Andra lagutskottets utlåtande Nr ].
1
Nr 1.
Ankom till riksdagens kansli den 28 januari 1932 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om utbyggnad och ändring
av grunderna för lagen örn försäkring för olycksfall i
arbete.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 39, vilken
behandlats av andra lagutskottet, har herr Osberg hemställt, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, det Kungl. Maj :t matte skyndsamt
verkställa utredning örn sådan ändring av nu gällande lag örn försäkring för
olycksfall i arbete, att varje person över viss ålder bleve obligatoriskt försäkrad
mot skada till följd av olycksfall i arbete, under förutsättning att behov
förelåge, samt örn statens övertagande av hela verksamheten, både beträffande
förvaltningen och skadeersättningen, och vidare pröva huruvida det vore lämpligt
bestämma örn grundavgifts erläggande av den obligatoriskt försäkrade,
efter samma grunder, som gälla för allmänna folkpensioneringen, och för riksdagen
framlägga det förslag utredningen kan föranleda.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete omfattar i stort Gällande
sett alla lönearbetare. Lagen har sålunda avseende å envar, som mot avlöning hestämmelanvändes
till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara £a den
att anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkes-17 juni 1916
utbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Såsom arbetare i lagens bemärkelse
anses ej den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av ho- olycksfall i
nom bestämmes, ej heller den, som av tillfällig anledning användes till arbete arbete.
av någon, som eljest ej använder arbetare, ej heller, där arbetet utföres för
allenast en arbetsgivares räkning, dennes make och hemmavarande barn eller
adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom. Utföres
arbetet för makars gemensamma räkning, anses de i förevarande hänseende
såsom allenast en arbetsgivare.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. Sami. 1 käft. (Nr 1.)
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock kan, där för ändamålet
bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro
arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig
ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i stället under vissa villkor
äga rum i detta bolag.
Arbetsgivare är berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra dels annan
arbetare än i lagen avses för olycksfall i arbete, dels ock i anstalten försäkrad
arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring kan ock av ömsesidigt
bolag meddelas för delägares arbetare. Avtal örn annan försäkring eller försäkring
till högre ersättningsbelopp än i lagen stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten
eller ömsesidigt bolag. Riksförsäkringsanstalten äger dock enligt
särskilda bestämmelser sluta avtal örn livränta åt barn utom äktenskap och
örn livförsäkring i samband med egnahemslån samt meddela olycksfallsförsäkring
för fiskare, ävensom, enligt Konungens bestämmande, övertaga utgivande
av livränta, som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.
Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,
genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren. Avgift för
försäkring skall av försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med
hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden,
under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt
för betäckande av den risk, som försäkringen avser, med tillägg i fråga
örn enskilda försäkringsbolag av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen.
Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i
riksförsäkringsanstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp,
motsvarande fem procent av försäkringsavgiften. Enskilt försäkringsbolag,
som bedriver i förevarande lag avsedd försäkring, är även skyldigt att till
statsverket erlägga bidrag till bestridande av berörda omkostnader. Detta
bidrag skall utgå med ett belopp, motsvarande tre procent av försäkringsavgifternas
summa. Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bestridas av statsmedel.
Johnni ^1913 -^agen ^en ^0 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring stadgar, att envar
oriTallmän svensk man eller kvinna skall, med i lagen angivna undantag, enligt lagen
försäter™8'' genom erläggande av årliga pensionsavgifter och med bidrag av allmänna me^
del försäkras till erhållande av pension. Beloppet av den pensionsavgift, som
skall av envar avgiftspliktig erläggas, utgör för varje år tre kronor, s. k. grundavgift.
Därutöver erlägges av den, som under nästföregående år åtnjutit inkomst
av minst 600 kronor, tilläggsavgift med belopp, varierande efter inkomstens
storlek.
Pensionsavgift erlägges ej av någon för år före det, under vilket han fyller
sexton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiosex år, eller för år, för
vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift erlägges ej heller
av den, som är till arbete varaktigt oförmögen. Från avgiftsplikt äro ytterligare
vissa kategorier undantagna, såsom ordinarie innehavare av tjänst, å vilken
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
3
lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension
eller lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
äger tillämpning.
