Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 5 februari 1932 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni
1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen
i brottmål dels ock en i anledning av propositionen
väckt motion.

Genom en den 23 december 1931 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 9, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse ar 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. I) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av
allmänna medel till vittnen i brottmål, vilket lagrum senast ändrats genom lagen
den 28 juni 1918 (nr 476), skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade
lydelse:

Var som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar för talan, av
åklagaren åberopas såsom vittne och inställer sig vid domstol, äger att, så
framt vittnet äskar ersättning för inställelsen och domaren finner sådan böra
utgå, av allmänna medel njuta ersättning till vittnets uppehälle, vilken ersättning
må för varje dag, som för resan och vistandet vid domstolen erfordras, beräknas
till högst fem kronor eller, där domstolen i särskilt fall med hänsyn till
föreliggande omständigheter så prövar skäligt, till högst åtta kronor. Vittnet
må dessutom, därest dess hemvist är beläget på minst fem kilometers avstand
från det ställe, där domstolen sammanträder, av allmänna medel erhålla ersättning
för resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna resereglemente^

Enahanda rätt —----upplysningsvis höras.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft en
inom första kammaren av herr Branting i anledning av propositionen väckt
motion, nr 275, däri motionären hemställt att sådan ändring i lagförslaget
måtte vidtagas, »att den av allmänna medel utgående ersättningen till vittnes

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 9 sami. 1 avd- 3 haft. (Nr 4.) 1

2

Första lagutskottets utlåtande Nr -4.

Historik.

uppehälle för varje dag, som för resan och vistandet vid domstolen erfordras,
må beräknas till högst 10 kronor eller, där domstolen med hänsyn till föreliggande
omständigheter så prövar skäligt, till högst 15 kronor.»

Ifrågavarande lag stadgade i 1 § första stycket enligt dess ursprungliga lydelse,
att var som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar förde talan,
av åklagaren åberopades såsom vittne och inställde sig vid domstol, ägde
att, så framt vittnet äskade ersättning och domaren prövade sådant skäligt,
lör sin inställelse njuta ersättning av allmänna medel med högst en krona 50
öre till vittnets uppehälle för varje dag, som för resan och vistandet vid domstolen
erfordrades, och dessutom, därest vittnets hemvist vore beläget på minst
5 kilometers avstånd från det ställe, där domstolen sammanträdde, skjutspenningar
för en häst fram och åter eller, där järnvägs- eller ångbåtslägenhet kunde
för resan eller någon del därav begagnas, avgift för billigaste plats å bantåg
eller ångbåt. Andra stycket i samma § föreskrev, att enahanda rätt till ersättning
tillkomme den, som i mål av nämnda beskaffenhet blivit enligt domstols
förordnande inkallad såsom vittne, eller av åklagaren åberopats eller enligt
domstols förordnande inkallats för att upplysningsvis höras. Enligt 4 § i
1886 års lag skulle domstolen i slutliga utslaget pröva, huruvida den kostnad,
som av allmänna medel enligt samma lag utgått, skulle till statsverket återgäldas,
vare sig av allmän åklagare eller av enskild part, dock att åklagaren
ej finge därtill förpliktas i annat fall, än då åtalet blivit utan skäl anställt.

I anledning av motion vid riksdagen år 1900 höjdes därefter genom lag den
29 juni 1900 beloppet av den ersättning, som kunde utgå till vittnes uppehälle,
till högst tre kronor för dag.

