och orättfärdigheter, som begås av deras medlemmar, har det
visat sig, att ekonomisk trygghet för en medborgare, som står helt och hållet
utanför en arbetskonflikt, ej säkerställes, örn den göres beroende av de
stridande arbetar- och arbetsgivarorganisationernas goda vilja. Även på
detta område av samhällslivet bör staten fullgöra sin uppgift att meddela
rättsskydd åt medborgare i den omfattning, som erfordras för att upprätthålla
den medborgerliga säkerheten.

Örn alltså en lagstiftning för att skydda tredje mans rätt till neutralitet
vid arbetskonflikter i vårt land ej längre synes kunna umbäras, bör man
tydligen undvika att på något som helst sätt utforma den till ett vapen mot
vare sig arbetarnas eller arbetsgivarnas organisationer.

Kär man, som _ en följd av näringslivets ändrade förhållanden, avser att
utsträcka lagstiftningen till det område, som beröres av arbetskonflikterna,
synes man böra framgå med så stor försiktighet, att man förebygger ogrundade
misstankar, att bakom varje lagstiftningsåtgärd på detta område skulle
ligga det syfte, mot vilket utskottet alltså uttalat sig.

Den lagstiftning, som utskottet förordar, synes därför enligt utskottets
mening böra inskränkas till att avse tredje mans rätt till neutralitet vid arbetskonflikter
eller det fall, där statens plikt att meddela rättsskydd för den
svage synnerligen tydligt framträder. Enligt utskottets mening bör ytterligare
den begränsningen göras, att den tilltänkta lagstiftningen ej erhåller

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

13

strafflags natur utan endast avser att meddela skadeståndsskyldi gliet gentemot
tredje man. En dylik skyldighet torde böra inträda huvudsakligen i
de fall,

1) att blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgiird vidtages
för att vid arbet skonflikt med kränkning av föreningsrätten tvinga någon,
som står utanför konflikten, att inträda i eller utträda ur organisation av
arbetare eller arbetsgivare eller

2) att dylik stridsåtgärd tillgripes för att tvinga sådan person att underkasta
sig ekonomiska uppoffringar för att understödja endera parten eller

3) då maning i en eller annan form att deltaga i stridsåtgärd ställes till
annan än den stridande organisationens medlemmar.

När utskottet ej anser sig kunna tillstyrka, att ifrågavarande lagstiftning
skulle erhålla strafflags natur, vill utskottet framhålla, att därest någon medlem
av en organisation genom sitt handlingssätt föranleder domfäst skadeståndsansvar,
det torde ligga i organisationens eget intresse att icke vidare
anlita honom för sina syften eller att i svårare fall utesluta honom.

Såsom i utskottets utlåtande tidigare omnämnts pågår för närvarande inom
socialdepartementet utredning rörande vissa med frågan örn tredje mans rätt
till neutralitet i arbetskonflikter sammanhängande spörsmål. Denna utredning
har emellertid igångsatts efter det att 1929 års riksdag avslagit det inom
utskottet i reservation framförda yrkandet, att riksdagen måtte begära, att en
dylik utredning skall verkställas. Under sådana förhållanden föreligger för
riksdagen ej säker anledning att förvänta, att Kungl. Majit på grundval av
den pågående utredningen kommer att förelägga riksdagen förslag i ärendet.
Det framgår ej heller av lämnade uppgifter, när det påbörjade utredningsarbetet
beräknas bliva slutfört.

Skäl synas därför förefinnas, att riksdagen angiver den ståndpunkt, som
riksdagen intager med avseende å önskvärdheten att snarast möjligt förslag i
ärendet förelägges riksdagen.

Herrar Österström och Andersson i Rasjön ansågo, att utskottets yttrande
bort hava denna lydelse:

Utskottet finner det ådagalagt, att i konflikter mellan arbetsmarknadens
parter förekommit och alltjämt förekomma sådana kampåtgärder, som rikta
sig mot och äro ägnade att skada utomstående tredje mans rätt. Dessa
stridsåtgärder måste i hög grad oroa den allmänna meningen. Det är även
ett viktigt samhällsintresse att söka undanröja desamma. Såväl arbetsgivare
som arbetare äro ansvariga för ansträngningar att indraga utanför striderna
stående medborgare i kampen på arbetsmarknaden. Även örn det naturligen
är lättast att leda i bevis sådana obehöriga påtryckningar från arbetarpartens
sida liksom också arbetarnas åtgärder i dylikt syfte liro ägnade att tilldraga
sig den största allmänna uppmärksamheten, måste lagstiftningen och samhällsorganen,
i den mån de reagera häremot, lika bestämt vända sig mot
båda parternas åtgöranden.

Utskottet finnér det dock angeläget att i detta sammanhang understryka,
att svårigheterna att genom lagstiftningsåtgärder vinna ett önskvärt resultat
och en ändring till godtagbara förhållanden på detta område äro mycket
stora. Aven om dessa svårigheter icke böra få på ett avgörande sätt stå i
vägen för ett samhällsingripande, därest ett sådant ingripande blir nödvändigt,
därför att andra åtgärder icke föra till målet, ligger det dock den största
vikt uppå att icke den allmänna opinionen bibringas den föreställningen,
att vägen ligger klar enbart genom att nya lagbestämmelser skapas. I detta
fall torde man nämligen nödvändigtvis böra räkna med alldeles speciella
svårigheter att kunna hindra, att lagstiftningen kringgås.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Den 22 november 1929 beslöt dåvarande regeringen en noggrann undersökning
av detta betydelsefulla problems olika detaljer. Socialminister Lubeck,
på vilkens föredragning denna undersökning beslöts, fastslog i statsrådsprotokollet,
att man i diskussionen i ämnet hittills rört sig med mera
allmänt formulerade önskemål oell begrepp. Det vore följaktligen i första
hand angeläget att söka klarlägga de påtalade missförhållandenas art och
omfattning. Desslikes borde undersökas, i vilken utsträckning redan gällande
lagstiftning bereder möjlighet till ingripande samt anledningen till att sådant
ingripande icke i avsevärd utsträckning synes hava förekommit. Slutligen
borde noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder, som äro ur
lagteknisk synpunkt möjliga, och den sannolika effekten därav. Socialminister
Lubeck, med vilken övriga statsrådets ledamöter förenade sig, fastslog
därjämte, att först när utredning i dessa avseenden föreligger, blir det
möjligt att bilda sig en uppfattning om de åtgärder, som ur allmän synpunkt
befinnas kunna och böra ifrågakomma. Och det tillädes, att man bör kunna
förvänta, att med undersökningsresultatet som underlag överläggningar mellan
huvudparternas organisationer skola med framgång kunna upptagas i syfte
att söka undgå stridsmetoder sådana som dem, vilka här äro ifråga.

Enligt utskottets mening har innehållet i detta uttalande till statsrådsprotokollet
alltjämt giltighet. Utredningen enligt dessa direktiv pågår alltfort
och beräknas giva resultat i en nära framtid. Utskottet understryker den
enhälliga regeringsdeklarationen av den 22 november 1929, att först sedan
den då beslutade utredningen föreligger blir det möjligt att bilda sig en
uppfattning, huruvida och på vilket sätt åtgärder i denna sak böra vidtagas.