Tanken att i samband med olycksfallsförsäkring för arbetare anordna en Historik,
dylik försäkring jämväl för självständiga företagare upptogs redan i arbetar- Olycksfalls
försäkringskomonitténs år 1888 avgivna betänkande. I det av denna kommitt^{ågensgiMg
avgivna förslag till lag örn försäkring för olycksfall i arbete iDtogs en bestäm- hetsområde.
melse av innehåll, att envar näringsidkare eller arbetare, vilken icke eljest vore
enligt lagförslaget försäkrad, skulle äga rätt att i riksförsäkringsanstalten enligt
särskild tariff taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet.
Såsom motivering för berörda stadgande anförde kommittén bland annat:
Upprättandet av en för hela riket gemensam försäkringsanstalt möjliggör
även avslutande i anstalten av frivillig.olycksfallsförsäkring på .enahanda villkor
som för den obligatoriska. Ju mindre omfattande den obligatoriska^ försäkringen,
åtminstone till en början, göres, desto mera angeläget är ock att såsom
komplement härtill bringa en frivillig försäkring till stånd. Enligt föreliggande
lagförslag äro jordbruket, hantverkeriema och handeln med flera näringar
oberörda av försäkringstvånget. § 35 har därför velat lämna vederbörande
arbetsgivare inom sådana icke försäkringspliktiga yrken öppet att i
riksförsäkringsanstalten frivilligt försäkra sin .personal för olycksfall i arbetet.
Men tillfälle till frivillig försäkring bör icke blott beredas, arbetsgivare
för deras personal. Det är naturligtvis av lika stor vikt ej mindre för den
arbetare, som arbetar för egen räkning utan att vara anställd hos annan, än
ock slutligen för dem, som själva äro arbetsgivare, men personligen taga del
i kroppsarbetet, att genom försäkring trygga sig och de sina mot följderna av
olycksfall, som i arbetet kunna inträffa. Enskilda anstalter bereda väl tillfälle
till en sådan frivillig försäkring, men detta torde ej böra hindra att en statsanstalt,
som upprättas för den obligatoriska försäkringen, även meddelar frivillig
olycksfallsförsäkring för dem, som därigenom vilja komma i åtnjutande
av den större säkerhet och övriga fördelar, en sådan anstalt kan erbjuda.
I ett den 10 januari 1908 avgivet utlåtande med förslag örn ändring i vissa
delar av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete upptog riksförsäkringsanstalten en bestämmelse örn rätt för
arbetsgivare, som själv deltoge i arbetets utförande, att taga försäkring i riksförsäkringsanstalten.
Därvid framhöll anstalten, att framställningar i sådant
hänseende upprepade gånger inkommit till anstalten från mindre arbetsgivare
samt att, då dessa till sin ekonomiska ställning och i övrigt föga skilde sig
från de i deras tjänst anställda arbetarna, de i avseende å rätt till försäkring
i riksförsäkringsanstalten borde likställas med arbetarna.
Även ålderdomsförsäkringskontmittén berörde denna fråga i sitt den 19 oktober
1915 avgivna betänkande med förslag angående försäkring för olycksfall
i arbete. Kommittén anförde emellertid, att frågan örn arbetsgivares eller hans
makas rätt att bereda sig själv försäkring enligt de i kommitténs förslag stadgade
grunder lämpligen borde ordnas genom särskilda föreskrifter.
I de yttranden, som av myndigheterna avgåvos över ålderdomsförsäkrings -
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
kommitténs ovannämnda betänkande, berördes även frågan örn lagstiftningens
utsträckande till självständiga företagare.
Sålunda anförde riksförsäkringsanstalten i yttrande den 15 januari 1916:
Att rätt till frivillig försäkring bör beredas arbetsgivare själv och hans
maka samt möjligen även mindre näringsidkare, som icke har arbetare hos sig
anställd, ävensom att möjlighet till frivillig försäkring mot olycksfall utom
arbetet bör bibehållas, synes lämpligt. Riksförsäkringsanstalten har dock icke
ansett sig böra nu närmare ingå på denna fråga, utan torde väl riksförsäkringsanstalten
framdeles, örn förevarande lagförslag blir antaget, få yttra sig
rörande de särskilda bestämmelser i dessa ämnen, som kunna anses erforderliga.
