10
Första lagutskottets utlåtande Nr hl.
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1932 kl. 2.30 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående utsträckt tillämpning av
vissa bestämmelser i § 13 av ordning sstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock
en i anledning av propositionen väckt motion.
Genom en den 11 mars 1932 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 184, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden,
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till
Förordning
angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m.
Härigenom förordnas, att vad i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den
24 mars 1868 (nr 22), i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, i förordningen den
26 maj 1916 (nr 199) angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m.
samt i förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) örn rätt för kommun att upptaga
särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar är stadgat angående
offentlig föreställning eller annan sådan tillställning skall äga tillämpning
jämväl å tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss
förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del
av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar
driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning
eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning,
till vilken allmänheten har tillträde.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1932.
Första lagutskottets utlåtande Nr -bi -
ll
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft en Motion.
inom andra kammaren av herr Spångberg m. fl. i anledning av propositionen
väckt motion, nr 512, däri motionärerna hemställt, att riksdagen måtte avslå
propositionen.
I fråga örn de skäl, som ligga till grund för propositionen, får utskottet, i
den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till det vid propositionen
fogade utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden. Beträffande
de skäl, som föranlett motionärernas yrkande, får utskottet hänvisa till motionen.
Föreliggande förslag berör tillämplighetsområdet för följande fyra, i för -Avförslaget
i . t... ..-. ^ i ... i berörda be
slaget
omiormalda grupper av bestämmelser: »tämmelser.
1) stadgandena i § 13 i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars
1868,
2) bestämmelserna i kungl, förordningen den 23 oktober 1908 angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
3) bestämmelserna i kungl, förordningen den 26 maj 1916 angående offentliga
föreställningar i hypnotism m. m., samt
4) bestämmelserna i kungl, förordningen den 30 maj 1919 örn rätt för kommun
att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar.
I förstnämnda § 13 i ordningsstadgan för rikets städer meddelas åtskilliga
föreskrifter angående anmälan, tillstånd m. m. för offentliga föreställningar
eller andra tillställningar av vad beskaffenhet som helst — med undantag av
andaktsöfning och föreläsning vid läroanstalt — vilka genom allmän tidning,
anslag eller annorledes kungöras eller vartill inträdeskort försäljas eller avgift
på ett eller annat sätt från allmänheten fordras, begäres eller mottages eller
till vilka allmänheten eljest har tillträde. Föreskrifterna gälla principiellt endast
för stad men kunna redan för närvarande enligt § 30 i stadgan i viss omfattning
utsträckas att gälla jämväl å landet. Därjämte har Kungl. Majit genom
proposition (nr 183) till årets riksdag (se utskottets utlåtande nr 40) begärt riksdagens
yttrande över ett vid propositionen fogat förslag till kungörelse örn sådan
utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13, att desamma skulle
komma att gälla för riket i dess helhet.
Kungl, förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och
rättigheter innehåller bl. a. i 4 § 1 mom. föreskrift att, därest utlänning, som
icke förvärvat lika rätt med härstädes bosatt svensk undersåte till offentligt
uppträdande, här i riket giver offentlig föreställning eller tillställning av vad
slag det vara må, — vare sig mot inträdesavgift eller mot avgift, som eljest på
ett eller annat sätt fordras, uppbäres eller mottages, — skall därför utgöras
särskild bevillningsavgift. Enligt 2 mom.i samma paragraf skall även utlänning,
som allenast medverkar vid offentlig tillställning, erlägga viss bevillningsavgift.
Vad sålunda är stadgat för utlänning skall enligt 11 mom. i paragrafen
jämväl äga tillämpning å i utlandet bosatt svensk undersåte.
Enligt § 1 i kungl, förordningen angående offentliga föreställningar i Kypno -
12
Första lagutskottets utlåtande Nr hl.
1927 års
riksdag.
1928 års
riksdag.
tism m. m. åligger det den, som vill giva offentlig föreställning, vid vilken
skall förekomma hypnotiska eller andra därmed likartade experiment, att i viss
närmare angiven ordning söka tillstånd därtill. I förordningen meddelas därjämte
bl. a. föreskrifter örn befogenhet för polismyndighet att i vissa angivna
fall inställa eller avbryta sådan föreställning.
Kungl, förordningen örn rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid
vissa offentliga nöjestillställningar föreskriver slutligen, att kommun äger
för nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, uttaga en
särskild avgift, benämnd nöjesskatt. . Tillika meddelas närmare bestämmelser
angående innebörden av uttrycket nöjestillställning, skattens belopp och sättet
för uppbörden av densamma.
Vid riksdagen 1927 hemställdes i likalydande motioner, nr 125 i första kammaren
och nr 73 i andra kammaren, att riksdagen ville anhålla, det Kungl.