Ctskottet kan under sådana förhållanden icke finna det lämpligt att, innan
denna nödvändiga klarläggning av frågan föreb.ragts, förorda en så oklar och
vittsvävande utvidgning av direktiven för utredningen, som föreslås i motionen
129 i första kammaren av herr Trygger m. fl. och nr 186 i andra kammaren
av herr Lindman m. fl. Icke heller kan utskottet tillstyrka, att, som föreslås
i motionerna 131 i första kammaren av herr Petrus Nilsson m. fl. och 193 i
andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., riksdagen i närvarande
läge skulle föregripa pågående utredning och prövningen av dess
resultat genom ställningstagande redan nu till frågan örn skadestånd splikten
mot tredje man, alldenstund denna detalj finnes uttryckligen upjatagen bland
dem, som utredningsmannens uppdrag innefattar.^ L

2§Herr von Geijer m. fl. anförde till stöd för sin hemställan:

YTad i motionerna och i de vid desamma fogade bilagorna anförts synes
oss visa, att fackorganisationernas stridsmetoder på senaste tiden i en del
relaterade fall undergått en skärpning, som gör det nödvändigt, att spörsmålet
örn reglering i lag av nämnda metoder upptages till prövning i hela
dess vidd. Det måste skapas lagliga garantier för att i striderna på arbetsmarknaden
vederbörlig hänsyn tages till enskilda medborgares och olika
medborgargruppers och icke minst samhällets egna intressen. Det är statsmakternas
plikt att trygga allmän ordning samt enskild frihet och självbestämningsrätt
ävensom att skydda företagare och arbetare i deras ekonomiska
verksamhet. Nu gällande lagbestämmelser äro icke i detta hänseende till
fyllest. Den utveckling organisationsväsendet inom näringslivet nått och
det sätt, varpå den organiserade makten användes, påkallar enligt vår mening
en effektiv lagstiftning i motionernas syfte.

Riksdagen. Riksdagens kamrar biföllo, med tillämpning av uppresningsförfarandet,
den av herrar Österström och Andersson i Rasjön avgivna reservationen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

15

Den 24 oktober 1930 uppdrog Kungl. Maj:t åt dåvarande hovrättsassessorn
G. A. Y. Eriksson att fr. o. m. den 15 november 1930 biträda den sakkunnige,
som tillkallats för utredning rörande vissa med frågan örn tredje mans rätt
till neutralitet i arbetskonflikter sammanhängande spörsmål. Enligt den till
1931 års riksdag avgivna berättelsen örn vad i rikets styrelse sedan sista
lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit bestod utredningsarbetet under
1930 väsentligen i insamlande av uppgifter om faktiska förhållanden och
rättstillämpning i in- och utlandet samt studier angående utländsk lagstiftning.
Återstående arbete avsåge huvudsakligen skriftlig sammanfattning av
utredningsmaterialet och därpå grundade slutsatser. Enligt den till innevarande
års riksdag avgivna riksdagsberättelsen har utredningsarbetet under
år 1931 bestått dels i införskaffande och bearbetning av ytterligare uppgifter
örn faktiska förhållanden, bland annat i anledning av behandlingen vid 1931
års riksdag av vissa av utredningen berörda frågor, dels ock huvudsakligen
i sammanfattning av utredningsmaterialet och därpå grundade slutsatser Enligt

direktiven för det pågående utredningsarbetet rörande tredje mans
rätt till neutralitet i arbetskonflikter skall arbetet avse att klarlägga ifrågakommande
missförhållandens art och omfattning, att undersöka, i vilken
utsträckning gällande lagstiftning bereder möjlighet till ingripande, samt anledningen
till att sådant ingripande icke i avsevärd utsträckning synes hava
förekommit ävensom att överväga, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder som
äro ur lagteknisk synpunkt möjliga, och den sannolika effektiviteten av dem.
Av utskottets ovan lämnade redogörelse framgår, att en uppgift sådan som den,
varom här är fråga, är av invecklad och grannlaga beskaffenhet. Enligt utskottets
mening är det därför icke tillrådligt, att riksdagen, såsom i förevarande
motioner påyrkas, skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn
påskyndande av utredningen, så att förslag i ämnet skulle kunna föreläggas
årets riksdag.

Inom utskottet har ifrågasatts, huruvida riksdagen borde uttala sig för
ett påskyndande av utredningen till den del, denna må beröra tryckfrihetsförordningen,
för att därigenom möjliggöra att, örn så befmnes lämpligt,
redan vid innevarande års riksdag beslut fattas om ändring i denna grundlag
till beredande av skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter.
Det synes emellertid oundgängligt, att utredningen föreligger
färdig, innan riksdagen tager ställning till spörsmålet örn den ifrågasatta
eventuella förändringen av tryckfrihetsreglerna. Att på detta omstridda
område inskränka grundlagsskyddet för tryckfriheten utan att äga klarhet
rörande de linjer, efter vilka tryckfriheten på området skulle regleras, synes
nämligen icke böra komma i fråga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Gången
av utredningen
om
tredje mans
rätt till
neutralitet i
arbetskonflikter.

Utskottet.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

HJALMAR von SYDOW.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Sydow, Sigfrid Hansson, Österström, Frändén*,
Norman, friherre Lagerfelt*, Forslund och Löfvander;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde, Hage,
Andersson i Rasjön*, Petersson i Lerbäcksbyn, Hansson i Trollhättan, Gardell i Gans
och Ljung*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar von Sydow, Frändén, friherre Lagerfelt, Magnusson i Skövde,
Petersson i Lerbäcksbyn och Ljung, vilka anfört:

Enligt vår mening är det av stor vikt, att utredningsarbetet rörande tredje
mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter snarast möjligt föres fram till
ett resultat. De frågor, örn vilka här är fråga, höra till de mest brännande
på samhällslivets område, och varje dröjsmål med deras lösande medför allvarliga
olägenheter. Det i motionerna uttalade önskemålet, att utredningen
måtte slutföras så snabbt, att förslag till åtgärder i ämnet skulle kunna föreläggas
årets riksdag, synes oss därför behjärtansvärt.

Särskilt betydelsefullt är enligt vår mening emellertid, att för innevarande
års riksdag framlägges förslag till den ändring av tryckfrihetsförordningen,
som må erfordras för att förläna en blivande lagstiftning på området nödig
effektivitet. Med rätta anmärkes i motionerna, att uppskov med denna fråga
skulle omintetgöra möjligheten att låta behövliga grundlagsändringar träda
i kraft under nästa valperiod till andra kammaren. Ett förslag till sådan
ändring i tryckfrihetsförordningen, att däri infördes en hänvisning till vad
framdeles stiftad allmän lag i ämnet komme att stadga, synes oss under
alla förhållanden möjligt att utarbeta redan under pågående riksdag. Yi
vilja inskränka oss till att förorda, att riksdagen uttalar -sig för ett påskyndande
av utredningen i denna del.

Under åberopande av det anförda få vi alltså hemställa,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

17

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit ville ofördröjligen
föranstalta därom, att den pågående utredningen örn
skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter så
snart ske kan slutföres i vad den avser behövliga ändringar i
tryckfrihetsförordningen, samt därefter förelägga årets riksdag
det förslag till åtgärder i sådant avseende, till vilka utredningen
kan föranleda.

2) av herrar Löfvander och Gardell i Gans, som ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det
Kungl. Majit ville föranstalta därom, att den pågående utredningen
örn skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter
så snart ske kan slutföres, samt därefter förelägga
riksdagen det förslag till åtgärder, vartill utredningen kan föranleda.

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 0 sami. 2 avd. 10 haft. (Nr 12—13.) 260 82 2

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Stockholms grovarbetarefackförening.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Fallet J. H. Johansson, Ekängen, Nacka.