Socialstyrelsen anförde i yttrande den 31 januari 1916:
Den vidsträckta omfattningen av förslaget giver detsamma karaktär av en
allmängiltig lag örn försäkring för olycksfall i arbete, och nian väntar med
hänsyn därtill, att under den föreslagna försäkringen skola vara inbegripna
alla, som från social synpunkt sett kunna anses i behov därav. Kommittén
har emellertid stannat vid att låta försäkringen omfatta hos arbetsgivare anställda
arbetare, oaktat talrika självständiga mindre yrkesidkare och andra
företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare m. fl., äro i lika grad utsatta
för olycksfall och med hänsyn till sin svaga ekonomiska bärkraft lika
beroende av^sin arbetsförmåga som arbetaren i gemen. Styrelsen kan ej heller
underlåta påpeka, att en så föga ekonomiskt motståndskraftig grupp som hemarbetarna
uteslutits från försäkringen. Ehuru styrelsen funnit det önskvärt att
även de små självständiga företagarna redan nu kunnat medtagas, vill dock
styrelsen ej nu påyrka deras inbegripande under den obligatoriska försäkringen,
enär därför skulle erfordras en sådan omarbetning av lagförslaget, som möjligen
kunde äventyra lagens ikraftträdande vid avsedd tid. Styrelsen inskränker
sig därför till att uttala den förhoppning, att även dessa medborgargrupper,
vilka socialt sett måste anses vara i behov därav, måtte i en snar framtid göras
delaktiga av den utav staten anordnade olycksfallsförsäkringen.
Lantbruksakademien framhöll slutligen, att en avsevärd del av isynnerhet
landsbygdens arbetarbefolkning skulle vara utesluten, nämligen torpare,
egnahemsbrukare och självständiga yrkesutövare, såsom smeder, timmerkarlar,
murare, snickare m. fl., vilka i lika hög grad som lönearbetare i annans tjänst
vore såväl utsatta för olycksfall i arbete som ock beroende av sin arbetsförmåga
för sin utkomst. Det kunde med fog ifrågasättas, örn icke lagen bort, framför
tjänstemän och hustjänare, omfatta dessa kategorier, där individen vore att
betrakta som varande sin egen arbetsgivare, och örn det icke för nu berörda
självständiga yrkesutövare borde stadgas obligatorisk självförsäkring. Den
rättsliga grunden för en sådan åtgärd vore redan fastslagen i och med antagandet
av ålderdomspensioneringslagen.
I propositionen till 1916 års riksdag med förslag till lag örn olycksfall i arbete
m. m., nr lil, anförde föredragande departementschefen i den nu föreliggande
frågan följande:
Från några håll har erinrats, att vid lagstiftningens inskränkning till endast
lönearbetare, d. v. s. personer, som mot avlöning användas till arbete för arbetsgivares
räkning, vissa kategorier av mindre yrkesidkare och andra självständiga
företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare m. fl., skulle komma
Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
5
att uteslutas, ehuru de mången gång kunna vara i lika grad utsatta för olycksfall
och med hänsyn till sin ringa ekonomiska bärkraft vara lika beroende av
sin arbetsförmåga som lönearbetare. Det har därför ifragasatts, örn icke den
obligatoriska försäkringen borde utsträckas till att gälla även sådana personer.
Helt säkert kunna dylika mindre yrkesidkare, därest de drabbas av olycksfall,
ofta komma i en synnerligen betryckt ställning. Frågan örn lagstiftning
för tillgodoseende av understöd i dylika fall lärer emellertid falla utanför
ramen för den nu ifrågasatta lagstiftningen, som ju endast avser att ordna
arbetsgivarens ersättningsplikt i förhållande till arbetaren. Otvivelaktigt är
dock denna fråga av sådan betydelse, att densamma vid lämplig tidpunkt tolde
böra bliva föremål för särskild utredning.
Vid 1928 års riksdag väcktes inom riksdagen två motioner i ämnet, nämligen
nr 206 i första kammaren av herr Sjöblom och nr 119 i andra kammaren av
herr Carlsson i Stockholm, vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande
utbyggnad av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete samt sedermera för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning.
