Konstitutionsutskottets utlåtunde Nr ti.
1
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1932 kl. 3 e. lii.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
angående ett samarbete mellan den organiserade arbetarrörelsen
och Nationernas förbund för fredens bevarande.
Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 218
i första kammaren av herrar Fredrik Ström och Branting och nr 323 i
andra kammaren av herr Månsson i Furuvik har hemställts, att riksdagen
ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att det täcktes Kungl.
Majit att, efter närmare utformande av ett förslag enligt i motionerna angivna
grunder till samarbete mellan den organiserade arbetarrörelsen och
Nationernas förbund för skärpning av de i förbundsakten stadgade ekonomiska
sanktionernas effektivitet, frambära detta förslag för Nationernas förbunds
råd eller eventuellt inför nedrustningskonferensen i Genéve.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
Nationernas förbunds akt innehåller i sin 16 artikel bestämmelser örn
sanktionsåtgärder gentemot förbundsmedlem, som tillgriper krig i strid med
aktens bestämmelser örn fredlig handläggning av mellanfolklig tvist. Dessa
sanktioner äro dels av ekonomisk, dels av militär art. Under det att de
.senare från svensk sida icke ansetts vara obligatoriska, äro däremot de förra
enligt aktens uttryckliga stadgande obligatoriska. I fråga örn de ekonomiska
sanktionerna gäller, att förbundsmedlemmarna äro förpliktade 1) att avbryta
alla kommersiella eller finansiella förbindelser med den stat, som bryter
mot akten, 2) att förbjuda varje slags förbindelse mellan statens egna innebyggare
och innebyggare i den stat, som bryter mot akten, samt 3) att förhindra
alla slags finansiella, kommersiella eller personliga förbindelser mellan
den fredsbrytande statens innebyggare och innebyggare i alla andra stater,
vare sig dessa tillhöra förbundet eller icke.
Under de första åren av Nationernas förbunds tillvaro synas strävandena
att icke vidare utveckla aktens sanktionssystem närmast hava avgått med
seger inom förbundet. Utvecklingen slog emellertid redan efter några år örn,
sä att de krafter, som önskade en förstärkning av garantierna för förbunds
Bihang
till riksdagens protokoll lillia. 5 sami. -t höft. (Nr 8—0.)
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
aktens efterlevnad, togo överhand, vilket bland annat kom till uttryck i försöken
att skapa allmänna säkerhetsavtal. Sedan dessa efter hand avförts
från dagordningen, hava nämnda strävanden på skilda håll lett till avslutandet
av regionala säkerhetsavtal, medan förhandlingarna inom förbundet
huvudsakligen inriktats på att åstadkomma en utveckling av åtgärderna för
krigs förhindrande i motsats till åtgärderna i anledning av utbrutet krig.
I instruktionerna för de svenska delegerade vid den nu pågående nedrustningskonferensen
har emellertid bl. a. framhållits, att det vore att förutse,
att vid konferensen komme att väckas förslag, åsyftande ett förstärkande
av den allmänna säkerheten genom ett utbyggande av sanktionssystemet
genom närmare bestämmelser rörande sanktionsförpliktelserna enligt förbundsakten
eller genom tillskapandet av en internationell ordningsmakt.
Förslag i denna riktning hava ock redan väckts vid nedrustningskonferensen.
Från svensk sida har man vid skilda tillfällen ställt sig tveksam eller
avvisande inför strävandena att utvidga förbundsaktens sanktionssystem.
Denna hållning har haft sin grund däri, att man haft en känsla av att
förbundet icke vuxit sig tillräckligt starkt. Man har hyst farhågor för att
ett mera utvecklat sanktionssystem skulle för Sverige innebära en större
lara för indragning i konflikter än motsvarande ökning i den egna säkerheten.