Av Sv. grov- och fabriksarbetareförbundets Y. U. anmodad avgiva förklaring
angående rubricerade fall i P. M., bilagd motion nr 187 i första
kammaren.

Då undertecknad besökte arbetsplatsen upplystes, att ifrågavarande arbetare
hade för avsikt bygga för eget behov. Jag invände då, att det föreföll
orimligt att arbetare reste från Norrland (enligt deras egen uppgift Vilhelmina)
för att bygga egna hem, då de ej visste huru arbetsmöjligheterna
komme att bli. Denna fråga lämnades obesvarad. Då från såväl arbetaresom
arbetsgivarehåll, särskilt då det finnes en hel del mindre företagare på
byggmästareområdet, dessa få betala enligt gällande avtal, anse vi, en viss
skyldighet föreligga att tillse, att gällande avtal efterföljes. Som framgår i
P. M. var det ej egna hem för egen del, tomterna inköpts för, utan i spekulativt
syfte. Enligt undertecknads uppfattning byggdes ifrågavarande tomter
för tomtbolagets räkning, i varje fall blev tomtbolaget den, som kom att
övertaga byggnaderna då de blevo färdiga, möjligen något tidigare. Att
undertecknad uttalat de hotelser, vilka äro angivna i P. M., är ej med sanningen
överensstämmande. Örn arbetslösa arbetare på orten uttalat några
hotelser, kan jag ej yttra mig örn.

Av ovanstående torde framgå, att vi endast vilja åstadkomma, för såväl
arbetsgivare som arbetare, bästa möjliga reda även inom den spekulativa
villabyggnadsproduktionen.

Stockholm den 9 februari 1932.

För Stockholms Grovarbetarefackförening:

C. V. Eriksson.

Svenska byggnadsträarbetareförbundet.

Till

Riksdagens andra lagutskott,

Riksdagshuset,

Stockholm.

Beredda tillfälle att avgiva yttrande över till herr Tryggers m. fl. motion
I: 187, örn skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, i bifogat
P. M. berörda fall inom vårt förbunds verksamhet, få vi anföra följande.

»Fallet» Moberg.

Moberg, som är bosatt i Nordmaling, åtog sig år 1929 för Mo- och Domsjö
Aktiebolags räkning vissa arbeten på entreprenad. Arbetsplatsen var
belägen inom område som fastställts genom avtal mellan Örnsköldsviks byggmästare
och förbundets avdelning i Örnsköldsvik. Den 25 september träffades
mellan Moberg och förbundets nämnda avdelning överenskommelse
örn att ovannämda avtal skulle gälla även för Mobergs arbeten med i överenskommelsen
angivet tillägg, nämligen att medlemmar av Byggnadsträarbe -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12, 19

tareförbnndet skulle anställas för arbetenas utförande. Överenskommelsen
vidlägges i bestyrkt avskrift. (Bilaga A).

Den 24 september blevo 7 medlemmar av nämnda förbundsavdelning
lovade anställning. Intyg från dessa därom vidlägges, likaledes i bestyrkt
avskrift. (Bilaga B).

Vid överenskommelsens slutande den 25 september kunde givetvis avdelningen
varken räkna med eller tänka sig något annat än att Byggnadsträarbetareförbundets
medlemmar i Örnsköldsvik skulle anställas och då nämnda
7 medlemmar i första hand. Detta så mycket mera som det icke fanns någon
avdelning av Byggnadsträarbetareförbundet i Mobergs hemort.

Emellertid inkom till förbundet den 6 oktober år 1929 en anmälan örn
bildandet av en avdelning av Byggnadsträarbetareförbundet i Nordmaling.
Någon anledning för förbundet att vägra denna avdelnings anslutning fanns
givetvis icke, då det vid den tidpunkten icke kunde räknas med att det var
Moberg som stod bakom bildandet och att avsikten därmed var att kringgå
den i Örnsköldsvik träffade överenskommelsen. Så mycket mera som transporterande
av arbetare från Nordmaling skulle till varje arbetare enligt överenskommelsen
betyda en utgift för Moberg med 28 kronor per vecka i dagtraktamenteskostnader
jämte tillägg för resor. (Se vidlagda avtal, § 6, Bilaga
C). En utgift som arbetsgivare icke utsätta sig för, då arbetare finnes att
tillgå på orten.

Emellertid sattes icke arbetet igång förrän den 16 oktober och då med
5 arbetare från Mobergs hemort, varav en oorganiserad. Redan detta var
ett brytande av överenskommelsen och löftet till de 7 Örnsköldsviksarbetarna.
Först i början av november månad blev blockad förklarad, sedan det visat
sig omöjligt att få någon ändring till stånd. Det är sålunda ingalunda så
som motionärerna anföra, att Moberg »råkade» att bli »oförskyllt» utsatt för
arbetskonflikt.

Redan från början blev det klarlagt att avtalsöverenskommelsen ej heller
i andra avseenden av Moberg följdes. Han hade sålunda på flera sätt brutit
emot överenskommelsen och kan knappast i något avseende sägas lia i tilllämpningen
tagit notis örn densamma.

Han betalade icke de från Nordmaling dittransporterade arbetarna avtalsenlig
reseersättning. Han betalade dem icke ersättning för resetiderna. Han
betalade dem icke vederbörliga dagtraktamenten under vistelsen i Örnsköldsvik.
De i avtalet fastställda avlöningslistorna utlämnades icke. Ackord, som
enligt i avtalet fastställd ackordsprislista var obligatorisk, tillämpades icke.
Yi vidlägga bestyrkt avskrift av protokoll från den uppgörelse, som träffades
med Moberg, varav nogsamt torde framgå att avtalet knappast i något avseende
följdes av honom. (Bilaga D). Likväl hade denne Moberg modet
att öppna process mot fackföreningen. Och vi vilja tillägga, att vi finna
det synnerligen anmärkningsvärt, att riksdagsmän som hrr Trygger, Hj. von
Sydow m. fl. vilja taga en sådan avtals- och löftesbrytande arbetsgivare i
sitt höga hägn och till och med använda »fallet» som motiv för en lagstiftning.

Avtalet uppsades av fackföreningen i avtalsenlig ordning. Att denna, efter
vad som förekommit, fordrade garantier för avtalets hållande i helgd torde
vara förklarligt. Det är emellertid oriktigt, då motionärerna göra gällande
att Moberg tvangs till underskrift. Som Mobergs juridiska biträde vid förhandlingarna
medverkade advokaten G. Frånberg, Örnsköldsvik, framstående
representant för Nationella ungdomsförbundets platsorganisation. I samförstånd
med såväl honom som Moberg blev protokollet upprättat.

För den, som ritan att vara förblindad av arbetarehat, vill bedöma saken,
torde ovanstående nogsamt utvisa, att fallet Moberg icke är av beskaffenhet
att kunna, såsom motionärerna tydligen velat avse, tjäna som underlag för

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

påståenden att »någon självbesinning hos organisationerna — — — har
icke---kunnat förmärkas».

»Fallet» Persson.

Mellan Persson och förbundets avdelning i Jönköping finnes upprättat
avtal. (Bilaga E). I början av juni månad föregående år uppstod tvist, i
det Persson varken betalade efter i avtalet fastställda löner eller ackordsprislista.
Ej heller utskrevs i avtalet fastställda avlöningslistor.

