Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
O
. Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1932 kl. 1 e. in.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beredande
av befogenhet för exekutionsbiträde och fjärdingsmän
att i vissa fall meddela beslut örn införsel
i avlöning m. m.
I tvenne inom andra kammaren väckta, likalydande motioner, nr 267
av herr Wiklund i Byske och nr 369 av herrar Wikström och Sandberg,
vilka motioner hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet,
har hemställts, »att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Majit örn övervägande
och förslag till sådan ändring i gällande lagstiftning, att exekutionsbiträde
och fjärdingsman tillerkännas rätt att vid indrivning av resterande
utskylder och allmänna avgifter meddela beslut örn införsel i avlöning, pension
eller livränta».
I fråga örn de skäl, som ligga till grund för motionerna, får utskottet, i
den mån redogörelse härför icke lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.
Motionerna avse att exekutionsbiträdena — varmed enligt kungl, kungörelse
den 18 december 1925 med vissa bestämmelser angående exekutionsbiträden
avses i stad exekutionsbetjänter samt å landet fjärdingsmän och
andra polismän med liandräckningsverksamhet — skulle i vissa fall erhålla
samma befogenhet med avseende å meddelande av beslut örn införsel, som
för närvarande tillkommer utmätningsman.
Utmätningsman är enligt utsökningslagens 2 § å landet landsfiskal och i
stad stadsfogde. Han har att efter vad i utsökningslagen stadgas fullgöra
vad överexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan föreskrift
av annan myndighet förrätta utmätning.
Utmätningsmannen handhar dessutom indrivningen av de allmänna utskylder,
som icke i vederbörlig ordning betalas. I restindrivningsförordningen
den 14 december 1917 stadgades härutinnan i 1 §, att därest indrivning
skulle äga rum av krono- och kommunalutskylder samt vissa angivna
allmänna avgifter m. m., ålåge det vederbörande utmiitningsman att med
iakttagande av förordningens föreskrifter »förrätta utmätningen ävensom avgiva
redovisning». Enligt 3 § ägde utmätningsmannen åt exekutionsbiträde
uppdraga att för indrivning av ifrågavarande medel förrätta utmätning av
lös egendom. Då exekutionsbiträde förrättat sådan utmätning, skulle det därvid
förda protokollet av honom genast insändas till utmätningsmannen, som
Motionernas
innebörd i
belysning av
gällande bestämmelser.
6 Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
hade att med ärendet vidare lagligen förfara, d. v. s. bland annat försälja
det utmätta godset.
Att genom utmätning åtkomma avlöningsmedel är ofta förenat med stora
svårigheter, enär avlöning icke får utmätas förrän gäldenären själv äger lyfta
densamma samt utmätningsmannen sällan Ilar möjlighet att sålunda passa
på avlöningstillfällena. På denna grund tillkom lagen den 14 juni 1917 örn
införsel i avlöning, pension eller livränta, vilken ursprungligen hade avseende
endast å vissa underhållsbidrag. Lagen innebär, att utmätningsman
efter ansökan av den, som äger sådan fordran, kan förordna, att av den
underhållsskyldiges avlöning skall, i den mån densamma förfaller, innehållas
visst belopp till gäldande av underhållsbidraget. Därvid skall — enligt lagens
nuvarande lydelse — tillika föreskrivas, att vid varje avlöningstillfälle visst
angivet belopp, motsvarande vad den underhållsskyldige kan anses behöva
till underhåll för sig själv och sin familj, skall förbehållas den underhållsskyldige,
samt att förty innehållande må ske endast i den mån avlöningen
överskjuter sistnämnda belopp. Utmätningsmannen kan sedermera förordna
örn jämkning i sådant beslut. — Genom en lag den 31 december 1918
gjordes till 1917 års lag ett tillägg, varigenom densamma blev i huvudsak
tillämplig jämväl å oguldna utskylder eller allmänna avgifter. I samband härmed
skedde — genom kungl, kungörelse den 24 januari 1919 — sådan ändring
i restindrivningsförordningens 1 §, att det för där avsedda fall skulle
åligga utmätningsmannen att förrätta utmätning eller ock, där indrivningen
avser utskylder eller allmänna avgifter, bevilja införsel ävensom avgiva redovisning.
i 3 §, varigenom stadgats rätt för utmätningsmannen att i vissa
fall uppdraga åt exekutionsbiträde att för indrivning förrätta utmätning,
skedde i detta sammanhang icke någon ändring.