Andra lagutskottet, som behandlade dessa motioner, anförde i sitt över desamma
avgivna utlåtande, nr 31:
Det torde icke kunna förnekas, att stora grupper av mindre arbetsgivare och
självständiga yrkesutövare äro i ekonomiskt och socialt hänseende likställda
med arbetare och sålunda i lika stort behov som dessa av det stöd, som delaktigheten
av den sociala olycksfallsförsäkringens förmåner medför. Att dessa
befolkningsgrupper icke medtagits vid utformande av den i ämnet gällande lagstiftningen
torde bero därpå, att ifrågavarande lagstiftning endast avsetts skola
reglera arbetsgivares ersättningsplikt i förhållande till deras arbetare.
Av den utredning, som på utskottets hemställan verkställts av riksförsäkringsanstalten,
framgår, att de flesta länder i Europa, där försäkringsplikt
införts på den sociala olycksfallslagstiftningens område, numera i sina olycksfallslagar
intagit bestämmelser rörande försäkring för arbetsgivare eller andra
självständiga företagare. Dylik försäkring är i allmänhet frivillig, men i en
del länder omfattar den obligatoriska försäkringen även självständiga företagare.
Det motionsvis framställda yrkandet örn utredning rörande utbyggande av
den frivilliga försäkringen enligt lagen örn försäkring för oljmksfall i arbete
har tillstyrkts av såväl försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten, och de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har ej haft något att erinra mot
en förutsättningslös utredning av frågan.
Utskottet anser för sin del det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,
att en utredning bör komma till stånd rörande lämpligheten av den ifrågasatta
utvidgningen av den frivilliga olycksfallsförsäkringen och sättet för dess
förverkligande.
I anslutning härtill hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande
lämpligheten av sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete, att denna komme att omfatta mindre
arbetsgivare och självständiga yrkesutövare, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
Kungl. Maj :t anbefallde den 22 juni 1928 riksförsäkringsanstalten att verkställa
den begärda utredningen. Sedan riksförsäkringsanstalten den 29 november
1930 under åberopande av direktiven för 1928 års pensionsförsäkringskommittés
arbete hemställt örn överflyttning av utredningsuppdraget till nämnda
kommitté, meddelade Kungl. Majit den 4 december 1930 beslut örn dylik
överflyttning.
1928 års pensions?ör säkring skommitté avlämnade den 18 juni 1930 tillsammans
med de s. k. organisationssakkunniga ett första betänkande, innehållande
dels redogörelse för vissa undersökningar angående den nuvarande pensionsförsäkringen
och dess förhållande till fattigvården samt örn befolkningsrörelsen
och invaliditeten, dels på dessa undersökningsresultat grundade kostnadsberäkningar
för invaliditets- och ålderdomsförsäkring enligt olika försäkringstekniska
system (Statens offentliga utredningar 1930:15). I den
till innevarande ars riksdag avgivna berättelsen örn vad i rikets styrelse sedan
sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit upplyses, att kommittén har
för avsikt att före avgivandet av sitt slutbetänkande avlämna ett andra betänkande,
innehållande redogörelser för olika av kommittén verkställda undersökningar,
ävensom att vissa delar av denna blivande publikation uppsatts
i förråd.
Vid 1931 års riksdag väckte inom andra kammaren herr Osberg motion, nr
85, däri hemställdes, bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, det Kungl. Maj :t måtte skyndsamt verkställa utredning örn
sådan ändring av gällande lag örn försäkring för olycksfall i arbete, att varje
person över viss ålder bleve obligatoriskt försäkrad mot skada till följd av
olycksfall i arbete, under förutsättning att behov förelåge. (Beträffande motionens
övriga innehåll hänvisas till framställningen här nedan rörande försäkringens
handhavande och finansiering.)
Andra lagutskottet, som behandlade motionen, begärde yttranden över densamma
av riksförsäkringsanstalten, försäkringsinspektionen och försäkringsrådet,
vilka samtliga avstyrkte bifall till motionen. I sitt utlåtande över motionen,
nr 23, anförde utskottet efter att hava redogjort för frågans tidigare
behandling:
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att 1928 års riksdag hos Kungl.
Maj :t anhallit örn utredning rörande lämpligheten av sådan utvidgning av den
frivilliga försäkringen enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, att
denna kommer att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga företagare.