För förhandling i tvisterna uppsökte fackföreningens ordförande jämte
en ytterligare representant för fackföreningsstyrelsen den 20 juni Persson
och träffade honom på arbetsplatsen. Persson vägrade emellertid ingå på
förhandling, samtidigt som fackföreningens ombud, trots avtalets bestämmelser
att ombud för avtalsslutande organisation äga rätt att besöka arbetsplatsen,
avvisades från densamma.

Fackföreningen hemställde efter detta till Jönköpings & Huskvarna Byggmästareförening,
genom vilken organisation Persson slutit avtalet, örn sammanträde
under dess medverkan för behandling av tvisterna vid Perssons
arbetsplats. Till sammanträdet, som i anledning därav kom till stånd och
avhölls den 7 juli, infann sig emellertid icke Persson. Vid detta sammanträde,
i vilket som representant från arbetaresidan jämväl en av Byggnadsträarbetareförbundets
ombudsmän deltog, förklarades från Byggmästareföreningens
representanter, att den icke kunde försvara Perssons sätt att gå
till väga. Den kunde dock icke utfästa sig att vidtaga några åtgärder mot
Persson för bringande av rättelse, men framhöll, att det stod fackföreningen
fritt att vidtaga åtgärder mot Persson.

Dagen efter detta sammanträde sökte representanterna för fackföreningen
att få till stånd ett sammanträde med Persson, vilket emellertid på grund
av Perssons vägran ånyo misslyckades. Detta upprepades den 29 september,
därvid det först genom telefonsamtal försöktes att få tid bestämd för
sammanträde, vilket dock ånyo av Persson avvisades under förklaring, att
han ej hade tillfälle att diskutera tvisterna. Senare på dagen besöktes
arbetsplatsen, å vilken Persson då befann sig. Då fackföreningens representanter
här försökte att åtminstone få ett samtal till stånd, satte Persson
sig i bilen och körde därifrån.

Först efter alla dessa under 3 månaders tid gjorda försök från fackföreningen
att åstadkomma förhandling och därigenom lösning av tvisterna
blockerade fackföreningen Perssons arbetsplats den 6 oktober.

Genom att i P. M—et medtaga »fallet» Persson har motionärerna tydligen
velat avse, att »någon självbesinning» ej heller i detta fall förmärktes
från organisationens sida. Det kan vara berättigat framställa frågan: Hur
långt, enligt motionärernas mening, skola fackföreningarna finna sig i arbetsgivarnas
oförsynthet? Behandlingen av tvist, antingen genom skiljenämnd
eller eventuellt av Arbetsdomstolen, skall enligt avtalet föregås av förhandling
mellan parterna. Förhandlingarna vägrades av Persson och han körde
ut fackföreningens representanter.

Det är ingalunda heller på det sättet att endast oorganiserade arbetare
vörö anställda och avtalet således endast beträffande dessa icke följdes.
Även till förbundet anslutna arbetare voro anställda, mot vilka Perssons
vägran att följa avtalet var enahanda.

Efter blockaden kom äntligen ett sammanträde till stånd under medverkan
av Jönköpings & Huskvarna Byggmästareförening. Någon förhandling i den
mening avtalet föreskriver åstadkoms emellertid icke. Persson vägrade nämligen
fortfarande medverka till granskning av tvistefrågorna.

Sedan Persson uppträtt på detta sätt öppnade han process inför Arbetsdomstolen
mot fackföreningen under påstående av avtalsbrott från dess

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

sida. Samtidigt förde lian process mot tvenne av fackföreningens medlemmar
vid rådhusrätten i Jönköping, därvid lian gjorde gällande att lian »vare sig
träffat eller brutit någon uppgörelse med Svenska Byggnadsträarbetareförbundet
eller dess avdelning nr 66».

Enbart ett sådant handlingssätt torde mer än nogsamt visa, att för Persson
hade avtalet intet annat värde än i de fall han hade något att vinna. Var
så icke fallet, var avtalet för honom bara luft. Ja, då bestred han, att han
ingått något avtal.

Minst av allt torde det i »fallet Persson» utav personer, med opartisk
blick på förhållandena, kunna göras gällande, att Persson »oförskyllt» råkat
ut för blockad eller att någon slags tredje mans rätt berörts.

Beträffande möjligheter för skydd gentemot fackföreningens övergrepp
genom anslutning till Svenska arbetsgivareföreningen, bör lämpligen tilläggas,
att Persson där sökt inträde men enligt uppgift avvisats. Vi klandra icke
detta, utan tvärtom finna vi det förklarligt att Persson vägrats. Uppträdande
av den art, som Persson låtit komma sig till last, tro vi nämligen icke
skulle kunna stödjas eller godkännas av Arbetsgivareföreningen. Förhållandet
kan ju dock lämpligen också ses mot bakgrunden av den hets som föres
av den tidningspress, som företräder motionärernas åskådning, då det gäller
fackföreningar som i något enstaka fall vägrat bevilja medlemskap för icke
önskvärd person.

»Fallet Kostadion».

I »fallet Kostadion» anföra motionärerna, att arbetarna gjort gällande,
»att de hade en fordran på herr Jensen på cirka 700 kronor». Utan att
ingå på frågan var motionärerna hämtat dylik rent befängd uppgift ifrån,
vilja vi med skärpa framhålla att påståendet örn att den är arbetarnas är
oriktig.

Förhållandet är att arbetarna ha en sammanlagd fordran å arbetslöner
— timlöner och ackordsöverskott — å kronor 11,579:47.

Följande bestämmelse finnes införd i avtalet, vilket slutits mellan till
Svenska arbetsgivareföreningen anslutna arbetsgivare och förbundets avdelning.
Detta avtal hade av parterna godkänts att gälla även vid Jensens
arbeten.

»h) Utbetalas ej avlöning å tid, som i avtalet sägs, äga arbetarna att i
väntpengar utbekomma intill 2 timmars avlöning med övertid stillägg för
väntetiden å avlöningsdagen, och sedermera full timlön räknat efter ordinarie
arbetstidstimmar för väntetiden intill dess betalning sker, dock för högst 48
timmar. Efter denna tid är arbetsgivaren skyldig förränta arbetarnas hela
innestående fordran med 10 % för år räknat.

Utbetalas ej ackordsöverskott på bestämd dag, är arbetsgivaren skyldig
att under de första 48 ordinarie arbetstimmarna efter nämnda dag gälda
arbetarnas innestående fordran med tillägg av ränta efter 20 % för år räknat.
Därefter och intill dess betalning sker tillkommer väntpengar för högst 48
ordinarie arbetstimmar jämte 10 % årlig ränta å oguldet belopp.»

Arbetslaget bestod av 47 man. Sålunda tillkommer väntetid för 48 timmar
till vardera, beräknat efter kronor 1: 60 per timma, tillsammans kronor 3,069: 60.
Härutöver tillkommer i avtalet fastställda räntor.

Någon tid efter arbetets påbörjande uraktlåt Jensen att betala avlöningarna.
Troligen på grund av brist på medel. Genom ingripande från Lantbruksmötets
bestyrelse, därvid denna genom dess verkställande ledamot, byrådirektören
Sonesson, utfäste sig att lönerna genom dess försorg skulle betalas, fortsatte
arbetet. Till bestyrkande av riktigheten härav vidlägges dels avskrift
av intyg från fackföreningarnas representanter, som voro närvarande då
nämnda löfte gavs, dels ock avskrift av skrivelse från ingenjören K. E. Berg -

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

lund till chefen för Östra arméfördelningen. (Bilaga F oell G). Det kan
tilläggas att en del a,v de obetalda arbetena utfördes direkt för Lantbruksmötet.
Vid uppmätningen av dessa deltog sålunda den av Lantbruksmötet
anställde agronomen, herr Ahlmén. När arbetet väl utförts transporterade
emellertid Lantbruksmötet över dessa räkningar på Jensen.