Sedan riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 19 maj 1915 hemställt,
att Kungl. Majit måtte taga under övervägande, huruvida icke ifrågavarande
lag borde ändras i syfte, bland annat, att till vittne kunde efter domstolens
prövning för särskilda fall utgå dagtraktamente med högre belopp än tre kronor,
föreslog Kungl. Majit i proposition (nr 428) till 1918 års riksdag, att
ersättningen till vittne för dess uppehälle måtte bestämmas till högst fem
kronor för dag. Uti en vid samma riksdag väckt motion hemställde emellertid
herr Lindqvist i Kosta, att enär den av Kungl. Maj :t föreslagna höjningen av
vittnes dagtraktamente vore otillräcklig, tiaktamentsersättningen måtte höjas
till högst tio kronor för dag. Vid behandling av propositionen och motionen
fann lagutskottet (uti. nr 72) sig böra hemställa, att den till vittne utgående
ersättningen för uppehälle bestämdes till högst fem kronor för dag eller, där
domstolen i särskilt fall med hänsyn till omständigheterna så prövade skäligt,
högst åtta kronor för dag. Utskottet, som därjämte fann viss omredigering
av 1 § första stycket i 1886 års lag önskvärd, föreslog förty, att samma stycke
måtte erhålla följande lydelse:

Var, som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar för talan, av
åklagaren åberopas såsom vittne och inställer sig vid domstol, äger att, så
framt vittnet äskar ersättning för inställelsen och domaren finner sådan böra
utgå, av allmänna medel njuta ersättning till vittnets uppehälle, vilken ersätt -

3

Första lagutskottets utlåtande Nr Jf.

liing må för varje dag, som för resan och vistandet vid domstolen erfordras, beräknas
till högst fem kronor eller, där domstolen i särskilt fall med hänsyn till
föreliggande omständigheter så prövar skäligt, till högst åtta kronor. Vittnet
må dessutom, därest dess hemvist är beläget på minst fem kilometers avstånd
från det ställe, där domstolen sammanträder, av allmänna medel erhålla ersättning
med skjutspenningar för en häst fram och åter eller, där järnvägs- eller
ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del därav begagnas, avgift för
billigaste plats å bantåg eller ångbåt.

Utskottets förslag blev av riksdagen oförändrat antaget, varefter lag med sådant
innehåll av Kungl. Maj:t utfärdades den 28 juni 1918.

1886 års lag har sedan dess icke undergått ändring.

De bestämmelser, som sålunda varit gällande angående ersättning av allmän- TJtsträckt
na medel till vittnen och upplysningsvis hörda personer i brottmål, där all- tillämpning.
män åklagare för talan, ha genom särskilda, i propositionen uppräknade stadganden
utsträckts att gälla jämväl i fråga örn ersättning av allmänna medel
åt dem, som i viss föreskriven ordning inkallats såsom vittne eller för att upplysningsvis
höras i åtskilliga andra mål än de med 1886 års lag avsedda. Särskilt
må framhållas, att jämlikt 14 § i lagen den 19 juni 1919 örn fri rättegång
vittnesersättning, som enligt sistnämnda lag skall gäldas av allmänna medel,
utgår efter enahanda grunder som ersättning av allmänna medel till vittnen i
brottmål.

I detta sammanhang torde böra erinras örn ett uttalande av processkommissionen
angående grunderna för bestämmande av vittne tillkommande ersättning.
Uti andra delen av sitt år 1926 avgivna betänkande, vilken avhandlar
rättegången i brottmål, har kommissionen för sin del funnit följande riktlinjer
böra uppdragas i nämnda hänseende:

»Den riktiga grundsatsen synes---vara, att vittnesersättningen om fattar

nödiga kostnader för resa och uppehälle åt vittne, som inställt sig från
annan ort. Någon ersättning för det besvär, som inställelsen vållat, bör vittne
ej äga anspråk på. Men har han nödgats avstå arbetslön eller har han eljest lidit
minskning i sin arbetsförtjänst, bör rätten med avvisande av obefogade anspråk
tillerkänna honom skälig gottgörelse härför. Denna gottgörelse. bör, örn den
skall utgå av allmänna medel, av lagen begränsas till visst maximibelopp för
dag räknat.»

De i 1886 års lag meddelade bestämmelserna angående vittnen tillkommen- Proposide
ersättning för resekostnader anslöto sig med avseende å de färdsätt, för tronen.
vilka ersättning kunde komma att utgå, nära till motsvarande bestämmelser
uti det vid tiden för lagens tillkomst gällande resereglementet för extra förrättningar
i statens ärenden den 11 februari 1881. Ingendera författningen
förutsatte andra färdsätt än skjuts efter häst eller med bantåg eller ångbåt.