Majit täcktes vidtaga åtgärder för att de nöjestillställningar, som anordnades
av enskilda föreningar eller klubbar, men som i verkligheten vore av offentlig
art, måtte komma att falla under samma bestämmelser, som gällde för andra
liknande offentliga tillställningar, över motionerna avgavs utlåtande av vardera
kammarens andra tillfälliga utskott. Första kammarens utskott föreslog
därvid, att kammaren för sin del ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, det täcktes Kungl. Majit föranstalta örn utredning och för riksdagen
framlägga förslag rörande de åtgärder, som, utan att kränka de legitima
föreningarnas rätt, kunde vidtagas i syfte att sådana av klubbar och sammanslutningar
anordnade förevisningar och nöjestillställningar, som i verkligheten
vore av offentlig art, måtte kunna inordnas under för det offentliga
nöjeslivet gällande bestämmelser.
Denna hemställan bifölls av första kammaren.
Andra kammarens utskott instämde i förstakammarutskottets utlåtande.
Andra kammaren beslöt emellertid avslå utskottets hemställan, varför frågan
vid riksdagen förfallit.
Vid 1928 års riksdag gjordes i likalydande motioner, nr 182 i första kammaren
och nr 210 i andra kammaren, enahanda hemställan som av de tillfälliga
utskotten år 1927.
År 1928 väcktes emellertid därjämte två likalydande motioner, nr 68 i första
kammaren och nr 188 i andra kammaren, med hemställan, att riksdagen ville
för sin del antaga förslag till en förordning angående skyldighet att inhämta
polismyndighets tillstånd till vissa nöjestillställningar. Sistnämnda motioner
hänvisades till första lagutskottet.
De förstnämnda motionerna remitterades liksom år 1927 till tillfälliga utskott.
Första lagutskottet tillstyrkte i avgivet utlåtande (nr 22) skrivelse till
Kungl. Majit med begäran örn utredning, i vilken omfattning och på vad sätt
gällande bestämmelser örn nöjestillställningar kunde utvidgas.
Till stöd härför anförde utskottet bland annat i
»I likhet med de tillfälliga utskotten vid 1927 års riksdag anser utskottet
angeläget, att de regler, som äro meddelade beträffande nöjestillställningar,
Första lagutskottets utlåtande Nr -41.
13
till vilka allmänheten har tillträde, jämväl komma att omfatta sådana tillställningar,
som formellt angivas såsom enskilda men i själva verket stå öppna
för allmänheten. Däremot kan utskottet icke biträda motionärernas förslag
till förordning i förevarande hänseende. Med hänsyn härtill och då för
åvägabringande av ett tillfredsställande förslag givetvis erfordras en allsidig
utredning, kan utskottet icke tillstyrka motionärernas i första hand gjorda
hemställan utan anser sig böra i anledning av motionärernas alternativa
yrkande föreslå en skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn utredning och
förslag i ämnet.
Vid den undersökning, som enligt utskottets mening sålunda bör komma till
stånd i syfte att de i realiteten offentliga men såsom enskilda framträdande
nöjestillställningarna bliva reglerade, måste noga beaktas, att något ingripande
i föreningsrätten, som skulle drabba det lojala föreningslivet, icke vidtages.
Tydligen möta vissa svårigheter att avfatta erforderliga bestämmelser så,
att de å ena sidan komma att gälla sådana av föreningar anordnade tillställningar,
som allenast formellt äro enskilda, men å andra sidan lämna föreningarnas
rättigheter beträffande även i verkligheten enskilda sammankomster
oförkränkta. Måhända kan det befinnas möjligt att vinna en lösning av frågan
genom att till bestämmelser örn nöjestillställningar, till vilka allmänheten
har tillträde, foga ett stadgande, att dessa bestämmelser skola gälla även sådana
tillställningar, som beträffande rätten för tillträde uppenbarligen äro att
likställa med offentliga. Genom ett dylikt stadgande synes mera flagrant
kringgående av föreskrifterna örn offentliga tillställningar kunna förhindras,
samtidigt som avfattningen tydligt torde utmärka stadgandets karaktär av
undantagsbestämmelse.»
Sju av utskottets ledamöter reserverade sig mot utskottets beslut och hemställde,
att motionerna ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Föreningsrätten
vore enligt reservanternas mening av så högt värde, att man icke utan
tvingande skäl borde vidtaga åtgärder, som kunde leda till intrång i denna
rätt, och det syntes vara möjligt att utan ändrade bestämmelser komma till
rätta med de påtalade olägenheterna i nu ifrågavarande hänseende.
Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.
De tillfälliga utskott, som behandlade de förenämnda motionerna 1:182 och
11:210, hemställde örn avslag å dessa med hänvisning till riksdagens nyssnämnda
beslut, och riksdagen beslöt i enlighet med denna hemställan.