Hur av byrådirektör Sonesson å Lantbruksmötets vägnar lämnade löfte
infriades torde med all tydlighet framgå av Berglunds ovannämnda skrivelse.
Avlöningarna uteblevo och den 5 juli 1930 förklarades Jensens arbeten i
blockad, vilken den 12 i samma månad utvidgades till att jämväl omfatta
samtliga träarbeten som Lantbruksmötet själv hade hand örn.

Motionärerna anföra vidare, att ingenjören K. E. Berglund var nog försiktig
att före övertagandet av visningsringen »hos fackförbundet förskaffa
sig skriftlig garanti för att blockaden icke skulle överflyttas på honom».
Följande intyg återgives som avlämnat till Berglund och utfärdat år
1930.

»På begäran intygas härmed att Visningsringen å Ladugårdsgärde icke
är inbegripen i den mot Allm. Svenska Lantbruksmötet 1930 och byggmästare
Jensen riktade blockaden och kan arbete å densamma således obehindrat
utföras i fortsättningen.

Stockholm den 20 augusti 1930.

För Svenska Byggnadsträarbetareförbundets Avdelning 1
E. Magnusson G. Hj. Ohlsson.

Kassör. Ombudsman.»

För det första har fackförbundet aldrig utfärdat något intyg i det föreliggande
fallet och för det andra har återgivna intyg av fackföreningen icke
utfärdats till Berglund utan till redaktör Eidmark, dock ej den 30 augusti
1930. Intyget blev utfärdat på begäran av Eidmark samma dag och efteråt
sedan av motionärerna återgivna kvitto å 7,400 kronor lämnats, nämligen den
20 augusti 1930. Sålunda som ett bevis på den tidigare under dagen
träffade överenskommelsen. Emellertid har årtalet blivit felslaget vid maskinutskrivningen.
Hur detta tillgått må lämnas därhän. Att felskrivningen
kunnat och även blivit utnyttjad på sätt framgår av motionärernas P. M.,
visar, lindrigt sagt, med vilken nonchalans det inom vissa kretsar kan göras
påståenden, då det gäller att komma fackföreningsrörelsen till livs. Någon
sorn helst undersökning för konstaterande av fakta är tydligen överflödig.

Ytterligare anföra motionärerna, att »herr Berglund och matchens promotor,
redaktör Eidmark, hänvisade till den ovan återgivna, skriftligen avgivna
försäkran av fackförbundets förtroendemän örn att blockaden icke
gällde visningsringen. Denna förbindelse förklarades emellertid nu värdelös».
Sådant anföres av högtstående pesoner, representanter av Sveriges
riksdag. För det första oriktiga påståenden och för det andra påståenden
mot personer som icke haft med saken att skaffa. Och som motiv för behovet
av viss lagstiftning användes dylikt. På arbetarna, som i allmänhet
endast åtnjutit vanlig folkskoleutbildning och sålunda har svårighet att blicka
in i den högre juridiken, verkar dylikt sannerligen mer än beklämmande.

Vidkommande till Berglund lämnat intyg, så begärdes av honom i juni
månad 1931 intyg från fackföreningen på, att han icke var blockerad. Som
fackföreningen icke hade någon fordran av honom personligen utfärdades
följande intyg.

»Undertecknad organisation får härmed meddela att någon blockad mot
ing. K. E. Berglund, Visningsringen Ladugårdsgärde ej förefinnes.

Stockholm den 9/e 1931.

Svenska Byggnadsträarbetareförbundets Avdelning n:r 1
G. Hj. Ohlsson.»

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Detta intyg avsåg att klargöra att mot Berglund hade fackföreningen
ingen blockad och att han sålunda kunde bedriva arbete på andra platser.

Då såväl Berglund som Lantbruksmötets representanter ägde mycket väl
kännedom örn att Jensen utfört en del arbete å visningsringen, för vilket
arbetarna icke erhållit betalning, vore de säkerligen också på det klara med
att detta därmed även inrymdes under blockaden.

Att boxningsarrangörerna sålunda indragits och erlagt omskrivna 7,400
kronor kan rimligen icke läggas fackföreningen till last. Fackföreningen har för
övrigt ej heller krävt några pengar av dessa. Fackföreningen har, enligt av
Lantbruksmötets representant givet löfte, krävt utbetalande av medlemmarnas
avtalsenliga lönefordringar och, intill dess så skett, vägrat utföra arbeten
som sammanhörde med av Lantbruksmötet omliänderhavda arbeten, varest
arbetarnas löner icke likviderats. Någon tvekan örn denna ståndpunkt kan
icke ha varit rådande. Åtminstone var Arméfördelningen på det klara med
detta långt tidigare, varför det skulle vara synnerligen förvånansvärt örn
Berglund haft annan uppfattning.

Att Berglund, sedan han träffat avtal med Lidmark, tillsammas med denne
uppsökte fackföreningen för att trots blockaden få utfört de arbeten, som
behövde utföras i samband med boxningen, och att Lidmark i samband därmed
erbjöd sig betala en viss del av arbetarnas obetalda avlöningar, kan,
därest avsikten är att saken skall bedömas objektivt, skäligen icke läggas
fackföreningen till last. Har tredje man blivit indragen, har sålunda icke
detta skett av fackföreningen.

Lantbruksmötet har genom Byrådirektör Sonesson utfäst sig sörja för att
arbetarna skulle erhålla sina löner. I fullt förlitande på detta löftes uppfyllande
har arbetarna i god tro utfört arbetena, varför denna institution
icke kan anses vara »tredje man». Tvärtom är det i högsta grad förvånande
att man velat undandraga sig sina förpliktelser.

Det kan lämpligen tilläggas att trots Byrådirektören Sonessons löfte, har
Lantbruksmötets styrelse så sent som i maj månad 1931 betalat Jensen en
summa av över 5,000 kronor, utan att ens någon del därav kommit arbetarna
tillgodo.

Av förestående torde nogsamt framgå att i de tre av vårt förbunds underavdelningar
berörda fallen ligger saken icke till såsom motionärerna tydligen
velat avse att ge uttryck för. Någon »tredje mans rätt» har icke berörts
utom möjligen i sista »fallet», men, i den mån så är förhållandet, måste
skulden åtminstone i första hand vila på den som träffat avtal med boxningsarrangörerna
om förhyrandet av visningsringen.

Motionärerna peka också på möjligheten för arbetareorganisationerna att
på rättslig väg utfå beloppet. Som bevis för hur det tillgår när denna väg
anlitas skall endast anföras ett enda exempel.

I augusti månad 1928 inträffade ett olycksfall vid en firma Karl Larssons
arbetsplats i Visby, därvid en medlem skadades synnerligen svårt. Anledningen
till olycksfallet var synnerligen stort slarv från arbetsgivaren. Domstolen
tilldömde också medlemmen en större ersättning, att utgivas av
Larsson. Då målet efter cirka 1 V, år blev avgjort och Larsson var skyldig
att utbetala det utdömda beloppet var emellertid allt ordnat. Ingenting
fanns. Likväl kunde Larsson bedriva sin byggmästareverksamhet som förut.
Larssons förhållande var naturligtvis juridiskt sett fullständigt oantastbart.
Likaså hans vägran att betala utdömda ersättningar, då han ju var medellös.
Medlemmarna hade ävenså skyldighet att fortsätta och arbeta hos
honom, även örn de icke hade någon garanti för eller kunde veta huruvida

2* Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

avlöningarna utbetalades, då arbetet väl utförts. Larsson var ju nämligen
medellös. Nåja, fackföreningen ingrep och pengarna till medlemmen utbetalades.
Men givetvis kan även detta, efter vad som kan utläsas av vad motionärerna
anfört, rubriceras som »övergrepp». Att det icke medtagits i P. M:et
torde ju kunna tänkas närmast vara beroende på bristande kännedom örn
»fallet».