Ny restindrivningsförordning har utfärdats den 13 november 1931. I
dennas 1 och 3 §§ ha, i huvudsakligen oförändrad form, upptagits de här ovan
berörda stadgandena i samma paragrafer av 1917 års restindrivningsförordning.
Av det sagda torde framgå, att endast utmätningsmannen själv har befogenhet
att meddela beslut örn införsel. Då numera oguldna utskylder till
stor del indrivas på detta sätt, anse exekutionsbiträdena detta föranleda,
att de gå miste om åtskillig indrivningsprovision, som skulle tillfallit dem,
därest de ägt befogenhet att för indrivning av utskylder besluta örn införsel.
Det stadgas nämligen i 12 § i gällande restindrivningsförordning — liksom
i 1917 års förordning — att för indrivning av ifrågavarande utskylder och
avgifter äger den utmätningsman, inom vilkens distrikt medlen uttagits,
åtnjuta ersättning med stadgad indrivningsavgift, dock att, när utmätningsman
anlitat exekutionsbiträde vid indrivningen, denne må uppbära hälften av indrivningsavgiften
för medel, som blivit av honom indrivna. Har exekutionsbiträde
förrättat utmätning, äger han enligt samma paragraf åtnjuta hälften
av indrivningsavgiften. I motionerna utvecklas närmare, huruledes utmätningsmännen
med stöd av sistberörda stadganden kunna tillgodogöra sig
hela indrivningsprovisionen å belopp, som indrivits genom införsel, även
örn åtskilligt arbete därmed utförts av exekutionsbiträdena.
7
Första larjutskottets utlåtande JVr 13.
De i motionerna framförda anmärkningarna sammanhänga med vissa klago- Närliggande
mål, som från esekiltiousbiträdenas håll blivit anförda mot de nyssnämnda
reglerna rörande deras andel i indrivningsprovision. Motionärerna lia upptagit
dessa klagomål i tvenne motioner (nr 391 och 411), vilka hänvisats till
andra kammarens femte tillfälliga utskott och vari hemställes örn ändring i
restindrivningsförordningen av sådan innebörd, att exekutionsbiträde alltid
skulle äga rätt att åtnjuta halva indrivningsprovisionen å i restlängd upptagna
poster tillhörande hans tjänstgöringsområde, således oberoende av
huruvida exekutionsbiträde! anlitats vid indrivningen och oberoende av
huruvida beloppen blivit av honom indrivna. I motionerna framhålles, att
de nuvarande bestämmelserna möjliggöra för utmätningsmännen att tillgodogöra
sig hela provisionen å större eller lätt indrivbara poster genom att
undantaga sådana från exekutionsbiträdenas indrivning.
De frågor, som avses i ifrågavarande fyra motioner, ha i anledning av Tidigare
gjorda framställningar till Kungl. Majit förut varit föremål för bedömande.
Sålunda kan nämnas, att riksförbundet för fjärdingsman och polismän i ämnet.
en till socialdepartementet den 30 november 1928 inkommen famställning
till Konungen bland annat hemställt, att sådan ändring vidtoges beträffande
lagen örn införsel att, i vad denna lag vore tillämplig vid uttagande av utskylder
och allmänna avgifter, lagtexten måtte erhålla sådan ordalydelse, att
formella synpunkter icke finge utgöra hinder för polis- eller fjärdingsman
att meddela beslut örn införsel och med sitt namn underteckna införselhandling.
Genom beslut den 31 december 1928 förordnade Kungl. Majit,
att framställningen i denna del icke skulle föranleda någon Kungl. Majits
åtgärd.
Samma förbund har sedermera i en till socialdepartementet den 13 februari
1931 inkommen framställning till Konungen hemställt örn — jämte annat
— sådan ändring i gällande bestämmelser, att polis- eller fjärdingsman alltid
skulle äga rätt till halva indrivningsprovisionen å i restlängd uppförda belopp
tillhörande hans tjänstgöringsområde. I framställningen hävdas jämväl,
att exekutionsbiträdena borde äga rätt att vid indrivning av utskylder
besluta örn införsel.