Nu föreliggande förslag avser att utsträcka tillämpningen av ovan angivna
fyra grupper av bestämmelser rörande det offentliga nöjeslivet m. m. till jämväl
sådana tillställningar, till vilka tillträde visserligen är beroende av medlemskap
i viss förening eller av inbjudning men som i realiteten äro att jämställa
med offentliga tillställningar. Såsom exempel på omständigheter, som
kunde föranleda sådan utsträckning, har i förslaget särskilt framhållits, att en
tillställning uppenbarligen utgör del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande
av dylika tillställningar driven rörelse. Därjämte skola även sådana
förhållanden som tillställningens omfattning eller de villkor, varunder tillträde
lämnas, beaktas.
Till motivering av förslaget anför departementschefen i propositionen bl. a.:
»Den verksamhet, varom i detta sammanhang är fråga och som till uppgift
allenast eller huvudsakligen har att på illojalt sätt utnyttja klubb- eller för
-
Förslagets
innebörd.
Departe
ments
chefen.
14
Första lagutskottets utlåtande Nr bl.
eningslivets namn och form såsom betäckning för syftemålet att undandraga
vederbörande skyldighet att för vissa nöjestillställningar erlägga nöjesskatt
och iakttaga de bestämmelser, som eljest reglera det offentliga nöjeslivet, ansågs
redan år 1928 av riksdagen med rätta utgöra en sådan fara för rättsordningens
auktoritet och andra samhälleliga värden, att åtgärder till stävjande därav
befunnos erforderliga. Erfarenheten sedan nämnda tid och särskilt den omständigheten,
att den rörelse, som för närvarande bedrives av vissa bland de största
nattklubbarna i Stockholm, befunnits icke kunna föranleda ansvar för vederbörande,
synes ytterligare ådagalägga behovet av åtgärder i nyss angivna
syfte. Uppenbarligen måste nämligen befaras, att denna i och för sig mindre
önskvärda form för nöjeslivet kommer att kraftigt utvecklas, sedan det fastslagits,
att användandet därav medför befrielse icke allenast från åliggandet att.
söka tillstånd till rörelsens bedrivande utan även från skyldigheten att iakttaga
eljest gällande inskränkningar beträffande rätt till utskänkning, stängningstid
och av polismyndighet meddelade ordningsbestämmelser ävensom från skyldigheten
att för tillställning erlägga nöjesskatt.»
Beträffande den närmare innebörden av förslaget anför departementschefen
härefter bl. a.:
»De omständigheter, som karakterisera ifrågavarande slag av tillställningar,
synas i regel vara huvudsakligen två, föreliggande antingen var för
sig eller båda tillsammans. Den första av dessa utgöres av det förhållandet,
att tillställningen utgör ett led i en uteslutande eller väsentligen för anordnande
av dylika tillställningar driven rörelse, vilket t. ex. är fallet med de tillställningar,
som anordnas av nattklubbar, föreningar för förevisande för allmänheten
av förbjuden film och liknande sammanslutningar. Den andra omständigheten
av nyssnämnda beskaffenhet utgöres av det förhållandet, att tillställningar
beträffande den omfattning, i vilken eller beträffande de villkor
— såsom i fråga örn former för förvärvande av medlemskap eller inbjudning,
de rättigheter medlemskapet medför o. s. v. — under vilka tillträde till desamma
faktiskt lämnas, eller annan särskild framträdande omständighet äro att jämställa
med offentliga tillställningar. Detta är t. ex. fallet med boxningsuppvisningar
eller andra tävlingar, vilka plägat anordnas under nu ifrågavarande form.
Huruvida sist avsedda förutsättning för jämställande av en såsom enskild betecknad
tillställning med offentlig skall anses uppfylld, beror givetvis i sista
band på en diskretionär prövning av domstol, något som tydligen i detta fall, med
alla de övergångsformer som förekomma, icke med någon formulering kan undvikas.
Att med avseende å de tillställningar, som hittills företrädesvis tilldragit
sig uppmärksamhet i nu förevarande avseende, såsom t. ex. boxningsuppvisningama,
en prövning vid domstol enligt här förordade bestämmelser skulle medföra,
att dessa föreställningar bleve underkastade de regler, som gälla för offentliga
tillställningar, torde kunna tagas för givet. Någon anledning till att å andra
sidan befara, att den föreslagna bestämmelsen bomme att inkräkta på det normala
föreningslivet, synes icke föreligga, då den slutliga förutsättningen för tilllämpning
av densamma städse är, att den tillställning, å vilken dess tillämpning
ifrågasättes, skall vara att med hänsyn till alla inverkande förhållanden
Första lagutskottets utlåtande Nr -41.