Den av riksdagen begärda utredningen pågår alltjämt och utskottet förväntar,
att densamma kommer att bedrivas med all den skyndsamhet, som förhållandena
medgiva. Att riksdagen utan avvaktan av de förslag till utvidgning av den frivilliga
olycksfallsförsäkringen, vartill berörda utredning kan komma att giva
anledning, nu skulle påkalla utredning örn möjligheten att genomföra obligatorisk
olycksfallsförsäkring för varje person över viss ålder, synes utskottet
icke vara lämpligt.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
7
Frågan om en sådan omläggning av det nuvarande systemet för den sociala
olycksfallsförsäkringens handhavande, att detsamma skulle ankomma enbart å havande och
en statens anstalt, har förut upprepade gånger varit föremål för riksdagens b q-finansiering.
dömande. Redan vid tillkomsten av 1916 års lag var en sådan anordning av
försäkringen ifrågasatt och meningarna i berörda spörsmål synnerligen delade.
I ett vid 1920 års riksdag — således efter endast ett par års tillämpning av
lagen — av andra lagutskottet avgivet, av riksdagens båda kamrar godkänt utlåtande,
nr 32, angavs frågan kräva en allvarlig undersökning. Vidtagandet av
en sådan undersökning ingick ock bland de arbetsuppgifter, som ankomma å den
s. k. socialförsäkringskommittén. Nämnda kommitté kom dock ej att taga
ståndpunkt till frågan i vidare mån, än att i en av kommittén den 29 januari
1921 avlåten skrivelse med förslag till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
uttalades, att kommitténs flesta medlemmar gåve sin principiella anslutning
till ett system med enbart en statsanstalt såsom bärare av den sociala
olycksfallsförsäkringen. Ej heller kommittén för socialförsäkringens organisation,
vars arbetsuppgifter omfattade jämväl nu förevarande spörsmål, kom att
slutligt behandla detsamma, innan sagda kommittés arbete genom Kungl.
Maj:ts beslut den 7 december 1923 förklarades skola vila för att icke utan
Kungl. Maj:ts särskilda medgivande ånyo upptagas.
Vid 1924 års riksdag framställdes i tvenne inom riksdagen väckta motioner
yrkande örn sådan ändring i olycksfallsförsäkringslagen, att från och med 1925
års ingång försäkring enligt samma lag endast skulle få äga rum i riksförsäkringsanstalten,
därvid av motionärerna avsågs, att de ömsesidiga bolagen skulle
avvecklas medelst likvidation.
I ett över dessa motioner avgivet, med nr 25 betecknat utlåtande, framhöll
andra lagutskottet, efter erinran att den av Kungl. Maj :t den 1 september 1923
tillsatta s. k. statens besparingskommitté vore sysselsatt med frågor, som avsåge
socialförsäkringens organisation, bl. a. att det syntes utskottet lägligt, att
riksdagen hemställde till Kungl. Majit, att vid den fortsatta behandlingen av
frågor inom socialförsäkringens område de i motionerna väckta förslagen måtte
vinna det beaktande, vartill motionernas innehåll kunde giva anledning.
En hemställan av det innehåll, utskottet föreslagit, gjordes även av riksdagen.
Den 19 februari 1925 framlade statens besparingskommitté betänkande med
utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation. I betänkandet
anförde kommittén, bland annat:
En tillfredsställande organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen
borde uppfylla bland annat följande villkor. Dels måste garantier finnas för
att de skadades rättsanspråk bleve riktigt bedömda, dels borde åt arbetsgivarna,
vilka bestrede försäkringskostnaderna, lämnas tillfälle att organisera administrationen
så praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt som möjligt, dels
borde slutligen organisationen vara så beskaffad, att en nära samverkan befrämjades
mellan olycksfallsförsäkringen och de övriga socialförsäkringsgrenarna
samt yrkesinspektionen, varigenom även vunnes ökad möjlighet att
individualisera åtgärderna efter omständigheterna i varje särskilt fall.
I syfte att åstadkomma en ny organisationsform med en monopolanstalts
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
fördelar men utan vissa dess olägenheter föresloge kommittén, att den sociala
olycksfallsförsäkringen överlämnades till en inrättning av blandad karaktär,
i vars högsta ledning såväl staten som arbetsgivarna och de försäkrade arbetarna
skulle vara representerade.
Försäkringsinrättningen borde enligt kommitténs mening vara organiserad
efter mönster av ett enskilt företag av bolagstyp. Dess högsta ledning skulle
utövas av en stämma, riksförsäkringsstämman, som bland annat skulle hava
att utse direktion. Direktionen och en av densamma tillsatt direktör skulle
hava den närmaste ledningen av försäkringsinrättningen. Dennas personal
skulle icke vara statsanställd, utan anställas och avlönas av försäkringsinrättningen.