1886 års lag har, såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, sedan bibehållits
oförändrad i denna del, oaktat antalet till buds stående färdsätt efter
lagens tillkomst väsentligt ökats. Då lagens bestämmelser salunda icke an -

Process kommissio nen.

4

Första lagutsTcottets utlåtande Nr 4.

passats efter ändrade förhållanden, ha. väsentliga olägenheter yppats, i det att
resekostnadsersättning till vittne, som ej kunnat använda järnväg eller ångbåt
för sin inställelse, ofta utgått med dryga belopp såsom för skjuts efter hälst
även örn vittnet i verkligheten begagnat ett väsentligt billigare färdsätt, t. ex.
med omnibus eller taxeautomobil. Förhållandet har uppmärksammats av riksdagens
revisorer i deras år 1931 avgivna berättelse och propositionen avser nu
att härutinnan åvägabringa rättelse. I sådant syfte har föreslagits, att i fråga
örn resekostnadsersättningens beräknande anknyta till de regler, som enligt
allmänt resereglemente gälla för förrättningsman i statens ärenden. Departementschefen
har därvid åberopat, att i det nu gällande resereglementet den 27
juni 1929 såsom allmän regel stadgas, att resekostnadsersättning — liksom
traktainentsersättning — skall utgå med hänsyn tagen till den väg och det
färdsätt, som för resan verkligen använts, därvid ersättning dock icke må tillgodonjutas
med sammanlagt högre belopp än som skulle ha utgått, därest förrättningsmannen
begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med avseende
å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och
traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Med hänsyn till nu ifrågavarande
ersättnings ändamål har beloppet av densamma icke ansetts böra överstiga
vad som utgår till förrättningsman enligt lägsta reseklass i allmänna
resereglementet.

^ro^osiUo'' ^ statsverkspropositionen till årets riksdag, under andra huvudtiteln, punkt
nen. 18, avseende anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter, erinrar föredragande
departementschefen örn det genom förevarande proposition framlagda
förslaget samt anför därefter: Vunne detta förslag bifall, syntes statens utgifter
för vittnesersättningar bliva mindre. Med vilka belopp dessa kunde nedgå,
läte sig icke ens tillnärmelsevis beräknas. Å hela anslagssumman, för löpande
budgetår upptagen till 500,000 kronor, syntes högst 40 procent därav
eller 200,000 kronor belöpa å vittnesersättningar. Huru mycket därav som
utgjorde resekostnadsersättning kunde ej med säkerhet angivas. Departementschefen
förordade, att anslaget av förevarande anledning nedsattes med tio procent
av sistnämnda belopp eller med 20,000 kronor.

Det bör erinras, att ändrade grunder för vittnesersättningar av allmänna
medel dessutom inverka på belastningen av det särskilda anslaget för kostnader,
som enligt lagen örn fri rättegång skola gäldas av allmänna medel.

Motionen. Uti den i anledning av propositionen väckta motionen har herr Branting till
stöd för sin ovan återgivna hemställan örn höjning av ersättningen till vittnes
uppehälle i huvudsak anfört: Det vore visserligen en medborgerlig plikt att
såsom vittne biträda utredningen i brottmål men uppfyllandet av denna plikt
borde icke åsamka vederbörande ekonomisk förlust. Med nu gällande bestämmelser
örn högsta ersättning till vittnes uppehälle kunde detta icke alltid undvikas.
Ofta förekommande vore, att vittne i anledning av sin inställelse måste
sätta annan i sitt ställe samt till denne utgiva lega med högre belopp än högsta
möjliga dagtraktamentet enligt 1886 års lag, åtta kronor. Kännbar ekonomisk

Första lagutskottets utlåtande Nr h.