15
jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde. Till ledning
för bedömande av denna fråga tjänar iakttagandet av de omständigheter, som
enligt författningsförslaget företrädesvis karakterisera det oegentliga slag av
föreningsliv, som åsyftas, nämligen att tillställningen uppenbarligen utgör
del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika föreställningar
driven rörelse eller att tillträde till densamma lämnas i den omfattning
eller under de villkor, som i författningstexten avses. Men dessa omständigheter
äro i och för sig icke ensamt avgörande för frågan örn tillämpligheten av
den föreslagna bestämmelsen, därest i allt fall förstnämnda förutsättning icke
tillika föreligger, d. v. s. därest icke tillställningen i realiteten är att jämställa
med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde.»
Utskottet finner det synnerligen önskvärt, att det kringgående av författningar,
avsedda att reglera det offentliga nöjeslivet, som sedan lång tid ägt rum,
med det snaraste bringas att upphöra. Då, på sätt departementschefen anfört,
olika försök att ställa vederbörande till ansvar för överträdelse av författningarna
visat sig resultatlösa, torde det icke vara för tidigt att ingripa med lagstiftning.
Beträffande det närmare innehållet av denna lagstiftning kan utskottet till
alla delar ansluta sig till de av departementschefen här ovan anförda synpunkter.
Utskottet delar således även departementschefens ovan uttalade uppfattning,
att någon fara för att den föreslagna bestämmelsen komme att inkräkta
på det normala föreningslivet icke synes föreligga, då förutsättningen
för dess tillämpning städse är att den ifrågavarande tillställningen med hänsyn
till alla inverkande förhållanden skall vara att jämställa med tillställning, till
vilken allmänheten har tillträde.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition må av riksdagen bifallas;
B) att den i anledning av propositionen väckta motionen
måtte anses besvarad genom utskottets hemställan under A).
Stockholm den 9 maj 1932.
På första lagutskottets vägnar:
A. AKERMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Bissmark, Norling*, Öhman, Wagns
son, Jonsson i Lycksele, Julin och Halvarsson*;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Antnäs, Olsson i Rimforsa,
Christenson och Sjögren*, fru Östlund samt herrar Olsson i Mellerud, Jonsson i
Risinge och Grapenson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Utskottet.
16
Första lagutskottets utlåtande Nr kl.
Reservation
av herrar Åkerman, Norling och Sjögren, fru Östlund saint herr Olsson i
Mellerud, vilka anfört:
»Såsom huvudsakligt motiv till föreliggande förslag kan sägas ha anförts,
att gällande bestämmelser för det offentliga nöjeslivet skulle bereda möjlighet
för bl. a. nattklubbar och därmed jämförliga företag att — under sken att
vara enskilda föreningar — utan tillsyn av vederbörande myndigheter och utan
iakttagande av eljest tillämpliga föreskrifter bedriva sin rörelse. Vi vilja
ge vår fulla anslutning till kravet att samhällsskadliga företeelser av berörda
slag böra motarbetas samt att det kringgående av gällande författningar,
som på ifrågavarande område yppats, måste stävjas. I fråga örn förutsättningarna
härför kunna vi emellertid för vår del icke finna ådagalagt, att den
påstådda luckan i författningarna verkligen föreligger. Det uttalas i propositionen,
att med den föreslagna förordningen icke avses att drabba andra tillställningar
än sådana som med hänsyn till alla inverkande förhållanden äro
att jämställa med tillställningar till vilka allmänheten har tillträde. Enligt
vår mening skulle det dock vara högst egendomligt, örn tillställningar av
åsyftat slag icke redan med hänsyn till nu gällande bestämmelser borde vara
att betrakta såsom offentliga. Vissa domar på senare tid synas visserligen ha
utgått från en motsatt uppfattning, men det bör påpekas, att frågan därvid
icke bragts under högsta domstolens bedömande. Att sålunda utan stöd av
något auktoritativt uttalande i en så ömtålig lagtolkningsfråga tillgripa lagstiftning
måste anses olämpligt.
Vad särskilt angår den föreslagna författningstexten bör vidare framhålla,s,
att även denna torde inrymma tolkningssvårigheter av samma art som för närvarande.
De anvisningar för deras lösande, som lämnats i propositionen, synas
icke heller giva någon säker ledning. Med skäl kan därför befaras, att den
föreslagna förordningen skulle kunna av myndigheterna utnyttjas på sådant
sätt att det lojala föreningslivet finge vidkännas avsevärda olägenheter.
På grund av det anförda få vi hemställa,
A) att förevarande proposition må av riksdagen avslås;
B) att den i anledning av propositionen väckta motionen
måtte anses besvarad genom den under A) gjorda hemställan.»