Slutligen kan tilläggas att förhållandena inom byggnadsindustrien med
dess många tillfälliga arbetsgivare, vilka i många fall icke känna något ansvar.
för sina arbetare, äro sådana, att därest fackföreningarna helt skulle
förbjudas ingripa, såsom motionerna tydligen avse, finge arbetarna fortsätta
utföra arbetena utan erhållande av lön för desamma. Inställa arbetet äga
de icke rätt till. När arbetet därefter väl utförts skulle process örn lönerna
resas, varefter, sedan dom fallit, det skulle befinnas att arbetsgivaren saknade
tillgångar. Sådan är verkligheten.

Några siffror angivas här, som visar hur tillståndet är. Enbart av förbundets
tvenne avdelningar i Stockholm uttogos sålunda under år 1931, av
dylika arbetsgivare, som uraktlät att betala avlöningarna, kronor 298,182: 56.
Och ändå utgör detta belopp endast en del.

Stockholm den 10 februari 1932.

Svenska Byggnadsträarbetareförbundet
Jolin Gr ewin.

Bilaga A.

»ÖVERENSKOMMELSE.

Härmed är denna dag överenskommet att det mellan Örnsköldsviks Byggmästare
och Entreprenörer och Svenska Byggnadsträarbetareförbundets avdelning
nr 146 i Örnsköldsvik gällande avtalet och ackordsprislistan skall
vid undertecknad arbetsgivares alla ifrågakommande arbeten inom nämnda
avtals giltighetsområde tillämpas från och med den 25 september 1929 och
så länge ifrågavarande avtal gäller, samt skola medlemmar av Sv. Byggnadsträarbetareförbundet
sysselsättas.

Örnsköldsvik den 25 september 1929.

G. S. Moberg.

För Sv. Byggnadsträarbetareförbundets avd. 146.

Edvin Hägglund.»

Bilaga B.

Härmed intygas, att undertecknade träarbetare av byggmästare G. S. Moberg
den 24 september 1929 blevo lovade anställning i hans arbete å ingenjör
. E. Adners villabyggnad å Alfredshem omedelbart träarbetet skulle påbörjas.

25

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Till undertecknade Nordström oell Nordin utlovades jämväl att träarbetarna
B. Vågström, B. Nordin oell P. Gärdin skulle få börja samt
antecknade byggmästare Moberg deras namn.

Örnsköldsvik den 16 mars 1930.

Algot Vestberg. Joban Nordström.

A. Sjöström. P. A. Nordin.

Egenhändiga namnteckningar bevittna:

Erland Pettersson. L. Edlund.

Bilaga C.

AVTAL

mellan

Örnsköldsviks Byggmästare
och

Sv. Grov- och Fabriksarbetareförbundets avd. n:r 160,

numera

Sv. Byggnadsträarbetareförbundets avd. n:r 146.

§ I -

§ 6.

ARBETE Å ANNAN ORT.

a) För arbete på plats, belägen mer än 5 km. från torget i Örnsköldsvik,
gottgöres arbetaren av arbetsgivaren resekostnader fram och åter dagligen.

Är arbetsplatsen belägen mer än 10 kilometer från torget gottgöres arbetaren
i stället för ovan angivna förmåner resekostnad fram och åter varje
vecka samt dagtraktamente med 4 kronor per dag.

Kan hemresa ej lämpligen äga rum varje vecka, erhålles dagtraktamente
även för söndagen.

För resetid erhåller arbetaren ersättning med vanlig timlön. Resdygn
räknas som hel arbetsdag med dagtraktamente som ovan angivits._

b) Örn arbetare enligt mom. a) är berättigad till fri resa dagligen, men
kommunikationer saknas, erhålles s. k. gångtidsersättning, motsvarande 3
minuters arbetstid för varje fulla 200 meter tillryggalagd väglängd utom den
i mom. a) angivna mindre rayonen.

c) Därest kommunikationerna icke passa in med tiden för arbetets början
eller slut, bör arbetstiden av arbetsgivare regleras på så sätt, att väntetid
örn möjligt undvikes. Där väntetid överstiger en halv timme per dag, utgår
för hela väntetiden ersättning med vanlig timlön.

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

cl) Erkålles fritt god kost ock logi, utgår ej dagtraktamente,
e) Bestämmelserna i denna paragraf gälla ej för arbetare, som äro bosatta
å elier i närheten av arbetsplatsen.

Örnsköldsvik den 14 april 1924.

För Örnsköldsviks Byggmästare:

John Andersson. A. Gidlöv.

För Grov- och Fabriksarbetareförbundets avd. nr 160:

P. Gerdin.

Bilaga D.

Protokoll, fört vid sammanträde mellan byggmästare
G. Moberg, å ena sidan, samt representanter
för Sv. Byggnadsträarbetareförbundet
och dess avdelning nr 146 i Örnsköldsvik, å
andra sidan, i Örnsköldsvik den 11 och 12 april
1930, angående förhandling i nedan angivna
tvister.

Närvarande:

Byggmestare G. Moberg. För Sv. Byggnadsträarbetareförbundet: Ombudsman
John Grewin. För dess avdelning nr 146 i Önsköldsvik: Hr Edvin
Hägglund.

§ 1.

Sammanträdet öppnades av ombudsman Grewin, som anförde, att detsamma
tillkommit för behandling av, dels tvisten vid byggmästare Mobergs arbetsplats
i Alfredshem angående anställandet av träarbetare samt avtalets efterlevnad
i övrigt och i samband därmed upprättande av avtal för tiden efter den
1 april, från vilken tidpunkt tidigare avtal upphört att gälla, dels ock angående
upprättande av avtal för Nordmaling.

Beträffande arbetsplatsen i Alfredshem hade ovannämnda avdelning utfärdat
blockad, enär den ansett att byggmästare Moberg icke följt ingången
överenskommelse angående anställandet av träarbetare, varefter byggmästaren
instämt avdelningen till Arbetsdomstolen med yrkande örn skadestånd, betalning
för rättegångskostnader samt blockadens upphävande.

Arbetsdomstolen hade biträtt byggmästare Mobergs yrkande i så måtto,
att den fastställt att blockaden skulle hävas, varjämte avdelningen ålagts att
betala byggmästare Mobergs rättegångskostnader med 250 kronor.

Herr Grewin anförde, att sedan nämnda dom av Arbetsdomstolen avkunnats
har det konstaterats, att överenskommelsen även i andra avseenden
icke följts. Sålunda hade byggmästare Moberg den 24 september förra året
lovat följande medlemmar av avdelningen nr 146 arbete så snart träarbetet
skulle påbörjas, nämligen Algot Vestberg, A. Sjöström, Johan Nordström
och B. A. Nordin. Till de tvenne sistnämnda hade därjämte utlovats att
följande 3 (likaledes medlemmar av avdelning nr 146) även skulle få börja,
nämligen B. Vågström, B. Nordin och P. Gärdin. Vid nämnda tillfälle hade

27

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

det icke varit på tal att taga träarbetare frän Nordmaling, vilket för övrigt
varit helt uteslutet, därest det varit avsikten att följa ingången överenskommelse,
då nämligen träarbetarna i Nordmaling erhöllo anslutning till
Byggnadstriiarbetareförbundet först långt senare. Kvar står i varje fall att
detta löfte av byggmästare Moberg icke uppfyllts.