En viss obenägenhet från svensk sida att ikläda sig förpliktelser,
vilkas innebörd och verkan man icke helt kunde överblicka, har vid sådant
förhållande gjort sig gällande. Från svensk sida har man också städse
inom förbundet förfäktat den uppfattningen, att en allmän — till sina resultat
likformigt verkande — överenskommelse, innebärande den största
möjliga reducering av rustningarna i världen, i och för sig vore ägnad att
stärka säkerheten och att sålunda ett utbyggande av sanktionssystemet icke
vöre en nödvändig förutsättning för allmänna nedrustningsåtgärder.
De mellanfolkliga förhållandena hava på senaste tid icke undergått någon
sådan omvandling, att de synas böra föranleda ett väsentligen förändrat
ståndpunktslagandc till nyss berörda frågor från Sveriges sida eller än mindre
ett svenskt initiativ, ledande till faktisk skärpning av förbundsaktens
sanktionssystem och därmed av riskerna för vårt lands indragning i krigiska
förvecklingar. Vid dylikt förhållande anser sig utskottet sakna anledning
att till närmare prövning upptaga frågan örn lämpligheten av den fonn för
utvidgning av sanktionssystemet, som i motionerna åsyftas. Utskottet inskränker
sig till att framhålla, att en direkt samverkan mellan enskilda
organisationer inom staterna å ena sidan och Nationernas förbund å den
andra skulle innebära ett tillsidosättande av vederbörande länders ansvariga
regeringar, vilka i dessa frågor måste förutsättas handla i samförstånd med
samma länders folkrepresentationer, och därmed också ett upprivande av
de grundvalar, på vilka statsmakten inom de moderna staterna är organiserad
och verksam, samt dessutom förutsätta en genomgripande omorganisation
av förbundet självt. Befogenheten att gentemot en fredsbrytande stat tillgripa
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr S.
3
ekonomiska sanktionsåtgärder, vilka i och för sig alltid äro ägnade att utsätta
staten för risk att inblandas i en väpnad konflikt, kan redan härför
näppeligen av statens högsta organ, regering och riksdag, vare sig helt eller
delvis överlåtas åt enskilda sammanslutningar inom staten.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 1 mars 1932.
På konstitutionsutskottets vägnar:
C. A. REUTERSKIÖLD.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, Strömberg, David Bergström, greve
Spens, Sundberg, Vennerström, Sandegård*, Ehrnberg, O. Fredrik Ström, Halvarsson*,
Magnusson i Tumhult, Engberg, Persson i Trången*, Karlsson i Vadstena*,
Holmström*, Olsson i Mora*, Fast, Björck i Kristianstad och Sandwall.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Vennerström och Engberg, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava följande lydelse:
Motionärerna ta sikte på tre ting: 1) behovet av konkret svensk lagstiftning
i anslutning till förbundspaktens föreskrifter örn ekonomiska sanktioner;
2) behovet av samverkan mellan regeringen och befolkningen för
effektuerande av de strafflagsbestämmelser och administrativa förfoganden,
som kunde komma att fotas på en dylik svensk lagstiftning; 3) behovet
av samverkan mellan den organiserade arbetarrörelsen och Nationernas
förbund.
Beträffande det första önskemålet synes det vara välbetänkt att vänta
och se, innan svensk lagstiftning ifrågasättes. Det, som enligt utskottets
mening behöves, är icke så mycket en dylik lagstiftning som fastmer en
förnyad omprövning från N. F :s egen sida av tillrådligheten att överhuvud
bibehålla ett sanktionssystem, vars tillämpning tydligen skulle i
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
vissa situationer kunna ställa N. F. på ett belastningsprov, överstigande
dess förmåga.
Det andra önskemålet synes visserligen utskottet i och för sig beaktansvärt.
Men då alla hållpunkter saknas för ett bedömande av den ifrågasatta
samverkans beskaffenhet och praktiska utgestaltning, anser sig icke
utskottet kunna förorda en framställning till Kungl. Majit på denna punkt.
Vidkommande slutligen det tredje önskemålet håller utskottet före, att
initiativet till dess förverkligande lämpligen bör utgå från de internationella
arbetarorganisationerna själva.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
2) av herr O. Fredrik Ström;
3) av herr Fast.