I försäkringsinrättningen skulle samtliga arbetsgivare, som omfattades av
olycksfallsförsäkringslagen, vara skyldiga att hava sina arbetare försäkrade.
Grundtanken i kommitténs ovan skisserade organisationsförslag vore, att
samtidigt som olycksfallsförsäkringens samverkan med övriga socialförsäkringsgrenar
och vissa statliga myndigheter tryggades, åt arbetsgivarna lämnades
största möjliga frihet att genomföra en enkel, praktisk och billig administation
av försäkringen, på samma gång som man genom monopoliseringen dels
undveke kostnaderna för en i detta fall ändamålslös konkurrens, dels tillgodogjorde
sig de fördelar ur administrationssynpunkt, som försäkringens koncentration
till en enda inrättning i flera avseenden innebure. Vidare hade kommittén
i sitt förslag sökt åstadkomma, att full trygghet skulle erhållas för ett
ur social synpunkt sett riktigt handhavande av olycksfallsförsäkringen.
Då landets arbetsgivare borde gälda samtliga de utgifter, som erfordrades
för en ur social synpunkt sett betryggande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen,
skulle enligt kommitténs förslag arbetsgivarna genom sina bidrag
till försäkringen få bestrida kostnaderna för såväl försäkringsavdelningen som
besvärsavdelningen och besvärsnämnderna. De bidrag, som staten för närvarande
lämnade till den sociala olycksfallsförsäkringen och som huvudsakligen
avsåge försäkringens administration, skulle sålunda upphöra att utgå. Enligt
verkställda beräkningar skulle, därest kommitténs förslag antoges, uppstå en
minskning i statsutgifterna av omkring 1,310,000 kronor per år. . Härvid
skulle dock arbetsgivarnas årliga kostnader för försäkringens förvaltning komma
att ökas med 340,000 kronor.
Vid 1925 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Osberg en motion,
nr 109, vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt verkställa utredning örn sådan ändring,
som kunde anses behövlig för statens övertagande av hela verksamheten
för fullföljande av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, både beträffande
förvaltningen och skadeersättningar, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Andra lagutskottet hemställde i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 9,
— under framhållande, att det vore uteslutet att fatta ståndpunkt till det av
motionären berörda spörsmålet, innan det förslag till omläggning av det dåvarande
systemet för den sociala olycksfallsförsäkringens handhavande framlagts,
vartill besparingskommitténs betänkande kunde komma att giva anledning
— örn avslag å motionen.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
I proposition nr 109 till 1926 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag till
Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
9
reformering av den sociala olycksfallsförsäkringens organisation, vilket förslag
företedde väsentliga likheter med det av besparingskommittén utarbetade organisationsförslaget.
Uti en i anledning av berörda proposition inom andra kammaren väckt motion,
nr 420, framställde herr Osberg enahanda yrkanden, som av honom framförts
i förenämnda, vid 1925 års riksdag väckta motion.
Andra särskilda utskottet hemställde i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1,
örn avslag å Kungl. Maj:ts organisationsförslag ävensom herr Osbergs motion.
I fråga örn motionen anförde utskottet endast, att den fullständiga omläggningen
av grunderna för den sociala olycksfallsförsäkringens finansiering, som
motionen avsåge att åvägabringa genom att å statsverket överflytta samtliga
kostnader för såväl ersättningar som förvaltning, enligt utskottets mening icke
borde föranleda någon riksdagens åtgärd.
I sin ovan, s. C, omnämnda motion nr 85 vid 1931 års riksdag framställde
herr Osberg (förutom det yrkande, som ovan återgivits) även det förslag, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl. Maj:t måtte
skyndsamt verkställa utredning örn statens övertagande av hela verksamheten,
både beträffande förvaltningen och skadeersättningen.