Vidare har det konstaterats, dels att i trots av överenskommelsens klara
bestämmelse har likväl byggmästare Moberg under tiden arbetet vid Alfredshem
pågick haft en oorganiserad arbetare för utförande av träarbete, dels
att dagtraktamenten icke utbetalats till mer än 1 av de 6 i Nordmaling antagna
träarbetarna, dels att betalning för resetiden icke utgått, dels att inga avlöningslistor,
såsom i avtalets §4 mom. m) är fastställt, utskrivits, dels ock
att ackordsprislistan icke tillämpats.

Byggmästare Moberg medgav att ovan relaterade förhallanden voro riktiga
såtillvida, att enligt arbetarnas egen uppmätning och debitering första veckan
i timlön utbetalats kronor 1:47 och andra veckan betalning utgått så att
timlönen för hela tiden uppgått till kronor 1: 89, i vilket belopp byggmästaren
trott, att de inkluderade såväl ackordsöverskott som resetidsersättning
och dagtraktamente. I övriga påtalade avseenden förklarade byggmästare
Moberg, att, sedan dessa frågor nu klarlagts, det vara riktigt som Grevin
anfört, men hade det hela skett i oförstånd från byggmästarens sida. Något
avtalsbrott hade Moberg icke åsyftat.

Härefter träffades mellan parterna följande överenskommelse:
att byggmästare Moberg skall till träarbetarna från Nordmaling utbetala
i avtalet fastställt dagtraktamente för tiden de arbetat i Alfredshem;

att jämväl utbetala för resetid och resekostnader till ovannämnda arbetare;
att bestämd ömsesidig försäkran härmed lämnas därom, att tvister eller
andra angelägenheter för framtiden icke få dragas inför domstol;

att ej heller ifråga örn nu föreliggande tvist driva densamma inför ny
domstolsbehandling, vari jämväl innefattas att vidtagna eller planerade ansökningar
örn konkurs och utmätningar av byggmästare Moberg återkallas
och inliiberas;

att avtal för såväl Nordmaling som Örnsköldsvik i sammanband härmed
undertecknas enligt tidigare från fackföreningarna överlämnade förslag;

att dylika avtal beträffande Örnsköldsvik jämväl undertecknas för murareoch
grovarbetarefacken, så snart det från respektive förbunds avdelningar
så begäres;

att i nu undertecknat avtal fastställda ackordspnslista skall galla tran
arbetenas påbörjande förra året, varvid det vid uppmätningen skall avdragas
kronor 1: 40 pr timma för hittills av tidigare arbetare utförda ackordstimmar,
och att därefter uppkommande överskott skall utbetalas till det nya arbetslaget; att

i första hand de ovan nämnda 7 träarbetarna skola anställas och
därefter i mån av behov, därest sådana finnas att tillgå, medlemmar av avdelning
nr 146; .

att byggmästare Moberg till avdelning nr 146 i anledning havda kostnader
för domstolsförfarandet omedelbart utbetalar 250 kronor; samt

att parterna äro ense därom att överenskommelse, avtal och ackordsprislista
skola till alla delar tillämpas.

Sedan avtal träffats mellan Örnsköldsviks Byggmästareförening (ansluten
till Svenska Byggnadsindustriförbundet) och Sv. Byggnadsträarbetareförbundets
avdelning nr 146 och byggmästare Moberg erhållit inträde i nämnda
arbetsgivareorganisationer, skall det mellan Örnsköldsviks Byggmästareförening
och avdelning nr 146 för Örnsköldsvik upprättade avtalet gälla från
den dag Moberg företer bevis om medlemskap i nämnda arbetsgivareorga -

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

nisationer, dock nied iakttagande av att alla övriga i denna överenskommelse
ingående bestämmelser fortfarande likväl skola gälla och tillämpas.

Sedan detta protokoll och häri nämnda avtal undertecknats och angivna
penningbelopp utbetalats, skall Sv. Byggnadsträarbetareförbundets avdelningar
nr 122 och 146 omedelbart upphäva utfärdade blockader.

Som bevis på träffad överenskommelse skall detta protokoll gälla, av parterna
justerat.

Härmed är denna dag överenskommet, att det mellan Jönköpings Byggmästareförening
å ena sidan, och undertecknade fackföreningar å andra,
gällande avtal och ackordsprislistor, skall hos alla till undertecknad Byggmästareförening
anslutna medlemmars alla ifrågavarande arbeten inom
nämnda avtals giltighetsområde gälla och tillämpas från och med den 10
januari 1928 och så länge ifrågavarande avtal gäller.

Vid anställandet av arbetare skall företräde lämnas sådana, som äro bosatta
och mantalsskrivna inom Jönköping och Huskvarna.

Har byggmästare, som är eller blir medlem av nedanstående byggmästareförening,
förut godkänt och undertecknat avtalsförbindelser med för arbetarna
förmånligare villkor, skall sådan förbindelse tillämpas för vederbörande byggmästares
arbeten, så länge ifrågavarande överenskommelse gäller.

Jönköping den 10 januari 1928.

Vid protokollet:
John Grewin.

Justeras:

G. S. Moberg.
Edvin Hägglund.

Bilaga E.

ÖVERENSKOMMELSE.

Godkännes:

Eör Sv. Grov- & Fabriksarbetareförbundets
avdelning nr 226
A. J. Eklund. K. Printzell.

Svenska Byggnadsträarbetareförbundets
avdelning nr 66
K. L. Johansson. Konrad Lindell.

Godkännes:

För Jönköpings & Huskvarna
Byggmästareförening
Axel Svensson. And. Knutsson.

Godkännes:

Sv. Grov- & Fabriksarbetareförbundet

Ernst Falk.

Svenska Byggnadsträarbetareförbundet

Nils Linde.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

29

Till Bilaga E.

AVTAL

mellan

Jönköpings Byggmästare
oell

Sy. Byggnadsträarbetareförbundets avdelning nr 66 i Jönköping.

Jönköping den 14 april 1924.

För Jönköpings Byggmästareförening
And. Knutson.

För Sv. Byggnadsträarbetareförbundets avdelning nr 66 i Jönköping

Karl E. Friman. Frans Johansson.

Ordf. Sekr.

Godkännes:

Sveriges Byggmästareförbund
Nils Dahlqvist. F. Holmén.

Svenska Byggnadsträarbetareförbundet
Nils Linde.

Svenska Arbetsgivareföreningen
Bengt Heyman.

Bilaga F.

Undertecknade intyga härmed, att vi lördagen den 21 juni 1930, sedan
det visat sig, att byggmästaren C. Jensen hade vissa svårigheter att utbetala
löner till vid lantbruksutställningen anställda träarbetare, infunno oss på
lantbruksmötets kansli i och för underhandling med byrådirektören Sonesson.
På arbetarnas vägnar fordrade vi ekonomisk garanti för de arbetslöner, som
skulle komma att utgå och redan voro invänta.

Byrådirektören Sonesson förklarade härvid, att ingen av arbetarna skulle
behöva riskera någonting, och yttrade bland annat: »Ni ska inte behöva
befara något, utan få Edra pengar. Vi komma att hålla dem inne.» Byrådirektören
tillkallade jämväl i vår närvaro en kassörska, som han gav order
att icke utbetala någonting till entreprenörerna Jensen och Berglund, utan
i närvaro av undertecknade ombudsmän.