5

förlust kunde även åsamkas exempelvis en säsongarbetare, som genom att inställa
sig såsom vittne nödgades avstå från sin inkomst viss arbetsdag. Då för
övrigt åtskilliga domstolar torde såsom regel utdöma den enligt lagen endast
för undantagsfall stadgade högsta ersättningen av åtta kronor för dag, framginge
redan därav, att domstolarna borde beredas möjlighet att i särskilda fall
utdöma högre belopp. En viss kompensation hade hittills kunnat beredas vittne
genom de mindre tidsenliga bestämmelserna för resekostnadsersättningens beräknande.
Då propositionen avsåge att nedbringa resekostnadsersättningens
storlek till resekostnadernas verkliga belopp, ssmtes en höjning av traktamentsersättningen
så mycket mer påkallad.

Utskottet har vid granskning av det genom propositionen framlagda förslaget,
vilket, på sätt framgår av redogörelsen här ovan, avser en ändring av grunderna
för den av allmänna medel till vittnen utgående reseersättning, icke funnit anledning
till erinran.

Vad angår motionärens yrkande örn höjning av de i lag stadgade maximibeloppen
för traktamentsersättning av allmänna medel till vittnen, vill utskottet
till en början framhålla, att en höjning av det för normala fall gällande
maximum — enligt motionärens förslag från fem till tio kronor per dag —
säkerligen skulle få till följd en allmän höjning av traktamentsersättningarna
överhuvud, även i sådana fall då nu utgående ersättningar måste anses fullt
tillräckliga. Motionären föreslår dessutom en höjning av det belopp, som enligt
gällande lag kan utdömas, »där domstolen i särskilt fall med hänsyn till
föreliggande omständigheter så prövar skäligt», från åtta till femton kronor.
Det torde vara obestridligt att, såsom motionären erinrat, stundom fall kunna
förekomma, då det vore önskvärt, örn domstolarna hade möjlighet att tillerkänna
vittne en högre ersättning än åtta kronor. Kunde man avgränsa dessa
fall, behövde troligen statens merkostnad icke bliva avskräckande. Erfarenheten
torde emellertid ge vid handen, att även en lagändring, varigenom endast
det för särskilda fall gällande maximibeloppet höjdes, måste antagas medföra
en allmän höjning av de av domstolarna utdömda traktamentsersättningarna.
Då således båda de av motionären föreslagna åtgärderna skulle kunna få konsekvenser
för statskassan, vilka utan närmare utredning svårligen kunna överblickas,
samt den nuvarande ordningen — godkänd av riksdagen 1918 och innebärande
en höjning av den högsta möjliga dagtraktamentsersättningen från tre
till åtta kronor — i stort sett knappast kan sägas vara förenad med mera allvarliga
olägenheter för de enskilda, anser sig utskottet i nuvarande statsfinansiella
läge icke kunna förorda en sådan åtgärd.

En utredning av frågan, huru man utan onödiga uppoffringar från statens
sida skall kunna tillgodose de fall, då en högre ersättning vore önskvärd, finner
utskottet visserligen böra komma till stånd. En sådan utredning synes
emellertid böra ske i samband med en allmän reglering av åtskilliga spörsmål
i fråga örn vittnesersättningar i allmänhet, jämväl sådana som skola gäldas
av enskilda parter, vilken reglering får antagas komma att företagas i samband
med den blivande rättegångsreformen, och utskottet anser sig fördenskull

Utskottet.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr h.

icke för närvarande ha anledning föreslå riksdagen någon skrivelse till Kungl.
Maj :t i detta syfte.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

B) att den i anledning av propositionen väckta motionen
måtte anses besvarad genom utskottets hemställan under A).

Stockholm den 5 februari 1932.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Svenson i Eskhult*, Schlyter, Bissmark,
Öhman, Jonsson i Lycksele, Branting och Halvarsson*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Nilsson i Antnäs, Lindley*,
Olsson i Rimforsa, Hedlund i Östersund*, Christenson*, fröken Wellin samt
herr Jonsson i Risinge*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt k Söner.

320442