I sitt av andra lagutskottet begärda yttrande över motionen anförde riksförsäkringsanstalten:
Den
remitterade motionen avser vidare att staten skulle övertaga bekostandet
av alla den sociala olycksfallsförsäkringens skadeersättningar. Till detta
förslag vill riksförsäkringsanstalten, utan att närmare ingå på frågan, allenast
anmärka, att den nuvarande anordningen, enligt vilken kostnaden för
försäkringen mot olycksfall i arbete anses böra utan avseende på vållande från
arbetsgivarens sida bestridas av produktionen, bland annat medför den fördelen
ur arbetarskyddssynpunkt, att vederbörande arbetsgivare erhålla en direkt
ekonomisk eggelse att vidtaga åtgärder för förebyggande av olycksfall
vid sina företag. Denna fördel torde icke utan vidare böra uppoffras.
Försäkringsinspektionen anförde i sitt av utskottet begärda yttrande:
Beträffande motionärens förslag att så omlägga finansieringen av deli sociala
olycksfallsförsäkringen, att skadeersättningarna komme att bestridas genom
skattemedel i stället för genom arbetsgivarnas försäkringsavgifter, vill
försäkringsinspektionen, utan att närmare ingå på skälen för att kostnaderna
för olycksfallsförsäkringen ansetts böra bestridas på sätt som nu sker, erinra
örn följande förhållanden. Den nuvarande anordningen för olycksfallsförsäkringens
finansiering genom försäkringsavgifter, som arbetsgivarna hava att
erlägga, har bland annat den stora fördelen, att det hos arbetsföretagens ledning
skapas ett bestämt intresse att genom förebyggande åtgärder minska
olycksfallsrisken, då härigenom kostnaderna för olycksfallsförsäkringen nedbringas.
Enligt försäkringsinspektionens mening är det av största vikt, att
detta intresse alltmera stärkes och fördjupas genom att vederbörande försökringsinrättningar
i görligaste mån söka avväga försäkringsavgifterna med
hänsyn till arten och omfattningen av de åtgärder i förebyggande syfte, som
av arbetsgivarna vidtagas. Ett genomförande av motionärens förslag, enligt
vilket de för bestridande av olycksfallsersättningarna erforderliga medlen
skulle åvägabringas skattevägen, skulle däremot innebära, att det intresse för
förebyggande åtgärder, som den nuvarande finansieringsmetoden otvivelak
Bihang
till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 1 haft. (Nr 1.) 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
tigt är ägnad att framkalla, avkopplades i stället för att ytterligare stärkas.
Det lider keller intet tvivel om att motionären i hög grad överskattat de besparingar,
som han förväntar att en omläggning av den nuvarande sociala
olycksfallsförsäkringen till statlig understödsverksamhet skulle medföra. Bland
annat synes han hava förbisett de betydligt ökade svårigheter, som i ett stort
antal fall komma att inställa sig vid prövning av frågan huruvida rätt till
ersättning föreligger eller ej, därest en omläggning efter motionärens linjer
skulle genomföras.
Försäkringsrådet anförde i sitt av andra lagutskottet begärda utlåtande,
beträffande vars avfattning en ledamot var av skiljaktig mening:
Enligt motionen skulle försäkring i egentlig mening ej vidare ifrågakomma
beträffande ersättning i anledning av olycksfall i arbete. Staten skulle direkt
av statsmedel utbetala alla ersättningar.
Enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete gäller den grundsats, att
ersättning till skadad arbetare utgår utan hänsyn till dennes förmögenhetsställning;
storleken av ersättningen är beroende av den skadades arbetsförtjänst.
Motionären synes åsyfta, att rätten till ersättning i anledning av skada
till följd av olycksfall i arbete ställes i beroende av den skadades förmögenhetsvillkor
och behov. Detta skulle vara att bryta mot en av de principer, på
vilka olycksfallsförsäkringslagarna äro byggda. Behovsprincipens tillämpning,
huru berättigad den än i och för sig kan vara, är alltid en vansklig faktor
att räkna med.
I vad mån besparing i avseende å förvaltningskostnader skulle kunna utvinnas
genom en anordning sådan som den av motionären ifrågasatta kan icke
i förväg bedömas. Antalet olycksfall i arbete, som måste göras till föremål
för prövning ur skadeersättningssynpunkt, skulle genom utvidgningen av rätten
till ersättning komma att icke oväsentligt ökas. Därjämte kan behovsprincipens
tillämpning komma att medföra tidsödande och besvärliga, för övrigt
icke alltid för vederbörande särskilt tilltalande undersökningar och utredningar.