Vidare kan nämnas, att 1928 års lönekommitté i sitt den 11 juli 1931 1928 års
avgivna betänkande med förslag till lönereglering för landsfogdar, lappfogdar tonekommitti.
och landsfiskaler m. m. (S. O. U. 1931: 18) anfört följande:
Till förhindrande av att landsfiskal vid restlängdernas utsändande till
underlydande exekutionsbiträden för egen del förbehåller sig indrivning av
större restantieposter, i syfte att därigenom uppbringa den landsfiskalen tillkommande
inkomsten av indrivningsavgifterna, har kommittén ansett lämpligt,
att i restindrivningsförordningens 3 § införes en särskild föreskrift av
innehåll, att utmätningsman å landet från åtgärd av fjärdingsman eller exekutionsbetjänt
icke bör undantaga andra utskyldsposter än sådana, beträffande
vilka fjärdingsman eller exekutionsbetjänt anses icke kunna verkställa
indrivningsåtgärd.
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
Utskottet.
Då meddelande av beslut om införsel förbehållits utmätningsmannen
själva, jämväl då fråga är örn utskylder, under det att exekutionsbiträdena
tillerkänts befogenhet att beträffande sådana restantieposter, som utmätningsmannen
givit dem uppdrag att indriva, även verkställa utmätning, måste
detta förhållande antagas ha haft sin grund däri, att liandhavandet av det
förra förfarandet i motsats till det senare ansetts icke lämpligen böra anförtros
exekutionsbiträdena. En sådan uppfattning torde också ha skäl för
sig. Att utmätning sker för indrivning av utskylder torde jämförelsevis
sällan inträffa och exekutionsbiträdenas befogenhet härutinnan inskränker
sig till att taga lös egendom i mät; den vidare handläggningen av ärendet
ankommer å utmätningsmannen. Införselinstitutet har däremot synnerligen
vidsträckt användning i indrivningsverksamheten, och förordnande örn införsel
innebär ofta ett vittgående och långvarigt ingrepp i vederbörandes
ekonomiska förhållanden. Fastställandet av det belopp, som vid varje avlöningstillfälle
skall innehållas, samt det minimibelopp, som skall förbehållas
löntagaren, kan tydligen innefatta en mycket grannlaga prövning av
stor vikt för den enskilde. Av största vikt synes dessutom vara, att enhetliga
grunder för dessa beslut i görligaste mån tillämpas. Detta skulle
svårligen kunna ske, örn i ett och samma samhälle, kanske hos en och
samme arbetsgivare, olika exekutionsbiträden hade att självständigt förordna
örn införsel för skatt. Måhända kan också antagas, att ett ordentligt
fullgörande av skyldigheterna från arbetsgivarnas sida snarare kan förväntas,
därest införselförfarandet handhaves av tjänstemän med större auktoritet än
exekutionsbiträdena.
Det hittills tillämpade förfaringssättet i fråga örn meddelande av beslut
örn införsel för skatt synes sålunda utskottet böra bibehållas. Samma uppfattning
har tydligen hysts av Kungl. Maj:t, då — såsom ovan utvecklats —
ny: restindrivningsförordning jämte andra författningar på detta område nyligen
utfärdats utan att i förevarande avseende någon ändring ägt rum, ehuru
fråga därom varit väckt. Den i motionerna berörda frågan örn utvidgning
av exekutionsbiträdenas rätt till andel i indrivningsprovisionen — en fråga
vars lösning tydligen är i viss mån beroende av frågan örn lönereglering
för landsfiskalerna — kommer, såsom framgår av redogörelsen här ovan, i
annat sammanhang under innevarande års riksdags prövning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 18 februari 1932.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKEliMAN.
9
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Larson i Lerdala, Svenson
i Eskhult, Bissmark, Norling*, Öhnan* och Forssell*;
från andra kammaren: herrar Björkman*, Lindqvist i Halmstad, Nilsson i
Antnäs, Lindley, Olsson i Rimforsa, Hedlund i Östersund, Christenson och Jonsson
i Risinge.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. lard. 9 haft. {Nr 12—13.) 401 S2 2