Några dagar efteråt Ängö vi telefonledes meddelande från nämnda kassörska,
att en summa pengar skulle, utbetalas till ingenjör Berglund å viss
tid, vid vilken vi infunno oss. Arbetarna Ängö då en del av sina tillgodohavanden
betalda.

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Vid de senare tillfällen, då utbetalningar gjorts till byggmästare Jensen,
har däremot intet meddelande lämnats, utan ha arbetarna f. n. hos honom
ett tillgodohavande av cirka 15,000 kronor.

Stockholm den 5 september 1930.

G. Hj. Ohlsson. G. E. Malm.

Ombudsmännen G. Hj. Olssons och G. E. Malms egenhändiga
namnteckningar bevittna:

E. L. Eriksson. John Grewin.

Bilaga G.

Till Chefen för Östra Arméfördelningen.

■På, grund av skrivelsen den 3 juni beträffande Bestyrelsens för 23 allmänna
svenska lantbruksmötets beskyllning emot mig, att jag tvärt emot av
mig lämnade uppgifter skulle vara utsatt för blockad, får jag härmed vördsamt
meddela följande:

Vid en viss tidpunkt under förra årets lantbruksmöte uppstodo meningsskiljaktigheter
mellan såväl mig och arbetarna som den omskrivne Jensen
och hans arbetare angående vissa löneanspråk. Lantbruksmötets verkställande
ledamot utfäste sig då att lönerna skulle utbetalas direkt till arbetarna
av lantbruksmötet. Så skedde också beträffande de mig underställda
arbetarna och blockaden emot mig hävdes således efter mycket kort tid.

Beträffande Jensen lämnade denne helt plötsligt arbetsplatsen och lär
enligt vad som sades även vid denna tid ha lämnat landet. Arbetarna
gjorde därför sina anspråk gällande hos Byrådirektör Sonesson, som ännu
en gång lovade hålla dem skadeslösa. Av för mig okänd anledning ändrade
sig emellertid S. sedermera och meddelade arbetarna, att de icke kunde utfå
någon ersättning. Under sådana förhållanden blev givetvis även lantbruksmötet
förklarat i blockad.

Lantbruksmötets påstående, att detsamma utan eget förvållande förklarats
i blockad, synes mig därför icke vara riktig.

Att blockaden mot Jensen fortfarande äger bestånd, torde däremot vara
troligt, enär denne, efter det jag erfarit, ännu icke vare sig kunnat eller
velat utbetala de obetalda arbetslönerna.

o Beträffande blockaden mot mig förefinnes, som nämnts, däremot icke
någon sådan, sedan den ovan omtalade kortvariga blockaden hävts, varför
lantbruksmötesbestyrelsens uppgift i detta fall icke är med sanningen överensstämmande.

Stockholm den 9 juni 1931.

K. E. Berglund.

Ingenjör.

Egenhändig namnteckning bevittna:
Th. Andersson.

E. Lindståhl.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

31

Svenska transportarbetareförlmndet.

Stockholm den 10 februari 1932.

Riksdagens andra lagutskott.

Får härmed avgiva följande utlåtande över till oss remitterad motion nr
187 i första kammaren.

När arbetsgivareorganisationen lockouterar stora arbetaregrupper, med
vilka de icke lia något otalt eller någon tvist, sker detta uteslutande i syfte
att åstadkomma svårigheter på arbetaresidan. Man utgår från att dessa
arbetaregrupper äro sympatisörer och möjligen blivande understödjare av
den eller de arbetaregrupper, med vilka arbetsgivareorganisationens ledamöter
kunna befinna sig i konflikt. Någon tredje mans rätt vill man vid
dylika tillfällen icke erkänna.

Någon dylik stridstaktik har aldrig praktiserats på arbetarehåll. Det inträffar
dock att enskilda utomstående kunna bliva invecklade eller lidande.
Detta är ett beklagligt men ofrånkomligt förhållande i alla konflikter. Arbetarnas
angrepps- och solidaritetsaktioner måste emellertid, i olikhet med
arbetsgivarnas, ske inför öppet forum med anlitande av tidningspressen,
vilket gör att deras åtgärder bliva mera uppmärksammade och utsatta för
kritik. Såväl arbetsgivare som arbetare göra sig ibland skyldiga till åtgärder
vilka med fog kunna betraktas såsom övergrepp och skulle endast vårt
förbund kunna framlägga en ansenlig dossier varje år som fullt ut kan mäta
sig med de svartmålade fall som motionärerna ha hopplockat.

Till belysning av det åberopade fallet »Skoglund», berörande Svenska
transportarbetareförbundet och dess medlemmar, måste vi tillbakavisa motionärernas
framställning såsom icke sanningsenlig i vissa betydelsefulla
detaljer.

För det första har blockaden mot »Skoglund» inget samband med konflikten
vid hotell Britannia i Östersund, ty någon sympatiarbetsnedläggelse
har aldrig ifrågasatts från stadsbudens sida. Arbetsnedläggelsen från stadsbudens
sida och för vilket de blevo uppkallade till magistraten gällde en
aktion för att tvinga »Skoglund» att underteckna det i staden gällande expressrörelseavtalet.
Skoglund bedriver nämligen — enligt till oss inkomna
meddelanden — fortfarande express- och åkerirörelse, ty gruskörning och
större transporter ingå icke i stadsbudsrörelsen.

Motionärerna lämna själva bevis härför i deras åberopade fall beträffande
flyttsaker tran sporten från Östersund till Stockholm. "Visserligen är det icke
förbjudet för stadsbud att åtaga sig flyttningar, men någon skyldighet föreligger
icke, enär ingen fastställd taxa härför förefinnes. Det är sant att
organisationen i Östersund meddelade sina kamrater i Stockholm örn denna
transport, varpå dessa senare vägrade att taga vidare befattning med godset.
Men motionärerna lia uraktlåtit meddela att hänvändelse sedermera gjordes
till härvarande stadsbudskontor, vars medlemmar likaledes vägrade att taga
befattning med ifrågavarande flyttsaker och vilka av denna anledning blevo
anmälda till polismyndigheterna samt instämda till Polisdomstolen, men
frikända, enär ifrågavarande godsparti översteg den maximivikt på 150 kg.
som de voro skyldiga att enligt fastställd taxa transportera. Partiet vägde
cirka 3,000 kg.

Nu kan det visserligen sägas att dessa jägmästare blivit oskyldigt inblandade
i pågående konflikt. Bevis härför kan emellertid icke presteras.

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Varför just anlita en firma mot vilken konflikt pågår? Örn någon av de
stridande parterna härför kan göras ansvarig, så måste det väl vara herr
Skoglund^ Har han upplyst jägmästarna eller uppdragsgivaren örn att konflikt
pågår och att svårigheter kunna befaras vid framkomsten? Tvärtom
har han även efter detta åberopade fall åtagit sig liknande flyttningar, överlämnande
åt tredje man att själv klara sig ur svårigheterna.

Det inträffar förövrigt ganska ofta att arbetareorganisationerna nödgas
göra undantag för fall där tredje man på liknande sätt ha blivit försatt i
ett tvångsläge och nödgas vi därför tillbakavisa de mot vår rörelse riktade
anklagelserna.

Högaktningsfullt

För Svenska transportarbetareförbundets styrelse
Charles Lindley.