Det nuvarande systemet, som ålägger en arbetsgivare att betala försäkringsavgifter,
vilkas storlek är beroende av olycksfallsriskernas storlek i hans företag,
innebär en sporre för arbetsgivaren att genom förebyggande åtgärder söka
minska faran för olycksfall. Detta förhållande bör icke förbises.
En anordning sådan som den av motionären ifrågasatta kan sägas syfta till
en utvidgning av de nuvarande pensionstilläggen i pensionsförsäkringen. Dylika
utgå under vissa förutsättningar vid förlust eller väsentligare nedsättning
av arbetsförmågan, jämväl om förlusten eller nedsättningen är beroende av
skada till följd av olycksfall. Motionären torde avse att ersättning, i händelse
av behov, skall utgå även vid nedsättning i lägre grad av arbetsförmågan.
Jämväl sjukförsäkringen har intresse av huru rätten till ersättning i anledning
av olycksfall ordnas.
Det av motionären framställda spörsmålet kan således icke behandlas isolerat.
I fortsättningen av sitt yttrande erinrade försäkringsrådet, att frågan om
sjukförsäkringens ordnande för det dåvarande vore föremål för riksdagens
prövning, att 1928 års pensionsförsäkringskommitté hade att verkställa en full
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
11
ständig utredning rörande revidering av lagen om allmän pensionsförsäkring,
att de år 1929 tillkallade organisationssakkunniga hade att inom socialdepartementet
biträda med utredning angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens
organisation, ävensom att riksdagen, såsom ovan nämnts, år
1928 avlåtit en skrivelse till Kungl. Maj :t i anledning av väckta motioner örn
åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggnad av den frivilliga
försäkringen enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.
Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande över motionen, nr 23:
Det av motionären framförda yrkandet örn ändring i grunderna för den sociala
olycksfallsförsäkringens finansiering innebär, att den nuvarande olycksfallsförsäkringen
skulle ersättas av en med allmänna medel bedriven understödsverksamhet.
De skäl, som motionären anfört till stöd för detta yrkande,
kunna icke föranleda utskottet att förorda en så genomgripande förändring i
den sociala hjälpverksamheten.
Motionen blev, som nämnt, på utskottets hemställan, avslagen av riksdagen.
I det utlåtande, som utskottet avgav vid förra årets riksdag med anledning Utskottet,
av väckt motion i förevarande fråga, erinrade utskottet därom, att 1928 års
riksdag hos Kungl. Maj :t anhållit om utredning rörande lämpligheten av sådan
utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete, att denna bomme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga
företagare. Den av riksdagen begärda utredningen påginge alltjämt, och
utskottet förväntade, att densamma komme att bedrivas med all den skyndsamhet,
som förhållandena medgåve. Att riksdagen utan avvaktan av de förslag
till utvidgning av den frivilliga olycksfallsförsäkringen, vartill berörda utredning
kunde komma att giva anledning, skulle påkalla utredning om möjligheten
att genomföra obligatorisk olycksfallsförsäkring för varje person över
viss ålder, syntes utskottet icke vara lämpligt. Ej heller kunde de skäl, som
motionären anfört till stöd för sitt yrkande örn ändring i grunderna för den
sociala olycksfallsförsäkringens finansiering, föranleda utskottet att förorda
en så genomgripande förändring i den sociala hjälpverksamheten. Vid nu företaget
övervägande av motionen i de delar, vari den överensstämmer med den i
fjol behandlade, finner utskottet ej anledning att frångå vad utskottet sålunda
anfört.
Vad därefter angår motionärens hemställan örn prövning av frågan, huruvida
det vore lämpligt att bestämma örn grundavgifts erläggande av den obligatoriskt
försäkrade efter samma grunder, som gälla för allmänna folkpensioneringen,
finner utskottet denna hemställan stå i nära samband med övriga yrkanden
i motionen. Med hänsyn till vad utskottet anfört beträffande dessa,
anser utskottet icke av förhållandena påkallat, att riksdagen begär prövning
av berörda fråga.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
Utskottet får förty hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 28 januari 1932.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, von
(reijer, Gustaf Tamm och Norman, fröken Hesselgren och herr Olof Carlsson;
fran andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagården. Petersson i Lerbäcksbyn,
Aronson, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Nyland, Björnberg och
Gardell i Gans.
Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
320324